Med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862
16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:44, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
1
N:o 44.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen om landsting den 21 mars 1862; gifven
Stockholms slott den 3 februari 1905.
Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för denna dag innehåller vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om
landsting den 21 mars 1862.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Bill. till Bibel. Prat. 1905. 1 Samt. 1 Åfd. 24 Häft. (N:o 44.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Förslag
till
Lag- angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 3.
Landstingsmännen väljas, med hänsikt till hvarje stads, härads eller
tingslags folkmängd, sålunda:
att hvarje stad med 2,500 invånare eller därunder utser 1 landstingsman,
med öfver 2,500 till och med 5,000 invånare................2 landstingsmän,
)) » 5,000 » y> » 7,500 » 3 »
o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;
att hvarje härad eller tingslag med 5,000 invånare
eller därunder utser....................................................................1 landstingsman,
med öfver 5,000 till och med 10,000 invånare ...............2 landstingsmän,
» » 10,000 » » » 15,000 » 3 »
o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;
att valet i stad verkställes efter de för val till kommunalbefattningar
därstädes gällande föreskrifter;
att härad eller tingslag, som innefattar flera än en kommun, väljer,
genom därtill i kommunalstämmorna utsedda valmän, det antal landstingsmän,
som belöper sig på häradet eller tingslaget; och
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
att härad eller tingslag, som innefattar endast en kommun, väljer
omedelbart det föreskrifna antalet landstingsmän, enligt hvad för val i
kommunalstämma är stadgadt.
Höra delar af samma härad eller tingslag till olika län, väljer hvardera
delen landstingsman till det län den tillhör. Innehåller någon del
mindre än ettusen invånare, väljer den tillsammans med närmaste inom
samma län belägna tingslag.
För hvarje valkrets utses suppleanter till lika antal som landstingsmän.
§ 6-
Kungl. Majts befallningshafvande kungör årligen'' ej blott hvilka
landstingsmän och suppleanter äro i tur att afgå än äfven huru många
landstingsmän jämte suppleanter samt huru många valmän jämte suppleanter
skola för hvarje valkrets utses.
Val till landstingsman för härad eller tingslag, där det bör genom
valmän verkställas, skall förrättas å första rättegångsdagen af lagtima sommartinget
i häradet eller tingslaget, men, där sommarting icke hålles, å
första rättegångsdagen af lagtima vintertinget. I de orter, där förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting länder till efterrättelse, skall valet förrättas
å första rättegångsdagen af det allmänna sammanträde, som efter april
månads utgång först infaller. Möter hinder för valets verkställande å
tid, som sagd är, förrättas det å dag, som valförrättaren utsätter och
behörigen kungör.
Valmännen skola utan särskild kallelse sig vid valet personligen
inställa.
Häradsrättens ordförande är valförrättare.
Där valet sker omedelbart i kommunalstämma, skall det vara före
juni månads utgång verkställdt.
Inom samma tid bör ock landstingsmannaval i stad hafva försiggått.
§ 10.
Sedan alla landstingsmän blifvit utsedde, företages på enahanda sätt
val till suppleanter.
För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper, som för
valbarhet till landstingsman.
Ordningen emellan suppleanterna skall vid valtillfället bestämmas;
och iakttages därvid att, därest vid valet två omröstningar måst före
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
tagas, den, som i första omröstningen förklarats vald, intager plats
framför den, som valts i den senare omröstningen; samt att af dem, som
valts vid samma omröstning, den, som erhållit flera röster, intager plats
framför den, som erhållit färre röster, och, om två eller flera erhållit
lika antal röster, företrädet dem emellan afgöres genom lottning.
§ 14-
Skiljes den valde från uppdraget, förty att han laga ursäkt visat,
eller att han icke varit behörig att under omröstning komma, eller förty
att röstberäkningen felaktig varit, låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sådant i länskungörelserna införa och inkallar, därest icke, i följd af besvärens
pröfning, annan person förklarats vara vald, till ordinarie landstingsman
den främste bland de inom distriktet för samma tid valde
suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas den främste af de öfriga för
distriktet valda suppleanterna, dock att sålunda inkallad suppleant ej må
såsom ordinarie landstingsman tjänstgöra längre tid än den, för hvilken
han blifvit vald till suppleant.
