Om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, ä ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trajikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom m. m
1906-05-08 · 47 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1906:158, Om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, ä ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trajikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
1
N:o 158.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen om godkännande
af förslag till öfverenskommelse mellan svenska
staten, ä ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trajikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss
grufegendom m. m.; gifven Stockholms slott den 8 maj 1906.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för sin del godkänna och antaga närlagda, denna dag upprättade
förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående
viss grufegendom m. m.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bih. till fiiksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. (N:is 158, 159.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Tkolle,
Statsråden: Tingsten,
Biesert,
friherre Marks von Wurtemberg,
Tamm,
Sidner,
Hellner,
SciIOTTE,
Berg,
Bergström.
Efter gemensam beredning mod cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anförde chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte:
Sedan underhandlingar pågått med trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält i syfte att på ett mera varaktigt sätt ordna förhållandena
mellan staten och bolagen, får jag i underdånighet meddela
resultatet af dessa underhandlingar.
Innan jag öfvergår härtill, anser jag mig emellertid böra redogöra
för hittillsvarande bestämmelser angående utforslingen af bolagens malm
samt för de markupplåtelser, som skett till bolagen, för malmtillgången
i Kirunavara, Luossavara och Gellivare samt för anledningen till och
förloppet af den rättegång, som staten anställt mot aktiebolaget Gelli
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 158. 3
vare malmfält angående rätten till åtskilliga grufutmål vid Gellivare
malmberg.
I Kungl. Maj:ts proposition till 1898 års Riksdag om byggande af
en järnväg från Gellivare till riksgränsen mot Norge förutsattes upprättandet
mellan staten och Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag af ett
kontrakt, som skulle hafva till syfte att tillförsäkra staten full ersättning
för de kostnader, staten komme att för järnvägsanläggningen få
vidkännas. Sedan Riksdagen beviljat anslag till järnvägsbyggnaden under
villkor, bland annat, af sådan ändring i det föreslagna kontraktet, att
den största kvantitet malm, som bolaget skulle äga att årligen få framforslad
å järnvägen, nedsattes från af Kungl. Maj:t föreslagna 1,500,000
ton till 1,200,000 ton, upprättades kontrakt mellan staten och bolaget
den 2 juli 1898. Enligt detta kontrakt skulle staten anlägga järnvägen
i fråga, och åtog sig staten att, sedan banan blifvit färdigbyggd, å densamma
dels från Luossavara och Kirunavara till riksgränsen för bolagets
räkning frakta årligen högst 1,200,000 ton järnmalm eller af
denna myckenhet vunnen förädlad produkt, dels ock till Luossavara
och Kirunavara frakta hvad för bolagets rörelse erfordrades af byggnadsmateriel
och bränsle. Bolaget skulle till staten betala ej mindre
statens utgifter dels för hela järnvägens drift, så vidt af järnvägens
räkenskaper icke kunde utrönas, att samma utgifter föranledts
allenast af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport än
den, som, enligt hvad nyss nämnts, ålåge staten att uppehålla, dels ock
för underhåll af järnvägen med allt hvad därtill hörde, än äfven 3,8
procent årligen å anläggningskostnaden för järnvägen med hvad därtill
hörde. Därjämte skulle bolaget årligen ersätta den förlust, som enligt järnvägens
räkenskaper kunde uppkomma genom uppehållandet å järnvägen
af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport än den,
som enligt kontraktet ålåge staten. Af kontraktets innehåll i öfrigt
torde jag här allenast böra erinra om, att förenämnda bestämmelser skulle
gälla, intill dess anläggningskostnaden för järnvägen blifvit till fullo
amorterad, eller, därest staten dessförinnan funne skäligt uppsäga öfverenskommelsen,
till dess tre år efter uppsägningen förflutit, dock att
uppsägning, därtill bolaget icke ägde rätt, icke finge å statens sida ske
inom de 20 första åren efter järnvägens öppnande.
Sedan järnvägen Gellivare—Riksgränsen i slutet af år 1902 öppnats
för allmän trafik, anhöll Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag i underdånig
skrifvelse den 30 juli 1903 att å bansträckan Kiruna—Riksgränsen
få årligen frakta 300,000 ton järnmalm utöfver de kontrakterade
Luossavaara—
Kiirunavaara
aktiebolags
transporter.
4
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 158.
1.200.000 ton. Denna ansökan återkallades emellertid af bolaget, som
därefter i underdånig skrifvelse den 11 augusti 1904 i stället anhöll
om bestämmande af det fraktpris, bolaget hade att betala för den kvantitet
järnmalm utöfver 1,200,000 ton, som bolaget årligen kunde komma
att frakta på bansträckan Kiruna—Riksgränsen, och som järnvägens
trafikförmåga medgåfve utan att någon utgift från statsverkets sida för
densammas ökande ifrågakomme. Efter det järnvägsstyrelsen i afgifna
underdåniga utlåtanden tillstyrkt, att det ifrågasatta fraktpriset måtte
sättas till en krona 50 öre per ton, förordnade Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 28 oktober 1904, att, därest under något år komme
att för bolagets räkning å bansträckan Kiruna—Riksgränsen fraktas
mera än i förberörda kontrakt af den 2 juli 1898 omförmälda 1,200,000
ton järnmalm, fraktafgiften för den Överskjutande kvantiteten intill
300.000 ton tillsvidare skulle utgöra 2 kronor per ton, under förutsättning
att någon utgift från statsverkets sida för höjande af järnvägens
trafikförmåga icke ifrågakomme.
Genom nådigt bref den 2 juni 1905 anbefalldes kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att, efter utredning af alla på frågan inverkande
omständigheter, inkomma med yttrande, huruvida skäl förefunnes att höja
de sålunda och, enligt hvad jag framdeles skall omnämna, för aktiebolagets
Gellivare malmfält malmtransporter bestämda fraktsatserna, samt
att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser, hvartill den sålunda
anbefallda utredningen kunde föranleda. Innan detta yttrande den 2G
mars 1906 afgafs, inkommo ämbetsverken, på därom af mig gjord begäran,
den 5 januari 1906 med underdånig skrifvelse, däri ämbetsverken
uttalade, att det syntes vara af omständigheterna påkalladt, att det
bolaget genom nådiga brefvet den 28 oktober 1904 lämnade medgifvande
i fråga om nedsatt frakt för berörda 300,000 ton järnmalm förklarades
hafva upphört. Vid anmälan den 13 januari 1906 af sistberörda
skrifvelse förklarade Kung]. Maj:t ock, att det Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag genom förut åberopade nådiga bref den 28 oktober
1904 lämnade medgifvande med afseende å fraktande mot en
afgift af 2 kronor för ton af en kvantitet järnmalm intill 300,000 ton
om året, utöfver de i kontraktet af den 2 juli 1898 omförmälda 1,200,000
ton, skulle hafva upphört att gälla med utgången af år 1905.
Från järnvägsstyrelsen har jag erhållit följande uppgifter angående
Luossavaara—Kirunavaara aktiebolags malmtransporter från Kiruna
till Riksgränsen under åren 1903—1905 samt därför erlagda afgifter:
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158. 5
Fraktad
malm-
kvantitet
Af bolaget erlagda afgifter
Motsvarande
en afgift pr
ton af
År
3,8 % ränta å
anläggnings- kostnaden
Egentliga
kostnader
Ersättning för
förlust å öfrig
trafik
Frakt efter
2 kr. per
ton
ton
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
1903..................
962,163
1,227,898
1,077,698
132,777
—
2,53
1,200,000
1,227,898
1,331,882
66,558
_
2,19
1904..................
25,233
—
—
—
50,466
—
f
1,200,000
1,227,898
1,569,283
_
_
2,33
1905..................1
(
247,174
—
—
—
494,348
—
Summa
3,634,570
Summa 8,406,706 Medelafgift pr ton
2,31
Till jämförelse med nämnda medelafgift per ton kan meddelas, att
med tillämpning af statens järnvägars ordinarie taxa fraktsatsen per ton
järnmalm å bansträckan Kiruna—Riksgränsen skulle utgöra 3 kronor
30 öre och enligt den undantagstariff, som tillämpas vid försändningar af
halm i större omfattning och med viss regelbundenhet, 2 kronor 64 öre.
I sitt till följd af nådiga brefvet den 2 juni 1905 afgifna yttrande
af den 26 mars 1906 hafva kommerskollegium och järnvägsstyrelsen,
beträffande den transport af malm från Kiruna till Riksgränsen, som
ägt rum utöfver 1,200,000 ton, anfört, att den därför bestämda fraktsatsen
af 2 kronor per ton kunde i förhållande till den ökning af driftkostnaderna,
som af berörda transport föranledts, sägas hafva varit för
statens järnvägar tillfredsställande. Kostnaderna för denna nya trafik
motsvarade enligt 1905 års resultat omkring 52 öre per ton, och för järnvägen
beräknades hafva för nämnda år uppkommit en vinst på berörda
extra transporter af öfver 330,000 kronor. Men om ock med den fraktsats,
som på grund af Kungl. Maj:ts nådiga bref den 28 oktober
1904 bestämdes för denna transport, järnvägens inkomst af transporten
varit fullt tillfredsställande, måste det likvisst, vid det förhållande att
den ränta, bolaget enligt kontraktet betalade å anläggningskostnaden
för bandelen Grellivare—Riksgränsen, vore endast 3,8 procent, anses
önskvärdt, att en bättre afkastning å sagda anläggningskapital erhölles.
I fråga om huru mycket den under år 1905 tillämpade fraktsatsen,
2 kronor pr ton, skulle kunna ökas, hafva ämbetsverken anfört, att
frakten för varuslaget »malmer, alla slag», enligt den för transporter å
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Aktiebolagets
Gellivare
malmfält
transporter.
statens järnvägar gällande taxa utginge efter tariffen 12, att den fraktsats,
som enligt nämnda tariff utfölle å den 129 km. långa sträckan
Kiruna—Riksgränsen utgjorde 33 öre per 100 kg., motsvarande 3 kronor
30 öre pr ton, att för varuslag, tillhörande tariff 12, järnvägsstyrelsen
ansett sig böra medgifva nedsättning med 20 procent, då transporterna
varit af den omfattning och kunnat utföras med den regelbundenhet,
att vagnmaterielen blifvit på ett mera tillfredsställande sätt
utnyttjad än i regel kunde blifva fallet, samt att detta kunde sägas
vara händelsen med den ifrågavarande transporten af 300,000 ton malm.
Med en nedsättning af 20 procent under förenämnda ordinarie fraktsats
uppkomme en fraktsats af 2 kronor 64 öre per ton. Den fraktsats af
2 kronor per ton, som tillämpats för sistnämnda transport, hade således
inneburit en betydlig ytterligare nedsättning. Det skäl, som på sin
tid torde hafva föranledt, att Kungl. Maj:t bestämde sistberörda
fraktsats för transporten af förenämnda 300,000 ton, måste emellertid
anses numera hafva bortfallit. Här torde ock böra tagas i betraktande,
att af kastningen af bandelen Gellivare—Riksgränsen vore väsentligt
ofördelaktigare än af bandelen Gellivare—Luleå.
Efter öfvervägande af alla på frågan inverkande omständigheter,
som vore för ämbetsverken kända, ansåge sig ämbetsverken böra uttala,
att numera någon anledning icke syntes förefinnas att för ifrågavarande
transport af 300,000 ton järnmalm medgifva någon annan nedsättning
än den för masstrafik mera allmänt förekommande, nämligen 20 procent
under vederbörande tariff enligt den för transporter å statens järnvägar
gällande taxa. I detta sammanhang borde ock meddelas, att enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen eu kvantitet af 300,000 ton malm
kunde fraktas utöfver den kontraktsenliga kvantiteten af 1,200,000 ton,
utan att några särskilda utgifter från statsverkets sida för höjande af
trafikförmågan behöft ifrågakomma. På grund häraf hafva ämbetsverken
föreslagit, att Kungl. Maj:t behagade förklara, att något hinder
ej mötte för järnvägsstyrelsen att för den kvantitet järnmalm, som för
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags räkning kunde komma att, utöfver
de i kontraktet af den 2 juli 1898 omförmälda 1,200,000 ton, forslas å
bansträckan Kiruna—Riksgränsen, och hvilken kvantitet icke finge öfverstiga
300,000 ton per år, medgifva, att frakten från och med år 1906
tills vidare finge utgå med 2 kronor 64 öre per ton.
Aktiebolaget Gellivare malmfält, som för begagnande af vissa för
bolagets räkning genom järnvägsstyrelsen utförda spåranläggningar från
Malmberget till Tingvalls kulle och till utmålet Välkomman samt från
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
plats å linjen Gellivare—Malmberget till utmålet Hermelin med flera
utmål erlägger viss årlig afgift, liar för sina malmtransporter från
Malmberget till Svartön vid Luleå erlagt fraktafgifter, som fastställts:
genom nådigt bref den 17 april ]L893 för åren 1893 — 1894 till 4
kronor pr ton vid försändning af minst 150,000 ton per år och 3 kronor
70 öre för hvarje ton därutöfver, dock med rätt för bolaget att,
om hela den årligen fraktade malmkvantiteten uppgått till 300,000 ton,
åtnjuta nedsättning till 3 kronor 70 öre äfven för de första 150,000 ton;
genom nådigt bref den 28 juni 1895 för år 1895 till 3 kronor 70
öre per ton vid försändning af mindre än 600,000 ton under året, 3
kronor 20 öre per ton vid försändning af minst 600,000 ton och 3
kronor för hvarje ton, som försändts utöfver 600,000 ton;
genom nådigt bref den 29 maj 1896 för åren 1896 — 1897 till 3
kronor per ton vid försändning af minst 600,000 ton per år och 3 kronor
50 öre per ton vid försändning af mindre än 600,000 ton per
år; samt
genom nådigt bref den 1 juli 1898 för tiden från och med år 1898
till 2 kronor 75 öre per ton vid försändning af minst 600,000 ton per
år, 3 kronor 25 öre per ton vid försändning af 400,000—600,000 ton per
år och 3 kronor 50 öre per ton vid försändning af mindre än 400,000 ton
per år. I dessa afgifter inbegripas jämväl afgift för upplåtelse åt bolaget
af mark för malmupplag till den utsträckning, befintligt utrymme
sådant medgifver, för begagnande till malmens lastning, lossning och
utskeppning af statens spår samt för vagnar och öfrig materiel, elevator,
viadukter och andra anordningar vid Gellivare malmberg och vid
Svartön, undantagandes ångskopor. Därjämte har, på grund af stadgande
i förberörda med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag den 2
juli 1898 ingångna kontrakt, till staten aflämnats en utaf aktiebolaget
Gellivare malmfält utfärdad, med borgen af Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag försedd utfästelse, hvarigenom, under villkor att frakten för
det förra bolagets malmtransporter å järnvägen Malmberget—Svartön
icke förrän tre år efter därom gjordt tillkännagifvande höjdes utöfver
3 kronor per ton, en årlig nettovinst af fyra procent af järnvägen
Malmberget—Svartön med därtill hörande bispår och utlastningsanordnmgar,
rullande och annan materiel garanterats staten under tiden från
och med år 1903, till dess kontraktet upphörde att gälla eller dessförinnan
tre ar förflutit, från det staten tillkännagifvit sig icke längre
vilja vara vid förenämnda fraktsats bunden.
