Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående försäljning af brännvin

89 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:79, Med förslag till förordning angående försäljning af brännvin

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

1

N:o 79.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning angående försäljning af brännvin; gifven

Kristiania slott den 6 mars 1905.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning angående försäljning af

brännvin.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl.

nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ernst Meyer.

Bil. till Rksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. {No 79).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 79.

Förslag

till

Förordning angående försäljning af brännvin.

1. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

1. Försäljning af brännvin delas i partihandel och detaljhandel;

detaljhandel må äga rum antingen till afhämtning (utminutering) eller till

förtäring på stället (utsbänkning).

2. Med brännvin afses i denna förordning utom egentligt brännvin

äfven

andra brända in- eller utländska alkoholhaltiga drycker samt sprit;

med bränd, alkoholhaltig vätska tillagade drycker, hvarvid dock

såsom tillagning icke skall anses så kallad förskäring af viner;

så ock i allmänhet alla drycker, hvilka hålla en högre alkoholhalt

än 25 procent.

Föreskriften i § 2 mom. 1 afser dock endast egentligt brännvin.

3. Utöfver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller för

försäljning af punsch hvad därom är eller varder särskildt stadgadt.

4. Angående villkoren för försäljning af denatureradt brännvin

meddelas särskilda bestämmelser af Kung!. Maj:t.

§ 2.

1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till

minst 35 procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.

2. Ej heller får vid detaljhandel hållas till salu brännvin, som är

försatt med något för hälsan skadligt ämne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

3

§ 3.

Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter

samt vid utminutering en half liter, och får hvad såldt blifvit icke i

mindre belopp än det minsta, som i hvardera fallet må säljas, utlämnas

eller mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda förtäras

på försäljningsstället.

§ 4.

Vid utskänkning må brännvin försäljas till huru ringa belopp som

helst, dock endast till förtäring på stället.

§ 5.

1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin

i mindre belopp än han själf äger försälja. Då brännvin tillhandahålles

inom klubb eller annan förening, anses medlemmar af sådan såsom

allmänhet enligt detta mom.

2. Innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må ej å

annan ort än den, där han utöfvar sin försäljningsrättighet,

mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud till köpare utlämna

brännvin i mindre belopp än 250 liter eller

vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare

af dylik försälj ningsrättighet till salu utbjuda brännvin eller upptaga beställningar

därå i mindre belopp än nyss är nämndt.

§ 6.

1. Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas eller

öfverlåtas å annan än den, som har medborgerligt förtroende, gjort sig

känd för ordentlighet, kan försvarligt skrifva och räkna, råder öfver sig

och sitt gods samt pröfvas i öfrig! vara lämplig till rörelsens utöfvande.

2. Vid utskänkning af brännvin må mat och andra drycker än

brännvin tillhandahållas för förtäring på stället. Utminutering af brännvin

må, med undantag för försäljning till afhämtning af vin eller maltdrycker,

icke vara förenad med annan handel, till hvars drifvande särskild

anmälan fordras.

3. Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas öfverståthållare,

underståthållare, landshöfding, landssekreterare, landskamrerare,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

kronofogde, länsman, lands- eller stadsfiskal, polistjänstemän, domare på

landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik ämbetseller

tjänsteman, kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst varande läkare,

bränneri kontrollör eller tillsyningsman vid bränn vinsnederlag, eller i allmänhet

ämbets- eller tjänsteman, som till följd af sin befattning kan

komma att deltaga i beslut om brännvins försäljning eller kontroll därå;

dock må kyrkobetjänt, lärare och i tjänst varande läkare kunna vara delägare

eller styrelseledamot i bolag, hvarom i §§ 12 och 14 förmäles.

4. Apotekare må ej heller annorledes än som delägare eller styrelseledamot

i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel

med brännvin. Sådant må dock å apotek säljas för medicinskt ändamål på

behörig läkares recept, hvilket bör kvarlämnas och förvaras å apoteket; och

gäller hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende å försäljning af

sådana läkemedel, som innehålla brännvin.

§ 7.

Byteshandel med brännvin vare lika med brännvinsförsäljning ansedd.

§ 8.

Därest vid något tillfälle brännvin blifvit utborgadt till mindre belopp

än femtio liter, må betalning därför ej kunna utsökas.

II. Försäljning srättigheter.

§ 9.

Har i stad på grund af burskap eller särskilt privilegium, tillkommet

innan kungl. förordningen den 18 januari 1855 angående försäljning

af brännvin blef gällande till efterlefnad, utskänkningsrörelse efter

nämnda tid utöfvats och sedermera ej upphört, må sådan utskärning, så

länge den ej uppsäges eller förverkas, fortfarande äga rum, dock endast

i det omfång, denna förordning bestämmer.

§ 10.

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då kungl. förordningen

den 18 januari 1855 angående försäljning af brännvin blef gällande till

efterlefnad, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

jKnuff 1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

då må samma handel, såframt rättigheten därtill icke varder uppsagd

eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock blott i det omfång denna

förordning bestämmer och endast af den, som, då kungl. förordningen den

26 augusti 1873 angående försäljning af brännvin blef gällande till efterlefnad,

var ägare till sådant gästgifveri, och af hans hustru, så länge

någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri själf

eller genom annan behörig person besörjer.

2. Där gästgifverihållning är fördelad mellan flera åbor, må utskänkningsrättighet

af dem icke samtidigt utöfvas utan af hvardera endast

under den tid, han besörjer gästgifverihållningen. Den, som vill uppsäga

sin andel i utskänkningsrättigheten, vare därtill berättigad, där uppsägning

sker inom den tid, som i § 19 mom. 3 bestämmes.

§ 11.

Om annan detaljhandel med brännvin än den, som kan äga rum

jämlikt § 9 här ofvan, anses böra i stad idkas, må förslag därom väckas

hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga. Stadsfullmäktige

eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del beslut i

ärendet; börande beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin anses

böra medgifvas, innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering

och dels för utskänkning äfvensom, där så anses nödigt, i hvilken trakt

af staden hvarje försäljningsställe må finnas.

Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,

skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. Maj:ts

befallningshafvande upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må

försäljningsställenas antal ej sättas högre än det af stadsfullmäktige eller

allmänna rådstugan beslutade, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters upplåtande,

hvilken tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet skall delgifvas

magistraten och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna

påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande af

besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.

§ 12.

De i § 11 omförmälda försäljningsrättigheter må upplåtas endast åt

särskild!, uteslutande för detaljhandel med brännvin bildadt bolag och må

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

6

icke mellan flera bolag fördelas. Magistraten skall genom minst en månad

förut utfärdad offentlig kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga

anbud å öfvertagande under den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda

tid af ifrågavarande rättigheter. Inkomna anbud, som böra åtföljas

af bolagets stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga hörts, insänder handlingarna

jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

med afseende å bolagens lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke skäl antaga något af de

gjorda anbuden, eller har inom den utsatta tiden något anbud ej inkommit,

skall ny kungörelse med infordrande af anbud utfärdas. Föranleder ej

heller denna kungörelse, att anbud inkommer, som finnes antagligt, vare

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om försäljningsrättigheters upplåtande

förfallet.

§ 13.

Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel med brännvin än

den uIskänkning, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken

å landet idkas, göre därom framställning hos kommunalnämndens ordförande

inom första* hälften af mars månad året innan försäljningen skall börja.

Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad däröfver afgifva

yttrande och däri, om detaljhandel tillstyrkes, föreslå antal försäljningsställen

dels för utminutering och dels för utskänkning äfvensom i hvilken

trakt af socknen hvarje försäljningsställe må finnas. Yttrandet öfverlämnas

till ordföranden i kommunalstämman, hvilken före april månads utgång

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, inhämtar

socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt

inrättande af detaljhandel, insände, inom tre veckor från det kommunalstämman

blifvit hållen, ordföranden kommunalstäminoprotokollet och kommunalnämndens

yttrande jämte eget utlåtande i ämnet till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande afslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därest

trakt inom kommunen, hvarest detaljhandel skulle utöfvas, är så belägen,

att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna

kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande

för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall till framställningen,

inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i

frågan vidare höras, till Kung]. Maj:ts befallningshafvande inkomma med

yttrande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplåtande af rätt till

detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas antal ej sättas högre

än det, som kommunalstämman förordat; och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters

upplåtande, hvilken tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall delgifvas länsmannen

i orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om detaljhandel

blifvit väckt, äfvensom kungöras i den tidning i länets residensstad, där

allmänna påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande

af besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.

§ 14.

1. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nästföregående §

medgifvit upplåtande inom socken af rättighet till utminutering af brännvin

eller till såväl utminutering som utskänkning af brännvin, må de beviljade

försäljningsrättigheterna upplåtas endast till särskild!, uteslutande

för detaljhandel med brännvin bildadt bolag och icke mellan flera bolag

fördelas. Kommunalnämnden skall genom minst en månad förut utfärdad

offentlig kungörelse, som bör uppläsas i socknens kyrka minst två söndagar

och införas i någon af ortens tidningar, inom viss utsatt tid infordra

skriftliga anbud å öfvertagande af ifrågavarande rättigheter under den af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda tid. Inkomna anbud, som böra

åtföljas af bolagets stadgar, granskas af kommunalnämnden, hvilken, efter

det kommunalstämman blifvit hörd, insänder handlingarna jämte eget utlåtande

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med afseende å bolagens

lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden. Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke skäl antaga något af de gjorda anbuden, eller har

inom den utsatta tiden något anbud ej inkommit, skall ny kungörelse med

infordrande af anbud utfärdas. Föranleder ej heller denna kungörelse, att

anbud inkommer, som finnes antagligt, vare Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut om försäljningsrättigheters upplåtande förfallet.

2. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nästföregående §

medgifvit upplåtande inom socken af rättighet endast till utskänkning af

brännvin och förslag, hvarom kommunalnämnden erhållit meddelande,

blifvit väckt inom socknen att öfverlåta densamma till särskildt, uteslutande

för detaljhandel med brännvin bildadt bolag, skola bestämmelserna i nästföregående

mom. i fråga om sådan öfverlåtelse tillämpas, dock att, om

antagligt anbud ej afgifves inom den i kungörelsen utsatta tid, ny

kungörelse ej skall utfärdas, utan skola i sådant fall äfvensom då fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

om rättigheternas öfverlåtande till särskildt bolag icke uppstått inom

socknen, samma rättigheter inom augusti månads utgång af länsmannen på

offentlig auktion, som minst 14 dagar förut skall vara genom kungörelse

i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudas för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

bestämda tid åt den eller dem, som åtaga sig afgift

för högsta litertal, och må härvid allenast eu rättighet i sänder utbjudas.

Länsmannen insände därefter utan dröjsmål det vid auktionen förda protokoll

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som äger att efter kommunalnämndens

hörande pröfva de gjorda anbuden och dem, med afseende

ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven å den erbjudna

afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

3. Beträffande försäljningsrättigheters meddelande inom köping, som

utgör egen kommun, galle i tillämpliga delar hvad som härutinnan stadgas

om stad.

§ 15.

1. Bolag, som i §§ 12 och 14 omförmäles, skall hafva till ändamål

endast att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med

brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver

årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta

medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt

denna förordning kan tillkomma densamma.

2. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärfvad

fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas

af fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utöfvande, utan samtycke, i

Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad, som icke deltager i landsting, af

stadsfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott och i öfriga

städer af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och landstinget i länet samt å landet

af kommunalstämman, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget

i länet; icke förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga

för den rörelse, som bolaget själft utöfvar; icke ingå hyres- eller andra

affärsaftal med enskilda styrelseledamöter i bolaget, ej heller låta aflöningen

vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer vara beroende

på omsättningen af brännvin, vin eller maltdrycker eller utgå med viss del

af vinsten.

3. Bolags räkenskaper skola föras enligt föreskrifter och formulär,

som utfärdas af chefen för kungl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

4. Bolags delägare skola vara minst nio, af hvilka åtminstone fem

böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolags

styrelse skall bestå af fem ledamöter, af hvilka tre utses af delägarne i

bolaget och en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande; skolande den femte

ledamoten väljas i Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad, som icke

deltager i landsting, af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt i

öfriga städer äfvensom landskommuner af landstinget.

Styrelseledamot, som utses af hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige, landstinget eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

må icke vara delägare i bolaget.

5. Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper skall hvarje

år i mars eller april månad å dag, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer,

af hvilka två utses, i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

allmän rådstuga och å landsbygden af kommunalstämman, en af landstinget,

en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt en af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige

jämväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm

utses tre revisorer af stadsfullmäktige och två af öfverståthållareämbetet.

Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig utse två personer att å deras

vägnar deltaga i inventering af bolagets tillgångar vid löpande försäljningsårets

slut. Öfver revisionen afgifva revisorerna berättelse, hvilken,

utom redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt

hvad öfrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels

yttrande, huruvida bolaget förvaltats i öfverensstämmelse med det i mom. 1

här ofvan angifna syfte, dels till- eller afstyrkande af ansvarsfrihet. Af

revisionsberättelsen, vid hvilkens affattande de föreskrifter skola iakttagas,

som meddelas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån, skola, sedan

bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara sig öfver i berättelsen möjligen

gjorda anmärkningar, före maj månads utgång revisorerna öfversända

exemplar till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, landstinget, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

eller kommunalstämman samt nyssnämnda byrå, och skall inom samma

tid revisionsberättelsen jämte af bolagets styrelse möjligen afgifven förklaring

på bolagets bekostnad offentliggöras i någon af ortens tidningar.

Bolagets styrelse må äfven till nämnda myndigheter insända sin förklaring.

Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper må äfven när som

helst företagas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån eller af person,

som chefen för finansdepartementet för ändamålet förordna!.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

6. Revisorerna samt deras här ofvan nämnda ombud äga att af

bolaget åtnjuta ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.

Enahanda ersättning utgår för resor till styrelsens sammanträden till styrelseledamot,

som icke har sin hemvist å den ort, där bolagets styrelse

har sitt säte.

7. Om ansvarsfrihet för bolag besluta: i Stockholm stadsfullmäktige;

i annan stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott; i stad, som deltager i landsting, stadsfullmäktige

eller allmänna rådstugan, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och landstinget; samt i landskommun kommunalstämman, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och landstinget. Vägrar någon af dessa

ansvarsfrihet, skola skälen därför uppgifvas och ärendet hänskjutas till

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken däri fatte beslut.

8. Bolag vare pliktigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan meddela, vare sig med anledning af

vägrad ansvarsfrihet, gjord revisionsanmärkning eller framställning från

chefen för kontroll- och justeringsbyrån, den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förordnade ledamoten af bolagets styrelse eller någon af de i

nästföregående inom. nämnda myndigheter. Tredskas bolaget fullgöra sålunda

gifna föreskrifter, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelägga

lämpligt vite eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel med brännvin

att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.

9. Om bolag utöfvar verksamhet i flera kommuner, skall för

hvarje kommun särskild förvaltning äga rum och särskilda räkenskaper

föras. De ledamöter af styrelsen, som icke utses af bolagets delägare eller

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, väljas af den myndighet, som enligt

mom. 4 varit därtill behörig, om bolaget utöfvat verksamhet endast i den

kommun, där dess styrelse har sitt säte. Revisorer utses särskildt för

hvarje kommun.

§ 16.

1. Klubb eller annan förening må uppå ansökning kunna af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande tilldelas rätt under högst ett år i sänder att

utskänka brännvin åt sina medlemmar och inbjudna gäster.

2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild

läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

sedan vederbörande kommunalstyrelse lämnats tillfälle att

yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid än år.

3. Rättighet till utskärning å passagerarefartyg må på ansökning

kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

11

fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskärning må endast äga

rum till förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i

hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i

fartygets restaurationslokal intaga måltid; ägande Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att jämväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,

som kunna finnas nödiga.

4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse

för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad,

dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning på därom

af vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

§ 17.

1. På auktion enligt § 14 mom. 2 inropad rättighet till utskänkning

af brännvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne efter

kommunalnämnds hörande af Kung]. Maj:ts befallningshafvande pröfvas

lämplig och i öfrigt behörig.

2. Bolag må ej till annan öfverlåta afl utminutering eller afl utskänkning

af brännvin inom kommun, men skulle bolag vilja mot bestämd

afgift åt annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning, göre

bolaget därom framställning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

äger efter magistratens eller kommunalnämndens hörande att med afseende

såväl å skälen och villkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten

hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasättes, som ock å

afgiftens förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna komma

att afyttras, bifalla eller afslå framställningen.

3. Öfverlåtelse af annan rättighet till detaljhandel med brännvin

vare ej medgifven.

4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant med,

gifvande, hvarom sägs i § 16, innehar rättighet till detaljhandel med

brännvin, må rörelsen för stärbhusdelägarnes räkning icke fortsättas längre

än till slutet af löpande försäljningsår och endast under villkor, att sådant

behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som efter magistrats

eller kommunalnämnds hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

pröfvas behörig och lämplig.

5. Aflider den, som på grund af § 16 mom. 2, 3 eller 4 innehar

rättighet till brännvinsutskänkning, må rörelsen för stärbhusets räkning

fortsättas till utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit medgifven,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79.

med villkor att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens utöfvande

ställes person, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfva^ behörig

och lämplig.

§ 18.

Kalenderår utgör försäljningsår.

III. Af gifter.

§ 19.

1. För hvarje sådan näringsidkare, hvarom förmäles i § 9, skall

årligen, så länge hans rättighet fortfar, vederbörande taxeringsnämnd beräkna

det litertal brännvin, som må anses komma att af honom under

det nästföljande försäljningsåret i staden föryttras, ifall han sin rätt till

brännvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.

2. Hvarje år, så länge sådan rättighet till brännvinsutskänkning,

hvarom förmäles i § 10, tillkommer innehafvare af gästgifveri å landet,

skall, innan bevillningstaxeringsnämnden för socknen sammanträder, kommunalnämnden

beräkna det litertal brännvin, som må anses komma att

under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas, ifall rättigheten

där fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve beräkningen

och bestämme det litertal, för hvilket afgift skall erläggas.

o. I denna § omförmälda näringsidkare och gästgifvare, Indika

icke inom en månad från det taxeringsnämndens förrättning blifvit afslutad

hos vederbörande magistrat eller kronofogde uppsagt sin rätt till detaljhandel

med brännvin, vare underkastade den afgift, som bör under det

nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad

ordning blifvit bestämdt.

§ 20.

1. Vid den beräkning, som i nästföregående § föreskrifves, må

litertalet för hvarje rättighet till detaljhandel med brännvin i stad ej sättas

under 1,500. Auktionsanbud, som enligt § 14 antages, får ej understiga

1,500 liter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

13

2. För sådan rättighet till detaljhandel med brännvin, som i § 9

eller § 10 omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion enligt § 14

förvärfvade utskänkningsrättigheter erlägges afgift med 15 öre för hvarje

liter af det brännvin, som enligt § 19 blifvit beräknadt eller hvarför afgift

åtagen är.

3. Bolag, som jämlikt § 12 eller § 14 fått öfvertaga all detaljhandel

med brännvin inom kommun, skall för hvarje sålunda öfvertagen rättighet

erlägga årlig afgift för 1,500 liter med 225 kronor.

4. Brännvin, som denatureras under de villkor och den kontroll,

hvarom särskild! är föreskrifvet, är ej underkastadt försäljningsafgift.

§ 21.

Bolag, som jämlikt § 12 eller § 14 fått öfvertaga all detaljhandel

med brännvin inom kommun, skall till fördelning enligt de i § 25 angifna

grunder afstå förutom den försäljningsafgift, som enligt § 20 åligger bolaget,

dels utan afdrag de afgifter, hvilka bolaget uppburit på grund af öfverlåtelse

af försäljningsrättighet enligt § 17 mom. 2, dels ock hela den nettovinst, som

uppkommit af all den rörelse, bolaget idkat. Bolaget åligger att inom februari

månads utgång efter försäljningsårets slut, hafva till vederbörande aflämnat

nyssnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter samt nettovinsten; skolande

de ''andelar däraf, som icke tillkomma den kommun, där bolagets styrelse

har sitt säte, aflämnas i Stockholm till statskontoret och i länen till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande. Då bolag upplöses, skall, där ej annorledes i

laga ordning bestämts, jämväl det öfverskott af bolagets tillgångar, som

kan uppstå sedan bolagets samtliga skulder blifvit guldna, samt de af delägarne

tillskjutna medel återbetalats, fördelas på sätt är stadgadt i § 25.

§ 22.

o

Ai’safgift för rättighet till detaljhandel med brännvin skall för hvarje

halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.

§ 23.

1. Då rättighet till brännvinsutskänkning meddelas enligt § 16,

underrätte Kungl. Maj:ts befallningshafvande därom vederbörande för den

åtgärd, som ankommer på taxeringsmyndigheterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

2. Afgiften för dylik utskänkning bestämmes af den för bevillningstaxering

näst därefter sammanträdande nämnd, men får ej understiga det

belopp, som för den ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken

enligt de i § 20 stadgade beräkningsgrunder för år minst bör utgå.

Skulle tiden ej uppgå till 14 dagar, må dock afgiften ej för kortare tid

beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp

erläggas förskottsvis till vederbörande uppbördsman.

3. Afgiften för rätt till utskänkning å passagerarefartyg skall uppbäras

i den kommun, där rederiet har sitt säte.

§ 24.

1. öfver beslut, som taxeringsnämnd, jämlikt § 19 mom. 1 eller 2,

meddelar i fråga om beräkning af det litertal brännvin, för hvilket försäljningsafgift

skall erläggas, eller jämlikt § 23 rörande bestämmandet af sådan

afgift, äger såväl den skattskyldige som vederbörande landsting, hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, stadsfullmäktige eller i stad, där sådana

ej finnas, allmän rådstuga samt kommunalstämma att hos pröfningsnämnd

anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för öfverklagande af

taxeringsnämndens beslut i allmänhet äro bestämda; äfvensom pröfningsnämnd

tillkommer att, ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt eller ej,

däri vidtaga förändringar, som finnas skäliga; och må vidare klagan öfver

pröfningsnämnd s beslut, i den ordning förordningen angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem,

hvilka, enligt hvad nyss är sagdt, äga anföra besvär öfver taxeringsnämnds

beslut.

2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter

det af pröfningsnämnd bestämda litertal, intill dess förändring däri blifvit

vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.

§ 25.

De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst af rörelsen, som

bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:

för stad, som ej deltager i landsting:

sju tiondedelar, dock ej mer än hvad i den vid denna förordning

fogade bilaga angifves såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;

återstoden insättes i statskontoret;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

15

för stad, som deltager i landsting:

fem tiondedelar, dock ej mer än hvad i nämnda bilaga angifves

såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;

återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall statskontoret

utdela:

till landstingen:

fyra tiondedelar och

till hushållningssällskapen:

tre tiondedelar,

dock att dessas andelar sammanlagdt må utgöra, landstingens högst

två millioner kronor och hushållningssällskapens högst en million fem hundra

tusen kronor.

Till grund för fördelningen mellan hushållningssällskapen skall läggas

deras områdens folkmängd. Till grund för fördelningen mellan landstingen

skall läggas landstingsområdenas folkmängd med iakttagande att

folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvithet ligger stad, som

ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd.

Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden mellan

landsbygdskommunerna och de städer, där rättighet enligt § 11 icke blifvit

upplåten.

1V. Ordningsföreskrifter.

§ 26.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa

och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek

samt hållas i ordentligt skick.

§ 27.

Försäljningen må ej börjas förr, än besiktning å den lägenhet,

där rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet af

kronobetjänt jämte två personer utsedda af magistrat eller kommunalnämnd

samt besiktningsmännen utfärdat bevis därom, att föreskrifterna i näst

föregående § blifvit uppfyllda. Hvad här är sagdt galle ock då försäljningsställe

ombytes.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

§ 28.

o

1. A landet vare detaljhandel med brännvin förbjuden på eller

inom 0,2 mil från ställe, där auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma

eller inskrifningsförrättning eller mönstring med värnpliktige hålles.

2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet

eller där i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom. omförmäles,

anledning förekommer till enahanda förbud, äge för landet

Kung!. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet

att därom meddela föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,

förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med

undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,

hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken genom

allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill inträdeskort

försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres

eller mottages, eller till hvilken allmänheten eljest har tillträde, må

iskänkning af brännvin icke äga rum i lokal eller å plats, därifrån är

utsikt till skådebanan eller annan plats, där föreställningen gifves; dock

må Kungl. Maj:ts befallningshafvande för särskildt tillfälle medgifva undantag

från det sålunda meddelade förbud.

§ 29.

1. Utminutering af brännvin må äga rum endast söcknedagar från

klockan 9 förmiddagen och skall sluta å dagar före sön- eller helgdag

senast klockan 5 eftermiddagen samt öfriga dagar senast klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskärning af brännvin må begynna tidigast klockan 9 förmiddagen

och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan

10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af

brännvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats

eller kommunalnämnds hörande därom förordna.

5. Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

17

§ 30.

1. Vid lider, då bränn vinshandel enligt nästföregående § ej är

tillåten, vare allt utlämnande af brännvin från försäljningsställe förbjudet.

2. Det vare ock förbjudet att, då utskärning ej är medgifven,

låta brännvin å utskänkningsställe förtäras.

§ 31.

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Brännvin må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som är

rusig, ej heller till minderårig.

3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, där

han förtärt starka drycker, eller lämnas utan vård.

§ 32.

Under det detaljhandel med brännvin pågår, får dörren till försäljningsrummet

ej vara läst.

§ 33.

1. Där detaljhandel med brännvin idkas, skall vara anbragt skylt,

som utvisar rörelsen.

2. I försäljningsrummet skall ett exemplar af denna förordning

vara anslaget.

3. A gästgifveri, där rörelsen är mellan flera åbor fördelad, skall

en af kronobetjänt påtecknad uppgift om den tid, hvardera åbon är till

brännvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet hos

den, som för tillfället utöfvar rättigheten.

§ 34.

I öppen salubod för handel med andra varor än brännvin äfvensom

i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner samt

vid handel med lappbefolkningen vare brännvinsutdelning äfven utan betalning

förbjuden.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Häft.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

§ 35.

1. Polismyndighet i stad samt kronobetjent och kommunalnämnd

å landet åligge tillse, att å ställe, där detaljhandel med brännvin idkas,

ordning samt de i denna författning meddelade föreskrifter noga iakttagas;

och äga dessa myndigheter anbefalla stängning af lokalen och rörelsens

inställande, när störande oordning förekommer eller anledning finnes att

befara sådan.

2. Förekomma å gästgifveri eller å annat ställe, där detaljhandel

med brännvin utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att

innehafvaren af rättigheten icke kan anses fortfarande lämplig att utöfva

densamma, eller har någon af de enligt § 16 meddelade utskänkningsrättigheter

visat sig föranleda störande oordningar, må Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

på anmälan i stad af magistraten eller stadsfullmäktige

eller, där stadsfullmäktige ej finnas, allmänna rådstugan och på landet af

kronobetjänt eller socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd,

efter vederbörlig undersökning äga att inskränka eller indraga förenämnda

rättighet eller ock därifrån skilja innehafvaren; dock äge innehafvare af

rättigheten i sådant fall att af redan erlagd försäljningsafgift återfå så

stor del, som motsvarar den tid, hvarunder rättigheten ej utöfvats.

V. Ansvarsbestämmelser.

§ 36.

1. Den, som genom detaljhandel afyttrar brännvin utan att i stadgad

ordning hafva förvärfvat rättighet därtill eller som, på sätt i § 3

sägs, fördelar brännvin mellan flera köpare eller, mot föreskriften i § 5

mom. 1, tillhandagår med anskaffande af brännvin, böte första gången från

och med 30 till och med 60 kronor och andra gången från 60 till och

med 120 kronor. Den, som tredje gången eller oftare beträdes med sådan

förbrytelse, dömes till böter från 120 till och med 600 kronor eller till

fängelse i högst ett år.

2. Bedrifves oloflig detaljhandel yrkesmässigt, må, där till böter

dömes, straffet ökas med böter från och med 60 till och med 600 kronor;

och må redan för andra gången föröfvad sådan förbrytelse, som afses i

detta moment, kunna dömas till fängelse i högst 6 månader.

3. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga eller eljest

uppenbarligen för försäljning afsedda brännvin till och med 150 liter och,

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

då till ansvar för yrkesmässigt bedrifven oloflig detaljhandel dömes, till

och med 300 liter tillika med kärl, som äro tjänliga för deras afhämtning,

underkastade beslag och förbrutna.

4. Förbrytaren varde därjämte dömd att, då oloflig detaljhandel

ägt rum, utgifva forsa ljningsafgift för det litertal, som, efter hvad utredas

kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det belopp, som svarar mot

en fjärdedel af hvad, enligt den i § 20 stadgade grund, för år minst bör

utgå; skolande, där den, som idkar utminutering, gör sig skyldig till

oloflig utskänkning, eller den, som idkar utskänkning, gör sig skyldig till

oloflig utminutering, den här stadgade påföljd ådömas oberoende af den

försäljningsafgift, som erlägges för den rättighet, den skyldige innehar.

5. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller helgdag,

vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

§ 37.

Om den, som är berättigad till utminutering af brännvin, andra

gången beträdes med oloflig utskänkning, vare han tillika förlustig sin utminuteringsrättighet.

Om den, som är berättigad till utskänkning af

brännvin, andra gången beträdes med oloflig utminutering, vare han likaledes

förlustig sin utskänlcningsrättighet.

§ 38.

Öfverskrides den i § 6 mom. 4 stadgade rättighet till brännvinsförsäljning

i visst fall å apotek, galle hvad i § 36 är stadgadt.

§ 39.

1. Underlåter den, som erhållit rättighet till detaljhandel med brännvin,

att inom föreskrifven tid erlägga afgift därför, varde afgiften genast

utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare rättigheten förverkad,

och varde försäljningen genast inställd, i stad af magistraten och å landet af

kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pliktig att under försäljningsåret

fortfarande utgöra afgiften.

2. Den, som idkar detaljhandel med brännvin under tid, hvarför

afgift icke är erlagd i föreskrifven ordning, böte första gången från

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79

och med 15 till och med 30 och andra gången från 30 till och med 60

kronor.

3. Underlåter bolag att inom den i § 21 föreskrifna tid aflämna

till vederbörande där omnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter och

vinstmedel, varde afgifterna genast utmätta.

§ 40.

Idkar någon detaljhandel med brännvin vid tillfälle, då försäljningsrätten

ej får utöfvas, eller å annat ställe, än därtill uppgifvet är,

eller förbryter sig någon mot hvad i § 5 mom. 2 är stadgadt om

brännvins utlämnande eller utbjudande till salu eller om upptagande af

beställningar därå,

_ eUer _ tillåter den, som icke är berättigad till utskänkning, att, då

han i parti eller genom utminutering säljer brännvin, något af det sålda

på försäljningsstället förtäres eller afhämtas i mindre belopp, än han är

berättigad föryttra,

eller förbryter sig den, som till detaljhandel med brännvin berättigad

är, mot § 29 mom. 3 eller 5 eller mot § 30,

böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt

andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra

gången sin rätt till detaljhandel förlustig.

Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,

densamma annorledes än i § 16 mom. 3 är medgifvet eller utan

att iakttaga de inskränkningar därvid, som i öfrigt jämlikt samma lagrum

kunna hafva blifvit föreskrifna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, vare

underkastad enahanda ansvar, som nyss är sagdt.

§ 41.

Förbrytelse mot § 34 straffes enligt § 40.

§ 42.

1. Förbrytelse mot §§ 2, 27, 31, 32 eller 33 straffes med böter

från och med 10 till och med 50 kronor.

2. Då förbrytelse skett mot § 2, vare tillika det till salu hållna

brännvin underkastadt beslag och förbrutet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

21

§ 43.

Skulle den, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,

själf beträdas med oloflig brännvinsförsäljning, vare han förfallen till

dubbla böter och miste tjänsten.

§ 44.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse

mot förordningen, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han varder lagligen

förvunnen härtill, för hvarje gång stämning därför utfärdats och

delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade

för sådan förbrytelse; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.

§ 45.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som med hans vetskap begås

mot denna förordning af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, liksom vore förbrytelsen gjord af husbonden själf.

§ 46.

Böter, som äro ådömda efter denna förordning, skola, om tillgång

till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 47.

Då försäljningsafgift jämte böter blifvit ådömda enligt denna förordning,

må, där tillgång saknas till afgiften eller någon del däraf, böterna

ej kunna gäldas med penningar, utan skall den sakfällde i stället undergå

motsvarande förvandlingsstraff.

§ 48.

Af böter, så ock af försäljningsafgift, som enligt denna förordning

ådömas, samt värde af brännvin, som anses förbrutet, tillfälle två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han

hälften af åklagarens andel.

§ 49.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande

af hvad i denna förordning är stadgadt.

§ 50.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, hvilka

särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligge att åtala

förbrytelser mot densamma.

2. I öfrigt äge enhvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa

åtal, dock ej barn mot föräldrar eller tjänstehjon, så länge de äro i tjänsten,

mot husbondefolk.

3. Då åtal anställes af annan än den, som är nämnd i mom. 1

af denna §, gifve han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att

denne må kunna öfvervara målets utförande.

§ 51.

1. A landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet

ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att förbrytelser

mot denna förordning varda angifna till åtal.

2. Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 50 mom. 1

oinförmälda allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.

§ 52.

Ej vare någon jäfvig att bära vittne angående oloflig brännvinsförsäljning

endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt

brännvin.

§ 53.

Förbrytelser mot denna förordning böra åtalas och afdömas vid allmän

domstol, dock att åtal för oloflig bränn vinsförsäljning i stad, där

poliskammare finnes, skall behandlas i hittills vanlig ordning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

23

Öfvergängsstadganden.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907

samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.

Bolags nettovinst för försäljningsåret från och med den 1 oktober

1906 till den 1 oktober 1907 fördelas enligt föreskrifterna i kungl. förordningen

den 24 maj 1895 angående försäljning af brännvin.

Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907 samt å

landet den 1 november 1907, skall anses sluta med den 31 december 1908.

För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst af

brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de köpingar, i hvilka

under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskänkning af

brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj

1895 öfverlåtna åt bolag.

Till konditorn Johan Åkerlund i Sundsvall och änkan Gustava Sundin

i Östersund skall, under villkor att de afstå från dem tillkommande utskänkningsrättigheter,

utbetalas godtgörelse, till Åkerlund med 5,500 kronor

och till änkan Sundin med 5,000 kronor om året, räknadt från och med

den 1 oktober 1907 till och med de kvartal, under hvilka de med döden

afgå. Dessa belopp utgå af de medel, som jämlikt § 25 i denna förordning

skola insättas i statskontoret, hvarefter stadgad fördelning af dessa

medel äger rum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Bilaga.

Städer och vissa köpingar tillkommande högsta andelar af hrännvins
försälj

ningsmed len.

Kronor.

Kronor.

Stockholm...........

2,107,000

Växjö..............

61,000

Sigtuna .............

6,000

Ljunghy ............

8,000

Öregrund............

4,000

Kalmar.............

98,000

Södertälje............

45,000

Västervik............

23,000

Norrtälje............

15,000

Vimmerby...........

14,000

Östhammar...........

6,000

Borgholm............

10,000

Vaxholm............

20,000

Oskarshamn...........

38,000

Sundbyberg ...........

17,000

Mönsterås............

13,000

Uppsala.............

95,000

Nybro.............

17,000

Enköping............

28,000

Mörbylånga...........

7,000

Nyköping............

46,000

Visby..............

38,000

Eskilstuna...........

82,000

Karlskrona...........

94,000

Strängnäs ............

17,000

Karlshamn...........

35,000

Torshälla............

8,000

Sölvesborg...........

14,000

Mariefred ............

9,000

Ronneby............

18,000

Trosa ..............

9,000

Kristianstad...........

57,000

Malmköping...........

20,000

Ängelholm...........

21,000

Linköping ............

115,000

Simrishamn...........

6,000

Norrköping...........

225,000

Båstad.............

6,000

Söderköping ...........

10,000

Hessleholm...........

18,000

Vadstena............

11,000

Malmö.............

253,000

Skeninge ............

7,000

Landskrona...........

39,000

Motala.............

13,000

Ystad..............

33,000

Jönköping............

75,000

Lund..............

65,000

Eksjö..............

22,000

Helsingborg...........

123,000

Grenna.............

3,000

Skanör och Falsterbo......

1,000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

25

Kronor.

Kronor.

Trelleborg...........

22,000

Kristinehamn..........

49,000

Eslöf..............

24,000

Filipstad............

35,000

Hörby.............

10,000

Arvika.............

35,000

Halmstad............

49,000

Seffle..............

15,000

Yarberg.............

35,000

Örebro.............

138,000

Laholm.............

12,000

Askersund...........

17,000

Falkenberg...........

21,000

Nora ..............

11,000

Kungsbacka...........

21,000

Linde ..............

17,000

Göteborg............

671,000

Västerås............

73,000

Uddevalla............

58,000

Arboga.............

22,000

Marstrand............

9,000

Köping.............

25,000

Kungälf.............

18,000

Sala..............

54,000

Strömstad............

26,000

Falun..............

75,000

Lysekil.............

33,000

Hedemora............

10,000

Vänersborg...........

33,000

Säter..............

4,000

Borås..............

70,000

Galle..............

153,000

Ulricehamn...........

14,000

Hudiksvall...........

55,000

Alingsås............

21,000

Söderhamn...........

48,000

Amål..............

17,000

Hernösand............

59,000

Trollhättan...........

26,000

Sundsvall............

100,000

Mariestad............

38,000

Örnsköldsvik..........

33,000

Lidköping............

37,000

Sollefteå . . .''.........

29,000

Skara..............

35,000

Östersund............

63,000

Hjo ..............

9,000

Umeå..............

49,000

Sköfde.............

42,000

Skellefteå............

26,000

Falköping............

36,000

Luleå..............

48,000

Vara..............

22,000

Piteå..............

17,000

Karlstad............

84,000

Haparanda...........

17,000

Om ny stad tillkommer, skall dess högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen utgöra det

belopp, som motsvarar fem kronor för hvarje invånare i staden vid utgången af första året, hvarunder

stadsrättigheter åtnjutits. Om stadskommuns andel af brännvinsförsäljningsmedlen för något år kommer

att understiga hvad samma kommun skolat erhålla, om den icke haft stadsrättigheter, skall staden äga

att af de medel, som statskontoret fördelar, bekomma skillnaden. För stad, som utträder ur landsting,

ökas dess i denna tabell angifna högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen med två femtedelar af

samma andel; för stad, hvars invånareantal minskats under det, som berättigat staden till utträde ur

landsting, minskas densamma tillkommande högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen med två

sjundedelar. ’

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen Kegenten i statsrådet å Kristiania

slott den 6 mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Ramstedt,

Berger och

Meyer.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde i underdånighet:
I

skrifvelse den 12 maj 1902 har Riksdagen anhållit, det täcktes

Kungl. Maj:t dels låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt en ändring

i gällande bestämmelser om beskattning af tillverkning och försäljning

af brännvin kunde vidtagas i syfte att brännvinsbeskattningen, hvad

anginge den del af berörda skatt, hvilken nu utgår såsom försäljningsafgift,

måtte varda mera effektiv än hittills, samt därefter låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga de förslag, som för vinnande af nämnda

syftemål kunde anses lämpliga, dels ock låta uppgöra och för Riksdagen

framlägga förslag till bestämmelser, hvarigenom, därest brännvinsbeskattningen

fortfarande såsom hittills ansåges böra uppdelas i tillverkningsskatt

och försäljningsafgift, en med billighet och rättvisa öfverensstämmande

fördelning af försäljningsafgifterna skulle kunna åvägabringas.

Sedermera har Riksdagen uti skrifvelse den 17 maj 1904 anmält, att .

Riksdagen för sin del beslutit att § 18 mom. 3 och § 33 i gällande brännvinsförsäljningsförordning

skulle erhålla viss ändrad lydelse.

Vidare hafva svenska nykterhetssällskapet i underdånig skrifvelse

den 20 december 1901 och utskänkningsbolagens förtroendenämnd i underdånig

skrifvelse den 26 september 1903 framställt vissa önskningsmål beträffande

ordnandet af brännvinshandeln.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 79.

Öfver Riksdagens sistberörda skrifvelse äfvensom förenämnda af

svenska nykterhetssällskapet och utskänkningsbolagens förtroendenämnd

aflåtna underdåniga skrivelser hafva infordrade yttranden afgifvits af Kungl.

Maj:ts samtlige befallningshafvande, hvarefter under sistlidna års höst

inom finansdepartementet utarbetats förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning.

öfver detta förslag hafva äfvenledes samtliga Kungl. Maj:ts

befallningshafvande inkommit med egna underdåniga utlåtanden jämte

yttranden af åtskilliga enskilde, utskänkningsbolag, kronofogdar, magistrater,

hushållningssällskap med flera, hvarefter förslaget i vissa delar omarbetats.

Jag anhåller nu att få redogöra för grunderna till detta förslag äfvensom

i sammanhang därmed för det väsentliga af innehållet i ofvannämnda i

ärendet afgifna yttranden, i den mån desamma synas för bedömande af

föreliggande frågor vara förtjänta af beaktande.

Då Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902 ifrågasatt

möjligheten däraf, att den nuvarande uppdelningen af brännvinsbeskattningen

i tillverkningsskatt och försäljningsafgift borde bortfalla,

vill jag redan här förutskicka, att jag icke funnit tillräcklig anledning

föreligga att framlägga något förslag i sådan riktning. Det förslag, jag

ärnar framlägga, är därför byggdt på den hittills gällande åtskillnaden

mellan beskattningen af tillverkning och beskattningen af försäljning af

brännvin.

Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå har i sina underdåniga

berättelser för tillverkningsåren från och med 1898—1899 till och

med 1902—1903 uppgifvit inom landet såld spirituösa till följande belopp:

Å r.

L i

; e r

I procent af hela för- säljningen

af bolagen.

af andra.

af bolagen.

af andra.

1898—1899 .................

26,198,577

17,144,617

60

40

1899-1900 .................

27,649,963

16,865,415

62

38

1900-1901 .................

28,241,318

16,297,587

63

37

1901-1902 .................

25,394,698

15,225,031

62

38

1902—1903 .................

23,220,971

15,684,008

60

40

Af den till försäljning disponibla kvantiteten hafva således bolagen

sålt omkring tre femtedelar och andra omkring två femtedelar. Härvid

är att märka, att under de sista åren en förskjutning ägt rum, så att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

Förtroende
nämndens
skrifvelse.

bolagens andel af försäljningen sjunkit men öfriga försäljares i proportion

stigit. En dylik förskjutning är, om ock ringa, icke utan betydelse.

Den inkomst, som tillflyter det allmänna af bolagens brännvinshandel, är

nämligen proportionsvis betydligt större än den, som härflyter af denna

rörelse i öfrigt. Det visar sig sålunda, att den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,

som under ofvannämnda fem år härstammat från bolagen,

belöpt sig till i medeltal 40,2 öre för hvarje såld liter, medan försäljningsafgiften

för det brännvin, som annorledes försålts, lämnat en afkastning

af allenast 7,7 öre per liter.

Med hänsyn till berörda förhållanden synes det vara uppenbart, att,

om man önskar ernå större effektivitet i beskattningen af brännvinsförsäljningen,

en synnerligen verksam åtgärd måste vara att söka ordna

lagstiftningen så, att så stor del af brännvinshandeln som möjligt kommer

att utöfvas af bolag.

Den ofvannämnda stora olikheten beror gifvetvis förnämligast däraf,

att bolagen äro skyldiga att, jämte erläggande af försäljningsafgifter, till

det allmänna afstå nettovinsten af sin rörelse.

Delvis har berörda olikhet äfven sin grund däri, att det brännvin,

som icke säljes genom bolag, på grund af det sätt, hvarpå försäljningsafgiften

bestämmes, i själfva verket till stor del undandrager sig den beskattning,

som med försälj ningsafgiften är ansedd.

De former af brännvinsförsäljningen, som för närvarande i större

eller mindre mån undandraga sig försäljningsafgift, äro:

1) den som utöfvas i stad på grund af burskap eller privilegium,

2) vissa gästgifvares,

3) försäljning på grund af rättighet, inropad å auktion,

4) försäljning på grund af öfverlåtelse från bolag, och

5) försäljning till enskilda i myckenhet af minst 250 liter.

Visserligen är i nu gällande förordning åsyftadt, att den under

1)—4) upptagna försäljning skall äga rum mot försäljningsafgift, motsvarande

det litertal brännvin, som afyttras, men, på sätt erfarenheten gifvit

vid handen och jag äfven senare får anledning närmare omförmäla, beräknas

ifrågavarande litertal ofta alldeles för lågt.

I ofvan omförmälda skrifvelse af utskänkningsbolagens förtroendenämnd

hemställer nämnden, bland annat, att de på §§ 6 och 7 i gällande

brännvinsförsäljningsförordning grundade rättigheter måtte indragas eller,

om detta ej kunde ske, att i lag måtte bestämmas, det utskänkningsrätfighet

endast finge användas för försäljning till förtäring på stället.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

29

Till stöd för denna hemställan anför nämnden, att hinder i flera

viktiga hänseenden mötte för bolagen att gå tillräckligt långt i tillämpning

af det system, hvarefter de arbetade, och att framgången af deras

sträfvanden i mån häraf motverkades.

Styrkan i detta system — det s. k. göteborgssystemet — läge i

förutsättningen, att bolagen icke allenast ställde sig till efterrättelse hvad

lag föreskrefve beträffande handeln med spritdrycker, utan äfven vidtoge

de åtgärder därutöfver, som kunde befinnas ägnade att hålla dessas förbrukning

inom måttlighetens råmärken. Men bolagen, på hvilkas fullständiga

oberoende af ekonomisk vinning berörda förutsättning hvilade, vore

långt ifrån de enda, som drefve spirituosahandel. Bolagen hade nämligen

att kämpa mot en stark konkurrens, däri allenast vinningslystnad utgjorde

driffjädern, och som därför ingalunda vore hugad att bringa några större

offer åt det allmänna bästa, än dem lagen bestämdt kräfde. Under sådana

omständigheter kunde bolagen svårligen göra några öfverloppsgärningar

med stort annan verkan, än att konkurrenternas kundkrets ökades.

Denna konkurrensens förlamande inverkan på bolagsarbetet framträdde

klart i redogörelsen för det möte, där förtroendenämnden blifvit utsedd.

Denna redogörelse visade, hurusom t. ex. bolagsstyrelsernas ombud vore

ense om nyttan ur sedlighetens synpunkt af ett gemensamt minimipris

och en gemensam maximistyrka å vissa slag af spritdrycker samt ett allmänt

förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af sådana varor

att å annan ort än där rättigheten utöfvades, låta genom ombud eller kringresande

agenter utbjuda dem till salu eller därå upptaga beställning i små

poster, men å andra sidan ansåge, att bolagen ej kunde, i hvad på dem

berodde, genomföra dessa viktiga reformer i någon nämnvärd utsträckning,

emedan följden däraf endast skulle blifva, att en stor del af den spirituosahandel,

som nu läge i bolagens egen hand eller kunde af dem genom

öfverlåtelsekontrakt regelbindas, skulle öfvergå till de gentemot bolagen

själfständiga innehafvarne af försäljningsrätt.

Med daglig erfarenhet om den nu antydda konkurrensens förmåga

att paralysera gagnet af bolagens i sedligt syfte redan utförda reformarbete

och i betraktande af den hämsko, densamma äfven lade på en

framtida utveckling i denna riktning, hyste bolagen en liflig önskan att

blifva kvitt åtminstone de privilegierade försäljningsrättigheterna, och bolagens

styrelseombud hade fördenskull uppdragit åt förtroendenämnden att

i främsta rummet söka utverka privilegiernas afskaffande. Men då denna

fråga redan tagits under ompröfning vid införandet af nu gällande brännvinslagstiftning

och privilegiernas fortvara intill viss tid därvid blifvit

en gång för alla fastställd, hade ombuden gjort sig föga förhoppning om

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 79.

någon ändring härutinnan och därför velat alternativt frambära ett annat

önskningsmål, hvars uppfyllande skulle i väsentlig mån förringa skadan

af den spirituosaförsäljning, som icke utöfvades eller behärskades af bolagen.

Den sålunda tilltänkta reformen, nämligen förbud för utskänkare

att afyttra spirituösa annorledes än till förtäring på försäljningsstället,

skulle visserligen äfven den innebära en inskränkning i den privilegierade

försäljningsrätten, men det vore en förändring, som ansåges gagnelig i

och för sig och därför skulle drabba samtliga rättighetsinnehafvare, bolagen

själfva ej undantagna. Det vore således icke meningen att söka på

en omväg rubba privilegieställningen; det skydd, denna åtnjöte, hade aldrig

varit så starkt, att det ansetts innefatta hinder för sådana lagstiftningsåtgärder,

som, oafsedt deras inflytelse på privilegierna, pröfvats vara nödvändiga

eller eljest lämpliga.

Det syntes äfven förtroendenämnden ligga en uppenbar inkonsekvens

däri, att lagen, på samma gång den bestämde, att lagad mat alltid borde

finnas att tillgå vid utskärning, likväl i denna rörelsegren inrymde rättighet

att sälja till afhämtning. Det förra stadgandet visade klart, att

lagstiftaren helst såge, att de spritdrycker, som afyttrades på ett utskänkningsställe,

därstädes intoges gemensamt med mat, på det att denna måtte

i någon mån motverka deras rusgifvande eller hälsofientliga inflytande.

