Angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son
15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:9, Angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son
Dokumentets text
10
Kungi, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
N:o 9.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående
pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka
och minderåriga son; gifven Stockholms slott den 31
december 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden..för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva, att till stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga
son må af trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp af
225 kronor, att, räknadt Irån och med den 1 april 1904, utgå enligt
de grunder, som i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner till änkor och
barn efter delägare i nämnda kassa.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
11
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Ma.j:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstglpe,
Statsråden: Odelbeeg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meter och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring yttrade:
Uti skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen, med anledning
af därom hos styrelsen gjord framställning af änkan efter aflena
stationsmästaren Per Mårtensson, hvilken till följd af statens inköp
af västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, i underdånighet
hemställt om beredande af pension åt bemälda änka och en
makarnas minderåriga son.
I anledning häraf tillåter jag mig erinra, hurusom vid föredragning
inför Kungl. Maj:t den 4 april 1902 af ärende rörande beredande af
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
förbättrade pensionsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte, livilka,
i likhet med hvad här ofvan om stationsmästaren Mårtensson omförmälts,
från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, dåvarande
chefen för civildepartementet lämnade en närmare redogörelse för omförmälda
personals pensionsförhållanden och därmed sammanhängande frågor.
Såsom därvid erinrades, hade 1893 års järnvägskommitté i afgifvet
underdånigt förslag angående förvärfvande för statens räkning af Skåne
— Hallands, Mellersta Hallands, Göteborgs—Hallands, Landskrona—Ångelholms
och Malmö—Billesholms järnvägar, hvilka järnvägar tillsammans
bildade den så kallade västkustbanan, i fråga om de närmare bestämmelserna
i afseende å sättet för banornas förvärfvande, som borde i köpeaftalen
med vederbörande järnvägsägare intagas, föreslagit, bland annat,
att de vid dessa järnvägar anställda tjänstemän och betjänte skulle tillerkännas
rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst. Men då kommittén
ansåg sig böra undvika att betunga statens järnvägars pensionsinrättningar
med att på en gång mottaga ett så stort antal nya delägare,
som då vore i fråga, föreslog kommittén, att såsom särskilt villkor för
nämnda rätt skulle föreskrifvas, att ifrågavarande tjänstemän och betjänte
fortfarande skulle kvarstå i enskilda järnvägarnas pensionskassa,
i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga vederbörande bolags
förpliktelser.
Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af frågan om förvärfvande
för statens räkning af ofvannämnda järnvägar, tillstyrkte dåvarande
chefen för civildepartementet hvad kommittén uti berörda hänseende
föreslagit.
Sedan 1895 års Riksdag bifallit Eders Kungl. Maj:ts proposition rörande
anvisande af medel för inköp af ifrågavarande järnvägar samt Eders Kungl.
Maj:t den 7 juni 1895 beslutit, att dessa skulle från 1896 års ingång
öfvertagas af staten på i hufvudsak de af kommittén föreslagna villkoren,
blef också i kontrakten om järnvägarnas förvärfvande bestämmelse
intagen därom, att de vid vederbörande järnväg anställda tjänstemän
och betjänte skulle äga rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst.
Såsom villkor härför stadgades, bland annat, det förbehåll, att de icke
skulle äga att ingå såsom delägare i statens järnvägars pensionsinrättningar,
med mindre järnvägsstyrelsen, efter pröfning för hvarje särskildt
fall af tjänstemans eller betjänts därom ingifna ansökning, funne sådan
kunna utan pensionskassornas särskilda betungande bifallas. Dessutom
stadgades i kontrakten, att järnvägsstyrelsen skulle i förhållande till
enskilda järnvägarnas pensionskassa inträda i vederbörande bolags rättigheter
och skyldigheter. Dessa bestämmelser intogos i samtliga kon
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
trakten, äfven i det om Landskrona—Ångelholms järnväg, hvars personal
icke tillhörde någon pensionsinrättning, samt afsågo jämväl vid de
öfriga järnvägarna anställd personal, som icke ingått i enskilda järnvägarnas
pensionskassa, således äfven de tjänstemän och betjänte vid
de öfriga 4 banorna, livilka, då de antagits först år 1895, efter det
statsinköpet beslutits, icke ingått i enskilda järnvägarnas pensionskassa.
