Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862

16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:44, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

1

N:o 44.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer

i förordningen om landsting den 21 mars 1862; gifven

Stockholms slott den 3 februari 1905.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden för denna dag innehåller vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om

landsting den 21 mars 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bill. till Bibel. Prat. 1905. 1 Samt. 1 Åfd. 24 Häft. (N:o 44.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Förslag

till

Lag- angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen

om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen

om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

Landstingsmännen väljas, med hänsikt till hvarje stads, härads eller

tingslags folkmängd, sålunda:

att hvarje stad med 2,500 invånare eller därunder utser 1 landstingsman,

med öfver 2,500 till och med 5,000 invånare................2 landstingsmän,

)) » 5,000 » y> » 7,500 » 3 »

o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;

att hvarje härad eller tingslag med 5,000 invånare

eller därunder utser....................................................................1 landstingsman,

med öfver 5,000 till och med 10,000 invånare ...............2 landstingsmän,

» » 10,000 » » » 15,000 » 3 »

o. s. v. efter samma beräkning för Överskjutande folkmängd;

att valet i stad verkställes efter de för val till kommunalbefattningar

därstädes gällande föreskrifter;

att härad eller tingslag, som innefattar flera än en kommun, väljer,

genom därtill i kommunalstämmorna utsedda valmän, det antal landstingsmän,

som belöper sig på häradet eller tingslaget; och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

att härad eller tingslag, som innefattar endast en kommun, väljer

omedelbart det föreskrifna antalet landstingsmän, enligt hvad för val i

kommunalstämma är stadgadt.

Höra delar af samma härad eller tingslag till olika län, väljer hvardera

delen landstingsman till det län den tillhör. Innehåller någon del

mindre än ettusen invånare, väljer den tillsammans med närmaste inom

samma län belägna tingslag.

För hvarje valkrets utses suppleanter till lika antal som landstingsmän.

§ 6-

Kungl. Majts befallningshafvande kungör årligen'' ej blott hvilka

landstingsmän och suppleanter äro i tur att afgå än äfven huru många

landstingsmän jämte suppleanter samt huru många valmän jämte suppleanter

skola för hvarje valkrets utses.

Val till landstingsman för härad eller tingslag, där det bör genom

valmän verkställas, skall förrättas å första rättegångsdagen af lagtima sommartinget

i häradet eller tingslaget, men, där sommarting icke hålles, å

första rättegångsdagen af lagtima vintertinget. I de orter, där förordningen

den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser

om häradsting länder till efterrättelse, skall valet förrättas

å första rättegångsdagen af det allmänna sammanträde, som efter april

månads utgång först infaller. Möter hinder för valets verkställande å

tid, som sagd är, förrättas det å dag, som valförrättaren utsätter och

behörigen kungör.

Valmännen skola utan särskild kallelse sig vid valet personligen

inställa.

Häradsrättens ordförande är valförrättare.

Där valet sker omedelbart i kommunalstämma, skall det vara före

juni månads utgång verkställdt.

Inom samma tid bör ock landstingsmannaval i stad hafva försiggått.

§ 10.

Sedan alla landstingsmän blifvit utsedde, företages på enahanda sätt

val till suppleanter.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper, som för

valbarhet till landstingsman.

Ordningen emellan suppleanterna skall vid valtillfället bestämmas;

och iakttages därvid att, därest vid valet två omröstningar måst före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

tagas, den, som i första omröstningen förklarats vald, intager plats

framför den, som valts i den senare omröstningen; samt att af dem, som

valts vid samma omröstning, den, som erhållit flera röster, intager plats

framför den, som erhållit färre röster, och, om två eller flera erhållit

lika antal röster, företrädet dem emellan afgöres genom lottning.

§ 14-

Skiljes den valde från uppdraget, förty att han laga ursäkt visat,

eller att han icke varit behörig att under omröstning komma, eller förty

att röstberäkningen felaktig varit, låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sådant i länskungörelserna införa och inkallar, därest icke, i följd af besvärens

pröfning, annan person förklarats vara vald, till ordinarie landstingsman

den främste bland de inom distriktet för samma tid valde

suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas den främste af de öfriga för

distriktet valda suppleanterna, dock att sålunda inkallad suppleant ej må

såsom ordinarie landstingsman tjänstgöra längre tid än den, för hvilken

han blifvit vald till suppleant.

