Sök i Ratio Lex

Angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T. Calander

1906-03-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1906:100, Angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T. Calander

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 100.

N:o 100.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren

samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T.

Calander; gifven Stockholms slott den 30 mars 1906.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

medgifva,

att den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Gustaf

Ahlgren beviljade pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten

må höjas till 3,200 kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens

järnvägsbyggnader Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension till belopp af 2,250 kronor,

att utgå under deras återstående lifstid för en hvar af dem från och

med månaden näst efter den, under hvilken han erhåller entledigande

från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor,

att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af

statsmedel, pensionsbeloppet skall för den tid, anställningen varar, minskas

med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna

uppgår till samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

7

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 30 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

ScHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 februari 1906

gjort framställning dels om höjning af den afdelningsingenjören vid

statens järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren år 1894 beviljade pension,

dels ock om beredande af pension åt afdelningsingenjören vid statens

järnvägsbyggnader Jakob Theodor Calander.

Jag tillåter mig i anledning däraf erinra, att järnvägsstyrelsen uti

underdånig skrifvelse den 9 november 1893 hemställde, att Kungl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att tretton särskilda vid statens

järnvägsbyggnader i öfre Norrland anställda tjänstemän, däribland

afdelningsingenjören Ahlgren, måtte från och med månaden näst efter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

den, hvarunder de entledigades från anställning vid nämnda järnvägsbyggnader,

åtnjuta från allmänna indragningsstaten årlig pension under

deras återstående lifstid till angifna belopp.

Till stöd för sin ifrågavarande underdåniga hemställan framhöll

styrelsen, bland annat, följande.

Vid statens järnvägsbyggnader vore anställda en hel del tjänstemän,

hvilka under en följd af år med synnerligt nit och skicklighet

ägnat sina krafter åt ett ytterst mödosamt och maktpåliggande arbete

i statens tjänst, men hvilka, därest icke staten på något sätt trädde

emellan, skulle i och med stambanebyggandets upphörande se sig vid

framskriden ålder hänvisade att för sin utkomst söka nya, ovissa lefnadsförvärf.

Statens järnvägstrafik syntes nämligen endast i sällsynta

undantagsfall kunna bereda anställning åt omförmälda tjänstemannapersonal,

och det järn vägsbyggande för enskildes räkning, som under den

närmaste tiden kunde komma att i landet bedrifvas, kunde icke beräknas

komma att gifva tillfälle till försörjning åt någon synnerligt stor

del af samma personal.

Under sådana förhållanden syntes det vara en statens oafvisliga

plikt att mellankomma och genom anvisande af lifstidspensioner åt de

äldste och i öfrigt mest förtjänta af byggnadsförvaltningens tjänstemän

bereda dessa en tryggad ålderdom. Staten hade för öfrigt redan vid

flera föregående tillfällen erkänt sig hafva en sådan plikt gent emot

tjänstemän, som efter en längre tids tjänstgöring på extra stat genom

ämbetsverks omreglering eller dylikt förlorat sina platser. Särskildt

hade åtskilliga järnvägsbyggnadspersonalen tillhörande tjänstemän under

liknande omständigheter kommit i åtnjutande af statspension, i

hvilket afseende åberopades af 1882 och 1888 årens Eiksdagar fattade

beslut.

De förhållanden, under hvilka tjänstemännen ifråga, som under en

följd af år varit underkastade ett ojämförligt mera ansträngande, krafterna

utslitande och hälsoförstörande arbete än de flesta andra statens

tjänstemän, verkat, hade gjort det så godt som omöjligt för dem att

af sina relativt små löneinkomster afsätta något för ålderdomen. I

sistnämnda hänseende vore att erinra, att de varit underkastade ständiga

ombyten af vistelseort, därvid de ofta nödsakats att lefva skilda

från sina familjer, hvilket naturligen varit för deras ekonomi betungande,

eller fått medföra familjerna vid dessa flyttningar, något som

ock — äfven om staten lämnat bidrag till flyttningskostnadernas bestridande

— varit för dem kostsamt. Jämväl i och för sig hade för

öfrigt lefnadskostnaderna i de orter, där de måst uppehålla sig, i regel

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100. 9

till följd af knapp tillförsel eller andra förhållanden varit högt uppdrifna.

