Angående anslag för vissa undersökningar rörande fiskeoch mindre hamnar
1905-03-17 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:91, Angående anslag för vissa undersökningar rörande fiskeoch mindre hamnar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 91.
1
N:o 91.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anslag
för vissa undersökningar rörande fiske- och mindre
hamnar; gifven Stockholms slott den 17 mars 1905.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbi uksärenden för denna dag, vill Kungl. Makt härmed föreslå Riksdagen
„
att'' för verkställande af undersökning af de lokala förhållandena
a ovenges kuster med hänsyn till behofvet af och betingelserna för
anläggning af nya och förbättring af redan befintliga fiske- och mindre
hamnar, på extra stat för år 1906 bevilja ett anslag af 20,000 kronor
med rätt för Kungl. Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna högst 5,000 kronor.
, , ar,e^®t iloran(ie handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj it förblifver Riksdagen med all
.kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Theodor Odelberg.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 46 Höft.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
O,
Kungl. Maj te Nåd. Proposition N:o 91.
Utdrag af protokollet öfver jordkruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 mars 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Bamstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde vidare efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet.
Bland från statsmakternas sida vidtagna åtgärder till främjande
af landets kust- och hafsfisken intager statens deltagande i kostnaderna
för byggandet af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, ett framskjutet
rum. Frågan om, under hvilka villkor detta statens understöd
bör utgå såväl för att komma till största möjliga nytta som ock för
vinnande af betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådana
hamnanläggningar, har på grund af denna svårlösta frågas betydelse
vid flere tillfällen — senast år 1898 — varit föremål för Riksdagens
pröfning.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
I underdånig skrifvelse den 8 december 1896 riktade dåvarande
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, doktorn A. V. Ljungman
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behofvet af en ändring i då gällande
villkor för erhållande . af bidrag till anläggande af fiskehamnar från
anslaget till understödjande af brobyggnader och företrädesvis mindre
hamnbyggnader m. m. Då understöd från detta anslag lämnades för
hamnanläggningar och hamnförbättringar vid fiskelägen, kräfdes enligt
gällande villkor för bidrags åtnjutande, att fiskeläge, som undfinge
sådant understöd, skulle själft tillskjuta minst eu tredjedel af den beräknade
kostnaden, genom hvilken fordran emellertid ändamålet med det
af Riksdagen anvisade anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de
flesta fiskelägen, som behöfde hamnförbättringar, vore i den svaga
ekonomiska ställning, att den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen
fullständigt öfverstege krafterna eller ock blefve alltför betungande och
därigenom verkade hämmande på näringslifvet.
Med stöd af dessa inom skilda delar af riket kännbara olägenheter
hemställde Ljungman, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
utverka sådan ändring i villkoren för bidrag från anslaget i fråga, att
af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskildt fall sig företeende förhållanden,
beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med från
tva tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.
Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
afgaf styrelsen — efter att hafva lämnat Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads,
Malmöhus, Blekinge, Kalmar och G-ottlands län tillfälle att i ärendet
afgifva yttranden — den 5 november 1897 det sålunda infordrade utlåtandet,
^ hvilket styrelsen anförde, hurusom af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga förenämnda län yttrat framginge, att ett stort
behof ansåges föreligga af förändring uti då gällande villkor i afseende
a erhållande af statsunderstöd för anläggning af fiske- och andra
mindre hamnar vid den öppna kusten såväl beträffande understödets
stol lek som ock i fråga om underhållet af dylika hamnanläggningar.
Styrelsen öfvergick därefter till en närmare redogörelse för de
bestämmelser, som vore gällande i fråga om fiskehamnars anläggning
och underhåll i grannländerna Norge och Danmark, och anförde därvid
\ hufvudsak, att, enligt därom inhämtade upplysningar, i Norge icke
före funnes bestämda föreskrifter, gällande för förhållandet emellan statsbidraget
och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,
utan ''voie detta förhållande vid hvarje särskildt fall beroende af stortingets
beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant ägde
4
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 91.
ruin på två olika sätt i landets sydliga och i landets västliga och nordliga
delar, i det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och
med Stavangers amt hamnarna byggdes hufvudsakligen för statsmedel
med större eller mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidragsåsom
regel utgjort tio procent af anläggningskostnaden, men i särskilda
fall uppgått till tjugufem procent, under det att stundom bidragen
inskränkt sig till en och en half till två procent; att å landets västliga
och nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 blifvit inrättad eu
särskild, under statens förvaltning stående hamnfond, hvars medel uteslutande
skulle användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna
fiskeridistriktena; att denna fonds intäkter bestode af s. k. fisketionde,
som erlades genom olika utgifter, hvilka för perioden 1874 till den
30 juni 1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje
särskildt hamnarbete förelädes stortinget, som i regel bestämde bidraget
från statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en
tredjedel; att i afseende å underhållet af fiskehamnarna, dessa underhölles
på statsverkets eller statsverkets och hamnfondens bekostnad
på det sätt, att uppkommande skador afhjälptes genom statens distriktsingenjör
af allmänna underhållsmedel, hvilka årligen beviljades af stortinget,
eller ock, därest skadorna vore omfattande, gjordes till föremål
för särskildt anslag af stortinget.
Beträffande förhållandena i Danmark anförde styrelsen, att statsunderstöd
till båthamnar och fiskehamnar därstädes beviljades såsom
lån med en ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles
bevekande omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller
för ett visst antal år; att hamnanläggningarna utfördes under kontroll
af offentlig myndighet; att hamninkomsterna skulle i första rummet
användas till lånets amortering samt att hvad af inkomsterna kunde
återstå skulle afsättas till betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet;
att i brist af antaglig säkerhet härför vederbörande amt eller
kommuner måste åtaga sig att, därest hamnens behöriga underhåll icke
kunde bekostas af hamnens egna medel, tillskjuta erforderligt belopp
af kommunens kassa; samt slutligen att, därest vederbörande kommunala
förvaltningsmyndighet icke ville åtaga sig de för lånet bestämda
villkoren, låneunderstödet ej beviljades, med mindre än att lånesökandena
kunde på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för lånets användning
som för hamnens underhåll.
