Sök i Ratio Lex

Angående anslag för anläggning af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå

1907-04-19 · 57 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 51 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:161, Angående anslag för anläggning af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

1

N:o 161.

Kungl. Maj\ts nådiga proposition till Riksdagen angående

anslag för anläggning af bibanor från norra stambanan

till Skellefteå och Piteå; gifven Stockholms slott den 19

april 1907.

Länder åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att, under förbehåll att uti statsrådsprotokollet beträffande hvarje

särskild bana omförmälda villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m.

in. iakttagas, besluta anläggning af statsbana

dels från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå och

vidare till Kallholmsfjärden för en beräknad kostnad af 5,328,000 kronor,

dels ock från Ålfsby station å norra stambanan till Piteå, hvarför

kostnaden beräknats till 4,870,000 kronor; samt

att för påbörjandet af förstnämnda bana för år 1908 anvisa ett

belopp af 800,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Julius Juhlin.

Bill. till Kiksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 128 Höft. (N:o 161.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 19 april 1907.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Lindman,

.Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

Juhlin,

SwARTZ.

Departementschefen, statsrådet Juhlin anförde:

Anläggning af Hos Kungl. Maj:t hafva gjorts framställningar om byggande för stabibana

till teng åkning af bibanor från norra stambanan till kusten dels vid SkelSkeinftea.

lefteå ocp dels vid piteå. Jag anhåller nu att få i ett sammanhang anmäla

dessa framställningar, därvid börjande med förslaget om bana till

Skellefteå.

Framställning Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 30 april 1902 häraf

magistraten magistraten i staden Skellefteå, på uppdrag af allmänna rådstugan i

byggande åt staden, i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t ville inför Riksdagen

^statsbana framlägga nådig proposition om byggande med statsmedel af bibana

^Skellefteå— från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå och därifrån

Sätvenäs. vidare till Säfvenäs hamn vid Ursviksfjärden i hufvudsaklig öfverens
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

stämmelse med ett af löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren L.

Sparr i februari 1900 utarbetadt, ansökningen bilagdt förslag.

I ansökningen har magistraten först framhållit angelägenheten åt

att någonstädes mellan de två bibanorna Vännäs—Umeå och Boden—

Luleå anordnades en förbindelseled mellan norra stambanan och kusten,

samt anmärkt, att vid val af denna förbindelseled i främsta rummet

borde tagas i betraktande, hvar den för ändamålet lämpligaste hamnen

funnes, den sträckning banan borde erhålla, för att den skulle få

den största ekonomiska bärighet och motsvara befolkningens behof, samt

möjligheten att för drifvande af trafik å banan använda sig af lämpligen

belägna vattenfall. Vidare anförde magistraten följande.

Säfvenäs hamn fyllde alla de berättigade anspråk, som kunde ställas

pa en tidsenlig sådan. Dess läge gjorde densamma särdeles lämpad att

fylla behofvet för statsbanan af en plats för kolupplag, hvarifrån en del

af de för nämnda bana erforderliga kol, som nu med dryga kostnader

befordrades från Örnsköldsvik eller Luleå, kunde lättare och billigare hämtas.

Säfvenäs hamn förmedlade redan nu utskeppningen af produkterna

från icke mindre än sju stora sågverk, nämligen Lejonström, Clemensnäs,

-Nyhamn, Björnsholmen, Säfvenäs, öhrviken och Bureå, med en sammanlagd

tillverkning af omkring 296,788 kubikmeter trävaror, beräknad

efter tullkammarens uppgift å exporten år 1899, samt en afsevärd mängd

träkol, som försåldes till olika platser inom landet. Sedan Säfvenäs

hamn blifvit genom järnväg förbunden med stambanan, komme den såsom

den största i norra delen af Västerbotten gifvetvis ock att blifva

utskeppningsorten för en hufvudsaklig del af virkestillgången från de

närliggande floddalarna, exempelvis Sikåns och Risåns, hvilka genom

stambanan stode i förbindelse med Skellefte älfdal. Om också ensamt

storleken af trävarurörelsen, som ännu så länge utgjorde de norrländska

hamnplatsernas hufvudnäring, rättfärdigade valet af Säfvenäs framför

någon annan hamn i norra Västerbotten såsom slutpunkt för en bibana,

så framstode såsom ett ytterligare skäl därför, att importen till Skellefteå

stads hamn från utrikes ort omfattade jämförelsevis stora varumängder.

Enligt hvad uppgifter från tullkammaren visade, hade importen

under åren 1894—1899 i medeltal utgjort 6,398,154 kilogram

och 8,616 hektoliter, hvarjämte, enligt en af hamnkaptenen H. C. Klockhoff

uppgjord tablå öfver ankommande och afgående varor under åren

1896 — 1900, dessa i medeltal utgjort 5,194,744 kilogram, 745,816 hektoliter

och 592,346 stycketal. Af dessa varor hade större delen sändts

vidare till det inre af landet och, då järnvägsförbindelse erhölles, komme

denna trafik påtagligen att förmedlas af järnvägen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Om Säfvenäs måste anses såsom den lämpligaste slutpunkten vid

hafvet för en bibana genom norra Västerbotten, kunde denna bibana

icke lämpligen*, anknytas vid stambanan annorstädes än vid Bastuträsk,

enär den då "''komme att genomskära Skellefte älfdal, den folkrikaste

och bördigaste inom norra delen af detta län och omslutande pulsådern

för den stora förenämnda trävarurörelsen. Den kommersiella

medelpunkten för denna folkrika bygd vore Skellefteå stad, hvars ursprungliga

handelsområde i öfrigt utgjorts af Löfångers, Burträsks,

Byske, Jörns, Norsjö, Makt, Sorsele och en del af Lycksele socknar

inom Västerbottens län samt Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar inom

Norrbottens län. Detta handelsområde hade genom stambanans framdragande

blifvit afskuret, så att däraf numera knappast återstode mer

än hälften, men blefve bibanan verklighet och dess sträckning sådan

staden tänkt sig densamma, kunde man på goda grunder antaga, att

den hufvudsakliga delen af det forna handelsområdet skulle kunna af

staden återförvärfvas, enär det för detta område måste falla sig bekvämast

och billigast att, sedan bibana tillkommit, använda sig af

Skellefteå hamn såsom exportort för sina produkter, hvilka nu hutvudsakligen

utgjordes, förutom af trävaror, af tjära, smör, ost, hudar, lappmarksprodukter

med mera.

Med undantag af Lycksele hade de öfriga af de förenämnda socknarna

vid 1900 års slut ett invånarantal af 62,728 personer. Att ett så

stort område med en så betydande folkmängd skulle tillföra bibanan en

afsevärd person- och godstrafik finge väl anses otvifvelaktigt, då lättade

kommunikationer helt naturligt framkallade nya förvärfskällor och därigenom

nya alster för afsättning. Osökt leddes tanken härvid på de

många och kraftiga vattenfallen, som Skellefte älf bildade under sin

väg från det den korsat stambanan till hafvet. Dessa fall, af hvilka

de största vore Finnfors- och Krångforsfallen, representerade omkring

50,000 hästkrafter. En så stor och lätt tillgänglig kraftmängd skulle

naturligtvis finna användning, så snart bekväma kommunikationer medgåfve

afsättning åt de många produkter, som genom denna kraft kunde

alstras. I detta sammanhang erinrades om, att malmfyndigheter på senaste

tiden upptäckts i närheten af den föreslagna järnvägen samt att rika fyndigheter

af utmärkt kalk förefunnes inom Bergsbyn i Skellefteå socken

ungefär åtta kilometer från den tilltänkta banans slutpunkt. Dessa kalkfyndighet

er hade sedan länge tillgodosett den omkringliggande nejdens

behof för jordbruket och andra ändamål samt komme, sedan bibanan

blifvit verklighet, att inom ett ännu större område fylla behofvet af

kalk, som icke i någon rikligare mängd funnes å något annat ställe

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

inom länet, knappast inom öfre Norrland, utan för närvarande anskaffades

från sydligare delar af landet.

Da den bygd, som bibanan skulle komma att beröra, vore denna

landsändas måhända folkrikaste och därtill erbjöde så stora förutsättningar

för en omfattande industriell verksamhet, torde den afsedda banans

ekonomiska bärighet . och därmed dess förmåga att tillföra stambanan

betydligt ökade trafikinkomster vara satt utom allt tvifvel samt dess behöflighet

lätteligen insedd. Enligt en i oktober 1902 upprättad trafikberäkning,

som åberopades af magistraten, skulle en afkomst af 2,84

procent kunna påräknas.

Därest banan droges från Bastuträsk till Säfvenäs, komme den att

gå fram icke långt ifrån det här ofvan omnämnda, af staden delvis ägda

Einnforsfallet, hvarigenom möjlighet förefunnes att, därest så skulle finnas

ändamålsenligt, för den tilltänkta bibanans drifvande medelst elektricitet

använda kraft från nämnda fall, i den mån denna icke för stadens behof

utnyttjades.

förutom dessa, af lokala förhållanden inom Västerbottens norra del

betingade skäl framhölls det gynnsamma inflytande på utvecklingen af

landets modernäring jordbruket samt på afsättningen af dettas produkter,

som en järnväg i allmänhet hade. I förevarande fall skulle detta inflytande

icke blott sträcka sig till den närmast järnvägen liggande bygden,

utan ock återverka på hela kuststräckan i detta läns norra del.

Hvad särskild! Skellefteå stad beträffade, vore dess intressen så nära

förbundna med en bibana, som förenade dess närmaste järnvägsstation å

stambanan med stadens hamn, att förverkligandet af en sådan förbindelseled

utgjorde lifsvillkoret för densamma. Den förutan kunde staden

aldrig na det uppsving och vinna den utveckling, som den eljes hade

så stora förutsättningar för. Redan nu utgjorde den icke blott centralpunkten

i ett stort handelsområde, från hvilken direkta landsvägsförbindelser

ledde. till dettas alla olika delar, utan torde ock, tack vare de i

förhållande till dess folkmängd betydliga uppoffringar för kulturändamål,

densamma underkastat och fortfarande underkastade sig, böra betraktas

som den andliga odlingens hufvudsäte i denna de! af länet. Då kändt

vore, hvilken mäktig häfstång järnvägar vore för den ort, de berörde,

insåges lätt däraf den stora betydelse, en bibana till staden skulle få

för densamma, och hvilka möjligheter därigenom skulle tillföras det blott

en mansålder gamla stadssamhället till fortsatt lifskraftig utveckling i

förut inslagen riktning. Skulle däremot en bibana i denna del af länet

söka sig eu annan väg till hafvet, utan att Skellefteå och dess hamn

berördes af banan, komme däraf med nödvändighet att följa stadens till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

bakagång i alla möjliga hänseenden, hvaraf äfven i sin ordning blefve

en följd, att de stora uppoffringar, staden för åtskilliga ändamål underkastat

sig, blefve, om också icke utan värde för framtiden, likväl tilL

sin afsedda verkan betydligt förringade.

Löjtnant Enligt Spärrs förslag skulle banan utgå från Bastuträsks station och

Spärrs förslag framdragas genom Röjnorbäckens och Hästbäckens dalgångar till grannBastuträsk-

skåpet af vattenfallet Finnforsen i Skellefte älf, på hvars södra sida

Skellefteå- })anaT1 därefter skulle passera Krångfors och Gråberget. Sedan banan

tan“d saf- vid Slindan förts öfver Skellefte älf på en bro med två spann om 61

venäs. meter hvardera och på älfvens norra sida dragits genom Medle och

Myckle byar, skulle densamma framföras förbi Skellefteå stad, ett par

hundra meter norr om stadsgränsen, samt därefter förbi Mord, Iledensbyn,

Bergsbyn, Furunäset och Ursviken till Alholmens dåmera nedlagda

skeppsvarf i närheten af Säfvenäs ångsåg vid Ursviksfjärden. Stationer

föreslogos vid Fallet (14,4 km. från Bastuträsk), Krångfors (21,9 km.),

Medle (36,3 km.), Skellefteå (46,7 km.) och Säfvenäs (60,5 km.); terrasserade

och grusade mötesplatser för militärtåg föreslogos vid Röj nere t

och Gråberget. Banan skulle enligt förslaget få en spårvidd af 1,435

meter och en längd af 61 kilometer, och beräknades anläggningen

kosta med rullande materiel 4,085,000 kronor, däri inberäknadt kostnader

för jordlösen och skadeersättningar.

Sparr'' har vidare, då Skellefteå stads nuvarande uthamn vid inre

Ursviken vore olämplig såsom slutpunkt för en bana, föreslagit anläggandet

af en ny hamn vid Säfvenäs, hvarest funnes en lämplig hamnbassäng.

Enligt ett af Sparr upprättadt kostnadsförslag skulle anläggandet

af en hamn där med 7 meters djup kosta 573,000 kronor och med

6 meters djup 484,000 kronor. — Emellertid har vid den slutliga utredningen

äfven den af Sparr sålunda föreslagna platsen ansetts olämplig

och i stället, såsom längre fram kommer att nämnas, en annan plats,

Kallholmsfjärden, valts till uthamn för staden och till slutpunkt för en

bana Bastuträsk—Skellefteå.

Framställning Vidare hafva uti en till Kung! Maj it ingifven skrift af den 10 sepaf

Jöms soc- tembei’ 1902 Uno Norman, J. Lindmark, Alfred Norden, Hugo Nilsson

anläggande Tf och E. F. Marklund, såsom ombud för Jörns, Byske och Arvidsjaurs

statsbana Jöm socknar samt åtskilliga byar i Kåge älfdal i underdånighet anhållit, att

siceiieftéå. Kungl. Maj it ville vid behandlingen af frågan om anläggande af järnväg

från lämplig punkt å norra stambanan till Skellefteå besluta att till

Riksdagen aflåta nådig proposition om anläggande af statsbana från

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16J.

Jörns station å norra stambanan till Kåge och därifrån till Skellefteå

stad i enlighet med ett åt löjtnanten Sparr i maj 1900 nppgjordt

förslag.

Till stöd för denna ansökning har anförts följande. Redan omfånget

af stations- och bangårdsanläggningen vid Jörn syntes visa, att

vederbörande haft tanke på, att denna plats skulle blifva en lämplig

utgångspunkt för en eller annan bibana. Genom en bana Jörn—Kåge

erhölle man den kortaste förbindelse med en af länets bästa hamnar,

Kåge hamn. Sågverksindustrien torde ej böra tillerkännas något öfvervägande

inflytande på banans sträckning, men det kunde framhållas,

att inom Byske socken funnes fyra större sågverk och efter Kåge älf

några mindre, som skulle hafva afsevärd fördel af banans framdragande

öfver Kåge och på samma gång öppna lika stora trafikmöjligheter som

sågverken vid Skellefte älf. Den nu föreslagna sträckningen skulle hafva

större betydelse i jordbrukshänseende och för landets kultivering i öfrigt.

Snart sagdt outtömliga kalkberg funnes efter den i och för sig

tätt befolkade, bördiga och lätt odlingsbara Kåge älfdal. Genom förbindelsen

Jörn—Kåge hamn erhölle ock befolkningen inom lappmarken

billigare fraktkostnader å sina produkter och förnödenheter, än om utgångspunkten

skulle blifva Bastuträsk, helst den del af lappmarken,

som direkt hämtade fördel af denna bibana, hade sin utfartsväg till

Jörn. Beträffande vattenkraft för industriella eller andra anläggningar

erbjöde äfven Kåge älf flera möjligheter. I afseende å banans trafikinkomster

och bärighet hänvisades till den af magistraten åberopade

trafikberäkningen och framhölls, att genom den ökade trafik, som otvifvelaktigt

komme att från lappmarken och genom kalktransporten från

Kage älfdal tillföras en linje Jörn—Kåge—Skellefteå, denna linjes afkastning

skulle i väsentlig grad stegras och på samma gång äfven utjämnas

den högre anläggningskostnad, som för denna linje vore beräknad.

Enligt Spärrs förslag till järnväg Jörn—Kåge—Skellefteå skulle Spärrs förbanan

framdragas från Jörns station förbi Hornsträsket och Jörns kyrka, sI“f

vidare genom Häbbersbäckens och Kåge älfs dalgångar till Storkåge Käge-skeisamt

därifrån i närheten af kustlandsvägen till Skellefteå stad. Stationer lefteiV

föreslogos vid Osterjörn (6,2 km. från Jörn), Rönnliden (27,3 km.),

Kusmark (44,9 km.), Kåge (56,3 km.) och Skellefteå (68,2 km. från Jörn

och 11,9 km. från Kåge) samt terrasserade och grusade mötesplatser för

militärtåg vid Gråliden och Kusliden. Banan, som skulle byggas med en

spårvidd af 1,435 meter, skulle erhålla eu längd af 69,2 kilometer, däraf

från Jörn till Kåge 57 kilometer samt från Kåge till Skellefteå 12,2

s. 8 Kontrollera mot PDF

Spärrs förslag

till hamn

vid Kåge.

Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes

i

Västerbottens

län utlåtande

den 3 november

1902.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

kilometer. Anläggningen beräknades komina att med rullande materiel

kosta 4,316,000 kronor, i hvilken summa kostnaderna för jordlösen och

skadeersättningar inberäknats; af kostnadsbeloppet komme 3,395,000

kronor å linjen Jörn—Kåge och 921,000 kronor å linjen Kåge—Skellefteå.

— Sparr förklarade i sitt utlåtande att, under förutsättning att

lämplig hamn byggdes vid Kåge, en af de linjer, som berörde Kage,

borde komma till utförande.

Sedermera har å Normans och medsökandes vägnar öfverlämnats

ett af Sparr uppgjordt förslag till hamnanläggning vid Kåge; enligt

detta skulle kostnaden för en tidsenlig hamn i Kågefjärden med ett

vattendjup vid lägsta vattenstånd af 6,5 meter och vid vanligt lågvatten

af 6,8 å 7 meter uppgå till 439,000 kronor. — Vid den nuvarande kajen

uppginge, enligt hvad Sparr upplyste, djupet vid vanligen förekommande

lågt vattenstånd till 4,2 meter, hvarför kajen ej ens kunde angöras

af de större kustbåtarne. Kajens läge och primitiva byggnadssätt

medgåfve ej, att järnvägsspår utlades å densamma; kaj längden var

allenast 163 meter. Den af järnvägen uppkommande större trafiken

kräfde en hamn med bättre betingelser än den nuvarande.

Till följd af särskilda nådiga remisser har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län den 3 november 1902 i ärendet afgifvit

underdånigt utlåtande och därvid anfört följande.