Den från Gellivare till Luleå nedfraktade malmen har utgjort:
8
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 158.
år
1892 — 175,188
ton
å
4: 00
kr.
Summa
701,000
kr.
b
1893—306,315
b
b
3: 70
»
B
1,133,000
B
b
1894—618,281
b
»
3: 70
B
»
2,288,000
B
b
1895—615,611
»
B
3: 20-
-3:00
kr. b
1,967,000
B
b
1896—611,593
b
2>
3: 00
kr.
B
1,835,000
B
b
1897—626,171
b
b
3:00
B
B
1,879,000
B
b
1898—846,929
»
»
2: 75
B
B
2,329,000
B
b
1899—843,011
b
b
2: 75
B
B
2,318,000
B
B
1900—868,326
b
b
2: 75
B
B
2,388,000
B
b
1901—982,016
B
»
2: 75
B
»
2,701,000
B
»
1902—975,971
b
b
2: 75
B
B
2,684,000
B
b
1903—932,287
»
)>
2: 75
B
B
2.564.000
2.695.000
B
b
1904—979,976
»
»
2: 75
B
B
B
b
1905—916,368
b
»
2: 75
B
B
2,520,000
B
Summa 10,298,043
ton.
Summa
30,002,000
kr.
Enligt ordinarie taxan skulle afgiften för transport af malm från
Malmberget till Svartön utgöra 4 kronor 60 öre per ton och enligt
den undantagstariff, som tillämpas vid försändningar i större omfattning
och med viss regelbundenhet, 3 kronor 70 öre.
I sitt förut åberopade utlåtande af den 26 mars 1906 hafva kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen meddelat, att den af järnvägsstyrelsen
åvägabragta utredningen rörande malmtransporterna från Gellivare
olika gruffält till Svartön gifvit vid handen
beträffande drift- och underhållskostnaderna:
att dessa år 1904 utgjort 2,369,400 kronor, däraf belöpt sig å
malmtrafiken 1,849,600 kronor och å annan trafik 519,800 kronor, att
af förenämnda kostnader för malmtrafiken 218,100 kronor belöpt sig på
Svartön, att utöfver förenämnda driftkostnadssumma borde beräknas
ett kostnadsbelopp för rälsutbyte, beräknadt per år till 90,000 kronor,
däraf 73,800 kronor skulle falla på malmtrafiken och 16,200 kronor på
annan trafik;
beträffande värdet af och underhållskostnaden för mark, spår och anordningar:
att
anläggningskostnaden för de spår, som af aktiebolaget Gellis
vare malmfält disponerades, utgjort: för spåret från Malmbergetstation
till Tingvalls kulle 126,000 kronor, för spåret från Malmbergets
station till Välkomman 173,500 kronor och för spåret till Nedre Hermelinsgrufvan
13,500 kronor, sammanlagdt således 313,000 kronor, att vissa
spår vid malmbergets station emellertid uteslutande användas för malmtrafiken,
hvarför värdet af dessa, 24,000 kronor, borde tilläggas anlägg
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
ningskostnaden för sistnämnda spår, att anläggningskostnaden för den
af bergverksaktiebolaget Freja disponerade sidobanan från Gellivare
till Koskullskulle utgjorde 474,800 kronor, att sammanlagda värdet
af de för malmtrafiken vid Gellivare olika gruffält använda spår således
utgjorde 811,800 kronor, att värdet af de upplagsplatser å Svartön,
som disponerades af Gellivare- och Frejabolagen, enligt gällande tomtpriser,
2 kronor 80 öre per kvm., kunde uppskattas till 123,200, resp. 40,600
kronor eller sammanlagdt 163,800 kronor, samt att terrasseringskostnaderna
för områdena approximativt beräknades till 140,000 kronor, hvadan
desammas värde borde uppskattas till 303,800 kronor, att bokförda värdet
af de uteslutande för malmtrafiken anordnade spåren vid Svartön
utgjorde 160,000 kronor, af elevatorn därstädes 175,000 kronor, af
maimutskeppningsbryggau 350,000 kronor och af 3 stycken malmlossningsbryggor
45,000 kronor, sammanlagdt 730,000 kronor. Tillsammans
med förenämnda värdet af upplagsplatserna å Svartön kunde således hela
kostnaden för anläggningarna å Svartön uppskattas till 1,033,800 kronor,
att underhållskostnaden för spåren vid Malmberget i medeltal per år utgjort
7,300 kronor och för sidobanan från Gellivare till Koskullskulle
4.000 kronor, att för dessa spårs begagnande erlades: för spåret till
Tingvalls kulle 4,000 kronor per år, för spåret till Yälkomman 4,000
kronor, jämte 6 procent ränta å anläggningskostnaden årligen, för spåret
till Nedre Hermelinsgrufvan 6 procent ränta å anläggningskostnaden
årligen samt för spåret till Koskullskulle 6 procent å anläggningskostnaden
årligen dels som ränta dels som amortering, tills nämnda
kostnad blefve amorterad, till hvilken tid bolaget jämväl skulle betala 4
öre per ton (dock minst 5,000 kronor årligen) såsom ersättning för med
spårets trafikering förenade omkostnader, att underhållskostnaden för
spåren och anordningarna vid Svartön hade utgjort i medeltal per år
32,800 kronor, att för begagnandet af spår m. m. vid Svartön icke erlades
någon afgift, utan vore denna inbegripen i frakten;
beträffande det ekonomiska resultatet:
att anläggningskostnaden i medeltal för år 1904 för linjen Malmberget—Luleå
med sidospår samt bibanan Gellivare—Koskullskulle utgjort
19.414.000 kronor, att trafikinkomsterna år 1904 utgjort 3,867,000 kronor,
däraf af malmtrafik härflutit 3,174,000 kronor, att driftkostnaderna
utgjort 2,493,000 kronor, däraf belöpt sig å malmtrafiken 1,849,000
kronor, samt att öfverskottet således utgjorde 1,374,000 kronor, motsvarande
å ofvannämnda anläggningskapital en ränta af 7,08 procent.
I fråga om huruvida skäl kunde förefinnas att höja de bestämda
fraktsatserna för de ifrågavarande malmtransporterna hade ämbetsverken
ISih. till Rilcsd. Prot. 1006. 1 Sami. 1 A/d. 03 Haft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
tagit under ompröfning, om icke de betydande förmåner, som aktiebolaget
Gellivare malmfält åtnjöte genom att i fraktafgiften för den järnmalm,
som af bolaget transporterades från Gellivare olika gruffält till
Svartön, vore inbegripen afgift dels för upplåtelse åt bolaget af mark för
malmupplag till den utsträckning, som befintligt utrymme medgåfve,
dels för begagnande för malmens lastning, lossning och utskeppning af
statens spår — dock med undantag af de spår till Tingvalls kulle och
Välkomman, för hvilka särskilda afgifter fastställts —, dels ock för vagnar
och öfrig materiel, elevator, viadukter och andra anordningar vid
Gellivare malmfält och vid Svartön, undantagandes dock ångskopor,
för hvilka särskild afgift utginge, lämpligen borde, i likhet med förmånen
af spåren till Tingvalls kulle och Välkomman, ersättas genom
någon särskild afgift. 3,8 procent ränta å kostnaden för bangårdsanläggningar
m. m. (inkl. värde af upplåten mark) vid Svartön och å
anskaffningskostnaden för därstädes för växling använda lokomotiv hade
för år 1904 utgjort 39,284, respektive 11,185 kronor, eller tillsammans
50,469 kronor. Underhålls- och driftkostnaderna hade under samma
tid utgjort 218,135 kronor. Den kostnad, som af anordningarna vid
Svartön föranleddes, kunde därför uppskattas till 268,604 kronor.
Fördelades detta belopp å det under år 1904 utskeppade antalet ton
malm, uppkomme en kostnad per ton af cirka 25 öre, hvilket belopp
således, därest dessa kostnader icke inbegrepes i den bestämda transportafgiften,
borde af bolaget erläggas. En höjning med nämnda belopp
af de genom nådiga brefvet den 1 juli 1898 bestämda fraktafgifter för
den järnmalm, som af aktiebolaget Gellivare malmfält transporterades
från Gellivare gruffält till Svartön — vid en transportmängd af minst
600,000 ton utgörande 2 kronor 75 öre per ton — skulle således medföra,
att frakten för nämnda bolags malmtransport å järnvägen Malmberget—Svartön
komme att uppgå till 3 kronor per ton.
Af aktiebolagets Gellivare malmfält räkenskaper hade kommerskollegium
inhämtat, att vinstutdelningen på bolagets bokförda aktiekapital,
6,000,000 kronor, för åren 1895—1904 varit i medeltal 4,058 procent
årligen, samt att, om utdelningen beräknades i förhållande till det
inbetalda aktiekapitalet, 4,000,000 kronor, densamma för nämnda tidsperiod
uppgått till i medeltal 5,86 procent årligen. För åren 1895, 1896,
1901, 1902 och 1903 skedde ingen utdelning, under det att för år 1904
ägde rum en utdelning af ända till 7 50,000 kronor. Af bolagets handlingar
framginge emellertid, att en så hög utdelning möjliggjorts endast
därigenom, att bolaget, med hänsyn till den af Kungl. Maj:t och
kronan mot bolaget väckta rättegång angående utmålen å Gellivare
11
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
malmfält och den däraf härflytande ovissheten beträffande äganderätten
till dessa utmål, icke ansett sig böra å underhåll af bolagets
byggnader, verk och inrättningar nedlägga så stora kostnader, som annars
varit med klok hushållning förenligt. Vid sådant förhållande och
då därtill komme, att bolaget, om detsamma genom slutlig dom uti
förenämnda rättegång blefve förklaradt såsom rättmätig ägare af sagda
utmål, skulle nödgas att — för utförande af dyrbara tillredelsearbeten
för den nu mest förekommande dagbrytningens förändring till underjordisk
brytning, för åstadkommande af ökad elektrisk kraft, för byggande
af arbetarbostäder, skolor och sjukhus med flera åtgärder för
malmfältets försättande i tidsenligt och ekonomiskt ordnadt. skick —■
under de närmaste åren utgifva så betydande summor, att dess aktiekapital
helt sannolikt måste fördubblas, samt att äfven en obetydlig
ökning i fraktsatsen per ton af den till omkring en miljon ton uppgående
kvantitet malm, som nu af bolaget årligen nedfraktades till Luleå, skulle
spela en stor roll uti bolagets ekonomi, ville det synas, som om bolaget,
åtminstone icke för den närmast framtiden, borde belastas med
högre ffaktafgift för här ifrågavarande malmtransport, än hvad som
vore oundgängligt för beredande af en skälig inkomst af bandelen
Malmberget—Luleå. Då i öfrigt afkastningen af det i järnvägsanläggningen
nedlagda kapital, hvilken väsentligen uppkomme på grund af
malmtrafiken, i jämförelse med afkastningen å statens järnvägars öfriga
linjer vore mycket betydande — den uppginge år 1904 till 7,08 procent,
medan afkastningen af linjen Stockholm—Göteborg, den mest gifvande
af de äldre delarna af statsbanenätet, utgjorde 6,08 procent
och å linjen Gellivare—Riksgränsen 4,09 procent samt å statens järnvägar
i deras helhet 3,45 procent (år 1905 3,49 procent) — och äfven
absolut sedt. måste anses vara synnerligen tillfredsställande, ansåge
ämbetsverken någon höjning af de genom nådiga brefvet den 1 juli 1898
fastställda afgifter icke böra vidtagas, helst tidpunkten för en höjning
af fraktafgiften knappast syntes i något fall vara inne, så länge den
af Kungl. Maj:t och kronan mot bolaget anhängiggjorda rättegång icke
vore afgjord.
I afseende å de upplåtelser, som skett till de ifrågavarande malmbolagen
af åtskillig kronan tillhörig mark, tillåter jag mig erinra att,
på framställning af Kungl. Maj:t, 1899 års Riksdag medgifvit, dels
att till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag finge för en köpeskilling
af 100,000 kronor under äganderätt upplåtas visst område af den vid
afvittringen i Juckasjärvi socken till kronopark afsätta mark, dels ock att
af omförmälda kronomark finge till samma bolag på arrende under en tid
Upplåtelse af
kronomark till
malmbolagen.
12
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
af 50 år upplåtas vissa områden. Likaledes har 1899 års Riksdag,
efter framställning af Kungl. Maj:t, medgifvit, att till aktiebolaget.
Gellivare malmfält finge af den kronan vid afvittringen i Gellivare
socken tillfallna öfverloppsmark på arrende under en tid af 50 år upplåtas
en areal af 619,784 hektar med undantag af vissa områden. Genom
särskilda nådiga bref den 26 maj 1899 har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län anbefallts att med bolagen upprätta
arrendekontrakt om de områden, som sålunda skulle till bolagen under
arrende upplåtas, och hafva arrendeafgifterna för de första 10 arrendeåren
sedermera af Kungl. Maj:t fastställts.
Malmtillgången
i Kirunavara,
Luossavara
och
Gellivare.