Efter denna redogörelse för förhållandena i Norge och Danmark
anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det syntes otvifvelaktigt,
att den af Ljunginan väckta frågan vore af stor betydelse för fiskeri
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 91. 5
näi ingen och därför förtjänt af allt afseende, men att, då densamma
nära sammanhängde med villkoren för fiskehamnars underhåll, båda
dessa frågor borde i ett samband behandlas.
På sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda
län, utom Gottlands, framhållit, mötte för delägarne uti fiskehamnar
stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas underhåll.
Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att staten
i allmänhet icke kunde påräkna, att dylika anläggningar, som genom
anslag befrämjades,, skulle bibehållas i ett för anläggningens ändamål
fullgod t skick, såvida staten icke därvid beredde sig på att själf omböja
underhållet, där sadant bruste. I annat fall skulle statens uppoffringar
för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid visa
sig ändamålslösa.
Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till
hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,
och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,
huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej, i
hvithet afseende styrelsen omförmälde, huruledes vid åtskilliga fiskelägen
börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett och
annat ställe kunde anses medföra den hnfvudsakliga trafiken, samt
huruledes vid andra fiskelägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,
varfsrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriell rörelse.
Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lämnats
för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men därigenom
vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare
och .således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det vore ännu
oafgjordt, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka sig
dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att erhålla säkra
hamnar.
Slutligen, hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förändring
af däri använd fartygsmateriell, att den kräfde väsentligt större
djup och utrymme, än den äldre materiellen, till hvilket förhållande hänsyn
måste tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya
hamnar äfven å platser, där fiske idkats med den svagare materiellen.
Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren
stegrade arbets- och materialpris gjorde hamnanläggningarna väsentligt
dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,
och därmed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa
tillskott till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till
en tredjedel af beräknad kostnad.
6
Krngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.
En annan följd däraf funne styrelsen äfven vara, att staten numera
icke kunde eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så
nära intill hvarandra, som kunnat ske, då man nöjt sig med jämförelsevis
billiga anordningar, utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande
på något större afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets
tillgodoseende äfven borde vara fullt tillräckligt, blott de förlädes där
de kunde äga bestånd och hvarest till hamnen hörande utrymme å land
vore beredt för såväl bosättning som för skötsel af fiskredskap och
fiskeprodukter, och kunde hamnarna i sådant fall göras väsentligt starkare
och rymligare, än om krafterna skulle splittras på flere småhamnar.
Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl
genom ökade hamnpenningar som genom ökad fiskarbefolkning.
Gifvet vore emellertid, att vid äfven en varsam tillämpning af
denna åsikt icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet
som vid ett vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena; och
såväl häraf som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s.
dyrbart byggnadssätt kunde, enligt styrelsens åsikt, stöd hämtas för
ett proportionsvis högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning
af företrädesvis fiskehamnar.
Men härmed sammanhängde äfven den ej mindre viktiga frågan
om fullbordade hamnarbetens framtida underhåll. Där hamnar anlades
vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare eller hamnarmar,
omslutande ett större eller mindre vattenområde utmed kusten, vore de
utsatta dels för oberäkneliga påkänningar af våldsam sjögång, dels för
uppgrundning genom slam, som medfördes af de vid kusterna existerande,
allt för litet kända hafsströmmarna, och vore därför underhållet
af sådana hamnar förenadt med eu knappast beräknelig risk, hvilken
dock kunde i väsentlig män nedbringas genom skyndsamt och ändamålsenligt
botande af uppkommande småskador samt genom åtgärder
till förebyggande af börjande uppgrundningars fortgång.
Genom påpasslighet vid afhjälpande af uppkommande skador
kunde nämligen dessa afvärja^ eller deras botande åstadkommas för
ringa kostnad. Och häraf förklarades den stora betydelse, som läge i
underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen
i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna intresset
kraftigt manade dem till påpassligt arbete.
I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats
genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträffande
statsbidraget till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande
hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge
7
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
alltid ägt rum och för Girigt kunde ett dylikt kontrakt med en icke
fastighetsägande befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.
Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet
flerstädes lämnade mycket öfrigt att önska samt att exempelvis underhållsskyldigheten
icke kunnat trots kontraktsförbindelse därom uttagas,
och då styrelsen föreställt sig, ej mindre att de, som ägde jord och
fisken invid fiskelägena, kunde hämta direkt vinst eller värde förhöjning
å. sin egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap
och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara
intresserade af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling
inom sin ort och därför kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser
beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid
afgifvande af förslag till fördelning af 189G och 1897'' årens fonder
hemställt om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser
af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896
hade Kungl. Maj:t i enlighet därmed beslutat. Denna fordran föranledde
da visserligen, att de båda anslagen ej kunde af intressenterna
tillgodogöras, men under år 1897 hade genom vederbörande sockenkommuns
beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen, som därpå
kommit till utförande.
I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,
funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.
Om emellertid staten kraftigare än dittills skulle understödja mindre
och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde detta, enligt
styrelsens åsikt, icke ske utan att, på sätt på senare åren ägt rum,
betryggande säkerhet förefunnes för underhållet; och därest, på sätt de
fleste af Kungl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört, detta
icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap och landsting,
återstode knappast annat val än att detsamma, i hvad det rörde
hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten och att
kostnaderna därför bestriddes dels med statsmedel, dels ur en för hvarje
län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter, uttagna från
dem, ^som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma af exempelvis
någon andel af de afgifter, Indika nu utginge till samma läns hushållningssällskap
och landsting, eller genom annan på indirekt väg
uttagen skatt.
