Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämm,elser angående förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

29 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:4, Med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämm,elser angående förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

]

N:o 4.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa strafflagens bestämm,elser angående

förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om

ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten;

gifven Stockholms slott den 16 december 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust

af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för

krigsmakten.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bil. till Riksd. Prot. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (No 4).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

Lagom

ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af

medborgerligt förtroende.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,

12 kap. 21 §, 14 kap. 46 §, 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. 2 § skola erhålla följande

ändrade lydelse:

2 KAP.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den

dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende. Ej må dylik

påföljd ådömas, där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med

straffarbete i minst sex månader.

Förlust af medborgerligt förtroende ådömes för alltid, där den dömde

gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid eller brottet är

sådant, som i 13 kap. 1 eller 2 § sägs, men i annat fall intill dess viss tid,

minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff

blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve

förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,

utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

3

3 KAP.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i

minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt

förtroende för alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medboi’gerligt

förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 KAP.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §

sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete

i minst sex månader.

12 KAP.

21 §•

Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde ock dömd

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 4, 7,

12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

14 KAP.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1

inom., 19, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas

skyldig till straffarbete i minst sex månader.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 4.

16 KAP.

16 §.

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader.

19 KAP.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,

17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller

9 § till straffarbete i minst sex månader.

20 KAP.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig.

21 KAP.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller

8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex

månader.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

5

22 KAP.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

23 KAP.

2 §■

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,

där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig

blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig

afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes

förskingrat-; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att

rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed

lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf

märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där

han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt

förtroende förlustig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

6

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff

eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är

förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i

förrädlig afsikt.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118 eller

119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma

vare, om någon efter 113 eller 114 § gjort sig förfallen till straffarbete i

minst sex månader.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AT:o 4.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 7 oktober 1904.

N ärvaraude:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, däruti Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt

hvad angår tjufnadsbrotten, användande af straffpåföljden förlust af medborgerligt

förtroende måtte kunna ytterligare inskränkas samt därefter till

Riksdagen göra den framställning, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Härefter anförde departementschefen:

»Med anledning af två vid 1896 års riksmöte väckta motioner rörande

ändrade bestämmelser om förlust af medborgerligt förtroende, framhöll

Riksdagen i omförmälda skrifvelse vikten att så reglera användningen

af nämnda påföljd, att den blefve ådömd endast i de fall, då omtanke om

samhällets säkerhet det oundgängligen kräfde. Nu gällande bestämmelser

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

syntes Riksdagen i detta afseende alltför stränga, särskildt i fråga om

tjufnadsbrotten; såväl härutinnan som vid flera andra brott torde, utan

fara för samhällets säkerhet, väsentliga lindringar kunna beredas de för

brott dömde, och frågan vore af den vikt, att en utredning af hithörande

förhållanden syntes af verkligt behof påkallad.

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen, i dess nuvarande lydelse, har den,

som dömts förlustig medborgerligt förtroende, förverkat ämbete, tjänst

eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; så länge han är

medborgerligt förtroende förlustig, är han ock utestängd från alla sådana

rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.

Hvilka de rättigheter och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas

i särskilda lagar och förordningar.

Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar stadgadt rörande

förlust af medborgerligt förtroende, skall denna påföljd finnas hufvudsakligen

innebära:

1) förlust af ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som den

dömde, då han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet

att, så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten

att deltaga i val till Riksdagens andra kammare;

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed äfvensom att vara

rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig

handtering annat än i viss ringare omfattning samt obehörighet

att öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Det land, som på förevarande område står Sverige närmast, är, såsom

äfven kunnat väntas, Finland. Enligt dess strafflag af år 1889 ådömes

för vissa brott, förutom hufvudstraffet, äfven förlust af medborgerligt

förtroende antingen för alltid eller på viss tid, ej under ett och ej öfver

femton år. Denna påföljd får i regeln ej förenas med andra straff än

tukthus eller dödsstraff.

Jämväl de flesta andra europeiska länder hafva i sin strafflagstiftning

upptagit bestämmelser, enligt hvilka personer, som dömts för

gröfre brott, drabbas af minskning i medborgerliga och politiska rättigheter.

Ofta nog hafva dessa påföljder sitt historiska ursprung i ett ärelöshetsstraff,

men det torde numera saknas exempel på, att någon lagstiftning

afsiktligt förlänar påföljden en karaktär af skamstrafi. Lagens

syfte är allenast att skydda samhället emot att vissa funktioner utöfvas af

personer, som visat sig vara därtill olämpliga. Denna synpunkt framträder

för öfrigt, åtminstone i en eller annan riktning, jämväl uti länder,

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

hvilka, såsom Danmark och England, icke upptagit bestämmelser af ifrågavarande

art i sin strafflagstiftning, i det att gröfre brott medföra t. ex.

obehörighet att utöfva politiska rättigheter.

Efter dessa erinringar anhåller jag att såsom exempel på nyare

lagstiftning å ifrågavarande område få närmare redogöra för innehållet i

ett par grannländers bestämmelser i ämnet.