Hvad först beträffade den eller de orter, som grenbanan i vare sig

den ena eller den andra sträckningen skulle genomskära, kunde de sägas

vara rikt befolkade, åtminstone på det närmast kusten inom 25 kilometers

afstånd från denna belägna området och därjämte antingen väl

odlade eller ock försedda med rika tillgångar på odlingsbar mark, hvilken,

när den tagits i bruk, påtagligen skulle Jämna bärgning åt en befolkning

långt talrikare än den nuvarande. För dessa orter hade sedan

många år Skellefteå stad utgjort en viktig centralpunkt, ehuru om dess

betydelse såsom sådan städse täflat den omkring 11 kilometer nordligare

belägna Storkåge by, till stöd för hvars anspråk åberopats, att god hamn

med tillräckligt djup förefunnnes så godt som omedelbart intill byn i

den från Bottniska viken inskjutande Kågefjärden, hvaremot för Skellefteå

stad måst sökas en på 12 kilometers afstånd därifrån belägen uthamn

i hafsviken Ursviksfjärden, från hvilken visserligen utefter Skellefte

älfs nedersta lopp ledde farled till och förbi staden, men användbar

endast för farkoster, som vore 1,5 å 2 meter djupgående. Att staden

trots denna svårighet kunnat bibehålla sin betydelse såsom cen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 161.

tidpunkt för orterna i fråga, torde till icke ringa del kunna tillskrifVas

dels den omständighet att i närheten af staden läge Skellefteå sockens

kyrka, dels och mest det inflytande, som trävarurörelsen efter förenämnda

mäktiga vattendrag utöfvat på stadens handelsförbindelser, hvilka före

stambanans tillkomst sträckte sig icke blott till Skellefte älfs inom

Skellefteå, Norsjö, Mala och Sorsele socknar i Västerbottens län samt

inom Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar i Norrbottens län utbredda

flodområde, utan äfven till större eller mindre därutanför belägna områden

inom Löfångers, Burträsks, Byske och Lycksele socknar. Stambanan hade

från Skellefteå afskurit vissa delar af dess förra handelsområde och minskat

dess inflytande i andra, särskilt i sådana delar, som läge väster om

stambanan, men ännu utöfvade dock trävarurörelsen mycket af sitt forna

inflytande å den öfriga rörelsen äfven i de sålunda afskilda områdena

och företrädesvis i dem, för hvilka afstånden till produktions- och afsättningsplatser

äfven efter järnvägarna vore synnerligen stora. Lika

litet som å andra håll, där järnvägsutgreningar från stambanan saknades,

hade här den från de folkrikaste bygderna svåråtkomliga stambanan

ens för det inre landet medfört all den nytta, som man af densamma

bort kunna påräkna, och än mera gällde detta beträffande kustlandet,

som vore jämförelsevis tätt befolkadt, och till hvilket afståndet från

stambanan, synnerligast inom Löfångers och Nysätra socknar, vore allt

för stort; och då väl ännu den tid vore långt aflägsen, när man kunde

tänka på en kustbana, torde för närvarande anläggning af en eller flera

grenbanor mot kusten vara den enda utvägen för befordrande af stambanans

uppgift.

Inom Västerbottens län, hvars kust från norr till söder hade en

längd af omkring 23 mil, funnes för närvarande endast en sådan

bana, nämligen linjen Vännäs—Umeå—Storsandskär. Äfven om i en

ganska snar framtid skulle komma till stånd en gren bana, som träffade

kusten vid Piteå i Norrbottens län, förefunnes dock mellan Piteå

och Umeå en kuststräcka ungefär dubbelt så lång som kuststräckan mellan

Umeå och Örnsköldsvik, vid hvilken sistnämnda plats anträffade

närmaste järnvägshamn söder om Umeå, och af det ofvan sagda torde

vara klart, att såväl stambanans som länets intressen fordrade anläggning

af järnväg till kusthamn någonstädes mellan Umeå och Piteå, hvarigenom

å den ena sidan stambanan skulle kunna draga till sig en väsentlig

del af trafiken å kustorterna och å den andra sidan samma orters

befolkning tillgodogöra sig järnvägsförbindelsens fördelar. Önskligt

hade väl varit, om banans ändpunkt kommit att ordnas ungefär midt

emellan Umeå och Piteå, men då banan därigenom kommit att högst

Bih. till ItiJcsd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 128 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 161.

väsentligt förlängas och då för såväl järnvägen som orten så godt som

nödvändigt syntes vara, att järnvägen berörde företrädesvis sådan plats,

å hvilken rörelsen redan vore och för framtiden kunde tänkas fortfarande

varda mest koncentrerad, torde stö''rsta vikt ligga därpå, att järnvägen

berörde Skellefteå stad, om hvilken åsikt äfven i de båda remitterade

framställningarna enighet rådde. Under denna förutsättning torde trafiken

å ifrågavarande järnväg varda i hufvudsak af samma slag som den vid

Umeåbanan.

Beträffande utgångspunkten från stambanan saknades ledning af någon

viss stations fullt erkända betydelse framför de ökriga, men torde Jörn äga

något företräde framför Bastuträsk. Två omständigheter gåfve dock

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anledning antaga, att vid valet i fråga

denna omständighet ej finge tillmätas allt för stor betydelse. Den ena

vore, att sannolikhet förelåge för, att den af stambanan oberoende trafiken

på stationernas uppland vore väsentligt större för Bastuträsks än för Jörns

uppland, och den andra att endast på grund af vissa tillfälligheter öfver

sist sagda station för närvarande ginge en stor del af trafiken på socknarna

Arvidsjaur och Arjepluog, oaktadt järnvägsstationerna Långträsk och

Myrheden läge närmare dessa socknars hufvudort, Arvidsjaurs kyrkoby.

Snart torde dock de tillfälligheter, som föranledde detta förhållande — nattstation

i Jörn och lättare formansanskaffning för Jörns vägen — komma

att upphöra.

Till fördel för den sydligare linjen talade den rika vattentillgången

i Skellefte älf, hvars fall voro synnerligen användbara så väl för storindustri

som för järnvägsdrift. Ålfven i fråga, som upprunne inom fjällbygden

invid norska gränsen, hade nämligen omkring 16,000 kvadratkilometers

flodområde, dithörande betydande sjöar erbjöde goda lägenheter för

reglering af lågvattenmängden och af den fallhöjd, antagligen omkring 140

meter, som funnes utmed den föreslagna järnvägslinjen, vore helt obetydligt

taget i anspråk. Efter Jörn—Kågesträckningen funnes visserligen

äfven ett vattendrag, Kåge älf, men dess endast omkring 900 kvadratkilometer

vida vattensamlingsområde sträckte sig ej ens upp till lappmarksgränsen

och då för öfrigt därinom saknades nämnvärda lägenheter för

utjämning af variationerna i vattentillgången, vore denna användbar endast

för husbehofs- och småindustri, i hvilkas tjänst den också funnit användning

vid flera små verk, bland hvilka det betydligaste torde vara den

på omkring 2 kilometers afstånd från hamnstationen belägna Kåge kvarn,

som dock tidtals på grund af ringa vattentillgång måste till större eller

mindre del drifvas med ångkraft. Utan att förneka denna anläggnings

betydelse för såväl orten som förväntade järnvägens trafik, måste dock

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 161.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande antaga, att den skulle öfverträflfas af de

verk, som kunde förväntas uppstå efter Skellefte älf.

Af vikt vore, att banans ändpunkt vid kusten förlädes till plats,

som minst ojämnt fördelade afstånden därifrån till å ena sidan Piteå och

å den andra Umeå. En blick på kartan upplyste, att Säfvenäs därutinnan

ägde företräde och frågan blefve därföre, huruvida vid denna

plats kunde ordnas en för motsedd trafik tillräckligt rymlig och djup

hamn, som kunde lätt angöras. Säfvenäs torde i dessa hänseenden fullt

motsvara äfven högt ställda anspråk. Såsom ytterligare stöd för denna

åsikt- förtjänade anföras, att af de ångare, som i regelbundna turer trafikerade

norrländska kusten så högt upp som till eller förbi Kågefjärden,

alla regelbundet anlöpte Skellefteå uthamn Ursviken, därvid

passerande genom Säfvenäs hamnbassäng, men däremot endast mindretalet

angjorde Kåge hamn.

hör den sydligare sträckningen talade ock den omständigheten, att

den vore något fördelaktigare för kustlandet söder därom, hvilket ändock

ej kornrne i fullt så gynnsam ställning som kustlandet norr om samma

sträckning, sedan den ofvan förutsatta järnvägen till Piteå anlagts. Speciellt

borde härvid bemärkas, att bandélen omedelbart väster om öfvergångsstället

öfver Skellefte älf blefve lätt åtkomlig från den folkrika

bygden omedelbart norr om Burträsks kyrka och bandelen närmast Säfvenäs

från den folkrika bygden mellan Skellefte älfs mynning och Löfångers

kyrka, sommartiden med anlitande delvis af sjökommunikation,

vintertiden med begagnande delvis af isvägar.

Slutligen funnes större utsikter för timmertransport per järnväg, därest

sträckningen Bastuträsk—Säfvenäs valdes. Vid älfvens nedersta lopp, vid

Ursviks- och Säfvenäs fjärdarna äfvensom vid den omedelbart söder därom

belägna Burefjärden läge ortens största sågverk. För dessas räkning

fraktades redan nu timmer på stambanan förbi Bastuträsks station för att

vid Kusfors, norr om Bastuträsk, lossas i Skellefte älf och på denna nedflottas

till älfvens mynning, och det kunde knappast antagas annat, än

att, efter anläggning af järnväg från Bastuträsk till Säfvenäs, timret

skulle utefter denna fortsätta till de vid utloppet belägna sågverken.

Det vore ock rörelsen vid dessa sågverk tillsammans med det förhållandet

att hela bygden mellan staden och Säfvenäs vore tätt befolkad,

samt att på samma sträcka funnes föga använda kalkbrott, som gåfve

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anledning antaga, att trafiken å en

handel Skellefteå—Säfvenäs skulle varda väsentligt lifligare än å motsvarande

handel å den nordligare sträckningen eller bandelen Kåge—

Skellefteå, utefter hvilken befolkning förekomme endast i närheten af änd
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Järn vägastyrelsens

utlåtande

(den 1 september

1903.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

punkterna. Sommartid trafikerades älfsträckan Skellefteå—Ursviken med

tre ångbåtar i regelbundna turer, som utsträcktes äfven till Säfvenäs,

Bure och en söder därom belägen hamn, hvartill komme älftrafik med

bogserbåtar och lastpråmar; och det torde utan vidare inses, att motdenna

lifliga sommartrafik skulle nog svara en icke obetydlig vintertrafik,,

därest goda kommunikationer vintertiden funnes.

Då järnväg mellan stambanan och kusten i förevarande trakt skulle

tillgodose synnerligen viktiga intressen, uppmuntra till industriella anläggningar

samt underlätta handel och näringar i närmare och fjärmare

orter, hemställde Kungl. Maj:ts befallningshafvande på grund af hvad

sålunda anförts, att till Riksdagen aflätes nådig proposition om järnvägens

byggande såsom statsbana i den af Skellefteå magistrat förordade

sträckningen.

Till följd af särskilda nådiga remisser har järnvägsstyrelsen den 1

september 1903 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet, därvid styrelsen

jämväl haft att taga i öfvervägande särskilda af Medle, Myckle och Bergsbyns

byamän gjorda framställningar om anläggande af stationer inom dessa

byar. Styrelsen, som låtit granska de af Sparr beräknade kostnaderna

och uppgjort nya kostnadsförslag, kom därvid till högre kostnadsbelopp

än Sparr, nämligen för linjen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs 4,769,000

kronor och för linjen Jörn—Kåge—Skellefteå 4,914,000 kronor; för en

linje Bastuträsk—Skellefteå—Kåge beräknade styrelsen kostnaderna till

4,709,000 kronor. I de ökade kostnaderna för förstnämnda linje inginge

utgifter för en mindre station vid Bergsbyn; däremot ansåg styrelsen

den i Medle föreslagna stationen vara tillräcklig för Medle och Myckle

byars behof. Den angifna afkomstprocenten ansåg styrelsen vara för

högt beräknad.

I utlåtandet anförde styrelsen vidare. Vid åtskilliga tillfällen hade

styrelsen fäst uppmärksamheten å behofvet af att genom bibanor förbinda

den norrländska stambanan norr om Storvik med den mera befolkade

kuststräckan utmed Bottniska viken och med de hamnar, öfver hvilka

såväl utförseln af landets produkter som införseln af förnödenhetsvaror

af ålder gått, och detta behof syntes enligt styrelsens uppfattning ligga

i så öppen dag, att någon ytterligare utredning i detta hänseende än

den, som blifvit ej mindre förut än äfven i förevarande ansökningar

framlagd, icke torde erfordras. Under det att stambanan genom Norrland

å den 518 kilometer långa sträckningen från Storvik till Mellansel,

knutpunkten för banan till Örnsköldsvik, sålunda blifvit i riklig mån försedd

med erforderliga bibanor, funnes å den nordligare omkring 400

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 161.

kilometer långa bansträckan från Mellansel till Boden, hvarest stambanan

träffade Gellivarebanan och såmedelst erhölle en utfarsväg till 1 ädelt,

ingen annan järnvägsförbindelse med de rikare och mera befolkade bygderna

vid kusten än den mellan Vännäs och Umeå. De platser vid

kusten, som blifvit ifrågaställda såsom slutpunkter för bibanor från sist

berörda bansträcka, vore Pitea och Skellefteå eller det närliggande Kåge.

Styrelsen, som för sin del funne de sålunda ifrågasatta platserna vara

framför andra lämpliga och som förut samma dag afgifvit underdånigt

utlåtande rörande bibana till Piteå, instämde, hvad anginge frågan om

den föreslagna järnvägen mellan stambanan samt Säfvenäs eller Kåge

öfver Skellefteå, med Kungl. Maj.ds befallningshafvande i dess gjorda

uttalande därom, att järnvägen, hvilken syntes böra på statens bekostnad

byggas, under förutsättning dock af betryggande garantier för att

vid järnvägens slutpunkt vid hafvet en fullt tidsenlig hamn blefve anordnad,

skulle tillgodose synnerligen viktiga intressen, uppmuntra till industriella

anläggningar samt underlätta handel och näringar i närmare och

fjärmare orter. Hvad beträffade bibanans sträckning, hölle styrelsen i

likhet med Kungl. Maj ds befallningshafvande före, att banan borde byggas

i den af magistraten i Skellefteå förordade sträckningen.

Uti infordradt utlåtande af den 26 oktober 1903 har chefen för chefens för

generalstaben framhållit, att anläggandet af en bibana från norra stam- eeneraletab<^

banan. till Skellefteå stad och lämpligt belägen hamnplats vid ntl&tande
Ostersjön

i närheten af nämnda stad under alla omständigheter vore

ägnadt att underlätta såväl de värnpliktiges inkallelse vid mobilisering

som tryggandet af norra stambanan samt i följd däraf ur militärisk

synpunkt fördelaktigt. Då af de båda föreliggande alternativen det

sydligare, såsom beläget till större delen på södra stranden af Skellefte

älf, mera än det norra torde gynna ett eventuellt försvar af nämnda älf,

förordades sträckningen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs.

Jämväl chefen för fortifikationen har på nådig befallning inkommit chefens för

med utlåtande i ärendet af den 19 november 1903 och därvid förordat fortifikationen

linjen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs. utlåtande.

Uti eu i december 1903 ingifven skrift hafva ombud för Jörns, skrifter från

Byske, Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar samt för allmoge i Kåge J°rn8 socken

älfdal ytterligare uttalat sig till förmån för Jörn—-Kåge-linjen. De på- mra^isa“aYentt''

pekade däri betydelsen af aktiebolaget Norrlandskvarnens kvarnanläggning * Skellefteå,

i Kåge, hvars årliga förbrukning af spannmål i regel uppginge till 7 å

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

8,000 ton och för hvars import exempelvis år 1903 i tull erlagts 234,328

kronor 40 öre. Vidare åberopades, att i Jörn redan funnes lokomotivstall,

vändskifva och rymlig bangård, under det att vid Bastuträsk ej

nedlagts motsvarande kostnader. Därjämte betonades ytterligare betydelsen

däraf, att Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar med deras 160

kilometer långa kommunikationsled, sjöarna Storafvan, Uddjaur och Hornafvan,

hvilka från och med 1904 komme att trafikeras åt 5 smärre ångare,

hade sin stora trafikled till Jörn och närmaste förbindelse med

hafvet i Kåge hamn. — Magistraten i Skellefteå inkom också med en

ytterligare skrift, hvari framhölls, att sågverksrörelsen i Byske ej inverkade

på banans trafik, enär sågverken där, hvilka för Girigt voro till

antal och storlek mycket underlägsna de vid Skellefte älf belägna, till

största delen hämtade sitt råmaterial från Norrbotten och Finland, samt

att Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar, hvilka före stambanans framdragande

hört till Skellefteå stads handelsområden, för närvarande hade

sin hufvudsakligaste handel på Myrhedens station.

Kung]. Maj:t8 Kungl. Maj tis befallningshafvande i Västerbottens län har därbefaiinings-

efter, till följd af nådig remiss, afgifvit förnyad t underdånigt utlåtande

uta^decienTo den 19 februari 1904 af följande innehåll. Den betydelse, som tillagts

februari 1904. kvarnen i Kåge, hade i viss mån öfverdrifvits, hvilket torde framgå

bland annat däraf, att rörelsen bedrifvits synnerligen ojämnt, i det

att spannmålsimporten till kvarnen det ena året varit rätt ansenlig'',

men däremot under ett följande år sjunkit i afsevärd grad. I detta afseende

hänvisades till ett af Skellefteå tullkammare meddeladt intyg,

hvaraf inhämtades, att spannmålsimporten till Kåge utgjort år 1900

6,384,409 kilogram, hvarför i tull erlagts 236,223 kronor 12 öre, år 1901

957,119 kilogram, som i tull betingat 35,413 kronor 40 öre, och år 1902

1,879,262 kilogram, hvarför tullafgiften utgjort 69,532 kronor 70 öre.

Öfriga industriella anläggningar, som läge i de trakter, som skulle beröras

af den ifrågasatta järnvägslinjen Jörn—Kåge, vore i afseende på

antal och storlek de vid Skellefte älfs mynning belägna afsevärdt underlägsna.

Ehuru Kungl. Maj tis befallningshafvande ingalunda underskattade

betydelsen för orten af de längs Kåge älf befintliga rika kalkfyndigheterna,

vore Kungl. Maj tis befallningshafvande likväl af den åsikten,

att desamma icke vore af sådan beskaffenhet, att sträckningen af järnvägen

borde bestämmas med särskild hänsyn till dem, i synnerhet som

äfven linjen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs komme _ att genomlöpa

trakter, där kalkfvndigheter — ehuru möjligen icke i lika stor omfattning

som förut omförmälda — förekomme.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JV:o i 67. 15

Pa grund häraf förordade Kungl. Maj:ts befallningshafvande fortarande

linjen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs såsom den, hvilken

företrädesvis borde ifrågakomma till utförande. Kungl. Mai:ts befallningshafvande

vide dock i underdånighet framhålla, att, då det utan

l-! VwVureJ1 ^rad önskvärdt, att järnvägsförbindelse bereddes den

tätt befolkade delen af Skellefteå socken vid Kåge älfs utlopp samt östra

delen al Byske socken, detta på ett nöjaktigt sätt framdeles kunde åvägabringas

genom tillkomsten af en bibana från Skellefteå stad vid den

förordade banan Bastuträsk—Säfvenäs till Kåge hamn

ställande af

ytterligare

undersökningar.

i a VU1.1 underdånig föredragning den 2 december 1904 af hvad så- Kung,. Maja*

Jlinda i detta ärende förekommit behagade Kungl. Maj:t anbefalla kärn- besIut den 2

vägsstyrelsen att i fråga om föreslagna järnvägslinjerna BastuträskSkeUeftea—Säfvenäs,

Skellefteå—Kåge samt Jörn—Kåge låta å platsen

verkställa de ytterligare undersökningar, som kunde finnas erforderliga

för bedömande af de upprättade planerna och kostnadsförslagen; att verkställa

noggrann utredning beträffande alla de förhållanden, som kunde

vara af betydelse för bedömandet af de olika linjernas förutsättningar

or ekonomisk bärighet, äfvensom införskaffa upplysning, huruvida, därest

järnväg i någon af de ifrågasatta sträckningarna skulle komma att byggas

al staten, vederbörande i orterna forbonde sig att vid järnvägens

slutpunkt vid hafvet anordna en fullt tidsenlig hamn; samt att därefter

till Kungl. Maj:t inkomma med förnyadt underdånigt utlåtande i ärendet.

Med anledning häraf och till utredande af frågan, hvilken af de

föreslagna hamnplatserna borde väljas till slutpunkt för den ifrågasatta

bibanan, anhöll järnvägsstyrelsen hos Kungl. Majrts befallningshafvande

i \ ästerbottens län, att yttranden måtte infordras från vederbörande

i orterna, huruvida de, därest järnväg komme att byggas af

staten forbonde sig att vid järnvägens slutpunkt vid hafvet anordna en

fullt tidsenlig hamn. På grund häraf hafva åtskilliga handlingar ingifva

till järnvägsstyrelsen.