Förklaras hela valförrättningen olaglig, förordnar Kungl. Maj:ts befallningshafvande
om ofördröjlig! företagande af nytt val.
§ 21.
Afgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant i länskungörelserna
införa och inkallar till ordinarie landstingsman den främste bland de
inom distriktet för samma tid valda suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas
den främste af de öfriga för distriktet valda suppleanterna, dock
att sålunda inkallad suppleant ej må såsom ordinarie landstingsman
tjänstgöra länge tid än den, för hvilken han blifvit vald till suppleant.
Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid landstinget
sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som till tjänsgöring vid det
landsting inkallar den främste bland de inom distriktet för samma tid
valda suppleanterna eller, om sådan ej finnes, den främste af de öfriga
suppleanterna.
Landstingsman åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingets
sekreterare insända sin till landstinget ställda skriftliga anmälan om det
inträffade hindret.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
5
§ 22.
Landstingsman, som utan sålunda anmäldt, af landstinget godkändt,
förhinder uteblifver, skall bota till landstingskassan för hvarje dag, han
är frånvarande, två riksdaler riksmynt, men dubbelt, om han uraktlåter
att underrätta Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller göra anmälan hos
landstinget, på sätt § 21 föreskrifver.
§ 23.
Kommer behörigen kallad suppleant icke tillstädes, och har han ej
heller, där så ske kunnat, senast vid landstingets första sammankomst
anmält hinder, som af landstinget godkännes, skall han till landstingskassan
bota två riksdaler riksmynt för hvarje dag, han frånvarande är,
och dubbelt så mycket om landstinget måste i anseende till de närvarandes
fåtalighet inställas eller upplösas.
§ 47.
I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana
företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman
och fastighet utgå, eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas
uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall
stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågaställdt
företags beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering af de
medel, som för dess utförande erfordras; dock att, med undantag för
den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift, ingen personlig eller
efter matlag utgående afgift må af landstinget beslutas.
I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade, som
i föregående moment omtalas, böra de afgifter, som af landstinget blifva
till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning
för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af
enhvar skattskyldig till statsverket erlägges. För sådan jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt efter
det belopp, som, därest bevillning skulle utgå för densamma, på grund
af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning, hvaremot inkomst af
arrende för sådan fastighet ej skall vid påförande af landstingsskatt
tagas i beräkning; skolande hvad sålunda stadgas gälla jämväl kronopark,
som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874
års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall
denna fråga först af göras. Framställa inom landsting påstående, att
företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast
stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta,
och att förty i förra fallet landsbygden och i det senare städerna, vare
sig samfälldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag till det företaget
befrias eller med sådant bidrag i jämförelsevis mindre mån betungas;
då skall jämväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan
till afgörande företages, och äge landstingets samtliga ledamöter
att i beslut härom deltaga, men i öfverläggning och beslut i hufvudfrågan
må icke andra deltaga än ledamöter från de delar af länet, som
skola till företaget bidraga.
§ 48.
Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarna
hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar, till landstingets
ordförande genom Konungens befallningshafvande insända förteckningar,
som för hvarje socken summariskt upptaga såväl beloppen af åsatt bevillning,
särskild! för jordbruksfastighet, för annan fast egendom, samt
för inkomst af kapital eller arbete, sist nämnda belopp efter afdrag
af bevillning för inkomst af arrende af sådan jordbruksfastighet, för
hvilken bevillning ej erlägges, som ock beloppet af hvad efter taxeringsvärdet
svarar mot bevillning för jordbruksfastigheter, för hvilka
bevillning ej erlägges. Genom Konungens befallningshafvande insända
magistraterna dylika uppgifter för städerna; hvarefter landstingets ordförande
låter genom kamreraren däraf upprätta sammandrag, upptagande
summan för hela länet, samt huru mycket sig belöper å hvarje stad
eller socken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1906.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
7
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
februari 1305.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring anförde:
I skrifvelse den 14 mars 1903 har Riksdagen anhållit, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån förordningen om
landsting den 21 mars 1862 kunde böra undergå jämkning, i syfte att
tydliga och fullständiga stadganden måtte erhållas dels om förfarandet,
då ledamot eller suppleant i landsting afginge, innan tiden för uppdraget
vore ute, dels angående inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie
ledamot, dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande
af frågor, som endast berörde viss del af landstingsområdet,
antingen landsbygden eller städerna, vare sig samfäldt eller en eller
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o åå.
flera bland dem, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill förhållandena kunde föranleda.
I anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppgjordes inom civildepartementet
ett förslag till lag om ändrad lydelse af 3, 6, 10, 14,
21, 22, 23 och 47 §§ i förordningen om landsting; och beslöt Eders
Kungl. Maj:t därefter vid ärendets anmälan den 24 juli 1903 anbefalla
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län att
efter inhämtande af vederbörande landstings yttrande afgifva utlåtande
öfver sagda lagförslag.
Riksdagen har vidare i skrifvelse den 27 april 1904 anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i förordningen om landsting, att jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt
efter det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle utgå,
på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, hvaremot
inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle vid åsättande af landstingsskatt
tagas i beräkning.
Genom nådigt beslut den 8 juli 1904 anbefalldes Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver denna Riksdagens skrifvelse
inhämta vederbörande landstings yttrande och därmed äfvensom med
egna underdåniga utlåtanden till Eders Kungl. Maj:t inkomma, hvarefter
genom nådigt beslut den 25 november 1904 jämväl domänstyrelsens
yttrande i detta ärende infordrades.
Sedan samtliga de sålunda infordrade yttrandena numera inkommit,
torde jag få i ett sammanhang underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning
de af Riksdagen i förutnämnda skrifvelser väckta frågor om ändringar
i förordningen om landsting.
Hvad först beträffar föreskriften om förfärandet, då ledamot eller
suppleant i landsting afgår, innan tiden för uppdraget är ute, samt om
inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot, tillåter jag mig
erinra, att landstingsförordningen innehåller, bland annat, följande bestämmelser:
att landstingsmannen väljas särskild! för hvarje stad, härad
eller tingslag, och för hvarje valkrets till antal, som står i visst förhållande
till valkretsens folkmängd (3 §); att, sedan alla landstingsmän
blifvit utsedda, val skall företagas till ett lika antal suppleanter (10 §);
att, om i följd af klagomål till landstingsman vald person skiljes från uppdraget
utan att annan person förklaras vald, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
har att till ordinarie landstingsman inkalla den efter röstetalet
närmast i ordningen varande suppleanten inom distriktet (14 §); att
tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant är två år, dock att vid
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
slutet af första året, från det förordningen började tillämpas, halfva antalet
skulle utträda efter lottning (16 §); samt att landstingsman, som
blir förhindrad att inställa sig vid landsting, har att därom underrätta
den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten, hvilken
det då åligger att utan vidare kallelse inställa sig (21 §).
I skrifvelsen den 14 mars 1903 har Riksdagen i förevarande afseende
anfört följande. I motioner, som föranledt Riksdagens framställning, hade
framhållits, hurusom landstingsförordningen saknade uttryckliga bestämmelser
om, huru skulle förfaras, då ledamot eller suppleant i landsting
afginge från sin befattning, innan hans mandat utgått. Att de nuvarande
stadgandena därutinnan lämnade rum för en viss godtycklighet,
syntes Riksdagen icke kunna bestridas. Erfarenheten hade äfven visat,
att man därvid ginge till väga på olika sätt inom olika landstingsområden.