Tillgången på järnmalm i Kirunavara och Lriossavara samt
i Gellivare har vid skilda tider beräknats olika, och ett exakt angifvande
däraf är gifvetvis svårt. Enligt den redogörelse, som geologen
vid Sveriges geologiska undersökning Hjalmar Lundbohm
efter verkställda diamantborrningar afgaf till kommerskollegium den 29
november 1897, skulle kvantiteten järnmalm i Kirunavara ofvanför
Luossajårvis vattenyta utgöra omkring 215 miljoner ton, hvarjämte
högst betydande, men ej beräkneliga kvantiteter malm måste finnas
under nämnda nivå. Malmtillgången i Luossavara beräknades af
geologen Lundbohm enligt samma redogörelse till något öfver 18 miljoner
ton öfver Luossajärvis vattenyta. I ett af Kungl. Maj:t, på
framställning af 1905 års Riksdags bevillningsutskott, infordradt yttrande
af den 14 mars 1905 har chefen för nyssnämnda ämbetsverk, professorn
A. E. Törnebolnn, meddelat, att på grund af de senaste undersökningarnas
resultat malmkvantiteten i Kirunavara och Luossavara, enligt
af geologen Lundbohm lämnade uppgifter, kunde uppskattas sålunda:
Kirunavara:
Malm ofvan Luossajärvis nivå .......................................... 265 miljoner ton
» under » » till 300 meters djup 510 » »
Luossavara .............................................................................. 18 » »
Summa 793 miljoner ton.
Beträffande malmtillgången i Gellivare har professorn Törnebohm i sitt
berörda yttrande anfört att, enligt beräkning af grufingenjörenvid Gellivare
A. Dellwik, denna tillgång kunde uppskattas till 53,8 miljoner ton ofvan
nu befintliga järnvägsspår, och att i en etage af 100 meter under samma
spår borde, enligt samma beräkningsgrund, finnas 49,7 miljoner ton, eller
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
tillhopa 103,5 miljoner ton. Professorn Törnebohm ansåg emellertid, att
utan fara för öfverdrift ett tillägg kunde göras af åtminstone 25 miljoner
ton, och att sålunda hela malmtillgången i Gellivare kunde uppskattas
till 128,5 miljoner ton. I dessa tre malmberg skulle alltså sammanlagdt
finnas omkring 921,5 miljoner ton järnmalm. Till jämförelse kan
nämnas, att professorn Törnebohm anslagit hela Sveriges malmförråd till
i rundt tal 1,200 miljoner ton.
Denna utredning föranledde emellertid en kritik från professorn Hj.
Sjögren, hvilken hufvudsakligen på grund af de utaf statsgeologen
Lundbohm år 1897 gjorda iakttagelserna rörande malmens afsmalnande
mot djupet ansåg malmkvantiteten i Kirunavara och Luossavara icke
kunna uppskattas högre än till 300 miljoner ton; malmtillgångarna i
Gellivare uppskattade han till högst hälften af hvad professor Törnebohm
antagit. Denna kritik bemöttes af professorn Törnebohm och
geologen Lundbohm i hvad angick förefintligheten af malm i Kirunavara.
Af dessa bemötanden framgår, att de år 1897 verkställda undersökningarna
afsett allenast att lära känna minimikvantiteten malm ofvan
en viss nivå, men att de af professorn Törnebohm lämnade uppgifterna
grunda sig på en mängd efter år 1897 företagna djupborrningar och magnetiska
undersökningar, genom hvilka utrönts, att något afsmalnande af
malmen ofvanför Luossajärvis nivå icke äger rum. Dessa undersökningar
gifva också grundad anledning antaga, att den malmkvantitet, som
finnes under sjöns nivå, är lika stor som den, hvilken malmlagret skulle
innehålla, om det med oförminskad mäktighet fortsatte till 300 meter
större djup.
En del senare uppgifter utvisa vida betydligare malmkvantitet, än som
förut antagits.
Vidkommande slutligen förut omförmälda rättegång mellan staten
och aktiebolaget Gellivare malmfält får jag anföra följande.
Vid en den 27 augusti 1892 afslutad utmålsförrättning erhöll aktie- Rättegången
bolaget Gellivare malmfält 95 utmål för järnmalmsfyndigheter å kronan i™get Gellivare
tillhörig och under dess omedelbara disposition varande jord inom Gelli- malmfält,
vare socken af Norrbottens län på grund af nmtsedlar, meddelade före
utfärdandet af kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19
augusti 1889. Berörda den 27 augusti erhöll bolaget tillika utvidgning
af 5 bolaget tillhöriga äldre utmål därstädes. Vid förrättningen bestämdes
jordlösen för de nya 95 utmålen till 5,668 kronor 61 öre och för
de utvidgade 5 utmålen till 306 kronor 91 öre eller till sammanlagdt
5,975 kronor 52 öre.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Den sålunda bestämda jordlösen jämte ränta blef därefter af
bolaget dels den 24 november 1892 inbetald till länsmannen N. J.
Lomm å länsmanskontoret i Gellivare med 6,067 kronor 14 öre och
dels, då nämnda belopp ännu den 28 samma månad icke till Kungl.
Mapts befallningshafvande i länet inkommit, sistnämnda dag i landtränteriet
deponerad med 6,068 kronor 21 öre, livilka sistnämnda medel, sedan
den till Lomm erlagda lösesumman den 29 november 1892 af honom
afsändts till Kungl. Maj:ts befallninghafvande samt den 1 därpåföljande
december till länsstyrelsen ankommit och i landtränteriet inlevererats,
af bolaget återlyftats.
Uti 31 § af grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde före utfärdandet
af lagen den 20 oktober 1899 om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1886, stadgades, att lösen för mark,
som till grufägare afträddes, skulle bestämmas vid utmål släggningen
och, då fråga ej vore om kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehades, tillfalla jordägaren; att, om marken vore intecknad, lösesumman
skulle nedsättas hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med rätt
för grufägare att jämväl i andra fall där nedsätta densamma; samt att
betalning eller nedsättning af lösesumman jämte ränta därå från den
dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och gode männen bestämdt,
skulle fullgöras inom nittio dagar därefter, vid påföljd, om det försummades,
att grufägaren förverkat utmålen och sin på mutsedlarna grundade
rätt. Af nu nämnda paragraf, jämte 41 § i grufvestadgan samt 23 och
26 §§ i nådiga instruktionen för landsliöfdingarna den 10 november
1855, äfvensom 3 § i länsmansinstruktionen af samma dag, har ansetts
framgå, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande är den myndighet,
som äger att å kronans vägnar uppbära kronan såsom jordägare tillkommande
lösen för mark, som till grufägare afträdes, men att däremot
länsman icke utan särskilda order är därtill behörig. Då ifrågavarande
utmålsförrättningar afslutades den 27 augusti 1892, hade det följaktligen,
vid det i 31 § grufvestadgan bestämda äfventyr, ålegat bolaget, att
senast den 25 november 1892 hafva genom nedsättning hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande till kronan inbetalt den för utmålen bestämda
lösesumman jämte ränta. Vid utgången af sistnämnda dag var emellertid,
på sätt förut nämnts, lösesumman icke hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inbetald, utan endast tillställd länsmannen Lomm, hvadan
och då Lomm såsom länsman icke varit behörig att å kronans vägnar mottaga
lösesumman, bolaget genom sin berörda försummelse skulle hafva
med utgången af den 25 november 1892 förverkat ifrågavarande utmål
och sin på mutsedlarne grundade rätt. Med åberopande af, att bolaget
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
sålunda skulle gått förlustig sin rätt till utmålen, hafva sedan samtliga
ifrågavarande fyndigheter ånyo inmutats af kassören G. H. Erasmie i
Luleå och disponenten Carl Österberg. Den förstnämnde meddelades
sålunda redan den 20 december 1892 mutsediar å de fyndigheter, de
samma år anvisade 95 utmålen afsågo. Mutsediar å de öfriga 5 fyndigheterna
utfärdades den 28 augusti 1893 för disponenten Österberg,
hvilken sedermera transporterat sina mutsediar på disponenten Nils W.
Bosseus i Luleå. Hos vederbörande bergmästare åren 1895 och 1896
gjorda ansökningar om utmålsläggning på grund af dessa nya mutsediar
kafva dock med anledning af kungörelsen den 19 augusti 1889
icke till sådan åtgärd föranledt.
Genom utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den
31 januari 1902 infordrade Kungl. Maj:t justitiekanslersämbetets utlåtande
i fråga, dels huruvida aktiebolaget Gellivare malmfält kunde genom
omförmälda försummelse vid inbetalning till kronan af lösesumman
för ifrågavarande utmål hafva förverkat utmålen och sin på mutsedlarna
grundade rätt, dels och huruvida kronans rätt till talan mot
bolaget för samma försummelse kunde anses vara försuten.
I underdånig skrifvelse den 21 februari 1902 har justitiekanslersämbetet,
på anförda grunder, såsom sin uppfattning uttalat, att bolaget
genom sin försummelse vid utbetalning till kronan af lösesumman för
utmålen förverkat dessa och sin på mutsedlarna grundade rätt, äfvensom
att kronans rätt till talan mot bolaget för berörda försummelse icke vore
försuten.
Genom nådigt bref till kammarkollegium den 23 maj 1902 anbefallde
Kungl. Maj:t kollegium att uppdraga åt kammaradvokatfiskalsämbetet
att ofördröjligen vidtaga åtgärder för att bolaget måtte förklaras
hafva förverkat ifrågavarande utmål och sin på mutsediar
grundade rätt, så ock för beredande af godtgörelse för all skada och
förlust, som genom af bolaget inom samma utmål obehörigen idkad
grufbrytning kunde hafva uppstått.
På grund däraf anhängiggjorde advokatfiskalsämbetet vid 1902 års
lagtima höstting med Gellivare lappmarks tingslags häradsrätt rättegång
dels mot aktiebolaget Gellivare malmfält med yrkande, att bolaget måtte
ej mindre förklaras hafva förverkat ifrågavarande utmål och sin på
mutsedlarna grundade rätt, än äfven förpliktas godtgöra kronan för all
skada och förlust, som uppstått genom af bolaget inom ifrågavarande
utmål obehörigen idkad grufbrytning, dels ock mot förenämnde kassören
Erasmie och disponenten Bosaeus under yrkande, att samtliga åren 1892
och 1893 å ifrågavarande fyndigheter utfärdade mutsediar måtte för
-
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
klaras vara utan verkan. Sedan ifrågavarande fyndigheter blifvit ytterligare
inmutade, i det att kassören A. K. Andersson den 17 februari
1902 erhållit mutsedlar å 33 fyndigheter och vice konsuln A. J. Westerberg
den 28 i samma månad erhållit 101 mutsedlar å samtliga de af
bolaget förverkade fyndigheterna, instämde advokatfiskalsämbetet till
häradsrätten jämväl bemälde Andersson och Westerberg med yrkande,
att på enahanda grunder, som af kronan anförts mot Erasmie och
Bosecus, de för Andersson och Westerberg utfärdade mutsedlarna måtte
förklaras vara utan verkan. Då sedermera upplyst blifvit, att Andersson
å bolaget öfverlåtit sin rätt, och bolaget förklarat sig villigt att ingå i
svaromål å den mot Andersson väckta talan, frånträdde emellertid kronans
ombud talan mot denne.
Under sakens handläggning vid häradsrätten förklarades å kronans
sida, att dess talan beträffande omförmälda 5 utvidgade utmål afsåge
allenast förverkande af de tillökade områdena, hvarjämte till stöd lör
kronans talan i saken vidare åberopades, att kronan uppå ansökning af
advokatfiskalsämbetet, jämlikt uppdrag i nådigt bref den 22 maj 1903,
den 31 juli 1903 erhållit mutsedlar å samtliga ifrågakomna fyndigheter.
Vidare anfördes å kronans sida beträffande det skadeståndsbelopp, som
kronan yrkade, att bolaget skulle utgifva, bland annat, att, för den händelse
häradsrätten skulle anse sig icke kunna låta skadeståndsbeloppets
bestämmande blifva beroende på framtida afgörande, advokatfiskalsämbetet
yrkade förpliktande för bolaget att för den obehörigen brutna och
tillgodogjorda malmen utgifva ersättning med ett belopp, motsvarande
hvad af behållningen belöpte å de omstämda utmålen eller tillhopa
7,930,305 kronor 67 öre jämte 5 % årlig ränta därå från stämningsdagen.
Kronans yrkanden i rättegången hafva slutligen preciserats
sålunda:
gent emot bolaget:
att bolaget måtte ej mindre förklaras hafva förverkat de i målet
ifrågavarande utmål och sin på mutsedlarna grundade rätt, än äfven
kännas skyldigt att till kronan utgifva ersättning för dels den obehörigen
brutna och tillgodogjorda malmen och dels den skada, som
förorsakats å den mark, hvaraf ifrågavarande utmål utgöras, och å de
till dem ledande vägar, allt till belopp, som borde bestämmas af skiljemän,
utsedda i den ordning gällande lag om skiljemän föreskrifver,
med hvardera parten förbehållen rätt att, om han icke åtnöjdes med
skiljemännens beslut, däremot vid domstol föra talan efter befogenhet;
hvarjämte advokatfiskalsämbetet vid bifall härtill jämväl yrkat förpliktande''
för bolaget att vid verkande vite inför skiljemännen förete
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
sina böcker och öfriga grufdriften rörande handlingar och kartor, hvaraf
kunde vinnas upplysning om malmbrytningens omfattning och malmens
värde; samt
gent emot Erasmie, Bosaeus, bolaget, såsom innehafvare af Anderssons
förut omförmälda rätt, samt Westerberg:
att samtliga åren 1892 och 1893 äfvensom den 17 och den 28
febru ari 1902 å ifrågavarande fyndigheter utfärdade mutsedlar måtte
förklaras vara utan verkan.
Kronans talan har till alla delar bestridts. Bolaget har invändt,
bland annat, att kronans talan i saken, såsom icke anhängiggjord inom
den i 10 § 2 momentet grufvestadgan föreskrifna tid, vore för sent
väckt, hvarjämte bolaget framhållit, att af flera af bolaget åberopade,
från statens sida lämnade medgifvandeu och vidtagna åtgärder med nödvändighet
följde, att staten betraktat grufvorna vara i behörig rättsställning
och ansett utmålslösen för grufvorna vara i behörig ordning erlagd.
Den 11 juni 1904 meddelade häradsrätten utslag i målet, hvarigenom
kronans talan mot bolaget ogillades, vid hvilket förhållande häradsrätten
fann särskildt yttrande angående giltigheten af de å ifrågavarande
fyndigheter för Erasmie och Österberg samt Westerberg och Andersson
utfärdade mutsedlar ej erforderligt.