I anledning af hvad sålunda i kontrakten stadgats, öfvergingo vid
järnvägarnas öfvertagande med ingången a-f år 1896 i statens järnvägars
tjänst, utan att intagas i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
samt änke- och pupillkassa, ordinarie tjänstemän och betjänte till
ett antal af 542.
Af denna personal gjorde därefter under våren 1897 hos järnvägsstyrelsen
406 befattningshafvare, af hvilka 336 voro delägare i enskilda
järnvägarnas pensionskassa och 70 icke tillhörde någon pensionsinrättning,
ansökan om vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.
Efter vederbörlig utredning företogos de gjorda ansökningarna af
järnvägsstyrelsen till afgörande den 6 mars 1899. Därvid fann styrelsen
beträffande dem af de sökande, hvilka vore delägare i enskilda
järnvägarnas pensionskassa eller hvilka, utan att vara delägare i denna
kassa, den 1 januari 1896 uppnått en ålder af minst fyrtio år, icke skäl
bifalla den af dem gjorda ansökan om vinnande af delaktighet i statens
järnvägstrafiks pensionsanstalter.
Hvad åter anginge öfriga sökandena, hvilka icke vore delägare i
sagda pensionskassa och hvilkas ansökningar icke genom vederbörandes
afskedstagande, frånfälle eller redan vunnet inträde i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter förfallit, förklarade järnvägsstyrelsen, att en
hvar af dem skulle anses hafva den 1 januari 1896 vunnit delaktighet
i statens järnvägars pensionsanstalter, under villkor, att af honom erlades
de enligt gällande reglementen på honom belöpande pensionsafgifter
för tiden från och med sistnämnda dag jämte den ränta därå,
som af direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning kunde
varda bestämd, dock att, i händelse detta villkor ej fullgjordes, delaktighet
i pensionsanstalterna skulle anses af vederbörande förvärfvad
med ingången af år 1899.
I sammanhang härmed förklarade järnvägsstyrelsen, att beträffande
dem af de sökande, hvilka icke vore delägare i enskilda järnvägarnas
pensionskassa och hvilka enligt styrelsens omförmälda beslut icke då
kunnat medgifvas delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
styrelsen framdeles ville för hvarje särskild! fall pröfva, huruvida vid
14
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9,
vederbörandes afskedstagande eller frånfälle skäl kunde förefinnas att
till Kungl. Maj:t ingå med framställning om åtgärder för beredande af
särskild pension åt den sålunda ur tjänsten afgående eller hans stärbhusdelägare.
I anledning af inom Riksdagen väckta förslag, bland annat, därom
att västkustbanepersonalen måtte berättigas antingen att vinna inträde
i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter eller ock att åtnjuta pension
i likhet med statens öfriga järnvägstjänstemän och betjänte, anhöll
Riksdagen uti skrifvelse den 14 maj 1900, att utredning måtte verkställas,
i hvad mån, på hvilket sätt och under hvilka villkor åt den
personal, som från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst,
men ännu icke vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
kunde beredas pension eller, beträffande delägare i enskilda järnvägarnas
pensionskassa, förbättring i pensionsvillkoren, vid hvilken utredning
borde tagas i betraktande alla på denna fråga inverkande omständigheter
och särskildt tiden för nämnda personals inträde i statens tjänst,
det bidrag, som staten för dess pensionering lämnade till enskilda järnvägarnas
pensionskassa, samt de lägre peusionsafgifter, som de af personalen,
hvilka vore delägare i sagda kassa, haft att till densamma erlägga,
äfvensom att Eders Kungl. Maj:t ville till Riksdagen göra den
framställning, hvartill berörda utredning kunde finnas höra föranleda.
