Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73

42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:73, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

1

N:o 73.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till

lag om särskild sammansättning af vissa rådstu faun ätter

vid behandling af handelsmål; gifven Kristiania slott

den 6 mars 1905.

*

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om särskild

sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bih. till Biksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Förslag

till

Lag

om särskild sammansättning af vissa rådstufv ur ätter vid behandling af

handelsmål.

Med ändring- af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas

som följer:

1 S.

o

Vid behandling'' af handelsmål inför rådstufvurätt i Stockholm,

Göteborg eller Malmö skola, där ej nedan annorlunda stadgas, i rätten

sitta två af dess lagfarne ledamöter, af hvilka den ene skall föra ordet,

samt två handelskunnige män.

Med handelsmål förstås i denna lag tvist om anspråk, som grundar

sig på köp af lös egendom eller på aftal om inköp eller försäljning i

kommission af sådan egendom, dock endast där fråga är om aftal

mellan köpmän i och för deras rörelse. Mål, som skall handläggas i

den för växelmål eller för tvister i konkurs stadgade ordning, vare ej

hänfördt till handelsmål.

Såsom köpman skall vid tillämpning af denna lag anses enhvar,

som, enligt hvad särskildt finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböeker.

2 §•

I stad, där handelskunnige ledamöter skola hafva säte i rådstufvurätten,

åligger det stadsfullmäktige att hvartannat år i december månad utse dem,

som under nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra, äfvensom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73. 3

ett lika antal suppleanter. Om antalet ledamöter förordnar Konungen

för hvarje rådstufvurätt särskildt.

Handels- och sjöfartsnämnd, där sådan finnes, har att i god tid

före valet till stadsfullmäktige ingifva uppgift å personer, som till

nämnda befattningar anses lämpliga. Uppgiften bör omfatta minst

dubbelt så många personer som de, hvilka skola väljas.

3 §•

Handelskunnig ledamot skall vara svensk medborgare och hafva

uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utöfvas af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke gitter visa

att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom, utan att vara afträdd

till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under

framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan

medföra dylik påföljd,

eller som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att

föra annans talan inför rätta.

4 §•

Den, som blifvit vald till handelskunnig ledamot eller suppleant,

må kunna afsåga sig uppdraget, om han icke är boende inom rådstufvurättens

domvärjo, om han uppnått sextio års ålder eller om han

varit ledamot två år eller suppleant sex år.

Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af

magistraten.

5 §•

Afgår handelskunnig ledamot eller suppleant före utgången af den

tid, för hvilken han blifvit vald, skola stadsfullmäktige, på anmälan af

magistraten, anställa nytt val för den återstående tiden.

6 §•

Handelskunnig ledamot eller suppleant må ej i sådan egenskap

uppbära arfvode.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

7 §•

Frågor om de handelskunnige ledamöternas och. suppleanternas

indelning till tjänstgöring och om ledighet för dem handläggas i samma

ordning som enahanda frågor beträffande rådmän. Vid indelningen till

tjänstgöring skola iakttagas de föreskrifter Konungen meddelar.

8 §.

Skulle vid något rättegångstillfälle handelskunnig ledamot uteblifva

och kan ej suppleant tillkallas, äge rätten utse en handelskunnig man

att vid det tillfälle träda i den uteblifnes ställe.

9 §•

Har vid uttagande af stämning käranden begärt att handelskunnige

ledamöter skola deltaga i målets handläggning, skall vid målets företagande

rätten bestå af lagfarne och handelskunnige ledamöter såsom

i 1 § sägs. Finnes målet ej vara till handelsmål hänförligt, förordne

rätten, att den under målets vidare handläggning skall vara sammansatt

såsom för tvistemål i allmänhet är stadgadt.

År icke vid stämningens uttagande sådan begäran framställd, som

förut nämnts, varde målet företaget af rätten sådan den är sammansatt

i tvistemål i allmänhet. Vill svaranden, att rätten skall sammansättas

så som i 1 § är föreslå rifvet, framställe invändning därom vid första

rättegångstillfälle, då han är tillstädes. Glör han det ej, äge ej ändring

i rättens sammansättning rum, ändå att målet är af handelsmåls egenskap.

10 §.

Skola flera tvistefrågor handläggas gemensamt och är någon bland

dem af handelsmåls egenskap, gälle i fråga om rättens sammansättning

hvad här ofvan är stadgadt om handelsmål.

11 §•

Varder mål draget under högre rätt, må ej där komma under

pröfning huruvida handelskunnige ledamöter bort deltaga uti målets

behandling vid rådstufvurätten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

5

12 §.

Konungen äger på framställning af stadsfullmäktige i stad, som

icke är nämnd i 1 §, förordna att denna lag skall äga tillämpning i

afseende å därvarande rådstufvurätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906; dock att mål, hvari

stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre lag.

Val, hvarom i 2 § är föreskrifvet, skall förrättas första gången år 1905.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden^ hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott den 13 maj 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

af särskilda kommitterade upprättade förslag till

lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling

af handelsman och

lag om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken;

äfvensom dels de af rådstufvurätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, efter nådig remiss, afgifna underdåniga utlåtanden öfver nämnda

lagförslag;

dels ock däröfver till justitiedepartementet inkomna utlåtanden af

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, Sveriges kontoristförenings

styrelse, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms

köpmannaförenings handelskammare, Stockholms köpmansklubb,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

handels- och sjöfartsnämnden och handelsföreningens fullmäktige i Göteborg

samt Malmö börsförening och Malmö köpmannaförening;

och hemställde departementschefen i underdånighet, att högsta

domstolens utlåtande öfver berörda lagförslag måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunrjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Majits

högsta domstol fredagen den 17 februari 1905.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: IiERSLOW,

Skarik,

Lindbäck,

Thollander

Grefberg.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 27 maj 1904, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter

vid behandling af handelsmål och till lag om ändrad lydelse

af 10 kap. 32 § rättegångsbalken cirkulerat mellan högsta domstolens

ofvanbemälde ledamöter jämte justitieråden Lilienberg och Huss,

hvilka voro af sjukdom hindrade att i högsta domstolen närvara, företogs

nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagd a

detta protokoll.

Förslag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvur

ätter vid behandling af handelsmål.

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade justitieråd et Lindbäck;

»Att rättsskipningen i regel bäst och säkrast utöfvas af domstolar

med fast ansatta, juridiskt bildade ledamöter, hvilka ägna hela sin lifsverksamhet

åt lagens tolkning och tillämpning, är en grundsats, hvars

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

riktighet ej torde kunna med skäl bestridas. I öfverensstämmelse med

denna grundsats hafva ock vid verkställda omregleringar af rådstufvurätterna

i våra större städer nästan öfverallt de borgerliga rådmanstjänsterna

utbytts mot domarebefattningar, af livilkas innehafvare kräfves

juridisk kompetens. Detta förhållande har tvifvelsutan sin orsak däri,

att de borgerliga rådmännens deltagande i lagskipningen befunnits

i allmänhet vara till föga eller intet gagn, oaktadt de vanligen utsetts

bland städernas mest framstående köpmän och industriidkare

och man i följd däraf måhända kunnat förvänta ett gagneligt resultat

af deras domareverksamhet åtminstone i tvister, som äro att till handelsmål

hänföra. Lagstiftaren måste därföre, innan han fattar sitt beslut

i fråga om — på sätt det remitterade lagförslaget afser — åvägabringande

af sådan förändrad organisation af vissa stadsdomstolar, enligt

hvilken lekmän skulle vid behandlingen af ett stort antal tvistemål

hafva säte och stämma i rätten lika med de lagfarne ledamöterna och

följaktligen den nu mera så godt som utdömda institutionen af icke

lagfarna rådmän såsom domare komme att i viss mån återupplifvas,

underkasta denna fråga eu allsidig pröfning samt noga öfverväga de

fördelar och olägenheter, hvilka af åtgärden kunna vara att förvänta.

För min del anser iag dylika ändringar i de allmänna domstolarnes

sammansättning icke böra genomföras i afseende å andra mål än sådana,

beträffande hvilka med hänsyn till deras egenartade, från de

vanliga rättegångsmålen väsentligt skiljaktiga beskaffenhet fullkomligt

klart och otvetydigt trädt i dagen, att, oansedt de medel till sanningens

utrönande, hvilka erbjuda sig i sakkunnige vittnens och myndigheters

utlåtanden, den rättsbildade domarens insikter, omdöme och erfarenhet

icke innebära tillräckliga garantier för åstadkommande af ett rättvist

domslut, utan att härtill erfordras samverkan af jurister och lekmän,

de senare representerande den speciella fackkunskapen.

För införande i vårt land af särskildt organiserade handelsdomstolar

kan icke åberopas stödet af någon mera enhällig uppfattning

om behöfligheten af en dylik anordning. Tvärtom hafva, såsom bekant,

meningarna härom städse varit synnerligen delade. Lagkommittén, i

motiven till den af kommittén föreslagna rättegångsbalkens första kapitel,

yttrade sig med stor skärpa mot särskilda domstolar, såsom bergsdomstolar,

handelsdomstolar med flera. Nya lagberedningen synes hafva

ställt sig hufvudsakligen afvisande till'' frågan, dock under uttalande,

att densamma borde göras beroende på blifvande utredning i sammanhang

med eller efter verkställd revision af sjölagen och handelsbalken.

Förstärkta lagberedningens pluralitet fann, efter en sakrik och uttömBih.

till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

mande motivering, som i allmänhet innebar ett underkännande af krafvet

på särskilda handelsdomstolar, att frågan om sådana domstolars inrättande

för det dåvarande borde förfalla, hvaremot några ledamöter

ansågo det icke kunna vara förenadt med synnerlig våda att göra ett

försök med införande hos oss af en särskild handelsrättsskipning, fastän

de voro sins emellan af olika meningar, huru den förändring i domstolsorganisationen,

som påkallades af en dylik särskild rättsskipning, lämpligen

borde genomföras. Vid 1893 års Riksdag väcktes en motion,

åsyftande att utredning och lagstiftning i ämnet måtte bringas till

stånd. Lagutskottet i sitt utlåtande öfver motionen upptog först hvad

nya lagberedningen och förstärkta lagberedningens pluralitet i förevarande

ämne anfört samt yttrade hufvudsakligen vidare: att, såsom af

det anförda framginge, många och, enligt utskottets uppfattning, tungt

vägande anmärkningar framställts emot införande i vårt land af handelsdomstolar;

att det särskildt syntes utskottet hafva med rätta framhållits,

att frågan om handelsdomstolars behöflighet i vårt land samt

de, efter hvad förhandlingarna inom förstärkta lagberedningen nogsamt

utvisade, synnerligen svårlösta spörsmålen om dessa domstolars behörighet

och organisation icke tillförlitligen kunde afgöras förr än i sammanhang

med eller efter en revision af de handelsrättsliga normer, hvilkas

tillämpande företrädesvis skulle tillkomma handelsdomstol; att den egentliga

grundvalen för de allmänna handelsrättsliga förhållandena, nämligen handelsbalken,

hvars revision enligt den för nya lagberedningen utfärdade instruktion

skulle, sedan arbetet med frågan om rättegångsväsendets ombildning

afslutats, blifva föremål för behandling, ännu väntade på sin ombildning,

samt att utskottet, som vid sådant förhållande funnit den i motionen

ifrågasatta förnyade utredning i detta ämne för det dåvarande icke

lämpligen böra äga rum, följaktligen hemställde, att motionen icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Detta lagutskottets

betänkande blef af Riksdagen bifallet. Härefter har frågan, antagligen

på grund af de yppade stora meningsskiljaktigheterna rörande icke

allenast behofvet af att hos oss inrätta handelsdomstolar utan äfven

lämpligaste sättet för deras organisation och rätta tidpunkten för frågans

definitiva lösning, lämnats hvilande af lagstiftaren, intill dess den kommitté,

åt hvilken uppdragits att utarbeta rättsregler angående köp af

lös egendom, på eget initiativ återupptagit frågan och åt sig utverkat

Kungl. Maj:ts tillstånd att uppgöra förslag till lag i ämnet, hvilket

förslag nu föreligger till högsta domstolens granskning.

