Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

1906-03-07 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1906:62, Med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

1

IST:o 62.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad

lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring; gifven Stockholms

slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bikgda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga närlagda förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste konungs

och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaff.

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28. Häft. (N:o 62.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

angående förbud i vissa fal! för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län

eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken

eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västern orrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §

stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen

vara afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott,

grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas

ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan

sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper

efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,

Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och

Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda

delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen

kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller

förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet

än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §•

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade

pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten

är belägen. Åskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka

Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte

fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år

från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke

vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,

där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligga Konungens befallningshafvande,

såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för

Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas

af Konungen.

. Sedan _ fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller

förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid

framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

Ar i enlighet med hvad ofvan sagts frågan om bolags eller förenings

rätt att förvärfva fastighet ännu ej afgjord, skall i afseende å lagfart anses

mota sådant hinder, som afses i 10 § förordningen om lagfart å fång

till fast egendom den 16 juni 1875.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva

fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall,

där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den

ordning 5 § stadgar, fastigheten åter afyttras inom sådan tid, att lagfart å

fånget kan sökas förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga

kraft. Har nämnda tid tilländagått, och framgår ej af vederbörande domstols

lagfartsprotokoll, att fastigheten är afyttrad, förordne Konungens

befallningshafvande, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion efter ty

nedan sägs. Ä sådan auktion må fastigheten ej åter inropas af samma

bolag eller förening. Om hvad sålunda stadgats skall erinran införas i

det köpebref, som i anledning af den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan

förmäles, vare det gällande, ändå att fastigheten finnes hafva varit af bolaget

eller föreningen afyttrad eller sedermera afyttras; och skall i öfrigt

så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade förordnande

om egendomens försäljning meddelats enligt 28 § Utsökningslagen,

dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund af öfverenskommelse,

som i 108 § samma lag förmäles. Hvad i fråga om fastighets försäljning

och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären,

skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

5

skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 164

§ Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings

rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning

beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag

eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som drifver

bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk

verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1898 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade

lydelse:

22 §.

o

A stundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att

därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad

redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en

femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande

att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras ifråga om afsöndring af

sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 20 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Tingsten,

Berg,

WlDÉN,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesert.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anförde i underdånighet

:

»Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 1 juni 1901 anhållit,

bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom

lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt,

så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena

kunde föranleda, behagade Eders Kungl. Maj:t den 7 i samma

månad uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning uti förevarande

hänseenden och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning,

till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bland de lagförslag, som denna kommitté på grund af berörda uppdrag

utarbetat och med underdånig skrifvelse den 27 oktober 1904 till

Eders Kungl. Maj:t öfver]ämnat, har kommittén satt i främsta rummet ett

förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och har kommittén

särskildt ansett sig böra anmärka, hurusom det vore af största vikt, att

den nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antoges och utfärdades,

så att trävaruindustriens fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma

omfattning som hittills, samt hurusom kommittén, hvilken åt denna uppfattning

gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse af den 28 november

1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa fall,

under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsikt, att härvidlag ett

snabbt ingripande vore af nöden.

Öfver detta kommitténs förslag hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i de sex norra länen afgifvit infordrade underdåniga

yttranden.»

Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de i

anledning däraf afgifna underdåniga yttranden anförde departementschefen

vidare:

»På grund af hvad kommittén anfört och med hänsyn till frågans

obestridliga vikt har jag ansett önskligt, att med förslaget vidtoges de åtgärder,

som äro nödiga för att detsamma, om sådant finnes lämpligt, må

kunna föreläggas nästkommande års riksdag.

T sådant syfte har jag låtit förslaget inom justitiedepartementet undergå

en öfverarbetning, afseende att, med bibehållande i allt väsentligt af

förslagets hufvudgrunder, afhjälpa de mindre oegentligheter och utfylla de

luckor, som i förslaget kunnat upptäckas.

Vid denna omarbetning har befunnits nödigt att göra ett mindre

tillägg till gällande bestämmelser om jordafsöndring; och har ett lagförslag

i sådant syfte jämväl inom justitiedepartementet utarbetats.

De förslag, som sålunda uppgjorts, afse:

1. Lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 21 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Vidkommande det först omförmälda lagförslaget äro — frånsedt några

smärre ändringar i ordalagen af öfvervägande redaktionell art — de modifikationer

kommitténs förslag vid omarbetningen undergått i hufvudsak

följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Med de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning synes in- i §.

stämma, att från området för dess tillämpning undantagas icke blott, såsom

i kommittéförslaget skett, städer, utan ock köpingar, municipalsamhallen

och liknande orter på landet, för hvilka byggnadsstadgan för rikets

städer förklarats skola tillämpas. Pröfningen, huruvida en fastighet ligger

inom dylikt samhälle, är af rent formell art och kan följaktligen verkställas

omedelbart af lagfartsdomaren. Något behof — såsom beträffande

tomter å andra orter — af särskild utredning hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

angående fastighetens beskaffenhet förefinnes således icke.

På dessa grunder har ansetts till 1 § böra göras ett tillägg af innehåll,

att lagen icke äger tillämpning å fastighet å sådan ort, som nu nämnts.

Innehållet i förevarande förslags 2 § motsvarar i allt väsentligt 2 §.

stadgandet i motsvarande § i kommittéförslaget. Den omarbetning paragrafen

undergått har förnämligast haft till syftemål att tydligt utmärka,

att vid bedömandet af frågan, huruvida en fastighet är af den art, denna

§ angifver, fastighetens hufvudsaklig a beskaffenhet skall vara afgörande

utan hinder däraf, att till densamma hör något mindre betydande jordområde

af annan art.

Till förekommande af eljest möjlig tvekan har i 3 § ansetts böra tyd- s §.

ligt angifvas, att den enligt samma § bolag eller förening medgifna rätt till

fastighetsförvärf omfattar icke blott afrösningsjord utan ock de såväl till

jordbruk som till skogsbörd otjänliga områden, impedimenter, som äro

belägna inom gränserna för det upplåtna skogsområdet.

Kommittén har lämnat oafgjordt, huruvida område, hvarom nu är fråga,

skall af skilj as från hemmanet genom ägostyckning eller genom jordafsöndring.

Genom ägostyckningsförfarande skulle emellertid ändamålet med paragrafens

föreskrifter om stödskog till stor del förfelas. Ägostyckningen innebär nämligen

icke blott ett styckande af hemmanets område, utan ock ett uppdelande

af det ostyckade hemmanets mantal på de särskilda delarna. Då

å andra sidan stödskogen skall till arealen bestämmas i förhållande till det

ostyckade hemmanets mantal, är det tydligt, att den lott, som erhåller

stödskogen, kommer att utgå ur ägostyckningen, försedd med en större

skogsareal än som enligt kommitténs regler bort såsom stödskog belöpa å

ett hemman af det mindre mantal, som åsatts samma lott vid ägostyckningen.

Något hinder att försälja öfverskottet torde, om kommitténs förslag

godkändes, då ej förefinnas. Blefve äfven detta öfverskott afskildt genom

ägostyckning, komme den nyss nämnda oegentligheten att upprepas o. s. v.

För att förekomma ett sådant tillvägagångssätt har i paragrafen utsatts

en uttrycklig bestämmelse därom, att den försålda skogen skall från hemmanet

afskiljas genom jordafsöndring. Härigenom komma visserligen under
Bih.

till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

stundom afsöndringar att uppstå, hvilka öfverskrida den för närvarande

såsom regel gällande maximigränsen af en femtedel af hemmanets ägovidd.

Men någon betänklighet att i dessa undantagsfall, i hvilka är fråga allenast

om afrösningsjord och impedimenter, medgifva afsöndring äfven till större

vidd än nämnda femtedel, bör så mycket mindre anses föreligga, som äfven

enligt gällande lag Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medgifvits rätt

att, där omständigheterna föranleda därtill, tillåta afsöndring till större

vidd än eljest må äga rum. I förevarande fall bör således afsöndringens

storlek icke kunna åberopas såsom hinder mot dess fastställande. Stadgande

härom har införts i det särskilda lagförslaget, innefattande tillägg till lagen

om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndräng.

4 §. Stadgandet i det nu framlagda lagförslagets 4 § återfinnes till sitt

innehåll i kommitténs 1 §. För bevarande af det omedelbara sammanhanget

med föreskrifterna i nästföljande § har det ansetts lämpligen böra

inrymmas å den plats det här erhållit.

