Med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen’
1907-03-15 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1907:97, Med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen’
Dokumentets text
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 07.
1
N:o 97.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86
och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen’,
gifven Stockholms slott den 15 mars 1907.
Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 7.
Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i 15 § omförmålas,
skola inför Konungen i statsrådet föredragas och där afgöras.
Bxh. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håft. (N:o 97.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
§ 9.
Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma, skall protokoll
föras. Där rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga skäl kräfva
hemlighållande af mål, som angår rikets förhållande till främmande makt,
skall öfver målet föras särskildt protokoll.
Statsrådets tillstädesvarande ledamöter —---— beslut fatta.
§ IL
I mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, skola
alla meddelanden till främmande makt eller Konungens sändebud i utlandet,
utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för
utrikes ärendena.
§ 12.
Konungen äger att i afhandlingar och förbund med främmande
makter ingå, sedan statsrådet däröfver blifvit hördt.
§ 28.
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske
män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, hvilka äro af den
egenskap, att------kommendanter i fästningarna. Till kon
sul
må ock utländsk man nämnas, där lön ej är med befattningen förenad.
Konungen fäste — — — — — som under departementet höra.
§ 32.
Enär sådana sysslor, —--(lika med nuvarande § 33)----
— — — påminnelser göra.
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 97.
3
§ 33.
Konungen äger att genom naturalisation — — — (lika med nuvarande
§ 28 mom. 2)---ledamot af statsrådet utnämnas.
§ 35.
Statsrådets ledamöter — — — — — ministrar, sändebud och konsuler
hos främmande makter, samt de ämbets- och tjänstemän, som innehafva
befattningar å stat i utrikesdepartementet och vid beskickningarna,
hafva förtroendesysslor----därtill skäl äga.
§ 86.
Med tryckfrihet förstås-----de protokoll undantagna,
som uti statsrådet och hos Konungen i kommandomål föras — — — —
böra hemliga hållas.
§ 105.
Lagtima Riksdags konstitutionsutskott äge att äska de protokoll, som
uti statsrådet blifvit förda, dock att sådant särskildt protokoll, hvarom i
9 § förmäles, och protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i
det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser.
Riksdagsordningen.
§ 38 mom. 2.
2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll, dock
att sådant särskildt protokoll, hvarom i 9 § regeringsformen förmäles, och
protokoll i kommandomål kunna fordras endast i hvad som rörer allmänt
kända och af utskottet uppgifna händelser. Om utskottets rätt---
år i regeringsformen stadgadt.
4
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 97.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Albert Petersson.
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 97.
5
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 15 mars 1907.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
JuHLIN,
SWARTZ.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet:
»Enligt
vår nu gällande grundlag tillkommer behandlingen af ministeriella
ärenden, d. v. s. sådana som angå rikets förhållande till främmande
makter, icke, såsom eljest i allmänhet är föreskrifvet, statsrådet i
dess helhet, utan skola desamma inför Konungen föredragas af ministern
för utrikes ärendena i närvaro endast af statsministern och en annan statsrådets
ledamot. Ursprungligen bestod denna ministeriella konselj, såsom
6
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
den gemenligen plägat benämnas, allenast af utrikesministern och en annan
statsrådsledamot. Först år 1885 erhöll den sin nuvarande sammansättning.
Med den anordning, som sålunda vidtagits för ifrågavarande ärendens
behandling, sammanhänger äfven, att desamma icke äro underkastade enahanda
granskning af konstitutionsutskottet, som eljest i fråga om regeringsärenden
är föreskrifven. Beträffande protokoll i ininisteriella mål äger utskottet
som bekant endast att fordra dein, som röra allmänt kända och af
utskottet uppgifna händelser.
Vidare torde böra anmärkas, att den ursprungliga lydelsen af 11 §
regeringsformen syntes åt Konungen inrymma en friare form äfven för
beredningen af ininisteriella mål. Enligt denna §, sådan densamma antogs
vid 1809 års riksdag, ägde Konungen nämligen att låta bereda och handhafva
de ininisteriella målen på sätt honom lämpligast syntes. I sammanhang
med ofvanberörda år 1885 vidtagna förändring blef föreskriften förtydligad
genom det tillägg, att dessa mål skola, på sätt Konungen lämpligast
synes, beredas af ministern för utrikes ärendena. Tillika tillädes den sista
punkten i lagrummet, hvarigenom utsagts, att alla meddelanden i ministeriella
mål till främmande makt eller Konungens sändebud i utlandet skola
ske genom ministern för utrikes ärendena.