Sedan målet dragits under Svea hofrätts pröfning, meddelade
hofrätten den 23 februari 1906 dom, däri hofrätten anförde, bland
annat, att hofrätten väl funne den af bolaget åberopade bestämmelsen
i 10 § 2 momentet grufvestadgan icke, såsom häradsrätten antagit,
vara å förevarande tvist tillämplig; men ehuru länsmannen Lomm,
till hvilken den vid ifrågavarande utmålsförrättningar bestämda lösesumman
jämte ränta af bolaget inbetalats inom den i 31 § grufvestadgan
föreskrifna tid, icke, såvidt visats, varit behörig att å kronans
vägnar mottaga berörda medel, samt ostridigt vore, att medlen först
efter utgången af nyssnämnda tid kommit Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillhanda, likväl och som i saken vore upplyst, att, sedan
bolaget den 28 november 1892 omedelbart till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande inbetalat den vid förrättningarna bestämda löse
summan tillika med ränta, samt den 1 påföljande december det af bolaget
till Lomm erlagda beloppet af honom till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inlevererats, Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter
att hafva på ansökning till bolaget återgäldat det den 28 november
mottagna beloppet, för kronans räkning behållit och till statskontoret
redovisat de från Lomm insända medlen, utan att anmärkning därom,
att desamma icke skulle hafva i vederbörlig ordning inbetalats, framställts
förr än genom stämning i denna sak, samt vidare vore utredt, att
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 A/d. 93 Uäft. 3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
bolaget allt intill början af förevarande rättegång med kronans medgifvande
och under dess medverkan bedrifvit en omfattande grufrörelse
inom ifrågavarande utmål; alltså och då med hänsyn till hvad sålunda
förekommit kronan icke kunde anses äga rätt att å bolagets ofvanberörda
försummelse grunda sin ifrågavarande talan, pröfvade hofrätten
rättvist fastställa det slut, häradsrättens utslag beträffande kronans i
hufvudsaken mot bolaget förda talan innehölle; vid hvilket förhållande
hofrätten ej funne skäl att göra ändring i öfverklagade utslaget, såvidt
anginge kronans mot Erasmie, Bosseus och Westerberg i hufvudsaken
framställda påståenden.
Från beslutet var emellertid en af hofrättens ledamöter skiljaktig
och pröfvade rättvist ej mindre att, med ogillande af kronans talan mot
Erasmie, Bosmus, Westerberg och bolaget såsom Anderssons rättsinnehafvare,
förklara bolaget hafva förverkat dels omförmälda nittiofem
utmål och den på därtill hörande mutsedlar grundade rätt, dels ock den
tillökning, som tillagts ofvanberörda fem utmål, än äfven att förplikta
bolaget till kronan utgifva godtgörelse för den malm, som blifvit af
bolaget bruten inom sistnämnda utmål efter den 25 november 1892, då
tiden för lösens erläggande gick till ända, och till den 10 juli 1902,
då stämning i saken delgifvits bolaget, med belopp, som, där parterna
ej annorlunda åsämjdes, skulle bestämmas af tre gode män, utsedda i
den ordning, som i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgades,
och å hvilket belopp bolaget skulle gälda ränta efter fem procent om
året från stämningsdagen till dess betalning skedde, och skulle den,
som med gode männens beslut icke åtnöjdes, äga att klander däremot
instämma senast till det lagtima ting, som i tingslaget infölle näst
efter tre månader från det beslutet honom delgifvits, vid äfventyr att
beslutet eljest komme att lända till efterrättelse.
Advokatfiskalsämbetet har den 30 mars 1906 fullföljt talan i saken
hos Kungl. Maj:t, under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande
af underdomstolarnas utslag och dom, till alla delar bifalla kronans
talan; och är saken nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Förslag tm Jag öfvergår nu till en sammanfattande redogörelse för dehufvudsak
kommeise
synpunkter, som vid de med bolagen förda underhandlingar gjorts
med malm- gällande, samt ett framläggande af resultatet af dessa underhandlingar.
190c*1 Redan mot slutet af förra året hade från styrelsen för trafikaktieangående
viss bolaget Grängesberg—Oxelösund enskildt väckts fråga om ett mera
grUm.g<m. °m varaktigt ordnande af förhållandena mellan staten och malmbolagen,
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
särskildt med afseende å frågan om exporttull och om en ökning af
den malmkvantitet, som finge fraktas å järnvägen Gellivare—Riksgränsen.
De liufvudgrimder för ett aftal i denna riktning, som då ifrågasattes,
voro icke af beskaffenhet att kunna medföra en för staten tillfredsställande
lösning. Snart vidtogo emellertid underhandlingar på en vidsträcktare
grundval.
Vid dessa underhandlingar har från statens sida framför allt gjorts
gällande vikten af att staten i så stor omfattning, som vore möjlig,
kunde förvärfva den högst ansenliga, för landets framtida industriella
utveckling utomordentligt betydelsefulla egendom, som de norrbottniska
gruffalten utgöra. Möjligheten för staten att genast förvärfva dessa
gruffält och själf eller genom annan tillgodogöra sig den malm, som
gruffalten innehålla, måste dock blifva förknippad med en så ofantlig
penningeutgift, att staten näppeligen syntes för närvarande kunna
inlåta sig därpå. Ett köp af ifrågavarande bolags alla gruffält syntes
således icke kunna ifrågasättas; ej heller kunde ett omedelbart partiellt
förvärf af gruffalten påtänkas, enär jämväl i detta fall, om köpet skulle
afse en betydlig del af malmfälten, hvilket uppenbarligen vore nödigt,
om ett statsförvärf af malmfälten skulle få den betydelse, som därmed
afsetts, eu mycket ansenlig köpesumma måste ifrågakomma.
Det blef därför också snart uppenbart att, om det skulle vara
möjligt att för statens räkuing förvärfva den väsentligare delen af
malmfälten, utan att högst betydande penningesummor nu behöfde
därför utgifvas, ett sådant förvärf allenast kunde komma till stånd
genom att bolagen först tillgodogjorde sig en del af malmtillgången.
Bolagens villighet att acceptera en uppgörelse på nämnda grund,
förutsatt att man kunde vinna enighet rörande de närmare bestämmelserna
och villkoren, var hufvudsakligen beroende af två faktorer, den
ena, att bolagen genom den växande benägenheten för åsättande af tull
å bolagens till utlandet exporterade järnmalm samt genom möjligheten
af, att en dylik tull kunde sättas till allt högre och högre belopp, skulle
afsevärdt hämmas i sin affärsverksamhet, och den andra, att bolagen
icke kunde tilltvinga sig rätt att öfver statens järnvägar till utskeppningshamn
transportera annat än vissa, i förut omförmälda kontrakt bestämda
myckenheter järnmalm.
Kunde bolagen sålunda tillförsäkras exporttullfrihet eller restitution
af möjligen åsatt exporttull, vore ett af villkoren för underhandlingarnas
ledande till en för både bolagen och svenska staten antaglig öfverenskommelse
i förr antydd riktning uppfylldt. Ett medgifvande af en
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
dylik exporttullfrihet från statens sida syntes så mycket mera kunna
tagas i öfvervägande, som det vid de underhandlingar, som samtidigt
fördes angående afslutande af en handelstraktat mellan Sverige och
Tyskland, och redan vid en tidig punkt af dessa förhandlingar, med
ganska stor tydlighet framgått, att Tyskland principiellt bekämpade
hvarje exporttull, och att de viktigaste svenska önskemålen med afseende
å traktaten icke skulle vinna tillmötesgående från tysk sida,
om icke under traktatstiden Tyskland erhölle frihet från exporttull.
En uppgörelse med nu ifrågavarande bolag kom således att få ett
intimt samband med traktatsförhandlingarna.
Det andra förhållande, som måste blifva föremål för statens medgifvande
till bolagens förmån, gällde den exportkvantitet, som bolagen
borde erhålla tillstånd att framföra å banan Luleå—Riksgränsen. Dels
vore bolagen i behof af ökning af denna exportkvantitet för att kunna
konsolidera sina affärer och amortera sina betydande skulder, dels kunde
bolagen allenast medelst en ökning af den årliga exportkvantiteten uttaga
och tillgodogöra sig så mycket af sina malmtillgångar, att bolagen
kunde tänkas vara villiga att inom en ej alltför aflägsen tid låta
staten komma i besittning af ifrågavarande järnmalmsfyndigheter.
För att exporttullfrihet skulle kunna från statens sida medgifvas, borde
emellertid såväl den egendom, bolagen skulle till staten öfverlämna,
vara af det betydande värde, att exporttullen å järnmalm, beräknad
efter de belopp, som rimligen kunde tänkas ifrågakomma, vore af underordnad
betydelse, som ock exporttullfriheten vara ägnad att medföra
sådana reella medgifvanden från tysk sida i handelstraktatsfrågan, att
därmed åtskilliga svenska industrier kunde varda skäligen försäkrade
om fortfarande marknad i Tyskland.
Vidare borde medgifvandet rörande en ökad transport af järnmalm
å banan Luleå—Riksgränsen motsvaras af en uppgörelse om sådan
fraktsats, att staten på denna transport hade en god och tryggad
vinst.
Med ofvan omnämnda hufvudsakliga utgångspunkter hafva härefter
med bolagen förts synnerligen vidlyftiga och långvariga, månad efter
månad fortgående underhandlingar, som slutligen utmynnat i ett numera
vederbörligen undortecknadt kontrakt, som jag, sedan detta
kontrakt jämväl varit föremål för yttrande från järnvägsstyrelsens sida,
härmed får underställa Kungl. Maj:ts pröfning.
Sedan departementschefen härefter uppläst ej mindre nämnda kontrakt
af den lydelse, bilaga A. till detta protokoll utvisar, än äfven
21
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 158.
järnvägsstyrelsens, såsom bilaga B. till protokollet betecknade underdåniga
utlåtande, anförde departementschefen vidare följande:
Det upprättade kontraktet är grundadt på de liufvudbestämmelser,
vidkommande Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, att detta bolag
äger af sina järnmalm stiligån gar uttaga och tillgodogöra sig en femtedel,
dock högst 150 miljoner ton, medan öfriga fyra femtedelar tillfalla
staten, samt, beträffande aktiebolaget Gellivare malmfält, att detta
bolag icke äger uttaga mera än 37,500,000 ton, medan återstoden tillfaller
staten. Förut är lämnad en redogörelse för de uppskattningar,
som finnas rörande järnmalmtillgången i de norrbottniska gruffält, hvarom
här är fråga. Den senaste uppskattningen, hvad Luossavara och Kirunavara
beträffar, visar en malmtillgång i dessa malmberg af 793 miljoner
ton. Af dessa får Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag allenast
uttaga 150 miljoner ton, medan återstående, i rundt tal 640 miljoner
ton, tillfalla staten; af järnmalmtillgången i Gellivare malmfält, senast
beräknad till 128,5 miljoner ton, får aktiebolaget Gellivare malmfält
allenast bryta och tillgodogöra sig 37,5 miljoner ton, medan öfriga, i
rundt tal 90 miljoner ton, tillfalla staten. Skulle mot all förmodan tillgången
i Luossavara—Kirunavara malmberg icke uppgå till nyss angifna
kvantitet, är staten alltid tryggad att erhålla fyra femtedelar af
järnmalmtillgången genom bestämmelsen i kontraktet, att bolaget i ingen
händelse får uttaga mer än eu femtedel af den konstaterade totalkvantiteten.
Det är således utan tvifvel en egendom af utomordentligt stort
värde, som staten bekommer. Det är också en egendom, som icke,
intilldess den af staten öfvertages, kan försämras eller minskas i
värde. Tvärtom är all anledning antaga, att järnmalmen i Norrbotten,
till följd af sin i allmänhet ypperliga beskaffenhet och don
minskade tillgången på för stål- och järntillverkning lämplig järnmalm
i andra länder, skall få ett alltmer ökadt värde. Statens intresse att
för det allmännas räkning och för den svenska industriens framtid
bevara den öfvervägande delen af de väldiga malmfälten i Norrbotten
lärer med denna öfverenskommelse vara tillgodosedt på ett sätt, som
måste anses vara särdeles fördelaktigt. Genom en öfverenskommelse
af det slag som den ifrågavarande har också afsetts att förekomma,
att ifrågavarande stora järnmalmstillgångar blifva föremål för utländsk
spekulation.
För att tillförsäkra den inhemska järnförädlingen företrädesrätt till
den järnmalm, hvaraf den till förädling inom landet är i behof, hafva
22
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 158.
i § 8 införts bestämmelser, som härutinnan måste anses betryggande
och tillfredsställande, hvarjämte i § 5 Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
förbundit sig att icke till utlandet exportera s. k. A-malm från
utmålen n:r 16, 17 och 27 i Kiruna — således den malm, som för
närvarande är af betydelse för inhemsk förädling — utöfver den kvantitet
af omkring 750,000 ton, som redan blifvit enligt ingångna kontrakt
försåld till leverans från och med år 1907. De viktiga utfästelser, som
trån bolagens sida sålunda gjorts, synas mig förtjäna en särskild uppmärksamhet,
helst som någon skyldighet i dessa afseenden i nu gällande
fraktkontrakt icke finnes upptagen.
Genom den föreslagna öfverenskommelsen bekommer staten vidare,
utan någon penninguppoffring, icke blott den nyssnämnda väsentligaste
delen af bolagens malmtillgångar i Norrbotten, utan äfven med äganderätt
och utan ersättning ej mindre samtliga Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält inom Norrbottens län
tillhöriga, för malm fyndigheternas tillgodogörande eller administrerande
därstädes anordnade anstalter, byggnader, järnvägar och annat, liksom
maskiner, redskap och rullande materiel, därunder inbegripen all för
grufrörelsen afsedd eller använd fast och lös egendom af hvad slag det
vara må — med undantag af penningar, värdepapper, fordringar eller
vid kontraktstidens utgång osåld järnmalm samt sådana järnvägsvagnar,
som gå i trafik å statsbanan, äfvensom ångbåtar — än äfven all den
egendom af nyss angifna beskaffenhet, som såväl nämnda bägge bolag
som trafikaktiebolaget Grängesborg-Oxelösund inom Norrbottens län förvärfva
före den tidpunkt, då malmfyndigheterna öfvertagas af staten.
Att med den utveckling, grufbrytningen efter denna öfverenskommelses
godkännande kommer att taga, högst betydande värden i grufinrättningar,
maskiner, byggnader m. m. skapas under de 50 år, hvarunder bolagen
skulle drifva sin affär, torde utan vidare vara uppenbart. Det är otvifvelaktigt
ansenliga summor, bolagen komma att under dessa år nedlägga
för att genomföra en rationell brytning och på lämpligt sätt ordna
de sociala förhållandena i grufsamhällena.