Slutligen anförde styrelsen, att såsom ett ytterligare oeftergiflig!
villkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning borde föreskrifvas,
att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och torkning af
fiskredskap samt för lastning, lossning och magasinering af gods skulle
8 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 91.
anses såsom inrättning för allmänt behof och fråga om ersättning till
vederbörande ägare för egendoms afstående vara i behörig ordning
afgjord, innan statsbidraget utbetalades. I annat fall skulle hamnen
icke blott öka jordens värde för grundägaren, utan i sj kifva verket
blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för fiskarbefolkningen.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de af Riksdagen
enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:o 69) stadgade
allmänna villkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att
i mom. 3 af samma villkor infördes det tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet
kunde i fråga om mindre och förestädesvis fiskehamnar
af Kungl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade
kostnaden, dock med villkor, att betryggande säkerhet för framtida
underhållet af sådan hamnanläggning ställdes samt att hamnen med
tillräckligt jordområde afsattes för allmänt behof.
Då Kungl. Maj:t i nådig proposition den 15 januari 1898 föreslog
Riksdagen att besluta dylik ändring i förut gällande villkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag för anläggning
och ombyggnad af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar,
blef äfven önskvärdheten af, att staten kraftigare än förut understödde
dylika hamnbyggnadsföretag, erkänd af Riksdagen, som i skrifvelse den
13 maj 1898, särskild! med anledning af den under senare tid väsentligt
ökade kostnaden för anordnande af sådana hamnar på ett sätt,
som fullt motsvarade behofvet, och med hänsyn därtill, att i följd häraf
det statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden, som enligt gällande
bestämmelser kunde af fonden beviljas, i inånga fall vore otillräckligt
för att möjliggöra utförandet af dylika företag, äfven där desamma
otvifvelaktigt skulle blifva till stor nytta för orten, förmälde sig icke
hafva tvekat att besluta sådan ändring i gällande stadganden, att statsbidrag
för omförmälda ändamål skulle kunna utgå med nio tiondedelar
af den beräknade kostnaden. Ett oeftergiflig! villkor för medgifvande
af sådan höjning i statsanslagen ansåge Riksdagen dock vara, att frågan
om framtida underhållet af de hamnar, för hvilka statsunderstöd sålunda
åtnjutits, blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad.
I sådant afseende framhöll Riksdagen, att, då enligt hvad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen upplyst de underhållsförbindelser, som på
grund af gällande bestämmelser afgifvits, i många fall visat sig icke
innefatta betryggande säkerhet för anläggningens framtida vidmakthållande
och då därjämte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i flere
län med styrka framhållits, hurusom stora och ofta oöfvervinneliga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91. §
svårigheter mötte för anskaffande af den fordrade garantien i berörda
hänseende, en mer tillfredsställande anordning till beredande af
säkerhet för hamnarbetens underhåll syntes af behofvet påkallad, men
att, ehuru såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande
departementschef uttalat sig för åtgärder i denna riktning, något o-enomfördt
förslag härom dock ej blifvit för Riksdagen framlågdt. Ivungl.
Mäj:ts proposition inskränkte sig nämligen, i hvad den afsåge förevarande
fråga, till uppställande af det villkor för det förhöjda statsbidragets
utgående, att betryggande säkerhet lämnades för deit framtida
underhållet, men angå! däremot icke närmare denna säkerhets beskaffenhet
och anvisade ej heller någon utväg, på hvilken densamma
skulle kunna med mindre svårighet, än som visat sig vara fallet, af
vederbörande åstadkommas. Det syntes emellertid Riksdagen, att ett
försök till lösningen af denna viktiga fråga borde göras.
Med afseende å livad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekat
angående den stora betydelse, som läge deruti, att beträffande de
anläggningar, om hvilka här vore fråga, underhållsskyldigheten vore
bunden vid de närboende eller kommunen i dess mer eller mindre vidsträckta
bemärkelse, enär vid hamnanläggningar uppkommande skador
otta kunde för en jämförelsevis ringa kostnad afvärjas eller botas, för
sa \ idt åtgärder för ändamålet i god tid vidtoges, i hvilket afseende
den uppmärksamhet samt det påpassliga arbete, som erfordrades, icke
kunde, förväntas, utan att enskilde eller kommuner i orterna vore af
eget intresse därtill manade, kunde det ej synas lämpligt, att staten
skulle öfvertaga underhållet af omförmälda anläggningar. Däremot
skulle det enligt Riksdagens mening vara synnerligen fördelaktigt, om
ansvaret härför komme att hvila på vederbörande landsting. För detta
ändamåls vinnande funne Riksdagen dock erforderligt, att särskilda medel
till bestridande af underhållskostnaderna ställdes till landstingets förfogande,
i hvilket afseende Riksdagen ansåge, att af statsanslaget, som
skulle kunna utgå med nio tiondedelar af den beräknade kostnaden för
företaget, endast sju niondelar borde få användas för arbetets utförande,
hvaremot återstående två niondelar af anslaget borde afsättas till en
under vederbörande landstings förvaltning ställd hamnfond, till hvilken
jämväl skulle ingå viss de! af de afgifter, som komme att upptagas för
hamnens begagnande, och skulle fondens tillgångar få användas för det
behöriga underhållet af dessa hamnar.
1 enlighet härmed beslöt 1898 års Riksdag ock sådan ändring af
förut gällande villkor för erhållande och åtnjutande af anslag till anläggning
och förbättring af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, att
Bih. till Piksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
anslagen skulle kunna af Kungl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af
den beräknade kostnaden, af hvilket statsanslag likväl endast sju niondelar
linge användas till arbetets utförande, hvaremot återstående tva niondelar
af anslaget skulle afsättas till en under vederbörande landstings
egen förvaltning ställd hamnfond, till hvilken jämväl skulle, efter Kungl.
Maj:ts bestämmande, inflyta viss andel af afgifter, upptagna för hamnens
begagnande, därvid före utlämnandet af någon del af statsanslaget skulle
vara styrkt, dels att vederbörande landsting åtagit sig att ansvara för
framtida underhållet af hamnbyggnaden, för hvilket underhåll ofvan
omförmälda fond finge anlitas, dels och att ej mindre själfva området
för hamnen än äfven ett för den rörelse, som skulle i hamnen bedrifvas,
tillräckligt område i land blifvit för det gemensamma behofvet afsöndrade.