Väl funnes prejudikat, af hvilka syntes framgå, att man ansett
s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma, utan att nyvald ledamot eller
suppleant städse skulle anses vald för två år, äfven om han utsetts i
stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått, men dessa prejudikat
uteslöte dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser uti ifrågavarande
hänseende, och det syntes Riksdagen, att det väl förtjänade tagas under
öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen liksom i andra förordningar
om kommunalstyrelse fyllnadsval borde föreskrifvas, äfven om
därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu hölles endast hvart
annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva hållas det år, då val
eljest ej skulle ägt ruin. I hvarje fall ansåge Riksdagen ett förtydligande
af landstingsförordningen i denna del, för vinnande af enhetlighet
i tillvägagåendet, vara önskvärdt. — Med hänsyn till de ganska
invecklade förhållanden, som på en del orter i tillämpningen föranledts
af stadgandet, att ur nybildadt landsting efter första lagtima sammanträdet
halfva antalet ledamöter och suppleanter skulle efter lottning utträda,
kunde, med den lydelse 21 § nu hade, ovisshet lätt uppstå, om
hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas; och hade också i detta hänseende
förfarits på olika sätt. Att frågan, såsom nu stundom skedde,
gjordes nästan helt och hållet beroende på den enskildes uppfattning
af rätta förhållandet, ansåge Riksdagen oegentligt. Tydliga föreskrifter
borde finnas, som uteslöte all tvekan om, hvilken suppleant som skulle
inkallas. Visserligen gåfves äfven därutinnan prejudikat, som syntes utvisa,
att man ansett den suppleant böra inkallas, som vore den främste af
de tidigast valda suppleanterna, äfven om den ledamot han skulle ersätta
vore vald vid ett senare tillfälle, men otydligheten uti ifrågavarande
hänseende hade dock medfört förvecklingar och kunde äfven tänBih.
till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 24 Käft. 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 44.
kas leda till missbruk. Utgången af viktiga frågor inom ett landsting,
t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren, kunde stundom vara
beroende på eu eller annan röst, och. det kunde under sådant förhållande
ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra beroende på
hans omdöme, hvilken suppleant som borde inkallas. Äfven om landstinget
skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga i landstingets
beslut, kunde dock ej någon annan hinna inkallas. Beträffande
åter frågan, i hvems hand ett inkallande af suppleant lämpligen borde
läggas, ansåge Riksdagen skäl tala för att lämna detta uppdrag åt
offentlig myndighet, exempelvis Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
äfven om svårigheter vid inkallande af suppleant genom sådan myndighet
någon gång kunde uppstå, därest förfallet inträffade omedelbart före
landstingets sammanträde.
Onekligt är, att landstingsförordningens föreskrifter i nyss antydda
hänseenden icke äro så tydliga och bestämda, som önskvärdt vore. Grandregeln
i afseende å nyvalen skulle vara, att hvarje år hälften af landstingets
ledamöter och suppleanter skola afgå och ersättas genom nya
val. Men huruvida, därest någon landstingsman eller suppleant före den
sålunda för en hvar af dem bestämda funktionstiden af två år genom
dödsfall eller eljest afgår, fyllnadsval skall äga rum eller ej, är icke
utsagdt. En sammanställning af stadgandena i förevarande afseende
synes dock gifva vid handen, att meningen icke varit, att fyllnadsval
skola äga ruin. Tillräckliga skäl att afvika från denna grundsats hafva
icke synts föreligga. Suppleantinstitutionen, som måste anses hafva införts
icke minst med hänsyn till nu ifrågavarande fall, synes lämna en
tillräcklig garanti för att icke genom landstingsmans afgång under funktionstiden
någon valkrets blifver vid landsting orepresenterad. I det
förut omnämnda förslaget upptogs därför i förevarande hänseende det
stadgandet (21 §), att, om landstingsman afgår under tjänstgöringstiden,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall till ordinarie landstingsman
inkalla den främste suppleanten, eller samma förfarande, som enligt
14 § skall iakttagas, då, i sammanhang med klagan öfver val, därvid
utsedd landstingsman skiljes från uppdraget: Denna grundsats har lämnats
utan anmärkning af samtliga landstingen och de flesta af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. De af några befallningshafvande
uttalade farhågor för, att det, därest ej fyllnadsval anordnades, någon
gång skulle kunna inträffa, att en valkrets ej blefve i landstinget representerad,
synas därför icke böra föranleda ändring i förslaget.
Att det nya stadgandet i 21 § skall tillämpas, ej blott då landstingsman
aflidit utan jämväl då han blifvit obehörig att vara landstings
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 44.
man eller af skäl, som i 11 § sägs, afsagt sig uppdraget, lärer af stadgandets
lydelse framgå, hvarför det af eu utaf Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande föreslagna förtydligande i berörda hänseende ej synes
erforderligt, likasom ej heller af samma befallningshafvande påyrkade
särskilda bestämmelser i syfte att sätta Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
i kännedom om uppkomna vakanser lära vara nödvändiga.