Då det synts lämpligt, att staten, om den så önskar, redan vid en
tidigare tidpunkt än efter 50 år skall kunna komma i besittning af och
tillgodogöra sig den egendom, hvarom i öfverenskommelsen är fråga,
har det förbehållits staten en lösningsrätt efter år 1924, enligt de närmare
grunder, som finnas upptagna i § 14 af kontraktet. Då det är
svårt att förutse, huru efterfrågan på järnmalm kan ställa sig i framtiden,
och huru den svenska förädlingsindustrien kan utvecklas, torde
23
Kanyl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 158.
genom nämnda lösningsrätt en under vissa omständigheter värdefull
möjlighet till ett tidigare besittningstagande från statens sida af ifrågavarande
egendom vara vunnen. Dylik lösningsrätt inträder, på sätt af
kontraktet närmare framgår, äfven — och då på afsevärdt gynnsammare
villkor — om bolagen försumma att fullgöra de viktigare af de åtagna
förbindelserna.
Vidare har det synts vara af betydelse, att staten redan, innan den
definitivt öfvertager och tillgodogör sig den järnmalm, som genom öfverenskommelsen
tillfaller staten, må kunna erhålla en direkt särskild inkomst
af bolagens malmbrytning, hvarför enligt § 3 öfverenskommelse
träffats därom, att för hvarje år från och med år 1911, intill dess genom
kontraktet äganderätten till bolaget tillhörig egendom öfvergår till
staten, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag skall betala staten ett belopp,
motsvarande en niondedel af hvad för samma år utdelas till bolagets
aktieägare eller eventuellt afsättes till andra fonder än reservfonden,
denna senare beräknad till 1 io utaf aktiekapitalet. Denna påtagliga
fördel för staten, som därmed erhåller vinstandel af järnmalmsbrytningen,
redan innan staten träder i besittning af ifrågavarande fyndigheter,
motsvaras dock, enär vinstandelen erhålles från egendom, som
bolaget, enligt grunderna för ifrågavarande aftal, själft äger tillgodonjuta,
af en skyldighet för staten att, sedan äganderätten till bolaget
tillhörig egendom öfvergått till staten, lämna godtgörelse härför. Denna
godtgörelse skall årligen utgå med belopp, motsvarande hvad af bolagets
utdelningar eller afsättningar till andra fonder än den på ofvan
augifna sätt begränsade reservfonden för de senaste tio åren närmast
före äganderättens öfvergång till staten i medeltal för år belöper å försålda
1 Vs miljon ton järnmalm, intilldess bolaget sålunda erhållit vinst
å en malmkvantitet, uppgående till Vio af hvad bolaget brutit och försålt
från och med år 1911 intill äganderättens öfvergång till staten.
De nu angifna, enligt min mening synnerligen stora fördelar, som
staten genom nu ifrågavarande öfverenskommelse erhåller, motsvaras
gifvetvis af utfästelser från statens sida af det värde, att bolagen kunnat
ingå på aftalet.
Statens utfästelser afse två hufvud frågor.
Den första rörer bolagens rätt till ökad malmtransport å järnvägen
Gellivare—Riksgränsen. Nuvarande myckenhet är, som bekant, 1,200,000
ton enligt kontraktet mellan Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och
staten den 2 juli 1898 samt 300,000 ton enligt Kungl. Maj:ts medgifvande
don 28 oktober 1904, hvilket medgifvande dock den 13 januari
190G återkallats. Transportmängden ökas enligt aftalet successivt, så
opaginerad Kontrollera mot PDF
''24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
att år 1907 skulle få fraktas 1,800,000 ton och under därpå följande
år vissa närmare angifua ökade myckenheter, hvarmed totalkvantiteten
stiger till 3,000,000 ton år 1913, vid hvilken myckenhet det sedermera
skall förblifva, dock med den möjlighet till höjning upp till 3,300,000
ton, som erfordras för att utjämna det belopp, hvarmed vissa års brytning
kan understiga årliga normalkvantiteten 3,000,000 ton. Att transportmängden
föreslagits till successivt ökande, beror af nödvändigheten
att medhinna den komplettering och de nyanläggningar vid järnvägen,
som påkallas för framförande af den ökade godskvantiteten.
En annan fördel för bolagen är den efter bestämda grunder bundna
fraktsats, hvarom genom aftalet öfverenskommits.
Jag tillåter mig att i ett sammanhang göra några uttalanden angående
dessa bägge järnvägen berörande frågor, med afseende hvarå
närmare hänvisas till järnvägsstyrelsens yttrande. Så vidt jag kan
finna, äro de betingade fraktsatserna fullt tillfredsställande, äfven i betraktande
af de stora tilläggsarbeten, som erfordras vid banan. Hvad
beträffar trafiken å bandelen Kiruna—Riksgränsen, framgår af järnvägsstyrelsens
yttrande, att efter en fraktsats af 2 kronor 64 öro per ton ett
öfverskott till ränta, amortering och vinst samt betäckande af eventuellt
uppkommande förlust å annan trafik af 1 krona 54 öre per ton bör
kunna påräknas. Då kostnaden för denna handel för närvarande utgör
i rundt tal 32,300,000 kronor, samt, enligt hvad af järnvägsstyrelsens
yttrande inhämtas, i rundt tal 10,000,000 kronor erfordras för bandelens
sättande i stånd att mottaga en trafik af upp till 3,300,000 ton, blir
det årliga öfverskottet öfver driftkostnaderna efter 1 krona 54 öre
per ton 5,082,000 kronor för 3,300,000 ton eller fulla 12 procent —
efter en transporterad mängd malm af 3,000,000 ton 4,620,000 kronor
eller inemot 11 procent. Äfven med den säkerhetskocfficient, som
måste räknas med, då det är fråga om en så lång tid som 50 år, måste
man anse den föreslagna fraktsatsen mycket god och under alla omständigheter
betryggande en icke ringa vinst för staten.
Därest andra större malmtrafikanter tillkomma — och det torde
härvid närmast vara fråga om Svappavaara aktiebolag — måste järnvägen
i den del, hvarom här är fråga, byggas dubbelspårig för en kostnad
af 7 — 8,000,000 kronor. Hela den förutvarande och blifvande anläggningskostnaden
skulle då uppgå till i rundt tal 55,000,000 kronor,
inberäknadt hvad som behöfves till erforderliga utvidgningar, rullande
materiel m. m. Under antagande, att Svappavaara aktiebolag fraktar
1,000,000 ton och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag 3,000,000 ton,
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
samt att trafiköfverskottet blir i rundt tal 1 krona 50 öre per ton, uppstår
ett öfverskjutande årligt belopp till ränta, amortering och vinst
samt till betäckande af förlust på öfrig trafik af 6,000,000 kronor, utgörande
nära 11 procent på en totalanläggningskostnad af 55,000,000
kronor.
På sätt järnvägsstyrelsen framhållit, kan jämväl nuvarande fraktsatsen,
2 kronor 75 öre per ton malm från Gellivare till Svartön, samt
en fraktsats af 3 kronor 48 öre per ton för malmtransport å linjen
Kiruna—Svartön, anses tillfredsställande.
Då det emellertid är vanskligt att för en längre framtid fastslå
fraktsatser, innehåller kontraktet bestämmelser om, att bolagen garantera
staten en minimiinkomst af bolagens malmtransporter, uppgående
till 4,5 procent å såväl nuvarande anläggningskostnad som å de kostnader,
hvilka ytterligare nedläggas å såväl järnvägen Gellivare—Riksgränsen
som järnvägen Gellivare—Svartön. Jag anhåller att särskilt
få fästa uppmärksamheten vid denna bestämmelse, som, vidkommande
järnvägen Gellivare—Riksgränsen, är vida fördelaktigare än
motsvarande bestämmelse i nu gällande kontrakt af den 2 juli 1898,
som allenast tillförsäkrar staten 3,8 procent å anläggningskostnaden,
och, beträffande bandelen Gellivare—Svartön, jämväl är för staten
gynnsammare än, enligt nyssnämnda kontrakt, nu gällande bestämmelse
om en garanti af 4 procent. Genom de nu ifrågasatta garantierna
måste full trygghet vinnas för, att äfven i ogynnsammaste fall en för
ränta och amortering tillräcklig afkomst skall erhållas å de kapital,
som nedläggas å ifrågavarande järnväg.
Den ytterligare förmån, bolagen slutligen tillförsäkrats genom ifrågavarande
öfverenskommelse, är — utom trygghet för en i allt fall näppeligen
tänkbar ökning af inkomstbeskattningen — säkerhet mot påläggande
från statens sida af exporttull eller annan liknande afgift eller,
om sådan tull skulle åläggas, dess restituerande, i hvad afser nu förevarande
bolags export af järnmalm från de norrbottniska gruffälten.
En exporttull å järnmalm kan äga betydelse hufvudsakligen ur två
synpimkter. Dels kan den påkallas af statsfinansiella hänsyn, för att
bereda statskassan inkomster, dels kan den äga den betydelsen att
törhindra eller inskränka en alltför våldsam malmbrytning, hvarigenom
— utom det att malmtillgångarna tömmas alltför hastigt och den stora
rikedom, som malmfyndiglieterna utgöra, således inom få generationer
varder uttömd — den inhemska järnförädlingsindustrien kan beröfvas
sitt nödvändiga behof af råvara.
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft.
4
26 Kungl. Maj-As Nåd. Proposition N:o 158.
Vidkommande då först den statsfinansiella synpunkten, så torde här
till en början böra bemärkas, att staten genom det nu ifrågasatta aftalet
kommer att förvärfva en egendom af så utomordentligt högt värde,
att den tull, som rimligen kan åsättas den malmkvantitet, bolagen
kunna tänkas exportera, måste i jämförelse därmed betecknas såsom
icke af sevärd.
Hvad därefter beträffar den inhemska förädlingens behof af norrbotteninalm,
så måste dess intressen anses vara fullt tillgodosedda dels
genom de förut framhållna bestämmelserna i kontraktets §§ 5 och 8,
rörande viss företrädesrätt för inhemska järnförädlare att bekomma malm
från ifrågavarande malmfält, dels ock därigenom, att staten kommer i
besittning af en så betydande del af dessa malmfält och därmed kan
fullt tillgodose det inhemska förädlingsintresset vid en tidpunkt, då, efter
allt att döma, icke blott tillgången på lämplig järnmalm i andra delar
af vårt land kan antagas vara ringa, utan äfven den svenska järnförädlingsindustrien
torde hafva vuxit sig tillräckligt stark, både tekniskt
och ekonomiskt, för att fullt kunna utnyttja den råvara, staten
bjuder af sina rika fyndigheter.
Vid nu antydda förhållanden och då hela kontraktet ses i ett sammanhang,
har jag icke funnit några betänkligheter vid den föreslagna
åtgärden, att staten skulle binda sig med afseende å en nu ifrågavarande
bolag berörande exporttullfrihet å norrbottnisk järnmalm eller
en dylik tulls restituerande.
Öfriga bestämmelser i det föreliggande kontraktet torde jag icke
behöfva vidlyftigt motivera. Vid dess affattande har man sökt vinna all
den säkerhet och kontroll för olika eventualiteter, som varit möjlig.
Jag tillåter mig härvid fästa uppmärksamheten å förpliktelserna för
bolagen, i § 9, om en i allo rationell grufbrytning och om hållande
af all i kontraktet afsedd, för rörelsen erforderlig egendom i godt skick,
i § 10, om att vidtaga åtgärder för beredande af tjänliga bostäder åt
arbetarna samt sörja för arbetarnas trelnad och, i § 21, att icke utan
statens samtycke på annan öfverlåta de rättigheter, som tillkomma bolagen
på grund af det föreliggande kontraktet.
Slutligen vill jag särskildt framhålla ingressen till aftalet, däri
bolagen, en för alla och alla för en, ingått ifrågavarande öfverenskommelse
med iakttagande däraf, att hvart särskildt af de tre bolagen
dels ikläder sig de i aftalet upptagna förpliktelser och verkställer utfästa
rättsöfverlåtelser, i hvad desamma ankomma på det särskilda bolaget,
dels ock jämväl ikläder sig ansvar såsom för egen skuld eller
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
annan förpliktelse för af de andra bolagen gjorda utfästelser. Då tiden
icke medgifvit bolagen att, före ärendets framläggande för Riksdagen,
hålla nödiga bolagsstämmor för bekräftande af öfverenskommelsen från
bolagens sida, hafva från styrelsen för trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund, som innehar aktiemajoriteten i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält, samt af personer, som
äga aktiemajoriteten i förstnämnda bolag, särskilda förbindelser afgifvits
till anskaffande af vederbörande bolagsstämmors godkännande af
samma aftal.
I afseende å de inmutningar, som bolagens tjänstemän, förenämnde
Erasmie, Bosmus och Westerberg gjort, har trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
iklädt sig tillfredsställande garanti.
De fördelar, som staten vinner genom antagande af föreliggande
kontrakt, vill jag slutligen sammanfatta sålunda: staten bekommer utan
någon som helst utgift efter 50 år — eller under vissa villkor därförut
mot lösenskyldighet — dels en egendom, som med stor visshet kan antagas
innehålla en järnmalmskvantitet af sammanlagdt 730 miljoner
ton, dels ock all den öfriga egendom i fast och löst, som för grufdriften
och grufaffärens administrerande nu användes eller framdeles
under de 50 åren anskaffas; staten erhåller redan från och med år 1911
en viss andel af vinsten af bolagens grufbrytning; staten vinner under
tiden för nämnda grufbrytning en fullt tillfredsställande, efter all sannolikhet
afsevärdt vinstgifvande fraktsats för malmtransporterna jämte
garanti för, att i hvarje händelse de på den stora norrbottniska järnvägen
redan nedlagda och ytterligare erforderliga kostnader blifva förräntade
och amorterade; järnförädlingen inom landet erhåller säkerhet
att, redan innan staten definitivt öfvertager malmfälten, få sitt behof
af järnmalm tillgodosedt.
