Angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T. Calander
1906-03-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1906:100, Angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T. Calander
Dokumentets text
6
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 100.
N:o 100.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren
samt beviljande af pension åt af delning singenjör en J. T.
Calander; gifven Stockholms slott den 30 mars 1906.
Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,
att den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Gustaf
Ahlgren beviljade pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten
må höjas till 3,200 kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens
järnvägsbyggnader Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension till belopp af 2,250 kronor,
att utgå under deras återstående lifstid för en hvar af dem från och
med månaden näst efter den, under hvilken han erhåller entledigande
från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor,
att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af
statsmedel, pensionsbeloppet skall för den tid, anställningen varar, minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna
uppgår till samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Axel Schotte.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
7
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 30 mars 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,
Biesért,
friherre Marks von Wurtemberg,
Tamm,
Sidner,
Hellner,
ScHOTTE,
Berg,
Bergström.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 februari 1906
gjort framställning dels om höjning af den afdelningsingenjören vid
statens järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren år 1894 beviljade pension,
dels ock om beredande af pension åt afdelningsingenjören vid statens
järnvägsbyggnader Jakob Theodor Calander.
Jag tillåter mig i anledning däraf erinra, att järnvägsstyrelsen uti
underdånig skrifvelse den 9 november 1893 hemställde, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att tretton särskilda vid statens
järnvägsbyggnader i öfre Norrland anställda tjänstemän, däribland
afdelningsingenjören Ahlgren, måtte från och med månaden näst efter
8
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
den, hvarunder de entledigades från anställning vid nämnda järnvägsbyggnader,
åtnjuta från allmänna indragningsstaten årlig pension under
deras återstående lifstid till angifna belopp.
Till stöd för sin ifrågavarande underdåniga hemställan framhöll
styrelsen, bland annat, följande.
Vid statens järnvägsbyggnader vore anställda en hel del tjänstemän,
hvilka under en följd af år med synnerligt nit och skicklighet
ägnat sina krafter åt ett ytterst mödosamt och maktpåliggande arbete
i statens tjänst, men hvilka, därest icke staten på något sätt trädde
emellan, skulle i och med stambanebyggandets upphörande se sig vid
framskriden ålder hänvisade att för sin utkomst söka nya, ovissa lefnadsförvärf.
Statens järnvägstrafik syntes nämligen endast i sällsynta
undantagsfall kunna bereda anställning åt omförmälda tjänstemannapersonal,
och det järn vägsbyggande för enskildes räkning, som under den
närmaste tiden kunde komma att i landet bedrifvas, kunde icke beräknas
komma att gifva tillfälle till försörjning åt någon synnerligt stor
del af samma personal.
Under sådana förhållanden syntes det vara en statens oafvisliga
plikt att mellankomma och genom anvisande af lifstidspensioner åt de
äldste och i öfrigt mest förtjänta af byggnadsförvaltningens tjänstemän
bereda dessa en tryggad ålderdom. Staten hade för öfrigt redan vid
flera föregående tillfällen erkänt sig hafva en sådan plikt gent emot
tjänstemän, som efter en längre tids tjänstgöring på extra stat genom
ämbetsverks omreglering eller dylikt förlorat sina platser. Särskildt
hade åtskilliga järnvägsbyggnadspersonalen tillhörande tjänstemän under
liknande omständigheter kommit i åtnjutande af statspension, i
hvilket afseende åberopades af 1882 och 1888 årens Eiksdagar fattade
beslut.
De förhållanden, under hvilka tjänstemännen ifråga, som under en
följd af år varit underkastade ett ojämförligt mera ansträngande, krafterna
utslitande och hälsoförstörande arbete än de flesta andra statens
tjänstemän, verkat, hade gjort det så godt som omöjligt för dem att
af sina relativt små löneinkomster afsätta något för ålderdomen. I
sistnämnda hänseende vore att erinra, att de varit underkastade ständiga
ombyten af vistelseort, därvid de ofta nödsakats att lefva skilda
från sina familjer, hvilket naturligen varit för deras ekonomi betungande,
eller fått medföra familjerna vid dessa flyttningar, något som
ock — äfven om staten lämnat bidrag till flyttningskostnadernas bestridande
— varit för dem kostsamt. Jämväl i och för sig hade för
öfrigt lefnadskostnaderna i de orter, där de måst uppehålla sig, i regel
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100. 9
till följd af knapp tillförsel eller andra förhållanden varit högt uppdrifna.