Därvid anförde Riksdagen att, ehuru den personal, som från västkustbanan
öfvergått i statens järnvägars tjänst, icke kunde hafva något
rättsligt anspråk att komma i åtnjutande af samma pensionsförmåner,
som tillkomme öfriga vid statens järnvägar anställda tjänstemän och
betjänte, det dock ville synas Riksdagen, som om staten af billighetsskäl
borde åtminstone i vissa fall bereda den del af förstnämnda personal,
som icke vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
rätt till någon pension eller förbättring i de mindre fördelaktiga
pensionsvillkor, som delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa
medförde. För att kunna bedöma, i hvad mån och på hvilket sätt
detta lämpligen borde ske, fordrades emellertid en fullständig utredning
af alla på frågan inverkande förhållanden. Riksdagen, som i saknad
däraf icke kunnat, på sätt inom Riksdagen föreslagits, fatta något afgörande
beslut i ämnet, hade emellertid ansett sig hafva anledning hos
Kungl. Maj:t anhålla om verkställande af erforderlig utredning i frågan,
för att Riksdagen på grund däraf kunde komma i tillfälle att pröfva,
i hvad utsträckning och på hvilka villkor pension eller förbättrad sådan
kunde ifrågavarande personal beredas.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Vid underdånig föredragning den 1 juni 1900 af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse behagade Eders Kungl. Maj:t anbefalla järnvägstyrelsen
att efter vederbörandes hörande verkställa den af Riksdagen i detta ärende
begärda utredning och därmed jämte det underdåniga utlåtande, hvartill
samma utredning kunde föranleda, till Eders Kungl. Maj:t inkomma.
Till åtlydnad däraf lät järnvägsstyrelsen genom sakkunnig person
verkställa undersökning öfver den matematiska kostnaden för beredande
af pension resp. fyllnadspension åt de tjänstemän och betjente, som vid
västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägstrafiks tjänst, men ännu
icke blifvit delägare i dess pensionsinrättningar, samt åt änkor och barn
efter sådan tjänstepersonal.
Denna undersökning omfattade, hvad beträffar den del af ifrågavarande
personal, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa,
32 tjänstehafvare, födda år 1855 eller tidigare, hvilka på grund
af järnvägsstyrelsens förberörda beslut den 6 mars 1899 icke kunnat medgifvas
inträde i statens järnvägars pensionsanstalter, samt ytterligare
två tjänstehafvare, däraf den ena, född ''år 1858, val enligt nämnda
beslut förklarats berättigad ingå i sagda pensionsanstalter, men uppgifvit
sig icke vara i stånd att erlägga de öfverårighets- och retroaktivafgifter,
som för sådant inträde skulle af honom erläggas, och den
andra, hvilken, född år 1857, icke deltagit i förenämnda petition om
inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, på förfrågan förklarat
sig icke kunna däri ingå på grund af de höga afgifter, som för honom
skulle ifrågakomma. I beräkningen medtogs däremot icke en yngre
tjänstehafvare af allenast 25 års ålder, hvilken vägrat att begagna sig
af den honom enligt styrelsens beslut medgifna rätt att utan erläggande
af extra afgifter inträda i sagda pensionsanstalter.
Sedan därjämte i ärendet afgifvits infordrade yttranden af direktionen
för enskilda järnvägarnas pensionskassa samt direktionen förståtens
järnvägstrafiks pensionsinrättning, afgaf styrelsen uti skrifvelse
den 15 mars 1901 underdånigt utlåtande och förslag i ämnet.
Därvid anförde styrelsen beträffande ofvanberörda del af ifrågavarande
personal eller den, som icke tillhörde enskilda järnvägarnas
pensionskassa, att styrelsen funne sig, med åberopande af hvad styrelsen
i sitt förut omförmälda beslut den 6 mars 1899 därom yttrat, icke kunna
tillstyrka, att delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter bereddes
förenämnda till denna grupp hörande 32 tjänstehafvare, hvilka
vid inträdet i statens järnvägars tjänst fyllt 40 år. Billighetshänsyn
syntes styrelsen dock kräfva, att åtgärder vidtoges för beredande genom
statens försorg af något understöd vid afskedstagandet åt de till
16
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
berörda ålderskategori hörande tjänstemän och betjänte. Då emellertid
med hänsyn till de för denna ålderskategori beräknade ojämförligt höga
afgifterna icke torde kunna ifrågasättas, att dessa tjänstemän och betjänte
själfva skulle kunna bidraga till sin pensionering, ansåge sig styrelsen
uti nu ifrågavarande afseende böra föreslå, att en hvar af dessa
tjänstemän och betjänte förklarades berättigad att vid afskedstagandet
uppbära i pension ett årligt belopp, motsvarande skillnaden emellan, å
ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1
januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade
årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat
under tjänstetiden erlägga till pensionsinrättningen; och funne styrelsen
enahanda pensionsförmån böra tillerkännas förutnämnda två tjänstehafvare,
hvillta på grund af de jämförelsevis höga retroaktiva afgifter,
som för dem skulle ifrågakomma, förklarat sig icke kunna uppfylla de
stadgade villkoren för vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar,
hvaremot dylik pensionsrätt icke borde tillkomma den
yngre tjänstehafvare, hvilken, enligt hvad förut nämnts, vägrat att begagna
sig af honom tillerkänd rätt att utan erläggande af några som
helst extra afgifter ingå i nämnda pensionsanstalter.
