Med förslag till förordning angående försäljning af brännvin
89 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 42 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:79, Med förslag till förordning angående försäljning af brännvin
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
1
N:o 79.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående försäljning af brännvin; gifven
Kristiania slott den 6 mars 1905.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående försäljning af
brännvin.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl.
nåd och ynnest städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts
Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Bil. till Rksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. {No 79).
1
2
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 79.
Förslag
till
Förordning angående försäljning af brännvin.
1. Allmänna bestämmelser.
§ 1.
1. Försäljning af brännvin delas i partihandel och detaljhandel;
detaljhandel må äga rum antingen till afhämtning (utminutering) eller till
förtäring på stället (utsbänkning).
2. Med brännvin afses i denna förordning utom egentligt brännvin
äfven
andra brända in- eller utländska alkoholhaltiga drycker samt sprit;
med bränd, alkoholhaltig vätska tillagade drycker, hvarvid dock
såsom tillagning icke skall anses så kallad förskäring af viner;
så ock i allmänhet alla drycker, hvilka hålla en högre alkoholhalt
än 25 procent.
Föreskriften i § 2 mom. 1 afser dock endast egentligt brännvin.
3. Utöfver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller för
försäljning af punsch hvad därom är eller varder särskildt stadgadt.
4. Angående villkoren för försäljning af denatureradt brännvin
meddelas särskilda bestämmelser af Kung!. Maj:t.
§ 2.
1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till
minst 35 procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.
2. Ej heller får vid detaljhandel hållas till salu brännvin, som är
försatt med något för hälsan skadligt ämne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
3
§ 3.
Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter
samt vid utminutering en half liter, och får hvad såldt blifvit icke i
mindre belopp än det minsta, som i hvardera fallet må säljas, utlämnas
eller mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda förtäras
på försäljningsstället.
§ 4.
Vid utskänkning må brännvin försäljas till huru ringa belopp som
helst, dock endast till förtäring på stället.
§ 5.
1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin
i mindre belopp än han själf äger försälja. Då brännvin tillhandahålles
inom klubb eller annan förening, anses medlemmar af sådan såsom
allmänhet enligt detta mom.
2. Innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må ej å
annan ort än den, där han utöfvar sin försäljningsrättighet,
mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud till köpare utlämna
brännvin i mindre belopp än 250 liter eller
vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare
af dylik försälj ningsrättighet till salu utbjuda brännvin eller upptaga beställningar
därå i mindre belopp än nyss är nämndt.
§ 6.
1. Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas eller
öfverlåtas å annan än den, som har medborgerligt förtroende, gjort sig
känd för ordentlighet, kan försvarligt skrifva och räkna, råder öfver sig
och sitt gods samt pröfvas i öfrig! vara lämplig till rörelsens utöfvande.
2. Vid utskänkning af brännvin må mat och andra drycker än
brännvin tillhandahållas för förtäring på stället. Utminutering af brännvin
må, med undantag för försäljning till afhämtning af vin eller maltdrycker,
icke vara förenad med annan handel, till hvars drifvande särskild
anmälan fordras.
3. Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas öfverståthållare,
underståthållare, landshöfding, landssekreterare, landskamrerare,
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
kronofogde, länsman, lands- eller stadsfiskal, polistjänstemän, domare på
landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik ämbetseller
tjänsteman, kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst varande läkare,
bränneri kontrollör eller tillsyningsman vid bränn vinsnederlag, eller i allmänhet
ämbets- eller tjänsteman, som till följd af sin befattning kan
komma att deltaga i beslut om brännvins försäljning eller kontroll därå;
dock må kyrkobetjänt, lärare och i tjänst varande läkare kunna vara delägare
eller styrelseledamot i bolag, hvarom i §§ 12 och 14 förmäles.
4. Apotekare må ej heller annorledes än som delägare eller styrelseledamot
i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel
med brännvin. Sådant må dock å apotek säljas för medicinskt ändamål på
behörig läkares recept, hvilket bör kvarlämnas och förvaras å apoteket; och
gäller hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende å försäljning af
sådana läkemedel, som innehålla brännvin.
§ 7.
Byteshandel med brännvin vare lika med brännvinsförsäljning ansedd.
§ 8.
Därest vid något tillfälle brännvin blifvit utborgadt till mindre belopp
än femtio liter, må betalning därför ej kunna utsökas.
II. Försäljning srättigheter.
§ 9.
Har i stad på grund af burskap eller särskilt privilegium, tillkommet
innan kungl. förordningen den 18 januari 1855 angående försäljning
af brännvin blef gällande till efterlefnad, utskänkningsrörelse efter
nämnda tid utöfvats och sedermera ej upphört, må sådan utskärning, så
länge den ej uppsäges eller förverkas, fortfarande äga rum, dock endast
i det omfång, denna förordning bestämmer.
§ 10.
1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då kungl. förordningen
den 18 januari 1855 angående försäljning af brännvin blef gällande till
efterlefnad, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört;
5
jKnuff 1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
då må samma handel, såframt rättigheten därtill icke varder uppsagd
eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock blott i det omfång denna
förordning bestämmer och endast af den, som, då kungl. förordningen den
26 augusti 1873 angående försäljning af brännvin blef gällande till efterlefnad,
var ägare till sådant gästgifveri, och af hans hustru, så länge
någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri själf
eller genom annan behörig person besörjer.
2. Där gästgifverihållning är fördelad mellan flera åbor, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas utan af hvardera endast
under den tid, han besörjer gästgifverihållningen. Den, som vill uppsäga
sin andel i utskänkningsrättigheten, vare därtill berättigad, där uppsägning
sker inom den tid, som i § 19 mom. 3 bestämmes.
§ 11.
Om annan detaljhandel med brännvin än den, som kan äga rum
jämlikt § 9 här ofvan, anses böra i stad idkas, må förslag därom väckas
hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga. Stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del beslut i
ärendet; börande beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin anses
böra medgifvas, innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering
och dels för utskänkning äfvensom, där så anses nödigt, i hvilken trakt
af staden hvarje försäljningsställe må finnas.
Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,
skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. Maj:ts
befallningshafvande upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må
försäljningsställenas antal ej sättas högre än det af stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan beslutade, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters upplåtande,
hvilken tid må utgöra högst tre år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet skall delgifvas
magistraten och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande af
besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.
§ 12.
De i § 11 omförmälda försäljningsrättigheter må upplåtas endast åt
särskild!, uteslutande för detaljhandel med brännvin bildadt bolag och må
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
6
icke mellan flera bolag fördelas. Magistraten skall genom minst en månad
förut utfärdad offentlig kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga
anbud å öfvertagande under den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda
tid af ifrågavarande rättigheter. Inkomna anbud, som böra åtföljas
af bolagets stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga hörts, insänder handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
med afseende å bolagens lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden.
Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke skäl antaga något af de
gjorda anbuden, eller har inom den utsatta tiden något anbud ej inkommit,
skall ny kungörelse med infordrande af anbud utfärdas. Föranleder ej
heller denna kungörelse, att anbud inkommer, som finnes antagligt, vare
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om försäljningsrättigheters upplåtande
förfallet.
§ 13.
Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel med brännvin än
den uIskänkning, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken
å landet idkas, göre därom framställning hos kommunalnämndens ordförande
inom första* hälften af mars månad året innan försäljningen skall börja.
Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad däröfver afgifva
yttrande och däri, om detaljhandel tillstyrkes, föreslå antal försäljningsställen
dels för utminutering och dels för utskänkning äfvensom i hvilken
trakt af socknen hvarje försäljningsställe må finnas. Yttrandet öfverlämnas
till ordföranden i kommunalstämman, hvilken före april månads utgång
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, inhämtar
socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt
inrättande af detaljhandel, insände, inom tre veckor från det kommunalstämman
blifvit hållen, ordföranden kommunalstäminoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande jämte eget utlåtande i ämnet till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande afslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därest
trakt inom kommunen, hvarest detaljhandel skulle utöfvas, är så belägen,
att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna
kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande
för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall till framställningen,
inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i
frågan vidare höras, till Kung]. Maj:ts befallningshafvande inkomma med
yttrande.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplåtande af rätt till
detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas antal ej sättas högre
än det, som kommunalstämman förordat; och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters
upplåtande, hvilken tid må utgöra högst tre år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall delgifvas länsmannen
i orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om detaljhandel
blifvit väckt, äfvensom kungöras i den tidning i länets residensstad, där
allmänna påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande
af besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.
§ 14.
1. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nästföregående §
medgifvit upplåtande inom socken af rättighet till utminutering af brännvin
eller till såväl utminutering som utskänkning af brännvin, må de beviljade
försäljningsrättigheterna upplåtas endast till särskild!, uteslutande
för detaljhandel med brännvin bildadt bolag och icke mellan flera bolag
fördelas. Kommunalnämnden skall genom minst en månad förut utfärdad
offentlig kungörelse, som bör uppläsas i socknens kyrka minst två söndagar
och införas i någon af ortens tidningar, inom viss utsatt tid infordra
skriftliga anbud å öfvertagande af ifrågavarande rättigheter under den af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda tid. Inkomna anbud, som böra
åtföljas af bolagets stadgar, granskas af kommunalnämnden, hvilken, efter
det kommunalstämman blifvit hörd, insänder handlingarna jämte eget utlåtande
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med afseende å bolagens
lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden. Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke skäl antaga något af de gjorda anbuden, eller har
inom den utsatta tiden något anbud ej inkommit, skall ny kungörelse med
infordrande af anbud utfärdas. Föranleder ej heller denna kungörelse, att
anbud inkommer, som finnes antagligt, vare Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut om försäljningsrättigheters upplåtande förfallet.
2. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nästföregående §
medgifvit upplåtande inom socken af rättighet endast till utskänkning af
brännvin och förslag, hvarom kommunalnämnden erhållit meddelande,
blifvit väckt inom socknen att öfverlåta densamma till särskildt, uteslutande
för detaljhandel med brännvin bildadt bolag, skola bestämmelserna i nästföregående
mom. i fråga om sådan öfverlåtelse tillämpas, dock att, om
antagligt anbud ej afgifves inom den i kungörelsen utsatta tid, ny
kungörelse ej skall utfärdas, utan skola i sådant fall äfvensom då fråga
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
om rättigheternas öfverlåtande till särskildt bolag icke uppstått inom
socknen, samma rättigheter inom augusti månads utgång af länsmannen på
offentlig auktion, som minst 14 dagar förut skall vara genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudas för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämda tid åt den eller dem, som åtaga sig afgift
för högsta litertal, och må härvid allenast eu rättighet i sänder utbjudas.
Länsmannen insände därefter utan dröjsmål det vid auktionen förda protokoll
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som äger att efter kommunalnämndens
hörande pröfva de gjorda anbuden och dem, med afseende
ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven å den erbjudna
afgiftens belopp, antaga eller förkasta.
3. Beträffande försäljningsrättigheters meddelande inom köping, som
utgör egen kommun, galle i tillämpliga delar hvad som härutinnan stadgas
om stad.
§ 15.
1. Bolag, som i §§ 12 och 14 omförmäles, skall hafva till ändamål
endast att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med
brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver
årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta
medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt
denna förordning kan tillkomma densamma.
2. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärfvad
fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas
af fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utöfvande, utan samtycke, i
Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad, som icke deltager i landsting, af
stadsfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott och i öfriga
städer af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och landstinget i länet samt å landet
af kommunalstämman, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget
i länet; icke förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga
för den rörelse, som bolaget själft utöfvar; icke ingå hyres- eller andra
affärsaftal med enskilda styrelseledamöter i bolaget, ej heller låta aflöningen
vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer vara beroende
på omsättningen af brännvin, vin eller maltdrycker eller utgå med viss del
af vinsten.
3. Bolags räkenskaper skola föras enligt föreskrifter och formulär,
som utfärdas af chefen för kungl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
4. Bolags delägare skola vara minst nio, af hvilka åtminstone fem
böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolags
styrelse skall bestå af fem ledamöter, af hvilka tre utses af delägarne i
bolaget och en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande; skolande den femte
ledamoten väljas i Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad, som icke
deltager i landsting, af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt i
öfriga städer äfvensom landskommuner af landstinget.
Styrelseledamot, som utses af hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige, landstinget eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
må icke vara delägare i bolaget.
5. Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper skall hvarje
år i mars eller april månad å dag, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer,
af hvilka två utses, i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
allmän rådstuga och å landsbygden af kommunalstämman, en af landstinget,
en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt en af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige
jämväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses tre revisorer af stadsfullmäktige och två af öfverståthållareämbetet.
Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig utse två personer att å deras
vägnar deltaga i inventering af bolagets tillgångar vid löpande försäljningsårets
slut. Öfver revisionen afgifva revisorerna berättelse, hvilken,
utom redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt
hvad öfrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels
yttrande, huruvida bolaget förvaltats i öfverensstämmelse med det i mom. 1
här ofvan angifna syfte, dels till- eller afstyrkande af ansvarsfrihet. Af
revisionsberättelsen, vid hvilkens affattande de föreskrifter skola iakttagas,
som meddelas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån, skola, sedan
bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara sig öfver i berättelsen möjligen
gjorda anmärkningar, före maj månads utgång revisorerna öfversända
exemplar till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, landstinget, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
eller kommunalstämman samt nyssnämnda byrå, och skall inom samma
tid revisionsberättelsen jämte af bolagets styrelse möjligen afgifven förklaring
på bolagets bekostnad offentliggöras i någon af ortens tidningar.
Bolagets styrelse må äfven till nämnda myndigheter insända sin förklaring.
Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper må äfven när som
helst företagas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån eller af person,
som chefen för finansdepartementet för ändamålet förordna!.
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
6. Revisorerna samt deras här ofvan nämnda ombud äga att af
bolaget åtnjuta ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.
Enahanda ersättning utgår för resor till styrelsens sammanträden till styrelseledamot,
som icke har sin hemvist å den ort, där bolagets styrelse
har sitt säte.
7. Om ansvarsfrihet för bolag besluta: i Stockholm stadsfullmäktige;
i annan stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott; i stad, som deltager i landsting, stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och landstinget; samt i landskommun kommunalstämman, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och landstinget. Vägrar någon af dessa
ansvarsfrihet, skola skälen därför uppgifvas och ärendet hänskjutas till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken däri fatte beslut.
8. Bolag vare pliktigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan meddela, vare sig med anledning af
vägrad ansvarsfrihet, gjord revisionsanmärkning eller framställning från
chefen för kontroll- och justeringsbyrån, den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ledamoten af bolagets styrelse eller någon af de i
nästföregående inom. nämnda myndigheter. Tredskas bolaget fullgöra sålunda
gifna föreskrifter, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelägga
lämpligt vite eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel med brännvin
att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.
9. Om bolag utöfvar verksamhet i flera kommuner, skall för
hvarje kommun särskild förvaltning äga rum och särskilda räkenskaper
föras. De ledamöter af styrelsen, som icke utses af bolagets delägare eller
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, väljas af den myndighet, som enligt
mom. 4 varit därtill behörig, om bolaget utöfvat verksamhet endast i den
kommun, där dess styrelse har sitt säte. Revisorer utses särskildt för
hvarje kommun.
§ 16.
1. Klubb eller annan förening må uppå ansökning kunna af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilldelas rätt under högst ett år i sänder att
utskänka brännvin åt sina medlemmar och inbjudna gäster.
2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
sedan vederbörande kommunalstyrelse lämnats tillfälle att
yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid än år.
3. Rättighet till utskärning å passagerarefartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
11
fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskärning må endast äga
rum till förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i
hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i
fartygets restaurationslokal intaga måltid; ägande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att jämväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.
4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse
för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning på därom
af vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
§ 17.
1. På auktion enligt § 14 mom. 2 inropad rättighet till utskänkning
af brännvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne efter
kommunalnämnds hörande af Kung]. Maj:ts befallningshafvande pröfvas
lämplig och i öfrigt behörig.
2. Bolag må ej till annan öfverlåta afl utminutering eller afl utskänkning
af brännvin inom kommun, men skulle bolag vilja mot bestämd
afgift åt annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning, göre
bolaget därom framställning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
äger efter magistratens eller kommunalnämndens hörande att med afseende
såväl å skälen och villkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasättes, som ock å
afgiftens förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna komma
att afyttras, bifalla eller afslå framställningen.
3. Öfverlåtelse af annan rättighet till detaljhandel med brännvin
vare ej medgifven.
4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant med,
gifvande, hvarom sägs i § 16, innehar rättighet till detaljhandel med
brännvin, må rörelsen för stärbhusdelägarnes räkning icke fortsättas längre
än till slutet af löpande försäljningsår och endast under villkor, att sådant
behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
pröfvas behörig och lämplig.
5. Aflider den, som på grund af § 16 mom. 2, 3 eller 4 innehar
rättighet till brännvinsutskänkning, må rörelsen för stärbhusets räkning
fortsättas till utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit medgifven,
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79.
med villkor att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens utöfvande
ställes person, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfva^ behörig
och lämplig.
§ 18.
Kalenderår utgör försäljningsår.
III. Af gifter.
§ 19.
1. För hvarje sådan näringsidkare, hvarom förmäles i § 9, skall
årligen, så länge hans rättighet fortfar, vederbörande taxeringsnämnd beräkna
det litertal brännvin, som må anses komma att af honom under
det nästföljande försäljningsåret i staden föryttras, ifall han sin rätt till
brännvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.
2. Hvarje år, så länge sådan rättighet till brännvinsutskänkning,
hvarom förmäles i § 10, tillkommer innehafvare af gästgifveri å landet,
skall, innan bevillningstaxeringsnämnden för socknen sammanträder, kommunalnämnden
beräkna det litertal brännvin, som må anses komma att
under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas, ifall rättigheten
där fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve beräkningen
och bestämme det litertal, för hvilket afgift skall erläggas.
o. I denna § omförmälda näringsidkare och gästgifvare, Indika
icke inom en månad från det taxeringsnämndens förrättning blifvit afslutad
hos vederbörande magistrat eller kronofogde uppsagt sin rätt till detaljhandel
med brännvin, vare underkastade den afgift, som bör under det
nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad
ordning blifvit bestämdt.
§ 20.
1. Vid den beräkning, som i nästföregående § föreskrifves, må
litertalet för hvarje rättighet till detaljhandel med brännvin i stad ej sättas
under 1,500. Auktionsanbud, som enligt § 14 antages, får ej understiga
1,500 liter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
13
2. För sådan rättighet till detaljhandel med brännvin, som i § 9
eller § 10 omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion enligt § 14
förvärfvade utskänkningsrättigheter erlägges afgift med 15 öre för hvarje
liter af det brännvin, som enligt § 19 blifvit beräknadt eller hvarför afgift
åtagen är.
3. Bolag, som jämlikt § 12 eller § 14 fått öfvertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, skall för hvarje sålunda öfvertagen rättighet
erlägga årlig afgift för 1,500 liter med 225 kronor.
4. Brännvin, som denatureras under de villkor och den kontroll,
hvarom särskild! är föreskrifvet, är ej underkastadt försäljningsafgift.
§ 21.
Bolag, som jämlikt § 12 eller § 14 fått öfvertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, skall till fördelning enligt de i § 25 angifna
grunder afstå förutom den försäljningsafgift, som enligt § 20 åligger bolaget,
dels utan afdrag de afgifter, hvilka bolaget uppburit på grund af öfverlåtelse
af försäljningsrättighet enligt § 17 mom. 2, dels ock hela den nettovinst, som
uppkommit af all den rörelse, bolaget idkat. Bolaget åligger att inom februari
månads utgång efter försäljningsårets slut, hafva till vederbörande aflämnat
nyssnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter samt nettovinsten; skolande
de ''andelar däraf, som icke tillkomma den kommun, där bolagets styrelse
har sitt säte, aflämnas i Stockholm till statskontoret och i länen till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Då bolag upplöses, skall, där ej annorledes i
laga ordning bestämts, jämväl det öfverskott af bolagets tillgångar, som
kan uppstå sedan bolagets samtliga skulder blifvit guldna, samt de af delägarne
tillskjutna medel återbetalats, fördelas på sätt är stadgadt i § 25.
§ 22.
o
Ai’safgift för rättighet till detaljhandel med brännvin skall för hvarje
halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.
§ 23.
1. Då rättighet till brännvinsutskänkning meddelas enligt § 16,
underrätte Kungl. Maj:ts befallningshafvande därom vederbörande för den
åtgärd, som ankommer på taxeringsmyndigheterna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
2. Afgiften för dylik utskänkning bestämmes af den för bevillningstaxering
näst därefter sammanträdande nämnd, men får ej understiga det
belopp, som för den ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken
enligt de i § 20 stadgade beräkningsgrunder för år minst bör utgå.
Skulle tiden ej uppgå till 14 dagar, må dock afgiften ej för kortare tid
beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp
erläggas förskottsvis till vederbörande uppbördsman.
3. Afgiften för rätt till utskänkning å passagerarefartyg skall uppbäras
i den kommun, där rederiet har sitt säte.
§ 24.
1. öfver beslut, som taxeringsnämnd, jämlikt § 19 mom. 1 eller 2,
meddelar i fråga om beräkning af det litertal brännvin, för hvilket försäljningsafgift
skall erläggas, eller jämlikt § 23 rörande bestämmandet af sådan
afgift, äger såväl den skattskyldige som vederbörande landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige eller i stad, där sådana
ej finnas, allmän rådstuga samt kommunalstämma att hos pröfningsnämnd
anföra besvär inom den tid och i den ordning, som för öfverklagande af
taxeringsnämndens beslut i allmänhet äro bestämda; äfvensom pröfningsnämnd
tillkommer att, ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt eller ej,
däri vidtaga förändringar, som finnas skäliga; och må vidare klagan öfver
pröfningsnämnd s beslut, i den ordning förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst i allmänhet bestämmer, fullföljas af dem,
hvilka, enligt hvad nyss är sagdt, äga anföra besvär öfver taxeringsnämnds
beslut.
2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter
det af pröfningsnämnd bestämda litertal, intill dess förändring däri blifvit
vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.
§ 25.
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst af rörelsen, som
bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:
sju tiondedelar, dock ej mer än hvad i den vid denna förordning
fogade bilaga angifves såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
15
för stad, som deltager i landsting:
fem tiondedelar, dock ej mer än hvad i nämnda bilaga angifves
såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela beloppet insättes i statskontoret.
Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall statskontoret
utdela:
till landstingen:
fyra tiondedelar och
till hushållningssällskapen:
tre tiondedelar,
dock att dessas andelar sammanlagdt må utgöra, landstingens högst
två millioner kronor och hushållningssällskapens högst en million fem hundra
tusen kronor.
Till grund för fördelningen mellan hushållningssällskapen skall läggas
deras områdens folkmängd. Till grund för fördelningen mellan landstingen
skall läggas landstingsområdenas folkmängd med iakttagande att
folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvithet ligger stad, som
ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd.
Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden mellan
landsbygdskommunerna och de städer, där rättighet enligt § 11 icke blifvit
upplåten.
1V. Ordningsföreskrifter.
§ 26.
1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.
2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa
och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek
samt hållas i ordentligt skick.
§ 27.
Försäljningen må ej börjas förr, än besiktning å den lägenhet,
där rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet af
kronobetjänt jämte två personer utsedda af magistrat eller kommunalnämnd
samt besiktningsmännen utfärdat bevis därom, att föreskrifterna i näst
föregående § blifvit uppfyllda. Hvad här är sagdt galle ock då försäljningsställe
ombytes.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
§ 28.
o
1. A landet vare detaljhandel med brännvin förbjuden på eller
inom 0,2 mil från ställe, där auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma
eller inskrifningsförrättning eller mönstring med värnpliktige hålles.
2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller där i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom. omförmäles,
anledning förekommer till enahanda förbud, äge för landet
Kung!. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet
att därom meddela föreskrift.
3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill inträdeskort
försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres
eller mottages, eller till hvilken allmänheten eljest har tillträde, må
iskänkning af brännvin icke äga rum i lokal eller å plats, därifrån är
utsikt till skådebanan eller annan plats, där föreställningen gifves; dock
må Kungl. Maj:ts befallningshafvande för särskildt tillfälle medgifva undantag
från det sålunda meddelade förbud.
§ 29.
1. Utminutering af brännvin må äga rum endast söcknedagar från
klockan 9 förmiddagen och skall sluta å dagar före sön- eller helgdag
senast klockan 5 eftermiddagen samt öfriga dagar senast klockan 7 eftermiddagen.
2. Utskärning af brännvin må begynna tidigast klockan 9 förmiddagen
och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan
10 och å landet till klockan 8 på aftonen.
3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af
brännvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.
4. Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande därom förordna.
5. Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
17
§ 30.