Efter öfvervägande af samtliga på saken inverkande omständigheter

hade styrelsen kommit till den uppfattning att, om en tjänstetid af

öfver tjugu år, vare sig uteslutande vid järnvägsbyggnaderna eller ock

hufvudsakligast därstädes, men delvis äfven vid någon jämförlig förvaltningsgren

inom järnvägstrafiken, fastställdes såsom den gräns, nedanför

hvilken pensionering ej skulle ifrågakomma, detta under för

handen varande förhållanden skulle utgöra den med billighetens fordringar

mest öfverensstämmande lösningen af frågan om pensioneringens

utsträckning inom ifrågavarande tjänstemannakår.

Beträffande frågan om pensionernas belopp ansåge styrelsen, under

hänvisning till hvad 1875 års Riksdag medgifvit i fråga om pensionering

af den tjänstemannaklass, med hvilken byggnadsbefälet vore

närmast att jämföra, nämligen storskiftes- och afvittringslandtmätarna,

att tjänsteman inom järnvägsbyggnadsförvaltningen, hvilken uppnått 60

lefnåds- och 30 tjänstår, borde bekomma full pension med två tredjedelar

af sitt nuvarande arfvode, hvilken pension icke syntes kunna

anses för hög, då inkvarteringsersättningen icke kommit i betraktande

vid dess beräknande, samt förhållandet mellan aflöning och pension

stode i öfverensstämmelse med de grundsatser, som under senare tider

i detta afseende gjort sig gällande. Därjämte syntes billigheten fordra,

att äfven de tjänstemän, hvilka väl uppnått angifna tjänståldern, men icke

ännu lefnadsåldern, kommme i åtnjutande af dylik full pension. Däremot

vore gifvet, att pensionsbeloppet för tjänsteman, som icke kunde

uppvisa en tjänstetid af 30 år, borde nedsättas i den mån tjänstetiden

vore kortare; och föresloge styrelsen i sådant hänseende, att för hvarje

år, tjänstetiden understege 30 år, pensionen måtte minskas med

en trettiondel.

Med anmälan att bemälde Ahlgren under år 1894 uppnådde 50

lefnads- och 21 tjänstår och vid sagda tidpunkt uppbar i aflöning,

förutom inkvarteringsersättning, 4,200 kronor, föreslog styrelsen ett

årligt pensionsbelopp för Ahlgren af 2,000 kronor, dock att, därest han

framdeles erhölle anställning å rikets stat, hans pensionsbelopp skulle

minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om

denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Öfver styrelsens ifrågavarande framställning afgaf statskontoret

den 15 december 1893 infordradt underdånigt utlåtande, därvid anfördes

följande.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 48 a Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

I fråga om vissa i styrelsens underdåniga skrifvelse omförmälda

tjänstemän, hvilka voro 57 år gamla eller därutöfver, ansåg statskontoret,

hvars yttrande i ärendet infordrats, att, då dessa tjänstemän

uppnått den lefnadsålder, att svårighet för dem syntes möta att i ny

anställning förvärfva sig någon mera afsevärd inkomst till lefnadsbehofvens

tillfredsställande, pension för dem borde utgå med belopp,

motsvarande hälften af deras årsarfvoden. Vidkommande Ahlgren samt

åtskilliga andra tjänstemän, så hade dessa icke hunnit en så framskriden

lefnadsålder, att de icke kunde antagas äfven efter ifrågavarande

tid komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande verksamhet, men

med afseende å deras långa och väl vitsordade verksamhet vid statens

järnvägsbyggnader syntes billigheten fordra, att ett bidrag till deras

lefnadsomkostnader för framtiden lämnades, hvilket bidrag, hvad Ahlgren

anginge, syntes statskontoret, med hänsyn till tjänstetidens längd och

då innehafvande arfvode, kunna såsom pension under hans återstående

lifstid bestämmas till 1,800 kronor.

Beträffande förenämnda af styrelsen föreslagna villkor för pensionens

åtnjutande, hemställde statskontoret, att i sådant afseende borde

bestämmas, att, om någon af pensionärerna skulle erhålla anställning

mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas med

ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge

till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig

proposition i ämnet till Riksdagen aflåten.