Men så länge hinder eller svårighet icke mötte för gästerna att från utskänkningsstället

hämta eller medföra rusdrycker och sedermera hvar som

helst förtära dem enbart, syntes nämnda önskningsmål ej kunna i någon afsevärd

grad vinnas. Utskänkningsbolagen ansåge det emellertid vara ytterst

viktigt, att, då begäret efter starka drycker ej kunde helt och hållet undertryckas,

arbetarbefolkningen åtminstone vandes så mycket som möjligt vid

att, i likhet med de i förmögenhet och bildning högre ställda samhällsklasserna,

betrakta brännvinet icke såsom en läskedryck utan såsom en

krydda till maten, och på grund af denna uppfattning hade bolagen numera

allmänt inrättat sina utskänkningsställen till hufvudsakligen matanstalter,

hvarest brännvinsförsäljningen, så långt omständigheterna medgåfve,

vore inskränkt till servering vid måltider åt spisande gäster. Att

ett sådant system emellertid icke kunde nöjaktigt upprätthållas och utvecklas,

där brännvin tillhandahölles jämväl för afhämtning, syntes vara

tydligt.,,

Åtskilliga utskänkningsbolag hade därför redan upphört med afhämtningsförsäljningen

å sina utskänkningsställen, och denna åtgärd skulle

säkerligen vidtagits af dem alla, om den därmed åsyftade fördelen kunnat

ernås under nu rådande förhållanden. Men då bland innehafvarne af privilegierade

eller på auktion inropade rättigheter ej färre än 131 vore för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

31

sedda med utskänkningsrättighet, som af flertalet användes till försäljning

afhämtningsvis, mångenstädes i mycket stor skala, insåges lätt, att nämnda

anordning icke förmådde åstadkomma någon synnerligt framgångsrik verkan,

utan snarare, särskild! i de delar af landet, hvarest de ifrågavarande

rättighetsinnehafvarne vore mera talrikt eller tätt etablerade, såsom i

Malmöhus, Hallands, Kristianstads och Ålfsborgs m. fl. län, kunde medföra

skada än gagn genom att till förfång för den strängt reglerade bolagsrörelsen

gifva ökad styrka åt den dragningskraft, som dessa medtäflares

handtering utöfvade på allmänheten.

Då rättigheten för utskänkare att sälja till afhämtning sålunda

åstadkomme, att rusdrycker i små partier ohejdadt kunde spridas öfver

hela landet och därigenom med största lätthet införas äfven i den mindre

bemedlade befolkningens förbrukning, utan att det stode i utskänkningsbolagens

makt att medelst de restriktioner, de vidtagit i sin egen rörelse,

hindra eller i afsevärd måtto minska det onda, funnes, så ville det

förefalla förtroendenämnden, tillräckligt skäl för omförmälda rättighets

snara upphäfvande.

De myndigheter, som hörts i frågan, och de enskilda, som däri ytt- Yttranden

rat sig, hafva nästan utan undantag afstyrkt förslaget om indragning af rörande inde

privilegierade rättigheterna. dragning

Öfverståthållareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i wiT/a/s*!

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Hallands län äfvensom de innehaf- privilegierade

vare af privilegierade eller på auktion inropade rättigheter, som yttrat sig rättigheter.

öfver förtroendenämndens framställning, hafva äfven afstyrkt nämndens förslag

att, om de privilegierade rättigheterna ej kunde blifva indragna, bestämmelse

måtte i lag införas därom, att utskänkningsrättighet endast

finge användas för förtäring på stället; dock hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs och Kalmar län förmält sig icke hafva något

att erinra mot den föreslagna begränsningen, därest den komme att afse

endast de rättigheter, länsstyrelserna äga meddela.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har uttalat farhåga,

att gästgifverierna, om deras innehafvare ginge i mistning af rätten

till utminutering, skulle i långt högre grad än nu vore fallet, förvandlas

till krogar och att förbudet mot utminutering komme att kringgås på

det sätt, att de krogbesökande i medhafda kärl bortförde rekvireradt

brännvin.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har anmärkt, att,

ehuru den af förtroendenämnden föreslagna bestämmelsen skulle gälla

samtliga innehafvare af utskänkningsrättigheter, densamma i verkligheten

skulle afsevärdt drabba endast de privilegierade rättigheterna. Med en

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

sådan bestämmelse skulle nämligen dessa blifva för framtiden förhindrade

att sälja spirituösa i minut; och då denna försäljning i allmänhet torde

vara den betydligaste och mest vinstgifvande för rättigheternas innehafvare,

skulle en dylik bestämmelse, ehuru på en omväg, faktiskt verka nästan

detsamma som en indragning af rättigheterna.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har uttalat tvifvelsmål

om nyttan af den föreslagna bestämmelsen och erinrat, att de

privilegierade rättigheterna, hvilkas antal år från år alltmera minskades,

snart nog komme att upphöra.

öfverståthållareämbetets afstyrkande af framställningen grundar sig

därpå, att af densamma oförtäckt framginge, hurusom afsikten med den

ifrågavarande lagändringen skulle vara att förhindra eller inskränka de

privilegierade näringsidkarnes konkurrens med bolagen. Att sålunda ur

konkurrenssynpunkt företaga en lagstiftningsåtgärd till förfång för vissa

näringsidkare, de där i gällande lag fått sig tillförsäkradt att utöfva sin

näring oförkränkt, syntes, äfven om eljest skäl för åtgärden skulle förefinnas,

innebära en rättskränkning. Ämbetet har dessutom såsom sin mening

framhållit, att den föreslagna åtgärden icke skulle verka till nykterhetens

främjande, enär dess genomförande skulle alstra ökade krogbesök

och nödvändiggöra inrättande af nya utminuteringsställen, hvarjämte det

för utskänkningsidkaren blefve omöjligt att bedöma, huruvida något af det

vid utskänkning inköpta brännvinet bortfördes af köparen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att en

lagstiftning i antydd riktning visserligen skulle medföra inskränkning i

konsumtionen och därigenom gagna i sedlighetens och ordningens intresse,

men att den å andra sidan skulle innebära en kränkning af vederbörandes

en gång tillförsäkrade och lagenligt utöfvade rättigheter. Att utan

vederlag indraga dessa rättigheter syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande

således icke billigtvis böra ifrågakomma. Af samma orsak syntes

rätten till försäljning afhämtningsvis icke böra dem beröfvas utan motsvarande

vederlag. Om en lagstiftning sådan förtroendenämnden åstundade,

likväl skulle finnas nödvändig, borde sådana bestämmelser meddelas,

att den enskildes på privilegier grundade och lagligen utöfvade rätt icke

därigenom förnärmades.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har väl funnit

lämpligt, att å utskänkningsställe icke finge försäljas annat eller mera än

som där förtärdes under iakttagande af härför stadgade ordningsregler.

Rätten att vid utskänkning sälja äfven till afhämtning hade dock hittills

varit af förhållandena påkallad, enär annars vid handel af spritvaror hvarje

konsument vore nödsakad att hvarje gång till afhämtning köpa minst en

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 79.

33

liter, hvithet utan tvifvel skulle för många kännas betungande och med

all säkerhet icke skulle främja nykterhet. Kungl. Maj-.ts befallningshafvande

kunde således icke förorda bifall till förslaget om upphäfvande af

inedgifvandet att vid utskänkning försälja äfven till afhämtning, med

mindre än att i sammanhang därmed det nu stadgade minimibeloppet vid

minuthandel sänktes så, att detsamma motsvarade minsta rymdmåttet för

de i handeln förekommande mindre kärl, hvarå särskild!, finare spritvaror

plägade försäljas.

Till förtroendenämndens framställning att vid utskänkning af spritdrycker

försäljning till afhämtning icke måtte tillåtas har bifall utan villkor

eller förbehåll tillstyrkts af Kungl. Maj:t.s befallningshafvande i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län; och har,

sedan det remitterade förslaget upptagit bestämmelse i berörda hänseende,

densamma lämnats utan erinran af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Örebro, Västmanlands, Gäfleborgs och

Västerbottens län.

Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Stockholms län ha.r därvid

anfört, att de privilegierade rättigheterna, åtminstone där de åtföljde

gästgifverihållning, från början ej torde varit grundade å annat än en

skyldighet och sedermera rätt att tillhandahålla vägfarande brännvin mot

betalning, hvilket. emellertid urartade till kroghållning och utminutering,

den senare på sista tiden bedrifven i sådan utsträckning genom försäljning

till personer å annan ort. att den ej kunnat undgå att i hög grad

menligt inverka på nykterheten. Vid sådant förhållande och då berörda

gästgifveriinnehafvare i allt fall skulle få behålla, utöfver deras ursprungliga

utskänkningsrätt till vägfarande, äfven kröghållningen för ortens befolkning,

syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande förtroendenämndens

framställning höra vinna nådigt afseende.

Kungl. Majtts befallningshafvande i Jönköpings län har efter en historisk

redogörelse för bestämmelserna om gästgifveriernas rätt till försäljning

af brännvin anfört i hufvudsak detsamma som Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län och tillagt, att särskild! under de senaste tjugu

eller trettio åren de privilegierade gästgifverierna faktiskt bedrifvit. eu allt

mera växande försäljning till afhämtning, hvarigenom det missförhållandet

uppkommit, att försäljningen å sådant gästgifveri, hvilken genom den

inskränkta skjutstrafiken i allmänhet aftagit såsom utskänkning för de resandes

behof, numera allt oftare hufvudsakligen utöfvades sålunda, att

från gästgifveriet i större eller mindre kärl till närmare eller fjärmare

orter expedierades rekvirerade poster af spirituösa, understigande det för

Bill. till liiksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

partihandel bestämda mått, hvarvid expeditionen lämnades i händer på

för gästgifverihållningen främmande personer, hvilka genom kringresande,

med hvarje år allt talrikare uppträdande agenter befrämjade afsättningen

af brännvin oftast till pris, som understege de af brännvinsbolagen i

städerna och köpingarna satta pris, och med en starkare alkoholhalt hos

varan än den af bolagen i allmänhet bestämda. Med hänsyn till den utveckling,

kommunikationerna vunnit, och möjligheten att i köpingar inrätta

brännvinsförsäljningsbolag förefunnes icke heller något behof att bibehålla

den af gästgifverierna idkade brännvinsförsäljningen i minut.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ur erfarenheten

från länet framhållit, att, därest ett utskänkningsställe på landsbygden

funnes vålla olägenheter i ordnings- och sedlighetsafseende, det

hufvudsakligen vore den där bedrifna afhämtningsrörelsen, som därtill

vore vållande. Den förtäring af spritdrycker, som ägde rum på utskänkningsstället,

vore i viss mån begränsad genom det gällande förbudet mot

utlämnande af spritdrycker till den, som vore rusig, och till minderårig.

Men någon begränsning gåfves ej beträffande de spritvaror, som å utskänkningsställe

köptes till afhämtning, och denna rörelse vore desto mera

fördärf bringande som genom densamma spritdrycker spredes i små partier

och alltså gjordes åtkomliga för ringa penningbelopp, hvarförutom

vid dylik afhämtning ofta användes minderåriga, hvilka berusade sig af

de drycker, de skickats att inköpa, frånsedt att dessa minderårigas besök

på kroglokaler i dylika ärenden ej kunde vara för deras sedlighet gynnsamma.

Innehafvare af privilegierade försäljningsrättigheter torde dessutom

i likhet med andra rättighetsinnehafvare vara underkastade de förändringar

i lagstiftningen, som funnes nödiga till främjande af ordning

och sedlighet, äfven om dessa förändringar innebure inskränkning i försäljningsrätten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, som likaledes

tillstyrkt framställningen i den del, hvarom här är fråga, har ansett ett

förbud för innehafvare af utskänkningsrättighet att försälja brännvin till

afhämtning i och för sig lämpligt. Att detta förbud komme att drabba

jämväl privilegierade utskänkningsrättigheter syntes icke vara stridande

mot den rätt till utskänkning, som vore dessa rättigheters innehafvare

tillförsäkrad. Att ett dylikt förbud skulle vålla en minskad inkomst för

de enskilda brännvinsrättigheternas innehafvare och ur konkurrenssynpunkt

vara till gagn för de legaliserade bolagen kunde icke utgöra något

skäl mot det ifrågasatta förbudet. För brännvinshandelns lämpliga ordnande

och superiets motarbetande vore det tvifvelsutan af nytta, om de

privilegierade rättigheterna kunde utan vidare indragas; men då så icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 70.

35

ansetts kunna ske, skulle den inskränkning i rörelsen, som förtroendenämnden

begärde, verka gagneligt mot den osunda brännvin sförsäljning,

som understundom syntes idkas af de privilegierade brännvinsrättigheternas

innehafvare.

För bedömande af frågan, huruvida de rättigheter till försäljning

af brännvin, som grunda sig på 6 eller 7 § i gällande brännvin sförsäljningsförordning,

må kunna indragas eller inskränkas, torde det vara nödvändigt

att utreda, huru dessa rättigheter tillkommit och hvad de må

anses innebära.

Kungl. gästgifvareordningen den 12 december 1734 innehåller i § Gästgifvares

10, att gästgifvare skola till de resandes behof vara försedda med mat, rättigheter.

enkelt och dubbelt brännvin, öl och svagöl, samt F § 31, att gästgifvare å

landet hafva frihet att till sina gäster sälja brännvin, hvarjämte i § 32

stadgas, att ingen på landet vare tillåtet på 2 mil när gästgifvaregården

att för de resande och för dem, som med skjuts fara, sälja öl, vin och

brännvin, utan stånde det gästgifvaren allena fritt; dock ägde ridderskapet

och adeln enligt deras privilegier frihet på V2 mil nära gästgifvaregården

att bygga och hålla krogar på deras frälseägor, hvilken rätt sedermera

upphäfdes genom kungl. kungörelsen den 22 augusti 1834.

1736 års lag, som i 28 kap. byggningabalken upptager gästgifvares

skyldigheter, innehåller —- i olikhet med 1734 års gästgifvareordning

— icke något åliggande för gästgifvare att tillhandahålla brännvin utan

omförmäler endast i 4 §, att gästgifvare må sälja vin och Öl kanne- och

stoptals. »Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall

han alltid för vägfarande i förråd hafva.»

Genom kungl. kungörelsen den 26 november 1756 förbjöds all

brännvinsförsäljning på källare, krogar och gästgifvaregårdar vid vite af

10 daler silfvermynt samt varans och gästgifverinäringens förlust. Detta

förbud utfärdades i sammanhang med ett allmänt förbud öfver hela riket

mot brännvinsbränning, hvilket förbud, sedan brännvinsbränning och försäljning

åter tillåtits, därefter förnyades medelst kungl. kungörelsen den

11 september 1772. t

Af kungl. kungörelsen den 28 november 1785 inhämtas, att från

den 1 januari 1786 brännvin tills vidare icke tick till salu hållas annorledes

än uti kronans egna lagerkällare och på de ställen, hvilka med den

10 år förut tillsatta direktionens öfver regale brännvinsbränningen tillstånd

därtill vore försedda, i följd hvaraf all slags försäljning af brännvin

på gästgifvaregårdar blef förbjuden. Detta förbud förnyades genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

kung!, brefvet den 2 december 1786 och gällde till den 3 maj 1787, då

det till all verkan upphörde.

1 kungl. förordningen den 15 juni 1800, § 7, föreskrefs, att å gästgifvaregårdar

brännvin icke finge säljas i minut till andra än resande, och

kungl. förordningen den 4 november 1812 stadgade i § 2 mom. 3 straff

för gästgifvare, som dristade försälja brännvin i minut till andra än resande

eller då mat icke tillika njötes.

Vidare innehåller kungl. kungörelsen den 19 maj 1824, 5 art. 1 §,

att försäljning af brännvin i allmänhet icke var lofgifven under en kannas

belopp å andra ställen å landet än å gästgifvaregårdarna, dock att

jordbrukare fingo till underhafvande och sådana personer, som hos dem

förrättade arbete, försälja ett ringare kvantum men ej under x/4 kanna åt

enhvar. Enahanda stadgande med det sistnämnda innefattas äfven uti

kungl. förordningarna den 19 juni 1835, den 6 augusti 1841 och den 10

oktober 1851, dock med uttryckligt villkor uti de två sist åberopade förordningarna,

att å gästgifvaregårdarna mat alltid därjämte måste vara

att tillgå.

Den 18 januari 1855 utfärdades nya författningar dels om villkoren

för tillverkning och dels om villkoren för försäljning af brännvin.

Genom den förra afskaffades rättigheten till s. k. husbehofsbränning och

i sammanhang därmed stående rätt till försäljning af brännvin. I den

senare förekomma rörande brännvinsförsäljning å gästgifveri utom vissa

detaljföreskrifter följande bestämmelser: »Gästgifvare vare ej pliktig att

brännvin till iskänkning hålla» och »Gästgifveri å landet, för hvilket, vid

den tid då denna författning blifvit till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet

utöfvas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet, intill

dess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas», hvarjämte gästgifvare

var underkastad de för öfriga innehafvare af utskänkningsrätt gällande

ordningsstadganden, däribland att å utskänkningsställe mat alltid

skulle vara att tillgå.

Enahanda bestämmelser innehållas uti kungl. förordningarna om

villkoren för försäljning af brännvin den 27 november 1857, den 7 december

1860, den 18 december 1863, den 26 oktober 1866 och den 21

maj 1869.

I senare förordningar härom, nämligen af den 26 augusti 1873, den

18 september 1874, den 24 augusti 1877, den 29 maj 1885 och den 31

december 1891 samt i den nu gällande af den 24 maj 1895, är den förändring

vidtagen, att den vissa gästgifverier tillförsäkrade utskänkningsrättighet

finge tillgodonjutas endast af den, som, då förordningen den 26

augusti 1873 blef gällande, d. v. s. den 1 januari 1874, var ägare till

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

37

sådant gästgifveri och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och

gästgifverihållningen vid samma gästgifveri själf eller genom annan behörig

person besörjer.

Af den sålunda lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att gästgifvares

rätt till försäljning af brännvin icke någonsin ansetts som ett dem

tillkommande privilegium. Tid efter annan har denna rättighet utvidgats

eller inskränkts, och tidtals har den varit gästgifvarne fråntagen.

Vid den tid, då 1855 års förordning blef gällande, hade gästgifverierna

visserligen rätt att sälja äfven till afhämtning och till andra än

resande, men denna rätt skilde sig föga från den rätt, som tillkom jordbrukare

i allmänhet; handel med brännvin till belopp af en kanna och

häröfver var då fri, hvarförutom, såsom förut blifvit nämndt, jordbrukare

ägde att till sina arbetare och underhafvande afyttra ända ned till lU kanna.

Den rätt till brännvinsförsäljning, som ansågs i viss mån böra tillförsäkras

innehafvare af de gästgifverier, där utskänkningsrätt utöfvades,

då 1855 års förordning blef till efterlefnad gällande, torde emellertid i

själfva verket icke hafva varit någon annan än den, som gästgifverierna

såsom sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:

att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin.

Den har icke heller ansetts som en förmån för gästgifvaren, honom

medgifven till lättnad i skjutsningsbesväret. T sådant hänseende ha gästgifverierna

blifvit förunnade något litet hemman eller något ängstycke,

hage eller torp i kronans utmark eller allmänning utan afgift äfvensom

frihet för rotering och skjutsfärdspenningar samt för utskrifning uppå sig

själf och fyra drängar m. m., på sätt 35 och 36 punkterna i 1664 års

krögar- och gästgifvarordning innehålla. Vissa gästgifverier hade och

hafva ännu hemmansräntor sig anslagna, och de, som voro vid stora stråkvägar

belägna, åtnjöto enligt kungl. brefvet den 9 september 1690 frihet

jämväl från utgörande af dagsverkspenningar.

Om dessa förmåner sägs i kungl. stadgan angående skjuts väsendet

den 31 maj 1878, 8 § 1 mom., att »innehafvare af nu varande gästgifveri,

vare sig att det såsom sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes,

äge att fortfarande tillgodonjuta de friheter, räntor och andra

dylika förmåner, som blifvit detsamma i laga ordning tillerkända». Däremot

heter det i 3 mom. af samma §: »År rättighet till utskänkning af

brännvin med gästgifveri förenad, lände i afseende å utöfning af sådan

rättighet till efterrättelse hvad i gällande förordning angående villkoren

för brännvins försäljning därom finnes stadgadt.»

Skjutsstadgan gör sålunda en bestämd skillnad mellan den utskänkningsrätt,

som tillkom vissa gästgifverier, och öfriga dem tillkommande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

förmåner eller rättigheter; de senare kvarstå oförändrade, äfven om gästgifveri

inskränkes till skjutsstation, men den förra underkastas hvad som

därom stadgas i brännvinsförsäljningsförordningen. Då efter denna stadgas

trädande i tillämpning åtskilliga gästgifverier inskränktes till skjutsstationer,

fortforo icke dess mindre flera af de förutvarande gästgifvarne

såsom skjutsstationsföreståndare med sin utskänkning. I särskilda mål,

däri talan om ansvar för oloflig utskänkning mot sådana personer väckts,

har emellertid högsta domstolen förklarat, att, då vederbörandes utskänkningsrättighet

varit beroende af hans skyldighet att såsom gästgifvare

lämna resande härbärge och förplägning, skjutsstationsföreståndare, hvilka

en dylik skyldighet icke ålåge, icke heller vore till utskänkning berättigade.

Att genom en ny lagstiftning upphäfva den vissa gästgifvare tillkommande

rättigheten att åt resande utskänka brännvin torde icke vara

lämpligt, helst, äfven om en sådan åtgärd eljest kunde finnas önskvärd,

innehafvarne af ännu beflntliga gästgifverier med utskänkningsrätt i allmänhet

torde hafva hunnit en ålder, som gör antagligt, att utskänkningsrätten

vid samma gästgifverier inom en icke alltför aflägsen framtid

kommer att upphöra. Med hänsyn därtill och till svårigheten att öfvervaka,

till hvilka personer utskänkning äger rum, synes ej heller böra

ifrågasättas förbud för de nuvarande innehafvarne af dessa rättigheter att

utskänka brännvin till andra än vägfarande.

Om däremot det anses lämpligt och förmånligt att från utskänkning

skilja rättigheten att sälja till afhämtning, kan, på sätt af det föregående

framgår, den vissa gästgifverier förbehållna utskänkningsrätt svårligen anses

utgöra något hinder därför.

Ej heller kan ur billighetens synpunkt någon invändning med fog

resas mot den inskränkning i dessa gästgifveriers rätt, som häraf blir

följden. Genom borttagande af den allmänna rätten att sälja brännvin

till belopp af minst en kanna och jordbrukares än vidsträcktare rätt i

detta hänseende, genom en del gästgifveriers inskränkning till skjutsstationer

och genom den efter hand skedda betydliga minskning af brännvinsförsäljningsställen

å landsbygden, eller från 472 ständiga rättigheter

år 1872—1873 till 135 dylika år 1902—1903, hafva innehafvarne af de numera

till ett antal af 77 återstående gästgifverier, där utskänkningsrätt på

grund af § 7 i gällande brännvinsförsäljningsförordning utöfvas, under de

senaste årtiondena skördat eu högst betydande inkomst af sina gästgifverier,

så stor att dessas inköpspris säkerligen i de flesta fall en eller måhända

flera gånger erhållits tillbaka. Beaktas bör äfven att, på sätt i åtskilliga

fall kommit i dagen, det litertal brännvin, för hvilket de uppskattats,

långt understigit det i verkligheten försålda litertalet. I sistnämnda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

hänseende anser jag mig böra i detta sammanhang närmare omförmäla

hvad Kristianstads läns hushållningssällskap därutinnan anför i underdånig

skrifvelse den 25 augusti 1902. Pröfningsnämnden i berörda län hade i

september 1901 nedsatt den beräknade myckenheten af vid Bjernums

gästgifveri såld! brännvin från det af taxeringsnämnden uppskattade belopp

12,000 liter till 8,000 liter. Sedan Norra Akarps sockens kommunalstämma

öfver detta beslut anfört besvär, hade hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, hvars yttrande i ärendet infordrats, genom uppgift

från vederbörande järnvägsstationsföreståndare erhållit kännedom därom,

att till Bjernums gästgifvaregård förts på järnväg, under försäljningsåret

1 november 1899—1 november 1900 47,005 kg., motvarande 43,518 liter

brännvin, samt under tiden från den 1 november 1901 till den 1 mars

1902, d. v. s. ett tredjedels år, 20,894 kg., eller 19,716 liter brännvin.

Hushållningssällskapet ansåg det vara otvifvelaktigt, att å andra liknande

utskänknings- och utminuteringsställen förhållandet mellan den myckenhet

brännvin, som verkligen försålts, och den myckenhet, för hvilken skatt

erlagts, vore ungefär detsamma som på Bjernums gästgifvaregård.