Det skulle visserligen, enligt min tanke, varit önskvärdt, att, på

sätt i lagutskottets omförmälda utlåtande torde hafva åsyftats, med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

förevarande särdeles grannlaga lagstiftningsärende fått anstå, intill dess

revisionen af liandelsbalken bragts till fullbordan, hvarigenom eu säkrare

grundval an som nu står till buds skulle hafva skapats för bedömande,

om och i huru vidsträckt omfattning sakkunniga lekmäns användande

såsom domare i handelsmål kunde vara af behofvet Opåkallad!, Då

emellertid det ojämförligt största antalet handelstvister härröra från

eller stå i samband med köp af lös egendom samt ny lagstiftninghärom

i den närmaste framtiden lärer vara att motse, har jag icke

trott den omständighet, att hittills blott en del af liandelsbalken hunnit

omarbetas, böra utgöra ovillkorligt hinder för att den genom förevarande

lagförslag väckta frågan om vissa domstolars organisation vid handelstvisters

behandling nu företages till afgörande.

I anslutning till den af mig redan yttrade åsikt, att införlifvande

af ett lekmannaelement med våra allmänna domstolar icke bör äga rum

med mindre fullgiltiga skäl föreligga till antagande att sådant beträffande

vissa tvister är nödvändigt för deras rättvisa bedömande, framställer

sig för mig vid förslagets granskning såsom det viktigaste

spörsmålet, huruvida enligt erfarenhetens vittnesbörd en slik anordningmå

vara med afseende å de handelsmål, hvarå den föreslagna lagen

skulle få tillämpning, oundgängligen af behofvet påkallad. Då "det öfvervägande

antalet af nyssnämnda mål utgöra allenast vanliga enkla

skuldfordringstvister, för hvilkas rätta afgörande särskilda insikter i

merkantila förhållanden alldeles icke äro af nöden, kan lekmäns medverkan

vid rättsskipningen i dessa mål icke ur någon synpunkt anses vara

erforderlig. I öfriga handelsmål är visserligen understundom af vikt

för deras bedömande att erhålla upplysning om vissa till handelns

teknik hänförliga ämnen, i hvilka köpmannen i regel äger djupare

insikter än juristen, men häraf följer enligt min tanke ingalunda, att i

dessa tvister, hvilka ofta äro af hufvudsakligen juridisk innebörd, en

riktig dom skulle stå att vinna allenast genom köpmäns deltagande i

deras handläggning och afgörande, eller ens att en sådan åt köpmännen

inrymd befogenhet skulle i någon afsevärd mån göra utredning medelst

vittnen eller andra sakkunniga öfverflödig eller göra domstolarna bättre

skickade än de nu äro att handlägga och bedöma ifrågavarande tvister.

Hvad i motiven till lagförslaget antydts därom, att ledamöterna i de

rådstufvurätter, som i förslaget äro afsedda, skulle, i saknad af tillräcklig

förtrogenhet med handelsväsendet och köpmännens åskådning,

icke i allmänhet kunna annorledes än under samarbete med handelskunnige

såsom bisittare i domstolen rätt utöfva dess processledande

verksamhet, isynnerhet när det gällde att afgöra, hvilka frågor borde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ställas till sakkunnige ock vittnen, äfvensom riktigt tillgodogöra sig de

sakkunniges yttranden ock riktigt uppskatta bevismaterialet i öjjjpigt,

anser jag icke vara grundadt på tillräckligt kållbara skäl. Man måste

nämligen ihågkomma, att de jurister, hvilka bekläda domareämbeten i

våra största rådstufvurätter, i allmänhet äga mångårig vana att handlägga

de mest olikartade, ofta mycket invecklade och svårlösta rättstvister,

däribland just handelsmål intaga ett framstående rum, samt att

den vidsträckta erfarenhet, de härunder förvärfvat, utgör en ganska

säker borgen därför, att de förmå på ett nöjaktigt sätt fylla de kraf,

som i ofvan angifna hänseenden skäligen höra på dem ställas. Det

torde jämväl förtjäna beaktande, att så kallade handelsköp och andra

köpeaftal rörande lös egendom äro till sina hufvuddrag lika och att

skiljaktigheterna, efter hvad erfarenheten lärer berätta, synas allt mera

blifva utjämnade. Också har man ansett upprättandet af eu särskild

lagstiftning i fråga om köp, som slutits mellan köpmän i och för deras

rörelse, icke vara i vårt land erforderligt; utan har kommittén i det

af densamma utarbetade, nyligen af högsta domstolen granskade och

härutinnan utan anmärkning lämnade förslag till lag om köp af lös

egendom sammanfört de allmänna civilrättsliga bestämmelserna angående

dylikt köp och stadgandena om handelsköp, hvilka senare i nämnda

lagförslag hufvudsakligen sammanfalla med berörda allmänna bestämmelser.

Detta förhållande synes mig utgöra ett bevis för den mening,

att den åsyftade omorganisationen af omförmälda rådstufvurätter icke är

i större mån af behofvet påkallad. — Hvad särskildt angår frågan,

huruvida handelskunniga lekmän, därest de finge plats i domstolen,

komme att tillföra den en mera tillförlitlig kännedom om de till sin

natur så ytterst sväfvande handelsbruken, än som vore möjlig att ernå

genom afhörande af vittnen eller inhämtande på annat sätt af sakkunnigas

yttranden, lärer snart sagdt hvarje domare, som någon längre tid tagit

befattning med handelstvister, nödgas vitsorda, huru osäker och vacklande

köpmännens egen uppfattning i regel är beträffande frågor, om

påstådda handelsbruk må anses gällande eller icke. Det händer sålunda

mycket ofta, att köpmän, då de i handelstvister höras såsom

vittnen eller eljest i egenskap af sakkunniga afgifva yttranden rörande

dylika spörsmål, stå emot hvarandra med fullkomligt stridiga uttalanden;

och detta inträffar till och med, när dessa köpmän äro boende å

samma ort och drifva affärer i samma bransch som den, inom hvilket

det uppgifna handelsbruket påstås äga tillämpning. Under sådana omständigheter

torde domstoiarne, äfven om åt dem gåfves den af kommittén

förordade sammansättning, blifva fortfarande likasom hittills i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73. 13

fråga om tillvaron af handelsbruk väsentligen hänvisade till den utredning,

som parterna förmå åstadkomma.

Då frågan om handelsdomstolar förevar till behandling hos förstärkta

lagberedningen gjorde tillkallade fackmän, med åberopande däraf

att under- och öfverinstanserna mycket ofta kommit till olika domslut

i handelstvister, den uppfattning gällande, att denna osäkerhet i

rättsskipningen antagligen härrörde från domstolsledamöternas saknad af

praktisk kännedom om handelsförhållanden, samt påyrkade, att, till beredande

af sådan kännedom inom domstolarne, i dem måtte inrymmas

ett lekmannaelement, bestående af representanter för köpmännen själfva.

Den antydda bristen på enhet i rättsskipningen torde emellertid hafva

sin egentliga förklaringsgrund däri, att här i landet hittills saknats så

godt som all lagstiftning rörande ej mindre köp af lös egendom i allmänhet

än äfven handelsköp. Då vi nu inom kort torde hafva att förvänta.

en fullständig lag i dessa ämnen, hvarigenom fasta, efter den

moderna rättens fordringar lämpade stadgande!! varda meddelade, kan

det knappast vara underkastadt tvifvel att icke, sedan nämnda lag träd!

i kraft, anledning till klagan öfver osäkerhet i lagskipningen, så vidt

angår det slag af handelsmål, som talrikast förekommer, skall i höggrad

minskas, i följd hväraf grunden för omförmälda yrkande jämväl

kommer att väsentligen bortfalla. Hvad för öfrigt beträffar de kraf på

inrättande af handelsdomstolar, hvilka tid efter annan från affärsvärlden

framställts, torde de oftast varit föranledda mindre af misstro till de

nuvarande domstolarnes — särskild! rådstufvurätternas i våra förnämsta

handelsstäder — kompetens att nöjaktigt utreda och bedöma handelstvister

än af förhoppningen att deras öfverlämnande till handelsdomstolar

skulle leda till förverkligande af ett bland handelståndets ifrigaste

önskningsmål, en snabbare rättsskipning i dessa tvister.

Till befrämjande af detta, onekligen i hög grad behj ärtans värda

syfte är den föreslagna lagen icke ägnad att bidraga. Fasthellre lärer

det kunna befaras att densamma skulle lämna tredskande svarandeparter

och mindre samvetsgranna sakförare vapen i. händer att obehörigen

förhala målens afgörande samt att äfven eljest längre tidsutdräkt

med åtgörande! än nu i allmänhet äger rum skulle kunna föranledas

af vissa bestämmelser i lagen, i hvilka hänseenden uppfösande exempel

lämnas i några af de yttranden öfver lagförslaget, som inkommit från

Stockholms rådstufvurätt.

Ett bland de viktigaste villkoren för att en kollegial domstol må

kunna på ett tillfredsställande sätt utöfva sin verksamhet består däri,

att antalet ledamöter i domstolen är väl afpassadt. och att, om dom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

stolen är sammansatt af jurister och lekmän, proportionen mellan dessa

båda kategorier af domare är riktigt iakttagen. Hvad angår rådstufvurätterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller för närvarande, att

å hvarje afdelning måste, för att den skall vara domför, tjänstgöra tre

ledamöter, alla lagfarne. Häri skulle, om förslaget upphöjes till lag,

den förändring inträda, att på de afdelningar, åt hvilka befattningen

med handelsmål anförtroddes, skulle i handläggningen af dessa mål

jämte de till handelsmål icke hänförliga tvistefrågor, hvilka enligt § 10

i förslaget komme att behandlas gemensamt med handelsmål, deltaga

förutom de två handelskunniga lekmännen allenast två jurister, den ene

i egenskap af ordförande. Med hänsyn ej mindre därtill, att, såsom

jag förut haft tillfälle framhålla, det största antalet handelsmål uteslutande

eller hufvudsakligen är af juridisk innebörd, än äfven till den

omständighet, att, efter hvad nyss blifvit nämndt, en del till handelsmål

icke hänförliga tvistefrågor skulle gemensamt med dem handläggas, kan

jag för min del icke finna annat än, att genom lagändringen det juridiska

elementet inom domstolen skulle blifva på ett betänkligt sätt försvagadt;

ett förhållande hvilket icke stode väl tillsammans med den i

motiven till lagförslaget uttryckta, tvifvelsutan riktiga uppfattning, att

det måste anses vara af yttersta vikt, att de domstolar, som skola utbilda

arbetssätt och praxis under den nya ordningen, äro på bästa sätt

rustade. Den i motiven tillika åberopade omständighet, att en organisation

med ett lika antal lagfarne ledamöter och lekmän vore bepröfvad

i dispaschemålen, torde knappast kunna tillmätas någon betydelse för

frågan, huru domstolen lämpligen bör vara sammansatt i de mål, som

i lagförslaget afses. Vid dispaschemålens behandling tjänstgöra dock i

rätten tre lagfarne ledamöter; och för öfrigt äro dessa till antalet mycket

begi’änsade mål i regel icke tillnärmelsevis af den juridiska vikt, som

handelsmålen och de tvistefrågor, hvilka enligt förslaget skulle i sammanhang

med dem handläggas; något, som torde framgå redan däraf, att

dispaschörerna ej ens behöfva vara jurister. I de icke sällan förekommande

fall, då vid handläggning af handelsmål och därmed sammanhängande

tvistefrågor de båda lagfarna ledamöterna beträffande svårlösta,

rent juridiska frågor stannade i olika meningar, blefve enligt den

föreslagna lagen afgörandet beroende på lekmännen, hvilka ju i regel

måste anses sakna kompetens att bedöma dylika frågor. Förtroendet

till hela institutionen kunde härigenom äfventyras; och det skulle säkerligen

ofta blifva förenadt med stor svårighet att bland de sakkunniges

krets finna samvetsgranna och dugliga personer, som med verkligt intresse

komme att ägna sig åt en uppgift, som, jämte det att den vore

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

högst ansvarsfull och kräfde betydlig- uppoffring af tid och arbete, mången

gång. vore omöjlig att uppfylla. — Det kunde visserligen ifrågasättas,

att till afhjälpande af nu anmärkta missförhållande ytterligare en lagfaren

ledamot borde tjänstgöra tillsammans med lekmännen, men häremot

synes med skäl kunna invändas, att med eu sådan anordning dels

lekmännen icke förmådde gent emot de tre juristerna göra sina åsikter

behörigen gällande och således skulle förlora i auktoritet, dels ock

att med så många ledamöter som fem domens tillkomst skulle fördröjas

genom förlängda öfverläggningar inom domstolen och fördröjd cirkulation

af handlingarne.