^ Al de från Skellefteå stad inkomna handlingarna inhämtas, att fråga Forsla, till

damera uppstått att i stället för vid Säfvenäs anordna en lämplio-hamn i hamnvi<ä Bilden

något längre österut belägna Kallholmsfjärden samt att lotskaptenen St

1 öfre norra lotsdistriktet B. Östrand uti en skrift den 14 februari 1905 Säfvenäs.

till borgmästaren i Skellefteå anfört följande rörande eu af Östrand verkställd

undersökning af Kallholmsfjärden. lnseglingen till KallholmsIjärden

vid dager vore ej förenad med några svårigheter och kunde genom

anbringande af ett par öfverensmärken på Skellefteånäset göras

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Stadsfullmäktiges

i Skellefteå

beslut

den 22 juni

1905.

Skellefteå

»ockena beslut

den 30 juli

1905.

Jörna och Byske

socknars

beslut den 17

september

1905.

ändå lättare. För att åstadkomma en för navigering till ankarplats fullt

betryggande fyrbelysning behöfde endast tva lyktoi uppsättas. C frig

erforderlig fyrbelysning funnes redan, i det att Gåsörens och Ursyikens

fyrar ledde fartygen till öfverenslinjen från nämnda lyktor. Vid Gåsören

funnes lots att tillgå. Kallholmsfjärden erbjöde såsom ankarplats för

fartyg en för alla vindar skyddad hamn. Djupet varierade mellan 6 och

20 meter. Godt utrymme funnes. Med stöd af hvad sålunda anförts

samt på grund af den kännedom, Östrand ägde om kusten mellan Piteå,

och Holmsund, uttalade han såsom sin åsikt, att Kallholmsfjärden i

alla förberörda hänseenden såsom hamn och slutpunkt för en järnväg

vore betvdligt fördelaktigare och lämpligare än hvarje annan hamn vid

nämnda "kuststräcka. Såsom en särskild fördel framhöll Ostrand den

omständigheten, att ingen älf utmynnade i Kallholmsfjärden, hvarför

några uppgrundning^ af denna orsak här ej kunde förekomma. _

Stadsfullmäktige i Skellefteå hafva vid sammanträde den 22 juni

1905 enhälligt förklarat staden villig att i Kallholmsfjärden anordna en

för rörelsens behof erforderlig hamn under villkor: att stadens hamnområde

utvidgades att omfatta äfven Kallholmsfjärden, med rätt för staden

att uppbära hamnumgälder inom detsamma; att staden för bestridande

af anläggningskostnaden erhölle statsbidrag af högsta möjliga storlek

och för hvad utöfver statsbidraget erfordrades, lån af statsmedel eller

andra för dylika ändamål tillgängliga medel; att järnvägslinjen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs

slutpunkt vid hafvet blefve förlagd intill

Kallholmsfjärden; samt att järnvägsstyrelsen anmodades att i sammanhang

med den anbefallda utredningen rörande de föreslagna bibanesträckningarnas

inom norra delen af Västerbottens län förutsättningar för ekonomisk

bärighet, verkställa den förnyade utredning, undersökning och

utstakning, som blefve en följd af järnvägens utsträckning till Kallholmsfjärden;

hvarjämte stadsfullmäktige beslutat att, för den händelse af något

skäl hinder ''skulle möta för hamnens förläggande till Kallholmsfjärden,

& stadens vägnar erbjuda sig att, under angifna villkor om statsbidrag,

statslån, hamnområdets utsträckning och rätt att uppbära hamnumgälder,

anlägga en för rörelsens behof erforderlig hamn vid Säfvenäs.

A kommunalstämma den 30 juli 1905 hafva Skellefteå socknemän,

under hänvisning därtill att Skellefteå stad redan iklädt sig garantier

för anläggandet af en för trafikens behof erforderlig hamn, förklarat sig

icke vilja deltaga i kostnaderna för någon hamnanläggning vid Kage.

Vidare hafva Jörns och By ske socknemän å kommunalstämmor

den 17 september 1905 förklarat, att, som linjen Jörn—Kåge—Skellefteå

vore den, som för ifrågavarande socknar ägde det omedelbaraste

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

intresset, understödjandet åt annan hamnanläggning1 än vid Kåge icke

från kommunernas sida kunde ifrågakomma; att ett eventuellt statsanslag

till högsta möjliga belopp, statslån på möjligast bästa villkor samt rätt

till uppbärande af hamnumgälder visserligen skulle ställa den ifrågasatta

förbindelsen om hamnanläggning inom möjlighetens område, men att det

i . så fall syntes vara lika fördelaktigt för staten att själf utföra anläggningen;

att i betraktande åt de lokala förhållandena vid Kåge hamn,

det kunde antagas, att en fullt tillfredsställande hamn där skulle kunna

anordnas för betydligt mindre kostnad, än det uppgjorda förslaget utvisade,

^ hvarigenom större utsikt skulle beredas kommunerna att efter

råd och lägenhet främja saken; samt att, huru villiga kommunerna än

vore att. efter sin ringa förmåga understödja den för orten synnerligen

viktiga järnvägen Jörn—Kåge—Skellefteå, järnvägsstyrelsens framställning

i dess föreliggande form icke kunde till någon kommunernas åtgärd

föranleda.

Dessutom har Kungl. Majrts befallningshafvande i Västerbottens

län uti skrifvelse den 27 september 1905 erinrat, att, hvad Skellefteå

stadsfullmäktiges yttrande anginge, de för stadens åtagande att vid

föreslagna järnvägslinjens Bastuträsk—Skellefteå slutpunkt vid hafvet

anordna en fullt tidsenlig hamn, bland andra uppställda villkor, att staden

för bestridande af anläggningskostnaden erhölle statsbidrag till

högsta möjliga belopp, äfvensom, för hvad utöfver statsbidraget erfordrades,

lån åt statsmedel eller andra för dylika ändamål tillgängliga medel,

icke torde afse att innefatta en bestämd fordran å stadens'' sida för

åtagandets fullgörande utan mera vara att anse såsom innebärande en

utåt staden uttalad förväntan om statens bistånd på angifna sätt till erhållande

af erforderliga medel för hamnföretagets åvägabringande; på

grund hvaraf frågan om statsbidrag och statslån för hamnanläggningen

liksom det uppställda villkoret om utvidgande af stadens hamnområde

torde få, . uppå därom af Skellefteå stad gjorda särskilda underdåniga

framställningar, pröfvas först sedan anslag till bibanan blifvit af Riksdagen

beviljadt.

I en senare skrifvelse har Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhållit

att, när vederbörande i orterna hördes, om de ville förbinda sig

att anordna en fullt tidsenlig hamn vid de ifrågasatta sträckningarnas

slutpunkt vid hafvet, det visade sig, att ortsintresset icke var tillräckligt

lifligt eller nog bärkraftigt för att framkalla ett dylikt åtagande i

fråga om hamnen vid Kåge, hvaremot Skellefteå stad iklädt sig förbindelse

att anordna en tidsenlig hamn vid Kallholmsfjärden. Det torde

häraf, anmärkte Kungl. Maj:ts befallningshafvande, vara uppenbart, att

Bih. till llihsd. Prof. 11)07. 1 Sami. 1 Afd. 128 Haft. 3

Yttrande af

Kungl. Maj.ts

befallningshafvande

i

Västerbottens

län.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 161.

det uppställda villkoret om hamnanordning genom annans försorg och

bekostnad än statens icke kunde uppfyllas beträffande Kåge och denna

omständighet talade ytterligare för den sydligare sträckningen.

Lotskapten Lotskaptenen Östrand har också undersökt Kåge hamn och anga
Östrand

om en(je denna kommit till det resultat, att hamnen vore djup och rymligKåge

hamn'' samt erbjöde godt skydd, hvilket kunde göras ännu effektivare, om blifvande

kaj anläggningar ordnades med hänsyn härtill; msegling-en vore

lätt vid dager, men för navigering nattetid fordrades bättre belysning.

Kåge älf utgjorde en fara för uppgrundning vid blifvande kajer. _

Lotsstyreisens Lotsstyrelsen, som anbefallts att afgifva underdånigt utlåtande i detta

utlåtande. jirende, så vidt anginge den ur sjöfartssynpunkt lämpligaste platsen tor

anordnande af hamn såsom slutpunkt för den ifrågasätta järnvägen, har

i utlåtande den 9 februari 1906 förklarat, att Kåge hamn både något

företräde framför Kallholmsfj ärden i fråga om hamnarnas rymlighet, djup

och skyddade läge, men att utanför inloppet till Kåge forefunnes långt

flera och farligare grund än utanför Kallholmsfjärdens inlopp, eu omständighet,

som för sjöfarten vore af ganska stor betydelse. Beträffande

inloppen till båda hamnarna torde visserligen ej några afsevarda svårigheter

för navigering möta i någondera af dem, men borde otvifvelaktigt

densamma blifva lättare vid Kallholmsfj ärden än vid Kåge. Oaktadt

båda hamnarna kunde anses såsom lämpliga för ifrågavarande ändamål,

har lotsstyrelsen, med hänsyn till såväl farvattnens beskaffenhet som

möjligheten för sjöfartens säkerställande genom fyrbelysning och andra

åtgärders vidtagande, framhållit, att företräde syntes höra gifvas åt Kallholmsfj

ärden såsom hamn för en järnväg från stambanan till halvet

inom ifrågavarande område.

väg-och vat- Därefter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till följd af nådig

tenbyggnads- yginiss den 9 mars 1906 afgifvit underdånigt utlutande beträffande torutSS

sättningarna för anordnande vid Kallholmsfj ärden af en tidsenlig hamn

såsom slutpunkt för den ifrågasatta järnvägen, och har styrelsen daimd

anfört följande. En hufvudfordran, för att en plats skulle kunna anses

lämplig för anordnande af en tidsenlig och god hamn, vore, att laget

medgåfve en äfven nattetid säker och ej svår dregling. Denna väsentliga

fordran syntes Kallholmsfj ärden uppfylla på ett synnerligen förmånligt

sätt, då inloppet till fjärden vore jämförelsevis fritt från grund

och lotsstation funnes å Gåsören vid själfva inloppet till fjärden, samt

erforderlig fyrbelysning för inseglingens tryggande redan funnes anordnad

och skulle behöfva kompletteras endast med ett par lyktor för att fullständigt

trygga navigeringen till ankarplats. Kallholmsfj ärden erbjöde

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 161.

vidare godt skydd för fartygen; bottnen, djupet och utrymmet vore tillfredsställande.

Kallliolmsfjärden syntes i alla de afseenden, som med

det tillgängliga materialet kunnat bedömas, äga goda förutsättningar

lör anordnande därstädes af en tidsenlig hamn såsom slutpunkt för den

ifrågasatta statsbanan från Bastuträsk till kusten.

Järnvägsstyrelsen bär afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande den

29 december 1905. Däri meddelade styrelsen, att styrelsen uppdragit åt

baningenjören, kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren H. Fogelmarck

att utföra erforderliga undersökningar å fältet för bedömande af de upprättade

planerna och kostnadsförslagen samt åt föreståndaren för styrelsens

milkontor Adolf d’Ailly att verkställa den infordrade noggranna utredningen

rörande den ekonomiska bärigheten af ifrågavarande bansträckningar.

Styrelsen erinrade, att enär stadsfullmäktige i Skellefteå beslutat

erbjuda sig att på vissa villkor anordna hamnplats vid Kallholmsfjärden,

styrelsen vid de verkställda utredningarna ansett sig, med hänsyn därjämte

till att, enligt hvad utredt blifvit, en hamnanläggning vid Kallholmsfjärden

erbjöde väsentliga fördelar framför eu sådan vid Säfvenäs, böra förutsätta,

att slutpunkten för en bana i riktningen Bastuträsk—Skellefteå—Säfvenäs

blefve, icke sistnämnda plats utan Kallholmsfjärden. Och anmärkte

styrelsen tillika, att genom ändstationens förläggande till Kallholmen

linjen förlängdes med 4 kilometer samt att på grund häraf en mindre

station eller åtminstone en håll- och mötesplats erfordrades å den nuvarande

hamnplatsen vid Ursviken, omkring hvilken en relativt talrik

befolkning vore bosatt. I utlåtandet anförde styrelsen vidare.

Af de under år 1905 utförda tekniska utredningarna framginge, att

längden och kostnaden för enhvar af de olika linjerna — oberäknad

jordlösen, men inräknad kostnad för rullande materiel efter 5,000 kronor

per kilometer — vore följande:

Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen.

65 kilometer ................................................................................... 5,328,000 kr.,

Jörn—Kåge.

57 kilometer ................................................................................. 4,017,000 kr.,

Kåge—Skellefteå.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den 29

december

1905.

12,2 kilometer

1,071,000 kr.,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 161.

59,2 kilometer

Bastuträsk—Skellefteå—Kåge.

4,895,000 kr.

Kostnaderna per kilometer för de olika linjerna Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen,

Jörn—Kåge och Kåge—Skellefteå uppginge till respektive

81,970 kronor, 70,474 kronor och 87,787 kronor. Rälsvikten

hade föreslagits till 34 kilogram per meter.

Den stora kostnadsskillnaden per kilometer mellan sträckningarna

Jörn—Kåge och Kåge—Skellefteå, utgörande ej mindre än 17,313 kronor,

berodde hufvudsakligen därpå, att å den senare linjen terrasseringsarbetena

vore betydligt dyrbarare än å den förra, äfvensom därpå att

den jämförelsevis stora kostnaden för Skellefteå station skulle fördelas

på den korta bansträckan Kåge—Skellefteå. Den till 11,496 kronor per

kilometer uppgående skillnaden i kostnad mellan sträckningen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen

och sträckningen Jörn—Kåge både föranledts,

bland annat, däraf, att terrasseringsförhållandena å den förra linjen

vore ogynnsammare än å den senare. Å Bastuträsklinjen förekomme

vidare betydligt större brobyggnader än å Jörnslinjen — särskildt den

till en kostnad af 286,731 kronor beräknade bron öfver Skellefte älf.

Å sträckningen Bastuträsk—Kallholmen erfordrades dessutom proportionsvis

flera stationsanläggningar än å sträckningen Jörn—Kåge, hvarjämte

bibanans anslutning till stambanan vid Bastuträsk kräfde högre

''kostnad än vid Jörn. Äfven de flesta öfriga posterna visade något

högre kostnad per kilometer för Bastuträsklinjen än för Jörnslinjen.

Skulle det- varda beslutadt att använda räler af mindre vikt än den

af styrelsen förutsatta, 34 kilogram per meter, t. ex. 31,65 eller 27,5

kilogram per meter — jämte för sistnämnda tvänne rälsmodeller, passande

växlar, skulle kostnaderna för de olika linjerna kunna nedbringas

till belopp, som af styrelsen angifvits.

Vid eu jämförelse mellan de kostnadsbelopp, som de under 1905

verkställda utredningarna visat vara erforderliga, samt de af styrelsen

år 1903, på grundvalen af Spärrs undersökningar, beräknade kostnaderna

vore att märka, att i 1903 års beräkningar ingått kostnad för jordlösen

och skadeersättningar med 211,450 kronor för linjen Bastuträsk

—Skellefteå—Säfvenäs, 110,990 kronor för linjen Jörn—Kåge och

49,700 kronor för linjen Kåge—Skellefteå, Då styrelsen emellertid ansåge

sig kunna förutsätta, att, om Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade,

att ifrågavarande järnväg skulle byggas med statsmedel, därvid

komme att uppställas såsom villkor, att statsverket icke drabbades af några

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

kostnader för jordlösen, skadeersättningar och dylikt, hade nämnda belopp

nu ej medräknats. Att skillnaden mellan 1903 och 1905 års beräkningar,

vore så betydlig, berodde, enligt hvad styrelsen särskild! anmärkte, delvis

därpå, att i 1905 års beräkningar, i likhet med hvad som ägt rum

vid de under senare åren utförda järnvägsbyggnader för statens räkning,

för beredande åt bättre bostäder och anskaffande af bibliotek för arbetarna

samt för beredande af tjänstledighet med bibehållen aflöning åt

schaktmästare, materialvakter m. fl. tillagts en summa, motsvarande ungefär

50,000 kronor per miljon af de beräknade kostnaderna för järnvägen,

däri dock ej inberäknadt kostnaden för rullande materiel. Nyssnämnda

tillägg utgjorde för berörda tre linjer respektive 234,000 kronor,

178,000 kronor och 48,000 kronor. — Den största ökningen i kostnaderna

. komme på terrasseringsarbetena med närmare 300,000 kronor.

— Maximilutningen, som förut beräknats å båda sträckningarna i riktning

mot stambanan till 16:1000 minskades i kurvorna till 14:1000;

i riktning från stambanan bibehöllos de förut beräknade stigningarna

12,5 : 1000 för Bastuträsklinjen och 10 : 1000 för Jörnslinjen. Minsta

krökningsradie å fria banan utgjorde för den förra linjen 300 och för

den senare 400 meter.

Den af d’Ailly verkställda ekonomiska utredningen har, enligt hvad

cTAilly uppgifvit, grundats dels på under resor utefter de föreslagna

linjerna från ortsinvånarna af d’Ailly personligen insamlade uppgifter,

dels på af sakkunniga personer afgifna utlåtanden, dels på uppgifter

från tullkammaren i Skellefteå dels ock på den officiella statistiken.

I utredningen har till en början framhållits, att den trakt, som den

sjdliga linjen genomlöpte mellan Bastuträsk och öfvergången öfver

Skellefte älf, hufvudsakligen utgjordes af skogs- och myrmarker, medan

den återstående delen af denna sträckning ginge genom odlade och synnerligen

folkrika områden, där by följde på by med knappt märkbar

gläns dem emellan; att linjen Jörn—Kåge i allmänhet framginge genom

ganska uppodlade nejder, i synnerhet dess nedre del, utefter hvilken

läge flera synnerligen folkrika byar; samt att linjen Kåge—Skellefteå

genomlöpte folktomma skogs- och sumpmarker.

d’Ailly har beräknat bruttoinkomsten för linjen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen

till 352,800 kronor och för linjen Jörn—Kåge—

Skellefteå till 272,590 kronor, hvilket per år och bankilometer utgjorde

respektive 5,428 kronor och 4,009 kronor samt per dag och bankilometer

respektive 14 kronor 87 öre och 10 kronor 98 öre. I taxeafseende

cTAillys utredning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

beräknades den förra linjens längd till 65 och den senare till 68 kilomotor»
För

linjen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen har d’Ailly följande

sammanställning af de beräknade bruttoinkomsterna:

af person- och posttrafik................. kronor 118,334:

» djur trafik ......................................... 1,950:

» godstrafik........................................ ^ 222,750:

» extra och diverse........................... »_9,766:

Summa kronor 352,800: —-

I fråga om godstrafiken har d’Ailly uppgjort följande tablå:

Ton.

Tonkm.

Kronor.

i Timmer...........................................................................

17,325 s

( 30,950

1 Pappersved .....................................................................

30,185 |

3,524,920

| 46,000 j

J Propsved .......................................................................

9,190

j 18,900 j

Sågadt och hyfladt virke, snickeriarbeten..............................

2,025 >

t 3,250 j

Ved, tjärved........................................................... .........

4,500

221,800

8,450 1

Tjära, oljor .....................................................................

4,115

255,920

13,200

Träkol ...........................................................................

2.185

141,960

2,000

Hö, halm, foderämnen ......................................................

1,370

76,480

3,500

Kalk, kalksten, cement......................................................

10,200

439,050

8,550

Gödningsämnen ...............................................................

3,000

159,200

6.800

3,000

124,800

4,300

I Spanmål, mjöl, bröd .........................................................

12,030

572,450

26,900

1 Ladugårdsprodukter ........................................................

1,145

66,870

3,600

| Rotfrukter......................................................................

500

30,150

2,150

j Specerier ........................................................................

4,215

189,800

19,050

520

18,520

1,050

205

9,630

300

j Järn, gjutgods, redskap, maskiner.......................................

1,500

66,990

4,300

i Sprit- och maltdrycker......................................................

400

14,160

1,400

! Annat gods (inkl. paket- och ilgodsj....................................

