Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om enskilda vägar på landet

1907-03-08 · 122 sidor, varav 116 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 116 av 122 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:88, Med förslag till lag om enskilda vägar på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts Nåd Proposition N:o 88.

1

N:o 88.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om enskilda vägar på landet; gifven Stockholms slott

den 8 mars 1907.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om enskilda

vägar på landet.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag om enskilda vägar på landet.

Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1 §.

Denna lag afser enskild väg å landet, som för en eller flera

fastigheter är till stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor

eller för utfart eller eljest.

2 §■

Är för fastighets ändamålsenliga brukande af synnerlig vikt, att

väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets område, och kan ej

sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån

upplåtas den mark, som till vägen åtgår.

3 §•

Pröfvas väg, Som är anlagd öfver en fastighets område, vara af

synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall vägen

upplåtas till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle

lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare

om underhåll af väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

3

4 §•

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behof, tillika af

synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall

denna fastighet deltaga i vägens byggande; vare ock ägaren skyldig

upplåta mark, som af fastighetens område till vägen tarfvas.

Såsom byggande af väg anses i denna lag jämväl omläggning

eller väsentlig förbättring af väg.

5 §•

För upplåtelse af mark till väg, så ock för annat intrång, som

orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas

eller, där ersättningstagaren själf är väghållningsskyldig, honom vid

väghållningsskyldighetens fördelning till godo räknas.

6 §•

Väg, som pröfvas vara till stadigvarande nytta för två eller flera

fastigheter, skall af dem gemensamt underhållas.

Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg galle ej allenast

underhållet den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vintertiden

vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning,

afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastigheter,

som skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning,

hvari de beräknas komma att begagna sig af vägen.

8 §•

I afseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som

tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvaren och för annan

fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehafvare eller ägare för bidrag,

som förfallit till betalning, innan han blef innehafvare eller ägare.

Fastighets vägunderhåll ligge å den, som fastigheten äger eller

brukar. Är fastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet

denne.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

9 §•

Väg skall byggas och underhållas så. som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den män sådana tarfvas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll af väg till

större bredd än 3,6 meter, oberäknadt diken.

10 §.

Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej de

våghållningsskyldige annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,

att en hvar af dem står i ansvar för viss sträckning å marken. I

fråga om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva sådan

kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam,

skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två eller

flera våghållningsskyldige efter ty skäligt pröfvas.

Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga

är om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bar eller dess

öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter,

som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där

större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.

I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning

af väg verkställas särskilt för byggandet, särskildt för underhållet

den tid mark är bär och särskildt för vinterväghållet.

11 §•

Kan ej öfverenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga

eller begagna väg öfver annan fastighets område eller om fastighets

skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll; då skall saken

företagas till pröfning vid förrättning på stället i den ordning nedan

stadgas.

12 §.

Rätt att påkalla förrättning, som i denna lag afses, så ock att

därvid föra talan'' tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå,

dess ägare. År enligt 8 § annan än ägaren pliktig svara för fastighets

vägunderhåll, äge ock han äska förrättning för bestämmande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af detta underhåll äfvensom föra talan vid hvarje förrättning, där

fråga är om underhållet.

Är fastighet, öfver hvars område väg skall byggas, upplåten under

nyttjanderätt, vare jämväl nyttjanderättshafvaren berättigad att föra

talan vid förrättning angående vägens byggande.

13 §■

Till företagande af förrättning enligt denna lag skall Konungens

befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare, kronobetjänt

eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning och

beskaffenhet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande

ägares och innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon

till förrättningsman föreslagit, och finnes ej förslaget godkändt af

öfriga uppgifna sakägare, förelägge Konungens befallningshafvande

dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar,

där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid

förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande,

huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej

stridighet, varde den föreslagne förordnad, där han finnes lämplig, och

laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit

föreslagen, förordne Konungens befallningshafvande som skäligt pröfvas.

14 §.

Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid

förrättningen biträdas af två gode män, hvilka af sakägarne eller, om

dessa ej åsämjas, af förrättningsmannen utses bland dem, som äro

valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola

tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

15 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen

ersättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare

i enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller

varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller

annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast

förskjutas. Blifva vid förrättningen flera till väghållningsskyldighet

bundna, skall den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt pröfvas.

16 §.

I fråga om förrättningen skola bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan,

i hvad de afse annan landtmäteriförrättning än laga skifte, så

ock hvad i 17 kap. samma stadga föreskrifves angående protokoll vid

landtmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock

med iakttagande att en hvar sakägare skall medelst skriftlig kallelse,

som mot bevis honom tillställes, om förrättningen särskildt underrättas;

och skall hvad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller

om landtmätare i afseende å förrättning, hvarom i denna lag stadgas,

lämpas till förrättningsman.

Är landtmätare förrättningsman, må däraf ej föranledas vidsträcktare

tillämpning af skiftesstadgan än nu är sagdt.

17 §•

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:

huruvida väg öfver fastighets område må för annan fastighet

byggas eller begagnas;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning

i öfrigt;

huruvida ersättning bör gäldas för intrång, i hvilket fall den

skall uppskattas till visst belopp i penningar att utgå för en gång,

där ej sakägarne annorledes åsämjas;

hvilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande

eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i

skyldigheten skall en hvar fastighet åligga;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

huru, för det fall att icke hvarje vägliållningsskyldig skall stå i

ansvar för viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg

skall besörjas samt i hvad mån och å hvilken tid bidrag in natura

eller i penningar skall af en hvar för ändamålet utgöras;

hvilken väglott i annat fall skall åt hvarje vägliållningsskyldig utläggas;

samt

huru utgift för förrättningen och annan de väghållningsskyldiges

gemensamma kostnad skall mellan dem fördelas.

18 §.

Förrättningsmannen skall söka att såvidt möjligt mellan samtliga

sakägare åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker,

särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt

medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att

dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla

med mindre den varder af vederbörande myndighet godkänd.

19 §.

I den mån ej enligt 18 § förening mellan sakägarne kan åstadkommas,

varde saken af förrättningsmannen med gode männen, där

han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade

grunder; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande

frågor blifvit genom förening afgjorda eller behörigen utredda, på grund

af hvad sålunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande

i saken. Härefter förklaras förrättningen afslutad med tillkännagifvande,

att den därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja

sin talan.

20 §.

Afskrift af förrättningsprotokollet, det i 19 § omförmälda utlåtande

och de vid förrättningen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen

inom trettio dagar efter förrättningens afsilande öfverlämnas

till någon i orten boende pålitlig person, som af sakägarne utses

att emottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos honom

tillgängliga för en hvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

21 §•

År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust

inom nittio dagar efter förrättningens afstötande instämma samtliga

öfriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i afseende å stämningens delgifning

livad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om

stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Klandras ej förrättning så som i 21 § sägs, gånge det därvid

meddelade utlåtande, i hvad det afser annan fråga än i 29 § omförmäles,

i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

23 §.

När stämning, hvarom i 21 § förmäles, är utfärdad, skall domaren

därom genast underrätta förrättningsmannen, hvilken liar att till domstolen

insända det vid förrättningen förda protokoll och öfriga handlingar,

som saken röra. Efter målets slutliga handläggning skola handlingarna

från rätten insändas till länets landtmäterikontor för att där

förvaras.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att

inom ett år efter dess afslutande insända protokoll och öfriga handlingar

till landtmäterikontoret.

24 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra

om bättre rätt till hvad såsom ersättning enligt 5 § skall utgå, skall

den tvist hänvisas till särskildt utförande.

25 §.

Har, efter ty i 24 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom

ersättning för intrång skall utgå, varde beloppet nedsatt i länets ränteri

och stånde sedan i afbidan på tvistens slutliga afgörande i kvarstad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kunyi. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

År ersättningen bestämd att utgå på eu gäng, må ej arbete å

annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan

ersättningen blifvit till ersättningstagaren gulden eller, efter tj nyss

år sagdt, i ränteriet nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt

inom tid, som genom förening eller eljest i laga ordning blifvit

bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det

ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan förfallen.

26 §.

Är genom förrättning eller dom bestämdt om byggande eller

underhåll af väg, hafve en hvar fastighet, som, efter ty bestämdt är, har

att deltaga i kostnaden för vägen, äfven mot ny ägare af fastighet,

öfver hvars område vägen är lagd, rätt att begagna densamma.

27 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgas,

förening i fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det

föreningen ingicks, en hvar sakägare, ändå att föreningen är sluten

för längre tid, påkalla ny fördelning af underhållet, dock skall i ty

fall föreningen tillämpas intill dess den nya fördelningen vunnit laga

kraft.

Är förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad

och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som däri deltagit, låta

intaga föreningen i domboken hos häradsrätten i ort, där fastighet, som

föreningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot

framtida ägare eller innehafvare af den fastighet, så ock, där intagandet

i domboken ägt rum sist vid det ting, som infallit näst efter två månader

sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men

före dess intagande i domboken blifvit ägare eller innehafvare. Förening,

som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet; som

tillhör kronan eller allmän inrättning, hafve dock ej verkan mot

senare innehafvare, med mindre föreningen blifvit af vederbörande

myndighet godkänd.

28 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna

väg öfver annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vägs byggande eller underhåll blifvit genom förening eller eljest i laga

ordning afgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i

synnerlig män inverka, äge en hvar sakägare påkalla frågans återupptagande.

Försummar väghållningsskyldig att den tid mark är bar underhålla

sin väglott i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter

tillsägelse, må annan underhållsskyldig genom två ojäfvige män, af

hvilka den ene skall vara kronofogde, länsman, nämndeman, ledamot

i ägodelningsrätt eller god man vid landtmäteriförrättningar, hålla

syn, hvartill den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid

vitsordad, förelägge synemännen den försumlige viss tid, ej kortare

än åtta dagar, inom hvilken han skall hafva botat bristen vid äfventyr,

att densamma eljest må afhjälpas af den, som synen påkallat. Därefter

njute denne hos den försumlige utmätning ej mindre för synekostnaden

än äfven för verkställd väglagning med det belopp, hvartill arbetet af

synemännen uppskattats. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt

klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare

sin talan kvitt.

Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla

väglott, och varder ej bristen ofördröjligen efter tillsägelse afhjälpt,

äge annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den försumlige

betalning för hvad han visar arbetet skäligen hafva kostat.

30 §.

Vilja de väghållningsskyldige förena sig att för öfvervakande af

vägs underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.

Kan ej förening träffas, skall likväl tillsyningsman utses, där minst

fem väghållningsskyldige det fordra. Blifva de väghållningsskyldige ej

om valet ense, skall Konungens befallningshafvande på anmälan utse

tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, hvad arfvode bör honom

tillkomma och huru det bör mellan de väghållningsskyldige till utgörande

fördelas, allt efter ty skäligt pröfvas.

Tillsyningsman entledigas af de väghållningsskyldige, såvida de

därom äro ense. I annat fall må frågan af en hvar underställas pröfning

af Konungens befallningshafvande, som efter omständigheterna förordnar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

Där till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs underhåll

utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot

försumlig väghållare enligt 29 § gäller om annan underhåll sskyldig i

stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.

31 §•

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid häradsrätten i

den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är

belägen.

I afseende å Konungens befallningshafvandes behörighet i frågor

enligt 13 och 30 §§ skall hvad nu är sagdt äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 13

och 30 §§ omförmälas, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

33 §.

Hvad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tilllämpliga

delar beträffande grufva, bergverk, vattenverk, fabrik eller

med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att

till fast egendom hänföra.

34 §.

Om byggande af väg i anledning af laga skifte så ock om

inmutares och grufägares rätt till väg är särskildt stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition No 88.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

Är vid denna tid skyldigheten att underhålla väg genom dom

eller eljest mellan två eller flera egendomar fördelad, göres i fråga

om sådan fördelnings giltighet ej genom denna lag ändring; dock att

i hvarje fall efter tio år från lagens ikraftträdande en hvar sakägare

må i enlighet med denna lag påkalla ny fördelning, och skall

därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit

laga kraft.

I afseende å äldre fördelning, som här afses, skola stadgandena i

29—32 §§ äga motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 88.

18

Utdrag af protokollet öfver jordbruksäreliden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet den 26 oktober 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

PiOOS,

Juhlin och

Swartz.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Medan det allmänna väghållningsbesväret på landet genom lagen

den 23 oktober 1891 erhållit en mera tidsenlig reglering, kvarstår såsom

ännu olöst frågan om ett bättre ordnande af besväret med byggande

och underhåll af enskilda utfarts- och byvägar. För denna fråga har

emellertid sedan länge, gång efter annan, inom Riksdagen genom enskilda

motionärer påkallats uppmärksamhet; och då jag nu går att i

underdånighet för Eders Kungl. Maj:t anmäla ett förslag i ämnet, torde

det vara lämpligt att till en början erinra om de hos Riksdagen derutinnan

tillförene alltifrån det nya representationsskickets införande framburna

motioner och hvad i anledning af dem förelupit.

Fråga otu

bättre ordnande

af besväret

med byggande

och underhåll

af enskilda

utfarts- och

byvägar.

Historik.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1867 ärt riks■ Vid 1867 års riksdag väcktes två motioner rörande indelning och

dag'' underhåll af byvägar. I den ena af dessa motioner föreslogs underdånig

skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utfärdande af författning

därom, att till byvägar skulle räknas sådana, Indika till kyrkoväg af

något hemman inom socknen gagnades; att i underhållet däraf skulle

deltaga alla hemman inom socknen, som sig af vägen i nämnda egenskap

eller i och för så kallade hemkörslor betjänade; att vägen, som årligen

borde synas af någon därtill af kommunen vald sakkunnig person,

borde till underhåll på ofvannämnda hemman delas efter förmedlade

hemmantalet, samt att försummadt underhåll af sådan väg skulle medföra

samma påföljd som angående allmänna vägarnes vidmakthållande

sommar- och vintertiden vore stadgadt. 1 den andra motionen hemställdes

om berättigande för kommunerna att socknevis utse dels taxeringsman,

som taxerade och fördelade byvägarne mellan dem, som begagnade

desamma, så att hvarje skifte Unge sin del, där det lägligast folie, dels

ock tillsyningsman med åliggande att årligen s}rna de sålunda indelta

byvägarne och efter verkställd besiktning låta på den tredskandes

bekostnad för lega iståndsätta det bristfälliga vägstycket.

Lagutskottet, som öfver dessa motioner afgaf utlåtande, afstyrkte

desamma. För såvidt- afsikten med den förra motionen vore att få bestämdt,

att till byvägar skulle räknas sådana, hvilka till kyrkoväg af något

hemman begagnades, samt att alla hemman inom socknen, som sig af vägen

i nämnda egenskap eller för så kallade hemkörslor betjänade, skulle deltaga

i vägens underhåll, erinrade utskottet, att hvad i detta afseende

föreslagits icke innefattade annan ändring i hvad redan genom Kungl.

resolutionen på adelns besvär den 8 januari 1735, § 8, vore stadgadt

än att deltagandet i underhållet af vägen skulle inskränkas till de hemman

inom socknen, som sig af densamma betjänade, med befrielse för de

utom socknen belägna hemman, som däraf hade gagn, hvilket icke torde

kunna anses vara en förbättring af stadgandet. Beträffande åter de af

samme motionär föreslagna föreskrifterna angående underhållsskyldigheten

af dessa vägar och kontrollen därå, skulle, därest samma förslag

bifölles, följden blifva den, att äfven enstaka belägna hemman, försedda

med en enda åbo, finge ovillkorlig förpliktelse att, ehvad hinder än kunde

möta, vid äfventyr af laga ansvar hålla godkänd utfartsväg äfven där den

icke af annan än samma hemmans åbo begagnades. Ett sådant den lagstiftande

maktens ingrepp i den enskildes beslutanderätt i fråga om angelägenheter,

som honom ensam anginge, torde icke kunna förordas. Förslaget

om väghållningsskyldighetens utgörande efter förmedlade hemmantalet

torde icke heller böra tillstyrkas. I anseende till de skiljaktiga för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hållanden, som med byvägar ägde ruin, syntes det åsyftade resultatet:

en på samma gång rättvis och billig fördelning af ifrågavarande besvär,

snarare vinnas med bibehållande af den i las: stadgade grunden för

deltagandet, nämligen det gagn, vägen för hvarje delägare medförde;

och ehuru vid bestämmandet häraf kunde möta svårigheter, torde dessa

dock icke vara större än att de kunde på vanlig tvisteväg undanrödjas.

I öfrigt sammanfölle motionerna på det närmaste med ett vid nästförutgångna

riksmöte framställdt förslag till ordnande af ifrågavarande angelägenhet,

hvilket förslag icke vunnit Rikets ständers bifall. Sammansatta

lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som öfver samma

förslag afgifvit utlåtande, hade, i fråga om äfven då föreslagen taxering

och delning af byvägar genom af kommunerna utsedde gode män, yttrat,

att enär, äfven om man antoge, att byvägar icke vore att anse såsom

byalagets enskilda tillhörighet, öfver hvilken de ägde att efter godtfinnande

förfoga, förhållandena på särskilda orter vore så olika, att de

ej kunde genom ett allmänt stadgande regleras, utskottet ansåge denna

angelägenhet böra öfverlämnas åt byamännen själfve, hvilka ju alltid

ägde att, där öfverenskommelse om vägarnes delning och underhåll ej

kunde åvägabringas, få tvisten sliten vid vederbörlig domstol. Delande

dessa åsikter, hemställde lagutskottet, att ifrågavarande motioner icke

måtte vinna bifall.

Denna hemställan bifölls af båda kamrarne.

I eu vid 1869 års riksdag väckt motion föreslogs aflåtande till mo än rikt.

Kungl. Maj:t af skrifvelse i syfte, att för byggande och underhåll af dag''

by-, kvarn-, kyrko- och utfartsvägar skulle tillämpas samma grunder

som gällde i afseende å allmänna lands- och häradsvägar, dock att

hvarje socken härvid skulle utgöra en samfällighet för sig med skyldighet

för kommunalstyrelsen att utan ersättning hvarje år afsyna förstnämnda

vägar och att låta afhjälpa därvid befunna brister på den

försumliges bekostnad samt exekutivt uttaga ersättningen. Till stöd

för denna framställning anfördes, att ifrågavarande vägar vore högst .

behöfliga för den allmänna trafiken; att långt afsides belägna hemman

och byar icke billigtvis borde ensamma vidkännas skyldigheten att

bygga och underhålla långa sträckor af sådana vägar, samt att denna

skyldighet fördenskull borde fullgöras efter enahanda grunder, som för

underhållet af lands- och häradsvägar vore bestämda.

I häröfver afgifvet utlåtande anförde lagutskottet:

Genom Kungl. resolutionen den 8 januari 1735 vore stadgadt, att

s. k. byvägar böra underhållas af dem, som sig däraf betjäna, och då

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kurtyl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

detta stadgande hade sin naturliga grund däruti, att dylika vägar icke

kunde anses vara af något synnerligt gagn för den större allmänheten

utan hufvudsakligen endast för det eller de bylag, dit de ledde, torde

det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring. I den mån en

enskild väg, som tjänade till utfartsled för by eller hemman till kyrka,

kvarn eller annan plats, började att allmännare begagnas, ankomme det

på vederbörande myndighet att, efter därom väckt fråga, pröfva, huruvida

en sådan väg måtte till allmänt underhåll indelas. Härigenom

vore delägare i by- och utfartsväg beredt allt det skydd för obehörig

tunga, som skäligen kunde begäras. Ty om man å ena sidan borde

söka att från enskilde lyfta sådana bördor, som rätteligen ålåge kommunen,

hade man å den andra att tillse, att besvär, hvilka, till följd af

sin natur, borde drabba den enskilde, ej blefve kommunen pålagda.

På dessa skäl hemställde utskottet, att förslaget måtte af Piksdagen

ogillas.

Kamrarne biföllo denna hemställan.

lan drs riks- En vid 1871 års riksdag väckt motion med förslag, att samma före
dag

skrifter, som gällde för underhåll och afsyning af allmänna vägar, måtte

blifva gällande äfven beträffande by- och utfartsvägar, kom ej under

Riksdagens behandling.

ltrt års riks- Förnyade framställningar i ämnet gjordes i tre motioner vid 1872

dag- års riksdag. Den ena af dessa, hvilken afsåg, att äfven byvägar måtte

upptagas till allmänt underhåll, afstyrktes af lagutskottet under åberopande

af samma skäl, som anförts emot nyss omförmälta vid 1869

års riksdag väckta förslag i enahanda syfte. I fråga om den andra

motionen, innefattande förslag, att byvägar skulle för underhåll indelas

på de hemman, verk och lägenheter, som sig däraf begagnade, att

egendomarnes uppskattningsvärden skulle utgöra delningsgrunden och

att vägarne skulle årligen afsynas på sätt för de allmänna vägarne funnes

stadgadt, erinrade lagutskottet — likasom vid 1867 års riksdag — om

omöjligheten att genom ett allmänt stadgande, sådant som motionen

afsåge, reglera de på skilda orter så olika förhållandena i afseende å

byvägar, och om lämpligheten att förty öfverlämna denna angelägenhet

åt byamännen själfve, hvadan jämväl denna motion af utskottet afstyrktes.

I den tredje motionen föreslogs ett stadgande, att, där enskild väg blifvit

efter gemensam öfverenskommelse inför häradsrätt på vederbörande

hemman till underhåll indelad, det skulle, där ej annorlunda öfverenskommits,

åligga kronobetjäningen att, emot ersättning af de väghållnings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skyldige och på enskild delägares anmodan, syna vägen och tillhålla

den försumlige att bättra därvid anmärkta brister. Sistnämnda motion

behandlades af tillfälligt utskott, som afstyrkte densamma, under framhållande

hufvudsakligen, att ett stadgande af det utaf motionären föreslagna

innehåll icke kunde anses vara af förhållandena påkalladt.

Lagutskottets hemställanden i afseende å de två förra motionerna

biföllos af Riksdagen likasom det tillfälliga utskottets rörande den tredje

motionen af vederbörande kammare. Ingendera motionen föranledde

alltså någon vidare åtgärd.

Vid 1873 års riksdag väcktes ånyo motion om byvägars upptagande is7s år» rikt.

till allmänt underhåll efter vissa angifna grunder. På lagutskottets da,Jafstyrkande

hemställan blef jämväl denna motion af Riksdagen afslagen.

Samma utgång erhöll en vid 1875 års riksdag framburen motion is7s år» rit»- med förslag att antingen underhållet af by och utfartsvägar skulle åligga da9''

den eller dem, öfver hvilkas ägor vägarne ginge, eller ock kommunerna

skulle äga att inom sig utse två eller flere män, hvilka på begäran af

delägare i by- och utfartsväg skulle dels kunna verkställa fördelning af

sådan väg, hvilken fördelning skulle lända till efterrättelse till dess,

i händelse af klander, domstolen annorlunda åtskilde de tvistande, dels

syna vägen, hvilken syn skulle genast på den tredskandes bekostnad

kunna tillämpas, med rätt dock för den missnöjde att efter befogenhet

klandra densamma. Beträffande motionens senare del åberopade lagutskottet

enahanda skäl, som gentemot förslag i samma syfte förut å

utskottets sida framhållits; och i afseende å förslaget, att underhållet

af by-och utfartsvägar skulle åligga dem, öfver hvilkas ägor vägarne

ginge, anförde utskottet, att utskottet ansåge en sådan förändring

desto mindre lämplig, som därigenom utan tvifvel skulle föranledas, ej

mindre att kostnaden för underhållet blefve orättvist fördeladt mellan

dem, som hade att detsamma vidkännas, än äfven att mången, som af

dylika vägar hade gagn, blefve från allt bidrag till deras underhåll helt

och hållet befriad.

Frågan återkom sedermera först vid 1885 års riksdag, därvid två isss är» rik»- motionärer hvar för sig, under påpekande af otillräckligheten utaf i ämnet da9- gällande stadganden, framställde förslag om underdånig skrifvelse till Eders

Kungl. Maj:t med anhållan om xitarbetande och framläggande för Riksdagen

af förslag till lag, enligt den ena motionen, om byvägars byggande

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

och underhåll, samt, enligt den andra, om upparbetande, fördelning och

underhåll af enskilda s. k. utfarts- och byvägar.

I den senare motionen framhölls därjämte, bland annat, att en viss

skiljaktighet borde få anses äga rum mellan väg inom by (byväg) och

väg från by (utfartsväg). Beträffande egentliga byvägar eller vägar inom

by, så syntes dessas underhåll böra åligga bymännen själfva, dock ej

allenast ägare af jordbruks- utan äfven annan fastighet, men efter en

bestämd och rättvis grund, så att aflägset boende ej blefve mer betungade

än de till allmän farväg närboende. Vidkommande däremot utfartsvägar

eller vägar från by, så vore dessa för mer allmänt bruk afsedda

och begagnade. De kunde betraktas som gemensamma för en hel

kommun, och deras underhåll borde därför, enligt motionärens förmenande,

rätteligen blifva en kommunalangelägenhet. Ehuru motionären

ej tilltrodde sig kunna framlägga något detaljeradt lagförslag, vågade

han dock antyda några grunder för en lagstiftning i förevarande ämne.

Med afseende på de förhållanden, som förefunnes inom den ort, han tillhörde,

syntes honom följande vara att beakta:

l:o) a) att, därest för väg inom by och väg från by enahanda

stadgande ansåges böra gälla, alla jordägare och industriidkare, som

bodde utefter dylik väg och sig däraf begagnade, då skulle deltaga i

densammas underhållande;

b) att, därest olika stadganden beträffande dessa två slag af byvägar

ansåges nödiga, i underhåll af väg inom by då skulle deltaga

alla inom samma by varande ägare af jordbruks- eller annan fastighet,

samt underhållet af väg från by bestridas af kommunen;

2:o) att i detta underhåll skulle deltaga ägare af jordbruks- eller

annan fastighet efter taxeringsvärdet;

3:o) att vägen, hvilken borde till undei-håll fördelas, om någon

underhållsskyldig det fordrade, skulle underhållas i godt och farbart

skick både sommar och vinter samt årligen synas äfvensom befintliga

brister emot lega af hjälpas, på sätt om de allmänna vägarne vore stadgadt;

samt

4:o) att synemän borde utses på kommunalstämma.

I afgifvet utlåtande öfver dessa motioner lämnade lagutskottet till

en början en redogörelse för innehållet af dittills gällande stadganden

i förevarande ämne och anförde i sådant afseende:

»Enligt 1 kap. 1 § Byggningabalken skall gata i by läggas af

oskifto mellan hvarje tomt i by, efter ty, som lägenhet därtill är: och

skall så den by, som för mindre ligger, som den för mera ligger,

hafva farväg till och ifrån. I 4 kap. 1 § af samma balk bestämmes

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

detta närmare sålunda, att farväg till och ifrån by, så ock till åker och

äng, kyrka och kvarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och dess

utom två alnar å hvardera sidan till dike, om så tarfvas. Genom Kungl.

resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 16 mars 1739,

p. 39, lämnade Kungl. Maj:t sitt nådiga samtycke till allmogens underdåniga

ansökning, att på de orter, hvarest omöjligheten bevisligen funnes

ligga i vägen, och där det eljest pröfvades onödigt, de mindre vägar,

såsom by- och kvarnvägar, efter omständigheterna, måtte undantagas

ifrån den bredd af 6 alnar, som lagen förmådde och innehölle, hafvandes

vederbörande, efter behörig skedd undersökning, att lämpa denna bredd

efter hvarje orts befunna art och beskaffenhet, så att allmogen med

onödigt och odrägligt besvär ej måtte betungas, och de vägfarande icke

hindras uti deras fortkomst. I 66 § af gällande skiftesstadga bestämmes

yttermera, att, för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och kvarn,

grödans inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen m. m. samt

aflopps- och floddiken, nödigt utmål bör af oskifto tagas; samt att gator,

vägar och diken helst skola läggas i skillnaden lotterna emellan samt

alltid utstakas räta, där det ske kan; och genom förordningen den 29

januari 1850 är stadgadt, att, då, till följd af laga skifte, ny väg för

en eller flere skiftesdelägare varder oundgängligen nödig, och den ej

kan försättas i erforderligt skick utan så dryg kostnad i förhållande

till de fördelar, som genom skiftet vinnas, att den icke skäligen kan

anses böra ensamt drabba den eller de delägare, för hvilka vägen behöfves,

skall kostnaden för densammas första anläggning af skiftesman

och gode män, i sammanhang med skiftet, mellan samtlige skiftesdelägarne

särskildt fördelas, på sätt som för bidrag till utflyttning

stadgadt är; hvaremot med kostnaden för vägens framtida underhållande

bör förhållas efter hvad för enskilda by- och utfartsvägar i allmänhet

är förordnadt.

Angående skyldighet att deltaga i underhållet af byvägar innehåller

3 punkten i Kungl. resolutionen på adelns besvär den 8 januari

1735, § 8, att Kungl. Maj:t i nåder vill, att de så kallade byvägar endast

af dem, som sig däraf betjäna, underhållas skola, så att landet därmed

icke vidare för en eller annans bekvämlighets skull bör besväras.

Om sättet för afgörande af tvister om dylika vägar stadgade åter

Kungl. Maj:t i skrifvelse till Kammarkollegium af den 17 april 1828,

kungjord af Kollegiet den 9 maj s. å., att som Kungl. Maj:t kommit

i erfarenhet däraf, att tvister om anläggning och underhåll af enskilda

utfartsvägar för byar och hemman, kvarnar med flera lägenheter blifvit

ömsom i administrativ väg, på samma sätt som frågor om allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 v Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lands-, härads- och socknevägar, behandlade, och ömsom af domstolarne

såsom tvistemål upptagna och afgjorda, Kungl. Maj:t alltså, till förekommande

af en sådan olika behandling af berörda tvister, funnit i nåder

godt stadga och förklara, det skulle alla uppkommande tvister om anläggning

och underhåll af enskilda utfartsvägar för by, hemman, kvarn

eller annan lägenhet, och då vägens beskaffenhet af allmän lands-,

härads- och sockneväg således icke vore i fråga, af domstolen i orten,

såsom, efter författningarne, rätteligen dit hörande, upptagas och afgöras,

samt sedermera, i den ordning lagen för tvistemål i allmänhet stadgade,

fullföljas.»

Nu anförda stadganden, yttrade utskottet vidare, hade utskottet,

i likhet med motionärerne, funnit hvarken nog omfattande eller tillräckligt

bestämda för ordnande af skyldigheten att bygga och underhålla

utfarts- och byvägar; och enär dylika vägar numera, med vår

tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationsmedel, torde

vara af vida större betydelse än då åberopade stadganden tillkommo,

hemställde utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag

till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.

Denna utskottets hemställan bifölls af Andra, men afslogs af

Första Kammaren, hvadan frågan sålunda för denna gång förföll.

1889 dr» rikt■ Enahanda utgång fick frågan vid 1886 års riksdag, hvarvid

dag- afgåfvos fyra motioner i väsentligen samma syfte som de vid 1885 års

riksdag i ämnet väckta; i sammanhang hvarmed af två motionärer

föreslogos följande särskilda grunder för den ifrågasatta nya lagstiftningen,

nämligen

af en motionär:

»l:o. Till byvägar räknas sådana, som genomskära ett eller flere

hemman och hvilka utgöra byalagets gemensamma utfartsväg, men ej

sådana, som utgrena sig till hvarje bostad.

2:o. Byvägars byggande och underhåll utgöres af dem, som inom

byalaget äga fastighet, samt idkare af industri, som är med fastighet

förenad, efter fyrktal.

3:o. I fråga om byvägs indelning till underhåll äger byggnadsskyldig

rätt att hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande begära förordnande

för en landtmätare eller annan sakkunnig person jämte två ojäfvige

gode män att på de byggnadsskyldiges bekostnad verkställa delningen

äfvensom att på förslag af byggnadsskyldige bestämma huru stor del

af de inom byalaget befintliga vägar som skola ingå i delningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4:o. Byalaget äger att uppgöra med syneförrättare om vägens

synande, hvilken förrättning årligen verkställes. Skulle enighet därvid

ej ernås, förordne uppå ansökan Konungens befallningshafvande syneförrättare,

som äger att emot lega på underhållsskyldigs bekostnad låta

afhjälpa befintliga brister»; och

af en annan motionär:

»a) att, såsom hittills, underhållet åligger dem, som sig af vägarne

betjäna;

b) att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad

annan fastighet och med fastighet förenad industriell rörelse, då ägare

eller innehafvare, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning, sig

af vägarne begagna;

c) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, äga att, i vissa

delar eller om allt, som rörer vägfrågan, ingå förening, hvilken har

lagligen förbindande kraft under 10 år, räknade från vägdelningsförrättningens

afsilande, hvaremot, då förening ej träffas, lagens särskilda

bestämmelser skola tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla,

hvilken tid, då delningsförrättningen klandras, beräknas från den dag,

samma förrättning vunnit laga kraft;

d) att förening må kunna förnyas, med eller utan förändring, att

för hvarje gång under ytterligare 10 år vara gällande;

e) att, då ny förening icke kan åstadkommas, underhållsskyldigheten

må å nyo fördelas, med iakttagande af de förändringar, som under

tiden timat, och som böra å fördelningen inverka, såsom förändrade

taxeringsvärden, tillkomna eller upphörda industriella anläggningar och

mera dylikt;

f) att taxeringsvärdena må hafva inflytande vid bestämmande af

grunden för underhållsskyldighetens fördelning; samt

g) att, på sätt för det närvarande är stadgadt, tvister om iståndsättande

och underhåll af utfarts- och byvägar skola af domstolen i

orten upptagas och afgöras.»

Lagutskottet, som jämväl nu tillstyrkte en skrifvelse i motionernas

syfte, tilltrodde sig emellertid icke att i ärendets dåvarande skick angifva

några bestämda grunder för den begärda lagstiftningen, »som

torde komma att afse ej mindre vinter- än sommarväghållningen».

Endast en omständighet ville utskottet särskildt framhålla såsom företrädesvis

förtjänt att taga i betraktande, nämligen önskvärdheten af

en uttrycklig föreskrift därom, att jämväl industriella verk och inrättningar

borde deltaga i ifrågavarande vägars byggande och underhåll.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1887 åra riksdag.

En vid 1887 års riksdag i ämnet väckt motion blef, i anseende

till Riksdagens upplösning, icke behandlad.