5 §. 5 §, som närmast motsvarar kommittéförslagets 4 §, innehåller före
skrifter

dels om sättet för vinnande af godkännande af bolags eller förenings

fastighetsförvärv dels ock om fångeshandlingens rättsverkan under olika

förutsättningar. I sistnämnda hänseende innehåller det nu framlagda

förslaget en betydelsefull afvikelse från hvad kommittén föreslagit. Kommittén

har ansett att, innan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller

eventuellt Konungen godkänt fastighetsförvärfvet, fångeshandlingen skulle

vara utan verkan. Dessförinnan skulle laga fång icke anses föreligga; en

lagfartsansökan, som icke åtföljdes af dylikt godkännande, måste, utan rätt

för sökanden att erhålla anstånd för handlingarnas kompletterande, omedelbart

afslås. Det skulle således icke finnas någon möjlighet för köparen att

genom en lagfartsansökan, innan befallningshafvandens eller Konungens pröfning

hunnit ske, skydda sitt fång emot en upplåtelse till tredje man eller

mot fastighetens intecknande af säljaren, ja denne finge kanske rent af

anses berättigad att genom slikt förfarande omintetgöra upplåtelsen till

bolaget eller föreningen. Och äfven köparen skulle vara obunden af aftalet

och kunna när som helst frånträda detsamma. Med en så verkande

lag skulle det allmänna rättsmedvetandet helt visst icke känna sig tillfreds,

särdeles i de fall, då fastigheten uppenbarligen vore af den art, att befallningshafvanden

icke skulle kunna undgå att fastställa förvärfvet.

I stället för -hvad sålunda föreslagits har jag trott, att en ännu icke

vederbörligen godkänd upplåtelse af jord till bolag eller förening borde i

förevarande hänseende likställas med t. ex. en förmyndares försäljning af

omyndigs fastighet, innan domstolen godkänt densamma, eller en upplåtelse

af mark, afsedd att genom ägostyckning skiljas från annan säljarens jord,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

innan sådan förrättning blifvit fastställd. I likhet med förhållandena i

dessa och andra snarlika fall bör en upplåtelse af jord till bolag eller förening

tills vidare vara för kontrahenterna bindande; lagfart må kunna sökas

och vara hvilande i afbidan på förvärfvets pröfning. Om förvärfvet

vid sådan pröfning finnes icke kunna godkännas, blir däremot fånget ogillt.

Enahanda blir förhållandet, om den i paragrafen stadgade tid försittes,

utan att ansökan om godkännande skett. Det har nämligen ansetts

nödigt att, vid den ändrade ståndpunkt förslaget i denna del intagit,

stadga en viss tid, efter hvars förlopp det icke längre skall stå köparen

eller säljaren öppet att påkalla sådant godkännande. Eljest skulle frågan

om upplåtelsens slutliga giltighet allt för länge kunna hållas sväfvande

och en mer eller mindre långvarig osäkerhet i äganderättsförhållandena

uppstå. Ifrågavarande tid har ansetts lämpligen kunna bestämmas till

ett år.

Denna tidsbestämmelse bör gälla såväl för ansökan om befallningshafvandens

pröfning af fastighetens beskaffenhet (2 och 3 §§) som ock för

ansökan om Eders Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärfvet (4 §). Äfven en

ansökan af sistnämnda slag torde böra ingifvas till befallningshafvanden.

Det är nämligen af en viss praktisk betydelse att kunna hos en och samma

myndighet erhålla besked, huruvida ansökan i ena eller andra afseendet

ingifvits; och därest tvekan råder, huruvida fastighet är att hänföra till

sådan, som i 2 eller 3 § afses, samt förty, jämte det ansökan om godkännande

göres till befallningshafvanden, eventuellt begäres Konungens tillstånd

till förvärfvet, stå de båda ansökningarna till hvarandra i ett sådant

sammanhang, att de icke böra behandlas oberoende af hvarandra. Ansökan

om Konungens tillstånd, ingifven direkt i vederbörande statsdepartement,

kommer således icke under bedömande.

I sammanhang med omarbetningen har denna paragraf försetts med

ett tillägg, innebärande att, sedan en fastighet förklarats enligt 2 § eller

3 § första stycket vara af beskaffenhet, att bolag eller förening må förvärfva

den, detta förklarande skall gälla äfven med afseende på framtida

öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf. En förnyad pröfning i dylika

fall torde nämligen icke vara af behofvet påkallad. Eders Kungl. Maj:ts

tillstånd för bolag eller förening att förvärfva en fastighet, bör däremot

gälla endast den samfällighet, som erhållit tillståndet, icke andra bolag

eller föreningar, som framdeles kunna vilja öfvertaga fastigheten.

Rättigheten för bolag eller förening att förvärfva fast egendom har 6 §■

af kommittén i dess 6 § blifvit, såvidt angår förvärf å exekutiv auktion,

i viss mån utsträckt utöfver hvad för andra fång föreslagits. Enligt denna

paragraf medgifves nämligen, att äfven fastighet, som eljest är undan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 62.

dragen bolags eller förenings förvärf, må å exekutiv auktion inropas af

sådan samfällighet, där det erfordras för skyddande af någon köparens

fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Sålunda inropad fastighet måste

dock enligt förslaget, vid äfventyr af dess försäljande tvångsvis genom

öfverexekutors försorg, åter afyttras inom två år från det auktionen vunnit

laga kraft.

Hvad sålunda föreslagits torde emellertid knappast varit afsedt att

tillämpas i det fall, att fastigheten är af den art, som i 2 § eller 3 §

första stycket sägs. Ur de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning

kan nämligen svårligen härledas något skäl, hvarför icke bolag och

föreningar, som icke äro inteckningshafvare, skulle kunna äfven å exekutiv

auktion inropa fastigheter, som de äga full rätt att förvärfva genom privat

aftal, eller hvarför de, om de finge inropa dem, skulle nödgas åter afyttra

dem inom viss tid. Men å andra sidan är det svårt att förena en tillämpning

af 5 §:ns stadganden med de särskilda förhållanden, som äga rum

vid exekutiv försäljning. I regel förutsättes i 5 § en efterföljande pröfning

af fånget såsom villkor för dettas giltighet. Men vid exekutiv försäljning

har auktionsförrättaren skyldighet att ^omedelbart antaga eller förkasta

det bud, hvarvid utropet stannat. Åtminstone i de talrika fall,

då auktionen förrättas af kronofogde, torde vid sådant förhållande

auktionsförrättaren oftast nödgas att, i saknad af vederbörande myndighets

godkännande af fånget, afvisa ett köpeanbud af bolag eller förening, som

icke har inteckningsrätt i fastigheten. Särskildt när fastigheten utgöres

allenast af t. ex. en tomt med därå uppförd handelslägenhet eller fabrik,

skulle en dylik rättstillämpning uppenbarligen vara otillfredsställande.

Jag har trott, att dess förebyggande enklast kunde vinnas genom medgifvande

äfven åt bolag eller förening, som icke är inteckningshafvare, att

på exekutiv auktion inropa fastighet af hvilket slag den än må vara. Då

jag från kommitténs förslag bibehållit skyldigheten för köparen att —

såframt han ej vinner godkännande af fånget i den ordning 5 § stadgar

— åter afyttra fastigheten inom två år vid äfventyr af tvångsförsäljning,

synes den sålunda utsträckta möjligheten till jordförvärf för allenast en

kort tid icke böra för bolag eller förening innebära någon särskild lockelse.

Att det afyttrande af fastigheten, hvilket sålunda gjorts till villkor för

undvikande af tvångsauktion, skall för att hafva denna verkan vara af den

art, att det för köparen grundar ett lagligen gällande fång, torde ligga i

sakens natur. Därest således en af bolag eller förening till bevis om afyttrandet

åberopad köpeafhandling då eller framdeles finnes vara ogiltig,

kvarstår befallningshafvandens skyldighet att föranstalta om tvångsauktion.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

13

Att, såsom en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet yttrande

föreslagit, göra den nämnda verkan af fastighetens afyttrande beroende

däraf, huruvida köparen sökt lagfart å nämnda fång, har af flera

skal synts mindre lämpligt, helst befallningshafvanden har i sin makt att

framtvinga en sådan lagfartsansökan, därest den därför i lag stadgade tiden

försittes.

På sådan tvångsauktion, som i denna § omförmäles, bör det bolag

eller den förening, som fastigheten afhändes, icke äga att åter inropa densamma.