Hvad beträffar de s. k. privilegierade rättigheterna i städerna, är

till en början att märka, att vissa af dem, såsom grundade på äldre gästgifverirättigheter,

i förevarande afseende äro helt och hållet att likställa

med gästgifverierna å landet. Så är förhållandet med de rättigheter, som

förekomma, en i Ronneby och en i Ystad och tillhöra, den förra änkan

Louise Kindblad och den senare änkan Henriette Lindgren. Utom dessa

funnos, såvidt genom gjorda efterforskningar kunnat utrönas, vid 1904 års

början endast fem ytterligare så kallade privilegierade rättigheter i stad,

tillkommande, en frimuraresamhället i Göteborg, eu änkan Edla Lagerblom

i Galle, en änkan Emma Simen i Göteborg, en konditorn Johan Åkerlund

i Sundsvall och en änkan Gustafva Sundin i Östersund.

Beträffande den första af dessa, hvilken af ålder utöfvats, har genom

upplysningar från ortsmyndigheterna inhämtats, att någon till grund för

densamma liggande handling icke kunnat påträffas samt att den användes

endast för försäljning till förtäring på stället.

Ankan Lagerblom, hvars aflidne man sockerbagaren Carl Erik Lagerblom

den 29 november 1847 tillerkänts rätt att »tillverka och försälja

likörer med hvad därtill hörer», har, enligt hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gäfleborgs län upplyst, under år 1904 upphört med ifrågavarande

rörelse. Då den bedrefs, användes rättigheten endast för försäljning

till förtäring på stället.

Änkan Simen, hvars aflidne man Johan Niklas Simen den 28 maj

1852 vann burskap såsom sockerbakare och schweizerbakare i Göteborg,

Privilegierade

rättigheter

i stad.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

har deri 29 mars 1899 slutat aftal med Göteborgs utskänkningsaktiebolag,

hvarigenom hon mot viss årlig ersättning till bolaget för sin återstående

lifstid öfverlåtit alla de rättigheter, som voro med hennes ifrågavarande

schweizerirörelse förenade.

Konditorn Åkerlund har genom kontrakt den 29 september 1877

emot en årlig ersättning af 5,500 kronor förbundit sig att under sin återstående

lifstid från och med den 1 oktober 1877 hvarken själf eller genom

andra utöfva sin i Sundsvalls stad innehafvande schweizerirörelse med densamma

åtföljande rätt till utskänkning af spirituösa drycker, utan öfverlåtit

samma rättighet åt Sundsvalls utskänkningsbolag. Skulle rättigheten genom

förändrad lagstiftning inskränkas, har bolaget betingat sig rätt att annullera

kontraktet efter 3 månaders förut skedd uppsägning.

Med änkan Sundin, som är född den 17 september 1826, har utskänkningsbolaget

i Östersund för hvarje tioårsperiod träffat aftal rörande

öfverlåtande å bolaget af hennes rätt, för hvilken öfverlåtelse bolaget betalat

ett årligt belopp af 5,000 kronor. Änkan Sundin har emellertid,

enligt hvad jag inhämtat, uttryckligen förklarat sig villig att under sin

återstående lifstid mot en årlig godtgörelse af femtusen kronor, afstå

från den henne tillkommande utskänkningsrättighet.

Då de så kallade priviligierade rättigheterna i städerna enligt nu

gällande brännvinsförsäljningsförordning tillförsäkrats fortvaro endast i den

utsträckning, hvari desamma vid förordningens tillkomst varit gällande, och de

två förstnämnda af ofvanberörda fem rättigheter uppenbarligen endast varit

afsedda eller i hvarje fall endast utöfvats i form af försäljning till förtäring

på stället, torde man, om man vill inslå på en lagstiftning, åsyftande att

åtskilja utminuteringen och utskänkningen, så att den senare endast kommer

att omfatta försäljning för förtäring på stäljet, endast behöfva hysa

någon betänklighet i fråga om de änkan Simen, Åkerlund och änkan Sundin

tillhöriga rättigheter. Änkan Simen har emellertid öfverlåtit sin rätt

å utskänkningsbolaget i Göteborg, hvilket själft tillämpar principen om

utminuterings- och utskänknings fullständiga särskiljande. Då vidareÄ svårighet

icke lärer möta för att genom öfverenskommelse emellan dels Åkerlund

och dels änkan Sundin, å ena, samt kronan, å andra sidan, åstadkomma

en uppgörelse, hvarigenom sistbemälda personer afstå sina ifrågavarande

rättigheter mot undfående hvardera af en årlig ersättning under

deras återstående lifstid, motsvarande den, som, enligt hvad jag förut

nämnt, på grund af omförmälda aftal af dem nu åtnjutes, synes genom

en sådan åtgärd äfven dessa hinder kunna undanröjas, så att för städerna

liksom beträffande landsbygden må kunna meddelas en allmän föreskrift,

hvarigenom utskänkningen inskränkes till att afse allenast försälj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 79.

41

ning till förtäring på stället. Därest denna min uppfattning gillas, lärer

det emellertid blifva nödvändigt att, på sätt jag nyss nämnt, tillförsäkra

innehafvarne af ofvan omförmälda i Sundsvall och Östersund förekommande

rättighetsinnehafvare en årlig ersättning under deras återstående lifstid

för mistningen af berörda dem tillkommande rättigheter, hvilken ersättning

lämpligen synes böra utgå af brännvinsförsäljningsmedlen och utbetalas

af statskontoret. Någon minskning af de belopp, som tillkomma

landsting, landsbygdskommuner m. fl., skulle härigenom icke komma att

äga rum; då utskänkningsbolagen i Sundsvall och Östersund icke vidare

skulle utbetala ifrågavarande ersättningsbelopp, komme de af dessa bolag

redovisade vinstandelar att i motsvarande mån ökas.

På de skäl, som af utskänkningsbolagens förtroendenämnd äfvensom

af åtskilliga myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan anförts, synes det

mig vara uppenbart, att en bestämmelse, hvarigenom utskänkningen inskränkes

att omfatta allenast rätt till försäljning för förtäring på stället,

skulle vara ägnad att i afsevärd mån främja nykterhet och sedlighet samt

möjliggöra brännvinsförsäljningens reglerande på ett sundare och bättre

sätt än med den nu rådande ordningen flerstädes kan ske; och anser jag

mig därför böra tillstyrka eu sådan åtgärd. 1 flera städer, såsom Stockholm,

Göteborg och Karlskrona, har förbud mot försäljning till afhämtning

å utskänkningsställe utfärdats af de bolag, till hvilka brännvinsförsäljningsrättigheterna

öfverlätits, och lärer erfarenheten hafva visat, att

en dylik anordning icke varit utan inflytande på det uppväxande släktets

nykterhet.

I de åtgärder för ordnande af brännvinshandeln, som före år 1855

vidtogos, finner man i allmänhet föga spår af någon sträfvan att inskränka

förbrukningen och minska de fördärfliga följder, som kunna uppstå^ af den

lagligen tillåtna brännvinsförsäljningen. Undantag gåfvos dock. År 1850

bildades i Falun ett utskänkningsbolag utan beräkning på enskild vinst

och med syfte att verka för arbetarnes i koppargrufvorna bästa. 1 liknande

sedligt syfte stiftades år 1852 i Jönköping ett utskänkningsbolag

för inrättande af spiskvarter under behörig tillsyn. Likaså bildades under de

närmast följande åren i några andra städer bolag, som fingo öfvertaga

brännvinsdetaljhandeln för att, såsom orden lydde, göra denna rörelse

mindre skadlig. I Riksdagen upplystes, att detta äfven för nämnda bolag

lyckats, och detta gaf anledning till, att i den för vår nyare brännvinslagstiftning

grundläggande förordningen af år 1855 upptogs idén om bolag

med rätt att »för befrämjande af allmänt väl», såsom det hette i förhandlingarna,

öfvertaga all den minuthandel med och utskänkning af brännvin

i stad, som eljest skolat å auktion utbjudas. Denna bolagsidé sattes i

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Käft. 6

Auktions
rättigheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

system och fick sitt namn genom uppkomsten år 1865 af Göteborgs utskänkningsaktiebolag,

som, »stiftadt icke för vinnings skull utan af välvilja

för den arbetande klassen», förklarade sitt ändamål vara att genom ett förbättradt

utskänkningsväsende minska brännvinsbruket.

Tid efter annan hafva allt flera städer öfvergått till bolagssystemet,

och för närvarande finnas blott 6 städer — östhammar, Söderköping, Skanör

med Falsterbo, Hjo, Nora och Lindesberg — där under det sista försäljningsåret

brännvin sförsäljningsrättigh eter utbjudits å auktion. Ehuru mot

vissa bolags sätt att handhafva brännvinsförsäljningen ingalunda obefogade

anmärkningar blifvit framställda ■— hvarom jag får tillfälle att senare närmare

yttra mig — torde det dock få anses gifvet, att i nykterhetens intresse

en anordning med försäljningsbolag är vida att föredraga framför öfverlåtelser

medelst auktion af försäljningsrätligheter. I senare fallet blir

rättighetsinnehafvarens enda intresse att så långt möjligt är uppdrifva

brännvinsförsäljningen; i det förra lärer däremot med den utveckling af

intresset för sedlighet och ordning, som i allmänhet utmärkt bolagen, ett

arbete för inskränkning inom måttlighetens gränser af rusdryckskonsumtionen

jkunna förväntas.

A landsbygden finnas för närvarande bolag för detaljhandel med brännvin

inrättade i 12 köpingar och, på grund af Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande

enligt kungl. bref den 18 december 1863, i en landskommun,

Trollhättan. Dessutom funnos under försäljningsåret 1902—1903 å landsbygden

inalles 20 rättigheter till minuthandel med brännvin, hvilka inropats

å auktion. Af dessa voro 8 förlagda i Kristianstads län, 3 i hvartdera

af Gottlands och Malmöhus län, 2 i hvartdera af Älfsborgs och Norrbottens

län samt 1 i hvartdera af Kalmar och Skaraborgs län. Då med

nutidens utvecklade kommunikationer utminutering af brännvin äfven efter

indragning af vissa gästgifveriers rätt att sälja till afhämtning endast undantagsvis

lärer finnas erforderlig å landsbygden och i sådant fall blott å

tätt bebyggda orter, synes någon svårighet att inordna äfven landsbygdens

brännvinsminutering under bolagsinstitutionen icke förefinnas. Däremot

torde sådant icke lämpligen kunna äga rum i socken, där endast utskänkningsrätt

upplåtes. I det förslag till förändrad lagstiftning i ämnet, jag

ärnar framlägga, har därför under bolagens verksamhetsfält inrymts all

detaljhandel med brännvin i stad. samt all detaljhandel med, brännvin i

landtkommun, där vare sig endast utminutering eller såväl utminutering

som utskänkning äger rum.

Riksdagens önskemål om större effektivitet af den i form af brännvinsförsäljningsafgift

utgående beskattning torde härigenom och genom

indragning af vissa gästgifveriers samt burskaps- och privilegieinnehafvares

s. 43 Kontrollera mot PDF

*Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

43

rätt att sälja till afhämtning blifva i icke oväsentlig mån vunnen. Genom

nämnda åtgärder torde visserligen en minskning af brännvinskonsumtionen

vara att förvänta. Men å andra sidan lärer den del af konsumtionen, hvars

tillgodoseende öfvergå!- från andra rättighetsinnehafvare till bolagen, blifva

så pass betydande, att bolagens vinstmedel därigenom komma att ej oväsentligt

stiga samt i följd däraf och med hänsyn till den mångdubbelt större

afkastning, det allmänna åtnjuter af bolagens försäljning, jämförd med

andra rättighetsinnehafvares, det allmännas behållning af brännvinsförsäljningen

i afsevärd mån ökas. •>

På sätt jag vid § 5 i förslaget till förordning närmare kommer att

omförmäla, innehåller samma § dels en bestämmelse afsedd att inskränka

sainingen af brännvin, dels ett förbud för innehafvare af rättighet till försäljning

af brännvin att å annat ställe än det, där han utöfvar sin försäljningsrättighet,

vid personligt besök eller genom ombud hos annan än

innehafvare af dylik försäljningsrättighet till salu utbjuda eller upptaga

beställningar i mindre belopp än 250 liter. Äfven dessa stadganden torde

i viss mån verka till höjning af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet.

Det andra af de önskningsm&l, som framlades i 1902 års ofvanbe- Brännvinsrörda

riksdagsskrifvelse, var en med rättvisa och billighet mer öfverens- försäljning*

stämmande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen. Härom innehåller medlenförslaget

bestämmelser i § 25; och torde det tillåtas mig att senare få

närmare redogöra för de grunder, som i sådant afseende blifvit följda.

Då jag nu öfvergår till en närmare redogörelse för förslagets särskilda

delar, skall jag ock tillåta mig att på sina ställen något vidröra

äfven ett och annat af de i vederbörandes yttranden gjorda ändringsyrkanden,

som, utan att nu hafva vunnit afseende, likväl synts vara af

beskaffenhet att icke böra förbigås, hvaremot jag torde få lämna åsido

alla öfriga sådana yrkanden, då nämligen en granskning af dessa — i anseende

till deras betydliga mängd — skulle föra alldeles för långt.

Nu gällande brännvinsförsäljningsförordnings titel: Förordning an - Speciell mo
gående

villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller de- tiverin9- stiilerade spirituösa drycker, torde kunna utbytas mot den kortare titeln:

Förordning angående försäljning af brännvin. Under benämningen brännvin

skulle då, på sätt jag strax skall omförmäla, innefattas, utom brännvin

i egentlig mening, äfven vissa andra alkoholhaltiga vätskor.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

För öfversiktlighetens skull har i förslaget förordningen indelats i

fem hufvudafdelningar. Den första, Allmänna bestämmelser, skulle då

inrymma stadganden, motsvarande dem, som nu innehållas i §§ 1—5,

32—34 och 36.

§ 1.

Denna § i förslaget motsvarar nuvarande § 1 samt § 36 mom. 2.

För att erhålla en gemensam benämning å minuthandel och utskänkning

och därigenom undvika den i nu gällande förordning alltsomoftast

förekommande upprepning af båda dessa uttryck hafva i förslaget

omförmälda grenar af försäljning sammanfattats under benämningen detaljhandel.

1895 års förordning stadgar, att å spirituösa drycker i allmänhet

skall tillämpas hvad i förordningen är föreskrifvet om brännvin, dock med

undantag af den i § 33 meddelade föreskrift om brännvins beskaffenhet

och styrka. Med afseende å brännvins beskaffenhet stadgar sistnämnda §

bland annat, att brännvin, som är försatt med något för hälsan skadligt

ämne, icke får hållas till salu vid minuthandel eller utskänkning. Då

denna bestämmelse lämpligen bör gälla äfven för andra alkoholhaltiga

drycker, har § 2 i förslaget, som motsvarar nuvarande § 33, i nämnda

syfte omredigerats.

Uttrycket »brända eller destillerade in- eller utländska spirituösa

drycker» är utbytt mot orden »brända in- eller utländska alkoholhaltiga

drycker». Anledningen till borttagande af orden »eller destillerade» är att

dessa ord, onödiga såsom förklaring af det tydliga ordet »brända», möjligen

kunna föranleda misstydning; destillerad dryck har nämligen en

dubbel bemärkelse, dels af bränd dryck och dels af renad eller rektificerad

sådan. Ordet »spirituösa» har ersatts af det såväl i tekniskt som vanligt

språkbruk numera allmänt använda ordet »alkoholhaltiga».

Drycker, tillagade med brännvin, sprit eller andra spirituösa drycker,

skola enligt gällande brännvinsförsäljningsförordning i regel behandlas såsom

brännvin. En sträng tillämpning häraf skulle medföra, att såsom

brännvin måste räknas alla viner, till hvilka för hållbarhetens eller smakens

skull tillsatts en obetydlig myckenhet alkoholhaltig vätska. Så har emellertid

denna bestämmelse icke tillämpats; den har icke ansetts utgöra något

hinder för s. k. förskäring af viner.

Dylik förskäring, d. v. s. tillsättning af brännvin (sprit, konjak, likör),

äger rum för att öka naturliga viners alkoholhalt. Det kan nämligen

hända, att drufvorna ett år ej hålla tillräckligt mycket socker för att vid

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 79.

45

jäsningen lämna ett vin med den vanliga alkoholhalten; i sådant fall har

man två utvägar att öka denna, tillsättning af socker till drufsaften eller

tillsättning af brännvin till vinet. Naturviner med låg alkoholhalt, såsom

bordeaux- och rhenviner, blifva under ogynnsamma år, då drufvorna ej

blifva tillräckligt söta, förbättrade på det först omnämnda sättet eller

genom tillsättning af socker till drufsaften. En tillsättning af brännvin till

dylika viner skulle menligt inverka på deras smak. Viner från sydliga

länder däremot, t. ex. italienska och spanska, få redan genom naturlig

jäsning en mycket hög alkoholhalt, ända till 16 å 17 volymprocent, och

då i dessa viner stor alkoholhalt är det förhärskande momentet, ändras

just intet i deras karaktär eller smak genom eu brännvinstillsats, som för

vinproducenterna medför den dubbla fördelen att betydligt öka mängden

af vinet och samtidigt göra det mera hållbart och lämpligt för längre

transporter. Förskäring af detta slag verkställes såväl på produktionssom

på destinationsorten, och det anses till och med i sin ordning, att

sherry- och portviner hålla ända till 21 volymprocent alkohol, ehuru

det enligt hittills vunnen erfarenhet ej är möjligt att genom direkt jäsning

uppnå mer än 17 å 18 volymprocent alkohol. Förskäring af bäroch

fruktviner sker vanligen genom tillsättning af brännvin.

Om emellertid viner, sålunda förskurna, icke må med afseende å detaljhandel

likställas med brännvin, så följer däraf icke, att andra drycker

än vin, såsom drycker beredda af saft eller sirap och försatta med brännvin,

må fritt säljas. Då handeln med dylika drycker, i Norge kallade

»laddeviner», synes böra vara underkastad enahanda kontroll som handeln

med brännvin, är det i förslaget på grund af förskäring gjorda undantaget

begränsadt till viner.

§ 2.

Enligt Riksdagens af mig förut- om förmälda skrifvelse den 17 maj

1904 har Riksdagen för sin del beslutit, att den tillåtna minimistyrkan hos

brännvin skulle sänkas till 35 procent. Mot denna sänkning har det stora

flertalet af dem, som i frågan yttrat sig, ej haft något att erinra. Med

hänsyn härtill har jag i förslaget låtit införa en dylik bestämmelse.

§ 3.

För närvarande är vid minuthandel af brännvin det minsta tillåtna

försäljningsbeloppet en liter, men vid utskänkning må hur ringa belopp som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

helst försäljas, vare sig till förtäring på stället eller till afhämtning. Allmänheten

är sålunda, utom å ett fåtal orter, där utskänkningsbolagen förbjudit

innehafvarne af utskänkningsrättigheter att sälja till afhämtning, i

tillfälle att inköpa och från försäljningsstället medföra brännvin, i myckenhet

vida understigande en liter. Om, på sätt i § 4 af förslaget blifvit

ifrågasatt, innehafvare af utskänkningsrättighet icke vidare skulle få sälja

till afhämtning, blefvc vid alla dylika inköp minsta kvantiteten en liter.

Eu sådan anordning skulle i många fall säkerligen medföra en ökad förtäring

af spritdrycker och äfven leda till salning. Till förekommande häraf

sattes i det remitterade förslagets § fl, motsvarande § 2 i nu gällande

förordning, minsta tillåtna försäljningsbeloppet till en half liter.

Denna nedsättning har blifvit afstyrkt af bland andra Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Värmlands, Västernorrlands

och Västerbottens län, hvarjämte öfverståthållarämbetet förklarat sig

anse densamma icke hafva något värde ur nykterhetens eller ordningens

synpunkt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har anfört,

att såsom regel torde gälla, att ju mindre besvär det fordrades för att

hopbringa de för inköp af brännvin nödiga medlen, dess mera köptes

det af allmänheten; det vore därför snarare att antaga att en nedsättning

af minimibeloppet skulle leda till ökad konsumtion. En del brännvinsbolag

hade vidtagit den åtgärden att förbjuda föreståndare eller innehafvare

af utskänkningsställen att sälja brännvin till afhämtning. Det

hade emellertid, åtminstone vore erfarenheten sådan inom Södermanlands

län, icke visat sig att, fastän minsta utminuteringsbeloppet samtidigt varit

bestämdt till en liter, ökadt superi eller andra menliga verkningar härigenom

uppstått, utan hade ett motsatt förhållande ägt rum. Det vore

därför att befara, att den föreslagna nedsättningen skulle i afsevärd mån

omintetgöra de gagneliga verkningar, hvilka man ville vinna genom skiljande

af utminutering och utskänkning samt inskränkningen af den gästgifvare

på landet tillkommande försäljningsrätt med flera åtgärder, som

i nykterhetens och ordningens intresse föreslagits, och borde på grund

däraf den nu stadgade minimikvantiteten, en liter, bibehållas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län, som jämväl hemställt,

att en Åter måtte bibehållas såsom minsta tillåtna försäljningsbelopp

vid utminutering, har till stöd för denna hemställan anfört, att till följd

af högre priser å utskänkningsställena och särskilda föreskrifter, som brännninsförsäljningsbolagen

i allmänhet meddelat, så godt som afl försäljning

i städerna af brännvin till afhämtning ägde rum å utminuteringsställena,

d. v. s. till belopp af minst en liter, och syntes erfarenheten hafva ådaga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 79.

47

lagt, att däraf hvarken superiet ökats eller salning tilltagit. Om eu liter

fortfarande blefve det minsta försäljningsbeloppet för afhämtning, kunde

det väl någon gång hända, att en konsument nödgades köpa större kvantitet

ån han för tillfället ville hafva, och detta innebure ju alltid något

för känslan motbjudande, men ett dylikt stadgande torde stå i full öfverensstämmelse

med principen att försvåra åtkomsten af brännvin, hvilken

princip redan länge tillämpats inom brännvinslagstiftningen och i stort

sedt syntes vara välgörande. För att i någon mån minska faran för salning

borde enligt Kungl. Maj:ts befailningshafvandes mening § 3 inrymma

stadgande därom, att vid utminutering brännvin icke finge utlämnas på

flaskor eller kärl, som rymde mindre belopp än en liter.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anser det vara

möjligt, att försäljningskvantitetens nedsättning till en half liter skulle

kunna verka till minskning af det ofog, som nu bedrefves i form af så

kallad salning, men det vore ock möjligt, att en dylik sänkning icke komrxie

att hämma eller inskränka brännvinssalningen. En nedsättning skulle i

allt fall åstadkomma en ökad lätthet att anskaffa brännvin; och det hade

väl i allmänhet visat sig, att den försvårade åtkomsten af brännvin liksom

dettas fördyrande varit vapen i hand mot superiet. Med hänsyn till

dryckenskapens motarbetande borde således snarare ifrågakomma en höjning

af minuthandelskvantiteten än tvärtom. En sänkning af denna

kvantitet syntes ock stå i strid mot det man afsåge att vinna genom bestämmelsen,

att utskärning af brännvin allenast finge ske till förtäring

på stället. Att i så stor utsträckning som möjligt förlägga brännvinsförtäringen

till utskänkningsställena, där man alltmer sträfvare efter att

inskränka antalet »supar» åt hvarje person och att så mycket som möjligt

minska »disksnpandet» och servera brännvin allenast till mat, måste ur

nykterhetssynpunkt vara af betydelse, medan däremot ökad lätthet att

afhämta brännvin ä utminuteringsställen torde leda till ökad slipning i

hemmen, å gator och allmänna platser och således föra med sig ökad

dryckenskap. Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställer i följd af hvad

sålunda anförts, att minsta tillåtna beloppet vid utminutering icke måtte

sänkas utan åtminstone förblifva vid nuvarande myckenheten, en liter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands och Västerbottens

län hafva mot förslaget i förevarande del invända den förre, att försäljningsbeloppets

nedsättning helt visst icke skulle minska salning utan

snarare verka i motsatt riktning, och den senare, att i frågan meningarna

vore delade bland nykterhetsvännerna i länet.