I motiven till förslaget har kommittén, jämte det liandelskunnigas

deltagande i rättsskipningen angifvits hafva till hufvudändamål att tillföra

rätten den allmänna kännedom om merkantila förhållanden och merkantil

åskådning, som mången gång måste anses såsom ett villkor för en

säker processledning och en riktig uppskattning af bevismaterialet, —

vidare till stöd för sin åsikt om behofvet af sakkunnige lekmäns deltagande

i handelstvisters afgörande vid rådstufvurätt anfört bland, annat:

att för den utanför affärsbref stående domaren det ofta måste vara en

vansklig uppgift att i och för förekommande handelsmål sätta sig in i

köpmännens åskådning, gällande handelsbruk och andra för handeln

egendomliga förhållanden, såsom handelsbokföringen, det köpmän emellan

öfiiga språkbruket, samt i öfrigt allt, som vore att hänföra till handelns

teknik; att det innerliga samband mellan aftal och sedvana (handelsbruk),

som vore utmärkande för handeln, gjorde det synnerligen angeläget,

att i handelsmål ett sakkunnigt element infördes i domstolarne; samt att

detta uppenbarligen i hög grad gällde för ett land som Sverige, där

i motsats till förhållandet t. ex. i England — domarekåren och

advokatståndet vore så strängt åtskilda, att det ytterst sällan torde

inträffa, att en domareplats besattes med någon, som förut idkat

sakförareverksamhet och därunder genom direkt beröring med affärsmän

varit i tillfälle att sätta sig in i deras handelsvanor och åskådning.

Dessa skäl synas följdriktigt böra föranleda därtill, att, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad beträffande krigsrättsmål är gällande,

jämväl hofrätt och högsta domstolen, när handelsmål där förekomme

till behandling, erhölle sådan organisation, att i nyssnämnda

mai domsrätten gemensamt utöfvades af lagfarne män och representanter

för handelsståndet, något hvilket dock ej blifvit af kommittén ifrågasatt.

Därest de i lagförslaget afsedda rådstufvurätter, men icke öfverdomstolarne,

som hade att pröfva dessa rådstufvurätters domar i handelsmål,

förstärktes med ett sakkunnigt lekmannaelement, skulle lätt kunna in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

träffa, att allmänheten, komme att betrakta öfverinstansernas rättsskipning

i dylika mål såsom underlägsen rådstufvurätternas, hvilket skulle

menligt inverka på öfverinstansernas anseende och auktoritet. Till en

sådan föreställning hos allmänheten skulle säkerligen också bidraga att

i de fall, då underrättens dom uppenbarligen grundats därpå, att de

handelskunnige ledamöterna till följd af sin under köpmansyrkets utöfning

förvärfvade sakkunskap ansett sig äga visshet rörande någon fråga,

hvaraf domslutet berodde, såsom t. ex. tillvaron af ett uppgifvet handelsbruk,

betydelsen ur köpmannasynpunkt af uttryck eller bestämmelser i

ett leveranskontrakt eller något annat ämne af uteslutande handelsteknisk

innebörd, den tappande parten antagligen endast sällan skulle kunna

vinna ändring i högre domstolar, bestående af allenast lagfarne ledamöter,

enär dessa saknade sådana insikter i handelsförhållanden, som

kunde sätta dem i stånd att säkert urskilja, huruvida underrättens sakkunnige

ledamöter misstagit sig i sin uppfattning af den fråga, hvilken

vore för tvistens utgång afgörande.

Det förut omnämnda lagförslaget, som innefattar bestämmelser

om köp (och byte) af lös egendom, har, såsom kändt är, tillkommit efter

samarbete med utsedde kommitterade från Sverige, Norge och Danmark,

hvilkas uppgift varit att söka bringa de tre ländernas lagstiftning på

detta område till största möjliga öfverensstämmelse; och har samarbetet

j öfrigt föranledt, att lagförslag af väsentligen lika innehåll med sagda,

för Sverige afsedda förslag jämväl utarbetats hvad Norge och Danmark

angår. I Danmark finnes sedan år 1861 eu handelsdomstol, So- o g

Handelsretten i Köpenhamn, och i Norge har år 1902 antagits en lag,

enligt hvilken handelsdomstolar skulle från och med år 1904 inrättas

därstädes. I nu antydda förhållanden har kommittén, såsom af motiven

till'' det föreliggande lagförslaget framgår, funnit sig äga eu särskild

anledning till uppgörande af samma förslag, enär, på sätt motiven vidare

utmärka, kommittén ansett att, i händelse icke i vår underdomstolsorganisation

vidtoges förändring, likartad med den, som i Norge och

Danmark redan blifvit med afseende å behandling af handelstvister

bragd till stånd, man knappast kunde påräkna den enhet i rättstillämpningen,

som med berörda samarbete åsyftats och som, efter kommitténs

uppfattning, utan tvifvel måste anses vara af synnerlig betydelse för

de tre folken. Att rättsskipningen i tvister rörande handelsköp skulle

inom Sverige, Norge och Danmark blifva i högre grad än hittills öfverensstämmande,

därest hufvudsakligen lika beskaffade lagar på detta rättsområde

varda gällande för de tre länderna, är visserligen sannolikt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Däremot förefaller det särdeles tvifvelaktigt, huruvida ännu större enhet

i rättstillämpningen inom rikena kan antagas i någon afsevärd mån

blifva en följd af den förändring i vår domstolsförfattning, som skulle

föranledas af det remitterade förslagets upphöjande till lag. Redan

den omständighet, att själfva organisationen af So- og Handelsretten,

Norges handelsdomstolar och de specialdomstolar, det remitterade förslaget

afser att hos oss anordna, företer vissa olikheter, synes vara

ägnad att framkalla tvekan uti ifrågavarande hänseende. Hvad angår

handelsdomstolarnas i Danmark och Norge territoriella kompetens, är

densamma, såsom kommittén i motiven upplyst, inskränkt, i Danmark

till Köpenhamn, om än genom aftal mellan parter äfven tvister från

andra landsdelar kunna till So- og Handelsretten hänskjutas, och i

Norge, där handelsdomstolar skola finnas allenast i de »kjöbsteder»

och uladesteder», som bestämmas af Konungen efter vederbörande kommunalstyrelsers

framställning, till de platser, å hvilka handelsdomstolar

sålunda varda upprättade. Både i Norge och Danmark torde följaktligen

gälla såsom regel, att handelstvister i stor utsträckning upptagas och

behandlas jämväl af andra domstolar än de speciella handelsrätterna.

Hos oss skulle förhållandet blifva ungefär enahanda, dock att våra med

handelskunnige ledamöter förstärkta rådstufvurätters befogenhet att upptaga

mål rörande handelsköp skulle blifva så till vida inskränktare än

handelsdomstolarnes i Norge och Danmark, som frågan, huruvida målen

borde handläggas af förstärkt rådstufvurätt, i det remitterade förslaget

gjorts beroende däraf, att endera af parterna sådant påyrkar. Beträffande

för öfrigt handelsdomstolarne i Norge har lagen om deras införande så

nyss trädt i kraft, att man ännu knappast kan äga någon kännedom

om resultatet af deras verksamhet. Det torde således vara för tidigt

att bedöma, huruvida handelsdomstolars inrättande i Norge må göra

det önskvärd!, att likartade institutioner äfven i vårt land anordnas.

Det gifves vissa till den speciella handelsrättens område hörande

grupper af tvistemål, såsom sjörättsmål, särskildt de i vårt land talrikt

förekommande målen angående sammanstötning af fartyg, samt patentoeh

varu märkesmål, för hvilkas riktiga afgörande fackinsikter måste

anses vara erforderliga i långt högre grad än som gäller beträffande

handelsmalen. Antages nu den föreslagna lagen, kan med visshet

förutses, att idkare af de yrken ocn näringar, inom hvilka förstnämnda

tvister förekomma, icke skola underlåta att påfordra, det jämväl för

dessa tvisters behandling anordnas domstolar med sakkunnige lekmän

såsom bisittare. Dessa kraf torde lagstiftaren icke utan att göra sig

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sarnl. 1 Afd. 33 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 73.

skyldig till brist på konsekvens kunna motsätta sig. Följden häraf

blefve, att i vårt land kunde komma till stånd ett icke obetydligt antal

för handläggning af tvister inom vissa yrkesklasser afsedda domstolar,

ett förhållande, som icke kunde anses gagneligt för vidmakthållande af

enhet i rättsskipningen och äfven skulle medföra andra olägenheter.

Dessa synpunkter torde hafva varit bestämmande, hvarför man icke

vid nya sjölagens införande år 1891, — oaktadt densamma är en frukt

af samarbete med kommitterade från de öfriga två skandinaviska länderna,

hvilkas samtidigt antagna sjölagar äro väsentligen lika lydande med

den hos oss gällande —, ifrågasatte att i vårt land inrätta särskilda

sjörätter, fastän dylika domstolar äro i Norge anordnade.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, finner jag mig

icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för

lagstiftning i ämnet, men anser jag mig dock böra ingå i granskning

af förslagets särskilda bestämmelser.»

I afseende å den föreslagna rubriken till lagen anförde justitierådet

Lindbäck:

»Då ett stort antal andra tvister än sådana, hvarå den föreslagna

lagen skulle äga tillämpning, är att hänföra till handelsmål, men

rubriken angifver lagen såsom gällande för handelsmål i allmänhet,

synes åt rubriken böra gifvas förändrad affattning, hvarigenom berörda

oegentlighet varder undanröjd.»

I fråga om förslagets detaljbestämmelser framställdes följande anmärkningar

:

1 §•

Justitieråden Herslow, Skärm, Lindbäck och Grefberg förenade sig

om följande yttrande:

»Enär af 9 § inhämtas, att handelskunnige män skola enligt förslaget

taga säte i rätten allenast i det fall, att begäran därom framställes

vid uttagande af stämning eller svaranden i viss ordning därom

gör invändning, men affattningen af förevarande § gifver vid handen,

att handelskunnige skola deltaga i alla handelsmåls behandling, synes

denna § böra bringas i bättre öfverensstämmelse med 9 §.»

Justitierådet Thollander yttrade:

»Af den i paragrafens andra stycke gifna definition på handelsmål

synes icke med full tydlighet framgå, att, på sätt otvifvelaktigt bör äga

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ram, äfven sådana mål inbegripas, där tvisten afser, huruvida ett köp

eller ett kommissionsaftal kommit till stånd.

Från behandling såsom handelsmål utesluter förslaget tvistiga

fordringsanspråk i konkurs, ehuruväl i motiven framhålles, att största

delen af dylika frågor i en köpmans konkurs härröra af handelsköp.

Uteslutningen motiveras emellertid därmed, att de handelskunniga ledamöterna

icke höra »betungas med ett arbete, som ofta är mera mödosamt

genom de uppkomna frågornas mängd och detaljerade beskaffenhet

än genom svårigheter vid deras afgörande».