Beträffande slutligen ifrågasatt pension åt änka och barn efter
tjänstehafvare, tillhörig denna grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal,
hölle styrelsen före, att för hvarje särskildt fall borde pröfvas,
huruvida vid tjänstehafvares frånfälle skäl kunde förefinnas att åt vederbörande
bevilja dylik pension.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen
uti ifrågavarande afseende,
dels att en hvar af förenämnda till västkustbanan förut hörande,
då i statens järnvägars tjänst anställda 34 personer, hvilka icke tillhörde
vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas
pensionskassa, måtte berättigas att vid afskedstagandet af
trafikmedel i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden
mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om
han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning, och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet
beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet
skolat under sin tjänstetid i statens järnvägars tjänst hafva erlagt
till pensionsinrättningen;
dels ock att det måtte öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande i
hvarje särskildt fall, huruvida och med hvilket belopp pension finge af
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
trafikmedel utgå till änka och barn efter befattningshafvare, tillhörande
sistnämnda grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal.
Sedan därefter styrelsen, med anledning däraf att, efter det styrelsen
afgifvit sitt nyssberörda underdåniga utlåtande, fullmäktige i enskilda
järnvägarnas pensionskassa antagit förslag till förnyadt reglemente
för kassan, hvilket sedermera den 14 mars 1902 blifvit i nåder
fastställdt, inkommit med förnyadt yttrande i ärendet af den 18 februari
1902 och därvid med afseende å den del af ifrågavarande personal, som
vore delägare i nämnda pensionskassa, framlagt ett delvis omarbetadt
förslag till förbättrade pensionsförmåner, blef, såsom jag redan nämnt,
ärendet den 4 april 1902 föredraget inför Eders Kungl. Maj:t.
Därvid anförde dåvarande departementschefen, bland annat, att han
i enlighet med uttalandena i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse funne
det vara uppenbart, att billighetsskäl talade för att åtgärder vidtoges
för att bereda förbättrade pensionsförmåner åt den med västkustbanans
öfvertagande i statens tjänst öfvergångna personal, att man syntes kunna
lämna därhän, huruvida formellt rättsliga skäl kunde till personalens
förmån åberopas eller icke, och i stället hufvudsakligen fasthålla, att
ifrågavarande personal vid blifvande afgång ur statens järnvägars tjänst
i allmänhet under en afsevärd tid varit statens tjänare, samt att man
ock måste taga i betraktande, att eu afsevärd del af ifrågavarande
personal af väsentligen annan hänsyn än denna personals eget bästa
vägrats inträde i statens järnvägars pensionsanstalter.
Hvad särskildt anginge den del af ifrågavarande personal, som
icke vore delägare i någon pensionsanstalt, yttrade departementschefen,
att han icke hade något att erinra mot styrelsens förslag, hvilket innebure,
att en hvar af dessa, dåmera till ett antal af 33 uppgående tjänstehafvare
skulle berättigas uppbära pension till det belopp, han skulle
hafva erhållit, om han den 1 januari lö96 inträdt i statens järnvägars
pension sinrättning, efter afdrag af värdet af de afgifter, han skulle haft
att erlägga till samma inrättning.