Utskänkningsbolaget i Stockholm har ställt sig tveksamt gent emot

den föreslagna nedsättningen af minuthandelsminimum. Visserligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

torde densamma leda till minskning i någon mån af den så kallade

galningen; huruvida den skulle leda till minskning af brännvinsförbrukningen

vore däremot högst tvifvelaktigt. Under sådana omständigheter

syntes den ifrågaställa reformen kunna betecknas som ett ytterst

vågsamt experiment. I och med vidtagandet af en åtgärd, hvarigenom

åtkomsten af brännvin skulle betydligt underlättas, toge man ett motsvarande

stort afsteg från den väg, som den svenska brännvinslagstiftningen

år 1855, efter en lika sorglig som lång erfarenhet om följderna

af en alltför vidsträckt frihet inom hithörande område, omsider mera afgjordt

beträdde och allt sedan dess konsekvent följt med resultat, som,

när det sammanställdes med tidigare förhållanden och utan att man underskattade

värdet af det enskilda arbetet för nykterhetens främjande, torde

få betraktas såsom framgångsrikt. Sedan det visat sig, att flera af dem,

åt hvilka bolaget öfverlåtit minuthandelsrättigheter, vid försäljningen af

billigare s. k. bättre spirituösa, företrädesvis konjak — egentligt brännvin

finge dessa rättsinnehafvare ej utminutera — förfarit på det sättet, att

den köpta varan visserligen icke till eu och samma köpare utlämnats i

mindre belopp än det lagbestämda, eller en liter, men denna kvantitet

tillhandahållits köparen, fördelad på två eller flera kärl, ett t-illvägagående,

som uppenbarligen vore ägnadt att underlätta den salning, lagen velat förebygga

genom bestämmelsen, att mindre belopp än det minsta som finge

säljas i minuthandel ej heller finge utlämnas eller mellan flera köpare fördelas,

så hade bolaget, för att om möjligt minska den frestelse till dryckenskap,

hvartill antydda förhållanden kunde anses leda, numera i öfverlåtelsekontrakten

föreskrifvit, att vid försäljning under ett visst pris af annan

spirituösa än punsch, varan icke finge utlämnas i mindre belopp än en

liter i hvarje kärl. Enahanda förbehåll hade gjorts af Göteborgs och antagligen

äfven andra städers utskänkningsbolag, och det vore i bolagets

tanke godt, om eu liknande bestämmelse intoges i en blifvande förordning.

Utskänkningsbolaget i Uppsala har ansett, att sänkning af minimikvantiteten

vid utminutering möjligen torde kunna motverka salning, men

att samma mål borde kunna nås, äfven om minimigränsen bestämdes till

ett visst penningebelopp i stället för till en viss volym.

Bestämmelsen i § 3 af förslaget att minsta tillåtna försäljningsbelopp

vid minuthandeln skulle utgöra en half liter i stället för nuvarande

en liter vore enligt utskänkningsbolagets i Göteborg åsikt en af dem,

rörande hvilkas ändamålsenlighet meningarna hos nykterhetsvännerna i

vårt land vore mycket delade. Ett säkert omdöme, hvilken mening vore

den rätta, torde kunna vinnas endast genom en längre tids erfarenhet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ATåd. Proposition N:o 79.

Bolaget ansåge sig därför kunna tillstyrka förslaget med uttalande af den

mening, att, om den nya ordningen på en sådan ort som Göteborg skulle

medföra ogynnsamma verkningar, bolaget borde hafva fria händer att på

sina försäljningsställen utfärda särskild föreskrift, hvarigenom minimikvantiteten

där bestämdes till en liter.

Ifrågasatta sänkningar af minuthandelsminimum har tillstyrkts af

utskänkningsbolaget i Gäfle och kommunalstämman i Sundbybergs köping

äfvensom af åtskilliga andra myndigheter, däribland Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Uppsala, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län.

En nedsättning af minimibeloppet vid minuthandel under nu bestämda

en liter vore enligt Gäfle spritförsäljningsbolags förmenande i hög

grad ägnad att icke blott befrämja minskning af rusdrycksförbrukningen

utan också förekomma salning mellan flera köpare, hvilket nu försigginge

i stor omfattning. Bestämmelsen om en liter såsom minimikvantitet medförde

otvifvelaktigt, att mången nödgades köpa mera brännvin än han i

själfva verket önskade. Därmed följde också gifvetvis i många fall, att

konsumtionen blefve större än hvad den behöfde blifva, om en kund finge

köpa endast det mindre belopp, som han önskade erhålla. Bolaget ville

därför uttala sin lifliga anslutning till förslaget om sänkning af minimibeloppet.

vid utminutering, men hyste den åsikt, att ändamålet med en

nedsättning skulle i ännu högre grad vinnas, om minimikvantiteten bestämmes

till 0,35 liter.

Sundbybergs köpings kommunalstämma anser, att den föreslagna

nedsättningen af minsta försäljningskvantum vid utminutering vore välbetänkt

och ägnad att i många fall minska förbrukningen.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Uppsala, Hallands och Skaraborgs

län hemställa, att minsta försäljningskvantiteten vid minuthandel

måtte sättas till en tredjedels liter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län håller före, att

den föreslagna förändringen vore ett steg i rätt riktning.

Öfriga, nu ej särskild! omförmälta myndigheter, hvilka yttrat sig i

ärendet, hafva ej haft något att erinra vid denna del af förslaget.

Gifvet är, att på förhand icke kan med full visshet beräknas, huru

en sänkning af minuthandelsminimum kan komma att verka; de skäl, som

tala för åsikten, att en dylik sänkning kommer att verka till förmån för

nykterheten, synas mig emellertid vara öfvervägande, hvadan jag ansett

mig höra föreslå en dylik sänkning.

I detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att i Korge, där

lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel utgör 0,35 liter, brännvinskonsumtionen

är föga mer än en tredjedel så stor so^in i Sverige. Att

Bth. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

sänka minuthandelsminimum så långt som till 0,35 liter, hvilket vissa

myndigheter föreslagit, anser jag mig dock icke böra tillråda, desto

mindre som en dylik sänkning skulle nödvändiggöra införande af ett nytt

målkärl, rymmande nyssnämnda myckenhet, utan har jag trött, att man

bör stanna vid det mått, som i det remitterade förslaget angifvits, eller

en half liter.

Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att, på sätt utskänkningsbolaget

i Stockholm förordat, införa en bestämmelse om förbud för

innehafvare af rättighet till utminutering af brännvin att utlämna såldt

brännvin å kärl, rymmande mindre än det minsta belopp, dylik rättighetsinnehafvare

må försälja, har en sådan bestämmelse icke upptagits i

förslaget.

§ 4.

På grunder, för hvilka jag förut redogjort, har jag ansett, att utskänkning

bör innefatta endast försäljning till förtäring på stället. Bestämmelse

därom har införts i förevarande § af förslaget, motsvarande

§ 3 i nu gällande förordning.

§ 5.

Första mom. i § 4 af nu gällande brännvinsförsäljningsförordning

lyder: Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin

i mindre belopp, än han själf äger försälja.

Denna bestämmelse, den s. k. salningsparagrafen, har i sin nuvarande

affattning ej sällan föranledt olika tolkningar. Svårigheten att afgöra hvad

som förstås med allmänhet har nämligen mången gång vållat, att brännvinsförsäljning

eller förmedlande af sådan kunnat försiggå i tämligen stor

utsträckning utan att detta ledt till någon ansvarspåföljd. Särskild! har

detta föranledt missbruk i sådana fall, då föreningar, sällskap eller andra

dylika sammanslutningar, utan att äga tillstånd till brännvinsförsäljning,

för gemensam räkning medelst sammanskjutna medel inköpt brännvin för

att emellan föreningens eller sällskapets medlemmar fördelas i förhållande

till det af en hvar tillskjutna beloppet. Då i sådana fall väckta åtal för

oloflig brännvinsförsäljning ej sällan fått en frikännande utgång, innebär

detta tydligen eu lockelse för dem, som vilja genom salning anskaffa billigt

brännvin, — att för ändamålet bilda föreningar. Det har ock för mig

uppgifvits, att detta flerstädes, särskildt i Skåne, förekommit i ganska stor

utsträckning; och gifvetvis är det att befara, att ett dylikt förfarande,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

51

hvilket tydligen icke är förenligt med en god lagstiftning i ämnet, kan,

om det får ostördt fortgå, blifva ganska allmänt. Ifrågavarande lagbud

krafvel’ därför uppenbarligen, till förekommande af det omnämnda missbruket,

ett förtydligande tillägg, hvilket ock i förslaget införts.

I § 18 mom. 3 af nu gällande förordning är bolag förbjudet att

genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin.

De förut ornförmälda i förslaget upptagna bestämmelserna rörande

särskiljande af utminutering och utskänkning göra, att innehafvare af gästgifverier

med utskänkningsrätt äfvensom innehafvare af privilegierade

rättigheter i städerna betagas rätten att utsända dylika ombud.

Innehafvare af på auktion inropad rättighet skulle icke heller vidare

få utsända försäljningsombud, därest, på sätt förslaget innehåller, dylik

rättighet hädanefter ej kommer att omfatta annan försäljning än den, som

äger rum till förtäring på stället.

Rättighet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar

å brännvin skulle sålunda återstå endast för personer, till hvilka

bolag öfverlåtit rättigheter till utminutering.

Ett bibehållande af denna rättighet skulle innebära, att afsikten med

indragningen af vissa gästgifvares och andras rätt till försäljning för afhämtning

och borttagande af auktionsförfarandet med afseende å utminuteringsrättigheter

skulle i väsentlig mån förfelas; det behof af spritdrycker,

som innehafvare af gästgifveri- och auktionsrättigheter genom utsändande

af ombud tillgodosett, skulle nämligen i sådant fåll hädanefter komma att

i väsentlig män tillfredsställas — icke, till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens

effektivitet, af bolagen — utan af vinhandlarne d. v. s. af dem,

till hvilka bolagen öfverlåtit utminuteringsrättigheter. Till försvar för

denna rätt — en rätt, som medgifvits vara oegentlig, då från bolagen

öfverlåtits en vidsträcktare rätt, än bolagen själfva innehafva — har visserligen

anförts, att om densamma borttoges, franska handelstaktatens bestämmelse,

rörande rätt för »franska handelsresande, som färdas inom de

förenade rikena för franska handelshus», att där »upptaga beställningar,

med eller utan prof», skulle verka ett gynnande af utlänningar på svenska

medborgares bekostnad. Farhågorna i detta hänseende torde emellertid

vara betydligt öfverdrifna och synas icke böra utgöra hinder för meddelande

af ett förbud mot försäljning genom ombud, gällande för samtliga

innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter, därest ett sådant förbud

eljest finnes önskligt och nyttigt.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett, att det för

bolagen stadgade förbudet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga

beställningar å brännvin bör utsträckas till alla innehafvare af rättig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

het till brännvinsförsäljning. I syfte att förhindra kringgående af ett dylikt

förbud synes mig äfven böra meddelas bestämmelse, hvarigenom innehafvare

af eller delägare i firma, till hvilken utminuteringsrätt öfverlåtits,

förbjudas att själfva vid personligt besök utbjuda brännvin å annan ort

än den, där firman utöfvar sin verksamhet. Dock synes förbudet i intetdera

fallet böra gälla utbjudande af brännvin eller upptagande af beställningar

hos dem, hvilka själfva innehafva rätt till försäljning af brännvin.

§ 6.

Denna § motsvarar § 5 och § 36 inom. 1 i nu gällande förordning.

De ändringar, som vidtagits i mom. 2, åsyfta allenast förtydligande.

Tilläggas bör dock, att enär enligt förslaget utskänkning och utminutering

skulle från hvarandra åtskiljas, utskänkning af brännvin väl ansetts

lämpligen kunna förenas med försäljning af vin eller maltdrycker till förtäring

på stället men icke med försäljning af sådana drycker till afhämtning

likasom, å andra sidan, utminutering af brännvin ansetts böra förekomma

förenad endast med sådan försäljning af vin och maltdrycker, som

sker till afhämtning.

I förordningen angående villkoren för tillverkning af brännvin är

stadgadt, att med dylik tillverkning följande personer ej må befatta sig:

öfverståthållare, underståthållare, landshöfding, landssekreterare, landskamrerare,

kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal, polistjänstemän, domare

på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik

ämbets- eller tjänsteman, kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst varande

läkare, brännerikontrollör eller tillsyningsman, så ock i allmänhet ämbetseller

tjänsteman, som till följd af sin befattning kan komma att deltaga i

beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå. I § 5 mom. 3 af

gällande förordning angående försäljning af brännvin stadgas, att den, som

enligt brännvinstillverkningsförordningen icke får befatta sig med tillverkning

af brännvin, äfvensom apotekare ej må tilldelas rättighet till minuthandel

med eller utskänkning af brännvin.

Gifvet är, att den, som på grund af sin ämbetsställning kan komma

att deltaga i beslut om tillverkning eller försäljning af brännvin eller

kontroll därå, icke bör, vare sig såsom enskild person eller som delägare

i brännvinsförsäljningsbolag, kunna tilldelas rätt till detaljhandel

med alkoholhaltiga drycker. Detsamma synes lämpligen böra gälla om

präst. Likaså bör egenskapen af kyrkobetjänt, lärare och tjänsteläkare utgöra

hinder för tillverkning eller försäljning för egen vinning af dylika

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

drycker. Däremot skulle det säkerligen vid flera tillfällen såväl i städerna

som i synnerhet på landsbygden, hvarest, på sätt jag förut antydt, bolagför

brännvinsförsäljning äfven skulle kunna inrättas, vara till vinning för

det mål, lagstiftaren uppställt för dessa bolag — att i sedlighetens intresse

handhafva brännvinsförsäljningen — om personer, anställda i befattningar

af sistomförmälda slag, hvilka personer ofta till följd af sin verksamhet

äro besjälade af intresse för nykterhetssträfvandet, icke utestängdes från

deltagande i bolagens arbete.

I enlighet med af Kungl. Maj:t i särskilda mål godkänd praxis har

i mom. 4 af förevarande § uttalats, att apotekare jämväl må vara delägare

och styrelseledamot i brännvinsförsäljningsbolag.

§ 7.

Denna § är lika lydande med § 32 i nu gällande förordning.

§ 8.

§ 34 i 1895 års förordning, som motsvarar förevarande §, stadgar

beträffande utskärning, att betalning ej må sökas för brännvin i hvilken

myckenhet som helst, som blifvit utborgadt. Då vid utskänkning utborgning

af brännvin till större myckenhet än 50 liter torde förekomma allenast

vid större fester eller tillställningar, där anledning saknas att betaga säljaren

rätt att söka betalning för sin fordran, har jag ansett, att beträffande

utskänkning bör i förevarande hänseende gälla detsamma som nu är stadgadt

rörande utminutering. Vidare har, för att syftet med stadgandet i

förevarande § — att betalning ej må sökas för brännvin, som på en gång

blifvit utborgadt i mindre post än 50 liter — må tydligare framgå, paragrafen

undergått erforderlig redaktionsändring.

Andra hufvudafdelningen i förslaget, hvilken erhållit rubriken Försäljningsrättigheter,

inrymmer stadganden, motsvarande dem, som innehållas

i nuvarande § 6 mom. 1, §§ 7—11, § 13 mom. 1 och 2, §§ 14,

15 samt 18 mom. 1—3 och 5—10.

§§ 9 och 10.

Dessa §§ motsvara nuvarande § 6 mom. 1 och § 7. I fråga om

dessa §§ torde, efter hvad jag anfört om privilegierade rättigheters och

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

vissa gästgifveriers förändrade ställning, någon vidare redogörelse ej tarfvas.

Dock torde böra omförmälas, att lydelsen af § 9 blifvit i viss mån

ändrad i syfte att förebygga ett tilläfventyrs möjligt återupplifvande af

äldre privilegierade rättigheter, som ej utöfvats, sedan kungl. förordningen

den 18 januari 1855 trädde i tillämpning. Då en bestämmelse i sådan

riktning väl knappast torde böra möta någon betänklighet, lärer någon

närmare motivering däraf ej vara erforderlig.

Bestämmelsen i nu gällande förordnings § 6 mom. 2 har såsom

obehöflig uteslutits ur förslaget.

CD O

§ 11.

Denna § motsvarar § 8 i nuvarande förordning.

Stadgandet i sistnämnda § om skyldighet för magistraten att, äfven

om brännvinshandeln i staden blifvit ordnad för en period af mer än ett

år, årligen uppgifva antalet privilegierade brännvinsförsäljningsrättigheter

och efter vederbörandes hörande afgifva utlåtande i fråga om brännvinshandelns

ordnande har i förslaget borttagits. Vidare har frågan om inrättande

af detaljhandel gjorts beroende af hos stadsfullmäktige eller allmänna

rådstugan väckt förslag, hvarjämte fråga härom ansetts böra hänskjutas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning endast i det fall,

att sådan handels inrättande beslutats. Den magistrat nu tillkommande

vetorätt i fråga om försäljningsställens antal har därjämte uteslutits. Slutligen

har föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet

skall kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna påbud

för staden vanligen meddelas, äfvensom att besvärstiden öfver sådant

beslut skall räknas från dagen för kungörandet.

§ 12.

Denna § är afsedd att träda i stället för nuvarande § 9. Ändringarna

äro föranledda däraf, att, på sätt förut blifvit nämndt, auktion

för upplåtande i stad af detaljhandel med brännvin ansetts icke vidare

böra äga rum.

§ 13.

Denna § motsvarar § 10 i nu gällande förordning. I öfverensstämmelse

med hvad som föreslagits rörande upplåtande af rätt till detalj
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

55

handel med brännvin i stad har i förevarande § bestämmelse blifvit intagen,

att försäljningsställenas antal i socken ej må sättas högre än det,

som kommunalstämman förordat; hvarjämte, i likhet med hvad som skett

i § 11, bestämmelser föreslagits rörande sätt för delgifning af Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes beslut om brännvinsförsäljningsrättighets upplåtande.

§ 14.

Bestämmelserna i denna §, som är afsedd att ersätta nuvarande §

11, äro föranledda af ofvan omnämnda förslaget att äfven å landsbygden

inrätta bolag för försäljning af brännvin. Mom. 1, hvilket affattats i enlighet

med grunderna för § 12 i förslaget, innehåller de bestämmelser,

som skola tillämpas i socken, där endast utminuterings- eller såväl utminuterings-

som utskänkningsrätt blifvit upplåtna; mom. 2 reglerar förhållandena

i socken, där blott utskänkningsrätt blifvit upplåten. Enligt

mom. 3, som handlar om brännvinsförsäljning i köping, skulle denna

i hufvudsak ordnas lika med brännvinshandel i stad.

§ 15.

Denna § motsvarar § 18 mom. 1, 3 och 5—10 i 1895 års förordning.

Mom. 1. Det har ansetts lämpligt att bereda bolag möjlighet att

öfvertaga detaljhandeln med brännvin icke blott å, den ort, där bolagets

styrelse har sitt säte, utan äfven, om sådant i något fall må finnas ändamålsenligt,

i annan kommun. Af denna anledning äfvensom med afseende

därå, att enligt förslaget brännvinsförsäljning äfven inom socken

på landet kan tillkomma bolag, har momentet fått i viss mån ändrad lydelse.

Bestämmelsen i nuvarande mom. 1 om minsta antal delägare i bolag

har flyttats till mom. 5.

Mom. 2. Då § 5 mom. 2 i förslaget innehåller förbud för alla

innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter att för försäljningen använda

ombud, har det i mom. 3 af nuvarande § 18, som motsvarar mom. 2 af

förevarande §, stadgade förbud i enahanda hänseende icke behöft där upptagas.

Däremot har där införts hvad Riksdagen för sin del beslutat med

afseende å villkoren för bolags förvärf af fastighet och företagande af större

förändringar i fastighet, som äges af bolag.

I svenska nykterhetssällskapets förberörda skrifvelse den 26 september

1903 anmärktes, att i vissa städer bolags styrelse hyrt lokaler af

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

styrelseledamöter i bolaget. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ett af de

län, där anmärkta förhållandet ägt rum, anförde i sitt underdåniga utlåtande

öfver skrifvelsen, att detta ingalunda vore i gällande brännvinsförsäljningsförordning

förbjudet. Med affärsaftal afsåges i allmänt språkbruk

icke hyresafta.1; ej heller hade lagstiftarens mening varit att inrymma

hyresaftal under de aftal, hvilka det förmenades bolagens styrelser att ingå

med enskilda ledamöter af styrelserna.

Denna uppfattning lärer icke vara den rätta. Anledningen till ifrågavarande

stadgande var just det förhållande, att flerstädes bolag hyrt lokaler

af sina styrelseledamöter. Till förebyggande af missförstånd i detta hänseende

har ordet »affärsaftal» blifvit utbytt mot orden »hyres- eller andra

affärsaftal».

Bestämmelsen, att bolag ej må låta aflöningen vare sig till styrelsen

eller till de hos bolaget anställda personer vara beroende på omsättningen

af brännvin eller vin bör följdriktigt fullständigas med ett stadgande,

att aflöningen ej heller må vara beroende på omsättningen af

maltdrycker.

Mom. 3. I detta inom., som svarar mot mom. 5 i nu gällande förordnings

§ 18, har, liksom å andra ställen, där det är fråga om finansdepartementets

kontroll- och justeringsbyrå, i stället för byrån satts chefen

för densamma.

Mom. 4. 1 detta inom., som i öfrigt motsvarar § 18 mom. 6 i 1895

års förordning, har jämväl införts föreskrift om minsta antal delägare i

bolag. Då enligt förslaget bolag inom en kommun må kunna utöfva

verksamhet äfven i annan kommun, från hvilken i sådant fall delägare

lämpligen böra ingå i bolaget, har antalet af de delägare, som skola

vara bosatta å den ort, där bolagets styrelse har sitt sate, blifvit nedsatt

från sex till fem.

Mot bolagens sätt att fylla den dem anförtrodda uppgift hafva i

svenska nykterhetssällskapets förberörda skrifvelse framställts åtskilliga

anmärkningar, nämligen:

att vissa bolags försäljningspris varit synnerligen låga, till stor del

beroende på konkurrens med bolag i närbelägna städer, och att ett bolag

under veckan närmast före jul nedsatt sina försäljningspris;

att vissa bolag öfverträdt bestämmelsen att delägarne ej finge bereda

sig egen vinning utöfver årlig ränta med högst fem procent å de af dem

tillskjutna kontanta medel; i ett bolag hade delägarne godtgjort sig sex

procent ränta å rörelsekapitalet, i några andra bolag hade delägare utan

att vara ledamöter i styrelsen dock erhållit arfvode;

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

57

att åtskilliga bolag användt en eller annan utskänkningsrättighet

uteslutande till försäljning till afhämtning, således såsom en slags minuthandel,

hvarifrån mindre kvantiteter än en liter försålts;

att ett bolag i strid mot förordningens uttryckliga föreskrift till

andra personer öfverlåtit samtliga utskänkningsrättigheter inom staden och

själft endast utöfvat en minuthandelsrättighet;

att i den af utskänkningsbolaget i en stad förhyrda försäljningslokalen

jämväl drifvits en verkställande direktörens enskilda vinaffär, vid

hvilken den af bolaget anställda personalen blifvit använd; samt

att tvenne bolag emot föreskriften att utskänkningsbolag icke få

förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro för bolagets egen rörelse

behöfliga, förhyrt hotell och sedermera däri uthyrt lokaler åt de personer,

till hvilka utskänkningsrättigheter öfverlåtits.

Enligt nykterhetssällskapets åsikt gåfve de anförda anmärkningarna

vid handen, att hvarken revisorernas årliga granskning af bolags förvaltning

och räkenskaper eller den tillsyn, Kungl. Maj:ts befallningshafvande

enligt gällande brännvinsförsäljningsförordnings § 18 mom. 9 och 10 samt § 52

utöfvade, varit till fyllest för ernående af en kraftig kontroll öfver bolagens

åtgöranden. De anmärkningar, som från finansdepartementets kontrolloch

justeringsbyrås sida framkomme, kunde ej heller i och för sig verka

nödig rättelse, där de ej förenades med kontrollerande myndighet, som

genom återkommande inspektioner på stället och åtalsrätt med eventuell

påföljd af den lämnade oktroj ens förverkande kunde gifva eftertryck åt

sina ord. Då emellertid kontrollbyrån därtill icke torde äga vare sig befogenhet

eller tillräckliga arbetskrafter, hemställde nykterhetssällskapet, att

Kungl. Maj:t, med afseende å föreliggande frågas samhällsviktiga betydelse,

täcktes vidtaga åtgärd för åstadkommande af en verksam inspektion öfver

det sätt, på hvilket brännvinsförsäljningsbolagen vid utöfningen af sina

uppgifter ställde sig gällande brännvinsförsäljningsförordning och dess i

§18 angifna syfte till efterrättelse.

öfver nykterhetssällskapets skrifvelse ha yttranden afgifvits af Kungl.