I det anförda synas mig dock icke ligga tillräckliga skäl att

undantaga konkursmålen från behandling som handelsmål, ty dels torde

det icke utan vidare kunna tagas för visst, att flertalet af sådana tvistefrågor

icke erbjuda svårigheter vid afgörande!, och dels saknas icke

utvägar att hindra, att eu allt för stor mängd af obetydliga tvistefrågor

blifva behandlade i den för handelsmål stadgade ordning:.»

Justitierådet Lindbäck var ense med justitierådet Thollander i hans

anmärkning rörande den i andra stycket upptagna definition å handelsmål;

och anförde justitierådet vidare:

»Att, såsom kommittén synes antaga, behofvet af fackkunskap i

och för bedömandet af de tvister, hvarom i andra punkten af andra

stycket förmärs, skulle vara mindre, då dylika tvister förekomma i

konkurs, än när de handläggas efter stämning i vanlig rättegångsväg,

förefaller stridande mot sakens egen natur och lärer ej heller af erfarenheten

bekräftas. Särskildt i större köpman skonkurser yppas ofta

ur merkantil synpunkt ganska svårlösta tvister rörande handelsköp och

däraf härflytande rättsförhållanden, för hvilka tvisters slitande, om stadgandet

i andra punkten af andra stycket bibehålies oförändradt, den

ifrågaställda domstolsorganisationen icke skulle få anlitas, icke ens om

parterna ömsesidigt sådant önskade, under det att förslaget eljest intager

den ståndpunkt, att hvarje till handelsmål i förslagets mening hänförlig

tvist, som vid ifrågavarande rådstufvurätter anhängiggjordes, ovillkorligen

skulle, där endera parten i viss ordning det äskade, handläggas

af rådstufvurätten, så sammansatt som i förslaget afses, äfven om det

vore uppenbart, att några merkantila insikter alldeles icke erfordrades för

tvistens bedömande.

Med hänsyn till den varsamhet, lagstiftaren är förpliktad iakttaga,

när fråga är att ändra ett lands domstolsorganisation, helst då ändringen

framträder såsom något väsentligen nytt och hittills inom landet jämförelsevis

opröfvadt, torde anledning icke saknas till en viss tvekan,

huruvida icke det vore försiktigast att till en början låta den ifråga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 73.

satta lagreformen gälla endast rådstufvurätterna i Stockholm och Göteborg,

livilka städer utan gensägelse stå långt framför Malmö i afseende

å affärsrörelsens betydenhet och köpmannakårens talrikhet. Då emellertid

kommittén utan tvifvel verkställt noggrann undersökning angående de

förhållanden, hvilka äro afgörande för frågan om den tilltänkta nya

institutionen bör införas jämväl vid Malmö rådstufvurätt, nämligen dels

huruvida handelskåren där är så talrik att man med visshet må kunna

påräkna fullt lämpliga bisittare i rätten dels ock huruvida handelsmål

af de arter, lagförslaget afser, vid sagda rådstufvurätt förekomma i så

stort antal, som kräfves för att icke syftet med institutionen skulle

blifva väsentligen förfeladt, i hvithet afseende man torde böra uppställa

den fordran, att nämnda mål kunna utfylla åtminstone en rättegångsdag

i veckan, anser jag mig sakna tillräckliga skäl att afstyrka förslaget,

så vidt detsamma omfattar äfven rådstufvurätten i Malmö.»

Justitierådet Skärm instämde uti hvad justitierådet Thollander

yttrat därom, att paragrafens definition på handelsmål icke, såsom vederborde,

utmärkte att till sådana mål skulle räknas äfven tvister, huruvida

ett köp eller ett kommissionsaftal verkligen kommit till stånd.

Justitieråden Skärm och Thollander förenade sig om följande

yttrande:

»Enligt den föreslagna lagen skall såsom köpman anses en hvar,

som, enligt hvad särskild! finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

Om denna föreskrift uppfattas såsom uteslutande afseende

svensk lag, kan tvifvel uppstå huruvida part, som utrikes drifver handel,

på grund däraf skall anses såsom köpman, eller ock den missuppfattninggöra

sig gällande, att frågan om en sådan parts egenskap af köpman

bör bedömas efter de svenska föreskrifterna om skyldighet att föra

handelsbod^!''. Genom ett tillägg torde därföre böra klargöras att

föreskriften afser jämväl en hvar, som i annat land drifver rörelse

under sådana förhållanden, att han enligt där gällande lag är att anse

såsom köpman.»

2 §.

Justitierådet Grof berg anförde:

»Ehuruväl valrätten må lämpligen tillkomma stadsfullmäktige,

torde dock, för vinnande af större trygghet att fullt kompetenta personer

komma att väljas, denna valrätt böra på det sätt anordnas, att

stadsfullmäktige blifva bundna af förslag, som afgifves af handels- och

sjöfartsnämnd, där sådan finnes inrättad, samt nämnden får sig ålagdt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73

21

att föreslå ett antal handelskunnige, som efter visst förhållande öfverstiger

det antal, som skall väljas.)»

Justitieråden Skärm och Thollander ansågo att, efter förebilden i

332 § sjölagen, valet till handelskunnige ledamöter lämpligen borde ske

efter förslag af handels- och sjöfartsnämnden, där sådan funnes.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Den redogörelse, kommittén i motiven lämnat rörande handelsdomstolar

i främmande länder, utvisar, att tiden, hvarunder lekmän äro

skyldiga tjänstgöra såsom domare, är i Norge och Danmark fyra år och

i Österrike tre år, samt att, åtminstone i Norge och Danmark, fullgjord

tjänstgöring under den bestämda tidrymden icke medför befrielse från

vidare tjänstgöringsskyldighet. 1 betraktande häraf vill det förefalla,

som skulle den i förslaget stadgade tid för dylik tjänstgöring, eller två

år, vara för kort, synnerligast om, på sätt förslagets mening torde vara,

den, hvilken tjänstgjort två år, icke skulle blifva pliktig att mottaga

omval till ifrågavarande domarebefattning.

Det torde vara lämpligt att, i enlighet med hvad som förordats

i flera af de utlåtanden, hvilka af handelskorporationer afgifvits öfver

förslaget, handels- och sjöfartsnämnderna i de respektive städerna

lämnades tillfälle att, till ledning för stadsfullmäktige vid valrättens

utöfvande, upprätta förslag å de personer, nämnderna ansåge böra vid

valet ifrågakomma, dock utan att stadsfullmäktige skulle blifva af förslaget

bundna.

Det är en genomgående princip i vår lagstiftning, att domare,

vid äfventyr af laga ansvar, icke får från tjänstgöring uteblifva utan

anmäldt laga förfall. Då det uppenbarligen icke kan ifrågasättas att

för rådstufvurätternas handelskunnige ledamöter stadga någon afvikelse

från denna viktiga grundsats, men vissa yttranden i motiven i

förening med den affattning, 8 § erhållit, möjligen skulle kunna föranleda

till missuppfattning härutinnan, synes det vara erforderligt, att

i lagen intages en föreskrift, som utmärker, att de handelskunniga

ledamöterna endast på grund af laga förfall äga uteblifva från rätten.

Detta syfte torde kunna vinnas om, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad i 314 § 2 mom. sjölagen finnes för likartadt fall stadgadt,

åt första punkten i förevarande 2 § gåfves ungefär denna affattning:

»I stad, där handelskunnige ledamöter skola hafva säte i rådstufvurätten,

åligger det stadsfullmäktige att hvartannat år utse dem, som

under nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra; äfvensom

ett lika antal suppleanter att, vid inträffadt förfall för de handelskunnige

ledamöterna, träda i deras ställe.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 73.

I händelse klagan föres öfver val till handelskunnig ledamot eller

suppleant, uppstår det spörsmål, huruvida den valde skall vara pliktig

och berättigad att i domstolen tjänstgöra under tiden, intill dess klagomålen

blifvit slutligen pröfvade. Enär lagstiftaren funnit erforderligt

att i fråga om nämndemansval meddela uttryckligt stadgande i berörda

hänseende, synes det vara önskvärdt att, till undvikande af misstag,

lagen också beträffande de val, hvarom nu är fråga, komme att innehålla

föreskrift i ämnet.))

Justitierådet Herslow var ense med justitierådet Lindbäck därutinnan,

att tillfälle borde lämnas handels- och sjöfartsnämnderna uti de

respektive städerna att till ledning för stadsfullmäktige vid valrättens

utöfvande upprätta förslag å de personer, nämnderna ansåge böra vid

valet ifrågakomma, dock utan att stadsfullmäktige skulle blifva af förslaget

bundne. Justitierådet Herslow delade jämväl justitierådet Lindbäcks

åsikt, att i lagen borde antydas, att handelskunnig ledamot endast

på grund af laga förfall ägde uteblifva från rätten.

Justitierådet (drefberg, med hvilken justitierådet Skärm instämde,

yttrade:

»Bestämmelsen att den, som mot lön är anställd i köpmans tjänst,

ej må utöfva befattningen såsom handelskunnig ledamot, utesluter icke,

enligt motiven, aflönad ledamot i styrelse för bolag eller bank från

valbarhet. Huruvida berörda bestämmelse kan gifvas den tolkning,

som sålunda åsyftats, förefaller emellertid tvifvelaktigt, enär en dylik

styrelseledamot, såsom satt att utöfva bolagets eller bankens verksamhet,

således är mot lön anställd i köpmans tjänst; men huru härmed än må

förhålla sig, är det dock obestridligt, att från valbarhet utestängts

enligt förslaget hvar och en, som utan att vara styrelseledamot är

anställd hos köpman och af honom åtnjuter aflöning såsom disponent,

verkställande direktör, prokurist, fabriksföreståndare eller i hvad egenskap

det eljest må vara. Det är uppenbart att genom ett dylikt stadgande

den krets, där den bästa sakkunskap är att finna, skall i betänklig

grad minskas, utan att stadgandet kan anses vara af behofvet påkalladt,

då man ju äger förutsätta att, i fall berörda bestämmelse alldeles uteslutes

från förslaget, det likväl icke kan befaras, att personer, som

hafva en så beroende ställning, att de äro olämpliga att vara ledamöter

i rätten, ändock blifva valda att utöfva befattningen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Enär den omständigheten, att administratörer förvalta eu persons

egendom, icke innebär i och för sig, att denne är olämplig att innehafva

förtroendeposten såsom handelskunnig ledamot i rätten, då ju

en dylik förvaltning kan hafva sin grund allenast i en tillfällig större

ekonomisk förlust genom sjöolycka eller dylikt, som ej med vanlig

omtanke kunnat förebyggas, eller i en handelsspekulation, som misslyckats

till följd af förhållanden, hvilka på förhand ej kunnat beräknas

eller förutses, torde en ovillkorlig föreskrift därom, att den, hvars

egendom, utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers

rakning., icke är behörig att vara ledamot i rätten, destomindre böra

bibenållas, som en sådan för de lagfarne ledamöterna ej gällande föreskrift

medför, att redan vald handelskunnig skall i hvarje fall, då hans

egendom ställes under sådan förvaltning, frånträda sin befattning i rätten.»

Justitierådet Thollander anförde:

»Den här föreslagna minimiålder af 25 år synes mig böra utbytas

mot 30 år, före hvilken ålder knappast kan förutsättas den erfarenhet

och rutin i facket, som för utöfvandet af ifrågavarande befattningär

nödig.

På de af justitierådet Grefberg anförda skäl anser äfven jag,

att bestämmelsen därom, att den, som är mot lön anställd i köpmans

tjänst, icke må utöfva befattningen som handelskunnig- ledamot

bör utgå.

Åtal för brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende

torde böra utgöra inkompetensgrund äfven då åtalet blifvit af enskild

målsägare anställdt. Motsvarande stadgande i 1 kap. 2 § rättegångsbalken

angående nämndeman inskränker icke inkompetensgrunden till

allenast de af allmän åklagare anställda åtal.»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»Jag är ense med justitierådet Thollander i fråga om minimiålderns

framflyttande till 30 år i öfverensstämmelse med hvad som

finnes stadgadt i Norge och Danmark.