Den uppoffring, som staten däremot ikläder sig, består egentligen
allenast i en utfästelse att restituera eventuellt pålagd exporttull
å bolagens norrbottensmalm, en utfästelse, som, på sätt förut framhållits,
måste anses väga lätt gent emot de betydande värden, staten
förvärfvar.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att
för sin del godkänna och antaga närlagda, denna dag upprättade förslag
till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafik
-
28
aktiebolaget
grufegendom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angående viss
m. m.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall och förordnade, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ärendet af
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Johan Björnström.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
29
Bilaga A.
Mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält ocli trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund,
en för alla och alla för en, å andra sidan, är — med
iakttagande däraf att hvart särskildt af de tre bolagen dels ikläder sig
nedanstående förpliktelser och verkställer nedanstående rättsöfverlåtelser,
i hvad desamma ankomma på det särskilda bolaget, dels ock jämväl
ikläder sig ansvar såsom för egen skuld eller annan förpliktelse för af
de andra bolagen gjorda utfästelser — följande öfverenskommelse träffad.
§ 1.
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att af all den
järnmalm, som innehålles i de bolaget nu tillhöriga grufvor och inmutade
områden i malmfälten i Syväjärvi, Nokutusvaara, Luossavaara,
Kiirunavaara och Haukivaara, icke bryta och tillgodogöra sig mera än
sammanlagdt etthundrafemtio (150) miljoner ton samt att, därest vid
den undersökning af de inom berörda malmfält befintliga malmförekomsters
utsträckning i fält och på djupet, hvarom närmare bestämmes
i § 2, skulle visa sig, att totalkvantiteten järnmalm, däri inbegripen den
under kontraktstiden brutna, ej uppgår till sjuhundrafemtio (750) miljoner
ton, icke bryta och tillgodogöra sig mera än en femtedel af den
konstaterade totalkvantiteten.
Aktiebolaget Gellivare Malmfält förbinder sig att af den järnmalm,
som innehålles i de detta bolag nu tillhöriga grufvor och inmutade områden
i Gellivare malmfält, icke bryta och tillgodogöra sig mera än
trettiosju miljoner femhundra tusen (37,500,000) ton, däri dock ej inräknad
nu befintlig eller under tiden för denna öfverenskommelses bestånd
vid grufbrytningen fallande s. k. varpmalm. Med varpmalm förstås
sådant malmhaltigt berg, som faller vid brytningen af malmen eller
måste brytas för att göra malmen åtkomlig men är för fattigt att kunna
med fördel i oberedt skick exporteras.
30
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
§ 2-
Totalkvantiteten af den järnmalm, som inneliålles i de uti § 1,
första stycket, omförmälda malmförekomster, skall med användande af
de praktiska och vetenskapliga hjälpmedel, som kunna stå till buds,
bestämmas af en af sakkunniga och ojäfviga, svenska eller utländska
ingenjörer eller geologer sammansatt nämnd, bestående af sju medlemmar,
af hvilka tre utses af Kungl. Maj:t, lika många af LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag och en af styrelsen för tekniska högskolan i
Stockholm. Till nämndens biträde äga Kungl. Maj:t och LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag att utse hvardera en juridiskt sakkunnig person.
Innan nämnd tillsättes för bestämmande af totalkvantiteten, skola
sådana förarbeten, som kunna finnas erforderliga för ett riktigt bedömande
af malmernas utsträckning i fält och mot djupet, hafva af
bolaget och på dess bekostnad utförts; dock må, i den mån bolaget
eller nämnden finner sådant önskligt, omförmälda arbeten fortsättas,
intill dess nämndens utlåtande meddelas. Med afseende å berörda arbeten
skall beträffande Kiirunavaara iakttagas, att undersökningar skola
utföras till erforderligt djup från dagen och från fvärorter, livilka skola
drifvas ifrån den utfraktstunnel, bolaget kominer att framföra nära
Luossajärvis nivå från norra till södra ändan af Kiirunavaara.
Nämndens tillsättande må oj påyrkas tidigare än under år 1922.
Har icke, sedan ena parten med uppgift om sitt val af ledamöter i
nämnden gjort framställning hos den andra parten om tillsättande å
dess sida af ledamöter i nämnden, sådan åtgärd ägt rum inom tre
månader, är förstnämnda part berättigad att utse ledamöter i den andras
ställe.
Nämndens utlåtande skall afgifvas senast under år 1924. Inför
nämnden må såväl staten som bolagen framställa och grunda sina anspråk
och påståenden. Nämndens beslut må ej öfverklagas. Stanna
nämndens ledamöter i olika meningar, gälle den mening, som de flesta
omfattat, såsom nämndens beslut.
Så snart nämnden konstaterat, att totalkvantiteten uppgår till 750
miljoner ton, skola nämndens arbeten upphöra. De för totalkvantitetens
bestämmande i angifna omfattning erforderliga kostnader bestridas
af bolaget.
Staten äger, sedan en totalkvantitet af 750 miljoner ton konstaterats,
på egen bekostnad fortsätta undersökningen, dock att sådant ej
må förorsaka hinder för bolagets grufdrift.
Skulle nämnden anse, att de för totalkvantitetens bestämmande ut
-
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Jtörda förarbeten äro otillräckliga, och förty förklara sig ur stånd att
afgifva ett grundadt omdöme om totalkvantiteten, skall denna anses
uppgå till fyrahundra (400) miljoner ton eller den större myckenhet,
som nämnden trots undersökningens ofullständighet finner sig kunna på
giltiga grunder angifva.
§ 3.
I händelse den enligt § 2 beräknade totalkvantiteten järnmalm befinnes
uppgå till 750 miljoner ton eller mera, och Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag alltså äger att bryta och tillgodogöra sig 150 miljoner
ton, skola följande bestämmelser gälla:
l:o. Bolaget skall bryta berörda 150 miljoner ton under tiden från
den 1 januari 1907 till den 1 januari 1957.
2:o. För att bolaget må kunna inom nyss sagda tid bryta och
försälja 150 miljoner ton järnmalm, tillförsäkrar staten bolaget att å
järnvägen Gellivare—Riksgränsen mot en afgift af två (2) kronor 64
öre per ton från Kiruna till Riksgränsen frakta
under år 1907
» » 1908
» » 1909
» » 1910
» » 1911
» » 1912
)) )) 1913
1.800.000 ton
2,000,000 »
2.200.000 »
2.400.000 »
2.600.000 »
2,800,000 »
3,000,000 »
samt att därefter utfrakta 3,000,000 ton per år och så mycket därutöfver,
som erfordras till utjämning af hvad under ett eller flera föregående
år brustit i sistnämnda kvantitet, dock ej något år mera än
3.200.000 ton, bolaget obetaget att efter år 1913 frakta ytterligare
100.000 ton per år under villkor, att bolaget härför tillhandahåller erforderligt
antal vagnar mot vanlig vagnhyra.
Så framt ej bolaget själft vill ombestyra å dess spår och dess egen
bangård erforderlig vagnflyttning och växling, åtager sig staten att utföra
densamma, mot det att bolaget ersätter kostnaden för därför använda
växellokomotivs underhåll och materialie förbrukning samt för den
för vagnrörelsen erforderliga personalen äfvensom ränta och amortering
å anskaffningskostnaden för lokomotiven, beräknad till 7 procent, allt
ökadt med 10 procent.
Uppstå mellan staten och bolaget olika meningar om den fordrade
ersättningens storlek, skall saken hänskjutas till afgörande af tre skilje
-
32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
män, af hvilka parterna utse hvar sin och ö fver stå thållar ämbete t den
tredje.
Bolaget är pliktigt att betala vagnhyra för det antal dagar, hvarmed
en vagns omloppstid, från det densamma ställts till bolagets förfogande
för lastning till dess densamma efter skedd lossning återkommit
till Kiruna, öfverskrider fem dagar, så framt ej bolaget håller reservvagnar
till det antal, som svarar mot en långsammare omsättning än
fem dagar. I omloppstiden inräknas ej uppehåll, orsakadt af naturhinder
eller olyckshändelse.
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag berättigas att af omförmälda
kvantiteter årligen frakta intill 1,200,000 ton malm från Kiruna till
Svartön mot en afgift af tre (3) kronor 48 öre per ton, däri inberäknad
ersättning för upplagsplats och begagnande af lastningsanordningar på
Svartön, i likhet med hvad som gäller för aktiebolaget Gellivare malmfält;
skolande Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, om det vill begagna
denna sin rättighet, därom hos järnvägsstyrelsen göra anmälan
minst ett år före ingången af det kalenderår, hvarunder fraktningen
från Kiruna till Svartön är afsedd att äga rum.
Staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, därest icke bolaget med största
möjliga jämnhet fördelar malmafsändningen på årets särskilda månader
eller trafiken förhindras genom omständigheter, öfver hvilka förvaltningen
af statens järnvägar icke råder.
Det emellan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, å
statens vägnar, och bolaget den 9 september 1899 ingångna arrendekontrakt
angående kronan tillhörig mark vid Kiruna skall gälla, intill
dess bolagens i detta kontrakt afsedda egendom öfvergår till staten.
Härom skall arrendekontraktet förses med påteckning.
3:o. För hvarje år från och med 1911, intill dess jämlikt detta
kontrakt äganderätten till bolaget tillhörig egendom öfvergår till staten,
betalar bolaget till staten ett belopp, motsvarande en niondedel af hvad
för samma år utdelas till bolagets aktieägare och eventuellt afsättes till
andra fonder än reservfonden, denna senare beräknad till högst en
tiondedel utaf aktiekapitalet. Det staten sålunda för hvarje år tillkommande
belopp, hvilket till riktigheten skall bestyrkas af statens styrelseledamot
och dess revisor hos bolaget, skall inbetalas senast den 1
juli näst påföljande år.
Därest bolagets utdelning för något år skulle visas icke stå i skäligt
förhållande till de i marknaden vid tiden för respektive försäljningsaftals
afslutande gällande malmpris, skall bolaget vara skyldigt att i
33
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
stället för ofvanberörda kontanta belopp tillhandahålla staten en myckenhet
malm, motsvarande en tiondedel af den under det ifrågakomma
året uttagna och försålda malmen, mot det att staten återbetalar det
kontanta beloppet samt godtgör den på sagda tiondedel belöpande andel
af alla omkostnader för det ifrågavarande året, däri inbegripna alla
för året gjorda afskrifningar å de hos bolaget nu och framdeles bokförda
värden, hvilka afse sådan egendom, som jämlikt detta kontrakt
skall öfvergå till staten. Vill staten begagna sin omförmälda rätt, skall
staten därom tillsäga bolaget inom ett år från det utdelningen till staten
öfverlämnats.
Under tiden för detta kontrakts bestånd må icke någon bolagets
egendom, som jämlikt kontraktet skall öfvergå till staten, i bolagets
räkenskaper uppskrifvas utöfver dess i 1905 års balansräkning bokförda
värde med större belopp än som å samma egendom verkligen
nedlagts, ej heller må ny sådan egendom bokföras till högre belopp än
den kostnad, som därå användts.
4:o. Efter det jämlikt § 13 i detta kontrakt äganderätten till
bolagen tillhörig egendom öfvergått till staten, betalar staten årligen
under hvarje närmast följande år till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolagett
belopp, motsvarande hvad af bolagets utdelningar eller afsättningar
till andra fonder än den på ofvan angifna sätt begränsade reservfonden
lör de senaste tio åren närmast före äganderättens öfvergång till
staten i medeltal för år belöper å försålda en och en half miljon ton
järnmalm, intill dess bolaget sålunda erhållit vinst å en malmkvantitet,
uppgående till en tiondedel af hvad bolaget brutit och försålt från och
med år 1911 intill äganderättens öfvergång till staten.
§ 4.
I händelse den enligt § 2 beräknade totalkvantiteten järnmalm befinnes
icke uppgå till sjuhundrafemtio miljoner ton, och den malmkvantitet,
bolaget äger bryta och tillgodogöra sig, således icke uppgår
till etthundrafemtio miljoner ton, skola bestämmelserna i § 3 likväl
lända till efterrättelse med iakttagande, att den tid, efter hvilkens förlopp
staten skall erhålla äganderätt till bolaget tillhörig egendom, nedsättes
från 50 år i samma proportion, som den malmkvantitet, bolaget
äger bryta och tillgodogöra sig, minskats från etthundrafemtio miljoner
ton, samt att, om efter denna norm äganderättens öfvergång till staten
skulle inträffa på annan dag än den 31 december, bolaget ändock behåller
äganderätten till årets slut.
Bih. till Riksd. Prot. 1506. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
§ 5-
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att icke till utlandet
exportera s. k. A-malm från utmålen n:r 16, 17 och 27 (Vaktmästarens
kulle) i Kiirunavaara utöfver den kvantitet (omkr. 750,000 ton),
som redan blifvit enligt ingångna kontrakt försåld för leverans från
och med år 1907.
§ 6-
l:o. Aktiebolaget Gellivare malmfält skall bryta ofvan omförmälda
37,500,000 ton järnmalm under tiden från den 1 januari 1907 till den
1 januari 1957 med omkring 750,000 ton per år, s. k. varpmalm däri
ej inberäknad, dock att, därest Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
tillhörig egendom, på sätt i § 4 sägs, skall före sistnämnda tidpunkt
med äganderätt öfvergå till staten, jämväl den aktiebolaget Gellivare
malmfält tillhöriga, i detta kontrakt afsedda egendom skall samtidigt
med äganderätt öfvergå till staten, utan att bolaget i sådant fall äger
anspråk på ersättning för den malmkvantitet, som bolaget då ännu ej
hunnit bryta.
2:o. " Staten tillförsäkrar bolaget att få frakta nyssberörda malmkvantitet
från Gellivare till Svartön mot en afgift af två (2) kronor 75
öre per ton och under de bestämmelser i öfrigt, som innefattas i Kungl.
brefvet den 1 juli 1898.
Det emellan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, å
statens vägnar, och bolaget den 9 september 1899 ingångna arrendekontrakt
angående kronan tillhörig mark i Gellivare skall gälla, intill
dess bolagens i detta kontrakt afsedda egendom öfvergår till staten;
och skall kontraktet förses med påteckning härom. Enahanda bestämmelser
gälla beträffande de emellan staten och bolaget upprättade kontrakt
afseende Tingvalls kulle och Välkomman.