I motion vid 1888 års riksdag föreslogs meddelande af bestämmelse

rörande klandertalan i fråga om af landtmätare verkställd delning

af enskild utfarts- eller byväg. I anledning häraf anförde lagutskottet,

hurusom bland de brister, som vidlådde hithörande stadganden, onekligen

borde anmärkas saknaden af bestämmelser, huru fördelningen af

skyldigheten att underhålla enskild utfarts- eller byväg skulle tillvägabringas

och blifva till efterlefnad gällande. Landtmätare vore visserligen

enligt § 26 i landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 skyldig

att, om han därtill af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnades,

verkställa dylik vägdelning; men intet lagligt hinder torde möta

för dem, hvilka skulle deltaga i enskild vägs underhåll, att utan landtmätares

biträde verkställa delningen. Lagutskottet ansåge sig emellertid

icke kunna i anledning af motionen framlägga ett förslag, hvarigenom

den sålunda påpekade bristen skulle undanrödja, äfven om ett

sådant lagförslag lämpligen kunde afgifvas annorledes än i sammanhang

med lösningen af lagstiftningsfrågan i dess helhet. Vid sådant förhållande

och enär det icke kunde vara följdriktigt eller lämpligt att,

på sätt motionären ifrågasatt, meddela särskilda föreskrifter rörande

sättet för klandertalan emot och beredande af giltighet åt vägdelning,

som af landtmätare blifvit verkställd, hemställde utskottet, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

1899 års riksdag.

„ Den allmänna frågan om ändrad lagstiftning rörande byggnader

och underhåll af utfarts- och byvägar bragtes åter inför Riksdagen i

en år 1889 framlagd motion, hvari föreslogs, att Riksdagen ville i afseende

å nämnda vägar besluta:

»1) Att såsom hittills underhållet åligger dem, som af vägarne

sig betjäna.

2) Att till underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så

kallad annan fastighet och med fastighet förenad industriell rörelse,

då ägaren eller innehafvaren, vid tiden för underhållsskyldighetens fördelning,

sig af vägen begagnar.

3) Att vägunderhållsskyldigheten beräknas och fullgöres efter

gällande taxeringsvärde det år vägdelning förrättas.

4) Att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, äga att i vissa

delar eller om allt som rörer vägfrågan, så väl sommar- som vinterväg,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ingå förening, hvilken har lagligen förbindande kraft under 20 år,

räknade från vägdelningsförrättningens afsilande. Hvaremot, då förening

ej kan komma till stånd, lagens särskilda bestämmelser skola

tillämpas och likaledes för enahanda tid gälla, hvilken tid, då delningsförrättuing

klandras, beräknas från den dag samma förrättning vunnit

laga kraft.

5) Att förening må kunna förnyas med eller utan förändring,

att för hvarje gång gälla minst 10 och högst 20 år; och att, då ny

förening icke kan komma till stånd, underhållsskyldigheten må å nyo

fördelas med iakttagande af de förändringar, som under tiden timat.

6) Kan icke, på sätt är nämndt, förening komma till stånd, har

en eller flera byamän rätt att genom Konungens befallningshafvande

kalla landtmätare att vägen fördela, på sätt om allmänna vägars delning

i lag förskrifvet är; dock att taxeringsvärdet lägges till grund

för delningen.

7) För tillsyn af vägars hållande i vederbörligt skick väljer

bylaget på utlyst sammanträde en förtroendeman till vägfogde för minst

fem år, hvilket val genom protokollsutdrag aflämnas till Konungens

befallningshafvande för stadfästande af valet.

8) Vägfogden har att tillse, det väghållningsskyldige fullgöra

sin underhållsskyldighet, och en gång årligen, efter skedd pålysning,

hålla vägsyn; och har vägfogden åliggande att muntligen eller skriftligen

tillsäga den försumlige att inom viss dag hafva fullgjort sin

skyldighet och därefter verkställa lega för den tredskande, hvarefter

han har att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning att af

vederbörande utbekomma verkställd lega.»

Lagutskottet vitsordade väl, såsom tillförene, önskvärdheten af en

utförligare lagstiftning i ämnet men ansåg, med hänsyn till den på

dagordningen stående frågan om ordnande af den allmänna väghållningen

på landet, tidpunkten icke lämplig för aflåtande af skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagstiftning rörande

utfarts- och byvägar. Vid utarbetande af ett lagförslag i detta ämne

torde man nämligen ej kunna undgå att i många delar taga hänsyn till

de bestämmelser, som gällde för de allmänna vägarne. Det torde äfven

komma att inträffa, att åtskilliga vägar, hvilka nu betraktades såsom

enskilda, på grund af den nya lagstiftningen komme att anses såsom

allmänna vägar. Då nu en ändrad lagstiftning angående de sistnämnda

snart kunde förväntas, hade utskottet ansett frågan om ny lagstiftning

rörande utfarts- och byvägar kunna ännu någon tid anstå, hvadan

motionen afstyrktes.

Utskottets afstyrkande hemställan godkändes af båda kamrarne.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

mo års riks- I anledning af motion vid 1890 års riksdag hemställde lagutskottet,

dag att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla att Kungl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till stadgande, att, där

skyldigheten att underhålla väg, som icke hade egenskap af allmän

lands-, härads- eller sockneväg, utan vore att som enskild anse, blifvit

mellan vederbörande väglottsägare fördelad, det måtte ankomma på Kungl.

Maj:ts befallningshafvande att, uppå ansökning och efter pröfning af

för handen varande förhållanden, förordna, att syn å sådan väg skulle

årligen hållas af kronobetjänt med biträde, mot godtgörelse af de underhållsskyldige,

äfvensom att hvad anginge kungörande af synen och

åsynta bristfällens botande skulle så förfaras, som i fråga om allmänna

vägarne vore stadgadt.

Denna hemställan bifölls af Första Kammaren, hvaremot Andra

Kammaren afslog såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta

motion; i följd hvaraf frågan förföll.

i89s års riks- Vid 1892 års riksdag gjordes i två särskilda motioner å ny o fram
dag''

ställning i fråga om åstadkommande af en lagstiftning rörande byggande

och underhåll af utfarts- och byvägar, och föreslogs i sådant syfte

aflåtande af skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t. I afseende å grunderna

för den nya lagstiftningen erinrade den ene motionären, att, om ock den

hittills gällande grundsatsen, att underhållet af dylika vägar skulle åligga

dem, som betjänade sig af desamma, fortfarande borde bibehållas, torde

likväl dessutom de hufvudgrunder, som i lagen den 23 oktober 1891 vore

bestämda för de allmänna vägarne, äfven uti lagstiftningen för byvägars

byggande och underhåll vara de mest lämpliga, såsom att deltagande i

dessa besvär borde åligga all fastighet och industriell rörelse samt angående

fastighet utgöras efter taxeringsvärdet; men för öfrigt ansåg

denne motionär, att endast regeringen med det material, som stode till

dess förfogande, kunde framlägga ett antagligt förslag i ämnet.

Den andre motionären däremot höll före, att Riksdagen borde i

dess skrifvelse närmare angifva grunderna för en blifvande lagstiftning

och föreslog i sådant afseende enahanda bestämmelser, som uti den vid

1889 års riksdag af samme förslagsställare väckta motionen upptagits.

Under erinran om sina tidigare uttalanden i ämnet framhöll lagutskottet

nu, att, enär, äfven om skyldigheten att bygga och underhålla

utfarts- och byvägar icke kunde ordnas på samma grunder, som

dåmera gällde i fråga om den allmänna väghållniugsskyldigheten, de

båda ämnena ägde så många beröringspunkter, att det för en tillfredsställande

lösning af frågan om utfarts- och byvägarnes rättsliga ordnande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

torde vara erforderligt att kunna bygga på någon erfarenhet om verkningarna

af den nya väglagens tillämpning. Ensamt denna erfarenhet

kunde lämna ett material af verkligt värde för en blifvande utredning

af de grunder, på hvilka en utvecklad lagstiftning rörande de så kallade

enskilda vägarne lämpligast borde hvila. Huru bristfälliga de stadganden

än måtte vara, som för det dåvarande gällde i fråga om utfarts- och

byvägarne, torde dock behofvet af en utförligare lagstiftning icke vara

så trängande, att icke med en dylik lagstiftning skulle kunna anstå,

till dess verkningarna af 1891 års väglag fått visa sig och lagstiftaren

sålunda, på sätt utskottet ofvan framhållit, hunnit samla ett värderikt^

material för bedömande af grunderna för den ytterligare lagstiftning

i förevarande ämne, som utskottet lika väl som motionärerne ansåge

önskvärd! På grund häraf hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne.

Förnyade framställningar i enahanda syfte som vid nästföregående um ån riktriksdag

gjordes i motioner vid 1893 års riksdag; men blefvo dessa af dag%

lagutskottet, på samma skäl som senast förut anförts, afstyrkta, och

genom kamrarnes skiljaktiga beslut förföll frågan.

Vid 1894 års riksdag väcktes å nyo två motioner i ämnet. 1894 ån ritus
I

den ena af dessa motioner erinrades därom, att ifrågavarande dagvägar

i allmänhet befunne sig i ett otidsenligt och otillfredsställande

skick. Detta vore, enligt motionärens åsikt, merendels beroende på de

ofullständiga stadganden, som för det dåvarande funnes i ämnet. Vid

flera föregående riksdagar hade detta framhållits och fråga varit väckt om

åstadkommande af en mera omfattande och bestämd lagstiftning i förevarande

afseende. Jämväl lagutskottet hade erkänt behofvet däraf,

men dock ansett detsamma icke vara så trängande, att icke med den

ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna anstå, till dess verkningarne af

1891 års väglag finge visa sig, särskild! i fråga därom, huru många

dåvarande byvägar, som kunde komma att i en blifvande vägdelning

ingå såsom bygdevägar. I betraktande däraf, att vägdelning redan

blifvit företagen i ganska många väghållningsdistrikt, syntes det emellertid

till förekommande af orättvisa i fråga om underhållsskyldighet

af utfarts- och byvägar vara af vikt, att lagstiftning i ämnet snarast

möjligt komme till stånd; och angaf motionären åtskilliga grunder,

därå enligt motionärens uppfattning en blifvande lagstiftning i ämnet

borde hvila; varande dessa grunder desamma, som föreslagits uti de

af samma motionär åren 1889 och 1892 framlagda motioner.

Bih. till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

I den andra vid 1894 års riksdag, af sex bland Andra Kammarens

ledamöter gemensamt, afgifna motionen framhöllos likaledes de bristfälligheter,

som vidlådde den gällande lagstiftningen i förevarande ämne samt

behofvet af en ny lag. Vid tillämpning af väglagen den 23 oktober 1891

hade, anförde sålunda motionärerna, ett oafvisligt behof af lagstiftning

om byvägars byggande och underhåll gjort sig gällande. Nämnda lag

hade tillkommit i det syfte, att väghållningsbesväret skulle blifva rättvist

fördeladt på dem, som trafikerade de allmänna vägarne. Den tilläte

sålunda, att de byvägar, som mera allmänt begagnades, finge upptagas

såsom bygdevägar. Därmed komme de allmänna vägarnes antal att

betydligt förökas. På åtskilliga ställen funnes vid allmänna vägar belägna

byar, som icke hade några byvägar att underhålla. Efter hand

som den nya väglagen började tillämpas, komme antagligen deras antal

att ökas genom att byvägarne blefve bygdevägar. Sådana byar erhölle

visserligen en betydlig lindring i väghållningsbesväret, under det byar,

hvilkas byvägar icke blefve bygdevägar, fortfarande hade sina byvägar

att underhålla. Därjämte finge de längre vägsträckor på de allmänna

vägarne att underhålla genom det ökade antalet af allmänna vägar.

På detta sätt komme, vid den nya väglagens tillämpning, lagens syfte

»att bereda lindring i besvärets utgörande» för många landtbruk att

icke blifva en verklighet. Detta förhållande hade föranledt, att åtskilliga

väghållningsskyldige, som hade jordbruksfastighet, sökte att motverka

delning af de allmänna vägarne, tills detta kunde ske i sammanhang

med delning af byvägarne enligt en blifvande ny och tidsenlig

lag rörande byvägars byggande och underhåll. Att detta missförhållande

behöfde snarast möjligt genom lagstiftning undanrödjas, kunde icke

bestridas. För att undvika eller i någon mån minska antydda oegentligheter,

som kunde uppstå, funnes icke något annat sätt för lagstiftningen

än att stadga, att hvarje kommun borde blifva ett distrikt för

underhållet af byvägar. Därigenom komme vägunderhållet att mera

jämnt och rättvist fördelas på de väghållningsskyldige.

På grund häraf borde, enligt motionärernas åsikt, hittills gällande

bestämmelser om by- och utfartsvägars underhåll upphäfvas och en ny

lagstiftning komma till stånd, byggd hufvudsakligen på följande grunder:

»1. Alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun böra

fördelas och underhållas af kommunens väghållningsskyldige medlemmar.

Till dessa vägar höra alla sådana, som blifvit anlagda på afskild

gemensam bymark vid landtmäteriförrättningar, eller mark inköpt för

väganläggning för byars gemensamma samfärdsel och äro förenade med

allmänna vägar eller andra byvägar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Däremot vägar, äfven om de äro anlagda på gemensam mark,

till skogar, mossar, grustäkter, allmänningar och dylika ställen, böra

endast af delägarne i nämnda marker underhållas.

Likaledes bör enskild utf artsväg, anlagd af jordägaren på egen

mark och för egendomens bruk, af honom själf underhållas.

2. Grufvor, bruk, fabriker, kvarnar, sågar och dylika verk, belägna

i närheten af allmänna vägar eller gemensamma byvägar, böra

jämväl deltaga i naturaunderhållet af kommunens gemensamma byvägar,

när dessa verk äro af den betydelse, att af dem erlägges bevillning

för inkomst till staten för minst 800 kronor.

3. Vägunderhållet in natura bör utgöras efter det vägtal, som

blifver åsatt egendomarne för de allmänna vägarnes underhåll.!)

Efter det lagutskottet i anledning af dessa motioner hemställt om

skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t i ämnet, blef denna hemställan af

båda kamrarne godkänd.

I öfverensstämmelse härmed har Riksdagen den 2 maj 1894 till Riksdagen»

Eders Kungl. Maj:t i underdånighet aflåtit en skrifvelse, hvari, efter >hP^aj\siT

redogörelse för innehållet i ofvan sistberörda båda motioner, anförts:

Lika med motionärerna funne Riksdagen de i ämnet gällande

föreskrifter vara hvarken nog omfattande eller tillräckligt bestämda

för ordnande af skyldigheten att bygga och underhålla utfarts- och

byvägar. De gåfve sålunda icke någon säker ledning vid bestämmande

af den grund, enligt hvilken vägdelning mellan väghållningsskyldige

skulle ske, likasom de ej heller lämnade bestämdt svar på frågan, huru

verkställd vägdelning skulle kunna vinna laga kraft; och bristen på

tydliga föreskrifter i ämnet vore desto mera kännbar, som ifrågavarande

vägar numera med vår tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationsmedel

måste anses vara af större betydelse, än då de nu

gällande etadgandena tillkommo. Riksdagen funne det sålunda vara åt

behofvet påkalladt, att förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende

snarast möjligt komme till stånd.

Att i frågans närvarande skede och innan den utredning, som

Eders Kungl. Maj:t kunde åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om

de grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes

Riksdagen emellertid icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra

redan nu uttala som sin åsikt, att skyldigheten att underhålla utfartsoch

byvägarne borde fortfarande såsom hittills åligga dem, som af

vägarne betjänade sig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Remiss till

länsstyrelserna.

Landstingens

och länsstyrelsernas

yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

På grund af det anförda har Riksdagen hemställt, att Eders Kungl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om

byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.

öfver denna framställning, som på justitiedepartementets föredragning

i underdånighet anmäldes, behagade Eders Kungl. Maj:t genom

nådig remiss den 8 juni 1894 anbefalla befallningshafvandena i rikets

samtliga län att, efter inhämtande af landstingens yttranden, afgifva

underdåniga utlåtanden; och inkommo sedermera alla sålunda infordrade

yttranden och utlåtanden.

Af bemälde vederbörande utlät sig endast Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Skaraborgs län i fullständigt afstyrkande riktning

och anförde därvid: Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge

för sin del mycket tvifvelaktigt, huruvida det kunde ligga inom möjlighetens

område att genom lagstiftning i förevarande ämne tillfredsställa

och gagna jordbrukarne utan att öfverflytta större delen af hela bördan

af ifrågavarande väghållningsbesvär å andra medborgare, hvilket uppenbarligen

ej af Riksdagen åsyftats. Komme en lagstiftning i ämnet till

stånd, måste nämligen däraf framkallas i väsentlig mån stegrade anspråk

på beskaffenheten af vägarnes underhåll, hvars behöriga fullgörande

skulle från det allmännas sida utkräfvas genom myndigheterna, vare

sig de kommunala eller de administrativa. Den häraf föranledda ökning

i underhållsbördan skulle helt visst icke motvägas af möjligen ifrågakommande

bidrag från andra förmögenhets föremål än jorden. Väl kunde

det vara en sanning att, såsom Riksdagen yttrat, by- och utfartsvägarne

till följd af vår tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationer

måste anses vara af större betydelse nu, än då gällande stadganden

därom tillkommo, och att fördenskull förbättring af dessa vägar kunde

vara erforderlig och önskvärd. Men om denna fördel, som för öfrigt

ofta nog torde kunna vinnas på frivillighetens väg, skulle köpas genom

att påtvinga jordbruket ökade och andra beskattningsföremål nya bördor,

torde belåtenheten med en sådan anordning blifva ganska ringa och

kanske snart förbytas i missnöje. — I allt fall vore enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes uppfattning allt arbete på åstadkommande af

lagstiftning i detta ämne fullkomligt fruktlöst, om man icke, innan arbetet

företoges, kommit till enighet rörande hufvudgrunderna för underhålls
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

bördans fördelning. I detta hänseende innehölle Riksdagens skrifvelse

ingen annan anvisning än, »att skyldigheten att underhålla utfartsoch

byvägarne bör fortfarande som hittills åligga dem, som af vägarne

betjäna sig». Men detta uttryck vore så mångtydigt och sväfvande,

att Riksdagen i själfva verket icke kunde anses hafva uttalat någon

som helst åsikt i berörda fråga. — Om emellertid nu uttalade tvifvelsmål

icke skulle finnas berättigade, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att ny lagstiftning angående by- och utfartsvägar icke

borde ifrågakomma förr än de af väglagen påkallade nya vägdelningar

ägt rum åtminstone inom de flesta väghållningsdistrikt eller eljest de

af samma lag framkallade talrika frågor angående vägars indelande till

underhåll såsom lands- eller bygdevägar blifvit slutligen afgjorda. —

På grund af hvad sålunda blifvit aniordt, hemställde Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, att Eders Kungl. Magt måtte finna Riksdagens

ifrågavarande framställning icke böra till någon åtgärd föranleda.

Från några håll ställdes frågan företrädesvis eller uteslutande i

samband med förhållandena i afseende å det allmänna vägväsendet och

den nya lagstiftningen därom. En sådan ståndpunkt intogs af Eders

Kungl. Maj:ts bef''allningskafvande i Stockholms län, hvilken myndighet —

under erkännande för öfrigt, att de nuvarande lagbestämmelserna på nu

ifrågavarande område vore ofullständiga, om än olägenheterna däraf i

verkligheten icke gjort sig mera kännbara, åtminstone på många orter

inom länet, enär de, som betjänat sig af by- och utfartsvägar, i allmänhet

utan tvister underhållit dem, — förklarade sig helst hafva önskat, att

med en ny lagstiftning i denna fråga kunnat anstå ännu någon tid,

till dess man hunnit erfara och göra sig förtrogen med verkningarna

af den nya väglagen rörande de allmänna vägarne och, bland annat,

fått bestämdt, hvilka vägar komme att hädanefter hänföras till allmänna

vägar. Jämväl Östergötlands, Kalmar läns norra, Hallands och

Skaraborgs läns landsting samt Eders Kungl, Majds befallningshafvande

i Östergötlands, Kalmar, Värmlands och Örebro län ansågo behofvet af

den ifrågaställda lagstiftningen icke vara så trängande, att icke någon

tids erfarenhet om verkningarna af nya väglagen först borde vinnas.

Härvid framhölls särskildt af Eclers Kungl. Majds befallningshafvande i

Kalmar län, hurusom det syntes Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande

uppenbart, att den omfattning, hvari enskilda vägar komme att ingå i

de af väglagen föranledda nya vägdelningar, skulle väsentligen inverka

på såväl behofvet som beskaffenheten af särskild lagstiftning för

enskilda vägar; och Skaraborgs läns landsting förmenade, att vid de nya

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vägdelningarna de byvägar, som vore upplåtna till mera allmänt begagnande,

komme att ingå såsom allmänna vägar, samt att underhållet

af de egentliga utfartsvägarne, om endast sådana därefter återstode,

torde kunna öfverlämnas åt den enskilda öfverenskommelsen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län uttalade

den mening, att vid utarbetandet af lag angående byggande och underhåll

af ifrågavarande vägar i tillämpliga delar borde följas enahanda

grund, som i nya väglagen vunnit tillämpning, särskildt för de fall, att

i vägunderhållet skulle ingå beskattningsföremål, som ej kunde in natura

deltaga i denna skyldighet; och därest denna uppfattning komme att

gorå sig gällande, torde med arbetet för den nu ifrågaställda lagstiftningen

böra anstå, till dess erfarenhet vunnits om verkningarna af

den nya väglagen.

I öfrigt biträdde samtliga landsting och länsstyrelser Riksdagens

framställning om en förbättrad lagstiftning i förevarande ämne —

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län dock endast

under förutsättning, att frågan kunde så ordnas till ett bättre, att icke

allt för dryga uppoffringar från de intresserades sida och icke allt för

besvärlig kontroll från kronobetjäningens sida blefve följden af nya

bestämmelser i en fråga, som egentligen borde vara af enskild natur.

Från några håll uttrycktes tillika den uppfattning, att berörda

lagstiftning icke borde uppehållas af hänsyn till nya väglagen och

dess verkningar, i hvilket afseende yttrades af:

Upsala läns landsting, att särskildt i betraktande af flerestädes

yppade stridigheter i fråga om hvilka till landsväg ej hänförliga vägar

borde vid delning af de allmänna vägarna ingå såsom bygdevägar,

landstinget ansåge behofvet af ifrågakomna lagstiftning snarare påsky

ndadt än tillbakasatt;

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län, att

af de vägdelningsförrättningar, hvilka med tillämpning af väglagen redan

inom många väghållningsdistrikt kommit till utförande och hvarigenom

ett icke ringa antal by- och utfartsvägar af större betydelse öfvergått

till allmänna vägar, torde kunna hämtas erforderlig ledning för bedömande

af, i hvilken omfattning enskilda vägar inginge såsom allmänna

i de af väglagen föranledda nya vägdelningar;

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län, att,

efter hvad erfarenheten inom detta län under behandlingen af vägdelningsfrågan

gifvit vid handen, synnerligen få utfarts- och byvägar kunde

antagas komma att i allmän vägdelning ingå, hvarförutom lång tid torde

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förflyta, innan efter nya väglagen förrättade vägdelningar inom riket

hunne afslutas och vinna laga kraft;

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, att,

äfven om ett antal byvägar skulle såsom bygdevägar intagas i allmän

vägdelning, det dock alltid skulle återstå ett betydligt antal enskilda

vägar, för hvilka en ny lagstiftning erfordrades; hvarjemte, enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, de omfattande och kostsamma

anstalterna med vägstyrelse och vägnämnd, vägdelning och vinterväghållning

icke kunde utgöra någon förebild för lagstiftningen angående

underhållet af de enskilda vägarne; samt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län likaledes,

att antalet utfarts- och byvägar för framtiden under alla förhållanden

måste blifva ganska stort; och att, ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke kände sig öfvertygad, att icke flera stadganden i nya

väglagen vore af den beskaffenhet, att grunderna för desamma antagligen

komme att göra sig gällande äfven vid affattningen af lag angående

utfarts- och byvägar, det dock, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mening, med den sorgfäliiga pröfning, som i vårt land

städse ägnades allt lagstiftningsarbete, med säkerhet kunde förväntas, att

en tämligen riklig erfarenhet angående nya väglagens verkningar skulle

vara vunnen redan innan utarbetandet af ett förslag till ny lag om

utfarts- och byvägar hunnit afslutas och så mycket mera innan förslaget,

efter att hafva undergått granskning af vederbörande myndigheter,

kommit i det skick, att det kunde för Riksdagen framläggas.

Till stöd för behofvet af en ny lagstiftning i ämnet, hvithet behof

i allmänhet mer eller mindre kraftigt vitsordades jämväl af flera bland

dem, som emellertid af förutnämnda skäl ansågo tidpunkten för en sådan

lagstiftning ännu icke vara inne, framhölls, i anslutning till hvad Riksdagen

därom anfört, hufvudsakligen följande, nämligen af:

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: Af nu

gällande lagstiftning framginge icke, vare sig huru för anläggning

och underhåll af uttarts- och byvägar ett »väghållningslag)) skulle bildas,

eller huru urskiljandet af dylika vägar skulle ske, eller hvem vitsordet

i afseende å vägdelning tillkomme, eller huru uppskattning af vägunderhållet

skulle verkställas, eller huru och efter hvilken närmare angifven

grund vägdelning skulle äga rum, eller huru vägdelning beträffande

samma vägar skulle vinna bindande kraft, eller huru tillsyn öfver vägunderhållet

skulle öfvas — allt frågor, om hvilka bestämmelser torde

vara erforderliga. Den enda utväg, som i händelse af försummadt under
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

håll af ifrågavarande vägar anvisats för vinnande af rättelse, eller sakens

anhängiggörande vid vederbörlig domstol, torde så mycket mindre kunna

ersätta bristen på stadganden i nyss anmärkta hänseenden, som erfarenheten

visat, att denna utväg i anseende till därmed lörenade omgång,

kostnader och besvär sällan anlitats och icke heller visat sig vara till

fyllest. Det dåliga och vår tids fordran på goda kommunikationer ingalunda

motsvarande skick, hvari dessa vägar ofta nog befunne sig, vittnade

ock i sin mån om den bristande lagstiftningen i ämnet. Bekofvet

af en ny lagstiftning i fråga om utfarts- och byvägar syntes således

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara oafvisligt och detta så

mycket mer som hädanefter till utfarts- och byvägar komme att räknas

många sockenvägar, hvilka, där de icke för samfärdseln vore af den

betydelse, att de kunde till bygdevägar hänföras, måste anses såsom

utfartsvägar, ehuru de gagnades af flere byalag.

Blekinge läns landsting: De skäl, som föranledt Riksdagens framställning,

hade sin fulla giltighet äfven hvad anginge Blekinge län, enär

— såvidt landstinget hade sig bekant — vid de vägdelningar, som inom

länet ägt rum i afseende å utfarts- och byvägar, mantalet allmänt utgjort

delningsgrund, hvaraf blifvit en följd, att industriella verk och

inrättningar, för hvilka på flera ställen vägarne blifvit befarna mera än

af hemmansägarne, dock varit från underhåll af desamma befriade. Saknaden

af lagbestämmelser om sättet för verkställande af vägdelning,

huru sådan förrättning skulle vinna laga kraft och under hvilka förhållanden

ny vägdelning finge påkallas, hade jämväl på flera ställen inom

länet vållat rättegångar, då hemmansägare icke velat efterlefva en vägdelning,

som verkställts innan de blifvit ägare af sina hemman.

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Blekinge lån: Ett tids
enligt

ordnande af underhållsskyldigheten i fråga om utfarts- och byvägarne

vore desto hellre af nöden, som uti underhållet af dessa

vägar inga andra beskattningsföremål för närvarande toge del än de

jordbruksfastigheter, som läge i närheten af vägarne, ehuru på många

ställen dessa vägar vore vida mera anlitade af industriella verk och inrättningar

än af hemmansägarne. Den vid delning för underhåll af

ifrågavarande vägar inom detta län städse följda grund hade varit och

vore fortfarande hemmantalet. I och för sig obillig blefve denna grund

i sina följder ännu obilligare i de fall, då de nya innehafvarne af hemman,

som i underhållet inginge, af en eller annan anledning vägrade

att fullgöra underhållsskyldigheten. Desse innehafvare kunde nämligen

icke i domstolsväg förpliktas att mot sin vilja i vägunderhållet deltaga.

Följden häraf hade blifvit, antingen att de återstående, i vägunderhållet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

deltagande hemmanen blifvit häraf oskäligt betungade, eller ock att vägunderhållet

så råkat i förfall, att vägarne blifvit nära nog ofarbara.

Eders Kungl. Maj:ls befallningshafvande i Kristianstads län: En

förbättrad och tidsenlig lagstiftning i fråga om byggande och underhåll

af enskilda utfarts- och byvägar vore af behofvet påkallad, särskildt i

syfte att inrymma befogenhet åt någon myndighet att utöfva verksam

tillsyn å underhållet af dem bland dessa vägar, som mera allmänt befores.

Visserligen hade åtskilliga dylika vägar i enlighet med väglagen

vid beslutade vägdelningar ingått såsom bygdevägar, men i allt

fall återstode såsom enskilda väg ar det stora flertalet, och då många

af dessa kunde äga betydelse för samfärdseln inom de särskilda kommunerna,

torde en förbättrad lagstiftning rörande dessa väl behöfvas.

Flerestädes i länet hade äfven kommunerna på egen hand sökt afhjälpa

den brist i lagstiftningen, som på detta område nu förefunnes,

genom att på kommunalstämmor antaga föreskrifter om lagning af sådana

enskilda vägar, som till underhåll på de underhållsskyldige fördelats,

gående dessa föreskrifter i allmänhet ut därpå, att de enskilda

indelade vägarne skulle vara försatta i gillt skick före en bestämd tid,

då de komme att besiktigas af en utaf kommunen utsedd vägnämnd,

som hade att, därest brister förefunnes, förelägga vederbörande väghållningsskyldige

att desamma inom viss tid afhjälpa samt att, om sådant

det oaktadt icke verkställdes, låta emot lega iståndsätta bristerna och

af den försumlige i laga ordning utsöka kostnaden därför. Då det

emellertid läge utom kommunalstämmas befogenhet att fatta beslut

om lagning af enskilda vägar, och beslut af förutnämnda slag icke

torde vara bindande för andra än dem, som i beslutet deltagit eller

därom sig förenat, hade sådana beslut föga värde och kunde icke medföra

det med dem afsedda ändamålets uppnående i annat fall än att

vederbörande vägnållningsskyldige själfva ansåge sig däraf bundna. Det

syntes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hög grad önskvärd^

att föreskrift beträffande dessa förhållanden blefve i lag meddelad.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län: Nu
varande

lagstiftning i ämnet vore synnerligen bristfällig och klagan däröfver

hade ofta försports. Så gåfve lagen ingen antydan om, huru vägunderhållet

skulle delas mellan dem, som begagnade en väg af ifrågavarande

slag. Äfven om den, hvilken önskade fördelning af vägunderhållet,

kunde få en sådan åtgärd verkställd genom landtmätare, funnes

dock intet stadgande därom, att förräi tningen kunde vinna laga kraft.

Ej heller, och häri läge den förnämsta och ofta öfverklagade bristen

i lagstiftningen, funnes några bestämmelser om tillsynen å vägunderhållet.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Det hade väl förekommit, att kommunalstämman uppdragit åt kommunalnämnden

att syna enskilda väg ar och låta mot lega på den försumliges

bekostnad bota befunna brister, att beslut härom fastställts af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande samt att Eders Kungl. Maj:t i administrativ väg

funnit anförda besvär öfver kommunalstämmas beslut ej föranleda ändring

däri; men däremot hade i tvistemålsväg Eders Kungl. Maj:t i dom den

19 mars 1894 funnit frågan om underhållande i farbart skick af en till

underhåll indelad utfartsväg icke vara en socknens gemensamma angelägenhet,

hvarom kommunalstämma lagligen ägt förordna, samt förty

ogillat kommunalnämnds yrkande om utfående af ersättning för väglagningskostnad,

som nämnden i enlighet med stämmans af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande fastställda beslut fått vidkännas. Denna hittills

på ett eller annat ställe använda utväg för utöfvande af tillsyn

öfver vägunderhållet torde således icke längre kunna begagnas. Slutligen

saknades stadgande om underhåll vintertiden af ifrågavarande

vägar. Med afseende å hvad sålunda anförts torde behofvet af en förbättrad

lagstiftning i ämnet få anses ådagalagdt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län: Genom

de meddelanden, som kronobetjäningen härutinnan lämnat, hade Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande varit i tillfälle att förvissa sig om,

att de grunder, som vid delning af ifrågavarande vägar tillämpades,

vore högst olika, och att rättegångar, stundom ganska långvariga, syntes

vara det enda medlet för att åt sådan delning kunna bereda laga kraft.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finge därför på det kraftigaste

vitsorda behofvet af ny lagstiftning om byggande och underhåll af

ifrågavarande vägar.

Göteborgs och Bohus läns landsting: I intet hänseende syntes

den ifrågasatta lagstiftningen vara mera af behofvet påkallad än beträffande

meddelande af bestämmelser rörande tillsyn å underhållsskyldighetens

behöriga fullgörande. Bristerna i härom gällande lagstiftning

vore kännbara.

Kopparbergs läns landsting: Riksdagens framställning biträddes

särskildt med hänsyn därtill, att i detta län, där på många trakter

lägenheter och byar läge aflägset från allmänna vägar, utfarts- och byvägar

gifvetvis förekomme såväl i stort antal som i betydande utsträckning,

till följd hvaraf deras byggande och underhåll vore för många

mycket betungande.

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Västerbottens län: Frågan

om en förbättrad lagstiftning i ifrågavarande hänseende hade redan

länge utgjort ett önskningsmål inom Västerbottens län och äfven inom

länets landsting varit föremål för öfverläggningar, som dock till följd

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

af formella betänkligheter icke ledt till något praktiskt resultat. Det

vore också naturligt, att inom de vidsträckta norrländska länen, där

behofvet af vägförbindelser vore större än inom öfriga delar åt riket,

den nuvarande, synnerligen bristfälliga lagstiftningen om utfarts- och

byvägar skulle vålla stora olägenheter i fråga om ej blott anläggning

utan äfven underhållet af dylika vägar, som ofta i hög grad vårdslösades

af de smärre fastighetsägarne, hvilka hellre än att vidmakthålla

en väg i ordentligt och fargillt skick underkastade sig själfva och vållade

sina grannar betydande svårigheter i samfärdseln. Sedan lagstiftningen

rörande de allmänna vägarne hvad beträffade landsbygden blifvit

ordnad genom nya väglagen, syntes icke heller något giltigt skäl vidare

föreligga för uppskof med förevarande frågas afgörande. Väl hade

det yttrats, att därigenom inrättandet af bygdevägar skulle komma

att undanskjutas, men om byvägar, genom att sättas i förbindelse med

landsvägar eller bygdevägar, skulle komma att vinna ökad betydelse för

den allmänna samfärdseln, syntes icke hinder möta för att sådana byvägar

i sinom tid förvandlades till bygdevägar, hvarigenom deras anläggning

i stället för att fördröjas skulle komma att påskyndas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län: Särdeles

kännbar och menlig vore saknaden af bestämmelser angående grunden

för deltagandet i kostnaden för byggande och underhåll af utfarts- och

byvägar, och denna brist vore den hufvudsakliga orsaken till att en massa

byar, åtminstone i de nordligaste länen, såvida de ej helt och hållet

saknade utfartsvägar, nödgades taga sig fram på sådana, hvilka ej kunde

tillfredsställa ens de allra billigaste anspråk. Visserligen innehölle nådiga

brefvet den 17 april 1828 en bestämmelse därom, att tvister om anläggning

och underhåll af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet

skola pröfvas och afgöras af domstol, men oafsedt att domstolarnes

beslut beträffande fördelningen af byggnads- och underhållstungan i

saknad af uttryckliga bestämmelser i denna del måste blifva beroende

på subjektiv uppfattning och följaktligen mer eller mindre godtyckliga,

både erfarenheten åtminstone inom Norrbottens län visat, att de, hvilka

ifrat för att få en utfartsväg till stånd och icke kunnat godvilligt förmå

alla dem, som skulle komma att betjäna sig af vägen, att deltaga i kostnaden

därför, föredroge att vara utan väg framför att mot sina grannar

öppna en rättegång, som, i alla händelser långvarig och kostsam, tilläfventyrs

endast skulle hafva störd grannsämja till resultat.

