Sök i Ratio Lex

Angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar

1906-03-23 · 61 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1906:102, Angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

1

N:o 102.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga

vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar;

gifven Stockholms slott den 23 mars 1906.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

dels medgifva, att inköp af sådana, helt eller delvis, i enskild ägo

befintliga vattenfall, som inom den närmaste framtiden anses komma

att för drift af statens järnvägar erfordras och hvilkas inköp icke utan

men för staten anses kunna uppskjutas, må af Kungl. Maj:t beslutas

till ett sammanlagdt belopp af intill fem miljoner kronor; samt att den

afkastning, samma vattenfall kunna komma att lämna under tiden, intill

dess de varda för det med inköpet afsedda ändamålet använda, skall

inlevereras till statskontoret för att redovisas under titel extra uppbörd;

dels ock bemyndiga fullmäktige i Riksgäldskontoret att i mån af

behof, enligt Kungl. Maj:ts rekvisition, utanordna för ändamålet erforderliga

medel intill nämnda summa.

De till ämnet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bih. till Rilad. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. (N:o 102.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 102.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 23 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Tingsten,

Biésert,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

ScHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Scliotte yttrade:

I underdånig skrifvelse den 28 februari 1905 har järnvägsstyrelsen

anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte till den år 1905 församlade Riksdagen

aflåta nådig proposition om anvisande af ett anslag å 4,000,000 kronor

att i form af ett kreditiv ställas till järnvägsstyrelsens förfogande till

inköp af sådana helt eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som

inom den närmaste framtiden ansåges komma att för drift af statens

järnvägar medelst elektricitet erfordras och hvilkas inköp ej utan men

för staten kunde uppskjutas, med åliggande för järnvägsstyrelsen att i

hvarje särskildt fall underställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 102.

Innan jag närmare redogör för denna framställning, tillåter jag mig

omnämna de undersökningar och utredningar, som föregått densamma.

I skrifvelse den 2 maj 1898 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa undersökning och utredning beträffande de mera

betydande vattenfall, livilka helt och hållet eller delvis ansåges vara i

statens ägo, som ock om livilka åtgärder borde från statens sida vidtagas

för att dessa naturtillgångar kunde komma landet i dess helhet

till godo.

Med anledning däraf beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 att åt

en kommitté uppdraga att verkställa den begärda utredningen.

Sedermera blef, genom nådig remiss den 30 juni 1899, till nämnda

kommitté öfverlämnad, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af

det kommittén lämnade uppdrag, en af generaldirektören och chefen för

järnvägsstyrelsen gjord framställning, att åt kommittén måtte uppdragas

att utreda, hvilka statens vattenfall hade sådan belägenhet och sådant

energiförråd, att de ansåges kunna med fördel användas för alstrande

af drifkraft åt statens järnvägar. Efter det kommittén med anledning

häraf uppdragit åt professorn i fysik vid Stockholms högskola S. Arrlienius

att, jämte kommitténs sekreterare docenten A. Aström, i utlandet

inhämta kunskap om sättet för tillgodogörande därstädes af vattenkraft,

särskildt för alstrande af elektrisk energi, äfvensom rörande den ställning

frågan om användning af elektrisk kraft vid järnvägsdrift kunde

anses intaga, samt professorn Arrhenius afgifvit berättelse öfver sin resa,

afgaf kommittén den 2 juli 1901 underdånigt utlåtande i förberörda

ämne.

I sitt den 17 mars 1903 afgifna betänkande har kommittén i afseende

å betydelsen för vårt land af att reservera vattenkraft för statsjärn

vägarnas behof framhållit, att sedan frågan om drifvande af järnvägar

medelst elektrisk kraft från vattenfall kommit på dagordningen,

det vore lätt insedt, att denna fråga icke kunde förfalla eller åsidosättas.

Ångkraftens ersättande med elektrisk kraft för drifvande af våra järnvägar

vore särskildt för vårt land af så stor och genomgripande betydelse,

att åtgärder i sådant syfte ju förr desto hellre borde vidtagas,

allra helst den tekniska utförbarheten icke vidare kunde ifrågasättas,

äfven om ännu mycket återstode att utreda i detta hänseende. För vårt

lands vidkommande funnes särskildt de allra viktigaste omständigheter,

som talade för sådan drifts införande. Den ena af dessa vore af betydelse

för landets försvar samt näringslifvets och kommunikationsväsendets

möjligast ostörda funktionerande vid krigstillfällen, den andra vore af

nationalekonomisk art. Det vore lätt insedt, för hvilka rubbningar hela

Riksdagens

skrifvelse den

2 maj 1898

ang. utredning

af statens

vattenfall.

Vattenfallskommittén

och dess

uppdrag.

Vattenfallskommitténs

betänkande af

17 mars 1903.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

Vattenfallskommitténs

utlåtande den

2 juli 1901

i fråga om

vattenfall

lämpliga för

statens järnvägsdrift.

vårt näringslif, våra järnvägsförbindelser och vår sjötrafik skulle blifva

utsatta, därest vid krigstillfälle vår stenkolsimport, om också blott för

någon kortare tid, blefve afbruten eller i nämnvärd omfattning oroades.

Hvarje steg i riktning att göra vårt land oberoende af en dylik eventualitet

måste därför anses vara af stor betydelse, äfven om en sådan

åtgärd möjligen skulle behöfva köpas med någon tillfällig uppoffring.

Men därtill komme den nationalekonomiska fördel, som vårt land skulle

draga däraf, att ångan vid järnvägarnas drift ersattes med elektricitet.

Vår import af stenkol endast för järnvägarnas behof vore så betydande,

att redan en väsentlig inskränkning af densamma skulle medföra en afsevärd

förbättring af vår handels- och betalningsbalans. Men vid sådant

förhållande läge det också tydligen stor vikt uppå, att de kraftkällor,

som kunde anses lämpliga för drifvande af någon del af landets järnvägar,

icke borde för industrins eller andra näringars behof tillgodogöras,

utan reserveras för ofvan antydda ändamål.

I sitt nyssberörda den 2 juli 1901 afgifna utlåtande öfver chefens

för järnvägsstyrelsen framställning anför kommittén följande.

Såsom allmän förutsättning för införande af elektrisk järnvägsdrift

kunde framhållas, att nu förekommande stora, af ånglokomotiv framförda

tåg syntes böra sönderdelas i smärre, bestående af ett mindre antal

vagnar, så att driften komme att blifva i möjligaste män kontinuerlig.

Ju mera detta önskemål kunde uppnås, desto större möjlighet förefunnes

för ett från ekonomisk synpunkt fördelaktigt användande af för ändamålet

tillgängliga kraftkällor.

Beträffande frågan om ett vattenfalls läge i förhållande till viss

järnvägslinje, inhämtades af professor Arrhenius’ omnämnda berättelse,

att det största afstånd från kraftkällan, på hvilket elektriska tåg för

närvarande kunde med ekonomiskt gynnsamt resultat framföras, vore

200 å 250 kilometer. Därest ett vattenfall hade den gynnsammast möjliga

belägenhet omedelbart invid en järnvägslinje, skulle detsamma alltså

kunna förse denna med elektrisk kraft på en sträcka af 400 å 500 kilometer,

hälften i hvardera riktningen. Då emellertid endast få vattenfall

torde hafva ett sådant läge, uppstode den viktiga frågan, inom hvilket

afstånd från en järnvägslinje ett vattenfall borde vara beläget för att

kunna för berörda ändamål användas. Att för besvarandet häraf uppställa

en allmän regel ansåge kommittén för sin del vanskligt och mer

eller mindre godtyckligt. Men ehuru berörda fråga, enligt kommitténs

uppfattning, alltså måste blifva föremål för teknisk och ekonomisk utredning

för hvarje särskild järnvägsanläggning, som kunde komma att

förses med elektrisk kraft från vattenfall, ville kommittén likväl framhålla

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

5

de allmänna synpunkter, som varit för kommittén i förevarande hänseende

bestämmande. Då ledningen från kraftkällan till närmaste punkt

på järnvägslinjen utan direkt nytta för järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden,

borde sagda ledning icke öfverstiga mot denna kraftkällas

storlek proportionell del af hela ledningens längd, så att det afstånd

från en järnvägslinje, på hvilket ett vattenfall borde vara beläget för

att kunna användas för elektrisk järnvägsdrift, berodde på storleken af

fallets energiförråd. Ju mindre detta vore, på desto mindre afstånd från

järnvägslinjen måste fallet vara beläget för att kunna för sagda ändamål

användas. Vattenfall, belägna på långt afstånd från järnvägslinjen,

kunde komma till användning endast under den förutsättning, att de både

ett stort energiförråd. På grund däraf både kommittén i sin förteckning

å för ändamålet lämpliga vattenfall sålunda upptagit bland andra Härsprånget,

ehuru detta vore beläget på ett afstånd af omkring 40 kilometer

från statsbanan Luleå—Riksgränsen, men däremot uteslutit sådana

vattenfall, livilkas energiförråd ej synts stå i lämpligt förhållande till

afståndet från närmaste järnvägslinje. Hvad särskildt beträffade nyssnämnde

linje, Ltdeå—Riksgränsen, både kommittén, då tillgången på

lämpliga vattenfall i dess närhet vore synnerligen riklig, i förteckningen

upptagit ett rätt stort antal sådana, oaktadt det icke synts kommittén

otänkbart, att hela denna järnvägslinje skulle kunna förses med elektrisk

drifkraft från den betydande kraftkällan Harsprånget med eller utan

tillhjälp af bredvid liggande vattenfall, samt lämnat åt den särskilda

tekniska utredning, som måste föregå det slutliga afgörandet men som

läge utom området för kommitténs uppgift, att bestämma, hvilka bland

dessa vid utförandet borde föredragas.

Hvad vidare anginge frågan om det energiförråd, som ett vattenfall

borde äga för att i angifna afseende kunna tagas i betraktande, tilläte

sig kommittén framhålla, att, då under i öfrigt likartade förhållanden

en större vattenkraftsanläggning i allmänhet kunde inrättas och drifvas

med mera gynnsamt ekonomiskt resultat än flera mindre anläggningar

med tillhopa motsvarande hästkraftantal, och då, såsom förut anförts,

under vissa förhållanden en del af ledningarna från de för elektrisk

järnvägsdrift inrättade vattenkraftsanläggningarna utan direkt nytta för

järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden, så vore det påtagligt, att

vattenfall, som tillgodogjordes för ifrågavarande ändamål, borde vara

tämligen ansenliga. Kommittén hade fördenskull ansett, att ett sådant

vattenfall om mindre än 1,500 naturhästkrafter vid lågvattenstånd i regel

icke vore ägnadt att här tagas i beräkning.

Utom de staten helt tillhöriga vattenfall, som kunde för järnvägs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kunc/l. May.ts Nåd. Proposition N:o 102.

drift komma till användning, funnes äfven några andra för samma ändamål

lämpliga, i livilka staten endast ägde del. Då statens andel i dessa

senare vattenfall möjligen kunde med fördel tillgodogöras eller fråga

kunde uppstå om förvärf för staten af dessa vattenfall i deras helhet,

hade kommittén ansett sig höra i sin förteckning upptaga äfven dessa

med angifvande af storleken af statens andelar i desamma, så vidt kunskap

härom kunnat af kommittén vinnas. Vidare vore att iakttaga, att

för drifvande af järnvägar medelst elektricitet erfordrades ett året om

särdeles konstant kraftförråd. Den kraft, som de flesta af landets vattenfall

alstrade, vore emellertid mycket växlande, beroende på det synnerligen

varierande vattenståndet i älfvarna. Fördenskull kunde ifrågasättas,

huruvida för nu afsedda ändamål annan del af ett vattenfalls energiförråd

kunde komma till användning än den, som under årets alla månader

vore att påräkna. Men då det kunde tänkas blifva ekonomiskt

fördelaktigt att i vissa fall för järnvägsdrift använda det större kraftbelopp,

som konstant under endast en del af året, exempelvis 8 å 9

månader, finnes tillgängligt, under det att ångkraft användes för utfyllande

af bristen, hade kommittén ansett sig böra för de särskilda

vattenfallen lämna uppgift om dels den kraft, som under årets alla månader

kunde från dem påräknas, och dels den kraft, som kunde från

dem erhållas under endast 8 å 9 månader af året; och detta så mycket

hällre som genom framtida reglering af en del vattendrag det senare

eller högre kraftbeloppet syntes i fråga om många vattenfall kunna

uppdrifvas till ett under hela året jämförelsevis konstant minimum.

Den verkställda utredningen utvisade, att statens tillgång på vattenfall,

lämpliga för elektrisk järnvägsdrift, till största delen vore belägna

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Härförutom funnes ett

sådant vattenfall — Landaforsen — i Gäfleborgs län samt två -— Laholmsfallet

och möjligen Karseforsen — i Hallands län. Från dessa

vattenfall syntes endast följande linjer af statsjärnvägarna, helt eller

delvis, kunna förses med elektrisk kraft, nämligen: statsbanan Luleå—

Riksgränsen, stambanan genom öfre Norrland, statsbanan Bräcke—Storlien,

stambanan genom nedre Norrland och statsjärnvägarna vid Sveriges

västkust. Härförutom hade kommittén fäst sin uppmärksamhet därå, att,

om linjen Kiirunavaara—Riksgränsen skulle komma att drifvas med

elektrisk kraft, jämväl den ifrågasatta bibanan Kiirunavaara—Svappavaara

sannolikt torde blifva anordnad med samma slags drifkraft, hvarför

kommittén i förteckningen upptagit ett vattenfall i Torne älf såsom

lämplig kraftkälla för berörda ändamål.

I enlighet med sin sålunda angifna uppfattning hade kommittén

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

1

upprättat eu förteckning- öfver de staten lielt eller delvis tillhöriga vattenfall,

som skulle lämpa sig för alstrande af elektrisk drifkraft för staten

tillhöriga järnvägar; och vore dessa i förteckningen ordnade dels efter

de järnvägslinjer, för hvilkas drifvande de af kommittén ansetts lämpliga,

och dels efter de skilda flodsystem, som de tillhörde, samt i den

ordning, hvari de förekomme, räknadt från källflödena. Därjämte hade

kommittén å en öfversiktskarta låtit utmärka ifrågavarande vattenfall

med beteckningar, utvisande deras viktigaste tekniska och rättsliga förhållanden.

Berörda förteckning upptager följande 25 vattenfall, hvilka närmare

beskrifvits, nämligen:

Nakerij årvis s. k. döda fall, Tarrakoski, Vakkokoski, Ropivaarakoski,

Levasjoensuukoski, Kautassaarikoski och Paurangikoski, alla dessa tillhörande

Torne älfs flodsystem, Porjusfallen, Harsprånget, Liggakuojka,

Porsiforsen och Edeforsen i Störa Lule älf, Storforsen, Fällforsen och

Jönsforsen i Pite älf, Granbergsforsen, Vargforsen och Kusforsen i Skellefte

älf, Ristafallen, Hjärpeforsen, Kattstrupeforsen och Hammarforsen,

tillhörande Indalsälfvens flodsystem, Landaforsen i Ljusne älf samt Karseforsen

och Laholmsfallet i Lagan.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 4 oktober 1901 anbefallt

järnvägsstyrelsen att inkomma med det förslag i ämnet, hvartill

vattenfallskommitténs utredning kunde föranleda, har styrelsen i underdånigt

utlåtande den 23 december 1902 anfört följande.

För vinnande af en verklig öfverblick af den föreliggande viktiga

frågan, hade styrelsen ansett sig böra låta undersöka, huruvida icke

äfven andra kraftkällor än statens vattenfall med fördel skulle kunna

användas för alstrande af drifkraft på statens järnvägar, nämligen såväl

i enskild ägo befintliga vattenfall, livilka genom sin belägenhet i vissa

fall till och med kunde äga företräde framför statens, som ock i närheten

af statsbanorna belägna större torfmossar, å hvilka kraftstationer

kunde upprättas för tillgodogörande af torfvens bränslevärde

till alstrande af elektrisk ström. Därjämte hade styrelsen velat förskaffa

sig kännedom om resultaten af elektroteknikens särdeles snabba framstegunder

de senaste två åren, särskildt hvad beträffade dess användande

vid järnvägsdrift. I ändamål att erhålla upplysningar om nyssnämnda

kraftkällor hade styrelsen dels anmodat civilingenjören J. Gustaf Richert

att lämna redogörelse öfver i statens järnvägars närhet belägna, lämpliga

vattenfall, dels genom landtbruksstyrelsens bemedling fått under

någon tid disponera öfver statens torf ingenjör för verkställande af undei''- sökning rörande en del invid statsbanan befintliga torfmossar; och hade

Järnvägsstyrelsens

utlåtande den

23 december

1902 öfver

vattenfallskommitténs

utredning ang.

för järnvägsdrift

lämpliga

vattenfall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

båda dessa sakkunnige till järnvägsstyrelsen inlämnat rapporter. För

vinnande af kännedom om elektroteknikens nuvarande ståndpunkt i livad

den berörde järnvägsdriften, hade järnvägsstyrelsen visserligen haft tillgång

till de yttranden i detta ämne, som på grund af företagna studieresor

afgifvits såväl af professorn Årrhenius som af järnvägsstyrelsens

ingenjör A. Lundberg. Men dels hade dessa utlåtanden varit af mera

generell natur och ej innehållit ingående beräkningar öfver frågans

ekonomiska innebörd för vårt land, dels hade högst väsentliga tekniska

framsteg gjorts under den tid, som gått sedan dessa utlåtanden afgåfvos.

Då en ny utredning därför varit nödvändig hade järnvägsstyrelsen af

särskildt sakkunnig, civilingenjören Robert Dahlander, inhämtat erforderliga

upplysningar. Utaf dessa såväl som af de båda andra sakkunnigas

utlåtanden samt af hvad i öfrigt i frågan upplysts, syntes det styrelsen

ådagalagdt, att den elektriska driften utan olägenhet kunde införas på

en linje, där ångdrift begagnades, utan att denna senare därför måste

upphöra; att numera den elektriska driften icke påfordrade något frångående

af det vid ångdrift lämpliga trafikeringssättet med koncentrering

af trafiken i ett mindre antal tåg och att sålunda nödvändigheten att i

och med införandet af den elektriska driften förändra detta trafikeringssätt

till ett sådant med många och små tåg icke förelåge; samt slutligen

att fullt tillräckliga kraftkällor för den elektriska driften syntes förefinnas

på lämpliga afstånd från hvarandra och från järnvägen utefter alla

statsbanelinjerna. I norra och mellersta Sverige utgjordes dessa kraftkällor

af vattenfall, i södra Sverige dels af vattenfall och dels af torfmossar.

Då sålunda något hinder i tekniskt afseende ej syntes möta för införandet,

om så vore, på hela statsbanenätet af elektrisk drift, hade

styrelsen låtit verkställa en utredning af den ekonomiska delen af frågan,

hvarvid styrelsen anlitat nyssnämnda ingenjören Dahlander såsom sakkunnigt

biträde. Denna ekonomiska utredning gåfve vid handen, att

om på en bansträcka, hvars trafikintensitet och omkostnader för drift och

underhåll motsvarade de nuvarande förhållandena i medeltal vid samtliga

statens järnvägars linjer, ångdriften förändrades till elektrisk drift, och

därvid ångmaterielen utbyttes mot elektrisk rörlig materiel till samma

värde, så blefve de årliga utgifterna för 3 Va % ränta å det för kraftkällan

och den fasta delen af den elektriska installationen utgifna kapitalet

samt kostnaderna för underhåll och försliten materiels ersättande

med ny, jämte öfriga genom den elektriska driften framkallade kostnader,

i det närmaste lika med de utgifter för ångdrift, som samtidigt bortfölle.