1. Vid lider, då bränn vinshandel enligt nästföregående § ej är
tillåten, vare allt utlämnande af brännvin från försäljningsställe förbjudet.
2. Det vare ock förbjudet att, då utskärning ej är medgifven,
låta brännvin å utskänkningsställe förtäras.
§ 31.
1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.
2. Brännvin må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som är
rusig, ej heller till minderårig.
3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, där
han förtärt starka drycker, eller lämnas utan vård.
§ 32.
Under det detaljhandel med brännvin pågår, får dörren till försäljningsrummet
ej vara läst.
§ 33.
1. Där detaljhandel med brännvin idkas, skall vara anbragt skylt,
som utvisar rörelsen.
2. I försäljningsrummet skall ett exemplar af denna förordning
vara anslaget.
3. A gästgifveri, där rörelsen är mellan flera åbor fördelad, skall
en af kronobetjänt påtecknad uppgift om den tid, hvardera åbon är till
brännvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet hos
den, som för tillfället utöfvar rättigheten.
§ 34.
I öppen salubod för handel med andra varor än brännvin äfvensom
i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner samt
vid handel med lappbefolkningen vare brännvinsutdelning äfven utan betalning
förbjuden.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Häft.
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
§ 35.
1. Polismyndighet i stad samt kronobetjent och kommunalnämnd
å landet åligge tillse, att å ställe, där detaljhandel med brännvin idkas,
ordning samt de i denna författning meddelade föreskrifter noga iakttagas;
och äga dessa myndigheter anbefalla stängning af lokalen och rörelsens
inställande, när störande oordning förekommer eller anledning finnes att
befara sådan.
2. Förekomma å gästgifveri eller å annat ställe, där detaljhandel
med brännvin utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att
innehafvaren af rättigheten icke kan anses fortfarande lämplig att utöfva
densamma, eller har någon af de enligt § 16 meddelade utskänkningsrättigheter
visat sig föranleda störande oordningar, må Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
på anmälan i stad af magistraten eller stadsfullmäktige
eller, där stadsfullmäktige ej finnas, allmänna rådstugan och på landet af
kronobetjänt eller socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd,
efter vederbörlig undersökning äga att inskränka eller indraga förenämnda
rättighet eller ock därifrån skilja innehafvaren; dock äge innehafvare af
rättigheten i sådant fall att af redan erlagd försäljningsafgift återfå så
stor del, som motsvarar den tid, hvarunder rättigheten ej utöfvats.
V. Ansvarsbestämmelser.
§ 36.
1. Den, som genom detaljhandel afyttrar brännvin utan att i stadgad
ordning hafva förvärfvat rättighet därtill eller som, på sätt i § 3
sägs, fördelar brännvin mellan flera köpare eller, mot föreskriften i § 5
mom. 1, tillhandagår med anskaffande af brännvin, böte första gången från
och med 30 till och med 60 kronor och andra gången från 60 till och
med 120 kronor. Den, som tredje gången eller oftare beträdes med sådan
förbrytelse, dömes till böter från 120 till och med 600 kronor eller till
fängelse i högst ett år.
2. Bedrifves oloflig detaljhandel yrkesmässigt, må, där till böter
dömes, straffet ökas med böter från och med 60 till och med 600 kronor;
och må redan för andra gången föröfvad sådan förbrytelse, som afses i
detta moment, kunna dömas till fängelse i högst 6 månader.
3. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga eller eljest
uppenbarligen för försäljning afsedda brännvin till och med 150 liter och,
opaginerad Kontrollera mot PDF
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
då till ansvar för yrkesmässigt bedrifven oloflig detaljhandel dömes, till
och med 300 liter tillika med kärl, som äro tjänliga för deras afhämtning,
underkastade beslag och förbrutna.
4. Förbrytaren varde därjämte dömd att, då oloflig detaljhandel
ägt rum, utgifva forsa ljningsafgift för det litertal, som, efter hvad utredas
kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det belopp, som svarar mot
en fjärdedel af hvad, enligt den i § 20 stadgade grund, för år minst bör
utgå; skolande, där den, som idkar utminutering, gör sig skyldig till
oloflig utskänkning, eller den, som idkar utskänkning, gör sig skyldig till
oloflig utminutering, den här stadgade påföljd ådömas oberoende af den
försäljningsafgift, som erlägges för den rättighet, den skyldige innehar.
5. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller helgdag,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd.
§ 37.
Om den, som är berättigad till utminutering af brännvin, andra
gången beträdes med oloflig utskänkning, vare han tillika förlustig sin utminuteringsrättighet.
Om den, som är berättigad till utskänkning af
brännvin, andra gången beträdes med oloflig utminutering, vare han likaledes
förlustig sin utskänlcningsrättighet.
§ 38.
Öfverskrides den i § 6 mom. 4 stadgade rättighet till brännvinsförsäljning
i visst fall å apotek, galle hvad i § 36 är stadgadt.
§ 39.
1. Underlåter den, som erhållit rättighet till detaljhandel med brännvin,
att inom föreskrifven tid erlägga afgift därför, varde afgiften genast
utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare rättigheten förverkad,
och varde försäljningen genast inställd, i stad af magistraten och å landet af
kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pliktig att under försäljningsåret
fortfarande utgöra afgiften.
2. Den, som idkar detaljhandel med brännvin under tid, hvarför
afgift icke är erlagd i föreskrifven ordning, böte första gången från
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79
och med 15 till och med 30 och andra gången från 30 till och med 60
kronor.
3. Underlåter bolag att inom den i § 21 föreskrifna tid aflämna
till vederbörande där omnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter och
vinstmedel, varde afgifterna genast utmätta.
§ 40.
Idkar någon detaljhandel med brännvin vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej får utöfvas, eller å annat ställe, än därtill uppgifvet är,
eller förbryter sig någon mot hvad i § 5 mom. 2 är stadgadt om
brännvins utlämnande eller utbjudande till salu eller om upptagande af
beställningar därå,
_ eUer _ tillåter den, som icke är berättigad till utskänkning, att, då
han i parti eller genom utminutering säljer brännvin, något af det sålda
på försäljningsstället förtäres eller afhämtas i mindre belopp, än han är
berättigad föryttra,
eller förbryter sig den, som till detaljhandel med brännvin berättigad
är, mot § 29 mom. 3 eller 5 eller mot § 30,
böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt
andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra
gången sin rätt till detaljhandel förlustig.
Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,
densamma annorledes än i § 16 mom. 3 är medgifvet eller utan
att iakttaga de inskränkningar därvid, som i öfrigt jämlikt samma lagrum
kunna hafva blifvit föreskrifna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, vare
underkastad enahanda ansvar, som nyss är sagdt.
§ 41.
Förbrytelse mot § 34 straffes enligt § 40.
§ 42.
1. Förbrytelse mot §§ 2, 27, 31, 32 eller 33 straffes med böter
från och med 10 till och med 50 kronor.
2. Då förbrytelse skett mot § 2, vare tillika det till salu hållna
brännvin underkastadt beslag och förbrutet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
21
§ 43.
Skulle den, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,
själf beträdas med oloflig brännvinsförsäljning, vare han förfallen till
dubbla böter och miste tjänsten.
§ 44.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot förordningen, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han varder lagligen
förvunnen härtill, för hvarje gång stämning därför utfärdats och
delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade
för sådan förbrytelse; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.
§ 45.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som med hans vetskap begås
mot denna förordning af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, liksom vore förbrytelsen gjord af husbonden själf.
§ 46.
Böter, som äro ådömda efter denna förordning, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 47.
Då försäljningsafgift jämte böter blifvit ådömda enligt denna förordning,
må, där tillgång saknas till afgiften eller någon del däraf, böterna
ej kunna gäldas med penningar, utan skall den sakfällde i stället undergå
motsvarande förvandlingsstraff.
§ 48.
Af böter, så ock af försäljningsafgift, som enligt denna förordning
ådömas, samt värde af brännvin, som anses förbrutet, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, där
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.
den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han
hälften af åklagarens andel.
§ 49.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande
af hvad i denna förordning är stadgadt.
§ 50.
1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, hvilka
särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligge att åtala
förbrytelser mot densamma.
2. I öfrigt äge enhvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej barn mot föräldrar eller tjänstehjon, så länge de äro i tjänsten,
mot husbondefolk.
3. Då åtal anställes af annan än den, som är nämnd i mom. 1
af denna §, gifve han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.
§ 51.
1. A landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet
ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att förbrytelser
mot denna förordning varda angifna till åtal.
2. Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 50 mom. 1
oinförmälda allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
§ 52.
Ej vare någon jäfvig att bära vittne angående oloflig brännvinsförsäljning
endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt
brännvin.
§ 53.
Förbrytelser mot denna förordning böra åtalas och afdömas vid allmän
domstol, dock att åtal för oloflig bränn vinsförsäljning i stad, där
poliskammare finnes, skall behandlas i hittills vanlig ordning.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.
23
Öfvergängsstadganden.
Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907
samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.
Bolags nettovinst för försäljningsåret från och med den 1 oktober
1906 till den 1 oktober 1907 fördelas enligt föreskrifterna i kungl. förordningen
den 24 maj 1895 angående försäljning af brännvin.
Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907 samt å
landet den 1 november 1907, skall anses sluta med den 31 december 1908.
För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst af
brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de köpingar, i hvilka
under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskänkning af
brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj
1895 öfverlåtna åt bolag.
Till konditorn Johan Åkerlund i Sundsvall och änkan Gustava Sundin
i Östersund skall, under villkor att de afstå från dem tillkommande utskänkningsrättigheter,
utbetalas godtgörelse, till Åkerlund med 5,500 kronor
och till änkan Sundin med 5,000 kronor om året, räknadt från och med
den 1 oktober 1907 till och med de kvartal, under hvilka de med döden
afgå. Dessa belopp utgå af de medel, som jämlikt § 25 i denna förordning
skola insättas i statskontoret, hvarefter stadgad fördelning af dessa
medel äger rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Bilaga.
Städer och vissa köpingar tillkommande högsta andelar af hrännvins
försälj
ningsmed len.
Kronor.
Kronor.
Stockholm...........
2,107,000
Växjö..............
61,000
Sigtuna .............
6,000
Ljunghy ............
8,000
Öregrund............
4,000
Kalmar.............
98,000
Södertälje............
45,000
Västervik............
23,000
Norrtälje............
15,000
Vimmerby...........
14,000
Östhammar...........
6,000
Borgholm............
10,000
Vaxholm............
20,000
Oskarshamn...........
38,000
Sundbyberg ...........
17,000
Mönsterås............
13,000
Uppsala.............
95,000
Nybro.............
17,000
Enköping............
28,000
Mörbylånga...........
7,000
Nyköping............
46,000
Visby..............
38,000
Eskilstuna...........
82,000
Karlskrona...........
94,000
Strängnäs ............
17,000
Karlshamn...........
35,000
Torshälla............
8,000
Sölvesborg...........
14,000
Mariefred ............
9,000
Ronneby............
18,000
Trosa ..............
9,000
Kristianstad...........
57,000
Malmköping...........
20,000
Ängelholm...........
21,000
Linköping ............
115,000
Simrishamn...........
6,000
Norrköping...........
225,000
Båstad.............
6,000
Söderköping ...........
10,000
Hessleholm...........
18,000
Vadstena............
11,000
Malmö.............
253,000
Skeninge ............
7,000
Landskrona...........
39,000
Motala.............
13,000
Ystad..............
33,000
Jönköping............
75,000
Lund..............
65,000
Eksjö..............
22,000
Helsingborg...........
123,000
Grenna.............
3,000
Skanör och Falsterbo......
1,000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
25
Kronor.
Kronor.
Trelleborg...........
22,000
Kristinehamn..........
49,000
Eslöf..............
24,000
Filipstad............
35,000
Hörby.............
10,000
Arvika.............
35,000
Halmstad............
49,000
Seffle..............
15,000
Yarberg.............
35,000
Örebro.............
138,000
Laholm.............
12,000
Askersund...........
17,000
Falkenberg...........
21,000
Nora ..............
11,000
Kungsbacka...........
21,000
Linde ..............
17,000
Göteborg............
671,000
Västerås............
73,000
Uddevalla............
58,000
Arboga.............
22,000
Marstrand............
9,000
Köping.............
25,000
Kungälf.............
18,000
Sala..............
54,000
Strömstad............
26,000
Falun..............
75,000
Lysekil.............
33,000
Hedemora............
10,000
Vänersborg...........
33,000
Säter..............
4,000
Borås..............
70,000
Galle..............
153,000
Ulricehamn...........
14,000
Hudiksvall...........
55,000
Alingsås............
21,000
Söderhamn...........
48,000
Amål..............
17,000
Hernösand............
59,000
Trollhättan...........
26,000
Sundsvall............
100,000
Mariestad............
38,000
Örnsköldsvik..........
33,000
Lidköping............
37,000
Sollefteå . . .''.........
29,000
Skara..............
35,000
Östersund............
63,000
Hjo ..............
9,000
Umeå..............
49,000
Sköfde.............
42,000
Skellefteå............
26,000
Falköping............
36,000
Luleå..............
48,000
Vara..............
22,000
Piteå..............
17,000
Karlstad............
84,000
Haparanda...........
17,000
Om ny stad tillkommer, skall dess högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen utgöra det
belopp, som motsvarar fem kronor för hvarje invånare i staden vid utgången af första året, hvarunder
stadsrättigheter åtnjutits. Om stadskommuns andel af brännvinsförsäljningsmedlen för något år kommer
att understiga hvad samma kommun skolat erhålla, om den icke haft stadsrättigheter, skall staden äga
att af de medel, som statskontoret fördelar, bekomma skillnaden. För stad, som utträder ur landsting,
ökas dess i denna tabell angifna högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen med två femtedelar af
samma andel; för stad, hvars invånareantal minskats under det, som berättigat staden till utträde ur
landsting, minskas densamma tillkommande högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen med två
sjundedelar. ’
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen Kegenten i statsrådet å Kristiania
slott den 6 mars 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Ramstedt,
Berger och
Meyer.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde i underdånighet:
I
skrifvelse den 12 maj 1902 har Riksdagen anhållit, det täcktes
Kungl. Maj:t dels låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt en ändring
i gällande bestämmelser om beskattning af tillverkning och försäljning
af brännvin kunde vidtagas i syfte att brännvinsbeskattningen, hvad
anginge den del af berörda skatt, hvilken nu utgår såsom försäljningsafgift,
måtte varda mera effektiv än hittills, samt därefter låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga de förslag, som för vinnande af nämnda
syftemål kunde anses lämpliga, dels ock låta uppgöra och för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser, hvarigenom, därest brännvinsbeskattningen
fortfarande såsom hittills ansåges böra uppdelas i tillverkningsskatt
och försäljningsafgift, en med billighet och rättvisa öfverensstämmande
fördelning af försäljningsafgifterna skulle kunna åvägabringas.
Sedermera har Riksdagen uti skrifvelse den 17 maj 1904 anmält, att .
Riksdagen för sin del beslutit att § 18 mom. 3 och § 33 i gällande brännvinsförsäljningsförordning
skulle erhålla viss ändrad lydelse.
Vidare hafva svenska nykterhetssällskapet i underdånig skrifvelse
den 20 december 1901 och utskänkningsbolagens förtroendenämnd i underdånig
skrifvelse den 26 september 1903 framställt vissa önskningsmål beträffande
ordnandet af brännvinshandeln.
27
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 79.
Öfver Riksdagens sistberörda skrifvelse äfvensom förenämnda af
svenska nykterhetssällskapet och utskänkningsbolagens förtroendenämnd
aflåtna underdåniga skrivelser hafva infordrade yttranden afgifvits af Kungl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande, hvarefter under sistlidna års höst
inom finansdepartementet utarbetats förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning.
öfver detta förslag hafva äfvenledes samtliga Kungl. Maj:ts
befallningshafvande inkommit med egna underdåniga utlåtanden jämte
yttranden af åtskilliga enskilde, utskänkningsbolag, kronofogdar, magistrater,
hushållningssällskap med flera, hvarefter förslaget i vissa delar omarbetats.
Jag anhåller nu att få redogöra för grunderna till detta förslag äfvensom
i sammanhang därmed för det väsentliga af innehållet i ofvannämnda i
ärendet afgifna yttranden, i den mån desamma synas för bedömande af
föreliggande frågor vara förtjänta af beaktande.
Då Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902 ifrågasatt
möjligheten däraf, att den nuvarande uppdelningen af brännvinsbeskattningen
i tillverkningsskatt och försäljningsafgift borde bortfalla,
vill jag redan här förutskicka, att jag icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att framlägga något förslag i sådan riktning. Det förslag, jag
ärnar framlägga, är därför byggdt på den hittills gällande åtskillnaden
mellan beskattningen af tillverkning och beskattningen af försäljning af
brännvin.
Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå har i sina underdåniga
berättelser för tillverkningsåren från och med 1898—1899 till och
med 1902—1903 uppgifvit inom landet såld spirituösa till följande belopp:
Å r.
L i
; e r
I procent af hela för- säljningen
af bolagen.
af andra.
af bolagen.
af andra.
1898—1899 .................
26,198,577
17,144,617
60
40
1899-1900 .................
27,649,963
16,865,415
62
38
1900-1901 .................
28,241,318
16,297,587
63
37
1901-1902 .................
25,394,698
15,225,031
62
38
1902—1903 .................
23,220,971
15,684,008
60
40
Af den till försäljning disponibla kvantiteten hafva således bolagen
sålt omkring tre femtedelar och andra omkring två femtedelar. Härvid
är att märka, att under de sista åren en förskjutning ägt rum, så att
28
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.
Förtroende
nämndens
skrifvelse.
bolagens andel af försäljningen sjunkit men öfriga försäljares i proportion
stigit. En dylik förskjutning är, om ock ringa, icke utan betydelse.
Den inkomst, som tillflyter det allmänna af bolagens brännvinshandel, är
nämligen proportionsvis betydligt större än den, som härflyter af denna
rörelse i öfrigt. Det visar sig sålunda, att den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,
som under ofvannämnda fem år härstammat från bolagen,
belöpt sig till i medeltal 40,2 öre för hvarje såld liter, medan försäljningsafgiften
för det brännvin, som annorledes försålts, lämnat en afkastning
af allenast 7,7 öre per liter.
Med hänsyn till berörda förhållanden synes det vara uppenbart, att,
om man önskar ernå större effektivitet i beskattningen af brännvinsförsäljningen,
en synnerligen verksam åtgärd måste vara att söka ordna
lagstiftningen så, att så stor del af brännvinshandeln som möjligt kommer
att utöfvas af bolag.
Den ofvannämnda stora olikheten beror gifvetvis förnämligast däraf,
att bolagen äro skyldiga att, jämte erläggande af försäljningsafgifter, till
det allmänna afstå nettovinsten af sin rörelse.
Delvis har berörda olikhet äfven sin grund däri, att det brännvin,
som icke säljes genom bolag, på grund af det sätt, hvarpå försäljningsafgiften
bestämmes, i själfva verket till stor del undandrager sig den beskattning,
som med försälj ningsafgiften är ansedd.
De former af brännvinsförsäljningen, som för närvarande i större
eller mindre mån undandraga sig försäljningsafgift, äro:
1) den som utöfvas i stad på grund af burskap eller privilegium,
2) vissa gästgifvares,
3) försäljning på grund af rättighet, inropad å auktion,
4) försäljning på grund af öfverlåtelse från bolag, och
5) försäljning till enskilda i myckenhet af minst 250 liter.
Visserligen är i nu gällande förordning åsyftadt, att den under
1)—4) upptagna försäljning skall äga rum mot försäljningsafgift, motsvarande
det litertal brännvin, som afyttras, men, på sätt erfarenheten gifvit
vid handen och jag äfven senare får anledning närmare omförmäla, beräknas
ifrågavarande litertal ofta alldeles för lågt.
I ofvan omförmälda skrifvelse af utskänkningsbolagens förtroendenämnd
hemställer nämnden, bland annat, att de på §§ 6 och 7 i gällande
brännvinsförsäljningsförordning grundade rättigheter måtte indragas eller,
om detta ej kunde ske, att i lag måtte bestämmas, det utskänkningsrätfighet
endast finge användas för försäljning till förtäring på stället.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
29
Till stöd för denna hemställan anför nämnden, att hinder i flera
viktiga hänseenden mötte för bolagen att gå tillräckligt långt i tillämpning
af det system, hvarefter de arbetade, och att framgången af deras
sträfvanden i mån häraf motverkades.
Styrkan i detta system — det s. k. göteborgssystemet — läge i
förutsättningen, att bolagen icke allenast ställde sig till efterrättelse hvad
lag föreskrefve beträffande handeln med spritdrycker, utan äfven vidtoge
de åtgärder därutöfver, som kunde befinnas ägnade att hålla dessas förbrukning
inom måttlighetens råmärken. Men bolagen, på hvilkas fullständiga
oberoende af ekonomisk vinning berörda förutsättning hvilade, vore
långt ifrån de enda, som drefve spirituosahandel. Bolagen hade nämligen
att kämpa mot en stark konkurrens, däri allenast vinningslystnad utgjorde
driffjädern, och som därför ingalunda vore hugad att bringa några större
offer åt det allmänna bästa, än dem lagen bestämdt kräfde. Under sådana
omständigheter kunde bolagen svårligen göra några öfverloppsgärningar
med stort annan verkan, än att konkurrenternas kundkrets ökades.
Denna konkurrensens förlamande inverkan på bolagsarbetet framträdde
klart i redogörelsen för det möte, där förtroendenämnden blifvit utsedd.
Denna redogörelse visade, hurusom t. ex. bolagsstyrelsernas ombud vore
ense om nyttan ur sedlighetens synpunkt af ett gemensamt minimipris
och en gemensam maximistyrka å vissa slag af spritdrycker samt ett allmänt
förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af sådana varor
att å annan ort än där rättigheten utöfvades, låta genom ombud eller kringresande
agenter utbjuda dem till salu eller därå upptaga beställning i små
poster, men å andra sidan ansåge, att bolagen ej kunde, i hvad på dem
berodde, genomföra dessa viktiga reformer i någon nämnvärd utsträckning,
emedan följden däraf endast skulle blifva, att en stor del af den spirituosahandel,
som nu läge i bolagens egen hand eller kunde af dem genom
öfverlåtelsekontrakt regelbindas, skulle öfvergå till de gentemot bolagen
själfständiga innehafvarne af försäljningsrätt.
Med daglig erfarenhet om den nu antydda konkurrensens förmåga
att paralysera gagnet af bolagens i sedligt syfte redan utförda reformarbete
och i betraktande af den hämsko, densamma äfven lade på en
framtida utveckling i denna riktning, hyste bolagen en liflig önskan att
blifva kvitt åtminstone de privilegierade försäljningsrättigheterna, och bolagens
styrelseombud hade fördenskull uppdragit åt förtroendenämnden att
i främsta rummet söka utverka privilegiernas afskaffande. Men då denna
fråga redan tagits under ompröfning vid införandet af nu gällande brännvinslagstiftning
och privilegiernas fortvara intill viss tid därvid blifvit
en gång för alla fastställd, hade ombuden gjort sig föga förhoppning om
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 79.
någon ändring härutinnan och därför velat alternativt frambära ett annat
önskningsmål, hvars uppfyllande skulle i väsentlig mån förringa skadan
af den spirituosaförsäljning, som icke utöfvades eller behärskades af bolagen.
Den sålunda tilltänkta reformen, nämligen förbud för utskänkare
att afyttra spirituösa annorledes än till förtäring på försäljningsstället,
skulle visserligen äfven den innebära en inskränkning i den privilegierade
försäljningsrätten, men det vore en förändring, som ansåges gagnelig i
och för sig och därför skulle drabba samtliga rättighetsinnehafvare, bolagen
själfva ej undantagna. Det vore således icke meningen att söka på
en omväg rubba privilegieställningen; det skydd, denna åtnjöte, hade aldrig
varit så starkt, att det ansetts innefatta hinder för sådana lagstiftningsåtgärder,
som, oafsedt deras inflytelse på privilegierna, pröfvats vara nödvändiga
eller eljest lämpliga.
Det syntes äfven förtroendenämnden ligga en uppenbar inkonsekvens
däri, att lagen, på samma gång den bestämde, att lagad mat alltid borde
finnas att tillgå vid utskärning, likväl i denna rörelsegren inrymde rättighet
att sälja till afhämtning. Det förra stadgandet visade klart, att
lagstiftaren helst såge, att de spritdrycker, som afyttrades på ett utskänkningsställe,
därstädes intoges gemensamt med mat, på det att denna måtte
i någon mån motverka deras rusgifvande eller hälsofientliga inflytande.