Angående föremålet för den nya lagstiftningen, hvilken enligt

fyra länsstyrelsers mening borde förberedas genom en för ändamålet

tillsatt särskild kommitté, yttrade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i Västmanlands län, att frågan om underhållet af städernas vägar visserligen

läge utom ämnet, såsom detsamma i Riksdagens skrifvelse blifvit

bestämdt, men att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock ej

kunde underlåta att i detta sammanhang framhålla, hurusom berörda

fråga ännu reglerades, förutom af särskilda kungl. bref angående likställighet

i kommunala rättigheter och skyldigheter mellan städernas

invånare, allenast af de knapphändiga stadgandena i 8 och 11 §§

af 25 kap. byggningabalken, att städerna skola rödja och hålla väg

och broar så långt stadens ägor räcka, och att en ny lagstiftning

i detta hänseende med skäl kunde förknippas med frågan om byvägar,

hvarigenom väglagstiftningen blefve i sin helhet löst. Bristen på erforderliga

bestämmelser rörande städernas vägar gjorde handläggningen

af dessa frågor vacklande och osäker, ej minst beträffande frågan om

delning af väg, som begränsades på ena sidan af stadens och på den

andra af landskommunens ägor.

Malmöhus läns landsting uttalade, i fråga om ämnets omfattning,

den åsikt, att i den nya lagstiftningen borde inrymmas bestämmelser

därom, att endast de vägar vore att anse såsom utfarts- och byvägar,

»hvilka för gemensamt behof utlagts af bys eller kommuns oskiftade

mark, eller som därefter för samma ändamål förvärfvats».

Beträffande liufvudgrunden för ordnande af ifrågavarande väghållningsbesvär

anslöt sig det vida öfvervägande flertalet af landstingen

och Eders Kungl. Majrts befallningshafvande till den af Riksdagen

yttrade mening, att utfarts- och byvägar fortfarande såsom tillförne

borde underhållas af dem, som af vägarne betjänade sig. Af två länsstyrelser

antyddes härvid den uppfattning, att skyldigheten skulle afse

endast jordbruksfastighet, hvaremot flera landsting och länsstyrelser

uttryckligen ville under besväret inbegripa jämväl ej mindre annan

fastighet, särskildt bruk, fabriker och i allmänhet industriella inrättningar,

än äfven inkomst af handels- eller annan rörelse, eller till och med alla

beskatt ningsföremål, som efter nya väglagen vore pliktiga att taga del i

den allmänna väghållningsskyldigheten — allt under förutsättning, att

vederbörande skattskyldige begagnade ifrågavarande vägar eller eljest

af desamma droge fördel. Angående grunden för besvärets fördelning

inom vederbörande samfälligheter förordades än — under förutsättning

att endast jordbruksfastigheter deltoge däri — vägtalet (Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län), än åter i allmänhet och

i tillämpliga delar samma bestämmelser som enligt väglagen gällde

i afseende i allmänna vägar (Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge och Västerbottens län).

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Å andra sidan uttalades från några håll den mening, att utfartsoch

byvägarnes underhåll icke uteslutande borde drabba dem, som

begagnade desamma. Sålunda ansåg Gottlands läns landsting, — som

i öfrigt erkände riktigheten af den utaf Riksdagen härutinnan uttalade

grundsats — att, för att i någon mån minska den ökade väghållningstunga,

som genom ifrågavarande vägar uppkom me, lindring åt

de väghållningsskyldige borde beredas på det sätt, att deras bidrag

till vägkassan i någon mån nedsattes; i hvilket syfte landstinget föreslog

ett tillägg till 60 § i väglagen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län biträdde i hufvudsak Riksdagens åsikt

i afseende å grunden för ifrågavarande väghållningsbesvär; men då

såsom regel torde få antagas, att utfarts- och byvägar företrädesvis

komme att anläggas genom trakter, som vore långt aflägsna från de

allmänna vägarne, syntes billigheten fordra, att öfrige väghållningsskyldige

inom väghållningsdistriktet åtminstone i någon mån bidroge till

iordningssättandet af utfarts- och byvägar, hvarigenom också dessas

anläggning torde komma att påskyndas, hvilket återigen komme att

lända till fördel för ett ordnadt vägsystem. Då väghållningsdistrikten

redan nu på många ställen vore betungade af vägbyggnads- och vägunderliållsskyldighet,

torde emellertid detta bidrag icke böra sättas för

högt utan bestämmas att utgå med omkring en femtedel af anläggningskostnaden.

Och Kopparbergs läns landsting uttalade såsom en princip,

på hvilken ett blifvande lagförslag borde fotas, att »byggnads- och

underhållsskyldigheten icke ensamt ålades dem, som vore boende mera

aflägset från allmän väg och således i större mån än andra vore hänvisade

att begagna sig af ifrågavarande vägar».

I några yttranden upptogs frågan, huruvida icke kommunerna

lämpligen borde blifva distrikt för byggande och underhåll af utfartsoch

byvägar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län,

som erinrade, att åtskilliga motionärer inom Riksdagen med sina framställningar

i ämnet åsyftat just en sådan anordning, antog för sin del

såsom icke osannolikt att, när detta syfte icke vunnes, ifvern icke heller

skulle blifva mycket stor att få till stånd en mera detaljerad lagstiftning,

hvilken skulle såsom i detta fall djupt ingripa i de enskildes frihet

att sjkifva sköta sina angelägenheter.

Tanken på kommunen såsom samfällighet för besväret med byggande

och underhåll af ifrågavarande vägar, vann, för så vidt den skulle

innebära besvärets omgestaltning till ett kommunalonus i egentlig mening,

icke från något håll tillslutning. Af dem, som öfverhufvud förordade

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

bestämmelser i riktning af ett »kommunvägsystem», afsåga endast, att

kostnaden för byggande och underhåll af utfarts- oeh byvägar skulle i

vissa fall kunna helt eller delvis utgå af dem bland kommunens medlemmar,

som efter vissa andra grunder — afvikande från de om kommunalutskylder

stadgade — skulle i afseende härå räknas till väghållningsskyldige.

I öfrigt framställde sig för vederbörande principen om kommunvägar

tämligen olika, nämligen å ena sidan egentligen endast som en

modifikation för vissa fall af den i öfrigt till riktigheten erkända

grundsatsen om vägarnes underhållande af dem, som betjänade sig af

desamma, och å andra sidan som eu ovillkorlig motsättning till nämnda

grundsats.

Den förra uppfattningen företräddes och utvecklades särskildt af

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län, som anförde:

Med bibehållande såsom allmän regel af nu gällande bestämmelse, att

enskilda vägar skola underhållas af dem, som af vägarne sig betjäna,

torde det, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,

böra öfverlämnas åt vederbörande kommun att på kommunalstämma

bestämma, hvilka af kommunens enskilda vägar, som blifvit till underhåll

emellan de underhål Isskyldige i laga ordning fördelade, vore för

samfärdseln inom kommunen af den vikt, att de kunde böra såsom

kommunvägar anses och i följd däraf vara underkastade de af kommunalstämman

rörande sådana vägars lagning meddelade föreskrifter. I fall

åt kommunerna sålunda inrymdes rätt att i den kommunala samfärdselns

intresse utöfva kontroll å lagningen af vissa mera befarna enskilda vägar,

hvilkas underhåll i följd däraf säkerligen blefve mera betungande för

de underhållsskyldige, än hvad eljest skulle hafva varit förhållandet,

syntes billigheten äfven fordra, att med afseende å sådana vägar undantag

gjordes från den af Riksdagen beträffande underhållsskyldigheten

uppställda allmänna grundsats i så måtto, att vederbörande kommun tillförbundes

att i viss mån bidraga till kostnaden för vägens underhåll, så

länge den ansåges böra bibehållas såsom kommunväg. Då väglottsägarne

själfva gifvetvis mest betjänade sig af sådana vägar och således äfven

hade största fördelen af deras försättande i godt skick, torde dock förenämnda

bidrag icke böra öfverstiga hälften af den i penningar uppskattade

underhållskostnaden. Till gäldande af denna kostnad torde

böra bidraga samtliga de beskattningsföremål, som betalade vägskatt, i

den mån de därtill vore pliktiga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län ville likaledes

bibehålla nu gällande föreskrift, att ifrågavarande vägar skulle

bygg38 och underhållas af dem, som betjänade sig af vägarne, men

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

ansåg böra stadgas, att vederbörande skulle äga å kommunalstämma

träffa öfverenskommelse, huruvida med afseende ä byvägarnes underhåll

kommunen skulle utgöra ett distrikt eller vara delad i flera sådana.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som utgick

från den uppfattning, att vid utarbetande af lag om byggande och

underhåll af utfarts- och byvägar borde i tillämpliga delar följas enahanda

grund, som i väglagen vunnit tillämpning, fann det böra få

bero på förhållandena inom de skilda orterna och böra göras till föremål

för beslut i laga ordning, huruvida i fråga om byggnads- och

underhållsskyldigheten kommunen i sin helhet eller allenast särskilda

delar däraf borde utgöra en gemensamhet.

Af Malmöhus läns landsting omfattades åter den mening, att hvarje

kommun ovillkorligen borde blifva distrikt för byggande och underhåll

af utfarts- och byvägar, till hvilka landstinget, såsom förut blifvit nämndt,

ville hänföra endast sådana vägar, hvilka för gemensamt behof utlagts

af bys eller kommuns oskiftade mark, eller som därefter för samma

ändamål förvärfvats; och borde grunden för väghållningskostnadens fördelning

blifva densamma, som enligt väglagen vore bestämd med afseende

å det allmänna väghållningsbesväret.

Mot kommunvägsystemet inlades emellertid å andra sidan från

några håll mer eller mindre bestämda gensagor.

Efter erinran om inom Riksdagen väckta förslag att, för åstadkommande

af en mera jämn och rättvis fördelning af väghållningsbördan,

alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun, hvartill skulle

räknas sådana, som användes för byars gemensamma samfärdsel eller

vore förenade med allmänna vägar eller andra byvägar, skulle fördelas

och underhållas af kommunens samtlige väghållningsskyldige medlemmar,

hvaremot vägar, anlagda för mera enskilda behof, skulle af vederbörande

jordägare ensamme underhållas, anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands län: Att bygga den ifrågaställda nya lagstiftningen

på eu sådan grund ansåge länsstyrelsen icke vara att förorda.

Ty utom säkerligen ofta uppstående svårigheter att bestämma, hvilka

by- och utfartsvägar vore för samfärdseln af den betydelse att böra

af kommunens väghållningsskyldige underhållas, vunne man ingalunda

på detta sätt det åsyftade målet att så jämnt som möjligt fördela

väghållningsbördan, emedan densamma därigenom skulle sönderdelas

i ett allmänt, ett kommunalt och ett enskildt besvär samt till följd

däraf vålla många och betydande olägenheter vid dess utgörande in

natura.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Malmöhus län yttrade:

Då de allmänna vägarno nnderhölles af allmänheten inom väghållningsdistriktet,

borde det vara den enskildes sak att själf bekosta underhållet

af den väg, som erfordrades för att bereda honom tillträde till den allmänna

vägen, och därest flere enskilde gemensamt begagnade sådan

enskild väg, borde vägunderhållet dem emellan fördelas; men den,

hvilken icke hade behof af samma väg, borde ej kännas skyldig att i

vägkållet deltaga. Genom att göra underhållet af by- eller utfartsvägar

till en kommunens angelägenhet, skulle sannolikt anspråket på

underhållet af vägarne betydligt stegras mot hvad som vore fallet då

vägarne underhölles åt dem, som begagnade desamma, och da de trafikerande

således själfva finge afgöra, hvad de ville kosta på vägarne.

Den omständigheten, att de mera aflägset, belägna hemmanen eller byarne

finge själfva underhålla en längre utfartsväg, syntes ej. böra föranleda

till en afvikelse från den grundsats, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge riktig, nämligen att ifrågavarande vägar borde underhållas

af dem, som af vägarne betjänade sig; ty det kunde skäligen

antagas, dels att utflyttade skiftesdelägare genom lägre taxering å

jorden erhållit vederlag för olägenheten af ett aflägset läge, dels ock

att aflägset belägna hemman just med afseende å deras aflägsenhet

betingat lägre köpesumma än ägornas beskaffenhet vid ett mer centralt

läge kunnat göra. Det borde ej heller lämnas oanmärkt, att genom

den ifrågasatta anordningen att låta kommunen bilda distrikt för byggande

och underhåll af utfarts- och byvägar skulle tillskapas två slag

af enskilda vägar, nämligen dels sådana, som skulle underhållas af kommunen

enligt vissa grunder, och dels andra, hvilka förmodligen skulle

underhållas af dém, som begagnade desamma.

I samma riktning utlät sig Göteborgs och Kohus läns landsting.

Det syntes landstinget, som om samma grunder icke borde följas vid

byvägsbesvärets utgörande som beträffande de allmänna vägarne. Byvägars

anläggning kunde nämligen icke rättvisligen tillkomma andra

än dem, som af vägarno betjänade sig. När vid laga skifte till följd

af utflyttning ny väg uttoges, sattes den af skifteslaget i farbart skick,

och om den utflyttade sedermera ålåge att samma väg underhålla, både

han för detta besvär tillförsäkrats ett däremot svarande vederlag i

enlighet med grunderna i gällande skiftesstadga. Det skulle därför

icke vara med rättvisa öfverensstämmande, att hela kommunen drabbades

af utgifter för vidmakthållande af långa utfartsvägar, som ledde från

enstaka, aflägsna hemman eller folkfattiga byar, måhända belägna i

verkliga obygder. De centralt belägna och till följd däraf högre

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

taxerade fastigheterna skulle härigenom påläggas en obillig skattebörda,

ty det borde icke förbises, att myndigheterna vid fastigheters upptaxering

bedömde skatteförmågan med hänsyn jämväl till deras belägenhet

invid eller långt borta från de stora farvägarne. Afsides liggande

hemman finge sålunda för sitt byvägsbesvär en motsvarande nedsättning

i taxeringsvärdet. Till följd af sin natur vore byvägarne hufvudsakligen

till gagn för de närboende samt i synnerhet fastighetsägarne, och torde

icke skäl förefinnas att utsträcka underhållsskyldigheten till en större

gemensamhet. Landstinget kunde sålunda icke annat än på det lifligaste

tillstyrka att, med förkastande af det framkomna förslaget att hvarje

socken skulle utgöra för byvägarne ett väghållningsdistrikt, samma

grunder som hittills borde följas vid deras underhåll, därvid dock

landstinget ansåge underhållsskyldigheten böra utsträckas äfven till

de inom vägområdet belägna handelsrörelser, bruk, fabriker, sågar,

kvarnar och dylika med industriell rörelse förenade verk och inrättningar.

Jämväl Västmanlands läns landsting uttalade den mening, att

kostnaden för ifrågavarande väghållningsbesvär borde ni intet hänseende

drabba kommunerna»

Hvad beträffar öfriga grunder för en ny lagstiftning i ämnet,

lämnades dessa i flertalet af vederbörandes yttranden oberörda. Bland

dem, som inläto sig på frågan i denna del, uttalade sig fullständigast

Uppsala läns landsting, som framlade ett genomgående, detaljeradt utkast

till bestämmelser i nämnda hänseende och därvid anförde:

De ägare af jordbruks- eller annan fastighet samt idkare af såväl

därmed förenad näring som handelsrörelse, hvilka själfve begagnade

eller för sitt yrke droge nytta af utfartsväg, borde äga att för viss tid,

ej Överskjutande tio år, och med bindande verkan jämväl för efterträdare,

ingå förening om byggande af sådan väg eller underhåll däraf

såväl sommar- som vintertiden. Nämnda förening borde upptaga —

utom hvad ytterligare kunde anses tjänligt —: hvilka vägar till noga

angifvet läge och utsträckning föreningen omfattade; af hvilka delägare

till namn, yrke och hemvist föreningen utgjordes; grunden för hvarje

delägares i samfälligheten deltagande i för ändamålet erforderligt arbete

eller kostnad; för hvilket eller hvilka vägstycken till längd och bredd

i följd däraf eller med hänsyn jämväl till andra omständigheter en hvar

delägare hade att ansvara; tiden och sättet för arbetets utförande; huru

de broar, brotrummor eller annat, som ej skäligen kunde af väglottsägaren

ensam bekostas, skulle utföras och underhållas; huru tillsyn

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 67 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfver verkställigheten af hvad i ärendet aftalats borde utöfvas; påföljden

för åsidosättande af en hvar delägares åligganden samt huru förfaras

skulle i händelse under föreningstiden idkare af näring eller handel

upphörde med sin rörelse eller annan sådan uppstode. Så beskaffad,

af samtliare delägare godkänd och i vittnens närvaro undertecknad

förening borde ingifvas till ortens domstol, som, därest föreningen vore

i påbjudna delar fullständig och ej heller i öfrigt stridande mot lag,

skulle fastställa densamma att med nästa kalenderårs ingång lända till

efterrättelse. Därest förening i följd af delägares vägran att densamma

biträda icke kunde bringas till stånd, men minst en tredjedel af dem,

som efter hvad ofvan om f örmälts skulle i vägs byggande och underhåll

taga del, åstundade samfälldt förenande härutinnan, borde skriftlig anmälan

därom göras hos ortens domhafvande, som skulle utse två eller

tre därtill lämpliga och villiga personer, hvilka hade att mot gode män

vid landtmäteriförrättning tillkommande ersättning och med det biträde,

de kunde anse behöfligt och i sådant fall ägde själfva tillkalla, i den mån

sådant erfordrades å marken eller vägarne i fråga verkställa gradering

samt undersökning i öfrigt af den omfattning och beskaffenhet, som för

ärendets bedömande i dess helhet funnes nödig, samt med ledning däraf

uppgöra förslag till sådan förening delägarne emellan, som här ofvan

beskrifvits. Detta förslag skulle, om det af samtlige delägarne godkändes

och undertecknades, ingifvas till ortens domstol för fastställelse

under förut angifna villkor. I annat fall skulle den eller de, som med

förslaget icke åtnöjdes, äga att inom viss tid, efter det förrättningsmännen

förklarat förrättningen afslutad, däremot anföra besvär hos

nämnda domstol, hvilken, efter det öfriga delägare lämnats tillfälle att

skriftligen sig förklara och — om så funnes lämpligt — efter återförvisning

till förrättningsmännen, skulle pröfva ärendet. Frågan om

hvilka vägar föreningen skulle omfatta eller hvilka personer skidle

vara pliktiga att däri inträda skulle, därest enighet härutinnan ej

vunnes, kunna afgöras genom särskildt beslut af förrättningsmännen

och, efter klagan däröfver, af domstol, i hvilket fall, intill dess härom

blifvit slutligen dömdt, med förrättningens fortsättande borde anstå.

Redan fastställd förening borde kunna i oförändradt skick eller med

däruti, i enahanda ordning som förut blifvit nämnd, gjorda ändringar

eller tillägg för tid af högst tio år förnyas och för fastställelse till

domstol ingifvas. — Medelst en på sålunda angifna grunder byggd

lagstiftning skulle, med iakttagande allenast af vissa gemensamt erforderliga

bestämmelser, lagligen gällande föreningar i ämnet kunna, med

all hänsyn i öfrigt till sig företeende lokala omständigheter, komma till

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

stånd, vare sig efter åsämjande delägarne emellan eller i påbjuden

pell i fråga om kostnaderna härför så litet som möjligt betungande

ordning. Näppeligen skulle heller för dem, saken närmast rörde, frågan

om ordnande af förevarande angelägenhet kunna beredas mer tillfredsställande

lösning än på grunden af sålunda tillkomna och, såvidt ske

kunde, efter olika ortförhållanden afpassade föreningsstadgar.

I detta yttrande instämde till alla delar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Uppsala län.

För såvidt frågan om detaljerna i den nya lagstiftningen af öfrige

vederbörande vidrördes, inskränkte man sig till vissa antydningar eller

framhållande af en del speciella önskemål.

Eders Kungl Majits befallningshafvande i Gäfleborgs län angaf sålunda,

att fastighets väghållningsbesvär borde åligga innehafvaren.

Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Blekinge län betonade

för sin del angelägenheten af en bestämmelse, att hemman, som indelades

till vägunderhåll in natura, skulle, oberoende af uppkommande

förändringar i äganderätten, med underhållet fortfara intill dess annorlunda

kunde varda bestämdt eller öfverenskommet.

Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Stockholms län — som

delade Riksdagens åsikt i fråga om själfva hufvudgrunden för ordnande

af ifrågavarande besvär — uttalade i sammanhang härmed den förhoppning,

att man vid en blifvande ny lagstiftning i ämnet måtte undvika

det invecklade och dyrbara maskineri, som den nya väglagen kräfde

för de allmänna vägarnes underhåll; hvaremot Eders Kungl. Majits befallningshafvande

i Blekinge och Västerbottens län förordade den nya

lagens anslutning så mycket som möjligt till väglagens bestämmelser.

Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Stockholms län yttrade

vidare: Fn af de brydsammaste frågorna vid detta lagstiftningsförsök

blefve onekligen att kunna bestämma formerna för behandlingen af

ärenden rörande enskilda vägar, och länsstyrelsen kunde ej finna annat

än att man i detta afseende måste söka tillämpa själfstyrelseprincipen

inom de smärre samfälligheter, hvilka ägde gemensamma vägar, och

anordna bystämmor för beslutens fattande samt tillsätta förtroendemän,

byfogdar, för tillsyn och ifrågakommande verkställighetsåtgärder.

Eders Kungl. Majits befallningshafvande i Kristianstads län ville

åter — i öfverensstämmelse med sitt förslag om kommunvägar —

tillägga de kommunala myndigheterna en del befogenheter i afseende

å vägar af hithörande slag. På sätt förut blifvit omförmäldt, borde

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening kommunalstämma

få afgöra, hvilka af kommunens by- och utfartsvägar skulle

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

såsom kommunvägar anses, äfvensom meddela de i afseende å sådana

vägars lagning erforderliga föreskrifter. Dessa föreskrifter, Indika för

att blifva gällande borde underställas Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvandes

pröfning och fastställelse, borde innefatta bestämmelser om

tiden och sättet för väglagningen, lämpade efter förhållandena i hvarje

särskild ort, samt om tillsynen å efterlefnaden af samma föreskrifter

och om påföljden för försummelse att ställa sig dem till efterrättelse.

I sistnämnda två hänseenden torde i hufvudsak höra gälla enahanda

bestämmelser, som funnes stadgade med afseende å de allmänna vägarne,

endast med den olikhet, att syn å kommunvägarne skulle verkställas

af kommunalnämnden eller af särskild af kommunalstämman utsedd

synenämnd.

Jämväl Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Gäfleborgs län

ansåg kommunalstämma höra i vissa afseenden få taga befattning med

frågor om by- och utfartsvägar. Enligt Eders Kungl. Majrts befallningshafvandes

åsikt borde sålunda de väghållningsskyldige å kommunalstämma

få träffa öfverenskommelse dels, såsom förut blifvit. nämndt,

huruvida med hänsyn till byvägarnes underhåll kommunen skulle utgöra

ett distrikt eller vara delad i flera sådana, dels ock om de väghållningsskyldige

skulle fullgöra vägunderhållet in natura eller på annat

sätt, med rätt för fastighetsägare inom kommunen att, därest öfverenskommelse

i nu angifna hänseenden ej kunde träffas, påkalla vägdelning

genom landtmätare eller annan lämplig person, som förordnades af

vederbörande länsstyrelse. Å kommunalstämma borde jämväl få beslutas,

huru kontroll skulle utföras därå, att vägunderhållet behörigen fullgjordes.

I sistnämnda hänseende framhölls af Göteborgs och Bohus läns

landsting nödvändigheten af stadganden ej mindre om årliga syners

förrättande af därtill lämplig person än äfven därom, att befintliga brister

skulle af hjälpas genom lega på den tredskandes eller försumliges

bekostnad samt att entreprenadsumman genom vederbörande utmätningsman

finge uttagas utan föregående stämning och lagsökning.

Angående forum för tvister om utfarts- och byvägars byggande

och underhåll förordade Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Stockholms,

Kristianstads, Västmanlands och Gäfleborgs län bibehållande af

den nu gällande bestämmelsen, att dylika tvister tillhöra de allmänna

domstolarnes upptagande och pröfning. En öfverflyttning af dylika

mål till de administrativa myndigheterna skulle nämligen, enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län åsikt, blifva för

såväl länsstyrelsen som högre myndigheter så betungande, att nu till
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 88.

gängliga arbetskrafter blefve alldeles otillräckliga för målens handläggning.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands

län framhölls därjämte, hurusom vägdelningsärenden af hithörande slag

icke saknade en viss gemenskap med skiftesförrättningar, äfvensom att

de förhållanden, hvilka af ålder betingat, att frågor rörande de allmänna

vägarnes byggande och underhåll skolat handläggas af administrativ

myndighet, ej förefunnes beträffande byvägar.

En motsatt uppfattning i denna punkt uttalades af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, som ansåg ifrågavarande

tvister böra öfverflyttas från domstolarne till de administrativa myndigheterna,

på det den nya lagstiftningen måtte bringas i öfverensstämmelse

med den för de allmänna vägarne härutinnan gällande. Härvid kunde

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid icke undertrycka

den farhåga, att, därest den nya lagen skulle föranleda därtill, att många

dylika ärenden samtidigt komme till handläggning, det för länsstyrelserna

och kammarkollegium, som redan förut vore betungade med göromål,

torde möta svårighet att med tillbörlig skyndsamhet behandla hithörande

frågor, men torde i sådant fall nu antydda svårighet kunna afhjälpas

genom förstärkta arbetskrafter.

Sedan landstingen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sålunda i ärendet afgifvit yttranden, lät dåvarande chefen för justitie- åtting och

departementet inom lagbyrån utarbeta ett förslag till lag i ämnet, Högsta domhvarefter

ärendet af bemälde departementschef inför Eders Kungl. Maj:t *

i underdånighet anmäldes den 28 april 1899. Efter att därvid hafva

föredragit Riksdagens förenämnda skrifvelse den 2 maj 1894 och redogjort

för ej mindre hufvudsakliga innehållet af nyssberörda yttranden

än äfven nu gällande bestämmelser angående byggande och underhåll

af vägar, hvilka pröfvas icke vara för den allmänna samfärdseln nyttiga

och nödiga, — eller samma bestämmelser, som af lagutskottet i dess

ofvan anmärkta utlåtande vid 1885 års riksdag återgifvits —, anförde

departementschefen till en början följande:

»Otillräckligheten af de stadganden angående skyldigheten att

deltaga i enskild vägs underhåll, för hvilka jag nu redogjort, torde

vara uppenbar. Sedan erfarenhet vunnits om verkningarne af 1891

års lag angående ordnandet af väghållningsbesväret på landet samt

genom vägdelningsförrättningarne numera i allmänhet gränsen emellan

de allmänna vägarne — landsvägarne och bygdevägarne — å ena

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sidan och de enskilda utfarts- och byvägarne å den andra blifvit uppdragen,

torde tiden vara inne för vidtagande af åtgärder till ordnande

äfven af underhållsskyldigheten i fråga om de senare.

Under det den väghållning, som är för allmänna samfärdseln

nyttig och nödig, såsom allmänt besvär kunnat påföras vissa beskattningsföremål

inom tämligen omfattande distrikt, synes skyldigheten att

underhålla utfarts- och byvägarne, hvilka sakna betydelse i nyss nämnda

hänseende, icke böra utsträckas utom deras krets, som hafva omedelbar

nytta af vägen, och följaktligen, på sätt i Riksdagens förevarande skrifvelse

äfven framhållits, fortfarande som hittills böra åligga dem, som

betjäna sig af densamma. Väl har äfven den mening understundom

blifvit uttalad, att kommunen borde blifva distriktet för underhåll af

de enskilda utfarts- och byvägarne. I 1 § af lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet har emellertid såsom bygdeväg upptagits,

bland andra, väg mellan socknar, från allmän väg till kyrka

eller tingstad samt annan därmed jämförlig väg, och därigenom bär

den väghållning, som eljest företrädesvis kunde vara att betrakta såsom

en kommunal angelägenhet, blifvit Överflyttad på den för väghållningen

bildade större samfälliglieten. Vid sådant förhållande synes

det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande att ålägga

samtliga medlemmar af en kommun att underhålla de vägar, som hafva

sin egentliga betydelse allenast för vissa kommunens medlemmar.

Vägarne å stads område beröras icke af den allmänna väglagens

stadganden, och att döma af förhandlingarne i ämnet inom Riksdagen

har hittills icke visat sig något behof af ytterligare lagstiftning angående

dylika vägar. De nu ifrågasatta lagbestämmelserna synas därföre

icke böra utsträckas till städernas vägar.

De vägar på landet, som med Riksdagens framställning afses,

betecknas såsom utfarts- och byvägar. Med utfarts- och byväg torde

åsyftas väg, som från gård, tomt, tillverknings- eller upplagsställe eller

annan dylik plats begagnas för fortkomst till allmän väg eller annan

allmän samfärdsled eller till afsättningsort eller ock till plats för allmän

sammankomst såsom kyrka eller tingsställe. Någon lagstiftning

rörande byggande och underhåll af enskild väg, som icke är att anse

som utfarts- och byväg, ifrågasättes icke af Riksdagen och torde ej

heller vara af behof påkallad. Hvad särskildt angår de vägar, som

närmast motsvara de i 4 kap. 1 § byggningabalken omförmälda vägar

till åker och äng, har icke någon klagan öfver otillräckligheten af nuvarande

bestämmelser försports. Betänkligt skulle det också vara att

föreskrifva tvungen delaktighet i underhåll af dylik väg, hvilken är

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

behöflig för två eller flera grannar. Icke heller lärer förevarande lagstiftning

böra utsträckas till vinterväghållningen. Denna torde beträffande

de vägar, om hvilka nu är fråga, åtminstone för närvarande icke

erfordra särskilda lagbestämmelser, utan lämpligen kunna, där så finnes

erforderligt, ordnas genom enskild uppgörelse.»

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet lämnade chefen för justitiedepartementet

tillika en redogörelse för de närmare bestämmelserna i

lagbyråns förenämnda förslag, som blifvit upprättadt med iakttagande

af den utaf departementschefen angifna begränsning af den ifrågasatta

lagens uppgift; och fann, på föredragandens af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan, Eders Kungl. Maj:t godt i nåder förordna,

att Högsta domstolens yttrande öfver berörda lagförslag skulle för det

ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, inhämtas.

Sådant yttrande afgafs af Högsta domstolen den 3 november 1899.

Ehuru i öfverensstämmelse med Högsta domstolens hemställan berörda

förslag sedermera icke gjorts till föremål för framställning till

Riksdagen, torde till ledning för bedömande af det nya förslag i ämnet,

jag nu har för afsikt att i underdånighet anmäla, en närmare redogörelse

för lagbyråns omförmälda förslag med chefens för justitiedepartementet

motivering enligt statsrådsprotokollet den 28 april 1899 äfvensom de

inom Högsta domstolen mot förslaget framställda anmärkningar vara

lämplig och nödig. I sådant afseende anhåller jag nu få återgifva förslaget

och i sammanhang därmed för hvarje paragraf motsvarande

stycken ur statsrådsprotokollet och Högsta domstolens protokoll.

Lagförslagets rubrik och ingress lydde sålunda:

»Förslag till Lag om underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:»

Härom förekom icke någon anmärkning.

1 och 2 §§.

i lagbyråns förslag voro af följande lydelse:

1 §■

»År väg på landet utfartsväg för två eller flera särskilda fastigheter,

grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker järn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förliga verk och inrättningar, vare ägare däraf, eller där fråga är om

egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvare af den

egendom, ömsesidigt pliktige att deltaga i vägens underhåll efter de i

denna lag stadgade grunder.»

* §■

»I vägs underhåll skall eu hvar af de underhållsskyldige för egendom

af den beskaffenhet, som i 1 § afses, deltaga i den mån vägen

för den egendom såsom utfartsväg begagnas.»

Rörande dessa båda paragrafer yttrades af föredraganden till

statsrådsprotokollet följande:

»Grundsatsen, att utfartsväg skall underhållas af dem, som däraf

betjäna sig, synes vid sin tillämpning böra erhålla någon begränsning.

Ett blott mer eller mindre tillfälligt nyttjande af en väg kan icke

grundlägga skyldighet att deltaga i dess underhåll. Den önskliga begränsningen

vinnes, om ifrågavarande skyldighet göres beroende af

vägens varaktiga nytta eller nödvändighet för begagnandet af viss

egendom. I främsta rummet kommer härvid i betraktande den fasta

egendomen med hvad därtill enligt lag anses höra, men hänsyn måste

äfven tagas till sådan egendom, som, utan att enligt lag vara eller tillhöra

fast egendom, naturligen sammanhänger med fastighet och tydligen

bör med fastighet likställas, såsom förhållandet är med grufvor

och bergverk, vattenverk samt fabriker och därmed jämförliga inrättningar,

ändå att äganderätt till grunden icke med dem är förenad.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, då egendom, som i 1 §

afses, innehafves och nyttjas af annan än ägaren, nyttjanderättshafvaren

borde utgöra den å egendomen belöpande andel af vägunderhållet. Med

afseende å den synnerligen skiftande beskaffenheten af nyttjanderättsaftalen

beträffande enskild egendom torde emellertid en dylik anordning

hvad sådan egendom angår icke vara att tillstyrka. Hvad uti ifrågavarande

afseende med fullt skäl skulle kunna tillämpas i fråga om t.

ex. mångåriga arrendeaftal angående hel egendom, vore tydligen alldeles

olämpligt i fråga om liyresaftal angående bostadslägenhet, torpkontrakt

och därmed jämförliga aftal. Vägunderhållet torde därföre böra

läggas å ägaren, hvilken tydligen är oförhindrad att i det aftal, hvarigenom

nyttjanderätt upplåtes, med nyttjanderättshafvaren öfverenskomma

om fullgörandet af den ägaren åliggande underhållsskyldigheten.