Beträffande åter andra bolags eller föreningars rätt att inropa

fastigheter på dylik auktion torde böra gälla, hvad i sådant afseende

stadgats beträffande exekutiva auktioner, med hvilka nämnda tvångsauktion

jämväl i öfrigt bör vara till sina verkningar likställd.

I enlighet med nu antydda grunder har 6 § blifvit i nödiga delar

ändrad. Det har i sammanhang därmed funnits ändamålsenligt föreskrifva,

att i det köpebref, som vid exekutiv auktion utfärdas åt bolag eller förening,

erinran skall göras om den köparen åliggande återförsäljningsskyldighet

samt äfventyret för dess åsidosättande.

Det i 7 § inrymda stadgande, som motsvarar kommittéförslagets 7 §.

5 §, har af redaktionella skäl ansetts böra flyttas efter föreskrifterna i

samma förslags 6 §, hvarjämte detsamma omredigerats i syfte att angifva,

hvad som enligt stadgandets mening fortfarande skulle få af bolag eller

förening förvärfvas, på ett sådant sätt, att några särskilda undantagsfall

icke skulle behöfva i paragrafen upptagas.

För anledningen till den föreslagna ändringen i lagen den 27 juni

1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring har jag redan

i det föregående redogjort.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den

lydelse bilagorna A och B vid detta protokoll utvisa och hemställde i

underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom note ur protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga A.

Förslag
till
Lag
angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län

eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken

eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västernorrlands, Jämtlands,

yästerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §

stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen

utgöra tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller stenbrott,

grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjorxl

med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas

ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan

sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

15

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper

efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

qfvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,

Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och

Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo

socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorr lands län och de i 1 § oinförmälda

delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen

kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller

förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet

än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §.

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade

pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten

är belägen. Äskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka

Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte

fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år

från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke

vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,

där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligge Konungens befallningshafvande,

såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordi’as för

Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas

af Konungen.

Sedan fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller

förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid

framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva

fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall,

där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den

ordning 5 § stadgar, fastigheten inom två år från det auktionen vunnit laga

kraft åter afyttras. Har nämnda tid tilländagått, och är fastigheten icke

afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande, att fastigheten skall

säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. A sådan auktion må fastigheten

ej åter inropas af samma bolag eller förening. Om hvad sålunda

stadgats skall erinran införas i det köpebref, som i anledning af den

exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan

förmäles, vare det så ansedt samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaret,

som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt

28 § Utsökningslagen, dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund

af öfverenskommelse, som i 108 § samma lag förmäles; skolande hvad i

fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag

stadgar beträffande gäldenären, i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens

ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej

kan i enlighet med 164 § Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings

rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition No 62.

17

beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag

eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke bolag, som drifver bank- eller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk

verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami.

1 Afd.

28 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1886 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade

lydelse:

22 §.

o

Åstundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att

därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad

redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en

femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande

att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras ifråga om afsöndring af

sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 62.

19

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.

Maj:ts högsta domstol fredagen den 19 januari 1906.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

Billing,

Ramstedt,

Silverstolpe.

Sedan vid föredragning den 2 november 1905 inför ofvanbemälde

justitieråd jämte justitierådet Skarin af förslag till lag angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom och lag om

ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring beslutats, att handlingarna skulle emellan

högsta domstolens ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till afgörande.

Justitierådet Skarin hade af sjukdom varit hindrad att taga vidare

befattning med ärendet.

De remitterade förslagen äro bilagda detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående förhud i vissa fall för bolag och förening

att förvärfva fast egendom.

I afseende härå anförde,

Justitierådet Silverstolpe:

»Ifrågavarande lagförslag, hvilket i hufvudsak åsyftar att, såsom

norrlandskommittén i sina motiv yttrat förbjuda trävaruindustriens idkare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

att förvärfva den jord, man anser lära Ivar stanna i bondebesittninq, har

ovedersägligen karaktären af en undantagslagstiftning på civilrättens område,

afsedd att verka till förmån för en viss klass af medborgare. Hvilka

följder en dylik lagstiftning, om den verkligen blefve effektiv, kunde komma

att medföra för öfriga samhällsklasser, är ej lätt att på förhand bedöma.

Man torde dock kunna med tämlig säkerhet antaga, att under nämnda

förutsättning icke blott industriidkarne utan äfven"arbetarne skulle därigenom

tillskyndas väsentlig skada. Innan man besluter sig för en

sådan lagstiftning, bör man åtminstone vara förvissad om, att icke någon

annan möjlighet finnes att af hjälpa de missförhållanden, som föreligga.

Huruvida detta är fallet, anser jag mig ej i stånd att bestämdt afgöra.

Jag vill likväl erinra därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs

län, som i sitt utlåtande öfver kommitténs förslag särskildt framhållit

den menliga inverkan, lagstiftningen i fråga skulle komma att utöfva

på skogshandteringen inom Norrland, under anförande af skäl, som synas

förtjänta af synnerligt beaktande, angifvit ett annat sätt för frågans lösning.

Ett medel af så allvarsam beskaffenhet som den föreslagna lagstiftningen

bör i alla händelser icke anlitas, med mindre man kan vara säker,

att detsamma kommer att medföra den verkan, som därmed är afsedd.

Detta är emellertid enligt min tanke ingalunda förhållandet med det föreliggande

lagförslaget. Då endast bolag och föreningar däri förbjudas att

förvärfva fast egendom, finnes det intet, som hindrar, att delägarne i ett

handelsbolag inköpa fastighet af det slag, förbudet omfattar, och sedermera

låta densammas afkastning ingå i bolagets rörelse. Skillnaden emellan

förhållandena före och efter förbudets meddelande blir i detta fall så godt

som ingen. Likaså kunna alla eller de större delägarne i ett aktiebolag

eller en ekonomisk förening samfälldt inköpa dylik fast egendom och därefter

till bolaget eller föreningen upplåta nyttjanderätten till densamma.

Det enkla bolaget, som ej kan förvärfva rättigheter och beträffande hvilket

förbudsstadgandet . följaktligen saknar all betydelse, torde i åtskilliga fåll

visa sig vara en tillräckligt hållbar form för den sammanslutning, hvilken

för detta ändamål kan befinnas erforderlig. Allt detta kan ske, utan att

något egentligt kringgående af den föreslagna lagen kan sägas därvid förekomma,

eftersom densamma icke innehåller något förbud för enskilda bolagsmän

eller föreningsmedlemmar att förvärfva däri afsedd fast egendom.

Men lagens bestämmelser kunna därjämte på mångahanda sätt direkt kringgås.

Det förfarande, som i sådant afseende synes ligga närmast till hands,

är, att bolaget, eller föreningen tillhandahåller penningar åt en person,

som för. dessa i sitt namn inköper den fastighet, bolaget eller föreningen

önskar disponera, och därefter till bolaget eller föreningen dels öfverläm
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

21

nar inteckningar i fastigheten till dess fulla värde dels ock under en eller

annan form upplåter rätten att tillgodogöra sig densammas afkastning.

Då fastigheten i ägarens hand icke representerar något saluvärde, lärer

någon svårighet icke möta att i händelse af hans frånfälle få fastigheten

öfverlåten på annan person, som, när så behöfves, gör bolaget eller föreningen

samma tjänst. Ett annat sätt att kringgå lagen torde vara, att

ett bolag eller en förening, som inropat fast egendom af ifrågavarande

slag å exekutiv auktion, sedermera, när fråga om densammas försäljning

å tvångsauktion väckes, företer en till enskild person utfärdad köpeafhandling

angående fastigheten, hvilken afhandling emellertid af honom aldrig

göres gällande och, därest yrkande framställes om åläggande för honom

att söka lagfart, åter annuleras. Väckes ånyo frågan om tvångsauktion,

kan samma förfarande upprepas och saken sålunda utdragas i oändlighet.