De sålunda af 1898 års Riksdag beslutade villkoren för utbekommande
af understöd från ifrågavarande anslag, hvilka villkor fortfarande
äro gällande, hafva emellertid särskildt pa grund åt landstingens
obenägenhet att åtaga sig ansvaret för framtida underhållet af hamnbyggnader
icke medfört åsyftad verkan.
I underdånig skrifvelse den 13 november 1903 har landtbruksstyrelsen
påpekat detta missförhållande och därvid framhållit, hurusom
erfarenheten visat, att hvarken behöfliga fiskehamnar kommit att byggas
eller nödiga reparationer å sådana att utföras, hvilket särskildt för hafsfisket
medfört de största olägenheter.
1 Danmark och Norge hade genom statens försorg redan för länge
sedan uppgjorts planer för hamnbyggnaders företagande. I det förstnämnda
landet hade därförinnan utredning verkställts rörande behöfligheten
inom olika orter af fiskehamnar samt hvilka fiskehamnar borde
på statens bekostnad eller med understöd af statsmedel åvägabringas
äfvensom ritningar och kostnadsförslag för desamma uppgjorts.
För att de svenska fiskehamnarnas beskaffenhet skulle kunna fullständigt
utrönas, förslag uppgöras om byggandet af erforderliga dylika
hamnar och redan förefintliga sådanas iståndsättande samt sättet utredas,
hvarpå dessa arbeten skulle kunna bringas till stånd, syntes det landtbruksstyrelsen
nödvändigt, att åtgärder från statens sida i sådant syfte vidtoges.
För sin del ansåge landtbruksstyrelsen lämpligt vara, att eu
sådan utredning verkställdes genom två åt Kungl. Maj:t utsedda personer,
häraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör, samt att åt dem meddelades
uppdrag att åvägabringa utredning, hvar fiskehamnar vid länens
kuster, särskildt inom sådana län, där skärgård ej funnes, vore mest åt
behofvet påkallade och i hvilken ordning hamnarna borde förekomma
till ny- eller ombyggnad eller reparation, och att för nämnda ändamål
uppgöra en öfversikt öfver det fiske och den kustfart, som funnes eller
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
som borde kunna uppstå vid de olika fiskehamnarna samt de tekniska
betingelser, som på platsen för hvarje viktigare redan befintlig eller
erforderlig hamn förefunnes för hamnens anläggning och bestånd, samt
kostnaderna för hvarje särskild hamnbyggnad, approximativt beräknade.
De personer, som sålunda af Kungl. Maj:t utsåges, syntes böra
erhålla nådigt bemyndigande att få för upplysningars vinnande hänvända
sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen samt andra myndigheter,
att efter eget godtfinnande företaga erforderliga resor inom landet
samt att till biträde antaga en ingenjör för kostnadsberäkningar m. in.
Det arbete, som sålunda föreslagits skola utföras af ifrågavarande
jiersoner, ansåge landtbruksstyrelsen kunna fullbordas under ett års tid
och kostnaden för detsamma kunna beräknas till högst 5,000 kronor, däraf
arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde landtbruksstju-elsen,
att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga åt två sakkunniga personer,
däraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör, att verkställa ifrågavarande
utredning samt till Kungl. Maj:t afgifva de förslag, som däraf
kunde föranledas, med rätt för dem att för uppdragets fullgörande
erhålla hvardera ett arfvode af 500 kronor jämte resekostnads- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente
samt med bemyndigande att vidtaga åtgärder och infordra upplysningar,
på sätt i det föregående blifvit föreslaget, dock att sammanlagda kostnaden
för de utgifter, som komme att af bemälda uppdrag förorsakas,
icke finge, arfvoden och resekostnadsersättning åt de af Kungl. Majrt
utsedda personer oberäknade, öfverstiga 4,000 kronor.
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blifvit anbefalld att öfver
denna landtbruksstyrelsens framställning afgifva underdånigt utlåtande,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 1 innevarande månad till
Kungl. Maj:t inkommit med sålunda infordradt utlåtande, i hvilket styrelsen
anfört, hurusom under de år, som förflutit efter Riksdagens
ofvan anförda år 1898 fattade beslut, erfarenheten visat, att lösningen
af frågan om fiske- och småhamnarnas underhåll icke stode att finna
på det af Riksdagen anvisade sättet. Vid de icke få tillfällen, då
fiskarbefolkningen i skilda län efter Riksdagens gifna anvisning vädjat
till vederbörande landsting för erhållande af den i och för sökt statsbidrags
anvisande erforderliga garantien för deras hamns framtida underhåll,
hade landstingen nästan undantagslöst vägrat att åtaga sig ansvaret
för hamnunderhållet, med påföljd, att både gagneliga nyanläggningar
och behöfliga, för fiskerinäringens utveckling trängande förbättringar
icke kommit till stånd. Endast en enda gång hade erforderlig under
-
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
^länsförbindelse kunnat från landsting erhållas, i det att Göteborgs och
Bohus läns landsting år 1901 iklädde sig sådan förbindelse beträffande
en nu utförd hamnanläggning vid Stora Dyrön. Och äfven de fall, dä
fiskelägenas befolkning kunnat afvinna den kommun, läget tillhörde,
en dylik garanti, hade visat sig vara sällsynta; mången gång hade
kommunen därvid endast mot särskild underborgen af fiskelägets egen
befolkning varit villig att till formen prestera den för statsbidraget
fordrade garantien.
Den hjälp i afseende å bestridandet af såväl anläggnings- som
underhållskostnaden, som de ändrade villkoren och bestämmelserna för
anslagens erhållande afsåge att bereda den fattiga fiskarbefolkningen,
hade sålunda i realiteten uteblifvit och allt förblifvit vid de gamla otillfredsställande
förhållandena.