Förklaras hela valförrättningen olaglig, förordnar Kungl. Maj:ts befallningshafvande

om ofördröjlig! företagande af nytt val.

§ 21.

Afgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

låter Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant i länskungörelserna

införa och inkallar till ordinarie landstingsman den främste bland de

inom distriktet för samma tid valda suppleanterna. Finnes ej sådan, inkallas

den främste af de öfriga för distriktet valda suppleanterna, dock

att sålunda inkallad suppleant ej må såsom ordinarie landstingsman

tjänstgöra länge tid än den, för hvilken han blifvit vald till suppleant.

Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid landstinget

sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som till tjänsgöring vid det

landsting inkallar den främste bland de inom distriktet för samma tid

valda suppleanterna eller, om sådan ej finnes, den främste af de öfriga

suppleanterna.

Landstingsman åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingets

sekreterare insända sin till landstinget ställda skriftliga anmälan om det

inträffade hindret.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

5

§ 22.

Landstingsman, som utan sålunda anmäldt, af landstinget godkändt,

förhinder uteblifver, skall bota till landstingskassan för hvarje dag, han

är frånvarande, två riksdaler riksmynt, men dubbelt, om han uraktlåter

att underrätta Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller göra anmälan hos

landstinget, på sätt § 21 föreskrifver.

§ 23.

Kommer behörigen kallad suppleant icke tillstädes, och har han ej

heller, där så ske kunnat, senast vid landstingets första sammankomst

anmält hinder, som af landstinget godkännes, skall han till landstingskassan

bota två riksdaler riksmynt för hvarje dag, han frånvarande är,

och dubbelt så mycket om landstinget måste i anseende till de närvarandes

fåtalighet inställas eller upplösas.

§ 47.

I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana

företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman

och fastighet utgå, eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas

uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall

stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågaställdt

företags beskaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering af de

medel, som för dess utförande erfordras; dock att, med undantag för

den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift, ingen personlig eller

efter matlag utgående afgift må af landstinget beslutas.

I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade, som

i föregående moment omtalas, böra de afgifter, som af landstinget blifva

till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning

för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af

enhvar skattskyldig till statsverket erlägges. För sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt efter

det belopp, som, därest bevillning skulle utgå för densamma, på grund

af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning, hvaremot inkomst af

arrende för sådan fastighet ej skall vid påförande af landstingsskatt

tagas i beräkning; skolande hvad sålunda stadgas gälla jämväl kronopark,

som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874

års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall

denna fråga först af göras. Framställa inom landsting påstående, att

företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast

stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta,

och att förty i förra fallet landsbygden och i det senare städerna, vare

sig samfälldt eller en eller flera bland dem, må från bidrag till det företaget

befrias eller med sådant bidrag i jämförelsevis mindre mån betungas;

då skall jämväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan

till afgörande företages, och äge landstingets samtliga ledamöter

att i beslut härom deltaga, men i öfverläggning och beslut i hufvudfrågan

må icke andra deltaga än ledamöter från de delar af länet, som

skola till företaget bidraga.

§ 48.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarna

hvarje år, efter slutade taxeringsförrättningar, till landstingets

ordförande genom Konungens befallningshafvande insända förteckningar,

som för hvarje socken summariskt upptaga såväl beloppen af åsatt bevillning,

särskild! för jordbruksfastighet, för annan fast egendom, samt

för inkomst af kapital eller arbete, sist nämnda belopp efter afdrag

af bevillning för inkomst af arrende af sådan jordbruksfastighet, för

hvilken bevillning ej erlägges, som ock beloppet af hvad efter taxeringsvärdet

svarar mot bevillning för jordbruksfastigheter, för hvilka

bevillning ej erlägges. Genom Konungens befallningshafvande insända

magistraterna dylika uppgifter för städerna; hvarefter landstingets ordförande

låter genom kamreraren däraf upprätta sammandrag, upptagande

summan för hela länet, samt huru mycket sig belöper å hvarje stad

eller socken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1906.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

7

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

februari 1305.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

Departementschefen statsrådet Westring anförde:

I skrifvelse den 14 mars 1903 har Riksdagen anhållit, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån förordningen om

landsting den 21 mars 1862 kunde böra undergå jämkning, i syfte att

tydliga och fullständiga stadganden måtte erhållas dels om förfarandet,

då ledamot eller suppleant i landsting afginge, innan tiden för uppdraget

vore ute, dels angående inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie

ledamot, dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande

af frågor, som endast berörde viss del af landstingsområdet,

antingen landsbygden eller städerna, vare sig samfäldt eller en eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o åå.

flera bland dem, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill förhållandena kunde föranleda.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppgjordes inom civildepartementet

ett förslag till lag om ändrad lydelse af 3, 6, 10, 14,

21, 22, 23 och 47 §§ i förordningen om landsting; och beslöt Eders

Kungl. Maj:t därefter vid ärendets anmälan den 24 juli 1903 anbefalla

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län att

efter inhämtande af vederbörande landstings yttrande afgifva utlåtande

öfver sagda lagförslag.

Riksdagen har vidare i skrifvelse den 27 april 1904 anhållit, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring i förordningen om landsting, att jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt

efter det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle utgå,

på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, hvaremot

inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle vid åsättande af landstingsskatt

tagas i beräkning.

Genom nådigt beslut den 8 juli 1904 anbefalldes Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver denna Riksdagens skrifvelse

inhämta vederbörande landstings yttrande och därmed äfvensom med

egna underdåniga utlåtanden till Eders Kungl. Maj:t inkomma, hvarefter

genom nådigt beslut den 25 november 1904 jämväl domänstyrelsens

yttrande i detta ärende infordrades.

Sedan samtliga de sålunda infordrade yttrandena numera inkommit,

torde jag få i ett sammanhang underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning

de af Riksdagen i förutnämnda skrifvelser väckta frågor om ändringar

i förordningen om landsting.

Hvad först beträffar föreskriften om förfärandet, då ledamot eller

suppleant i landsting afgår, innan tiden för uppdraget är ute, samt om

inkallande af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot, tillåter jag mig

erinra, att landstingsförordningen innehåller, bland annat, följande bestämmelser:

att landstingsmannen väljas särskild! för hvarje stad, härad

eller tingslag, och för hvarje valkrets till antal, som står i visst förhållande

till valkretsens folkmängd (3 §); att, sedan alla landstingsmän

blifvit utsedda, val skall företagas till ett lika antal suppleanter (10 §);

att, om i följd af klagomål till landstingsman vald person skiljes från uppdraget

utan att annan person förklaras vald, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

har att till ordinarie landstingsman inkalla den efter röstetalet

närmast i ordningen varande suppleanten inom distriktet (14 §); att

tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant är två år, dock att vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

slutet af första året, från det förordningen började tillämpas, halfva antalet

skulle utträda efter lottning (16 §); samt att landstingsman, som

blir förhindrad att inställa sig vid landsting, har att därom underrätta

den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten, hvilken

det då åligger att utan vidare kallelse inställa sig (21 §).

I skrifvelsen den 14 mars 1903 har Riksdagen i förevarande afseende

anfört följande. I motioner, som föranledt Riksdagens framställning, hade

framhållits, hurusom landstingsförordningen saknade uttryckliga bestämmelser

om, huru skulle förfaras, då ledamot eller suppleant i landsting

afginge från sin befattning, innan hans mandat utgått. Att de nuvarande

stadgandena därutinnan lämnade rum för en viss godtycklighet,

syntes Riksdagen icke kunna bestridas. Erfarenheten hade äfven visat,

att man därvid ginge till väga på olika sätt inom olika landstingsområden.

Väl funnes prejudikat, af hvilka syntes framgå, att man ansett

s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma, utan att nyvald ledamot eller

suppleant städse skulle anses vald för två år, äfven om han utsetts i

stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått, men dessa prejudikat

uteslöte dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser uti ifrågavarande

hänseende, och det syntes Riksdagen, att det väl förtjänade tagas under

öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen liksom i andra förordningar