Skulle emellertid lagen verkligen komma att efterlefvas, torde det

ändock vara ringa förhoppning, att den s. k. stödskog, kommittén afsett

att i bondeståndets ägo bibehålla, skall på ett varaktigt sätt komma detta

till godo. Först och främst kvarstår möjligheten för bolag eller förening

att förvärfva afverkningsrätt till sådan skog. Men härtill bör läggas, att,

om — såsom enligt kommitténs förslag till ägostyckningslag skulle blifva

fallet — intet hinder kommer att förefinnas att genom ägostyckning frånskilja

den del af stödskogen, som ej är att hänföra till husbehofsskog,

hemmansägarne otvifvelaktigt skola råka i händerna på enskilda skogsspekulanter,

hvilka förvärfva de frånstyckade stödskogsområdena och, då de

icke äro så kapitalstarka som bolagen, på kort tid hugga ut all skogen

därstädes samt försälja skogseffekterna till bolagen. Lagen komme sålunda

icke att på något sätt lända till fördel för hemmansägareklassen men däremot

att ur skogsvårdssynpunkt åstadkomma ohjälplig skada genom skogens

ytterligare sköfling. Enda verksamma medlet mot en dylik påföljd

skulle vara att förbjuda stödskogens skiljande från hemmanen och anordna

utstämplingstvång å densamma i likhet med hvad som gäller för lappmarksskogarna

och för skogen å vissa skattehemman, som uppkomma af

nybyggen. En sådan anordning, hvilken skulle utgöra en naturlig konsekvens

af förslaget, torde dock medföra så dryga kostnader för utstämplingarnas

förrättande och afverkningarnas öfvervakande, att densamma icke

lärer kunna ifrågakomma.

Hvad slutligen angår förslagets bestämmelser om undantagande af

odlingsområden å den mark, bolag eller förening skulle äga rätt att förvärfva,

komme genom desamma antagligen att på nytt förorsakas sådan

sammanblandning af ägor och olägenheter med anledning af ägoskiftenas

antal och form, som de förrättade laga skiftena afsett att undanrödja.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Då ingen möjlighet synes mig förefinnas att på den nu föreslagna

vägen vinna en tillfredsställande lösning af den s. k. norrlandsfrågan, nödgas

jag afstyrka, att det föreliggande förslaget upphöjes till lag.»

Justitierådet Ramstedt:

»Då det af norrlandskornmittén först uppgjorda lagförslag, åsyftande

provisoriskt förbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet att

i allmänhet förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarna,

år 1902 förevar till behandling i högsta domstolen, uttalade jag mot detsamma

vissa betänkligheter, till hvilka jag nu anhåller att få hänvisa.

Genom den omarbetning, lagförslaget sedermera undergått, och däri vidtagna

förändringar hafva emellertid åtskilliga af dessa betänkligheter bortfallit

och förslaget har äfven blifvit modifieradt i den riktning, att förvärfsförbudet

ej skulle afse all inom ifrågavarande trakter befintlig skogsmark.

Äfven i sitt nuvarande skick är dock förslaget af den genomgripande

betydelse, innefattar förslaget sådana afvikelser från hittills

tillämpad rättsuppfattning, att det — såsom för öfrigt under denna frågas

behandling många gånger blifvit framhållet — icke bör godkännas, med

mindre en bestämd öfvertygelse förefinnes såväl om en dylik lagstiftnings

oumbärlighet för uppnående af det eftersträfvade målet, bibehållandet af

en själfstärrdig jordbrukande befolkning i våra nordligaste provinser, som

ock därom att förslagets genomförande skulle medföra en sådan verkan.

Jag utgår, såsom synes, härvid från den förutsättningen, att själfva

syftet med förslaget, vidmakthållandet af den jordbrukande befolkningens

ställning, är obestridligen befogadt. Och jag anser mig kunna utan vidare

göra detta, då någon egentlig tvekan härom väl i allmänhet icke förefinnes

och då för öfrigt med ärendets remitterande till högsta domstolen icke kan

antagas hafva afsetts att i denna del af frågan, däri de politiska och sociala

synpunkterna spela in vida mera än de juridiska, erhålla något uttalande.

Det förslag, hvaröfver högsta domstolen nu har att yttra sig, utgör

endast en länk i den kedja af förslag till lagar och andra åtgärder, som

norrlandskornmittén framlagt och förordat. Då sålunda kommitténs öfriga

förslag, i den mån de falla inom den allmänna lagstiftningens område,

ännu icke blifvit till högsta domstolen remitterade, och det för öfrigt är

okändt, huruvida och under hvilka former Kungl. Maj:t kan vara benägen

att upptaga de väckta förslagen, är det för närvarande så godt som omöjligt

att bilda sig en fullt klar och precis uppfattning i de båda afseenden, jag

ofvan påpekat. Det vill emellertid af den åstadkomna omfattande utredningen

synas, som om åtgärder i den föreslagna riktningen icke kunna

undvikas, om man eljest till skydd för jordbruket och den jordbrukande

befolkningen vill söka förhindra att bolagen i allt för stor omfattning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lägga under sig den norrländska jorden. Och hvad verkningarna af den

ifrågasatta lagstiftningen beträffar, så synas mig de uttalade farhågorna,

att bolagen äfven efter dess genomförande skulle veta att på ett varaktigt

sätt bringa jord under sin besittning, vara ej så litet öfverdrifna. Att

skogsområden på annat sätt kunna för längre eller kortare tid komma att

frångå den egentliga jordbrukande befolkningen likasom att skogen fortfarande

kan komma att vanvårdas låter sig däremot ej förnekas. Men

för detta onda är ej heller den nu ifrågasatta lagen afsedd att ensam

råda bot.

I afseende å förslagets särskilda bestämmelser erinras:

2 å.

Då i allmänhet visst område å landet icke kan anses utgöra tomt,

upplagsplats eller dylikt förr än det till angifvet ändamål användes, och

meningen väl icke lärer vara att förhindra förvärf af fastigheter, som,

ehuru ännu icke till sådant ändamål apterade, dock lämpligen kunna och

uppgifvas skola därtill begagnas, synas ifrågavarande fastigheter i lagen

bäst kunna betecknas såsom hufvudsakligen afsedda till tomt, upplagsplats

eller annat dylikt ändamål.

3 §.

Förslaget angifver icke uttryckligen, huruvida bolag eller förening

må kunna förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog.

Då emellertid, där skogen sålunda är oskiftad, hvarken storleken af det

enskilda hemmanets andel däri eller det blifvande läget af denna andel

på förhand kan med visshet beräknas, torde förslagets mening vara, att

sådant förvärf ej må äga rum. Att i motsatt fall svårigheter skulle kunna

uppstå vid ett blifvande skifte af skogen är uppenbart.

Af förslaget framgår icke oförtydbart, huruvida meningen är, att

från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden,

som icke äro belägna å eller i sammanhang med den jord, som kvarblifver

i hemmansinnehafvarens ägo. Är detta afsedt, torde den utredning, som

måste föregå Kungl. Maj:ts befallningshafvandes medgifvande till förvärfvet,

i många fall blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar. För öfrigt torde,

därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda odlingsområden

undantagas i syfte att själfständiga jordbruk därstädes framdeles

skola komma till stånd, det vara nödvändigt, att sådant undantag sker

äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång. Eljest skulle ju

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

saknaden af skogstillgång komina att lägga hinder i vägen för realiserande

af det med undantaget afsedda syfte. Och att först skilja skogen från

odlingsmarken för att sedan måhända, med begagnande af den utaf kommittén

i ett annat lagförslag ifrågasatta rätten att i vissa fall frånvinna

bolag och föreningar skogs- och odlingsmark, ånyo sammanlägga de båda

slagen af jord, synes vara ett ingalunda tillrådligt förfaringssätt. Hvad

nu är sagd t torde vara af särskild betydelse för Kopparbergs län, där

under alla förhållanden den mark, som skulle kunna af bolag förvärfvas,

är afskild och ofta belägen långt aflägse från den öfriga jorden.

5 §•

Enligt kommitténs förslag skulle intill dess Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förklarat till bolag upplåten fastighet vara af sådan beskaffenhet,

att förvärfvet finge äga rum, fångeshandlingen vara utan verkan. Denna

bestämmelse har vid omarbetning af förslaget inom justitiedepartementet

ändrats därhän, att upplåtelsen i berörda fall tills vidare skulle vara bindande,

men blifva ogill om, vid pröfning, förvärfvet befanns icke kunna

godkännas eller tid försuttits att söka sådant godkännande. Afsikten härmed

har till dels varit att möjliggöra för köpare att äfven innan godkännande

vunnits söka lagfart å fånget och därmed skydda detsamma emot

en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande af säljaren.

Ovisst är emellertid, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom en dylik ansökning kan förklaras hvilande.