Maj:ts samtliga befallningshafvande; ehuru i flera af dessa yttranden vitsordas,

att vissa af de anmärkta missförhållandena upphört, ha dock nästan

alla befallningshafvande varit eniga om nödvändigheten af skärpt kontroll

å bolagens verksamhet. Öfverståthållareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län hemställa,

att Kungl. Maj :ts befallningshafvande måtte tillerkännas befogenhet att i

styrelsen för hvarje brännvinsförsäljningsbolag utse en ledamot med samma

befogenhet som öfriga styrelseledamöter och med skyldighet att, då

något missförhållande yppade sig, omedelbart göra anmälan till Kungl.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Hälft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Maj:ts befallningshafvande. En liknande anordning har föreslagits af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Kalmar, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västernorrlands

län, dock att länsstyrelsens ombud, som skulle hafva rätt att närvara vid

bolagsstämmor och styrelsesammanträden samt utöfva tillsyn öfver bolagets

verksamhet, icke skulle vara ledamot af bolagsstyrelsen. Flera af länsstyrelserna

hafva ifrågasatt inspektion öfver bolagens verksamhet och

utvidgande af den befogenhet, som enligt § 18 mom. 10 i gällande

brännvinsförsäljningsförordning tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Om utskänkningsbolagen torde i allmänhet det omdöme med fog

kunna fällas, att de fylla sin uppgift väl och sträfva att ställa sig till

efterrättelse brännvinsförsäljningsförordningens föreskrifter och dess i § 18

uttalade syfte. Då likväl icke sällan missbruk förekommit, måste en skärpt

kontroll å deras verksamhet anses vara af behofvet påkallad. Än nödvändigare

blir denna, om förslaget i § 25 rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen

blir bifallet. Enligt detta skulle för städers, landstings

och hushållningssällskaps andelar sättas ett visst maximum; om försäljningsafgiften,

på grund af ofvan föreslagna bestämmelser blir mer effektiv

än hittills, lära i allmänhet ifrågavarande andelar utan särskilda åtgärder

eller svårighet stiga till maximum, i hvilken händelse nämnda korporationers

intresse för detaljhandeln med brännvin, för så vidt detta intresse

är af ekonomisk art, mångenstädes torde komma att svalna. Af denna

anledning har föreslagits i förevarande mom., att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

må äga att tillsätta en ledamot i styrelse för brännvinsförsäljningsbolag,

i mom. 5, att chefen för kontroll- och justeringsbyrån

eller af chefen för finansdepartementet förordnad person må när som helst

företaga granskning af bolags förvaltning och räkenskaper, samt i mom.

8, att vissa däri omförmälda åtgärder af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

kunna föranledas, icke endast, såsom nu, af vägrad ansvarsfrihet

eller framställning af någondera af de i mom. 7 nämnda myndigheter,

utan äfven af gjord revisionsanmärkning eller framställning från chefen

för kontroll- och justeringsbyrån eller den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förordnade ledamoten af bolagets styrelse.

Mom. 5, motsvarar nuvarande mom. 7. Granskning af bolags räkenskaper

och förvaltning skall enligt nu gällande bestämmelser äga rum

i januari eller februari månad. Om, på sätt i § 18 föreslås, försäljningsåret

kommer att sammanfalla med kalenderåret, lärer revisionstiden böra framflyttas

till mars och april månader. Föreskriften att bolags styrelse skall

lämnas tillfälle att förklara sig öfver gjorda revisionsanmärkningar är för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

59

anledd af framställning i utskänkningsbolagens förtroendenämnds ofvanberörda

skrifvelse den 26 september 1903, till hvilken framställning samtliga

Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt bifall. Rörande sista

punkten i detta mom. har jag redan yttrat mig.

Mom. 6. Detta mom. motsvarar nuvarande mom. 8; förändringarna

däri, hvilka äro af mindre betydenhet, torde knappast tarfva någon förklaring.

Mom. 7. Detta mom. innehåller i sak detsamma som nuvarande

mom. 9.

Mom. 8, motsvarar nuvarande mom. 10. Om skälen till föreslagna

ändringar har jag redan förut uttalat mig.

Mom. 9 innehåller föreskrifter rörande de bolags förvaltning och

räkenskaper, hvilka skulle komma utöfva verksamhet i mer än en kommun.

§ 16.

Det förut nämnda i förslaget intagna tillägget till § 5 mom. 1 var

föranledt af nödvändigheten att hämma en särskild form af salning, hvilken

under sista tiden flerstädes förekommit. Nämnda tillägg afser emellertid

endast att förekomma en brännvinsförsäljning, som under viss form

bedrifves utan tillstånd och följaktligen undandrager sig afl kontroll.

Däremot föreligger naturligen ej skäl att under alla omständigheter förbjuda

all utskänkning inom klubbar eller föreningar. Men om sådan skall

förekomma, bör detta endast kunna ske efter föregången pröfning af vederbörande

myndighet och därpå grundadt tillstånd. I syfte af en härutinnan

önskvärd kontroll synes dock tiden för ett dylikt tillstånd icke böra utsträckas

öfver ett år i sänder. Bestämmelser härom hafva införts i mom.

1 af förevarande §.

Med hälsobrunnar och badorter äro i afseende å bebofvet att erhålla

en ordnad brännvinsutskänkning likställda en del andra under senare tider

uppkomna kurorter. Med anledning däraf ha i mom. 2 orden »hälsobrunn

eller badort» utbytts mot orden »hälsobrunn, badort eller annan kurort».

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att medgifva rätt till

brännvinsutskänkning för kortare tid än år vid hälsobrunnar och badorter

har någonstädes blifvit tillämpad sålunda, att i stad med badortsanläggning,

där bolag öfvertag^ all minuthandel med och utskänkning

af brännvin, särskild rättighet på grund af § 13 i gällande brännvinsförsäljningsförordning

meddelats till utskänkning å hotell. Till förekommande

häraf ha i förslaget efter ordet »kurort» införts orden »å landet».

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7,9.

§ 17.

Mom. ]. Den ändring, som gjorts i mom. 1 af denna §, jämfördt med

mom. 1 af § 15 i gällande förordning, betingas af förslaget att hädanefter

endast vissa utskänkningsrättigheter å landsbygden må på auktion inropas.

Mom. 2 motsvarar § 18 mom. 2 i nu gällande förordning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har i sitt ofvan

omförmälda yttrande anfört, bland annat, att bolagen icke borde få öfverlåta

någon rättighet till utminutering af brännvin; dylika rättigheter kunde

bolagen själfva utan svårigheter utöfva.

Under försäljningsåret 1902—1903 voro enligt tillgängliga uppgifter

utminuteringsrättigheter till nedan uppgifna antal öfverlåtna från brännvinsförsäljningsbolagen:
a)

i större städer: 52 i Stockholm, 23 i Göteborg, 6 i Malmö, 2 i

Norrköping och 4 i Gäfle;

b) i städer med ett invånarantal mellan 20,000 och 30,000: 2 i

Hälsingborg, 4 i Karlskrona och 1 i Uppsala; i Örebro och Jönköping

voro inga dylika rättigheter öfverlåtna:

c) i städer med ett invånarantal mellan 10,000 och 20,000: 3 i

Lund, 1 i Sundsvall, 1 i Kristianstad och 3 i Uddevalla; i Borås, Halm
stad,

Landskrona, Linköping, Karlstad, Eskilstuna, Kalmar, Västerås, Söderhamn,

Falun och Ystad voro ej några utminuteringsrättigheter öfverlåtna;

d) i städer med ett invånarantal mellan 5,000 och 10,000: 2 i

Karlshamn; däremot hade i rikets öfriga 16 städer af ifrågavarande kategori

samt i alla mindre städer och köpingar, där bolag för detaljhandel med

brännvin varit inrättade, dessa bolag själfva utöfvat alla upplåtna och

använda utminuteringsrättigheter.

Inalles funnos under sistnämnda år å sammanlagdt 100 orter bolag

inrättade för detaljhandel med brännvin, åt hvilka upplåtits inalles 261

rättigheter till utminutering af brännvin; af dessa voro å tillhopa 13 orter

sammanlagdt 104 rättigheter öfverlåtna.

För förverkligande af det mål, som är afsedt med bolagsinstitutionen,

är det gifvetvis af vikt, att, såvidt möjligt är, all utminutering af brännvin

omhändertages omedelbart af utskänkningsbolagen. Förhållandena torde

dock för närvarande icke medgifva en sådan anordning. Jag har därför

icke ansett mig böra tillstyrka intagandet i nu förevarande förslag till

förordning af någon bestämmelse i dylik riktning.

Mom. 3 och följande äro i hufvudsak lika lydande med motsvarande

mom. i nuvarande § 15.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

61

Då bland de allmänna bestämmelserna i § 1 förekommer en bestämmelse

att i fråga om försäljning af punsch skall, utöfver de i denna förordning

meddelade föreskrifter, gälla hvad särskild! är stadgadt, har den

i § 17 mom. 5 af den nuvarande brännvinsförsäljningsförordningen intagna

hänvisningen till de särskilda bestämmelser, som finnas meddelade

rörande stämpelafgift för punsch, icke ansetts erforderlig och därför ur

förslaget uteslutits.

§ 18.

Sedan äldre tid tillbaka räknas försäljningsåret i stad från den 1

oktober och å landet från den 1 november. Under erinran om den svårighet,

som med afseende därå att revisionsberättelserna angående utskänkningsbolagen

omfattade ett försäljningsår räknadt från den 1 oktober,

under det landstingets räkenskaper omfattade kalenderår, vid revision af

dessa räkenskaper förekomme vid beräknandet af landstingets största inkomstpost,

brännvinsförsäljningsafgifterna, hemställde Stockholms läns landsting

i underdånig skrifvelse den 18 september 1894 om sådan ändring i

försäljningsförordningen, att försäljningsåret finge räknas från den 1 januari,

öfver denna skrifvelse hördes Kungl. Maj:ts befallningshafvande, af hvilka

en del tillstyrkte, men flertalet afstyrkte den föreslagna ändringen. De

skäl, som anfördes däremot, voro, att den af Stockholms läns landstinganförda

olägenheten ej vore af någon nämnvärd betydelse och att den för

öfrigt icke skulle afhjälpas genom ändringen, enär den öfverldagade svårigheten

vid beräkningen af landstingets inkomst af brännvinsmedlen delvis

berodde på bestämmelsen om fördelning efter folkmängden af de till statskontoret

ingående medlen; att förslaget fordrade åtskilliga andra ändringar

i förordningen, hvilka af landstinget icke ifrågasatts; att revisionen af utskänkningsbolagens

räkenskaper icke skulle hinna afslutas före revisionen

af landstingets räkenskaper; att bolagens vinstmedel skulle komma att

levereras tre månader senare än förut; att svårighet skulle uppstå för

innehafvare af försäljningsrättigheter vid förhyrande af lokaler, då ju flyttningstiden

i stad infölle den 1 oktober, samt äfven vid anskaffande af

tjänstfolk; att varuinköpen i allmänhet företoges på hösten och att detta,

hvad särskild! de norrländska städerna beträffade, till följd af kommunikationerna

vore alldeles nödvändigt; samt slutligen att städerna i december

månad uppgjorde sin inkomst- och utgiftsstat för följande år och således

vid nuvarande beräkning af försäljningsåret därvid exakt kände sin inkomst

af utskänkningsbolagets vinstmedel, hvilket icke vidare skulle blifva

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.

förhållandet, om försäljningsåret sammanfölle med kalenderåret. De länsstyrelser,

som förordade förändringen, ansågo däremot, att inga svårigheter

skulle möta mot dess genomförande, och påpekade dessutom, att ordning

och reda i räkenskaperna skulle vinnas genom densamma, äfvensom, ifall

de nuvarande tidsbestämmelserna angående åtgärders vidtagande för försäljningsrätts

vinnande bibehölles, längre tid erhölles för försäljningens

ordnande, hvarjämte ett par af dessa, länsstyrelser förklarade sig anse de

mot förslaget gjorda invändningarna, däribland äfven den rörande hyresaftalen,

icke äga någon afgörande vikt.

Några länsstyrelser hade, innan de afgifvit sina underdåniga utlåtanden,

lämnat utskänkningsbolagens styrelser tillfälle att uttala sig i frågan.

Af dessa hade några afstyrkt förändringen under anförande af ett eller

flera af de ofvan omförmälda skälen, hvarjämte en framhållit, att den vid

försäljningsårets slut nödvändiga, vid flera bolag ganska omständliga inventeringen

af inneliggande lager skulle komma att infalla på den brådaste

tiden. Däremot hade styrelserna för utskänkningsbolagen i Stockholm och

fem andra städer samt två köpingar förklarat, att från bolagens sida intet

hinder mötte mot förändringens genomförande. Slutligen hade magistraterna

i några städer afstyrkt förändringen, under det att Stockholms stads

drätselnämnds första afdelning förklarat, att från stadens sida intet funnes

att erinra mot densamma, om blott bolagets vinstmedel inbetalades före

den 1 augusti, hvarjämte två kronofogdar framhållit önskvärdheten af förändringen

af det skal, att större likformighet med kronoräkenskaperna

därigenom vunnes, enär brännvinsförsäljningsmedlen vore det enda konto

i nämnda räkenskaper, som icke redovisades efter kalenderår.

Stockholms läns landstings ifrågavarande framställning föranledde

icke någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd vid aflåtande af nådiga propositionen

till Riksdagen den 8 mars 1895 angående förändrad lydelse af

vissa §§ i brännvinsförsäljningsförordningen. Flertalet af de hinder, som

då uppställde sig mot genomförande af den ifrågasatta ändringen, äro

emellertid i förevarande förslag undanröjda; bolagens vinstmedel skola

enligt detta redovisas inom samma tid, före februari månads utgång, som

enligt nu gällande bestämmelser; landstingen skola erhålla sina andelar af

brännvinsförsäljningsmedlen ensamt från statskontoret, som torde komma

att verkställa utdelning däraf dels i mars eller april månad af bolagens

nettovinst, afgifter för öfverlåtna rättigheter samt årsafgifter för första

halfåret och dels i juli eller augusti månad af årsafgifter för andra halfåret;

något hinder att bilda bolag så tidigt, att det kan göra sina inköp

under hösten före försäljningsåret, föreligger icke i förslaget. Då härtill

kommer, att, om nytt bolag skall efterträda förutvarande, det nya svår
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

63

ligen kan ha sina lokaler iordningställda samma dag försäljningen skall

börja, hvadan det i de flesta fall torde vara en fördel, att försäljningsåret

ej sammanfaller med hyresåret, har jag — med hänsyn särskild! till lämpligheten

i räkenskaps- och statistiskt hänseende och äfven därtill, att det

öfvervägande flertalet af de myndigheter, som yttrat sig öfver det remitterade

förslaget, lämnat utan anmärkning den föreslagna bestämmelsen att

försäljningsår skulle sammanfalla med kalenderår — ansett mig böra hemställa

om intagande i förordningen af en dylik bestämmelse.

Den i § 12 af nuvarande förordning förekommande bestämmelse, att

den, hvilken uppsagt eller förverkat rättighet till minuthandel med och

utskänkning af brännvin, ej må å nyo vinna rättighet till dylik handel

annorlunda än i § 9 eller § 11 af gällande förordning medgifves, har

såsom obehöflig ansetts kunna utgå.

Tredje hufvudafdelningen Afgifter omfattar stadganden, svarande

mot dem, som innehållas i nuvarande § 13 mom. 3, §§ 16; 17, 18

mom. 4 samt §§ 19—22.

§ 19.

Denna § innehåller enahanda föreskrifter som nuvarande § 16, dock

att ijfden i § 16 mom. 2 stadgade tid för uppsägning af brännvinsförsäljningsrättighet

utsträckts till en månad, samt att, där uppsägning förut

skolat ske hos kommunalnämnd, densamma enligt förslaget skall äga rum

hos kronofogden.

§ 20.

Då bolag hädanefter torde komma att öfvertaga flertalet rättigheter

till detaljhandel med brännvin, och i följd häraf det beräknade minsta

litertalet för hvarje rättighet har föga betydelse, samt den nu befintliga

skillnaden i förevarande afseende mellan stad och landsbygd näppeligen

numera är af förhållandena påkallad, har minsta litertalet ansetts

böra i båda fallen beräknas lika, eller till samma belopp, som för närvarande

gäller beträffande landsbygden, d. v. s. 1,500 liter. I öfrigt innehåller

§ 20, där nu ifrågavarande stadganden förekomma, enahanda bestämmelser

som nuvarande § 17.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

§ 21.

Denna § motsvarar nuvarande § 18 mom. 4.

Enär enligt förslaget försäljningsåret sammanfaller med kalenderåret,

innebär ifrågavarande §, att den tid efter försäljningsårets slut, inom hvilken

bolag har att aflämna vissa bolaget åliggande avgifter samt nettovinsten

å rörelsen, varder åtskilligt kortare än nu är fallet. Då revisionen

af bolags räkenskaper skulle komma att äga rum under mars och april

månader och bolagen således böra hafva upprättat sina bokslut för föregående

år inom februari månads utgång, torde emellertid den föreslagna

tidsfristen för aflämnande af bolagens afgifter och vinstmedel få anses

tillräcklig. *

§ 22.

Denna § har samma innehåll som nuvarande § 19.

§ 23.

Denna § motsvarar och har samma innehåll som § 13 mom. 3 och

§ 20 i 1895 års förordning.

§ 24.

§ 21 i nu gällande förordning, som svarar mot § 24 i förslaget,

innehåller bland annat, att stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd

må anföra besvär öfver beslut, som taxeringsnämnd meddelar i fråga om

beräkning af det litertal brännvin, för h vilket försälj ningsafgift skall erläggas,

eller i’örande bestämmandet af sådan afgift. I öfverensstämmelse

med hvad eljest gäller om anförande af besvär å kommuns vägnar öfver

beslut af taxeringsnämnd har däremot i förslaget dylik rätt tillerkänts

stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt

kommunalstämma.

Nu gällande förordning bestämmer, att försäljningsafgiften skall utan

hinder af förd klagan utgå efter det af taxeringsnämnd bestämda litertal,

intill dess ändring däri blifvit vidtagen genom beslut, som vunnit laga

kraft. Om det af taxeringsnämnden åsätta litertal höjes af pröfningsnämn
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

65

den, kan pröfningsnämndens beslut sålunda ej bringas till verkställighet

förr än det vunnit laga kraft. Om vederbörande rättighetsinnehafvare ser

sin fördel i att fördröja dylik verkställighet, kan detta lätteligen ske genom

öfverklagande af pröfningsnämndens beslut och sedermera, om anledning

därtill gifves, af kammarrättens utslag i ärendet. Med anledning häraf

och för att bringa förfarandet uti ifrågavarande hänseende i öfverensstämmelse

med bevillningsförordningens föreskrifter med afseende å debitering

och uppbörd har i förevarande §:s mom. 2 ordet »taxeringsnämnd» utbytts

mot »pröfningsnämnd».

§ 25.

Denna § svarar mot § 22 i nu gällande förordning.

I Kungl. förordningen angående villkoren för försäljning den 24

augusti 1877 stadgades angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning:

att i stad, som deltager i landsting, tre femtedelar skulle tillfalla

staden, en femtedel landstinget och en femtedel hushållningssällskapet,

att i Stockholm brännvinsförsäljningsmedlen skulle i sin helhet tillfalla

staden,

att i annan stad, som icke deltoge i landsting, fyra femtedelar skulle

tillfalla staden och en femtedel hushållningssällskapet, samt

att å landet en femtedel skulle tillfalla landstinget, en femtedel hushållningssällskapet

och tre femtedelar fördelas mellan länets socknar efter

deras folkmängd.

Med tillämpning af dessa bestämmelser tillföllo under försäljningsåren

1877-3S78

Kr.

1883—1884

Kr.

Stadskommunerna..............

3,700,696-25

3,593,830-25

Landstingen.................

746,130-24

632,916-13

Hushållningssällskapen............

925,096-68

807,787-23

Landsbygdskommunerna...........

212,424-95

164,331''86

Genom Kungl. förordningen den 29 maj 1885 blefvo stadgandena

härom förändrade. Dessa stadganden, hvilka icke undergått förändring

vare sig genom kungl. förordningen den 31 december 1891 eller den 24

maj 1895, äro:

Brännvinsförsäljningsmedlen skola på följande sätt fördelas:

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft.

9

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, såvida brännvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då brännvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

h) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

sju tiondedelar fördelas mellan länets samtliga landsbygdskommuner

efter folkmängden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap.

I köping, där minuthandel med och utskänkning af brännvin blifvit

åt bolag öfverlåten, skola brännvinsförsäljningsmedlen fördelas efter lika

grunder som för stad, i hvilken brännvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

De andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, som ingå till statskontoret,

skola fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

67

inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma

stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller

hvarje landstingsområde, äger landstinget och vederbörande hushållningssällskap

att uppbära hvartdera en fjärdedel samt landsbygdskommunerna

hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Den sålunda stadgade fördelning har under försäljningsåren 1885—

1886, 1890—1891, 1895—1896, 1900—1901 samt 1902—1903 medfört

nedan upptagna inkomster för stadskommuner, landsting, hushållningssällskap

och landsbygdskommuner:

Å r.

Stads-

kommuner.

Kr.

Landsting.

Kr.

Hushållnings-

sällskap.

Kr.

Landsbygds-

kommuner.

Kr.

1885-1886 .............

3,235,611-80

974,140-78

728,543 88

724,079-20

1890-1891 .............

3,677,433-84

1,097,155-72

814,143-10

777,653-46

1895-1896 .............

5,215,495-29

1,381,728-36

1,021,455-42

962,447-18

1900-1901 .............

6,820,936-10

2,092,402-75

1,514,211-94

1,436,775-47

1902—1903 .............

6,832 603 16

2,056,955-81

1,498,651-21

1,513,916-25

Tillväxten under ifrågavarande år af brännvinsförsäljningsmedlen

har inneburit en ökad inkomst för städerna med omkring 2 kronor för

invånare, eller från omkring 4 kronor till omkring 6 kronor, och för landsbygden

med omkring 18 öre för invånare, eller från omkring 19 öre till

omkring 37 öre. Den starka ökningen för städerna, som fortgått nästan

oafbrutet under tiden efter år 1885, har gifvit anledning till upprepade

motioner inom Riksdagen, afseende att till landsbygdens förmån göra ändring

i den stadgade fördelningsgrunden. Sålunda väcktes vid 1889 och 1890 års

riksdagar motioner med syfte att nedbringa de större städernas andelar från

resp. 8, 7 och 6 tiondedelar till resp. 7, 6 och 5 tiondedelar samt de mindre

städernas från resp. 5 och 4 till resp. 3 och 2 tiondedelar. En annan motion

vid 1890 års riksdag innebar minskning af samtliga städers andelar med

två af de till dem utgående tiondedelar. Vid 1891 års riksdag återupptogs

yrkandet om ändring till landsbygdskommunernas förmån i två motioner,

åsyftande, den ena att minska städernas andel med en af de till dem utgående

tiondedelarna, den andra, jämte viss minskning af städernas andelar,

att landstingens och hushållningssällskapens andelar skulle till beloppet

fixeras. Sistnämnda motion återkom vid 1892 och 1893 års riksdagar.

Vid 1896 års riksdag föreslogs i en motion likställighet mellan städerna

och landsbygden; dock att de städer, som ej deltoge i landsting, skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

erhålla högre belopp än de öfriga. Denna motion framfördes ånyo vid

1898 års riksdag. I motion vid 1897 års riksdag föreslogs, att alla städer,

äfven de som ej deltoge i landsting, skulle åtnöjas med fyra tiondedelar

af de medel, som i städeiuia inflöte. Samtliga dessa motioner hade väckts

inom Andra kammaren. År 1898 föreslogo motionärer i Riksdagens bägge

kamrar, att af de till städerna utgående tiondedelarna fyra skulle tillfalla

landtkommunerna; landstingen och hushållningssällskapens andelar skulle

icke få öfverstiga vissa belopp. En annan inom Andra kammaren väckt

motion innehöll förslag till fullständig utjämning i ifrågavarande hänseende

mellan land och stad.

I flera motioner, däribland några af ofvan omförmälda, hade äfven

yrkats, att brännvinsmedlen skulle, antingen till en del — 15, 20 eller

50 procent — ingå till statsverket eller ock i sin helhet successivt

till statsverket indragas, hvarjämte en motionär vid 1898 års riksdag

hemställde, att en del af samma medel skulle afsättas till arbetarförsäkringsfonden.

Redan dessförinnan, vid 1889 års riksdag, framställdes i en

inom Andra kammaren väckt motion, yrkande att hushållningssällskapens

andelar af ifrågavarande medel skulle öfverflyttas till landstingen.

Någon Riksdagens åtgärd föranledde emellertid ej någon af ofvan

omförmälda motioner.

Den 18 maj 1900 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, den s. k.

kommunalskattekommittén, med uppdrag bland annat att afgifva förslag

till ändringar i gällande bestämmelser om kommunalbeskattningen i syfte,

att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte

kommunerna beredas i den för de skattskyldiga minst betungande och

efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ordning.