om kommunalstyrelse fyllnadsval borde föreskrifvas, äfven om

därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu hölles endast hvart

annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva hållas det år, då val

eljest ej skulle ägt ruin. I hvarje fall ansåge Riksdagen ett förtydligande

af landstingsförordningen i denna del, för vinnande af enhetlighet

i tillvägagåendet, vara önskvärdt. — Med hänsyn till de ganska

invecklade förhållanden, som på en del orter i tillämpningen föranledts

af stadgandet, att ur nybildadt landsting efter första lagtima sammanträdet

halfva antalet ledamöter och suppleanter skulle efter lottning utträda,

kunde, med den lydelse 21 § nu hade, ovisshet lätt uppstå, om

hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas; och hade också i detta hänseende

förfarits på olika sätt. Att frågan, såsom nu stundom skedde,

gjordes nästan helt och hållet beroende på den enskildes uppfattning

af rätta förhållandet, ansåge Riksdagen oegentligt. Tydliga föreskrifter

borde finnas, som uteslöte all tvekan om, hvilken suppleant som skulle

inkallas. Visserligen gåfves äfven därutinnan prejudikat, som syntes utvisa,

att man ansett den suppleant böra inkallas, som vore den främste af

de tidigast valda suppleanterna, äfven om den ledamot han skulle ersätta

vore vald vid ett senare tillfälle, men otydligheten uti ifrågavarande

hänseende hade dock medfört förvecklingar och kunde äfven tänBih.

till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 24 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 44.

kas leda till missbruk. Utgången af viktiga frågor inom ett landsting,

t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren, kunde stundom vara

beroende på eu eller annan röst, och. det kunde under sådant förhållande

ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra beroende på

hans omdöme, hvilken suppleant som borde inkallas. Äfven om landstinget

skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga i landstingets

beslut, kunde dock ej någon annan hinna inkallas. Beträffande

åter frågan, i hvems hand ett inkallande af suppleant lämpligen borde

läggas, ansåge Riksdagen skäl tala för att lämna detta uppdrag åt

offentlig myndighet, exempelvis Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

äfven om svårigheter vid inkallande af suppleant genom sådan myndighet

någon gång kunde uppstå, därest förfallet inträffade omedelbart före

landstingets sammanträde.

Onekligt är, att landstingsförordningens föreskrifter i nyss antydda

hänseenden icke äro så tydliga och bestämda, som önskvärdt vore. Grandregeln

i afseende å nyvalen skulle vara, att hvarje år hälften af landstingets

ledamöter och suppleanter skola afgå och ersättas genom nya

val. Men huruvida, därest någon landstingsman eller suppleant före den

sålunda för en hvar af dem bestämda funktionstiden af två år genom

dödsfall eller eljest afgår, fyllnadsval skall äga rum eller ej, är icke

utsagdt. En sammanställning af stadgandena i förevarande afseende

synes dock gifva vid handen, att meningen icke varit, att fyllnadsval

skola äga ruin. Tillräckliga skäl att afvika från denna grundsats hafva

icke synts föreligga. Suppleantinstitutionen, som måste anses hafva införts

icke minst med hänsyn till nu ifrågavarande fall, synes lämna en

tillräcklig garanti för att icke genom landstingsmans afgång under funktionstiden

någon valkrets blifver vid landsting orepresenterad. I det

förut omnämnda förslaget upptogs därför i förevarande hänseende det

stadgandet (21 §), att, om landstingsman afgår under tjänstgöringstiden,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall till ordinarie landstingsman

inkalla den främste suppleanten, eller samma förfarande, som enligt

14 § skall iakttagas, då, i sammanhang med klagan öfver val, därvid

utsedd landstingsman skiljes från uppdraget: Denna grundsats har lämnats

utan anmärkning af samtliga landstingen och de flesta af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande. De af några befallningshafvande

uttalade farhågor för, att det, därest ej fyllnadsval anordnades, någon

gång skulle kunna inträffa, att en valkrets ej blefve i landstinget representerad,

synas därför icke böra föranleda ändring i förslaget.

Att det nya stadgandet i 21 § skall tillämpas, ej blott då landstingsman

aflidit utan jämväl då han blifvit obehörig att vara landstings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 44.

man eller af skäl, som i 11 § sägs, afsagt sig uppdraget, lärer af stadgandets

lydelse framgå, hvarför det af eu utaf Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande föreslagna förtydligande i berörda hänseende ej synes

erforderligt, likasom ej heller af samma befallningshafvande påyrkade

särskilda bestämmelser i syfte att sätta Eders Kungl. Majrts befallningshafvande

i kännedom om uppkomna vakanser lära vara nödvändiga.