Men så länge hinder eller svårighet icke mötte för gästerna att från utskänkningsstället
hämta eller medföra rusdrycker och sedermera hvar som
helst förtära dem enbart, syntes nämnda önskningsmål ej kunna i någon afsevärd
grad vinnas. Utskänkningsbolagen ansåge det emellertid vara ytterst
viktigt, att, då begäret efter starka drycker ej kunde helt och hållet undertryckas,
arbetarbefolkningen åtminstone vandes så mycket som möjligt vid
att, i likhet med de i förmögenhet och bildning högre ställda samhällsklasserna,
betrakta brännvinet icke såsom en läskedryck utan såsom en
krydda till maten, och på grund af denna uppfattning hade bolagen numera
allmänt inrättat sina utskänkningsställen till hufvudsakligen matanstalter,
hvarest brännvinsförsäljningen, så långt omständigheterna medgåfve,
vore inskränkt till servering vid måltider åt spisande gäster. Att
ett sådant system emellertid icke kunde nöjaktigt upprätthållas och utvecklas,
där brännvin tillhandahölles jämväl för afhämtning, syntes vara
tydligt.,,
Åtskilliga utskänkningsbolag hade därför redan upphört med afhämtningsförsäljningen
å sina utskänkningsställen, och denna åtgärd skulle
säkerligen vidtagits af dem alla, om den därmed åsyftade fördelen kunnat
ernås under nu rådande förhållanden. Men då bland innehafvarne af privilegierade
eller på auktion inropade rättigheter ej färre än 131 vore för
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
31
sedda med utskänkningsrättighet, som af flertalet användes till försäljning
afhämtningsvis, mångenstädes i mycket stor skala, insåges lätt, att nämnda
anordning icke förmådde åstadkomma någon synnerligt framgångsrik verkan,
utan snarare, särskild! i de delar af landet, hvarest de ifrågavarande
rättighetsinnehafvarne vore mera talrikt eller tätt etablerade, såsom i
Malmöhus, Hallands, Kristianstads och Ålfsborgs m. fl. län, kunde medföra
skada än gagn genom att till förfång för den strängt reglerade bolagsrörelsen
gifva ökad styrka åt den dragningskraft, som dessa medtäflares
handtering utöfvade på allmänheten.
Då rättigheten för utskänkare att sälja till afhämtning sålunda
åstadkomme, att rusdrycker i små partier ohejdadt kunde spridas öfver
hela landet och därigenom med största lätthet införas äfven i den mindre
bemedlade befolkningens förbrukning, utan att det stode i utskänkningsbolagens
makt att medelst de restriktioner, de vidtagit i sin egen rörelse,
hindra eller i afsevärd måtto minska det onda, funnes, så ville det
förefalla förtroendenämnden, tillräckligt skäl för omförmälda rättighets
snara upphäfvande.
De myndigheter, som hörts i frågan, och de enskilda, som däri ytt- Yttranden
rat sig, hafva nästan utan undantag afstyrkt förslaget om indragning af rörande inde
privilegierade rättigheterna. dragning
Öfverståthållareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i wiT/a/s*!
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Hallands län äfvensom de innehaf- privilegierade
vare af privilegierade eller på auktion inropade rättigheter, som yttrat sig rättigheter.
öfver förtroendenämndens framställning, hafva äfven afstyrkt nämndens förslag
att, om de privilegierade rättigheterna ej kunde blifva indragna, bestämmelse
måtte i lag införas därom, att utskänkningsrättighet endast
finge användas för förtäring på stället; dock hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs och Kalmar län förmält sig icke hafva något
att erinra mot den föreslagna begränsningen, därest den komme att afse
endast de rättigheter, länsstyrelserna äga meddela.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har uttalat farhåga,
att gästgifverierna, om deras innehafvare ginge i mistning af rätten
till utminutering, skulle i långt högre grad än nu vore fallet, förvandlas
till krogar och att förbudet mot utminutering komme att kringgås på
det sätt, att de krogbesökande i medhafda kärl bortförde rekvireradt
brännvin.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har anmärkt, att,
ehuru den af förtroendenämnden föreslagna bestämmelsen skulle gälla
samtliga innehafvare af utskänkningsrättigheter, densamma i verkligheten
skulle afsevärdt drabba endast de privilegierade rättigheterna. Med en
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
sådan bestämmelse skulle nämligen dessa blifva för framtiden förhindrade
att sälja spirituösa i minut; och då denna försäljning i allmänhet torde
vara den betydligaste och mest vinstgifvande för rättigheternas innehafvare,
skulle en dylik bestämmelse, ehuru på en omväg, faktiskt verka nästan
detsamma som en indragning af rättigheterna.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har uttalat tvifvelsmål
om nyttan af den föreslagna bestämmelsen och erinrat, att de
privilegierade rättigheterna, hvilkas antal år från år alltmera minskades,
snart nog komme att upphöra.
öfverståthållareämbetets afstyrkande af framställningen grundar sig
därpå, att af densamma oförtäckt framginge, hurusom afsikten med den
ifrågavarande lagändringen skulle vara att förhindra eller inskränka de
privilegierade näringsidkarnes konkurrens med bolagen. Att sålunda ur
konkurrenssynpunkt företaga en lagstiftningsåtgärd till förfång för vissa
näringsidkare, de där i gällande lag fått sig tillförsäkradt att utöfva sin
näring oförkränkt, syntes, äfven om eljest skäl för åtgärden skulle förefinnas,
innebära en rättskränkning. Ämbetet har dessutom såsom sin mening
framhållit, att den föreslagna åtgärden icke skulle verka till nykterhetens
främjande, enär dess genomförande skulle alstra ökade krogbesök
och nödvändiggöra inrättande af nya utminuteringsställen, hvarjämte det
för utskänkningsidkaren blefve omöjligt att bedöma, huruvida något af det
vid utskänkning inköpta brännvinet bortfördes af köparen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att en
lagstiftning i antydd riktning visserligen skulle medföra inskränkning i
konsumtionen och därigenom gagna i sedlighetens och ordningens intresse,
men att den å andra sidan skulle innebära en kränkning af vederbörandes
en gång tillförsäkrade och lagenligt utöfvade rättigheter. Att utan
vederlag indraga dessa rättigheter syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande
således icke billigtvis böra ifrågakomma. Af samma orsak syntes
rätten till försäljning afhämtningsvis icke böra dem beröfvas utan motsvarande
vederlag. Om en lagstiftning sådan förtroendenämnden åstundade,
likväl skulle finnas nödvändig, borde sådana bestämmelser meddelas,
att den enskildes på privilegier grundade och lagligen utöfvade rätt icke
därigenom förnärmades.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har väl funnit
lämpligt, att å utskänkningsställe icke finge försäljas annat eller mera än
som där förtärdes under iakttagande af härför stadgade ordningsregler.
Rätten att vid utskänkning sälja äfven till afhämtning hade dock hittills
varit af förhållandena påkallad, enär annars vid handel af spritvaror hvarje
konsument vore nödsakad att hvarje gång till afhämtning köpa minst en
Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 79.
33
liter, hvithet utan tvifvel skulle för många kännas betungande och med
all säkerhet icke skulle främja nykterhet. Kungl. Maj-.ts befallningshafvande
kunde således icke förorda bifall till förslaget om upphäfvande af
inedgifvandet att vid utskänkning försälja äfven till afhämtning, med
mindre än att i sammanhang därmed det nu stadgade minimibeloppet vid
minuthandel sänktes så, att detsamma motsvarade minsta rymdmåttet för
de i handeln förekommande mindre kärl, hvarå särskild!, finare spritvaror
plägade försäljas.
Till förtroendenämndens framställning att vid utskänkning af spritdrycker
försäljning till afhämtning icke måtte tillåtas har bifall utan villkor
eller förbehåll tillstyrkts af Kungl. Maj:t.s befallningshafvande i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län; och har,
sedan det remitterade förslaget upptagit bestämmelse i berörda hänseende,
densamma lämnats utan erinran af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Örebro, Västmanlands, Gäfleborgs och
Västerbottens län.
Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Stockholms län ha.r därvid
anfört, att de privilegierade rättigheterna, åtminstone där de åtföljde
gästgifverihållning, från början ej torde varit grundade å annat än en
skyldighet och sedermera rätt att tillhandahålla vägfarande brännvin mot
betalning, hvilket. emellertid urartade till kroghållning och utminutering,
den senare på sista tiden bedrifven i sådan utsträckning genom försäljning
till personer å annan ort. att den ej kunnat undgå att i hög grad
menligt inverka på nykterheten. Vid sådant förhållande och då berörda
gästgifveriinnehafvare i allt fall skulle få behålla, utöfver deras ursprungliga
utskänkningsrätt till vägfarande, äfven kröghållningen för ortens befolkning,
syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande förtroendenämndens
framställning höra vinna nådigt afseende.
Kungl. Majtts befallningshafvande i Jönköpings län har efter en historisk
redogörelse för bestämmelserna om gästgifveriernas rätt till försäljning
af brännvin anfört i hufvudsak detsamma som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län och tillagt, att särskild! under de senaste tjugu
eller trettio åren de privilegierade gästgifverierna faktiskt bedrifvit. eu allt
mera växande försäljning till afhämtning, hvarigenom det missförhållandet
uppkommit, att försäljningen å sådant gästgifveri, hvilken genom den
inskränkta skjutstrafiken i allmänhet aftagit såsom utskänkning för de resandes
behof, numera allt oftare hufvudsakligen utöfvades sålunda, att
från gästgifveriet i större eller mindre kärl till närmare eller fjärmare
orter expedierades rekvirerade poster af spirituösa, understigande det för
Bill. till liiksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
partihandel bestämda mått, hvarvid expeditionen lämnades i händer på
för gästgifverihållningen främmande personer, hvilka genom kringresande,
med hvarje år allt talrikare uppträdande agenter befrämjade afsättningen
af brännvin oftast till pris, som understege de af brännvinsbolagen i
städerna och köpingarna satta pris, och med en starkare alkoholhalt hos
varan än den af bolagen i allmänhet bestämda. Med hänsyn till den utveckling,
kommunikationerna vunnit, och möjligheten att i köpingar inrätta
brännvinsförsäljningsbolag förefunnes icke heller något behof att bibehålla
den af gästgifverierna idkade brännvinsförsäljningen i minut.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ur erfarenheten
från länet framhållit, att, därest ett utskänkningsställe på landsbygden
funnes vålla olägenheter i ordnings- och sedlighetsafseende, det
hufvudsakligen vore den där bedrifna afhämtningsrörelsen, som därtill
vore vållande. Den förtäring af spritdrycker, som ägde rum på utskänkningsstället,
vore i viss mån begränsad genom det gällande förbudet mot
utlämnande af spritdrycker till den, som vore rusig, och till minderårig.
Men någon begränsning gåfves ej beträffande de spritvaror, som å utskänkningsställe
köptes till afhämtning, och denna rörelse vore desto mera
fördärf bringande som genom densamma spritdrycker spredes i små partier
och alltså gjordes åtkomliga för ringa penningbelopp, hvarförutom
vid dylik afhämtning ofta användes minderåriga, hvilka berusade sig af
de drycker, de skickats att inköpa, frånsedt att dessa minderårigas besök
på kroglokaler i dylika ärenden ej kunde vara för deras sedlighet gynnsamma.
Innehafvare af privilegierade försäljningsrättigheter torde dessutom
i likhet med andra rättighetsinnehafvare vara underkastade de förändringar
i lagstiftningen, som funnes nödiga till främjande af ordning
och sedlighet, äfven om dessa förändringar innebure inskränkning i försäljningsrätten.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, som likaledes
tillstyrkt framställningen i den del, hvarom här är fråga, har ansett ett
förbud för innehafvare af utskänkningsrättighet att försälja brännvin till
afhämtning i och för sig lämpligt. Att detta förbud komme att drabba
jämväl privilegierade utskänkningsrättigheter syntes icke vara stridande
mot den rätt till utskänkning, som vore dessa rättigheters innehafvare
tillförsäkrad. Att ett dylikt förbud skulle vålla en minskad inkomst för
de enskilda brännvinsrättigheternas innehafvare och ur konkurrenssynpunkt
vara till gagn för de legaliserade bolagen kunde icke utgöra något
skäl mot det ifrågasatta förbudet. För brännvinshandelns lämpliga ordnande
och superiets motarbetande vore det tvifvelsutan af nytta, om de
privilegierade rättigheterna kunde utan vidare indragas; men då så icke
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 70.
35
ansetts kunna ske, skulle den inskränkning i rörelsen, som förtroendenämnden
begärde, verka gagneligt mot den osunda brännvin sförsäljning,
som understundom syntes idkas af de privilegierade brännvinsrättigheternas
innehafvare.
För bedömande af frågan, huruvida de rättigheter till försäljning
af brännvin, som grunda sig på 6 eller 7 § i gällande brännvin sförsäljningsförordning,
må kunna indragas eller inskränkas, torde det vara nödvändigt
att utreda, huru dessa rättigheter tillkommit och hvad de må
anses innebära.
Kungl. gästgifvareordningen den 12 december 1734 innehåller i § Gästgifvares
10, att gästgifvare skola till de resandes behof vara försedda med mat, rättigheter.
enkelt och dubbelt brännvin, öl och svagöl, samt F § 31, att gästgifvare å
landet hafva frihet att till sina gäster sälja brännvin, hvarjämte i § 32
stadgas, att ingen på landet vare tillåtet på 2 mil när gästgifvaregården
att för de resande och för dem, som med skjuts fara, sälja öl, vin och
brännvin, utan stånde det gästgifvaren allena fritt; dock ägde ridderskapet
och adeln enligt deras privilegier frihet på V2 mil nära gästgifvaregården
att bygga och hålla krogar på deras frälseägor, hvilken rätt sedermera
upphäfdes genom kungl. kungörelsen den 22 augusti 1834.
1736 års lag, som i 28 kap. byggningabalken upptager gästgifvares
skyldigheter, innehåller —- i olikhet med 1734 års gästgifvareordning
— icke något åliggande för gästgifvare att tillhandahålla brännvin utan
omförmäler endast i 4 §, att gästgifvare må sälja vin och Öl kanne- och
stoptals. »Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall
han alltid för vägfarande i förråd hafva.»
Genom kungl. kungörelsen den 26 november 1756 förbjöds all
brännvinsförsäljning på källare, krogar och gästgifvaregårdar vid vite af
10 daler silfvermynt samt varans och gästgifverinäringens förlust. Detta
förbud utfärdades i sammanhang med ett allmänt förbud öfver hela riket
mot brännvinsbränning, hvilket förbud, sedan brännvinsbränning och försäljning
åter tillåtits, därefter förnyades medelst kungl. kungörelsen den
11 september 1772. t
Af kungl. kungörelsen den 28 november 1785 inhämtas, att från
den 1 januari 1786 brännvin tills vidare icke tick till salu hållas annorledes
än uti kronans egna lagerkällare och på de ställen, hvilka med den
10 år förut tillsatta direktionens öfver regale brännvinsbränningen tillstånd
därtill vore försedda, i följd hvaraf all slags försäljning af brännvin
på gästgifvaregårdar blef förbjuden. Detta förbud förnyades genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
kung!, brefvet den 2 december 1786 och gällde till den 3 maj 1787, då
det till all verkan upphörde.
1 kungl. förordningen den 15 juni 1800, § 7, föreskrefs, att å gästgifvaregårdar
brännvin icke finge säljas i minut till andra än resande, och
kungl. förordningen den 4 november 1812 stadgade i § 2 mom. 3 straff
för gästgifvare, som dristade försälja brännvin i minut till andra än resande
eller då mat icke tillika njötes.
Vidare innehåller kungl. kungörelsen den 19 maj 1824, 5 art. 1 §,
att försäljning af brännvin i allmänhet icke var lofgifven under en kannas
belopp å andra ställen å landet än å gästgifvaregårdarna, dock att
jordbrukare fingo till underhafvande och sådana personer, som hos dem
förrättade arbete, försälja ett ringare kvantum men ej under x/4 kanna åt
enhvar. Enahanda stadgande med det sistnämnda innefattas äfven uti
kungl. förordningarna den 19 juni 1835, den 6 augusti 1841 och den 10
oktober 1851, dock med uttryckligt villkor uti de två sist åberopade förordningarna,
att å gästgifvaregårdarna mat alltid därjämte måste vara
att tillgå.
Den 18 januari 1855 utfärdades nya författningar dels om villkoren
för tillverkning och dels om villkoren för försäljning af brännvin.
Genom den förra afskaffades rättigheten till s. k. husbehofsbränning och
i sammanhang därmed stående rätt till försäljning af brännvin. I den
senare förekomma rörande brännvinsförsäljning å gästgifveri utom vissa
detaljföreskrifter följande bestämmelser: »Gästgifvare vare ej pliktig att
brännvin till iskänkning hålla» och »Gästgifveri å landet, för hvilket, vid
den tid då denna författning blifvit till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet
utöfvas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet, intill
dess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas», hvarjämte gästgifvare
var underkastad de för öfriga innehafvare af utskänkningsrätt gällande
ordningsstadganden, däribland att å utskänkningsställe mat alltid
skulle vara att tillgå.
Enahanda bestämmelser innehållas uti kungl. förordningarna om
villkoren för försäljning af brännvin den 27 november 1857, den 7 december
1860, den 18 december 1863, den 26 oktober 1866 och den 21
maj 1869.
I senare förordningar härom, nämligen af den 26 augusti 1873, den
18 september 1874, den 24 augusti 1877, den 29 maj 1885 och den 31
december 1891 samt i den nu gällande af den 24 maj 1895, är den förändring
vidtagen, att den vissa gästgifverier tillförsäkrade utskänkningsrättighet
finge tillgodonjutas endast af den, som, då förordningen den 26
augusti 1873 blef gällande, d. v. s. den 1 januari 1874, var ägare till
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
37
sådant gästgifveri och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och
gästgifverihållningen vid samma gästgifveri själf eller genom annan behörig
person besörjer.
Af den sålunda lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att gästgifvares
rätt till försäljning af brännvin icke någonsin ansetts som ett dem
tillkommande privilegium. Tid efter annan har denna rättighet utvidgats
eller inskränkts, och tidtals har den varit gästgifvarne fråntagen.
Vid den tid, då 1855 års förordning blef gällande, hade gästgifverierna
visserligen rätt att sälja äfven till afhämtning och till andra än
resande, men denna rätt skilde sig föga från den rätt, som tillkom jordbrukare
i allmänhet; handel med brännvin till belopp af en kanna och
häröfver var då fri, hvarförutom, såsom förut blifvit nämndt, jordbrukare
ägde att till sina arbetare och underhafvande afyttra ända ned till lU kanna.
Den rätt till brännvinsförsäljning, som ansågs i viss mån böra tillförsäkras
innehafvare af de gästgifverier, där utskänkningsrätt utöfvades,
då 1855 års förordning blef till efterlefnad gällande, torde emellertid i
själfva verket icke hafva varit någon annan än den, som gästgifverierna
såsom sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:
att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin.
Den har icke heller ansetts som en förmån för gästgifvaren, honom
medgifven till lättnad i skjutsningsbesväret. T sådant hänseende ha gästgifverierna
blifvit förunnade något litet hemman eller något ängstycke,
hage eller torp i kronans utmark eller allmänning utan afgift äfvensom
frihet för rotering och skjutsfärdspenningar samt för utskrifning uppå sig
själf och fyra drängar m. m., på sätt 35 och 36 punkterna i 1664 års
krögar- och gästgifvarordning innehålla. Vissa gästgifverier hade och
hafva ännu hemmansräntor sig anslagna, och de, som voro vid stora stråkvägar
belägna, åtnjöto enligt kungl. brefvet den 9 september 1690 frihet
jämväl från utgörande af dagsverkspenningar.
Om dessa förmåner sägs i kungl. stadgan angående skjuts väsendet
den 31 maj 1878, 8 § 1 mom., att »innehafvare af nu varande gästgifveri,
vare sig att det såsom sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes,
äge att fortfarande tillgodonjuta de friheter, räntor och andra
dylika förmåner, som blifvit detsamma i laga ordning tillerkända». Däremot
heter det i 3 mom. af samma §: »År rättighet till utskänkning af
brännvin med gästgifveri förenad, lände i afseende å utöfning af sådan
rättighet till efterrättelse hvad i gällande förordning angående villkoren
för brännvins försäljning därom finnes stadgadt.»
Skjutsstadgan gör sålunda en bestämd skillnad mellan den utskänkningsrätt,
som tillkom vissa gästgifverier, och öfriga dem tillkommande
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
förmåner eller rättigheter; de senare kvarstå oförändrade, äfven om gästgifveri
inskränkes till skjutsstation, men den förra underkastas hvad som
därom stadgas i brännvinsförsäljningsförordningen. Då efter denna stadgas
trädande i tillämpning åtskilliga gästgifverier inskränktes till skjutsstationer,
fortforo icke dess mindre flera af de förutvarande gästgifvarne
såsom skjutsstationsföreståndare med sin utskänkning. I särskilda mål,
däri talan om ansvar för oloflig utskänkning mot sådana personer väckts,
har emellertid högsta domstolen förklarat, att, då vederbörandes utskänkningsrättighet
varit beroende af hans skyldighet att såsom gästgifvare
lämna resande härbärge och förplägning, skjutsstationsföreståndare, hvilka
en dylik skyldighet icke ålåge, icke heller vore till utskänkning berättigade.
Att genom en ny lagstiftning upphäfva den vissa gästgifvare tillkommande
rättigheten att åt resande utskänka brännvin torde icke vara
lämpligt, helst, äfven om en sådan åtgärd eljest kunde finnas önskvärd,
innehafvarne af ännu beflntliga gästgifverier med utskänkningsrätt i allmänhet
torde hafva hunnit en ålder, som gör antagligt, att utskänkningsrätten
vid samma gästgifverier inom en icke alltför aflägsen framtid
kommer att upphöra. Med hänsyn därtill och till svårigheten att öfvervaka,
till hvilka personer utskänkning äger rum, synes ej heller böra
ifrågasättas förbud för de nuvarande innehafvarne af dessa rättigheter att
utskänka brännvin till andra än vägfarande.
Om däremot det anses lämpligt och förmånligt att från utskänkning
skilja rättigheten att sälja till afhämtning, kan, på sätt af det föregående
framgår, den vissa gästgifverier förbehållna utskänkningsrätt svårligen anses
utgöra något hinder därför.
Ej heller kan ur billighetens synpunkt någon invändning med fog
resas mot den inskränkning i dessa gästgifveriers rätt, som häraf blir
följden. Genom borttagande af den allmänna rätten att sälja brännvin
till belopp af minst en kanna och jordbrukares än vidsträcktare rätt i
detta hänseende, genom en del gästgifveriers inskränkning till skjutsstationer
och genom den efter hand skedda betydliga minskning af brännvinsförsäljningsställen
å landsbygden, eller från 472 ständiga rättigheter
år 1872—1873 till 135 dylika år 1902—1903, hafva innehafvarne af de numera
till ett antal af 77 återstående gästgifverier, där utskänkningsrätt på
grund af § 7 i gällande brännvinsförsäljningsförordning utöfvas, under de
senaste årtiondena skördat eu högst betydande inkomst af sina gästgifverier,
så stor att dessas inköpspris säkerligen i de flesta fall en eller måhända
flera gånger erhållits tillbaka. Beaktas bör äfven att, på sätt i åtskilliga
fall kommit i dagen, det litertal brännvin, för hvilket de uppskattats,
långt understigit det i verkligheten försålda litertalet. I sistnämnda
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
hänseende anser jag mig böra i detta sammanhang närmare omförmäla
hvad Kristianstads läns hushållningssällskap därutinnan anför i underdånig
skrifvelse den 25 augusti 1902. Pröfningsnämnden i berörda län hade i
september 1901 nedsatt den beräknade myckenheten af vid Bjernums
gästgifveri såld! brännvin från det af taxeringsnämnden uppskattade belopp
12,000 liter till 8,000 liter. Sedan Norra Akarps sockens kommunalstämma
öfver detta beslut anfört besvär, hade hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, hvars yttrande i ärendet infordrats, genom uppgift
från vederbörande järnvägsstationsföreståndare erhållit kännedom därom,
att till Bjernums gästgifvaregård förts på järnväg, under försäljningsåret
1 november 1899—1 november 1900 47,005 kg., motvarande 43,518 liter
brännvin, samt under tiden från den 1 november 1901 till den 1 mars
1902, d. v. s. ett tredjedels år, 20,894 kg., eller 19,716 liter brännvin.
Hushållningssällskapet ansåg det vara otvifvelaktigt, att å andra liknande
utskänknings- och utminuteringsställen förhållandet mellan den myckenhet
brännvin, som verkligen försålts, och den myckenhet, för hvilken skatt
erlagts, vore ungefär detsamma som på Bjernums gästgifvaregård.