Beträffande grunden för underhållsskyldighetens fördelning mellan

de underhållspliktige ifrågasattes inom Riksdagen, att denna skyldighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

4!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

borde utgöras efter taxeringsvärde å egendom eller rörelse, som hade

gagn af vägen. En dylik fördelning, som icke medgåfve, att något

afseende fästes därå, om vägen af den ene underliållsskyldige begagnas

vida mer än af den andre och möjligen på ett sätt, som väsentligen

ökar underhållskostnaden, skulle tydligen lätt kunna leda till orättvisa.

En fullt noggrann jämförelse emellan de väghållningsskyldige i fråga

om vägens begagnande såsom utfartsväg är visserligen knappast möjlig.

Utan synnerlig svårighet kan dock uppnås det mått af noggrannhet,

som praktiskt sedt erfordras för att å jämförelsen må kunna grundas

en billig fördelning af skyldigheten att underhålla utfartsvägen. I Norge

och Danmark, där förhållandena uti ifrågavarande hänseende torde vara

närmast jämförliga med förhållandena hos oss, har den nu föreslagna

fördelningsgrunden länge varit gällande. I norska lagen om väghållningen

den 15 september 1851 stadgas sålunda, att enskild väg, som

begagnas af flere, skall af dem underhållas efter det förhållande, hvari

en hvar af dem tinnes nyttja vägen; och enligt den danska lagen om

byggande och underhåll af enskilda vägar, till hvilkas nyttjande flere

äro uteslutande berättigade, den 14 april 1865 skall vid fördelning af

arbete och kostnad för väghållning företrädesvis tagas hänsyn till den

nytta en hvar af de underliållsskyldige har af den ifrågavarande vägen.»

Beträffande 1 och 2 §§ förekom inom Högsta domstolen enligt

protokollet följande:

Justitierådet Afzelius yttrade:

»Beträffande omfånget af nu ifrågaställda lagstiftning synes uttrycket

»utfartsväg» icke i och för sig lämna erforderlig ledning utan böra, på

sätt i väglagen skett i fråga om där omhandlade vägar, närmare bestämmas.

Jämväl torde hvad först i 14 § meddelas eller att förslaget

icke afser väg som är att hänföra till allmän — därest icke all tvekan

i sådant hänseende må anses vara redan genom förslagets rubrik utesluten

— böra i detta sammanhang upptagas.

Om än, på sätt i departementschefens yttrande angifves, i fråga

om enskilda vägar af annan art än de i förslaget afsedda, icke visat

sig något praktiskt behof af lagbestämmelser, synes dock kunna ifrågasättas,

huruvida, när ämnet göres till föremål för legislativ behandling,

det kan vara lämpligt att helt och hållet från beaktande utesluta alla

sådana, för flere gemensamma, vägar, hvilka ej äro att hänföra till

utfartsvägar i förslagets mening. Och att, vid bestämmandet af hvilka

underhållsskyldigheten af utfartsväg åligger samt vid underhållsskyldighetens

fördelning taga hänsyn allenast till dem, hvilka begagna vägen

Bih. till Biksd, Prof. 1907. '' 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

såsom utfartsväg, och den olika mån, i hvilken desse begagna vägen för

sådant ändamål, synes vara en med rättvisa och billighet icke öfverensstämmande

ordning. Att underhållet af en väg, som af en begagnas

till utfartsväg, men för annat ändamål af en annan, skall läggas ensamt

å den förre, synes lika litet välgrundad^ som att af två grannar, hvilka

i lika man begagna en väg för utfart, men af hvilka den ene därförutom

använder den för andra körslor, den, hvilken nyttjar vägen blott

till utfartsväg, icke skall i fråga om underhållet af vägen vara i någon

mån bättre ställd än den andre.

Äfven i andra hänseenden synes det sätt, på hvithet förslaget bestämmer

hvem som är underhål Isskyldig och huru denna skyldighet

skall fördelas, lämna rum för anmärkning. Att, på sätt i förslaget,

med afvikelse från nu gällande rätt, skett, i regeln lägga underhållsskyldigheten

på ägaren, icke innehafvare^ af fastighet, synes, särskildt

hvad angår jordbruksfastighet, föga lämpligt när underhållet skall utgöras

in natura; det lärer nämligen vara uppenbart att innehafvaren härtill

lämpar sig vida bättre än ägaren, hvilken oftast skulle vara hänvisad att för

ändamålet anlita främmande biträde. Om också, på sätt i departementschefens

yttrande förutsättes, denna olägenhet skulle kunna afhjälpas

genom aftal vid upplåtelsen, medför ju ett sådant icke någon förändring

i förhållandet till öfrige väghållningsskyldige, hvilka alltså, vid arrendatorns

underlåtenhet att fullgöra underhållsskyldigheten, skulle för

vinnande af rättelse vara hänvisade till den måhända å aflägsen ort

boende ägaren.

Den i 2 § angifna grund för underhållsskyldighetens fördelning —

eller såsom det i 4 § uttryckes: »delaktigheten i vägs underhåll» —

synes, om än med förslagets utgångspunkt teoretiskt riktig, dock i och

för sig föga ägnad att lämna en praktisk lösning af uppkommande

stridigheter mellan de väghållningsskyldige angående de prestationer,

en hvar af dem må hafva att för underhållet utgöra. Af 4 § inhämtas

ock, att efter här angifna grund en vägdelning skall ske, och det är sålunda

endast i fråga om denna, som nämnda grund kommer till användning.

Det synes därföre nödigt att redan i detta sammanhang angifva att,

där icke intressenterna annorlunda öfverenskomma, dylik delning skall

äga rum.

Hvad angår redaktionen af 2 § synes denna kunna tydligare än som

skett uttrycka meningen eller att underhållsskyldigheten åligger ägare

eller innehafvare af egendom utaf den i 1 § angifna beskaffenhet gemensamt

och att samma skyldighet mellan dem fördelas efter den i 2 §

angifna grund.»

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Justitieråden Cassel och Graf berg instämde med justitierådet Afzelius.

Justitierådet Lindbäck anförde:

»För min del tinner jag den omständighet, att förevarande lagförslag

afser allenast sådana gemensamma vägar, som äro att hänföra

till utfarts vägar, icke innefatta anledning till anmärkning mot förslaget;

men i allt öfrigt instämmer jag uti hvad justitierådet Afzelius anfört.»

Justitierådet Skärm utlät sig:

»Lagförslagets rubrik angifver dess syftemål vara att meddela

bestämmelser om underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

Redan i rubriken uttryckes sålunda, hvad sedermera i 14 §, som

det synes mig, obehöfligt upprepas, att lagen ej är afsedd att tillämpas

på allmän väg d. v. s. på landsväg och bygdeväg, därom handlas i

lagen den 23 oktober 1891.

Förslaget afser således blott enskilda vägar och endast vissa sådana.

Det synes mig först böra anmärkas, att förslaget meddelar bestämmelser

endast om underhållet af redan befintliga enskilda vägar, men

icke, på sätt Riksdagen begärt, jämväl om dylika vägars byggande

eller anläggande af nya, Skälet till denna inskränkning har jag ej

lyckats inse.

Om hvilka enskilda vägar här är fråga upplyses af 1 §, enligt

hvilken förslaget afser »utfartsväg för två eller flera särskilda fastigheter,

grufvor, bergverk» etc.

Hvad här bör förstås med »utfartsväg» antydes ej ens i förslaget,

oaktadt eu sådan antydan synes väl behöflig. Riksdagen har begärt

utarbetande af förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch

byvägar, därmed, enligt justitieministerns uttalande till statsrådsprotokollet

den 28 april 1899, åsyftas väg, som från gård, tomt, tillverknings-

eller upplagsställe eller annan dylik plats begagnas för

fortkomst till allmän väg eller annan allmän samfärdsled eller till

afsättningsort eller ock till plats för allmän sammankomst såsom kyrka

eller tingsställe.

Med anledning af hvad justitieministern sålunda och i öfrigt yttrat

kan man nog sluta sig till att förslaget med uttrycket »utfartsväg»

förstår detsamma, som i sagda yttrande betecknas med orden »utfartsoch

byväg». Men af lagförslaget själft framgår denna mening ingalunda;

utan synes lagförslagets ordalydelse medgifva jämväl den tydning,

att med utfartsväg förstås detsamma som i 4: 1 Byggningabalken

betecknas med »farväg» och således äfven väg till åker och äng, en

tolkning, som torde väl öfverensstämma med den af Riksdagen uttalade

mening att utfarts- och byvägar böra fortfarande som hittills under
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 88.

hållas af dem, som af vägarne betjäna sig, och således ej blott af dem,

som begagna vägarne till »utfartsväg». Förhållandet torde vara med

de flesta af förslagets utfarts vägar, att de i mycket stor omfattning

begagnas såsom vägar till åker och äng, kanske ofta af sådana jordägare,

som alldeles icke behöfva dem såsom utfartsvägar; och något

giltigt skäl, hvarför desse trafikanter skulle vara fritagne från all skyldighet

att underhålla dem, synes mig ej förefinnas.

Stadgandet i 1735 års resolution på adelns besvär, att byvägar

skola underhållas endast af dem, som sig däraf betjäna, svnes mig i

all sin korthet vara i viss män att föredraga framför förslaget. Det

innebär ej förslagets orättvisa, att de, som möjligen i största omfattning

betjänade sig af vägen, skulle kunna undandraga sig allt deltagande

i dess underhåll.

Att vägunderhållet ålagts ägaren af fastigheter, grufvor, bergverk

etc. innebär, att talan om skyldighet att deltaga i sådant eller för

försummelse i detta afseende alltid måste riktas mot ägaren och icke

ens kan riktas mot annan brukare eller emot arrendator, hvilken gent

emot öfrige deltagare i underhållet icke har någon som helst förpliktelse.

1 25 kap. 8 § Byggningabalken stadgas, att alle, som å landet

hemman äga eller bruka, skola vägar rödja. Detta stadgande torde i

allmänhet hafva tillämpats så, att, när hemman varit upplåtet åt arrendator

eller brukare med skyldighet att fullgöra hemmanets onera, påföljden

för forsammadt vägunderhåll drabbat arrendatorn eller brukaren,

men ingalunda ägaren (se Kungl. Maj:ts utslag den 21 november 1890.

Holm Nytt Juridiskt Arkiv sid. 486). Detta synes ock vara med

billighet och rimlighet öfverensstämmande, ty en jordägare, som ofta

vistas på aflägsen ort och som, då lian till annan upplåtit nyttjanderätten

till sin egendom, är nästan urståndsatt att fullgöra ett dylikt

onus, bör äga att med laga verkan sätta i sitt ställe den, som disponerar

öfver egendomen och dess arbetskrafter.

Enligt förslaget skulle emellertid ägaren alltid själ!'' stå i ansvar

till öfrige deltagare för vägunderhållet, hvad han än därom må hafva

med sin arrendator eller brukare aftalat.

Detta torde vara en afvikelse från hittills följda principer i detta

afseende, hvartill giltigt skäl ej synes vara anfördt.

För min del kan jag därför ej tillstyrka antagandet af förslagets

1 och 2 §§.»

3 §■

Denna skulle enligt lagbyråns förslag lyda sålunda:

»Väg skall underhållas i ett med afseende å dess ändamål för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

svarligt skick. Ej må någon betungas med underhållande af väg till

större bredd än 3,c meter.»

I afseende härå anfördes i statsrådsprotokollet:

»Det begränsade ändamålet med de vägar, livilka utgöra föremål

för förevarande lagstiftning, synes böra föranleda därtill, att någon

lättnad i underhållsskyldigheten med afseende å dem medgifves i jämförelse

med underhållsskyldigheten vid allmän väg. Den i väglagen

stadgade bredden för bygdeväg synes i fråga om utfartsväg böra vara

den största bredd, i hvars underhållande någon bör kunna mot sitt

bestridande förpliktas att deltaga.»

Emot denna paragraf förekom inom Högsta domstolen icke någon

anmärkning.

4 §

i lagbyråns förslag hade denna lydelse:

»Delaktigheten i vägs underhåll skall så bestämmas, att en hvar

af de underhållsskyldige står i ansvar för viss sträckning å marken.

Vid vägdelningen skall hänsyn tagas till sådana omständigheter,

som inverka på vägunderhållet, och förty, där större svårighet möter,

skälig minskning i väglott däremot beräknas.»

I fråga om denna paragraf yttrades i statsrådsprotokollet:

»För att undvika inrättandet af den jämförelsevis vidlyftiga förvaltning,

hvilken skulle blifva erforderlig, därest bidragen till vägunderhållet

skulle af underhållsskyldige på olika sätt utgöras, är i 4 § intagen en

föreskrift, att berörda bidrag alltid skola utgå in natura, d. v. s., att

en hvar af de underhållsskyldige skall ansvara för underhållet af viss

del af vägen. Om någon är skyldig att deltaga i underhållet af två

eller flera till hvarandra stötande vägar, böra hans väglotter tydligen

utläggas i ett sammanhang, och i allmänhet lärer ej hinder möta att

vid vägdelningen iakttaga hvad sålunda är önskvärdt.»

Vid denna paragraf anförde Högsta domstolen:

»Förslaget förutsätter, att jämväl underhåll al bro skall ingå i vägdelningen.

Då emellertid underhållet af en bro någon gång torde vara

alltför betungande för att, äfven med iakttagande af föreskriften i 2:dra

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

stycket, detsamma skäligen skulle kunna åläggas en väghållningsskyldig

ensam, lärer nödigt förbehåll i sådant hänseende böra i förslaget upptagas.

»

5 $

upptogs i lagbyråns förslag med följande lydelse:

»Slutes öfverenskommelse huru och af hvem väg skall underhållas

eller tillsyn å vägs underhåll utöfvas, och upprättas därom i vittnens

närvaro skriftlig förening med de villkor, som aftalade äro, lände det

till efterrättelse.

En hvar af dem, som deltagit i föreningen, äge låta intaga den

i domboken hos den eller de domstolar, hvarunder den egendom

lyder, som föreningen angår. Sedan förening sålunda blifvit i domboken

intagen, gälle den äfven emot framtida ägare eller innehafvare

af egendomen. Förening, som slutits för boställe eller för sådan på

viss tid upplåten egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning,

hafve dock ej verkan emot senare innehafvare, med mindre föreningen

blifvit godkänd af den ämbetsmyndighet, som äger närmaste tillsyn

öfver egendomen. -J’

Förening, som jämlikt denna § sluten är, äge ej gällande kraft

utöfver tio år, deltagarne dock obetaget att den förnya för högst tio

år hvarje gång.»

Denna paragraf motiverades i statsrådsprotokollet sålunda:

»Att fördelningen af underhållsskyldigheten emellan dem, som

äro pliktige att deltaga i underhållet af utfartsvägar, i främsta rummet

bör kunna ske genom förening, är uppenbart. För att bereda giltighet

åt en dylik förening äfven mot ny innehafvare af någon underhållsskyldig

egendom synes vara nödigt, att föreningen offentliggöres genom

dess intagande i domboken vid den eller de domstolar, hvarunder den

egendom lyder, som föreningen angår. Då grunden för deltagandet i

underhållsskyldigheten är sådan, att förändrade förhållanden med afseende

därå lätteligen kunna uppstå och göra en ändring i fördelningen

rättvis och billig utan att sådant fall är för handen, som, enligt hvad

i 10 § bestämmes, medför rätt att påkalla jämkning däri, har tiden

för föreningens giltighet synts böra begränsas, och har härvid — efter

förebild af stängselförordningen — en period af tio år ansetts lämpligen

kunna bestämmas, med öppen lämnad rätt för de underhållsskyldige

att, den förnya hvarje gång för tio år.»

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88. 55

I afseende å denna paragraf innehöll Högsta domstolens protokoll

följande:

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitierådet Lindbäck instämde,

yttrade:

»Att i fråga om väghållningsskyldighetens utgörande intressenterna

äga att genom öfverenskommelse sig emellan bestämma och sålunda

icke blott verkställa vägdelning efter grunder, som af dem antagas,

utan äfven annorledes efter godtfinnande ordna förhållandet,

synes icke med erforderlig tydlighet framgå af uttrycket: »huru och af

hvem väg skall underhållas». För en riktig uppfattning af denna §:s

förhållande till föregående och efterföljande stadganden, synes ock nödigt,

att den upptages i annat sammanhang t. ex. närmast efter 9 §.»

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Cassel förenade

sig, anförde:

»Af förslaget synes framgå, att öfverenskommelse om underhåll

af väg icke må med bindande verkan träffas af intressenterna med

mindre en hvar af dem åtager sig att underhålla viss sträcka å marken.

Ehuruväl ett sådant ordnande af underhållsskyldigheten i allmänhet

torde vara lämpligast och, under förutsättning att de i förslaget uppställda

grunderna i hufvudsaklig mån komma att ligga till grund för

lagstiftning i ämnet, nödvändigt i de fall, då förening ej träffas emellan

intressenterna, kan det dock ifrågasättas, huruvida icke de väghållningsskyldige

borde äga rätt att utan ingripande från lagstiftarens sida själfva

ordna vägunderhållet på sätt dem lämpligast synes. Det kan väl

knappast vara tvifvel underkastadt, att förhållandena stundom kunna

vara sådana, att intressenterna anse för sig förmånligast att fördela

underhållsskyldigheten på annat sätt, än i förslaget afses, exempelvis så,

att en hvar af dem utgör viss prestation för underhållet af vägsträckan

i sin helhet. Om en så beskaffad förening undantoges från det skydd,

lagen i allmänhet tillerkänner privaträttsliga aftal, skulle denna lagstiftning

stå i allt för skarp motsats till de rättsgrundsatser, som i

fråga om vägunderhållet hittills gjort sig gällande, och det kan ifrågasättas,

om en dylik lagstiftning har tillräckligt stöd i den omständigheten,

att det verksamma korrektiv mot försummadt vägunderhåll, som

föreslås i 11 och 12 §§, kan vinna tillämpning allenast då en hvar

under!)ållsskyldig tilldelats viss sträcka å marken.

I fråga om det sammanhang, i hvilket denna § bör upptagas, är

jag ense med justitierådet Afzelius.»

Justitierådet Afzelius yttrade vidare:

»Vidkommande giltigheten af ifrågavarande öfverenskommelser,

synes mig skäl saknas att för dylika, stundom mycket enkla transak
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tioner uppställa ovillkorlig fordran på iakttagande af särskild form;

utan torde detta villkor böra gälla endast såvidt afhandlingen skall, för

beredande af giltighet äfven mot framtida ägare eller innehafvare, intagas

i domboken, hvaremot öfverenskommelsen synes såsom sådan

böra vara bindande för dem, som däri deltagit. Härigenom skulle också

undvikas, att öfverenskommelser, slutna efter lagens trädande i kraft,

komme att rättsligen anses annorlunda, än de, hvilka därförut blifvit

ingångna.

1 fråga om öfverenskommelsens intagande i domboken och däraf

följande giltighet mot framtida intressenter, lämnar förslaget ingen

antydan om, huru skall förhållas i händelse under tiden mellan öfver
enskommelsens

afslutande och dess ingifvande till rätten något personalombyte

ägt rum bland intressenterne. I sådant hänseende synes lämpligen

kunna bestämmas, att, om öfverenskommelsen ingifves till rätten

inom viss, kortare tid efter dess afslutande, dylik förändring icke inverkar

på dess giltighet.

Slutligen och då för det i 3:dje stycket omförmälda »förnyande»

af förening icke anvisas andra och enklare former, än som för upprättande

af en sådan erfordras, samt det icke rimligen lärer kunna

dragas i tvifvel, att ju icke åt en ny förening kan gifvas alldeles samma

innehåll, som innefattas i en äldre, synes hvad om förnyande af förening

stadgats, ehuru det äger förebild i 19 § stängselförordningen, kunna

uteslutas, och detta desto hellre, som ordalagen i förslaget gifva anledning

till den missuppfattning, att ett dylikt förnyande af förening

skulle kunna äga rum endast när intressenterne fortfarande vore desamme,

som vid dess ingående.

Beträffande redaktionen anmärkes, att i Heta punkten af 2:dra

stycket uttrycket: »den eller de domstolar, hvarunder den egendom

lyder, som föreningen angår» är oegentligt och kan i fråga om annan

egendom än fastighet verka missledande.

Justitieråden Lindbäck, Cassel och Gr ef ber g instämde i detta

justitierådet Afzelius’ yttrande.

Justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Afzelius yttrat

om olämpligheten att stadga viss form för en öfverenskommelse af

ifrågavarande beskaffenhet såsom villkor för densammas giltighet mot

kontrahenterna, samt anförde vidare:

».lag anser för min del äfven ett stadgande behöfligt, att en dylik

öfverenskommelse, i händelse den vore för egendom ingången af brukare

eller arrendator, skulle, för att gälla mot ägaren eller annan innehafvare,

vara godkänd af ägaren.»

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proportion N:o 88.

57

6-10 §.§

lydde i lagbyråns förslag sålunda:

6 §■

»Bestrider någon, livilkens deltagande i vägs underhåll påyrkas,

att han därtill är pliktig, gånge saken till domstol, där ej parterna

annorledes åsämjas. Uppstår eljest tvist om skyldigheten att deltaga

i vägs underhåll, skall frågan företagas till pröfning vid förrättning

på stället.

Förena sig ej parterna om viss förrättningsman, skall Konungens

befallningshafvande, på ansökan, därtill förordna landtmätare, kronobetjänt

eller annan lämplig person. Förrättningsmannen skall, om

någon af parterna det äskar, vid förrättningen biträdas af två gode

män, Indika tillkallas af parterna, men, om desse ej åsämjas, utses af

förrättningsmannen bland dem, som till nämndemän eller till ledamöter

i ägodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten

valde äro. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män

skola tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan

vidtagits.»

7 §■

»I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter rörande

annan landtmäteriförrättning än laga skifte äga motsvarande tillämpning.»

8 §■

»När förrättningen är verkställd, skall förrättningsmannen till parterna

utgifva det under förrättningen förda protokoll med dithörande

handlingar; och skall i protokollet vara upptaget samt för parterna

särskild! tillkännagifvas, att förrättningen då är afslutad, och att den

därmed missnöjde äger att på sätt 9 § innehåller fullfölja sin talan.»

9 §.

»År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans förlust,

inom nittio dagar från det förrättningen förklarats afslutad samt

protokoll och handlingar efter 8 § utgifvits, instämma samtliga öfriga

parter till domstol.»

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 87 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

10 §.

»Inträda, sedan delaktigheten i vägs underhåll blifvit genom förening

eller eljest i ofvan stadgade ordning bestämd, synnerligen förändrade

förhållanden i afseende på vägens begagnande eller underhåll,

äge en hvar af de underhållsskyldige påkalla skälig jämkning.

Uppstår tvist om jämkningen, skola i fråga om sådan tvist stadgandena

i 6—9 §§ äga motsvarande tillämpning.»

För dessa paragrafer anfördes i statsrådsprotokollet följande motivering:
»De

i 6—9 §§ gifna bestämmelser angående förfarandet hafva till

syfte att bereda största möjliga utrymme för fri öfverenskommelse

mellan parterna och att göra förfarandet så enkelt och föga kostsamt

som möjligt samt öfverensstämma i hufvudsak med hvad i fråga om

ägostyckning blifvit stadgadt.

Det ligger i sakens natur, att förändringar af synnerligen genomgripande

beskaffenhet i fråga om begagnandet af en utfartsväg kunna

inträffa, efter det underhållsskyldigheten blifvit bestämd på sätt i föregående

paragrafer stadgats. Så t. ex. kan en industriell anläggning

uppstå, hvilken tager vägen i anspråk mångdubbelt mera än alla förut

befintliga deltagare i underhållsskyldigheten sammanlagdt, eller kan en

dylik inrättning, hvilken en betydlig del af underhållsskyldigheten

åligger, helt och hållet upphöra. Vid synnerligen förändrade förhållanden

bör det därför stå deltagare i underhållet öppet att påkalla

skälig jämkning däri. De härför nödiga bestämmelserna äro upptagna

i 10 §. Uppstår tvist om jämkningen, böra tydligen föreskrifterna i

6—9 §§ äga motsvarande tillämpning.»

Beträffande G—10 §§ i förslaget förekom inom Högsta domstolen

följande:

Justitierådet Af tellus anförde:

»Ehuruväl det måste erkännas vara synnerligen önskvärd!, att den

apparat, som skall användas för att reglera fördelningen af vägunderhållet,

icke må blifva onödigt omständlig eller kostsam, lärer det å

andra sidan vara ej mindre viktigt, att icke i sådant hänseende skapas

en ordning, som saknar förmåga att uppbära den därmed förenade uppgiften.

Det synes emellertid knappt kunna vara underkastadt tvifvel,

att så beskaffade förrättningar, som i dessa §§ afses, icke utan största

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äfventyr kunna så anordnas, som här iir föreslaget. Enligt förslaget

skulle nämligen dessa förrättningar — hvilka, om de ej inom viss tid

öfverklagas, blifva bindande för intressenterne — i det hela äga karaktären

af landtmäteriförrättningar och, på sätt i 7 § helt allmänt stadgas,

vara underkastade tillämpning af skiftesstadgans föreskrifter. Att

vid sådant förhållande lämna parterne öppet att, utan hvarje begränsning,

utse förrättningsman torde icke vara välbetänkt. De fall torde

icke blifva sällsynta, då den sålunda utsedde förrättningsmannen bofinnes

fullkomligt inkompetent att iakttaga allt det, som på honom ankommer,

och detta äfven om lian af lagen erhölle bättre ledning, än eu allmän

hänvisning om »motsvarande tillämpning» af skiftesstadgans bestämmelser

är ägnad att lämna. Den enkelhet och besparing, som genom en

dylik anordning skenbart bereddes, skulle därföre sannolikt i många

fall endast medföra oreda och tvister samt därmed förenade kostnader

eller rättsförlust. Det synes därföre nödvändigt att, om man vill åt

förrättningen bevara den karaktär, förslaget afser, åt Konungens befallningshafvande

förbehålla valet af förrättningsman. Om än härigenom

kostnaden för förrättningen i någon mån ökas, torde å andra sidan

denna omständighet innefatta en maning för intressenterne att söka

själfve komma till rätta på det sätt, som för dessa förhållanden är det

lämpligaste — genom förening. 1 alla händelser synes nödvändigt,

att hänvisningen till skiftesstadgan utbytes mot detaljerade föreskrifter,

hvilka utan allt tvifvel kunna blifva i vissa hänseenden vida enklare än

skiftesstadgans.

Måhända kunde emellertid förtjäna öfvervägas, huruvida icke, vid

sidan af denna delningsförrättning, kunde anordnas ett enklare förfarande,

uteslutande i syfte att inleda och åstadkomma en förening.

Hvad som för sådant ändamål erfordras torde nämligen ofta nog endast

vara ett verksamt initiativ. Lämnades därföre enhvar af de väghållningsskyldige

öppet att påkalla ett sammanträde med intressenterna,

därvid genom val kunde utses eu förtroendeman att vidare handlägga

frågan, skulle detta mången gång kunna leda till det önskade målet.

Utan ett dylikt förberedande förlikningsförsök borde i sådant fall den

officiella vägdelningsförrättningen icke, mot någon delägares bestridande,

äga rum.

Endast under förutsättning af ett sådant förberedande sammanträde

lärer det för öfrigt vara möjligt att på förhand erhålla visshet, huruvida

någon af de ifrågasatta intressenterna vägrar att deltaga i underhållet,

och att sålunda kunna bedöma, huruvida sådan fråga bör, på

sätt i 6 § sägs, redan före förrättningen anhängiggöras vid domstol.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Framkommer sådan vägran först under förrättningen, lärer följdriktigheten

fordra, att förrättningen afbrytes och tvistefrågan hänvisas till

domstol. Med afseende å den utväg, som sålunda öppnas för en tröskande

part att förhala sakens ordnande, synes emellertid lämpligast,

om åt förrättningsmannen öfverlämnas att under förrättningen pröfva

alla uppkommande tvistefrågor, med undantag allenast beträffande invändning

därom, att underhållsskyldigheten redan är genom dom eller

gällande förening bestämd. Därest i fråga om sättet för förrättningsmans

utseende vidtages ofvan förordade förändring i förslaget, synes

inrymmandet af en dylik befogenhet åt förrättningsmannen icke vara

förenadt med betänkligheter.

Beträffande redaktionen af 6 § erinras, att då den förutsättning,

under hvilken så kallad »förrättning på stället» må hållas, är förhanden

så snart icke öfverenskommelse mellan intressenterne träffats, uttrycket:

uppstår tvist om skyldigheten att deltaga i vägs underhåll» bör utbytas

mot annat, som riktigare uttrycker meningen; och lärer i öfverensstämmelse

härmed jämväl andra stycket i 10 § böra erhålla ändrad

affattning.»

Justitieråden Cassel och Grcfberg förenade sig med justitierådet

Afzelius.

Justitierådet Lindbäck utlät sig: »Beträffande nödvändigheten häraf,

att valet af den, som skall verkställa ifrågavarande förrättning, öfverlämnas

åt Konungens befallningshafvande, äfvensom att hänvisningen

till skiftesstadgan ersättes med detaljerade bestämmelser i ämnet, biträder

jag justitierådet Afzelius’ yrkande.

Det skulle säkerligen ofta blifva förenadt med svårighet att på

förhand erhålla visshet därom, huruvida sådan förutsättning vore för

handen, som enligt förslaget betingar anhängiggörandet af den rättegång,

hvarom i 6 § förmäles. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten

af att, såvidt möjligt, förebygga rättegångar rörande vägunderhållet

synes första punkten af 6 §:s första stycke lämpligen böra utbytas

mot föreskrifter, gående ut därpå, att den, af hvilken ofvan omförmälda

förrättning verkställes, därvid skall — i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad i 36 § dikningslagen den 20 juni 1879 finnes

upptaget — söka mellan parterna åvägabringa förening samt att, där

förening ej kommer till stånd, pröfva de stridiga frågor, som vid förrättningen

uppstå, dock med undantag af tvist, som yppas i anledning

af parts invändning, att han enligt dom eller på grund af gällande

förening är helt och hållet eller i viss mån fri från deltagande i vägens

underhåll, i pröfning af hvilken tvist förrättningsmannen ej bör få in
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 88.

låta sig, utan bör densamma hänvisas till särskildt utförande vid domstol

och förrättningen inställas i afbidan på denna tvists slutliga afgörande.

Den af justitierådet Afzelius gjorda redaktionsanmärkning biträdes

af mig.»

Justitierådet Skår in yttrade:

»Jag instämmer i hvad justitierådet Afzelius yttrat om olämpligheten

af förslagets stadgande att parterne skulle själfva äga utse förrättningsman

äfvensom om otillräckligheten och olämpligheten al den

allmänna hänvisningen i 7 § till skiftesstadgans föreskrifter, däraf, i

händelse annan förrättniugsman än sakkunnig person valdes, säkerligen

många besynnerligheter skulle följa.

Det synes mig därjämte som här ej borde saknas ett stadgande

om hvem som äger vitsord att mot annan föra talan om deltagande i

vägunderhåll, hvilket ej med erforderlig tydlighet framgår af förut

gifna bestämmelser.»

11 och 12 §§

lydde i lagbyråns förslag sålunda:

11 §■

»Försummar någon att underhålla honom tilldelad väglott och

bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan underhållsskyldig,

sedan bristen vitsordats af två ojäfvige män vid syn, hvartill den försumlige

blifvit kallad, bristen bota eller bota låta och njute därefter

utmätning hos den försumlige för den af synemännen uppskattade kostnaden.

Nöjes ej den andre däråt, instämme sin talan till domstol inom

tre månader efter utmätningen.»

12 J.

»År genom förening, som i 5 § sägs, bestämdt, att vägs underhåll

skall öfvervakas af särskild tillsyningsman, skall hvad i 11 § är

stadgadt om rätt till utmätning och om återvinning äga motsvarande

tillämpning.»

I afseende å dessa paragrafer anfördes i statsrådsprotokollet:

»Saknaden af föreskrifter, enligt hvilka förefintlig brist i underhållet

af utfartsväg må kunna äfven vid tredska hos den underhålls
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 88.

skyldige blifva utan omgång afhjälpt, är ett af de missförhållanden i

fråga om underhållet af enskilda vägar, som för närvarande med rätta

mest öfverklagas. Det har därför ansetts nödigt, att, där den underhållsskyldige

försummar att underhålla honom tilldelad väglott och ej

efter tillsägelse bättrar bristen samt annan väghållningsskyldig eller

tillsyningsman, som enligt förening mellan de underhållsskyldige må

vara tillsatt, låter bota sådan brist, ersättningen för kostnaden därför

må utbekommas utan den tidsutdräkt, som en rättegång skulle medföra.

I sådant syfte hafva i 11 § intagits bestämmelser närmast svarande

emot de i 22 § af stängselförordningen gifna.»

I fråga om 11 och 12 §§ förekom inom Högsta domstolen följande:

vid 11 §.

Justitierådet Afzelius anförde:

»Mot bestämmelsen att efter svn af två oj äfvige män en af de

underhållsskyldige äger låta bota påsynad brist i underhållet af en annans

vägstycke och för den uppskattade kostnaden njuta utmätning hos den

senare, synes, ehuru bestämmelsen har motsvarighet i stängselförordningen,

afgörande betänkligheter möta. Härigenom öppnas ett allt

för vidt fält för trakasserier mellan grannar. Åtminstone lärer det vara

nödvändigt att söka emot sådana bereda någon garanti genom att i

fråga om synemännen inskränka valfriheten till personer i en viss

•offentlig ställning. Äfvenså torde billigheten fordra, att i öfverensstämmelse

med hvad som stadgas i 35 § väglagen någon tid lämnas

den väghållningsskyldige att själf bättra hvad som vid synen funnits

vara bristfälligt, innan vidare åtgärder mot honom vidtagas, likasom

ock att kallelsen till synen meddelas honom så tidigt, att han kan vid

densamma iakttaga sin rätt.

Beträffande redaktionen erinras, att, då underlåtenhet att iakttaga

den i 2:dra punkten stadgade tid uppenbarligen skall medföra förlust

af talan men någon föreskrift i sådant hänseende icke, på sätt i 9:de §

för likartadt fall skett, här upptagits, till undvikande af missförstånd

rättelse härutinnan erfordras.»

Justitieråden, Skärm, Lindbäck, Cassel och Grejberg instämde med

justitierådet Afzelius, därvid justitierådet Skärm tilläde:

»För min del anser jag denna § oantaglig. Hvilken som helst

delägare skulle kunna, när lian för sin del anser meddelägare hafva

gjort sig skyldig till försummelse i vägunderhåll, tillkalla två ojäfvige,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af honom själ!'' valde personer, om hvilkas instämmande åsikt i frågan

lian förut gjort sig förvissad, och efter deras uppskattning och värdering

vid syn, därtill meddelägaren kan hafva blifvit kallad samma eller

nästföregående dag, få en genast utmätningsgill fordran hos denne.