Vid tillfälligt förfall för landstingsman att infinna sig vid visst

landsting åligger det nu landstingsmannen att underrätta den främste

suppleanten, som då har att i stället infinna sig. I öfverensstämmelse med

den af Riksdagen uttalade åsikt har i det remitterade förslaget (21 §) denna

föreskrift ändrats därhän, att underrättelse i stället skall lämnas Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som har att inkalla suppleant. Ett

sådant tillvägagångssätt synes onekligen vara bäst öfverensstämmande

med god ordning. Endast på det sättet lärer trygghet vinnas, att den

rätte suppleanten blir inkallad. Emot förslaget i denna del har från

några håll anmärkts, att det vid vissa tillfällen skulle kunna hända, att

kallelse icke kunde tillställas suppleant så tidigt, att han hunne infinna

sig till tinget. Då med vår tids utvecklade kommunikationsväsen

sådant endast i sällsynta undantagsfall lärer kunna inträffa, synes skäl

icke föreligga att för dessa eventualiteter afstå från de fördelar, som det

ifrågasatta stadgandet onekligen måste anses medföra.

Vare sig landstingsman i sammanhang med klagan öfver val

skiljes från uppdraget eller han får förfall för bevistande af visst landsting,

skall enligt nu gällande stadganden den efter röstetalet närmast i ordningen

varande suppleanten inkallas. Detsamma bör naturligtvis antagas

gälla om det fall, att landstingsman eljest under valperioden definitivt

afgår. Men, på sätt förut anmärkts, ger denna bestämmelse ej tillräcklig

ledning, hvilken af suppleanterna skall inträda. I syfte att vinna klarhet

härutinnan intogos i det remitterade förslaget närmare bestämmelser

i detta afseende (10, 14, 21 §§), af innehåll att de suppleanter, som

vore valda för samma tid som den ifrågavarande landstingsmannen, tillerkändes

företräde framför de öfriga, samt att mellan de för samma tid

valda suppleanterna röstetalen skulle vara bestämmande eller, i händelse

af lika röstetal, lotten, dock att, om vid valet två omröstningar måst

företagas, den i första omröstningen valde skulle gå före den i senare

omröstningen utsedde. Mot detta förslag har i hufvudsak anmärkning

ej förekommit.

För att undgå misstag om det antal landstingsmän och suppleanter, som

skall inom hvarje valkrets väljas, biel i det remitterade förslaget 6 § ändrad

därhän, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle årligen utfärda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.

kungörelse härom, ett stadgande, hvilket synts så mycket mer behöflig!,

som, enligt hvad upplyst blifvit, till följd af dittills iakttagna olika förfaranden

dels vid den stadgade första utlottningen af halfva antalet landstingsman

och suppleanter dels vid afgång under valperiod regeln om

landstingens förnyande hvarje år med halfva antalet ledamöter och suppleanter

icke alltid följes. Förslaget i denna del har afstyrkts af några af

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därvid särskild! anmärkts, att

folkmängdsuppgifterna för föregående år i regeln icke förelåge så tidigt,

att de kunde vara tillgängliga, då kungörelsen borde utgå. Därest så

blir fallet, lärer emellertid antalet af dem, som skola väljas, böra bestämmas

med hänsyn till folkmängden för det tidigare år, för hvilket .sådana

uppgifter föreligga, något som ej lär möta någon betänklighet. Att, på

sätt i vissa af utlåtandena ifrågasatts, meddela närmare bestämmelser

om tid och sätt för kungörelsernas utfärdande synes icke erforderligt.

Med afseende därå att i åtskilliga valkretsar ersättningsval företagits

för hel valperiod och till följd däraf en förskjutning ägt rum, så att

landstingen icke, såsom ämnadt varit, förnyas med halfva antalet ledamöter

och suppleanter hvarje år, har ifrågasatts, att ett öfvergångsstadgande

skulle meddelas, hvarigenom valen skulle återföras till den ursprungligen

afsedda ordningen. Då det emellertid ej torde vara af så

stor vikt, att den nämnda principen vinner undantagslös tillämpning

och ett dylikt öfvergångsstadgande skulle kunna medföra åtskilliga olägenheter,

synes sådant stadgande ej böra införas.