I skrifvelse den 9 maj 1894 tillkännagaf därefter Riksdagen, att

Riksdagen på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts framställning, hvad

Ahlgren anginge, att han finge från och med månaden näst efter den,

hvarunder han entledigades från anställning vid statens järnvägar, åtnjuta

från allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid årlig

pension till ett belopp af 900 kronor, dock med samma förbehåll, som

stadgades beträffande öfriga tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna,

hvilka samtidigt beviljades pension, att, därest han framdeles skulle

erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp

skulle för den tid hans anställning varade minskas med ett belopp,

motsvarande den nya aflöningen eller, om denna uppginge till samma

eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

I anledning af en utaf Kungl. Maj:t gjord framställning gjordes af

1895 års Riksdag den ändring uti villkoren för pensionens åtnjutande,

att, därest den pensionsberättigade erhölle anställning mot aflöning af

statsmedel, uppgående till pensionens dubbla belopp eller därutöfver,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

pensionen skulle uppköra att utgå ock vid sådan aflönings uppbärande

i öfrigt pensionen skulle minskas, så att densamma jämte aflöningen

icke uppginge till liögre belopp än dubbla pensionen.

I sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför

nu styrelsen följande.

Ahlgren kade ännu icke till någon del uppburit den konom

beviljade pension, enär kan fortfarande varit ock ännu vore anställd

vid statens järnvägsbyggnader. Hvad beträffade lians anställning efter

år 1894, kade kan under åren 1895—1897 varit anställd vid järnvägsbyggnaden

Vännäs—Umeå dels i egenskap afdelningsingenjör ock dels

såsom biträdande ingenjör, samt varit afdelningsingenjör vid järnvägsbyggnaden

Krylbo—Örebro från ock med den 1 januari 1898 till den

1 augusti 1900, då han i samma egenskap förflyttats till järnvägsbyggnaden

genom Bohuslän, i hvilken befattning han ännu kvarstode.

Då arbetena vid nämnda statsbanebyggnad beräknades under loppet

af innevarande år kafva närmat sig sin fullbordan i den mån, att en

minskning af afdelningsingenjörernas antal blefve behöflig, samt, såvidt

man kunde förutse, ingen ny statsbanebyggnad under den närmaste

tiden komme att påbörjas, komme Ahlgrens anställning vid statens

järnvägsbyggnader med all sannolikhet att uppköra med utgången af år

1906.

Enär Ahlgren, på sätt förut nämnts, under år 1894 uppnådde

50 lefnads- och 21 tjänstår, komme alltså vid nyssnämnda tidpunkt

Ahlgrens lefnads- och tjänstålder att utgöra respektive omkring

62 ock 33 år.

Ahlgrens aflöning hade sedan den 1 januari 1898 utgått med

4,800 kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å

aflöningsbeloppet.

Då Ahlgren numera finge anses kafva hunnit en så framskriden

lefnadsålder, att lian icke kunde komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande

verksamhet, i följd hvaraf han skulle för lefnadsbehofvens

tillfredsställande vara hänvisad allenast till den obetydliga pension, som

utaf 1894 års Riksdag tilldelats honom, har styrelsen, med vitsordande

af Ahlgrens under tjänstetiden ådagalagda synnerliga nit och skicklighet

samt med åberopande af de skäl, som, på sätt förut angifvits,

lagts till grund för styrelsens framställning om pensioner åt byggnadsbefälet

af den 9 november 1893, hvilka skäl, hvad Ahlgren beträffade,

fortfarande och delvis i ännu högre grad än vid nämnda tidpunkt vore

Järnvägsstyrelsens

skrifvelse den

2 februari

1906.

Ang. G. Ahlgren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Ang. J. T.

Calander.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 100.

förhanden, gjort underdånig framställning om förhöjd pension åt Ahlgren

vid hans entledigande från statens järnvägsbj^ggnader.

Beträffande beloppet af den pension, som numera kunde anses

böra tillkomma Ahlgren, hade styrelsen så mycket mindre anledning

att frångå den af styrelsen i nyss omförmälda framställning af den 9

november 1893 uttalade uppfattning i berörda afseende, eller att pensionen

för de tjänstemän, hvarom nu vore fråga, hvilka uppnått 60

lefnads- och 30 tjänstår, borde bestämmas till två tredjedelar af deras

aflöning, som under den tid, som förflutit sedan nämnda tidpunkt,

lefnadskostnaderna i högst väsentlig mån fördyrats, vid hvilket förhållande

en efter nämnda grunder bestämd pension icke kunde anses

öfverstiga existensminimum för en person i Ahlgrens ställning.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till innevarande

års Riksdag föreslå, att den Ahlgren beviljade pension å allmänna indragningsstaten,

900 kronor, måtte höjas till 3,200 kronor, att med

sistnämnda belopp utgå från och med månaden näst efter den, under

hvilken han erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader;

dock med villkor att, därest han framdeles skulle erhålla

anställning mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle

för den tid, hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande

den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller

högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

I sammanhang härmed har styrelsen underställt Kungl. Maj:ts

nådiga pröfning frågan om pension till en annan tjänsteman vid statens

järnvägsbyggnader, nämligen afdelningsingenjören Jakob Theodor

Calander.