Efter öfvervägande af samtliga på saken inverkande omständigheter
hade styrelsen kommit till den uppfattning att, om en tjänstetid af
öfver tjugu år, vare sig uteslutande vid järnvägsbyggnaderna eller ock
hufvudsakligast därstädes, men delvis äfven vid någon jämförlig förvaltningsgren
inom järnvägstrafiken, fastställdes såsom den gräns, nedanför
hvilken pensionering ej skulle ifrågakomma, detta under för
handen varande förhållanden skulle utgöra den med billighetens fordringar
mest öfverensstämmande lösningen af frågan om pensioneringens
utsträckning inom ifrågavarande tjänstemannakår.
Beträffande frågan om pensionernas belopp ansåge styrelsen, under
hänvisning till hvad 1875 års Riksdag medgifvit i fråga om pensionering
af den tjänstemannaklass, med hvilken byggnadsbefälet vore
närmast att jämföra, nämligen storskiftes- och afvittringslandtmätarna,
att tjänsteman inom järnvägsbyggnadsförvaltningen, hvilken uppnått 60
lefnåds- och 30 tjänstår, borde bekomma full pension med två tredjedelar
af sitt nuvarande arfvode, hvilken pension icke syntes kunna
anses för hög, då inkvarteringsersättningen icke kommit i betraktande
vid dess beräknande, samt förhållandet mellan aflöning och pension
stode i öfverensstämmelse med de grundsatser, som under senare tider
i detta afseende gjort sig gällande. Därjämte syntes billigheten fordra,
att äfven de tjänstemän, hvilka väl uppnått angifna tjänståldern, men icke
ännu lefnadsåldern, kommme i åtnjutande af dylik full pension. Däremot
vore gifvet, att pensionsbeloppet för tjänsteman, som icke kunde
uppvisa en tjänstetid af 30 år, borde nedsättas i den mån tjänstetiden
vore kortare; och föresloge styrelsen i sådant hänseende, att för hvarje
år, tjänstetiden understege 30 år, pensionen måtte minskas med
en trettiondel.
Med anmälan att bemälde Ahlgren under år 1894 uppnådde 50
lefnads- och 21 tjänstår och vid sagda tidpunkt uppbar i aflöning,
förutom inkvarteringsersättning, 4,200 kronor, föreslog styrelsen ett
årligt pensionsbelopp för Ahlgren af 2,000 kronor, dock att, därest han
framdeles erhölle anställning å rikets stat, hans pensionsbelopp skulle
minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om
denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.
Öfver styrelsens ifrågavarande framställning afgaf statskontoret
den 15 december 1893 infordradt underdånigt utlåtande, därvid anfördes
följande.
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 48 a Raft. 2
10 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
I fråga om vissa i styrelsens underdåniga skrifvelse omförmälda
tjänstemän, hvilka voro 57 år gamla eller därutöfver, ansåg statskontoret,
hvars yttrande i ärendet infordrats, att, då dessa tjänstemän
uppnått den lefnadsålder, att svårighet för dem syntes möta att i ny
anställning förvärfva sig någon mera afsevärd inkomst till lefnadsbehofvens
tillfredsställande, pension för dem borde utgå med belopp,
motsvarande hälften af deras årsarfvoden. Vidkommande Ahlgren samt
åtskilliga andra tjänstemän, så hade dessa icke hunnit en så framskriden
lefnadsålder, att de icke kunde antagas äfven efter ifrågavarande
tid komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande verksamhet, men
med afseende å deras långa och väl vitsordade verksamhet vid statens
järnvägsbyggnader syntes billigheten fordra, att ett bidrag till deras
lefnadsomkostnader för framtiden lämnades, hvilket bidrag, hvad Ahlgren
anginge, syntes statskontoret, med hänsyn till tjänstetidens längd och
då innehafvande arfvode, kunna såsom pension under hans återstående
lifstid bestämmas till 1,800 kronor.
Beträffande förenämnda af styrelsen föreslagna villkor för pensionens
åtnjutande, hemställde statskontoret, att i sådant afseende borde
bestämmas, att, om någon af pensionärerna skulle erhålla anställning
mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp skulle minskas med
ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om denna uppginge
till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.
I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig
proposition i ämnet till Riksdagen aflåten.