Den nya norska strafflagen af den 22 maj 1902 upptager såsom allmänna

straff, förutom böter, ett svårare frihetsstraff: »Fängsel» och ett

lindrigare: »Hefte». Med dessa straff kunna förenas vissa tilläggsstraflf, af

Indika här blott omnämnes »Fortabelse af visse Rettigheder». Detta innebär

enligt §§29 och 30:

1. Förlust af allmän tjänst, som af den skyldige innehafves. Dom

på »Fängsel» i sex månader eller därutöfver medför förlust af hvarje allmän

tjänst, som af den skyldige innehafves. På kortare tids »Fängsel»

äfvensom på »Hefte» och fråndömande af allmän tjänst följer förlust af

sådan allmän tjänst, hvartill den skyldige genom den straffbara handlingen

visat sig oskicklig eller ovärdig.

2. Förlust för en tid af tio år af rösträtt i allmänna angelägenheter

och af rätt att bekläda allmän tjänst. Dom på »Fängsel» i ett år eller

därutöfver medförer förlust af dessa statsborgerliga rättigheter. På kortare

tids »Fängsel» eller på »Hefte» i tre år eller därutöfver eller på

tjänstens förlust följer förlust af dessa rättigheter, för så vidt den skyldige

genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig att åtnjuta dem.

3. Förlust för en tid af tio år af rätten till tjänstgöring i rikets

krigsmakt. Med dom på »Faengsel» eller på »Hefte» i tre år eller därutöfver

eller på tjänstens förlust lan förenas förlust af rätten till tjänstgöring

i rikets krigsmakt, för så vidt den skyldige genom den straffbara handlingen

visat sig ovärdig till sådan tjänstgöring.

4. Förlust för en tid af intill fem år eller för alltid af rätten att

innehafva vissa befattningar, såsom sakförare, läkare, djurläkare, apotekare

med flera. Med dom på »Fängsel» eller tjänstens förlust kan förenas förlust

af dessa rättigheter eller någon af dem, såframt den skyldige genom

den straffbara handlingen visat sig ovärdig den tillit, som befattningen

kräfver, eller han kränkt plikter, som honom i befattningens utöfning

ålegat, och fara är för återfall.

5. Förlust för eu tid af intill fem år eller för alltid af rätt att

drifva vissa näringsfång, hvarom i domen skall särskildt nämnas.

Särskilda bestämmelser äro i den norska strafflagen gifna i syfte,

att den dömde må efter viss tid kunna återvinna honom fråndömda

rättigheter.

Bill. till Piksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Hälft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mäj:ts Nåd. Proposition No 4.

Deri norska strafflagen har emellertid icke afsett att uttömmande

sammanfatta alla följder af straffdomen med hänsyn till den dömdes medborgerliga

ställning, utan den har fortfarande såsom hittills öfverlämnat

åt den privata rätten att bestämma de villkor med hänsyn till ostrafflig

eller oklanderlig vandel, som kunna erfordras för innehafvare af vissa befattningar

eller utöfvare af vissa yrken.

I tyska strafflagen sammanfattas under benämningen »förlust af medborgerliga

äresrättigheter» (Verlust der burgerlichen Ehrenrechte): ständig

förlust af sådana befattningar, som innehafvas på grund af allmänt val,

äfvensom af offentliga tjänster, värdigheter, titlar, ordnar och hederstecken.

Vidare medför förklarandet under den tid, som i domen är utsatt, ovärdighet

att bära landets kokard, att inträda i tysk krigstjänst; att vinna

offentliga ämbeten, värdigheter, titlar, ordnar och hederstecken; att rösta

i offentliga angelägenheter, att välja eller blifva vald eller utöfva andra

politiska rättigheter; att bevittna handlingar; att vara förmyndare, god

man och annat dylikt.

Förlust af medborgerliga äresrättigheter skall endast vid mened,

gröfre koppleri och yrkesmässigt ocker ovillkorligen ådömas, men i öfrigt

må efter omständigheterna i hvarje fall, då dödsstraff eller tukthusstraff

ådömes, ifrågavarande påföljd därmed förenas. Påföljden kan ock

förenas med fängelse, men endast när den ådömda strafftiden uppgår till

minst tre månader och antingen lagen uttryckligen medgifver ådömandet

af påföljden eller fängelsestraffet på grund af förmildrande omständigheter

träder i stället för tukthusstraff. Där förlust af medborgerliga äresrättigheter

ådömes för viss tid, skall tiden sättas, vid tukthusstraff, till minst

två och högst tio år, och, vid fängelsestraff, till minst ett och högst fem

år, allto räknad t från dagen, då straffet blifvit utståndet.

Åt domstolens pröfning är äfven, när fängelsestraff är i fråga, öfverlämnadt

att, i stället för ådömande af förlust af medborgerliga äresrättigheter,

förklara den brottslige ovärdig att under eu tid af minst ett, högst

fem år bekläda allmän tjänst.

Dessutom torde här böra anmärkas att, jämlikt strafflagens speciella

del, en menedare är för alltid ovärdig att på ed höras såsom vittne eller

sakkunnig samt att, på grund af särskilda lagar, förlusten af medborgerliga

äresrättigheter kan föranleda äfven andra än de i strafflagen nämnda

verkningar, såsom obehörighet att vara ansvarig utgifvare af periodiska

skrifter eller att hålla och handleda lärlingar in. m.