Denna likhet förutsatte visserligen ett så högt pris på stenkol som nära

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

9

20 kronor per ton, men i betraktande af den kända omständigheten, att

den elektriska driften blefve i proportion till trafikmängden allt billigare

ju mera trafiken växte, och därjämte af den stora sannolikheten, att

elektroteknikens framsteg äfven komme att gå i riktning af minskade

kostnader vid den elektriska järnvägsdriften, samt slutligen däraf, att

en höjning af stenkolspriset utöfver det pris af 15 å 17 kronor per ton,

som för närvarande betingades, vill vore att förvänta, syntes äfven i

ekonomiskt hänseende intet bestämdt hinder möta för införande på statens

järnvägar af elektrisk drift. Vid sådant förhållande vore också lösningen

gifven af det viktiga nationalekonomiska problemet, att göra statens

järnvägars drift oberoende af utländskt bränsle genom utnyttjandet af

vattenfallens kraft och torfbränslets tillgodogörande på ett fullt rationellt

sätt. Torffältens exploaterande för anskaffande af bränsle på lokomotiv

framstode vid sidan däraf endast såsom ett lämpligt palliativ, intilldess

den elektriska driften hunnit genomföras. På grund häraf vill järnvägsstyrelsen

såsom sin bestämda åsikt uttala, att ersättandet i vidsträckt

mån af ångdriften med elektrisk drift på statens järnvägar vore en åtgärd,

som ej finge underlåtas eller undanskjutas, ty den nationalekonomiska

vinst, som denna åtgärd innebure, vore af så stor betydelse, att

i jämförelse därmed den vinst, som vid ångdrift möjligen skulle kunna

ernås på grund af låga stenkolspris, ej finge vara afgörande.

Huru mycket än bruste i teknisk fullkomning af äfven de bästa nu

kända systemen för elektrisk drift, kunde ofullkomligheterna därvid dock

ej föranleda till tvekan om, huruvida vägen till utbyte af drifkraft på

statens järnvägar borde beträdas, utan endast till noga öfvervägande

om, i hvilken ordning detta borde ske och när början därmed borde

göras. Då vore först att lägga märke till, hurusom — med hänsyn till

det ofantligt stora kapital, som måste ytterligare nedläggas på statens

redan trafikerade järnvägar, om de i sin helhet skulle omgestaltas till

elektrisk drift — reformen kräfde en lång tid samt ett varsamt och

systematiskt införande. Redan denna omständighet manade till att så

fort som möjligt skrida till verket, ty i viss mån måste hvarje år, som

intilldes förflöte, anses medföra en nationalekonomisk förlust, en försummelse

att göra en del af landets tillgång på vattenkraft fruktbärande.

Men dessutom måste äfven tillses, att de vattenfall, som vore lämpligast

för järnvägsdriften, äfven i tid åt densamma reserverades och ej toges

i anspråk för industrien i större mån, än hvad som med hänsyn till

järnvägarnes framtida behof kunde medgifvas, en sak, som äfven gällde

i fråga om de i järnvägarnes närhet befintliga torfmossarna. Mot det

ofördröjliga påbörjandet af reformens successiva införande, för livilket

Bih. till Biksd. Prat. 1905. 1 Barn!. 1 Afd. 50 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Järnvägsstyrelsens

framställning

den 23 dec.

1902 ang.

tillvägagående

för införandet

af elektrisk

drift å statens

järnvägar.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 102.

dessa båda omständigheter talade, syntes endast kunna invändas, att det

måhända vore skäl att vänta med äfven det varsammaste steg från önskningar

till verklighet, intilldess från utlandet rikare erfarenhet kunnat

samlas. Men hur lärorik än en sådan erfarenhet kunde blifva och hur

nödvändigt det än vore, att den med noggrannhet inhämtades, så vore

dock vårt lands förhållanden i det ifrågavarande afseendet så säregna,

att den utländska erfarenheten ingalunda ensamt kunde blifva vägledande.

Så till exempel vore i Tyskland elektroteknikernas uppmärksamhet för

närvarande framförallt riktad på att söka uppnå en för vårt land tills

vidare umbärlig, högt uppdrifven hastighet hos snälltåg. I Italien och

Schweiz ställde trafikförhållandena, på grund af den ofantligt stora

persontrafiken, delvis andra fordringar på den elektriska driften än i

Sverige; och äfven hvad som vore att lära från Förenta Staterna måste

säkerligen noga skärskådas och här i landet afprofvas efter våra förhållanden,

innan det på allvar infördes. Det syntes järnvägsstyrelsen vara

illusoriskt att hoppas finna ett fulländadt utländskt mönster af elektrisk

järnvägsdrift, som utan vidare kunde i Sverige införas såsom i allt

lämpligt att ersätta ångdriften, och att vänta därpå skulle endast föra

till ett ofruktbart och därför äfven olämpligt uppskof. Järnvägsstyrelsen,

som i enlighet med det sålunda anförda hade utarbetat en plan till åtgärders

vidtagande redan under den närmaste framtiden för påbörjande

med införandet af elektrisk drift på statens järnvägar, ville såsom en

följd af det anförda framhålla nödvändigheten af, att inga staten tillhöriga

. vattenfall af händes, utarrenderades eller delvis eller helt och hållet

toges i anspråk för annan industri, utan att först hänsyn tagits till och

noga blifvit utredt, i hvilken utsträckning de lämpligen borde användas

för järnvägsdrift på statsbanorna.

På statsrådets och chefens för jordbruksdepartementets föredragning

den 20 mars 1903 af vattenfallskommitténs förberörda underdåniga utlåtande

och järnvägsstyrelsens i anledning däraf afgifna yttrande faun

Kungl. Maj:t för det dåvarande icke skäl till annan åtgärd än att till

domänstyrelsens kännedom meddela hvad som i ämnet förekommit.

Emellertid hade järnvägsstyrelsen, samtidigt med sitt förut omnämnda

underdåniga utlåtande den 23 december 1902, i särskild underdånig skrifvelse

af nyssnämnda dag afgifvit förslag för tillvägagåendet vid införande

af elektrisk drift å statens järnvägar. Styrelsen anförde därvid, att det

första steget, som borde tagas, syntes vara anordnandet af grundliga

förstudier angående de nyaste förbättringarna dels i ledningar för kraftöfverföring

medelst mycket hög spänning och på längre afstånd, dels i

konstruktionen af elektriska lokomotiv för drift medelst växelström och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102. 11

dels i anordningar för arbetsackumulering å lokomotivet, hvarigenom

detta sattes i stånd att gå kortare sträckor utan strömtillförsel från

någon ledning, livarjämte kännedom borde tagas om senaste erfarenheter

rörande elektrisk järnvägsdrift i allmänhet.

Sedan dessa förstudier, som gifvetvis måste utföras af sakkunnigperson

och i samband med studieresor såväl i Europa som i Nordamerikas

Förenta Stater, afslutats, syntes beslut kunna fattas angående

hvilket elektromotoriskt system, som i hufvudsak borde införas, hvarefter

styrelsen med tillhjälp af sakkunnigt biträde skulle låta utarbeta

förslag till utförandet af sådana elektriska anläggningar å någon kortare

bansträcka, vid hvilken sedermera, under styrelsens kontroll, försök skulle

utföras i ändamål att fastställa de tekniska detaljerna.

Styrelsen hade tänkt att medhinna utarbetandet af förslag till anordnandet

af en sådan försöksbana under loppet af år 1903, för att i

slutet af nämnda år kunna till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig

framställning om anskaffande af därtill erforderliga medel. Under år

1904 skulle beställning och installation af den elektriska materielen

till försöksbanan äga rum, och försöken därstädes påbörjas samt

sedermera fortsättas under år 1905. Samtidigt därmed, och i den

mån erfarenheten af försöken hunne tillgodogöras, skulle detaljeradt förslag

utarbetas till införandet af elektrisk drifkraft i större utsträckning

å vissa bandelar, som särskildt lämpade sig för ändamålet, och frågor

om inköp eller disposition af enskildes vattenfall och torfmossar utredas.

På grund däraf anhöll styrelsen att få under år 1903 använda ett belopp

af 15,000 kronor till aflöning åt sakkunnig ingenjör, studieresor m. fl.

förberedande arbeten.

Genom nådigt bref den 6 februari 1903 erhöll styrelsen sådant bemyndigande;

och har Kungl. Maj:t sedermera enligt nådiga bref den 31

december 1903, den 16 december 1904 och den 30 december 1905 lämnat

järnvägsstyrelsen enahanda bemyndigande jämväl för åren 1904, 1905

och 1906.

Vidare tillåter jag mig erinra att, sedan Kungl. Maj:t, i anledning

af en utaf järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 10 december

1903 gjord hemställan, föreslagit 1904 års Riksdag att, för anställande

af försök med elektrisk järnvägsdrift å statsbanorna, för år 1905 på extra

stat bevilja ett anslag å 425,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att

låta förskottsvis under år 1904 af tillgängliga medel utanordna detta

belopp, denna framställning blifvit af Riksdagen enligt skrifvelse den

9 mars 1904 bifallen, hvarefter Kungl. Maj:t genom nådigt bref den

8 april 1904 ställt berörda belopp till järnvägsstyrelsens förfogande.

Riksdagens

anslag till

elektrisk för*

söksdrift.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Järnvägsstyrelsens

framställning

ang. åtgärder

för inköp af

vattenfall från

enskilda den

28 februari

1905.

Kungl. Maf-ts Nåd. Proposition N:o 102.

I sin förstberörda underdåniga skrifvelse den 28 februari 1905 har

nu järnvägsstyrelsen anfört följande: Då en stor del af de vattenfb.

ll,

sig i enskild ägo, vore det, såsom järnvägsstyrelsen förut framhållit,

nödvändigt, att dessa vattenfall i tid reserverades för berörda ändamål

och ej togos. i anspråk för industrien i större mån, än som med hänsyn

till statens järnvägars framtida behof kunde medgifvas, hvilket äfven

gällde i fråga om de i järnvägens närhet befintliga torfmossarna.

Beträffande dessa sistnämnda syntes emellertid någon brådska för ögonblicket

icke vara för handen, enär dels full klarhet ännu ej vunnits

beträffande lämpligaste sättet att omsätta torfvens bränslevärde till

elektrisk energi, dels torfven redan nu kunde, om ock i mindre utsträckning,

användas för järnvägsdrift genom dess direkta förbränning i

lokomotivpannorna, dels ock slutligen därför, att den elektriska ström,

som alstrades i kraftstationen å torfmosse på torfteknikens nuvarande

ståndpunkt ställde sig ej obetydligt dyrare än ström från vattenkraftsstation,

hvarför vattenfallen för närvarande erbjöde bättre ekonomiska

förutsättningar för elektrisk järnvägsdrift än torfmossarna.

Hvad däremot vattenfallen beträffade, ansåge järnvägsstyrelsen nödvändigt,

att snarast åtgärder vidtoges för att tillförsäkra staten

äganderätt till en del sådana, helt eller delvis i enskild ägo befintliga,

fall, som vore för ändamålet mest erforderliga och som i annat fall

torde komma att inom den närmaste framtiden tagas i anspråk för

industriella ändamål, hvarigenom vid deras framtida öfvertagande af staten

priset komme att blifva mångfaldigt högre, än om staten i tid hade

försäkrat sig om äganderätten till desamma. Det kunde måhända

synas, som om resultaten af de nu omedelbart förestående försöken

med elektrisk järnvägsdrift, till hvilka på Kungl. Maj:ts framställning

Riksdagen beviljat medel, borde afvaktas, innan åtgärder vidtoges från

statens sida för inköp af vattenfall. Enligt järnvägsstyrelsens förmenande

funnes dock synnerligen viktiga skäl för att icke vänta med

inköp af erforderliga vattenfall. Införandet af elektrisk drifkraft å större

delar af statsbanorna vore nämligen enligt järnvägsstyrelsens uppfattning

endast en tidsfråga. Genom de i utlandet på senaste tiden gjorda försöken

kunde frågan om elektrisk järnvägsdrift anses såsom löst, och vore

sådan drift redan praktiskt genomförd å bland andra följande järnvägar:

Murnau—Oberammergau i Bayern, Innsbruck—Fulpmes i Tyrolen och

Lecco Colico—Sondrio—Chiavenna i Italien. Försöken å bandelarna

lomteboda—Värtan och Stockholm—Järfva afsåge hufvudsakligen att

samla erfarenhet för fastställande af de för våra förhållanden lämpligaste

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

13

detalj anordningarna, hvartill äfven hörde den elektriska strömmens

användande för tågens belysning, uppvärmning och bromsning. Men

de afsåge äfven att utröna den högsta ur säkerhetssynpunkt lämpliga

kontaktledningsspänningen och andra omständigheter, som inverkade

förbättrande på de ekonomiska förutsättningarna för elektrisk järnvägsdrift,

och att utröna banströmmarnas inverkan på längs järnvägen

löpande telegraf- och telefonledningar samt sätten att förebygga olägenheter

genom dessa strömmar.

Såsom styrelsen redan i sin förberörda underdåniga skrifvelse den

23 december 1902 i fråga om åtgärders vidtagande för införande af

elektrisk drift å statens järnvägar antydt, vore det styrelsens afsikt att,

i den mån erfarenheten af försöken hunne tillgodogöras, utarbeta och

till Kungl. Maj:t inkomma med detaljeradt förslag till införande af elektrisk

drif kraft i större utsträckning å vissa bandelar, som särskildt lämpade

sig för ändamålet.

Efter omförmälande i sina kufvuddrag af en upprättad plan för

den elektriska driftkraftens införande, anför styrelsen följande:

Genom att redan nu börja inköpa sådana i enskild ägo befintliga

vattenfall, som vid elektrisk drifts införande i första rummet kunde

komma i fråga, skulle staten endast riskera att under några år få vara

utan ränta på det utlagda kapitalet. Det vore däremot att vänta, att,

om sådant köp ej mycket snart komme till fullbordan, skulle för åtskilliga

fall det pris, som staten längre fram måste erlägga, dels genom

spekulation och dels genom anläggningars utförande blifva så afsevärdt

högre än det pris, hvartill köpeaftal nu kunde träffas, att vid jämförelse

därmed de nyss förutsatta ränteförlusterna blefve af ingen betydelse.

Järnvägsstyrelsen ansåge ej lämpligt eller ens möjligt att nu. uppgifva

hvilka vattenfall som närmast åsyftades, och detta tilldels af det skäl,

att ett sådant utpekande skulle gifva anledning till spekulation och däraf

följande prisstegring, hvilbet det just varit styrelsens afsikt att i möjligaste

mån undvika, utan hade styrelsen tänkt sig att, om medel blefve

för ändamålet af Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisade, styrelsen sedan

skulle äga att inkomma till Kungl. Maj:t med underdånig framställning

för hvarje särskildt fall.

Beträffande storleken af den summa, som för ändamålet kunde komma

att erfordras, vore det naturligen omöjligt göra några exakta beräkningar.

Uppskattningsvis ansåge dock styrelsen, att en summa af

4,000,000 kronor skulle vara tillräcklig för hvad som under de närmaste

åren kunde blifva nödvändigt att köpa, och ville styrelsen därvid framhålla,

att styrelsen ej vore i tillfälle att nu föreslå användandet af någon

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102

Jarnv ägsatyrelsens

framställning

den

10 mars 1906.

Departementschefens

redogörelse

för nyare

erfarenheter i

andra länder

ang. elektrisk

järnvägsdrift.

större del af detta belopp, utan ansåge hufvudvikten ligga däruti, att

möjlighet bereddes till ett snabbt ingripande i de fall, då styrelsen funne,

att sådant vore nödvändigt för tillvaratagandet af statens intresse i ifrågavarande

afseende. Af detta skäl hade styrelsen äfven tänkt sig, att nämnda

summa lämpligen borde beviljas i form af ett kreditiv.

Järnvägsstyrelsens förevarande framställning hann icke föreläggas

fjorårets riksdag, men har styrelsen nu i skrifvelse den 10 mars 1906,

under framhållande af, att efterfrågan på större vattenfall blifvit synnerligen

liflig under det år, som förflutit, sedan styrelsens underdåniga framställning

af den 28 februari 1905 gjordes, och att således de omständigheter

ännu tydligen förelåge, som gifvit styrelsen anledning till sistnämnda framställning,

nämligen önskvärdheten att kunna åt staten i god tid betrygga

besittningen af sådana vattenfall, som vore behöfliga för införande af

elektrisk drift å statens järnvägar, anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga

under ompröfning, huruvida icke nådig framställning i berörda syfte

lämpligen borde framläggas för den nu församlade Riksdagen. Den på

senaste tiden ytterst lifliga spekulationen i sådana vattenfall, som lämpade

sig för större anläggningar, och de däraf föranledda stigande anspråken hos

sådana vattenfalls ägare hade emellertid hos järnvägsstyrelsen framkallat

farhåga, att det förlidet år begärda beloppet fyra miljoner kronor, icke skulle

visa sig tillräckligt för att förvärfva de vattenfall, som närmast afsåges;

och funne sig järnvägsstyrelsen därför manad att göra hemställan om

nyssnämda belopps höjande till fem miljoner kronor.

Innan jag yttrar mig om järnvägsstyrelsens förevarande förslag,

anhåller jag, till komplettering af den handlingarna vidfogade skrifvelsen

från ingenjören Dahlander af december 1902, att få delgifva Kungl. Maj:t

en del upplysningar rörande den elektriska järnvägsdriftens nuvarande

ståndpunkt i allmänhet, de resultat, som i hufvudsak vunnits vid de hittills

anställda försöken här i Sverige, äfvensom en del andra på frågan om

lämpligheten af elektrisk drift i större omfattning å statens järnvägar

inverkande faktorer — alla dessa upplysningar och uppgifter inhämtade

i Kungl. järnvägsstyrelsen och af ledaren af styrelsens försöksarbeten

rörande elektrisk järnvägsdrift, förenämnde ingenjören Dahlander.

Sedan flera år tillbaka har elektrisk järnvägsdrift medelst likriktad

ström med framgång användts, hufvudsakligen vid banor med liflig

persontrafik, hvarest det varit lämpligt att låta små af motorvagnar

med eller utan släpvagnar bestående tåg afgå med korta tidsintervaller,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

men äfven i en del fall för drifvande af tunga tåg och för godstrafik,

särskildt vid banor med långa tunnlar, hvarest användandet af ånglokomotiv

varit så godt som omöjligt till följd af den af dessa alstrade

röken. I Nordamerikas Förenta Stater finnes ett vidt utgrenadt nät af

sådana elektriska järnvägar för lokal personbefordran, och äfven i Europa

finnas numera många sådana anläggningar, i allmänhet afsedda att förmedla

de stora städernas trafikbehof, utförda dels såsom förstadsbanor,

förbindande staden med bostads- eller industrisamhällen i dess närhet,

dels såsom underjordiska eller upphöjda banor, som gå in i själfva

stadens centrum. För banor af detta slag, vid hvilka afstånden i regel

äro korta, har den likriktade strömmen visat sig både ur teknisk och

ekonomisk synpunkt synnerligen lämplig. Vid längre banor, hvarest

persontrafiken ej är nog stark att tillåta insättandet af ett stort antal

små tåg, och vid hvilka godstrafik i större utsträckning förekommer,

uppnår man snart en gräns, vid hvilken elektrisk drift medelst likriktad

ström ställer sig ekonomiskt ogynnsammare än drift med ånglokomotiv.

Orsaken härtill är att söka uti likströmssystemets låga spänning, i allmänhet

ej mer än 500—-700 volt, som förorsakar stora strömstyrkor

och dyrbara ledningar. Då de stora strömstyrkorna omöjliggjort eller

åtminstone betydligt försvårat strömmens öfverförande till motorerna

medelst vanliga trådledningar, har man vid åtskilliga sådana banor användt

den s. k. tredje skenan, en invid spåret förd isolerad, strömförande

skena, mot hvilken vid motorvagnarna eller lokomotiven anbragta

kontakt-skor släpa. Till följd af skenans stora area underlättas öfverförandet

af de erforderliga stora strömstyrkorna, hvarjämte den tredje

skenan erbjuder större mekanisk styrka än trådledningen. Däremot har

en hel del olägenheter uppstått, såsom att i kalla klimat starka snöfall

och isbildning på skenan ofta försvåra kontakten, att svårigheter förefinnas

för strömledningen vid större stationer samt att -— och detta

torde vara den viktigaste betänkligheten — den inom räckhåll såväl

för banbevakningen som i vissa fall äfven för passagerarna befintliga

strömförande skenan trots vanligen använda skyddsanordningar visat sig

vara ganska farlig. Vid användning af den tredje skenan torde därför

någon väsentlig höjning af drift-spänningen, utöfver den nu vid likströmsbanor

vanliga, ej kunna komma i fråga. Däremot har man på senaste åren

vid användning af luftkontaktledning gjort försök att, såsom t. ex. medelst

seriekoppling af motorer och införandet af treledare-system, höja den vid

likström användbara drift-spänningen, hvarigenom utan tvifvel afsevärd och

för många ändamål tillräcklig förbättring i ekonomiskt afseende vinnes.

Emellertid förefinnes nog ringa sannolikhet att på denna väg ernå gynnsamma

resultat för banor med så svag genomsnittstrafik som de svenska.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 102.