Vid tillfälligt förfall för landstingsman att infinna sig vid visst
landsting åligger det nu landstingsmannen att underrätta den främste
suppleanten, som då har att i stället infinna sig. I öfverensstämmelse med
den af Riksdagen uttalade åsikt har i det remitterade förslaget (21 §) denna
föreskrift ändrats därhän, att underrättelse i stället skall lämnas Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att inkalla suppleant. Ett
sådant tillvägagångssätt synes onekligen vara bäst öfverensstämmande
med god ordning. Endast på det sättet lärer trygghet vinnas, att den
rätte suppleanten blir inkallad. Emot förslaget i denna del har från
några håll anmärkts, att det vid vissa tillfällen skulle kunna hända, att
kallelse icke kunde tillställas suppleant så tidigt, att han hunne infinna
sig till tinget. Då med vår tids utvecklade kommunikationsväsen
sådant endast i sällsynta undantagsfall lärer kunna inträffa, synes skäl
icke föreligga att för dessa eventualiteter afstå från de fördelar, som det
ifrågasatta stadgandet onekligen måste anses medföra.
Vare sig landstingsman i sammanhang med klagan öfver val
skiljes från uppdraget eller han får förfall för bevistande af visst landsting,
skall enligt nu gällande stadganden den efter röstetalet närmast i ordningen
varande suppleanten inkallas. Detsamma bör naturligtvis antagas
gälla om det fall, att landstingsman eljest under valperioden definitivt
afgår. Men, på sätt förut anmärkts, ger denna bestämmelse ej tillräcklig
ledning, hvilken af suppleanterna skall inträda. I syfte att vinna klarhet
härutinnan intogos i det remitterade förslaget närmare bestämmelser
i detta afseende (10, 14, 21 §§), af innehåll att de suppleanter, som
vore valda för samma tid som den ifrågavarande landstingsmannen, tillerkändes
företräde framför de öfriga, samt att mellan de för samma tid
valda suppleanterna röstetalen skulle vara bestämmande eller, i händelse
af lika röstetal, lotten, dock att, om vid valet två omröstningar måst
företagas, den i första omröstningen valde skulle gå före den i senare
omröstningen utsedde. Mot detta förslag har i hufvudsak anmärkning
ej förekommit.
För att undgå misstag om det antal landstingsmän och suppleanter, som
skall inom hvarje valkrets väljas, biel i det remitterade förslaget 6 § ändrad
därhän, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle årligen utfärda
12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.
kungörelse härom, ett stadgande, hvilket synts så mycket mer behöflig!,
som, enligt hvad upplyst blifvit, till följd af dittills iakttagna olika förfaranden
dels vid den stadgade första utlottningen af halfva antalet landstingsman
och suppleanter dels vid afgång under valperiod regeln om
landstingens förnyande hvarje år med halfva antalet ledamöter och suppleanter
icke alltid följes. Förslaget i denna del har afstyrkts af några af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därvid särskild! anmärkts, att
folkmängdsuppgifterna för föregående år i regeln icke förelåge så tidigt,
att de kunde vara tillgängliga, då kungörelsen borde utgå. Därest så
blir fallet, lärer emellertid antalet af dem, som skola väljas, böra bestämmas
med hänsyn till folkmängden för det tidigare år, för hvilket .sådana
uppgifter föreligga, något som ej lär möta någon betänklighet. Att, på
sätt i vissa af utlåtandena ifrågasatts, meddela närmare bestämmelser
om tid och sätt för kungörelsernas utfärdande synes icke erforderligt.
Med afseende därå att i åtskilliga valkretsar ersättningsval företagits
för hel valperiod och till följd däraf en förskjutning ägt rum, så att
landstingen icke, såsom ämnadt varit, förnyas med halfva antalet ledamöter
och suppleanter hvarje år, har ifrågasatts, att ett öfvergångsstadgande
skulle meddelas, hvarigenom valen skulle återföras till den ursprungligen
afsedda ordningen. Då det emellertid ej torde vara af så
stor vikt, att den nämnda principen vinner undantagslös tillämpning
och ett dylikt öfvergångsstadgande skulle kunna medföra åtskilliga olägenheter,
synes sådant stadgande ej böra införas.