Under erinran därom att, med hänsyn till de stora afgifter, motsvarande
retroaktivafgifterna till änkekassan, som skulle hafva fordrats
för att tillförsäkra dessa tjänstehafvare rätt till pension för änkor och
barn, järnvägsstyrelsen ansett lämpligast vara, att det skulle ankomma
på Eders Kungl. Maj:t att för hvarje särskildt förekommande fall pröfva,
huruvida och med hvilket belopp pension skulle till änka och barn efter
tjänstehafvare af nu ifrågavarande grupp af trafikmedlen utgå, förklarade
emellertid departementschefen att, ehuru det skulle medföra någon lättnad
vid ärendenas handläggning, om bifall kunde vinnas till ett förBih.
till liiksd. Prof. 1905. 1 tiaml. 1 Afd. 6 Häft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
slag i den af järnvägsstyrelsen antydda riktning, lian likväl ansåge att,
då några allmänna grunder för denna pensionering svårligen kunde på
förhand bestämmas, riktigast vore, att tillfälle lämnades Riksdagen att
deltaga i afgörandet af hvarje särskild uppkommande fråga om pensionering
af nu ifrågavarande änkor och barn, hvadan någon framställning
till Riksdagen i denna del af ärendet icke syntes böra göras i
detta sammanhang.
På hemställan af departementschefen beslöt Eders Kungl. Maj:t att aflåta
nådig proposition till Riksdagen angående beredande af förbättrade pensionsförmåner
för ifrågavarande, till västkustbanan förut hörande, i statens
järnvägars tjänst anställda personal, därvid Eders Kungl. Maj:t beträffande
ofvan omförmälda 33 personer, hvilka icke tillhörde vare sig statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas pensionskassa,
föreslog Riksdagen medgifva, att en hvar af dem måtte berättigas
att vid afsked stagand et ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel
i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden
mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om
han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å andra sidan, det för tiden efter afskedstagandet
beräknade årliga värdet af de avgifter, han i händelse af sådan delaktighet
skolat under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars tjänst
hafva erlagt till pensionsinrättningen.
Däremot gjordes icke hos Riksdagen någon framställning i fråga
om pensioner till änkor och barn efter befattningshafvare, tillhörande
sistberörda grupp af ifrågavarande personal.
Den af Eders Kungl. Maj: t uti ofvan omförmälda nådiga proposition
gjorda framställning blef af Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj
1902 bifallen.
Uti sin förberörda skrifvelse den 26 april 1904 har järnvägsstyrelsen
anmält, att stationsmästaren Mårtenssons änka Anna Mårtensson,
född Olsson, uti eu till järnvägsstyrelsen ingifven skrift anhållit,
att styrelsen måtte utverka pension åt henne och hennes minderåriga
son, samt därvid meddelat, att, då Landskrona—Ångelholms järnväg
från och med år 1896 öfvergick i statens ägo, hennes bemälda man,
hvilken varit anställd vid nämnda järnväg, öfvergått i statens järnvägars
tjänst, men på grnnd af för hög ålder icke kunnat vinna inträde
i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar, i följd hvaraf han
hvarken för egen del eller för hustru och barn varit delägare i någon
pensionsinrättning.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Järnvägsstyrelsen anförde vidare, att af afskrift utaf bouppteckning
efter stationsmästaren Mårtensson jämte ett genom styrelsens försorg
infordradt, för änkan utfärdadt prästbetyg framginge, att Mårtensson
aflidit den 16 mars 1904 och efterlämnat, förutom änkan, född den 24
juni 1848, och fyra barn öfver aderton års ålder, ett minderårigt barn,
sonen Per Edvin, född den 1 juli 1890; att behållningen i boet utgjort
1,050 kronor 31 öre; samt att enligt ett i bouppteckningsinstrumentet
intaget, af Mårtensson upprättadt testamente behållningen i boet skulle
efter afdrag af bröstarfvingarnas laglott tillfalla Mårtenssons änka.
Två i ärendet ingifna läkarbetyg utmärkte, att änkan vore behäftad
med njurlidande och i följd däraf icke i stånd att utföra mera ansträngande
kroppsarbete samt att hennes ofvanbemälda son Per Edvin ofta lede
af lungkatarr. Till upplysning om Mårtenssons anställning vid Landskrona—Ångelholms
järnväg hade till styrelsen öfverlämnats afskrift af ett
för Mårtensson den 31 december 1895 af dåvarande trafikchefen vid
järnvägen G. Erdman utfärdadt intyg, hvilket utvisade, att Mårtensson
varit anställd vid nämnda järnväg, under åren 1876 —1881 såsom banvakt
och under åren 1882—1895 såsom stationsbefälhafvare vid Kingelstads
station, samt att han under den tid, han tjänstgjort under Erdmans
befäl eller åren 1886—1895, fullgjort sina åligganden med ordentlighet
och nit samt utan anmärkning. Sedan ofvannämnda järnväg öfvergått
i statens hand, hade Mårtensson varit station smästare med placering
fortfarande vid Kingelstads station. Hans årsarfvode hade utgjort under
år 1896 600 kronor och under år 1897 780 kronor, under åren 1898—1900
840 kronor, under år 1901 900 kronor samt från och med år 1902 960
kronor, hvarjämte han under samtliga dessa* år åtnjutit fri bostad i
statens hus. Af ett genom järnvägsstyrelsens försorg infordradt intyg
af vederbörande trafikinspektör framginge, att Mårtensson under sin
tjänstetid vid statens järnvägar fullgjort sina åligganden med största
plikttrohet och fört en i allo hedrande vandel.