En annan väg finnes emellertid, som anses komma att föra till

målet. Det står nämligen fast, att medelst växelström höga spänningar

med vida större lätthet, än hvad fallet är med likriktad ström, kunna

såväl frambringas som omsättas till ström af låg spänning och således

vida lättare fortledas och på mångsidigt sätt tillgodogöras för olika

ändamål. Till följd häraf har för vanlig elektrisk arbetsöfverföring

på långa afstånd växelström visat sig ojämförligt fördelaktigast; och

det är gifvet, att dessa egenskaper äfven skola göra det önskvärdt att

kunna använda växelströmmen för järnvägsdrift. I betraktande däraf

att man ända till för ungefär 4 år sedan ej kände några andra för olika

ändamål fullt användbara växelströmsmotorer än sådana för fler-fas-ström

och speciellt dess enklaste form tre-fas-ström, är det naturligt, att det

först var denna art växelström, som kom att försökas för järnvägsdrift.

Den första järnväg med tre-fas-ström blef färdig år 1899 och utfördes af

firman Brown, Boveri & C:o i Schweiz mellan Burgdorff och Thun, en

längd af 40 km. Här användes en liögtensionsledning med 16,000 och

en kontaktledning med 750 volt. Den mest betydande och märkliga

tre-fas-bana, som sedan dess blifvit byggd, är den s. k. Valtellinabanan

i norra Italien, utförd af den ungerska firman Ganz & C:o. Denna bana,

som blef färdig år 1902, har en längd af 106 km och en kontaktledningsspänning

af 3,000 volt. Både denna och Burgdorff—Thun-banan tjänstgöra

såväl för person- som godstrafik, och hafva dessa anläggningar

arbetat mycket tillfredsställande. Vid Ahdtellinabanan förekomma lika

stora tågvikter och hastigheter som vid vanliga hufvudbanor, och ha

de nyaste elektriska lokomotiven därstädes en effekt af öfver 1,000 hkr

hvardera. Utom dessa båda anläggningar, användes tre-fas-ström vid de

bekanta försöken med 200 km hastighet å banan Marienfelde—Zossen

invid Berlin, hvarvid hvarje motorvagn hade en effekt af 2,000—-3,000

hkr. Man kan således säga, att tre-fas-växelströmmen redan är med

framgång pröfvad för elektrisk järnvägsdrift. Icke desto mindre har denna

strömart en del olägenheter, som göra, att den, ehuru i många fall användbar,

dock icke är fullt lämplig för järnvägsdrift under alla förhållanden.

Först och främst är tre-fas-motorn, praktiskt taget, en motor för

konstant hastighet, och kan nedsättning af hastigheten under den normala

endast fås antingen genom inkoppling af motstånd, hvarvid verkningsgraden

nedsättes i samma proportion som hastigheten, eller medelst

mycket komplicerade anordningar (tandem- eller pol-omkoppling), som

dock endast kunna åstadkomma språngvis ändring till en eller högst två

lägre hastighetsgrader. Man måste således säga, att tre-fas-motorns hastighetsregleringsförmåga

är otillfredsställande. Vidare är att märka, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 102.

en arbetsöfverföring medelst tre-fas-ström krafvel- tre ledningar, så att

om skenorna, såsom vanligen är fallet, användas som ena ledningen,

knifvas dock alltid för järnvägsdrift med sådan ström två från hvarandra

isolerade kontakttrådar. Härigenom förorsakas dels komplicerade ledningsanordningar

vid växlar och korsningar å stationer, dels en viss begränsning

af kontaktledningsspänningens höjd. Till följd af dessa orsaker

har trefassystemet för bandrift icke fått någon utbredning i Amerika,

som eljest i hög grad är de elektriska järnvägarnas land. Däremot kom

år 1902 från detta land första uppslaget till det nya systemet för

användandet af en-fas växelström för bandrift, till hvilket nu så stora förhoppningar

ställas.

Den enkla en-fasiga växelströmmen har i åratal användts vid anläggningar,

afsedda hufvudsakligen för belysning, för hvilket ändamål den

är lämpligare än tre-fas-ström. För arbetsöfverföring har en-fas-ström

däremot ej kunnat användas annat än vid drift af små motorer från

belysningscentraler till följd af den en-fasiga induktionsmotorns stora

underlägsenhet under tre-fas-motorn, bestående däruti, att den endast

har ett mycket obetydligt kraftpar vid igångsättning, ej tillåter någon

hastighetsreglering, har sämre verkningsgrad samt är tyngre och dyrare

än en tre-fas-motor för samma effekt. Ända till de allra sista åren har

ingen annan motor för en-fasig ström funnits än denna induktionsmotor.

Det var visserligen kändt, att en vanlig likströmsseriemotor kunde arbeta

med växelström, om magnetfältet utfördes lamineradt i stället för massivt

till förebyggande af allt för stora hvirfvelströmsförluster med åtföljande

uppvärmning, men sådana motorers praktiska användning omöjliggjordes

genom den starka gnistbildningen vid maskinens strömsamlare. Emellertid

tillkännagaf chef ingenjören Lamme vid det stora elektriska Westinghousebolaget

i Pittsburg i ett föredrag i september 1902, att det lyckats

honom att öfvervinna dessa svårigheter och konstruera för bandrift fullt

lämpliga motorer för en-fas växelström. Sedan uppmärksamheten blifvit

fästad på denna möjlighet, har ett stort antal framstående elektriska

firmor och ingenjörer arbetat på detta område, och finnas nu åtskilliga

typer af sådana en-fas-motorer, som dock alla äro försedda med strömsamlare

(kommutatorer) och äga den vanliga seriemotorns egenskap af

en med stigande belastning aftagande hastighet, hvarjämte all dessutom

erforderlig hastighetsreglering kan utan nämnvärd energiförlust åstadkommas

genom tillförande af olika spänningar från en regleringstransformator.

Medelst dessa motorer möjliggöres elektrisk järnvägsdrift på

långa afstånd med användande af högspänd växelström och en enda

kontakt-tråd, med undvikande af de olägenheter, som vidlåda tre-fasBih.

till Eiksd. Prof. 1906. 1 Samt. 1 Afd. .'',0 Höft 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

systemet, iörsök med elektrisk järnvägsdrift efter sådant system hafva

utförts såväl i Amerika som Europa, bland annat å preussiska statsbanorna

å en kort sträcka mellan Johannisthal och Spindlersfeld, och

hafva dessa försök till fullo bekräftat den en-fasiga växelströmmens värdefulla

egenskaper för järnvägsdrift. I Europa hafva två permanenta

sådana anläggningar nyligen kommit i trafik nämligen den s. k. Stubaithalbahn

mellan Innsbruck och Fulpmes i Tyrolen af 18 km längd och

banan Murnau—Oberammergau i Bayern med en längd af 24 km, och

äro andra större anläggningar projekterade. Äfven i Amerika råder på

detta område en liflig verksamhet, och äro flera sådana anläggningar

med en-fas växelström dels redan i drift, dels under utförande, bland

andra, den 150 km långa banan mellan lndianapolis och Hamilton.

Då under den allra sista tiden den elektriska järnvägsdriften med

högspänd växelström fått alltmer ökad användning såväl i Europa som

Amerika torde några ytterligare meddelanden härutinnan vara påkallade.

Antalet sådana färdiga eller beställda anläggningar för elektrisk järnvägsdrift

skall för närvarande vara 22, hvaraf 11 i Europa och 11 i

Amerika. Flertalet eller 18 af dessa banor drifvas af en-fas-växelström

och de återstående 4 af tre-fas-ström. Förutom dessa banor, afsedda för

högspänd växelström, finnas äfven en del såväl en-fas- som tre-fas-banor,

som drifvas med lägre spänning än 1,000 volt. Bland banorna för högspänd

en-fas-ström märkes en liten del af Preussiska statsbanorna, nämligen

den 27 kilometer långa dubbelspåriga förstadsbanan Blankenese—

Altona—Hamburg—Hasselbrook—Ohlsdorf. Här skall användas en spänning

af 6,000 volt i kontaktledningen, och äro 51 motorvagnar beställda,

hvar och en med tre motorer om 115 hkr. Hvarje tåg skall bestå antingen

af en, två eller tre sådana, elektriskt hopkopplade motorvagnar.

I senare fallet uppgår tågets motorstyrka till 1,035 hkr och dess vikt

till cirka 250 ton. Afståndet mellan stationerna är i genomsnitt cirka

1,8 kilometer. Denna elektriska anläggning beslöts efter ett par års

iakttagelser från Preussiska järnvägsstyrelsens sida af försöksdriften å

Spindlersfelderbanan invid Berlin.

_ I England har London, Brighton & South Coast Ry Comp. beslutat

att införa elektrisk drift medelst en-fas-ström tills vidare å en 8 kilometer

lång sträcka mellan Battersea Park och Peckham Rye vid London. Driftspänningen

är här likaledes 6,000 volt. Tills vidare äro 16 motorvagnar

beställda, hvar och en med 4 motorer om 115 hkr. Afsikten är

naturligen att så småningom utsträcka området för den elektriska driften

å denna starkt trafikerade bana.

Bland de betydande anläggningar af detta slag, som äro i gång

eller under utförande i Amerika, märkes i första rummet New York—

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

New Haven & Hartford järnvägen, som till en början har beställt 35

lokomotiv för en-fas-växelström att drifvas med 11,000 volt. Hvarje lokomotiv

har en motorstyrka af 900 å 1,000 hkr, och har således större

kapacitet än det största hos oss förekommande snälltågslokomotiv. För

de tyngsta tågen knnna två och två lokomotiv elektiiskt hopkopplas.

Vidare märkes den under byggnad varande banan Spokane—Moscow,

som färdig får en längd af 240 kilometer. Här skola användas motorvagnar

om 400 och lokomotiv om 600 hkr, af hvilka två och två kunna

elektriskt sammankopplas. Elektrisk utrustning håller slutligen på att

anordnas i S arnia-tunneln, som går under St. Clair-floden, hvilken utgör

gräns mellan Förenta Staterna och Canada. Den sträcka, som här skall

drifvas elektriskt, får en längd af cirka 6 kilometer och äro 6 lokomotiv

beställda om 750 hkr, af hvilka två och två kunna hopkopplas för samarbete.

Tåg, vägande öfver 900 ton, skola här dragas i en stigning af

20 %o, hvarvid två sammankopplade lokomotiv skola utveckla en dragkraft

af 22,500 kilogram. Alla dessa anläggningar ske efter en-fas-system

och torde bestyrka, att detta system är det för närvarande lämpligaste för

järnvägsdrift.

Sedan januari 1905 har Maschinenfabrik Oerlikon, under kontroll af

schweiziska järnvägsstyrelsen, utfört försök med elektrisk j ärnvägsdrift å banan

Seebach—Wettingen med växelströmslokomotiv om 400 hkr. och en kontaktledningsspänning

af 15,000 volt. Under 1905 tillryggalades ungefär 5,800

kilometer, och torde resultatet af försöken kunna betecknas som mycket godt.

Då en-fas-systemet synes vara det, som har framtiden för sig och Departementsvara

för våra förhållanden det mest lämpliga, ligger detta system till deilndeiTångrund

för de försök med elektrisk järnvägsdrift, som enligt Järnvägs- gående jämstyrelsens

af Kungl. Maj:t och Riksdagen godkända förslag utföras å far?bSkIdriftnå

Yärtabanan och skola fortsättas å bandelen Stockholm—Järfva. Värtabanan

Några meddelanden angående anordnandet af denna försöksdrift m'' m''

torde här vara af intresse. Två försökslinjer finnas, hvilka bägge sammanträffa

vid Tomteboda station, i närheten af hvilken äfven kraftstationen

är belägen. Den bana, å hvilken de första förberedande försöken

utföras, är Tomteboda—Yärtan med en längd af cirka 5,950 meter.

Särskildt den del af denna bana, som ligger mellan Albano och Värtan,

med en längd af 3,500 meter, är i det afseendet synnerligen lämplig

som försöksbana, att endast få tåg framgå där dagligen, så att ett stort

antal försökståg kunna inskjutas i tidtabellen. Den andra försöksbanan

mellan Stockholms Central och Järfva har en trafiklängd af 7,400 meter,

hvaraf den dubbelspåriga bandelen Stockholms Central—Tomteboda utgör

3,400 meter. Afsikten är att försöksvis upprätthålla den regelbundna

lokaltrafiken mellan Stockholm och Järfva medelst elektrisk drif
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

kraft. Å denna starkt trafikerade bana erbjudes tillfälle att pröfva den

elektriska materielens driftsäkerhet och anpassningsförmåga till de nuvarande

järn vägsförhållandena, särskildt, äfven genom dess införande på

en stor bangård såsom Stockholms Centralstation. Det är gifvet, att

sådan profning ej kan äga rum, förr än materielen blifvit grundligt

afprofvad och studerad på Värtabanan. Det måste betecknas såsom en

lycklig omständighet att äga i omedelbar närhet af hvarandra två försökssträckor

af så olika och hvar och en för sitt ändamål så lämplig

beskaffenhet som Tomteboda—Värtan och Stockholm—Järfva.

Kraftstationen är belägen inom Tomteboda vagnverkstads område.

Längden af den ledning, som förenar kraftstationen med kontaktledningarna

öfver spåren vid Tomtebodabron, utgör 440 meter. Från kraftstationen

till anknytningspunkten vid Tomtebodabron föres ledningen

såsom tvåtrådig kraftledning af 8 millimeters koppartråd. En af dessa

trådar är alltid förbunden med skenorna, men äro båda ledningarna

försedda med högspänningsisolation, hvarigenom den fördelen vinnes,

att linjen kan användas, äfven om en isolator skulle blifva felaktig.

För detta ändamål finnes såväl vid kraftstationen som vid Tomtabodabron

en omkopplingsinrättning, medelst hvilken endera kraftledningstråden

kan kopplas antingen till skenorna eller kontaktledningen.

A hvarje stolpe äro anbragta fångramar, som vid eventuellt inträffande

brott å högspänningstråden åstadkomma säker jordförbindning af denna

och således göra linjen strömlös och ofarlig. Samtliga dessa fångramar

äro förbundna med hvarandra och med skenorna medelst en 10 kvmm

koppartråd, som utan isolation är fästad vid stolparna. Vid Tomtebodabron

vidtager kontaktledningen, som är spänd öfver spårets midt på en

höjd af 5,2 till 5,7 meter och utgöres af en 8 millimeters hårddragen

koppartråd. Med afseende å kontaktledningens upphängning användas

— för samlande af jämförande erfarenhet — olika sätt. Mellan Albano

och Värtan förekommer delvis vanlig direkt upphängning, men eljest

användes å större delen af banan indirekt eller bärtrådsupphängning,

och detta dels med en, dels med två längsgående 6 millimeters bärtrådar

af stål, som medelst vertikala bärtrådar likaledes af stål uppbära

kontakttråden med stor mekanisk säkerhet och på sådant sätt, att denna

tråd får en mycket obetydlig, af temperaturen nära nog oberoende

nedhängning, hvilket naturligen är fördelaktigt för strömaftagandet.

Mellan Tomteboda och Albano användes uteslutande dubbel isolation å

hvarje upphängningspunkt, af hvilka hvar och en är tillräcklig för hela

spänningen. A den återstående sträckan finnes endast enkel isolation.

Vidare förekomma dels dubbla stolpar för hvarje upphängningspunkt,

dels enkla stolpar med konsoler. Samtliga stolpar äro af trä med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 102.

undantag af 6 stycken konsol-stolpar ungefär midt mellan Albano och

Värtan, som äro utförda af armerad beton.

Å den del af kontaktledningen, som liar direkt upphängning, är

hvarannan upphängningspunkt försedd med jordförbindningsanordning,

som vid inträffande trådbrott åstadkommer strömmens afbrytande. Kontaktledningen

under de Värtabanan korsande vägbroarna är utförd afkopplingsbar,

så att denna ledning närmast under bron kan göras strömlös,

under det ledningen i öfrigt är strömförande. Vid Albano station

äro i demonstrationssyfte extra station sledningar och med semaforerna

förenade kopplingsapparater utförda. Ledningarna öfver stationsspåren

och ett stycke på 250 å 300 meter på hvar sida om stationen bilda

nämligen tre från den öfriga ledningen medelst kopplingsapparater skilda

sektioner, och är det så anordnadt, att, om ett elektriskt tåg närmar

sig stationen, ehuru semaforen står på stopp, upphör drifkraften att

verka, då det inkommer på den genom semaforswitchen strömlösa försektionen.

Likaså har stationsinspektoren i sin hand att afstånga drifkraften

för ett nyss från stationen afgånget tåg genom att afbryta

strömmen i stationsspårens eller endera försektionens ledningar.

Det är redan nämndt, att skenorna tjänstgöra som andra ledning,

men äro några extra ledande skenförbindningar, såsom vid spårvägar

erfordras, tills vidare ej utförda, emedan erfarenheten från utlandet

tycks gifva vid handen, att vid de höga spänningarna sådant ej är

nödvändigt för de här förevarande, jämförelsevis korta afstånden. A

kortare sträckor komma dock olika slag af sådana anordningar för förbättrande

af skenledningen att profvas. Vidare är att nämna, att längs

hela ledningen Tomteboda—Värtan löper en dubbeltrådig telefonledning,

upphängd på samma lednings stolpar och isolerad för högtension.

Den rullande materiel med elektrisk drifkraft, som användes vid

försöken, består dels af lokomotiv, dels af motorvagnar. De förra äro

till antalet två, af hvilka det ena är beställdt af The British Westinghouse

Electric & Mfg Company och tillverkadt i Amerika, under det att

det andra levererats af Siemens—Schuckert Werke i Berlin.

Det amerikanska lokomotivet är tvåaxligt med en hjulbas af 2,54

meter. Hjuldiametern är 1,04 meter, och drifves hvarje axel af en

växelströmseriemotor om normalt 150 hästkrafter medelst enkel kuggväxel.

Lokomotivets totala vikt är 25,000 kilogram. Då motorns hvarfantal

af hållfasthets- och gnistbildningsskäl ej bör öfverstiga 1,350, så

blir lokomotivets största hastighet med denna kuggväxel 02 kilometer

i timmen. Lägre hastigheter kunna utan vidare erhållas med tillhjälp

af regleringsapparat.

Det från Siemens-Schuckert Werke tagna lokomotivet har tre axlar,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

af hvilka hvar och en medelst enkel kuggväxel drifves af en växelströmsseriemotor

om normalt 100 hästkrafter. Då motorns största tilllåtliga

hvarfantal är 1,100 i minuten, är största körhastigheten 45, resp.

7 7, kilometer i timmen. Genom insättande af olika kugghjulssatser kan

lokomotivet blifva lämpligt antingen som godstågs- eller persontågslokomotiv.

Lägre hastigheter kunna alltid erhållas genom den elektriska

regleringsapparaten. Lokomotivet väger ungefär 36 ton. Lokomotivet

är försedt med, bland annat, pumpar, bromscylindrar, reservoirer,

rörledningar m. m. för vakuumbromsning, så att de å svenska

statsbanornas vagnar befintliga bromsinrättningarna kunna nyttjas tillsammans

härmed. Vidare finnes en liten kompressor för åstadkommande

af tryckluft för signalgifning. Elektrisk ström från en del af hufvudtransformatorns

sekundära lindningar användes äfven för belysning af

lokomotivet och uppvärmning af förarehytten.

Utom de nu i korthet beskrifna båda lokomotiven användas vid

försöken äfven tvenne motorvagnar. Dessa vagnar utgöras af statsbanornas

vanliga boggivagnar typ Co5, som dels försedts med hvar sin

speciella motorboggi af ny konstruktion, dels undergått vissa ändringar

för beredande af plats för elektriska motorer, apparater och ledningar.

I hvarje sådan vagns motorboggi inbyggas två en-fas-motorer af d:r

Eichbergs system och konstruktion, hvar och en normalt om 120 hästkrafter.

Då motorns största tillåtliga hvarfantal är 1,000, blir motorvagnarnas

största hastighet 45, resp. 65, kilometer i timmen. I olikhet

med de båda lokomotiven, hvilkas seriemotorer endast kunna utföras

för låg spänning, äro motorvagnarnas motorer lindade för hög spänning.