Hvad beträffar de s. k. privilegierade rättigheterna i städerna, är
till en början att märka, att vissa af dem, såsom grundade på äldre gästgifverirättigheter,
i förevarande afseende äro helt och hållet att likställa
med gästgifverierna å landet. Så är förhållandet med de rättigheter, som
förekomma, en i Ronneby och en i Ystad och tillhöra, den förra änkan
Louise Kindblad och den senare änkan Henriette Lindgren. Utom dessa
funnos, såvidt genom gjorda efterforskningar kunnat utrönas, vid 1904 års
början endast fem ytterligare så kallade privilegierade rättigheter i stad,
tillkommande, en frimuraresamhället i Göteborg, eu änkan Edla Lagerblom
i Galle, en änkan Emma Simen i Göteborg, en konditorn Johan Åkerlund
i Sundsvall och en änkan Gustafva Sundin i Östersund.
Beträffande den första af dessa, hvilken af ålder utöfvats, har genom
upplysningar från ortsmyndigheterna inhämtats, att någon till grund för
densamma liggande handling icke kunnat påträffas samt att den användes
endast för försäljning till förtäring på stället.
Ankan Lagerblom, hvars aflidne man sockerbagaren Carl Erik Lagerblom
den 29 november 1847 tillerkänts rätt att »tillverka och försälja
likörer med hvad därtill hörer», har, enligt hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gäfleborgs län upplyst, under år 1904 upphört med ifrågavarande
rörelse. Då den bedrefs, användes rättigheten endast för försäljning
till förtäring på stället.
Änkan Simen, hvars aflidne man Johan Niklas Simen den 28 maj
1852 vann burskap såsom sockerbakare och schweizerbakare i Göteborg,
Privilegierade
rättigheter
i stad.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
har deri 29 mars 1899 slutat aftal med Göteborgs utskänkningsaktiebolag,
hvarigenom hon mot viss årlig ersättning till bolaget för sin återstående
lifstid öfverlåtit alla de rättigheter, som voro med hennes ifrågavarande
schweizerirörelse förenade.
Konditorn Åkerlund har genom kontrakt den 29 september 1877
emot en årlig ersättning af 5,500 kronor förbundit sig att under sin återstående
lifstid från och med den 1 oktober 1877 hvarken själf eller genom
andra utöfva sin i Sundsvalls stad innehafvande schweizerirörelse med densamma
åtföljande rätt till utskänkning af spirituösa drycker, utan öfverlåtit
samma rättighet åt Sundsvalls utskänkningsbolag. Skulle rättigheten genom
förändrad lagstiftning inskränkas, har bolaget betingat sig rätt att annullera
kontraktet efter 3 månaders förut skedd uppsägning.
Med änkan Sundin, som är född den 17 september 1826, har utskänkningsbolaget
i Östersund för hvarje tioårsperiod träffat aftal rörande
öfverlåtande å bolaget af hennes rätt, för hvilken öfverlåtelse bolaget betalat
ett årligt belopp af 5,000 kronor. Änkan Sundin har emellertid,
enligt hvad jag inhämtat, uttryckligen förklarat sig villig att under sin
återstående lifstid mot en årlig godtgörelse af femtusen kronor, afstå
från den henne tillkommande utskänkningsrättighet.
Då de så kallade priviligierade rättigheterna i städerna enligt nu
gällande brännvinsförsäljningsförordning tillförsäkrats fortvaro endast i den
utsträckning, hvari desamma vid förordningens tillkomst varit gällande, och de
två förstnämnda af ofvanberörda fem rättigheter uppenbarligen endast varit
afsedda eller i hvarje fall endast utöfvats i form af försäljning till förtäring
på stället, torde man, om man vill inslå på en lagstiftning, åsyftande att
åtskilja utminuteringen och utskänkningen, så att den senare endast kommer
att omfatta försäljning för förtäring på stäljet, endast behöfva hysa
någon betänklighet i fråga om de änkan Simen, Åkerlund och änkan Sundin
tillhöriga rättigheter. Änkan Simen har emellertid öfverlåtit sin rätt
å utskänkningsbolaget i Göteborg, hvilket själft tillämpar principen om
utminuterings- och utskänknings fullständiga särskiljande. Då vidareÄ svårighet
icke lärer möta för att genom öfverenskommelse emellan dels Åkerlund
och dels änkan Sundin, å ena, samt kronan, å andra sidan, åstadkomma
en uppgörelse, hvarigenom sistbemälda personer afstå sina ifrågavarande
rättigheter mot undfående hvardera af en årlig ersättning under
deras återstående lifstid, motsvarande den, som, enligt hvad jag förut
nämnt, på grund af omförmälda aftal af dem nu åtnjutes, synes genom
en sådan åtgärd äfven dessa hinder kunna undanröjas, så att för städerna
liksom beträffande landsbygden må kunna meddelas en allmän föreskrift,
hvarigenom utskänkningen inskränkes till att afse allenast försälj
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 79.
41
ning till förtäring på stället. Därest denna min uppfattning gillas, lärer
det emellertid blifva nödvändigt att, på sätt jag nyss nämnt, tillförsäkra
innehafvarne af ofvan omförmälda i Sundsvall och Östersund förekommande
rättighetsinnehafvare en årlig ersättning under deras återstående lifstid
för mistningen af berörda dem tillkommande rättigheter, hvilken ersättning
lämpligen synes böra utgå af brännvinsförsäljningsmedlen och utbetalas
af statskontoret. Någon minskning af de belopp, som tillkomma
landsting, landsbygdskommuner m. fl., skulle härigenom icke komma att
äga rum; då utskänkningsbolagen i Sundsvall och Östersund icke vidare
skulle utbetala ifrågavarande ersättningsbelopp, komme de af dessa bolag
redovisade vinstandelar att i motsvarande mån ökas.
På de skäl, som af utskänkningsbolagens förtroendenämnd äfvensom
af åtskilliga myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan anförts, synes det
mig vara uppenbart, att en bestämmelse, hvarigenom utskänkningen inskränkes
att omfatta allenast rätt till försäljning för förtäring på stället,
skulle vara ägnad att i afsevärd mån främja nykterhet och sedlighet samt
möjliggöra brännvinsförsäljningens reglerande på ett sundare och bättre
sätt än med den nu rådande ordningen flerstädes kan ske; och anser jag
mig därför böra tillstyrka eu sådan åtgärd. 1 flera städer, såsom Stockholm,
Göteborg och Karlskrona, har förbud mot försäljning till afhämtning
å utskänkningsställe utfärdats af de bolag, till hvilka brännvinsförsäljningsrättigheterna
öfverlätits, och lärer erfarenheten hafva visat, att
en dylik anordning icke varit utan inflytande på det uppväxande släktets
nykterhet.
I de åtgärder för ordnande af brännvinshandeln, som före år 1855
vidtogos, finner man i allmänhet föga spår af någon sträfvan att inskränka
förbrukningen och minska de fördärfliga följder, som kunna uppstå^ af den
lagligen tillåtna brännvinsförsäljningen. Undantag gåfvos dock. År 1850
bildades i Falun ett utskänkningsbolag utan beräkning på enskild vinst
och med syfte att verka för arbetarnes i koppargrufvorna bästa. 1 liknande
sedligt syfte stiftades år 1852 i Jönköping ett utskänkningsbolag
för inrättande af spiskvarter under behörig tillsyn. Likaså bildades under de
närmast följande åren i några andra städer bolag, som fingo öfvertaga
brännvinsdetaljhandeln för att, såsom orden lydde, göra denna rörelse
mindre skadlig. I Riksdagen upplystes, att detta äfven för nämnda bolag
lyckats, och detta gaf anledning till, att i den för vår nyare brännvinslagstiftning
grundläggande förordningen af år 1855 upptogs idén om bolag
med rätt att »för befrämjande af allmänt väl», såsom det hette i förhandlingarna,
öfvertaga all den minuthandel med och utskänkning af brännvin
i stad, som eljest skolat å auktion utbjudas. Denna bolagsidé sattes i
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Käft. 6
Auktions
rättigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
system och fick sitt namn genom uppkomsten år 1865 af Göteborgs utskänkningsaktiebolag,
som, »stiftadt icke för vinnings skull utan af välvilja
för den arbetande klassen», förklarade sitt ändamål vara att genom ett förbättradt
utskänkningsväsende minska brännvinsbruket.
Tid efter annan hafva allt flera städer öfvergått till bolagssystemet,
och för närvarande finnas blott 6 städer — östhammar, Söderköping, Skanör
med Falsterbo, Hjo, Nora och Lindesberg — där under det sista försäljningsåret
brännvin sförsäljningsrättigh eter utbjudits å auktion. Ehuru mot
vissa bolags sätt att handhafva brännvinsförsäljningen ingalunda obefogade
anmärkningar blifvit framställda ■— hvarom jag får tillfälle att senare närmare
yttra mig — torde det dock få anses gifvet, att i nykterhetens intresse
en anordning med försäljningsbolag är vida att föredraga framför öfverlåtelser
medelst auktion af försäljningsrätligheter. I senare fallet blir
rättighetsinnehafvarens enda intresse att så långt möjligt är uppdrifva
brännvinsförsäljningen; i det förra lärer däremot med den utveckling af
intresset för sedlighet och ordning, som i allmänhet utmärkt bolagen, ett
arbete för inskränkning inom måttlighetens gränser af rusdryckskonsumtionen
jkunna förväntas.
A landsbygden finnas för närvarande bolag för detaljhandel med brännvin
inrättade i 12 köpingar och, på grund af Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande
enligt kungl. bref den 18 december 1863, i en landskommun,
Trollhättan. Dessutom funnos under försäljningsåret 1902—1903 å landsbygden
inalles 20 rättigheter till minuthandel med brännvin, hvilka inropats
å auktion. Af dessa voro 8 förlagda i Kristianstads län, 3 i hvartdera
af Gottlands och Malmöhus län, 2 i hvartdera af Älfsborgs och Norrbottens
län samt 1 i hvartdera af Kalmar och Skaraborgs län. Då med
nutidens utvecklade kommunikationer utminutering af brännvin äfven efter
indragning af vissa gästgifveriers rätt att sälja till afhämtning endast undantagsvis
lärer finnas erforderlig å landsbygden och i sådant fall blott å
tätt bebyggda orter, synes någon svårighet att inordna äfven landsbygdens
brännvinsminutering under bolagsinstitutionen icke förefinnas. Däremot
torde sådant icke lämpligen kunna äga rum i socken, där endast utskänkningsrätt
upplåtes. I det förslag till förändrad lagstiftning i ämnet, jag
ärnar framlägga, har därför under bolagens verksamhetsfält inrymts all
detaljhandel med brännvin i stad. samt all detaljhandel med, brännvin i
landtkommun, där vare sig endast utminutering eller såväl utminutering
som utskänkning äger rum.
Riksdagens önskemål om större effektivitet af den i form af brännvinsförsäljningsafgift
utgående beskattning torde härigenom och genom
indragning af vissa gästgifveriers samt burskaps- och privilegieinnehafvares
*Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
43
rätt att sälja till afhämtning blifva i icke oväsentlig mån vunnen. Genom
nämnda åtgärder torde visserligen en minskning af brännvinskonsumtionen
vara att förvänta. Men å andra sidan lärer den del af konsumtionen, hvars
tillgodoseende öfvergå!- från andra rättighetsinnehafvare till bolagen, blifva
så pass betydande, att bolagens vinstmedel därigenom komma att ej oväsentligt
stiga samt i följd däraf och med hänsyn till den mångdubbelt större
afkastning, det allmänna åtnjuter af bolagens försäljning, jämförd med
andra rättighetsinnehafvares, det allmännas behållning af brännvinsförsäljningen
i afsevärd mån ökas. •>
På sätt jag vid § 5 i förslaget till förordning närmare kommer att
omförmäla, innehåller samma § dels en bestämmelse afsedd att inskränka
sainingen af brännvin, dels ett förbud för innehafvare af rättighet till försäljning
af brännvin att å annat ställe än det, där han utöfvar sin försäljningsrättighet,
vid personligt besök eller genom ombud hos annan än
innehafvare af dylik försäljningsrättighet till salu utbjuda eller upptaga
beställningar i mindre belopp än 250 liter. Äfven dessa stadganden torde
i viss mån verka till höjning af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet.
Det andra af de önskningsm&l, som framlades i 1902 års ofvanbe- Brännvinsrörda
riksdagsskrifvelse, var en med rättvisa och billighet mer öfverens- försäljning*
stämmande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen. Härom innehåller medlenförslaget
bestämmelser i § 25; och torde det tillåtas mig att senare få
närmare redogöra för de grunder, som i sådant afseende blifvit följda.
Då jag nu öfvergår till en närmare redogörelse för förslagets särskilda
delar, skall jag ock tillåta mig att på sina ställen något vidröra
äfven ett och annat af de i vederbörandes yttranden gjorda ändringsyrkanden,
som, utan att nu hafva vunnit afseende, likväl synts vara af
beskaffenhet att icke böra förbigås, hvaremot jag torde få lämna åsido
alla öfriga sådana yrkanden, då nämligen en granskning af dessa — i anseende
till deras betydliga mängd — skulle föra alldeles för långt.
Nu gällande brännvinsförsäljningsförordnings titel: Förordning an - Speciell mo
gående
villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller de- tiverin9- stiilerade spirituösa drycker, torde kunna utbytas mot den kortare titeln:
Förordning angående försäljning af brännvin. Under benämningen brännvin
skulle då, på sätt jag strax skall omförmäla, innefattas, utom brännvin
i egentlig mening, äfven vissa andra alkoholhaltiga vätskor.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
För öfversiktlighetens skull har i förslaget förordningen indelats i
fem hufvudafdelningar. Den första, Allmänna bestämmelser, skulle då
inrymma stadganden, motsvarande dem, som nu innehållas i §§ 1—5,
32—34 och 36.
§ 1.
Denna § i förslaget motsvarar nuvarande § 1 samt § 36 mom. 2.
För att erhålla en gemensam benämning å minuthandel och utskänkning
och därigenom undvika den i nu gällande förordning alltsomoftast
förekommande upprepning af båda dessa uttryck hafva i förslaget
omförmälda grenar af försäljning sammanfattats under benämningen detaljhandel.
1895 års förordning stadgar, att å spirituösa drycker i allmänhet
skall tillämpas hvad i förordningen är föreskrifvet om brännvin, dock med
undantag af den i § 33 meddelade föreskrift om brännvins beskaffenhet
och styrka. Med afseende å brännvins beskaffenhet stadgar sistnämnda §
bland annat, att brännvin, som är försatt med något för hälsan skadligt
ämne, icke får hållas till salu vid minuthandel eller utskänkning. Då
denna bestämmelse lämpligen bör gälla äfven för andra alkoholhaltiga
drycker, har § 2 i förslaget, som motsvarar nuvarande § 33, i nämnda
syfte omredigerats.
Uttrycket »brända eller destillerade in- eller utländska spirituösa
drycker» är utbytt mot orden »brända in- eller utländska alkoholhaltiga
drycker». Anledningen till borttagande af orden »eller destillerade» är att
dessa ord, onödiga såsom förklaring af det tydliga ordet »brända», möjligen
kunna föranleda misstydning; destillerad dryck har nämligen en
dubbel bemärkelse, dels af bränd dryck och dels af renad eller rektificerad
sådan. Ordet »spirituösa» har ersatts af det såväl i tekniskt som vanligt
språkbruk numera allmänt använda ordet »alkoholhaltiga».
Drycker, tillagade med brännvin, sprit eller andra spirituösa drycker,
skola enligt gällande brännvinsförsäljningsförordning i regel behandlas såsom
brännvin. En sträng tillämpning häraf skulle medföra, att såsom
brännvin måste räknas alla viner, till hvilka för hållbarhetens eller smakens
skull tillsatts en obetydlig myckenhet alkoholhaltig vätska. Så har emellertid
denna bestämmelse icke tillämpats; den har icke ansetts utgöra något
hinder för s. k. förskäring af viner.
Dylik förskäring, d. v. s. tillsättning af brännvin (sprit, konjak, likör),
äger rum för att öka naturliga viners alkoholhalt. Det kan nämligen
hända, att drufvorna ett år ej hålla tillräckligt mycket socker för att vid
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 79.
45
jäsningen lämna ett vin med den vanliga alkoholhalten; i sådant fall har
man två utvägar att öka denna, tillsättning af socker till drufsaften eller
tillsättning af brännvin till vinet. Naturviner med låg alkoholhalt, såsom
bordeaux- och rhenviner, blifva under ogynnsamma år, då drufvorna ej
blifva tillräckligt söta, förbättrade på det först omnämnda sättet eller
genom tillsättning af socker till drufsaften. En tillsättning af brännvin till
dylika viner skulle menligt inverka på deras smak. Viner från sydliga
länder däremot, t. ex. italienska och spanska, få redan genom naturlig
jäsning en mycket hög alkoholhalt, ända till 16 å 17 volymprocent, och
då i dessa viner stor alkoholhalt är det förhärskande momentet, ändras
just intet i deras karaktär eller smak genom eu brännvinstillsats, som för
vinproducenterna medför den dubbla fördelen att betydligt öka mängden
af vinet och samtidigt göra det mera hållbart och lämpligt för längre
transporter. Förskäring af detta slag verkställes såväl på produktionssom
på destinationsorten, och det anses till och med i sin ordning, att
sherry- och portviner hålla ända till 21 volymprocent alkohol, ehuru
det enligt hittills vunnen erfarenhet ej är möjligt att genom direkt jäsning
uppnå mer än 17 å 18 volymprocent alkohol. Förskäring af bäroch
fruktviner sker vanligen genom tillsättning af brännvin.
Om emellertid viner, sålunda förskurna, icke må med afseende å detaljhandel
likställas med brännvin, så följer däraf icke, att andra drycker
än vin, såsom drycker beredda af saft eller sirap och försatta med brännvin,
må fritt säljas. Då handeln med dylika drycker, i Norge kallade
»laddeviner», synes böra vara underkastad enahanda kontroll som handeln
med brännvin, är det i förslaget på grund af förskäring gjorda undantaget
begränsadt till viner.
§ 2.
Enligt Riksdagens af mig förut- om förmälda skrifvelse den 17 maj
1904 har Riksdagen för sin del beslutit, att den tillåtna minimistyrkan hos
brännvin skulle sänkas till 35 procent. Mot denna sänkning har det stora
flertalet af dem, som i frågan yttrat sig, ej haft något att erinra. Med
hänsyn härtill har jag i förslaget låtit införa en dylik bestämmelse.
§ 3.
För närvarande är vid minuthandel af brännvin det minsta tillåtna
försäljningsbeloppet en liter, men vid utskänkning må hur ringa belopp som
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
helst försäljas, vare sig till förtäring på stället eller till afhämtning. Allmänheten
är sålunda, utom å ett fåtal orter, där utskänkningsbolagen förbjudit
innehafvarne af utskänkningsrättigheter att sälja till afhämtning, i
tillfälle att inköpa och från försäljningsstället medföra brännvin, i myckenhet
vida understigande en liter. Om, på sätt i § 4 af förslaget blifvit
ifrågasatt, innehafvare af utskänkningsrättighet icke vidare skulle få sälja
till afhämtning, blefvc vid alla dylika inköp minsta kvantiteten en liter.
Eu sådan anordning skulle i många fall säkerligen medföra en ökad förtäring
af spritdrycker och äfven leda till salning. Till förekommande häraf
sattes i det remitterade förslagets § fl, motsvarande § 2 i nu gällande
förordning, minsta tillåtna försäljningsbeloppet till en half liter.
Denna nedsättning har blifvit afstyrkt af bland andra Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Värmlands, Västernorrlands
och Västerbottens län, hvarjämte öfverståthållarämbetet förklarat sig
anse densamma icke hafva något värde ur nykterhetens eller ordningens
synpunkt.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har anfört,
att såsom regel torde gälla, att ju mindre besvär det fordrades för att
hopbringa de för inköp af brännvin nödiga medlen, dess mera köptes
det af allmänheten; det vore därför snarare att antaga att en nedsättning
af minimibeloppet skulle leda till ökad konsumtion. En del brännvinsbolag
hade vidtagit den åtgärden att förbjuda föreståndare eller innehafvare
af utskänkningsställen att sälja brännvin till afhämtning. Det
hade emellertid, åtminstone vore erfarenheten sådan inom Södermanlands
län, icke visat sig att, fastän minsta utminuteringsbeloppet samtidigt varit
bestämdt till en liter, ökadt superi eller andra menliga verkningar härigenom
uppstått, utan hade ett motsatt förhållande ägt rum. Det vore
därför att befara, att den föreslagna nedsättningen skulle i afsevärd mån
omintetgöra de gagneliga verkningar, hvilka man ville vinna genom skiljande
af utminutering och utskänkning samt inskränkningen af den gästgifvare
på landet tillkommande försäljningsrätt med flera åtgärder, som
i nykterhetens och ordningens intresse föreslagits, och borde på grund
däraf den nu stadgade minimikvantiteten, en liter, bibehållas.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län, som jämväl hemställt,
att en Åter måtte bibehållas såsom minsta tillåtna försäljningsbelopp
vid utminutering, har till stöd för denna hemställan anfört, att till följd
af högre priser å utskänkningsställena och särskilda föreskrifter, som brännninsförsäljningsbolagen
i allmänhet meddelat, så godt som afl försäljning
i städerna af brännvin till afhämtning ägde rum å utminuteringsställena,
d. v. s. till belopp af minst en liter, och syntes erfarenheten hafva ådaga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 79.
47
lagt, att däraf hvarken superiet ökats eller salning tilltagit. Om eu liter
fortfarande blefve det minsta försäljningsbeloppet för afhämtning, kunde
det väl någon gång hända, att en konsument nödgades köpa större kvantitet
ån han för tillfället ville hafva, och detta innebure ju alltid något
för känslan motbjudande, men ett dylikt stadgande torde stå i full öfverensstämmelse
med principen att försvåra åtkomsten af brännvin, hvilken
princip redan länge tillämpats inom brännvinslagstiftningen och i stort
sedt syntes vara välgörande. För att i någon mån minska faran för salning
borde enligt Kungl. Maj:ts befailningshafvandes mening § 3 inrymma
stadgande därom, att vid utminutering brännvin icke finge utlämnas på
flaskor eller kärl, som rymde mindre belopp än en liter.
Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anser det vara
möjligt, att försäljningskvantitetens nedsättning till en half liter skulle
kunna verka till minskning af det ofog, som nu bedrefves i form af så
kallad salning, men det vore ock möjligt, att en dylik sänkning icke komrxie
att hämma eller inskränka brännvinssalningen. En nedsättning skulle i
allt fall åstadkomma en ökad lätthet att anskaffa brännvin; och det hade
väl i allmänhet visat sig, att den försvårade åtkomsten af brännvin liksom
dettas fördyrande varit vapen i hand mot superiet. Med hänsyn till
dryckenskapens motarbetande borde således snarare ifrågakomma en höjning
af minuthandelskvantiteten än tvärtom. En sänkning af denna
kvantitet syntes ock stå i strid mot det man afsåge att vinna genom bestämmelsen,
att utskärning af brännvin allenast finge ske till förtäring
på stället. Att i så stor utsträckning som möjligt förlägga brännvinsförtäringen
till utskänkningsställena, där man alltmer sträfvare efter att
inskränka antalet »supar» åt hvarje person och att så mycket som möjligt
minska »disksnpandet» och servera brännvin allenast till mat, måste ur
nykterhetssynpunkt vara af betydelse, medan däremot ökad lätthet att
afhämta brännvin ä utminuteringsställen torde leda till ökad slipning i
hemmen, å gator och allmänna platser och således föra med sig ökad
dryckenskap. Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställer i följd af hvad
sålunda anförts, att minsta tillåtna beloppet vid utminutering icke måtte
sänkas utan åtminstone förblifva vid nuvarande myckenheten, en liter.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands och Västerbottens
län hafva mot förslaget i förevarande del invända den förre, att försäljningsbeloppets
nedsättning helt visst icke skulle minska salning utan
snarare verka i motsatt riktning, och den senare, att i frågan meningarna
vore delade bland nykterhetsvännerna i länet.