§ 7-
l:o. Därest det fraktbelopp, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
har att jämlikt i § 3 mom. 2 stadgad grund till staten erlägga, för
transport å järnvägen Gellivare—Riksgränsen något år ej skulle uppgå
till sammanlagda beloppet af kostnaden för nämnda järnvägs drift
och underhåll jämte fyra och fem tiondedels (4,5) procent å nuvarande
och blifvande anläggningskostnad för samma järnväg, skall bolaget
i allt fall för sådant år betala en summa, som motsvarar detta
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
sammanlagda belopp. I driftkostnaden må dock ej inräknas utgift, som,
enligt hvad af järnvägens räkenskaper utrönes, föranledts allenast af
persontrafik, postbefordran och transport af annat gods än bolagets.
Om staten för annans räkning än bolagets fraktar malm från Kiruna
till Riksgränsen till sammanlagd myckenhet af minst 300,000 ton
för år, skall, i stället för nyssnämnda garantibestämmelse, gälla följande.
Om något år fraktinkomsterna på järnvägen Gollivare—Riksgränsen ej
skulle uppgå till sammanlagda beloppet af kostnaden för järnvägens
drift och underhåll jämte 4,5 procent å nuvarande och blifvande anläggningskostnad
för samma järnväg, skall bolaget i allt fall för sådant år
betala, med inberäkning af fraktafgiften för transporterad malm kvanti tet,
en summa motsvarande den på bolagets transportkvantitet i förhållande
till hela transportmängden på banan (person-, post- och godstrafik)
proportionellt enligt vid statens järnvägar tillämpade fördelningsgrunder
belöpande andel af ofvannämnda sammanlagda kostnads- och procentbelopp.
Skulle ett sådant år bolagets transportmängd icke uppgå till
den i § 3 mom. 2 för året angifna kvantitet (respektive 1,800,000 upp
till 3,000,000 ton), skall vid beräkning af bolagets andel i nämnda kostnads-
och procentbelopp bolagets transportmängd i allt fall beräknas
hafva utgjort den i § 3 mom. 2 angifna kvantitet.
2:o. Därest något år fraktinkomsterna på järnvägen Gellivare
(Malmberget)—Svartön ej skulle ujapgå till sammanlagda beloppet af
kostnaden för järnvägens drift och underhåll jämte fyra och fem tiondedels
(4,5) procent å nuvarande och blifvande anläggningskostnad för
samma järnväg, innefattande jämväl alla statens upplags-, lossnings- och
lastningsanordningar å Svartön, skola Luossavaaara-Kiirunavaara aktiebolag
och aktiebolaget Gellivare malmfält i allt fall för sådant år betala,
med inberäkning af fraktafgiften för å denna handel transporterad
malmkvantitet, den på bolagens transportkvantiteter i förhållande till
hela transportmängden på banan (person-, j^ost- och godstrafik) proportionellt
enligt vid statens järnvägar tillämpade fördelningsgrunder belöpande
andel af ofvannämnda sammanlagda kostnads- och procentbelopp.
Skulle ett sådant år Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag icke frakta en
så stor malmkvantitet denna väg, som bolaget enligt § 3 mom. 2
anmält till befordran, eller aktiebolaget Gellivare malmfält icke frakta
den i § 6 här ofvän omförmälda årskvantitet, skola vid beräkning af
bolagens andel i nämnda kostnads- och procentbelopp bolagens transportmängder
i allt fall beräknas hafva utgjort den en gång anmälda
kvantiteten från Kiruna till Svartön och den i § 6 omförmälda kvantiteten
från Malmberget till Svartön.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
§ 8.
Såväl Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag som aktiebolaget Gellivare
malmfält förbinda sig att af disponibla malmtillgångar i främsta
rummet i mån af efterfrågan leverera hvad som för järn- eller ståltillverkning
inom Sverige kan komma att åstundas.
Bolagen, hvilka icke må undandraga sig nu stadgade skyldighet
gent emot dylik köpare, som för fullgörande af sina förpliktelser lämnar
tillfredsställande bankgaranti, äga icke åsätta malmen högre pris än
som är efter det vid köpet i allmänhet gällande prisläge skäligt. Uppstå
emellan bolag och köpare olika meningar om, huruvida det af bolaget
fordrade pris är skäligt, är bolaget pliktigt att, därest Kungl.
Maj:t sådant påfordrar, underkasta sig afgörande af tre skiljemän, af
hvilka bolaget och köparen utse hvar sin och fullmäktige i Sveriges riksbank
den tredje.
§ 9-
Bolagen förbinda sig att sörja för en i allo rationell malmbrytning
såväl vid Luossavara Kirunavara och Gellivare malmfält som ock vid
det eller de öfriga i § 1 omförmälta malmfält, som må komma att af
bolagen bearbetas, samt för sådant ändamål vidtaga lämpliga anstalter
och nedlägga erforderliga kostnader. Bolagen förbinda sig jämväl
att hålla all i detta kontrakt afsedd, för rörelsen erforderlig egendom
i godt skick.
§ io.
Bolagen förbinda sig att, på sätt i Grängesberg och i Kiruna redan
ägt rum, äfven i Gellivare, där den med staten pågående rättegången
hittills lagt hinder i vägen för förverkligande af bolagets afsikter, vidtaga
åtgärder för beredande af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för
öfrigt, i hvad på bolagen ankommer, söka sörja för deras trefnad.
§ ii.
Skulle under den tid, detta aftal äger bestånd, ‘exporttull eller annan
pålaga eller afgift, af hvad slag det vara må, påläggas järnmalm,
som brytes eller exporteras, förbinder sig staten att under förra
hälften af nästpåföljande kalenderår godtgöra bolagen hvad de af sagda
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
grund mast slutligen vidkännas för malm, som brutits i någon uti denna
öfverenskommelse afsedd fyndighet.
Därest under sagda tid något af de tre bolagen måst vidkännas
direkt beskattning, af hvad slag det vara må, efter annan eller högre
grund än som gäller för bolag med årlig inkomst af en och en half
miljon kronor eller förmögenhet af trettio miljoner kronor, skall staten
under loppet af nästpåföljande kalenderår godtgöra detta bolag ej mindre
hvad bolaget nödgats utgifva utöfver hvad det bort utgifva, därest dess
beskattning utgått efter samma grunder som för bolag med ofvan sagda
inkomst eller förmögenhet, än äfven ränta å skillnadsbeloppet efter fyra
procent om året.
§ 12-
Staten förbinder sig att under den tid, denna öfverenskommelse
varar, icke låta annan frakta för export afsedd järnmalm å järnvägen
Luleå—Riksgränsen mot billigare afgifter än dem, som medgifvits bolagen.
§ 13-
l:o. Den 1 januari 1957 eller å den tidigare dag, som med tilllämpning
af § 4 här ofvan kan ifrågakomma, öfverlåter Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag utan ersättniug med full äganderätt till staten
den bolaget tillhöriga, inom Norrbottens län befintliga fasta egendomen
241,16 hektar mark i Juckasjärvi socken, afsöndrad från kronopark vid
Kiruna.
Samtidigt öfverlåter aktiebolaget Gellivare malmfält utan ersättning
med full äganderätt till staten samtliga detta bolag tillhöriga, inom
Norrbottens län befintliga fastigheter, nämligen:
I Gellivare socken:
5/s3 mantal frälse Robsahm n:o 1
f 32 )) Wassara n:o 4 eller Gellivare n:o 5
Fjällnäs <j6 tunnland inägor afsöndrade från Vs mantal Wassara n:o
f
V
21
1
eller Gellivare n:o 5
64 mantal Petersberg n:o 1
/ 512
/128
7/l 28
V 64
®/64
Vä2
» Wassara n:o 4 eller Gellivare n:o 5
d d:o » d:o
» d:o » d:o
» d:o » Gellivare n:o G
» Wuortnuvuoma n:o 1
t> Björkudden n:o 1
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
I Öfver-Luleå socken:
Holmfors såg
X1/i28 mantal Buddbyn n:o 4
13 las » d:o n:o 7
7/s2 » Legoträsk n:o 1
7/e4 » d:o n:o 1
7/64 » d:o n:o 1
19/i28 » Alternäs n:o 1
19/i28 » d:o n:o 1
Ve » Kopparberg n:o 1
ls/32 )) Bläslandet n:o 1
xl/io24 » Buddbyn n:o 31
17/2660 » d:o n:o 5/ skogsskiften
39/409g » d:o n:o 7)
I Råneä socken:
9/''32 mantal Rörviken n:o 1
3/ig )) Hedträsk n:o 1
I Neder-Luleå socken:
Å Svartön: Bältet n:o 3 om 10,3873 liektar, afsöndrad från Vie mantal
Björsbyn n:o 5
Bältet n:o 4 om 8,4397 liektar, afsöndrad från 13/250 mantal
Björsbyn n:o 5
En lägenhet om 73,7990 hektar, afsöndrad från 37/''i28 mantal
Björsbyn n:o 6
Ett område om 3,8630 hektar på Svartöberget.
Vid samma tidpunkt öfvergå utan ersättning med full äganderätt
till staten samtliga de båda bolagen tillhöriga grufvor och inmutade
områden inom Norrbottens län jämte alla för fyndigheternas tillgodogörande
eller administrerande därstädes anordnade anstalter, byggnader,
järnvägar och annat, likasom maskiner, redskap och rullande materiel,
skolande härunder inbegripas all för grufrörelsen afsedd eller
använd fast och lös egendom af hvad slag den vara må, dock icke
penningar, värdepapper, fordringar eller vid kontraktstidens utgång
osåld järnmalm, ej heller järnvägsvagnar, som gå i trafik å statsbanan
eller för malmtransport särskildt byggda ångfartyg.
Jämväl all egendom af den här förut i denna § angifna beskaffenhet,
som de tre bolagen må inom ofvannämnda län förvärfva före ofvanberörda
tidpunkt, skall då, med iakttagande af nyssnämnda undantag,
utan ersättning med äganderätt tillfalla staten.
39
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 158.
Bolagen fritaga sig från ersättningsskyldighet för det fall, att före
fastigheternas afstående till staten desamma eller någon eller några af
dem skulle utan bolagens förvållande lagligen frånvinnas bolagen, äfvensom
från annan hemulsskyldighet än öfverlämnande af nuvarande
äganderättshandlingar och lagfartsbevis. Likaledes fritaga sig bolagen
från skyldighet att försvara sådana grufvor och inmutade områden,
hvilka vid bristande försvar omedelbart tillfalla staten såsom jordägare.
2:o. Bolagen ansvara för, att den i mom. l:o afsedda egendom vid
tiden för dess öfverlämnande till staten icke besväras af andra inteckningar
än dem, som nu äro beviljade eller omnämnas i mom. 3 af denna §.
3:o. Bolagen förbinda sig att till staten öfverlämna äganderättshandlingarna
till samtliga ifrågakomna grufvor och inmutningar jämte
de i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags eller aktiebolagets Gellivare
malmfält förlagsinteckningsbara egendom nu fastställda inteckningar,
så snart och i den mån berörda handlingar frigöras från å dem nu
hvilande pantförbindelser. Vid kontraktets underskrifvande å statens
vägnar öfverlämna bolagen vidare såsom säkerhet för öfverlåtandet till
staten af de i mom. 1 här ofvan omförmälda fastigheter skuldebref å
sammanlagdt en miljon kronor med inteckningsrätt i fastigheterna.
Därest den i denna § afsedda egendom eller del däraf genom konkurs
skulle frångå det bolag, den nu tillhör, är staten berättigad att af
bolaget erhålla skadestånd till belopp motsvarande fem (5) kronor per
ton af all den järnmalm, som återstår obruten, därvid till grund för
myckenhetens bestämmande skall, hvad Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
angår, i första rummet läggas den uppskattning, som jämlikt § 2
må hafva ägt rum. Har denna uppskattning enligt nämndens förklaring
omfattat all befintlig malm, skall samma uppskattning gälla. Har ej
uppskattningen omfattat all befintlig malm eller har nämnden ännu ej
blifvit tillsatt eller icke afgifvit utlåtande, äge staten förebringa annan
utredning angående malmtillgångens storlek, dock att denna skall anses
utgöra minst fyrahundra miljoner ton. Aktiebolagets Gellivare malmfält
malmtillgång skall i nu afsedda fall anses utgöra en tiondedel af den
myckenhet, som Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolags malmfält innehålla.
Hvad nu är sagdt om konkurs gälle ock, därest egendom genom
utmätning frångår något af sistnämnda tvenne bolag, dock ej där denna
egendom för exekutiv auktion saluvärderats till mindre än ett hundra
tusen kronor, i hvilket fall skadeståndet skall utgöra tre gånger det belopp,
hvartill den utmätta egendomen saluvärderats.
§ 14.
l:o. Under år 1925 äger staten rätt att, därest den det vill, tillsäga
bolagen om inlösen af all i detta kontrakt afsedd egendom, och
40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
skall tillträdet i så fall äga rum den 31 december året därefter. Lösen
skall gifvas enligt följande grunder. Af den malmkvantitet, som bolagen
enligt § 1 äga bryta och tillgodogöra sig, skall den del, som vid
tidpunkten för inlösningen återstår obruten, med tillägg af en tiondedel
af hvad Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag brutit och försålt från och
med år 1911 till dess inlösen äger rum, lika fördelas på de år, som
återstå af den i §§ 3 och 4 bestämda tidsperiod med tillägg af fem år
därutöfver. Därefter beräknas den nettovinst för hvart och ett af dessa
år, hvarom bolagen genom statens tidigare tillträde komma att gå
miste. Beräkningen af sagda nettovinster verkställes af nio ojäfvige
gode män, af Indika tre utses af staten, tre af bolagen, en af magistraten
i Stockholm, en af magistraten i Göteborg och en af styrelsen för
tekniska högskolan i Stockholm. Vid beräkningen skola gode männen,
för hvilka bolagens böcker och öfriga handlingar skola hållas tillgängliga,
träffa sitt afgörande med hänsyn såväl till malmpris och brytningskostnader
under den föregående tiden af bolagens verksamhet som till
befintliga kontrakt och alla andra på bedömandet inverkande omständigheter.
Sedan nettovinsten för hvart af de följande åren sålunda
bestämts, uträknas det värde, som hvarje årsvinst har vid tidpunkten
för inlösen, på det sätt att sagda värde med tillägg af ränta och ränta
på ränta efter fyra procent för år från tillträdesdagen till ifrågavarande
vinstårs utgång skall uppgå till samma belopp som den enligt ofvan
angifna grunder beräknade nettovinsten för samma år.
Summan af årsvinsternas sålunda uträknade värden vid tidpunkten
för tillträdet utgör inlösningsbeloppet. Det sålunda bestämda beloppet
skall staten erlägga kontant å tillträdesdagen.