Den senare anordningen erbjuder den fördelen, att någon hufvudtransformator

för hela effekten ej erfordras, utan endast en mindre transformator

för regleringen. Däremot blir en högspänd motor tyngre och

dyrare för samma effekt än en lågspänd, hvartill i förevarande fall

kommer den olägenheten, att endast en kontakt-ledningsspänning, nämligen

den, för hvilken motorerna äro utförda, kan användas för motorvagnarna,

under det att lokomotiven kunna drifvas med mycket olika

spänningar.

I hvardera änden af motorvagnen är en förarehytt anordnad, hvarest

för manövrering, bromsning och signalgifning erforderliga handtag

finnas tillgängliga. Apparaterna för manövreringen äro utförda efter

det s. k. rmultipelsystemet», som afser, att flera mekaniskt och elektriskt

sammankopplade motorvagnar skola kunna manövreras af en förare från

hvilken förarehytt som hälst. För detta ändamål finnes, utom motorströmkretsen,

en särskild manövreringsströmkrets af låg spänning och

liten strömstyrka, som således erfordrar helt svaga ledningar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Utom de båda motorvagnarne förses äfven två andra boggivagnar, en

af typ Co5 och en af typ BFo med elektrisk utrustning för belysning och

uppvärmning, samt med genomgående manövreringsledningar och 4 st.

elektriska kopplingsdosor i hvar ända liksom motorvagnarne. De fyra

elektriskt utrustade vagnarne kunna förenas till ett tåg med en motorvagn

i hvar ända, hvilket tåg, utan omrangering vid ändstationerna, då

föraren endast flyttar sig från en förarehytt till en annan, lärer kunna

uppehålla lokaltrafiken mellan Stockholm och Järfva.

Försöken hafva ej ännu kunnat föras till något slutligt resultat, dels

därför att utförandet af försöksledningen fördröjts genom oförutsedda

svårigheter, och dels emedan leverantörerna af lokomotiv, motorer m. m.

blifvit efter med sina leveranser. Då på detta nya område detaljförbättringar

alltjämt göras i afseende på motorkonstruktioner m. m., hafva

firmorna, äfven efter fullgjord leverans, velat byta ut vissa detaljer mot

nyare af förbättrad konstruktion, hvilket naturligen tagit ej obetydlig tid

i anspråk. Emellertid synas de hittills vunna resultaten peka tydligt åt

rätt håll d. v. s. i riktning att bekräfta förhoppningarne angående en-fassystemets

lämplighet för järnvägsdrift under våra förhållanden.

Angående den ekonomiska sidan af saken, så hafva såväl försöken

som de sedermera gjorda beräkningarna hittills endast bekräftat riktigheten

i hufvudsak af den år 1902 utförda utredningen, som gaf till resultat,

att med nuvarande tidtabeller och tågsammansättningar kostnaden

för elektrisk drift, under förhållanden motsvarande svenska statsbanornas

genomsnittsförhållanden, är ungefär lika dyr som drift med ånglokomotiv,

hvarvid naturligen ränta och amortering af de elektriska

anläggningarna medräknats. I samma mån som tidtabellerna kunna

ändras, i ändamål att utjämna antalet på en gång befintliga tåg och

således kraftstationernas belastning, ställer sig jämförelsen naturligen

mera till förmån för den elektriska drifkraften.

Jag har ansett mig böra lämna en så vidlyftig redogörelse angående

den elektriska järnvägsdriftens nuvarande ställning i utlandet och hos

oss, som skett, för att visa, att den elektriska järnvägsdriften i utlandet

kan anses hafva kommit ur försöksstadiet samt att försöken i vårt land,

hvartill Riksdagen frikostigt anvisat betydande medel, med all ifver pågå.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departementschefens

yttrande

i

anledning af

järnvägsstyrelsens

framställning

den 28

februari 1905

och den 10

mars 1906

ang. kreditiv

för inköp af

vattenfall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 102.

Visserligen kan den erfarenhet, som hittills vunnits hos oss, icke

ännu anses så stadgad, att ett slutgiltigt beslut redan nu kan fattas om ett

allmännare införande af elektrisk drift på de svenska statsbanor, för hvilkas

drifvande medelst elektricitet lämpliga kraftkällor finnas. Af hvad

som förut meddelats torde emellertid framgå, att det är stor sannolikhet

för, att en dylik drift skall, i afsevärd omfattning, befinnas såväl

tekniskt som ekonomiskt möjlig och lämplig. Att med afseende & den

ekonomiska synpunkten uttala något fullt bestämdt, allmänt omdöme,

torde visserligen ej låta sig göra, då kraftkällans läge och pris härutinnan

spelar en afsevärd roll. Men, af allt att döma, synes det vara

viktigt, att staten på allvar bereder sig att kunna i afsevärd omfattninginföra

elektrisk drift å statsbanorna, när frågan härom vunnit tillräcklig

utredning.

Staten disponerar emellertid icke själf alla de vattenfall, som

skulle behöfvas för att leverera erforderlig kraft till statsbanornas

elektriska behof, utan befinna sig flere af dessa i enskild ägo. Dispositionen

öfver dessa, i lämplig omfattning, är gifvetvis ett nödvändigt

villkor, om elektrisk drifkraft skall mera allmänt införas å våra statsbanor.

Då under senaste tiden en allt lifligare verksamhet varit rådande,

till förvärfvande och utnyttjande för enskilda industriella ändamål af

den betydande kraft, som finnes nedlagd i landets talrika vattenfall,

synes förtänksamheten bjuda, att staten i tid försäkrar sig om äganderätten

till de kraftkällor, som behöfvas och hvilka icke äro statens egendom,

för att icke, då tiden är inne att tillgodogöra sig den färdigvunna

erfarenheten på den elektriska bandriftens område, vara för erhållande af

kraftkällor hänvisad till aftal med enskilda ägare, hvilket antagligen

skulle, i hvad form det än komme till stånd, visa sig blifva ekonomiskt

ofördelaktigt. Fördelen att i god tid, innan prisen å vattenfall ännu

nått den stegring, som med säkerhet kan beräknas inträffa, och medan

möjlighet ännu finnes att välja mellan flera användbara kraftkällor, förskaffa

den erforderliga vattenkraften i statens hand synes därför påtaglig.

Staten är visserligen i nu förevarande frågor mera oberoende än i

åtskilliga andra ärenden, där staten behöfver tillhandla sig enskild egendom,

i det att här ofta finnas flere vattenfall, som kunna lämpa sig för

inköp och användande till drifkraft för en viss statsbanelinje, liksom ju

staten, där ett öfvergående till elektrisk drifkraft genom själfva kraftkällans

höga pris blir ofördelaktigt, kan bibehålla ångdriften, som nog

ändock behöfver anlitas såsom reserv. Men just för att betrygga statens

fulla frihet i nämnda hänseende, måste det vara af vikt, att i tid vidtaga

förberedelser för att kunna inköpa lämpliga vattenfall för skäliga pris.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 102.

Mot att staten uppträder som spekulant i afsevärdare omfattning å

enskilda vattenfall för att därmed tillförsäkra sig erforderlig kraft för ett

allmännare införande af elektrisk drift å statsbanorna, kan emellertid

den invändningen göras, att därmed fara kunde föreligga, att möjligheten

för landets industri att förvärfva för dess utveckling lämpliga fall

alltför mycket inskränkes, till skada för den uppblomstring af industrien,

som man förväntar ocb som är af sådan betydelse för kela landet.

Vidare kan ock den invändningen framställas, att staten, genom att uppträda

som konkurrent till den enskilda industrien, skulle uppdrifva prisen

å vattenfallen i allmänhet till en böjd, som vore menlig för vattenfallens

användande såsom kraftkälla i industriens tjänst. Jag anser dock, att

dessa invändningar icke äga afgörande betydelse. Tillgången på vattenfall

i vårt land är riklig, och många af dem äro så belägna eller hafva så

ringa eller ojämn kraft, att de icke lämpligen kunna ifrågakomma till förvärf

af staten för järnvägsdrift. Att staten genom att uppträda såsom

spekulant å enskildas vattenfall emellanåt kommer i konkurrens med den

enskilda industrien, kan icke alldeles undvikas, men detta uppväges åter

däraf, att staten å andra sidan kan till enskildas bruk upplåta staten

tillhöriga vattenfall, som ej lämpa sig för elektrisk drifkraft för statens

järnvägar.

Det torde äfvenledes böra bemärkas, att anläggandet af elektriska

kraftstationer, afsedda för järnvägsdrift, äfven i andra afseenden kan vara

af betydelse. Från järnvägens stora kraftstationer kan nämligen ofta,

utan hinder för deras egentliga ändamål, levereras ström till privat industri,

landtbruk, belysningsändamål m. m. Framför allt för landtbrukets behof,

i den mån maskiner därstädes komma i allt allmännare bruk, måste detta

förhållande blifva af icke ringa betydelse.

Äfven om, mot förmodan, det skulle visa sig, att den drifkraft, som

med elektricitetens hjälp kan hämtas ur vattenfallen, ej skulle kunna lämpligen

användas för ett ekonomiskt och i öfrigt fördelaktigt drifvande af

tågen å statens järnvägar i den omfattning, jag anser mig ha anledning

att förutsätta, kan någon risk icke vara förenad med här ifrågasatt förvärf

af enskilda tillhörande vattenfall. Det lärer nämligen icke möta

någon svårighet att, om staten så finner lämpligt, realisera de inköpta

vattenfallen på sådana villkor, att den utgift, som deras inköp

betingat, blir till fullo uppvägd, öfriga industriella ändamål kräfva

med växande begärlighet så mycket af detta slags kraft, att hvad

staten däraf kan äga alltid kommer att behålla ett betydligt ekonomiskt

värde. Och skulle staten, livilket antagligen vore än klokare,

i stället för att sälja flere eller färre af de för eventuell elektrisk

]Jih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

statsbanedrift inköpta vattenfall, som icke komma att härför användas,

vilja göra de i dessa fall nedlagda medel fruktbärande medelst fallens

upplåtande för viss tid åt enskilda eller genom anläggande af kraftstationer

och levererande af elektrisk energi från dessa till andra industriella

ändamål än järnbanedrift, lärer staten säkerligen erhålla god

afkastning å dessa medel.

Jag vill dock framhålla, att staten bör gå fram med varsamhet, då

det gäller inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, samt att härvid särskild t

afseende torde böra fästas, utom vid fallets belägenhet och lämplighet i

öfrigt, jämväl vid det förhållande, om staten förut äger en del af vattenfallet

eller icke. Samlande af ett vattenfall på en hand utgör gifvetvis en

fördel för dess lämpliga utnyttjande. En noggrann pröfning af hvarje

förekommande fråga om inköp blir således nödvändig. Hufvudsaken är

att möjlighet beredes Kungl. Maj:t, att, om och när för elektrisk järnvägsdrift

lämpliga vattenfall stå till buds, förvärfva desamma. Att med

nu ifrågasatt kreditiv bestrida alla de kostnader, som erfordras för inköp

af sådana enskilda tillhöriga vattenfall och vattenfallsandelar, som

lämpa sig såsom kraftkällor vid ett allmännare införande å statsbanorna

af elektrisk drifkraft, torde visserligen icke vara möjligt; men den här

ifrågasatta åtgärden bör alltid blifva till gagn såsom en afsevärd början

till sådana förvärf.

Jag har i följd häraf icke något att erinra mot det belopp, som

af järnvägsstyrelsen för ändamålet föreslagits. Hvarje särskild fråga om

inköp skall ju i hvarje fall underställas Kungl. Maj:t, som därvid icke lärer

underlåta tillse om det ifrågasatta förvärfvet kan ske till fördel för staten.

För att, oberoende af spekulationer och däraf föranledd prisstegring,

kunna vid blifvande inköp afsluta för staten fördelaktigaste aftal, hvilket

ju ock är syftet med den nu föreliggande framställningen, är det nödvändigt,

att anbuden skola kunna inom kortast möjliga tid slutgiltigt

pröfvas. Det torde därför icke böra ifrågasättas att för hvarje gång

draga inköpsfrågorna under Riksdagens pröfning.

Med afseende å sättet för medlens anskaffande anser jag, att då

fråga är om utgifter, som kunna uppgå till så afsevärda belopp som nu

förevarande, riksgäldskontoret bör tillhandahålla erforderliga medel. Medan

frågan om införande af elektrisk drift å statsbanorna ännu är sväfvande,

synes medelanskaffandet böra få en mera provisorisk karaktär och slutgiltigt

ordnas först i sammanhang med de betydande anslag, gifvetvis

utgående af lånemedel, som erfordras, om och när statsjärnvägarne i

större omfattning öfvergå till elektrisk drifkraft. Det af mig här nedan

föreslagna sättet för ifrågavarande anslags utgående är således allenast

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

interimistiskt, hvilket torde vara så mycket mera påkalladt, som de inköpta

vattenfallen, därest de ej skulle komma att användas såsom kraftkällor för

drifvande af statsjärnvägarna, torde komma att afyttras eller, med bibehållande

i statens ägo, öfverflyttas till annan förvaltning än statsjärnvägarnas.

På grund af hvad sålunda förekommit och anförts, finner jag öfvervägande

skäl tala för ett bifall till järnvägsstyrelsens förslag; och får

jag därför i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i nådig

proposition föreslå Riksdagen dels medgifva,

att inköp af sådana, helt eller delvis, i enskild ägo befintliga vattenfall,

som inom den närmaste framtiden anses komma att för drift af

statens järnvägar erfordras och livilkas inköp icke utan men för staten

anses kunna uppskjutas, må af Kungl. Maj:t beslutas till ett sammanlagdt

belopp af intill fem miljoner kronor; samt

att den afkastning, samma vattenfall kunna komma att lämna under

tiden, intill dess de varda för det med inköpet afsedda ändamålet använda,

skall inlevereras till statskontoret för att redovisas under titel extra uppbörd;

dels ock bemyndiga fullmäktige i Riksgäldskontoret att i mån af

behof, enligt Kungl. Maj:ts rekvisition, utanordna för ändamålet erforderliga

medel intill nämnda summa.

Till denna, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnade, att nådig

proposition i ärendet skulle till Riksdagen aflåtas af

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. K. Almqvist.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bilaga.

Till kungl. järnvägsstyrelsen.

Af lcungl. järnvägsstyrelsen genom herr öfverdirektören m. m.

F. Almgren anmodad verkställa utredning rörande möjligheterna i tekniskt

och ekonomiskt afseende för användandet i större utsträckning af

elektrisk drifkraft å Sveriges statsbanor med tillgodogörande af de inhemska

kraftkällor, som vattenfall och torfmossar erbjuda, får jag härmed

äran inkomma med det begärda utlåtandet.

Då emellertid, dels till följd af statsbanenätets stora utsträckning

och den olikartade beskaffenheten af enskilda sträckor däraf, dels till

följd däraf, att det elektriska järnbaneproblemet ännu befinner sig uti

stark . utveckling, en något så när fullständig utredning skulle kräfva

ofantligt mycket mera tid och medel, än som stått till mitt förfogande,

är det tydligt, att jag, såsom väl äfven torde hafva afsetts, endast kunnat

lämna en förberedande utredning angående frågans nuvarande ståndpunkt

och de möjligheter, som förefinnas för elektrisk drift af statsbanorna.

Olika system för elektrisk järnvägsdrift.

Man hör ofta sådana yttranden, som att problemet att drifva järnvägståg

med elektrisk kraft redan vore fullständigt löst, och hänvisas

därvid till det stora antal järnvägslinjer med elektrisk drifkraft, som

finnas i gång i Amerika och på senare åren äfven i Europa (Orleansbanan,

Paris—Versaille, Metropolitainbanan vid Paris, Milano—Varese—

Porto Ceresio, Hoch- und Untergrundbahn i Berlin m. fl.) och de störa

elektriska lokomotiv, som i samband med dessa anläggningar blifvit utförda,

af hvilka en del i kapacitet till och med öfverträffa de största

existerande ånglokomotiv. Det är också mycket riktigt att, sedd från

rent teknisk synpunkt utan hänsyn till kostnaden, är frågan på ett ganska

tillfredsställande sätt löst. Intet större tekniskt hinder möter att med

användande af detta amerikanska likströmssystem drifva samtliga tåg å

Sveriges statsbanor med anlitande af uteslutande inhemsk drifkraft från

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

vattenfall och torfmossar. Tager man däremot sakens ekonomiska sida

i betraktande, skall man finna, att en sådan drift blefve mycket dyrare

än den nuvarande driften med ånglokomotiv äfven med högsta hittills

förekommande stenkolspris. De banor, vid hvilka detta elektriska system

användes, hvilket endast är en utveckling af det vid spårvägar vanliga

systemet med likström af 500 å 600 volts spänning, ha i allmänhet en

synnerligen intensiv persontrafik, som erfordrar ett stort antal tåg. Detta

system kräfver också frångående från det koncentrationssystem, som är

det ekonomiskt riktiga för ångbanor, och i stället en fördelning af trafiken

i smärre och täta tåg för åstadkommande af godt ekonomiskt

resultat. Trots den så vidt möjligt genomförda trafikfördelningen, torde

ändock den elektriska drifkraften vid dessa banor i regel ej lämna afsevärdt

lägre driftkostnad per vagnaxelkilometer räknadt än driften med

ånglokomotiv. Orsaken, hvarför det likväl befunnits fördelaktigt utrusta

banor med elektrisk drifkraft efter detta system, är att söka uti den

ökade persontrafik och därmed följande större inkomster, som erhållas

dels till följd af sönderdelningen i tätare tåg dels till följd af andra

fördelar, som för personbefordran vinnes, såsom frånvaron af rök som

särskildt i tunnlar är besvärlig, och den större hastighet, som kan erhållas

bland annat genom snabbare igångsättning vid stationerna. Till

följd af dessa egenskaper har det elektriska likströmssystemet erhållit

användning vid bland annat ett stort antal förstadsbanor samt upphöjda

eller underjordiska järnvägar i de stora världsstäderna, och torde detta

för närvarande vara det lämpligaste system, som existerar för drift af

sådana banor. Den tyska statsbaneförvaltningen har synbarligen äfven

kommit till insikt härom, i det den helt nyligen med firman Union E. G.

i Berlin träffat aftal om införande af elektrisk drift å en 9 km. lång

förstadssträcka invid Berlin mellan Potsdamer Ringbahnhof och Gross

Lichterfelde Ost.

Ehuru väl äfven i Sverige en och annan kortare sträcka finnes, å

hvilken sådan drift med fördel skulle kunna användas för lokaltrafiken,

såsom exempelvis linjen Malmö—Lund, så har i stort sedt vårt svenska

statsbanenät en trafik, som på intet vis kan jämföras med sådana banors,

hvarför ock ofvannämnda likströmssystem ej lämpar sig för ändamålet.

Felet ligger däruti, att trafiken är för svag i förhållande till de enorma

kostnaderna för ledningarna vid så låg spänning, som vid likström

lämpligen kan användas. En sönderdelning af tågen, där sådan kan

utföras, torde visserligen i regel medföra någon ökning af passagerarantalet,

men torde denna ökning till följd af den svaga befolkningstätheten

ej närmelsevis svara mot kostnaden för ränta och amortering å

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

ledningsanläggningarna efter detta system. Elektrisk drift af järnvägar

med sådan svag trafik kraf ver för nedbringande af ledningarnas anläggningskostnad

en vida högre spänning, än det vanliga likströmssystemet kan

erbjuda.

Likaväl som den elektriska arbetsöfverföringen i allmänhet vunnit

sin lösning först genom användandet af de höga spänningar, som möjliggjorts,

sedan växelströmstekniken kommit till högre grad af fulländning,

är det att förutse, att problemet att drifva vanliga järnvägar med

elektrisk ström skall lösas med tillhjälpa af högspänd växelström. Det

förut omtalade likströmssystemet har på så vis tagit växelströmmen i

sin tjänst, att högspänd växelström användes för att från en kraftstation

mata ett antal understationer, som sedan afgifva likriktad ström för

banans drift. Härigenom vinnes den fördelen, att antalet primära kraftstationer

kan inskränkas, men olägenheten af dyr anläggningskostnad

för ledningssystemet kvarstår, hvarjämte understationerna med deras

roterande maskineri blifva dyrbara både i anläggning och skötsel. För

undvikande af dessa olägenheter blir det nödvändigt använda växelström

direkt för drift af tågen.

De första banorna med sådan ren växelströmsdrift utfördes af firman

Brown, Boveri & C:i i Schweiz. Dessa första banor arbeta med trefas

växelström och ha två kontakttrådar med skenorna som tredje ledning,

och är spänningen i dessa kontaktledningar tämligen låg, c:a 750 volt.