Järnvägsstyrelsen har med anledning däraf — under erinran att
1903 års riksdag med bifall till af Eders Ivungl. Maj:t aflåten proposition
medgifvit, att till vid Landskrona—Ångelholms järnväg före år
1896 och sedermera i statens järnvägars tjänst anställda stationskarlen
Anders Nilssons änka och barn, hvilka, då Nilsson liksom all annan
vid nämnda järnväg anställd personal icke tillhörde någon pensionsinrättning,
vid Nilssons död vore i saknad af pension, finge utbetalas
pension till årligt belopp af 150 kronor att utgå enligt de grunder,
som i 7 § af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks änke- och
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
pupillkassa stadgades rörande pensioner till änkor och barn efter delägare
i nämnda kassa — i underdånighet hemställt, att åt stationsmästaren
Mårtenssons änka och ofvanbemälda omyndiga son måtte beredas
pension att utgå från och med april månad 1904 i enlighet med
de grunder, som stadgades i ofvannämnda paragraf i reglementet för
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa rörande pensioner till änkor
och barn efter delägare i nämnda kassa.
Beträffande storleken af den föreslagna pensionen har järnvägsstyrelsen
föreslagit, att densamma måtte bestämmas till ett årligt belopp
af 240 kronor, och därvid meddelat, att styrelsen vid beräknandet
af detta belopp utgått därifrån, att Mårtenssons änka och barn borde
med hänsyn därtill, att inga afgifter för deras pensioner blifvit erlagda,
få vidkännas proportionsvis samma afdrag å enligt reglementet för statens
järnvägstrafiks änke- och pupillkassa för dem beräknade pensioner,
som i nådig proposition till 1903 års riksdag föreslagits beträffande
station skarlen Anders Nilssons änka och barn. För Nilssons
änka och barn hade nämligen föreslagits och beviljats årlig pension
till belopp af 150 kronor eller omkring 13% mindre än den pension
å 173 kronor, som bort tillfalla dem, så framt Nilsson vid sitt inträde
i statens järnvägars tjänst den 1 januari 1896 tillåtits ingå i statens
järnvägstrafiks pensionsinrättningar och inbetalt stadgade afgifter. I
enlighet därmed hade ock Mårtenssons änka och barn ansetts äfvenledes
böra vidkännas 13^ afdrag å dem under motsvarande förutsättning
tillkommande pensionsbelopp 276 kronor och sålunda utfå en pension
af i rundt tal 240 kronor.
Den af järnvägsstyrelsen åberopade 7 § i gällande reglemente för
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa är i de delar, hvilka för
nu förevarande fråga kunna vara af betydelse, af följande lydelse:
§ 7.
Mom. 2. Pensionsberättigade äro:
den aflidnes änka, så länge hou lefver ogift och är i besittning af
medborgerligt förtroende, samt
hvarje den aflidnes barn, som är yngre än aderton år och som, där
det fyllt femton år, icke dömts förlustig medborgerligt förtroende.
Mom. 3. Det årliga pensionsbeloppet efter afliden delägare fastställes,
på sätt nästföljande § stadgar, eu gång för alla och utgår oför
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
minskadt från och med månaden näst efter den, då delägaren afled, till
och med den månad, under hvilken hans efterlefvandes pensionsrätt
helt och hållet upphör. År änka ensam pensionsberättigad eller finnas
endast pensionsberättigade barn, uppbäre i förra fallet änkan och i det
senare barnen samfäldt hela pensionsbeloppet. Finnas både pensionsberättigad
änka och pensionsberättigade barn, åtnjute änkan den ena
hälften och barnen tillsammans den andra hälften af pensionsbeloppet.