Det förut omförmälda lagförslaget har sålunda i denna del ej synts
tarfva någon ändring.
Beträffande därefter sättet för handläggning och afgörande af frågor,
som endast beröra en viss del af landstingsområdet, yttrade Riksdagen
i skrifvelsen den 14 mars 1903.
Hvad anginge frågan om och i hvad mån ett landstings alla
ledamöter ägde att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke
berörde hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skildes
i 47 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering
uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan
endast landsbygd hade hufvudsaklig nytta. Sålunda funnes för visso med
hänsyn till förhållandet mellan landsbygd, å ena sidan, och städerna, vare
sig samfäld! eller en eller flera bland dem, å andra sidan, för närvarande
olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende
föresloges ej heller, utan åsyftades endast ett förtydligande af förordningens
föreskrifter angående sättet för behandlingen af de frågor, som
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
■uteslutande berörde en viss, sålunda bestämd del af nämnda område. I
landstingsförordningen saknades nämligen uttryckliga bestämmelser därutinnan.
Under nuvarande förhållanden kunde det sålunda åtminstone
ifrågasättas, att äfven representanter för områden, som icke alls berördes af
ett visst företag, skulle deltaga i ett sådant ärendes behandling och därigenom
också med sina röster afgöra företagets öde. Det kunde emellertid icke
vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande af epidemisjukhus på
landsbygden representanter för städer, som sjkifva ombesörjde sin sjukvård
och hvilka ej kunde åläggas bidraga till dylika företag på landsbygden,
deltoge i öfverläggningar och beslut rörande dessa ärenden, som
uteslutande vore af intresse för landsbygden. Då, såsom nämnts, det
i landstingsförordningen i vissa hänseenden gjordes skillnad på olika ortintressen,
syntes det Riksdagen som en brist i lagstiftningen att närmare
bestämmelser saknades om behandlingen af de frågor, som endast berörde
vissa delar af landstingsområdet. Riksdagen funne därför önskvärdt, att
det i landstingsförordningen tydligen föreskrefves, huru förfaras skulle
vid behandlingen och afgörandet af frågor, som anginge endast viss del
af landstingets område.
Då det syntes behöfligt, att ifrågakomna stadgande förtydligades i
det af Riksdagen sålunda angifna syfte, upptogs i det förut nämnda
till landstingens och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande
utställda förslaget det tillägg till 47 §, att, der fråga uppkomme, att
viss del af landstingsområde skulle helt eller delvis befrias från bidrag
till ifrågasatt företag, landstingets samtliga ledamöter skola äga deltaga
i beslut därom, men att i öfverläggningar och beslut rörande hufvudfrågan
icke andra skulle få deltaga än ledamöter från de delar af länet,
som skulle till företaget bidraga.
Mot förslaget i denna del har gjorts saklig erinran endast af en utaf
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken ansett, att någon ändring
i det i förevarande afseende nu gällande stadgande ej borde vidtagas.
Hvad sålunda förekommit har ej synts påkalla ändring i det uppgjorda
lagförslaget i denna del.
I Riksdagens skrifvelse den 27 april 1904 angående påförande af
landstingsskatt för jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
anförde Riksdagen hufvudsakligen.
Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
stadgades, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,
skulle i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser
14
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
funnes meddelade, som i 1 mom. samma § omtalades, utgå i förhållande
till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst
af kapital eller arbete, som enhvar skattskyldig till statsverket
erlade.
Den sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt
skilde sig från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande, bland annat,
däruti, att enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skulle utgå
jämväl för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades,
hvarvid till beräkningsgrund toges det belopp, som, därest bevillning
för fastigheten skulle utgå, svarade mot det taxeringsvärde, som fastigheten
blifvit åsatt. Hvad sålunda stadgats beträffande jordbruksfastighet
hade genom lag den 2 april 1898 utsträckts att gälla jämväl kronopark,
som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års
början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan. Då
nu staten enligt gällande bevillningsförordning vore befriad från erläggande
af bevillning, så följde däraf, att för vissa staten tillhöriga
fastigheter erlades kommunalskatt, men icke landstingsskatt.