I fråga om Calanders anställning vid statens järnvägsbyggnader

har styrelsen meddelat, att Calander, hvilken vore född den 16 mars

1850, under tiden från och med april 1874 till den 1 oktober 1883

varit anställd såsom nivellör först vid östra stambanebyggnaden och

sedan vid stambanebyggnaden genom Norrland; att han från och med

den 16 juli 1884 till och med januari månad 1887 varit anställd jsåsom

nivellör vid sistnämnda järnvägsbyggnad, samt att han från och med

juni månad 1896 — med undantag af några månader 1897, då han

saknade anställning vid statens järnvägar, samt några månader 1903,

då han var anställd vid statens järnvägars banafdelning — oafbrutet

varit anställd vid statens järnvägsbyggnader mellan Krylbo och Örebro,

mellan Gellivare och Riksgränsen samt genom Bohuslän och under

denna anställning hufvudsakligen tjänstgjort såsom afdelningsingenjör.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Calander vore uppsagd att lämna sin anställning vid järnvägsbyggnaderna

med utgången af mars månad 1906, enär efter denna

tid ingen sysselsättning ansåges kunna vid järnvägsbyggnaden beredas

honom.

Vid afgången från anställningen vid statens järnvägsbyggnader

komme Calander således att hafva uppnått 56 lefnads- och omkring

21 tjänstår.

Calanders aflöning hade under de senare åren utgått efter 4,800

kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent

å aflöningsbeloppet.

Calander, hvilken med nit och skicklighet fullgjort sina tjänsteåligganden

vid statens järnvägsbyggnader, hade uppnått den lefnadsoch

tjänstålder, att han, i likhet med hvad 1894 års Riksdag medgifvit

i fråga om Alilgren och andra tjänstemän vid samma järnvägsbyggnader,

borde vid afgång från sin anställning tillerkännas pension från

allmänna indragningsstaten.

Jämväl hvad Calander anginge, ansåge sig styrelsen, beträffande

pensionens belopp, böra vidhålla sin i förenämnda underdåniga framställning

af den 9 november 1893 uttalade uppfattning, i enlighet

hvarmed den för uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstar föreslagna pensionen,

två tredjedelar af aflöningen, borde för sådana tjänstemän,

hvilka icke uppnått nämnda tjänstålder, minskas med en trettiondel

för hvarje år, tjänstetiden understege 30 år. Med denna beräkning

skulle pensionen för Calander utgöra, lämpligen afrundad, 2,250 kronor,

hvilket belopp, särskild! med hänsyn därtill att Calander hade hustru

och tre oförsörjda barn, icke kunde anses för högt tilltaget.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå innevarande års

Riksdag medgifva, att afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander

måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades

från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna

indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid till belopp

af 2,250 kronor, dock med villkor att, därest han framdeles skulle

erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle

för den tid, hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande

den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller

högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den

den 13 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefens
yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

förklarat sig'' icke hafva funnit något att erinra vid livad styrelsen föreslagit

vare sig i fråga om pensionsbeloppen för Ahlgren och Calander

eller beträffande det för pensionernas åtnjutande uppställda villkor.

Hvad beträffar järnvägsstyrelsens framställning, i hvad den afser

afdelningsingenjören Ahlgren, tillåter jag mig erinra därom, att ett

liknande ärende förekommit vid 1904 års Riksdag, då förhöjning af

den förre materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader Johan Andersson

beviljade pensionen medgafs. Denne hade, såsom bokhållare,

samtidigt med Ahlgren föreslagits till erhållande af pension efter en

tjänstålder af 27 år och en lefnadsålder af 53 år. Hans årliga aflöning

uppgick då till 2,400 kronor förutom inkvarteringsersättning, och det

af järnvägsstyrelsen efter förut angifna beräkningsgrunder föreslagna

pensionsbeloppet utgjorde 1,400 kronor. Sedan Kungl. Maj:t i proposition

till Riksdagen föreslagit en pension för Andersson af 1,000 kronor,

blef sådan af Riksdagen beviljad till ett belopp af endast 700

kronor. Andersson erhöll emellertid fortsatt anställning vid stambauebyggnaden,

vid hvilken han kvarstod till utgången af april månad år

1903. Hans aflöningsförmåner hade under de sista åren, då han varit

materialförvaltare vid statsbanans Gellivare—Riksgränsen norra distrikt,

utgjorts af 4,800 kronor per år jämte inkvarteringsersättning, hvilka

aflöningsförmåner dock voro betingade af de säregna lokala förhållandena

å platsen för hans verksamhet. På förslag af Kungl. Maj:t medgaf

1904 års Riksdag, att Anderssons pension å 700 kronor finne höias

till 1,500 kronor.