Olämpligheten af ett dylikt stadgande svnes mig, oaktadt det stöd för

detsamma, som i viss mån kan hämtas från stängselförordningens 22 §,

dock påtaglig, desto mera om, såsom förslaget vill, en dylik utmätning

skulle kunna öfvergå en aflägset boende ägare, som utarrenderat sin

jord och därvid förpliktat arrendatorn att fullgöra vägunderhållet.»

vid 12 §.

Högsta domstolen ansåg hänvisningen till 11 § vara alltför knapphändigt

affattad och i följd däraf ägnad att framkalla tvekan angående

hänvisningens omfattning.

13 §

innehöll enligt lagbyråns förslag ett så lydande stadgande:

»Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt

i den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är

belägen.»

I fråga härom framhölls i statsrådsprotokollet, hurusom paragrafen

vore affattad i öfverensstämmelse med nådiga skrifvelsen till kammarkollegium

den 17 april 1828, hvarom kollegium den 9 maj samma år

utfärdat kungörelse, och för hvilken skrifvelses innehåll jämväl redogjordes.

Mot denna paragraf framställdes inom Högsta domstolen icke någon

anmärkning.

U §

lydde i lagbyråns förslag sålunda:

»Hvad i denna lag är föreskrifvet äge ej tillämpning beträffande

allmän väg, ej heller i fråga om Ådig, hvars underhåll enligt förening

eller eljest åligger samtliga jordägare inom en by eller en kommun.

Där sådan vägs underhåll öfvervakas af särskild tillsyningsman, Arare

lag som i 12 § finnes stadgadt.»

För denna paragraf anfördes till statsrådsprotokollet följande

motivering:

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

»Otillräckligheten af hittills gällande bestämmelser angående den

enskilda väghållningen har föranledt, att flerstädes, särdeles inom de

södra, tätast befolkade delarne af landet, berörda väghållning genom

förening eller eljest blifvit ordnad på ett särskildt sätt, vanligast sålunda,

att de enskilda vägarne inom ett byalag eller inom en kommun till

underhåll indelats å samtliga jordägare i byn eller kommunen utan

afseende å vägarnes större eller mindre omedelbara nytta för den ene

eller andre jordägaren. En del af dessa vägar hafva vid vägdelningen

inom orten ingått bland de allmänna vägarne. Hvad de återstående

beträffar, synes det möta betänklighet att låta bestämmelserna i denna

lag utan vidare å dem vinna tillämpning. Den fördelning af underhållet

utaf de enskilda vägarne, som i södra Sverige blifvit utan lagstiftningens

mellankomst införd, lärer enligt den allmänna uppfattningen fullt motsvara

ortens behof; och en förändring däraf i den riktning, som motsvarar

förhållandena i det öfriga landet, skulle särskildt inom Skåne

lätteligen blifva betraktad såsom en obillighet mot de jordägare, som

genom förändringen skulle drabbas af en ökad underhållsskyldighet.

Vid sådant förhållande har i 14 § upptagits, att förevarande lag icke

skall gälla i fråga om väg, hvars underhåll till följd af aftal eller eljest

åligger samtliga jordägare inom en by eller kommun; dock att, där särskild

tillsyningsman har att öfvervaka vägs underhåll, de nya bestämmelserna

om rätt till utmätning och om återvinning skola äga tillämpning.»

Rörande denna paragraf förenade sig Högsta domstolen om följande

af justitierådet Afzelius afgifna yttrande:

»Hvad i lista punkten innefattas utöfver förbehållet att förslagets

bestämmelser icke äga tillämpning å allmän väg — beträffande hviiket

förbehåll erinras om hvad förut vid 1 § yttrats — synes vara dels

obehöflig! dels äfven missledande. Att en ny lagstiftning på det privaträttsliga

området skulle sträcka sin verkan tillbaka och beröfva vid

dess tillkomst rättsligen bestående förhållanden deras giltighet, lärer

icke kunna utan vidare antagas, och ett dylikt antagande behöfver

därför icke heller genom ett uttryckligt stadgande uteslutas. Men

skulle af något skäl, i olikhet mot hvad eljest i vår lagstiftning plägat

iakttagas, en så beskaffad föreskrift anses här påkallad, lärer den böra

meddelas i en form, som icke framkallar tvekan om dess verkliga

betydelse. Då nämligen här göres förbehåll endast för de fall, där

vägs underhåll »enligt förening eller eljest åligger samtlige jordägare

inom en by eller en kommun», kan häraf lätteligen framkallas den för

visso oriktiga föreställningen, att andra anordningar beträffande väg
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

underhållet — sålunda t. ex. just sådana föreningar, som förslaget i

5 § omliandlar, — skulle genom förslagets upphöjande till lag betagas

den giltighet, de förut ägde. Ifrågavarande förbehåll synes emellertid

äfven i det hänseendet olämpligt, att rättsgrunden för beslut, hvarigenom

underhållet af enskilda vägar ålagts andra än dem, »som sig

däraf betjäna», torde få anses, minst sagdt, tvifvelaktig. Förslaget

afser visserligen icke att för framtiden tillerkänna dylika anordningar

en giltighet, som de nu sakna, men det gjorda förbehållet synes i hög

grad ägnadt att härutinnan framkalla missuppfattning.»

Justitieråd en Afzelius, Lindbäck, Cassel och Gr ef berg yttrade vidare:

»På sätt af justitierådet Skärm redan anmärkts, innefattar den

Riksdagens skrifvelse, hvilken föranledt förslagets utarbetande, hemställan

om meddelande af föreskrifter jämväl angående byggande af

utfarts- och byvägar. Då emellertid denna del af frågan blifvit utan

angifvet skäl lämnad helt och hållet å sido, ville justitieråden erinra,

att de med anledning af Riksdagens skrifvelse afgifna yttranden icke

syntes gifva stöd för antagande, att behof af föreskrifter i sådant

hänseende icke skulle vara för handen.»

Med afseende å de anmärkningar, i hvilka sålunda emot förslaget

förekommit ej mindre i fråga om dess grunder än beträffande dess

uppställning och affattning, fann Högsta domstolen sig böra hemställa,

att förslaget icke måtte göras till föremål för framställning till Riksdagen.

På sätt jag redan i det föregående haft tillfälle erinra, har

någon sådan framställning icke heller skett.

Frågan har emellertid i senare tid än en gång varit föremålim

för Riksdagens uppmärksamhet. Vid 1902 års riksdag väcktes nämligen

åter en motion i ämnet. Motionärerna erinrade därvid om det af lagbyrån

uppgjorda förslaget men framhöllo såsom en brist i detsamma,

att det afsåge endast utfartsvägar och icke tillika byvägar, ehuru nödigt

vore, att båda dessa slag af vägar behandlades i ett sammanhang och

inrangerades under samma lagbestämmelser, helst som det i många

fall torde komma att möta afsevärda svårigheter att afgöra, huruvida

en väg vore af sådan natur och beskaffenhet, att densamma borde

betraktas som utfarts- eller byväg. Särskildt torde sådana förhållanden

vara att motse i Dalarne och Norrland. Och då de olägenheter, som

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 67 Höft. 9

år» riksdag.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nu vore rådande på grund af de äldre stadgandenas ofullständighet

och otydlighet, i lika hög grad gjorde sig gällande rörande såväl bysom

utfartsvägar, kunde denna för landsorten så viktiga fråga ej

blifva på ett tillfredsställande sätt löst genom att lagstadga endast för

det ena slaget af berörda vägar. På grund häraf och då nödig erfarenhet

om nya väglagens verkningar i afseende å det antagna förhållande,

att en del utfartsvägar skulle komma att såsom bygdevägar ingå i de af

lagen påkallade nya vägdelningar, nu vore vunnen — en erfarenhet som

efter motionärernas uppfattning vore sådan, att de funne det vara af

behofvet högeligen påkalladt, att eu lag snarast möjligt måtte komma till

stånd rörande såväl utfarts- som byvägar, — hemställde motionärerna om

antagande af ett utaf dem formuleradt lagförelag i ämnet. Detta förslag,

som afsåg ej allenast utfarts- utan äfven byvägar och icke blott underhåll

utan jämväl byggande af dylika vägar — i hvilket senare afseende

förslaget dock icke upptog några särskilda föreskrifter till skillnad från

dem, som skulle gälla i fråga om underhållsbesväret — innehöll i öfrigt

dels åtskilliga bestämmelser i enlighet med lagbyråns förenämnda förslag

och dels jämväl andra, därifrån mer eller mindre afvikande, såsom

att väghållningsbesväret i fråga om enskild jordbruksfastighet skulle

åligga innehafvare^ att en hvar underhållsskyldig skulle för vederbörande

egendom efter dennas taxeringsvärde deltaga i vägs byggande

och underhåll i den mån vägen för denna egendom begagnades,

samt att lagen icke skulle väcka rubbning af hvad angående viss vägs

underhåll kunde hafva före lagens trädande i kraft blifvit genom aftal

eller beslut lagligen bestämdt.

Lagutskottet, som öfver denna motion afgaf utlåtande, erinrade

därvid om 1894 års riksdagsskrifvelse och det i anledning däraf

företagna lagstiftningsarbete. Då frågan fortfarande vore föremål för

utredning, och vidare åtgärd med visshet torde vara att från Eders

Kungl. Maj:t förvänta, fann utskottet icke lämpligt att på enskilde

motionärers framställning tillstyrka antagande af något lagförslag i

ämnet. Mot det i motionen innefattade lagförslaget torde dessutom i flera

hänseenden kunna framställas befogade anmärkningar. Den viktiga frågan,

huru anläggning af nya by- och utfartsvägar skulle bringas till stånd,

syntes sålunda icke vara tillräckligt beaktad. Förslaget innehölle härom

inga särskilda föreskrifter, och de gemensamma bestämmelser rörande

vägs byggande och vägs underhåll, som i vissa afseenden föreslagits,

torde icke fylla behofvet. Det likställande af byggnads- och underhållsskyldigheten,

som syntes vara af motionärerna åsyftadt, torde dessutom

vara mindre lämpligt särskilt för det fall, att fastighet innehades af

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

annan än ägaren. Äfven om det, Unge anses riktigt, att innehafvare!!

i regel borde svara för vägs underhåll, syntes dock byggande af väg

vara en angelägenhet af den betydelse, att ägaren därvid borde äga

föra talan för fastigheten samt vara ansvarig för densammas andel i de

kostnader, som af företaget uppkörande. Den af motionärerna ifrågasatta

beräkningsgrund för byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning,

att en hvar skulle deltaga efter egendomens taxeringsvärde,

i den mån vägen för den egendomen begagnades, syntes utskottet till

sin innebörd mycket tvifvelaktig och torde knappast vara möjlig att

praktiskt tillämpa. Sannolikt hade väl motionärernas afsikt varit, att

taxeringsvärdet skulle vara det hufvudsakligen bestämmande och att

därjämte skulle tagas hänsyn till längden af den väg, som af olika

egendomar begagnades. En fördelning på sådan grund torde emellertid

icke kunna anses tillfredsställande. Egendomars taxeringsvärden i

förhållande till hvarandra lämnade ingen säker ledning för bedömande

af den nytta, egendomarne hvar för sig hade af till dem ledande byoch

utfartsvägar, utan kunde olika användningssätt medföra, att af

fastigheter med samma taxeringsvärde den ena hade mycket större

gagn af en sådan väg än den andra. Missförhållanden skulle ock lätteligen

uppkomma i de icke sällsynta fall, då fastigheter bestode af olika

delar, hvilka, ehuru kanske belägna på ganska långt afstånd från

hvarandra, vore upptagna under gemensamt taxeringsvärde. En dylik

fastighet skulle då efter hela taxeringsvärdet deltaga i underhållet af

en väg, äfven om densamma vore till nytta endast för en af fastighetens

delar. Den riktiga bestämningsgrunden torde vara, att underhållsskyldigheten

beträffande utfarts- och byvägarne skulle, liksom hittills,

åligga dem, som af vägarne betjänade sig, samt att denna skyldighet

fördelades efter den utsträckning, hvari begagnandet skedde. Vidare torde

mot förslaget kunna erinras, att om med densamma afsåges, att de

bestämmelser angående vägs underhåll, hvilka genom vare sig aftal

eller beslut meddelats, innan den föreslagna lagen trädt i kraft, skulle,

därest annat icke öfverenskommes, för all framtid vara gällande, ett

sådant stadgande knappast syntes kunna förordas. Lämpligare torde

vara att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i 3 § af stängselförordningen

den 21 december 1857 funnes föreskrifvet, icke låta äldre

överenskommelser och beslut lägga hinder i vägen för underhållsskyldighetens

bestämmande enligt de i den nya lagen stadgade grunder,

då fråga därom väcktes.

På sålunda anförda skäl hemställde utskottet, att motionen icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och blef denna hemställan

af båda kamrarne bifallen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Norsk och

dansk lagstiftning.

Norge.

Danmark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

I detta sammanhang anhåller jag få i korthet redogöra för

innehållet af de i Norge och Danmark gällande bestämmelser i ifrågavarande

ämne.

Hithörande norska lagbestämmelser, som innefattas i »Lov angaaende

Veivsesenet» den 15 september 1851 samt »Lov indeholdende Förändring

i Lov om Veivsesenet af 15:de september 1851, § 83», den 30 maj 1891,

afse enskild väg, som begagnas af flera jordbruksfastigheters innehafvare

(Brugere) som gemensam utfart (Adkomst) för deras fastigheter

till allmän väg eller vattenkommunikation. När flertalet sådant yrkar,

skola samtlige bemälde intressenter vara pliktige att, efter det förhållande

hvari en hvar af dem anses nyttja vägen, med arbete och

materialier hålla densamma såväl vinter som sommar i försvarligt skick

samt försedd med nödiga broar, där sådana tillförene varit anlagda,

allt för såvidt icke rättigheter, förvärfvade genom kontrakt eller på

annat lagligt sätt, häri göra ändring. Kunna vederbörande ej enas

angående gränserna för dem åliggande förpliktelser, skall länsmannen

i det distrikt, inom hvilket hela eller största delen af vägen ligger,

jämte två af fogden utsedde män vid syn, hvarom samtlige vägintressenter

förut underrättas, meddela erforderliga bestämmelser. Eftersätter

någon fullgörandet af hvad vid nämnda syn blifvit honom ålagdt,

äger den, som af flertalet bland intressenterna fått sig uppdraget att

hafva tillsyn å vägen, låta afhjälpa bristerna för vederbörandes räkning

och »med Amtmandens Approbation» utmätningsvis indrifva kostnadsbeloppet.

Detsamma gäller för sådana vägar af angifna slag, i afseende

å hvilka underhållet är bestämdt »ved Udskiftningsforretning». — I

öfrigt äro ifrågavarande vägar ställda utanför offentlig kontroll; dock

att vissa i Lov angaaende Veivsesenet upptagna straffbestämmelser för

skadegörelse m. m. å allmän väg skola o kunna tillämpas äfven med

hänsyn till vägar af förevarande slag. Åtal för öfverträdelse af dessa

stadganden behandlas som enskilda politimål.

I Danmark gäller i ifrågavarande hänseende »Lov om Istandssettelsen

og Vedligeholdelsen af private Veie, til hvis Afbenyttelse Flere ere

udelukkende berettigede» den 14 april 1865 med tillägg den 30 november

1876. När en enskild väg, till hvars begagnande flere jordinnehafvare

i följd af häfd eller annan särskild åtkomst äro uteslutande berättigade,

icke hålles i vederbörligt skick, samt gällande och tillräckliga

bestämmelser eller överenskommelser om dess iståndsättande och underhåll

icke blifvit träffade, kan enhvar af de till vägens begagnande

berättigade påfordra, att vederbörande kommunalstyrelse (»communale

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

Bestyrelse);) skall, i öfverensstämmelse med de i nämnda lag föreskrifna

regler, meddela erforderliga bestämmelser om, huruledes de öfverklagade

bristerna skola afhjälpas och, i fall af behof, huru med vägens framtida

iståndsättande och underhåll skall förfaras. Kommunalstyrelsen har

härvid att taga tillbörlig hänsyn till såväl det bruk, som af vägen

göres, som vederbörandes förmåga att bära de med iståndsättandet och

underhållet förbundna kostnader. — Klagomål öfver en sådan vägs tillstånd

ingifvas skriftligen till vederbörande kommunalstyrelse, som i anledning

däraf utsätter saken till syn å stället och därtill utfärdar kallelse,

som genom klagandens försorg delgifves vederbörande. Vid förrättningen

skall såvidt möjligt försök göras att tillvägabringa förening mellan

parterna. Träffas sådan förening, intages densamma utförligt i protokollet

och underskrifves af alla vederbörande. Kan åter förening ej åvägabringas,

upptagas i protokollet så nöjaktigt som möjligt förhandlingarna därom

jämte hvad i öfrigt vid förrättningen förekommit, hvarefter målet inom

viss tid afgöres af kommunalstyrelsen genom beslut. När klagomålen

finnas grundade, skall, ehvad saken afgöres genom förlikning eller

beslut, efter de i hvarje fall förhandenvarande omständigheter meddelas

bestämmelse om: 1) hvem som efter föreliggande upplysningar är

berättigad till vägens nyttjande eller förpliktad att deltaga i dess iståndsättande

och underhåll; 2) vägens begränsning, hvad angår både dess

ändpunkter och dess bredd, för såvidt därtill finnes anledning; 3) hvilka

arbeten, som anses nödvändiga för afhjälpandet af de öfverklagade

bristerna och vägens framtida underhåll, därunder inbegripet dess förseende

med diken, broar och stenkistor in. m.; 4) till hvilken tid iståndsättandet

och det årliga underhållet skall företagas och fullbordas;

och 5) huru de särskilda arbetsprestationerna äfvensom utgifterna för

sakens behandling och för utförandet af de arbeten, som icke presteras

in natura, såväl som till ersättning för jords afstående till nödigbefunnen

utvidgning af vägens bredd m. m. skola mellan vederbörande

fördelas. Härvid bör förnämligast tagas hänsyn till den nytta, de

särskilda intressenterna hafva af vägen, utan att därvid dock uteslutes

hänsyn till de öfriga förhållanden, som i hvarje fall böra

komma i betraktande. Finnes redan förut angående en eller flera af

augifna punkter gällande bestämmelser eller överenskommelser, skola

de lända till efterrättelse, så framt icke alla parter enas om att förändra

dem. — När vederbörande icke ställa sig till efterrättelse de i

ingången förening eller meddeladt beslut gifna bestämmelser, har kommunalstyrelsen,

då häröfver klagas af någon till vägens nyttjande berättigad,

och klagan finnes grundad, att förelägga de försumlige lämplig tid,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Jordbruks
departementet»
förtlag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

inom hvilken de befnnna bristerna skola afhjälpas och, därest denna tid försittes,

föranstalta om bristernas afhjälpande på vederbörandes bekostnad. —

Mot kommunalstyrelsens beslut kunna besvär anföras hos amtsrådet, som

då låter två af sina medlemmar hålla förrättning på stället och, efter

erhållen del af deras berättelse om saken, afgör målet. — Yppas under

målets behandling tvist, huruvida vederbörande äro uteslutande berättigade

till begagnande af vägen antingen i dess helhet eller till någon

del, eller uppstår eljest stridighet om huruvida en af parterna öfverhufvud

är berättigad att färdas å vägen, eller huruvida han är pliktig afstå

mark till densamma, eller huruvida han af en eller annan särskild orsak

är fri från deltagande i vägens iståndsättande eller underhåll, skall

frågan härom, så vidt icke parterna enas om att låta den afgöras efter

bestämmelserna i förevarande lag, gå till domstol. I sådant fall förelägges

vederbörande part lämplig tid, inom hvilken han skall hafva

att instämma saken, och uppskjutes i följd häraf förrättningen, tills slutlig

dom fallit. Försittes nämnda tid, fortgår vägfrågans behandling på

vanligt sätt och anses förhållandet därvid så, som om den försumliges

påstående blifvit af domstol underkändt. Dock skall i sådant fall i

beslutet inrymmas uttryckligt förbehåll om, att det skall stå honom fritt

att, därest han sedermera kan vinna sin sak vid domstol och domen icke

medför vägens undantagande från bestämmelserna i ifrågavarande lag,

påkalla förnyad behandling af vägmålet på hans egen bekostnad. — När

tre år förflutit efter sista afgörandet och förhållandena under tiden

väsentligen förändi''ats, kan en hvar af vederbörande yrka, att saken

underkastas nytt afgörande enligt ofvan angifna regler. Anser kommunalstyrelsen,

att ingen anledning till ett nytt ordnande är för handen, meddelas

därom beslut, som hos amtsrådet kan öfver klagas. — Samtliga af

lagens tilllämpning härflytande utgifter såsom betalning för utförda

arbeten, ersättningar eller omkostnader vid vägfrågors behandling o. s. v.

kunna indrifvas genom utmätning efter rekvisition af vederbörande

kommunalstyrelse eller amtsråd.

Sedan, i följd af Eders Ivungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 30

januari 1903 om ändring och förklaring af förnyade nådiga stadgan

den 31 mars 1900 angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen,

förevarande lagstiftningsfråga kommit att tillhöra jordbruksdepartementet,

har jag, med anledning af hvad i ärendet förekommit,

låtit inom departementet uppgöra ett nytt förslag i ämnet, utgörande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i hufvudsak en omarbetning af lagbyråns förutnämnda förslag med

iakttagande af de inom Högsta domstolen mot sistnämnda förslag framställda

anmärkningar. Uet är detta nya förslag — med rubrik »Förslag

till lag om byggande och underhåll af vissa enskilda vägare — som

jag nu i underdånighet anhåller att få anmäla.

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet af ifrågavarande

lagförslag, hvithet skulle biläggas protokollet, samt anförde

därvid i afseende å förslagets särskilda delar följande:

Beträffande föremålet för den ifrågasatta lagstiftningen är det nya

förslaget — hvars ingress är lika lydande med den till lagbyråns förslag

hörande — mera omfattande än lagbyråns. Visserligen afhandlas

här, likasom i det senare, allenast enskilda vägar och endast vissa

sådana, hvithet nu utsäges genom ej blott lagförslagets rubrik utan

jämväl den formliga förklaringen i 1 §. Men under det att lagbyråns

förslag sysslade ensamt med utfartsvägar — under hvilka emellertid,

enligt motiveringen, skulle inbegripas äfven så kallade byvägar —,

afser det nu föreliggande förslaget alla enskilda vägar af hvad slag

som helst under förutsättning att de äro nyttiga och nödiga för två

eller flera egendomar af sådana slag, som angifvas i 1 §, nämligen, i

likhet med hvad som upptogs i lagbyråns därutinnan utan anmärkning

lämnade förslag, fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker

eller med fabriker jämförliga verk och inrättningar.

De vägar, som vid angifna förutsättning skola vara hänförliga

under förslagets bestämmelser, kunna indelas i följande tre grupper:

l:o) De i 4 kap. 1 § byggningabalken afsedda vägar till åker och

äng samt till kvarn, så ock de i 66 § skiftesstadgan omförmälda vägar

för skogsfärder eller till torfmossar, vattenställen in. m. eller i allmänhet

sådana vägar, som erfordras för s. k. hemkörslor.

Med afseende å sådana vägar, hvilka af vederbörande trafikanter

begagnas uteslutande för dylika körslor, lärer visserligen en lagstiftning i

här afsedda syfte icke vara desto mera angelägen; men förhållandet

gestaltar sig annorlunda, för det ganska ofta förekommande och i Högsta

domstolen jämväl påpekade fall, att en för flera egendomar gemensam

väg af den ena begagnas företrädesvis eller uteslutande i egenskap af

utfartsväg, af den andra återigen väsentligen eller allenast såsom väg till

åker och äng eller dylikt. På sätt inom Högsta domstolen därom framhållits,

måste billigheten då fordra, att äfven den senare egendomen

deltager i besväret med hållande af dylik väg. Af denna anledning

Rubrik och

ingress samt

1 och 2 §§.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

och då för öfrigt äfven i fråga om sådana för flere gemensamma vägar,

hvilka helt användas för hemkörslor, närmare och fullständigare bestämmelser,

än de nu gällande, till reglering af grannars rättsförhållanden

otvifvelaktigt skola blifva till gagn, utan att sådana bestämmelser torde

behöfva afvika från dem, som komma att gälla för andra enskilda vägar,

har det nya förslaget ansetts böra omfatta äfven sådana vägar, som

kunna sägas tillgodose de i strängaste mening lokala behofven (»hemvägar»,

»ägovägar»).

2:o) Utfartsvägar i ofvan nämnda, af chefen för justitiedepartementet

angifna mening. ,

3:o) Vägar, som, utan att vara allmänna, likväl förmedla en mera

omfattande trafik än de båda föregående slagen.

Till denna grupp äro i främsta rummet att räkna de förutvarande

sockenvägarne, i den mån de ej enligt den nya väglagen komma att

bibehålla sin allmänegenskap såsom bygdevägar. Många sockenvägar

hafva i sammanhang med de jämlikt nämnda lag verkställda nya vägdelningar

redan utgått ur det allmänna vägunderhållet, och sammalunda

lärer väl blifva fallet vid ännu återstående dylika delningar. Då emellertid

de äldre socken vägar, hvilka i följd häraf blifva att för framtiden

räkna allenast såsom enskilda vägar, väl i de flesta fall måste antagas

fortfarande vara för lokaltrafiken lika nödiga och nyttiga som förut, är

det uppenbarligen angeläget, att lagstiftningen anvisar en betryggande

ordning för framtida underhållet jämväl af dessa, lika väl som andra

här ifrågakommande, enskilda vägar. Nu är visserligen förhållandet,

att de förutvarande sockenvägarne i stor utsträckning användas för

utfart- och utan tvifvel äfven för hemkörslor. Men oftast, åtminstone

i de södra orterna, hafva vägarne på samma gång den vidsträcktare

uppgiften att betjäna en viss ömsesidig samfärdsel, vare sig mellan

skilda delar af en kommun eller eljest. En lagstiftning, som endast hade

till föremål utfarts- och hemvägar, kunde följaktligen ej erbjuda någon

tillfredsställande reglering af väghållningsskyldigheten beträffande de

gamla sockenvägarne. Vid sådant förhållande har det ansetts nödigt att

under förslaget inbegripa äfven dessa, så mycket hellre som det ej

synts behöfva möta särskild svårighet att äfven på dem tillämpa förslagets

allmänna grundsats om hvarje vägs hållande af dem allena,

som betjäna sig af densamma, ehuru den väghållningsskyldiga samfälligheten

tydligen här måste blifva mer eller mindre utvidgad, understundom

måhända till och med så, att den kommer att omfatta alla

vederbörande inom eu hel kommun.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Till den sista gruppen af vägar måste gifvetvis ock hänföras såväl

de redan befintliga, Indika, utan att hafva varit såsom sockenvägar

indelade, dock faktiskt tillgodose ett liknande behof, som ock nytillkommande

vägar med samma uppgift och betydelse.

Af det redan anförda torde framgå, att förslaget icke gör någon

åtskillnad mellan det ena och det andra slaget af enskilda vägar. Häraf

skall ock följa, att för en vägs hänförande under förslagets bestämmelser

det skall vara likgiltigt, för hvilketdera af ofvanangifna ändamål densamma

af vederbörande anlitas. En uttrycklig förklaring härom kunde

visserligen alltså vara öfverflödig, men förslaget innehåller emellertid

en sådan i 1 §, närmast för att undanrödja all ovisshet därom, att

äfven hemvägarne skola vara under den nya lagstiftningen inbegripna.

Däremot är i hvarje fall att märka, hurusom det endast är vägens

användande såsom farväg som här kommer i betraktande. Dess begagnande

allenast såsom gångväg, hvilket ju icke betingar något underhåll

och alltså ej heller rimligtvis någon underhållsskyldighet, lämnar

förslaget följaktligen helt å sido.

I olikhet med lagbyråns förslag, hvilket afsåg allenast underhållet

af enskilda vägar och det endast den tid mark är bar, upptager det

nya förslaget tillika bestämmelser angående dels, på sätt i Riksdagens

skrifvelse uttryckligen begärts, och redan i rubriken jämväl angifves,

byggande — hvartill enligt förslaget äfven hänförts omläggning eller

väsentlig förbättring — dels ock öppenhållande vintertiden af ifrågavarande

vägar, hvilket senare jämväl torde få antagas hafva varit af

Riksdagen afsedt.

Hvad beträffar byggande af ny väg, kan det synas i någon mån

betänkligt att föreskrifva tvång till ett sådant företag, om hvars nytta

och behöflighet för den enskilde han förmenar sig endast själf kunna

döma. Men för såvidt syftet med den nya lagstiftningen skall, hvad

jag antager, vara att ej allenast ordna underhållet af redan befintliga

vägar utan äfven främja tillkomsten af nya, där sådana finnas af

verkligt behof påkallade, måste detta senare ändamål utan antydda

tvångsbestämmelser tydligen komma att i hög grad förfelas. Då tillika

skyldigheten enligt det nu föreliggande förslaget icke skall sträcka sig

längre än som motsvaras af förmånen och behofvet för den förpliktade

själf, sådana denna förmån och detta behof kunna efter opartisk

pröfning uppskattas och bedömas, har det synts som om med förslagets

bestämmelser i denna del varsamhetens och billighetens gränser icke

skulle vara öfverskridna.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Käft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande åter vinterväghållningen, föreligger för densammas

ordnande väsentligen samma skäl, som talar för behofvet af en reglering

utaf somnaarväghållet, nämligen de nuvarande bestämmelsernas ofullutändiga

och otillräckliga beskaffenhet; och utsikterna för den enskilda

sppgörelse, som enligt motiveringen till lagbyråns förslag i denna

del skulle göra lagstiftningens mellankomst här mindre behöflig, lära

knappast vara väsentligen större än då fråga är om underhållet den

tid mark är bar.

På sätt förslagets rubrik och 1 § utmärka, är förslaget, lika med

lagbyråns, inskränkt endast till landsbygdens vägar. Visserligen har

den tanken föresväfvat mig, att förslaget lämpligen skulle kunna omfatta

äfven städernas enskilda vägar, desto hellre som det utan tvifvel

kunde vara önskligt att icke genom ny lagstiftning allenast för landsbygden

framkalla en åtskillnad mellan stad och land, som, vid det förhållande,

att nu gällande allmänna stadganden i ämnet torde i tilllämpliga

delar äga giltighet jämväl i fråga om enskilda vägar å städernas

områden, i själfva verket nu icke finnes. Men då det tilläfventyrs kan

möta svårighet att inordna städernas hithörande förhållanden under

samma bestäm meker som nu föreslås för landsbygden, har jag trott

mig icke böra fullfölja en sådan tanke. Frågan om en tidsenligare

reglering af väghållningsbesväret i städerna, det enskilda som det allmänna,

torde för öfrigt i annat sammanhang inom en nära framtid

komma under nådig ompröfning. I sådant afseende tillåter jag mig i

underdånighet erinra, hurusom, i anledning af en utaf Sala bergslags

styrelse m. fl. hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om utarbetande

och framläggande för Riksdagen af förslag till ordnande af väghållningsbesvärets

utgörande i städerna, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länen genom nådigt cirkulär den 3 oktober 1902 fått sig

anbefalldt att ej mindre införskaffa upplysningar om de bestämmelser,

som i berörda hänseende vore för städerna inom de särskilda länen

gällande, än äfven lämna vederbörande tillfälle att yttra sig, huruvida

ändring i gällande bestämmelser önskades och i sådant fall, huruvida

icke sådana föreskrifter lämpligen borde meddelas, att kostnaden för

väghållningen å städernas områden komme att drabba städernas invånare

efter de för utgörande af kommunalutskylder i stad i allmänhet stadgade

grunder, och att därefter med berörda yttranden jämte egna underdåniga

utlåtanden till Eders Kungl. Magt inkomma; och är detta ärende, sedan

nämnda yttranden och utlåtanden numera inkommit, på civildepartementets

handläggning beroende.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88-

Såsom ledande grundsats för ordnandet af ifrågavarande väghållning

sbesvär har Riksdagen uttalat, att de vägar, hvilka bär komma

i betraktande, skola hållas af dem, som sig af vägarne betjäna. Denna

grundsats, hvilken innebär ett förkastande af krafvet på bördans utjämnande

på kommunvis bildade samfälligheter, är i det nya förslaget,

lika som i lagbyråns, bibehållen på det sätt, att icke det mer eller

mindre tillfälliga eller personliga begagnadet af en väg, utan dennas

varaktiga nytta och behöflighet för viss egendom skall vara bestämmande

för skyldigheten att deltaga i vägens byggande och underhåll — en

skyldighet, som sålunda hänför sig till själfva egendomen och har

karaktären af ett därå hvilande reellt onus, hvilket förhållande i det

nya förslaget, mera direkt än i lagbyråns, framhålles genom formuleringen

af förslagets 2 §. Inga andra beskattningsföremål än sådana egendomar,

som i förslaget uppräknas, nämligen fastigheter, grufvor, bergverk,

vattenverk, fabriker eller med fabriker jämförliga verk och inrättningar,

skola enligt förslaget vara underkastade ifrågavarande skyldighet, ehuru

detta icke hindrar, att, med afseende å sådan egendom, där rörelse

drifves och hvilken egendom just till följd däraf är i behof af en viss

väg samt af sådan anledning måste vidkännas skyldighet att deltaga i

vägens hållande, det torde blifva inkomsten af rörelsen som ytterst

träffas af den på egendomen formellt hvilande bördan.

Men förslaget afser vidare, att väghållningsbesvärets fördelning

inom den, på nu angifna grund, för hvarje särskild väg bildade samfälligheten

skall lämpas efter den större eller mindre nyttan och behöflig - heten af vägen för hvarje samfälligheten tillhörande egendom. Jämväl

härutinnan öfverensstämmer förslaget med lagbyråns, dock med någon

skiljaktighet i uttryckssätt. Medan nämligen i lagbyråns förslag förklarades,

att deltagandet i skyldigheten skulle påhvila ägare af vederbörande

egendom »i den män vägen för den egendom--begagnas»,

utsäger det nya förslaget, att skyldigheten skall åligga egendomen i

mån af dess »nytta och behof af vägen». Ändringen i uttryckssätt åsyftar

icke någon saklig skillnad utan betingas endast däraf, att det nya förslaget,

i motsats mot det äldre, afser äfven byggande af ny väg, och

att i fråga om en ännu obefintlig sådan uttrycket »begagnas» uppenbarligen

icke skulle vara på sin plats.

Hvad beträffar möjligheten och lämpligheten af nu angifna grund

för besvärets fördelning inom vederbörande samfällighet, tillåter jag

mig åberopa hvad till stöd för lagbyråns förslag i motsvarande del

framhållits. Det torde ej heller böra förbises, att nämnda fördelningsnorm

i själfva verket synes vara den enda följdriktiga utveckling af

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

principen om vägarnes hållande af dem, som sig af vägarne betjäna.