Utskänkningsbolaget i Stockholm har ställt sig tveksamt gent emot
den föreslagna nedsättningen af minuthandelsminimum. Visserligen
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
torde densamma leda till minskning i någon mån af den så kallade
galningen; huruvida den skulle leda till minskning af brännvinsförbrukningen
vore däremot högst tvifvelaktigt. Under sådana omständigheter
syntes den ifrågaställa reformen kunna betecknas som ett ytterst
vågsamt experiment. I och med vidtagandet af en åtgärd, hvarigenom
åtkomsten af brännvin skulle betydligt underlättas, toge man ett motsvarande
stort afsteg från den väg, som den svenska brännvinslagstiftningen
år 1855, efter en lika sorglig som lång erfarenhet om följderna
af en alltför vidsträckt frihet inom hithörande område, omsider mera afgjordt
beträdde och allt sedan dess konsekvent följt med resultat, som,
när det sammanställdes med tidigare förhållanden och utan att man underskattade
värdet af det enskilda arbetet för nykterhetens främjande, torde
få betraktas såsom framgångsrikt. Sedan det visat sig, att flera af dem,
åt hvilka bolaget öfverlåtit minuthandelsrättigheter, vid försäljningen af
billigare s. k. bättre spirituösa, företrädesvis konjak — egentligt brännvin
finge dessa rättsinnehafvare ej utminutera — förfarit på det sättet, att
den köpta varan visserligen icke till eu och samma köpare utlämnats i
mindre belopp än det lagbestämda, eller en liter, men denna kvantitet
tillhandahållits köparen, fördelad på två eller flera kärl, ett t-illvägagående,
som uppenbarligen vore ägnadt att underlätta den salning, lagen velat förebygga
genom bestämmelsen, att mindre belopp än det minsta som finge
säljas i minuthandel ej heller finge utlämnas eller mellan flera köpare fördelas,
så hade bolaget, för att om möjligt minska den frestelse till dryckenskap,
hvartill antydda förhållanden kunde anses leda, numera i öfverlåtelsekontrakten
föreskrifvit, att vid försäljning under ett visst pris af annan
spirituösa än punsch, varan icke finge utlämnas i mindre belopp än en
liter i hvarje kärl. Enahanda förbehåll hade gjorts af Göteborgs och antagligen
äfven andra städers utskänkningsbolag, och det vore i bolagets
tanke godt, om eu liknande bestämmelse intoges i en blifvande förordning.
Utskänkningsbolaget i Uppsala har ansett, att sänkning af minimikvantiteten
vid utminutering möjligen torde kunna motverka salning, men
att samma mål borde kunna nås, äfven om minimigränsen bestämdes till
ett visst penningebelopp i stället för till en viss volym.
Bestämmelsen i § 3 af förslaget att minsta tillåtna försäljningsbelopp
vid minuthandeln skulle utgöra en half liter i stället för nuvarande
en liter vore enligt utskänkningsbolagets i Göteborg åsikt en af dem,
rörande hvilkas ändamålsenlighet meningarna hos nykterhetsvännerna i
vårt land vore mycket delade. Ett säkert omdöme, hvilken mening vore
den rätta, torde kunna vinnas endast genom en längre tids erfarenhet.
49
Kungl. Maj:ts ATåd. Proposition N:o 79.
Bolaget ansåge sig därför kunna tillstyrka förslaget med uttalande af den
mening, att, om den nya ordningen på en sådan ort som Göteborg skulle
medföra ogynnsamma verkningar, bolaget borde hafva fria händer att på
sina försäljningsställen utfärda särskild föreskrift, hvarigenom minimikvantiteten
där bestämdes till en liter.
Ifrågasatta sänkningar af minuthandelsminimum har tillstyrkts af
utskänkningsbolaget i Gäfle och kommunalstämman i Sundbybergs köping
äfvensom af åtskilliga andra myndigheter, däribland Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Uppsala, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län.
En nedsättning af minimibeloppet vid minuthandel under nu bestämda
en liter vore enligt Gäfle spritförsäljningsbolags förmenande i hög
grad ägnad att icke blott befrämja minskning af rusdrycksförbrukningen
utan också förekomma salning mellan flera köpare, hvilket nu försigginge
i stor omfattning. Bestämmelsen om en liter såsom minimikvantitet medförde
otvifvelaktigt, att mången nödgades köpa mera brännvin än han i
själfva verket önskade. Därmed följde också gifvetvis i många fall, att
konsumtionen blefve större än hvad den behöfde blifva, om en kund finge
köpa endast det mindre belopp, som han önskade erhålla. Bolaget ville
därför uttala sin lifliga anslutning till förslaget om sänkning af minimibeloppet.
vid utminutering, men hyste den åsikt, att ändamålet med en
nedsättning skulle i ännu högre grad vinnas, om minimikvantiteten bestämmes
till 0,35 liter.
Sundbybergs köpings kommunalstämma anser, att den föreslagna
nedsättningen af minsta försäljningskvantum vid utminutering vore välbetänkt
och ägnad att i många fall minska förbrukningen.
Kungl. Majrts befallningshafvande i Uppsala, Hallands och Skaraborgs
län hemställa, att minsta försäljningskvantiteten vid minuthandel
måtte sättas till en tredjedels liter.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län håller före, att
den föreslagna förändringen vore ett steg i rätt riktning.
Öfriga, nu ej särskild! omförmälta myndigheter, hvilka yttrat sig i
ärendet, hafva ej haft något att erinra vid denna del af förslaget.
Gifvet är, att på förhand icke kan med full visshet beräknas, huru
en sänkning af minuthandelsminimum kan komma att verka; de skäl, som
tala för åsikten, att en dylik sänkning kommer att verka till förmån för
nykterheten, synas mig emellertid vara öfvervägande, hvadan jag ansett
mig höra föreslå en dylik sänkning.
I detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att i Korge, där
lägsta försäljningsbeloppet vid minuthandel utgör 0,35 liter, brännvinskonsumtionen
är föga mer än en tredjedel så stor so^in i Sverige. Att
Bth. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
sänka minuthandelsminimum så långt som till 0,35 liter, hvilket vissa
myndigheter föreslagit, anser jag mig dock icke böra tillråda, desto
mindre som en dylik sänkning skulle nödvändiggöra införande af ett nytt
målkärl, rymmande nyssnämnda myckenhet, utan har jag trött, att man
bör stanna vid det mått, som i det remitterade förslaget angifvits, eller
en half liter.
Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att, på sätt utskänkningsbolaget
i Stockholm förordat, införa en bestämmelse om förbud för
innehafvare af rättighet till utminutering af brännvin att utlämna såldt
brännvin å kärl, rymmande mindre än det minsta belopp, dylik rättighetsinnehafvare
må försälja, har en sådan bestämmelse icke upptagits i
förslaget.
§ 4.
På grunder, för hvilka jag förut redogjort, har jag ansett, att utskänkning
bör innefatta endast försäljning till förtäring på stället. Bestämmelse
därom har införts i förevarande § af förslaget, motsvarande
§ 3 i nu gällande förordning.
§ 5.
Första mom. i § 4 af nu gällande brännvinsförsäljningsförordning
lyder: Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin
i mindre belopp, än han själf äger försälja.
Denna bestämmelse, den s. k. salningsparagrafen, har i sin nuvarande
affattning ej sällan föranledt olika tolkningar. Svårigheten att afgöra hvad
som förstås med allmänhet har nämligen mången gång vållat, att brännvinsförsäljning
eller förmedlande af sådan kunnat försiggå i tämligen stor
utsträckning utan att detta ledt till någon ansvarspåföljd. Särskild! har
detta föranledt missbruk i sådana fall, då föreningar, sällskap eller andra
dylika sammanslutningar, utan att äga tillstånd till brännvinsförsäljning,
för gemensam räkning medelst sammanskjutna medel inköpt brännvin för
att emellan föreningens eller sällskapets medlemmar fördelas i förhållande
till det af en hvar tillskjutna beloppet. Då i sådana fall väckta åtal för
oloflig brännvinsförsäljning ej sällan fått en frikännande utgång, innebär
detta tydligen eu lockelse för dem, som vilja genom salning anskaffa billigt
brännvin, — att för ändamålet bilda föreningar. Det har ock för mig
uppgifvits, att detta flerstädes, särskildt i Skåne, förekommit i ganska stor
utsträckning; och gifvetvis är det att befara, att ett dylikt förfarande,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
51
hvilket tydligen icke är förenligt med en god lagstiftning i ämnet, kan,
om det får ostördt fortgå, blifva ganska allmänt. Ifrågavarande lagbud
krafvel’ därför uppenbarligen, till förekommande af det omnämnda missbruket,
ett förtydligande tillägg, hvilket ock i förslaget införts.
I § 18 mom. 3 af nu gällande förordning är bolag förbjudet att
genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin.
De förut ornförmälda i förslaget upptagna bestämmelserna rörande
särskiljande af utminutering och utskänkning göra, att innehafvare af gästgifverier
med utskänkningsrätt äfvensom innehafvare af privilegierade
rättigheter i städerna betagas rätten att utsända dylika ombud.
Innehafvare af på auktion inropad rättighet skulle icke heller vidare
få utsända försäljningsombud, därest, på sätt förslaget innehåller, dylik
rättighet hädanefter ej kommer att omfatta annan försäljning än den, som
äger rum till förtäring på stället.
Rättighet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar
å brännvin skulle sålunda återstå endast för personer, till hvilka
bolag öfverlåtit rättigheter till utminutering.
Ett bibehållande af denna rättighet skulle innebära, att afsikten med
indragningen af vissa gästgifvares och andras rätt till försäljning för afhämtning
och borttagande af auktionsförfarandet med afseende å utminuteringsrättigheter
skulle i väsentlig mån förfelas; det behof af spritdrycker,
som innehafvare af gästgifveri- och auktionsrättigheter genom utsändande
af ombud tillgodosett, skulle nämligen i sådant fåll hädanefter komma att
i väsentlig män tillfredsställas — icke, till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens
effektivitet, af bolagen — utan af vinhandlarne d. v. s. af dem,
till hvilka bolagen öfverlåtit utminuteringsrättigheter. Till försvar för
denna rätt — en rätt, som medgifvits vara oegentlig, då från bolagen
öfverlåtits en vidsträcktare rätt, än bolagen själfva innehafva — har visserligen
anförts, att om densamma borttoges, franska handelstaktatens bestämmelse,
rörande rätt för »franska handelsresande, som färdas inom de
förenade rikena för franska handelshus», att där »upptaga beställningar,
med eller utan prof», skulle verka ett gynnande af utlänningar på svenska
medborgares bekostnad. Farhågorna i detta hänseende torde emellertid
vara betydligt öfverdrifna och synas icke böra utgöra hinder för meddelande
af ett förbud mot försäljning genom ombud, gällande för samtliga
innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter, därest ett sådant förbud
eljest finnes önskligt och nyttigt.
På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett, att det för
bolagen stadgade förbudet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga
beställningar å brännvin bör utsträckas till alla innehafvare af rättig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
52
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
het till brännvinsförsäljning. I syfte att förhindra kringgående af ett dylikt
förbud synes mig äfven böra meddelas bestämmelse, hvarigenom innehafvare
af eller delägare i firma, till hvilken utminuteringsrätt öfverlåtits,
förbjudas att själfva vid personligt besök utbjuda brännvin å annan ort
än den, där firman utöfvar sin verksamhet. Dock synes förbudet i intetdera
fallet böra gälla utbjudande af brännvin eller upptagande af beställningar
hos dem, hvilka själfva innehafva rätt till försäljning af brännvin.
§ 6.
Denna § motsvarar § 5 och § 36 inom. 1 i nu gällande förordning.
De ändringar, som vidtagits i mom. 2, åsyfta allenast förtydligande.
Tilläggas bör dock, att enär enligt förslaget utskänkning och utminutering
skulle från hvarandra åtskiljas, utskänkning af brännvin väl ansetts
lämpligen kunna förenas med försäljning af vin eller maltdrycker till förtäring
på stället men icke med försäljning af sådana drycker till afhämtning
likasom, å andra sidan, utminutering af brännvin ansetts böra förekomma
förenad endast med sådan försäljning af vin och maltdrycker, som
sker till afhämtning.
I förordningen angående villkoren för tillverkning af brännvin är
stadgadt, att med dylik tillverkning följande personer ej må befatta sig:
öfverståthållare, underståthållare, landshöfding, landssekreterare, landskamrerare,
kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal, polistjänstemän, domare
på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
ämbets- eller tjänsteman, kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst varande
läkare, brännerikontrollör eller tillsyningsman, så ock i allmänhet ämbetseller
tjänsteman, som till följd af sin befattning kan komma att deltaga i
beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå. I § 5 mom. 3 af
gällande förordning angående försäljning af brännvin stadgas, att den, som
enligt brännvinstillverkningsförordningen icke får befatta sig med tillverkning
af brännvin, äfvensom apotekare ej må tilldelas rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af brännvin.
Gifvet är, att den, som på grund af sin ämbetsställning kan komma
att deltaga i beslut om tillverkning eller försäljning af brännvin eller
kontroll därå, icke bör, vare sig såsom enskild person eller som delägare
i brännvinsförsäljningsbolag, kunna tilldelas rätt till detaljhandel
med alkoholhaltiga drycker. Detsamma synes lämpligen böra gälla om
präst. Likaså bör egenskapen af kyrkobetjänt, lärare och tjänsteläkare utgöra
hinder för tillverkning eller försäljning för egen vinning af dylika
53
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
drycker. Däremot skulle det säkerligen vid flera tillfällen såväl i städerna
som i synnerhet på landsbygden, hvarest, på sätt jag förut antydt, bolagför
brännvinsförsäljning äfven skulle kunna inrättas, vara till vinning för
det mål, lagstiftaren uppställt för dessa bolag — att i sedlighetens intresse
handhafva brännvinsförsäljningen — om personer, anställda i befattningar
af sistomförmälda slag, hvilka personer ofta till följd af sin verksamhet
äro besjälade af intresse för nykterhetssträfvandet, icke utestängdes från
deltagande i bolagens arbete.
I enlighet med af Kungl. Maj:t i särskilda mål godkänd praxis har
i mom. 4 af förevarande § uttalats, att apotekare jämväl må vara delägare
och styrelseledamot i brännvinsförsäljningsbolag.
§ 7.
Denna § är lika lydande med § 32 i nu gällande förordning.
§ 8.
§ 34 i 1895 års förordning, som motsvarar förevarande §, stadgar
beträffande utskärning, att betalning ej må sökas för brännvin i hvilken
myckenhet som helst, som blifvit utborgadt. Då vid utskänkning utborgning
af brännvin till större myckenhet än 50 liter torde förekomma allenast
vid större fester eller tillställningar, där anledning saknas att betaga säljaren
rätt att söka betalning för sin fordran, har jag ansett, att beträffande
utskänkning bör i förevarande hänseende gälla detsamma som nu är stadgadt
rörande utminutering. Vidare har, för att syftet med stadgandet i
förevarande § — att betalning ej må sökas för brännvin, som på en gång
blifvit utborgadt i mindre post än 50 liter — må tydligare framgå, paragrafen
undergått erforderlig redaktionsändring.
Andra hufvudafdelningen i förslaget, hvilken erhållit rubriken Försäljningsrättigheter,
inrymmer stadganden, motsvarande dem, som innehållas
i nuvarande § 6 mom. 1, §§ 7—11, § 13 mom. 1 och 2, §§ 14,
15 samt 18 mom. 1—3 och 5—10.
§§ 9 och 10.
Dessa §§ motsvara nuvarande § 6 mom. 1 och § 7. I fråga om
dessa §§ torde, efter hvad jag anfört om privilegierade rättigheters och
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
vissa gästgifveriers förändrade ställning, någon vidare redogörelse ej tarfvas.
Dock torde böra omförmälas, att lydelsen af § 9 blifvit i viss mån
ändrad i syfte att förebygga ett tilläfventyrs möjligt återupplifvande af
äldre privilegierade rättigheter, som ej utöfvats, sedan kungl. förordningen
den 18 januari 1855 trädde i tillämpning. Då en bestämmelse i sådan
riktning väl knappast torde böra möta någon betänklighet, lärer någon
närmare motivering däraf ej vara erforderlig.
Bestämmelsen i nu gällande förordnings § 6 mom. 2 har såsom
obehöflig uteslutits ur förslaget.
CD O
§ 11.
Denna § motsvarar § 8 i nuvarande förordning.
Stadgandet i sistnämnda § om skyldighet för magistraten att, äfven
om brännvinshandeln i staden blifvit ordnad för en period af mer än ett
år, årligen uppgifva antalet privilegierade brännvinsförsäljningsrättigheter
och efter vederbörandes hörande afgifva utlåtande i fråga om brännvinshandelns
ordnande har i förslaget borttagits. Vidare har frågan om inrättande
af detaljhandel gjorts beroende af hos stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan väckt förslag, hvarjämte fråga härom ansetts böra hänskjutas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning endast i det fall,
att sådan handels inrättande beslutats. Den magistrat nu tillkommande
vetorätt i fråga om försäljningsställens antal har därjämte uteslutits. Slutligen
har föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet
skall kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna påbud
för staden vanligen meddelas, äfvensom att besvärstiden öfver sådant
beslut skall räknas från dagen för kungörandet.
§ 12.
Denna § är afsedd att träda i stället för nuvarande § 9. Ändringarna
äro föranledda däraf, att, på sätt förut blifvit nämndt, auktion
för upplåtande i stad af detaljhandel med brännvin ansetts icke vidare
böra äga rum.
§ 13.
Denna § motsvarar § 10 i nu gällande förordning. I öfverensstämmelse
med hvad som föreslagits rörande upplåtande af rätt till detalj
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
55
handel med brännvin i stad har i förevarande § bestämmelse blifvit intagen,
att försäljningsställenas antal i socken ej må sättas högre än det,
som kommunalstämman förordat; hvarjämte, i likhet med hvad som skett
i § 11, bestämmelser föreslagits rörande sätt för delgifning af Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut om brännvinsförsäljningsrättighets upplåtande.
§ 14.
Bestämmelserna i denna §, som är afsedd att ersätta nuvarande §
11, äro föranledda af ofvan omnämnda förslaget att äfven å landsbygden
inrätta bolag för försäljning af brännvin. Mom. 1, hvilket affattats i enlighet
med grunderna för § 12 i förslaget, innehåller de bestämmelser,
som skola tillämpas i socken, där endast utminuterings- eller såväl utminuterings-
som utskänkningsrätt blifvit upplåtna; mom. 2 reglerar förhållandena
i socken, där blott utskänkningsrätt blifvit upplåten. Enligt
mom. 3, som handlar om brännvinsförsäljning i köping, skulle denna
i hufvudsak ordnas lika med brännvinshandel i stad.
§ 15.
Denna § motsvarar § 18 mom. 1, 3 och 5—10 i 1895 års förordning.
Mom. 1. Det har ansetts lämpligt att bereda bolag möjlighet att
öfvertaga detaljhandeln med brännvin icke blott å, den ort, där bolagets
styrelse har sitt säte, utan äfven, om sådant i något fall må finnas ändamålsenligt,
i annan kommun. Af denna anledning äfvensom med afseende
därå, att enligt förslaget brännvinsförsäljning äfven inom socken
på landet kan tillkomma bolag, har momentet fått i viss mån ändrad lydelse.
Bestämmelsen i nuvarande mom. 1 om minsta antal delägare i bolag
har flyttats till mom. 5.
Mom. 2. Då § 5 mom. 2 i förslaget innehåller förbud för alla
innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter att för försäljningen använda
ombud, har det i mom. 3 af nuvarande § 18, som motsvarar mom. 2 af
förevarande §, stadgade förbud i enahanda hänseende icke behöft där upptagas.
Däremot har där införts hvad Riksdagen för sin del beslutat med
afseende å villkoren för bolags förvärf af fastighet och företagande af större
förändringar i fastighet, som äges af bolag.
I svenska nykterhetssällskapets förberörda skrifvelse den 26 september
1903 anmärktes, att i vissa städer bolags styrelse hyrt lokaler af
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
styrelseledamöter i bolaget. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ett af de
län, där anmärkta förhållandet ägt rum, anförde i sitt underdåniga utlåtande
öfver skrifvelsen, att detta ingalunda vore i gällande brännvinsförsäljningsförordning
förbjudet. Med affärsaftal afsåges i allmänt språkbruk
icke hyresafta.1; ej heller hade lagstiftarens mening varit att inrymma
hyresaftal under de aftal, hvilka det förmenades bolagens styrelser att ingå
med enskilda ledamöter af styrelserna.
Denna uppfattning lärer icke vara den rätta. Anledningen till ifrågavarande
stadgande var just det förhållande, att flerstädes bolag hyrt lokaler
af sina styrelseledamöter. Till förebyggande af missförstånd i detta hänseende
har ordet »affärsaftal» blifvit utbytt mot orden »hyres- eller andra
affärsaftal».
Bestämmelsen, att bolag ej må låta aflöningen vare sig till styrelsen
eller till de hos bolaget anställda personer vara beroende på omsättningen
af brännvin eller vin bör följdriktigt fullständigas med ett stadgande,
att aflöningen ej heller må vara beroende på omsättningen af
maltdrycker.
Mom. 3. I detta inom., som svarar mot mom. 5 i nu gällande förordnings
§ 18, har, liksom å andra ställen, där det är fråga om finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, i stället för byrån satts chefen
för densamma.
Mom. 4. 1 detta inom., som i öfrigt motsvarar § 18 mom. 6 i 1895
års förordning, har jämväl införts föreskrift om minsta antal delägare i
bolag. Då enligt förslaget bolag inom en kommun må kunna utöfva
verksamhet äfven i annan kommun, från hvilken i sådant fall delägare
lämpligen böra ingå i bolaget, har antalet af de delägare, som skola
vara bosatta å den ort, där bolagets styrelse har sitt sate, blifvit nedsatt
från sex till fem.
Mot bolagens sätt att fylla den dem anförtrodda uppgift hafva i
svenska nykterhetssällskapets förberörda skrifvelse framställts åtskilliga
anmärkningar, nämligen:
att vissa bolags försäljningspris varit synnerligen låga, till stor del
beroende på konkurrens med bolag i närbelägna städer, och att ett bolag
under veckan närmast före jul nedsatt sina försäljningspris;
att vissa bolag öfverträdt bestämmelsen att delägarne ej finge bereda
sig egen vinning utöfver årlig ränta med högst fem procent å de af dem
tillskjutna kontanta medel; i ett bolag hade delägarne godtgjort sig sex
procent ränta å rörelsekapitalet, i några andra bolag hade delägare utan
att vara ledamöter i styrelsen dock erhållit arfvode;
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
57
att åtskilliga bolag användt en eller annan utskänkningsrättighet
uteslutande till försäljning till afhämtning, således såsom en slags minuthandel,
hvarifrån mindre kvantiteter än en liter försålts;
att ett bolag i strid mot förordningens uttryckliga föreskrift till
andra personer öfverlåtit samtliga utskänkningsrättigheter inom staden och
själft endast utöfvat en minuthandelsrättighet;
att i den af utskänkningsbolaget i en stad förhyrda försäljningslokalen
jämväl drifvits en verkställande direktörens enskilda vinaffär, vid
hvilken den af bolaget anställda personalen blifvit använd; samt
att tvenne bolag emot föreskriften att utskänkningsbolag icke få
förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro för bolagets egen rörelse
behöfliga, förhyrt hotell och sedermera däri uthyrt lokaler åt de personer,
till hvilka utskänkningsrättigheter öfverlåtits.
Enligt nykterhetssällskapets åsikt gåfve de anförda anmärkningarna
vid handen, att hvarken revisorernas årliga granskning af bolags förvaltning
och räkenskaper eller den tillsyn, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt gällande brännvinsförsäljningsförordnings § 18 mom. 9 och 10 samt § 52
utöfvade, varit till fyllest för ernående af en kraftig kontroll öfver bolagens
åtgöranden. De anmärkningar, som från finansdepartementets kontrolloch
justeringsbyrås sida framkomme, kunde ej heller i och för sig verka
nödig rättelse, där de ej förenades med kontrollerande myndighet, som
genom återkommande inspektioner på stället och åtalsrätt med eventuell
påföljd af den lämnade oktroj ens förverkande kunde gifva eftertryck åt
sina ord. Då emellertid kontrollbyrån därtill icke torde äga vare sig befogenhet
eller tillräckliga arbetskrafter, hemställde nykterhetssällskapet, att
Kungl. Maj:t, med afseende å föreliggande frågas samhällsviktiga betydelse,
täcktes vidtaga åtgärd för åstadkommande af en verksam inspektion öfver
det sätt, på hvilket brännvinsförsäljningsbolagen vid utöfningen af sina
uppgifter ställde sig gällande brännvinsförsäljningsförordning och dess i
§18 angifna syfte till efterrättelse.
öfver nykterhetssällskapets skrifvelse ha yttranden afgifvits af Kungl.
Maj:ts samtliga befallningshafvande; ehuru i flera af dessa yttranden vitsordas,
att vissa af de anmärkta missförhållandena upphört, ha dock nästan
alla befallningshafvande varit eniga om nödvändigheten af skärpt kontroll
å bolagens verksamhet. Öfverståthållareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län hemställa,
att Kungl. Maj :ts befallningshafvande måtte tillerkännas befogenhet att i
styrelsen för hvarje brännvinsförsäljningsbolag utse en ledamot med samma
befogenhet som öfriga styrelseledamöter och med skyldighet att, då
något missförhållande yppade sig, omedelbart göra anmälan till Kungl.