Då denna spänning endast kan fortleda strömmen tämligen kort väg,

måste för fjärrledningen trefasström af hög spänning användas, och sker

omsättningen af spänningen i längs banan uppställda transformatorer.

Dessa ha framför de likströmssystemet tillhörande understationerna den

fördelen att vara väsentligt billigare i anläggning och att ej kräfva

ständig tillsyn, hvarför äfven skötseln blir betydligt billigare. Däremot

har systemet den olägenheten, att minst två kontakttrådar erfordras,

hvilket gifvetvis medför komplikationer. Med den låga spänning i kontaktledningen,

som här nyttjats, är systemets användbarhet tämligen

begränsadt. Emellertid ha sedermera försök utförts af firman Siemens

& Halske i Berlin rörande möjligheten att använda trefasström af hög

spänning upp till 10,000 volt i kontaktledningen. Dessa försök ha

sedermera fullföljts af det mycket omtalade »Studiengesellschaft fur elektrische

Schnellbahnen», hvilket, som namnet angifver, hufvudsakligen

satt sig före att studera möjligheten att medels elektrisk drifkraft uppnå

extra stor hastighet för drift af expresståg, och har därigenom visats

möjligheten att använda högspänd trefasström i kontaktledningen under

de omständigheter, som vid dessa försök förekommo; men det torde ej

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

vara bevisadt, och i själfva verket får det anses osannolikt, att högspänd

trefasström med två å tre kontakttrådar lämpligen kan användas å vanliga

banor, hvarest korsningar, växlar och tunnlar förekomma. En annan

framstående firma, Ganz & C:o i Budapest, har sedan flere år varit

sysselsatt med den elektriska utrustningen å en bana i Italien, Lecco—

Colico—Sondrio—Ghiavenna. Spänningen i kontaktledningen är här

3,000 volt med två trådar och skenorna som tredje ledare, men ha likväl

speciellt i tunnlarne svårigheter därmed visat sig. Emellertid har

nu efter åtskilligt experimenterande en del af banan utan tunnlar kunnat

öppnas för trafik.

Orsaken, hvarför man vid användandet af växelström i första rummet

vände sig till det vid arbetsöfverföringar vanliga trefassystemet,

ligger däruti, att enligt detta system sedan länge goda motorer kunna

utföras. Den vanliga enkla enfasströmmen har den för bandrift stora

fördelen att endast kräfva en tråd, då skenorna användas som andra

ledning, men har den stora olägenheten, att fullgoda motorer hittills ej

kunnat konstrueras härför. Särskildt besitta de vanliga enkelfasmotorerna

det stora felet att ej kunna sättas i gång med belastning. De

måste medels särskilda elektriska anordningar sättas i gång i tömning,

och kan belastningen tillföras, först sedan de iippnått nära nog full

hastighet. Dessutom äro de redan vid en trefasmotor begränsade möjligheterna

till hastighetsreglering vid en enkelfasmotor ytterligare reducerade

nära nog till noll, hvilket allt gör, att en sådan motor är synnerligen

olämplig för bandrift. Då emellertid enkelfasströmmen i öfrigt

likaväl som trefasströmmen kan användas för förledande af energi på

långa afstånd medels användandet af hög spänning och dessutom har

den stora fördelen att vid kontaktledningen endast kräfva en enda tråd,

då skenorna äfven användas, så har man på senare åren allt mer börjat

syssla med frågan, huru enkelfasström lämpligen skulle kunna användas

för ifrågavarande ändamål. Då hittills kända enkelfasmotorer, som

nämndt, ej lämpa sig för drifvande järnvägståg, har man tänkt sig att

på själfva lokomotivet åstadkomma en omvandling af strömmen till

sådan ström, som lämpar sig för motordrift, nämligen antingen likriktad

ström eller trefas vexelström. Af dessa är likströmmen så till vida att

föredraga, att den erbjuder de mest ideala möjligheter för hastighetsreglering.

Trefasström har, som förut nämnts, endast mycket begränsade,

ehuru kanske för vanliga behof tillräckliga, möjligheter för sådan

reglering, men har den fördelen, att omvandlingen från enkelfas till

sådan ström kan utföras med tillhjälp af enklare maskineri, än som

erfordras för omvandling till likström. I båda fallen erfordras emellertid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

roterande maskineri å lokomotivet för strömändringen, hvarigenom en

del af lokomotivet måste utbildas som maskinrum. Detta medför gifvetvis

en komplikation och ökning af den döda vikt, som måste medföras.

Dessa olägenheter uppvägas dock rikligen vid banor med svag trafik af

de lägre anläggningskostnaderna. Detta system med roterande omformaremaskineri

för strömmens omvandling å lokomotivet, som första

gången föreslogs för cirka tio år sedan af amerikanaren Ward-Leonard,

har blifvit kalladt mobilomformaresystemet och har sedermera upptagits

af bland andra Maschinenfabrik Oerlikon i Schweiz, som nu å en del

af schweiziska statsbanorna skall göra försök härmed. Denna firma

omformar enfasströmmen till likriktad ström, och tyckes ha nedlagt mycket

arbete på att i detalj utarbeta detta system. Då mobilomformaresystemet

af de system, som voro kända, då jag påbörjade min utredning,

har de bästa förutsättningar att lämpa sig för våra förhållanden,

har jag lagt det till grund för följande beräkningar. Utom olägenheten

af onödigt stor död vikt och komplikation, har emellertid detta

system två andra olägenheter gemensamt med andra hittills föreslagna

rent elektriska system, nämligen:

1. Ett å linjen arbetande lokomotiv kräfver från kraftstationen en

ström, som är särdeles varierande, i det den stundom uppnår sitt maximum

och stundom nedgår till noll eller till och med blir negativ, då

strömåtervinning användes för bromsning. Då hvarje tåg tillför kraftstationen

så varierande belastning, och antalet å linjen befintliga tåg

dessutom varierar högst betydligt, kommer kraftstationens belastning att

äfvenledes vara underkastad stora förändringar, hvilket tydligen gör

strömkostnaden betydligt mycket högre, än om belastningen vore mera

jämnt fördelad. För att motarbeta denna olägenhet erfordras tydligen

dels omarbetande af farplanerna, i den mån detta låter sig göra, för

erhållande af ett möjligast konstant antal tåg på linjen samtidigt under

dygnets timmar, dels anordningar å lokomotivet för utjämnande af dess

strömkonsumtion. Vid mobilomformaresystemet med likström skulle ju

denna utjämning kunna tänkas ske medels å lokomotivet anbragt buffertbatteri.

Tyvärr omöjliggöres emellertid detta för närvarande dels till

följd af de nu i handeln befintliga ackumulatorernas olämplighet och

bristande hållbarhet för traktionsändamål, dels till följd af den redan

förut alltför stora döda vikten.

2. Hela driften är beroende på, att ständig förbindelse uppehälles

mellan kraftstationen och lokomotivet. Skulle ledningen någonstädes

blifva skadad, så att afbrott uppstår, äro de tåg, som härigenom ej få

ström, urståndsätta att komma framåt. För erhållande af denna stän
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

diga strömtillföring är man tvungen att öfverallt framdraga kontaktledningar

äfven å bangårdar, i tunnlar och andra svårtillgängliga ställen,

hvarest man kan förutse betydande kostnader och svårigheter för beredande

af en driftsäker högtensionsledning. Tydligtvis skulle anbringandet

af ett buffertbatteri af tillräcklig kapacitet att ensamt kunna drifva

tåget en kort sträcka äfven kunna afhjälpa denna olägenhet. Då emellertid

detta af ekonomiska och andra skäl, som förut nämndt, ej för

närvarande torde vara möjligt, torde ej heller denna olägenhet på rent

elektrisk väg praktiskt kunna aflägsnas på elektroteknikens nuvarande

ståndpunkt.

Då det emellertid både ur driftsäkerhetens och ekonomiens synpunkt

skulle vara särdeles önskvärdt att å lokomotivet kunna åstadkomma sådan

arbetsackumulering, att man dels kunde åtminstone till en del utjämna

lokomotivets strömåtgång, dels kunde få det att gå korta sträckor utan

ström, så har man föreslagit andra medel, än elektriciteten erbjuder, till

åstadkommande häraf. En amerikanare Arnold har helt nyligen meddelat

hufvuddragen af ett system, med hvars utarbetande lian i åratal

varit sysselsatt och som nu är under utförande å en bana i Amerika,

vid hvilket han använder komprimerad luft som ackumulator. Då systemets

detaljer ännu ej äro offentliggjorda och försöken ej utförda, är det

ej möjligt att nu kunna afgifva något yttrande om detta system. Hvad

man vet är, att därvid användes å lokomotivet en enkelfasmotor för drift

af kompressorer, och är denna motors såväl primära som sekundära del

roterande, hvarigenom erforderlig hastighetsreglering kan erhållas. Genom

ackumuleringen skulle ofvannämnda båda önskemål uppnås, hvarvid äfven

den fördelen torde kunna vinnas, att med samma driftsäkerhet högre

spänning å linjen kan användas, då kontaktledningen ej behöfver framdragas

i tunnlar och å sådana ställen, hvarest den höga spänningen

skulle vara särskildt riskabel. Om också omsättningen af energi medels

komprimerad luft medför större förluster än de rent elektriska systemen,

och en del olägenheter tillkomma, som dessa ej äga, förefaller det ej

omöjligt, att medels detta system till följd af ofvannämnda fördelar

ändock billigare drift kan erhållas.

Ett tillfredsställande system för elektrisk bandrift synes framför allt

böra uppfylla följande fordringar:

1. Användandet af endast en kontakttråd med skenorna som andra

ledning.

2. Hög spänning i kontaktledningen för erhållande af låg anläggningskostnad

med sådana skyddsanordningar, att trafiksäkerheten ej i

något afseende riskeras.

Bih. till Biksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

3. Möjlighet att utan nämnvärd energiförlust åstadkomma erforderlig

reglering af hastigheten.

4. Största möjliga enkelhet i lokomotivets maskinella anordningar,

så att onödig död vikt undvikes och reparationskostnaderna blifva de

minsta möjliga.

Dessutom bör man sträfva efter att kunna tillgodose följande

önskemål:

5. Sådan anordning af lokomotivet, att detta kan arbeta en kort

tidsperiod utan strömtillförsel.

6. Möjlighet att på rationellt sätt tillgodogöra större delen af den

vid gång utför lutningar och vid stannande af tåget utvecklade energi,

som nu vanligen går onyttigt förlorad i form af värme vid bromsklotsarne.

7. Möjlighet att vid särskilda tillfällen kunna tillåta stor spänningsförlust

i ledningssystemet och trots detta erhålla tillräckligt kraftpar å

lokomotivets motorer.

8. Möjligast konstanta belastning af kraftstationens maskineri, hvilket

utom genom farplanernas ändamålsenliga utarbetande bör i viss grad

kunna vinnas antingen genom kraftackumulering å lokomotiven, så att

dessas strömåtgång blir så konstant som möjligt, eller genom ackumulering

i kraftstationen, motsvarande de vid spårvägscentraler brukliga

buffertbatterierna.

Intet af de förut nämnda systemen för elektrisk järnvägsdrift tillfredsställer

alla dessa fordringar, men de i senaste tid framkomna uppslagen

tyda på sådana framsteg på detta område, att man har anledning

hoppas att inom kort kunna erhålla ett för våra förhållanden fullt lämpligt

system. Det system och de anordningar, som jag i det följande

lagt till grund för beräkningarna, äro icke af den art, att jag i allt vill

rekommendera dem till utförande, detta dels därför att det ej varit möjligt

på så kort tid få färdigt ett system med sorgfälligt utarbetade

detaljer, dels därför att under arbetets gång tekniken gjort framsteg, då

ju för närvarande ett rastlöst arbete pågår inom den elektrotekniska

världen för lösande af hithörande problem. Emellertid anser jag, att de

af mig i det följande gjorda förutsättningarna och föreslagna anordningarna

äro tillräckligt noggranna för att tjäna som utgångspunkt för

frågans bedömande ur ekonomisk synpunkt.

Kraftkällorna.

För erhållande af kännedom om de kraftkällor i form af vattenfall

och torfmossar, som stå till buds för drift af statsbanorna, har jag dels

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

jKungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

tagit del af vattenfallskommitténs utlåtande i ämnet, dels erhållit upplysningar

af särskilda sakkunnige, nämligen ingenjör J. Gust. Richert

och statens torfingenjör löjtnant E. Wallgren, hvilka båda till kungl.

järnvägsstyrelsen afgifvit särskilda utlåtanden. A medföljande karta (pl. 1)

har jag uppritat de kraftkällor, som jag till följd af läge och krafttillgång

ansett i första rummet böra komma i åtanke utan hänsyn tagen

till äganderätten. Skulle en eller annan af dessa kraftkällor ej kunna

användas, därigenom att öfverenskommelse med ägaren vid eventuellt

utförande ej skulle kunna träffas, finnas på de flesta ställen andra i närheten

belägna kraftkällor att tillgå, som likaledes kunna användas. Såsom

synes, är antalet kraftstationer antaget till 22, hvilket vid en total banlängd

af 4,332 km. gifver en sträcka af i medeltal ej fullt 200 km. banlängd

för hvarje kraftstation.

Enligt planen blir största afståndet från en kraftstation till den mest

aflägsna delen af tillhörande bansträcka ej öfver 160 km. Detta afstånd

är ej större, än att jag tänkt mig möjligheten däraf, att vid eventuellt

uppkommande tillfälligt fel å en kraftstation, hvarigenom denna blir urståndsatt

lämna ström, skall åtminstone den allra nödvändigaste trafiken

å dennas distrikt kunna bedrifvas med ström från de närliggande kraftstationerna,

hvarvid då möjligen en del tåg kunde besörjas af ånglokomotiv.

Härigenom skulle från en kraftstation ström komma att lämnas

på ett afstånd af 200 å 300 km., hvilket ej torde få anses öfverdrifvet

i betraktande däraf, att i Förenta Staterna elektrisk arbetsöfverföring

med fördel användes på afstånd af öfver 300 km., hvarvid en spänning

af cirka 40,000 volt användes och enligt senaste meddelanden till och

med 60,000 volt. Emellertid fordras tydligen för att en kraftstation

skall kunna tjänstgöra som en reserv för de angränsande, att dess krafttillgång

är riklig, hvarför det är viktigt, att sådana kraftkällor väljas,

som ha väsentligt större kraft, än som för det egentliga behofvet erfordras.

För att emellertid driften ej må fördyras genom att kraftstationerna

utrustas med maskineri, som endast mycket sällan kommer till

användning, har jag tänkt mig möjligheten af att från kraftstationerna

leverera ström för andra ändamål, först och främst för järnvägarnes

eget behof af drifkraft vid verkstäder, belysning af stationer m. m.,

men dessutom för industriens behof samt för belysning af städer och

samhällen, vid hvilka anläggningar för ändamålet behöflig reserv kan

erhållas genom strömmens omvandling till likström och användandet af

ackumulatorsbatterier. Strömmen skulle då af järnvägen levereras på

det villkor, att vissa inskränkningar i kraftbeloppet finge tolereras, när

bandriften så fordrar, hvilket emellertid vid ett rationellt utförande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

ytterst sällan torde komma i fråga. I de mera befolkade delar''af landet,

hvarest upprätthållandet af trafiken under alla omständigheter är

af största betydelse och reserv således mest nödvändig, torde det ej

heller möta svårighet att erhålla afnämare för den öfverflödiga strömtillgången.

Vid de stora kraftstationer, som för järnvägsdriften erfordras,

bör strömmen kunna framställas och säljas så billigt, att dess tillhandahållande

måste betraktas som en verklig vinst för landets industri och

öfriga näringar, och tillika medföra så pass stor behållning, att järnvägarnes

eget behof af ström kommer att erhållas mycket billigt. För

utjämnande af de i alla fall oundvikliga belastningsvariationerna å kraftstationerna

kan den elektrokemiska industrien vara särskildt nyttig, enär

sådan i allmänhet utan olägenhet kan använda ström af betydligt varierande

styrka, hvarför sådan ström bör af järnvägen kunna tillhandahållas

till extra lågt pris.

Af de i planen upptagna kraftstationerna äro 17 för’vattenkraft och

5 för torf. För samtliga dessa finnas ungefärliga uppgifter om naturkraften

utom för den med n:r 12 betecknade sydvest om Stockholm belägna

torfstationen. Det är visserligen bekant, att torfmossar finnas i

Södermanland såväl i närheten af Järna som mellan Elfsjö och Huddinge

och på andra ställen, men någon fullständig utredning angående verkliga

tillgången och lämpligaste platsen för en kraftstation föreligger icke.

Om också icke tillräckligt stort mosskomplex finnes på ett ställe, torde

man kunna förutsätta, att man från flere mossar på få mils afstånd från

kraftstationen kan erhålla tillräcligt med torf för ändamålet, om ock till

följd af transporten priset blir något högre än å de andra torfstationerna,

som tänkas placerade i centrum af stora mosskomplex.

Beräkningar enligt moMIomformaresystemet.

Jag vill nu öfvergå till en beräkning af ungefärliga anläggningsoch

driftkostnaden för statsbanenätet enligt det omtalade mobilomformaresystemet.

Beräkningen hvilar på följande förutsättningar och förberedande

beräkningar.

F örutsättningar:

1. Bansträckningarna äro medräknade alla å kartan angifna, således

äfven den under arbete varande Bohuslänsbanan. Totala banlängden

uppgår till 4,332 kilometer.

2. Trafiken, Ehuru, som förut blifvit påpekadt, väsentligt bättre

resultat kan påräknas genom en med speciel hänsyn till elektrisk drift

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 102.

företagen omarbetning af farplanerna, har jag för enkelhetens skull här

gjort det ogynnsamma antagandet, att de nuvarande trafikförhållandena

bibehållas, så att farplanerna förblifva oförändrade, och ånglokomotiven

helt enkelt ersättas med elektriska lokomotiv af samma styrka. Den

enda förändring, jag ansett mig i vissa fall kunna göra, består däruti,

att ett och annat extra godståg, som enligt de för sommaren 1902 gällande

farplaner kommer särskildt olägligt och samtidigt med andra tåg,

så att kraftmaximum därigenom väsentligt höjes, tänkts flyttadt till

annan tid af dagen, då trafiken är svagare, hvarigenom någon utjämning

erhållits. Alla ordinarie tåg äro däremot bibehållna liksom de flesta

extra. Vid sådana nya eller under arbete varande banor, för hvilka tidtabeller

saknas, ha antaganden gjorts angående kraftåtgången på grund

af de beräknade resultaten vid andra bansträckningar, som kunna tänkas

ha ungefär motsvarande trafik.

3. Kraftstationerna. Anläggningskostnaden för dessa är icke upptagen

i beräkningarna, enär härför skulle erfordras särskild vidlyftig

utredning för hvarje station angående kostnaden för vattenbyggnader,

grundläggning, naturkraftens förvärfvande m. m., hvilket nu naturligen

varit omöjligt utföra. I stället har jag sökt anskaffa material för bedömande

af hvad en hästkraft per år vid turbin- respektive ångmaskinaxel

i medeltal kan kosta inclusive ränta och amortering under de belastningsförhållanden,

som bandriften medför, och är kostnaden per år

beräknad efter dessa medelvärden och de maximala hästkrafttal, som

enligt kalkylen för hvarje kraftstation erfordras.

För kraftstationerna vid vattenfall finnes rikt material att tillgå för

sådana siffrors erhållande. Dels har professor Arrhenius i sin till Vattenfallskommittén

afgifna berättelse samlat en del sådana uppgifter både

från Sverige och utlandet, dels ha sådana erhållits genom Allmänna

Svenska Elektriska Aktiebolaget, som utfört elektrisk arbetsöfverföring

från ett stort antal vattenfall inom landet och vid flere af dessa kommit

i tillfälle erhålla kännedom äfven angående kostnaden för anläggning

och drift af vattenkraftsanläggningen. Emellertid är det ju tydligt, att

kostnaden specielt för vattenbyggnaderna är högeligen varierande, och

för ena fallet kan vara mångfaldigt större än för det andra. På grund af

de uppgifter, som stå till mitt förfogande, och i betraktande af de mestadels

höga fallhöjderna anser jag emellertid, att som medelvärde torde

vara fullt tillräckligt att räkna med en anläggningskostnad af 350 kronor

per hästkraft inklusive den elektriska delen af kraftstationen.