Af hvad jag nu anfört framgår, att den svenska strafflagen i den

fråga, som är å bane, ingalunda intager den särställning, som mången

synes hafva föreställt sig, om än vissa lagar, såsom t. ex. Norges, skilja

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

11

sig från deri svenska genom att icke sammanfatta omförmälda minskning

i rättigheter under en gemensam benämning och därigenom öppna möjligheten

att i det särskilda fallet inskränka påföljden till förlust af någon

eller några af ifrågavarande rättigheter.

Emellertid har här i riket ända från nya strafflagens tillkomst klander

oupphörligt riktats emot denna straffpåföljd, i det att den ansetts

verka skadligt på den dömde genom att försvåra möjligheten för honom

att genom ärligt arbete förvärfva sitt uppehälle. Af hvilken art anmärkningarna

varit och hvilka medel som föreslagits till deras afhjälpande

torde bäst framgå utaf en öfversikt af denna påföljds historia och de

hittills ifrågasatta ändringsförslagen.

Lagkommittén, som i sitt förslag till straffbalk upptog begreppet

förlust af medborgerligt förtroende, anförde härom, att vissa brott ansågos

allmänneligen så nesliga, att gärningsmannen genom dem förverkade

allt medborgerligt förtroende. Vid sådant förhållande tillhörde det så

mycket hellre lagstiftningen att genom uttryckliga förklaranden gifva

sanktion åt allmänna omdömet i dessa fall, som staten själf måste anse

den, hvilken förlorat enskildas aktning och förtroende, äfven vara ovärdig

hvarje ämbete, utmärkelse eller annan företrädesrättighet. Kommittén anmärkte,

att i senare tider de flesta lagstiftningar fästat en sådan påföljd

vid själfva straffen; när dessa varit af svårare beskaffenhet, hafva de

ovillkorligen medfört förklarande af gärningsmannens vanheder. Emellertid

borde, enligt kommitténs åsikt, tagas i betraktande, ej själfva straffet,

utan fastmera brottets egenskap. Så kunde en gärning, i anseende till

dess objektiva straffbarhet, t. ex. vid dråp af hastigt mod, beläggas med

svårt straff, utan att gärningsmannen ådrog sig någon vanheder. På sådan

grund blef i lagförslaget för hvarje brott, som ansågs medföra vanheder,

denna påföljd särskildt utsatt, och kommittén ansåg sig kunna antaga två

arter däraf. Den ena, under benämning förlust af medborgerligt förtroende

för alltid, innebar ovärdighet: att innehafva ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning, och att tillgodonjuta pension eller andra däraf härflytande

rättigheter eller förmåner; att innehafva adelskap, riddareorden

eller annan offentlig utmärkelse; och att deltaga i val till allmän befattning.

Den andra, eller förlust af medborgerligt förtroende på viss tid,

skulle åläggas ej under fem och ej öfver tio år, och den skulle innebära,

att den dömde förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning

med däraf följande pension, rättigheter eller förmåner, så ock adelskap,

riddareorden eller annan offentlig utmärkelse och dessutom skulle

under den i domen utsatta tid vara ovärdig att deltaga i val till allmän

befattning och att därtill väljas eller förordnas. Slutligen blef i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

förslaget särskild! utsatt, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid

var den påföljd af brott, hvarmed vanfrejd betecknades.

Äldre lagberedningen delade icke i allo lagkommitténs åsikter. Beredningen

ansåg, att den vanheder, hvartill någon genom brott gjort sig

förfallen, bättre betecknades genom lagens förklarande, att den skyldige

»ej må i allmänt värf brukas», än genom talesättet, att han skulle dömas

förlustig medborgerligt förtroende. Lagstiftningen kunde svårligen tillägna

sig rättigheten att råda öfver allmänna förtroendet. Förlusten däraf,

uttalad såsom bestraffning för brott, syntes nog mycket närma sig till

ärans förlust: ett straff i då gällande lag, som på goda skäl ur lagförslaget

uteslutits. Däremot kunde och borde, enligt beredningens tanke,

lagstiftningen utmärka de fall, då den dömde måste anses hafva ovillkorligen

gjort sig ovärdig att nyttjas i allmänna värf, enär det vore lagstiftningens

både rättighet och plikt att utmärka de svårare fall, då vanäran

i allmänna omdömet ansåges vara så uppenbar, att den uteslöte möjligheten

af den straffade personens uppträdande i offentlig verksamhet.

Beredningen föreslog därför i 2 kap. 20 och 21 §§ bestämmelser af innehåll,

att brott i vissa fall straffades med särskilda påföljder och att en af

dessa påföljder »är, att den dömde ej må i allmänt värf brukas; och vare

den, som till sådan påföljd gjort sig förfallen, oberättigad att utöfva ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning, att till allmän befattning välja,

så ock att föra annans talan inför rätta».