I skrifvelse den 9 maj 1894 tillkännagaf därefter Riksdagen, att
Riksdagen på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts framställning, hvad
Ahlgren anginge, att han finge från och med månaden näst efter den,
hvarunder han entledigades från anställning vid statens järnvägar, åtnjuta
från allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid årlig
pension till ett belopp af 900 kronor, dock med samma förbehåll, som
stadgades beträffande öfriga tjänstemän vid järnvägsbyggnaderna,
hvilka samtidigt beviljades pension, att, därest han framdeles skulle
erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pensionsbelopp
skulle för den tid hans anställning varade minskas med ett belopp,
motsvarande den nya aflöningen eller, om denna uppginge till samma
eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
I anledning af en utaf Kungl. Maj:t gjord framställning gjordes af
1895 års Riksdag den ändring uti villkoren för pensionens åtnjutande,
att, därest den pensionsberättigade erhölle anställning mot aflöning af
statsmedel, uppgående till pensionens dubbla belopp eller därutöfver,
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
pensionen skulle uppköra att utgå ock vid sådan aflönings uppbärande
i öfrigt pensionen skulle minskas, så att densamma jämte aflöningen
icke uppginge till liögre belopp än dubbla pensionen.
I sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 februari 1906 anför
nu styrelsen följande.
Ahlgren kade ännu icke till någon del uppburit den konom
beviljade pension, enär kan fortfarande varit ock ännu vore anställd
vid statens järnvägsbyggnader. Hvad beträffade lians anställning efter
år 1894, kade kan under åren 1895—1897 varit anställd vid järnvägsbyggnaden
Vännäs—Umeå dels i egenskap afdelningsingenjör ock dels
såsom biträdande ingenjör, samt varit afdelningsingenjör vid järnvägsbyggnaden
Krylbo—Örebro från ock med den 1 januari 1898 till den
1 augusti 1900, då han i samma egenskap förflyttats till järnvägsbyggnaden
genom Bohuslän, i hvilken befattning han ännu kvarstode.
Då arbetena vid nämnda statsbanebyggnad beräknades under loppet
af innevarande år kafva närmat sig sin fullbordan i den mån, att en
minskning af afdelningsingenjörernas antal blefve behöflig, samt, såvidt
man kunde förutse, ingen ny statsbanebyggnad under den närmaste
tiden komme att påbörjas, komme Ahlgrens anställning vid statens
järnvägsbyggnader med all sannolikhet att uppköra med utgången af år
1906.
Enär Ahlgren, på sätt förut nämnts, under år 1894 uppnådde
50 lefnads- och 21 tjänstår, komme alltså vid nyssnämnda tidpunkt
Ahlgrens lefnads- och tjänstålder att utgöra respektive omkring
62 ock 33 år.
Ahlgrens aflöning hade sedan den 1 januari 1898 utgått med
4,800 kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent å
aflöningsbeloppet.
Då Ahlgren numera finge anses kafva hunnit en så framskriden
lefnadsålder, att lian icke kunde komma i tillfälle att bereda sig inkomstgifvande
verksamhet, i följd hvaraf han skulle för lefnadsbehofvens
tillfredsställande vara hänvisad allenast till den obetydliga pension, som
utaf 1894 års Riksdag tilldelats honom, har styrelsen, med vitsordande
af Ahlgrens under tjänstetiden ådagalagda synnerliga nit och skicklighet
samt med åberopande af de skäl, som, på sätt förut angifvits,
lagts till grund för styrelsens framställning om pensioner åt byggnadsbefälet
af den 9 november 1893, hvilka skäl, hvad Ahlgren beträffade,
fortfarande och delvis i ännu högre grad än vid nämnda tidpunkt vore
Järnvägsstyrelsens
skrifvelse den
2 februari
1906.
Ang. G. Ahlgren.
Ang. J. T.
Calander.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 100.
förhanden, gjort underdånig framställning om förhöjd pension åt Ahlgren
vid hans entledigande från statens järnvägsbj^ggnader.
Beträffande beloppet af den pension, som numera kunde anses
böra tillkomma Ahlgren, hade styrelsen så mycket mindre anledning
att frångå den af styrelsen i nyss omförmälda framställning af den 9
november 1893 uttalade uppfattning i berörda afseende, eller att pensionen
för de tjänstemän, hvarom nu vore fråga, hvilka uppnått 60
lefnads- och 30 tjänstår, borde bestämmas till två tredjedelar af deras
aflöning, som under den tid, som förflutit sedan nämnda tidpunkt,
lefnadskostnaderna i högst väsentlig mån fördyrats, vid hvilket förhållande
en efter nämnda grunder bestämd pension icke kunde anses
öfverstiga existensminimum för en person i Ahlgrens ställning.
På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till innevarande
års Riksdag föreslå, att den Ahlgren beviljade pension å allmänna indragningsstaten,
900 kronor, måtte höjas till 3,200 kronor, att med
sistnämnda belopp utgå från och med månaden näst efter den, under
hvilken han erhölle entledigande från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader;
dock med villkor att, därest han framdeles skulle erhålla
anställning mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle
för den tid, hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande
den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller
högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
I sammanhang härmed har styrelsen underställt Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning frågan om pension till en annan tjänsteman vid statens
järnvägsbyggnader, nämligen afdelningsingenjören Jakob Theodor
Calander.