Vid riksdagen hade enskild motionär väckt förslag om ändring af
47 och 48 §§ i förordningen om landsting i syfte att i fråga om jordbruksfastighet
den skillnad, som i de särskilda författningarna blifvit i
nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande
af kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra.
Riksdagen hade funnit detta förslag förtjäna-beaktande. Enligt
Riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den nuvarande åtskillnaden
i berörda hänseende. Äfven landstingsskatten vore ju till sin
natur en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behof,
och det syntes därför Riksdagen rättvist och billigt, att densamma
utginge efter samma grunder som annan kommunalskatt. Arrendatorerna
af kronans egendomar skulle visserligen därigenom få sig ålagda
afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse; men landstingsskatten
syntes i allmänhet icke vara af den betydenhet, att detta förhållande
borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen, helst
det icke kunde antagas, att arrendatorerna af kronans domäner i allmänhet
vore i sämre ekonomisk ställning än landets själfägande mindre
jordbrukare och enskilda arrendatorer, hvilka utgjorde landstingsskatt.
Dessutom vore väl på många ställen kronoarrendatorerna redan taxerade
för inkomst af arrendet och deltoge på denna grund i landstingsskatten,
hvilket emellertid ej vidare skulle äga ruin, därest den ifrågasatta
ändringen genomfördes.
15
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
i samband • med den af motionären väckta frågan om statens skattskyldighet
för jordbruksfastighet i egentlig mening syntes emellertid,
efter hvad Riksdagen slutligen framhöll, böra tagas under öfvervägande
jämväl frågan om statens skattskyldighet till landstinget för kronoparker.
Uti det yttrande öfver det sålunda väckta förslaget, som afgifvits
af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, har förslaget
blifvit afstyrkt hufvudsakligen på den grund, att den nu gällande
metoden, enligt hvilken kronoarrendator beskattades efter den inkomst,
som han kunde af sitt arrende hafva, vore den rättvisaste; men öfriga
befallningshafvande och samtliga landsting hafva tillstyrkt bifall till
skrifvelsen, därvid åtskilliga befallningshafvande särskild! uttalat, att i
fråga om kronoparker borde gälla samma regler, som numera i 58 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet vore stadgade rörande kommunalutskylder.
Några af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande hafva
emellertid ifrågasatt ett öfvergångsstadgande, hvarigenom de nuvarande
arrendatorerna skulle befrias från landstingsskatten för tiden till utgången
af deras arrenden.
Domänstyrelsen har likaledes tillstyrkt förslaget, hvad angår kronoparker
i den omfattning nyss nämnts, och tillika uttalat, att hinder för
omedelbar tillämpning af den ifrågasatta lagändringen hvad beträffade
utarrenderade egendomar ej mötte, enär i samtliga nu gällande arrendekontrakt
stadgats skyldighet för arrendatorn att svara för alla onera
och utskylder för den arrenderade egendomen, och att den omständigheten
att kronans arrendatorer genom den föreslagna ändringen skulle
få sig ålagda ökade utskylder icke af skäl, som i Riksdagens skrifvelse
anförts, borde väcka någon betänklighet emot denna ändring.
På de af Riksdagen anförda skäl synes en lagändring uti den af
Riksdagen angifna riktning böra komma till stånd. Med afseende å
hvad domänstyrelsen anfört torde betänklighet ej böra möta att tillämpa
de nya bestämmelserna jämväl å nu löpande arrendetider. Hvad angår
kronoparker synes gifvetvis i afseende å landstingsskatt samma princip
böra tillämpas, som gäller i fråga om kommunalutskylder.
Häraf föranledda bestämmelser torde böra införas i 47 och 48 §§
landstingsförordningen och har förty det förut omförmälda förslaget till
ändring i vissa §§ af samma förordning kompletterats med de sålunda
erforderliga stadgandena.
Iiärefter uppläste departementschefen ett i öfverensstämmelse med
hans sålunda angifna åsikter upprättadt förslag till lag angående ändrad
16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44
lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862
och hemställde, att detta förslag måtte genom nådig proposition för
Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall; och skulle proposition af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo:
J. V. Wallin.
----------4
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1905.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1905:41 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 188 a1 i texten