Detta lagberedningens förslag vann ej godkännande. Mot detsamma

blef af justitiestatsministern vid strafflagens framläggande anmärkt, att villrådighet

skulle uppstå, huruvida påföljden vore att anse för vanfrejdande

eller ej, men att likväl visshet därom borde äga rum, bland annat, vid tillämpning

af föreskrifterna i 17 kap. 7 och 29 §§ rättegångsbalken samt de

särskilda författningar, som bestämma god frejd såsom villkor för utöfvande

eller erhållande af vissa rättigheter. Vid stiftande af strafflag kunde,

enligt justitiestatsministerns åsikt, gällande lagstiftning i öfrigt icke lämnas

å sido, utan strafflagen måste sluta sig till densamma, och därför

borde i strafflagen bestämmas, hvilka brott medförde vanfrejd eller ej. I

öfverensstämmelse med dessa skäl och i syfte dessutom att, hvad särskilda

brott anginge, ej lägga hinder i vägen för den dömde att efter viss tid

kunna återvinna medborgerligt anseende, blef förslaget i justitiedepartementet

omarbetadt. Enligt den nya bestämmelsen, som sedermera upphöjdes

till lag och infördes i 2 kap. 19 § strafflagen, skulle vissa i lagen

bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklarades hafva medborgerligt

förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. »Då» — innehöll

lagen vidare — »sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

lo

under fem och öfver tio år ådömas. Den, som till förlust af medborgerligt

förtroende dömd är, hafve förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning, som af honom innehafves; vare ock, under den tid påföljden

honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty utestängd

från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.»

Genom nådiga förordningen den 31 oktober 1873 blef den för

ådömande af förlust af medborgerligt förtroende stadgade minsta tid

nedsatt till ett år. Ett tiotal år senare uppdrogs åt nya lagberedningen

att företaga en revision af strafflagens straffbestämmelser. I fråga

om 2 kap. 19 § yttrade nya lagberedningen bland annat följande:

»Ej sällan har man påyrkat, att den i strafflagen för vissa brott

stadgade påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och

hållet borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den

åsikt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande

om förkastligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att

denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst fördärflig, ity att den

för frigifna brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig

verksamhet och sålunda motverkar bestraffningens syfte. I förra afseendet

må emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende ingalunda

är jämförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att tillfoga

brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra människors

afsky och förakt, utan endast att. förebygga, att den, som blifvit

dömd för nesligt brott, må framdeles eller, där påföljden ådömes för viss

tid, förrän någon tid förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda

i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts

böra förutsätta, att denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något,

hvarom själfva benämningen förlust af »medborgerligt förtroende», riktigt

förstådd, innehåller en antydan. Svårligen kan ock lagstiftaren helt och

hållet uppgifva grundsatsen att utesluta gröfre brottslingar från viss offentlig

verksamhet äfven utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men

vid sådant förhållande är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen

lämpligt att på ett ställe, och det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna

rörande de brott, hvilka anses böra medföra denna påföljd,

så att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare kunna hänvisa

härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jämväl vinnes den fördel,

att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, där den ej

anses böra åläggas för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn till de

vid hvarje särskild! fall föreliggande omständigheter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Hvad deri senare anmärkningen angår, så träffar i själfva verket ej

heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått nesligt

brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid ämbete, tjänst

eller annan allmän befattning, som han kan innehafva, lärer ej på allvar

af någon sättas i fråga, och huruvida bland de »rättigheter och förmåner,

för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras», tilläfventyrs finnas sådana,

vid hvilka, till underlättande af straffade personers bemödanden

att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta förbehåll borde försvinna, är en

fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen att besvara. Anledningen

till det öfverklagade förhållandet ligger för öfrigt ytterst sällan däri,

att den, som dömts till ifrågavarande påföljd, är utesluten från vissa befattningar

och yrken. I regeln är orsaken att söka i den omständigheten,

att i den frigifnes prästbetyg inflyter uppgift därom, att han är förlustig

medborgerligt förtroende. Ingalunda kan det emellertid med skäl påstås,

att det, för att stadgandet om den dömdes uteslutande från viss offentlig

verksamhet skall blifva efterlefdt, är nödvändigt, att han ständigt å sitt

prästbetyg bär med sig intyget om den påföljd han är underkastad. Något

dylikt förekommer ju ej med afseende å påföljderna »ovärdighet att i

rikets tjänst nyttjas» och »ovärdighet att föra andras talan inför rätta».

Den ifrågavarande uppgiften i prästbetyget är således ej behöflig för att

trygga den lagbestämda verkan af påföljden förlust af medborgerligt förtroende

och kan följaktligen afskaffa^, utan att strafflagens föreskrifter i

ämnet för detta ändamål behöfva undergå någon förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har beredningen ansett sig

sakna skäl att förorda ett upphäfvande af strafflagens stadganden om förlust

af medborgerligt förtroende. För att dock ur strafflagen borttaga

hvarje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande påföljd afser att

stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmänniskors aktning,

och för att tydligen utmärka, att densamma endast innefattar ett utestängande

från allmänna befattningar och från utöfningen af vissa medborgerliga

rättigheter, har beredningen ur 19 § uteslutit orden »såsom vanfrejdad

ansedd». För en sådan uteslutning möter ej något hinder i den omständighet,

att vissa lagar och författningar begagna uttrycket »vanfrejdande

brott», då i allt fall tvifvel ej kan uppstå därom, att med sagda

uttryck förstås sådana brott, hvilka, enligt ordalydelsen i denna §, medföra

den påföljd, att den dömde blir »utestängd från alla sådana rättigheter

och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras».