Då fiskelägena merendels utgjorde små samhällen för sig, hvilkas
näringsintressen väsentligen skilde sig från de intressen, som besjälade
de landtkommuner, till hvilka de i kommunalt hänseende hörde, vore
dessa senare i allmänhet föga villiga att ikläda sig en verklig borgen
för underhållet af en hamn, som landtmännen ansåge vara dem till
föga gagn, då de för sin del med större bekvämlighet och fördel beene-nade
sia- af de allt mer utbredda och förbättrade kommunikationerna
till lands. Någon större förändring i detta landtkommunernas åskådningssätt
syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sannolikt icke vara
att förvänta, lika litet som att hushållningssällskapen eller landstingen
skulle ändra ståndpunkt och hädanefter befinnas hugade att borga för
fiskehamnarnas framtida underhåll.
Därest icke under sådana förhållanden fiskerinäringen i vårt land
skulle taga obotlig skada, syntes knappast, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan i sitt underdåniga utlåtande den 3 november
1897 framhållit, någon annan utväg återstå, än att de mindre hamnarnas
och fiskehamnarnas underhåll öfvertoges af staten. Då det utan tvifvel
vore mindre svårigheten att med J/s af beräknade kostnaden bidraga
till anläggnings- eller ombyggnadskostnaden, än fastmer omöjligheten
att nöjaktigt sörja för hamnarnas framtida underhåll, som utgjorde det
hufvudsakligaste hindret för åstadkommandet af tillfredsställande förhållanden
i fråga om fiskehamnarnas förbättring eller nyanläggning,
syntes statens kraftigare omvårdnad närmast böra gälla ordnandet af
underhållsfrågan på ett mer tillfredsställande sätt. Enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens mening borde denna fråga kunna ordnas på
enahanda sätt som i Norge, i det att de mindre hamnarnas och fiskehamnarnas
underhåll borde bestridas ur en särskild hamnfond, som
Kungi. Maj-is Nåd. Proposition N:o 91. 13
borde kunna bildas genom att till denna afsattes dels de två niondelar
af de till nio tiondedelar af beräknade kostnaden uppgående statsanslagen,
Indika enligt 1898 års Riksdags beslut afsåges att för ändamålet tillhandahållas
landstingen, dels ur handels- och sjöfartsfonden visst årligt
belopp, dels slutligen möjligen utgående hamnafgifter eller fisketionde.
Den på sådant sätt bildade hamnfonden borde då utgöra en för de olika
länens mindre hamnar och fiskehamnar gemensam fond, hvarigenom den
i viss mån komme att verka som en assuransfond, hvars medel, äfven
hvad beträffade de belopp, som inginge från byggnadsanslagen och
fisketionden, icke vore bundna till ovillkorlig användning för underhåll
af hamnarna inom det landstings område, från hvilket dessa belopp
härrörde, såsom fallet skulle hafva varit, därest Riksdagens tanke å
särskild hamnfond för hvarje landsting hade visat sig blifva förverkligad.
Skulle emellertid underhållet af fiskehamnarna aflyftas från de
ekonomiskt svaga fiskelägena och bestridas af medel ur en härför bildad
hamnfond, syntes det blifva en ren nödvändighet att, innan en dylik
förändring af hittillsvarande förhållanden vidtoges, efter ett noggrant
studium af de olika lokala, tekniska och ekonomiska förhållandena och
utvecklingsmöjligheterna uppgöra en omfattande, allmän plan för ordnandet
af den framtida utvecklingen af våra fiskehamnar och mindre
hamnar.
Den af landtbruksstyrelsen i fiskerinäringens intresse gjorda underdåniga
framställningen om eu utredning af de svenska fiskehamnarnas
beskaffenhet samt af behofvet i afseende å deras förbättring eller å
nyanläggning af dylika, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, på
grund af hvad ofvan anförts, vara högeligen beh järtans värd.
Oaktadt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom framginge af
dess ofvan omförmälda skrifvelse, redan länge haft sin uppmärksamhet
riktad å behofvet af denna frågas ordnande, hade styrelsen likväl hittills
åt hållits från att hos Kung!. Maj:t gorå förnyad underdånig framställning
i ärendet allenast af den omständigheten, att styrelsen ansett sig
böra. under skälig tid efter det 1898 års Riksdag fattade sitt beslut om
ändring af förut gällande villkor och bestämmelser för statsunderstöds
beviljande åt fiskehamnarna afvakta resultaten af ändringen samt vinna
stadgad erfarenhet om landstingens ställning till frågan.
Da emellertid, enligt väg- och Amttenbyggnadsstyrelsens mening,
erfarenheten nu kunde anses hafva hunnit gifva vid handen, att fiskerinäringen
icke vare sig från landtkommunerna, hushållningssällskapen
eller landstingen hade att förvänta den hjälp, hvaraf den utan tvifvel
vore i stort behof i och för utveckling, förbättring och underhåll af
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 91.
dess hamnväsende, syntes tiden vara inne för vidtagande af förberedande
åtgärder i syfte att åstadkomma en oundgängligen behöflig förändring
till det bättre.
Under den tid af öfver 50 år, som statsunderstöd utgått till anläggning
af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, hade erfarenheten
visat, att mångenstädes de från början använda konstruktionsformerna
varit alldeles för klent tilltagna. Särskildt där hamnarna, såsom exempelvis
i de skånska länen, vore belägna å öppna kusten utan skydd af
en utanför varande skärgård, som i viss män kunnat mildra den svåra
sjögång och förhindra uppkommandet af de våldsamma vågslag, söm
uppträdde vid öppen kust, hade mer och mindre svåra stormskador
ådagalagt den trängande nödvändigheten att vid anläggning af nya
eller förbättring af redan befintliga hamnar öfvergå till ett flerstädes
vida motståndskraftigare byggnadssätt.
Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan år 1897 anfört,
hade dels med fiskerinäringens utveckling, sedan storsjöfisket med mer
djupgående fartyg än förr framkallat behofvet af vida större djup och
utrymme i fiskehamnarna, dels med den allmänna stegringen i matérialoch
arbetspris följt en betydande ökning af kostnaden för fiskehamnsanläggningarna,
hvaraf å andra sidan måste blifva eu följd, att nyanläggningar
numera endast borde utföras a platser, där förhållandena
vore särskildt ägnade för erhållande af fiskehamnar, som både kunde
blifva till varaktigt gagn och erhålla för deras bestånd betryggande styrka
och anordning, samt att ombyggnad, fördjupning och förbättring’ åt
redan befintliga hamnar endast borde äga rum, där betingelser visat
sig förefinnas för en kraftig utveckling af den näring och handtering,
som från fiskelägena idkades.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyste fördenskull den åsikten,
att en sådan utredning som den, hvarom landtbruksstyrelsen nu gjort
underdånig framställning, icke synnerligen länge kunde uppskjutas, utan
fastmer under allra närmaste tiden borde verkställas, och ansåge vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i likhet med landtbruksstyrelsen, att _densamma
borde kunna lämpligen ske genom särskilda kommitterade, i likhet
med hvad på sin tid ägt rum i både Norge och Danmark.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt borde de kommitterade
hafva till uppgift att företaga en undersökning af de lokala
förhållandena å svenska kusten från norska gränsen utefter Skagerak,
Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen
af Västernorrlands län med hänsyn till anläggning af nya och förbätt
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
ring af redan befintliga fiske- - och mindre hamnar och att därefter afgifva
en på de gjorda iakttagelserna grundad utredning
l:o) om de behof, som kunde förefinnas af anläggning af fiskeeller
nödhamnar utöfver redan befintliga anläggningar af detta slag,
2:o) om de särskilda platser, som kunde erbjuda de bästa betingelserna
för sådana nya anläggningar såväl med hänsyn till anläggningskostnadernas
begränsning som hamnarnas framtida bestånd och
möjligheterna för deras utveckling,
3:o) om redan befintliga hamnars behof af fördjupning och förbättring
samt arten och omfattningen af de härför erforderliga åtgärderna,
4:o) om arten och omfattningen af den rörelse, som ägde rum i
de nu befintliga hamnarna, och om de utvecklingsmöjligheter, som dessa
erbjöde,
5:o) om storleken af de årliga underhållskostnader, som de befintliga
mindre hamnarna och fiskehamnarna hittills hade kraft samt om
sannolika storleken af den årliga underhållskostnad, som kunde förväntas
blifva erforderlig efter hamnens fördjupning och förbättring efter
af kommitterade angifna allmänna grunder; samt
6:o) om storleken af de årliga hamnafgifter och fisketionden, som
utan att verka oskäligt betungande för fiskerinäringens idkare kunde
bestämmas att vid respektive hamnar och fiskelägen utgå som utgifter
till en för underhållet af fiske- och nödhamnar samt mindre hamnar afsedd
allmän hamnfond.
Kommitterades utredning borde sålunda utmynna i ett motiveradt utkast
till allmän plan för hamnarbeten å Sveriges klister,.i hvad dylika arbeten
afsåge anläggning och underhåll af nödhamnar, fiskehamnar och mindre
hamnar. Sedan de kommitterade på de särskilda platserna kunnat, med ledning
af förhandlingarna med fiskarbefolkningen och distriktens lotsar eller
andra med fiskerinäringens speciella betingelser samt de lokala vindoch
ström för hållanderna m. m. förtrogna personer, till hufvuddragen
bestämma planläggningen för respektive nyanläggningar eller utvidgnings-
och förbättringsarbeten, borde de sålunda motiverade utkasten
till hamnarbeten och kommitterades hela utredning och betänkande
bilda den allmänna plan, som borde följas vid verkställande af de
erforderliga detaljundersökningarna och upprättande genom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens försorg af fullständiga arbetsplaner för de
hamnarbeten, som af kommitterade förordats såsom behöfliga. Hitintills
både arbetsplanerna för fiskehamnar och mindre hamnar genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens försorg blifvit efter af styrelsen utfärdade
16
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
vederbörliga förordnanden uppgjorda af respektive distriktschefer och
distriktsingenjörer på grund af från fiskelägenas befolkning inkomna
underdåniga ansökningar om undersökning på statens bekostnad och
uppgörande af arbetsplaner för de af dem önskade nyanläggnings- eller
förbättringsarbetena, och hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som
ledning vid bedömandet af behofvet af de på sådant sätt gjorda framställningarna
i allmänhet haft att tillgå allenast de mer allmänna och
korta upplysningar om fiskarbefolkningens små ekonomiska förhållanden,
som af Kung!. Maj:ts befallningshafvande lämnats vid förordande af de
underdåniga ansökningarna, utan att däraf kunnat bedömas, vare sig*
huruvida ett tillmötesgående af eu inkommen framställning vore mer
eller mindre trängande i förhållande till andra dylika eller om betingelserna
vore mer naturliga och gynnsamma för en anläggning å platsen
i fråga än å annan för tillfället icke föreslagen plats.
Sedan eu ingående utredning och en allmän plan för hamnarbetena
i landet, i hvad dylika arbeten afsåge nödhamnar, fiskehamnar och
mindre hamnar, blifvit af särskilda kommitterade verkställd och utarbetad,
skulle de statsmedel, som af Riksdagen årligen beviljades för undersökning
af företrädesvis mindre hamnar, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordas att utgå till undersökning ocli upprättande af förslag
till hamnarbeten i allmänhet endast i den ordning, som funnes angifven
uti den af kommitterade till Kung!. Maj:t aflämnade utredningen och
allmänna planen, hvarigenom berörda anslagsfond komme till användning
på ett för fiskerinäringens utveckling mer gagneligt sätt än hvad
hittills, i afsaknad af en förefintlig allmän plan, kunnat ske.
Landtbruksstyrelsen hade, under anförande, att styrelsen ansåge
lämpligt, att den ifrågavarande utredningen verkställdes af tvenne af
Kung!. Maj:t utsedda personer, däraf en fiskeritjänsteman och en liamningenjör,
ansett utredningsarbetet kunna fullbordas under ett års tid
och kostnaden för detsamma kunna beräknas till högst 5,000 kronor,
däraf arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.