Och ehuru pröfningen, i hvad mån en väg är för hvarje i samfälligheten

deltagande egendom nyttig och behöflig, ej sällan måste komma

att blifva vansklig, torde, om det materiellt riktiga afgörandet härvid

i någon mån förfelas, sådant i stort sedt lända till mindre oegentlighet

än antagandet af annan grund för besvärets fördelning, såsom efter egendomarnes

taxeringsvärden eller vid detsammas utgörande kommunvis.

Vinterväghållningen skall, enligt det nya förslaget, betraktas som

ett från underhållet den tid mark är bar fristående onus, vid hvars

reglering afseende alltså skall göras endast å vägs begagnande såsom

vinterväg. Detta innebär ej allenast, att egendomar, som skola besörja

sommarväghållet med afseende å en viss väg, kunna komma att för

vägens öppenhållande vintertiden vid snöfall ansvara i en helt annan

inbördes proportion än beträffande underhållet den tid mark är bar,

utan ock, att vinterväghållet kan komma att drabba helt andra egendomar

än dem, som hafva att svara för underhållet sommartiden. En

sådan anordning är med förslagets utgångspunkt både berättigad och

nödvändig samt torde i praktiken ingalunda sakna förutsättningar,

eftersom förhållandena stundom lära gestalta sig så, att en väg vintertiden

begagnas delvis eller till och med helt och hållet af andra, än som

anlita densamma för trafiken å öfriga årstider. Af nu angifna jämte

annan orsak, hvarom i 5 § förmäles, måste ock, i den mån anledning

därtill förekommer, delning af väg för vinterväghållet verkställas

oberoende af delning för underhållet den tid mark är bar, såsom i

nämnda paragraf jämväl stadgas.

Med undantag för en viss skiljaktighet i afseende å tillsyn af vägunderhållet,

hvarom stadgas i 19 §, skola i allt öfrigt förslagets bestämmelser

gälla lika för såväl det ena som det andra slaget af väghållning.

I afseende å den praktiskt viktiga frågan, huruvida väghållningsskyldigheten

för viss egendom skall åligga egendomens ägare eller dess

innehafvare, upptager det nya förslaget en särskild paragraf. Skillnad

göres här å ena sidan mellan vägs byggande och dess underhåll, samt

å andra sidan mellan vissa olika slag af egendom eller upplåtelser

däraf. Sålunda skall enligt förslaget det en egendom påhvilande

underhåll af väg fullgöras af innehafvaren dels, på sätt jämväl lagbyråns

förslag innehöll, då egendomen tillhör kronan eller allmän

inrättning, dels ock beträffande annan egendom i det fall att densamma

är upplåten under nyttjanderätt med vilkor om skyldighet för arrendatorn

att utgöra egendomens onera, hvilken senare bestämmelse, afvikande

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

från lagbyråns förslag, influtit med anledning af hvad inom Högsta

domstolen vid granskning af berörda förslag i denna del förekommit.

Skyldigheten i afseende å vägs byggande skall däremot enligt förslaget

i regel åligga vederbörande egendomars ägare. Ett sådant mera omfattande

och kostsamt arbete har nämligen ansetts icke billigtvis böra

utkräfvas af en tillfällig innehafvare. Endast beträffande egendom,

som tillhör kronan eller allmän inrättning, har undantag från nämnda

regel funnits böra äga rum, så att äfven väg&yyynadsskyldigheten här

skall åligga innehafvaren. För en sådan anordning tala också särskilda

skäl. I fråga om stora grupper af hithörande egendomsslag, såsom

hemman under stadgad åborätt och ecklesiastikstatens boställen, har

den nominelle ägaren, kronan, icke ens något omedelbart intresse af

ifrågavarande angelägenhet, och beträffande såväl dessa som andra slag

af allmän egendom torde innehafvarnes rättsställning kunna förutsättas

vara så ordnad och betryggad, att de skäligen böra kunna åtminstone i

första hand göras ansvariga för fullgörandet af nu afsedda förpliktelse.

Hess utringande hos ägaren skulle väl ock i de flesta fall blifva förenadt

med större omgång, besvär och kostnader för båda parterna än hvad

förhållandet behöfde blifva, om talan finge riktas mot innehafvaren.

Angående ifrågavarande vägars laggillda beskaffenhet öfverens- * instämmer

förslaget med lagbyråns.

Den i sistnämnda förslag upptagna och utan anmärkning lämnade

bestämmelse, att väg af där omhandlade slag skulle underhållas endast

Di ett med afseende å dess ändamål försvarligt skick» och i intet fall,

mot någons bestridande, till större bredd än 3,6 meter, är alltså i det

nya förslaget för samtliga här afsedda vägar bibehållen allenast med

den omformulering, som betingats däraf, att detta förslag gäller ej

allenast underhåll utan äfven byggande af väg.

I fråga om väghållningsskyldighetens fördelning till effektivt ut- s §.

görande anvisar förslaget, af samma skäl som till stöd för lagbyråns

förslag härutinnan anförts, såsom regel, att en hvar af de väghållningsskyldige

skall stå i ansvar för viss sträckning å marken. För sådant

ändamål skall ock, enligt hvad förslaget uttryckligen utsäger, vägdelning

äga rum. Men nämnda regel är icke, såsom enligt lagbyråns

förslag, ovillkorlig, utan får det i hvarje fall bero på intressenterna att

sämjevis ordna skyldigheten efter annan grund, om de finna sådant

för sig förmånligare, hvilket, såsom inom Högsta domstolen påpekats,

s. 78 Kontrollera mot PDF

*.7 SS
-

78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

utan tvifvel någon gång kan vara fallet. Jämväl i ett annat hänseende,

hvarom förmäles i Högsta domstolens yttrande öfver lagbyråns förslag

i denna del, skall undantag från sagda regel äga rum, nämligen i fråga

om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva större kostnad,

än att den skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam. Byggandet

eller underhållet af en sådan bro skall enligt förslaget indelas

till utgörande gemensamt af två eller flere väghållningsskyldige efter

som skäligt pröfvas.

I öfrigt innehåller förslaget rörande vägdelningen först och främst,

1 likhet med lagbyråns förslag, föreskrift om delningens grundande å

en gradering, för hvars utförande jämväl gifves en allmän regel, i

tillämpliga delar hämtad från lagbyråns förslag. Men tillika och då

fråga här är om ordnande af ej allenast underhåll af väg utan äfven

besväret med byggande af sådan, och det olika förhållandet mellan de

särskilda sträckorna af en väg naturligtvis icke alltid ställer sig på

samma sätt i båda dessa hänseenden, har det blifvit nödigt stadga, att

delning skall, i den mån anledning därtill förekommer, äga rum särskildt

för underhållet och särskildt för byggandet, den ena oberoende af den

andra. »Vägdelning» i den bemärkelse, att delningen kan afse äfven

byggande af väg, är nu visserligen ej öfverensstämmande med den vanliga

upppfattningen af sagda uttryck, men någon olägenhet af begreppets

utvidgande på angifna sätt torde ej behöfva befaras. Af liknande

skäl, som nyss nämnts, och med hänsyn framför allt till det i

2 §, andra stycket, afsedda förhållande, att en väg såsom vinterväg

kan begagnas af intressenterna i annan inbördes proportion eller till

och med af helt andra intressenter än då fråga är om sommarväghållet,

måste jämväl vinterväghållet, när förhållandena därtill föranleda, göras till

föremål för särskild »vägdelning», fristående från den, som skall gälla

underhållet den tid mark är bar; hvarom föreskrift alltså jämväl i förslaget

innehålles. Hvad nu är sagdt bör emellertid naturligen icke

hindra, att, när alla vederbörande äro därom ense, en och samma vägdelning

får gälla för byggande af väg, för dess underhåll den tid mark

är bar och för dess öppenhållande vintertiden vid snöfall. Men skola

särskilda delningar i omförmälda afseenden äga rum, är det naturligt

att, såsom ock i förslaget betonas, vid graderingen hänsyn tages endast

till de omständigheter, som kunna inverka på den delning, hvarom

närmast är fråga.

Lika med lagbyråns upptager det nu föreliggande förslaget anvisning

på en särskild förrättning på stället för väghållningsskyldighetens

ordnande. Förrättningens befogenhet är emellertid i det nya förslaget,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

med anledning af livad inom Högsta domstolen vid lagbyråns förslag

härutinnan anmärktes, på det sätt utvidgad, att någons bestridande, att

han är skyldig deltaga i väghållet, icke i och för sig skall verka till

frågans hänskjutande till domstol, såsom enligt lagbyråns förslag, utan

skall det tillhöra förrättningen att pröfva jämväl sådan fråga, såvida

icke till stöd för bestridandet åberopas dom eller gällande förening.

I detta fall skall frågan gå till domstol, sakägarne dock obetaget att

sämjevis välja ett annat förfaringssätt för afgörandet och i sådant afseende

anlita till och med just en förrättning af här åsyftade beskaffenhet,

särskildt om en sådan förrättning redan pågår och åberopandet

af dom eller förening först därvid framkommer. Skulle detta senare

inträffa, utan att parterna kunde ena sig om frågans ostörda fortgång,

måste förrättningen naturligtvis afbrytas och icke kunna återupptagas

förrän den tvist, som föranledt afbrottet, blifvit slutligen

afgjord.

Med hänsyn till hvad inom Högsta domstolen mot lagbyråns för- 8 §■

slag härutinnan anmärkts har i det nu föreliggande förslaget valet af

förrättning sman utan undantag förbehållits Konungens befallningshafvande.

Angående förrättningsmannens kvalifikationer ansluter sig förslaget

till lagbyråns, och i afseende å ordningen för behandling af

fråga om förordnande för förrättningsman upptager förslaget föreskrifter,

öfverensstämmande med motsvarande stadganden i lagen om dikning

och annan afledning af vatten den 20 juni 1879.

Jämte bibehållande ur lagbyråns förslag af bestämmelserna om 9—15 §§■

tillkallande i vissa fall af gode män såsom biträden vid ifrågavarande

förrättning — därvid tillika åt gode männen uttryckligen inrymts enahanda

befogenhet i förhållande till förrättningsmannen som i skiftesmål —

samt om afrinnande af protokoll och handlingar med besvärshänvisning

vid förrättningens slut, innehåller det nya förslaget i afseende å själfva

förrättningen åtskilliga detalj föreskrifter i stället för den i lagbyråns

förslag inrymda, af Högsta domstolen såsom olämplig och otillräcklig

befunna allmänna hänvisning till skiftesstadgans bestämmelser rörande

annan landtmäteriförrättning än laga skifte.

Ifrågavarande föreskrifter i förslaget äro endast delvis hämtade

från skiftesstadgan. Sålunda hafva endast i fråga om förrättningens

kungörande och påbörjande, om uppskof i förrättningen, om jäf emot

förrättningsman och gode männen samt om protokoll vid förrättningen

motsvarande föreskrifter i skiftesstadgan, såvidt de angå annan landtmäteriförrättning

än laga skifte, ansetts böra här följas, i hvilket afseende

hufvudsakligen endast en hänvisning till vederbörande, här be
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

stämdt angifna delar af skiftesstadgan — nämligen 3 och 17 kap. —

funnits kunna vara till fyllest.

I öfrigt öfverensstämma föreskrifterna angående förrättningen till

väsentliga delar med motsvarande stadganden i dikningslagen. Hit hör

till en början bestämmelsen, att den förrättningsmannen och gode männen

tillkommande ersättning — i fråga om hvilken förrättningsmannen likställes

med landtmätare och gode männen med gode män vid landtmäteriförrättningar

— skall, tillika med kostnad för kallelse eller annat

som för förrättningen är af nöden, utaf sökanden genast förskjutas för

att sedermera i sammanhang med beslut i hufvudsaken å samtliga väghållningsskyldige

efter deras delaktighet i skyldigheten fördelas. Syftet

med denna bestämmelse hör väl egentligen närmast vara att tillgodose

förrättningsmännens billiga anspråk att omedelbart eller med minsta

omgång utfå dem tillkommande arfvoden och ersättning för gjorda utlägg.

Men för öfrigt och om än i allmänhet kostnaden för en förrättning af

ifrågavarande beskaffenhet, med hänsyn till dess begränsade omfattning,

icke bör blifva så betydande, att dess förskjutande skall kännas

vara betungande, låter det tänka sig, att, då förhållandet nog understundom

lärer kunna ställa sig annorlunda, förekomsten af berörda

bestämmelser om kostnadens förskjutande af sökanden skall verka som

ett extra hjälpmedel till åstadkommande af förening mellan vederbörande

utan sakens drifvande till officiell behandling. Hvad beträffar

den nyss omförmälda fördelningen, måste själfva bestämmandet däraf

tydligen åtfölja hufvudfrågan, af hvars utgång den för öfrigt bör följa

axiomatisk^ men kan beslutet naturligtvis härutinnan icke kunna komma

till verkställighet innan det tagit åt sig laga kraft.

is §. Då vid ordnandet af ifrågavarande väghållningsbesvär det utan

all fråga torde vara lämpligast att i första rummet anlita förening mellan

väghålluingsskyldige, upptager förslaget i 13 §, efter dikningslagens

förebild, eu uttrycklig föreskrift om skyldighet för förrättningsmannen

att vid själfva förrättningen ex officio söka såvidt möjligt åvägabringa

dylik förening, om hvars form jämväl gifves en med dikningslagens motsvarande

stadgande i det närmaste ordagrant öfverensstämmande anvisning.

H §. Förrättningen skall emellertid naturligtvis icke uteslutande hafva

15 §. karaktären af ett förlikningsforsök. Vid densamma skola tillika pröfvas

sådana väghållningsfrågan berörande tvistigheter, om hvilka förlikning icke

kan träffas. Och i hvarje fall skall förrättningsresultatet uttryckas genom

ett af förrättningsmannen med gode männen meddeladt, på ingången

förening eller, i brist af sådan, deras egen pröfning grundadt utlåtande,

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvilket, om det ej inom behörig tid öfverklagas, skall blifva för parterna

bindande, endast med den begränsning, att senare inträdda synnerligen

förändrade förhållanden skola kunna berättiga till påfordrande af skälig

jämkning i den reglering, som utlåtandet innefattar.

I likhet med dikningslagen gifver förslaget, särskild!, i fråga om i

instruktion för förrättningsmannen och gode männen, jämväl en specifik

anvisning på de frågor, som vid förrättningen skola förekomma. Härvid

möter i formellt hänseende egentligen endast det spörsmål, huruvida

något sådant förhållande är för handen, som enligt 7 § skall föranleda

till hela förrättningens undanskjutande och sakens hänvisande till domstol,

nämligen sakägares invändning, att väghållningsskyldigheten redan

är genom dom eller gällande förening bestämd. Det ligger då i sakens

natur, att, såsom i början af 12 § jämväl antydes, förrättningsmännen

i första rummet hafva att förskaffa sig klarhet om till- eller frånvaron

af ett sådant hinder för förrättningen, innan de öfvergå till sakbehandlingen.

Af ganska mångskiftande beskaffenhet äro däremot tydligen de

frågor, som i materiellt hänseende kunna framställa sig till förrättningens

pröfning. Med vanliga processuella grunder vore tvifvelsutan bäst

öfverensstämmande om förrättningen endast behöfde ägna uppmärksamhet

åt sådana i väghållningsfrågan ingående moment, om hvilka stridighet

mellan vederbörande yppats. Utan tvifvel måste det dock alltid — till

förekommande af framtida tvister — vara en fördel, om frågan på en gång

ordnas så fullständigt som möjligt och sålunda äfven i de delar, i hvilka

stridighet för tillfället ej råder. Om exempelvis den meningsskiljaktighet,

som föranledt förrättningens påkallande, rört sig allenast om läge

och sträckning för en ifrågakommen ny väg, är det utan tvifvel lämpligt,

att förrättningen, jämte meddelande af beslut härom, äfven fastställer

byggnadsskyldigheten och dess fördelning. Å andra sidan torde,

där stridigheten gäller endast deltagandet i denna skyldighet, vid förrättningen

böra meddelas bestämmelser jämväl om vägens läge och

sträckning, bredd och byggnadssätt. Hafva beträffande vägs byggande

eller underhåll delägarne enat sig därom, att icke eu hvar af dem skall

stå i ansvar för viss sträckning å marken, men icke kunnat öfverenskomma

om formen eller storleken af en hvars bidrag till arbetets besörjande

gemensamt, synes förrättningen böra efter omständigheterna

antingen söka supplera den ofullständiga föreningen genom förmedlandet

af en ytterligare sådan, eller i brist däraf, verkställa vägdelning o. s. v.

På nu angifna uppfattning, som har sin motsvarighet såväl i

dikningslagen som ock i den danska lagstiftningen i förevarande ämne,

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

16 j.

17 g.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvila förslagets bestämmelser i 12 §. Förrättningens uppgift att i

hvarje fall åstadkomma ett fullständigt ordnande af väghållningsbesväret

är emellertid i förslaget på det sätt begränsad, att vägbyggnaden

med hvad dit hörer, underhållet af väg den tid mark är bar

samt vägs öppenhållande vintertiden anses såsom själfständiga frågor,

af hvilka alltså hvar och en för sig skall kunna ensam utgöra föremål

för en förrättning af ifrågavarande slag. Detta förhållande har sin

grund däri, att bestämmelserna om skyldighetens fördelning till effektivt

utgörande kunna för hvardera frågan gestalta sig väsentligen olika,

och hvad angår vägunderhållet jämväl däri, att, såsom ofvan nämnts,

intressenterna i samfälligheten icke alltid äro desamma i fråga om

sommarunderhållet som i afseende å vinterväghållningen. Hvad nu är

sagdt hindrar emellertid naturligtvis icke, att alla tre frågorna, eller

två af dem, kunna ordnas genom en och samma förrättning.

Angående tid och ordning för öfverhlagande af förrättning öfverensstämmer

förslaget med lagbjråns.

Under det förening, som träffas vid sådan förrättning, hvarom i

förslaget stadgas, lärer böra, såsom utgörande ett moment i själfva

förrättningsresultatet, äga bestånd så länge förrättningens beslut öfver

hufvud blir gällande, skall enligt förslaget sådan förening i fråga om

vägs byggande eller underhåll, som slutits annorlunda än vid förrättningen,

vara i afseende å giltigheten begränsad till viss maximitid, och följer

förslaget härutinnan lagbyråns i motsvarande del. Men tillika och i

fråga om den förnyelse af föreningen, som emellertid skall vara tillåten,

utsäger förslaget, att sådan förnyelse skall anses hafva skett, där ej

föreningen inom viss tid före utgången af giltighetsperioden blifvit af

någon bland delägarne uppsagd, hvarjämte för uppsägningen alternativt

anvisas en särskild form. Bestämmelserna så i ena som andra hänseendet

hafva till syfte att åstadkomma största möjliga enkelhet och besparing

i besvär och kostnader för parterne.

För giltigheten kontrahenterna emellan af sådan förening, som

här åsyftas, kräfver förslaget icke, såsom lagbyråns, någon viss form.

Men såsom villkor för vinnande af det särskilda rättsskydd, — giltighet

äfven mot framtida ägare eller innehafvare af underhållsskyldig egendom

— som enligt förslaget, likasom enligt lagbyråns, skall kunna

beredas åt föreningen genom dess intagande i dombok, uppställer

förslaget lika med lagbyråns den fordran, att föreningen skall vara

skriftligen affattad och af vittnen styrkt. I öfrigt och med anledning

af hvad inom Högsta domstolen mot lagbyråns förslag i dessa hänseenden

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

anmärkts, afviker det nya förslaget från det förra dels redaktionellt,

till förtydligande af bestämmelsen om forum för föreningens ingifvande

för intagande i domboken, dels ock eu förklaring, att föreningen, under

förbehåll af dess intagande i domboken inom viss tid efter ingåendet,

skall blifva gällande äfven mot sådan förändring i äganderätten eller

innehafvet, som inträffat redan under mellantiden mellan föreningens

afslutande och dess intagande i domboken.

I fråga om jämkning i bestående reglering af väghållningsskyldig- is §

heten till följd af väsentligen förändrade förhållanden öfverensstämmer

förslaget i hufvudsak med lagbyråns, dock med den förändring, att jämväl

en enligt äldre lag åvägabragt reglering skall vara underkastad jämkning,

när en sådan af synnerligen förändrade förhållanden skäligen betingas.

Beträffande däremot tillsynen å vägunderhållet med hänsikt till 19 §

särskilda tvångsåtgärder mot väghållare, som tredskas att fullgöra

honom åliggande underhåll, företer förslaget åtskilliga afvikelser från

lagbyråns. Då det nya förslaget skall afse jämväl vinterväghållningen,

men angeläget är, att brister i sådan väghållning varda afhjälpta utan

den omgång och tidsutdräkt, som till nödigt rättsskydd för den försumlige

väghållaren kunna och böra medgifvas i fråga om förfarandet

för åstadkommande af rättelse utaf försummelsen i sommarväghållet,

har det befunnits nödigt i förevarande afseende skilja mellan vägunderhållet

den tid mark är bar och vägs öppenhållande vintertiden.

I förra hänseendet inrymmer förslaget, lika som lagbyråns, bestämmelser

om rätt att påkalla vägsyn och eventuellt att njuta omedelbar

utmätning hos den försumlige för den af synemännen uppskattade

kostnad för bristens botande, där detta genom den intresserades eget

föranstaltande besörjts, så ock om rätt till återvinning för den andra

parten. Förslagets stadganden härutinnan hafva lämpats efter de inom

Högsta domstolen framställda anmärkningarna mot det äldre förslaget

i motsvarande delar, hvarjämte billigheten synts fordra, att den omedelbara

utmätningsrätten må afse äfven kostnaden för själfva vägsynen,

hvilken kostnad lärer böra förskjutas af den, som synen påkallat.

Det torde falla af sig själft, att det särskilda vägsyneförfarande,

hvarom här förmäles, icke behöfver anlitas annat än såsom villkor för

åtnjutande af den omedelbara exekution, hvarom förslaget handlar.

Under alla förhållanden böra vederbörande alltså vara oförhindrade

att, om de det åstunda, i vanlig rättegångsväg, uttvinga fullgörande

af försumlig väghållares förpliktelser. Ett sådant tillvägagångssätt blir

för öfrigt, då förslagets bestämmelser i denna del kunna komma till

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

20 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

användning endast där i fråga om vägunderhållet hvarje underhållsskyldig

står i ansvar för viss sträckning å marken, nödvändigt i alla

öfriga fall af försummadt vägunderhåll, likasom uppenbarligen också

vid framtvingande af eftersatta prestationer i afseende å vägs byggande.

Vidkommande åter vinterväghållningen, synes det af förutnämnda

anledning knappast möjligt att, med bibehållande af nödig omsorg om

båda parternes trygghet, utfinna något på en gång genast och fullt

verksamt medel mot väghållares tredska. Hvad härutinnan skäligen synes

böra och kunna föreskrifvas är endast berättigandet för annan underhållsskyldig

att, när den försumlige ej genast efter tillsägelse bättrar bristen,

själf eller mot lega af hjälpa densamma med rättighet att sedermera i

vanlig ordning utsöka godtgörelse för den i sådant afseende gjorda

skäliga kostnad; blifvande det alltså hans ensak att på hvad sätt han

gitter förskaffa sig nödig bevisning till stöd för sitt kraf. I öfverensstämmelse

härmed är förslaget, som jämväl i denna del endast kan äga

tillämpning på genom vägdelning bestämdt vägunderhåll, affattadt.

För eu i möjligaste mån verksam kontroll å vägunderhållet

torde det vara i hög grad önskligt, att tillsynen därå utöfvas af

någon för ändamålet särskildt tillsatt person. I hvarje fall böra också

de väghållningsskyldige vara oförhindrade att sämjevis utse en sådan

funktionär, och har en allmän anvisning härom ansetts böra i förslaget

inflyta. Något tvång i detta hänseende torde emellertid icke lämpligen

böra ifrågakomma för det fall att de väghållningsskyldige endast utgöra

några få stycken. Enhvar af dem bör väl nämligen då antagas kunna

utan svårighet bevaka sin rätt gentemot de öfriga, och han bör därför

ej mot sin önskan betungas med en extra anordning, som väl i regel

skulle ådraga honom åtminstone någon utgift. I samma mån åter som

den väghållningsskyldiga samfälligheten vidgas till en större krets,

växer för den enskilde också svårigheten att öfva kontroll på alla de

öfriga, i följd hvaraf och då eu dylik kontroll bör vara i allas välförstådda

intresse, den, som påyrkar en sådan, med fog sjmes böra tillerkännas

vitsord därtill. Utgående från denna uppfattning inrymmer förslaget

åt delägare i samfällighet, som består af flera än fem väghållningsskyldige,

rättighet att fordra utseende af en sådan tillsyningsman, som här afses.

Och på det att icke tillsättandet må stranda på de öfrigas tredska eller

ovillighet att förena sig om ett visst val, har det synts lämpligt stadga

att, i brist af sådan förening, utseendet skall på den intresserades anmälan

ske genom Konungens befallningshafvande. Följdriktigare vore

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

måhända att för nämnda fall anordna ett tvångsförfarande med majoritetsval.

Men då en sådan anordning skulle kräfva en hel del detaljföreskrifter,

och någon olägenhet för vederbörande icke gärna kan ligga däri, att valet

anförtros åt offentlig myndighet, men väl den fördel, att den utsedde

därigenom undfår eu viss för hans uppgift säkerligen hälsosam, större

auktoritet, har det senare och enklare alternativet ansetts böra föredragas.

Huru tillsyningsmannen än utses, bör han emellertid utrustas

med samma befogenhet gentemot tredskande väghållare, som i förslaget

tillagts annan underliållsskyldig. Förslagets bestämmelse härom öfverensstämmer

i hufvudsak med lagbyråns, men har med anledning af Högsta

domstolens anmärkning mot affattningen af detta senare härutinnan

gifvits en tydligare form, hvarjämte af det nya förslaget antydes

hvad god ordning tillika synes fordra, nämligen att nyss sagda

befogenhet skall helt öfverflyttas på tillsyningsmannen ensam, vederbörande

naturligtvis obetaget att hos honom anmäla förhandenvarande

brister i vägunderhållet.

Det i lagbyråns förslag upptagna stadgande om forum för tviste- « §■

mål, som i den föreslagna lagen afses, är i det föreliggande förslaget

bibehållen oförändrad, hvarjämte däri ansetts böra inflyta dels en analog

bestämmelse med afseende å ärenden, som enligt lagen skola ankomma

på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels ock, uti särskild paragraf

— hufvudsakligen hämtad från den allmänna väglagen — ett ** §.

stadgande om ordning för öfver klagande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut i frågor om utseende af förrättnings- eller tillsyningsman.

Den i 14 § af det äldre förslaget förekommande bestämmelse,

att den nya lagstiftningen icke skulle få tillämpning »beträffande

allmän väg, ej heller i fråga om väg, hvars underhåll enligt förening

eller eljest åligger samtliga jordägare inom en by eller inom eu kommun»,

likasom paragrafens innehåll i öfrigt har ur det nya förslaget, till följd

af redan anmärkta afvikelser från det äldre, helt och hållet uteslutits.

Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag och

hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver samma förelag måtte

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af

detta protokoll inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna nådigt bifall.

Ex protocollo:

Reinhold Rudbeck.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

87

Bilaga.

Förslag

till

Lag om byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1 §•

Det vägliållningsbesvär, hvarom denna lag handlar, afser byggande

och underhåll af enskild väg på landet, hvaraf två eller flera särskilda

fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker

jämförliga verk och inrättningar gemensamt hafva stadigvarande nytta

och behof såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller

eljest.

2 §•

Väg skall byggas och underhållas gemensamt af de egendomar

utaf i 1 § angifven beskaffenhet, för hvilka vägen pröfvas nyttig och

behöflig på sätt i samma paragraf sägs; och varde skyldigheten dem

emellan fördelad i mån af en hvars nytta och behof af vägen.

Såsom byggande anses jämväl omläggning eller väsentlig förbättring

af väg.

Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg gälle ej allenast

underhållet den tid mark är bar utan ock vägens öppenhållande vintertiden

vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning,

afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.

3 §•

För egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning, svare i

afseende å väghållningsskyldigheten innehafvare^ År annan egendom

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

upplåten under nyttjanderätt med skyldighet för nyttjanderättshafvaren

att utgöra egendomens onera, svare ock han för det egendomen

åliggande underhåll af väg. I öfrigt ligge egendomens väghållningsbesvär

å ägaren.

4 §•

Väg skall byggas och underhållas så som dess ändamål fordrar.

Ej må någon betungas med hållande af väg till större bredd än 3,6

meter.

5 §.

Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej vederbörande

annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas, att en

hvar af de väghållningsskyldige står i ansvar för viss sträckning å

marken. I fråga om bro, hvars byggnad eller underhåll finnes kräfva

sådan kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig

ensam, skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två

eller flere väghållningsskyldige efter ty som skäligt pröfvas.

Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga är

om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bär eller dess öppenhållande

vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter,

som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där

större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.

I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning

af väg verkställas särskildt för byggandet, särskildt för underhållet

den tid mark är bar och särskildt för vinterväghållet.

6 §•

Kunna ej vederbörande förena sig om skyldigheten att deltaga i

vägs byggande eller underhåll; då må, utom i det fall, hvarom i 7 §

sägs, en hvar af parterna påkalla frågans företagande till pröfning vid

förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

7 §•

Påstår någon, hvilkens deltagande i skyldighet att bygga eller

underhålla väg påyrkas, att väghållningsskyldigheten redan är genom

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

dom eller gällande förening bestämd, gånge frågan därom till domstol,

där ej sakägarne annorledes åsämjas.

Göres vid förrättning, hvarom här nedan stadgas, invändning i

berörda afseende, varde förrättningen inställd i afbidan på tvistens slutliga

pröfning, där ej sakägarne annorlunda öfverenskomma.

8 §•

Till företagande af förrättning, hvarom i 6 § förmäles, skall

Konungens befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare,

kronobetjänt eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna

anförtros. I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning

och beskaffenhet, de egendomar, saken förmenas angå, samt vederbörande

ägares eller innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon till förrättningsman

föreslagit och finnes ej förslaget godkändt af öfrige sakägare,

förelägge Konungens befallningshafvande dem genom kungörelse,

som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, där nämnda egendomar

äro belägna, att inom viss tid, vid förlust af rättighet att öfver

förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hafva något emot

den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne

förordnad, där han finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt

fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne Konungens

befallningshafvande som skäligt pröfvas.

9 §•

Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid

förrättningen biträdas af två gode män, hvilka tillkallas af sakägarne,

men, om dessa ej åsämjas, utses af förrättningsmannen bland dem, som

till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män

vid landtmäteriförrättning valde äro.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,

gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

10 §.

I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter, huru

annan landtmäteriförrättning än laga skifte kungöras och börjas skall,

Bih. till Biksd, Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Häft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

eå ock om uppskof däri samt om jäf emot landtmätare och god man

äfvensom om protokoll vid landtmäteriförrättning i tillämpliga delar

lända till efterrättelse med iakttagande, att hvad som enligt nämnda

föreskrifter gäller om landtmätare skall i afseende å förrättning, hvarom

i denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.

11 §•

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,

den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare i

enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller

varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller

annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast förskjutas

och varde sedermera i sammanhang med beslut i hufvudsaken

å samtliga väghållningsskyldige efter en hvars delaktighet i skyldigheten

fördelad.

12 §.

Möter ej af bestämmelserna i 7 § emot förrättningen hinder, skola

därvid, allteftersom fråga är om vägs byggande, dess underhåll den

tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden, meddelas bestämmelser

till ett fullständigt ordnande af besväret i motsvarande afseende;

och bör förty efter omständigheterna tillses:

hvilka egendomar skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande

eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten

skall en hvar egendom åligga;

huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd och anordning

i öfrigt;

huru, för det fall att icke hvarje delägare skall stå i ansvar för

viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg skall besörjas

och hvad bidrag in natura eller i penningar skall af hvarje delägare

för ändamålet utgöras;

huru, i annat fall, vägdelning skall verkställas;

inom hvilken tid arbete för vägbyggnad skall vara fullgjordt; samt

huru ersättning för förvärfvande af för vägbyggnad erforderlig

mark såsom ock utgift för förrättningen och annan delägarnes gemensamma

kostnad skall mellan dem fördelas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

13 §.

Förrättnings mannen skall söka att såvidt möjligt mellan sakägarne

åstadkomma förening; och varde, i den mån sådan förening kan åstadkommas,

särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven

samt medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift

vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att

dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla,

med mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.

14 §.

I den mån ej enligt 13 § förening mellan samtliga sakägare kan

åstadkommas, värde frågan af förrättningsmannen med gode männen,

där han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade

grunder.

15 §.

Sedan den vid förrättningen anhängiga fråga blifvit enligt 13 §

genom förening afgjord eller såsom i 14 § sägs pröfvad, meddele förrättningsmannen

med gode männen, där han af sådana biträdes, på

grund af hvad sålunda förekommit utlåtande i saken.

När förrättningen är verkställd, skall förrättningsmannen till sakägarne

utgifva det under förrättningen förda protokoll med dit hörande

handlingar; och skall i protokollet vara upptaget samt för sakägarne

särskildt tillkännagifvas, att förrättningen då är afslutad och att den

därmed missnöjde äger att på sätt 16 § innehåller fullfölja sin talan.

16 §.

År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans förlust,

inom nittio dagar från det förrättningen förklarats afslutad samt protokoll

och handlingar efter 15 § utgifvits instämma samtliga öfriga sakägare

till domstol.

17 §.

Har i fråga om vägs byggande eller underhåll förening träffats

annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgats, äge den förening

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ej gällande kraft utöfver tio år, de väghållningsskyldige dock obetaget

att den förnya för högst tio år hvarje gång. Har ej inom ett år före

utgången af den tid, för hvilken den gäller, föreningen blifvit af någon

väghållningsskyldig uppsagd, skall föreningen anses förnyad för lika

lång tid, som den ursprungligen afsett. Uppsägning efter ty nu är

sagdt må, där den ej omedelbart hos vederbörande verkställes, skegenom

skriftlig anmälan hos Konungens befallningshafvande, som låter

densamma, på den anmälandes bekostnad, i länskungörelserna offentliggöra.

År förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad

och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som deltagit i föreningen,

låta med afseende å en hvar egendom, som föreningen angår, intaga

densamma i domboken hos domstolen i den ort, där den egendom är

belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot framtida ägare

eller innehafvare af egendomen, så ock, där intagandet i domboken

ägt rum inom sex månader från det föreningen ingicks, mot den, som

efter föreningens träffande men före dess intagande i domboken blifvit

ägare eller innehafvare. Förening, som slutits för boställe eller sådan

på viss tid upplåten egendom, som tillhör kronan eller allmän inrättning,

hafve dock ej verkan emot senare innehafvare, med mindre

föreningen blifvit af vederbörande myndighet godkänd.