Dåvarande departementschefen hade därvid framhållit, att Andersson,

som uppnått 62 år, måste anses hafva hunnit en så framskriden

lefnadsålder, att han på den grund icke syntes kunna i ny anställning

förvärfva sig någon mera afsevärd inkomst. Därtill komme, att den

tjänstetid af 36 år, som han dåmera uppnått, ägnats staten i en verksamhet,

som på hans krafter ställt anspråk i en alldeles särskildt högre

grad än de flesta andra i afseende på aflöningen likställda statstjänster.

Det syntes därför omöjligt att vid hans arbetes slut hänvisa honom på

ålderdomen till en pension, som med de dåmera högt uppdrifna lefnadskostnaderna

icke kunde tillgodose hans oundgängliga lifsbehof.

Hvad sålunda andragits såsom skäl för höjande af Anderssons pension

talar i lika grad för ett bifall till järnvägsstyrelsens framställning

rörande Ahlgren, som hunnit samma lefnadsålder och i det

närmaste samma tjänstålder. Den Ahlgren år 1894 beviljade pensionen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl, Majds Nåd. Proposition N:o 100.

15

å 900 kronor är äfven lika otillräcklig som det Andersson ursprungligen

beviljade pensionsbeloppet 700 kronor.

Likaledes finner jag det af järnvägsstyrelsen nu föreslagna beloppet

vara lämpligt afpassadt. Ett pensionsbelopp af 3,200 kronor kan icke

anses oskäligt för en person med 33 tjänstår i den ansvarsfulla ocb

jämförelsevis mycket uppslitande verksamhet, hvari Ahlgren tjänat staten.

Ett ytterligare stöd för denna uppfattning kan hämtas ur statskontorets

i detta ärende afgifna utlåtande, däri nämnda ämbetsverk, som vid

behandlingen af 1894 års pensionsfråga funnit sig böra föreslå lägre

belopp än järnvägsstyrelsens dåvarande framställning innehöll, nu icke

haft något att erinra mot det af järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet.

Vidkommande därefter afdelningsingenjören Calander föreligger för

ett bifall till förslaget om beredande af pension åt honom samma skäl,

som af 1894 års Riksdag godkändes för de tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader,

hvilkas anställning då beräknades komma att upphöra.

Såsom järnvägsstyrelsen meddelat, är emellertid Calander redan uppsagd

från sin anställning med utgången af innevarande månad. Då

vidare storleken af pensionsbeloppet af järnvägsstyrelsen beräknats efter

enahanda grunder, som för höjningen af Ahlgrens pension anförts och

livilka jag ansett mig kunna gilla, kan jag biträda järnvägsstyrelsens

framställning jämväl rörande utverkande af pension åt Calander.

Jag tillåter mig dessutom med afseende å nu förevarande pensionsbelopp

erinra, att desamma icke kunna anses öfverdrifna i förhållande

till de pensioner, som en del statens ordinarie tjänstemän i ungefär

liknande ställning erhålla, samt, att det för vinnande af fullt kompetenta

ingenjörer för de maktpåliggande arbeten, som vid statens järnvägsbyggnader

ifrågakomma, är af vikt, att jämförelsevis goda pensioner

kunna beredas dem, som under en längre följd af år nitiskt fullgjort

sina åligganden.

På grund af hvad jag sålunda framhållit hemställer jag i underdånighet,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Gustaf

Ahlgren beviljade pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten

må höjas till 3,200 kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader

Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension till belopp af 2,250 kronor, att utgå

under deras återstående lifstid för en hvar af dem från och med

månaden näst efter den, under hvilken han erhåller entledigande från

sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 100.

därest lian framdeles skulle erhålla anställ ing mot aflöning af statsmedel,

pensionsbeloppet skall för den tid, a ställningen varar, minskas

med ett belopp, motsvarande den nya aflöni gen, eller, om denna uppgår

till samma eller högre belopp, under ti en upphöra att utgå.

Till denna af statsråd s öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans ungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall sam förordnade, att proposition

i ärendet af den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, skulle till Riksdag n aflåtas.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1906:131 Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension å s. 5 i texten