Mellan barn delas alltid det dem samfäldt tillkommande beloppet lika.
Mom. 5. Fullmäktige äro berättigade att låta understöd fortfarande
utgå till sådant barn öfver aderton års ålder, hvilket till följd af sjuklighet
eller kroppslyte är oförmöget att bidraga till egen försörjning,
dock utan att kassans ändamål därigenom äfventyras. Understödet kan
bestämmas utan hinder af detta reglementes stadganden i fråga om
pensioners storlek, men får aldrig öfverstiga ett belopp af 150 kronor,
efter år räknadt.
I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra om följande bestämmelser
uti samma reglemente, hvilka för nu förevarande fråga kunna
vara af intresse. Enligt 3 § skall den, som inträder i kassan, såsom
inträdesafgift erlägga hälften af honom då tillkommande aflöning för
en månad. Med aflöning förstås därvid, liksom jämväl i öfrigt uti ifrågavarande
reglemente, ordinarie arfvode och inkvartering, därest sådan
utgår, denna senares värde beräknadt till femton procent af arfvodets
belopp. Delägares årsafgifter utgå, enligt 4 §, med en viss, på grund
af hans ålder vid inträdet i kassan, en gång för alla bestämd procent
af honom tillkommande aflöning. Dock skall den, som vid erhållande
af anställning i statens järnvägars ordinarie tjänst fyllt trettio år,, erlägga
retroaktiv afgift, motsvarande hela värdet af förmånen att icke
behöfva erlägga högre årsafgifter än de i reglementet bestämda. Erläggandet
af årsafgifter skall taga sin början med månaden näst efter
den, då delägaren inträdde i kassan. Dessutom skall, enligt 5 §, delägare,
hvarje gång han uppflyttas i högre aflöningsklass än den, för
hvilken hans årsafgifter senast utgått, erlägga till änke- och pupillkassan
två månaders aflöningsförhöjning. Denna afgift skall erläggas,
då förhöjningen andra och tredje gången utfaller. Hvad därefter beträffar
årliga beloppet af pension efter delägare, som aflidit, medan han
ännu kvarstod i tjänst, skall detsamma, enligt 8 §, utgå med tjugufem
procent af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages af
de fem sista årsaflöningar, i förhållande till hvilka delägaren-erlagt
årsafgifter, dock att, för det fall att medelaflöningen till beloppet under
-
22
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
stiger den aflöning, delägaren senast innehaft, pensionen likväl må beräknas
efter sistnämnda aflöning, med villkor att af pensionstagaren
till kassan, kontant eller genom afdrag å först utfallande pensionsmedel,
inbetalas ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de årsafgifter, som
af delägaren under de fem sista åren erlagts, och dem, som under samma
tid skulle hafva erlagts, därest de beräknats efter den aflöning, delägaren
senast innehaft.
Såsom förut omförmälts, har genom Eders Kungl. Majrts och Riksdagens
beslut rörande förbättrade pensionsförmåner för den personal,
som i anledning af västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägars
tjänst, dels förhöjda pensioner beredts ej mindre de till denna personal
hörande tjänstemän och betjänte, hvilka vid öfvergången i statens järnvägars
tjänst tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven
änkor och barn efter dessa befattningshafvare, dels ock pension vid
afskedstagandet tillförsäkrats den del af samma personal, som icke
tillhörde någon pensionsinrättning. Det synes då, såsom jag i fråga
om pension åt stationskarlen Nilssons änka och barn äfven framhöll,
vara uppenbart att, i den mån sådant visar sig vara erforderligt, pensioner
böra beredas jämväl åt änkor och barn efter tjänstemän och
betjänte, tillhörande sistnämnda grupp af ifrågavarande personal.