Bestämmelsen att ifrågavarande befattning ej må utöfvas af den,

som är mot lön anställd i köpmans tjänst, afser enligt motiven icke

att från befattningen utestänga ledamöter i styrelse för bolag eller bank;

men då denna mening icke kan anses klart framgå ur den lydelse bestämmelsen

erhållit, torde densamma böra lämpligen förtydligas.

I utlåtanden, som afgifvits öfver förslaget, innan detsamma remitterades

till högsta domstolen, har uttalats den önskan, att nyssnämnda

bestämmelse måtte inskränkas, så att den ej komme att afse disponenter,

verkställande direktörer och prokurister. Enär det emellertid måste

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

betraktas såsom ett anspråk, hvilket svårligen kan eftergifvas, att de

handelskunnige ledamöterna i domstolen blifva fullt jämnbördiga med

de lagfarne i fråga om sjelfständighet och frihet från alla sidoinflytanden,

anser jag för min del, att lagstiftaren icke bör tillmötesgå denna önskan.

Hvad angår föreskriften, att befattningen icke får utöfvas af den,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke gitter visa, att

han är fri från deras kraf, anser jag mig böra erinra, att i gällande

lagar och författningar, där likartad föreskrift återfinnes, sättet, hvarpå

bevisningen, att den ifrågavarande personen är fri från borgenärernas kraf

skall åvägabringas, är utmärkt genom uttrycket »på sätt lag förmår»,

hvarmed torde åsyftas, att andra bevismedel än de, hvilka äro angifna

i konkurslagen, icke få användas. Då någon grund till afvikelse från

hvad sålunda i lagstiftningen är allmänneligen vedertaget icke ens blifvit

af kommittén anförd, och giltig anledning till sådan afvikelse ej heller

torde kunna påvisas, hemställer jag, att mellan orden »icke» och »gitter»

inskjutas orden »på sätt lag förmår».

Enligt förslaget skulle det vara tillåtet att till handelskunniga

domare välja äfven personer, bosatta utom den ort, där rätten hade

sitt säte, dessa personer dock öppet lämnadt att afsåga sig uppdraget.

Att medgifva eu sådan utsträckning af valrätten synes vara betänkligt,

enär det, om ock undantagsvis, kunde hända, att personer utsåges,

hvilka icke vore fullt förtrogna med ortens förhållanden. Lagen torde

därföre böra upptaga ett stadgande i den riktning, att till handelskunnige

ledamöter i rätten endast kunna väljas personer, bosatta å den

ort, där rätten har sitt säte, dock att från denna regel medgåfves

undantag beträffande handelskunnige, som, ehuru boende utom orten,

där hade sin verksamhet.

Då det ansetts nödigt stadga, att anställning i Konungens eller

rikets tjänst utgör hinder för att väljas till nämndeman, synes med

ännu större skäl enahanda förbud böra meddelas i afseende å ifrågavarande

domarebefattning, hvars innehafvare, i motsats mot nämndemännen,

skulle äga individuell rösträtt lika med den lagfarne domaren.»

Justitierådet Herslow yttrade:

»Emot det här föreslagna stadgandet, att den, som är mot lön

anställd i köpmans tjänst ej må utöfva befattning såsom handelskunnig

ledamot, har blifvit erinradt, att därigenom uteslutas prokurister och

de direktörer i bolag, som ej tillika äro styrelseledamöter, men att personer

i dylik ställning ej sällan besitta kunskaper och öfriga egenskaper,

som göra dem lämpliga att tj änstgöra i domstolen såsom handelskunnige

ledamöter. Det synes mig olämpligt att på sådant sätt minska de valbares

krets; och då det för öfrigt icke kan antagas, att stadsfullmäktiges

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

val kommer att falla på personer, som intaga en så beroende ställning,

att de ej äro lämpliga att utöfva domarekallet, torde stadgandet böra

ur paragrafen utgå.»

4 §.

Justitierådet Thollander anförde:

»Enligt min uppfattning bör ifrågavarande uppdrag icke vara obligatoriskt,

då det icke kan jämnställas med allmänt medborgerliga skyldigheter

utan blir en tunga för endast en viss klass af medborgare.»

Justitierådet Lindhäck utlät sig:

»Enär förslaget icke innehåller någon bestämmelse, hvaraf kan

slutas, att liandelskunnig ledamot i rätten, efter att hafva tjänstgjort

två år, skulle vara pliktig mottaga omval, torde förslagets mening vara,

att eu dylik förpliktelse ej skall äga rum. Kommittén synes således

anse, att i Stockholm, Göteborg och Malmö finnas till antalet så betydande

handelskårer med så framstående, för ifrågavarande uppdrag

lämpliga medlemmar, att den nya domstolsorganisationen skall kunna

på ett tillfredsställande sätt upprätthållas utan föreskrift om skyldighet

att mottaga omval. Detta antagande tror jag för min del icke hvila

på fullt giltiga grunder. Erfarenheten från vårt grannland Danmark

synes tala för ett motsatt antagande. Där har man nämligen funnit

sig icke kunna undvara ett stadgande, enligt hvilket den, som tjänstgjort

fyra år i So- og Handelsretten, har skyldighet att efter viss tids

förlopp ånyo, efter val, fungera såsom domare i samma rätt, och detta

fastän de handelskunnige ledamöterna i So- og Handelsretten äro under

sin tjänstetid befriade från andra medborgerliga uppdrag. Visserligen

är det sant, att nyssnämnda domstol upptager till behandling betydligt

flera handelsmål än som kan antagas blifva förhållandet med våra

sammansatta rådstufvurätter och att de handelskunnige medlemmarna i

So- och Handelsretten äro flera till antalet än som föreslagits beträffande

lekmännen i rådstufvurätterna. Men å andra sidan förekommer, att

Köpenhamn är en långt mer betydande handelsstad än Göteborg och

Malmö och äfven torde, om än icke i så hög grad, böra med hänsyn

till affärsrörelsens omfattning tillerkännas företräde framför Stockholm,

i följd hvaraf det måste vara lättare att i Köpenhamn bland dess talrikare

köpmanskår finna för uppdraget lämpliga personer än i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Äfven i Norge gäller, att den, som tjänstgjort

fyra år i rätten, icke äger afböja omval, sedan en viss tid förflutit,

efter det hans tjänstgöring upphört. På grund af hvad sålunda

anförts och då den nya institutionens öde och framtida utveckling är i

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

högsta grad beroende däraf, att icke vid dess anordnande misstag begås

i en fråga, hvilken måste betecknas såsom en bland de viktigaste, nämligen

den, att fullt kvalificerade bisittare ständigt må finnas att tillgå,

tvekar jag icke att tillstyrka, det i lagen upptages föreskrift om skyldighet

för handelskunnig, att, sedan viss tid förflutit från det hans tjänstgöring

i domstolen slutat, åter, efter omval, i rätten tjänstgöra, på sätt

angående nämndeman finnes stadgadt i 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

Om handelskunnig ledamot eller suppleant vill grunda sin afsägelse

af uppdraget på sådan särskild omständighet, som omförmäles

i första stycket af 4 §, torde visserligen pröfningen af afsägelsen kunna

öfverlämnas åt magistraten, enär, med hänsyn till frågans klara beskaffenhet,

afsägelsen, hvilken myndighet än hade att pröfva densamma,

knappast kunde föranleda till annat beslut, än ett godkännande

däraf. Därest åter afsägelsen komme att grundas på något sådant

uppgifvet förhållande, hvilket enligt 12 kap. rättegångsbalken är att

hänföra till laga förfall, såsom sjukdom, uppbåd eller resa i Konungens

och rikets tjänst eller annat hinder, som förmenas vara af den vikt,

att det bör såsom laga förfall gälla, synes följdriktigheten kräfva, att

afsägelsen varder pröfvad af den myndighet, stadsfullmäktige, som

verkställt själfva valet.»

«§■

Justitierådet Grefberg anförde:

»Då med förslaget hufvudsakligen afses att i viktigare och mera

betydande handelstvister tillföra rätten en större sakkunskap och erfarenhet

i merkantila förhållanden, kan emot de skäl kommittén anfört för att

arfvode icke skall utgå — dessa skäl må nu äga större eller mindre

objektivt värde — anmärkas, att skyldighet för part att gälda arfvode

skulle i väsentlig mån förebygga, att de handelskunnige kunde komma

att deltaga i behandlingen af ringare tvister eller i sådana tvister, där

särskild fackkunskap ej erfordras, hvilket uppenbarligen är förhållandet

med en stor del af handelsmålen, då däremot motsatsen tilläfventyrs

kan inträffa, om part äger att kostnadsfritt påkalla, att handelskunnige

skola deltaga i målens behandling. Enär tillika uppdraget att vara

handelskunnig ledamot i rätten till sin beskaffenhet synes kunna likställas

med uppdraget att såsom sakkunnig deltaga i handläggningen

af mål rörande klander af dispasche, samt arfvode skall till de särskilda

ledamöterna i dispaschemålen gäldas af part efter vissa stadgade regler,

torde giltig grund föreligga för att låta handelskunnig ledamot åtnjuta

ersättning efter enahanda regler.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

.Justitierådet Tliollander utlät sig:

»Lika med justitierådet Gfrefberg anser jag ifrågavarande uppdrag

böra vara aflönadt. Principiellt riktigast vore enligt min åsikt att de

handelskunnige ledamöterna aflönades på samma sätt som rättens öfrige

ledamöter, ehuru för deras aflönande af parterna kan åberopas analogien

med dispaschemålen. Att, såsom kommitterade anföra, »rätten till arfvode

skulle väsentligen betaga ledamotskapet den egenskap af hederspost,

som gärna bör åtfölja detsamma», vågar jag för min del draga i tvifvel

och jag går till och med så långt, att jag anser uppbärandet af arfvode

vara ägnadt att utgöra en måhända icke obehöflig erinran om det ansvar,

som är med uppdraget förenadt.

Det andra skälet, som af kommitterade anförts för deras åsikt i

frågan eller att »det arfvode, som här kunde komma i fråga, säkerligen

skulle blifva af synnerligen underordnad betydelse för de köpmän, som

komma att utses till handelskunnige ledamöter», kan helt visst hafva

giltighet i många fall, men lika visst är, att lämplighet för uppdraget

kan finnas äfven bland dem, för livilka arfvodet icke saknar betydelse.