I afseende å denna del af frågan ansåge sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom sin åsikt böra uttala, att såväl den angifna
tiden af ett år som den till endast 5,000 kronor beräknade kostnaden
för den ifrågavarande utredningen syntes vara otillräcklig. Ett exakt
bedömande på förhand af tid och kostnad vore visserligen svårt, men
att en tid af ett år och en kostnad af 5,000 kronor måste anses otillräcklig,
kunde emellertid på goda grunder antagas, om hänsyn toges
till erfarenheterna från Norge och Danmark. 1 detta senare land tillsattes
den 10 juli 1882 af inrikesministeriet en kommission af 5 per
-
17
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 91.
söner med uppdrag att företaga eu undersökning af de lokala förhållandena
med hänsyn till anläggning af utförsels- och nödhamnar på
Jutlands västkust, i det nordliga Kattöga! och på Bornholm samt att
meddela ministeriet resultatet af denna undersökning jämte betänkande
angående dessa frågor. Först omkring 5 år därefter eller den 12 mars
1887 aflämnade kommissionen sitt betänkande, uti hvilket uttalades
den åsikten, att anläggning af en nödhamn på Jutlands västkust icke
kunde sägas vara en tvingande nödvändighet, hvaremot behofvet af eu
stor exporthamn därstädes vore så mycket större. Sedan under de
närmast följande åren nya framställningar blifvit gjorda om anläggning
af en export- och nödhamn eller åtminstone af en större fiskehamn å
sagda kust med hänsyn till landets fiskerinäring och dess framtida utveckling,
blef en ny kommission af 9 personer den 16 juni 1897 tillsatt
för att göra undersökning i anledning af de framkomna olika förslagen
om platsen för en hamnanläggning å västkusten samt för att
afgifva betänkande, huruvida det öfverhufvud förelåge ett verkligt trängande
behof af anläggning å Jutlands västkust af en större hamn, som
kunde göra tjänst som fiske- och utförselshamn och tillika nödhamn för
särskild!; fiskarbåtar och fiskarfartyg; och afgaf denna kommission sitt
betänkande först efter nära 3 Vs år eller den 14 november 1900.
I Norge tillsattes genom kungl. resolution den 28 maj 1877 eu
kommission af 8 personer för att efter förberedande lokala undersökningar
uppgöra ett utkast till allmän plan för hamnarbeten i fiskeridistrikten
jämte betänkande och förslag angående de åtgärder, som
kunde anses erforderliga för hamnarnas framtida underhåll, tillsyn,
ändamålsenliga användning och utrustning. I samma resolution bestämdes
äfven, att kommissionen skulle för hvart och ett af de amf,
som utredningen afsåge, biträdas af tvenne af amtsstyrelsen utvalde män
samt af öfverlotsarne, hvar och en inom sitt distrikt. Vidare anbefalldes
hamndirektören att deltaga i kommissionens resor och att biträda
med upplysningar, råd och tekuiskt bistånd. Efter att under tre somrar
åren^1877—79 hafva befarit kusten från ryska gränsen till Kristiansund,
afgaf kommissionen sitt betänkande den 14 december 1880, således efter
omkring 3 Va års arbete.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sig visserligen intet bekant
om kostmaden för danska eller norska staten i och för ofvan omförmälda
utredningar genom dessa kommissioner. Då emellertid den
svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak, Kattegat,
Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen af Västernorrlands
län tillsammans med de kuststräckor, som komme på Öland
Bih. till RiJcsd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
cell Gottland, hade en betydlig!; större längd än den norska kuststräckan
från ryska gränsen till Kristiansund och i ännu högre grad öfverträffade
längden af Jutlands västra och norra kuststräcka jämte Bornholms kust,
hvilka kuststräckor utgjort föremål för de norska och danska kommissionernas
utredningar, sjmtes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
antagligt, att den för de svenska fiskehamnarna erforderliga utredningen
icke kunde beräknas taga kortare tid än 3 år.
1 afseende å sammansättningen af en kommission för verkställande
af utredning angående mindre hamnar, nödhamnar och fiskehamnar å
svenska kusten, funne sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra framhålla
vikten af, att kommissionen blefve så sammansatt, att den kännedom
om de lokala förhållandena, som redan förefunnes hos cheferna
för respektive väg- och vättenbyggnadsdistrikt, komme till gagn och
vägledning vid kommissionens arbeten. Enligt styrelsens mening borde
därför som ledamöter i kommissionen ingå dels cheferna för de vägoch
vattenbyggnadsdistrikt (södra, västra, östra, mellersta och nedre
norra), inom hvilka undersökningar af hamnförhållandena komme att
ske, hvar chef inom sitt distrikt, dels cheferna för de lotsfördelningar,
inom hvilka undersökningarna skulle komma att företagas; vidare en
med hafsfisket väl förtrogen fiskeri tjänsteman samt en inom hamnbyggnads
väsendet väl förfaren hamningenjör eller hamnbyggmästare,
hvarjämte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i respektive af undersökningarna
berörda län borde på förslag af landstingen eller hushållningssällskapen
förordnas eu eller flere med handels-, närings- och fiskeriförhållandena
inom länet väl förtrogne män att biträda kommissionen
vid dess arbeten inom länet i fråga.
Arfvode och resekostnadsersättning för dessa senare af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordnade män borde kunna bestridas åt medel,
som för ändamålet beviljades af respektive landsting eller hushållningssällskap.
I afseende å kommissionens ledamöter i öfrigt borde för fiskeritjänstemannen
och hamningenjören beräknas för hvardera sedvanligt
kommitté arfvode samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt
3:dje klassen i gällande resereglemente och för distriktscheferna arfvode
enligt gällande taxa för förrättningar, verkställda af tjänstemännen i
väg- och vattenbyggnadsdistrikten, hvaremot för lotsfördelningscheferna,
hvilka endast behöfde deltaga i kommissionens yttre arbeten under
själfva resorna och besöken på de olika kustplatserna, endast borde
utgå resekostnads- och traktamentsersättningar enligt förenämnda klass
i resereglemente!. Under sådana förutsättningar syntes det styrelsen,
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 91.
att kostnaden för kommissionens arbeten och utredningar icke kunde
beräknas lägre än till 15,000 till 20,000 kronor.