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Hälft. 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Maj:ts befallningshafvande. En liknande anordning har föreslagits af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Kalmar, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västernorrlands
län, dock att länsstyrelsens ombud, som skulle hafva rätt att närvara vid
bolagsstämmor och styrelsesammanträden samt utöfva tillsyn öfver bolagets
verksamhet, icke skulle vara ledamot af bolagsstyrelsen. Flera af länsstyrelserna
hafva ifrågasatt inspektion öfver bolagens verksamhet och
utvidgande af den befogenhet, som enligt § 18 mom. 10 i gällande
brännvinsförsäljningsförordning tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Om utskänkningsbolagen torde i allmänhet det omdöme med fog
kunna fällas, att de fylla sin uppgift väl och sträfva att ställa sig till
efterrättelse brännvinsförsäljningsförordningens föreskrifter och dess i § 18
uttalade syfte. Då likväl icke sällan missbruk förekommit, måste en skärpt
kontroll å deras verksamhet anses vara af behofvet påkallad. Än nödvändigare
blir denna, om förslaget i § 25 rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
blir bifallet. Enligt detta skulle för städers, landstings
och hushållningssällskaps andelar sättas ett visst maximum; om försäljningsafgiften,
på grund af ofvan föreslagna bestämmelser blir mer effektiv
än hittills, lära i allmänhet ifrågavarande andelar utan särskilda åtgärder
eller svårighet stiga till maximum, i hvilken händelse nämnda korporationers
intresse för detaljhandeln med brännvin, för så vidt detta intresse
är af ekonomisk art, mångenstädes torde komma att svalna. Af denna
anledning har föreslagits i förevarande mom., att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
må äga att tillsätta en ledamot i styrelse för brännvinsförsäljningsbolag,
i mom. 5, att chefen för kontroll- och justeringsbyrån
eller af chefen för finansdepartementet förordnad person må när som helst
företaga granskning af bolags förvaltning och räkenskaper, samt i mom.
8, att vissa däri omförmälda åtgärder af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunna föranledas, icke endast, såsom nu, af vägrad ansvarsfrihet
eller framställning af någondera af de i mom. 7 nämnda myndigheter,
utan äfven af gjord revisionsanmärkning eller framställning från chefen
för kontroll- och justeringsbyrån eller den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ledamoten af bolagets styrelse.
Mom. 5, motsvarar nuvarande mom. 7. Granskning af bolags räkenskaper
och förvaltning skall enligt nu gällande bestämmelser äga rum
i januari eller februari månad. Om, på sätt i § 18 föreslås, försäljningsåret
kommer att sammanfalla med kalenderåret, lärer revisionstiden böra framflyttas
till mars och april månader. Föreskriften att bolags styrelse skall
lämnas tillfälle att förklara sig öfver gjorda revisionsanmärkningar är för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
59
anledd af framställning i utskänkningsbolagens förtroendenämnds ofvanberörda
skrifvelse den 26 september 1903, till hvilken framställning samtliga
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt bifall. Rörande sista
punkten i detta mom. har jag redan yttrat mig.
Mom. 6. Detta mom. motsvarar nuvarande mom. 8; förändringarna
däri, hvilka äro af mindre betydenhet, torde knappast tarfva någon förklaring.
Mom. 7. Detta mom. innehåller i sak detsamma som nuvarande
mom. 9.
Mom. 8, motsvarar nuvarande mom. 10. Om skälen till föreslagna
ändringar har jag redan förut uttalat mig.
Mom. 9 innehåller föreskrifter rörande de bolags förvaltning och
räkenskaper, hvilka skulle komma utöfva verksamhet i mer än en kommun.
§ 16.
Det förut nämnda i förslaget intagna tillägget till § 5 mom. 1 var
föranledt af nödvändigheten att hämma en särskild form af salning, hvilken
under sista tiden flerstädes förekommit. Nämnda tillägg afser emellertid
endast att förekomma en brännvinsförsäljning, som under viss form
bedrifves utan tillstånd och följaktligen undandrager sig afl kontroll.
Däremot föreligger naturligen ej skäl att under alla omständigheter förbjuda
all utskänkning inom klubbar eller föreningar. Men om sådan skall
förekomma, bör detta endast kunna ske efter föregången pröfning af vederbörande
myndighet och därpå grundadt tillstånd. I syfte af en härutinnan
önskvärd kontroll synes dock tiden för ett dylikt tillstånd icke böra utsträckas
öfver ett år i sänder. Bestämmelser härom hafva införts i mom.
1 af förevarande §.
Med hälsobrunnar och badorter äro i afseende å bebofvet att erhålla
en ordnad brännvinsutskänkning likställda en del andra under senare tider
uppkomna kurorter. Med anledning däraf ha i mom. 2 orden »hälsobrunn
eller badort» utbytts mot orden »hälsobrunn, badort eller annan kurort».
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att medgifva rätt till
brännvinsutskänkning för kortare tid än år vid hälsobrunnar och badorter
har någonstädes blifvit tillämpad sålunda, att i stad med badortsanläggning,
där bolag öfvertag^ all minuthandel med och utskänkning
af brännvin, särskild rättighet på grund af § 13 i gällande brännvinsförsäljningsförordning
meddelats till utskänkning å hotell. Till förekommande
häraf ha i förslaget efter ordet »kurort» införts orden »å landet».
opaginerad Kontrollera mot PDF
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7,9.
§ 17.
Mom. ]. Den ändring, som gjorts i mom. 1 af denna §, jämfördt med
mom. 1 af § 15 i gällande förordning, betingas af förslaget att hädanefter
endast vissa utskänkningsrättigheter å landsbygden må på auktion inropas.
Mom. 2 motsvarar § 18 mom. 2 i nu gällande förordning.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har i sitt ofvan
omförmälda yttrande anfört, bland annat, att bolagen icke borde få öfverlåta
någon rättighet till utminutering af brännvin; dylika rättigheter kunde
bolagen själfva utan svårigheter utöfva.
Under försäljningsåret 1902—1903 voro enligt tillgängliga uppgifter
utminuteringsrättigheter till nedan uppgifna antal öfverlåtna från brännvinsförsäljningsbolagen:
a)
i större städer: 52 i Stockholm, 23 i Göteborg, 6 i Malmö, 2 i
Norrköping och 4 i Gäfle;
b) i städer med ett invånarantal mellan 20,000 och 30,000: 2 i
Hälsingborg, 4 i Karlskrona och 1 i Uppsala; i Örebro och Jönköping
voro inga dylika rättigheter öfverlåtna:
c) i städer med ett invånarantal mellan 10,000 och 20,000: 3 i
Lund, 1 i Sundsvall, 1 i Kristianstad och 3 i Uddevalla; i Borås, Halm
stad,
Landskrona, Linköping, Karlstad, Eskilstuna, Kalmar, Västerås, Söderhamn,
Falun och Ystad voro ej några utminuteringsrättigheter öfverlåtna;
d) i städer med ett invånarantal mellan 5,000 och 10,000: 2 i
Karlshamn; däremot hade i rikets öfriga 16 städer af ifrågavarande kategori
samt i alla mindre städer och köpingar, där bolag för detaljhandel med
brännvin varit inrättade, dessa bolag själfva utöfvat alla upplåtna och
använda utminuteringsrättigheter.
Inalles funnos under sistnämnda år å sammanlagdt 100 orter bolag
inrättade för detaljhandel med brännvin, åt hvilka upplåtits inalles 261
rättigheter till utminutering af brännvin; af dessa voro å tillhopa 13 orter
sammanlagdt 104 rättigheter öfverlåtna.
För förverkligande af det mål, som är afsedt med bolagsinstitutionen,
är det gifvetvis af vikt, att, såvidt möjligt är, all utminutering af brännvin
omhändertages omedelbart af utskänkningsbolagen. Förhållandena torde
dock för närvarande icke medgifva en sådan anordning. Jag har därför
icke ansett mig böra tillstyrka intagandet i nu förevarande förslag till
förordning af någon bestämmelse i dylik riktning.
Mom. 3 och följande äro i hufvudsak lika lydande med motsvarande
mom. i nuvarande § 15.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
61
Då bland de allmänna bestämmelserna i § 1 förekommer en bestämmelse
att i fråga om försäljning af punsch skall, utöfver de i denna förordning
meddelade föreskrifter, gälla hvad särskild! är stadgadt, har den
i § 17 mom. 5 af den nuvarande brännvinsförsäljningsförordningen intagna
hänvisningen till de särskilda bestämmelser, som finnas meddelade
rörande stämpelafgift för punsch, icke ansetts erforderlig och därför ur
förslaget uteslutits.
§ 18.
Sedan äldre tid tillbaka räknas försäljningsåret i stad från den 1
oktober och å landet från den 1 november. Under erinran om den svårighet,
som med afseende därå att revisionsberättelserna angående utskänkningsbolagen
omfattade ett försäljningsår räknadt från den 1 oktober,
under det landstingets räkenskaper omfattade kalenderår, vid revision af
dessa räkenskaper förekomme vid beräknandet af landstingets största inkomstpost,
brännvinsförsäljningsafgifterna, hemställde Stockholms läns landsting
i underdånig skrifvelse den 18 september 1894 om sådan ändring i
försäljningsförordningen, att försäljningsåret finge räknas från den 1 januari,
öfver denna skrifvelse hördes Kungl. Maj:ts befallningshafvande, af hvilka
en del tillstyrkte, men flertalet afstyrkte den föreslagna ändringen. De
skäl, som anfördes däremot, voro, att den af Stockholms läns landstinganförda
olägenheten ej vore af någon nämnvärd betydelse och att den för
öfrigt icke skulle afhjälpas genom ändringen, enär den öfverldagade svårigheten
vid beräkningen af landstingets inkomst af brännvinsmedlen delvis
berodde på bestämmelsen om fördelning efter folkmängden af de till statskontoret
ingående medlen; att förslaget fordrade åtskilliga andra ändringar
i förordningen, hvilka af landstinget icke ifrågasatts; att revisionen af utskänkningsbolagens
räkenskaper icke skulle hinna afslutas före revisionen
af landstingets räkenskaper; att bolagens vinstmedel skulle komma att
levereras tre månader senare än förut; att svårighet skulle uppstå för
innehafvare af försäljningsrättigheter vid förhyrande af lokaler, då ju flyttningstiden
i stad infölle den 1 oktober, samt äfven vid anskaffande af
tjänstfolk; att varuinköpen i allmänhet företoges på hösten och att detta,
hvad särskild! de norrländska städerna beträffade, till följd af kommunikationerna
vore alldeles nödvändigt; samt slutligen att städerna i december
månad uppgjorde sin inkomst- och utgiftsstat för följande år och således
vid nuvarande beräkning af försäljningsåret därvid exakt kände sin inkomst
af utskänkningsbolagets vinstmedel, hvilket icke vidare skulle blifva
opaginerad Kontrollera mot PDF
fi2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
förhållandet, om försäljningsåret sammanfölle med kalenderåret. De länsstyrelser,
som förordade förändringen, ansågo däremot, att inga svårigheter
skulle möta mot dess genomförande, och påpekade dessutom, att ordning
och reda i räkenskaperna skulle vinnas genom densamma, äfvensom, ifall
de nuvarande tidsbestämmelserna angående åtgärders vidtagande för försäljningsrätts
vinnande bibehölles, längre tid erhölles för försäljningens
ordnande, hvarjämte ett par af dessa, länsstyrelser förklarade sig anse de
mot förslaget gjorda invändningarna, däribland äfven den rörande hyresaftalen,
icke äga någon afgörande vikt.
Några länsstyrelser hade, innan de afgifvit sina underdåniga utlåtanden,
lämnat utskänkningsbolagens styrelser tillfälle att uttala sig i frågan.
Af dessa hade några afstyrkt förändringen under anförande af ett eller
flera af de ofvan omförmälda skälen, hvarjämte en framhållit, att den vid
försäljningsårets slut nödvändiga, vid flera bolag ganska omständliga inventeringen
af inneliggande lager skulle komma att infalla på den brådaste
tiden. Däremot hade styrelserna för utskänkningsbolagen i Stockholm och
fem andra städer samt två köpingar förklarat, att från bolagens sida intet
hinder mötte mot förändringens genomförande. Slutligen hade magistraterna
i några städer afstyrkt förändringen, under det att Stockholms stads
drätselnämnds första afdelning förklarat, att från stadens sida intet funnes
att erinra mot densamma, om blott bolagets vinstmedel inbetalades före
den 1 augusti, hvarjämte två kronofogdar framhållit önskvärdheten af förändringen
af det skal, att större likformighet med kronoräkenskaperna
därigenom vunnes, enär brännvinsförsäljningsmedlen vore det enda konto
i nämnda räkenskaper, som icke redovisades efter kalenderår.
Stockholms läns landstings ifrågavarande framställning föranledde
icke någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd vid aflåtande af nådiga propositionen
till Riksdagen den 8 mars 1895 angående förändrad lydelse af
vissa §§ i brännvinsförsäljningsförordningen. Flertalet af de hinder, som
då uppställde sig mot genomförande af den ifrågasatta ändringen, äro
emellertid i förevarande förslag undanröjda; bolagens vinstmedel skola
enligt detta redovisas inom samma tid, före februari månads utgång, som
enligt nu gällande bestämmelser; landstingen skola erhålla sina andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen ensamt från statskontoret, som torde komma
att verkställa utdelning däraf dels i mars eller april månad af bolagens
nettovinst, afgifter för öfverlåtna rättigheter samt årsafgifter för första
halfåret och dels i juli eller augusti månad af årsafgifter för andra halfåret;
något hinder att bilda bolag så tidigt, att det kan göra sina inköp
under hösten före försäljningsåret, föreligger icke i förslaget. Då härtill
kommer, att, om nytt bolag skall efterträda förutvarande, det nya svår
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
63
ligen kan ha sina lokaler iordningställda samma dag försäljningen skall
börja, hvadan det i de flesta fall torde vara en fördel, att försäljningsåret
ej sammanfaller med hyresåret, har jag — med hänsyn särskild! till lämpligheten
i räkenskaps- och statistiskt hänseende och äfven därtill, att det
öfvervägande flertalet af de myndigheter, som yttrat sig öfver det remitterade
förslaget, lämnat utan anmärkning den föreslagna bestämmelsen att
försäljningsår skulle sammanfalla med kalenderår — ansett mig böra hemställa
om intagande i förordningen af en dylik bestämmelse.
Den i § 12 af nuvarande förordning förekommande bestämmelse, att
den, hvilken uppsagt eller förverkat rättighet till minuthandel med och
utskänkning af brännvin, ej må å nyo vinna rättighet till dylik handel
annorlunda än i § 9 eller § 11 af gällande förordning medgifves, har
såsom obehöflig ansetts kunna utgå.
Tredje hufvudafdelningen Afgifter omfattar stadganden, svarande
mot dem, som innehållas i nuvarande § 13 mom. 3, §§ 16; 17, 18
mom. 4 samt §§ 19—22.
§ 19.
Denna § innehåller enahanda föreskrifter som nuvarande § 16, dock
att ijfden i § 16 mom. 2 stadgade tid för uppsägning af brännvinsförsäljningsrättighet
utsträckts till en månad, samt att, där uppsägning förut
skolat ske hos kommunalnämnd, densamma enligt förslaget skall äga rum
hos kronofogden.
§ 20.
Då bolag hädanefter torde komma att öfvertaga flertalet rättigheter
till detaljhandel med brännvin, och i följd häraf det beräknade minsta
litertalet för hvarje rättighet har föga betydelse, samt den nu befintliga
skillnaden i förevarande afseende mellan stad och landsbygd näppeligen
numera är af förhållandena påkallad, har minsta litertalet ansetts
böra i båda fallen beräknas lika, eller till samma belopp, som för närvarande
gäller beträffande landsbygden, d. v. s. 1,500 liter. I öfrigt innehåller
§ 20, där nu ifrågavarande stadganden förekomma, enahanda bestämmelser
som nuvarande § 17.
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
§ 21.
Denna § motsvarar nuvarande § 18 mom. 4.
Enär enligt förslaget försäljningsåret sammanfaller med kalenderåret,
innebär ifrågavarande §, att den tid efter försäljningsårets slut, inom hvilken
bolag har att aflämna vissa bolaget åliggande avgifter samt nettovinsten
å rörelsen, varder åtskilligt kortare än nu är fallet. Då revisionen
af bolags räkenskaper skulle komma att äga rum under mars och april
månader och bolagen således böra hafva upprättat sina bokslut för föregående
år inom februari månads utgång, torde emellertid den föreslagna
tidsfristen för aflämnande af bolagens afgifter och vinstmedel få anses
tillräcklig. *
§ 22.
Denna § har samma innehåll som nuvarande § 19.
§ 23.
Denna § motsvarar och har samma innehåll som § 13 mom. 3 och
§ 20 i 1895 års förordning.
§ 24.
§ 21 i nu gällande förordning, som svarar mot § 24 i förslaget,
innehåller bland annat, att stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd
må anföra besvär öfver beslut, som taxeringsnämnd meddelar i fråga om
beräkning af det litertal brännvin, för h vilket försälj ningsafgift skall erläggas,
eller i’örande bestämmandet af sådan afgift. I öfverensstämmelse
med hvad eljest gäller om anförande af besvär å kommuns vägnar öfver
beslut af taxeringsnämnd har däremot i förslaget dylik rätt tillerkänts
stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt
kommunalstämma.
Nu gällande förordning bestämmer, att försäljningsafgiften skall utan
hinder af förd klagan utgå efter det af taxeringsnämnd bestämda litertal,
intill dess ändring däri blifvit vidtagen genom beslut, som vunnit laga
kraft. Om det af taxeringsnämnden åsätta litertal höjes af pröfningsnämn
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
65
den, kan pröfningsnämndens beslut sålunda ej bringas till verkställighet
förr än det vunnit laga kraft. Om vederbörande rättighetsinnehafvare ser
sin fördel i att fördröja dylik verkställighet, kan detta lätteligen ske genom
öfverklagande af pröfningsnämndens beslut och sedermera, om anledning
därtill gifves, af kammarrättens utslag i ärendet. Med anledning häraf
och för att bringa förfarandet uti ifrågavarande hänseende i öfverensstämmelse
med bevillningsförordningens föreskrifter med afseende å debitering
och uppbörd har i förevarande §:s mom. 2 ordet »taxeringsnämnd» utbytts
mot »pröfningsnämnd».
§ 25.
Denna § svarar mot § 22 i nu gällande förordning.
I Kungl. förordningen angående villkoren för försäljning den 24
augusti 1877 stadgades angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning:
att i stad, som deltager i landsting, tre femtedelar skulle tillfalla
staden, en femtedel landstinget och en femtedel hushållningssällskapet,
att i Stockholm brännvinsförsäljningsmedlen skulle i sin helhet tillfalla
staden,
att i annan stad, som icke deltoge i landsting, fyra femtedelar skulle
tillfalla staden och en femtedel hushållningssällskapet, samt
att å landet en femtedel skulle tillfalla landstinget, en femtedel hushållningssällskapet
och tre femtedelar fördelas mellan länets socknar efter
deras folkmängd.
Med tillämpning af dessa bestämmelser tillföllo under försäljningsåren
1877-3S78
Kr.
1883—1884
Kr.
Stadskommunerna..............
3,700,696-25
3,593,830-25
Landstingen.................
746,130-24
632,916-13
Hushållningssällskapen............
925,096-68
807,787-23
Landsbygdskommunerna...........
212,424-95
164,331''86
Genom Kungl. förordningen den 29 maj 1885 blefvo stadgandena
härom förändrade. Dessa stadganden, hvilka icke undergått förändring
vare sig genom kungl. förordningen den 31 december 1891 eller den 24
maj 1895, äro:
Brännvinsförsäljningsmedlen skola på följande sätt fördelas:
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Håft.
9
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
för Stockholms stad:
åtta tiondedelar tillfalla staden, såvida brännvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då brännvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;
h) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;
b) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
sju tiondedelar fördelas mellan länets samtliga landsbygdskommuner
efter folkmängden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap.
I köping, där minuthandel med och utskänkning af brännvin blifvit
åt bolag öfverlåten, skola brännvinsförsäljningsmedlen fördelas efter lika
grunder som för stad, i hvilken brännvinshandeln är åt bolag öfverlåten.
De andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, som ingå till statskontoret,
skola fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
67
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma
stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller
hvarje landstingsområde, äger landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvartdera en fjärdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.
Den sålunda stadgade fördelning har under försäljningsåren 1885—
1886, 1890—1891, 1895—1896, 1900—1901 samt 1902—1903 medfört
nedan upptagna inkomster för stadskommuner, landsting, hushållningssällskap
och landsbygdskommuner:
Å r.
Stads-
kommuner.
Kr.
Landsting.
Kr.
Hushållnings-
sällskap.
Kr.
Landsbygds-
kommuner.
Kr.
1885-1886 .............
3,235,611-80
974,140-78
728,543 88
724,079-20
1890-1891 .............
3,677,433-84
1,097,155-72
814,143-10
777,653-46
1895-1896 .............
5,215,495-29
1,381,728-36
1,021,455-42
962,447-18
1900-1901 .............
6,820,936-10
2,092,402-75
1,514,211-94
1,436,775-47
1902—1903 .............
6,832 603 16
2,056,955-81
1,498,651-21
1,513,916-25
Tillväxten under ifrågavarande år af brännvinsförsäljningsmedlen
har inneburit en ökad inkomst för städerna med omkring 2 kronor för
invånare, eller från omkring 4 kronor till omkring 6 kronor, och för landsbygden
med omkring 18 öre för invånare, eller från omkring 19 öre till
omkring 37 öre. Den starka ökningen för städerna, som fortgått nästan
oafbrutet under tiden efter år 1885, har gifvit anledning till upprepade
motioner inom Riksdagen, afseende att till landsbygdens förmån göra ändring
i den stadgade fördelningsgrunden. Sålunda väcktes vid 1889 och 1890 års
riksdagar motioner med syfte att nedbringa de större städernas andelar från
resp. 8, 7 och 6 tiondedelar till resp. 7, 6 och 5 tiondedelar samt de mindre
städernas från resp. 5 och 4 till resp. 3 och 2 tiondedelar. En annan motion
vid 1890 års riksdag innebar minskning af samtliga städers andelar med
två af de till dem utgående tiondedelar. Vid 1891 års riksdag återupptogs
yrkandet om ändring till landsbygdskommunernas förmån i två motioner,
åsyftande, den ena att minska städernas andel med en af de till dem utgående
tiondedelarna, den andra, jämte viss minskning af städernas andelar,
att landstingens och hushållningssällskapens andelar skulle till beloppet
fixeras. Sistnämnda motion återkom vid 1892 och 1893 års riksdagar.
Vid 1896 års riksdag föreslogs i en motion likställighet mellan städerna
och landsbygden; dock att de städer, som ej deltoge i landsting, skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
erhålla högre belopp än de öfriga. Denna motion framfördes ånyo vid
1898 års riksdag. I motion vid 1897 års riksdag föreslogs, att alla städer,
äfven de som ej deltoge i landsting, skulle åtnöjas med fyra tiondedelar
af de medel, som i städeiuia inflöte. Samtliga dessa motioner hade väckts
inom Andra kammaren. År 1898 föreslogo motionärer i Riksdagens bägge
kamrar, att af de till städerna utgående tiondedelarna fyra skulle tillfalla
landtkommunerna; landstingen och hushållningssällskapens andelar skulle
icke få öfverstiga vissa belopp. En annan inom Andra kammaren väckt
motion innehöll förslag till fullständig utjämning i ifrågavarande hänseende
mellan land och stad.
I flera motioner, däribland några af ofvan omförmälda, hade äfven
yrkats, att brännvinsmedlen skulle, antingen till en del — 15, 20 eller
50 procent — ingå till statsverket eller ock i sin helhet successivt
till statsverket indragas, hvarjämte en motionär vid 1898 års riksdag
hemställde, att en del af samma medel skulle afsättas till arbetarförsäkringsfonden.
Redan dessförinnan, vid 1889 års riksdag, framställdes i en
inom Andra kammaren väckt motion, yrkande att hushållningssällskapens
andelar af ifrågavarande medel skulle öfverflyttas till landstingen.
Någon Riksdagens åtgärd föranledde emellertid ej någon af ofvan
omförmälda motioner.
Den 18 maj 1900 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, den s. k.
kommunalskattekommittén, med uppdrag bland annat att afgifva förslag
till ändringar i gällande bestämmelser om kommunalbeskattningen i syfte,
att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte
kommunerna beredas i den för de skattskyldiga minst betungande och
efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ordning.