Skall, såsom i dispaschemålen, arfvodet gäldas af parterna, ligger

däri, såsom redan påpekats, ett korrektiv mot att ett allt för stort

antal obetydliga mål dragas under behandling såsom handelsmål.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Fastän jag beträffande frågan, huruvida handelskunnige ledamöter

och suppleanter må i denna sin egenskap uppbära arfvode, delar kommitténs

uppfattning och således skulle kunna inskränka mig till att

lämna förevarande paragraf utan anmärkning, anser jag mig dock böra,

i betraktande af frågans betydelse, i korthet närmare angifva skälen

för min åsikt i ämnet. Om man besinnar, att genom lagreformen

skulle åt handelsyrkets idkare lämnas det viktiga förtroendet att såsom

domare själfva deltaga i handläggningen af uppkommande rättstvister

inom yrket, hvarigenom åt dem tillika inrymdes ett långt större inflytande

på dessa tvisters afgörande än andra medborgare i motsvarande

fall äga, synes man med fog kunna häfda den mening, att ifrågavarande

domarebefattning bör betraktas såsom ett kommunalt hedersuppdrag,

med hvars natur icke är förenligt, att aflöning eller ersättning i någon

form uppbäres. Visserligen åtnjuta de lekmän, hvilka äro bisittare i

rådstufvurätt i mål rörande klander af dispasche, ersättning af parterna

för sin tjänstgöring, men bestämmelsen härom, som gäller för en särdeles

begränsad klass af mål, däri parterna i allmänhet äro i den ekonomiska

ställning, att beloppet af sagda ersättning knappast för dem

har någon betydelse, anser jag utgöra allenast ett undantagsstadgande,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

som således, efter min åsikt, icke innefattar afgörande stöd därför, att

ersättning också bör utgå till de lekmän, hvilka skulle komma att

fungera såsom domare i handelsmål. För mindre handlande och för

sådana handtverkare, hvilka enligt vår lag äro att hänföra till köpmän,

skulle det säkerligen ofta blifva ganska betungande att, när de vore

tappande i handelstvister, nödgas vidkännas, utom rättegångskostnad

till vederparten, ersättning till de två handelskunniga bisittarne i rätten,

hvilken ersättning svårligen kunde sättas till lägre belopp än hvad

särskild ledamot i rätten vid handläggning af dispaschemål äger uppbära

eller dels tjugufem kronor för hvarje mål, i hvars slutliga pröfning

han deltagit, dels ock sex kronor för hvarje rättens sammanträde, vid

hvilket han varit tillstädes. Dessutom äro dispaschemålen nästan alltid

af sådan beskaffenhet, att bisittarnes sakkunskap är af vikt för tvisternas

riktiga bedömande, under det att i de flesta fall de handelskunniges

insikter antingen alldeles icke eller ock i ringa grad skulle behöfva

tagas i anspråk för handelsmålens rättvisa afgörande. Följden häraf

blefve, att rättegångskostnaderna i dessa mål ofta skulle ansenligt fördyras

utan nytta för parterna. Den möjlighet kan till och med icke

anses vara utesluten, att kärandeparter i handelsmål understundom

med full insikt därom, att målets beskaffenhet icke kräfde handelskunniges

medverkan, äskade målets handläggning af sammansatt rådstufvurätt

endast i syfte att tillskynda vederparten skada i form af

förpliktelse för honom att godtgöra de sakkunnige för deras besvär

och tidspillan.))

8 §•

»

Justitierådet Thollander anförde:

»Kommitterade hafva utgått från den förutsättning (se motiven

pag. 42) att de handelskunniga ledamöternas tjänstgöring skulle ordnas

på visst angifvet sätt »dock med rätt för ledamot att, då svårighet

mötte för hans inställelse, låta inkalla suppleant». Denna uppfattningliar

fått uttryck i § 8: »skulle vid något rättegångstillfälle handelskunnig

ledamot uteblifva» etc.

För min del håller jag före, att, därest handelskunnig ledamot, i

olikhet med de öfriga ledamöterna i rätten, skulle för sitt uteblifvande

från rätten kunna åberopa allenast, att han ansåg svårighet möta för

sin inställelse eller med andra ord saklöst kunna uteblifva utan laga

förfall, skulle hela institutionens anseende lida betänklig skada. Det

föreslagna stadgandet om befogenhet för rätten att för visst tillfälle

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

utse handelskunnig ledamot i den uteblifnes ställe har visserligen sin

motsvarighet beträffande nämndemän, men enligt min åsikt bör den nu

föreslagna institutionen erhålla den fasta organisation och ansvarigheten

hos ledamöterna vara sådan, att ett stadgande sådant som det föreslagna

icke bör vara behöflig!.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Vid 2 § har jag redan uttalat min åsikt angående nödvändigheten

häraf, att lagen icke genom någon tvetydighet i affattningen

gåfve stöd åt den mening, att de handelskunnige ledamöterna ägde utan

laga förfall afhålla sig från tjänstgöring, hvithet naturligtvis också

skulle gälla suppleanterna. Om första punkten i 2 § omredigeras i den

af mig antydda riktning och således för de handelskunnige komme att

klart framstå, att lagen endast godkände laga förfall såsom ursäkt för

uteblifvande, torde suppleanterna icke särdeles ofta behöfva tillkallas.

Skulle den suppleant, som enligt gällande indelning till tjänstgöring

vore i tur att träda i stället för handelskunnig ledamot, också vara af

förfall hindrad att inställa sig, borde för ett sådant sällsynt fall någon

af de andra suppleanterna, oberoende däraf, att hans tjänstgöringstur

ej vore inne, hafva skyldighet att tjänstgöra. Genom en sådan anordning

lärer behof knappast uppstå att vid något rättegångstillfälle till

bisittare utse annan handelskunnig man, i följd hvaraf 8 § synes saklöst

kunna uteslutas.

Anser man emellertid eu föreskrift i paragrafens syfte icke kunna

undvaras, hemställer jag, på grund af hvad jag ofvan anfört, att åt

sagda föreskrift måtte gifvas ungefär följande lydelse:

»År vid något rättegångstillfälle handelskunnig ledamot af inträffadt

förfall hindrad att tjänstgöra, varde suppleant tillkallad; har jämväl

denne förfall, äge rätten utse annan handelskunnig man att vid det

tillfälle göra tjänst i rätten.»

9 §.

Justitierådet Gr ef ber g yttrade:

»Första stycket af förevarande § synes böra undergå någon jämkning

i redaktionen, ity att dess nuvarande affattning innebär, att, i fall

käranden begärt, att handelskunnige ledamöter skola deltaga i behandlingen

af mål, som i anseende till sin beskaffenhet pröfvas vara hänförligt

till brottmål, rätten skall förordna, att den under målets vidare

behandling skall vara sammansatt såsom för tvistemål i allmänhet är

stadgadt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Enär beslut om att ett mål skall handläggas såsom handelsmål

kan föranleda målets öfverlämnande till annan afdelning af rätten, samt

den föregående handläggningen härigenom i viss män icke medför motsvarande

nytta, bör ej svaranden medgifvas ovillkorlig rätt att först

efter en tidsödande handläggning invända, att målet skall behandlas

såsom handelsmål, utan synes föreskrift böra meddelas, att sådan invändning

skall framställas, innan svaranden inlåter sig i genmäle å själfva

saken. Då det emellertid kan inträffa, att svaranden först under den

fortsatta handläggningen får anledning yrka, att handelskunnige skola

deltaga i dess behandling, torde med hänsyn härtill det öfverlämnas till

rätten att pröfva huruvida invändning, som gjorts i enlighet med förslaget,

men sedan svaromål afgifvits, kan vinna afseende.»

Justitierådet Thollander utlät sig:

»På samma sätt som domstolen enligt förslaget skulle äga att,

oberoende af invändning, pröfva om ett mål, som företagits i den för

handelsmål stadgade ordning, verkligen är af handel småls egenskap,

borde enligt min åsikt domstolen äfven äga att, då ett mål företagits

i vanlig ordning, ex officio pröfva, om målets beskaffenhet och vikt

klöfver, att handelskunnige ledamöter böra i dess behandling deltaga.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Bestämmelserna i denna § synas vara grundade på den förutsättning

att parterna, käranden vid uttagande af stämning i ett handelsmål

och svaranden i början af målets handläggning, böra kunna bedöma,

om detsamma erbjuder sådana svårigheter af merkantil natur, att för dess

behandling och afgörande erfordras medverkan af handelskunnige bisittare

i rätten. Denna förutsättning torde emellertid icke sällan innebära ett

allt för stort kraf på parternas omdömesförmåga, något, som isynnerhet

måste gälla personer, hvilka idka minuthandel i ringare omfattning,

äfvensom flertalet handtverkare, hvilka om än underkastade bokföringsskyldighet

och således hänförliga till köpmän i lagens mening dock i

själfva verket väsentligen sakna köpmannamässiga insikter. Till och

med domstolen, äfven om den vore förstärkt med handelskunnige ledamöter,

torde, därest frågans afgörande vore lagd i dess hand, knappast

redan vid rättegångens början i regel kunna träffa ett säkert urskiljande

i frågan. Först på ett mera framskridet stadium af rättegången, sedan

parterna blifvit i tillfälle att närmare utveckla sin talan samt förete handlingar

och andra bevis till stöd för densamma, lärer det i allmänhet blifva

uppenbart, huruvida liandelskunniges biträde kräfves för ett rätt bedömande

af tvisten. Men då skulle det, enligt förslaget, icke längre stå

parterna öppet att påkalla domstolens sammansättning af lagfarne och

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

handelskunnige ledamöter. I det ovissa läge, hvari således före och vid

rättegångens början frågan vanligen måste te sig för parterna, skulle

de säkerligen ofta af försiktighet finna sig manade att i den ordning,

lagen utstakar, göra framställning om handelskunniges deltagande i målets

handläggning jämväl i fall, där särskild sammansättning af domstolen ej

kunde anses behöflig. De handelskunnige, hvilka sålunda blefve tvingade

att mången gång ändamålslöst uppoffra sin tid till tjänstgöring i domstolen,

kunde härigenom lätt förlora intresset för den nya institutionen och

kanske till och med föranledas att betrakta hela lagreformen såsom

väsentligen onödig. För min del håller jag före, att det egentliga och

förnämsta syftet med den föreslagna lagen, eller att i och för vissa ur

merkantil synpunkt mera svårlösta tvisters riktiga bedömande sätta

domstolen i tillfälle att samarbeta med kunniga fackmän, säkrast skulle

ernås på det sätt, att domstolen själf finge afgöra, när sakkunniga ledamöter

borde tillkallas såsom bisittare, med parterna förbehållen rätt att

i sådant afseende hos domstolen göra framställning. Fn dylik anordning

skulle medföra den icke ringa fördel, att de handelskunniga ledamöterna

i regel icke komme att onödigtvis besväras med tjänstgöring

i rätten, hvarförutom betänkligheterna mot att sätta tiden för deras

tjänstgöring till allenast två år och att befria dem från skyldigheten

att mottaga omval torde hufvudsakligen förlora sin betydelse. Vidare

skulle genom en dylik anordning de anledningar till dröjsmål med

målets afgörande, som enligt förslaget skulle kunna yppas dels i följd

af pröfning, om ett mål vore handelsmål eller icke, dels genom målets

öfverlämnande från en afdelning af domstolen till en annan komma att

försvinna.

Då käranden vid stämningens uttagande begärt att rätten skall

sammansättas såsom i 1 § sägs, åligger det domstolen att vid målets

företagande pröfva, om detsamma är att hänföra till handelsmål i lagens

mening, af hvilken pröfning beror, huruvida omförmälda begäran skall

bifallas. Enär domstolen naturligtvis icke utan vidare kan taga för

god kärandens blotta uppgift om målets beskaffenhet, torde för fullgörande

af den domstolen åliggande pröfning blifva nödigt, att svaranden

höres i frågan eller åtminstone tillfälle lämnas honom att däri afgifva

yttrande, helst med svarandens rätt instämmer, att, om tvisten icke är af

handelsmåls natur, få densamma handlagd och pröfvad i den för tvistemål

i allmänhet stadgade ordning. Möjlighet bör således beredas svaranden

att undfå kännedom om kärandens ifrågavarande begäran, på det

ätt svaranden må kunna vid målets företagande iakttaga inställelse i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 73.

det särskilda syfte att bevaka sin rätt i afseende å ordningen för målets

handläggning. Jag hemställer därför, att i lagen måtte inflyta ett

stadgande, gående ut därpå, att underrättelse om den utaf käranden

gjorda begäran skall upptagas i själfva stämningen.

Under det att, enligt förslaget, domstolen, när den i anledning af

kärandens förenämnda begäran har att pröfva frågan, om målet är af

handelsmåls egenskap, skall vara sammansatt af lagfarne och liandelskunniga

ledamöter, synes förslaget icke kräfva en sådan sammansättning

af domstolen, då den har att pröfva samma fråga i anledning af

svarandens begäran, att domstolen skall under målets vidare handläggning

bestå af lagfarne och handelskunnige medlemmar. Grunden, hvarför

kommittén ansett domstolen böra under, såsom det vill synas, fullkomligt

likartade förhållanden äga olika sammansättning, framgår icke

ur motiven; och en tillfredsställande förklaring angående orsaken härtill

har jag för min del icke kunnat utfinna.»

Justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Grefberg anmärkt

mot redaktionen samt biträdde, hvad justitierådet Thollander

rörande denna paragraf yttrat.