2,710

124.200

18.100

Summa

| 110,320

| 6,036,900

222,750

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

För linjen Jörn—Kåge—Skellefteå finnes i utredningen följande

sammanställning af inkomsterna:

af person- och posttrafik

» djur trafik .......................

» godstrafik........................

» extra och diverse............

............. kronor

104,502: —

.............. »

2,040: —

.............. )>

157,550: —

.............. .»

8,498: —

Summa kronor

272,590: —

Tablån öfver godstrafiken för denna linje har följande utseende:

Ton.

Tonkra.

Kronor.

1

Trävaror .......................................................................

25,000

797,630

36,400

Ved, tj arved.....................................................................

5.000

134.000

6,600

Tjära, oljor ....................................................................

3,905

208,440

11,200

| Träkol .................................................................

1.400

74,000

3,200

; Hö, halm, foderämnen ......................................................

1,530

82.840

3,750

] Kalk, kalksten, cement.....................................................

23,300

627,800

17,350

j Gödningsämnen ...........................................................

2,500

137,200

5,900

! Tegel, sten ..............................................................

2.000

64,600

2,300

1 Spanmål, mjöl, bröd .........................................................

13,900

675,730

26,000

1 Ladugårdsprodukter ....................................................

1,110

70,880

4,150

'' Rotfrukter ...........................................................

no

6,160

400

Specerier ...........................................................

2,655

165,240

16,250

Skogsbär .......................................................................

500

18,980

1,050 ;

Fisk ...........................................................................

200

12,700

400 J

Järn, gjutg., redskap, maskiner .........................................

740

44,480

2,500

Sprit, maltdrycker............................................................

240

16,260

1,400

Annat gods (inkl. paket- ocli ilgods).................................

1.685

112,260

18,700 1

Summa

85,775

3,249,200

157,550

Enligt hvad d’Ailly anmärkt, vore dessa resultat ej att påräkna de

första åren efter banans öppnande, då det alltid måste förflyta en tid,

innan orten kunde anpassa sig efter de ändrade trafikförhållandena.

Hvad trävarorna anginge, afsåge beräkningen de närmaste 20 åren.

Driftkostnaderna beräknades af d’Ailly för linjen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen

till 4,000 kronor per bankilometer och för linjen

Jörn—Kåge—Skellefteå till 3,500 kronor per bankilometer eller per år

respektive 260,000 och 238,000 kronor, utgörande 73,7 och 87,31 procent

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

af bruttoinkomsten. Med nu nämnda siffror kom d’Ailly till det resultat,

att de båda linjerna skulle å byggnadskostnaderna lämna en afkomst af

respektive 1,74 och 0,68 procent.

Folkmängden i det egentliga trafikområdet, dit d’Ailly bänförde

Skellefteå stad samt Skellefteå, Löfångers, Burträsks, Norsjö, Jörns och

By ske socknar, framgår af följande tabell:

Invånare

å r

1894

1899

1904

Skellefteå socken...................................

18,014

19,422

21,038

Löfångers » ...................................

4,036

4,137

4,178

Burträsks » ...................................

7,966

8,275

8,586

Norsjö » ...................................

4,530

4,904

5,220

Jöms » ..................................

3,465

3,738

4,113

Byske » ...................................

8,234

8,674

9,152

Summa för landsbygden

46,245

49,150

52,287

Skellefteå stad......................................

1,142

1,271

1,346

Summa

47,387

50,421

53,633

Under tioårsperioden 1895—1904 både alltså folkmängden inom

denna del af trafikområdet ökats med 13,2 procent. Inom Skellefteå

socken, banans viktigaste trafikområde, uppgick folkökningen under

tioårsperioden till 16,8 procent. Under motsvarande period utgjorde

folkmängdstillväxten inom rikets hela landsbygd 4 procent.

Till trafikområdet i andra rummet räknades af d’Ailly: Malå socken

samt delar af Sorsele, Lycksele, Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar.

Dessa socknars kela folkmängd utgjorde år 1904 21,441 personer.

Af Skellefteå sockens 21,038 invånare har d’Ailly ansett fyra femtedelar

komma på Skellefte älfdal och trakterna söder om denna och en

femtedel på Kågedalen; af de 38 byar inom socknen, som vid 1904 års

slut hvardera hade en befolkning öfverstigande 100 personer, skulle tre

fjärdedelar vara bättre betjänta af den södra linjen. Från Löfångers

socken, som sjöledes, och Burträsks socken, som på grund af landsvägarnas

riktning stode i lätt förbindelse med den södra linjen, blefve,

enligt d’Aillys mening, mindre trafik att påräkna för den norra linjen,

hvilken däremot från Byske och Jörns socknar hade att påräkna betyd
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

ligt större trafik än den södra, utan att detta dock kunde uppväga

minskningen från Löfånger och Burträsk.

I öfrigt framgår af dAillys utredning i hufvudsak följande. Under

de senaste 20 åren hade den beskattningsbara inkomsten inom det egentliga

trafikområdet ökats med 129 procent; fastighetsvärdet hade ökats

med 79 procent och bevillningen med 153 procent. Detta område hade

en landareal af 855,404 hektar; af denna areal utgjorde den odlade jorden

för hela området 4,1 procent, men för Löfångers och Skellefteå socknar

respektive 8,95 och 7,70 procent. Det hufvudsakligen odlade sädesslaget

vore korn; allt hvete samt så godt som all råg och hafre äfvensom ansenliga

kvantiteter potatis och andra rotfrukter måste importeras; för

att hvarje individ endast inom det egentliga trafikområdet år 1904 skulle

kunnat komma i åtnjutande af de kvantiteter, som beräknats utgöra medelkonsumtionen

inom hela riket, hade erfordrats en import af 15,955

ton spannmål och S,217 ton rotfrukter. I kustsocknarna uppstode öfverskott

å ladugårdsprodukter, för hvilka afsättningsorterna efter banans

tillkomst hulvudsakligen torde blifva de stora industricentra i Norrbotten.

Från lappmarkssocknarna nedfördes betydande mängder renkött och andra

produkter af renskötseln. Inom området funnes betydande arealer odlingsbar

jord, ensamt inom Skellefteå socken 44,700 hektar. Af sistnämnda

område angåfves större delen ligga söder om Skellefte älf; åtskilliga

personer, af hvilka yttrande afgifvits, länsagronomen in. fl., gåfve

dock i jordbrukshänseende Kåge älfdal bestämdt företräde framför Skellefte

älfdal. I båda älfdalarna funnes mycket rika kalkfyndigheter, vid

Skellefte älfdal nära älfvens utlopp i trakten af Morö, Bergsbyn, Furunäs

och Ursvik, samt vid Kåge älf i Uran, Häbbersfors, Högdal, Bönnberget,

Norrberget, Sandberget och Björkdal; vid Högdal hade nyligen

byggts en modern kalkugn. Skellefte älf bildade inom Skellefteå socken

13 fall, hvilka vid lägsta vattenstånd beräknats representera tillhopa

40,667 hästkrafter, däraf omkring 25,000 effektiva hästkrafter ansåges

med lätthet kunna uttagas. Vattenkraften i Kåge älf uppskattades till

8,000 brutto-hästkrafter.

I fråga om transporten af skogsprodukter har d’Aillv åberopat ett utlåtande af

utlåtande, afgifvet af jägmästarna i Jörns och i Norsjö revir samt en iäg“äatarna i

extra jägmästare. I detta utlåtande anfördes följande. r°ec^r

En bibana Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen komme för såväl m- flkronans,

som enskildes skogar efter banans trafikområde att blifva af stor

ekonomisk betydelse, i det att virke af alla slag finge ett högre värde

och afsättningsmöjligheter öppnades för en massa förut värdelösa skogsrå.

till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afl. 128 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj.t.s Nåd. Proposition N:o 161.

produkter. Då hittills endast timmer af gröfre dimensioner i öfre delarna

af trafikområdet kunnat afsättas, möjliggjorde denna bibana afsättning

från kronans och enskildes skogar af sågtimmer af mindre dimensioner,

pappersmasseved och pitprops, hvarjämte den i dessa bygder

sedan gammalt idkade tj ärtiUverkningen nu komme att hastigt uppblomstra

och afsättning vunnes för de oerhörda tillgångarna af råämne

härtill, som nu läge värdelösa. Äfven borde sliperstillverkningen komma

att ökas, och möjligen äfven utsikt öppnas för en lönande träkolsberedning

i trakter, där dylikt tillgodogörande af toppar och affall samt

torrskog varit främmande för befolkningen,

att arbetsomkostnaderna vid skogsförrättningar och virkesutdiilningar

blefve billigare, i det att prisen på lifsförnödenheter och proviant al

alla slag såsom mjöl, hafre och hö komme att ställa sig afsevardt billigare

och framför allt lättare att i mån af behof anskaffa än hvad förut

varit fallet. . , ... „ ..,

Dessa gynnsamma verkningar å de inom trafikområdet begagna savai

kronans som enskildes skogskomplexer stode, enligt hvad i utlåtandet

framhölls i direkt beroende af att den projekterade bibanans slutpunkt

vid hafvet blefve Kallholmsfjärden, då linjen så att säga gmge ratt

igenom och slutade i eller omedelbart invid ett af öfre Norrlands större

industricentra samt där direkt till försäljningsverken levererade de transporterade

råämnena. Inom 1 å 2 kilometers afstånd Irån slutpunkten

läge de stora sågverken Säfvenäs, Ohrviken och Björnsholmen samt pa

något längre afstånd Bure, Nyhamns och Clemensnäs ångsågar hvarjämte

en sulfitfabrik med en tillverkningsförmåga af omkring 8 a 10,000

ton inom kort skulle vara färdig. Lade man härtill, att å den s. k.

Kallholmen omedelbart invid järnvägens slutpunkt sedan flera år bednfvits

tillverkning och utskeppning af slipers, pitprops och hollandstimmer,

äfvensom den stora sparrexport, som ägt rum från Ursvikens hamn och

andra närliggande platser, insåges lätt, att järnvägens slutpunkt näppeligen

torde kunna förläggas till någon plats med lifligare trafik och

rikare utvecklingsmöjligheter än den här ofvan angifna. Kåge hamn

vore af långt mindre betydelse och omfattning; trafiken där inskränkte

sig till en och annan lastångare, som lossade spannmål eller intoge last

afspärra^ hvaraf en rätt betydlig export ägde rum.

I utlåtandet beräknades för den sydliga linjens trafikområde produktiv

skogsmark med en areal af 360,000 hektar, hvaraf 40,000 hektar

tillhörde staten; med 20-årig blädningstid skulle denna skogsmark, lagt

beräknadt, lämna en årlig afkastning af 60,000 ton timmer, 46,000 ton

pappersved och 14,000 ton propsved samt därjämte stora kvantiteter

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

ved och tjärved. I nämnda trafikområde inginge Sikåns och Risåns

vattensystem, hvarifrån på grund af särskilda omständigheter timret

ej flottades ända ned till hafvet, utan vid stambanans skärning af dessa

vattendrag lastades å järnvägen samt forslades norrut å stambanan för

afstjälpning i Skellefte älf vid Kusfors. Timret flottades därefter i Skellefte

älf till sågverken vid kusten, hvilkas ägare inköpt störa skogar

efter Sikån och Risån. Under åren 1895—1905 hade två sågverksägare

låtit på detta sätt å stambanan forsla i medeltal 1,400 vagnslaster timmer

ärligen. Med en bibana Bastuträsk—Kallholmen kunde påräknas, att denna

timmertransport komme att ske per järnväg öfver Bastuträsk direkt till

kusten. I sammanhang med denna timmertransport skulle under förutsättning

af bibanans byggande tillkomma omkring 10,000 ton pappersöda

propsved årligen från samma skogar.

För öfrigt vore en ganska afsevärd järnvägstransport af skogsprodukter

att påräkna från en del trakter, som hittills genom ogynnsamma

lutningsförhållanden och aflägset läge från flottled haft svårt att afsätta

dessa produkter. Detta vore förhållandet dels med stora vidder, belägna

söder och omkring den projekterade bibanans sträckning från Bastuträsks

station till Krångfors, dels med en massa skogar omkring stambanans

sträckning genom hela Jörns socken.

Till den norra linjens trafikområde räknades i utlåtandet produktiv

skogsmark med en areal af 135,000 hektar, hvaraf 13,000 hektar tillhörde

staten. För denna linje kunde ej påräknas någon transport af

virke från Sikån och Risån.

Beträffande den af d’Ailly beräknade bruttoinkomsten för Bastuträsklinjen

5,428 kronor per år och bankilometer bär järnvägsstyrelsen

erinrat, att denna vore alltför hög; till jämförelse meddelades, att bruttoinkomsten

per år och bankilometer uppgått år 1904 för bibanan Mellansel—Örnsköldsvik,

öppnad för trafik i slutet af 1892, till 2,507

kronor och för bibanan Vännäs—Umeå, öppnad för trafik i slutet af

september 1896, till 3,129 kronor samt i medeltal för åren 1900—1902

lör järnvägen Härnösand—Sollefteå, öppnad för trafik i slutet af år 1893,

till 3,862 kronor. Visserligen förelåge goda skäl för antagandet att trafiken

på en bibana Bastuträsk—Kallholmen skulle blifva icke oväsentligt

högre än på banan Vännäs—Umeå, äfven om denna framfördes till Holmsund

för erhållande af en lämplig slutpunkt vid hafvet, men enligt styrelsens

förmenande funnes för afsevärd tid framåt inga betingelser för

en sådan trafikintensitet på Bastuträsklinjen, att inkomsten af densamma

per år och bankilometer skulle blifva omkring 2,237 kronor högre än

Järnvägsstyrelsen

om banans

bärighet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

inkomsten af banan Vännäs—Holmsund, å hvilken sistnämnda bana

bruttoinkomsten, med ledning af 1904 års bruttoinkomst å banan Vännäs

—Umeå, beräknats till 3,191 kronor. Huru mycket större trafikintensiteten

kunde blifva å den föreslagna linjen från Bastuträsk till hafvet

vore uppenbarligen icke möjligt att med säkerhet beräkna. Det antagligaste

torde dock vara, att under en följd af år icke ens någon

nämnvärd nettobehållning å densamma komme. att uppstå.

Järnvägsstyrelsen anförde vidare. b ti den beräknade trafikinkomsten

för Bastuträsklinjen inginge posten timmer med icke

mindre än 30,950 kronor. Det hufvudsakligaste af detta_ timmer fraktades

redan på järnväg till Kits fors för att där stjälpas i Skellefte älf

för vidare befordran flottledes till kusten. Om detta timmer, i stället

för att lossas vid Kusfors, på den ifrågaställa bibanan fraktades direkt

till kusten, komme virkesägarna att få vidkännas en till omkring 4,2

öre per stock uppgående förhöjning af fraktafgiften. Det torde visserligen

kunna ifrågasättas, att virkesägarna hellre ville erlägga denna högre

afgift än stå den svårberäkneliga risken att förlora en del af virket

vid detsammas färd utför vattenfallen mellan Kusfors och kusten, men

försiktigheten torde dock bjuda att, om icke helt och hållet utesluta

ifrågavarande inkomstpost, dock upptaga densamma till ett afsevärdt

mindre belopp. Skulle det befinnas, att förutsättningar för timmertransporter

å banan icke i någon man vore förhanden, komme, under

antagande att d’Aillys beräkningsgrunder i. öfrigt vore riktiga, bruttoinkomsten

per år och bankilometer a en linje Bastuträsk Kallholmen

att nedgå till omkring 4,952 kronor, motsvarande en afkomstprocent af

1,16. På grund af hvad förut anförts torde emellertid kunna antagas,

att de verkställda trafikberäkningarna äfven med afseende på flertalet

andra poster än timmer gifvit alltför gynnsamma resultat.. Om den

beräknade timmertransporten uteblefve, funnes därför anledning befara,

att under en följd af år bruttoinkomsterna, i likhet med hvad som

vore fallet å bibanorna Mellansel—Örnsköldsvik och \ ännäs Umeå,

icke blefve fullt tillräckliga för täckande af driftkostnaderna. .

Jämväl rörande alternativet Jörn—Kåge—Skellefteå, måste enligt

styrelsens förmenande antagas, att det verkliga ekonomiska resultatet

skulle komma att blifva afsevärdt ofördelaktigare än det beräknade.

Då d’Aillys ekonomiska utredning icke gifvit högre afkomstprocent än

0,68, kunde därför med visshet förutses, att bruttoinkomsterna å en bibana

med ifrågavarande sträckning under en längre årsföljd icke skulle

uppgå ens till så högt belopp, att driftkostnaderna därmed kunde gäldas.

Såsom framginge af hvad sålunda anförts, hölle styrelsen före,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

att ingendera af de föreslagna sträckningarna Bastuträsk—Skellefteå—- Kallholmen och Jörn—Kåge—Skellefteå under en lång tid framåt skulle

blifva för statens järnvägar ekonomiskt fördelaktig. Då emellertid de

verkställda trafikberäkningarna otvetydigt gifvit vid handen, att det förra

alternativet hade vida större ekonomiska förutsättningar än det senare,

har styrelsen, med hänvisning till hvad styrelsen i sitt underdåniga utlutande

den 1 september 1903 i saken andragit, fortfarande tillstyrkt,

att den föreslagna bibanan byggdes med statsmedel i sträckningen

Bastuträsk—Skellefteå—hafvet, dock att slutpunkten förlädes vid Kallholmsfjärden

och icke, såsom styrelsen förut förordat, vid Säfvenäs.

Ombud för Jörns, Byske och Arvidsjaurs socknar samt för invånare

i Kåge floddal hafva uti en underdånig skrifvelse af den 17 mars 1906

gjort åtskilliga anmärkningar mot den statistiska och ekonomiska utredning,

som legat till grund för järnvägsstyrelsens utlåtande. De hafva

därvid framhållit, att de söder om Skellefteå stad belägna byarna af

Skellefteå socken samt Löfångers och Burträsks socknar skulle få lika

afstånd till järnvägen, vare sig den ena eller andra sträckningen valdes,

då järnvägen i allt fall komme till Skellefteå, hvarest deras vägar utmynnade;

att, hvad anginge afsättningen för Löfångers och Burträsks

socknars landtmannaprodukter på Norrbotten, som väl komme att utgöra

den förnämsta afsättningsorten, frakten komme att ställa sig billigare

öfver norra linjen; att i fråga om jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter

Kågedalen borde tillerkännas företräde; att persontrafiken torde

komma att ställa sig ungefär lika för båda linjerna; att, om än Bastuträsk

läge ungefär midt emellan \ännäs och Ålfsby, hvarifrån en bana

till Piteå ifrågasatts, det å andra sidan också borde tagas i betraktande,

att Jörn läge midt emellan Ålfsby och Hällnäs, hvilken senare station

vore påtänkt såsom slutpunkt för en blifvande bana från Lycksele; att

någon nämnvärd trafik af timmer ej kunde påräknas, då timret från

Sikån och Pdsån nog fortfarande komme att gå till Kusfors; att äfven

pappersveden, att döma af förhållanden från andra trakter, komme att

flottas och ej tagas på järnvägen; att, därest transport af timmer och

pappersved medtoges i trafikberäkningen, för den norra linjen borde beräknas

lika mycket som för den södra, då sågverken i Byske hade lika

stor export som sågverken vid Skellefte älf samt fråga vore om anläggande

af en pappersmassefabrik jämväl inom Byske socken; att det

emellertid vant riktigare att för södra linjen upptaga samma belopp trävaror

som för den norra; att transport af kalk för den norra linjen

bort upptagas till 53,000 ton, men minskas för den södra, då en stor

Skrift från

ombud för

Jörns m. fl.

socknar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes

skrifvelse

den 14 december

1906.

Ytterligare

skrifter.

Framställningar

om

andra sträck

ningar.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 161.

del af kalken från Bergsbyn sannolikt komme att försändas sjövägen;

samt att mjöltransporten för den norra linjen bort upptagas till högre

belopp. Med nödiga jämkningar i den ekonomiska utredningen i enlighet

med de i skrifvelsen framställda synpunkterna skulle, förmenade ombuden,

den norra linjen i fråga om ekonomisk bärighet och öfriga förutsättningar

befinnas icke vara den södra underlägsen.