Vid öfvervägande om och i hvilken utsträckning staten borde, utöfver
hvad redan vore förhållandet, träda kommunerna till hjälp genom direkt
understöd fäste kommittén uppmärksamheten därpå, att de utgiftsposter,
hvilka hårdast tryckte särskildt de ekonomiskt svagare kommunernas budget,
vore skolväsen och fattigvård, af hvilka staten, erkännande de ungas
utdaning till dugliga medborgare vara lika mycket ett stats- som ett
kommunalt intresse, redan funnit sig manad att kraftigt understödja den
förra. Men alltmera började den åsikt göra sig gällande, att äfven omvårdnaden
om de fattiga och orkeslösa i samhället icke vore blott och
bart en kommunal angelägenhet, utan af hög betydelse äfven för statslifvets
kraft och hälsa samt därför kunde göra anspråk på statens understöd.
Kommittén hade emellertid ansett, att icke hvilka statsmedel som
helst kunde utan åtskillnad användas. Men bland statens inkomstkällor
funnes en, hvilken redan på grund af sitt ursprung syntes företrädesvis
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
69
ägnad att i mån af behof afledas från staten till kommunerna för att
lämna bidrag till dessas utgifter för fattigvård, sjukvård samt ordningsväsen
och som därför äfven redan till sin ena hälft, om än under särskild
benämning, tillerkänts kommunerna, nämligen de s. k. brännvinsmedlen.
Ty att den inkomst, som tillflöte det allmänna af brännvins tillverkning,
och den, som härflöte af dess försäljning, skulle vara af så olika art, att
den förra på grund af sin natur måste vara en statsinkomst, den senare
en kommunal inkomst, borde icke rimligtvis kunna påstås. Då det gällde
att ur nu befintliga statsinkomster tilldela kommunen något ökadt understöd,
hade därför kommittén hållit före, att härvid något bättre medel
icke stode lagstiftningen till buds än att åt kommunerna inrymdes viss
andel i brännvinstillverkningsskatten.
Denna utgjorde, då kommittén afgaf sitt utlåtande, för allt inom
landet tillverkadt brännvin med undantag af skattefria 2 procent 50 öre
för hvarje liter af normalstyrka. Genom höjning af denna skatt från 50
till 60 öre och genom öfverförande därifrån af 20 öre till en särskild
tillverkningsafgift, hvilken skulle fördelas mellan kommuner, landsting och
hushållningssällskap, skulle, oaktadt en jämväl föreslagen nedsättning af
brännvinsförsäljningsafgiften, eller från 15 till 5 öre för liter, de brännvinsmedel,
som för tillverkningsåret 1897—1898 tillfallit städer och köpingar,
landsbygdskommuner och landsting, enligt kommitténs beräkning ökas
för städer och köpingar:
från kronor 6,257,391 till kronor 6,827,197;
för landsbygdskommuner:
från kronor 1,299,428 till kronor 8,337,540; och
för landsting:
från kronor 1,835,114 till kronor 1,838,580.
Däremot skulle hushållningssällskapens andel minskas från kronor
1,352,669 till kronor 942,011.
Grunden för dessa medels fördelning skulle vara kommunernas
(städers, socknars, landstingsområdens) folkmängd, dock att af bolags
nettovinst hälften skulle gå till den kommun, där bolags verksamhet drefves.
Uppginge nämnda hälft till högre belopp, än som motsvarade 5 kronor
å hvar och en af kommunens invånare, skulle den kommunen tillkommande
andel nedsättas till det belopp, som efter nämnda beräkningsgrund
på kommunen belöpte. Hushållningssällskapens sammanlagda andel skulle
icke få öfverstiga en million kronor.
Emot kommitténs förslag uti nu ifrågavarande hänseende anfördes
emellertid af flera ledamöter reservationer, för hvilkas innehåll det dock
skulle vara för vidlyftigt att här redogöra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Öfver koimnunalskattekommitténs förslag infordrades och afgåfvos
yttranden af öfverståthållarämbetet och länsstyrelserna. Förslaget i den
del, hvarom i förevarande hänseende är fråga, tillstyrktes därvid af länsstyrelserna
i Kalmar och Galle och föranledde endast mindre detaljanmärkningar
af länsstyrelserna i Malmö och Halmstad. Däremot ansågo samtliga
öfriga länsstyrelser och öfverståthållarämbetet, att samma förslag icke
borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Skälen till afstyrkande!
voro hufvudsakligen,
att de i betänkandet framställda förslag ej föregåtts af en fullständig
och allsidig utredning såväl angående kommunernas behof af statsunderstöd
till bestridande af sina utgifter och lämpligaste sättet för beredande
af dylikt understöd, som angående de sannolika verkningarna af de
särskild! i stadskommunernas ekonomi djupt ingripande förslagen;
att statsverket ej vore i tillfälle att afvara så mycket som ifrågasatts,
utgörande för år 1898 omkring 3,800,000 kronor, utan att nödgas
uttaga ersättning genom nya skatter; samt
att, medan nu utgående bidrag till kommunerna beräknades icke
efter kommunernas invånarantal utan afpassades efter deras olika behof,
det af kommittén föreslagna bidraget skulle utgå till hvarje kommun efter
antalet af dess medlemmar, oberoende af kommunens finansiella förhållanden,
hvadan skattefria eller endast lindrigt beskattade kommuner skulle
begåfvas med medel, af hvilka de till äfventyra icke hade behof, under
det kommuner med stor fattigvårdstunga och hög kommunalskatt men
ringare folkmängd i långt mindre grad kornme i åtnjutande af den ifrågavarande
förmånen.
En länsstyrelse framhöll äfven, att, om på föreslaget sätt kommunerna
gjordes delaktiga af brännvinsmedlen, deras inkomster från denna
källa inom kort skulle komma att betraktas såsom ett lifsvillkor för kommunernas
ekonomiska bestånd och härigenom, till oberäknelig skada för
vårt folks sunda utveckling och framåtskridande, mäktiga hinder resas
mot arbetet för rusdryckskonsumtionens inskränkande.
Kommunalskattekommitténs förslag i fråga om afgifter å tillverkning
och försäljning af brännvin gjordes till föremål för en motion, som
år 1902 väcktes inom Riksdagens Andra kammare. Det var denna motion,
som gaf anledning till Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902.
1 en af förut omförmälda motioner framhölls, att under tidernas
lopp brännvinshandeln från att vara en binäring till jordbruket öfvergått
till att blifva en näringsgren, hvars afkastning under olika former hufvudsakligen
komme städernas invånare till godo. Missbruket af brännvin
vållade dock kostnader icke blott för städerna utan äfven för landsbygden,
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
hvars utskylder, jämförda med skatteförmågan, i allmänhet vore mer betungande
än de, som ålåge städernas inbyggare.
En jämförelse mellan uttaxeringar för kommunala ändamål år 1902
i stads- och landskommunerna visar:
Uttaxeringen utgjorde per bevillningskrona
i omkring 55 procent af stadskommunerna högst 5 kronor,
» » 45 » » » öfver 5 kronor.
Till mer än 7 kronor 50 öre per bevillningskrona belöpte sig uttaxeringen
endast i 3 städer och 1 köping.
I landskommunerna utgjorde uttaxeringen per fyrk
i omkring 32 procent högst 50 öre,
» » 38 » mellan 51 och 75 öre,
» » 19 » »76 öre och 1 krona
» » 10 » öfver 1 krona.
Att den kommunala uttaxeringen i allmänhet tynger hårdare å landsbygden
än i städerna, torde sålunda icke kunna förnekas. Tillströmningen
af folk till städerna och hopningen af kapital därstädes göra äfven, att
skillnaden i berörda hänseende mellan stads- och landskommuner blir för
hvarje år större.
Till afbjälpande af detta missförhållande har, såsom ofvan nämnts,
blifvit ifrågasatt att minska städernas nuvarande inkomster af brännvinsförsäljningsmedlen
och i motsvarande grad öka landskommunernas. En
sådan åtgärd synes dock vara förenad med stora betänkligheter. Städerna
hafva med beräkning af dessa inkomsters fortsatta åtnjutande grundat
företag, ofta till gagn äfven för landsbygden, och upptagit lån; om någon
afsevärd minskning af samma inkomster skulle inträda, blefve följden häraf
åtminstone för vissa städer en stegring af uttaxeringen, som för de skattskyldiga
knappast blefve möjlig att bära. En minskning synes dock befogad,
nämligen för Stockholms stad från åtta till sju tiondedelar af i staden
inflytande brännvinsförsäljningsmedel. Städer, som icke deltaga i landsting,
böra gifvetvis bekomma de två tiondedelar, som annars skulle tillfalla
landstinget; däremot synes Stockholm, som bör hafva samma intresse af
jordbrukets utveckling och förkofran som Göteborg, Malmö och andra större
städer, icke mer än dessa böra komma i åtnjutande af den tiondedel, som,
därest staden legat inom området för ett hushållningssällskap, skolat tillfalla
detta.
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Om sålunda i allmänhet någon minskning af städernas andelar uti
ifrågavarande medel icke ansetts tillrådlig, torde däremot anledning icke
förefinnas att låta städerna komma i åtnjutande af den ökade inkomst af
brännvinsförsäljningsmedlen, som efter hand torde komma att inträda dels
till följd af folkmängdens ökning och dels till följd af ofvan föreslagna
åtgärder till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet. I det
remitterade förslaget infördes därför i förevarande § bestämmelse, att stad
ej skulle få åtnjuta mer än hvad i en vid förslaget fogad bilaga angafs
såsom högsta andel för hvarje stad, hvilken andel beräknats lika med inkomsten
under försäljningsåret 1902—1903, därvid beloppen afrundats för
städer, som under samma år åtnjutit ett belopp, motsvarande högst fem
kronor för invånare, till närmast högre tusental och för öfriga städer till
närmast lägre tusental. Skulle emellertid det sålunda bestämda maximum
för någon stadskommun understiga hvad samma kommun skolat erhålla,
om den icke haft stadsrättigheter, var i bilagan till förslaget införd bestämmelse,
att beloppet skulle förhöjas med skillnaden. Beträffande ny
stad var i samma bilaga föreslaget, att dess högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen
skulle utgöra det belopp, som motsvarade fem kronor för
hvarje invånare i staden vid utgången af första året, hvarunder stadsrättigheter
åtnjutits. Vidare föreslogs i förevarande §, att stad, där rättighet
enligt § 11 icke blifvit upplåten, skulle likställas med landskommun.
Då den beräknade ökade inkomsten af brännvinsförsäljningsmedlen
ansetts böra odelad komma landskommunerna till godo, hade jämväl för
landstingens och hushållningssällskapens andelar af dessa medel föreslagits
maxima, för de förra sammanlagdt 2,000,000 kronor och för de senare
sammanlagdt 1,500,000 kronor, hvilka belopp ungefärligen motsvara de
andelak, som under de senare åren kommit landstingen och hushållningssällskapen
till godo. För vissa landsting och hushållningssällskap komme
enligt förslaget andelarna att ökas, för andra däremot att minskas;
detta berodde därpå, att till grund för fördelningen lagts, icke hvad som
inom de olika landstings- och hushållningssällskapsområdena influtit af
brännvinsförsäljningsmedel, utan uteslutande områdenas folkmängd.
Af de utskänkningsbolag och myndigheter, hvilka yttrat sig i ärendet,
hafva åtskilliga ej haft något att erinra mot de bestämmelser, som
föreslagits med afseende å fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen;
bland dessa äro Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Alfsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Däremot hafva, jämte åtskilliga utskänkningsbolag, kommunalstyrelser,
magistrater och kronofogdar, Kungl. Majds befallningshafvande i Hal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
73
lands län och öfverståthållareämbetet ansett, att nu gällande bestämmelser
angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning borde lämnas orubbade.
De skäl, som till stöd för denna uppfattning anförts, äro hufvudsakligen
följande.
Vore bränn vinshandeln ett statsmonopol, kunde ju staten disponera
öfver inkomsterna, huru den funne för godt, men så vore ej förhållandet.
Försäljningsafgiften vore en afgift för att i en viss kommun få idka handel
med brännvin i detalj och den erlades företrädesvis af kommunens
invånare, vinsten vore resultatet af en inom kommunen idkad rörelse, som
bedrefves af kommunens medlemmar. Rätteligen borde dessa medel tillfalla
kommunen liksom den behållna inkomsten af viss, utaf städerna bedrifven
industri eller verksamhet såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk.
Städerna, hvilka i olikhet med landsbygden själfva, finge aflöna de för
rättvisans handhafvande och kronouppbörden anställda tjänstemän, måste
äfven, just för brännvinshandelns skull, för polis och gatubelysning m. m.
vidkännas dryga uppoffringar, hvärjämte man syntes kunna antaga, att
fattigvårdstungan inom städerna ökades till följd af denna handel. Med
beräkning af inkomster utaf bränn vinsförsäljningen hade städerna grundat
företag, ofta till gagn för landsbygden, och upptagit lån, så att en afsevärd
minskning af dessa inkomster skulle åtminstone för vissa städer
medföra en ökad uttaxering, svår att bära. Det hade uppgifvits, att den
kommunala uttaxeringen vore tyngre å landet än i städerna. Detta vore
dock till stor del endast skenbart, beroende på den i allmänhet synnerligen
låga bevillningstaxeringen å jordbruksfastighet; det kunde inträffa, att
å landsbygden de kommunala utskylderna kunde till siffran vara dubbelt
så höga som i staden, utan att de i själfva verket tyngde hårdare å den
skattskyldige. För de mindre städerna kunde man ej tala om någon
kapitalökning; för de större ökades ständigt invånarantalet och därmed
utgifterna, medan samtidigt penningvärdet vore stadt i sjunkande. Det
vore vidare icke blott obilligt utan jämväl principiellt oriktigt att för städer,
som väsentligen finge draga tungan af en ökad brännvinsförsäljning,
deras andelar af inkomsten därför en gång för alla fixerades, under det
att kommuner, som icke hade det ringaste att göra med brännvinshandel,
finge en ökad inkomst däraf blott därför att invånarantalet stege. Med
ett fastslående af städernas vinstbelopp kunde äfven inträffa, att en stad,
hvars folkmängd under ett tiotal af år nära fördubblades och hvars utvecklingskraft
och utvecklingsmöjlighet vore långt större än en annan stads,
hvilkens ökning i invånarantal under samma tid varit obetydlig eller
ingen, erhölle ett proportionsvis lägre belopp än den stad, som hade hämmats
eller blifvit efter i utvecklingen. Hvad särskilt anginge den
Bill. till Rikscl. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 10
opaginerad Kontrollera mot PDF
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
tiondedel, som Stockholm åtnjöte på den grund att staden icke läge
inom området för något hushållningssällskap, borde enligt öfverståthållareäinbetets
åsikt staden fortfarande få vara i besittning af densamma. Hushållningssällskapen
borde väl främja icke endast jordbruk utan äfven andra
näringar, och för främjande af näringar bidroge Stockholms stad till underhållande
af tekniska skolan och borgarskolan. Vissa andra stadens utgifter
såsom för veterinärer och kreaturshandel vore just sådana, till
hvilka ohushållningssällskapen plägade bidraga.
Åtskilliga af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, medgifva
billigheten af en ändrad fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen men
gilla icke det sätt, hvarpå frågan härom blifvit löst i det remitterade förslaget.
Vissa af dessa myndigheter föreslå, att städer, landsting, hushållningssällskap
och landskommuner fortfarande skola hvardera tilldelas vissa
kvotdelar af dessa medel, därvid de städerna tillkommande kvotdelarna
kunde minskas och de öfrigas däremot ökas; andra yrka i likhet med kommunalskattekommitén,
att invånareantalet skall läggas till grund för fördelningen;
ytterligare andra uttala beträffande stadskommunerna den åsikt,
att de olika kommunernas behof skall härvidlag ensamt tillmätas betydelse;
slutligen anse somliga, att vid fördelningen mellan stadskommunerna hänsyn
bör tagas såväl till invånareantalet som till behofvet, bedömdt efter
den kommunala uttaxeringen.
Att fastställa ett maximibelopp för de andelar, som skulle tillfalla
städerna, synes åtskilliga vara i flera hänseenden mindre lämpligt. Försälj
ningsinedlens totalbelopp kunde, måhända till väsentlig del genom
städernas bidrag därtill, stiga i sådan grad, att det skulle blifva en uppenbar
obillighet att bibehålla det först bestämda andelsbeloppet. Enahanda blefve
förhållandet, därest städernas folkmängd underginge en märklig förändring
t. ex. genom inkorporering med staden af nya områden eller af annat
skäl, eller om städernas näringslif af en eller annan anledning ändrade
karaktär af beskaffenhet att öfva inflytande på brännvinshandeln. Vidare
vore det vanskligt att använda brännvinsmedlens fördelning för ett enda
år såsom norm för andelsbeloppet under all framtid, därför att konjunkturer
och andra tillfälliga förhållanden kunde inverka på utfallet under
det året, något som inträffat beträffande flera städer. Skulle något år
härvidlag vara normgifvande, syntes enligt somligas mening försäljningsåret
1903—1904, enligt andras försäljningsåret 1906—1907 vara lämpligare
än det föreslagna året 1902—1903. Äfven har yrkande framställts därom,
att städerna vid bestämmande af maximum måtte få räkna sig till godo
högsta försäljningsvinsten under den period, som omfattas af de fem sista
försäljningsåren, innan förordningen träder i gällande kraft; vissa myndig
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7d.
75
heter vilja utsträcka denna tidrymd till tio år eller till alla de år, för
hvilka städerna erhållit, några vinstandelar af bi’ännvinsförsäljningsmedlen.
Vidare har den mening uttalats, att maximibeloppen borde bestämmas
efter medeltalet af hvarje stads vinstandelar för en följd af år.
Vissa städers myndigheter hafva af olika anledningar hemställt om
höjning af de maxima, som föreslagits för samma städer.
Stadsfullmäktige i Eskilstuna påpeka, att förslaget borde innehålla
föreskrifter om ett förändradt, beräkningssätt för vinstandelsmaximet för
de städer, som uppnådde sådan folkmängd, att de ej vidare komme
att deltaga i landsting.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Örebro,
Kopparbergs och Jämtlands län in. fl. myndigheter hålla före, att, om en
fixering af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen nu skulle
äga rum, denna borde blifva bestämmande endast för en viss tidsperiod,
efter hvilken ny fixering borde beslutas med hänsyn till de förändrade
förhållanden, som kunde komma att göra sig gällande. Den tidsperiod,
för hvilken fixeringen ansetts böra gälla, har varit fem eller tio år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län, som anser, att
till grund för medlens fördelning borde läggas det större eller mindre
behofvet och ej den större eller mindre folkmängden, föreslår, att landstingens,
hushållningssällskapens och landsbygdskommunernas andelar måtte
fördelas, med tre fjärdedelar efter folkmängden och med en fjärdedel efter
ytvidden hos landstingens, hushållningssällskapernas och landskommunernas
områden.
Med afseende å storleken af den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,
som ansetts böra utgå till landstingen i riket, har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge län uttalat som sin mening, att denna icke,
såsom i förslaget skett, borde begränsas utan utgå på samma sätt som
hittills. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anser, att, då
de förbindelser, landstingen iklädt sig, icke torde kunna regleras utan ökad
landstingsskatt, ifall deras andelar af brännvinsförsäljningsmedlen afsevärdt
minskades, landstingen vid fördelningen af dessa medel borde bibehållas
vid åtminstone de inkomster, som de under de senaste åren uppburit.
Hvad hushållningssällskapens andel af brännvinsförsäljningsmedlen
beträffar, hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Blekinge,
Kopparbergs och Jämtlands län samt Östergötlands läns hushållningssällskap
såsom sin mening uttalat, att någon begränsning af denna andel till
1,500,000 kronor icke borde ifrågakomma.
Gottlands läns hushållningssällskap, med hvilket Kungl. Maj:t-s befallningshafvande
i Gottlands län instämt, har ansett, att de för hushåll
-
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
ningssällskapen afsedda medlen borde fördelas på ett sådant sätt, att först
hvarje hushållningssällskap tilldelades ett lika stort belopp, exempelvis
25,000 kronor, och återstoden af medlen därefter fördelades emellan de
olika hushållningssällskapen efter arealen af odlad jord inom hvarje sällskaps
område, eller, om detta icke skulle kunna godkännas, efter invånareantalet
inom hvarje sällskaps område. Sällskapet hemställer äfven, huruvida
icke hushållningssällskapens maximiandel skulle kunna något ökas,
detta särskilt med hänsyn till de många nya uppgifter, som alltmera
komme att blifva föremål för hushållningssällskapens verksamhet, exempelvis
främjandet af föreningsverksamheten och den nya egnahemslånerörelsen.
Det lika stora bidraget till hvarje hushållningssällskap motiveras därmed,
att för hvarje hushållningssällskap förekomme vissa utgifter, hvilka
måste anses oundgängliga, såsom förvaltningskostnader, anslag, hvilkas
anvisande utgör villkor för erhållande af statsbidrag äfvensom bidrag
till åtskilliga andra för samtliga hushållningssällskap gemensamma ändamål.
Rörande landsbygdskommunernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, huruvida
icke den landsbygdskommun, där brännvinshandel finnes anordnad,
skäligen borde tillkomma en viss andel utöfver det belopp, som enligt förslaget
skulle tillfalla andra kommuner. Det vore nämligen att antaga, att
en sådan kommun finge underkasta sig ekonomiska uppoffringar t. ex. för
polisväsendet.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hemställer,
att de s. k. municipalsamhällena måtte tilldelas något understöd, då dessa
samhällens invånare själfva få bekosta de utgifter, som betingas af tillämpningen
af en del för städerna gällande stadgar och andra för större platser
nödvändiga anordningar.
Hvad vissa utskänkningsbolag och myndigheter anfört till stöd för
yrkandet, att nu gällande bestämmelser angående brännvinsförsäljningsmedlens
fördelning borde lämnas orubbade, finner jag icke hållbart. Att
till följd af den nyare bränn vinslagstiftningen handeln med brännvin i
allmänhet flyttats till städerna bör visserligen medföra och har äfven medfört
en ökad inkomst för dessa af brännvinsförsäljningen. Däraf följer
emellertid ingalunda, såsom man från vissa håll velat göra gällande, att
inkomsten af den brännvinsförsäljning, som drifves i städerna, ovillkorligen
också bör i sin helhet tillkomma dessa. Då lagstiftaren ansett, att
vinsten af brännvinshandeln i viss mån bör tillgodokomma, icke den enskilde,
som däraf skulle finna sig föranlåten att uppdrifva omsättningen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
77
af brännvin, utan det allmänna, böra ock beträffande fördelningen af dessa
vinstmedel andra synpunkter få göra sig gällande än frågan om platsen
för handelns drifvande i det särskilda fallet. Redan vår nuvarande lagstiftning
har ju därutinnan intagit en sådan ståndpunkt. Därigenom
kunna ock de utgifter, som på grund af brännvinsförbrukningen drabba
det allmänna tyngre än eljest skulle vara fallet, såsom för fattigvård,
sjukvård, polis m. in., åtminstone delvis godtgöras. Den ofvan omförmälda
stegringen af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen har
emellertid utan tvifvel förorsakat, att dessa andelar blifvit vida större än
hvad de skolat vara, om städernas och landsbygdens andelar af samma
medel utmätts efter hvarderas behof. Väl må det vara sant, att kännedomen
om uttaxeringen per fyrk icke är tillräcklig för bedömande af den
kommunala uttaxeringens tyngd å vissa af de skattskyldige, nämligen
ägarne af fastighet. Skatternas ganska starka stegring å landsbygden,
medan de samtidigt minskas eller åtminstone ej ökas i städerna, och det
förhållande jag förut berört, att städernas inkomst af brännvinsförsäljningsmedel
för närvarande uppgår till omkring 6 kronor per invånare,
under det att landsbygden ej når högre än till omkring 37 öre per invånare,
ådagalägga, synes det mig, att Riksdagens begäran om en med
rättvisa och billighet mera öfverensstämmande fördelning af samma medel
än den nuvarande är till alla delar fullt befogad.
Att, på sätt åtskilliga myndigheter i likhet med kommunalskatteko
mmittén föreslagit, utan vidare bestämma städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
i förhållande till deras folkmängd eller med visst
belopp för hvarje invånare skulle för vissa städer förorsaka eu af omständigheterna
icke berättigad, ganska betydlig stegring af deras andelar, för
andra städer däremot, om beloppet för invånare sattes exempelvis till 4
eller 5 kronor, vålla en betänklig rubbning af deras ekonomi. Sålunda
skulle t. ex. staden Kungsbacka, som för året 1902—1903 af ifrågavarande
medel erhöll 21,764 kronor 96 öre, få nöja sig, om beloppet sattes till 4
kronor för invånare, med omkring 4,000 kronor och, om beloppet sattes
till 5 kronor för invånare, med omkring 5,000 kronor. Det mål, som
genom en förändrad lagstiftning rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
torde böra eftersträfvas, nämligen att öka landsbygdens andelar
utan att äfventyra städernas förmåga att fullgöra åtagna förbindelser, synes
mig därför icke kunna genom ett dylikt ordnande af frågan ernås.