För en kraftstation å 5,000 hästkrafter, således betingande en anläggningskostnad

af 1,750,000 kronor, beräknas årliga kostnaden som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

följer, hvarvid iakttages, att räntefoten såväl här som i det följande

satts så låg som SVs procent, med hänsyn till att staten anskaffar

kapitalet:

Ränta 3Va procent å 1,750,000 ...............

amortering och underhåll af:

vatten- och husbyggnader ................

turbiner etc...........................................

. 33,000: —

. 10,000: —

kronor

61,250: —

elektriska maskiner och apparater .

. 24,000: —

).>

67,000: —

olja, trassel och dylikt samt löner .........

)>

20,000: —

kostnad för vattnet, 5 kronor per hästkraft .............

»

25,000: —

diverse ...............................................................

))

11,750: —

Summa kronor 185,000 —

Kostnaden per hästkraft och år beräknas således på detta sätt till

185,000

.. öqö ~ ^7 kronor, hvilket värde jag i det efterföljande vill använda.

Som synes, är för vattnet en årlig kostnad af 5 kronor per hästkraft

medräknad, hvilket i medeltal med säkerhet bör räcka, då en stor del

af vattenfallen egas af staten, och den kostnad, som Staten kan finna

skäligt betinga sig, ej gärna kan uppgå till så mycket som 5 kronor

per maximihästkraft, då i medeltal endast cirka en fjärdedel däraf tillgodogöres.

Däremot kan mot denna beräkning anmärkas, att någon

reserv ej är upptagen. Detta är emellertid på den grund, att jag, som

förut nämndt, tänkt att kraftstationerna skola vara afsedda att lämna

ström för andra ändamål, hvarigenom man åtminstone bör kunna räkna

på, att reservmaskinerna betala sig själfva. I vissa fall bör väl äfven

användning kunna fås för en del af den energi, som måsta hållas i beredskap

för bandriften, men hvaraf maximum endast sällan kommer till

användning. Utan hänsyn härtill eller till den vinst, som eljest bör

kunna erhållas genom leverans af ström för andra ändamål, är strömkostnaden

för bandriften beräknad efter det maximala hästkrafttalet vid

turbinaxeln, som vid ogynnsammaste kombination af tågen kräfves, multiplicerad

med det antagna priset per hästkraft och år.

Vid beräkning af kostnaden af drif kr af ten från torfstationerna har

ej liknande erfarenhet stått till buds som i fråga om vattenkraftstationerna.

Emellertid har Munktells Mekaniska verkstads Aktiebolag i

Eskilstuna benäget utfört beräkningar öfver sannolika anläggnings- och

driftkostnader för sådan kraftstation, och återfinnes denna utredning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

bland bilagorna. Kostnaden för den färdiga bränntorfven är här upptagen

till 5,50 kronor per ton vid pannorna, och torde detta pris räcka

såväl för mossens anskaffande och amortering, som för bearbetning och

erforderlig transport af torfven.

För jämförelse må meddelas, att i en publikation af Södra Sveriges

Tortindustriförening uppgifves priset för en ton färdig bränntorf tillverkad

rationelt i stor skala till cirka 5 kronor inclusive ränta och amortering,

och bör väl priset genom förbättrade tillverkningsmetoder än

ytterligare kunna nedbringas. Det är gifvet, att vid kraftstationer med

så starkt varierande belastning måste man räkna vida högre bränsleåtgång

per hästkrafttimme, än som skulle erfordras vid konstant belastning.

Torfåtgången per hästkrafttimme är enligt beräkningen:

16,000-1,000

365-24-800

under det att man vid konstant belastning ej skulle behöfva räkna mer

än högst 1,4 kilogram. 1 beräkningen är antagen en medelbelastning

af 800 hästkrafter eller Vs af maximum. Enligt senare kalkyler är

emellertid förhållandet mellan maximum och medelvärdet = 4,08 hvarför

faktiskt bränsleåtgången blir högre eller cirka 19,000 ton i stället för

angifna 16,000. Till årliga kostnaden 270,000 kronor tillkommer således

kostnaden för 3,000 ton torf å 5,50 eller kronor 16,500, så att

totalsumman blir 286,500. Beräknadt efter maximihästkraft blir således

årliga kostnaden:

286,500

4,000

==71,62 kr.

eller i rundt tal 70 kr., hvilket värde jag lagt till grund för följande

beräkningar. Kostnadan för hästkraft och år är således nära dubbelt

så stor som vid vattenfall. Emellertid är det ju tydligt, att om utjämning

af belastningen kan erhållas, fås längre bränsleåtgång per hästkrafttimme

och därigenom billigare kraftkostnad. Det är äfvenledes

möjligt, att genom direkt tillgodogörande af torfgasen medels gasmaskiner

i stället för dess förbränning för alstrandet af ånga högre effekt

och billigare driftkostnad kan erhållas. Då emellertid ännu ej tillräcklig

erfarenhet torde, föreligga rörande gasmaskiner af denna storlek och

liknande belastningsförhållanden, har jag ej för närvarande kunnat taga

denna möjlighet under ompröfning.

De angifna siffrorna 37 och 72 kronor gälla vid turbin, resp. ång
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

maskinsaxel, men innefatta, som synes, äfven ränta, amortering, underhåll

och skötsel af de elektriska generatorerna, transformatorerna och apparaterna.

Genaratorerna utveckla enkelfas växelström, som medels transformatorerna

uppbringas till en spänning af cirka 40,000 volt. Frekvensen är antagen

till 25 perioder i sekunden. Äfven vid större elektriska arbetsöfverföringar

för andra ändamål än bandrift har på senaste åren tämligen

allmänt användts låg frekvens till följd af de fördelar, som därigenom

vinnas i fråga om själfinduktion och kapacitet i ledningar m. m., och

vid bandrift, hvarest man vill använda skenorna som ledning, finns ett

ytterligare skäl härför, enär elektriska ledningsmotståndet i skenorna

ökas betydligt med frekvensen. Emellertid torde en mindre ändring af

frekvensen ej inverka väsentligt på resultatet af efterföljande beräkninningar.

Möjligt är, att vid närmare pröfning skall anses lämpligt använda

ännu lägre frekvens än 25 perioder.

4. Ledningssystemet. Den från kraftstationen utgående strömmen af

e:a 40,000 volts spänning kan tydligen ej direkt användas för lokomotivdriften.

Som förut nämndt har med trefasström enspänning af 10,000

volt i vissa fall med fördel användts i kontaktledning, och skulle då för

enkelfas med endast en tråd ännu högre spänning kunna användas. Maschinenfabrik

Oerlikon föreslår vid sitt system en spänning af 15,000 volt,

likaså den förut omtalade amerikanaren Arnold, och torde denna spänning

med fördel kunna användas i de fall, hvarest i tunnlar, å stationer och

andra ställen, där den höga spänningen är riskabel, antingen kontaktledning

alls icke eller ock särskild sådan med lägre spänning användes. Då

detta emellertid vid det system, som här är under ompröfning, förutsätter

anbringandet af antingen en transformator eller eu ackumulator

å lokomotivet, hvilket försvåras genom den i alla fall stora vikten af

ett omformarelokomotiv, och erfarenheten från Lecco-Colico-banan manar

till försiktighet, har jag ej ansett lämpligt räkna med högre spänning

än 7,500 volt i kontaktledningen. Framdragandet af en kontaktledning

med denna spänning genom en tunnel kräfver för åstadkommande

af tillräckligt utrymme och säkerhet mot öfverslag, en utvidgning

af tunneln, ett arbete som visserligen ej torde vara omöjligt att

utföra, men som med säkerhet medför en rätt betydande kostnad. De

förslaget åtföljande bilagorna n:o 5 och 6 visa, huru kontaktledningen

å fri bana och i tunnel möjligen skulle kunna utföras.

Det är antaget, att skenorna skola användas som ena ledaren för

öfverförande af ström till lokomotivet, såsom vid likströmsbanor och

spårvägar allmänt brukas. Vid dessa banor medför skenledningen den

olägenheten, att till följd af spänningsskillnaden mellan olika punkter

af skensystemet en del af strömmen kommer att gå i jorden och ge
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

nom där förlagda rör eller andra föremål af metall, livilka därigenom

utsättas för faran af att skadas genom elektrolytiska processer. Då i

förevarande fall växelström användes, är emellertid denna möjlighet

utesluten, däremot uppstå till följd af den höga spänningen en del andra

olägenheter. För personer och kreatur, som komma i beröring med

skenorna, torde ringa eller ingen fara föreligga, enär de punkter, som

man på en gång kan komma i beröring med, äro så nära hvarandra

belägna, att någon afsevärd spänningsskillnad mellan dem ej kan uppstå.

Invid spåret belägna ledande föremål, som man möjligen kunde

komma i beröring med samtidigt med skenorna, torde lämpligen elektriskt

förenas med dessa för undvikande af sådan spänningsskillnad.

Då skenorna användas som ledning, och lokomotivets järnstomme

tydligen står i ledande förbindelse med dessa, ställas gifvetvis stora

fordringar på isoleringen af de liögtension förande elektriska delarne å

lokomotivet. Denna svårighet torde emellertid kunna öfvervinnas.

Största olägenheten af skenledningen består uti dess skadliga inverkan

på de i närheten af banan löpande telegraf- och telefonledningarna.

Då telegrafledningarna äro enkeltrådiga och använda jorden som återledning,

är det sannolikt, att de i jorden vagabonderande från skenorna

utgående banströmmarna komma att inverka skadligt på telegraferingen.

Denna olägenhet skulle då afhjälpas genom anskaffande af metallisk

återledning för telegrafledningarna, hvarvid sannolikt en tråd skulle

kunna användas som återledning för ett stort antal ledningar. Telefonledningar

göras nu allmänt dubbeltrådiga och skulle någon fara för

dem ej förefinnas annat än för det fall, att en del tillhörande isolatorer

blifvit skadade, så att telefontrådarne ligga an mot isolatorkrokarne af

järn. Om stolparne äro fuktiga, kan man tänka sig, att de vagabonderande

strömmarne åstadkomma ström genom stolparne och krokarne,

så att telefoneringen blefvc förstörd, hvartill ej fordras mycket, då telefonströmmarne

ju äro ytterst svaga. Häremot kan ej gärna fås annat botemedel

än flyttning af telefonledningarna från banans närhet, enär man ej

kan tänka sig få pålitlig isolering af telefontrådarne utan afsevärdt ökad

kostnad. Vid de schweiziska Amxelström sb anorna med skenledning äro

visserligen svagströmstrådarne placerade å samma stolpar som banströmstrådarne,

utan att mig veterligt nämnvärd olägenhet däraf uppstått, men

är spänningen där afsevärdt lägre, hvarför någon slutsats ej kan dragas

härutaf för ifrågavarande fall. Visshet om hvilka åtgärder, som böra

vidtagas för effektivt skydd af svagströmsledningarna, kan ej vinnas

annat än genom experiment. Då emellertid svagströmsledningarna, tillhörande

dels statens järnvägar, dels Kungl. telegrafverket, i allmänhet

löpa å båda sidor af banan, och stolpar för uppbärande af banledninBih.

till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. (i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

garna åtminstone måste upptaga ena sidan, torde en omflyttning af dessa

svagströmsledningar i alla fall erfordras. Dels därför att antalet af sådana

ledningar är väsentligt olika på olika bansträckor, dels till följd

af ofvannämnda ovisshet angående erforderliga åtgärder, har det varit

omöjligt få en något så när exakt siffra för kostnaden för dessa ändringar,

utan har jag måst slumpvis insätta en summa härför. Emellertid

är det ju tydligt, att genomförandet af elektrisk drift å statsbanorna,

om sådan kommer till stånd, kommer att kräfva en rundlig tid, under

hvilken vid eventuelt af andra orsaker påkallade ändringar af svagströmsledningarna

hänsyn till dessa förhållanden kan tagas.

Trots de påpekade olägenheter af skenornas användande för ledningen

vinnas därigenom så stora fördelar, att man ej gärna vill afstå därifrån.

Dels blir kontaktledningen så mycket enklare och drift-säkrare,

då endast en tråd behöfver användas, dels motsvara de båda skenorna,

vid skarfvarne på lämpligt sätt ledande förbundna, en betydande ledningsarea,

som eljes måste ersättas medels dyrbara kopparledningar. A

svenska statbanorna finnas räls med vikt per meter från 40,5 ned till 27,5

kilogram. Med iakttagande af att å en del b andelar med liflig trafik inom

närmaste tiden utbyte torde komma att ske af klenare räls mot den

gröfsta typen af 40,5 kg. vikt, kan skenvikten i medeltal sättas till ungefär

33 kilogram per meter, hvilket för båda skensträngarne svarar mot en

area af c:a 8,450 kvadratmillimeter. Med hänsyn till ökningen af motståndet

dels genom öfvergångsmotstånd vid skarfvarne, dels och hufvudsakligen till

följd af själfinduktionen kan man antaga, att skenledningen vid en frekvens

af 25 perioder har ett motstånd högst 50 gånger så stort som

det ohmska motståndet af en lika stor koppararea. Skenledningen skulle

då svara mot en kopparledning af — = 169 kvadratmillimeter area.

ou

En kopparledning af denna area inkl. isolatorer och uppsättning, men exkl.

stolpar, kan beräknas kosta c:a 2,600 kr. per kilometer, hvilken kostnad

således till en början skulle tillkomma om skenorna ej användes.

Omflyttningen af svagströmsledningarna kan ej gärna kosta mer än en

bråkdel af denna summa, hvarför det tydligen äfven är af ekonomisk

fördel att behålla skenorna som ledare. Vid användandet af lägre frekvens

än 25 perioder blir ledningsförmågan hos skenorna större och

ställer sig saken då ännu gynnsammare för skenledningen.

För styrkans och stadighetens skull torde dubbla trästolpar böra

anbefallas, då dels en tämligen lång konsol för kontaktledningen måste

fästas därvid, dels äfven isolatorerna för högtensionsledningen måste anbringas

på rätt stort afstånd från hvarandra, hvarjämte tillkommer iso
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

lator för en med kontaktledningen förenad matareledning. Kontaktledningen

är här tänkt anbringad öfver spårets midt, hvilket i alla händelser

i tunnlar torde blifva nödvändigt. Å fri bana skulle det visserligen

vara fördelaktigt lia ledningen å ena sidan, da därigenom kortare

och billigare konsol erhålles, och skulle man då äfven lättare kunna

vidtaga åtgärder till skydd mot följderna af en eventuelt nedfallande

kontakttråd. Om emellertid tråden å fri bana föres på ena sidan om

spåret och i tunnlar i midten, skulle härigenom erfordras en kontaktsapparat

med förmåga att tillåta ett par meters afvikning i horisontal led.

Sådana apparater finnas visserligen i bruk vid elektriska spårvägsanläggningar,

men erfarenheten från dessa manar dock ej till efterföljd.

Huru kontaktledningen lämpligast skall upphängas och huru kontaktapparaten

skall vara beskaffad för ernående af bästa resultat

äro i öfrigt spörsmål, som väl kräfva noggrann utredning

och experiment. Om sådan anordning användes å lokomotivet, att liögtensionskontaktledningen

ej behöfver framdragas i tunnlar eller å stationer,

kan med lätthet vida mer tilltalande upphängningsanordning erhållas.

Vid beräknande af kostnaden för ledningsupphängningen har

jag emellertid utgått från den å ritningen visade anordningen, och antager

jag, att vid eventuelt utförande konstruktionen åtminstone ej skall

behöfva göras dyrare än den här tills vidare föreslagna.

Användandet af dels en högtensionsfj än-ledning, dels en kontaktledning

med lägre spänning kräfver uppställandet af transformatorer längs

linien å lämpliga afstånd. Dessa transformatorer få tydligen en mycket

varierande belastning, hvilket har sitt maximum, då tågen befinna sig

invid transformatorn, men aftager i den mån de aflägsna sig och deras

belastning allt mer tillföres angränsande transformatorer. Vissa tider

af dagen kommer hvarje transformator att vara alldeles obelastad, längre

tid, j u svagare trafiken är. Då den elektriska energi, som kan lämnas

af en transformator, hufvudsakligen begränsas af uppvärmningen, böra

transformatorernas dimensioner rättas efter trafiken, hvarför de lämpligen

göras olika å linjer med olika stark trafik. Äfven bestämmandet af

transformatorernas rätta afstånd är ett problem, som ställer sig olika

för hvarje särskild handel. Ju större afståndet dem emellan väljes, desto

gröfre kopparsektion måste användas till matareledningen och tvärtom.

Man måste så vidt möjligt bestämma afståndet, så att för en viss sträcka

summan af kostnaden för transformatorsstationerna plus kostnaden för

kontakttråden med tillhörande matareledning blir ett minimum. Emellertid

torde det vara lämpligt söka få transformatorerna placerade i närheten

af stationerna, dels emedan vederbörlig tillsyn härigenom lättare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 102.

kan åstadkommas, dels därför att belastningen blir störst å sådana ställen,

hvarest tågen mötas.

Enär således ett noggrant bestämmande af transformatorernas kapacitet

och inbördes afstånd samt kopparledningarnas areor skulle föra till

vidlyftiga kalkyler för hvarje särskild bansträcka, hvilket nu naturligen

ej kunnat medhinnas, har jag för att kunna erhålla något så när tillförlitliga

siffror rörande kostnaden för dessa anordningar i sin helhet

måst räkna med medelvärden. Jag har då räknat med det medelvärde,

som angifves i statistiken för år 1900 och 1901, nämligen cirka 170,000

vagnaxelkilometer per år och bankilometer och efter jämförelse med

farplanerna till de bandelar, som ega ungefär denna trafikintensitet, erhållit

ett visst antal tåg samtidigt å en linje af viss längd, hvarefter

j ag beräknat de förut nämnda elektriska storheterna för en sådan sträcka.

På så sätt har jag erhållit ett medelvärde på priset per kilometer ledning

inkl. transformatorer hvilket medelvärde torde komma sanningen

så pass nära, som det under förhanden varande förhållanden varit

möjligt.

Transformatorerna uppställas lämpligen i murade hus af tegel med

järndörr. Här anbringas äfven åskledare och erforderliga elektriska

apparater. Ständig tillsyn kräfva transformatorerna ej, men bör inspektion

då och då företagas, såväl af transformatorstationerna som af ledningsanordningarna.

Resultatet af ofvan omtalade medeltalsberäkning gifver vid handen,

att transformatorerna lämpligen uppställas på ett afstånd af 40 kilometer,

att 7 500-volts ledningen utföres med en kontakttråd om 50 kvadratmillimeter

och en lika grof matareledning, samt att högtensionsledningens

area lämpligen bestämmes till 100 kvadratmilfimeter för hvar

pol. Totala koppararean blir således 300 kvadratmillimeter. Härvid

erhållas då ungefär följande maximala spänningsförluster:

högtensionsledningen

transformatorerna.......

kontaktledningen .......

4.5 %

3,0 »

9.5 »

Summa 17,0 %

Det är dock att märka, att dessa maximivärden ej uppträda samtidigt,

utan vid olika tågkombinationer, hvarför totala spänningsförlusten

ej torde komma att uppgå till mer än 12 å 14 %.

En transformatorstation med 3 st. parallelkopplade transformatorer,

af hvilka två i nödfall kunna taga hand om belastningen, erforderliga

elektriska apparater samt byggnad af tegel med grund, inredning och

uppsättning af det hela beräknas kosta 24,000 kronor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

En upphängningsanordning å fri bana med två trästolpar af 11 meters

längd, konsol af U-järn med stag, tvärreglar af impregnerad! trä,

isolatorer för högtensions- och matareledningarna, isolatorer och hållare

för kontakttråden, bultar, beslag m. m. samt gräfning och uppsättning

dock utan trådens montering beräknas kosta 110 kronor.

I vissa fall af bergskärning, i tunnlar, vid stationer och broar torde

blifva nödvändigt skilja kontaktledningen från de öfriga ledningarna,

som då föras å särskilda stolpar, hvarigenom kostnaden blifver något

högre.

Om man frånser från tunnlar och stationer, torde medelpriset pr

kilometer kunna beräknas ungefär som följer:

30 st. upphängningsanordningar å kronor 100 ..................... kr.

300 kvadratmillimeter koppar 2,700 kilogram å 1,32............ ?>

montage af ledningarna ................................................................. »

1 transformatorstation å kronor 24,000 på hvar 40 kilometer

— ’--= per kilometer.................................................................... )>

40

ökad kostnad för ledningarnas anbringande vid bergskärning,

broar etc.............................................................................. »

åskledare och skyddsanordningar ............................ »

250 st. elektriska skenförbindningar med montage å kr. 2,60 »

diverse och oförutsedt ..................................................................... »

3,300

3,560

600

600: —

350

350

650

290

Summa per kilometer kronor 9,700

I tunnlar torde blifva nödvändigt göra utvidgningar upptill och

samtidigt anbringa upphängningsanordningarna för kontakttråden tätare.