I senare ingifna skrifter har vidare till förmån för den norra linjen

framhållits, att Kallholmsfjärden vore ett hittills okändt farvatten, under

det Kåge hamn, så långt man mindes tillbaka, varit lifligt trafikerad äfven

af störa fartyg. Under 1904 hade antalet från utrikes ort ankommande

och till utrikes ort afgående fartyg utgjort respektive 28 och 50.

Under samma år hade för norrlandskvarnens räkning importerats spannmål,

för hvilken tullen uppgått till 343,552 kronor.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har uti underdånig

skrifvelse den 14 december 1906 hemställt, att, da det för Skellefteå

stad, för Skellefteå socken med dess c:a 21,000 invånare och jämväl för

angränsande socknar vore åt synnerlig vikt att snarast erhålla järnvägsförbindelse

med norra stambanan, till 1907 års Riksdag måtte aflåtas

nådig proposition om en järnvägs byggande såsom statsbana i sträckningen

Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmsfj ärden.

Härförutom hafva från i frågan intresserade ett stort antal skrifter

inkommit. — Å kommunalstämmor med Skellefteå, Malå, Norsjö och

Sorsele kommuner i mars 1906 har en linje med utgångspunkt från

Bastuträsk förordats. — Magistraten i Skellefteå har inlämnat ett åt

tillförordnade lotskaptenen Emil Bohm atgifvet utlåtande, däri med

anledning af gjorda undersökningar uttalas, att hamnen i Kallholmsfjärden,

när den blefve färdig, komme att blifva en åt de förnämsta

sjöhamnarna i öfre Norrland.

Slutligen torde jag böra erinra därom, att hos Kungl. Maj:t gjorts

underdåniga framställningar dels af N. Boström in. fl. i egenskap af

kommitterade för Burträsks kommun om upprättande af plan för järnväg

från Åsträsks järnvägsstation å norra stambanan genom Burträsk till

Skellefteå och lämplig hamn vid kusten, dels af Daniel Carlsson m. fl.

hemmansägare inom Skellefteå och Burträsks socknar om framdragande

af linjen Bastuträsk—Skellefteå på södra sidan åt Skellefte älf till Klutmark,

med öfvergång därstädes öfver älfven, samt att Kungl. Maj:t i

särskilda beslut den 12 maj och den 13 oktober 1905 funnit nämnda

ansökningar icke till någon åtgärd föranleda.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 161.

Sedan jag nu redogjort för livad som förekommit i fråga om en Anläggning

förbindelseled mellan norra stambanan och Skellefteåbygden, tillåter jag af bp$%. m

mig fortsätta med den utredning, som föreligger rörande anläggning af

en bibana, från norra stambanan till Piteå, och skall jag därefter tillåta

mig att i ett sammanhang meddela de förslag, som jag har att göra

beträffande dessa båda järnvägsföretag.

Uti en till Norrbottens läns landsting år 1902 ingifven skrifvelse Framställning

har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet föreslagit, att landstinget m/-utfall

skulle hos Kungl. Magt göra framställning om anläggandet af en järn- ning slafvande

väg mellan Alfsby järnvägsstation och Piteå stad. '' i Norrbottens

Till stöd härför anförde Kungl. Maj:ts befallningshafvande följande. landsting

Då stambanans skilda sträckningar genom Norrland beslutits samt på 1902''

grund af strategiska och kulturella skäl järnvägslinjen icke kommit att

genomlöpa de tätast befolkade delarna af landet eller omedelbart beröra

de större hufvudorterna vid kusten, utan förlagts på afstånd från densamma,

hade det alltid ansetts och uttalats, att stambanan för att göra afsedt

och fullständigt gagn ovillkorligen kräfde tvärbanor, hvilka från lämpliga

platser å stambanan ginge ned till de större orterna vid kusten samt

förmedlade trafiken mellan kustlandet och det inre landet. Planer i denna

riktning hade också blifvit så småningom förverkligade, i det att staten

dels inköpt och ombyggt dels anlagt och byggt tvärbanor från Kilafors

till Söderhamn, från Ljusdal till Hudiksvall, från Ange till Sundsvall,

från Långsele till Sollefteå, från Mellansel till Örnsköldsvik samt från

Vännäs till Umeå. Frågan om anläggandet af nya tvärbanor hade därefter

ansetts böra hvila, till dess större och för Sverige i dess helhet

viktigare järnvägsanläggningar blifvit fullbordade. Det syntes Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som om den tidpunkt nu inträdt, då utsikter

före funnes, att statsmakterna skulle anse sig böra åter upptaga frågan

om byggandet af de tvärbanor i Norrland, som kunde anses nyttiga och

nödvändiga.

Vid jämförelse mellan de orter, till hvilka tvärbanor från den norrländska

stambanan borde dragas, syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som om en tvärbana utefter Pite älf till Piteå stad skulle vara

den, som i främsta rummet borde komma i fråga. Piteå vore den

största och folkrikaste af de städer i Norrland, som saknade järnvägsförbindelse

med stambanan. Staden hade under århundraden varit och

vore fortfarande hufvudorten för Piteå och Ålfsby tingslag och Piteå

lappmark. Därigenom att Piteå stad med stora kostnader fördjupat in
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

seglingsrännan till sin hamn och i öfrigt förbättrat densamma, voie

också Piteå stad bättre än andra rustad att kunna upptaga den ökade

rörelse, som blefve en följd af den blifvande förbindelsen med stambanan.

Å den ifrågasatta järnvägen torde ock en afsevärd och tillfredsställande

såväl gods- som persontrafik vara att påräkna. ■ Till Piteå stad

skulle komma att å järnvägen nedforslas bland annat tjära i stora mängder

trävaror, träkol, lappmarksprodukter, fisk från de fiskrika lappmarkssjöarna,

tegel m. in. Från staden skulle föras alla de förnödenhetsvaror

af olika slag, som behöfdes inom de folkrika byarna i Piteå socken,

hvilka berördes af järnvägen, inom Ålfsby tingslag samt inom Arvidsjaurs

och Arjepluogs lappmarker. Det torde ock förtjäna att framhållas, att

staten hade ett särskildt intresse att tillgodose genom järnvägen till Piteå;

den stora hospitalsanläggningen vid Piteå, hvilken anläggning mom

snaraste tiden torde komma att utvidgas, kräfde nämligen åtgärder a

staten, i syfte att forslingen af sinnessjuka till hospitalet underlättades

äfvensom att icke genom fortvaron af dåliga kommunikationer underhållskostnaden

för patienterna ökades. Den rika tillgången på ännu obegagnad

vattenkraft i Piteälfvens många forsar gåfve jämväl berättigad anledning

till förväntan att den ifrågasatta järnvägen skulle medföra uppkomsten

af betydande industriella anläggningar, hvilka under nuvarande

förhållanden med brist på kommunikationer icke kunde komma till stånd.

Beträffande sträckningen för den blifvande järnvägen hade flera försko-

framkommit. Det svntes Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som om

företräde borde lämnas ''åt förslaget att Alfsby järnvägsstation skulle

blifva utgångspunkt för tvärbanan till Piteå stad. Nämnda station vore

ovedersägligen den största och lifligast trafikerade af de stationer, som

blifvit föreslagna till utgångspunkter. Ålfsbyn vore en gammal bygd

och där funnes både hotell och gästgifvargård, hvar] ände där bodde

läkare och kronolänsman. Älfsby järnvägsstation utgjorde ock för närvarande

Piteå stads förbindelseled med stambanan. Terrängförhållandena

mellan Älfsbyn och Piteå stad syntes också vara förmånligare än å andra

föreslagna sträckor. Den blifvande järnvägen torde ° därför böra utgå

från Alfsby järnvägsstation och följa Piteälfvens dalgång samt öfveigå

älfven antingen vid Sikforsen eller längre ned vid Böle, där älfven sammanträngde

sig, för att sedan ingå till Piteå stad.

Norrlottens Med anledning häraf har Norrbottens läns. landsting jämlikt beslut

läns lands- 17 september 1902 i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj .t ville

stättnJng^om föranstalta om undersökning för anläggning af järnväg mellan Alfsby

luggande af järnvägsstation och Piteå stad samt sedermera hos Riksdagen göra IramÄim-nteå.

ställning om anslag för byggande af nämnda järnväg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 161. ;•};}

Landstinget, som odeladt instämde i Kungl. Maj:ts befallningshafvan

es motivering för den ifrågasätta bibanan, anförde såsom ytterligare

skal, att genom en bana i denna sträckning lättad samfärdsel vunnes

till lärdomsanstalterna, landstingsseminariet i Öjebyn och allmänna femklassiga

läroverket i Piteå.

Därefter bär C. A. Hedqvist i Piteå för egen del och i egenskap af

verkställande direktör för aktiebolaget Storfors uti en till Kungl Makt

mgifven skrift anhållit, att Kungl. Maj:t vid behandling af landstingets

förberörd» ansökning ville utan inskränkning i fråga om banans sträckning

besluta undersökning för en bibana från Piteå stad till lämplig-aste

plats a stambanan. r °

I denna skrift har Hedqvist anfört följande. Den af Kungl. Mai:ts

befallningshafvande och landstinget föreslagna sträckningen betraktades

afmanga^ såsom mindre lycklig. Gent emot denna sträckning hade uppställts

två linjer, hvilka man och man emellan diskuterats såsom de

lämpligaste samt de för länets och ortens framtida utveckling gynnsammaste,

den ena från Piteå stad till Storsunds järnvägsstation, i hufvudsak

följande Lillpite älf, och den andra, Piteå stad—Granholmen

(Harrbäcken) Rosfors till Brännbergs järnvägsstation. För båda dessa

linjer funnes mera vägande skäl än för sträckningen till Ålfsbyn hvilo

8''enj)ml''>Pailcie karga och glest befolkade trakter, måste för den med

iorhailandena förtrogna synas såsom den minst tilltalande.

... Genom det förstnämnda alternativet — Storsundslinjen — skulle

järnvägen komma att få en sträckning, som på det närmaste berörde

i Rea sockens på södra sidan om älfven belägna, folkrikaste byar: Långnas,

Sj utnäs, Roknäs, Svensbyn och Lillpite samt längre upp Åträsk, Tälltrask

med derå, och som skulle genomlöpa en del af dessa byars ofantligt

störa och rika odlingsmarker. I detta hänseende erbjöde Älfsbylinien

ej något jämförligt. Den omständighet, hvilken företrädesvis'' framhållits

såsom skäl för banans framdragande till Ålfsbyn, nämligen att

detta samhälle redan nu nått en ganska blomstrande ställning, utgjorde

enligt Hedqvists förmenande icke något skäl för denna sträckning utan

snarare tvärtom. Kunde nämligen ändpunkten för bibanan blifva någon

annan an Ålfsbyn, skulle följden däraf blifva, att i knutpunkten ett

Hytt fram åtgående samhälle uppstode, utan att detta behöfde verka till

nackdel för Ålfsbyn, som för sin framtid icke torde hafva något oafvishgt

behof af ytterligare järnvägsförbindelse. Det vore dessutom att

beakta, att staten ägde marken invid Storsunds station och alltså kunde

tillgodogöra sig densamma utan kostnad, hvaremot vid Ålfsby station

Bill. till Rikscl. Prof. 1007. 1 Sami. 1 Afd. 128 Raft. 5

Framställningar

om bibana

Piteå—

Brännberg

och Piteå—

Storsund.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den 1

september

1903.

Kungl Maj ds Nåd. Proposition No 161.

den enskilda speknlationen redan slagit under sig all mark invid järnvägen.

Då dessutom terrängförhållandena torde vara vida gynnsammare

för5 Storsundssträckningen än för Ålfsbysträckningen, ville Hedqvist förorda

den förra till undersökning.

Slutligen framhöll Hedqvist åtskilliga skäl till förmån för alternativet

Piteå—Brännberg.

Hedqvists skrifvelse åtföljdes af sexton bilagor med namnunderskrifter

från öfver 800 jordägare i byar invid de af Hedqvist föreslagna

sträckningarna; i somliga bilagor förordades linjen Piteå Brännberg, i

andra Piteå—Storsund.

öfver dessa framställningar afgaf järnvägsstyrelsen, till följd af nådiga

remisser, den 1 september 1903 underdånigt utlåtande och anförde

därvid följande. Då stambanan genom öfre Norrland å den omkring 400

kilometer långa sträckan mellan Mellansel och Boden icke stode i förbindelse

med de rikare och mera befolkade bygderna vid kusten annat än

medelst bibanan Vännäs—Umeå, hade behofvet af ytterligare förbindelse

mellan berörda sträcka och kusten allt mer och mer gjort sig gällande.

De platser vid kusten, hvilka därvid blifvit ifrågaställda såsom slutpunkter

för bibanor, vore Piteå och Skellefteå eller det närliggande Kåge; och

ansåge styrelsen för sin del, att de sålunda ifrågasatta platserna framför

andra vore lämpliga, likasom styrelsen hölle före, att bibanorna till samma

platser borde byggas på statens bekostnad. Hvad bibana till Piteå beträffade,

hade såväl landstinget som Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uttalat sig för nödvändigheten af en sådan, och då denna bana, hvilken

landstinget och Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit böra utgå

från stambanan vid Ålfsby station och därifrån framdragas på södra sidan

af Pite älf samt öfvergå älfven vid Sikfors eller Böle, utan tvifvel förr

eller senare måste komma till stånd, syntes det styrelsen vara lämpligt, att

undersökning för järnväg i nyss angifven sträckning blefve genom styrelsens

försorg verkställd. Styrelsen kunde icke finna, att de föreslagna

linjerna Storsund—Piteå och Brännberg—Piteå hade något företräde att

erbjuda framför den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och landstinget

sammanstämmande förordade sträckningen Ålfsby—Piteå. Då vidare utredning

i afseende å den ifrågasatta bibanans sträckning icke enligt styrelsens

förmenande vore erforderlig, hemställde styrelsen, det Kungl. Maj:t

täcktes i anledning af de i ämnet gjorda underdåniga framställningarna

uppdraga åt styrelsen att gå i författning om verkställande på statens

bekostnad af fullständiga undersökningar samt om upprättande af planoch

profilritningar jämte kostnadsförslag för en normalspårig järnväg

mellan Ålfsby och Piteå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Vidare har chefen för generalstaben den 20 oktober 1903 afgifvit chefens för

infordradt underdånigt utlåtande och däruti framhållit, att såväl rikt- o^rautaben

ningen Piteå Bränn berg som linjen Piteå—Ålfsby vore ur militärisk 26 oktober1

synpunkt olämpliga, men att en järnväg Piteå—Storsund vore ägnad 1903''

att bereda försvaret af Pite älf afsevärda fördelar. Han anhöll därför,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utföra undersökningar i sistnämnda riktning

och, därest ej oöfverstigliga tekniska svårigheter hide hinder i

vägen, taga i öfvervägande byggandet af en bibana Piteå—Storsund.

I chefens för generalstaben utlåtande anfördes i öfrigt, att järnvägens

framdragande till Storsund torde medföra, att vid denna station

komme att uppstå ett samhälle af samma slag som vid Ålfsby, hvarigenom

södra delen af Norrbottens län, nu en synnerligen öde trakt,

eihölle ytterligare en kulturhärd af betydelse för länets allmänna utveckling;

att för den lokala trafiken mellan Ålfsbvn och Piteå den obetydliga

omvägen på järnväg öfver Storsund torde betyda föga eller intet;

att sträckningen Piteå—Storsund läge lika långt från landsförsamlingens

södra gräns som sträckningen Piteå—Ålfsby från dess norra gräns,

hvadan det verkliga geografiska medeltalet vore att söka mellan de båda

riktningarna; samt att en järnväg Piteå—Storsund komme att genomlöpa

den mest odlade och tätast befolkade delen af Piteå landsförsamling,

som betecknades af de mycket betydande byarna Långnäs, Sjulnäs, Roknäs

och Lillpite in. fl., samt närmade sig Himmingsmark, Biåsmark,

Hortlax, Bergsviken och Svensbyn in. fl., under det att vid linjen Piteå

Ålfsby allenast läge de jämförelsevis obetydliga samhällena Arnemark,

Stridholm och Böle fäbod, hvartill ytterligare komme den odling,

som förefunnes i öfre delen af Lillpite älfdal vid Ytterstfors, Aträsk

in. fl. ställen, hvilken ingalunda vore obetydlig och på senare tider

gjort större framsteg, än man kunde sluta af kartan.

Jämväl chefen för fortifikationen har, till följd af nådig remiss, in- chefens för

kommit med underdånigt utlåtande och därvid förordat den sydligaste fortlfikati°nen

sträckningen, såsom varande den ur militär synpunkt fördelaktigaste.

Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Norrbottens län, som genom Kungl. Maj:ts

nådig remiss anmodats att ånyo yttra sig i ärendet, har uti underdånigt befall™n9*- utlåtande den 18 mars 1904 förklarat sig fortfarande anse, att från den låtande Ten 18

allmänna samfärdselns synpunkt linjen Piteå—Ålfsby borde äga före- mars 1904''

träde framför linjen Piteå—Storsund. Till stöd härför har anförts bland

annat följande. Ålfsbyn vore belägen i en sedan gammalt odlad bygd,

som genom många vägar stode i förbindelse med kringliggande trakter.

På grund af Storsunds stations belägenhet samt den omständigheten

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

att statens kronoparker omgåfve stationen och då icke några vägar

från sådana omkringliggande bygder, hvilka kunde antagas få sin handelsplats

vid Storsund, ledde dit, hölle Kungl. Maj:ts befallningshafvande

före, att någon viktigare kulturhärd icke kunde antagas uppstå vid Storsund

eller att därstädes komme att uppstå ett lika stort samhälle som

kring Ålfsby, utan torde detsammas bebyggande inskränka sig till bostäder

för några få handlande, handtverkare och järnvägsbetjäning. Otvifvelaktigt

skulle Storsundslinjen kraftigt främja utvecklingen och odlingen

i den del af Lillpite älfdal, som vore belägen mellan Lillpite byoch

Storsund, hvadan Lillpite och de nordväst därom belägna byarna

skulle tillskyndas stor nytta af denna linje, men af nämnda byar vore

dock allenast Lillpite af någon större betydenhet. Den betydelse, som

tillagts Storsundslinjen för byarna Bergsviken, Hortlax, Roknäs, Sjulnäs,

Långnäs och Svensbyn, syntes vara öfverskattad. På grund af

dessa byars belägenhet torde invånarna därstädes ej kunna antagas i

någon större utsträckning begagna sig af järnvägen annat än vid de

uppenbarligen få tillfällen, då de skulle komma i förbindelse med stambanan.

Invånarna i dessa byar hade den naturliga afsättningen för sina

produkter i Piteå och hade i öfrigt sin handel där. Äfven om eu bana

till Storsund komme till stånd och station anordnades i Lillpite, torde

trafiken mellan nyssnämnda byar och staden komma att försiggå såsom

hittills, under den tid älfven vore öppen, å ångbåt samt vintertiden med

släde öfver isarna.

stadsfulimäk- Till Kungl. Maj:t hafva därefter stadsfullmäktige i Piteå ingifvit en

tiges % Piteå däruti de i underdånighet anhållit om undersökning af en bibana

trams a rang. —Ålfsby och till stöd härför anfört följande. Före tillkomsten af

norra stambanan kunde staden till sitt handelsområde räkna icke blott

Piteå och Ålfsby socknar utan äfven socknarna Arvidsjaur och Arjepluog

eller, med andra ord, Piteå lappmark. Med dessa trakter hade

staden sedan långliga tider tillbaka legat i afsevärda handelsförbindelser.

Norra stambanans framdragande åstadkom härutinnan en fullständig omhvälfning

till stort afbräck för stadens ekonomiska lif och vidare förkofran.