För vinnande af den önskade förändringen härutinnan skulle under
andra förhållanden enda möjliga utvägen vara att minska städernas och i
samma män öka landsbygdens andelar. De i §§ 4 och 5 föreslagna förändringarna
i den nuvarande lagstiftningen, hvilka ändringar säkerligen i
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
icke oväsentlig grad komina att öka den behållna inkomsten af bolagens
brännvinshandel och därmed äfven det allmännas behållning af brännvinsförsäljningen,
torde dock möjliggöra, ett tillgodoseende af landsbygdens
intressen, utan att städernas berättigade kraf att få bibehålla så stor andel
af brännvinsmedlen, som må anses behöflig för uppehållandet af vissa
af städerna med beräkning af deras nuvarande inkomster grundade företag
eller förräntande af för sådana ändamål tagna lån, därigenom äfventyras.
En sådan förändring till förmån för landsbygden synes därför
lämpligen kunna ske på sätt det remitterade förslaget innehåller. Enligt
detta förslag skulle städerna behålla den kvotdel af brännvinsförsäljningsmedlen,
de för närvarande åtnjuta, dock med den begränsning uppåt, att
inkomsten icke skulle få öfverstiga det belopp, hvartill densamma uppgått
under det senaste år, för hvilket granskade räkenskaper föreligga, eller
försäljningsåret 1902—1903. För de städer, där medelinkomsten under
de fem sista åren uppgått till högre belopp än inkomsten under året 1902
—1903 men sistnämnda års inkomst understigit 5 kronor för invånare,
har jag dock ansett mig böra föreslå den jämkning i de grunder för fördelningen,
som det remitterade förslaget innehåller, att maximum i dessa
städer skulle höjas till nämnda medelinkomst, dock icke till högre belopp
än som motsvarar 5 kronor för hvarje invånare, som staden ägde den 31
december 1902.
Dessutom har den förändring vidtagits i det remitterade förslaget
att maximum för städer, som utträda ur landsting, blifvit höjd, så att den
då kommer att motsvara den andel af ifrågavarande medel, sju tiondedelar,
hvilken städer, som ej tillhöra landsting, åtnjuta, hvarjämte nödig
bestämmelse om sänkning af maximum för städer, hvilka återinträda i
landsting, tillfogats.
Till belysning af huru en fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
skulle hafva gestaltat sig, därest de i förslaget angifna grunder tillämpats
år 1902—1903, har jag låtit uppgöra en tabell, hvilken torde såsom bilaga
få åtfölja detta protokoll.
Om, i enlighet med hvad jag ofvan anfört, för städernas andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen fastställes ett maximum, grundadt icke på
folkmängd utan på förut uppnådd inkomst af detaljhandel med brännvin,
blir däraf en gifven följd, att uppkommande ökning af folkmängden icke
bör förorsaka höjning af ifrågavarande maximum. Detta synes mig böra
gälla äfven om folkökningen är beroende på inkorporering med en stad
af socken eller sockendel. Förbrukningen inom dylikt område af brännvin
har säkerligen i de allra flesta fall blifvit tillgodosedd från den närgränsande
staden och har sålunda redan före inkorporeringen bidragit till den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
79
inkomst, staden åtnjutit af sin bränn vinshandel, hvilken inkomst i sin
ordning legat till grund för det i förslaget till förordning ifrågaställda
maximum.
Det från visst håll framställda förslaget, att landskommun, där detaljhandel
med brännvin må komma att äga rum, bör tillerkännas högre andel
af brännvinsförsäljningsmedlen än annan landskommun, anser jag mig böra
på det bestämdaste afråda. Helt visst skulle en bestämmelse i sådan riktning
inom ett stort antal landskommuner, där brännvinsförsäljning nu
ej förekommer, medföra inrättande af sådan, något som ingalunda torde
böra genom lagstiftningen befordras.
Gifvetvis kunna för fördelningen mellan de olika hushållningssällskapen
och landstingen äfvensom landskommunerna utaf de andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen, som anses böra dem tillkomma, uppställas
olika grunder, hvilka hvar för sig kunna hafva goda skäl för sig. Då
någon tillförlitlig beräkning icke kan göras, huru mycket brännvin, som
förtäres inom de olika orterna, kan man icke såsom fördelningsgrund
uppställa den olika förbrukningen och däraf från de olika orterna uppkommande
inkomst. Vid sådant förhållande torde någon rättvisare fördelningsgrund,
gällande såväl fördelning mellan hushållningssällskapen och
landstingen som mellan landskommunerna, än folkmängden icke finnas.
De yrkanden, som framställts rörande revision hvart femte eller
tionde år af grunderna för fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen, finner
jag icke förtjäna afseende. Statsmakterna äro ju utan bestämmelse
härom oförhindrade att, när helst sådant finnes lämpligt, öfverse och ändra
dessa bestämmelser.
Fjärde hufvudafdelningen Ordningsföreskrifter omfattar stadganden,
motsvarande dem, som nu inrymmas i §§ 23—31 och § 35.
§§ 26 och 27.
Dessa §§ äro af enahanda innehåll som nuvarande §§ 23 och 24.
§ 28.
I stället för orden »mönstring med beväringsmanskap», äro i förevarande
§ insatta orden »inskrifningsföi’rättning eller mönstring med värnpliktige».
I öfrigt öfverensstämmer paragrafen med § 25 i 1895 års förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
§ 29.
Enligt nuvarande § 26 må minuthandel med brännvin, som får äga
rum endast å söckendagar, begynna tidigast klockan 8 förmiddagen och
sluta senast klockan 7 eftermiddagen. I mom. 1 af förevarande § har
föreslagits, att utminutering ej må begynna tidigare än utskänkning eller
klockan 9 förmiddagen och å dagar före sön- och helgdag sluta senast
klockan 5 eftermiddagen.
I nu gällande förordning finnes ej stadgadt, när utskänkning må
begynna å sön- och helgdagar. Med afseende härå har det i gällande förordning
befintliga stadgande om sådan tid i fråga om söckendagar utsträckts
att gälla äfven för sön- och helgdagar.
§§ 30-33.
Stadgandena i dessa §§ äro lika lydande eller i sak öfverensstämmande
med dem, som innehållas i nuvarande §§ 27—30.
§ 34.
Beträffande bränn vinsutdelning utan betalning är i förevarande §
föreslaget, att sådan, utom å de platser eller vid de tillfällen, som omförmälas
i den nuvarande § 31, ej må äga rum vid torghandel och ej
heller uti lägenheter hörande till i öppen salubod bedrifven handelsrörelse.
Sistnämnda tillägg är föranledt af det flerstädes öfverklagade förhållande,
att innehafvare af salubod ej sällan kringgått det i förevarande § meddelade
förbud genom att i kontor eller magasin eller annan sådan, ej till
själfva boden hänförlig lägenhet bjuda på brännvin utan att ett sådant
förfarande enligt nu gällande bestämmelser ansetts kunna medföra straffpåföljd.
§ 35.
Förteckningen på de myndigheter, hvilkas anmälningar om oordningar
vid utskänkning må föranleda vissa åtgärder, är i denna §, hvilken
jämväl i 1895 års förordning bär ordningsnummern 35, fullständigad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
81
Kungl. Maj-.ts Nåd. Preposition N:o 79.
§§ 37 och 48 i 1895 års förordning innehålla vissa föreskrifter
rörande försändning af brännvin. I fråga om dessa stadganden, hvilka
förekommo redan i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning, yttrade det
särskilda utskott vid 1853—1854 års riksdag, som förehade hithörande
frågor till behandling, att de »förklaras lätt utur den nödvändiga omtankan,
att oloflig införsel må förekommas». Enär emellertid samma stadganden
torde hafva sin rätta plats, icke i brännvinsförsäljningsförordningen,
utan i tullstadgan, som i § 49 äfven innehåller föreskrifter i berörda
hänseende, hafva de ur förslaget uteslutits.
Femte hufvudafdelningen Ansvarsbestämmelser innefattar med några
mindre väsentliga ändringar de stadganden, som nu innehållas i §§ 38—
47 samt 49—56.
§§ 36 och 37.
1 dessa §§, hvilka motsvara §§38 och 39 i nu gällande förordning,
ha gjorts tillägg rörande vissa påföljder för den innehafvare af utskänkningsrättighet,
som gör sig skyldig till olaga utminutering; tilläggen äro
föranledda af utminuterings särskiljande från utskänkning.
Lydelsen af mom. 5 i nuvarande § 38 står icke väl tillsammans
med mom. 1 och 2, enligt hvilka fängelsestraff kan ådömas för däri omförmälda
förbrytelser; med anledning häraf har § 36 mom. 5 erhållit
föreslagen ändrad lydelse.
§§ 38 och 39.
Dessa §§ innehålla i sak samma stadganden som nuvarande
§§ 40 och 41.
§ 40.
I denna §, motsvarande nuvarande § 42, är gjordt ett tillägg om
ansvar för den, som förbryter sig mot hvad i § 5 mom. 2 är stadgadt
om utbjudande till salu eller upptagande af beställningar å brännvin
genom ombud.
§§ 41-49.
Dessa §§ innehålla samma bestämmelser som §§ 43—47 samt 49—52
i 1895 års förordning.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Käft.
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
§ 50.
Denna § motsvarar nuvarande § 53. Enligt sistnämnda § tillkommer
beträffande förbrytelser mot brännvinsförsäljningsförordningen åtalsrätt
äfven stads- och polisbetjänte; dessas rätt härutinnan har i förslaget
borttagits.
§§ 51 — 53.
Dessa §§ innehålla enahanda stadganden som §§ 54 — 56 i 1895 års
förordning.
Ofvergängsstadganden.
Då flerstädes detaljhandeln med brännvin redan är ordnad för eu
tid, som i stad utgår med den 30 september 1907 och å landet med den
31 oktober samma år, har den nya förordningen icke ansetts böra träda i
kraft förr än, i fråga om stad den 1 oktober 1907 och beträffande landet
den 1 november samma år.
Särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag anförde såsom skäl,
hvarför vid fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen städerna tillagts
större andelar än landskommunerna, dels den olika ställning, hvaruti
städernas styrelse och förvaltning befunne sig emot landskommunerna,
dels den vana och häfdvunna rätt, som städerna hade att hvar för sig
omedelbart draga inkomsterna af starka dryckers försäljning. Om än
dessa skäl fortfarande i viss mån äga giltighet i fråga om städerna, kunna
de däremot svårligen åberopas med afseende å köpingarna. I det remitterade
förslaget hade därför köpingarna uti ifrågavarande hänseende likställts
med landskommunerna; dock föreslogs för underlättande af eu dylik reglering
en öfvergångstid af 20 år, under hvilken tid de köpingar, hvarest
under försäljningsåret 1903—1904 bolag funnits inrättade, skulle i fråga
om fördelningen behandlas lika med städerna.
Emot förslaget härutinnan ha invändningar gjorts af, bland andra,
kommunalnämnden och kommunalstämman i Sundbyberg, municipalstyrelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
och kommunalstämman i Malmköping samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms och Kalmar län, Indika framhållit, att köpingarna inrättat
sina utgifter och sin ekonomi med beräkning af dem tillerkända andelar
af brännvinsförsäljningsmedlen. Då just med hänsyn härtill öfvergångstiden
föreslagits så lång som 20 år, har hvad nyssnämnda myndigheter
sålunda anfört icke synts böra föranleda någon ändring af förslaget. Ej
heller har jag ansett mig böra fästa afseende å en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län gjord hemställan, att öfvergångstiden
måtte sättas till 40 år. Däremot hafva enahanda jämkningar, som i det
remitterade förslaget vidtagits i fråga om beräkningen af de städerna tillerkända
maxima af brännvinsförsäljningsmedlen, tillämpats äfven beträffande
de med städerna under öfvergångstiden likställda köpingarna.
Härefter uppläste föredragande departementschefen ett i öfverensstämmelse
med de af honom sålunda uttalade åsikter upprättadt förslag
till förordning angående försäljning af brännvin; och hemställde departementschefen,
att detta förslag måtte genom nådig proposition för Riksdagen
till antagande framläggas.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
Regenten bifalla; och skulle nådig proposition af den
lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar, till
Riksdagen afiåtas.
Ex protocollo:
Erik Öländer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
Brännvinsförsäljningsmedlens fördelning.
I medeltal
under åren
1893/94-1902/03.
I medeltal
Under försäljningsåret 1902—
-1903
under åren
1898/99-1902/03.
enligt 1895
års förordning.
enligt
förslaget.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Stockholms stad . . .
1,851,790
54
2,051,686
97
2,107,609
77
1,844,158
55
Stockholms län.
Städer ............
80,366
59
98,561
96
112,600
76
109,481
44
Landsting..........
52,807
12
62,916
36
69,270
58
77,990
84
Hushållningssällskap.....
35,709
79
42,135
58
45,789
69
55,255
20
Landsbygd..........
41,577
15
47,204
40
49.020
41
74,840
59
Summa
210,460
65
250,818
30
276,681
44
317,568
07
Uppsala län.
Städer ............
114,395
77
126,132
09
116,133
72
115,470
17
Landsting..........
59,956
77
65,924
93
61,944
—
54,049
66
Hushållningssällskap.....
36,933
17
40,683
20
38,702
29
38,293
29
Landsbygd..........
28,830
23
30,990
11
31,025
91
44,941
25
Summa
240,115
94
263,730
33
247,805
92
252,754
37
Södermanlands län.
Städer ............
182,998
42
205,882
22
193,382
69
190,431
89
Landsting..........
91,777
71
103,208
90
98,287
48
72,829
08
Hushållningssällskap.....
55,139
43
61,984
28
59,559
87
51,598
19
Landsbygd..........
37,272
52
41,856
69
42,021
91
65,155
12
Summa
367,188
08
412,932
04
393,251
95
380,014
28
Östergötlands län.
Städer ............
308,453
74
339,067
45
379,037
40
378,349
40
Landsting..........
83,330
36
93,308
39
99,055
07
104,277
68
Hushållningssällskap.....
80,973
53
89,178
06
96,668
66
86,764
83
Landsbygd ..........
71.434
05
78,233
67
83,866
53
101,118
16
Summa
544,191
68
599,787
57 |
658,627
66
670,510
07
Anm. I denna tabell äro de köpingar, i hvilka minuthandeln med och utskänkningen af brännvin
under försäljningsåret 1902—1903 varit öfvcrlåten åt bolag, sammanförda med städerna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
85
I medeltal
I medeltal
Under försäljning
såret 1902—
1903
under åren
1893/94—1902/03.
under åren
1898/99-1902/03.
enligt 1895
års förordning.
enligt
förslaget. i
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Jönköpings län.
Städer ............
89,389
24
99,394
98
95,022
32
94,355
66
Landsting..........
61,145
49
68,587
87
68,259
42
88,049
92
Hushållningssällskap.....
41,784
so
46,867
73
46,722
78
62,381
91
Landsbygd..........
55,190
38
63,183
14
68,097
45
81,473
06
Summa
247,509
91
278,038
72
278,101
97
326,260
55
Kronobergs län.
Städer ... .........
62,442
67
72,457
70
69,751
18
69,000
—
Landsting..........
46,167
42
52,133
68
50.983
74
68,398
18
Hushållningssällskap.....
32,210
11
36,344
65
35,274
31
48,458
97
Landsbygd......■ . . . .
47,868
66
52,356
73
51,444
23
69,555
71
Summa
188,688
86
213,202
76
207,453
41
255,412
86
Kalmar län.
Städer ............
182,135
97
205,764
89
216,729
96
212,867
94
Landsting..........
98,892
Öl
110,818
12
114,898
15
98,607
94
Hushållningssällskap.....
62,264
88
69,567
91
71,552
16
69,862
08
Landsbygd..........
53,249
49
58,464
87
58.275
50
89,768
65
Summa
396,542
35
444,615
79
461,455
77
471,106
61
Gottlands län.
Städer ............
37,102
17
37,949
65
34,057
30
34,057
30
Landsting..........
21,155
85
22,184
97
20,858
57
23,022
28
Hushållningssällskap.....
13,516
04
14,367
70
13,721
96
■16,310
77
Landsbygd..........
13,288
16
14.692
27
15,446
81
20,718
06
Summa
85,062
22
89,104
59
84,084
64
94,108
41
Blekinge län.
Städer ............
124,083
81
142,521
28
162,376
31
160,480
75
Landsting..........
67,027
80
75,878
34
84,043
12
63,856
94
Hushållningssällskap.....
41,657
92
47,023
85
51,154
49
45,241
58
Landsbygd ..........
36,447
88
38,790
34
39,425
30
50,966
84
Summa
269,217
41
304,213
81
336,009
22
320,546
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
I medeltal
I medeltal
Under försäljningsåret 1902—
1903
under åren
1893/91-1902/03.
under åren
1898/99-1902/03.
enligt 1895
års förordning.
enligt
förslaget.
\
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kristianstads län.
| Städer ............
76,437
25
94,414
67
110,512
57
107,915
21
i Landsting..........
67,176
72
78,585
16
80,479
48
94,866
32
j Hushållningssällskap.....
45915
53
52,916
39
53,807
68
67,211
22
1 Landsbygd..........
90,799
32
101,870
52
86,256
70
93,211
05
Summa
280,328
82
327,786
74
331,056
43
363,203
80
Malmöhus län.
Städer ............
480,302
58
536,640
73
562,327
84
560,529
43
Landsting..........
153,423
58
174,366
32
186,648
94
152,537
30
Hushållningssällskap.....
128,229
41
144,679
52
151,283
—
127,890
47
Landsbygd ..........
124,289
54
147,148
68
154,677
85
128,874
37
Summa
886,245
11
1,002,835
25
1,054,938
63
969,831
57
Hallands län.
Städer ............
110,437
79
122,118
18
139,226
78
137.323
25
Landsting..........
65,432
83
75,215
41
85,412
52
61,081
12
Hushållningssällskap.....
40,608
69
46,400
57
51,442
17
43,274
96
Landsbygd ..........
49,286
83
64,505
40
77,818
57
52,743
34
Summa
265,766
14
308,239
56
353,900
04
294,422
67
Göteborgs och Bohus län.
Städer ............
754,858
84
817,002
70
817,964
38
815,000
—
Landsting..........
82,319
28
89,043
84
90,341
17
91,036
88
Hushållningssällskap.....
140,797
28
153,412
65
154,077
73
105,462
82
Landsbygd ..........
61,494
89
70,624
88
71,674
48
88,881
10
Summa
1,039,470
29
1,130,084
07
1,134,057
76
1,100,380
80
..
Alfsborgs län.
Städer ............
157,138
03
176,590
31
172,976
18
171,501
47
Landsting..........
103,061
21
114,242
52
110,819
55
121,051
06
Hushållningssällskap.....
67,106
51
74,466
88
72,722
72
85,762
67
Landsbygd ..........
93,993
31
100,585
62
93,763
03
112,434
68
Summa
421,209
06
465,885
33
450,281
48
490,749
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
87
I medeltal
under åren
i 1893/94—1902 03.
I medeltal
Under försäljningsåret 1902—
-1903
under åren
11898/99—-1902/03
enligt 1895
| års förordning.
enligt
förslaget.
Kronor.
I
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
I Kronor.
öre.
Skaraborgs lsin.
Städer ............
174,556
71
206,192
25
222,592
58
218,547
87
Landsting..........
97,962
03
111,841
96
120,527
30
104,126
22
Hushållningssällskap.....
63,109
31
71,923
90
75,155
98
73,771
70
Landsbygd..........
57,614
47
62,198
26
62,547
22
100,397
90
Summa
393,242
62
452.156
43
480,823
08
406,843
69
Värmlands län.
Städer ............
187,996
92
218,472
58
220,959
32
218,000
—
Landsting..........
104,418
65
119,832
60
120,792
89
110,272
38
Hushållningssällskap.....
66,460
79
75,726
17
76,167
81
78,126
15 |
Landsbygd..........
59,540
79
66,122
83
i 66,117
97
105,087
05
Summa
418.417
15
480,154
18
484,037
99
511,485
58
Örebro län.
Städer ............
168,505
47
189,854
68
184,534
79
183,000
—
Landsting..........
91,900
60
103,385
72
101,344
43
85,419
50
Hushållningssällskap.....
56,747
01
63,811
31
62,889
10
60,518
30
Landsbygd..........
44,007
14
49,348
36
49,604
56
78,270
44
Summa
361,160
22
406,400
07
308,372
88
407,208
24
Västmanlands län.
Städer ............
180,443
33
207,882
33
172,453
24
170,907
28
Landsting''..........
88,793
74
101,858
17
87,742
87
64,543
20
Hushållningssällskap.....
52,574
34
60,116
38
53,102
52
45,727
79
Landsbygd..........
33,625
01
37,906
38
37,972
24
55,583
97
Summa
355,436
42
407,763
26
351,270
87
336,762
24
1
Kopparbergs län.
Städer ............
71,988
91
89,846
16
87,004
54
86,470
40 :
Landsting..........
59,208
31
70,334
61
67,898
48
95,640
44
Hushållningssällskap.....
41,543
—
48,661
05
47,627
88
67,759
67
Landsbygd........
69,417
37
79,524
67 j
74,802
34
90,628
36
Summa
242,157
59
288,366 :
49
277,333
24
346.498
87
88
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.
I medeltal
I medeltal
Under försäljningsåret 1902—
1903
under åren
1893/94-1902/03.
under åren
1898/99 -1902/03.
enligt 1895
års förordning.
enligt
förslaget.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Glifleborgs lita.
Städer ............
232,678
95
257,650
64
241,517
60
241,036
,
35
Landsting..........
61,014
58
68,327
96
67,215
98
91,782
—
Hushållningssällskap.....
61,225
15
68,440
11
66,608
12
74,388
51
Landsbygd..........
45,370
51
51,822
71
52,664
50
90,985
67
Summa
400,289
19
446,241
42
428,006
20
498,192
53
Yästernorrlands län.
Städer ............
193,905
33
212,173
33
194,039
03
192,000
—
Landsting..........
107,822
29
119,506
32
114,474
42
102,350
84
Hushållningssällskap.....
66,590
12
74,153
25
71,875
61
72,513
87
Landsbygd..........
67,873
67
78,029
29
85,090
65
97,533
57
Summa
486,191
41
483,862
19
465,479
71
464,398
28
Jämtlands län.
Städer ............
56,257
80
64,171
40
63,273
20
63,000
—
Landsting..........
34,720
69
39,555
34
39,357
38
48,967
54
Hushållningssällskap.....
23,450
11
26,696
31
26,682
12
34,692
69
Landsbygd..........
24,509
68
27,847
80
28,158
07
49,323
25
Summa
188,988
28
158,270
85
157,470
77
195,983
48
Västerbottens län.
Städer ............
66,459
09
80,158
64
75,486
96
75,000
—
Landsting..........
42,361
08
50,101
71
48,886
16
63,996
70
Hushållningssällskap.....
29,006
82
33,984
57
33,596
01
45,340
60
Landsbygd..........
31,742
21
36.332
74
37,961
03
66,067
77
Summa
169,569
20
200,577
66
195,980
16
250,405
07
Norrbottens län.
Städer ............
90,256
69
110,028
04
81,032
79
79,156
67
Landsting..........
52,973
IT
65,705
12
67,414
11
61,245
98
Hushållningssällskap.....
33,560
10
41,169
28
''42,466
55
43,391
76
Landsbygd..........
37,793
28
50,944
98
96,182
99
59,525
44
Summa
214,583
24
267,847
42
| 287,096
44
243,319
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.
89
I medeltal
I medeltal
Under försäljningsåret 1902—
1903
under åren
1893/94-1902/03.
_J
under åren
1898/99-1902/03.
enligt 1895
års förordning.
enligt
förslaget.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Kronor.
öre.
Hela räkel.
Städer ........
6,035,382
61
6,762,615
88
6,832,603
16
6,528,041
03
Landsting......
1,794,849
29
2,036,864
32
2,056,955
81
2,000,000
—
Hushållningssällskap .
1,317,113
84
1,484,711
31
1,498,651
21
1,500,000
—
Landsbygd......
1,276,516
54
1,450,585
34
1,513,916
25
1,874,085
40
Summa
10,423,862
28
11,734,776
SO
11,902,126
43
11,902,126
43
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 38 Hiift.
12
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1905:171 Skrifvelse till Konungen med förordning angående försäljning af brännvin. s. 1 i texten
- 2SärU 1905:6 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6 s. 54 i texten
- 2SärU 1905:8 Särskilda Utskottets (N:o 2) Memorial N:o 8 s. 1 i texten
- 2SärU 1905:5 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5 s. 1 i texten
- BevU 1905:17 Memorial, med framställning om öfverlämnande till Riksdagens särskilda utskott n:o 2 af två till bevillningsutskottet hänvisade motioner. s. 1 i texten