Kostnaden för detta arbete, som gifvetvis blir svårt att utföra under

pågående trafik, har jag antagit till kronor 100 pr meter.

Högtensionsledningarna äro, som af det föregående synes, beräknade

med tämligen ringa spänningsförlust, detta dels för att möjliggöra närliggande

kraftstationers användning som reserv för en felaktig sådan,

dels för åstadkommande af någon belastningsutjåmning. För detta

ändamål erfordras hopkoppling af högtensionsledningarna och synkron

gång af dessa stationers maskiner. Det senare torde ej vara särdeles

svårt att åstadkomma, om endast vid igångsättningen af maskineriet å

en station hänsyn tages härtill, och stationernas föreståndare medels telefon

och telegraf stå i förbindelse med hvarandra. Den elektriska hopkopplingen

af flere kraftstationer gifver ett stort sammanhängande högtensionsnät,

vid hvilket ett eventuel! afbrott af en ledning till följd af

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

kapacitetens och själfinduktionens samverkan kan åstadkomma väsentlig

förhöjning af spänningen med åtföljande faror och obehag. Det torde

vara omöjligt att på teknikens nuvarande ståndpunkt afgöra, huru långt

man lämpligen kan drifva en sådan sammankoppling, men erfarenheten

från de stora anläggningarna i västra delen af Förenta Staterna, så vidt

den här är bekant, tyckes dock ej tyda på oöfverstigliga svårigheter i

detta afseende. I efterföljande beräkningar angående kraftåtgången är

antaget, att högst 4 kraftstationer på en gång äro hopkopplade, och

att afbrott göres å sådana ställen, hvarest någon nämnvärd samverkan

mellan stationerna i alla fall ej kan påräknas. För att ej i onödan ha

alltför stora sammanhängande nät, kan man tänka sig saken så, att

hopkoppling verkställes först, då behofvet sådant kräfver, och afkoppling

sedan äger rum. Vid regelbunden trafik vet man ju, vid hvilka tider

på dygnet maximum inträder vid hvarje station och kan rätta sig därefter.

Gifvetvis böra såväl högtensions- som kontaktledningarna å lämpliga

ställen t. ex. vid transformatorstationerna förses med strömbrytare,

som möjliggöra urkoppling af en ledningssträcka, å hvilken fel uppstått,

och kan då äfven medels dessa apparater stationernas inbördes sammankoppling

efter behof regleras. En jämförelse mellan farplanerna för

olika bandelar visar, att tidpunkterna för största belastning af angränsande

kraftstationer i allmänhet ej sammanfalla, utan kan därför genom

sådan hopkoppling, som antagits, en viss utjämning erhållas, hvilken,

ehuru lågt räknad, såsom af följande beräkningar framgår, nedsätter

maximalbelastningen af en del kraftstationer.

Vid beräkningarna är antaget, att följande kraftstationer kunna vara

sammankopplade: (se tabellen).

N:ris

I— 2—3 ...............

4—5—6 ..............

7—8 .....................

9—10.....................

II— 13—16 ........

12—14—15 ........

17—18..................

19—20—21—22

Banlängd, km.

.. 568

.. 657

.. 568

.. 480

.. 388

.. 511

.. 581

.. 579

Summa 4,332 km.

Vid samtliga trådars — äfven kontaktledningens — upphängningspunkter,

är sådan anordning vidtagen, att om en tråd skulle brista, kom.

mer den ena eller bägge af de nedfallande ändarne att erhålla jordförbindning,

så att kortslutning uppstår, hvarvid den automatiska apparaten

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

i transformatorstationen verkar, så att ledningen blir strömlös och

ofarlig. Kostnaden för dessa å stolparna anbragta jordförbindningsanordningar

är medräknad i ofvanstående. För åstadkommande af

vederbörligt skydd för passagerarne mot en eventuelt å vagnen nedfallande

kontakttråd kan man lämpligen förse dessa vagnar med å taket

anbragta järn, som äro förbundna med vagnsunderredet och således åstadkomma

säker kortslutning af kontaktledningen, som då på samma sätt

blir strömlös.

Det är tydligt, att kostnaden för ledningsnätet skulle ej oväsentligt

kunna nedbringas genom användandet af högre spänning. I Amerika

användes redan 60,000 volt vid elektrisk arbetsöfverföring, och för kontaktledning

under liknande förhållanden som här, har man, som förut

nämndt, flerestädes tänkt sig 15,000 volt. Emellertid har jag för att stå

på säkra sidan ej ansett lämpligt räkna med mer än 40,000 och 7,500

volt, hvilka höga spänningar i alla fall till en början torde komma att

bereda en hel del svårigheter.

5. Lokomotiven. Som i det föregående är nämndt, antages tågsammansättningen

oförändrad, så att ånglokomotiven ersättas med elektriska

lokomotiv af samma styrka. För beräknande af lokomotivens

erforderliga hästkrafttal fordras kännedom om såväl största förekommande

tågvikt som hastigheten. Frånsedt lokomotivets vikt, kan man

antaga, att ett snälltag ej väger öfver 190 och ett godståg, frånsedt de

norrländska malmbanornas tåg, ej öfver 600 ton. Enligt farplanerna

kan medelhastigheten mellan stationerna, d. v. s. exchisive uppehåll, beräknas

till ungefär 60 kilometer för snälltåg och 23 till 28 kilometer för

godståg. Under förutsättning att lokomotivet har förmågan att afpassa

hastigheten efter belastningen, såsom ett vanligt likströmslokomotiv med

seriemotorer, hvilken förmåga i viss grad måste fordras och mycket väl

kan erhållas äfven af ett omformarelokomotiv, kan man antaga, att för

erhållande af dessa medelhastigheter, hastigheten i en stigning 1 : 100

bör sättas till resp. 50 och 20 kilometer. Om vikten af ett omformarelokomotiv

sättes till 60 ton, hvilken siffra under alla omständigheter bör

räcka till, fås följande hästkrafttal i gång uppför stigning 1 : 100:

för godståg

för snälltåg

250 (5 + 10) • 50,000

75 • 3,600

660 (4 + 10) ■ 20,000

75 • 3,600

= 695 hktr,

= 685 hktr.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Å linien Gellivare—Luleå fraktas malmtåg, vägande utom lokomotivet

ända till 1,000 ton, ocli äro äfven här stigningarna större. Emellertid

är medelhastigheten här ej öfver 25 kilometer, och går tåget med malm

mestadels utför, hvarför å den jämförelsevis obetydliga motlutningen exceptionelt

liten hastighet kan tillåtas. Jag anser därför, att lokomotiv

utvecklande, säg 700 hästkrafter vid hjulen, naturligen med vederbörlig

öfverbelastnings- och hastighetsregleringsförmåga, böra i regel vara fullt

tillräckliga för all nu förekommande trafik å svenska statsbanorna. I Norrland

förekomma visserligen stigningar 1:60, men äro hastigheterna och

vissa fall äfven tågvikterna så pass mycket mindre, att man äfven där i

bör kunna reda sig med lokomotiv af denna styrka.

För erhållande af så vidt möjligt tillförlitliga uppgifter angående

vikt och pris af ett elektriskt omformarelokomotiv af ofvannämnda styrka

hafva en del ritningar utarbetats, af hvilka förslagets bilaga n:r 7, visar

en sammanställning. Vid utarbetandet af dessa ritningar har biträde

lämnats af ingenjören vid statens järnvägar E. Bildt, som därvid konfererat

med de ledande tekniska krafterna i kungl. järnvägsstyrelsens maskinbyrå.

Uppgifter angående de elektriska maskinerna m. m. äro lämnade

af Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget.

Det här visade lokomotivet är afsedt för drifvande af snälltåg. Vid

största belastning arbeta dess motorer med en hastighet af c:a 500 hvarf,

hvilket vid en utväxling i kugghjulen af 1 : 2,08 och en drif hjulsdiameter

af 1,100 millimeter gifver en hastighet af

.500 1,1 _ 60__5o ppome|;er j timmen.

2,08 • 1,000

Lokomotivet skulle komplett väga cirka 59 ton, hvilket är något

mindre än förut antagits.

Efter verkställd kostnadsberäkning skulle ett sådant lokomotiv kunna

betinga ett pris af cirka 100,000 kronor.

För godstrafik skulle tydligen samma lokomotiv kunna användas

med ändring dels af motorernas lindning, så att dessa blifva mera långsamgående,

dels af kugghjulens utväxlingsförhållande, så att lämplig

hastighet erhålles. Eventuelt skulle ändringen endast behöfva ske medels

utbyte af kugghjulen, i hvilket fall ett och samma lokomotiv medels

anskaffande af flere satser af kugghjul skulle kunna användas för de

mest olika ändamål, och alla erforderliga variationer af dragkraft och

hastighet kunna erhållas. Härigenom vunnes tydligen fördelen af större

enhet och mindre reserv.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JSf:o 102.

Vid en bibehållen hastighet å motorerna af 500 hvarf vid största

belastning erfordras för godslokomotiv ett utväxlingsförhållande å kugghjulen

af 1 : 5,2, hvilket ej torde vara omöjligt att åstadkomma.

Anläggningskostnad.

Efter fastställande af härmed angifna förutsättningar för bansträckningarna,

trafiken, kraftstationerna, ledningssystemet och lokomotiven

vill jag nu fullfölja beräkningarna öfver anläggnings- och driftkostnaderna

för mobilomformaresystemet.

Kostnaden för ledningssystemet beräknas som följer:

4,332 kilometer ledning inklusive högtensions- och kontaktledningar

med isolator er, stolpar, skenförbindningar

och skyddsanordningar efter förut medelpris

af kronor 9,700 per kilometer...................................... kr.

Extra kostnad för 4,800 meter tunnlar å 100 kronor

per meter............................................................................. »

Extra kostnad för kontaktledning å dubbelspår och

stationspår ........................................................................... *

Kostnad för högtensions] edningar från kraftstationerna

till banan.............................................................................. ’’

Flyttning och ändring af svagströmsledningar........... »

Diverse och oförutsedt ........................................................ »’

Summa kronor

42,000,000: —

480,000: —

1,500,000: —

1,000,000: —

2,500,000: —

2,520,000: —

50,000,000: —

I det föregående är angifvet, att ett elektriskt lokomotiv enligt omformaresystemet

skulle kosta c:a 100,000 kronor, under det att ett ånglokomotiv

i medeltal endast kostar 45,000 å 50,000 kronor. Nu är

emellertid att märka, att ej alla lokomotiv torde behöfva ha så stor styrka,

som ofvan antagits, nämligen 700 hästkrafter vid hjulen, hvilket på

långt när ej torde vara fallet med ånglokomotiven, utan kunna en del

elektriska lokomotiv göras svagare och billigare. Vidare tillkommer

frågan om lokomotivens arbetsförmåga. Ett ånglokomotiv går nu i

medeltal endast cirka 45,000 kilometer pr år eller 125 kilometer om

dagen, hvilket ej är mer än hvad en vanlig elektrisk spårvagn, som går

med en medelhastighet af cirka 10 kilometer i timmen, tillryggalägger.

Orsakerna till det dåliga utnyttjandet af ånglokomotiven är att tillskrifva

följande orsaker:

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

1. I och för tvättning af pannan samt putsning och reparation

måste lokomotivet vara i verkstaden i medeltal c:a 80 dagar om året.

2. Lokomotiven arbeta i regel endast inom ett visst distrikt, hvilket

försvårar en ekonomisk användning af densamma.

Det är gifvet, att ett elektriskt lokomotiv äfven vissa dagar om

året måste intagas för reparation och putsning, dock tyder all erfarenhet

hittills på, att vida mindre tid kommer att gå åt härför, h vilket

äfven ligger i sakens natur, då hufvudsakligen roterande maskindelar

anvandas, h vilka så godt som alla äro lätt tillgängliga för inspektion.

Skulle fel uppstå å en del, torde utbyte lätt kunna ske, och en reservdel

insättas. Ehuru ett omformarelokomotiv innehåller flera delar och

således flera felkällor än ett vanligt likströmslokomotiv, har man anledning

antag, att i stället för 80 dagar hälften eller 40 dagar om året

skall räcka till för underhåll och reparationer. Då vidare alla lager till de

roterande maskinerna äro själfsmörjande, och manöverapparaten, medels

hvilken föraren behärskar rörelsen, är särdeles enkel och lättskött, bör

man, under förutsättning att lokomotiven äro af något så när liknande

anordning, kunna låta dessa byta förare lika väl som vid vanliga elektriska

spårvagnar, och torde ej heller hinder möta att låta lokomotiven

följa de genomgående tågen genom flera distrikt. På så vis bör man

kunna påräkna, att de elektriska lokomotiven gå åtminstone 100,000

kilometer pr år i medeltal. Jag föreställer mig, att trafiken skulle kunna

skötas med exempelvis följande antal lokomotiv:

150 st. stora lokomotiv å 700 hästkrafter till

pris af kronor 100,000 pr st............................ kronor 15,000,000: —

100 st. mindre eko å 400 hästkrafter till pris af

cirka kronor 70,000 pr st................................. » 7,000,000: —

150 st. ånglokomotiv för reserv och växlingar

vid större stationer å kronor 45,000 .............. » 6,750,000: —

Summa kronor 28,650,000: ■—

Enligt statistiken för år 1901 förefunnos då 633 lokomotiv med en

sammanlagd anskaffningskostnad af öfver 29,000,000 kronor, hvilken

summa för den i denna utredning beräknade större banlängden torde

uppgå i proportion till nära 33,000,000 kronor. Enligt samma statistik

var antalet tågkilometer pr bankilometer 4,576. Vid en banlängd af

af 4,322 kilometer och en arbetsförmåga hos hvarje lokomotiv af

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102. 51

100,000 kilometer pr år, fås antalet erforderliga lokomotiv för tågtjänsten

till

4,576-4,332

100,000

Då jag i det föregående upptagit kela antalet till 400 st., antager jag,

att detta med säkehet bör räcka. Till ytterligare bestyrkande af att ett

vida mindre antal elektriska lokomotiv erfordras, än nu ånglokomotiv,

vill jag framhålla, dels att nu ofta två ånglokomotiv användas för ett

tåg, dels att vid de elektriska lokomotiven mindre reserv torde erfordras,

enär, som förut påpekadt, genom kugghjulens utväxlande samma lokomotiv

kan tjäna till reserv såväl för gods- som snälltågsmaskinerna.

Med anledning af ofvanstående har jag antagit, att det för rullande

materiel erforderliga kapitalet åtminstone ej skall behöfva vara större

än vid nuvarande driftsystem. Härvid antages, att den elektriska driften

införes successivt, så att flera ånglokomotiv ej inköpas, utan vid behof

af flera lokomotiv elektriska sådana anskaffas, och ånglokomotiven få

arbeta till dess de äro utslitna.

Kraftstationernas anläggningskostnad torde gå på cirka 50,000,000

kronor, om de skola tagas till för leverans af ström äfven för andra ändamål,

hvilket kapital här ej medräknas, enär ränta och amortering härför

ingå i den beräknade årliga kostnaden för drifkraften. Frånsedt denna

summa blir det ökade kapitalet endast summan för ledningsanordningarna,

i det föregående beräknad till 50,000,000 kronor.

Driftkostnad.

En jämförelse mellan driftkostnaden för elektrisk och nuvarande drift

utföres lämpligen genom beräkning af de årliga kostnader, som tillkomma

genom den elektriska driften, och af de utgiftsposter för den nuvarande

driften, som vid införandet af elektrisk drift bortfalla eller förminskas.

Jag vill då först söka beräkna de tillkommande utgiftsposterna.

För den största af dessa, nämligen kostnaden för drifkraften, är

det nödvändigt att först bestämma erforderliga antalet hästkrafter vid

kraftstationerna. För noggrann beräkning häraf skulle tydligen kräfvas

kännedom om vanligen förekommande tågvikter m. m. för hvar bansträcka,

hvilka uppgifter det emellertid nu ej varit möjligt anskaffa.

Jag har därför äfven här nödgats räkna med medelvärden. Om snälloch

persontåg sins emellan samt gods- och arbetståg sins emellan

sammanslås, erhålles ur statistiken för år 1900 följande ungefärliga

värden:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Tågkm.

Antal

axlar pr

Yikt pr

Medeltåg- vikt exol.

Brutto ton

km., excl.

Vagnaxel-

tåg.

axel.

lokomotiv.

lokomotiv.

km.

Snälltåg .................................. .

1,410

21,2

7

148

208,700

29,800

Bland, tåg ...........................

1,340

28,2

5,2

147

197,000

37,800

Godståg ..........................

1.782

57.5

5,o

288

513,200

102,400

Summa

4,532

—

—

—

918,900

170,000

Motsvarande medelvärden å tågvikterna enligt statistiken för år

1901 afvika ej väsentligt från ofvanstående. Som synes, äro medelvärden

betydligt lägre än de maximivärden, som lagts till grund för

beräkning af lokomotivets kapacitet. Emellertid torde man dock vid

beräkning af kraftstationerna ej kunna räkna med så låga tågvikter som

dessa medelvärden, enär det stundom kan förekomma, att samtliga de å

en kraftstations område befintliga tågen äro tyngre än medelvikten. Å

andra sidan torde det med hänsyn till statistiken vara orimligt att räkna

med de omtalade maximivärdena för alla tåg. Jag har därför för beräkningen

fastslagit följande tågvikter incl. lokomotiv:

snälltåg ..................................................................... 235 ton

blandadt tåg............................................................. 260 »

godståg....................................................................... 480 »

För hvarje kraftstation ha profilerna och farplanerna (för sommaren

1902), där sådana kunnat erhållas, studerats, och med ledning häraf

beräknats kraftåtgången vid största antal samtidiga tåg och ogynnsammaste

kombination af dessa. De härigenom erhållna värdena å hästkrafttalen

vid hjulen äro upptagna i tabellen.

Efter jämförelse med samtidiga belastningsförhållandena vid de

kraftstationer, som äro sammankopplade med den ifrågavarande, är därefter

uppskattadt, hur mycket hjälp med säkerhet bör kunna erhållas

från dessa. De så ehållna reducerade värdena äro i tabellen uppförda

i en särskild kolumn, och motsvarande generatorhästkrafter i en annan.

På detta vis erhålles cn summa för hela landet, hvilken jag anser bör

vara fullt tillräcklig, nämligen 102,000 hktr, däraf 80,4000 hktr vid

vattenfalls- och 21,600 hktr vid torfmossestationerna.

För jämförelse kan det vara intressant och för beräkning af bränsleåtgången

vid torfmossestationerna särdeles viktigt att beräkna beläst
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

ningen i medeltal vid kraftstationerna. Om medelvikten af en vagnsaxel

enligt statistiken för år 1900 sättes till 5,4 ton, fås antalet tonkilometer

excl. lokomotiv till 170,000-4,332• 5,4 = 4-10°; med tillägg för

lokomotivtonkilometer fås totala antalet tonkilometer till cirka 52-108.

Antalet wattimmar pr tonkilometer kan enligt verkställd approximativ

beräkning och jämförelse med andra elektriska banor med liknande förhållanden

sättas till högst 18 vid hjulen. Häraf beräknas antalet

generatorhästkrafter i medeltal pr år, om totala medelverkningsgraden

sättes till 0,58:

52-108•18 , , „

— -- = 25,000 hästkrafter.

365 *24-736-0,58 ’

Förhållandet mellan maximi- och medelbelastningen af kraftstationerna

blir således:

102,000

25,000

4,08.

De beräknade årliga kostnaderna för elektrisk drift blifva, som

följer:

31/2 % ränta å kronor 50,000,000.......................................... 1,750,000: —

Amortering och underhåll:

linjekoppar, skyddstrådar m. m. lVa %

stolpar 10 % ................................................

transformatorer och apparater 10 % ....

byggnader 2 %..............................................

islatorer o. d. 10 %.....................................

diverse............................................................