Genom de lättade järnvägsförbindelserna till andra orter började

nämligen handeln söka sig vägar till andra platser, till följd hvaraf

Piteå nödgats se sin handel inskränkt hufvudsakligen till kustlandet. Vid

sådant förhållande vore det för staden af största vikt, att den genom

järnvägsförbindelse med stambanan sattes i tillfälle att återvinna hvad

den på förut beskrifvet sätt förlorat, äfvensom att denna förbindelseled

komme till stånd, innan ännu handeln och rörelsen med lappmarken och

de öfre delarna af kustsocknarna för alltid frångått staden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Hvad anginge de olika bansträckningarna Piteå—Storsund och Piteå

Alfs by önskade staden särskildt framhålla, att för närvarande varuoch

persontrafiken å förstnämnda led vore synnerligen obetydlig, medan

åter förbindelsen med Ålfsbyn i nämnda hänseende vore mycket liflig

naturligt nog, eftersom ju trafiken mellan stambanan och Piteå jämte

omkringliggande folkrika trakter nästan uteslutande ginge öfver Ålfsbyn.

\ id Storsund slutade vägen från Piteå; utom denna väg funnes vid

Storsund ingen dylik, som kunde förmedla förbindelsen till omkringliggande

trakt; denna trakt, som till stor del utgjordes af kronoparker och

annan kronan tillhörig mark, vore dessutom folkfattig och glest bebyggd.

Ålfsbyn, som utgjorde en ganska stor, folkrik och välbyggd ort, vore

återigen medelpunkten för ett vidt utgrenadt vägsystem, som förmedlade

trafiken till skilda bygder. Aid sådant förhållande vore ju gifvet,

att staden företrädesvis vid en järnvägsförbindelse med Ålfsbyn fästade

förhoppningar om en afsevärd utveckling af sin handel och rörelse.

Särskildt torde staden kunna påräkna att i ej oväsentlig grad såsom

transitoort få mottaga sjöledes ankommande varor för vidare befordran

till Ålfsbyn, där de på grund af förefintliga landsvägskommunikationer

lätt kunde nå sin bestämmelseort. Likaså torde å andra sidan kunna

antagas för säkert, att ej obetydligt af ortens produkter skulle komma

att utskeppas öfver Piteå. Staden stode ej heller oberedd att möta ökad

sjötrafik, i det staden sedan flera år tillbaka arbetat på och fortfarande

vore verksam för farledens och hamnens fördjupande och förbättring

samt för sådant ändamål redan offrat cirka 200,000 kronor.

Åfven Ålfsby socken har uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift i Äifsby sockens

underdånighet begärt undersökning för en bibana Piteå—Ålfsbyn. framställning.

Vid underdånig föredragning den 2 december 1904 af hvad sålunda Kun3l- Maris

förekommit i detta ärende behagade Kungl. Maj:t, utan att dock för det december2

dåvarande ingå i vidare pröfning, huruvida järnvägsanläggning mellan 1904.

norra stambanan och Piteå stad företrädesvis borde byggas för statens

räkning, uppdraga åt järnvägsstyrelsen att gå i författning om upprättande

af fullständig, utaf kostnadsförslag åtföljd plan för framdragande

af järnväg från norra stambanan vid Ålfsby järnvägsstation till Piteå

stad, därvid i främsta rummet borde tagas i öfvervägande, att järnvägen

droges pa västra sidan af Pite älf från Ålfsby till Sikfors, öfverginge

älfven vid nämnda plats och därefter framdroges på östra sidan af älfven,

samt att därvid jämväl verkställa en noggrann utredning beträffande alla

de förhållanden, som kunde vara af betydelse för bedömandet af företagets

ekonomiska bärighet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts

beslut den 21

juli 1905.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den 9

februari 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Efter det cliefen för generalstaben och järnvägsstyrelsen afgifvit

yttranden, föreskref Kungl. Maj:t genom beslut den 21 juli 1905, att

vid de anbefallda undersökningarna och utredningarna skulle iakttagas,

att banan från Ålfsby framdroges längs östra sidan af Lill-Korsträsk

samt vidare öfver Bränna och Tvärån till Sikfors äfvensom att ett al

militära skäl erforderligt föreningsspår skulle byggas från södra ändan

af Lill-Korsträsk till stambanan i närheten af Frostträsk.

Sedan de af Kungl. Maj:t anbefallda undersökningarna fullbordats,

afgaf järnvägsstyrelsen underdånigt utlåtande den 9 februari 1906. Järnvägsstyrelsen

anförde därvid följande.

Enligt den upprättade planen utginge järnvägslinjen från Ålfsby

station i västlig riktning på en längd af omkring 2 kilometer parallellt

med stambanans nuvarande spår till Korsträskbäcken. För nedbringande

af de å stambanan nu befintliga lutningar till 12 : 1,000 eller samma

lutningsförhållande, som tänkts skola tillämpas för den ifrågasatta banan

i dess sträckning från Ålfsby till Piteå, hade föreslagits, att stambanan

omlades vid dess öfvergång af Korsträskbäcken samt att en

för båda banorna gemensam bro öfver nämnda vattendrag anordnades

i den nuvarande brons ställe och med större höjd än denna. Efter

passerandet af Korsträskbäcken vore linjen framdragen till en början

i sydlig och därefter i sydostlig riktning, under stigning upp mot

östra sidan om Lill-Korsträsk samt väster om Stora Rantsberget och

Klockstaplarne till vattendelaren mellan Korsträskbäcken och Pite älf,

hvarefter den sänkte sig ned till Bränna. Härifrån ginge linjen fortfarande

i sydostlig riktning längs Tväråns dalgång till en punkt i

närheten af Bodträskets östra ända och framkomme efter eu skarp

sväng mot nordost till Sikfors by, från hvilken plats den fortsatte med

en krök mot öster till Pite älf. " Öfvergången af älfven vore föreslagen

i öfre delen af den så kallade Sikforsen vid ett ställe, där älfven vore

sammanträngd mellan framskjutande berguddar. Den härstädes erforderliga

brobyggnad skulle utgöras af ett spann om 70 meter samt två

spann å 20 meter, och kunde grundläggningen under såväl landfästen

som pelare ske på berg eller annan fast mark. Med sydostlig hufvudriktning

och på kort afstånd från den mellan Ålfsbyn och Piteå ledande

landsvägen fortsatte linjen, stundom öster stundom väster om samma

väg, förbi Arnemark, Stridholm, Böle fäbodar, Böle och Ojebyn till

Piteå gamla stad, hvarifrån linjen ginge först i nästan sydlig och sedan

i hufvudsakligen ostlig riktning fram till Piteå stad.

En alternativ linje med öfvergång öfver Pite älf mellan Selsborg

och Arnemark hade jämväl utstakats, men då af de gjorda beräkningarna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Kil. 39

framgått, att kostnaderna för detta alternativ skulle ställa sig högre än

töi linjen öfver Sikfors, hvartill komme, att den alternativa linjen vore

längre, funne styrelsen samma alternativ icke böra ifrågakomma.

Hvad beträffade det i Kungl. Maj:ts beslut den 21 juli 1905 omförmälta

.föreningsspår (utmärkt med '' grönt på kartan), hade åt detsamma

gifvits följande sträckning. Från en punkt, belägen ungefär 1,5

kilometer söder om Lill-Korsträsket å den utstakade banan mellan Älfsby

station och Piteå, framginge linjen öfver norra sluttningen af Petberget

och vidare norr om Frostträsket samt förenade sig med stambanan vid

kilometer 1,08 9,756, från Stockholm räknadt.

Stationer hafva föreslagits vid Sikfors 31,8 kilometer, Öjebyn 6,o

kilometer, från Piteå räknadt, samt vid Piteå, och hade förutsatts, att

nuvarande stationen vid Ålfsby utvidgades. Den för Piteå afsedda stationen

hade tänkts anordnad på sådan plats strax väster om staden, att

från stationen kunde framdragas dels ett förbindelsespår till stadens

södra hamn, där de större ångfartygen hade sin tilläggsplats, dels ett

spår till . stadens norra hamn och vidare till yttre Pitfjärden för erhållande

af järnvägsförbindelse med djupare vatten vid sistsagda ställe, då

behof däraf tilläfventyrs skulle yppa sig. Håll- och lastplatser vore föreslagna

vid Bränna 43,3 kilometer, Tvärån 36,4 kilometer, Arnemark 25,4

kilometer och Böle 10,7 kilometer, allt från Piteå räknadt.

Hvad beträffade de tekniska bestämmelser, som tänkts skola tilllämpas

för linjen mellan Ålfsby station och Piteå, angåfves desamma

närmare i det öfverlämnade kostnadsförslaget. Enligt detta skulle spårvidden

blifva 1,435 meter samt rälsvikten 34 kilogram för meter; för förbindelsespåret

hade förutsatts en skenvikt af 27,5 kilogram. Största stigning

a banan i riktning till Piteå vore 12 : 1,000 och i riktning från Piteå

14 : 1,000. Minsta krökningsradie å fria banan vore 400 meter. Linjens

längd vore 55,8 kilometer.

Enligt kostnadsförslaget hade kostnaderna för linjen Ålfsby—Piteå

beräknats sålunda:

utan rullande materiel och utan tillägget i enlighet med bestämmelserna

i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 16 februari 1903 för beredande

af bättre bostäder samt anskaffande af bibliotek för arbetarna,

beredande af tjänstledighet åt schaktmästare, materialvakter med flere

efter cirka 50,000 kronor per miljon .............................. 4,096,000 kronor,

nyssnämnda tillägg............................................................... 205,000 »

rullande materiel efter 5,000 kronor per kilometer...... 279,000 »

eller tillhopa 4,580,000 kronor,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 161.

hvadan kostnaderna skulle utgöra per kilometer 77,078 kronor 85 öre

utan rullande materiel samt 82,078 kronor 85 öre med dylik materiel.

Kostnaderna för det uppstakade förbindelsespåret med en längd af

6,5 kilometer vore beräknade till 284,000 kronor, motsvarande 43,692

kronor 35 öre per kilometer, i hvilket belopp dock icke inginge kostnad

för rullande materiel, då sådan ansetts icke behöfva förutsättas.

Järnvägsstyrelsen öfverlämnade med utlåtandet en af föreståndaren

för dess milkontor Adolf d’Ailly verkställd statistisk-ekonomisk utredning

angående en järnväg Ålfsby—Piteå.

I denna utredning beräknades bruttoinkomsten af järnvägen till

193,900 kronor eller per år och bankilometer 3,463 kronor. Efter en

beräknad driftkostnad af 3,500 kronor per år och bankilometer eller

196,000 kronor per år skulle trafikeringen af järnvägen medföra ett årligt

deficit af 2,100 kronor. Därest åter driftkostnaderna på grund af

den mindre intensiva trafiken endast komme att uppgå till 3,250 kronor

per år och bankilometer, skulle trafiken lämna ett öfverskott, utgörande

0,26 procent i ränta å anläggningskostnaden 4,580,000 kronor.

Beträffande d’Aillys utredning förklarade järnvägsstyrelsen i sitt

utlåtande, att styrelsen vid granskning däraf icke funnit anledning att

mot densamma framställa några detaljerinringar, men ville styrelsen

såsom sin åsikt uttala, att under en atsevärd tid efter banans tillkomst

trafikresultatet med all sannolikhet blefve åtskilligt sämre, än d’Ailly beräknat.

Såsom stöd för riktigheten af denna sin uppfattning meddelade

styrelsen, att bruttoinkomsten per år och bankilometer för år

1904 uppgått för bibanan Mellansel—Örnsköldsvik, öppnad för trafik i

slutet af år 1892, till allenast 2,507 kronor samt för bibanan Vännäs—

Umeå, öppnad i september 1896, till 3,129 kronor.

Styrelsen erinrade härefter, att styrelsen uti underdånig skrifvelse

den 29" december 1905 inför Kungl. Maj:t framlagt resultaten af de utaf

Kung!. Maj:t anbefallda undersökningarna rörande de olika föreslagna

sträckningarna för en bibana från stambanan genom öfre Norrland till

hafvet i närheten af Skellefteå samt att styrelsen därvid på anförda skäl

förordat, att ifrågavarande bibana måtte byggas med statsmedel i sträckningen

Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen. Då i statsbanenätet inginge

samtliga bibanor från stambanan till kusten å sträckan mellan Söderhamn

och Luleå med undantag af järnvägen Sollefteå—Härnösand, samt

mycket ringa utsikt torde förefinnas för att den nu ifrågavarande bibanan

till Piteå på enskild väg skulle kunna bringas till utförande, hölle

styrelsen före, att äfven denna bana borde anläggas på statens bekostnad.

Under en följd af år måste emellertid högst betydande belopp tagas

i anspråk för åtskilliga andra järnvägsanläggningar, nämligen för stam
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 161.

banans genom öfre Norrland framdragande till finska gränsen, för framförande

i annan sträckning, i sammanhang med förändring af bangårdsförhållandena

i och invid Stockholm, af västra stambanan närmast nämnda

stad, för utläggande åt dubbelspår mellan Göteborg och Alingsås samt

mellan Tomteboda och <J ärfva, för fullbordande af det beslutade dubbelspåret

mellan Järfva och Uppsala äfvensom för genomgripande omgestaltning

af bangårdsanordningarna i Stockholm, Malmö, Göteborg,

Lund, Eslöf och Hälsingborg — Indika arbeten icke utan synnerligen

störa olägenheter kunde nämnvärdt längre uppskjutas. Dessutom vore

enligt styrelsens åsikt påbörjandet af inlandsbanan af så stor vikt för

vårt land, att öfriga statens järnvägsbyggnadsarbeten, Indika icke såsom

de nyss nämnda vore oundgängligen af behofvet påkallade eller af andra

vägande skäl påfordrades, såsom banan genom Södermanland, borde tills

vidare träda tillbaka. Under sådana förhållanden syntes det styrelsen,

som om af de föreslagna bibanorna till Skellefteå och Piteå för närvarande

endast en kunde ifrågakomma till utförande med statsmedel.

Måste därför ett val göras mellan de båda ifrågasatta bibanorna,

förefölle det styrelsen, som om ett afgjordt företräde borde gifvas åt

Skellefteåbanan, i synnerhet om densamma framdroges i den af styrelsen

förordade sträckningen Bastuträsk—Kallholmen, enär de verkställda

ekonomisk-statistiska utredningarna gifvit till resultat, att Skellefteåbanan

med denna sträckning hade afsevärdt större ekonomiska förutsättningar

än Piteåbanan. Med hänsyn därtill att förbindelse mellan

stambanan å den 287 kilometer långa sträckan mellan Vännäs och Boden

samt de rikare och mera befolkade bygderna vid kusten gifvetvis borde

i fiämsta rummet anordnas där, hvarest en dylik förbindelse för ifrågavarande

landsdelars utveckling vore mest af behofvet påkallad, syntes

vidare den förra järnvägen vara att föredraga. Enligt styrelsens förmenande

borde nämligen vid valet mellan eventuella bibanor från ifrågavarande

sträcka af stambanan genom öfre Norrland till kusten, därest omständigheterna

i öfrigt vore lika, den af de föreslagna banorna komma till

utförande, som hade ett sadant läge, att afstanden mellan densamma och

tvärbanorna till respektive Umeå och Luleå icke blefve alltför olika. I

detta afseende vore att anteckna, att afståndet från Bastuträsk till

respektive Vännäs och Boden uppginge till 111 kilometer och 176 kilometer,

under det att Ålfsby läge 241 kilometer från Vännäs och endast

4:6 kilometer från Boden. Af dessa siffror torde oförtydbart framgå, att

Skellefteåbanan skulle tillgodose trafikbehofvet inom ett betydligt större

område än Piteåbanan, och att de trakter, den förra järnvägen skulle

betjäna, vore vida mera i behof af kommunikationer än de bygder, genom

Indika den senare banan skulle framdragas.

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 128 Höft.

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lotsstyrelsens

utlåtande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Af de grunder, som sålunda anförts, har styrelsen, som antoge, att

styrelsen hufvudsakligen ur järnvägsekonomisk synpunkt hade att ^bedöma

frågan om anläggandet af en bibana Ålfsby—Piteå, såsom sin åsikt uttalat,

att byggandet under den närmaste tiden på statens bekostnad af

ifrågavarande bibana ur nämnda synpunkt måste afstyrka^, men ville styrelsen

därvid tillika framhålla, att banans snara tillkomst syntes vara synnerligen

önskvärd från andra för staden och orten särskildt viktiga synpunkter,

hvilkas betydelse det dock icke tillkomme styrelsen att i första

hand pröfva.

Lotsstyrelsen, som anmodats yttra sig rörande hamnförhållandena

vid Piteå, har uti underdånigt utlåtande den 20 mars 1906 anfört följande.

Angöringen af inloppet till Pitea vore med där nyligen ■vidtagna

fyranordningar lätt så väl under dager som mörker, därest ej

tjocka eller dålig sikt rådde. Farleden från sjön till Piteå vore å första

delen eller från sjön till Hufvan eller Pitsundet lätt navigabel under dager

och för fartyg af ej allt för stort djupgående jämväl under mörker.

Under dager erbjöde farleden från Hufvan upp till Piteå — med undantag

af passagen genom Pitsundet under vissa förhållanden — ej några

afsevärda svårigheter för sjöfarten, men som från de vid Pitsundet. belägna

öfverensfyrarne ingen som helst fyrbelysning funnes upp till Piteå,

vore navigering i denna del af farleden under mörker omöjlig för större

eller mera djupgående fartyg. Åtgärder torde dock skola vidtagas för

att undanröja de orsaker, hvarigenom denna del af farleden hittills ej

kunnat belysas medelst fyrar i land. I Pitsundet och Munksundet vore

för närvarande vattendjupet 5,8 meter och mellan inre Pitfjärden och

Piteå hamn 4,5 meter vid medelvattenstånd, men torde genom muddring

farleden från Hufvan till Piteå skola fördjupas till 6 meter vid medelvattenstånd.

Utrymmet i Piteå hamn, som ju vore helt och hållet skyddad

för sjögång, vore för närvarande så litet, att förankring af fartyg

svårligen därstädes läte sig gorå. Kajlängden vore liten och otillräcklig

för någon större trafik. Utvidgning af hamnbassängen torde pågå, och

borde kajlängden efter hand kunna ökas.

Ehuru godstrafiken öfver Piteå komme att ökas, därest järnbanan

komme till stånd, torde likväl kunna antagas, att denna ökning hufvudsakligast

komme att falla på den inhemska sjöfarten och att trafiken

kunde ombesörjas af mindre fartyg och till stor del af de kustångare,

som hittills idkat reguljär kustfart på Piteå. Piteå hamn syntes därföre,

därest utvidgning af densamma bedrefves pa lämpligt sätt och farleden

fördjupades till 6 meter, kunna till en början anses tillräcklig för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 a

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

genom järnvägen ökade trafiken, hvarför med anläggande af en utliamn

torde kunna anstå, till dess genom erfarenheten utrönts, att dylik hamn

voro behöflig. Därest framdeles en uthamn blefve af nöden, kunde

denna förläggas antingen till Hufvan eller ännu lämpligare till yttre

Pitfjärden, i livilket senare fall dock Pitsundet måste fördjupas till

minst 0,5 meter och farleden genom detsamma rätas.

Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afgifvit infordradt un- väg- och

derdånigt utlåtande af den 27 april 1906 och däri anfört. Utrymmet vattenhimi

Piteå hamn torde efter utförandet af en del utvidgnings- och muddrings- ^tnTidarbeten,

som af stadsfullmäktige beslutats, blifva tillräckligt för den låtande.

sjötrafik, som kunde förväntas under den närmaste framtiden efter den

tilltänkta järnvägens tillkomst. De lokala förhållandena medgåfve utan

svårigheter eller alltför stora kostnader hamnens utvidgning till stor omfattning

och ett vattendjup af 6 meter eller därutöfver. För att blifva

fullt tillfredsställande för en trafik med mera djupgående fartygborde

Pitsundet erhålla minst 6,5 meters djup och leden i möjligaste

mån rätas. Efter rätning af Pitsundet och uppmuddring af inseglingsrännan

förbi Löfholmen till Piteå hamn kunde farleden i sin

helhet från Hufvan upp till staden förses med effektiv fyrbelysning och

sålunda göras navigabel vid mörker äfven för större fartyg." Med det

alltid dyrare anläggandet af en uthamn vid yttre Pitfjärden och utdragandet

dit af järnvägen kunde och borde anstå till den framtid, då dylika

åtgärder eventuellt kunde visa sig erforderliga. I händelse den

framtida utvecklingen verkligen skulle medföra behofvet af en uthamn

vid yttre Pitfjärden, medgåfve de lokala förhållandena därstädes anordnandet

af en dylik hamn med stor utvecklingsmöjlighet.