Det förut omförmälda lagförslaget har sålunda i denna del ej synts

tarfva någon ändring.

Beträffande därefter sättet för handläggning och afgörande af frågor,

som endast beröra en viss del af landstingsområdet, yttrade Riksdagen

i skrifvelsen den 14 mars 1903.

Hvad anginge frågan om och i hvad mån ett landstings alla

ledamöter ägde att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke

berörde hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skildes

i 47 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering

uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan

endast landsbygd hade hufvudsaklig nytta. Sålunda funnes för visso med

hänsyn till förhållandet mellan landsbygd, å ena sidan, och städerna, vare

sig samfäld! eller en eller flera bland dem, å andra sidan, för närvarande

olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende

föresloges ej heller, utan åsyftades endast ett förtydligande af förordningens

föreskrifter angående sättet för behandlingen af de frågor, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

■uteslutande berörde en viss, sålunda bestämd del af nämnda område. I

landstingsförordningen saknades nämligen uttryckliga bestämmelser därutinnan.

Under nuvarande förhållanden kunde det sålunda åtminstone

ifrågasättas, att äfven representanter för områden, som icke alls berördes af

ett visst företag, skulle deltaga i ett sådant ärendes behandling och därigenom

också med sina röster afgöra företagets öde. Det kunde emellertid icke

vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande af epidemisjukhus på

landsbygden representanter för städer, som sjkifva ombesörjde sin sjukvård

och hvilka ej kunde åläggas bidraga till dylika företag på landsbygden,

deltoge i öfverläggningar och beslut rörande dessa ärenden, som

uteslutande vore af intresse för landsbygden. Då, såsom nämnts, det

i landstingsförordningen i vissa hänseenden gjordes skillnad på olika ortintressen,

syntes det Riksdagen som en brist i lagstiftningen att närmare

bestämmelser saknades om behandlingen af de frågor, som endast berörde

vissa delar af landstingsområdet. Riksdagen funne därför önskvärdt, att

det i landstingsförordningen tydligen föreskrefves, huru förfaras skulle

vid behandlingen och afgörandet af frågor, som anginge endast viss del

af landstingets område.

Då det syntes behöfligt, att ifrågakomna stadgande förtydligades i

det af Riksdagen sålunda angifna syfte, upptogs i det förut nämnda

till landstingens och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes hörande

utställda förslaget det tillägg till 47 §, att, der fråga uppkomme, att

viss del af landstingsområde skulle helt eller delvis befrias från bidrag

till ifrågasatt företag, landstingets samtliga ledamöter skola äga deltaga

i beslut därom, men att i öfverläggningar och beslut rörande hufvudfrågan

icke andra skulle få deltaga än ledamöter från de delar af länet,

som skulle till företaget bidraga.

Mot förslaget i denna del har gjorts saklig erinran endast af en utaf

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken ansett, att någon ändring

i det i förevarande afseende nu gällande stadgande ej borde vidtagas.

Hvad sålunda förekommit har ej synts påkalla ändring i det uppgjorda

lagförslaget i denna del.

I Riksdagens skrifvelse den 27 april 1904 angående påförande af

landstingsskatt för jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

anförde Riksdagen hufvudsakligen.

Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862

stadgades, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,

skulle i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

funnes meddelade, som i 1 mom. samma § omtalades, utgå i förhållande

till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst

af kapital eller arbete, som enhvar skattskyldig till statsverket

erlade.

Den sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt

skilde sig från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på

landet stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande, bland annat,

däruti, att enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skulle utgå

jämväl för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades,

hvarvid till beräkningsgrund toges det belopp, som, därest bevillning

för fastigheten skulle utgå, svarade mot det taxeringsvärde, som fastigheten

blifvit åsatt. Hvad sålunda stadgats beträffande jordbruksfastighet

hade genom lag den 2 april 1898 utsträckts att gälla jämväl kronopark,

som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års

början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan. Då

nu staten enligt gällande bevillningsförordning vore befriad från erläggande

af bevillning, så följde däraf, att för vissa staten tillhöriga

fastigheter erlades kommunalskatt, men icke landstingsskatt.