Större säkerhet därför skulle vinnas, om — hvad för öfrigt äfven på

annan grund kan vara lämpligt — den pröfning, hvarom här är fråga,

på sådant sätt sammanställes med den pröfning, som i afseende å jordafsöndring

åligger Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt lagen om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, att stadgandet i lagfartsförordningens

6 § sista stycket kunde anses syfta äfven på nu förevarande

fåll. Härmed är dock intet vunnet i afseende å sådant förvärf,

till hvilket Konungens tillstånd erfordras.

Att observera är äfven, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång

innan godkännande därå erhållits, naturligtvis, för den händelse ansökningen

därom afslås, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen,

likasom äfven att med den nu föreslagna lydelsen af paragrafen

bolag, som erhållit jordupplåtelse, lagligen icke torde kunna undgå att,

såframt ansökningen om godkännande icke redan blifvit afslagen, söka

lagfart inom den i lagfartsförordningen bestämda tid från fångeshandlingens

upprättande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

25

I paragrafen angifves, i hvilken ordning klagan må föras öfver

Kungl. Maj:s befallningshafvandes beslut. Därmed är dock icke åt någon

annan än kontrahenterna rätt medgifven att fullfölja talan mot beslutet.

Då emellertid hithörande bestämmelser äro afsedda att befordra det allmännas

bästa, torde det ej vara ur vägen att, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län hemställt, befogenhet lämnas någon

myndighet att å det allmännas vägnar öfverklaga sådant beslut.

6 §•

Att bestämmelserna i förslaget angående den åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uppdragna tvångsförsäljning kunna gifva anledning till

tvekan och ovisshet samt framkalla måhända svårlösta konflikter låter sig

icke förnekas. Ur egna diarier och genom meddelanden från kronofogdarne

kunna Kungl. Maj:ts befallningshafvande visserligen erhålla upplysning om

den tidpunkt, vid hvilken åtgärder från Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

sida böra vidtagas; men att gent emot ett bolag, som af en eller annan

anledning vill draga ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om,

huruvida verklig försäljning ägt rum, likasom äfven att konstatera, huruvida

försäljning blifvit beståndande, är däremot icke alltid så lätt. Och

utan tvifvel kan i saknad af närmare föreskrifter tillvägagångssättet härvidlag

hos olika Kungl. Maj:ts befallningshafvande blifva väsentligen olika.

Förslaget lämnar äfven oafgjordt, huruvida ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

meddeladt beslut om fastighets försäljning sedermera må af

samma Kungl. Maj:ts befallningshafvande upphäfvas, en åtgärd, som kan

ifrågasättas för det fall, att fastigheten före auktionen visas hafva blifvit

af bolaget afyttrad. Härmed sammanhänger den af förslaget jämväl olösta

frågan om verkan af frivillig försäljning, som tilläfventyrs skett innan

Kungl. Maj:ts befallningshafvande fattade beslut om fastighetens försäljning

å offentlig auktion eller under tiden mellan meddelandet af sådant beslut

och auktionsförrättningen.»

Justitierådet Billing:

»Såsom redan inom högsta domstolen erinrats och vid den tidigare

behandlingen af föreliggande fråga ofta och med styrka af såväl enskilda

som myndigheter framhållits, är förslagets grundtanke ägnad att ur juridisk

synpunkt väcka de allvarligaste betänkligheter. En undantagslagstiftning,

innehållande från normal rättsordning afvikande bestämmelser, kan

visserligen stundom ej undvaras och är en äfven för vårt rättssystem ej

helt och hållet främmande företeelse. Så kan — för att ej tala om förbud

för utländing att annorledes än efter särskildt erhållet tillstånd förvärfva

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

fastighet — i sådant hänseende påpekas förbudet för bankinrättningar att

förvärfva visst gods. Analogien med de nu ifrågasatta stadgandena är

dock mera skenbar än verklig. Beträffande bankinrättningar har staten

allenast, sin rätt och plikt likmätigt, genom ofvanberörda förbud sökt

förhindra inrättningar, hvilka äro afsedda att emottaga och göra fruktbärande

en större allmänhets kontanta medel, att inlåta sig på mindre

betryggande och för bankernas kredit farliga grenar af affärsverksamhet.

Föreliggande lagförslag åter afser, icke att hålla gifna institutioner inom

sunda och naturliga banor, utan att uppdraga så snäfva gränser för vissa

viktiga, under statens rättshägn tillkomna handelsassociationers verksamhet,

att en utvidgning af densamma skall blifva, om ej helt och hållet omöjliggjord,

så dock i hög grad stäckt.

Till försvar för nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder har från vissa

håll anförts, att de icke kunde anses innebära någon stötande kränkning

af principen om allas likhet inför lagen, enär aktiebolags- och föreningsformen

utgjorde ett privilegieradt sätt för ekonomisk verksamhet. Innebörden

af detta ofta hörda uttalande torde vara att staten, som gifvit

dessa associationer deras privilegier, måste vara berättigad att, om viktiga

statsintressen så kräfva, inskränka dem — något som förmenas ske genom

bestämmelser sådana som de nu föreslagna. Mot ett dylikt betraktelsesätt

synes dock åtskilligt vara att invända. Till en början må då erinras, att

argumentet icke äger tillämpning å de af förslaget jämväl omfattade

handelsbolagen, hvilka näppeligen kunna sägas åtnjuta privilegier af något

slag, och i åtminstone mycket ringa grad å föreningar med personlig

ansvarighet. Vidkommande åter aktiebolag och föreningar utan personlig

ansvarighet må det visserligen medgifvas vara en förmån, att delägarne

äro berättigade drifva ekonomisk verksamhet utan att vara underkastade

personlig ansvarighet för de förbindelser, som därunder ingås. Men ett

privilegium i ordets egentliga och vanliga bemärkelse kan detta dock svårligen

sägas vara, och det bör ej lämnas ur sikte, att det varit hufvudsakligen

i det allmännas intresse som staten genom lagbestämmelser framalstra!

dessa bolags- och föreningsformer och att deras, särskildt aktiebolagens,

betydelse för industriens och kommunikationsväsendets utveckling

knappast kan skattas för högt.

Så viktiga kunna dock statsintressena vara, att enskild rätt måste

vika och allmänna rättsgrundsatser suspenderas. Om, såsom vunna upplysningar

synas gifva vid handen, bolagsverksamheten verkligen finnes

innebära en hotande fara för den själfägande jordbruksbefolkningens fortbestånd

i rikets nordliga delar, så må detta visserligen erkännas vara ett

nödtillstånd, för hvars af hjälpande ingå medel, som kunna antagas leda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

27

till målet, få sparas. Huru betänkligt jag än anser förslaget, ur juridisk

synpunkt sedt, vara, vågar jag därföre icke på principiella grunder afstyrka

detsamma.

Återstår så den ej mindre viktiga frågan om de föreslagna stadgandenas

effektivitet. Äfven härom kunna nog berättigade tvifvelsmål

hysas. Man har i detta hänseende uttalat farhåga för att lagens bestämmelser

skola med lätthet kunna kringgås, och det lär väl ej lida något

tvifvel, att# försök därtill komma att göras, stundom med framgång. För

min del anser jag dock denna fara vara mindre allvarlig än man tyckes

föreställa sig och i alla händelser mera öfvergående; dylika smygvägar

pläga visa sig i längden vara både obekväma och osäkra. Men däremot

synes den faran svårligen kunna undgås, att i bolagens ställe såsom hemmansköpare

uppträda enskilda spekulanter, och grundade skäl lära ej

föreligga för det antagande, att jordägarne skola visa. väsentligt större

motståndskraft mot dessa än de utvecklat gent emot bolagen. Väl må

det vara sant, att bolagen haft många medel att öfva påtryckning på

jordägarne. Men bolagen utgå nu ur konkurrenternas led, och för öfrigt

är och förblifver nog penningen, i hvems hand den än ligger, det kraftigaste

påtryckningsmedlet. Skulle nu denna farhåga i större omfattning

besannas, varder ej blott lagens syfte hufvudsakligen förfeladt, utan ställningen

kan förväntas blifva, ur det allmännas synpunkt betraktadt, afgjordt

försämrad. Med säkerhet lär man nämligen kunna antaga, att i regel enskilda

skogsköpare icke skola ägna skogen och dess återväxt samma intresse

som de stora bolag;en, hvilka äro beräknade att fortlefva och utnyttja

skogen under en obegränsad framtid, och att följaktligen rothuggning till

mången gång obotlig skada skall komma att äga rum i långt större omfattning

än nu är fallet. Det kan hända att man, kanske inom kort, finner

sig nödsakad att äfven för de utanför lappmarkerna varande landsdelarna

tillgripa ett medel, som i själfva verket förefaller såsom ett nödvändigt

komplement till nu föreliggande förslag, nämligen utstämplingstvång.