Om således påföljden förlust af medborgerligt förtroende blifvit bibehållen,

har dock beredningen föreslagit åtskilliga bestämmelser, genom

hvilka användningen af nämnda påföljd skulle i ej obetydlig mån inskrän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

kas. Så har för åtskilliga brott, å hvilka hittills ovillkorligen skolat följa

straffarbete, åtföljdt åt förlust af medborgerligt förtroende, såsom straff

föreslagits jämväl fängelse, med hvilken senare straffart berörda påföljd

icke förenas. Det inses lätt, hvilken stor betydelse i det hänseende,

hvarom nu är fråga, en sådan ändring äger, då den vidtagits med afseende

å, bland annat, ett så ofta förekommande brott som stöld.»

1 särskild författning ville nya lagberedningen få bestämdt, att i

betyg, som på enskild persons begäran af prästerskapet meddelas, anteckning

om frejd ej finge göras i annat fall, än då betyget begärdes: för

flyttning från en församling till eu annan, eller till fullgörande af domstols

föreskrift om uppvisande af frej dbetyg, eller i ändamål, för hvilket

bevis om frejd enligt lag eller författning erfordras. Detta förslag blef

af högsta domstolen enhälligt afstyrka Det anfördes härom bland annat

att, så länge staten fäster den betydelse vid förlust af medborgerligt förtroende,

att den utesluter den vanfrejdade icke allenast från politiska och

kommunala rättigheter samt befattningar i statens tjänst utan äfven från

utöfning af vissa borgerliga yrken, samt frånkänner honom förtroende^

att höras såsom vittne, kunde det icke ifrågasättas, att den enskilde vid

antagande af en arbetare i sin tjänst skall lämna frågan om dennes frejd

utan all betydelse. Om arbetsgifvaren icke kan ur prästbetyget erhålla

upplysning i detta hänseende, torde han därför söka på. annat sätt vinna

upplysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Därvid kunde måhända

äfven ett brott, som icke medfört vanfräjd eller för hvilket vanfrejdstiden

redan gatt till ända, föranleda dennes afvisande; lagen skulle

sålunda möjligen komma att verka i en riktning alldeles motsatt den

åsyftade. Dessutom kunde den verkan af lagen befaras, att den vanfrejdade

därigenom uppmuntrades att medelst falska uppgifter eller fördöljande

af sanningen söka vinna en anställning, som han genom ett ärligt

och öppet tillvägagående icke skulle erhålla. Och medan lagens ändamål

vore att för den vanfrejdade undanröja svårigheterna att förskaffa sig

arbetsförtjänst, skulle densamma hvad angår den välfrejdade komma att

verka i rakt motsatt riktning; ty den skulle, där han ej, genom att kringgå

lagens hufvudsakliga stadgande, sökte skaffa sig en utväg att styrka sin

frejd, beröfva honom denna utväg och dymedelst utsätta honom för misstankar

och försvåra hans utkomst. Förslaget angående tillägg till-gällande

stadganden i afseende å frejdebetyg blef ej förelagdt Riksdagen, Titan fick

på de nyss anförda skälen förfalla.

Nya lagberedningens förslag till ändrad lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen

vann, efter vidtagandet af några af granskningen i högsta domstolen

föranledda redaktionsändringar, Konungens och Riksdagens god
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

kännande, samt blef sanktioneradt genom lagen den 20 juni 1890. 1

fråga om tillämpningen af påföljden förlust af medborgerligt förtroende

vid ett särskilt slag af brott, nämligen tjufnadsbrotten, yppades emellertid

inom Riksdagen en uppfattning, icke obetydligt afvikande från den,

som i lagberedningens, af Kungl. Maj:t understödda förslag fick sitt uttryck

och slutligen blef Riksdagens beslut. Enligt lagberedningens förslag

skulle vid tjufnadsbrotten förlust af medborgerligt förtroende ådömas., då

brottet blefve belagdt med straffarbete, och då såväl första som andra

resan stöld kunde försonas med fängelse, skulle enligt lagberedningens

tanke därigenom användningen af ifrågavarande påföljd kunna icke obetydligt

inskränkas.

Lagutskottet anmärkte härom, att, då straffarbete utgjorde den enda

straffarten i den ordinarie latituden för tjufnadsbrott, den föreslagna inskränkningen

finge verklig betydelse endast i de jämförelsevis sällsynta

undantagsfall, då omständigheterna kunna anses vara synnerligen mildrande.

Utskottet föreställde sig, att man utan fara skulle kunna gå något längre

i inskränkande af straffpåföljdens användning, nämligen sålunda, att likasom

den i det kungl. förslaget bundits vid användningen af en viss straffart,

den kornme att bindas vid ett visst högre mått af denna straffart.