18 §.

Inträda, sedan delaktigheten, i vägs byggande eller underhåll

blifvit genom förening eller eljest 1 laga ordning bestämd, sådana förändrade

förhållanden, som på väghållningsskvldigheten i synnerlig

mån inverka, äge en hvar af de väghållningsskyldige påkalla skälig

jämkning.

I afseende å sådan jämkning skola stadgandena i 6—16 §§ äga

motsvarande tillämpning.

19 §.

Försummar någon att den tid mark är bär underhålla honom tilldelad

väglott i laggillt skick och bättrar han ej ofördröjligen efter

tillsägelse, må annan underhållsskyldig mot förskjutande af förrättningskostnaden

anlita kronofogde eller länsman för att, med biträde af

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

två lita!’ den tjänsteman tillkallade ojäfvige män, hålla syn, hvartill

den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid vitsordad och

underlåter den försumlige att densamma bota inom viss åt synemännen

förelagd tid, ej kortare än åtta dagar, äge den, som synen påkallat,

bristen bota eller bota låta samt njute därefter hos den tredskande

utmätning för den af synemännen uppskattade kostnad, så ock för

synekostnaden. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till

domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla

för honom i sådant afseende bestämd väglott och varder ej bristen

utan dröjsmål efter tillsägelse afhjälpt; äge annan underhållsskyldig

bristen själf bota eller bota låta och njute sedan af den försumlige

betalning för hvad han visar arbetet skäligen kostat hafva.

20 §.

Förena sig de väghållningsskyldige att för öfvervakande af vägs

underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.

Äro de väghållningsskyldige flera än fem, äge en hvar af dem

fordra, att tillsyningsman utses. Blifva de ej om valet ense, skall, på

någonderas anmälan, tillsyningsman utses af Konungens befallningshafvande.

Skall till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs underhåll

utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot

försumlig väghållare enligt 19 § härofvan gäller om annan underhallsskyldig

i stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.

21 §.

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt i den

ort där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är belägen.

Hvad som enligt denna lag tillhör Konungens befallningshafvande

skall ankomma på sådan myndighet i den ort, som nyss är sagd.

22 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 8

och 20 §§ omförmälas, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 28 november 1906.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Billig,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg,

Sundberg.

Fortsattes och afslutades behandlingen af förslaget till lag om

byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet; varande förslaget

bilagdt detta protokoll.

I fråga om förslagets allmänna grunder yttrade:

Justitierådet Sundberg:

»Rörande byggande af nya vägar är förslaget ej fullt tydligt. Af

förslaget framgår väl, att vid anläggandet af ny väg tvång skall kunna

användas mot den enskilde, som af vägen har nytta och behof, men

ändock bestrider att deltaga i densammas byggande; och grunden till

detta tvång angifves uti föredragande departementschefens motiveringför

förslaget sålunda, att han antager syftet med den nya lagstiftningen

vara, bland annat, att främja tillkomsten af nya vägar, där sådana

finnas af verkligt behof påkallade. Huru långt den enskilde för sådant

ändamål skall kunna tvingas, är dock ej i förslaget bestämdt uttaladt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.

Det vill synas, som skulle gränsen vara satt så, att den enskilde väl

kan tvingas att deltaga i kostnaderna för byggande af ny väg, som

pröfvas vara för honom nyttig och behöflig, men att däremot ägare till

den jord, hvaröfver vägen tänkts framdragen, icke emot sitt bestridande

skall kunna förpliktas att upplåta den för vägen erforderliga mark och

att således ingen ny väg kan komma till stånd, därest ej antingen den,

som påyrkar vägen, själf är ägare till och upplåter för ändamålet erforderlig

mark eller ock vederbörande jordägare jämlikt aftal eller på

annan grund är förpliktad tåla, att marken tages i anspråk.

Tvånget mot den enskilde att deltaga i kostnaderna för byggande

och underhåll af enskild väg går dock måhända längre än,

såvidt förslagets motivering angifver, därmed afsetts. Af motiveringen

kan dragas den slutsats, att man icke velat förplikta någon, mot hans

bestridande, till delaktighet i vägs byggande och underhåll för det

fall, att kostnaderna för vägen i dess helhet äro så stora, att de icke

uppvägas af nyttan i dess helhet. Sådant förslaget är affattadt, skulle

dock äfven för sådant fall en enskild kunna mot sitt bestridande

åläggas väghållningsskyldighet i mån af den nytta och det behof, han

i jämförelse med öfriga väghållningsskyldige anses hafva. Ändring

af förslaget härutinnan synes därför vara nödvändig, särskilt med

hänsyn till uppkommande frågor om byggande af ny väg och öppenhållande

af vinterväg. Måhända kan vara till fylles ett stadgande i

öfverensstämmelse med hvad uti ifrågavarande hänseende sägs rörande

dikning i 2 § af dikningslagen.

I ett afseende synes mig en utvidgning af förslaget såväl rörande

byggande af ny som underhåll af redan befintlig väg böra äga rum,

nämligen på så sätt, att egendom, mot hvilken ej framställts yrkande på

dess deltagande i väghållningsskyldighet, må, där dess ägare eller innehafvare

anser vägen vara för egendomen nyttig och behöflig, beredas

tillfälle att deltaga i väghållningen och på grund däraf begagna sig af

vägen. Något skäl att förhindra sådant deltagande torde ej förefinnas

annat än för den händelse därigenom för de eljest väghållningsskyldige

skulle uppkomma synnerligt men. Gifvet är, att den nyinträdande bör

förpliktas att svara för de ökade kostnader, som af hans delaktighet

föranledas, såsom beträffande dikning sägs i 8 § dikningslagen.

Då det föreliggande förslaget ej innehåller något om rätten att

begagna enskild väg, utgår förslaget antagligen — likasom nu gällande

rätt och det tidigare inom högsta domstolen granskade förslaget —

från den regeln såsom själffallen, att med gemensam väghållningsskyldighet

följer gemensam vågrätt och att således den, som på grund

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

af bestämmelse i lag eller särskilt aftal är underhållsskyldig i fråga

om sådan väg, icke lagligen kan förhindra annan underhållsskyldig att

begagna vägen för sådant ändamål, som afsetts vid bestämmandet af dennes

underhållsskyldighet. Denna regel gör dock ej till fylles för det fall,

att vägen helt och hållet eller till någon del framgår öfver mark, hvars

ägare ej själf är underhållsskyldig. I detta fall måste vågrätten, för

att gälla mot framtida markägare, intecknas såsom servitut, hvilket

kan ske, därest vågrätten upplåtits genom skriftligt aftal till förmån

för fast egendom. Då emellertid enligt nu föreliggande förslag jämväl

annan egendom kan åläggas väghållningsskyldighet och för öfrigt

inteckningsinstitutet ej alltid medför full trygghet gent emot ny ägare

af den tjänande fastigheten, synes billigheten fordra, antingen att

ingen mot sitt bestridande må kunna tvingas att deltaga i byggande

och underhåll af väg, som sträcker sig öfver mark, hvilken ej tillhör

någon af de i fråga om vägen underhållsskyldige, eller ock, åtminstone,

att genom ändring i förordningen om inteckning i fast egendom möjlighet

beredes att vinna inteckning för vågrätt äfven till förmån för

annan än fast egendom.

Den bindande kraft, som i förslaget tillerkänts åt ingångna föreningar

om underhåll af enskild väg, synes mig vara större än som är

behöfligt och lämpligt. Visserligen är det gifvet, att ifrågavarande

väghållningsbesvär, som i allmänhet torde vara föga betydande, helst

bör — för att ej förorsaka vederbörande alltför stora kostnader vid

fördelningen däraf — ordnas genom öfverenskommelse mellan de i

saken intresserade. Men det kan inträffa, att öfverenskommelse, af

oförstånd eller kanske rentaf i bedräglig afsikt, ingås på sådant sätt,

att väghållningsskyldig egendom otillbörligt betungas eller eljest skadas,

eller ock att ingången öfverenskommelse är så oklar, att den gifver

anledning till ständiga tvister rörande väghållningsbesväret. Att i dylika

händelser föreningar icke skola kunna rubbas annat än på grund af

sådana förändrade förhållanden, som omförmälas i 18 §, torde vara

både olämpligt och obilligt. Obilligheten häraf framträder skarpt i det

fall, att väghållningsskyldig egendom kommit i annans hand än dens,

som föreningen ingick, så mycket hellre som det intagande i dombok,

hvilket förutsatts såsom villkor för föreningens giltighet mot ny ägare,

torde blifva af ytterst ringa betydelse för kännedomen om föreningens

tillvaro. Af dessa skäl anser jag, att åt sådana föreningar om skyldighet

att underhålla enskild väg, hvilka ingås annorledes än vid förrättning,

icke bör gifvas gällande kraft i vidare mån, än att väghållningsskyldig

må äga att när som helst påkalla förrättning till bestämmande

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af väghållningsskyldigheten och att, då sådan förrättning kommit till

stånd och nya laga kraft ägande bestämmelser därigenom träffats i det

hänseende, förut ingången förening afser, samma förening förlorar giltighet.

Hvad sålunda sagts bör gälla äfven om föreningar, som ingåtts

innan ny lagstiftning i ämnet träder i kraft, likasom, konsekvent därmed,

angående föreskrifter, som före nämnda tidpunkt af domstol eller

eljest gifvits i fråga om skyldighet till vägunderhåll. En ändring af

förslaget i den nu af mig antydda riktningen, hvilken, såvidt rörer

äldre vägdelningar, stode i öfverensstämmelse med den af lagutskottet vid

1902 års riksdag uttalade åsikt, skulle ock i hög grad bidraga till enkelhet

och reda, särskildt som en sådan ändring medförde, att förslagets 17 §

utan olägenhet kunde ersättas med allenast ett stadgande därom, att

ingången förening om skyldighet att underhålla väg vore gällande emot

framtida ägare eller innehafvare af underhållsskyldig egendom, intill

dess ny förening ingåtts eller väghållningsskyldigheten blifvit bestämd

vid sådan förrättning, som i förslaget omtalas.

I öfverensstämmelse härmed borde föreningar, som ingås vid förrättning,

vara underkastade förrättningsmannens pröfning såväl i fråga om

deras tydlighet som beträffande det rättvisa innehållet i dem, sålunda

att, därest förrättningsmannen ansåge, att ingången förening lände

väghållningsskyldig egendom till uppenbart oskälig kostnad eller eljest

vore för sådan egendom till uppenbar skada eller ock att föreningen

vore alltför otydligt affattad för att kunna tjäna till efterrättelse, förrättningsmannen

hade att antingen, därest samtliga väghållningsskyldigc

vidhölle föreningen, inställa förrättningen eller, så framt föreningen af

någon väghållningsskyldig frånträddes, utan afseende å föreningen meddela

sådana föreskrifter, som ansåges lämpliga, men i annat fall föreningen

skulle af förrättningsmannen uttryckligen fastställas.»

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, med hvilken justitieråden

Billing och Westring instämde:

»Medan det lagförslag i ämnet, som år 1899 undergick högsta

domstolens granskning, afsåg att reglera allenast underhållet af de vägar,

som af förslaget berördes, åsyftar det nu föreliggande förslaget ett

ordnande jämväl af vägbyggnadsslcyldigheten. Det torde emellertid kunna

dragas i tvifvelsmål, huruvida de bestämmelser, förslaget i sistnämnda

hänseende innehåller, på ett tillfredsställande sätt fylla sitt af föredragande

departementschefen angifna ändamål: att främja tillkomsten

af nya vägar, där sådana finnas af verkligt behof påkallade. En granskBih.

till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Häft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ning af hithörande bestämmelser synes fasthellre gifva vid handen, att

desamma uti ifrågavarande hänseende äro af mycket ringa effektivitet.

Förslagets 2 § innehåller, att väg skall byggas gemensamt af de

egendomar, för hvilka den pröfvas nyttig och behöflig. Detta stadgande

kan synas innebära, att så snart eu väg, hvars byggande på flere egendomars

gemensamma bekostnad påyrkas från någon sida, befinnes vara

för alla egendomarne nyttig och behöflig, ingen af intressenterna äger

att på någon som helst grund motsätta sig vägens anläggande för

gemensam räkning. I och med konstaterandet af vägens nytta och

behöflighet för alla intressenterna vore alltså utan vidare gent emot

enhvar af dem fastslaget, att de öfriga ägde rätt att framdraga vägen

öfver hans mark och efter dess anläggande färdas fram å densamma.

Något dylikt kan emellertid ej antagas vara med förslaget åsyftadt.

Vore detta fallet, hade man näppeligen kunnat underlåta att i

förslaget upptaga bestämmelser om rätt för den, öfver hvars mark vägen

dragés, att i en eller annan form njuta vederlag för intrång, som därigenom

förorsakas honom. Uppenbart är nämligen, att intrång af

detta slag kunde komma att ganska ojämnt drabba intressenterna.

Medan en af dem, som i jämförelsevis ringa omfattning kunde begagna

sig af vägen, tilläfventyrs finge tillsläppa största delen af den erforderliga

marken, kunde en annan, som af vägen hade större nytta än någon

medintressent, kanske komma att undslippa hvarje intrång, då vägen

icke till någon del framginge öfver hans område.

Vid förslagets affattande torde man alltså hafva utgått från den

tysta förutsättningen, att innan något deltagande i ett vägbyggnadsföretag

kunde rättsligen framtvingas, frågan om intressenternas inbördes

rätt att framdraga väg öfver hvarandras område vore på frivillighetens

väg ordnad.

Tydligt torde emellertid vara, att den praktiska betydelsen af förslagets

regler om rätt att påkalla väganläggning för gemensam räkning

härigenom i högst väsentlig mån förringas. Såsom längre fram

skall närmare påvisas, lära gällande rättsprinciper knappast erbjuda

medel, som i förevarande fall lämpa sig för ett aftalsmässigt ordnande

af nämnda fråga. Men frånsedt detta ligger det i öppen dag att,

därest hvarje intressent, öfver hvars egendom en tilltänkt väg skulle

anläggas, kunde motsätta sig företaget så länge någon rätt till vägens

framdragande ej blifvit för egendomen särskildt upplåten, det är af föga

gagn att i lag stadga skyldighet för egendomar att deltaga i byggnadsföretag

och införa ett omständligt förfarande för utkräfvande och fördelning

af sagda skyldighet. En dylik lagstiftning skulle knappast er
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hålla betydelse för annat fall än det säkerligen ganska sällsynta, att,

en eller derå af ett vägbyggnadsföretag intresserade ville till deltagande

i företaget tvinga någon, som ej hade att tillsläppa mark.

Vill man fasthålla tanken på en lagstiftning om skyldighet att

deltaga i enskild vägbyggnad, torde det befinnas nödvändigt att i afseende

å egendomar, för hvilka anläggandet af ny väg finnes vara af

den betydelse, att vägen bör byggas af dem gemensamt, stad*ga skyldighet

att — naturligtvis mot vederlag — af sina ägor tillsläppa erforderlig

mark för vägen.

Härvid torde man emellertid näppeligen kunna stanna. Ofta kan

det inträffa, att eu väg, som skulle vara af synnerlig vikt för två eller

flere egendomar, måste för att fylla sitt ändamål dragas fram öfver

mark, hörande till en tredje egendom, som ej har sådan nytta af vägen,

att den kan förpliktas deltaga i byggandet. Göres i dylikt fall rätten

att framdraga vägen öfver sistnämnda egendom beroende på aftal mellan

dess ägare och vägbyggnadsintressenterna, stöter man äfven här på åtskilliga

svårigheter. Såsom redan antydts, erbjuder nämligen gällande

rätt knappast erforderlig grundval för ett aftalsmässigt ordnande af de

med byggande af enskild väg oskiljaktigt förbundna civilrättsliga frågor.

Tänker man sig till en början, att intressenterna ville genom aftal

vinna äganderätt till den erforderliga marken, må erinras, att de ej

utgöra något slags rättssubjekt, som för egen räkning kan förvärfva

rättigheter. Då af lätt insedda skäl anlitande af t. ex. aktiebolags- eller

föreningsformen ej kan leda till någon praktisk lösning, måste alltså

förvärfvet ske för intressenternas räkning. Men utom det att sålunda

rätten till den mark, som för vägen upplätes, komme att åtfölja

intressenterna personligen och ej vara bunden vid egendomarna, skulle

en dylik anordning medföra ett vanligt samäganderättsförhållande, som

kunde på en delägares yrkande upplösas genom markens försäljning,

och jämväl i öfrigt vara uppenbart otillfredsställande för tillgodoseende

af det med förvärfvet åsyftade ändamål.

Antager man åter, att vägintressenterna ville genom servitutsaftal

vinna rätt att framdraga vägen å område utanför deras egen mark,

möter först den svårigheten, att enligt gällande lagstiftning endast

fastigheter men ej grufvor eller sådana å främmande mark uppförda

verk eller inrättningar, som enligt förslaget kunna ingå bland vägintressenter,

äga förvärfva servitutsrätt, hvartill kommer, att i fråga om

intressenter, som längre fram, under ändrade förhållanden, kunna tillkomma,

möjlighet kanske icke står öppen att bringa ett aftal till stånd.

Vidare bör ihågkommas, att servitutsrätt enligt gällande lag måste, för

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att äga bestånd mot ny ägare, intecknas, därvid den får plats efter

förutvarande inteckningar och således kan vid exekutiv försäljning upphöra.

En anordning, som kan leda därhän, att deltagarne i ett måhända

mycket kostsamt vägbyggnadsföretag skulle i en framtid nödgas

finna sig i, att vägen på grund af enskild rätt stänges, måste uppenbarligen

anses förfelad.

_ Hvad sålunda anförts torde gifva vid handen, att förslagets syftemål

icke kan nås genom privata aftal. Lika litet torde ett expropriationsförfarande,

hvarigenom äganderätten till den erforderliga marken

tillädes vägintressenterna, här leda till målet. Samma svårigheter skulle

nämligen därvidlag uppstå som vid frivilligt förvärfvande af äganderätten.

Däremot torde det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke

under vissa villkor vägintressenterna äfven i här åsyftade fall kunde i

lagen ex''hålla berättigande att, oberoende af jordägares medgifvande,

framdraga väg öfver hans mark mot skyldighet att utgifva ersättning

för intrång. Genom anordnande af ett dylikt, utan inteckning gällande

tvångsservitut till förmån för alla från början eller framdeles i vägen

intresserade egendomar kunde här förut framhållna svårigheter undgås

och möjlighet därjämte vinnas att i den materiella utvecklingens intresse

bringa till stånd behöfliga vägbyggnadsföretag, som eljest tilläfventyrs

måste stranda på enskild oginhet eller vinningslystnad. Fasthölle lagen

därvid, att ifrågavarande utväg ej finge komma till användning, där

sådant skulle leda till väsentlig olägenhet för den, öfver hvars mark

vägen skulle framdragas, torde det ej med skäl kunna påstås, att verkligen

befogade intressen gåfves till spillo.

Tillämpningen af en dylik grundsats skulle emellertid näppeligen

kunna inskränkas till det hittills berörda fallet, att vägbyggnaden skulle

utföras af flere egendomar gemensamt. Något giltigt skäl torde ej

kunna anföras, hvarför grundsatsen, om dess berättigande öfver hufvud

erkännes, icke jämväl skulle tillämpas i afseende å vägbyggnad, som

utföres för en enda egendoms räkning.

Hvilken fordran lagen bör uppställa i afseende å den tilltänkta

vägens betydelse för egendom, som ville taga i anspråk främmande

mark, kan omtvistas. En lämplig begränsning vore möjligen att finna

däri, att vägen vore af synnerlig vikt för egendomens ändamålsenliga

brukande. En sådan grad af behöflighet torde då äfven böra stadgas

såsom villkor för rätten att framtvinga andras deltagande i byggnadsföretaget.

I fråga om ersättning för intrång torde dikningslagens mot
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

svarande föreskrifter kunna tjäna till förebild, dock att möjligen någon

förhöjning af ersättningsbeloppet bör ifrågakomma.

Beträffande rätten att begagna en på flere egendomars bekostnad

byggd väg saknar förslaget uttryckliga bestämmelser. Måhända har

man funnit det själfklart, att sådan rätt tillkomme alla de i vägbyggnaden

deltagande egendomarne. Besinnar man emellertid, att här är

fråga om en servitutsrätt, som i strid med bestämmelserna i gällande

inteckningslagstiftnirig skulle utan inteckning äga bestånd gent emot

hvarje ägare af mark, hvaröfver vägen ginge fram, lärer det, i händelse

man vill tillerkänna byggnadsintressenterna rätt till vägens begagnande,

befinnas nödigt att härom gifva en klar och bestämd regel. Det torde

emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida ej en dylik undantagslöst

gällande regel i själfva verket ginge något för långt. Väl synes

det kunna utan några större betänkligheter fastslås, att där byggnadsskyldigheten

reglerats genom en sådan offentlig förrättning, som förslaget

åsyftar, därunder äfven inbegripen en vid sådan förrättning

träffad förening, eller ock genom dom, hvarje intressent, sedan vägen

kommit till stånd, bör äga ovillkorlig rätt att färdas därå. Men att,

där byggnadsföretaget kommit till stånd i följd af enskild öfverenskommelse,

låta hvarje presteradt, någon gång kanske helt obetydligt

bidrag till vägbyggnaden medföra ett för all framtid gällande vägservitut

synes innebära en alltför stark brytning med inteckningslagstiftningeus

grundsatser om servituters publicitet och under vissa

omständigheter kunna leda till osäkerhet och tvist.

Jämväl i fråga om de föreslagna bestämmelserna angående skyldighet

att underhålla väg torde böra anmärkas, att man icke tillräckligt

uppmärksammat spörsfnålet om rätten till vägens begagnande. Man

synes hafva utgått från den i vanliga fall helt visst riktiga förutsättningen,

att då spörsmål uppstår om fördelning af vägunderhåll, ingen

bestrider, att de, som faktiskt begagna sig af vägen, också äga rätt

därtill, och man torde hafva ansett det falla af sig själf, att sedan en

fördelning af underhållsskyldigheten kommit till stånd, de underhållspliktige,

om de icke förut varit berättigade att nyttja vägen, vunnit

sådan rätt i och med det att de blifvit pliktige att deltaga i underhållet.

En på nyssnämnda sätt tillkommen underhållsplikt lärer emellertid

lika litet som deltagandet i en vägs anläggande kunna utan

bestämdt lagstadgande medföra någon bestående rätt att färdas å vägen.

Väl vore det orimligt att upprätthålla underhållsskyldigheten i fråga

om en väg, som ej finge af de underhållsskyldige befaras; men detta

förhållande synes, så länge lagen iakttager tystnad i fråga om väg
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

rättigheten, ej berättiga till någon längre gående slutsats, än att väghållningsskyldigheten

bortfaller, då tillträde till vägen nekas. Det kan

emellertid ej vara lämpligt, att en genom offentlig förrättning eller domstols

förklarande åstadkommen vägdelning sålunda skall när som helst

kunna göras om intet af hvarje jordägare, som ej, oberoende af vägdelningen,

är servitutsmässigt bunden att inom sitt område tåla vägens

nyttjande. I motsvarighet till hvad som nyss blifvit ifrågasatt angående

vägbyggnadsintressenters rätt att befara af dem anlagd väg, torde

alltså böra stadgas, att en vid offentlig förrättning eller ock genom

dom uppkommen förpliktelse att deltaga i vägs underhåll medför ovillkorlig

rätt att färdas å vägen.

Detta är emellertid näppeligen tillfyllest. En jordägare, som utan

öfverenskommelse om vägservitut låter sitt vägstycke nyttjas af grannar

och själf begagnar sig af vägen på dess sträckning inom grannarnes

område, kan med strängt fasthållande af sin jordäganderätt motsätta

sig hvarje förslag om en rimlig delning af vägunderhållet; och skulle

en med hans tysta samtycke åvägabragt men ännu icke lagakraftvunnen

delning förefalla honom ofördelaktig, äger han vid domstol, till och

med i sista instansen, ett osvikligt medel att omintetgöra delningen, itv

att han allenast behöfver åberopa frånvaron af vägservitut. Till undvikande

häraf lärer annan utväg ej stå till buds än att i lagen upptaga

en allmän regel därom, att egendom under vissa förutsättningar

skall kunna erhålla rätt att begagna sig af en å annan egendoms

område redan upptagen väg mot skyldighet att deltaga i underhållet.

Såsom villkor för inträdandet af ett dylikt legalservitut synes då lämpligen

kunna stadgas, att vägens begagnande skulle vara af synnerlig

vikt för den främmande egendomen och ej medföra väsentlig olägenhet

för den egendom, öfver hvilken den framgår, äfvensom att för det

intrång, som ägde rum, ersättning skulle gäldas. Fasthållas dessa

villkor, synes regeln vara att förorda icke allenast ur här antydda

synpunkter utan jämväl med hänsyn till dess i öfrigt allmännyttiga

innehåll.

Hvad i det föregående blifvit anfördt synes kunna sammanfattas

i följande hufvudpunkter:

l:o) Då det för ändamålsenligt brukande af en egendom är af

synnerlig vikt, att den erhåller väg öfver annan egendoms område,

skall den förra egendomen vara berättigad att bygga väg öfver den

senares ägor, dock ej där den senare skulle hafva väsentlig olägenhet

däraf.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

2: o) Skulle redan anlagd väg, som går fram öfver en egendom,

befinnas vara af synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan

egendom, skall den senare mot skyldighet att deltaga i underhållet äga

begagna vägen, så framt ej detta skulle medföra väsentlig olägenhet

för förutvarande intressenter.

3:o) Om väg, som någon vill bygga för sin egendoms behof,

tillika är nödig för annan egendoms ändamålsenliga brukande, skall

den senare egendomen deltaga i vägens byggande och tillsläppa erforderlig

mark.

4:o) För upplåtelse af mark till väg samt för annat intrång, som

orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas

kontant eller, om den ersättningstagande själf är väghållningsskyldig,

tillgodoräknas honom vid väghållningsskyldighetens fördelning. Närmare

bestämmelser om kontant ersättning meddelas i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med dikningslagens motsvarande föreskrifter.

5:o) Sedan vid offentlig förrättning eller genom dom byggnadseller

underhållsskyldighet i fråga om en väg blifvit någon egendom

ålagd, är denna egendom, äfven mot ny ägare af mark, hvaröfver

vägen går fram, berättigad att begagna vägen.

Ett genomförande af dessa punkter torde föranleda någon jämkning

i förslagets rubrik, förändrad affattning af 1 §, fullständig omarbetning

af de i 2 § upptagna bestämmelser samt ändring i åtskilliga

andra delar af förslaget.»

Justitierådet Carlson:

»Jag biträder justitierådet friherre Marks von Wiirtembergs yttrande

i fråga om behofvet af stadgande angående rätt till väg och anser i

likhet med bemälda justitieråd, att då för en egendoms ändamålsenliga

brukande är af synnerlig vikt, att den erhåller väg öfver annan egendoms

mark eller får begagna en denna tillhörig redan befintlig väg,

ägaren af sistnämnda egendom bör kunna förpliktas tåla sådant intrång

såvida icke egendomen skulle hafva väsentlig olägenhet däraf; att påstående

härom bör väckas vid sådan förrättning, som i förslaget omnämnes,

och att, om påståendet bifalles vid förrättningen eller genom

domstols beslut i anledning af klander mot förrättningen, afgörandet

bör blifva bindande äfven för ny ägare af den egendom, å hvilken

besväret lägges.

Huruvida besväret må kunna vid förrättningen påläggas genom

förening emellan sakägarne eller om förrättningsmannen bör hafva rätt

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

och plikt att underkänna en sådan förening, om egendomen skulle

komma att lida väsentlig olägenhet af besväret, är en fråga, som förtjänar

att tagas under sorgfällig ompröfning. Ett sådant besvär skulle

i vissa fall kunna i väsentlig mån minska en egendoms värde och

sålunda kränka inteckningshafvares rätt, under det att i andra fall,

såsom då en väg, för hvilken mark bli hvit undantagen vid skifte eller

ägostyckning emellan åtskillige delägare, upplåtes till begagnande äfven

af egendom utom skifteslaget, besväret är utan betydelse.

Därest utom sådan förrättning träffas förening, hvarigenom, i

sammanhang med ordnande af vägunderhållet, å en eller flera egendomar

lägges besvär, hvarom nyss är sagdt, bör, äfven enligt min

mening, föreningen i sistnämnda del icke genom intagning i domboken

blifva bindande för nye ägare af egendomarne. Ett undantag synes

mig dock kunna göras för nyss omförmälda fall, då mark till den väg,

hvarom fråga är, blifvit undantagen vid skifte eller ägostyckning emellan

åtskillige delägare. I detta fall skulle föreningen kunna tillerkännas

samma giltighet i denna del som i fråga om deltagandet i vägunderhållet,

och detta äfven om skiftesdelägare, som ej deltager i vägunderhållet,

icke godkänt föreningen. Om så sker, skulle till förrättning, som afser

sådan fråga, icke behöfva kallas andra skiftesdelägare än de, som skola

deltaga i vägunderhållet.

Om, såsom förut nämnts, ägaren af en egendom under vissa förhållanden

bör kunna tilltvinga sig rätt att anlägga och begagna väg

å annan egendoms mark eller att begagna en denna tillhörig, redan befintlig

väg, bör å andra sidan, då vid vägdelningsförrättning väckes

påstående om skyldighet för ägaren af en egendom att deltaga i byggande

och underhåll af en väg, denne icke kunna undgå sådan skyldighet

allenast på den grund, att egendomen icke har rätt till marken,

öfver hvilken den ifrågasatta vägen skall framgå, eller rätt att begagna

den befintliga vägen, utan bör, i anledning af det framställda påståendet,

vid förrättningen pröfvas, huruvida sådan rätt må tillerkännas egendomen,

och, om så sker, i sammanhang därmed skyldigheten åläggas

egendomen.

Frågan om skyldighet för en egendom att på yrkande af annan

egendom deltaga i byggande af en väg synes böra göras beroende däraf,

att vägen är af synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af egendomarne.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med justitierådet Sundberg anser

jag, att förslaget bör förtydligas så, att af detsamma framgår, att en

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

egendom icke må betungas med skyldighet att deltaga i byggande eller

underhåll åt väg i vidsträcktare mån än som motsvarar den nytta,

egendomen har af vägen, samt att det förtjänar att tagas under öfvervägande,

huruvida icke vid vägdelningsförrättning, som afser byggande

af väg, förrättningsmannen bör hafva att tillse, att icke genom förening

emellan delägarne egendom betungas med kostnader utöfver nyttan af

vägen.»

I afseende å de särskilda bestämmelserna i förslaget gjordes

följande erinringar.

Ingressen.

Då anledning ej förelåge att göra rubbning i nu gällande föreskrifter

om den reglering af väghållningsbesvär, som äger rum i sammanhang

med laga skifte, och detta ej heller torde vara med förslaget afsedt, ansåg

högsta domstolen, att till undanröjande af hvarje tvekan uttryckligt

förbehåll i sådant hänseende borde å lämplig plats i förslaget inflyta.

2 §■

Justitierådet Sundberg yttrade:

»Bestämmelsen, att väghållningsskyldigheten skall fördelas emellan

vederbörande egendomar i mån af en hvars nytta och behof af vägen,

torde lämpligen böra utbytas mot stadgande därom att fördelningen

skall ske med hänsyn till i hvad mån vägen för en hvar väghållningsskyldig

egendom kan komma att begagnas. Ett sådant uttryckssätt

återgifver bättre än förslagets ordalag dettas verkliga innebörd och

står, likasom det tidigare, inom högsta domstolen granskade förslaget,

i närmare öfverensstämmelse med nu gällande rätt och den af riksdagen

i förevarande afseende uttalade önskan.»

Justitieråden Carlson, Billing, Westring och friherre Marks von

Wiirtemberg hänvisade till hvad af dem blifvit anfördt. i fråga om förslagets

allmänna grunder.

I afseende å det uttryck, som i förslaget valts för angifvande af

förutsättningen för åläggande af gemensam skyldighet att underhålla

väg, nämligen att vägen skulle vara på angifvet sätt »nyttig och behöflig»

för två eller flere egendomar, anmärkte samma justitieråd vidare,

att sagda uttryck syntes oegentligt och, tolkadt strängt efter ordalydelsen,

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

skulle kunna leda till alltför stor. inskränkning af väghållningsbesväret;

och hemställde justitieråden, att den inbördes underhållsskyldigheten

måtte göras beroende däraf, att vägen vore till stadigvarande nytta

för egendomarne.

Såsom grund för fördelning af såväl byggnads- som underhållsskyldighet

ansågo bemälde fyra justitieråd lämpligen kunna bestämmas

den omfattning, hvari de särskilda egendomarne kunde väntas komma

att begagna sig af vägen.

3 §.

Högsta domstolen anförde:

»Huruvida i det fall, att väghållningsskyldig egendom upplåtits

under nyttjanderätt, ansvaret för vägunderhåll bör åligga ägaren eller

nyttjanderättsliafvaren, är — bortsedt från egendom, som tillhör kronan

eller allmän inrättning — enligt förslaget beroende på innehållet i

det aftal, hvarigenom upplåtelse af egendomen skett. Förslaget tillgodoser

härutinnan ej tillbörligen annan väghållningsskyldigs rätt.

Enligt detsamma måste denne vid uppkommen fråga om försummadt

vägunderhåll förskaffa sig kännedom om aftalet, något, som kan komma

att stöta på oöfvervinneliga svårigheter, helst som för aftalets giltighet

icke kräfves, att det är skriftligen affattadt. Bättre och mera tillgodoseende

alla parters berättigade intressen synes vara, att ansvaret för

fullgörande af vägunderhåll skall hvila å den, som innehar annan tillhörig

egendom under sådana förhållanden, att han enligt lag är pliktig

att för densamma erlägga kommunalutskylder. Genom ett stadgande

i sådan riktning skulle ock blifva tydligt, att boställshafvare icke bär

ansvaret för vägunderhåll i det fall, att bostället i dess helhet är åt

annan person utarrenderadt.»

4 §.

Högsta domstolen erinrade, hurusom det syntes böra tydligen utmärkas,

hvad meningen antagligen vore, att väghållningsbesväret skulle

omfatta jämväl diken, i den män sådana tarfvades, samt att dikena icke

skulle inräknas i den föreslagna högsta vägbredden 3,6 meter.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

107

6 §■

Högsta domstolen anförde:

»för det fall, att egendom är upplåten under nyttjanderätt, framgår

icke, hvem befogenhet att för egendomen påkalla förrättning och därvid

föra talan skall tillkomma. Då vägdelningarna i allmänhet kunna antagas

komma att blifva beståndande för en längre tid, synes rätt i

förevarande hänseende alltid böra tillkomma jordägaren. År annan innehafvare

af fastighet enligt 3 § ansvarig för vägunderhållet, synes

äfven han böra äga såväl påkalla förrättning, hvilken endast afser dylikt

underhåll, som ock föra talan vid hvarje förrättning, där fråga är om

underhållet. Rätt att föra talan vid förrättningen synes ock böra till

komma nyttjanderättshafvare, därest vägen skall framdragas öfver mark,

som han disponerar.