10

o

Justitierådet Grefberg anförde:

»Den i 1 § uppställda regeln, att handelskunnige skola deltaga i

behandlingen af vissa tvister, som härröra från aftal emellan köpmän

i och för deras rörelse, har i förevarande paragraf gifvits en utsträckning,

som går vida därutöfver och som icke är med lagens syfte förenlig.

Då den omständigheten att eu tvistefråga är hänförlig till

handelsmål icke i och för sig hindrar, att den liandlägges och afgöres

gemensamt med tvistefrågor af annan beskaffenhet, innebär förslaget

en ovillkorlig rätt för part att få samtliga i ett mål instämda påståenden

behandlade såsom handelsmål, så vidt något af dessa påståenden, vare

sig det framställts af käranden eller af svaranden, grundas på ett sådant

aftal emellan köpmän, som i 1 § afses, och laga hinder ej möter för

gemensam behandling af påståendena. Eu ringa och för den egentliga

tvistens afdömande alldeles oväsentlig tvistefråga af handelsmåls egenskap

kan sålunda föranleda, att handelskunnige deltaga i behandlingen

af viktiga och invecklade frågor, som äro alldeles oberoende af deras

fackkunskap. Ehuruväl i fall arfvode skall gäldas af part till handelskunnig

ledamot skäl ej torde föreligga till det antagande, att rättig
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

heten att påkalla handelskunniges deltagande i måls behandling kommer

att missbrukas, därest förslaget under denna paragraf godkännes, bör

dock lagen ej tillstädja, att handelskunnige hafva säte i rätten vid behandlingen

af tvister, som ej hafva något samband med merkantila bruk

och plägseder emellan köpmän, i vidare män än som för tillgodoseende

af lagens syfte anses oundgängligen nödigt vid gemensam behandling

af liera slags tvistefrågor. Då emellertid en bestämd regel i hvilka fall

handelskunnige skola deltaga i sådan handläggning icke kan uppställas,

men lösningen af frågan härom synes bero på beskaffenheten af den

till handelsmål hänförliga tvisten och denna tvists förhållande till målet

i sin helhet, torde det böra öfverlämnas till rätten att i hvarje fall, då

gemensam handläggning af flera tvistefrågor skall äga rum och någon

af dessa tvistefrågor är af handelsmåls egenskap, pröfva om rätten skall

sammansättas på sätt i 1 § stadgas.»

Justitierådet Thollander yttrade:

»Jag delar till fullo justitierådet Grefbergs betänkligheter mot

den här föreslagna regel och anser ett stadgande af alldeles motsatt

innebörd vara principiellt riktigare. Emellertid torde bästa lösningen

af frågan vara den af justitierådet Grefberg föreslagna eller att åt domstolen

öfverlämna afgörandet om i förutsatta fall domstolen skall vara

sammansatt så, som i 1 § sägs.»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»På sätt justitierådet Grefberg redan erinrat, skulle, om förevarande

stadgande antages, den nya lagen erhålla en långt vidsträcktare tillämpning,

än som kunde anses förenligt med dess syfte. Så skulle exempelvis

de viktigaste emellan köpmän uppkomna rättstvister, hvilka ej

ägde något sammanhang med deras gemensamma affärsförhållanden,

komma att, allenast svaranden kvittningsvis gjorde gällande ett obetydligt

betalningsanspråk, härledande sig från något mellan parterna

afslutadt handelsköp, behandlas och afgöras af rätten med dess för

handelsmål föreskrifna sammansättning af blott två jurister jämte två

lekmän. Jag anser följaktligen stadgandet icke kunna godkännas, utan

förenar jag mig i det slut, hvari justitierådet Grefberg beträffande

föreliggande paragraf stannat.»

Justitierådet Skår in förenade sig med justitieråden Grefberg och

Thollander.

Justitierådet Herslow delade de af högsta domstolens öfrige ledamöter

redan uttalade betänkligheter mot stadgandet i förevarande paraBih.

till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

graf och ansåg det vara såväl med rättsteorien bättre öfverensstämmande

som ock i praktiskt hänseende ingalunda förenadt med några afsevärda

olägenheter att, när mål, som omfattade flera tvistefrågor af dels handelsmåls

egenskap och dels annan natur, blifvit handlagdt af rätten med

den sammansättning, som i 1 § förmälts, de liandelskunnige ledamöterna

skulle deltaga i den hufvudsakliga pröfningen af målet allenast, såvidt

anginge tvistefråga af den förra egenskapen, och målet i öfrigt bedömas

af domstolen med dess vanliga sammansättning.

11 §•

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Denna paragrafs redaktion synes icke fullt tydligt återgifva den

åsyftade meningen eller att i högre rätt icke må komma under pröfning

vare sig frågan, huruvida liandelskunnige ledamöter bort, på sätt som

skett, deltaga i målets handläggning vid rådstufvurätten, eller frågan,

huruvida icke sådana ledamöter rätteligen bort i handläggningen deltaga,

fastän så ej skett.»

13 §.

Justitierådet Thollander yttrade:

»Det här föreslagna stadgandet synes mig innebära stora faror.

Det är i hög grad antagligt, att rådstufvurätterna i de större städerna

blefve öfverhopade af till dem hänskjutna handelsmål, och, utom olägenheten

för parter att dragas från sitt personliga forum, måste äfven komma

i betraktande att häraf skulle blifva eu följd, att till vittnen åberopade

personer i många fall skulle nödgas underkasta sig långa och dyrbara

resor.

Jag afstyrker därför hvad i denna paragraf föreslagits.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»I likhet med justitierådet Thollander anser äfven jag antagandet al''

ifrågavarande stadgande kunna medföra högst allvarsamma vådor. Det

ligger i sakens natur, att de i våra förnämsta handelsstäder bosatta

större köpmän, Indika hafva sina kunder spridda snart sagdt öfver hela

landet, skulle på allt sätt söka förmå kunderna att i slutsedlar och

kontrakter förbinda sig att låta uppkommande tvister hänskjutas till

behandling vid rådstufvurätterna i nämnda städer, hvarigenom de större

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

därstädes boende köpmännen bereddes uppenbara fördelar framför med

kontrahenterna. De senare, hvilkas hela ekonomiska existens ofta vore

beroende däraf, att de, såsom inom handeln är brukligt, finge åtnjuta

viss tids anstånd med betalnings erläggande för af dem hos de större

köpmännen inköpta varor, skulle gemenligen icke våga motsätta sig

att ingå ofvan antydda förbindelse af fruktan att blifva beröfvade sagda

betalningsanstånd. När sedermera stridigheter yppades rörande varornas

beskaffenhet, priset därför, huruvida de blifvit i rätt tid levererade med

flera dylika frågor, kan med fog befaras, att köparen af varorna, med

hänsyn till de dryga kostnader, som skulle blifva förbundna med

förande af rättegång å ort, långt aflägsen från hans hemvist, funne

sig nödsakad att gifva efter för säljarens anspråk, äfven i fall, då

dessa vore orättmätiga. Om emellertid process komme till stånd, skulle

de utom ifrågavarande rådstufvurätters domvärjo boende parter och

vittnen ofta blifva nödsakade att göra långa och dyrbara resor till

rätten. Olägenheterna häraf kunde visserligen understundom mildras

sålunda, att rådstufvurätten utställde vittnesförhör att äga rum vid

domstolar å de orter, där bemälde parter eller vittnen vore boende, men

härigenom skulle i viss mån uppoffras en af de fördelar, kommittén i

motiven framhållit såsom förenad med de liandelskunniges deltagande

i rättsskipningen, nämligen gagnet för domstolens processledande verksamhet

af deras närvaro i rätten, livar jämte rättsskipningen för öfrig!

skulle lida, om vittnesförhör i större utsträckning anordnades vid andra

domstolar, enär dessa sällan besitta så säker kännedom om själfva

tvisten, som erfordras för att kunna utfråga vittnena om alla de på

saken inverkande omständigheter, rörande Indika upplysning kunnat

vinnas, om vittnesförhöret hållits vid den rätt, där saken är anhängig.

Dessutom torde med skäl kunna antagas, att tillströmningen af handelsmål

vid ifrågavarande rådstufvurätter blefve så betydande, att förstärkning

af de lagfarne ledamöternas antal kunde blifva oundgängligen

nödig, så framt dessa domstolar icke skulle sättas ur stånd att på

ett tillfredsställande sätt handhafva rättskipningen, i följd hvaraf en

så beskaffad lagbestämmelse, som den i föreliggande paragraf föreslagna,

knappast lärer kunna meddelas med mindre stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö dessförinnan bereddes tillfälle att afgifva yttrande

öfver förslaget, hvilket, så vidt handlingarna utvisa, ej ägt rum. På

grund af hvad sålunda blifvit anfördt förenar jag mig med justitierådet

Thollander i hans afstyrkande af förslaget i denna del.»

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 73.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rätte•

gångsbalken.

Under förutsättning, att anmärkningen vid 13 § i förslaget till

lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling

af liandelsmål blefve gillad, afstyrkte justitieråden Lindbäck och T kolländer

förevarande lagförslag.

Högsta domstolens öfrige ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits Nåd. Proposition No 73.

37

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Kristiania slott måndagen den G mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Ramstedt,

Berger,

Meyer.

Justitieråden: Lindbäck,

Claeson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kung]. Majits

beslut den 13 maj 1904 till högsta domstolen remitterade, af särskilda

kommitterade utarbetade förslag till lag om särskild sammansättning af

vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål och till lag om ändrad

lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen

:

»Bestämmelserna i det förslag till lag om köp och byte af lös

egendom, som nyligen blifvit af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagdt,

torde vara ägnade att befordra en lagskipning, som öfverensstämmer

med rättsuppfattningen, sådan den i clet praktiska lifvet utvecklat

sig. Beträffande handelsförhållanden lärer emellertid, på sätt den kommitté,

som utarbetat samma förslag, redan i underdånig skrifvelse den

20 oktober 1902 antydt, förenämnda syftemål icke kunna fullständigt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

vinnas genom lagstiftning allenast på civilrättens område. För bedömande

af mål, som röra förhållandet mellan köpmän i och för deras rörelse,

fordras insikt om de för handeln säregna, ofta för olika orter, tider

eller affärsbranscher skiftande förhållandena. Denna insikt har man

inom rättsskipningen hittills sökt vinna genom vittnens och sakkunniges

hörande. För inhämtande och bedömande af det material, som sålunda

kan vinnas, är det emellertid af vikt, att sakkunskapen linnes representerad

inom domstolarne. I öfverensstämmelse med traditionerna här

i landet, där lekmannaelementet sedan gammalt varit i domstolarne

användt, och med tillgodogörande jämväl af erfarenheten från utlandet

innehåller det förra af de nu granskade lagförslagen, att rådstufvurätterna

i våra tre största städer vid behandling af vissa mål, hvillca företrädesvis

ansetts kräfva merkantila insikter, skola sammansättas af ett

lika antal lagfarne och liandelskunnige ledamöter.

Denna organisation, som här i landet närmast har sin förebild i

underrättens sammansättning vid behandling af dispachemål, står i det

stora hela i öfverensstämmelse med motsvarande lagstiftning i våra

grannländer Danmark, Norge och Tyskland, om än därstädes, då handelsmål

af domstolar med särskild organisation handläggas, icke mer än eu

lagfaren ledamot sitter i rätten. Ej heller i dessa länder är organisationen

genomförd i alla underrätter eller förekommer den öfverhufvud i

högre instanser. Dessa inskränkningar i lekmannaelementets användning

synas öfverensstämma med sakens natur. Det är nämligen tydligt, att

man icke å alla orter kan finna en så stor och så skolad handelskår,

att lämplige liandelskunnige ledamöter kunna därur uttagas, liksom

naturligen tvistefrågornas sakliga utredning, vid hvilken de handelskunnige

ledamöternas medverkan företrädesvis är behöflig, egentligen

är förlagd till underrätterna, hvarföre det handelskunniga elementet

kan i öfverrätterna bättre undvaras.