»

Vid förslagets särskilda bestämmelser anförde justitierådet:

Vid 1 §.

Då enligt gällande lag enkla bolag ej kunna förvärfva vare sig fast

eller lös egendom och således falla helt och hållet utom lagförslagets räckvidd,

måste det såväl i rubriken som flerstädes i texten begagnade uttrycket

»bolag eller förening» betecknas såsom ej fullt korrekt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Vid 2 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.

Vid 3 §

att justitierådet instämde i hvad justitierådet Ramstedt i första stycket

af sitt yttrande anfört.

Vid 5 §.

I 2 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom

stadgas, att lagfart skall inom angifven tid sökas »sedan fånget skedde»,

vid påföljd, jämlikt 3 § i samma förordning, att rätten på anmälan af

allmän åklagare eller enskild rättsägare har att genom vite tillhålla den

försumlige att fullgöra sitt åliggande. Med afseende å de i förevarande

§ anlitade ordalag lärer kunna antagas, att lagtillämpningen kommer att

gå i den riktning, att köparen anses pliktig lagfara fång, hvarom här är

fråga, utan afseende därå att kontrahenterna emellan köpets bestånd enligt

sakens natur gjorts beroende däraf, att köparen erhåller tillstånd att »förvärfva»

fastigheten — ett uttryck som, i förbigående sagt, synes mindre

egentlig;!, då »fånget» förutsattes redan hafva skett. Men då ofta nog tiden

för lagfarts sökande utgår, innan tillståndet hunnit erhållas, blir häraf en

följd att köparen antingen utsättes för att föreläggas, kanske ådömas vitesansvar

för försummelse att söka lagfart eller ock, på sätt justitierådet

Ramstedt erinrat, äfventyrar att gå förlustig hvad han för stämpladt papper

till fångeshandlingen nödgats utgifva.

Om, såsom departementchefens yttrande synes antyda, det i slutet

af denna paragrafs första stycke förekommande uttrycket »vare köpet

ogillt» icke skall innebära att köpeaftalet från början varit en nullitet,

lärer, till förekommande af rättsosäkerhet, andra ordalag, som tydligare

angifva denna mening, böra väljas.

Vid 6 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.i

Vidare anförde justitierådet Tliollander:

»Ehuru jag till fullo delar de principiella betänkligheter, som såväl

under frågans föregående behandling, som nu inom högsta domstolen blifvit

mot förslaget framställda, skulle jag dock icke endast på sådan grund ansett

mig böra afstyrka detsamma, därest jag vore öfvertygad om att en

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lagstiftning i den föreslagna riktningen skulle leda till ett godt resultat,

Det är emellertid så långt ifrån, att den i ärendet förebragta utredning

kunnat bibringa mig en sådan öfvertygelse, att jag fasthellre håller

för sannolikt, att en sådan lag, på samma gång den komme att verka i

hög grad hämmande pa Norrlands viktigaste näringsgren, trävarurörelsen,

ingalunda skulle leda till det åsyftade målet eller skogens bibehållande i

bondehand. Ty, såsom ofta blifvit framhållet, dels komme lagen att på

hvarjehanda sätt kunna kringås och dels — hvilket är långt betänkligare

— skulle skogen helt säkert falla i händerna på enskilda skogsspekulanter,

som saknade allt intresse för dess fortbestånd. Den fara, för hvilken Norrlands

skogar därigenom skulle utsättas, vore utan tvifvel för hela landet

af allvarligaste beskaffenhet.

Då jag icke anser mig böra upprepa hvad i nu antydda af seen den

blifvit såväl af reservanter inom kommittén som af i ärendet hörda myndigheter

andraget, inskränker jag mig att med åberopande däraf afstyrka,

att ifrågavarande förslag upphöjes till lag.»

Justitierådet Lindbäck:

»Det remitterade förslaget afser att för skyddande af en näring mot

intrång af en annan sådan skall stiftas lag, innefattande i väsentliga hänseenden

förbud för vissa idkare af sistnämnda näring att inom vissa trakter

af riket förvärfva hvad de behöfva för drifvande af sin rörelse. Hvad

sålunda föreslagits, hvilket synes innebära återgång till ett för längesedan

på goda grunder i vårt land öfvergifvet lagstiftningssystem, förefaller

främmande för en naturlig rättsuppfattning och är, såsom inom högsta

domstolen redan afgifna yttranden utmärka, ägnadt att ur skilda synpunkter

framkalla betänkligheter af allvarsammaste art. De, hvilka drabbades

af förbudet, skulle svårligen kunna inse och erkänna rättmätigheten

af en lag, i så hög grad bärande undantagslagstiftningens stämpel, att

den icke ens skulle äga tillämplighet mot andra, hvilka inom ofvanberörda

trakter idkade samma näring som de, mot hvilka lagen vore riktad. Försök

att på hvarjehanda sätt kringgå lagen skulle därför säkerligen icke

uteblifva; och det kan med visshet förutses, att sådana försök jämväl icke

sällan kröntes med framgång. Härtill kommer, att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna

ej heller torde stå i öfverensstämmelse med de ledande

grundsatserna för en sund och försiktig näringspolitik. Genom lagen

skulle nämligen resas konstgjorda skrankor för en bland landets viktigaste

industrigrenar, trävarurörelsen, hvars förkofran uppenbarligen är för höjande

af hela nationens välmåga af den allra största betydelse. Och äfven den

klass af näringsidkare, man vill skydda, eller den själfägande jordbrukarebefolkningen

i större delen af Norrland och Dalarna, skulle, om den före
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

slagna lagen antoges och dess bestämmelser lyckades vinna effektiv tillämpning,

lida direkt ekonomisk skada af troligtvis icke obetydlig omfattning

därigenom, att befolkningen, när den behöfde sälja skogsmark, icke vidare

eller åtminstone i långt mindre utsträckning än förut hade att såsom

köpare påräkna trävarubolagen, hvilka hittills utgjort de förnämsta och

solidaste afnämarne till skogen. Föreläge emellertid grundad anledning

därtill, att i följd af lagens tillkomst frestelsen för allmogen att afytta sin

jord upphörde i afsevärd man och således den — åtminstone delvis efter

hvad det vill synas — af dylik föryttring orsakade, ur social synpunkt

obestridligen allvarliga fara för bondeståndets minskning väsentligen förringades,

skulle genom lagens antagande måhända ernås fördelar, så beaktansvärda,

att de finge anses öfverväga de olägenheter, som i åtskilliga

afseenden däraf föranleddes. Men efter all sannolikhet komme, i trots af

lagen, heinmansförsäljningarna att fortgå i hufvudsakligen samma utsträckning

som före lagens trädande i kraft. I stället för trävarubolagen

skulle nämligen såsom spekulanter uppträda enskilda personer, hvilkas

köpeanbud, om än lägre än dem, som bolagen kunnat framställa, likväl

till följd af konkurrensen om skogshemmanen blefve tillräckligt höga för

att bönderna skulle finna med sin fördel förenligt att antaga desamma.

Dessa skogsförvärf af enskilda skulle enligt min öfvertygelse lända staten

till synnerligt stor, ofta kanske obotlig skada, enär hänsynslös utverkning

af de inköpta skogsmarkerna säkerligen i de flesta fall blefve företagen i

syfte att så snart ske kunde ur skogen uttaga den största möjliga vinst.

Skogshemmanen blefve härigenom, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län i sitt yttrande öfver förslaget erinrat, utsatta för vida

större vanvård och hastigare sköfling, än den, som nu mera kan läggas

trävarubolagen till last vid skötseln af deras skogar.

Dessa äro de hufvudsakliga grunder, hvarför jag icke anser mig

kunna tillstyrka ifrågavarande lagförslag, därvid jag dock vill uttala, att

jag lifligt önskar framgång åt hvarje åtgärd, ägnad att bidraga till en

riktig lösning af den stora sociala fråga, som utgjort föremål för Norrlandskommitténs

behandling. Åtskilliga af de öfriga förslag i ämnet,

hvilka kommittén i sitt betänkande framställt, synas vara af beskaffenhet

att i väsentlig grad kunna befrämja en sådan lösning.