För valet af detta mått fäste utskottet sig särskildt vid straffbestämmelserna

i 1 § af 20 kap.; maximum i den allmänna strafflatituden för stöld

vore där bestämdt till sex månaders straffarbete, men för synnerligen försvårande

omständigheter angåfves eu särskild latitud, som ginge upp till

två års straffarbete. Utskottet ansåg, att då stölden enligt dessa bestämmelser

kunde försonas med straff, ej öfverstigande den allmänna latitudens

maximum, den icke heller borde beläggas med förlust af medborgerligt

förtroende. Härigenom skulle i de flesta fall den, som dömdes för första

resan stöld, undgå denna påföljd. Detsamma borde äfven i allmänhet

gälla om samtliga de brott, som omförmälas i 20 kap. strafflagen. Endast

vid iteration samt i de svårare fall, som omförmälas i 4 och 5 §§, syntes

man böra antaga regeln, att påföljden skulle inträda, så snart gärningen

belägges med straffarbete. Lagutskottet hemställde på dessa skäl om följande

lydelse af 20 kap. 14 §: »Den, som för brott mot 4 §, 5 §, 6 § 2

mom. eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas förlustig

medborgerligt förtroende. Lag samma vare, där någon för brott,

hvarom eljest i detta kapitel förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete

under längre tid än sex månader.»

Detta lagutskottets förslag godkändes af första kammaren med stor

röstpluralitet. Andra kammaren åter biföll det kungl. förslaget; dock

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

17

synes det till icke oväsentlig del hafva berott på formella skal, att utskottets

förslag där ej rönte större uppmuntran.

Frågan om möjligheten för deri, som drabbats af förlust af medborgerligt

förtroende, att det oaktadt kunna försörja sig, var emellertid

föremål för stor uppmärksamhet från Riksdagens sida. Äfven Riksdagen

fann nya lagberedningens förslag rörande prästbetygen oantagligt. Deremot

trodde Riksdagen, att det villkor om god frejd, som i lagar och författningar

uppställts för utöfvande af näring eller yrke, skulle kunna

borttagas, om icke öfver allt, där det förekommer, så åtminstone ur den

allmänna näringslagstiftningen. Lagen borde icke stadga förbud för den,

som ådragit sig förlust af medborgerligt förtroende, att genom idkande

af handel, handtverk eller annat yi''ke ärligen försörja sig, utan ville han

söka att genom sådant arbete vinna förtroende hos sina medmänniskor

och därigenom mildra deri ådömda påföljden, borde lagstiftningen icke

därför lägga hinder i vägen. På grund häraf anhöll Riksdagen i afbiten

skrifvelse, att Eders Kungl. Majtt ville taga i öfvervägande, dels huruvida icke

stadgandet i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864 om god frejd såsom villkor för idkande af handel, handtverk eller

annat yrke kunde upphäfvas, dels ock om och i hvad mån enahanda villkor,

där det förekommer i andra författningar rörande näringslifvet, kunde

borttagas, samt till Riksdagen härom göra den framställning, hvartill utredningen

af frågan kunde gifva anledning.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att, efter vederbörandes

hörande, afgifva utlåtande i anledning af denna Riksdagens framställning,

aflat kollegium underdånig skrifvelse i ämnet af den 29 mars

1892. Däri anfördes, med stöd af ett stort antal inkomna yttranden, att

inom landet den åsikt vore förhärskande, att borttagande af ifrågavarande

villkor för rättigheten att idka handel eller annan näring i mera vidsträckt

omfattning vore ägnadt att försvaga krafvet på redbarhet hos näringsidkarne

och sålunda minska förtroendet inom näringslifvet till men för

detta. På dessa och andra anförda skäl tillstyrkte kollegium, att Riksdagens

framställning icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd

föranleda, och då ärendet den 3 februari 1893 inför Eders Kungl. Maj:t anmäldes,

beslöt Eders Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse med denna tillstyrkan.

Sedan jag härmed afslutat redogörelsen för tidigare ändringsförslag

i ämnet, anhåller jag att få återkomma till Riksdagens senast gjorda framställning.

Hvad som föranledt denna är det redan här förut berörda

förhållande, att förlust af medborgerligt förtroende i hög grad ökar de

svårigheter, mot hvilka eu frigifven fånge har att kämpa. Af personer,

hvilka särskild! gjort till sin uppgift att förskaffa frigifna fångar arbete,

Bill- till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

bekräftas denna vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen påpekade erfarenhet.

Den, som saknar medborgerligt förtroende, möter i sitt sökande efter

arbete ej blott obenägenhet hos arbetsgifvarne utan äfven ett hinder i

andra arbetares ovilja att hafva honom till arbetskamrat. Därtill lärer

det ofta inträffa, att en kommun utöfvar tryck på sina medlemmar för

att afvärja att de i sitt arbete mottaga personer, som äro förlustiga

medborgerligt förtroende, då dessa icke inom kommunen hafva hemortsrätt.