I Danmark och Tyskland är denna organisation sedan längre tid

genomförd och har där, enligt hvad allmänt erkännes, verkat på ett

tillfredsställande sätt. Afl anledning förefinnes, att den äfven här i

landet skall motsvara sitt ändamål. Hvad behofvét af ett lekmannaelement

vid handelstvisters afgörande angår, torde detta behof i Sverige

snarare vara större än mindre än i utlandet. På grund af beskaffenheten

af vår rättegångsordning tillkallas de sakkunnige, som i ett eller

annat hänseende skola höras, hos oss i regel icke af rätten utan af

parterna. Såsom ganska naturligt är under sådana förhållanden, utfalla

de sakkunniges utlåtanden ofta sins emellan stridiga, hvarföre den pröfning,

som tillkommer domstolen, blifver så mycket svårare.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kimcjl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 73.

I våra dagar hör man understundom den åsikten uttalas, att

domstolax och ämbetsmän, med all den oväld och de insikter som

utmärka dem, skulle i ett eller annat hänseende visa ensidighet eller

åtminstone en åskådning, soixx ej fullt öfverensstämmer med det praktiska

lifvets kraf. Om än denna åsikt må vara till stöme delen ogrundad

och oftast beroende pa missförstånd, toivle icke något bättre medel finnas

till dylika påståendens undanrödjande än en anordning, sådan som den

föreslagna, hvilken bereder jurister och lekmän tillfälle att utbyta tankar

och erfarenheter under samverkan för rättvisans upprätthållande.

, Det synes välbetänkt, att specialdomstolar, som hafva till uteslutande

uppgift att afgöra handelsmål, icke inrättas, utan att, på sätt kommitténs

^ förslag innebär, de handelskunniga ledamöterna taga plats i de

vanliga domstolarna. Genom denna anordning förebygges den möjlighet,

att vid handelsmålens afdömande utvecklas eu från allmänna rättsgrundsatser

skild praxis. Härförutom skulle upprättandet af särskilda

domstolar medföra fara för tidsutdräkt i de fall, då fråga xxppstode

huruvida ^ ett mål vore af handelsmåls egenskap eller icke, emedan en

,s;idan . fråga kxxnde föranleda ett måls afvisande från den domstol, där

det blifvit anhängiggjordt. Detta kan enligt förslaget ej inträffa. Uppkommer

fråga huruvida ett mål är att hänföra till handelsmål, kan däraf

endast föranledas ett beslxxt om ändring i domstolens sammansättning.

Detta beslut kommer att genast gå i verkställighet om den eller de

pei''soner, som skola inträda i domstolen, finnas tillstädes. Eljes blifver

föi beslutets verkställande endast ett enda och kort uppskof nödvändigt.

Medan jag ^sålunda i likhet med högsta domstolens fleste ledamöter

icke bär något att invända emot förslagets hxxfvxxdgrunder med

afseende a ifrågavarande domstolars sammansättning, hyser jag däremot

betänkligheter emot förslaget, såvidt det innefattar en utsträckning af

parters rätt att bestämma öfver domstolarnes behörighet. I 13 § af

lagförslaget har kommittén upptagit eu bestämmelse af innehåll, att

aftal, hvarigenom till någon af de ifrågavarande tre rådstufvurätterna

kolumn Jxänskjutas en enligt lag till annan domstol hörande tvist

åt handels in als egenskap, skulle vara bindande. Vid förslagets granskning

inom högsta domstolen hafva två justitieråd häremot anmärkt,

bland annat, att bestämmelsen innebure stora faror, enär densamma

kunde medföra, olägenheter dels för de svarandeparter, som

dx oges flan sitt pei’sonliga förn in, dels för nämnda rådstufvurätter, som

möjligen blefve ^ öfverhopade af till dem hänskjutna handelsmål. Till

stöd för denna åsikt har anförts, att det läge i'' sakens natur, att de i

vara förnämsta handelsstäder bosatta större köpmännen, h vil ku hade sina

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

kunder spridda snart sagdt öfver hela landet, komme att på allt sätt

söka förmå kunderna att i slutsedlar och kontrakter förbinda sig att

låta uppkommande tvister hänskjutas till rådstufvurätterna i nämnda

städer, hvarigenom de därstädes boende köpmännen bereddes uppenbara

fördelar framför medkontrahenterna. De senare, hvilkas hela

ekonomiska existens ofta vore beroende däraf, att de, såsom inom

handeln är brukligt, finge åtnjuta viss tids anstånd med betalnings

erläggande för af dem hos de större köpmännen inköpta varor, skulle

gemenligen icke våga motsätta sig att ingå ofvan antydda förbindelse

af fruktan att blifva beröfvade sagda betalningsanstånd. Kommittén,

som uppmärksammat dessa befarade missförhållanden, har icke tillagt

dem afgörande vikt, på den grund att konkurrensen mellan köpmännen

ansetts skola komma att förhindra ett alltför allmänt bruk af ifrågavarande

överenskommelser, hvarföre man kunde förvänta, det endast

tvister af den beskaffenhet, att nyttan af de handelskunniges deltagande

i deras afgörande framstode med synnerlig styrka för båda parterna,

blefve till dessa rådstufvurätter hänskjutna. Då emellertid sistnämnda

begränsade syfte torde kunna uppnås redan under nu gällande lagstiftning,

hvilken icke medgifver en domstol att utan invändning från

svarandesidan afvisa en enligt lag till annan domstol hörande tvist af

ifrågavarande slag, och då det ej lärer kunna beräknas, huruvida icke

den föreslagna bestämmelsen skulle lända till en öfverflyttning i stor

skala af mål på ett fåtal rådstufvurätter, har jag ansett bestämmelsen

böra ur förslaget utgå, i följd hvaraf den af kommittén väckta frågan

om ändring i 10 kap. 32 § rättegångsbalken torde förfalla,

Vid förslagets 2 § hafva två justitieråd hemställt, att i lagen

måtte antydas, det handelskunnig ledamot endast på grund af laga förfall

ägde, uteblifva från rätten; och detta syfte borde kunna vinnas

genom att i öfverensstämmelse med 314 § sjölagen i lagtexten utmärka,

att suppleanter utsåges i ändamål »att, vid inträffadt förfall för de

handelskunnige ledamöterna, träda i deras ställe». Af förslaget framgår

emellertid, att eu bestämd indelning af de handelskunnige ledamöternas

tjänstgöring sl vc dl äga rum äfvensom att frågor om ledighet

för dessa skola handläggas i samma ordning som beträffande rådmän.

Det torde då vara sjäiffallet att en handelskunnig ledamot, som utan

beviljad ledighet eller eljest inträffadt förfall uteblir, när det är hans

tur att tjänstgöra, är underkastad ansvar för tjänstefel. Något förtydligande

i nu antydda riktning torde alltså ej vara erforderligt och

ej heller lämpligen kunna på angifvet sätt äga rum, då i den indelning

till tjänstgöring, som af rätten uppgöres, suppleanterna kunna

tagas i anspråk icke allenast vid tillfälligt förfall för de ordinarie

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ledamöterna utan äfven för den semester, som regelmässigt bör beredas

dessa under sommarmånaderna. Emellertid kan det undantagsvis

inträffa, att förfall samtidigt inträder för så många ledamöter

och suppleanter, att rätten icke kan bibehållas domför, om ej andra

än de af stadsfullmäktige valde ledamöterna och suppleanterna finge

anlitas. Med anledning häraf har i 8 § föreslagits, att rätten, i händelse

handelskunnig ledamot vid något rättegångstillfälle skulle uteblifva och

suppleant icke kunna tillkallas, skall äga utse en handelskunnig man

att vid det tillfället träda i den uteblifnes ställe. Att, på sätt två justitieråd

ifrågasatt, utesluta detta stadgande, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Vid 9 § har inom högsta domstolen anmärkts, att, på samma sätt

som domstolen enligt förslaget skulle äga att, oberoende af invändning,

pröfva, om ett mål, som företagits i den för handelsmål stadgade

ordning, verkligen är af handelsmåls egenskap, borde domstolen, då

ett mål företagits i vanlig ordning, äfven utan invändning äga att

pröfva, om målets beskaffenhet och vikt kräfver, att handelskunnige

ledamöter i dess behandling deltaga. Emellertid synes det knappast

lämpligt, att, på sätt denna anmärkning innebär, åt domstolen inrymma

befogenhet att efter omständigheterna pröfva, huruvida tillkallande af

handelskunnige ledamöter skall äga rum eller icke. Då domstolen enligt

förslaget har att utan appell afgöra frågan om sin sammansättning, synes

behofvet af en fast regel för denna frågas bedömande vara af stor

betydelse.

I 10 § af förslaget har uppställts den regel, att, när flera tvistefrågor

skola handläggas gemensamt och någon bland dem är af handelsmåls

egenskap, rätten skall sammansättas så som för handelsmål i lagförslaget

föreskrilves. Häremot har i högsta domstolen anförts, att

åt den i 1 § uppställda regeln, att handelskunnige skola deltaga i behandlingen

af vissa tvister, som härröra från aftal emellan köpmän i

och för deras rörelse, genom förevarande paragraf gifvits en utsträckning,

som ginge vida därutöfver och icke vore med lagens syfte

förenlig, samt att en ringa och för den egentliga tvistens afdömande

alldeles oväsentlig tvistefråga af handelsmåls egenskap sålunda kunde

föranleda, att handelskunnige komme att deltaga i behandlingen af

viktiga och invecklade frågor, som vore alldeles oberoende af deras fackkunskap.

Med anledning häraf hafva högsta domstolens fleste ledamöter

föreslagit, att rätten i det fall, som här afses, skulle äga efter omständigheterna

pröfva, om den skall erhålla särskild sammansättning.

Ett justitieråd har ansett, att de handelskunnige ledamöterna borde delBih.

till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

taga i den hufvudsakliga pröfningen af målet, allenast såvidt anginge

tvistefråga af handelsmåls egenskap, och målet i öfrigt bedömas af domstolen

med dess vanliga sammansättning. Härvid är till en början att

beakta, att det måste anses vara rättens skyldighet att från ett handelsmål

utsöndra sådana frågor, hvilka därmed icke äga samband. Vidare

är att märka, att tvistefrågor, som äro att hänföra till handelsmål, alltid

afse rättsförhållanden, som uppkommit mellan köpmän, och att tvisten

således kommer att stå emellan parter, som äro köpmän eller deras rättsinnehafvare.

Det ligger då i sakens natur, att de i ett handelsmål inblandade

tvistefrågor, hvilka icke i och för sig äro af beskaffenhet att

enligt 1 § vara att till dylikt mål hänföra, oftast äro af den natur, att

deras bedömande icke kan förlora därpå, att merkantila insikter förefinnas

inom domstolen. I hvarje fall är äfven det juridiska elementet där

väl representeradt. Icke heller synas de inom högsta domstolen föreslagna

utvägarna till frågans lösning fullt tillfredsställande. Såsom förut

påpekats, måste det möta betänkligheter att låta domstolen själf efter

omständigheterna bestämma öfver sin sammansättning. Ännu mindre

torde vara lämpligt, att åt domstolen gifva en växlande sammansättning

vid bedömande af frågor, som sins emellan äga sammanhang.

I öfrigt hafva de inom högsta domstolen framställda anmärkningar,

om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter förenat

sig, blifvit iakttagna; och får jag med afseende å de ändringar,

som sålunda vidtagits i 1, 2 och 3 §§ af förslaget, åberopa de skäl,

som inom högsta domstolen anförts.))

Sedan departementschefen härefter uppläst i enlighet med det nu

afgifna yttrandet affattadt förslag till lag om särskild sammansättning

af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål, hemställde departementschefen

i underdånighet, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets behandling

i högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till

Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af

den lydelse, bilaga B. till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1905:51 Utlåtande, i anledning af Kungl. Majits proposition med förslag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål. s. 1 i texten