Vid öfvervägande om och i hvilken utsträckning staten borde, utöfver

hvad redan vore förhållandet, träda kommunerna till hjälp genom direkt

understöd fäste kommittén uppmärksamheten därpå, att de utgiftsposter,

hvilka hårdast tryckte särskildt de ekonomiskt svagare kommunernas budget,

vore skolväsen och fattigvård, af hvilka staten, erkännande de ungas

utdaning till dugliga medborgare vara lika mycket ett stats- som ett

kommunalt intresse, redan funnit sig manad att kraftigt understödja den

förra. Men alltmera började den åsikt göra sig gällande, att äfven omvårdnaden

om de fattiga och orkeslösa i samhället icke vore blott och

bart en kommunal angelägenhet, utan af hög betydelse äfven för statslifvets

kraft och hälsa samt därför kunde göra anspråk på statens understöd.

Kommittén hade emellertid ansett, att icke hvilka statsmedel som

helst kunde utan åtskillnad användas. Men bland statens inkomstkällor

funnes en, hvilken redan på grund af sitt ursprung syntes företrädesvis

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

69

ägnad att i mån af behof afledas från staten till kommunerna för att

lämna bidrag till dessas utgifter för fattigvård, sjukvård samt ordningsväsen

och som därför äfven redan till sin ena hälft, om än under särskild

benämning, tillerkänts kommunerna, nämligen de s. k. brännvinsmedlen.

Ty att den inkomst, som tillflöte det allmänna af brännvins tillverkning,

och den, som härflöte af dess försäljning, skulle vara af så olika art, att

den förra på grund af sin natur måste vara en statsinkomst, den senare

en kommunal inkomst, borde icke rimligtvis kunna påstås. Då det gällde

att ur nu befintliga statsinkomster tilldela kommunen något ökadt understöd,

hade därför kommittén hållit före, att härvid något bättre medel

icke stode lagstiftningen till buds än att åt kommunerna inrymdes viss

andel i brännvinstillverkningsskatten.

Denna utgjorde, då kommittén afgaf sitt utlåtande, för allt inom

landet tillverkadt brännvin med undantag af skattefria 2 procent 50 öre

för hvarje liter af normalstyrka. Genom höjning af denna skatt från 50

till 60 öre och genom öfverförande därifrån af 20 öre till en särskild

tillverkningsafgift, hvilken skulle fördelas mellan kommuner, landsting och

hushållningssällskap, skulle, oaktadt en jämväl föreslagen nedsättning af

brännvinsförsäljningsafgiften, eller från 15 till 5 öre för liter, de brännvinsmedel,

som för tillverkningsåret 1897—1898 tillfallit städer och köpingar,

landsbygdskommuner och landsting, enligt kommitténs beräkning ökas

för städer och köpingar:

från kronor 6,257,391 till kronor 6,827,197;

för landsbygdskommuner:

från kronor 1,299,428 till kronor 8,337,540; och

för landsting:

från kronor 1,835,114 till kronor 1,838,580.

Däremot skulle hushållningssällskapens andel minskas från kronor

1,352,669 till kronor 942,011.

Grunden för dessa medels fördelning skulle vara kommunernas

(städers, socknars, landstingsområdens) folkmängd, dock att af bolags

nettovinst hälften skulle gå till den kommun, där bolags verksamhet drefves.

Uppginge nämnda hälft till högre belopp, än som motsvarade 5 kronor

å hvar och en af kommunens invånare, skulle den kommunen tillkommande

andel nedsättas till det belopp, som efter nämnda beräkningsgrund

på kommunen belöpte. Hushållningssällskapens sammanlagda andel skulle

icke få öfverstiga en million kronor.

Emot kommitténs förslag uti nu ifrågavarande hänseende anfördes

emellertid af flera ledamöter reservationer, för hvilkas innehåll det dock

skulle vara för vidlyftigt att här redogöra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Öfver koimnunalskattekommitténs förslag infordrades och afgåfvos

yttranden af öfverståthållarämbetet och länsstyrelserna. Förslaget i den

del, hvarom i förevarande hänseende är fråga, tillstyrktes därvid af länsstyrelserna

i Kalmar och Galle och föranledde endast mindre detaljanmärkningar

af länsstyrelserna i Malmö och Halmstad. Däremot ansågo samtliga

öfriga länsstyrelser och öfverståthållarämbetet, att samma förslag icke

borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Skälen till afstyrkande!

voro hufvudsakligen,

att de i betänkandet framställda förslag ej föregåtts af en fullständig

och allsidig utredning såväl angående kommunernas behof af statsunderstöd

till bestridande af sina utgifter och lämpligaste sättet för beredande

af dylikt understöd, som angående de sannolika verkningarna af de

särskild! i stadskommunernas ekonomi djupt ingripande förslagen;

att statsverket ej vore i tillfälle att afvara så mycket som ifrågasatts,

utgörande för år 1898 omkring 3,800,000 kronor, utan att nödgas

uttaga ersättning genom nya skatter; samt

att, medan nu utgående bidrag till kommunerna beräknades icke

efter kommunernas invånarantal utan afpassades efter deras olika behof,

det af kommittén föreslagna bidraget skulle utgå till hvarje kommun efter

antalet af dess medlemmar, oberoende af kommunens finansiella förhållanden,

hvadan skattefria eller endast lindrigt beskattade kommuner skulle

begåfvas med medel, af hvilka de till äfventyra icke hade behof, under

det kommuner med stor fattigvårdstunga och hög kommunalskatt men

ringare folkmängd i långt mindre grad kornme i åtnjutande af den ifrågavarande

förmånen.

En länsstyrelse framhöll äfven, att, om på föreslaget sätt kommunerna

gjordes delaktiga af brännvinsmedlen, deras inkomster från denna

källa inom kort skulle komma att betraktas såsom ett lifsvillkor för kommunernas

ekonomiska bestånd och härigenom, till oberäknelig skada för

vårt folks sunda utveckling och framåtskridande, mäktiga hinder resas

mot arbetet för rusdryckskonsumtionens inskränkande.

Kommunalskattekommitténs förslag i fråga om afgifter å tillverkning

och försäljning af brännvin gjordes till föremål för en motion, som

år 1902 väcktes inom Riksdagens Andra kammare. Det var denna motion,

som gaf anledning till Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902.

1 en af förut omförmälda motioner framhölls, att under tidernas

lopp brännvinshandeln från att vara en binäring till jordbruket öfvergått

till att blifva en näringsgren, hvars afkastning under olika former hufvudsakligen

komme städernas invånare till godo. Missbruket af brännvin

vållade dock kostnader icke blott för städerna utan äfven för landsbygden,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

hvars utskylder, jämförda med skatteförmågan, i allmänhet vore mer betungande

än de, som ålåge städernas inbyggare.

En jämförelse mellan uttaxeringar för kommunala ändamål år 1902

i stads- och landskommunerna visar:

Uttaxeringen utgjorde per bevillningskrona

i omkring 55 procent af stadskommunerna högst 5 kronor,

» » 45 » » » öfver 5 kronor.

Till mer än 7 kronor 50 öre per bevillningskrona belöpte sig uttaxeringen

endast i 3 städer och 1 köping.

I landskommunerna utgjorde uttaxeringen per fyrk

i omkring 32 procent högst 50 öre,

» » 38 » mellan 51 och 75 öre,

» » 19 » »76 öre och 1 krona

» » 10 » öfver 1 krona.

Att den kommunala uttaxeringen i allmänhet tynger hårdare å landsbygden

än i städerna, torde sålunda icke kunna förnekas. Tillströmningen

af folk till städerna och hopningen af kapital därstädes göra äfven, att

skillnaden i berörda hänseende mellan stads- och landskommuner blir för

hvarje år större.

Till afbjälpande af detta missförhållande har, såsom ofvan nämnts,

blifvit ifrågasatt att minska städernas nuvarande inkomster af brännvinsförsäljningsmedlen

och i motsvarande grad öka landskommunernas. En

sådan åtgärd synes dock vara förenad med stora betänkligheter. Städerna

hafva med beräkning af dessa inkomsters fortsatta åtnjutande grundat

företag, ofta till gagn äfven för landsbygden, och upptagit lån; om någon

afsevärd minskning af samma inkomster skulle inträda, blefve följden häraf

åtminstone för vissa städer en stegring af uttaxeringen, som för de skattskyldiga

knappast blefve möjlig att bära. En minskning synes dock befogad,

nämligen för Stockholms stad från åtta till sju tiondedelar af i staden

inflytande brännvinsförsäljningsmedel. Städer, som icke deltaga i landsting,

böra gifvetvis bekomma de två tiondedelar, som annars skulle tillfalla

landstinget; däremot synes Stockholm, som bör hafva samma intresse af

jordbrukets utveckling och förkofran som Göteborg, Malmö och andra större

städer, icke mer än dessa böra komma i åtnjutande af den tiondedel, som,

därest staden legat inom området för ett hushållningssällskap, skolat tillfalla

detta.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Om sålunda i allmänhet någon minskning af städernas andelar uti

ifrågavarande medel icke ansetts tillrådlig, torde däremot anledning icke

förefinnas att låta städerna komma i åtnjutande af den ökade inkomst af

brännvinsförsäljningsmedlen, som efter hand torde komma att inträda dels

till följd af folkmängdens ökning och dels till följd af ofvan föreslagna

åtgärder till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet. I det

remitterade förslaget infördes därför i förevarande § bestämmelse, att stad

ej skulle få åtnjuta mer än hvad i en vid förslaget fogad bilaga angafs

såsom högsta andel för hvarje stad, hvilken andel beräknats lika med inkomsten

under försäljningsåret 1902—1903, därvid beloppen afrundats för

städer, som under samma år åtnjutit ett belopp, motsvarande högst fem

kronor för invånare, till närmast högre tusental och för öfriga städer till

närmast lägre tusental. Skulle emellertid det sålunda bestämda maximum

för någon stadskommun understiga hvad samma kommun skolat erhålla,

om den icke haft stadsrättigheter, var i bilagan till förslaget införd bestämmelse,

att beloppet skulle förhöjas med skillnaden. Beträffande ny

stad var i samma bilaga föreslaget, att dess högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen

skulle utgöra det belopp, som motsvarade fem kronor för

hvarje invånare i staden vid utgången af första året, hvarunder stadsrättigheter

åtnjutits. Vidare föreslogs i förevarande §, att stad, där rättighet

enligt § 11 icke blifvit upplåten, skulle likställas med landskommun.

Då den beräknade ökade inkomsten af brännvinsförsäljningsmedlen

ansetts böra odelad komma landskommunerna till godo, hade jämväl för

landstingens och hushållningssällskapens andelar af dessa medel föreslagits

maxima, för de förra sammanlagdt 2,000,000 kronor och för de senare

sammanlagdt 1,500,000 kronor, hvilka belopp ungefärligen motsvara de

andelak, som under de senare åren kommit landstingen och hushållningssällskapen

till godo. För vissa landsting och hushållningssällskap komme

enligt förslaget andelarna att ökas, för andra däremot att minskas;

detta berodde därpå, att till grund för fördelningen lagts, icke hvad som

inom de olika landstings- och hushållningssällskapsområdena influtit af

brännvinsförsäljningsmedel, utan uteslutande områdenas folkmängd.

Af de utskänkningsbolag och myndigheter, hvilka yttrat sig i ärendet,

hafva åtskilliga ej haft något att erinra mot de bestämmelser, som

föreslagits med afseende å fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen;

bland dessa äro Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Alfsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Däremot hafva, jämte åtskilliga utskänkningsbolag, kommunalstyrelser,

magistrater och kronofogdar, Kungl. Majds befallningshafvande i Hal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

73

lands län och öfverståthållareämbetet ansett, att nu gällande bestämmelser

angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning borde lämnas orubbade.

De skäl, som till stöd för denna uppfattning anförts, äro hufvudsakligen

följande.

Vore bränn vinshandeln ett statsmonopol, kunde ju staten disponera

öfver inkomsterna, huru den funne för godt, men så vore ej förhållandet.

Försäljningsafgiften vore en afgift för att i en viss kommun få idka handel

med brännvin i detalj och den erlades företrädesvis af kommunens

invånare, vinsten vore resultatet af en inom kommunen idkad rörelse, som

bedrefves af kommunens medlemmar. Rätteligen borde dessa medel tillfalla

kommunen liksom den behållna inkomsten af viss, utaf städerna bedrifven

industri eller verksamhet såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk.

Städerna, hvilka i olikhet med landsbygden själfva, finge aflöna de för

rättvisans handhafvande och kronouppbörden anställda tjänstemän, måste

äfven, just för brännvinshandelns skull, för polis och gatubelysning m. m.

vidkännas dryga uppoffringar, hvärjämte man syntes kunna antaga, att

fattigvårdstungan inom städerna ökades till följd af denna handel. Med

beräkning af inkomster utaf bränn vinsförsäljningen hade städerna grundat

företag, ofta till gagn för landsbygden, och upptagit lån, så att en afsevärd

minskning af dessa inkomster skulle åtminstone för vissa städer

medföra en ökad uttaxering, svår att bära. Det hade uppgifvits, att den

kommunala uttaxeringen vore tyngre å landet än i städerna. Detta vore

dock till stor del endast skenbart, beroende på den i allmänhet synnerligen

låga bevillningstaxeringen å jordbruksfastighet; det kunde inträffa, att

å landsbygden de kommunala utskylderna kunde till siffran vara dubbelt

så höga som i staden, utan att de i själfva verket tyngde hårdare å den

skattskyldige. För de mindre städerna kunde man ej tala om någon

kapitalökning; för de större ökades ständigt invånarantalet och därmed

utgifterna, medan samtidigt penningvärdet vore stadt i sjunkande. Det

vore vidare icke blott obilligt utan jämväl principiellt oriktigt att för städer,

som väsentligen finge draga tungan af en ökad brännvinsförsäljning,

deras andelar af inkomsten därför en gång för alla fixerades, under det

att kommuner, som icke hade det ringaste att göra med brännvinshandel,

finge en ökad inkomst däraf blott därför att invånarantalet stege. Med

ett fastslående af städernas vinstbelopp kunde äfven inträffa, att en stad,

hvars folkmängd under ett tiotal af år nära fördubblades och hvars utvecklingskraft

och utvecklingsmöjlighet vore långt större än en annan stads,

hvilkens ökning i invånarantal under samma tid varit obetydlig eller

ingen, erhölle ett proportionsvis lägre belopp än den stad, som hade hämmats

eller blifvit efter i utvecklingen. Hvad särskilt anginge den

Bill. till Rikscl. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

tiondedel, som Stockholm åtnjöte på den grund att staden icke läge

inom området för något hushållningssällskap, borde enligt öfverståthållareäinbetets

åsikt staden fortfarande få vara i besittning af densamma. Hushållningssällskapen

borde väl främja icke endast jordbruk utan äfven andra

näringar, och för främjande af näringar bidroge Stockholms stad till underhållande

af tekniska skolan och borgarskolan. Vissa andra stadens utgifter

såsom för veterinärer och kreaturshandel vore just sådana, till

hvilka ohushållningssällskapen plägade bidraga.

Åtskilliga af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, medgifva

billigheten af en ändrad fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen men

gilla icke det sätt, hvarpå frågan härom blifvit löst i det remitterade förslaget.

Vissa af dessa myndigheter föreslå, att städer, landsting, hushållningssällskap

och landskommuner fortfarande skola hvardera tilldelas vissa

kvotdelar af dessa medel, därvid de städerna tillkommande kvotdelarna

kunde minskas och de öfrigas däremot ökas; andra yrka i likhet med kommunalskattekommitén,

att invånareantalet skall läggas till grund för fördelningen;

ytterligare andra uttala beträffande stadskommunerna den åsikt,

att de olika kommunernas behof skall härvidlag ensamt tillmätas betydelse;

slutligen anse somliga, att vid fördelningen mellan stadskommunerna hänsyn

bör tagas såväl till invånareantalet som till behofvet, bedömdt efter

den kommunala uttaxeringen.

Att fastställa ett maximibelopp för de andelar, som skulle tillfalla

städerna, synes åtskilliga vara i flera hänseenden mindre lämpligt. Försälj

ningsinedlens totalbelopp kunde, måhända till väsentlig del genom

städernas bidrag därtill, stiga i sådan grad, att det skulle blifva en uppenbar

obillighet att bibehålla det först bestämda andelsbeloppet. Enahanda blefve

förhållandet, därest städernas folkmängd underginge en märklig förändring

t. ex. genom inkorporering med staden af nya områden eller af annat

skäl, eller om städernas näringslif af en eller annan anledning ändrade

karaktär af beskaffenhet att öfva inflytande på brännvinshandeln. Vidare

vore det vanskligt att använda brännvinsmedlens fördelning för ett enda

år såsom norm för andelsbeloppet under all framtid, därför att konjunkturer

och andra tillfälliga förhållanden kunde inverka på utfallet under

det året, något som inträffat beträffande flera städer. Skulle något år

härvidlag vara normgifvande, syntes enligt somligas mening försäljningsåret

1903—1904, enligt andras försäljningsåret 1906—1907 vara lämpligare

än det föreslagna året 1902—1903. Äfven har yrkande framställts därom,

att städerna vid bestämmande af maximum måtte få räkna sig till godo

högsta försäljningsvinsten under den period, som omfattas af de fem sista

försäljningsåren, innan förordningen träder i gällande kraft; vissa myndig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7d.

75

heter vilja utsträcka denna tidrymd till tio år eller till alla de år, för

hvilka städerna erhållit, några vinstandelar af bi’ännvinsförsäljningsmedlen.

Vidare har den mening uttalats, att maximibeloppen borde bestämmas

efter medeltalet af hvarje stads vinstandelar för en följd af år.

Vissa städers myndigheter hafva af olika anledningar hemställt om

höjning af de maxima, som föreslagits för samma städer.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna påpeka, att förslaget borde innehålla

föreskrifter om ett förändradt, beräkningssätt för vinstandelsmaximet för

de städer, som uppnådde sådan folkmängd, att de ej vidare komme

att deltaga i landsting.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Örebro,

Kopparbergs och Jämtlands län in. fl. myndigheter hålla före, att, om en

fixering af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen nu skulle

äga rum, denna borde blifva bestämmande endast för en viss tidsperiod,

efter hvilken ny fixering borde beslutas med hänsyn till de förändrade

förhållanden, som kunde komma att göra sig gällande. Den tidsperiod,

för hvilken fixeringen ansetts böra gälla, har varit fem eller tio år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län, som anser, att

till grund för medlens fördelning borde läggas det större eller mindre

behofvet och ej den större eller mindre folkmängden, föreslår, att landstingens,

hushållningssällskapens och landsbygdskommunernas andelar måtte

fördelas, med tre fjärdedelar efter folkmängden och med en fjärdedel efter

ytvidden hos landstingens, hushållningssällskapernas och landskommunernas

områden.

Med afseende å storleken af den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,

som ansetts böra utgå till landstingen i riket, har Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Blekinge län uttalat som sin mening, att denna icke,

såsom i förslaget skett, borde begränsas utan utgå på samma sätt som

hittills. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anser, att, då

de förbindelser, landstingen iklädt sig, icke torde kunna regleras utan ökad

landstingsskatt, ifall deras andelar af brännvinsförsäljningsmedlen afsevärdt

minskades, landstingen vid fördelningen af dessa medel borde bibehållas

vid åtminstone de inkomster, som de under de senaste åren uppburit.

Hvad hushållningssällskapens andel af brännvinsförsäljningsmedlen

beträffar, hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Blekinge,

Kopparbergs och Jämtlands län samt Östergötlands läns hushållningssällskap

såsom sin mening uttalat, att någon begränsning af denna andel till

1,500,000 kronor icke borde ifrågakomma.

Gottlands läns hushållningssällskap, med hvilket Kungl. Maj:t-s befallningshafvande

i Gottlands län instämt, har ansett, att de för hushåll
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

ningssällskapen afsedda medlen borde fördelas på ett sådant sätt, att först

hvarje hushållningssällskap tilldelades ett lika stort belopp, exempelvis

25,000 kronor, och återstoden af medlen därefter fördelades emellan de

olika hushållningssällskapen efter arealen af odlad jord inom hvarje sällskaps

område, eller, om detta icke skulle kunna godkännas, efter invånareantalet

inom hvarje sällskaps område. Sällskapet hemställer äfven, huruvida

icke hushållningssällskapens maximiandel skulle kunna något ökas,

detta särskilt med hänsyn till de många nya uppgifter, som alltmera

komme att blifva föremål för hushållningssällskapens verksamhet, exempelvis

främjandet af föreningsverksamheten och den nya egnahemslånerörelsen.

Det lika stora bidraget till hvarje hushållningssällskap motiveras därmed,

att för hvarje hushållningssällskap förekomme vissa utgifter, hvilka

måste anses oundgängliga, såsom förvaltningskostnader, anslag, hvilkas

anvisande utgör villkor för erhållande af statsbidrag äfvensom bidrag

till åtskilliga andra för samtliga hushållningssällskap gemensamma ändamål.

Rörande landsbygdskommunernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen

ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, huruvida

icke den landsbygdskommun, där brännvinshandel finnes anordnad,

skäligen borde tillkomma en viss andel utöfver det belopp, som enligt förslaget

skulle tillfalla andra kommuner. Det vore nämligen att antaga, att

en sådan kommun finge underkasta sig ekonomiska uppoffringar t. ex. för

polisväsendet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hemställer,

att de s. k. municipalsamhällena måtte tilldelas något understöd, då dessa

samhällens invånare själfva få bekosta de utgifter, som betingas af tillämpningen

af en del för städerna gällande stadgar och andra för större platser

nödvändiga anordningar.

Hvad vissa utskänkningsbolag och myndigheter anfört till stöd för

yrkandet, att nu gällande bestämmelser angående brännvinsförsäljningsmedlens

fördelning borde lämnas orubbade, finner jag icke hållbart. Att

till följd af den nyare bränn vinslagstiftningen handeln med brännvin i

allmänhet flyttats till städerna bör visserligen medföra och har äfven medfört

en ökad inkomst för dessa af brännvinsförsäljningen. Däraf följer

emellertid ingalunda, såsom man från vissa håll velat göra gällande, att

inkomsten af den brännvinsförsäljning, som drifves i städerna, ovillkorligen

också bör i sin helhet tillkomma dessa. Då lagstiftaren ansett, att

vinsten af brännvinshandeln i viss mån bör tillgodokomma, icke den enskilde,

som däraf skulle finna sig föranlåten att uppdrifva omsättningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

77

af brännvin, utan det allmänna, böra ock beträffande fördelningen af dessa

vinstmedel andra synpunkter få göra sig gällande än frågan om platsen

för handelns drifvande i det särskilda fallet. Redan vår nuvarande lagstiftning

har ju därutinnan intagit en sådan ståndpunkt. Därigenom

kunna ock de utgifter, som på grund af brännvinsförbrukningen drabba

det allmänna tyngre än eljest skulle vara fallet, såsom för fattigvård,

sjukvård, polis m. in., åtminstone delvis godtgöras. Den ofvan omförmälda

stegringen af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen har

emellertid utan tvifvel förorsakat, att dessa andelar blifvit vida större än

hvad de skolat vara, om städernas och landsbygdens andelar af samma

medel utmätts efter hvarderas behof. Väl må det vara sant, att kännedomen

om uttaxeringen per fyrk icke är tillräcklig för bedömande af den

kommunala uttaxeringens tyngd å vissa af de skattskyldige, nämligen

ägarne af fastighet. Skatternas ganska starka stegring å landsbygden,

medan de samtidigt minskas eller åtminstone ej ökas i städerna, och det

förhållande jag förut berört, att städernas inkomst af brännvinsförsäljningsmedel

för närvarande uppgår till omkring 6 kronor per invånare,

under det att landsbygden ej når högre än till omkring 37 öre per invånare,

ådagalägga, synes det mig, att Riksdagens begäran om en med

rättvisa och billighet mera öfverensstämmande fördelning af samma medel

än den nuvarande är till alla delar fullt befogad.

Att, på sätt åtskilliga myndigheter i likhet med kommunalskatteko

mmittén föreslagit, utan vidare bestämma städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen

i förhållande till deras folkmängd eller med visst

belopp för hvarje invånare skulle för vissa städer förorsaka eu af omständigheterna

icke berättigad, ganska betydlig stegring af deras andelar, för

andra städer däremot, om beloppet för invånare sattes exempelvis till 4

eller 5 kronor, vålla en betänklig rubbning af deras ekonomi. Sålunda

skulle t. ex. staden Kungsbacka, som för året 1902—1903 af ifrågavarande

medel erhöll 21,764 kronor 96 öre, få nöja sig, om beloppet sattes till 4

kronor för invånare, med omkring 4,000 kronor och, om beloppet sattes

till 5 kronor för invånare, med omkring 5,000 kronor. Det mål, som

genom en förändrad lagstiftning rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen

torde böra eftersträfvas, nämligen att öka landsbygdens andelar

utan att äfventyra städernas förmåga att fullgöra åtagna förbindelser, synes

mig därför icke kunna genom ett dylikt ordnande af frågan ernås.