Vid riksdagen hade enskild motionär väckt förslag om ändring af

47 och 48 §§ i förordningen om landsting i syfte att i fråga om jordbruksfastighet

den skillnad, som i de särskilda författningarna blifvit i

nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande

af kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra.

Riksdagen hade funnit detta förslag förtjäna-beaktande. Enligt

Riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den nuvarande åtskillnaden

i berörda hänseende. Äfven landstingsskatten vore ju till sin

natur en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behof,

och det syntes därför Riksdagen rättvist och billigt, att densamma

utginge efter samma grunder som annan kommunalskatt. Arrendatorerna

af kronans egendomar skulle visserligen därigenom få sig ålagda

afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse; men landstingsskatten

syntes i allmänhet icke vara af den betydenhet, att detta förhållande

borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen, helst

det icke kunde antagas, att arrendatorerna af kronans domäner i allmänhet

vore i sämre ekonomisk ställning än landets själfägande mindre

jordbrukare och enskilda arrendatorer, hvilka utgjorde landstingsskatt.

Dessutom vore väl på många ställen kronoarrendatorerna redan taxerade

för inkomst af arrendet och deltoge på denna grund i landstingsskatten,

hvilket emellertid ej vidare skulle äga ruin, därest den ifrågasatta

ändringen genomfördes.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.

i samband • med den af motionären väckta frågan om statens skattskyldighet

för jordbruksfastighet i egentlig mening syntes emellertid,

efter hvad Riksdagen slutligen framhöll, böra tagas under öfvervägande

jämväl frågan om statens skattskyldighet till landstinget för kronoparker.

Uti det yttrande öfver det sålunda väckta förslaget, som afgifvits

af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, har förslaget

blifvit afstyrkt hufvudsakligen på den grund, att den nu gällande

metoden, enligt hvilken kronoarrendator beskattades efter den inkomst,

som han kunde af sitt arrende hafva, vore den rättvisaste; men öfriga

befallningshafvande och samtliga landsting hafva tillstyrkt bifall till

skrifvelsen, därvid åtskilliga befallningshafvande särskild! uttalat, att i

fråga om kronoparker borde gälla samma regler, som numera i 58 § i

förordningen om kommunalstyrelse på landet vore stadgade rörande kommunalutskylder.

Några af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande hafva

emellertid ifrågasatt ett öfvergångsstadgande, hvarigenom de nuvarande

arrendatorerna skulle befrias från landstingsskatten för tiden till utgången

af deras arrenden.

Domänstyrelsen har likaledes tillstyrkt förslaget, hvad angår kronoparker

i den omfattning nyss nämnts, och tillika uttalat, att hinder för

omedelbar tillämpning af den ifrågasatta lagändringen hvad beträffade

utarrenderade egendomar ej mötte, enär i samtliga nu gällande arrendekontrakt

stadgats skyldighet för arrendatorn att svara för alla onera

och utskylder för den arrenderade egendomen, och att den omständigheten

att kronans arrendatorer genom den föreslagna ändringen skulle

få sig ålagda ökade utskylder icke af skäl, som i Riksdagens skrifvelse

anförts, borde väcka någon betänklighet emot denna ändring.

På de af Riksdagen anförda skäl synes en lagändring uti den af

Riksdagen angifna riktning böra komma till stånd. Med afseende å

hvad domänstyrelsen anfört torde betänklighet ej böra möta att tillämpa

de nya bestämmelserna jämväl å nu löpande arrendetider. Hvad angår

kronoparker synes gifvetvis i afseende å landstingsskatt samma princip

böra tillämpas, som gäller i fråga om kommunalutskylder.

Häraf föranledda bestämmelser torde böra införas i 47 och 48 §§

landstingsförordningen och har förty det förut omförmälda förslaget till

ändring i vissa §§ af samma förordning kompletterats med de sålunda

erforderliga stadgandena.

Iiärefter uppläste departementschefen ett i öfverensstämmelse med

hans sålunda angifna åsikter upprättadt förslag till lag angående ändrad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44

lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 1862

och hemställde, att detta förslag måtte genom nådig proposition för

Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall; och skulle proposition af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ex protocollo:

J. V. Wallin.

----------4

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1905:41 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om landsting den 21 mars 188 a1 i texten