I fråga om Calanders anställning vid statens järnvägsbyggnader
har styrelsen meddelat, att Calander, hvilken vore född den 16 mars
1850, under tiden från och med april 1874 till den 1 oktober 1883
varit anställd såsom nivellör först vid östra stambanebyggnaden och
sedan vid stambanebyggnaden genom Norrland; att han från och med
den 16 juli 1884 till och med januari månad 1887 varit anställd jsåsom
nivellör vid sistnämnda järnvägsbyggnad, samt att han från och med
juni månad 1896 — med undantag af några månader 1897, då han
saknade anställning vid statens järnvägar, samt några månader 1903,
då han var anställd vid statens järnvägars banafdelning — oafbrutet
varit anställd vid statens järnvägsbyggnader mellan Krylbo och Örebro,
mellan Gellivare och Riksgränsen samt genom Bohuslän och under
denna anställning hufvudsakligen tjänstgjort såsom afdelningsingenjör.
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
Calander vore uppsagd att lämna sin anställning vid järnvägsbyggnaderna
med utgången af mars månad 1906, enär efter denna
tid ingen sysselsättning ansåges kunna vid järnvägsbyggnaden beredas
honom.
Vid afgången från anställningen vid statens järnvägsbyggnader
komme Calander således att hafva uppnått 56 lefnads- och omkring
21 tjänstår.
Calanders aflöning hade under de senare åren utgått efter 4,800
kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 20 procent
å aflöningsbeloppet.
Calander, hvilken med nit och skicklighet fullgjort sina tjänsteåligganden
vid statens järnvägsbyggnader, hade uppnått den lefnadsoch
tjänstålder, att han, i likhet med hvad 1894 års Riksdag medgifvit
i fråga om Alilgren och andra tjänstemän vid samma järnvägsbyggnader,
borde vid afgång från sin anställning tillerkännas pension från
allmänna indragningsstaten.
Jämväl hvad Calander anginge, ansåge sig styrelsen, beträffande
pensionens belopp, böra vidhålla sin i förenämnda underdåniga framställning
af den 9 november 1893 uttalade uppfattning, i enlighet
hvarmed den för uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstar föreslagna pensionen,
två tredjedelar af aflöningen, borde för sådana tjänstemän,
hvilka icke uppnått nämnda tjänstålder, minskas med en trettiondel
för hvarje år, tjänstetiden understege 30 år. Med denna beräkning
skulle pensionen för Calander utgöra, lämpligen afrundad, 2,250 kronor,
hvilket belopp, särskild! med hänsyn därtill att Calander hade hustru
och tre oförsörjda barn, icke kunde anses för högt tilltaget.
På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå innevarande års
Riksdag medgifva, att afdelningsingenjören Jakob Theodor Calander
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades
från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från allmänna
indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid till belopp
af 2,250 kronor, dock med villkor att, därest han framdeles skulle
erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, pensionsbeloppet skulle
för den tid, hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande
den nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller
högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret den
den 13 mars 1906 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid
14
Departements
chefens
yttrande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.
förklarat sig'' icke hafva funnit något att erinra vid livad styrelsen föreslagit
vare sig i fråga om pensionsbeloppen för Ahlgren och Calander
eller beträffande det för pensionernas åtnjutande uppställda villkor.
Hvad beträffar järnvägsstyrelsens framställning, i hvad den afser
afdelningsingenjören Ahlgren, tillåter jag mig erinra därom, att ett
liknande ärende förekommit vid 1904 års Riksdag, då förhöjning af
den förre materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader Johan Andersson
beviljade pensionen medgafs. Denne hade, såsom bokhållare,
samtidigt med Ahlgren föreslagits till erhållande af pension efter en
tjänstålder af 27 år och en lefnadsålder af 53 år. Hans årliga aflöning
uppgick då till 2,400 kronor förutom inkvarteringsersättning, och det
af järnvägsstyrelsen efter förut angifna beräkningsgrunder föreslagna
pensionsbeloppet utgjorde 1,400 kronor. Sedan Kungl. Maj:t i proposition
till Riksdagen föreslagit en pension för Andersson af 1,000 kronor,
blef sådan af Riksdagen beviljad till ett belopp af endast 700
kronor. Andersson erhöll emellertid fortsatt anställning vid stambauebyggnaden,
vid hvilken han kvarstod till utgången af april månad år
1903. Hans aflöningsförmåner hade under de sista åren, då han varit
materialförvaltare vid statsbanans Gellivare—Riksgränsen norra distrikt,
utgjorts af 4,800 kronor per år jämte inkvarteringsersättning, hvilka
aflöningsförmåner dock voro betingade af de säregna lokala förhållandena
å platsen för hans verksamhet. På förslag af Kungl. Maj:t medgaf
1904 års Riksdag, att Anderssons pension å 700 kronor finne höias
till 1,500 kronor.