Hvad angår förslagets detaljbestämmelser är jag i allt väsentligt

ense med justitierådet Billing. Dessutom torde kunna anmärkas, att stadgandet

i 6 § om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv

auktion inropat fastighet, att, åter försälja densamma inom två år, sedan

auktionen vunnit laga kraft, innebär allt för stor stränghet i de fall, då

auktionsinropet skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

31

fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade. Det lärer nämligen mången

gång kunna inträffa, särskildt i tider af allmännare ekonomiskt betryck,

att en ofördelaktigt belägen eller af annan orsak svårsåld fastighet icke

kunde under de två åren finna vederhäftig köpare, villig att betala en så

stor köpeskilling, att fastighetens ägare blefve godtgjord för den förlust,

som ådragits honom genom auktionsinropet. Ifrågavarande stadgande synes

därför lämpligen böra så till vida modifieras, att i ofvan angifna fall

skyldigheten att åter afyttra fastigheten inskränkes till att äga ruin så

snart det kan ske utan förlust, på sätt för likartadt fall finnes föreskrifvet

i gällande lagar angående bankbolag.»

Justitierådet Lilienberg:

»Genom de vidlyftiga undersökningar och många utlåtanden, som

föregått och efterföljt framläggandet af kommitténs förslag, genom motiverna

till detta och de därvid fogade reservationer hafva alla de skäl och

motskäl, som i denna sak kunna anföras, till öfverflöd framhållits, så att

därvid intet torde vara att tillägga. Att det ur rättslig synpunkt är svårt

att försvara ett förslag, som beröfvar myndiga personer friheten att få

afhandla om sina egna tillhörigheter såsom dem bäst synes, det torde vara

uppenbart. Emellertid kan detta oaktadt en speciell förbudslagstiftning

för det nordliga Sverige, så som förhållandena där utvecklat sig, möjligen

vara önskvärd. Den skada, som däraf befaras kunna uppstå, skulle sannolikt,

såsom också påvisats, egentligen komma att drabba den klass, man

därigenom velat skydda mot ett öfverhandtagande bolagsvälde. Men det

synes dock som om öfvervägande skäl talade för ett försök i den föreslagna

riktningen, och jag anser mig därför, ehuru tveksam, icke böra afstyrka

förslaget, under antagande att vederbörande i de ifrågavarande

orterna uppmärksamt följa förhållandenas utveckling, så att lagstiftningen

må kunna ingripa när så erfordras.

Emot de särskilda bestämmelserna i förslaget har jag inga anmärkningar

att framställa.»

2:6) Förslag till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni

1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordaf''söndring.

Justitieråden Lilienberg, Billing och Ramstedt lämnade förslaget

utan anmärkning, hvaremot justitieråden Lindbäck, Thollander och Silverstolpe

på grund af det nära samband, som ägde rum emellan det nyss

behandlade lagförslaget och det nu förevarande, afstyrkte jämväl detta.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott onsdagen den 7 mars 1,906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström.

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern

anmälde:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden

den 20 oktober 1905 inhämtade utlåtande öfver det vid

samma protokoll fogade förslag till

1. Lag angående förhud i vissa fall för holag och förening att förvärfva

fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 18,96 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jord afsöndring.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen:

»Af de redogörelser, som lämnats vid ärendets underdåniga föredragning

den 20 oktober 1905 äfvensom af hvad inom högsta domstolen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

33

yttrats lärer Eders Kungl. Maj:t hafva funnit, att beträffande frågan om

tillrådligheten af de föreliggande lagförslagens upphöjande till lag de mest

motsatta åsikter gjort sig gällande.

Den utredning, som förebragts af den af Eders Kungl. Maj:t den 7

juni 1901 tillsatta kommittén (den s. k. norrlandskommittén) synes mig

emellertid till fullo ådagalägga, att, om utveckligen inom våra nordligaste

landsändar får obehindradt fortgå, den största fara är för handen, att

bondeståndet inom vidsträckta delar af de sex norra länen kommer att

fullständigt försvinna. Sålunda framgår af kommitténs statistik, att trävaruindustriens

jordinnehaf redan år 1900 i areal uppgick till 5,894,837

hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden, att

tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats under de femton åren 1885

—1900 samt att under de senaste fem åren af sistnämnda period lika

mycken jord öfvergått till trävaruhandteringen, som under periodens föregående

tio år. E>et område trävaruindustrien år 1900 innehade motsvarade

i areal den sammanlagda arealen af Malmöhus, Kristianstads,

Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län. Därjämte

ägde bolagen år 1900 långvariga afverkningsrättigheter till ett område,

som betydligt öfverstiger en million hektar. Att sedan år 1900 utvecklingen

icke afstannat utan fortgått med minst samma hastighet som närmast

föregående tid, torde vara alldeles otvifvelaktigt och vitsordas uttryckligen

för Jämtlands län af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som i sitt år 1905 afgifna utlåtande öfver norrlandskommitténs betänkande

uppskattar trävaruindustriens nuvarande fastighetsinnehaf i nämnda län

till 50 procent af all enskilde tillhörig jord. Utgår man från statistiken

för åren 1895—1900, måste man beräkna den årliga tillväxten i trävaruindustriens

fastighetsförvärf efter sistnämnda år till omkring 180,000 hektar

eller för år ett område betydligt öfverstigande halfva Blekinge län. Med

en sådan årlig tillväxt har man utan tvifvel att räkna äfven för framtiden.

Man kan till och med befara, att tillväxten kan komma att blifva snabbare,

då det ligger i sakens natur, att fastighetsförvärfven komma att försiggå

lättare i samma mån som trävarubolagen blifva mera dominerande.

Den ifrågavarande rörelsen måste alltså väntas blifva så hastigt

fortgående, att jag finner mig öfvertygad om, att intet af de normala

medel till bondeståndets stödjande, som kunna uttänkas, kan komma att

verka tillräckligt hastigt för att kunna hindra utvecklingen att fortlöpa

till en punkt, där all hjälp kommer för sent.

Bondeståndets betydelse och oumbärlighet för samhällsorganismen

år så allmänt erkänd och af erfarenheten så ofta bekräftad, att man utan

vidare torde vara berättigad att i detta stånds försvinnande se en samliik.

Ull Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

hällsfara af den betänkligaste art, en fara, som påkallar verksamma skyddsåtgärder.

Att det nu föreslagna förbudet för bolag och förening att i vissa

fall förvärfva fast egendom skulle såsom en sådan skyddsåtgärd vara

lämpligt, har, som sagdt, från många håll blifvit på det lifligaste bestridt.

Den kritik, som riktats mot lagförslaget, har hufvudsakligen gått

ut på, dels att detsamma icke skulle vara öfverensstämmande med allmänt

gällande rättsgrundsatser, dels att lagen icke vore tillräckligt effektiv i

det afsedda syftet, dels ock att ett antagande af densamma skulle medföra

olägenheter af en eller annan art och särskildt tillfoga den norrländska

industrien skador, som vore till sin sociala betydelse vida betänkligare än

bondeståndets försvinnande.

1 förstnämnda hänseende synes emellertid kritiken under frågans

mångskiftande behandling hafva något försvagats allt efter som man kommit

underfund med, att lagen såsom rörande endast bolag och föreningar,

sålunda särskildt bildade och i viss mån privilegierade rättssubjekt, icke

gärna kan anses på något sätt ingripa på de statsborgerliga rättigheternas

område, utan måste vara att betrakta allenast såsom en af sociala hänsyn

föranledd förändring i bolags- och föreningslagstiftningen. I detta afseende

kan ej heller jag finna, att mot lagförslaget några mera beaktansvärda

anmärkningar kunna göras.

Hvad angår de öfriga principiella anmärkningar, som framställts

mot förslaget, vill jag ingalunda frånkänna dessa en viss betydelse. Men

jag tror dock, att de framställda betänkligheterna i åtskilliga afseenden

äro öfverdrifna, och inför å ena sidan vissheten att underlåtandet af ett

kraftigt ingripande kommer att förorsaka den svårbotliga skada, som

ligger i det norrländska bondeståndets undergräfvande, samt å andra sidan

möjligheten och jag vågar säga sannolikheten, att lagens antagande kommer

att utan några skadliga följder för industrien väsentligen bidraga till

att skydda bondeståndet och stödja de öfriga åtgärder till detta stånds

vidmakthållande, som kunna företagas, hyser jag ingen tvekan att förorda

lagens antagande. Jag gör detta så mycket hellre, som lagen, såsom innebärande

allenast ett förbud, utan vidare rubbningar i rättslifvet kan upphäfvas,

därest mot förmodan de ogynnsamma verkningarna af lagen skulle

visa sig öfvervägande.