Beträffande den pension å 150 kronor, som år 1903 beviljades åt
bemälda Nilssons änka och barn, har beloppet därå erhållits på det
sätt, att kapitalvärdet af en lifränta å 173 kronor om året för eu änka,
af samma ålder som änkan Nilsson, jämte barn beräknades till 2,975
kronor. Därifrån drogs det belopp, 421 kronor, hvartill de inträdes-,
års-, uppflyttning^- och retroaktiv afgå fter jämte ränta beräknats, hvilka
det skolat åligga Nilsson att erlägga till statens järnvägstrafiks änkeoch
pupillkassa, därest han vid öfvergången i statens järnvägars tjänst
blifvit delägare i denna kassa. Återstående beloppet 2,554 kronor beräknades
utgöra kapitalvärdet å en årlig lifränta å omkring 149 kronor,
hvilket sistnämnda belopp afrundades till 150 kronor.
I händelse de grunder, hvilka gjorde sig gällande vid tilldelande af
pension åt Nilssons stärbhusdelägare, äfven tillämpades i förevarande fall,
skulle pensionen till Mårtenssons änka och barn bestämmas till blott
170 kronor, hvilket framgår af följande från järnvägsstyrelsen
sedermera lämnade beräkning. Därest Mårtensson vid sin öfvergång
i statens järnvägars tjänst fått inträda i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter, skulle hans änka och son hafva tillerkänts en
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
pension af 276 kronor. Kapitalvärdet af en lifränta å nämnda belopp
för en änka, af samma ålder som änkan Mårtensson, jämte sonen skulle
utgöra 3,730 kronor. Om därifrån dragés hvad det ålegat Mårtensson
att i inträdes-, års-, uppflyttnings- och retroaktivafgifter erlägga till
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, därest han vid öfvergången
i statens järnvägars tjänst blifvit delägare i denna kassa, äfvensom
ränta eller tillhopa 1,441 kronor, återstår ett belopp af 2,289
kronor, hvilket utgör kapitalvärdet å en årlig lifränta å omkring 170
kronor.
En dylik pension å 170 kronor utgör emellertid endast omkring
15 Va % af Mårtenssons i enlighet med reglementets bestämmelser till
1,104 kronor beräknade aflöning, under det att den Nilssons änka och
barn beviljade pensionen å 150 kronor utgjorde omkring 21 Va % af
Nilssons till 690 kronor beräknade aflöning. Med tillämpning af dessa
grunder vid bestämmande af pension till stärbhusdelägare efter tjänstemän
och betjänte, tillhörande ifrågavarande grupp af järnvägspersonalen,
skulle således större afdrag å pensionsbeloppet äga rum för stärbhusdelägare
efter tjänsthafvare, som längre tid tjänstgjort vid statens järnvägar,
än för stärbhusdelägare efter dem, som under kortare tid tjänstgjort.
Beloppet af sådant afdrag skulle därvid till och med kunna
blifva så stort, att det i vissa fall kunde inträffa, att någon pension till
stärbhusdelägarna ej alls komme att utgå.
Under sådana förhållanden synes mig berörda princip för bestämmande
af pension åt stärbhusdelägare efter tjänsthafvare af ifrågavarande
grupp icke böra vidare tillämpas, utan bör pensionsbeloppet
fastställas till viss skälig procent af tjänsthafvarens enligt pensionsreglementet
beräknade aflöning, och torde denna procent, på det att
pensionen må blifva till någon hjälp för änka och barn, icke böra sättas
lägre än tjugu procent af berörda aflöning. I förevarande fall utgör
20 % af Mårtenssons till 1,104 kronor beräknade aflöning 220 kronor
80 öre, hvilket belopp torde böra afrunda^ till 225 kronor.
Med anledning häraf och då tillika beträffande Mårtenssons stärbhusdelägare
mycket ömmande omständigheter synas föreligga, får jag
härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen medgifva,
att till stationsmästaren Per Mårtenssons ofvan omförmälda änka
och minderåriga son må af trafikmedel utbetalas pension till ett
årligt belopp af 225 kronor, att, räknadt från och med den 1 april
1904, utgå enligt de grunder, som i 7 § af gällande reglemente
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner
till änkor och barn efter delägare i nämnda kassa.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt
förordnade, att i enlighet därmed nådig proposition
skulle till Riksdagen aflåta^ af den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
E, K, Almqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1905:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidne stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderårige son. a1 i texten
- Rskr. 1905:91 Riksdagens Skrifvelse N:o 91 s. 9 i texten
- SU 1905:37 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående pension åt aflidna stationsmästaren Per Mårtenssons änka och minderåriga son. s. 1 i texten