Dåvarande departementschefen hade därvid framhållit, att Andersson,
som uppnått 62 år, måste anses hafva hunnit en så framskriden
lefnadsålder, att han på den grund icke syntes kunna i ny anställning
förvärfva sig någon mera afsevärd inkomst. Därtill komme, att den
tjänstetid af 36 år, som han dåmera uppnått, ägnats staten i en verksamhet,
som på hans krafter ställt anspråk i en alldeles särskildt högre
grad än de flesta andra i afseende på aflöningen likställda statstjänster.
Det syntes därför omöjligt att vid hans arbetes slut hänvisa honom på
ålderdomen till en pension, som med de dåmera högt uppdrifna lefnadskostnaderna
icke kunde tillgodose hans oundgängliga lifsbehof.
Hvad sålunda andragits såsom skäl för höjande af Anderssons pension
talar i lika grad för ett bifall till järnvägsstyrelsens framställning
rörande Ahlgren, som hunnit samma lefnadsålder och i det
närmaste samma tjänstålder. Den Ahlgren år 1894 beviljade pensionen
Kungl, Majds Nåd. Proposition N:o 100.
15
å 900 kronor är äfven lika otillräcklig som det Andersson ursprungligen
beviljade pensionsbeloppet 700 kronor.
Likaledes finner jag det af järnvägsstyrelsen nu föreslagna beloppet
vara lämpligt afpassadt. Ett pensionsbelopp af 3,200 kronor kan icke
anses oskäligt för en person med 33 tjänstår i den ansvarsfulla ocb
jämförelsevis mycket uppslitande verksamhet, hvari Ahlgren tjänat staten.
Ett ytterligare stöd för denna uppfattning kan hämtas ur statskontorets
i detta ärende afgifna utlåtande, däri nämnda ämbetsverk, som vid
behandlingen af 1894 års pensionsfråga funnit sig böra föreslå lägre
belopp än järnvägsstyrelsens dåvarande framställning innehöll, nu icke
haft något att erinra mot det af järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet.
Vidkommande därefter afdelningsingenjören Calander föreligger för
ett bifall till förslaget om beredande af pension åt honom samma skäl,
som af 1894 års Riksdag godkändes för de tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader,
hvilkas anställning då beräknades komma att upphöra.
Såsom järnvägsstyrelsen meddelat, är emellertid Calander redan uppsagd
från sin anställning med utgången af innevarande månad. Då
vidare storleken af pensionsbeloppet af järnvägsstyrelsen beräknats efter
enahanda grunder, som för höjningen af Ahlgrens pension anförts och
livilka jag ansett mig kunna gilla, kan jag biträda järnvägsstyrelsens
framställning jämväl rörande utverkande af pension åt Calander.
Jag tillåter mig dessutom med afseende å nu förevarande pensionsbelopp
erinra, att desamma icke kunna anses öfverdrifna i förhållande
till de pensioner, som en del statens ordinarie tjänstemän i ungefär
liknande ställning erhålla, samt, att det för vinnande af fullt kompetenta
ingenjörer för de maktpåliggande arbeten, som vid statens järnvägsbyggnader
ifrågakomma, är af vikt, att jämförelsevis goda pensioner
kunna beredas dem, som under en längre följd af år nitiskt fullgjort
sina åligganden.
På grund af hvad jag sålunda framhållit hemställer jag i underdånighet,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
att den afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader Gustaf
Ahlgren beviljade pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten
må höjas till 3,200 kronor, samt att afdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader
Jakob Theodor Calander må från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension till belopp af 2,250 kronor, att utgå
under deras återstående lifstid för en hvar af dem från och med
månaden näst efter den, under hvilken han erhåller entledigande från
sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att,
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 100.
därest lian framdeles skulle erhålla anställ ing mot aflöning af statsmedel,
pensionsbeloppet skall för den tid, a ställningen varar, minskas
med ett belopp, motsvarande den nya aflöni gen, eller, om denna uppgår
till samma eller högre belopp, under ti en upphöra att utgå.
Till denna af statsråd s öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans ungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall sam förordnade, att proposition
i ärendet af den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skulle till Riksdag n aflåtas.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1906:131 Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen angående höjning af pensionen åt afdelning singenjören G. Ahlgren samt beviljande af pension å s. 5 i texten