I följd af nu antydda förhållanden visar sig förlust af medborgerligt

förtroende ofta nog motverka möjligheten att förbättra en brottsling,

hvars återvinnande åt samhället kanske eljest ännu vore möjligt. Någon

annan lämplig utväg till detta missförhållandes afhjälpande än att, på

sätt Riksdagen ifrågasatt, inskränka användningen af ifrågavarande påföljd

synes näppeligen stå till buds, i allt fall icke för närvarande.

Att alldeles afskaffa påföljden skulle ej vara lämpligt; i denna punkt är

jag af den åsikt, att de af nya lagberedningen anförda skäl äro öfvertygande.

De förslag, som varit väckta om förbud emot påföljdens omnämnande

i prästbetyg, utom i särskilda fall, samt om borttagande af

villkoret om god frejd såsom betingelse för behörighet att idka vissa

näringar, torde från arbetsgifvares och näringsidkares sida möta bestämdt

motstånd och för öfrigt näppeligen innebära någon verksam eller ändamålsenlig

lösning af spörsmålet. Vill man åter upptaga tanken att inskränka

påföljdens användning, i den mån sådant är förenligt med samhällets

säkerhet, har man närmast att öfverväga, om detta syftemål lämpligast

kan vinnas genom att, på sätt nu är fallet med afseende å brottslingar

mellan 15 och 18 år, inrymma åt domstolarna befogenhet att i det särskilda

fallet pröfva, om påföljden bör ådömas, eller genom att, utan dylik

pröfningsrätt för domstolarna, medelst ovillkorlig föreskrift inskränka

antalet af de fall, då påföljden skall komma till användning. Emot det förra

alternativet synes mig kunna framhållas faran af en osäker och för skilda

orter olikartad lagtillämpning, hvilken fara torde vara så mycket större, som

det kan antagas, att domarens personliga uppfattning af påföljdens lämplighet

öfver hufvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöfva ett väsentligt

inflytande på afgörandet. Det senare alternativet synes mig däremot val förtjäna

beaktande. Beslutar man sig för detta alternativ, återstår att finna

den rätta begränsningen. Jag vill härvid erinra, att Riksdagen i sin skrifvelse

särskild! fäst uppmärksamheten vid tjufnadsbrotten, och det torde

få medgifvas att, praktiskt sedt, en tanke på reform i främsta rummet

synes böra knyta sig vid frågan, om påföljden skall bibehållas vid första

resan stöld. Såsom redan framhållits hade lagutskottet vid 1890 års riksdag

tillstyrkt, att för stöld, som ej belädes med svårare straff än straff
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

19

arbete i sex månader, förlust af medborgerligt förtroende ej skulle ådömas.

Dock ville lagutskottet göra väsentliga undantag, i det att vid kvalificerad

stöld efter 20 kap. 4 §, vid inbrott utan tillgrepp och vid itererad stöld förlust

af medborgerligt förtroende skulle ådömas, så snart gärningen belädes

med straffarbete. Detta förslag betecknar onekligen ett ganska stort steg

från den fordom rådande uppfattningen, att stöldbrotten framför alla andra

borde draga med sig förlust af medborgerligt förtroende. Emellertid hade

ju redan nya lagberedningens förslag afvikit från denna uppfattning genom

att för första och andra resan stöld vid synnerligen förmildrande omständigheter

inrymma möjligheten af brottets beläggande med fängelsestraff,

med hvilket förlust af medborgerligt förtroende ej kunde förenas. Lagutskottet

menade, att om man kunde binda påföljdens inträdande vid en viss

straffar t, kunde man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått

af denna straffart. Äfven jag är af den mening, att det icke skulle

komma att medföra någon fara för det allmänna, om man utesluter påföljdens

tillämpning vid tjufnadsbrott, som icke hafva eu mera svårartad

karaktär. Så till vida är jag dock af annan mening än lagutskottet, som

jag ej kan finna det nödvändigt eller riktigt att ovillkorligt undantaga alla

fall af kvalificerad stöld, inbrott utan tillgrepp och itererad stöld. Hvad

angår inbrott utan tillgrepp är ju strafflatituden alldeles densamma som

för första resan enkel stöld. Men äfven vid kvalificerad eller itererad stöld

förutsätter lagen, att brottet kan hafva en så pass lindrig karaktär, att

hufvudstraffet bör sättas vid ett mått, som faller inom den normala skalan

för första resan enkel stöld, och där så är förhållandet, kan jag ej finna

anledning att i fråga om påföljden bedöma brottet strängare än i fråga

om hufvudstraffet. Om man i öfverensstämmelse härmed utesluter påföljden

med afseende å alla tjufnadsbrott, för hvilka straffet ej uppgår till

ett visst minimum af straffarbete, synes konsekvensen kräfva, att den antagna

principen genomföres för straffrättens hela område. Underlåtenheten

häraf framhölls vid 1890 års riksdag såsom en brist i lagutskottets

förslag, och efter min uppfattning var denna anmärkning berättigad.