Inför gode männen må såväl staten som bolagen framställa och
grunda sina anspråk och påståenden. Gode männens beslut må ej
öfverklagas. Stanna de i olika meningar, galle den mening, som de
flesta omfattat såsom gode männens beslut. Lagen om skiljemän äger
ej tillämpning i fråga om det i detta mom. afsedda förfarande. Angående
påföljd af parts underlåtenhet att utse gode män gälle hvad i
§ 2 är för där afsedt fall stadgadt.
Begagnar staten icke sin lösningsrätt vid ofvan angifna tidpunkt,
må densamma sedan ej göras gällande förrän tio år därefter samt ytterligare
efter en period af tio år.
2:o. Skulle bolagen eller något af dem i väsentlig grad brista
i fullgörandet af de i § 3 mom. 3, §§ 7 eller 9 stadgade åtaganden,
och rättelse ej ske inom sex månader efter tillsägelse från statens sida,
skall, i händelse staten sådant påfordrar, statens lösningsrätt till den i
detta kontrakt afsedda egendom inträda. För sådant fall skola de i
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
förestående mom. stadgade bestämmelser om lösen gälla, dock med den
skillnaden att staten endast skall erlägga åttio procent af det inlösningsbelopp,
som med tillämpning af mom. 1 skulle hafva utgått.
3:o. Därest förevarande paragraf träder i tillämpning, skall staten
samtidigt med öfvertagande af egendomen jämväl öfvertaga LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolags samt aktiebolagets Gellivare malmfält förpliktelser
jämte motsvarande rättigheter enligt sådana kontrakt angående
leverans af järnmalm, hvilka äro upprättade, innan tillsägelse om inlösen
enligt mom. 1 skett, eller, i fall tillträdet sker på grund af hvad i mom.
2 stadgas, innan staten framställt anspråk på inlösen; dock under förutsättning
att icke något af de tre bolagen afhändt sig någon bolaget
tillhörig malmångare, i förra fallet efter det staten tillsagt om inlösen,
och i senare fallet efter det anspråk })å inlösen framställts.
§ 15.
Är vid den tidpunkt, då staten tillträder egendomen, malm, som
af Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält
brutits inom den i detta kontrakt stadgade begränsning, osåld, äga
bolagen utfrakta densamma på i detta kontrakt stadgade villkor.
§ 16-
Staten utfäster sig att vid tillträdet af bolagens ifrågakomma egendom,
i den mån sådant lämpligen kan ske, öfvertaga den hos Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält anställda
personal äfvensom att svara för fortsatt utbetalning af då utgående,
till beloppet rimliga pensioner och understöd åt tjänstemän
och arbetare, som varit anställda vid nämnda båda bolag.
§ 17-
Därest staten före utgången af år 1953 tillträder den i detta kontrakt
afsedda egendom, förbinder sig staten att till G. E. Broms’ rättsinnehafvare
utbetala den royalty, som enligt aftal af den 11 februari och
den 20 maj 1903 häftar vid den egendom, staten sålunda förvärfvat.
§ 18.
Den mellan kronan, å ena, och aktiebolaget Gellivare malmfält m. fl.,
å andra sidan, anhängiga rättegång angående rätt till vissa inmutningar,
i hvilken rättegång Svea hofrätt gifvit dom den 23 februari 1906, nedlägges
till alla delar, och parterna bära hvar sina kostnader för samma
rättegång.
Uih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft.
6
42
Kungl. Ma-j:ts Nåd. Proposition N:o 158.
§ 19-
Därest bolagen eller något af dem vid statens tillträde af den i
detta kontrakt afsedda egendom, vare sig detta sker i enlighet med §
13 eller § 14, äger för malmtransport särskild t byggda ångfartyg, skall
staten vara berättigad och skyldig inlösa dessa fartyg till pris, som bestämmes
af skiljemän, af hvilka hvardera kontrahenten utser en och de
två sålunda utsedda eller, i fall de icke kunna ena sig, öfverståthållarämbetet
den tredje.
§ 20.
Genom detta kontrakt upphäfves den emellan staten, å ena, och
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, å andra sidan, den 2 juli 1898 ingångna
öfverenskommelse. Till ytterligare säkerhet för uppfyllande af
bolagets förbindelser enligt förevarande kontrakt skola hos staten kvarblifva
såväl det intecknade skuldebref å två miljoner kronor, som af
bolaget öfverlämnats till staten såsom säkerhet för ett i sagda öfverenskommelse
stadgadt vite, som ock de såsom pant för samma öfverenskommelse
till staten aflämnade depositionsbevis, dock med rätt för bolaget,
så länge det fullgör sina förbindelser enligt förevarande kontrakt,
att uppbära ränta å bevisen.
§ 21.
De rättigheter, som på grund af detta kontrakt tillkomma bolagen,
må icke utan statens samtycke å annan öfverlåtas.
Förestående aftal antages härmed, under förutsättning af vederbörande
bolagsstämmors godkännande inom nästkommande juni månads
utgång, men upphör att vara för bolagen bindande, därest det icke af
staten inom samma tid godkännes.
Stockholm den 8 maj 1906.
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
Vollrath Tham.
Aktiebolaget Gellivare Malmfält
Vollrath Tham.
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
Vollrath Tham.
Brukspatron Vollrath Thams egenhändiga namnteckning
bevittna:
C. II- Byström.
L. Lagerhjelm.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
43
Bilaga B.
TILL KONUNGEN.
Genom nådig remiss den 7 dennes har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
järnvägsstyrelsen att öfver ett uppgjordt förslag till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
en för alla och alla för en, å andra sidan, angående,
bland annat, transport af järnmalm från Kiruna till Riksgränsen,
från Kiruna till Svartön och från Gellivare till Svartön, afgifva underdånigt
yttrande.
Med anledning häraf får järnvägsstyrelsen, som förut under hand
satts i tillfälle att taga del af förslagets innehåll, och som utgår från,
att dess yttrande endast behöfver afse de bestämmelser i sagda öfverenskommelse,
som röra järnvägstransporten, till en början framhålla,
att för att styrelsen skall kunna fullgöra de staten enligt kontraktet
åliggande förpliktelser i fråga om transporten af malmen, styrelsen
måste göra det förbehåll, att tillräckliga medel för beredande af den
ökning af den rullande materielen och de utvidgningar eller nyanläggningar
af bana och byggnader, som betingas af de så väsentligt ökade
transporterna, på anmälan från styrelsen ställas till dess förfogande i
tillräckligt god tid, och särskildt att styrelsen sättes i tillfälle att, om
sådant befinnes lämpligt, bygga järnvägen Kiruna—Riksgränsen dubbelspårig
redan innan transportkvantiteten uppgått till 3,000,000 ton per år.
Hvad beträffar den ifrågasatta fraktsatsen, 2 kronor 64 öre per ton,
får järnvägsstyrelsen framhålla följande.
Anläggningskostnaden för järnvägen Gellivare—Riksgränsen, inklusive
räntor under byggnadstiden, uppgår för närvarande till i rundt tal
32,300,000 kronor. För möjliggörande af en till 3,300,000 ton per år
ökad transport erfordras, för anskaffande af ökad rullande materiel,
omläggning af en sträcka å 12 kilometer vid Stenbacken till mera
gynnsam tracé, iippförande af flera banvaktsstugor, betjäningsbostäder,
öfverliggningshus och lokomotivstall samt anläggning af reparationsverkstad
i Kiruna, utvidgning af vatten- och kolstationsanordningar,
m. m. äfvensom oförutsedda utgifter, ett belopp, som approximativt
beräknas till 10 miljoner kronor. Hela anläggningskostnaden för järnvägen,
om en transport af den omfattning kontraktsförslaget förutsätter
skall kunna fullgöras, kan således beräknas till 42,300,000 kronor.
De utgifter för drift och underhåll, som en dylik transport förorsakar,
kunna svårligen med någon större grad af säkerhet uppskattas
för hela den långa kontraktstiden. För de första åren efter det full
transportmängd af 3 å 3,3 miljoner ton kommit till stånd, kunna kostnaderna
på grund af erfarenheten från åren 1903—1905 beräknas
sålunda.
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
Utgifterna för förvaltning, banbevakning och underhåll, stationstjänst
nr. in., livilka vid växande trafik väl ökas men långt ifrån i
samma proportion som trafiken, uppgingo år 1903 till 570,000 kronor,
år 1904 till 654,000 kronor och år 1905 till 939,000 kronor, beroende
den betydliga ökningen år 1905 till hufvudsaklig del på tillfälliga dryga
utgifter för anordnande af permanenta snöskydd m. m. Om ofvanberörda
utgifter vid en transportmängd af tre miljoner ton eller något
däröfver uppskattas till 1,200,000 kronor, torde därmed vara angifvet
ett belopp, som, äfven med hänsyn till uppkommande nya utgifter för
dubbel bevakning å sträckan Kiruna—Riksgränsen och ökade utgifter
för räls- och slipersutbyte, kan anses vara mer än tillräckligt. Per
ton räknadt beräknas dessa kostnader alltså till 40 öre.
Utgifterna för tågens framdragande, den rullande materielens underhåll
m. m., hvilka stiga i ungefär samma grad som trafiken och
således äro per ton desamma, oberoende af trafikens storlek, uppgingo
år 1903 till 52,8, 1904 till 55,3 och 1905 till 52,5 öre per ton. Med
hänsyn till ökning i reparationskostnader, kolpris m. m. torde de böra
påläggas en säkerhetskoefficient af cirka 25 procent och upptagas till
70 öre per ton.
Tillsammans kunna utgifterna vid transport af 3 miljoner ton per
år således uppskattas till 1 krona 10 öre per ton. Med en fraktsats
af 2 kronor 64 öre kan således påräknas ett öfverskott af 1 krona 54
öre per ton eller — för 3,000,000 ton — 4,620,000 kronor inalles,
motsvarande, äfven om man tar i betraktande, att därifrån bör afräknas
den förlust, som eventuellt kan uppstå å annan å banan bedrifven trafik
än malmtrafiken, till ränta, amortering och vinst inemot elfva procent
å det ofvan beräknade anläggningskapitalet, 42,300,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen har redan framhållit, att denna kalkyl icke kan
tillmätas något större värde för den senare delen af kontraktstiden.
Emellertid får styrelsen fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
att, äfven om i följd af omständigheter, som nu ej kunna öfverskådas,
en så betydlig förhöjning af ofvanberörda belopp, 1 krona och 10 öre,
som med 50 procent uppkomme, öfverskottet likväl skulle utgöra 99
öre per ton och alltså för 3,000,000 ton 2,970,000 kronor eller öfver
7 procent å anläggningskapitalet.
Skulle utom Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag någon annan
större trafikant af malm tillkomma, blifver det nödvändigt att bygga
banan dubbelspårig, åtminstone till större delen. Härigenom uppkommer
ökning af kostnaderna endast för banunderhåll. Då emellertid
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
transportmängden, om malm komme att försändas t. ex. från Svappavare,
skulle betydligt ökas, är det att antaga, att utgifterna per ton
malm närmast skulle tendera att minskas. Blefve de oförändrade 1
krona 10 öre per ton, skulle redan vid en för dubbelbanan så jämförelsevis
liten transport som fyra miljoner ton per år uppkomma ett
öfverskott till ränta, amortering, vinst samt betäckande af eventuell
förlust å öfrig trafik af 6,160,000 kronor, under det att samtliga nuvarande
och blifvande anläggnings- och anskaffningskostnader för en
transportmängd af 4,000,000 ton knappast kunna beräknas uppgå till
mer än 55 miljoner kronor, äfven om anläggningskostnaden för dubbelspåret
torde böra approximativt beräknas till 7 å 8 miljoner kronor.
Med hänsyn till hvad järnvägsstyrelsen här anfört, anser sig styrelsen
oförbehållsamt kunna tillstyrka den ifrågasatta fraktsatsen, 2
kronor 64 öre, per ton malm från Kiruna till Riksgränsen.
Hvad beträffar transporten af 1,200,000 ton malm från Kiruna till
Svartön såväl som transporten af 750,000 ton malm från Gellivare till
Svartön, äro visserligen de för dem stipulerade fraktsatserna låga;
men då den för transporter af malm från Gellivare till Svartön stipulerade
frakten, 2 kronor 75 öre per ton, är lika med den, som under
en följd af år varit gällande för aktiebolaget Gellivare malmfälts transporter
af minst 600,000 ton, och med denna fraktsats jämte inkomsten
af annan trafik å nämnda handel ernåtts en så god afkastning, att
densamma de senaste åren uppgått till mer än 7 procent, synes det ej
vara att befara att, äfven om i betraktande tages, att en eventuell
transport af 1,200,000 ton malm från Kiruna till Svartön måste medföra
en ökning af materielen och utvidgade anordningar hufvudsakligen
å Svartön, med de för de båda transporterna stipulerade fraktsatserna,
3 kronor 48 öre resp. 2 kronor 75 öre per ton, hvilka motsvara ungefär
samma procentuella nedsättning af den för varuslaget »malmer, alla
slag» enligt den för transporter å statens järnvägar gällande taxa utgående
fraktafgift, skall under andra förhållanden uppkomma en otillfredsställande
afkastning än om driftkostnaderna skulle komma att
väsentligt ökas. Men äfven om så skulle blifva fallet, föreligger ju ej
någon fara, att staten ej skulle erhålla en nöjaktig afkastning af denna
järnväg, då ju staten under alla förhållanden är garanterad den på
bolagens transportmängder belöpande andelen af en ränta af 4.5 procent
å nuvarande och blifvande anläggningskostnad för järnvägen Gellivare—
Svartön, en ränta, som med cirka en procent öfverstiger den medelafkastning,
som statens järnvägar i sin helhet gifva.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 158.
På grund af hvad sålunda anförts får styrelsen i underdånighet
uttala, att styrelsen icke har något att mot det föreliggande förslaget
erinra.
Remisshandlingen återgår härjämte.
Underdånigst
MAURITZ SAHLIN.
Axel Corin. Hjälmar Wikland. Viktor Klemming.
John Lundberg, Per Kjellin.
föredragande.
Stockholm den 8 maj 1906.
Nils Ahlberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1906:198 Skrifvelse till Konungen i anledning af Rungl. Maj:ts proposition till Riksdagen om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, s a1 i texten
- SU 1906:162 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj ds proposition till Riksdagen om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luoss s. 1 i texten