Af hvad nu föreslagits lärer blifva en följd att, därest både jordägare

och nyttjanderättshafvare äro berättigade föra talan vid förrättning,

bägge skola kallas till densamma, och att förening bör biträdas

af dem bägge.»

7 §.

Justitierådet Sundberg yttrade:

»För att ej åt en tredskande part må lämnas tillfälle att onödigtvis

förhala uppkommen fråga om väghållningsbesvärets ordnande, måste

förrättningsmannens befogenhet att pröfva framställda invändningar

vara mycket vidsträckt. Att, då förrättningen afser byggande af ny

väg, invändning därom, att sökanden icke förfogar öfver den för vägen

erforderliga mark, måste föranleda förrättningens inställande, följer af

hvad jag yttrat i fråga om förslagets allmänna grunder. Däremot kan

ifrågasättas, huruvida icke förrättningsmannens befogenhet må kunna

utvidgas till rätt att pröfva jämväl den invändning, som i 7 § omtalas.

Afsevärda betänkligheter häremot torde ej förefinnas, i betraktande

däraf att, enligt det nu föreliggande förslaget, förrättningsmannen alltid

skall förordnas af Konungens befallningshafvande och det tillkommer

honom att pröfva påstående om skälig jämkning i de föreskrifter, som

lämnats genom dom eller gällande förening. Godkännes därtill den af

mig uttalade mening rörande giltigheten af föreningar samt äldre föreskrifter

om vägunderhåll, skulle ifrågavarande invändning endast kunna

afse sådan förrättning, som i förslaget omtalas. Och att låta förrätt
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ningsmannen pröfva dylik invändnings befogenhet, torde ej kunna medföra

någon våda.

Jag hemställer alltså, att 7 § må ur förslaget utgå. Skulle denna

hemställan ej vinna afseende, må emot §:ns lydelse anmärkas, att densamma

icke omfattar det fall, att väghållningsskyldigheten blifvit bestämd

genom förrättning, som vunnit laga kraft. §:n torde fördenskull

böra undergå omredigering, så att den kommer att afse hvarje invändning,

som åsyftar, att väghållningsskyldigheten redan är lagligen

bestämd.»

Justitieråden Carlson, Billing och friherre Marks von Wurtemberg

ansågo, att, med hänsyn särskildt till förrättningsmannens befogenhet

att pröfva fråga om äldre vägdelnings rubbande i följd af inträdda

förändrade förhållanden, denna § icke lämpligen kunde i förslaget bibehållas,

men att, om den funnes böra kvarstå, sådan jämkning i redaktionen,

som af justitierådet Sundberg förordats, måtte vidtagas.

Justitierådet Westring biträdde den mot §:ns redaktion framställda

anmärkning.

9 §.

Då giltigt skäl ej torde föreligga att åt sakägarne inrymma större

frihet i val af gode män, än som tillerkänts förrättningsmannen, hvilken

enligt förslaget har att utse gode männen bland dem, som till nämndemän

eller till ledamöter i ägodeiningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning

valda äro, hemställde högsta domstolen, att för tydliggörande

häraf jämkning i §:ns affattning måtte ske.

10 §.

Högsta domstolen anförde:

»Till betryggande däraf att sakägarne erhålla kännedom om förrättning

torde ej vara tillfyllest, att, såsom af förslagets hänvisning till

skiftesstadgan följer, förrättningen kungöres i kyrkan inom hvarje

socken, där egendom, som den angår, är belägen, utan synes dessutom

böra stadgas, att samtliga sakägare skola särskildt kallas till förrättningen.

Godkännes denna anmärkning, bör hänvisningen till skiftesstadgan

i viss mån jämkas.

I öfrigt synes mot nämnda hänvisning böra anmärkas, att den

ej med tillräcklig tydlighet angifver hvad därmed måste anses vara

åsyftadt, nämligen bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan angående

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

annan landtmäteriförrättning än laga skifte och hvad i 17 kap. samma

stadga föreskrifves angående protokoll.

Då af 11 § skiftesstadgan torde följa, att, där förrättning, hvarom

i föreliggande förslag är fråga, utföres af landtmätare, nämnda stadga

jämväl i åtskilliga andra delar än de i förevarande § angifna skall

äga tillämpning, något som uppenbarligen ej är åsyftadt, hemställes,

att i förslaget måtte tydligt angifvas, att sådan tillämpning ej äger rum.»

11 §.

Högsta domstolen anförde:

»Den fördelning af förrättningskostnaden, som omförmäles i slutet

af denna §, kan naturligtvis ej ifrågakomma i annat fall än då en vägdelning

verkligen kommer till stånd. Ordalagen tyda emellertid på ett

motsatt förhållande, hvadan hemställes, att denna oegentlighet i redaktionen

måtte afhjälpas.»

12 §.

Högsta domstolen yttrade:

»Då förrättning, som i detta förslag afses, naturligtvis kan leda till

det resultat, att vägdelning eller annan sökt åtgärd ej kan komma till

stånd, kan det ordnande af väghållningsbesv.är, hvarom i paragrafen är

fråga, ej, såsom i dess inledningsord antagen, äga rum i hvarje fall, då

hinder mot »förrättningen» ej möter. Hvad som här åsyftas är, enligt

hvad af sammanhanget framgår, hinder mot vägdelning. Sådant hinder

kan uppenbarligen vara af annat slag, än i 7 § är nämndt. Från båda

nu angifna synpunkter är alltså — vare sig 7 § bibehålies eller icke

— en jämkning i redaktionen nödig.

Då, såsom inom högsta domstolen framhållits, det ej lämpligen

kan ifrågakomma, att för anläggande af en för två eller flera gemensam

väg delägarne under äganderätt förvärfva därtill erforderlig mark,

hemställes, att hvad paragrafens sista stycke innehåller om ersättningför

mark måtte utgå.»

14 §.

Högsta domstolen erinrade, att denna § och första stycket af den

nästföljande, såsom till sitt innehåll hufvudsakligen sammanfallande,

lämpligen kunde samarbetas till ett enda stadgande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

15 §.

Högsta domstolen anförde:

»Då till delägarne icke torde böra utlämnas originalprotokollet

utan endast en utskrift däraf, synes mindre lämpligt att, såsom i denna

§ skett, sammanställa förrättningens afsilande med förrättningsprotokollets

utlämnande till sakägarne, så att tiden för klagan öfver förrättningen

ej skall börja löpa förr än protokollet utgifvits. Med hänsyn

till svårigheten att vid det förrättningssammanträde, då utlåtande

meddelas, medhinna förfärdigande af utskrift af protokollet torde förrättningsmannen

ofta finna sig föranlåten att anordna ett särskildt

sammanträde allenast för protokollets utlämnande och tillkännagifvande,

att förrättningen är afslutad. Denna olägenhet undvikes, om man,

på sätt skett i 50 § dikningslagen, stadgar, att protokoll med dithörande

handlingar skall utlämnas inom viss tid efter det förrättningen

förklarats afslutad, hvilken tid bör ställas i sådant förhållande

till den, som bestämmes för klandertalans anställande, att sakägarne

efter protokollets utbekommande hafva godt rådrum till beslut om

eventuellt klander.

Handlingarnas utgifvande torde i anslutning till dikningslagen lämpligen

kunna anordnas så, att de öfverlämnas till någon i orten boende,

af sakägarne utsedd pålitlig person för att vara sakägarne tillgängliga.

Om förrättningsmannen är landtmätare, åligger det honom enligt

gällande landtmäteriinstruktion att till länets landtmäterikontor insända

originalprotokoll och öfriga koncepthandlingar angående förrättningen.

Med hänsyn till vikten däraf, att i hvarje fall ett exemplar af handlingarna

må vara att tillgå, torde en liknande skyldighet böra åläggas

äfven annan förrättningsman. Öfversändandet torde emellertid ej böra

äga rum förr än det visat sig, huruvida talan mot förrättningen fullföljes.

Skulle talan fullföljas, torde det böra åligga domaren att från

förrättningsmannen infordra handlingarna samt att, sedan målet blifvit

afgjordt, insända dem till landtmäterikontoret. Föreskrifter härom, i

hufvudsak öfverensstämmande med dikningslagens motsvarande bestämmelser,

torde böra i förslaget inflyta.»

16 §■

Högsta domstolen anförde:

»Då fråga är om en väg af större omfattning, kan det ofta nog

vara förenadt med synnerlig svårighet och afsevärda kostnader att till

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

rätten instämma hvarje särskild sakägare, och det torde kunna ifrågasättas,

huruvida klaganden, då han icke tillika är sökande till förrättningen,

bör drabbas af dessa olägenheter.

Om emellertid, såsom vid 10 § blifvit liemställdt, i lagen föreskrifves,

att hvarje sakägare skall särskildt kallas till sjkifva förrättningen,

synes det ej vara ovillkorligen nödigt, att han i vanlig ordning stämmes

till rätten, utan torde, i öfverensstämmelse med skiftesstadgans bestämmelser,

kunna föreskrifvas, att missnöjd part äger till domaren ingifva

besvär öfver förrättningen och att domaren, sedan besvär inkommit,

har att utsätta tid för målets handläggning samt därom utfärda kungörelse,

som viss tid före den utsatta dagen uppläses från predikstolen

i den eller de socknar, där egendom, som saken angår, är belägen,

äfvensom inkalla allmänna ombud, där sådant ifrågakommer.

Vidtages sådan ändring i förslaget, torde besvärstiden kunna begränsas

till sextio dagar.»

17 §.

Justitieråden Carlson, Billing, Westring och friherre Marks von

Wiirtemberg förenade sig om följande yttrande:

»I fråga om föreningar angående vägars byggande torde bestämmelser

af den art förevarande § innehåller näppeligen vara lämpliga

. eller af behof påkallade. Att, såsom paragrafen innebär, låta en dylik

förening — hvilken tilläfventyrs kan inne latta åtagande af en synnerligen

betungande skyldighet — vara, redan innan något slags publicerande

däraf ägt rum, bindande mot ny förvärfvare af egendom, för

hvilken den slutits, kan ej anses tillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt,

och den art af offentlighet, som enligt förslaget skulle inom en

viss tid beredas föreningen för att bevara dess sakrättsliga betydelse,

är uppenbarligen ur nyssnämnda synpunkt alltför litet effektiv.

Hvad angår bestämmelserna om förenings giltighetstid och förnyande

lärer det ej vara behöfligt att i lagen särskildt uppmärksamma

de sällsynta fall, där en förening om vägbyggnad kan anses afse längre

tid än tio år, och föga lämpligt förefaller det att införa förenklade

former för en dylik förenings förnyande. En förening angående byggande

af väg afser naturligtvis i de allra flesta fall, att det tillämnade

företaget skall utföras under en nära framtid. År föreningen sluten

på obestämd tid'' och vidtages ej inom en någorlunda rimlig tidrymd

efter afslutandet någon åtgärd för företagets genomförande, torde man,

med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser och tolkningsregler, vara berättigad

att utan vidare anse föreningen förfallen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Paragrafens bestämmelser torde alltså böra inskränkas till föreningar

om vägunderhåll.

I afseende å dylika föreningar synes förslaget, i hvad det afser

att inskränka deras giltighetstid, helt visst vara välbetänkt, då de förhållanden,

som ligga till grund för en förening, ofta äro af den föränderliga

natur, att det efter någon tids förlopp bör tillkomma sakägarne

att, utan särskildt uppvisande af nya förhållanden, betrakta

öfverenskommelsen såsom förfallen. Att emellertid i enlighet med förslaget

låta en förening efter uppsägning utan vidare förlora sin giltighet

å en viss årsdag af dess tillkomst synes så till vida mindre lämpligt,

som det låter tänka sig, att efter uppsägningen ett nytt ordnande

af vägunderhållet ej hinner definitivt genomföras, innan föreningen

skulle upphöra att gälla. Ifrågasättas kan ock, huruvida man ej åt

motsatt håll går för långt genom att, med förslaget, låta underlåtenhet

att uppsäga föreningen medföra, att den anses återupplifvad för en

tidsperiod, lika lång som den ursprungligen afsedda. Med hänsyn till

båda nu angifna omständigheter hemställes om den ändring i paragrafens

första stycke, att efter utgången af tio år från föreningens tillkomst

ny vägdelning må utan åberopande af förändrade förhållanden

kunna vinnas, men att föreningen likväl skall tillämpas till dess ny

delning vunnit laga kraft.

För den händelse emellertid att förslagets ståndpunkt i nu berörda

hänseenden bibehålies, torde åtskilliga ändringar i hithörande delar af

paragrafen vara af nöden. <

Sålunda bör uppsägning af förening äga rum sist ett år före

giltighetstidens utgång, ej, såsom synes hafva af förbiseende influtit i

förslaget, inom ett år före sagda tid.

Den tid, för hvilken förening skall i händelse af underlåten uppsägning

anses förnyad, får naturligen ej i något fall öfverstiga den för

dess ursprungliga giltighet fastställda maximiperiod, tio år.

Då det i afseende å föreningar, som blifvit i domboken intagna,

uppenbarligen är önskvärdt, att upplysning om deras fortfarande giltighet

kan erhållas hos samma myndighet, som lämnar besked om intagandet,

bör uppsägning af förening ske, icke hos Konungens befallningshafvande,

utan hos häradsrätten.

Enär intagandet i domboken har till ändamål, bland annat, att i

framtiden bereda allmänheten tillfälle att hos domaren erhålla upplysning,

huruvida en egendom är behäftad med sådan sakrätt, som intagandet

medför, men tillförlitlig upplysning härom ej torde utan stor

omgång och svårighet kunna meddelas, om den förutsätter genomgående

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af domböcker för en obegränsad tid tillbaka, lärer det vara af nöden

att föreskrifva antingen uppläggande af ett register öfver föreningar,

som i domboken intagits, eller ock något slags periodiskt förnyande af

sakrätt, som genom intagandet vinnes.

Bortsedt från frågan om uppsägning och därmed sammanhängande

spörsmål, må beträffande bestämmelserna om förenings intagande

i dombok erinras, att föreskriften om sådan åtgärds vidtagande »med

afseende å en hvar egendom, som föreningen angår,» kan föranleda

den missuppfattning, att särskild protokollering tarfvas för hvarje

sådan egendom; hvarjemte synes böra framhållas, att då tingslag finnas,

där mera än sex månader kan förflyta mellan rättens sammanträden,

slutterminen för förenings intagande i domboken ej kan bestämmas

så som i förslaget skett, utan torde böra sättas till det ting,

som infaller viss tid från föreningens ingående.»

I detta yttrande instämde justitierådet Sundberg, såvidt anginge

föreningar angående vägars byggande. I öfrigt hänvisade justitierådet

till sitt anförande om förslagets allmänna grunder med tillägg att,

därest justitierådets däri uttalade uppfattning ej vunne godkännande,

justitierådet instämde jämväl i hvad det af högsta domstolens öfriga

ledamöter afgifna yttrande innehölle rörande föreningar om vägunderhåll.

18 §. ■

Högsta domstolen yttrade:

»Möjlighet att under ändrade förhållanden rubba en laga kraftvunnen

förrättning eller dom angående vägs byggande eller underhållande

synes böra medgifvas icke blott i det af förslaget förutsatta fall,

att delaktighet i vägs byggande eller underhåll blifvit bestämd, utan

jämväl där yrkande om vägs byggande för gemensam räkning eller

indelande till samfälldt underhåll blifvit afslaget.

Skulle, såsom inom högsta domstolen hemställts, i förslaget införas

bestämmelser om rätt att bygga eller begagna väg å annans mark,

synes förevarande § böra så affattas, att jämväl i dylikt afseende meddelade

beslut kunna, änskönt lagakraftvunna, rubbas, där förändrade

förhållanden sådant påkalla.

Den i paragrafens senare stycke förekommande hänvisning till

bestämmelserna i 7 § torde, äfven om dessa bestämmelser i förslaget

bibehållas, böra utgå. Om en förrättning just afser jämkning i en ingången

förening, bör frågan om föreningens fortfarande bestånd naturligtvis

i första hand pröfvas vid förrättningen, och ej af domstol.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kung! Majds Nåd. Proposition No 88.

Enär det rubbande af gällande beslut eller föreningar, som i

denna § afses, kan vara af tämligen ingripande beskaffenhet och någon

gång omfatta hela det rättsförhållande, som genom beslutet eller föreningen

reglerats, synes det i förslaget använda uttrycket »skälig jämkning»

icke på ett tillfredsställande sätt återgifva stadgandets innebörd.»

19 §.

Justitieråden Carlson, Buding 1 Westring och friherre Maries von

Wurtemberg förenade sig om följande uttalande:

»De i första stycket upptagna stadgandena, hvilka afse vägunderhållet

den tid marken är bar, hafva fått sitt nuvarande innehåll med

anledning af de inom högsta domstolen emot det äldre förslaget i denna

del framställda anmärkningar, som gingo ut på att förslaget lämnade

allt för mycken möjlighet öppen för trakasserier emellan grannar. Därvid

synes dock det nu remitterade förslaget hafva gått något längre, än

hvad högsta domstolens yttrande föranledt. Af de nu föreslagna bestämmelserna

lär blifva en oundgänglig följd, att det blir förenadt med

afsevärda kostnader att vidtaga åtgärder för afhjälpande af brist å väg,

som vederbörande väghållningsskyldige icke botar. Det skall först

hållas en syn af tre personer, af hvilka den ene skall vara kronofogde

eller länsman. Hafva dessa funnit brist å vägen och stadgat viss tid,

inom hvilken vägen skall vara iståndsatt, skall det vidare visas, att

väghållaren försummat att inom berörda tid bota bristen, för hvilket

ändamål det lärer vara nödvändigt, att någon besiktning hålles. Den,

som vill tala å försummelsen, äger därefter själf bota bristen; och först

sedan det skett, till konstaterande hvaraf lärer fordras ännu eu besiktning,

äger han hos den försumlige erhålla utmätning för den af de

första synemännen uppskattade kostnaden. Det synes vara i hög grad

önskligt, om, till nedbringande af de med det nu beskrifna förfarandet

förenade kostnader, samma förfarande kunde något förenklas. I sådant

hänseende synes det till eu början kunna ifrågasättas, huruvida icke

fordringarna å synemännen vid den första synen — den enda, beträffande

hvilken förslaget innehåller bestämmelser i sådant hänseende —

kunde nedsättas. Såsom syneförrättare torde kunna godkännas, utom

kronofogdar och länsmän, jämväl nämndemän, fjärdingsmän och möjligen

äfven andra valda förtroendemän, såsom ägodelningsrättsledamöter och

skiftesgodemän. Det torde ock vara nog, om syneförrättaren, som

naturligtvis själf bör vara ojäfvig, biträdes af ytterligare en ojäfvig

synemän. Stor lättnad skulle åstadkommas, om utmätning för den af

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

synemännen uppskattade kostnaden kunde äga ruin, så snart det visas,

att den försumlige ej inom förelagd tid botat påsynt brist, d. v. s. utan

att det jämväl behöfde styrkas, att bristen blifvit af utmätningssökanden

botad. Åtminstone där enligt 20 § särskild tillsyningsman finnes tillsatt,

lärer afgörande betänklighet mot ett sådant medgifvande icke

möta. Måhända bör det ock lämnas öppet för den, som i anledning af

annans försummelse vill vidtaga åtgärd, att, i öfverensstämmelse med

hvad i andra stycket beträffande vinterväghållningen stadgas, utan iakttagande

af de i första stycket föreskrifna formaliteter omedelbart genom

stämning anhängiggöra sin talan, hvars befogenhet i sådant fall får

genom vanliga bevisningsmedel styrkas.

Tillika erinras, att paragrafen intet innehåller om rätt till utmätning

för kostnaderna i anledning af den första synen, för det fall att

den väghållningsskyldige själf bättrar påsynad brist inom stadgad tid.

Med hänsyn till såväl förrättningar angående vägbyggnad som

ock sådan delning af underhåll, som ej innebär anvisande af viss väg- *

sträcka åt hvarje intressent, torde i slutet af denna § eller under särskilt

paragrafnummer böra införas en bestämmelse, som i anslutning

till 63 § dikningslagen tydligt utmärker, att i andra hänseenden, än

förevarande § i sin nuvarande affattning åsyftar, laga kraftvunnen bestämmelse

vid förrättning enligt denna lag skall gå i verkställighet

såsom laga kraft ägande dom.

I fråga om vägs byggande synes äfven erfordras en föreskrift,

motsvarande den i 79 § dikningslagen intagna, enligt hvilken alltså,

därest egendom, som skall deltaga i vägbyggnad, byter om ägare,

senare ägare skall vara pliktig taga del i företaget, men icke vara skyldig

svara för bidrag, som förfallit till betalning, innan han blef ägare.»

I förestående uttalande instämde justitierådet Sundberg, dock med

undantag däraf att justitierådet icke ansåg sig böra ifrågasätta ändring

af den i förslaget intagna bestämmelse därom, att utmätning finge äga

rum först efter det påsynad brist blifvit af utmätningssökanden botad.

20 §.

Högsta domstolen anförde:

»Då anställandet af tillsyningsman lärer kunna för de väghålluingsskyldige

medföra rätt afsevärda kostnader, samt tillsyningsman icke

torde komma att erfordras annat än vid de större vägarne, synes bestämmelsen

i andra styckets första punkt lämpligen kunna ändras därhän,

att tillsyningsman skall utses, därest minst fem af de väghållnings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skyldige det påkalla. Tillsyningsman bör kunna när som helst entledigas,

af de väghållningsskyldige, om de utsett honom, och af

Konungens befallningshafvande, om han blifvit förordnad af denna myndighet.

Som tillsyningsman antagligen i de flesta fall måste aflönas,

erfordras, åtminstone för det fall att han förordnats af Konungens

befallningshafvande, stadgande, huru arfvodet skall bestämmas. Jämväl

föreskrift om arfvodets fördelning till utgörande bland de väghållningsskyldige

lärer vara af nöden. I sådant hänseende vore det naturligtvis

det riktigaste, att denna börda fördelades mellan de väghållningsskyldige

med hänsyn till den del hvar och en af dem tager i väghållningsbesväret

i öfrigt. Men då denna del i regeln ingalunda motsvaras af

den våglängd hvar och en fått på sin lott, kan det ofta, särskildt då

vägdelning tillkommit genom öfverenskommelse, vara svårt att utröna

storleken af hvars och ens andel i besväret. Annan grund lärer alltså

• böra stadgas. »

33 §.

Högsta domstolen anmärkte, att till förtydligande af stadgandet i

denna paragraf borde efter ordet »klagan» tilläggas: »hos Konungen i

vederbörande statsdepartement».

Slutligen anförde justitieråden Carlson, lätting, Westring och friherre

Marks von Wurtemberg:

»Hvilken verkan det föreliggande förslaget skall hafva i afseende

å nu bestående vägdelningar är icke af detsammas innehåll fullt klart.

Gällande författning i ämnet stadgar, att tvist om underhållsskyldighet

af enskild väg skall pröfvas af domstol. I många fall lär.alltså såsom

grund för bestående vägdelning finnas laga dom. Ofta lär emellertid

vägdelning hafva tillkommit genom förening emellan sakägare. Ej

sällan har vägdelning uppgjorts af någon därtill anmodad eller förordnad

förrättningsman och sedermera gått i verkställighet. Sådana

delningar hafva af domstolarna ansetts gällande, äfven om ej utrönas

kunnat, att de blifvit genom dom eller uttrycklig öfverenskommelse

stadfästade.

I den mån nu omförmälda äldre delningar kunna anses vid ny

lags ikraftträdande gällande, hvilket får bedömas med hänsyn till deras

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 88.

tillkomst och innehåll, höra de naturligtvis icke upphöra att gälla allenast

i följd af den nya lagens tillkomst. Stadgande härom kan lämpligen

i förslaget inflyta. Men därutöfver synas särskilda bestämmelser

beträffande dessa vägdelningar i vissa hänseenden erforderliga.

Sålunda synes till en början böra stadgas, att rätt att på grund

af förändrade förhållanden erhålla jämkning i vägdelning af förevarande

art alltid bör förefinnas, äfven om med den äldre vägdelningen skulle

kunna anses vara afsedt, att den skulle utan hänsyn till ändring i förhållandena

äga bestånd framgent eller för viss tid. Det har väl varit

meningen, att stadgandet i 18 § skall afse äfven dessa äldre delningar

och att således nu angifna regel skulle blifva gällande, men den synes

böra tydligare uttalas. Men äfven utan att förändrade förhållanden

kunna påvisas synes möjlighet till ändring i de äldre vägdelningarna

böra öppnas. Det lärer icke vara skäl att tillerkänna dem större helgd

än de privata föreningar, om hvilka 17 § handlar. I anslutning till

hvad om sådana föreningars giltighet vid nämnda paragraf hemställts,

föreslås alltså, att, sedan tio år förflutit från den nya lagens ikraftträdande,

en hvar sakägare, äfven om den äldre delningen afser längre

tid, skall äga ovillkorlig rätt att påkalla ny vägdelning, men att den

äldre delningen dock skall gälla till dess ny delning vunnit laga kraft.

Så vidt äldre vägdelning efter den nya lagens ikraftträdande förblir

gällande, böra föreskrifterna i 19—22 §§ af förslaget vara tillämpliga

å sådan äldre delning.»

I detta yttrande instämde justitierådet Sundberg, dock under hänvisning

till sitt uttalande angående förslagets allmänna grunder.

Ur protokollet:

Carl Lundquist.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden t hållet inför Hans

Kungi. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Justitieråden: Lindbäck,

C ASSEL.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anmälde, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, högsta domstolens

den 28 november 1906 afgifna yttrande öfver det genom Kungl.

Maj:ts beslut den 26 förutgångne oktober till högsta domstolen remitterade

förslag till lag om byggande och underhåll af vissa enskilda

vägar på landet.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88. 119

Efter att hafva erinrat om förslaget och redogjort för innehållet

af sagda yttrande anförde departementschefen:

Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärkningar

mot det remitterade förslaget har jag låtit underkasta detta

en genomgripande omarbetning.

Sålunda hafva, beträffande förslagets allmänna grunder, vidtagits

omfattande förändringar genom införande af de utaf högsta domstolens

flesta ledamöter förordade viktiga bestämmelser om rätt till byggande

eller begagnande af väg öfver annans mark m. m., som därmed äger

sammanhang. Häraf har äfven påkallats ändring i förslagets rubrik.

Jämväl i fråga om förslagets detaljer hafva — jämte det eu del

redaktionella ändringar gjorts — de af högsta domstolen eller dess

flesta ledamöter gifna anvisningar i allt väsentligt blifvit följda. Endast

i fråga om det remitterade förslagets 16 och 19 §§, hvilka efter omarbetningen

af förslaget erhållit respektive nummer 21 och 29 hafva

afvikelser gjorts.

I 16 § innehöll det remitterade förslaget, att missnöjd sakägares

talan mot förrättning skulle hos domstol fullföljas genom stämning å

samtliga öfriga sakägare. Högsta domstolen har ansett detta i vissa

fall kunna blifva för klaganden alltför betungande och fördenskull, _

under förutsättning af sådan ändring i 10 §, att hvarje sakägare

skulle särskildt kallas till förrättning — anvisat ett annat förfarande

så att den missnöjde endast behöfde till domaren ingifva besvär öfver

förrättningen. Ehuru bestämmelse, att hvarje sakägare skall särskildt

kallas, numera blifvit i förslaget införd, bär jag icke desto mindre trott

mig böra bibehålla det remitterade förslagets ståndpunkt i nu ifrågakomna

del. Mot den af högsta domstolen åsyftade anordning, torde

nämligen kunna göras den principiella anmärkning, att förrättningen därigenom

skulle betagas karaktären af förundersökning och i stället undfå

egenskap af verklig instans, medan underdomstolen, häradsrätten, skulle

upphöjas till öfverinstans. Detta skulle innebära en betänklig rubbning i

nu gällande instansordning. Men äfven från praktisk synpunkt har den

ifrågasatta anordningen synts mig mindre tilltalande. Det torde nämligen

kunna befaras, att den därigenom erbjudna större lätthet att draga saken

inför domstol skulle komma att ofta utnyttjas endast för att åstadkomma

trakasseri eller förhala verkan af en välbehöflig, men för en klagande ofördelaktig

reglering. Då förfarandet jämväl torde föranleda därtill, att talan

i högsta instans skulle få fullföljas utan nedsättande af revisionsskilling,

häri ligga en säkerligen ingalunda hälsosam uppmuntran till

töisök att i det sista uppehålla saken. Däremot har det synts mig

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

som om, utan öfvergifvande af det remitterade förslagets ståndpunkt i

denna del, det af högsta domstolen åsyftade önskemålet skulle kunna

vinnas genom en lämplig lättnad i stämningssättet för hithörande mål.

I sådant syfte har i det omarbetade förslaget, för det fall att svarandena

äro flera än tio, inrymts en bestämmelse om motsvarande tillämpning

af de i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken gifna föreskrifter

angående delgifning af stämning å helt byalag, när svarandena äro

flera än tio. Delgifningen skulle alltså i nämnda fall få äga rum

sålunda, att besannad afskrift af stämningen öfverlämnades till en af

svarandena att vara för dem alla tillgänglig, hvarefter stämningen, med

underrättelse hvilken af svarandena bekommit afskriften, skulle uppläsas

i församlingens kyrka eller, där vägsamfälligheten tillhör olika församlingar,

i vederbörande församlingars kyrkor och anslås å rättens dörr;

och skulle allt detta vara till fullo verkställdt sist å sextionde dagen

före inställelsedagen.

Då i afseende å det remitterade förslagets 17 §, numera 27 §,

giltighetstiden för sådan förening angående vägunderhållet, som träffats

annorledes än vid förrättning, blifvit i öfverensstämmelse med högsta

domstolens mening begränsad, har det icke synts nödigt att, på sätt

domstolen för motsatt fall föreslagit, stadga uppläggande af register

öfver föreningar, som i dombok intagits. Skulle emellertid ett sådant

register framdeles visa sig erforderligt, lärer Kungl. Maj:t vara oförhindrad

att utfärda föreskrift om dylikt registers förande.

I fråga om det remitterade förslagets 19 §, numera 29 §, såvidt

angår villkoren för rätt att erhålla utmätning till gäldande af kostnaden

för verkställande af eftersatt väglagning, har högsta domstolens majoritet

uttalat önskvärdheten däraf, att utmätning för den af vederbörande

synemän uppskattade kostnaden kunde äga rum så snart det visades,

att den försumlige ej inom förelagd tid botat påsynt brist d. v. s. utan

att, på sätt förslaget afsåg, det jämväl behöfde styrkas, att bristen blifvit

af utmätningssökanden botad. Åtminstone där särskild tillsyningsman

funnes tillsatt, syntes afgörande betänklighet mot ett sådant medgifvande

icke möta. I öfverensstämmelse med den af en bland högsta domstolens

ledamöter uttalade mening har jag dock trott mig icke böra frångå

det remitterade förslagets bestämmelse i denna del. Med den åsyftade

förändringen skulle nämligen den, hos hvilken utmätningen ägt rum,

i själfva verket betagas hvarje säkerhet för att det utmätta beloppet

sedermera ofördröjligen blefve för sitt ändamål användt. Där så ej

skedde, skulle han nödgas söka återvinning däraf med risk att

kanske på grund af motpartens insolvens förlora beloppet, på samma

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gång lian utan dröjsmål själf måste verkställa väglagningen, för att

icke från annat håll hotas med ny utmätning. Öfvervakas vägunderhållet

af särskild tillsyningsman, är visserligen faran för ny utmätning

utesluten, men i ölrigt torde olägenheten kvarsta. Dessutom synes det

mig knappast lämpligt att låta en bestämmelse i den afsedda riktningen

blifva gällande ensamt för detta fall och på sådant sätt tillägga en

tillsyningsman större befogenhet än som i motsvarande fall enligt 35 §

i den allmänna väglagen synes tillkomma länsman vid försummelse i

underhållet af allmän väg.

Högsta domstolen har jämväl ifrågasatt, huruvida det icke borde

lämnas öppet för den, som i anledning af annans försummelse ville

vidtaga åtgärd, att, i öfverensstämmelse med hvad i andi’a stycket åt

paragrafen beträffande vinterväghållningen stadgas, utan iakttagande

af de i första stycket föreskrifna formaliteter omedelbart genom stämning

anhängiggöra sin talan, hvars befogenhet i sådant fall finge genom

vanliga bevisningsmedel styrkas. För så vidt härmed afses, att vederbörande

jämväl skulle hafva rätt att själf bota bristen, så framt den

ej af den försumlige ofördröjligen efter tillsägelse blifvit af hjälpt, synes

mig denna anordning så till vida icke fullt tjänlig, som väglottsägaren

därigenom skulle kunna gå miste om lämpligt anstånd att själf verkställa

väglagningen. Sådant anstånd kan han i fråga om vinterväghållet

enligt sakens natur icke skäligen påfordra, men i fråga om vägunderhållet

den tid mark är bar synes anstånd alltid kunna och

förty billigtvis äfven böra honom medgifvas.

Enligt förslaget likställdes med fastighet äfven grufva. Med bibehållande

i ölrigt af denna anordning så långt den, efter förslagets utvidgande

med bestämmelser om vågrätt, är tillämplig, har emellertid

uppmärksammats, hurusom på grund af grufva stadgan den 16 maj 1884

inmutare och grufägare är tillförsäkrad en särskild rätt till begagnande

eller anläggande af väg till inmutadt område eller till utmål för grufva.

Härom likasom angående ersättning för det intrång, som härigenom

förorsakas jordägaren, och om ordningen för behandling af hithörande

frågor äro i åberopade stadgan meddelade åtskilliga bestämmelser, till

hvilka jag nu endast tillåter mig hänvisa. Då denna särskilda vågrätt

icke lärer böra inskränkas, har i det omarbetade förslaget (34 §) intagits

nödigt förbehåll i sådant hänseende. Förbehållet gäller emellertid endast

sjkifva vågrätten och hvad därmed äger sammanhang. I fråga om

underhållsskyldigheten beträffande här åsyftad väg al ses däremot, att

förslagets stadganden skola blifva tillämpliga, för så vidt förutsättningen

därför eljest är för handen.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

Departementschefen uppläste härefter det sålunda omarbetade förslaget

och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

Riksdagen till antagande föreläggas.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen.

Och täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

besluta, att till Riksdagen skulle aflåtas

nådig proposition af den lydelse, bil . . . till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Lange.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1907:144 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar på landet. s. 1 i texten