Sedermera hafva kommitterade för Piteå socken till Kungl. Maj:t Fmminkommit

med underdånig framställning att på statens bekostnad måtte un- filning från

dersökas, hvilken af sträckorna Ålfsby—Piteå och Storsund—Piteå i det '' s°cke''1''

allmännas intresse vore att föredraga. Vid denna framställning har

bland annat fogats ett af distriktsingenjören Erik Wedberg afgifvet utlåtande

i anledning af en af honom gjord okulär undersökning för linjen

Piteå—Storsund jämte en karta, hvarå den af honom undersökta linje

uppdragits.

Genom nådigt beslut den 29 november 1906 har Kungl. Maj:t Kungi. Maj.ts

funnit nämnda ansökning icke till någon åtgärd föranleda. '' Uslut den 29

° o o november

1906.

På framställning från stadsfullmäktige i Piteå har Kungl. Maj:t

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Ny utredning

angående banans

bärighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

genom samtidigt meddeladt beslut bemyndigat järnvägsstyrelsen att gå i

författning om verkställande genom lämplig person af förnyad utredning

angående möjligheten för ekonomisk bärighet af det ifrågasatta järnvägsföretaget

Ålfsby—Piteå.

Efter uppdrag af järnvägsstyrelsen har ofvanbemälde d’Ailly verkställt

ny utredning, som af järnvägsstyrelsen öfverlämnats till Kungl.

Maj:t med skrifvelse af den 4 April 1907.

I denna utredning, hvilken, enligt hvad d’Ailly uppgifver, grundats

på fullständigare och tillförlitligare material, har d’Ailly gjort följande

sammanställning af de beräknade bruttoinkomsterna:

af person- och posttrafik ..................... kronor 81,790

)) djur- och åkdonstrafik ..................... » 2,240

T> godstrafik ........................................... » 137,150

b extra och diverse................................. » 7,020

Summa kronor 228,200

För godstrafiken har uppställts följande tablå:

Trävirke ....................................

Ved .........................................

Tjära, oljor .................................

Träkol .......................................

| Hö, halm, foderämnen ..................

Kalk, kalksten, cement.................

j Gödningsämnen ..........................

j Sten, tegel ................................

j Spannmål, mjöl, bröd m. m..........

j Ladugårdepro dukter .....................

| Rotfrukter...................................

Specerier o. d...............................

i Skogsbär ...................................

j Fisk (färsk, torr, saltad) ...............

Järn, gjutgods, redskap, maskiner ..

j Spritvaror, maltdrycker.................

i Annat''gods (inkl. paket- och ilgods)

Ton

Kronor

25,300

44,850

2,300

4,050

5,383

13,100

5,400

10,000

2,875

4,100

3,610

3,100

2.000

3,100

8,000

9,600

5,700

10,550

2,395

8,350

800

2,850

2,192

7,800

850

900

400

1,350

1,500

3,950

200

1,050

2,317

8,450

Summa

71,222 137,150

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 161. 45

Bruttoinkomsten skulle alltså komma att utgöra por ar och bankiloI“e^

4,075 kronor samt per dag och bankilometer 11 kronor 16 öre.

Driftkostnaden beräknades i denna nya utredning till 3,200 kronor per

bankilometer eller samma belopp, hvartill driftkostnaden per bankilometer

i medeltal uppgått för 1 O-årsperioden 1896—1905 vid bandelen Boden—

Bracke med linjerna till Umeå, Örnsköldsvik och Sollefteå. Och anmärkte

dAilly, att denna driftkostnad icke kunde anses för lågt beräknad,

då underhållskostnaden för Piteåbanan, dels i allmänhet på

grund af dennas solidare byggnad dels under en följd af år framåt på

grund af mindre utgifter för utbyte af sliprar och räler samt utgifning

af jäslera, torde blifva lägre än för linjen Boden—Bräcke med bibanor

samt dessutom vid Piteåbanan icke funnes någon motsvarighet till de af

»Lapplandsexpressen» under sommaren åren 1903—1905 och af det

denna under år 1906 ersättande snälltåget förorsakade betydande driftkostnaderna.

För linjen Ålfsby—Piteå skulle följaktligen hela driftkostnaden

blifva 179,200 kronor, hvadan trafiken skulle lämna en netto
49,

000 kronor eller 1,07 procent å anläggningskostnaden

4,580,000 kronor.

I sin utredning har d’Ailly därefter anfört följande.

Vid bedömandet af det ekonomiska utbytet af ett i en ny bandel af

statens järnvägar nedlagdt kapital vore det emellertid ej nog att beräkna

endast den afkomst af kapitalet, som härrörde från den öfver själfva denna

handel framförda trafiken, utan måste jämväl behållningen af den trafik,

som genom denna handels tillkomst tillfördes det öfriga statsbanenätet,

härvid tagas i betraktande. Redan den omständigheten att en bandel,

såsom fallet vore med. den här ifrågavarande, läge mycket aflägsen från

landets handels- och industricentra, från hvilka en betydande trafik till

denna bandel ju alltid måste vara att räkna med, gjorde, att på grund

åt godstariffens och numera äfven persontariffens fallande med ökadt

afstånd endast en obetydlig andel af fraktinkomsten för denna trafik folie

å bandelen i fråga.

Fn aflägset liggande norrländsk bandel, hvilken icke hade en mycket

betydande lokaltrafik, måste alltså, om densammas ekonomiska bärighet

skulle läknas endast efter den å bandelen fallande andelen af trafikinkomsten,

a priori gifva ett dåligt resultat, och för att kunna framvisa

samma ekonomiska resultat, som en mera centralt belägen bandel, för

hvilken afkomsten beräknades på liknande sätt, måste den hafva en betydligt

starkare trafik än denna. Toges åter vid bedömandet af räntabiliteten

vederbörlig hänsyn till den ökade inkomst, som tillkomsten af bandelen

i fråga tillskyndade det öfriga statsbanenätet, blefve förhållandet ett helt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 161.

annat. På grund däraf att vid de till grund för utredningen liggande primäruppgifternas

uppställande angifvits, hvilka godssändningar såsom nya

komme att tillföras statsbanan i öfrigt på grund af Piteåbanans byggande,

hade det varit möjligt att beräkna den ökade bruttoinkomst, som

härigenom skulle beredas'' den förra, och visade sig, att densamma kunde

uppskattas till omkring 300,000 kronor. Då detta plus i trafiken icke

torde kunna anses behöfva medföra alsevärdt ökade underhalls- och personalkostnader,

vore det väl antagligt, att af nämnda bruttobelopp icke

mera än 50 procent kunde komma att åtgå till driftkostnad, hvadan ett netto

af 150,000 kronor skulle uppstå. Om till detta belopp lades den för trafiken

å linjen Älfsby—Piteå beräknade nettoinkomsten 49,000 kronor, erhölles

såsom totalnetto 199,000 kronor eller i afkomst af byggnadskapitalet

för denna linje 4,34 procent.

Liksom vid trafikberäkningen för Skedefteabanan anmärktes äf\ en

här, att det af beräkningarna framgångna resultat gifvetvis ej vore att

påräkna de första åren efter bandelens öppnande för trafik.

Fördelningen af folkmängden inom det egentliga trafikområdet, till

hvilket i utredningen räknats Piteå stad samt Piteå och Ålfsby socknar,

framgår af följande tabell:

Invånare år

1895. 1900. 1905.

Piteå socken............................. 16,822 17,951 19,201

Ålfsby socken............. 4,423 4,995 5,335

Piteå stad................................. 2,730 2,655 2,763

Summa 23,975 25,601 27,299

Under 10-års perioden 1896—1905 hade folkmängden ökats med

13,9 procent eller, om staden frånräknades, med 15,5 procent. Folkmängdstillväxten

inom landsbygden för hela riket utgjorde under motsvarande

period 3,2 procent.

I andra rummet räknades till trafikområdet delar af Arvidsjaurs,

Arjepluogs och Jokkmokks socknar; folkmängden i dessa socknar utgjorde

vid 1905 års slut respektive 5,906, 2,584 och 5,220 personer.

Af utredningen inhämtas vidare.

Under de senaste 20 åren hade inom det egentliga trafikområdet

den beskattningsbara inkomsten ökats med 105 procent, fastighetsvärdet

med 83 procent och bevillningen med 119 procent. Ett utveckladt vägnät

förefunnes redan och beslut hade fattats om ytterligare ^anläggningar.

Under sommartiden stode Piteå i daglig ångbåtsförbindelse med

en mängd orter vid kusten inom Piteå socken. Förutom genom de stora

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

kustbåtarna ombesörjdes daglig förbindelse fram och åter med Luleå

genom särskild ångbåt. Under år 1906 besöktes Piteå hamn af 923

fartyg med ett sammanlagdt tonnage af 359,267 ton. Af det egentliga

trafikområdets landareal, 476,499 hektar, utgjorde enligt den officiella

jordbruksstatistiken den odlade jorden 1,9 procent och den naturliga

ängen 5,5 procent, hvilka siffror dock torde vara alltför låga. Sädesproduktionen

vore otillräcklig för befolkningens behof. För att hvarje

individ endast inom det egentliga trafikområdet under år 1904 skulle

haft till sitt förfogande samma kvantiteter säd och rotfrukter, som

beräknats för hvarje individ inom hela riket, hade erfordrats en

import af 7,046 ton spannmål och 4,091 ton rotfrukter. Åtskilliga mejerier

funnos; med bättre kommunikationer skulle ladugårdsprodukterna

komma att vinna afsättning till de stora industricentra norrut i länet.

Stora arealer odlingsbar mark funnes af utmärkt beskaffenhet och intresset

för nyodling hade under de senaste åren varit mycket stort.

För jordens försättande i full växtkraft erfordrades betydande kvantiteter

kalk och andra gödningsämnen, hvadan järnvägen af dessa godsslag

hade att motse en ej obetydlig trafik. Kalk antoges komma att

hämtas från fyndigheterna i Bergsbyn vid den föreslagna banan Bastuträsk

Skellefteå Kallholmen. — För beräknandet af transporten af

skogsprodukter hade legat till grund en utredning af vederbörande jägmästare.

Den produktiva skogsmarken inom trafikområdet utgjorde

163,000 hektar, däraf 50,000 hektar tillhörde kronan. Härifrån kunde

under de närmaste 20 åren uttagas 106,500 kubikmeter årligen. De

för godstrafiken _ upptagna 25,300 ton trävirke utgjordes af sågadt och

hyfladt virke, slipers, sparrar, b}''-ggnadsvirke och pitprops. På grund

af ogynnsamma flottningsförhållanden, höga afgifter och långvarig flottning

ansåges dock för troligt, att äfven en del långtimmer skulle

komma att transporteras å järnväg. Fn järnväg ansåges äfven i öfrigt

skola verka till fördel för skogsskötsel!!. — I närheten af banans ändpunkt

vid kusten funnes 8 större sågverk; dessutom funnes ett stort antal

mindre sågar i olika delar af Piteå och Ålfsby socknar, däraf 11 i

närheten af banan. Inom trafikområdet funnes för öfrigt följande

industriella anläggningar: Storfors och Munksunds gjuterier och meka
niska

verkstäder, Piteå mekaniska verkstad, Piteå kakelfabrik, Piteå

kardfabrik, Pitholms snickerifabrik, Piteå ångbryggeri, Degernäs svagdricksbryggeri,

Roknäs vagnfabrik, Roknäs plåtslageriverkstad; ett stort

antal mindre tegelslagerier, Ålfsby tegelbruk vid Korsträsk invid stambanan

mellan Storsunds och Ålfsby stationer, byggdt efter nutidens

fordringar och beräknadt för en årlig tillverkning af en miljon tegel;

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Järnvägsstyrelsens

yttrande

om den

nya utredningen.

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 161.

garfverier i Håkansö, Sjulnäs, Roknäs, Lillpite, Öjebyn, Piteå, 4 stycken,

och Ålfsby, 2 stycken; kvarnar i Harrbäcken, Rosfors, Porsnäs, Alter,

Lillpite, Roknäs, Pitholm och Biåsmark, hvarförutom vid Storfors funnes

en ångkvarn, afsedd för förmalning af 50,000 tunnor spannmål årligen,

men som måst nedläggas af brist på kommunikationer. Talrika vattenfall

och forsar förefunnes i samtliga vattendrag inom banans trafikområde och

särskildt i Pite älf. Af fallen i Pite älf ägde staten fem stycken, representerande

omkring 34,000 hästkrafter, samtliga dock belägna väster

om stambanan. Den viktigaste af de i enskild ägo varande forsarna

vore Sikforsen, belägen vid den föreslagna järnvägens öfvergång öfver

Pite älf, hvilken fors ansåges utan svårighet kunna lämna inemot 10,000

hästkrafter. — Fisket i Piteå skärgård vore betydligt. Under de sista

tio åren hade i medeltal fångats omkring 520,000 kilogram fisk. Af

brist på tidsenliga kommunikationer hade betydande order ej kunnat

effektueras. — En mycket stor trafikant blefve hospitalet, _ för hvars

räkning årligen upphandlades exempelvis väfnader för omkring 12,000

kronor och flera hundra ton matvaror. — Enligt verkställda beräkningar

skulle transporten å järnväg för åtskilliga artiklar, exempelvis mjöl och

järnvaror, ställa sig billigare än sjötransporten på grund af vissa med

sjötransporten förenade kostnader. — De till grund för trafikberäkningen

liggande uppgifterna hade dels hämtats från den offentliga

statistiken dels meddelats af Piteå och Ålfsby bibanekommittéer och tillkallade

sakkunnige. Ledamöterna i dessa kommittéer och dessa sakkunnige

hade varit de personer, som måste anses mest förtrogna med

ortens produktions-, konsumtions-, handels- och samfärdsförhållanden,

såsom stadsfullmäktiges i Piteå ordförande och vice ordförande, stadens

borgmästare, kronofogden i Piteå fögderi, kommunalnämndsordföranden

i Piteå sockenj ortens störste handlande och industriidkare m. fl.

I den skrifvelse, med hvilken utredningen öfverlämnades, anförde

järnvägsstyrelsen.

Denna utredning hade lämnat det resultat, att årliga inkomsten å

banan skulle blifva 34,300 kronor — motsvarande omkring 612 kronor

för bankilometer — större, än hvad den första beräkningen utvisade,

under det att årliga driftkostnaden skulle minskas med 16,800 kronor,

eller med 300 kronor för bankilometer.

Hvad inkomstberäkningen beträffade, så hade ett mycket rikligare

arbetsmaterial för bedömande af trafiken å den föreslagna banan funnits

att tillgå vid den senaste trafikberäkningens upprättande, än hvad fallet

var, då den första beräkningen utfördes, hvilket ock visat sig vid upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

JCungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

skattningen af'' trafikomfattningen för de olika varuslag, som ansåges

komma att transporteras å banan, särskild t hvad beträffade skogsprodukter.

Styrelsen betviflade visserligen icke, att trafiken framdeles kunde

blifva af den omfattning, som nu beräknats, men ansåge, i likhet med

hvad som uttalades i styrelsens underdåniga skrifvelse den 9 februari

1906, att afsevärdt många år lcomme att ^förflyta efter banans öppnande

för trafik, innan så blefve förhållandet. A de ungefär likartade statsbanorna

Mellansel—Örnsköldsvik och Vännäs—Umeå hade trafiken, oaktadt

den bedrifvits i respektive 14 och 10 år å dessa banor, icke ännu blifvit

så stor, som den för banan Ålfsby—Piteå beräknade. Å denna sistnämnda

bana hade ju beräknats en årlig bruttoinkomst af 4,075 kronor

per bankilometer, under det att å de två andra här nämnda banorna

motsvarande inkomst år 1905 utgjort respektive 3,374 och 2,793 kronor.

Hvad driftkostnaden beträffade, hade styrelsen i skrifvelse den 9

februari 1906 ifrågasatt, att denna kostnad skulle kunna antagas till

endast 3,250 kronor för år och bankilometer, men sedan dess hade inom

statsbaneförvaltningen en afsevärd utgiftsstegring uppstått genom beviljade

högre aflöningar åt extra personal, en stegring, som i ännu större

grad komme att gifva sig tillkänna, då, såsom antagas kunde, hela den

ordinarie statsbanepersonalens löneförhållanden inom den närmaste tiden

komme att regleras. Af sådan anledning och då driftkostnaden per år

och bankilometer i medeltal under åren 1901—1905 för linjen Boden—

Bräcke med bilinjerna till Umeå, Örnsköldsvik och Sollefteå uppgått till

nära 3,900 kronor samt under år 1905 för bandelarna Vännäs—Umeå

och Mellansel—Örnsköldsvik till respektive 3,968 och 3,483 kronor,

funne styrelsen försiktigheten bjuda, att driftkostnaden per år och bankilometer

för bibanan Ålfsby—Piteå beräknades till 3,500 kronor, och

skulle således, under antagande därjämte att årliga bruttoinkomsten

blefve 228,200 kronor, årliga nettobehållningen af trafiken å banan uppgå

till 32,200 kronor, hvilket belopp motsvarade något öfver 0,7 procent å

den beräknade anläggningskostnaden, 4,580,000 kronor.

Någon direkt afkastning af det kapital, som eventuellt komme att

användas för anläggning af en bibana Ålfsby—Piteå, torde sålunda icke

vara att förvänta förrän flera år efter banans tillkomst. Däremot komme

med all sannolikhet, såsom d’Ailly äfven framhållit, trafiken å det

öfriga statsbanenätet att ökas, därest omförmälda bibana komme att

byggas. Styrelsen ansåge sig emellertid icke kunna angifva huru stor

ökning i statsbaneinkomsterna, som af nämnda anledning kunde vara

att påräkna.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 128 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

BastuträskUnjens

inflytande

på

trafiken å

statsbanan

i iifrigt.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161%

Beträffande afkomsten af den ofvan omförmälda linjen Bastuträsk—

Skellefteå—Kallholmen har bemälde d’Ailly i mars 1907 afgifvit en promemoria.

Däri har anförts följande.

Enär den genom tillkomsten af Piteåbanan för stambanan nya trafiken

hufvudsakligen utgjordes af konsumtionsartiklar samt andra förnödenheter,

och det måste antagas, att samma anledning, som gjorde

det sannolikt, att stambanan för dessas transporterande skulle föredragas

framför sjöled, förefunnes hvad anginge Skellefteåbanan, torde intet tvifvel

kunna råda, att icke jämväl denna banas tillkomst måste tillföra statsbanan

i öfrigt en ansenlig trafikinkomst.

Som emellertid i de primäruppgifter, hvilka legat till grund för trafikberäkningen

rörande Skellefteåbanan, icke särskildt angifvits den sannolika

storleken af den för stambanan nya trafiken, hade detta inkomsttillskott

ej kunnat direkt beräknas. Då dock storleken af ifrågavarande

trafik säkerligen måste stå i ett visst förhållande till folkmängden inom

respektive bibanors trafikområden, och man betänkte, att befolkningen

inom Skellefteåbanans egentliga trafikområde år 1905 uppgått till 53,943

personer, mot endast 27,299 personer inom Piteåbanans egentliga trafikområde,

måste man kunna antaga, att den förra banan kornme att tillföra

stambanan en betydligt större trafik, än den senare beräknats gorå.