Äfven i ett annat hänseende torde den af lagutskottet föreslagna

grundsatsen böra modifieras. Dess förslag gick ut på, att påföljden

ej skulle inträda, med mindre hufvudstraffet sattes till mer än sex månaders

straffarbete. Med hänsyn därtill, att för åtskilliga brott, hvilka

föranleda förlust af medborgerligt förtroende, strafflatituden begynner med

sex månaders straffarbete, lärer det för att undvika inkonsekvens vara riktigast

att, då det nu gäller att genomföra principen för straffrättens hela

område, för alla fåll sätta sex månaders straffarbete såsom det minimistraff,

vid hvilket påföljden skall inträda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

bör att åskådliggöra verkningarna, med afseende å tjufnadsbrotten,

af den nu ifrågasatta lagförändringen, har jag med ledning af den officiella

statistiken låtit uppgöra en öfversikt af de under åren 1893—1902 för stöld

och inbrott ådömda straff, hvilken öfversikt torde få fogas vid protokollet.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit upprätta

förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust

af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.»

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, af den

lydelse bilagorna litt. A och B till detta protokoll utvisar, hemställde han

i underdånighet, att högsta domstolens yttrande öfver förslagen måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Magt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

____ Carl Landquist.

Öfversikt

af de under aren 1893—1902 för stöld och inbrott ådömda sträf.

År.

Enkel stöld,

l:a resan.

Kvalificerad stöld eller

inbrott, l:a resan.

Itererade brott.

*1

tf

cre

CD

er.

o

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

brj

1 ~

<W

CD

en

O

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

hdj

p:

B

er?

CD

en

CD

Straff- arbete

under 6

mån.

Straff- arbete i

6 mån.

o. där- öfver.

1893 .......

41

253

10

1 31

261

225

7

61

341

1894 .......

27

260

10

26

224

225

5

94

379

1895 .......

28

262

5

36

281

230

7

70

365

1896 .......

40

254

13

48

263

185

3

69

348

1897 .......

33

246

7

36

265

179

4

85

382

1898 .......

34

311

5

30

236

16S

7

59

363

1899 .......

48

268

3

36

246

17S

8

65

368

1900 .......

56

289

9

48

253

197

8

68

396

1901.......

72

286

12

55

285

221

11

82

385

1902 .......

63

297

12

50

265

238

8

86

441

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

21

Bil. It it. A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af

medborgerligt förtroende.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,

12 kap. 21 §, 14 kap. 46 §, 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. 2 § skola erhålla följande

ändrade lydelse:

2 KAP.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde

förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig

till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig

medborgerligt förtroende för alltid: har han förskyllt straffarbete på viss

tid, ej under sex månader; varde, där ej brottet är sådant, som i 13 kap.

1 eller 2 § sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende, intill dess

viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet

straff'' blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve

förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,

utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

3 KAP.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i

minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt

förtroende för alltid efter lag följa kan; värde då ock dömd medborgerligt

förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 KAP.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §

sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete

i minst sex månader.

12 KAP.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde ock dömd

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 4, 7,

12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

14 KAP.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1

mom., 19, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas

skyldig till straffarbete i minst sex månader.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma;j:ts Nåd. Proposition N:o 4.

23

16 KAP.

16

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader.

19 KAP.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §.

17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller

9 § till straffarbete i minst sex månader.

20 KAP.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig.

21 KAP.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller

8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex

månader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 4.

22 KAP.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall oek dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

23 KAP.

2 §.

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,

där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig

blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig

afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes

förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att

rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed

lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf

märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där

han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt

förtroende förlustig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kuncfl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

25

Bil. litt. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten

skola erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff

eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon, är

förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i

förrädlig afsikt.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118 eller

119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma

vare, om någon efter 113 eller 114 § gjort sig förfallen till straff''ax’bete i

minst sex månader.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2fi

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Majds

högsta domstol onsdagen den 19 oktober 1904.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Claéson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden konstituerade revisionssekreteraren

Hellner föredrog:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 oktober 1904, utvisande, att

högsta domstolens utlåtande skulle, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

note ur protokollet inhämtas öfver upprättade förslag till

T.o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust

af medborgerligt förtroende, samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten;

varande förslagen under litt. A och B bilagda detta protokoll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslaget till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående

förlust af medborgerligt förtroende.

2 KAP.

19 §.

Högsta domstolen fann det vara önskvärd!, att den grundsats, som

genomgår det remitterade förslaget, nämligen att förlust af medborgerligt

förtroende i intet fall må förenas med ringare straff än straffarbete i sex

månader, blefve på ett mera klart och direkt sätt uttalad i förevarande §.

1 öfrigt lämnades förslaget af högsta domstolen utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Högsta domstolen lämnade lagförslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden. hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 16 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Falanger,

Westring,

PiAMSTEDT,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Petersson,

Hellström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 7 oktober 1904 inhämtade utlåtande öfver de vid

samma protokoll fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust

af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll, anförde departementschefen,

att i följd af den anmärkning, högsta domstolen gjort mot

den föreslagna lydelsen af 2 kap. 19 § strafflagen, denna § blifvit omarbetad

i öfverensstämmelse med högsta domstolens önskan, hvarefter de
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

2!)

partementschefen hemställde, att förslagen, som i öfrigt lämnats utan anmärkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition

för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. C vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1905:21 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt för a1 i texten