Med hänsyn till hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda
anfört hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes, för verkställande
af erforderliga utredningar beträffande de frågor rörande mindre hamnar,
fiske- och nödhamnar, som ofvan angifvits under l:o)—6:o),
dels förordna om tillsättande af en kommission, bestående af respektive
chefer i de väg- och vattenbyggnadsdistrikt och de lotsfördelningar,
som omfattade svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak,
Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen
af Västernorrlands län, inklusive Öland och Gottland, vidare en fiskeritjänsteman
och en hamningenjör eller hamnbyggmästare samt en eller
flere sakkunnige män inom respektive län, som af undersökningarna
och utredningen komme att beröras,
dels antingen anvisa ett belopp af högst 20,000 kronor af allmänna
medel, som för ändamålet kunde vara tillgängliga, eller ock föreslå
Riksdagen att därför bevilja ett extra anslag till ofvannämnda belopp.
Af de underdåniga framställningar, för hvilkas innehåll jag i
det föregående redogjort, torde tydligt framgå vikten af, att'' den
af ämbetsverken här ofvan föreslagna utredningen snarast möjligt
blir åvägabragt. Nödvändigheten häraf synes mig så mycket större,
som de af dem angifna missförhållandena på ett betänkligt sätt verka
hämmande på utvecklingen af en synnerligen viktig gren af landets
fiskerinäring, från hvilken, om de blelve undanröjda, tvifvelsutan skulle
kunna erhållas en väsentligt större inkomst än nu i allmänhet kan
sägas vara fallet. De vårt land omgifvande hafven äro ju, som bekant,
mångenstädes rika på från kusten mer eller mindre aflägset belägna
fiskeplatser, å hvilka ett ofta vinstgifvande’fiske med fördel kan idkas;
och från statens sida göras årligen afsevärda uppoffringar icke endast
för att närmare lära känna fisktillgången å dessa fiskeplatser och lämpligaste
sättet för fiskets bedrifvande å dem, utan ock för att sätta fiskarbefolkningen
i stånd att genom anskaffande af moderna, ofta dyrbara
båtar och redskap draga största möjliga fördel af den erfarenhet, som
vid ofvannämnda planmässigt fullföljda undersökningar vinnes. De
fiskare, som bo å sådana sträckor af kusten, hvilka sakna en skyddande
skärgård, kunna emellertid endast under förutsättning af, att tillgång
finnes till något så när trygga hamnar, begagna sig af de tillfällen till
ökad förtjänst, som här erbjudas. Utan dylika hamnar våga de af lätt
20 Kungl. Maj ds. Nåd Proposition N:o 91.
insedda skäl icke sammansluta sig till inköp af de båtar och den redskap,
som kräfvas för att med fördel kunna ägna sig åt fiske å dessa
från hemorten aflägset liggande fiskeplatser. Att hela trakters fiskarbefolkning
med de bästa förutsättningar för drifvande af ett vinstgifvande
hafsfiske på detta sätt kan tvingas att inskränka sin verksamhet
till så godt som uteslutande strandfiske från mindre båtar, af
hvilket i regel endast ringa förtjänst kan påräknas, därpå lämna förhållandena
i Halland ett talande vittnesbörd. Oaktadt de flesta af fiskelägena
inom detta län ligga synnerligen väl till för det hafsfiske, från
hvilket bohuslänningar och delvis äfven skåningar med nya motorförsedda,
ändamålsenligt utrustade båtar — i många fall byggda med lån
af statsmedel — hämta en riklig inkomst, måste likväl dessa fiskelägens
befolkning afstå från att draga fördel af detta fiske, så länge
utmed den öppna kusten icke finnas några säkra hamnar, i hvilka för
dylikt fiske erforderliga större båtar kunna ligga skyddade under de
i regel stormiga tider af året, då de icke användas.
Då samma missförhållanden förefinnas äfven å andra delar af
rikets kuster, synes mig eu utredning sådan som den, hvilken här
blifvit föreslagen, vara i hög grad af behofvet påkallad. Först då den
föreligger, torde det vara möjligt att med någon utsikt till framgång
kunna lösa frågan, huru det understöd, staten för närvarande lämnar till
byggande af fiskehamnar, skall komma till därmed afsedd nytta och
gagn.
Jag delar till fullo väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning,
att denna utredning bör göras så vidtomfattande och fullständig som
möjligt, men kan däremot icke finna någon anledning att, såsom styrelsen
föreslår, låta densamma afslutas vid Västernorrlands läns öfre
gräns. Nämnda inskränkning synes mig så mycket mindre befogad,
som det, enligt hvad jag har mig bekant, å flere orter såväl i Västerbotten
som Norrbotten föreligger behof af fiskehamnar och det äfven
där gjorts resultatlösa ansträngningar att från kommuner och landsting
erhålla det bistånd och stöd, som kräfves för utbekommandet afl
statsanslag till byggandet af dylika hamnar.
På grund af hvad jag sålunda anfört och efter samråd med
chefen för civildepartementet, tillåter jag mig hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, för verkställande af undersökning af de lokala förhållandena
å Sveriges kuster med hänsyn till behofvet af och betingelserna för
anläggning af nya och förbättring af redan befintliga fiske- och mindre
hamnar, på extra stat för år 1906 bevilja ett anslag af 20,000 kronor,
21
med rätt för
innevarande år
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.
£ungl. Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under
af tillgängliga medel utanordna högst 5,000 kronor.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle proposition
i ämnet af den lydelse, bilaga... till detta protokoll
utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
Beinh. H. J. Budbeclc.
Bill. till Bilcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Åfd. 46 Häft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1905:92 Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa undersökningar rörande fiskeoch mindre hamnar. s. 1 i texten