Trafikinkomstens storlek vore emellerid icke endast beroende af godsmängden,

utan äfven af transportlängden, och då Skellefteåbanan, under

antagande af Bastuträsk såsom ändpunkt, anslöte till stambanan 130

kilometer sydligare än Piteåbanan, och den ojämförligt största delen af

den nya trafiken måste anses gå fram söder om dessa anknytningspunkter,

blefve Skellefteåbanans öfvervikt öfver Piteåbanan i afseende

på stambanan tillförd trafikinkomst icke så stor, som i afseende på nytillförd

godsmängd. Om man, ehuru detta ingalunda kunde vara fallet,

antoge, att minskningen i transportväg annullerade effekten af öfvervikten

i godsmängd, och att sålunda Skellefteåbanan tillförde stambanan

en lika stor nettoinkomst, som Piteåbanan beräknades göra, eller 150,000

kronor, måste detta anses vara särdeles lågt räknadt.

Tillsammans med den för trafiken å linjen Bastuträsk—Skellefteå—

Kallholmen beräknade nettoinkomsten, 92,800 kronor, erhölles då å byggnadskostnaden

för denna linje, 5,328,000 kronor, en afkomst af 4,56

procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 161.

•n TTMeUan V^innäs, utgångspunkten för den år 1896 öppnade bibanan

till Umeå, samt Boden, en sträcka af 287 kilometer, saknar norra stambanan

ännu förbindelser med kusten vid Bottniska viken. Att stambanan för

att rätt fylla sitt ändamål bör hafva en eller flera bibanor till kusten på

denna långa sträcka, torde ligga i öppen dag. Några på förhand gifna

punkter, hvarest dessa bibanor böra utgå från stambanan, finnas näppeligen,

men däremot bör tvekan ej kunna råda därom, att bland kustorterna

förnämligast två, nämligen städerna Skellefteå och Piteå

samt bygderna däromkring böra komma i åtanke vid anläggande af

dylika bibanor. Båda dessa bygder hafva en stor och starkt tillväxande

folkmängd; jordbruket och industrien hafva på båda ställena nått en betydlig.

utveckling och orterna synas vara stadda i starkt ekonomiskt

uppsving. Tvifvelsutan skola de ifrågasatta järnvägarna kraftigt bidraga

till ett ännu bättre utnyttjande af dessa orters rika naturliga tillgångar.

Å andra sidan är det påtagligen också af vikt för de inre delarna af

landet att komma i bekvämare förbindelse med dessa betydande kustorter.

Särskildt torde i sådant hänseende böra påpekas, att efter dessa

banors anläggning Boden, Gellivare och Kiruna från orterna omkring

Skellefteå och Piteå kunna erhålla lättad tillförsel af åtskilliga lifsförnödenheter.

Äfven för utvecklingen af stambanans trafik torde de ifrågasatta

bibanorna komma att få betydelse. Af den verkställda statistiskekonomiska

utredningen framgår, att eu afsevärd trafik är att förvänta

å dessa bibanor, och tydligen kommer en väsentlig del af denna trafik att

äfven passera större eller mindre sträckor af stambanan. Det synes mig

med goda skäl kunna antagas, att inkomsten af den sålunda tillkommande

trafiken å stambanan skall, sammanlagd med trafikinkomsten å

de nya bibanorna, inom eu ganska snar framtid ej blott betäcka driftkostnaderna

å de nj^a banorna utan äfven förränta deras anläffg-nine-skostnad.

. ö

Af de två hufvudsträckningar, som undersökts för bibanan till

Skellefteå, har linjen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen förordats så

väl af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län och järnvägsstyrelsen

som af de militära myndigheterna. Till förmån för denna

linje hafva uttalanden gjorts af, förutom Skellefteå stad, Malå, Norsjö

och försele socknar äfvensom Skellefteå socken med undantag af byarna

i Kåge älfdal. Däremot hafva invånarna i nämnda älfdal samt Byske,

Jörns, Arvidsjaurs och Arjepluogs socknar gjort gällande, att en linje

Jörn—Kåge—Skellefteå skulle erbjuda afsevärda fördelar framför Bastuträsklinjen.

Departe
mentschefens
yttrande.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Skillnaden, mellan de båda linjerna i fråga om längd och kostnader,

för Bastuträsklinjen 65 kilometer och 5,328,000 kronor samt för Jörnslinjen

69,2 kilometer och 5,088,000 kronor, är ej så stor, att däraf torde

kunna dragas någon bestämd slutsats till förmån för den ena eller andra

linjen. —"Ett tredje alternativ Bastuträsk—Skellefteå—Kåge med en

längd af 59,2 kilometer betingar en kostnad af allenast 4,895,000 kronor,

men denna sträckning synes ej hafva tillvunnit sig något allmännare

intresse och torde ej heller böra ifrågasättas.

För Bastuträsklinjen skulle enligt det sist framställda förslaget hamn

anordnas vid Kallholmsfjärden. Hamnen för Kågelinjen skulle blifva

vid Kågefjärden. Vid båda dessa fjärdar finnas goda möjligheter för

anordnande af tidsenliga hamnar. Lotsstyrelsen har emellertid ansett sig

böra gifva företräde åt Kallholmsfjärden. I fråga om denna föreligger

dessutom, att stadsfullmäktige i Skellefteå förklarat sig villiga att under

vissa villkor därstädes anordna en för rörelsens behof erforderlig. hamn.

Något dylikt åtagande har däremot ej gjorts beträffande hamnen i Kåge,

hvars försättande i tidsenligt skick enligt gjorda beräkningar skulle

kräfva stora kostnader.

Till förmån för Bastuträsklinjen talar den rika tillgången pa vattenkraft

i Skellefte älf. Fallen i älfven, ur hvilka omkring 25,000 effektiva

hästkrafter anses kunna med lätthet uttagas, böra kunna gifva anledning

till åtskilliga industriella anläggningar i närheten af denna

järnvägslinje.

Såväl Bastusträsklinjen som Jörnslinjen löpa under en stor de! åt

sin sträckning genom tätt befolkade trakter, som antingen ledan äro

odlade eller också hafva rik tillgång på lämpliga odlingsmarker, hvadan

linjerna i detta hänseende synas vara ungefärligen jämställda. Rika

kalkfyndigheter finnas i närheten af båda linjerna, möjligen i öfvervägande

grad vid Jörnslinjen. De verkställda trafikbeiäkningaina gifva

emellertid vid handen, att Bastuträsklinjen har bättre förutsättningar

för ekonomisk bärighet än Jörnslinjen. Inkomsten för transport af kalk

anses blifva större å Jörnslinjen, men i öfrigt synes Bastuträsklinjen i

allmänhet hafva företräde; särskildt gäller detta beträffande frakten af

trävaror, af hvilket godsslag Bastusträsklinjen på grund af särskilda

lokala förhållanden bör kunna påräkna en afsevärd trafikinkomst.

Äfven om transporten af trävaror ej skulle blifva så stor som påräknats,

synes mig i allt fall den störa trävarurörelsen vid och i närheten

af Skellefte älfs mynning och den däraf alstrade lifliga trafiken

vara faktorer, som fullt uppväga kalkindustrien och den förut omnämnda

kvarnrörelsen vid den nordliga linjen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Slutligen talar för förläggandet af banans utgångspunkt till Bastuträsks

station den omständigheten, att denna station ligger ungefär midt

emellan \rännäs, utgångspunkten för Umeåbanan, och Ålfsby station,

som föreslagits till utgångspunkt för den blifvande bibanan till Piteå,

samt att afståndet från de södra delarna af landet, därifrån den största

trafiken torde vara att påräkna, till kustlandet vid Skellefteå blifver

väsentligt kortare öfver Bastuträsk än öfver Jörn.

Jag finner alltså linjen Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen vara den

förmånligaste sträckningen för en förbindelseled mellan stambanan och

kusten vid Skellefteå.

I fråga om sträckningen af en bibana till Piteå har Kungl. Magt,

såsom redan nämndt, funnit en gjord framställning om undersökning

på statens bekostnad af en sträckning Piteå—Storsund icke föranleda till

någon åtgärd. En järnväg i denna sträckning skulle,. enligt hvad de

militära myndigheterna andragit, hafva ett större strategiskt värde än

linjen Ålfsby—Piteå, men i den allmänna samfärdselns intresse synes

den sistnämnda linjen vara att föredraga. Anordningar hafva för öfrigt

vidtagits, hvarigenom äfven denna linje kommer att blifva af värde i

försvarshänseende. För linjens anslutning vid Alfsby station talar dels

den omständigheten att Alfsbyn redan är en folkrik och väl bebyggd

ort samt medelpunkten i ett vidt utgrenadt vägnät, som förmedlar trafiken

till omkringliggande bygder, under det vid Storsund ej finnes

annan landsväg än utfartsvägen till Piteå, dels ock det förhållande att

järnvägen i en sträckning Ålfsby—Piteå bättre tillgodoser intressena å

båda sidor om Pite älf. Dessutom torde böra tagas i betraktande möjligheten

för industriella anläggningar vid fallen i Pite älf, särskild! Sikforsen.

Lika med Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län

och järnvägsstyrelsen finner jag mig alltså böra förorda sträckningen

Alfsby—Piteå. Kostnaden för denna linje jämte det förut omnämnda

föreningsspåret med stambanan i närheten af Frostträsk har beräknats

till 4,864,000 kronor, eller i rundt tal 4,870,000 kronor.

Med afseende å de fördelar ifrågavarande båda banor medföra för

vidsträckta trakter af Västerbottens och Norrbottens län, torde för anläggning

af en hvar af dessa banor böra stadgas såsom villkor,

att landsting, kommuner eller enskilda utfästa sig att kostnadsfritt

för banorna upplåta:

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med därtill hörande afdikningar, vattenaflopp

och parallellvägar;

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 161.

all mark för banbevakningsområden, hållplatser, bangårdar och vattenstationer

med tillhörande ledningar;

genom skogsmark en bredd af 15 meter å hvardera sidan af banans

medellinje samt, där arbetets beskaffenhet betingar en större bredd, hvad

som i sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna marken

växande skog;

all mark för till följd af järnvägsbyggnaden erforderlig anläggning

af nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda, vägar; äfvensom

rätt att efter behof i sjöar och vattendrag taga för järnvägsbyggnaden

och för banans trafikerande med mera erforderligt vatten, samt

att, där område icke anses böra för ändamålet förvärfvas, framdraga och

för framtiden underhålla för vattentagning erforderlig ledning;

dels och under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- eller

grustäkter med därtill hörande vägar och sidospår äfvensom för vattentagning

behöflig mark, att vid arbetets slut aflämnas i då befintligt skick;

att upplåtelsen jämväl skall innebära förpliktelse att lämna ersättning

för husflyttningar och olägenheter till följd af försvårad brukning och

förlängda vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet

de vara må, som kunna anses härflyta af det genom järnvägens anläggning

orsakade intrång;

att vederbörande utan kostnad för staten skola anskaffa och till

järnvägsstyrelsen öfverlämna alla för erhållande af lagfart å den upplåtna

marken erforderliga handlingar och kartor; samt

att vederbörande, när och hvar Kungl. Maj:t så pröfvar nödigt, vid

banlinjen till i orten gångbart pris skola tillhandahålla järnvägsbyggnaden

sågtimmer till ett sammanlagdt antal af 200 stycken per kilometer

af banans längd;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös för

hvad i ett eller annat afseende därutinnan kan komma att brista.

Bland de föreslagna villkoren hafva jämväl upptagits bestämmelser,

hvarigenom staten uttryckligen tillförsäkras för banornas anläggning och

trafikerande erforderligt vatten. Vidare hafva villkoren kompletterats

med ett tillägg om att markupplåtelsen skall innebära förpliktelse att

lämna ersättning för husflyttningar, som förorsakas af järnvägarnas

anläggning. Dessa bestämmelser hafva visat sig vara behöfliga lör att

staten, såsom afsedt är, skall undgå alla kostnader af ifrågavarande slag.

Dessutom har äfven influtit uttryckligt stadgande därom, att vederbörande

skola utan kostnad för staten anskaffa och till järnvägsstyrelsen

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 161.

öfverlämna alla för erhållande af lagfart å den upplåtna marken erforderliga

handlingar och kartor.

1 likhet med hvad jag yttrat vid föredragning af frågan om anläggande

af statsbanan Järna—Nyköping—Norrköping, tillåter jag mig

äfven här erinra om angelägenheten af att vid upplåtelse af mark för

ifrågavarande banor erhålles tillräckligt utrymme för framtida utvidgningar

af bangårdar och hallplatser samt rymliga bostäder åt järnvägens

personal.

t Såsom särskild förutsättning för byggandet af banan Bastuträsk—

Skellefteå—Kallholmen torde böra bestämmas, att före arbetets påbörjande

skall föreligga ett ovillkorligt åtagande af Skellefteå stad att i

Kallholmsfjärden anordna en tillfredsställande hamn till den tid, då järnvägsbyggnaden

beräknas vara färdig.

Då högst betydande belopp och tillgängliga arbetskrafter under de

närmaste åren torde komma att tagas i anspråk för andra synnerligen

viktiga järnvägsanläggningar, lära svårigheter möta att redan nu påbörja

båda de banor, hvarom här är fråga. Lika med järnvägsstyrelsen och

på de af styrelsen anförda skäl finner jag vid sådant förhållande, att

banan till Skellefteå bör byggas i främsta rummet.

Under åberopande i öfrigt af den byggnadsplan, som jag vid föredragning

förut denna dag af fråga om anläggning af en statsbana från

Järna till Norrköping framlagt, får jag alltså hemställa, att Kungl Maj:t

måtte föreslå Riksdagen

att, under förbehåll att härofvan beträffande hvarje särskild bana

omförmälda villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark in. m. iakttagas,

besluta anläggning af statsbana,

dels från Bastuträsks station å norra stambanan till Skellefteå och

vidare till Kallholmsfjärden för en beräknad kostnad af 5,328,000 kronor,

dels och från Ålfsby station a norra stambanan till Piteå, hvarför

kostnaden beräknats till 4,870,000 kronor; samt

att för påbörjandet af förstnämnda bana för år 1908 anvisa ett

belopp af 800,000 kronor, att utgå från riksgäldskontoret.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Plöghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnade, att proposition

i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

O. G. Rehn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regel

iteii

: >T,

saft .'' Jfe*Ä;"

smibmZr

Norrniarii , . <-*

>• '' . '' i

f-flafps

</V'' !lrn/"vr

ISK-uäVv

;4A,e:

; 7N*a- '' *»•>. iTfotöföli

Jtfretifrwr

Ifcgwäö''

fyåvfåawm

mfSm*

Mv

®s

S&ätAV

mgtt;%

''}-■ XV.- *

v.i

lvm

KM»

•V^aXXr.

ip» i

^ft.VvaAirÖLÄ^t

^ 10G.1 .ijfiBj

ÉéÉ$é?^

■^-- *• r J

f"’-Ä;.'',:

r*l* /Å''7''

5».isä

3*%^

imdnäsot

é?m

**$*&£*,

.Gammelsi;

; .-Kw

i^uiflep

tvP. ;''•’"

%&Ä-'' ''.

;iir/U>[

wm&%

■A t

0®$

Phiftal,

|^r// ''%a?irt£

]Ut)0

«

-4* ,

tf*.»».

''•klnytyf/jirn

|i§ jåSftf

pir*-

Stock]iffJrft^

AAmvmiV’

åm£v

SS®^ •''• V ‘ •?C''i- - f .”

%:»y^

wwuiwf$?£y, * "

fhiäsv

''%km?rm.

'' v fBccnc^M

•^LVvvsVy.

''BYl\TOv\vii^

ri»?-vÄv

*. •-->•<

iKlnppen

StaähMf-,

YiTftwäs^årdei

tskör

Aångzun<L

TyZJ-st''

''■Kisa

. A ‘''- ^Ihithcx

P¥w$

*48™

~ ''$*• V3.V

"''SträmÅä-''

7W*

\ärdeii

•MM*

®oe*£

^ C?4. •®m,i

'' ■ -/av/.

isätta

■'' 3*

-/!■; ^ IV.

^t^Ston/runde]

jjnjfr&ity

■fyjg&ton.

M

Mannas}

trwöra

JfalsÖTfr*

Svea]te}.

īi

S&irtori

2™éä$|

!§}{/skär

LÅngnä»''

Jj.MtvuiJhatttx

irön

s§fiagci]tcm

munn 1

A**-

BätshatnXt

Stprstraiu

V %

8ven»\rs*B

(^)M»Ö^/7/7uZ0l

STckcn

%$&% g Wmt

£r- .•

B»*.

■■ii:r TvOrålj.-IJlVl

" . ■ iIH>*.''.

Morcshs^

r^w- v -i

* & r v ^; Mlmynn ;

.f9,*#*L '',1^''■!>''

lar.''fit£vK

^ JEwW

^T^eryskär

1 V
-

Bergshärsgr^> £

sss

Koholji

luntorna

MsiÄ

3LL ‘ • k Qp. •-

’kfväiiiröyi\

hKm

ikaton ^L.Jlönnskär

Piteå, stad

HaUshåP

pr|©f

idskäret

1: 200000

J__L

.?___^ Kilometer

fältskär

__

R:,Xnis

yifcikfi

-i
-

•• i

rrt.

-.; .^.1

lö

''3^leiirai

ma

Bfeae

r

1

Han. Stab. Lit.Ausi.Stocka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hipwtyert^i

■ StarriTyrtni

lu^uiuvnnmv^

•■.jesowii
-

WtnyXfZ,

jwpw

''Ytterstf,

\ *yF<i Utströ/

fyförs

pnM

''-MedLä,

^tvimbsyks^cdt

''l^tärriyMf

r ''

/ fyjbuiasn

.tiiujsjtiiuJéj{

Narr&.alr.

ggPjgls

''J&lfnfors

j. * |4 ,wa

lujtulV

58

»w$>SÖi

tXW.: -vÄ

''{SåMvä

Mullig

r/räÄik

>.>-V

''S^ JsundäJ$t*r

Li,ilbajju‘n

y lityblidt yr;

''ij&wåyfa *0jb
-V

-, . v

■ry of

viiävn

btfjnydjc^

f^tidggF^j

m

f^erftiwä

tlhäpdftaék

åjjftxZÉS

•''•- • .“v5w- "rf’-'' .

,_\

tUtingen

ihrsltbrs * <fi

Bynkei^uideiv ^

53 .fa,®’ ‘ )\7Lirufeifrrb(ni

iMtb^fo^iiäe/i

i^h:»tff rundel

i*Ä ■ v \ *:

P ^Jfarnnshör

fyf&jjjjdjdki

Ö.Tjfc\li!?ffiih‘d

■■■''■:-■ ••''•

Bftfixinäs

rättnu

mäsuddrm.

■Öniiättgci,

sillijxfsk

iär&en.

ittörit

ovtuItxväVv

105,o ,

)stnäsudden

Löflund

{ovihsön

(en,*»

\- •li-".;

''izinJiäUan

>-j^löbpC

k.

mäsudcLun

lifftfjärden

''^trde/ru/ulst

Rbacfta

tyll Mim

(j^NorrsTtär

t

Hvju/ji

^Gråsidan.

• ?v^34

Q&njjF3j:

juni iris

7$toiyffhth^

BÄI

ison.

68.0X

bunden;

StpttrSsi

fr

''äng såg

laiJipsjyruit]

W?rr»

|^j$»<§77.f//7Wujj

J Sin fjun

X^eäaker^d
-

^^Jtgrundsudde

(jjjlheryét

‘»ipfis

■^wwj>

/ <£ *«&•''•

l-Jiadib

ftri

VtSBvusv.

\Jioctvalfnrl

•ii -

,U,^tirwt *''f j

ir''" l

_P^SÉ/abb^ä

^ s •£ Si

n&jiilid&i -/%-

1:200000

WlräökfiJt

74ÉIL__ yfsjf^

fåföra-fr

J)Sniiiti\

:SS£i

VKSXstSi

»i*Aä»W

SB

—i ^.’ ,aalt4

tf/JSSHS

UKUn/Ttii

•>,

-S

2g»E

(peri. Stab. Lil Ansf.Stockh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1907:148 Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj.ts proposition angående anläggning af bibanor från norra stambanan till Skellefteå och Piteå, dels ock i ämnet väckta m s. 1 i texten