Årliga kostnaden för drifkraften:

80,400 hästkrafter vid vattenkraftstationer å kronor 37

pr år..................................................................................... 2,974,800: —

21,600 hästkrafter å torfmossestationer å kronor 72 ...... 1,555,200: —

ökade kostnader för administration och aflöningar åt nya

tjänstemän och banbetjänte............................................ 350,000: —

diverse och oförutsedda utgifter.......................................... 320,000: —

Summa kronor 8,700,000: —

450,000

—

400,000

—

300,000

—

20,000

—

400,000

—

180,000

—

1,750,000:

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

De nuvarande utgiftsposter, å hvilka besparing kan vinnas, torde

vara hufvudsakligen följande:

Stenkol. Enligt statistiken för år 1901 var åtgången af stenkol

348,863 ton och antalet vagnaxelkilometer 653-10°, hvilket utgör cirka

535 ton pr en milljon vagnaxelkilometer (mot 553 ton år 1900). År

1901 var vidare kostnaden för bränsle incl. ved till uppeldning 6,107,000

kronor, hvilket motsvarar kronor 17,50 pr ton stenkol. Med bibehållande

af den nuvarande trafikintensiteten 170,000 vagnaxelkilometer pr bankilometer

och den antagna längden 4,342 kilometer skulle enligt

nuvarande förhållanden kolåtgången blifva:

170,000-4,332

1,000,000”

535 = 394,000 ton.

Genom införandet af elektrisk drift enligt de gjorda antagandena

skulle stenkol endast användas till ett mindre antal ånglokomotiv för

stations- och reservtjänst. Om 150 ånglokomotiv bibehållas, och dessa

antagas göra i medeltal högst 40,000 kilometer pr år, blir förbrukningen

af stenkol, om åtgången sättes till 9 kilogram för lokomotivkilometer

(enligt statistiken för 1901 är siffran för stationstjänst endast 7,33 kilogram.)

150-40,000

1,000~

9 = 54,000 ton.

Minskningen i kolförbrukningen utgör således 394,000—54,000 =

340.000 ton. För beräkning af den härigenom vunna besparingen gäller

det att antaga ett pris pr ton stenkol. Detta pris, som de senaste åren

varit uppe i 25 kronor och däröfver, är nu åter nere i cirka 15 kronor.

Om detta senare värde insättes, fås besparingen till 340,000-15 =

5.100.000 kronor. Jag förmodar, att om ånglokomotiv, såsom här

antagits, skola användas för stations- och reservtjänst, kan härtill som

bränsle användas torf exempelvis i form af briketter, livilkas tillverkning

då torde kunna kombineras med framställningen af bränntorf för kraftstationerna.

Underhåll och reparation af lokomotiven. Kostnaden för lokomotivreparationer

uppgick enligt statistiken för år 1900 till kronor 8,94 och

för 1901 till kronor 9,71 pr 100 lokomotivkilometer. Pr 1,000 vagnaxelkilometer

utgjorde samma kostnad resp. 3,58 och 3,86 kronor. För

mina beräkningar vill jag antaga de lägre värdena 8,94 och 3,58. Antalet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

vagnaxelkilometer efter föregående antaganden utgör 4,332-170,000,

oek under förutsättning* af ånglokomotiv blefve då reparationskostnaden:

4,332-170,000

-~nAn--• 3,58 = 2,640,000 kronor.

Om nu endast 150 ånglokomotiv för stations- ock reservtjänst bibekållas,

hvilka göra 150-40,000 kilometer, blir reparationskostnaden för

dessa.

150-40,000

100 ”

• 8,94 = 536,000 kronor.

Rörande kostnaden för reparation oak underkåll af elektriska lokomotiv

af detta slag föreligger ju ingen erfarenhet. Likströmslokomotiven

till Orleansbanan och Ouestbanan vid Paris ka hittills årligen i reparation

kostat ungefär 1,5 % af anskaffningskostnaden, hvarvid dock är att

märka, dels att de till följd af kort farsträcka ock ogynnsam farplan ej gå

mer än c:a 66,000 kilometer pr år, dels att de första åren gifvitvis äro

billigast. Enligt statistiken för år 1901 betingade då befintliga vagnar

vid statsbanorna en anskaffningskostnad af kronor 60,800,000 ock en

reparationskostnad af kronor 2,133,900, hvilket svarar mot ungefär 3,5 %

af anskaffningskostnaden. För elektriskt maskineri i allmänhet brukar

man räkna för underhåll 2 å 3 % af anskaffningskostnaden. På grund

af dessa siffror antager jag, att för de här ifrågasatta elektriska lokomotiven

bör 5 % med säkerhet räcka till, hvarvid naturligen förutsättes, att

införande af elektrisk drift ej sker förr, än genom erforderliga experiment

de s. k. barnsjukdomarne öfvervunnits.

Enligt föregående är anskaffningskostnaden för dessa elektriska

lokomotiv kronor 22,000,000, och blir då reparationskostnaden för dessa

1.100.000 kronor. Lägges härtill kronor 536,000 för de 150 ånglokomotiven,

fås totala kostnaden till kronor 1,636,000 mot kronor 2,640,000

om enbart ånglokomotiv användas. Besparingen skulle således uppgå till

1.004.000 eller i rundt tal 1,000,000 kronor.

Aflöningen åt eldare rn. rn. Aflöningar och öfriga omkostnader för

eldare, pumpare och kolvakter uppgick år 1901 till minst 1,600,000 kronor

vid en trafiklängd af 3,849 kilometer, hvilket vid en utsträckning af banlängden

till 4,332 kilometer i proportion torde utgöra c:a 1,800,000 kronor.

Då det är tänkt, att eu del ånglokomotiv bibehållas, kan tydligen denna

summa ej inbesparas, men jag förmodar, det ej är öfverdrifvet antaga,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

att årliga kostnaden nedsättes till kronor 800,000, hvarigenom 1,000,000

kronor inbesparas.

Diverse. Å maskinafdelningens utgiftsposter torde reduktion äfven

kunna påräknas i smörjåtgång för lokomotiv samt i tågbelysningen.

Den senare kan vid elektrisk drift fås särdeles billigt och dessutom

blifva vida mer tillfredsställande, än nu är fallet, och att smörj åtgången

bör blifva mindre, är tämligen tydligt, då endast roterande maskiner

användas, hvarest det förbrukade smörj ämnet med lätthet kan tillvaratagas

och efter rening åter användas. Vidare bör både bättre och

billigare belysning kunna erhållas af stationerna, lokomotiv- och vagnsstall

m. m. I vissa fall, hvarest ström under somliga tider finns till

öfverflöd, torde man äfven med fördel kunna anordna elektrisk uppvärmning

såväl af tågen som af järnvägens byggnader. Kostnaden för

de besparingar, som härigenom kunna vinnas, är emellertid svår att

beräkna, hvarför jag i det följande insatt en summa 100,000 kronor, som

jag antager vara lågt tilltagen.

De besparingar, som på grund af föregående beräkningar kunna

väntas genom införande af elektrisk drift, uppgå alltså till:

stenkol 340,000 ton å kronor 15 .................................... kr. 5,100,000: —

lokomotivreparationer.............................................................. >> 1,000,000: —

aflöningar m. m. åt eldare, pumpare, kolvakter........... » 1,000,000: —

diverse....................................................................................... » 100,000: —

Summa kr. 7,200,000

Resultatet visar således en besparing af kr. 7,200,000, under det

att de genom den elektriska drifkraften tillkommande kostnaderna uppgå

till kronor 8,700,000, och skulle således efter detta den elektriska driften

kosta kronor 1,500,000 pr år mera än driften enligt nuvarande system.

Då totalkostnaden för lokomotivtjänsten räknadt pr vagnaxelkilometer

vid ett stenkolspris af 15 kronor uppgår till c:a 2,1 öre skulle således till
1,

500,000 • 100 , . . , , , „

komma —----= 0,2 öre, hvarigenom kostnaden skulle okas

4,332 • 170,000 ’ ’ ö

till 2,3 öre. Härvid är emellertid att märka:

1) Efter allt att döma är stenkolspriset frånsedt tillfälliga variationer

i ständigt stigande, hvarför det i en framtidsberäkning som denna

torde vara mera berättigadt att räkna med ett pris af 20 kronor pr ton.

Om denna siffra insättes, blir besparingen i stenkol 340,000 • 20 = 6,800,000

kronor och hela besparingen 8,900,000 kronor d. v. s. större än de nya utgiftsposterna,

som beräknats till 8,700,000 kronor. Vid ett stenkolspris aj 20 kronor

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

skulle således den elektriska driften medels mobilomf''ormaresystemet vara

billigare än med änglokomotiv, som då skulle kosta ungefär 2,33 öre pr

vagnaxelkilometer.

2) Bland utgifterna för elektrisk drift spelar kostnaden för drifkraften

största rollen, ocli är, som synes, denna vida dyrare å de kraftstationer,

hvarest torf användes, än vid vattenkraftsanläggningarna. Ett

begrepp om, hvad driftkostnaden pr vagnaxelkilometer skulle uppgå till

i de delar af landet, hvarest tillräcklig vattenkraft fmnes att tillgå, kan

man erhålla genom att i beräkningen af kostnaden för drifkraften insätta

ett pris af 37 kronor för hela kraftbeloppet 102,000 hästkrafter.

Drifkraften skulle då kosta 102,000-37 = 3,774,000 kronor i stället för

2,974,800 + 1,555,200 = 4,530,000 kronor, och hela summan blefve då

7,944,000 i stället för 8,700,000 kronor. Kostnaden pr vagnaxelkilometer

skulle då uppgå till

t (7,944,000 — 7,200,000)

170,000-4,332

100 = 2,2 öre

under det samma kostnad vid ångdrift, som förut nämndt, utgör 2,1

resp. 2,33 öre vid ett stenkolspris af 15 kronor resp. 20.

3) Ofvanstående beräkningar för den elektriska driften gälla landet

i dess helhet eller större delar däraf. Emellertid är det ju tydligt, att

å vissa bansträckor äro förutsättningarna för elektrisk drift gynnsammare

än å andra, dels till följd af intensivare trafik och möjlighet att

i viss grad fördela densamma, så att proportionen mellan kraftstationens

maximi- och medelbelastning blir gynnsammare än i medeltal för hela

landet, dels till följd af lägre kostnad för drifkraften och andra orsaker.

Man bör därför kunna påräkna, att å en del bansträckningar relativt

gynnsammare resultat för den elektriska driften skall kunna erhållas,

än ofvanstående medeltalsberäkningar angifva.

4) Om man tänker sig, att trafiken i en framtid kommer att ökas,

så att flera tåg erfordras, torde man i många fall kunna insätta dessa

på sådana tider, att de ej öka kraftstationernas förutvarande kraftmaximum

eller åtminstone ej på långt när i samma proportion som

trafikens tillväxt. På grund häraf kan man med säkerhet antaga, att

vid stigande trafik kostnaden per vagnaxelkilometer med elektrisk drift

kommer att nedgå, under det att med ånglokomotiv denna kostnad

förblir oförändrad. Då det får betraktas som mycket sannolikt, att

trafikintensiteten kommer att stiga, kan man därför antaga, att förhållandena

i detta afseende i framtiden skola ställa sig gynnsammare för

elektrisk drift än utförda beräkningar visa.

13ih. till Rihsd. Prof. 1906. 1 Smil. 1 Af cl. 60 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Andra system.

Af det föregående torde framgå, att redan på teknikens nuvarande

ståndpunkt elektrisk drifkraft skulle kunna användas för hela landet

till en kostnad, som åtminstone ej vore väsentligt högre än vid drift

med ånglokomotiv, och att sannolikt för vissa bansträckor genom elektriciteten

billigare drift skulle kunna erhållas. Emellertid är det tydligt,

att om man med fördel kan använda enkelfas växelström för järnvägsdrift

trots den komplicerade och kraftödande omsättningen till likriktad

ström å lokomotivet, så blifva förutsättningarna till framgång väsentligt

större, om man kan anordna så, att växelströmmen direkt kan användas för

drift af motorerna. I det föregående har talats om det af Arnold föreslagna

systemet, som redan är under utförande, och om hvilket närmare

data snart torde vara att förvänta. Vid detta system användes asynkron

enkelfasmotor och komprimerad luft som ackumulator, så att motorn

aldrig behöfver igångsättas med belastning, hvilket gör det möjligt att

använda sådan motor. Då uppgifter ännu saknas rörande verkningsgraden

m. m. vid omsättningen till komprimerad luft, är det svårt att

nu yttra sig om kostnaden vid detta system i jämförelse med omformaresystemet.

Då emellertid dels anläggningskostnaden för linjen bör kunna

reduceras, då ledning ej behöfver användas i tunnlar och stationer, och

mindre koppar torde erfordras till följd af den jämnare belastningen,

dels till följd af ackumuleringen kraftstationernas maximibelastning sannolikt

kommer att nedgå, är det möjligt, att en beräkning- efter detta

system skall gifva ett gynnsammare resultat.

Ett ännu nyare uppslag i frågan har i dagarne framkommit äfvenledes

från Amerika genom ett föredrag hållet af chef ingenjören B. G.

Lamme vid det stora Westinghouse-bolaget. Denna firma har nu under

utförande komplett elektrisk utrustning för en bana af öfver 50 kilometers

längd efter ett nytt system, hvilket förut endast profvats i bolagets

fabriker. Det nya systemet baserar sig likaledes på användandet af

enkelfas växelström med användandet af motorer, som matas direkt af

sådan ström, och äro dessa motorer af en ny konstruktion, i hufvudsak

öfverensstämmande med likströmsseriemotorn, hvars goda egenskaper

för bandrift äro allmänt kända. I det föregående har nämnts, att någon

duglig motor för enkelfas växelström hittills ej kunnat konstrueras. Det

har visserligen varit kändt, att en vanlig likströmsseriemotor kunnat

användas äfven för växelström, om magnetfältet utförts lamineradt till

undvikande af uppvärmning genom järnförluster, men har användandet

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

af sådana motorer omöjliggjorts genom den intensiva gnistbildningen

vid strömsamlaren, hvilken det ej lyckats att förhindra. Om det emellertid

lyckats Westinghouse-bolaget att undanrödja dessa svårigheter och

således åstadkomma en växelströmsmotor med egenskaper liknande dem,

som likströmsseriemotorn äger, har frågan om elektrisk järnvägsdrift

tydligen tagit ett stort steg framåt. Då meddelandet kommer från så

kompetent håll, och firman redan afslutat kontrakt om stora leveranser,

kan man ej betvifla riktigheten häraf, ehuru ännu ej blifvit meddeladt,

genom hvilka medel man lyckats öfvervinna de med sådana motorers

konstruktion förenade svårigheterna. Om man emellertid antager, att

sådana seriemotorer för växelström kunna konstrueras, blir det jämförelsevis

enkelt att åstadkomma fullgoda elektriska lokomotiv med väsentligt

mindre vikt och högre verkningsgrad än omformarelokomotiven. Såväl

lokomotivens anskaffnings- som reparationskostnad blifva äfvenledes betydligt

minskade och kraftbehofvet ej oväsentligt reduceradt, dels till

följd af den mindre döda vikten, dels till följd af den högre verkningsgraden.

Då genom hela omformaremaskineriets bortfallande lokomotivets vikt

i alla fall torde blifva mindre än motsvarande ånglokomotivs, är det i

sådant fall skäl att å lokomotivet anbringa en transformator, som nedsätter

den högspända linjespänningen till en för motorerna mera passande

lägre arbetsspänning. Detta blir äfven fallet vid den bana, som

nu utföres efter detta system. På så vis kan då äfven den fördelen

vinnas, att lågspänd kontaktledning användes i tunnlar och å bangårdar,

hvilket ju måste betraktas som en stor fördel. Därigenom tillkommer

visserligen kostnaden för en del linjetransformatorer å dessa

ställen, hvilket emellertid torde motvägas genom den kopparbesparing,

som vinnes därigenom, att högre spänning i öfriga delar af kontaktledningen

bör kunna tillåtas. Anläggningskostnaden för ledningssystemet

bör därför åtminstone ej blifva större än förut beräknadt för omformaresystemet.

Priset för ett lokomotiv af samma styrka med transformator

bör däremot kunna reduceras från 100,000 kronor enligt omformaresystemet

till c:a 75,000 kronor vid en vikt af ungefär 40 ton.

Minskningen i årlig kostnad gent emot omformaresystemet består

dels i räntevinst, i det mindre kapital erfordras för lokomotivens anskaffning,

dels i minskade reparationskostnader å dessa till följd af den

större enkelheten i konstruktionen, dels äfven i mindre kostnad för

drifkraften.

En approximativ kalkyl enligt i öfrigt samma förutsättningar som

i det föregående visar för Westinghouse-systemet en minskning i de

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

årliga kostnaderna med cirka 1,200,000 kronor jämfördt med mobilomformaresystemet,

och skulle kostnaden per vagnaxelkilometer i enlighet

med föregående då uppgå till 2,14 öre.

På grund af ofvanstående vill jag som min åsikt uttala, att det

inom kort skall vara möjligt att medels användande af enkelfas växelström

åstadkomma billigare drift å svenska statsbanorna, än hvad som kan erhållas

med ånglokomotiv, äfven om nuvarande trafikförhållanden i hufvudsak bibehållas,

och i den mån dessa kunna ändras för utjämnande af kraftstationernas

belastning, ställa sig förhållandena gifvetvis ännu gynnsammare.

Slutsatser.

Af beräkningarna i det föregående framgår, att utsikterna till ernående

af ekonomiskt gynnsamt resultat med elektrisk drifkraft tyckas

vara goda. Äfven om icke direkt vinst skulle erhållas med elektrisk

drifkraft i jämförelse med det nuvarande driftsystemet med ånglokomotiv,

vore clen därigenom vunna fördelen att för drift af statsbanorna

vara oberoende af stenkolsimporten och endast hänvisad till landets egna

naturtillgångar mer än tillräckligt skäl för införandet af sådan drifkraft,

sedan de tekniska svårigheterna blifvit öfvervunna och ett tillfredsställande,

fullt driftsäkert och för våra förhållanden lämpadt system blifvit

utarbetadt och vederbörligen afprofvadt. Dessutom torde äfven andra

fördelar af nationalekonomisk betydelse vinnas till följd af möjligheten

att för billigt pris erhålla ström för industriens och landtbrukets behof

samt för belysningsändamål m. m. från järnvägens stora kraftstationer.

Äfven den ännu i sin linda befintliga torffabrikationen skulle troligen

taga ett stort steg framåt. Både vattenfalls- och torlfrågan, hvilka länge

varit brännande i vårt land, skulle utan tvifvel komma närmare sin

lösning till förmån för hela landet.

Införandet af elektrisk drifkraft måste gifvetvis tänkas gå till så,

att i den mån nya lokomotiv erfordras, anskaffas elektriska sådana i

stället för ånglokomotiv, hvarvid dessa elektriska lokomotiv användas

uteslutande å vissa bandelar, som då måste förses med ledningar och

kraftstation. Det för dessa ändamål erforderliga kapitalet förräntas och

amorteras genom de besparingar i de rena driftkostnaderna, som vinnas

genom den elektriska drifkraften. De å den elektriskt drifna sträckan

ledigblifna ånglokomotiven placeras på andra linjer, hvarest behofvet af

sådana gjort sig gällande. På så vis skulle införandet af elektrisk drifkraft

ske successivt och utan någon slopning af användbart material.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

En omständighet, som gör det viktigt att åtgärder snarast vidtagas,

om elektrisk drifkraft efter en enhetlig plan skall kunna införas, är den,

att af de kraftkällor, som äro för ändamålet bäst belägna, befinna sig

ett stort antal i händerna på enskilda personer, och kommer troligen

inom kort en del af dessa kraftkällor att användas för andra ändamål,

hvarefter svårigheterna att erhålla desamma till antagligt pris blifva

betydligt större. Till undvikande häraf och af prisens uppdrifvande

genom spekulation synes det vara lämpligt, att staten tillförsäkrade sig

äganderätten till erforderliga kraftkällor, medan ännu möjlighet finnes

att välja mellan flere användbara sådana.

Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå kungl. järnvägsstyrelsen

att snarast låta utföra mera omfattande utredning af hithörande frågor

och i samband därmed låta kompetent person på ort och ställe taga

kännedom om de omtalade nya systemen för elektrisk järnvägsdrift och

öfriga tekniska framsteg på hithörande områden, hvarefter åtgärder böra

vidtagas för utförande af försök med elektrisk drift å någon kortare del

af statsbanorna.

Vesterås i december 1902.

Bob. Dahlander.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1906:197 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Majits proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektri a1 i texten
  2. SU 1906:154 Memorial, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å a1 i texten
  3. SU 1906:143 Utlåtande, i anledning af Kängl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å sta s. 1 i texten