Beträffande de remitterade lagförslagens detaljer har med anledning

af de anmärkningar, som inom högsta domstolen framställts mot

vissa bestämmelser i förstnämnda lagförslag, detsamma blifvit öfversedt;

och torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för de ändringar, som

därvid ägt rum, samt för anledningen, hvarför några af de framställda

anmärkningarna icke synts böra föranleda ändring i förslaget.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Den vid 1 § anmärkta oegentligheten liar afhjälpts genom en tillsats

till 8 §; och med anledning af anmärkningen mot 2 § har denna paragraf

ändrats i den med anmärkningen åsyftade riktning.

Vid 3 § har till en början framställts den anmärkningen, att förslaget

icke uttryckligen angifver, huruvida bolag eller förening må kunna

förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Att förslaget

emellertid icke afser att medgifva bolag eller förening en dylik rätt, torde

vara tydligt redan däraf, att förslaget stadgar att af bolag eller förening

enligt denna § förvärfvadt område skall från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring, en procedur som icke kan äga rum med afseende på särskildt

hemmans andel i samfällighet.

Med afseende å 3 §:ns stadgande angående förbud för bolag eller

förening att från hemman eller hemmansdel förvärfva hvad som är att

hänföra till odlingsområde har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts,

att det af förslaget icke oförtydbart framginge, huruvida meningen

vore, att från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden,

som icke vore belägna å eller i sammanhang med den jord, som

kvarblefve i hemmansinnehafvarens ägo, att om detta vore afsedt, den utredning,

som måste föregå Konungens befallningshafvandes medgifvande

till förvärfvet, i många fall skulle blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar,

samt att, därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda

odlingsområden undantoges i syfte att själfständiga jordbruk därstädes

framdeles skulle komma till stånd, det vore nödvändigt, att sådant undantag

skedde äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång, enär

eljest saknaden af skogstillgång skulle komma att lägga hinder i vägen för

realiserande af det med undantaget afsedda syfte.

Härvid kan emellertid erinras, att, då förslaget icke innehåller någon

inskränkande bestämmelse, afsikten tydligen är, att alla de odlingslägenheter,

som uppfylla lagens förbehåll och sålunda ägna sig för upptagande

af själfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med

förutvarande jordbruk, skola vid försäljning till bolag eller förening undantagas.

Då detta stadgande sålunda medgifver, att man får lämna ur

räkningen mindre odlingslägenheter, som hafva ett i förhållande till inägorna

obekvämt läge, samt odlingsområden, som äro så stora, att

de lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk i allmänhet icke

torde vara svåra att upptäcka vare sig på marken eller vid granskning af

de trakten rörande skifteshandlingar, lärer den omförmälda förundersökningen

icke behöfva blifva synnerligen betungande, helst den norrländska jordens

naturbeskaffenhet är sådan, att i regel gränserna emellan den odlingsbara

marken och den till odling mindre tjänliga äro synnerligen lätta att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

uppdraga samt den företrädesvis till odling dugliga marken i de flesta fall

är att söka i närheten af befintliga eller förut befintliga sjöar och vattendrag.

Det är vidare att märka, att allt hvad vid försäljning af ifrågavarande

beskaffenhet undantages såsom odlingsområde — äfven de odlino-slägenheter,

som lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk —

kommer att ingå såsom delar af det fortfarande existerande hemmanet

och följaktligen åtnjuta fördelarna af den till hemmanet hörande stödskogen.

Då mättet af denna stödskog tilltagits afsevärdt större än den areal,

som enligt norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag ansetts tillräcklig

såsom husbehofsskog, lärer man kunna förvänta, att i de flesta fall

hemmanets skog skall kunna förslå äfven till de nya hemmansdelar, som

med dessa odlingslägenheter till kärna kunna komma att ur hemmanet utbrytas.

I fråga om 5 § har inom högsta domstolen erinrats, att det torde

vara ovisst, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart å

fång till fast egendom, en ansökning om lagfart å en fångeshandling af ifrågavarande

beskaffenhet kan förklaras hvilande, så länge frågan om bolagets

eller föreningens rätt att förvärfva fastigheten ännu är sväfvande. För att

undanrödja hvarje tvekan i detta hänseende har paragrafen försetts med

ett förtydligande tillägg.

Med afseende på samma paragraf har vidare såsom oegentligheter

anmärkts, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång, innan godkännande

därå erhållits, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen

för den händelse lagfartsansökningen afslås, samt att, om bolaget för

att undgå denna förlust afvaktar godkännandets meddelande, innan lagfart

sökes, bolaget äfventyrar att, innan sådant godkännande hinner lämnas, få

sig förelagdt och kanske ådömdt vitesansvar för försummelse att söka

lagfart. Härvid bör emellertid märkas, att förhållandet är enahanda, i

flere enligt nu gällande lag förekommande fall. Den, som förvärfvat

jordlägenhet, måste ofta därå söka lagfart, innan afsöndringen behörigen

fastställts. Likaså ifrågakommer, att man nödgas söka lagfart å köp

af visst område, afsedt att genom ägostyckning utläggas till hemmanslott,

innan ägostyckningen fastställts, och å testamenterad fast egendom, innan

man vet, om testamentet kommer att stå fast eller ej. I alla dessa fall

återfår lagfartssökanden icke stämpelkostnaden, om på grund af uteblifvet

godkännande i det ena eller andra af nu nämnda hänseenden lagfart sedermera

icke kan beviljas. Att för nu förevarande fall göra något undantag

från denna regel torde knappast vara lämpligt.

I anledning af hvad inom högsta domstolen yttrats angående det i

5 § förekommande uttrycket »vare fånget ogillt» må anmärkas, att hvad

dåvarande departementschefen yttrat vid ärendets underdåniga föredragning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

37

den 20 oktober 1905 icke torde innebära annat än att det ej är nödvändigt

eller lämpligt att förklara fångeshandlingen vara utan verkan, enär sådant

ovillkorligen skulle medföra, att lagfart ej kunde sökas på grund af densamma.

Däremot kan ett köpeaftal, som slutes under villkor af godkännande,

väl tjäna som grundval för en lagfartsansökning, men ändock, sedan

det visat sig, att villkoret ej uppfylles, efter vanliga regler angående

verkan af suspensiva villkor komma att betraktas såsom från början ogillt.

Att på sätt af en ledamot af högsta domstolen föreslagits lämna

någon myndighet befogenhet att å det allmännas vägnar öfverklaga Konungens

befallningshafvandes beslut i ärende, som i 5 § omförmäles, lärer

väl knappast vara erforderligt, då Konungens befallningshafvandes pröfning

just afser att tillgodose det allmännas intresse.

I fråga om 6 § har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts,

att stadgandet om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv

auktion inropat fastighet, att åter försälja densamma inom två år, sedan

auktionen vunnit laga kraft, innebure allt för stor stränghet i de fall, då

auktionsinropet. skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens

fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, och att stadgandet därför syntes

böra såtillvida modifieras, att i nämnda fall skyldigheten att åter afyttra

fastigheten inskränktes till att äga rum så snart det kunde ske utan förlust, på

sätt för likartad!, fall funnes föreskrifvet i gällande lagar angående bankbolag.

Häremot kan dock invändas, att, om ock beträffande bankernas

fastighetsförvärf strängare föreskrifter icke visat sig nödiga, ett stadgande

i nämnda riktning genom sin sväfvande affattning och kontrollens svårighet

knappast skulle visa sig tillfyllestgörande i förevarande fall. Anmärkningen

har därför ansetts böra föranleda allenast, att tiden för återförsäljningsskyldigheten

något utsträckts.

1 anledning af öfriga vid 6 § framställda anmärkningar har paragrafen

undergått en omarbetning, hvarigenom de anmärkta oegentligh eterna

aflägsnats.»

Föredraganden uppläste härefter de ifrågavarande lagförslagen och

hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig

proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning

inom högsta domstolen anfört.

Justitierådet Ramstedt åberopade likaledes hvad han vid ärendets

föredragning inom högsta domstolen anmärkt, i den mån hans anmärkningar

icke vid förslagets bearbetning föranledt ändring.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

o o

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till denna hemställan täcktes H. K. H. KronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition

i ämnet af den lydelse, bilagan A. vid detta

protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Stockholm 190G. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt it Söner,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1906:45 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom sam s. 1 i texten