För vinnande af den önskade förändringen härutinnan skulle under

andra förhållanden enda möjliga utvägen vara att minska städernas och i

samma män öka landsbygdens andelar. De i §§ 4 och 5 föreslagna förändringarna

i den nuvarande lagstiftningen, hvilka ändringar säkerligen i

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

icke oväsentlig grad komina att öka den behållna inkomsten af bolagens

brännvinshandel och därmed äfven det allmännas behållning af brännvinsförsäljningen,

torde dock möjliggöra, ett tillgodoseende af landsbygdens

intressen, utan att städernas berättigade kraf att få bibehålla så stor andel

af brännvinsmedlen, som må anses behöflig för uppehållandet af vissa

af städerna med beräkning af deras nuvarande inkomster grundade företag

eller förräntande af för sådana ändamål tagna lån, därigenom äfventyras.

En sådan förändring till förmån för landsbygden synes därför

lämpligen kunna ske på sätt det remitterade förslaget innehåller. Enligt

detta förslag skulle städerna behålla den kvotdel af brännvinsförsäljningsmedlen,

de för närvarande åtnjuta, dock med den begränsning uppåt, att

inkomsten icke skulle få öfverstiga det belopp, hvartill densamma uppgått

under det senaste år, för hvilket granskade räkenskaper föreligga, eller

försäljningsåret 1902—1903. För de städer, där medelinkomsten under

de fem sista åren uppgått till högre belopp än inkomsten under året 1902

—1903 men sistnämnda års inkomst understigit 5 kronor för invånare,

har jag dock ansett mig böra föreslå den jämkning i de grunder för fördelningen,

som det remitterade förslaget innehåller, att maximum i dessa

städer skulle höjas till nämnda medelinkomst, dock icke till högre belopp

än som motsvarar 5 kronor för hvarje invånare, som staden ägde den 31

december 1902.

Dessutom har den förändring vidtagits i det remitterade förslaget

att maximum för städer, som utträda ur landsting, blifvit höjd, så att den

då kommer att motsvara den andel af ifrågavarande medel, sju tiondedelar,

hvilken städer, som ej tillhöra landsting, åtnjuta, hvarjämte nödig

bestämmelse om sänkning af maximum för städer, hvilka återinträda i

landsting, tillfogats.

Till belysning af huru en fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen

skulle hafva gestaltat sig, därest de i förslaget angifna grunder tillämpats

år 1902—1903, har jag låtit uppgöra en tabell, hvilken torde såsom bilaga

få åtfölja detta protokoll.

Om, i enlighet med hvad jag ofvan anfört, för städernas andelar af

brännvinsförsäljningsmedlen fastställes ett maximum, grundadt icke på

folkmängd utan på förut uppnådd inkomst af detaljhandel med brännvin,

blir däraf en gifven följd, att uppkommande ökning af folkmängden icke

bör förorsaka höjning af ifrågavarande maximum. Detta synes mig böra

gälla äfven om folkökningen är beroende på inkorporering med en stad

af socken eller sockendel. Förbrukningen inom dylikt område af brännvin

har säkerligen i de allra flesta fall blifvit tillgodosedd från den närgränsande

staden och har sålunda redan före inkorporeringen bidragit till den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

79

inkomst, staden åtnjutit af sin bränn vinshandel, hvilken inkomst i sin

ordning legat till grund för det i förslaget till förordning ifrågaställda

maximum.

Det från visst håll framställda förslaget, att landskommun, där detaljhandel

med brännvin må komma att äga rum, bör tillerkännas högre andel

af brännvinsförsäljningsmedlen än annan landskommun, anser jag mig böra

på det bestämdaste afråda. Helt visst skulle en bestämmelse i sådan riktning

inom ett stort antal landskommuner, där brännvinsförsäljning nu

ej förekommer, medföra inrättande af sådan, något som ingalunda torde

böra genom lagstiftningen befordras.

Gifvetvis kunna för fördelningen mellan de olika hushållningssällskapen

och landstingen äfvensom landskommunerna utaf de andelar af

brännvinsförsäljningsmedlen, som anses böra dem tillkomma, uppställas

olika grunder, hvilka hvar för sig kunna hafva goda skäl för sig. Då

någon tillförlitlig beräkning icke kan göras, huru mycket brännvin, som

förtäres inom de olika orterna, kan man icke såsom fördelningsgrund

uppställa den olika förbrukningen och däraf från de olika orterna uppkommande

inkomst. Vid sådant förhållande torde någon rättvisare fördelningsgrund,

gällande såväl fördelning mellan hushållningssällskapen och

landstingen som mellan landskommunerna, än folkmängden icke finnas.

De yrkanden, som framställts rörande revision hvart femte eller

tionde år af grunderna för fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen, finner

jag icke förtjäna afseende. Statsmakterna äro ju utan bestämmelse

härom oförhindrade att, när helst sådant finnes lämpligt, öfverse och ändra

dessa bestämmelser.

Fjärde hufvudafdelningen Ordningsföreskrifter omfattar stadganden,

motsvarande dem, som nu inrymmas i §§ 23—31 och § 35.

§§ 26 och 27.

Dessa §§ äro af enahanda innehåll som nuvarande §§ 23 och 24.

§ 28.

I stället för orden »mönstring med beväringsmanskap», äro i förevarande

§ insatta orden »inskrifningsföi’rättning eller mönstring med värnpliktige».

I öfrigt öfverensstämmer paragrafen med § 25 i 1895 års förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

§ 29.

Enligt nuvarande § 26 må minuthandel med brännvin, som får äga

rum endast å söckendagar, begynna tidigast klockan 8 förmiddagen och

sluta senast klockan 7 eftermiddagen. I mom. 1 af förevarande § har

föreslagits, att utminutering ej må begynna tidigare än utskänkning eller

klockan 9 förmiddagen och å dagar före sön- och helgdag sluta senast

klockan 5 eftermiddagen.

I nu gällande förordning finnes ej stadgadt, när utskänkning må

begynna å sön- och helgdagar. Med afseende härå har det i gällande förordning

befintliga stadgande om sådan tid i fråga om söckendagar utsträckts

att gälla äfven för sön- och helgdagar.

§§ 30-33.

Stadgandena i dessa §§ äro lika lydande eller i sak öfverensstämmande

med dem, som innehållas i nuvarande §§ 27—30.

§ 34.

Beträffande bränn vinsutdelning utan betalning är i förevarande §

föreslaget, att sådan, utom å de platser eller vid de tillfällen, som omförmälas

i den nuvarande § 31, ej må äga rum vid torghandel och ej

heller uti lägenheter hörande till i öppen salubod bedrifven handelsrörelse.

Sistnämnda tillägg är föranledt af det flerstädes öfverklagade förhållande,

att innehafvare af salubod ej sällan kringgått det i förevarande § meddelade

förbud genom att i kontor eller magasin eller annan sådan, ej till

själfva boden hänförlig lägenhet bjuda på brännvin utan att ett sådant

förfarande enligt nu gällande bestämmelser ansetts kunna medföra straffpåföljd.

§ 35.

Förteckningen på de myndigheter, hvilkas anmälningar om oordningar

vid utskänkning må föranleda vissa åtgärder, är i denna §, hvilken

jämväl i 1895 års förordning bär ordningsnummern 35, fullständigad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj-.ts Nåd. Preposition N:o 79.

§§ 37 och 48 i 1895 års förordning innehålla vissa föreskrifter

rörande försändning af brännvin. I fråga om dessa stadganden, hvilka

förekommo redan i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning, yttrade det

särskilda utskott vid 1853—1854 års riksdag, som förehade hithörande

frågor till behandling, att de »förklaras lätt utur den nödvändiga omtankan,

att oloflig införsel må förekommas». Enär emellertid samma stadganden

torde hafva sin rätta plats, icke i brännvinsförsäljningsförordningen,

utan i tullstadgan, som i § 49 äfven innehåller föreskrifter i berörda

hänseende, hafva de ur förslaget uteslutits.

Femte hufvudafdelningen Ansvarsbestämmelser innefattar med några

mindre väsentliga ändringar de stadganden, som nu innehållas i §§ 38—

47 samt 49—56.

§§ 36 och 37.

1 dessa §§, hvilka motsvara §§38 och 39 i nu gällande förordning,

ha gjorts tillägg rörande vissa påföljder för den innehafvare af utskänkningsrättighet,

som gör sig skyldig till olaga utminutering; tilläggen äro

föranledda af utminuterings särskiljande från utskänkning.

Lydelsen af mom. 5 i nuvarande § 38 står icke väl tillsammans

med mom. 1 och 2, enligt hvilka fängelsestraff kan ådömas för däri omförmälda

förbrytelser; med anledning häraf har § 36 mom. 5 erhållit

föreslagen ändrad lydelse.

§§ 38 och 39.

Dessa §§ innehålla i sak samma stadganden som nuvarande

§§ 40 och 41.

§ 40.

I denna §, motsvarande nuvarande § 42, är gjordt ett tillägg om

ansvar för den, som förbryter sig mot hvad i § 5 mom. 2 är stadgadt

om utbjudande till salu eller upptagande af beställningar å brännvin

genom ombud.

§§ 41-49.

Dessa §§ innehålla samma bestämmelser som §§ 43—47 samt 49—52

i 1895 års förordning.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Käft.

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

§ 50.

Denna § motsvarar nuvarande § 53. Enligt sistnämnda § tillkommer

beträffande förbrytelser mot brännvinsförsäljningsförordningen åtalsrätt

äfven stads- och polisbetjänte; dessas rätt härutinnan har i förslaget

borttagits.

§§ 51 — 53.

Dessa §§ innehålla enahanda stadganden som §§ 54 — 56 i 1895 års

förordning.

Ofvergängsstadganden.

Då flerstädes detaljhandeln med brännvin redan är ordnad för eu

tid, som i stad utgår med den 30 september 1907 och å landet med den

31 oktober samma år, har den nya förordningen icke ansetts böra träda i

kraft förr än, i fråga om stad den 1 oktober 1907 och beträffande landet

den 1 november samma år.

Särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag anförde såsom skäl,

hvarför vid fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen städerna tillagts

större andelar än landskommunerna, dels den olika ställning, hvaruti

städernas styrelse och förvaltning befunne sig emot landskommunerna,

dels den vana och häfdvunna rätt, som städerna hade att hvar för sig

omedelbart draga inkomsterna af starka dryckers försäljning. Om än

dessa skäl fortfarande i viss mån äga giltighet i fråga om städerna, kunna

de däremot svårligen åberopas med afseende å köpingarna. I det remitterade

förslaget hade därför köpingarna uti ifrågavarande hänseende likställts

med landskommunerna; dock föreslogs för underlättande af eu dylik reglering

en öfvergångstid af 20 år, under hvilken tid de köpingar, hvarest

under försäljningsåret 1903—1904 bolag funnits inrättade, skulle i fråga

om fördelningen behandlas lika med städerna.

Emot förslaget härutinnan ha invändningar gjorts af, bland andra,

kommunalnämnden och kommunalstämman i Sundbyberg, municipalstyrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

och kommunalstämman i Malmköping samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms och Kalmar län, Indika framhållit, att köpingarna inrättat

sina utgifter och sin ekonomi med beräkning af dem tillerkända andelar

af brännvinsförsäljningsmedlen. Då just med hänsyn härtill öfvergångstiden

föreslagits så lång som 20 år, har hvad nyssnämnda myndigheter

sålunda anfört icke synts böra föranleda någon ändring af förslaget. Ej

heller har jag ansett mig böra fästa afseende å en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands län gjord hemställan, att öfvergångstiden

måtte sättas till 40 år. Däremot hafva enahanda jämkningar, som i det

remitterade förslaget vidtagits i fråga om beräkningen af de städerna tillerkända

maxima af brännvinsförsäljningsmedlen, tillämpats äfven beträffande

de med städerna under öfvergångstiden likställda köpingarna.

Härefter uppläste föredragande departementschefen ett i öfverensstämmelse

med de af honom sålunda uttalade åsikter upprättadt förslag

till förordning angående försäljning af brännvin; och hemställde departementschefen,

att detta förslag måtte genom nådig proposition för Riksdagen

till antagande framläggas.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen

Regenten bifalla; och skulle nådig proposition af den

lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar, till

Riksdagen afiåtas.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Brännvinsförsäljningsmedlens fördelning.

I medeltal

under åren

1893/94-1902/03.

I medeltal

Under försäljningsåret 1902—

-1903

under åren

1898/99-1902/03.

enligt 1895

års förordning.

enligt

förslaget.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Stockholms stad . . .

1,851,790

54

2,051,686

97

2,107,609

77

1,844,158

55

Stockholms län.

Städer ............

80,366

59

98,561

96

112,600

76

109,481

44

Landsting..........

52,807

12

62,916

36

69,270

58

77,990

84

Hushållningssällskap.....

35,709

79

42,135

58

45,789

69

55,255

20

Landsbygd..........

41,577

15

47,204

40

49.020

41

74,840

59

Summa

210,460

65

250,818

30

276,681

44

317,568

07

Uppsala län.

Städer ............

114,395

77

126,132

09

116,133

72

115,470

17

Landsting..........

59,956

77

65,924

93

61,944

—

54,049

66

Hushållningssällskap.....

36,933

17

40,683

20

38,702

29

38,293

29

Landsbygd..........

28,830

23

30,990

11

31,025

91

44,941

25

Summa

240,115

94

263,730

33

247,805

92

252,754

37

Södermanlands län.

Städer ............

182,998

42

205,882

22

193,382

69

190,431

89

Landsting..........

91,777

71

103,208

90

98,287

48

72,829

08

Hushållningssällskap.....

55,139

43

61,984

28

59,559

87

51,598

19

Landsbygd..........

37,272

52

41,856

69

42,021

91

65,155

12

Summa

367,188

08

412,932

04

393,251

95

380,014

28

Östergötlands län.

Städer ............

308,453

74

339,067

45

379,037

40

378,349

40

Landsting..........

83,330

36

93,308

39

99,055

07

104,277

68

Hushållningssällskap.....

80,973

53

89,178

06

96,668

66

86,764

83

Landsbygd ..........

71.434

05

78,233

67

83,866

53

101,118

16

Summa

544,191

68

599,787

57 |

658,627

66

670,510

07

Anm. I denna tabell äro de köpingar, i hvilka minuthandeln med och utskänkningen af brännvin

under försäljningsåret 1902—1903 varit öfvcrlåten åt bolag, sammanförda med städerna.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

85

I medeltal

I medeltal

Under försäljning

såret 1902—

1903

under åren

1893/94—1902/03.

under åren

1898/99-1902/03.

enligt 1895

års förordning.

enligt

förslaget. i

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Jönköpings län.

Städer ............

89,389

24

99,394

98

95,022

32

94,355

66

Landsting..........

61,145

49

68,587

87

68,259

42

88,049

92

Hushållningssällskap.....

41,784

so

46,867

73

46,722

78

62,381

91

Landsbygd..........

55,190

38

63,183

14

68,097

45

81,473

06

Summa

247,509

91

278,038

72

278,101

97

326,260

55

Kronobergs län.

Städer ... .........

62,442

67

72,457

70

69,751

18

69,000

—

Landsting..........

46,167

42

52,133

68

50.983

74

68,398

18

Hushållningssällskap.....

32,210

11

36,344

65

35,274

31

48,458

97

Landsbygd......■ . . . .

47,868

66

52,356

73

51,444

23

69,555

71

Summa

188,688

86

213,202

76

207,453

41

255,412

86

Kalmar län.

Städer ............

182,135

97

205,764

89

216,729

96

212,867

94

Landsting..........

98,892

Öl

110,818

12

114,898

15

98,607

94

Hushållningssällskap.....

62,264

88

69,567

91

71,552

16

69,862

08

Landsbygd..........

53,249

49

58,464

87

58.275

50

89,768

65

Summa

396,542

35

444,615

79

461,455

77

471,106

61

Gottlands län.

Städer ............

37,102

17

37,949

65

34,057

30

34,057

30

Landsting..........

21,155

85

22,184

97

20,858

57

23,022

28

Hushållningssällskap.....

13,516

04

14,367

70

13,721

96

■16,310

77

Landsbygd..........

13,288

16

14.692

27

15,446

81

20,718

06

Summa

85,062

22

89,104

59

84,084

64

94,108

41

Blekinge län.

Städer ............

124,083

81

142,521

28

162,376

31

160,480

75

Landsting..........

67,027

80

75,878

34

84,043

12

63,856

94

Hushållningssällskap.....

41,657

92

47,023

85

51,154

49

45,241

58

Landsbygd ..........

36,447

88

38,790

34

39,425

30

50,966

84

Summa

269,217

41

304,213

81

336,009

22

320,546

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

I medeltal

I medeltal

Under försäljningsåret 1902—

1903

under åren

1893/91-1902/03.

under åren

1898/99-1902/03.

enligt 1895

års förordning.

enligt

förslaget.

\

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kristianstads län.

| Städer ............

76,437

25

94,414

67

110,512

57

107,915

21

i Landsting..........

67,176

72

78,585

16

80,479

48

94,866

32

j Hushållningssällskap.....

45915

53

52,916

39

53,807

68

67,211

22

1 Landsbygd..........

90,799

32

101,870

52

86,256

70

93,211

05

Summa

280,328

82

327,786

74

331,056

43

363,203

80

Malmöhus län.

Städer ............

480,302

58

536,640

73

562,327

84

560,529

43

Landsting..........

153,423

58

174,366

32

186,648

94

152,537

30

Hushållningssällskap.....

128,229

41

144,679

52

151,283

—

127,890

47

Landsbygd ..........

124,289

54

147,148

68

154,677

85

128,874

37

Summa

886,245

11

1,002,835

25

1,054,938

63

969,831

57

Hallands län.

Städer ............

110,437

79

122,118

18

139,226

78

137.323

25

Landsting..........

65,432

83

75,215

41

85,412

52

61,081

12

Hushållningssällskap.....

40,608

69

46,400

57

51,442

17

43,274

96

Landsbygd ..........

49,286

83

64,505

40

77,818

57

52,743

34

Summa

265,766

14

308,239

56

353,900

04

294,422

67

Göteborgs och Bohus län.

Städer ............

754,858

84

817,002

70

817,964

38

815,000

—

Landsting..........

82,319

28

89,043

84

90,341

17

91,036

88

Hushållningssällskap.....

140,797

28

153,412

65

154,077

73

105,462

82

Landsbygd ..........

61,494

89

70,624

88

71,674

48

88,881

10

Summa

1,039,470

29

1,130,084

07

1,134,057

76

1,100,380

80

..

Alfsborgs län.

Städer ............

157,138

03

176,590

31

172,976

18

171,501

47

Landsting..........

103,061

21

114,242

52

110,819

55

121,051

06

Hushållningssällskap.....

67,106

51

74,466

88

72,722

72

85,762

67

Landsbygd ..........

93,993

31

100,585

62

93,763

03

112,434

68

Summa

421,209

06

465,885

33

450,281

48

490,749

88

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

87

I medeltal

under åren

i 1893/94—1902 03.

I medeltal

Under försäljningsåret 1902—

-1903

under åren

11898/99—-1902/03

enligt 1895

| års förordning.

enligt

förslaget.

Kronor.

I

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

I Kronor.

öre.

Skaraborgs lsin.

Städer ............

174,556

71

206,192

25

222,592

58

218,547

87

Landsting..........

97,962

03

111,841

96

120,527

30

104,126

22

Hushållningssällskap.....

63,109

31

71,923

90

75,155

98

73,771

70

Landsbygd..........

57,614

47

62,198

26

62,547

22

100,397

90

Summa

393,242

62

452.156

43

480,823

08

406,843

69

Värmlands län.

Städer ............

187,996

92

218,472

58

220,959

32

218,000

—

Landsting..........

104,418

65

119,832

60

120,792

89

110,272

38

Hushållningssällskap.....

66,460

79

75,726

17

76,167

81

78,126

15 |

Landsbygd..........

59,540

79

66,122

83

i 66,117

97

105,087

05

Summa

418.417

15

480,154

18

484,037

99

511,485

58

Örebro län.

Städer ............

168,505

47

189,854

68

184,534

79

183,000

—

Landsting..........

91,900

60

103,385

72

101,344

43

85,419

50

Hushållningssällskap.....

56,747

01

63,811

31

62,889

10

60,518

30

Landsbygd..........

44,007

14

49,348

36

49,604

56

78,270

44

Summa

361,160

22

406,400

07

308,372

88

407,208

24

Västmanlands län.

Städer ............

180,443

33

207,882

33

172,453

24

170,907

28

Landsting''..........

88,793

74

101,858

17

87,742

87

64,543

20

Hushållningssällskap.....

52,574

34

60,116

38

53,102

52

45,727

79

Landsbygd..........

33,625

01

37,906

38

37,972

24

55,583

97

Summa

355,436

42

407,763

26

351,270

87

336,762

24

1

Kopparbergs län.

Städer ............

71,988

91

89,846

16

87,004

54

86,470

40 :

Landsting..........

59,208

31

70,334

61

67,898

48

95,640

44

Hushållningssällskap.....

41,543

—

48,661

05

47,627

88

67,759

67

Landsbygd........

69,417

37

79,524

67 j

74,802

34

90,628

36

Summa

242,157

59

288,366 :

49

277,333

24

346.498

87

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

I medeltal

I medeltal

Under försäljningsåret 1902—

1903

under åren

1893/94-1902/03.

under åren

1898/99 -1902/03.

enligt 1895

års förordning.

enligt

förslaget.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Glifleborgs lita.

Städer ............

232,678

95

257,650

64

241,517

60

241,036

,

35

Landsting..........

61,014

58

68,327

96

67,215

98

91,782

—

Hushållningssällskap.....

61,225

15

68,440

11

66,608

12

74,388

51

Landsbygd..........

45,370

51

51,822

71

52,664

50

90,985

67

Summa

400,289

19

446,241

42

428,006

20

498,192

53

Yästernorrlands län.

Städer ............

193,905

33

212,173

33

194,039

03

192,000

—

Landsting..........

107,822

29

119,506

32

114,474

42

102,350

84

Hushållningssällskap.....

66,590

12

74,153

25

71,875

61

72,513

87

Landsbygd..........

67,873

67

78,029

29

85,090

65

97,533

57

Summa

486,191

41

483,862

19

465,479

71

464,398

28

Jämtlands län.

Städer ............

56,257

80

64,171

40

63,273

20

63,000

—

Landsting..........

34,720

69

39,555

34

39,357

38

48,967

54

Hushållningssällskap.....

23,450

11

26,696

31

26,682

12

34,692

69

Landsbygd..........

24,509

68

27,847

80

28,158

07

49,323

25

Summa

188,988

28

158,270

85

157,470

77

195,983

48

Västerbottens län.

Städer ............

66,459

09

80,158

64

75,486

96

75,000

—

Landsting..........

42,361

08

50,101

71

48,886

16

63,996

70

Hushållningssällskap.....

29,006

82

33,984

57

33,596

01

45,340

60

Landsbygd..........

31,742

21

36.332

74

37,961

03

66,067

77

Summa

169,569

20

200,577

66

195,980

16

250,405

07

Norrbottens län.

Städer ............

90,256

69

110,028

04

81,032

79

79,156

67

Landsting..........

52,973

IT

65,705

12

67,414

11

61,245

98

Hushållningssällskap.....

33,560

10

41,169

28

''42,466

55

43,391

76

Landsbygd..........

37,793

28

50,944

98

96,182

99

59,525

44

Summa

214,583

24

267,847

42

| 287,096

44

243,319

85

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

89

I medeltal

I medeltal

Under försäljningsåret 1902—

1903

under åren

1893/94-1902/03.

_J

under åren

1898/99-1902/03.

enligt 1895

års förordning.

enligt

förslaget.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Kronor.

öre.

Hela räkel.

Städer ........

6,035,382

61

6,762,615

88

6,832,603

16

6,528,041

03

Landsting......

1,794,849

29

2,036,864

32

2,056,955

81

2,000,000

—

Hushållningssällskap .

1,317,113

84

1,484,711

31

1,498,651

21

1,500,000

—

Landsbygd......

1,276,516

54

1,450,585

34

1,513,916

25

1,874,085

40

Summa

10,423,862

28

11,734,776

SO

11,902,126

43

11,902,126

43

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Hiift.

12

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1905:171 Skrifvelse till Konungen med förordning angående försäljning af brännvin. s. 1 i texten
  2. 2SärU 1905:6 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6 s. 54 i texten
  3. 2SärU 1905:8 Särskilda Utskottets (N:o 2) Memorial N:o 8 s. 1 i texten
  4. 2SärU 1905:5 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5 s. 1 i texten
  5. BevU 1905:17 Memorial, med framställning om öfverlämnande till Riksdagens särskilda utskott n:o 2 af två till bevillningsutskottet hänvisade motioner. s. 1 i texten