Slutligen torde äfven böra erinras därom, att under tiden för
unionens med Norge bestånd äfven norske statsministern eller i hans frånvaro
annan ledamot af det norska statsrådet alltsedan år 1835 skulle närvara
vid föredragningen af sådana ininisteriella mål, som ägde inverkan
på Sveriges och Norges gemensamma eller Norges enskilda förhållande till
främmande makt.
Såsom skäl för denna afvikande ordning för ifrågavarande ärendens
behandling, hvilken icke äger någon motsvarighet i vår äldre statsrätt, hafva
1809 års grundlagstiftare angifvit önskvärdheten af skyndsamhet och en
viss hemlighetsfullhet vid handläggningen af hithörande frågor. »Sådan är»,
säger 1809 års konstitutionsutskott, »vårt fäderneslands närvarande ställning,
att det icke med egna krafter allena synes kunna upprätthålla sin
själfständighet. Denna beror då af de förbund med andra makter, som en
klok styrelse kan vinna, men hvilka aldrig i den stund de slutas kunna
underkastas den offentliga pröfningen och de långa betänkligheterna af en
lagstiftande eller också blott af en talrik rådgifvande kår.»
Något missnöje med den anordning för ininisteriella ärendens behandling,
som sålunda fastslogs af 1809 års regeringsform, synes under
de första årtiondena efter vårt nya statsskicks grundande icke hafva försports.
I hvarje fall föreligga från denna tid icke några förslag i syfte
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 07.
7
att åvägabringa eu annan anordning. De förändringar, som vid 1840 års
riksdag vidtogos i fråga om affattningen af 11 § regeringsformen, voro
uteslutande föranledda af departemcntalstyrelsens samtidiga införande.
Vid 1856—1858 års riksdag upptog emellertid konstitutionsutskottet
till behandling frågan om en annan anordning för hithörande ärendens
behandling. Utan tvifvel står detta, såsom äfven i utskottets betänkande
antydes, i sammanhang därmed att, på grund af den kort dessförinnan
afslutade November-traktaten, fara syntes föreligga, att vårt fädernesland
skulle närmare än hvad ditintills varit fallet inryckas i den
europeiska allians-politiken. Konstitutionsutskottet riktade också sin uppmärksamhet
uteslutande på 12 § regeringsformen, hvilken i dess dåvarande
lydelse innebar, att Konungen ägde ingå i afhandlingar och förbund med
främmande makter, sedan han däröfver hört statsministern för utrikes
ärendena och någon annan tillkallad statsrådets ledamot. I stället föreslog
utskottet den ändring af denna paragraf, att Konungen, när han ville sluta
afhandlingar och förbund med främmande makt, skulle höra statsrådets
samtliga ledamöter.
Detta förslag antogs väl med någon förändring i ordalydelsen att
hvila till grundlagsenlig behandling vid följande riksdag, men blef vid
denna förkastadt genom motstånd af adeln och prästeståndet. Frågan var
därmed emellertid icke fallen. Med kortare mellanrum återkommer densamma
esomoftast vid de följande riksdagarna, därvid den tillika så småningom
erhåller eu vidgad omfattning. Från att ursprungligen, såsom jag
nyss nämnt, endast afse 12 § samla sig angreppen mot hela den gällande
ordningen för ministeriella ärendens behandling; och framkommer därvid
slutligen vid 1883 års riksdag förslag därom att beredningen och föredragningen
af ifrågavarande ärenden, liksom äfven den konstitutionella
granskningen af desammas behandling, skola äga rum i enahanda former
som i fråga om andra regeringsärenden.
Denna motion vann väl ej riksdagens bifall; men med anledning
af densamma föreslog konstitutionsutskottet den lydelse af 11 § regeringsformen,
som slutligen antogs vid 1885 åi*s riksdag, och hvarigenom,
såsom ofvan nämnts, den ministeriella konseljen kom att bestå af tre
i stället för såsom förut af två statsrådsledamöter, samt hvarje tvifvel
därom att ifrågavarande ärendens förberedande behandling skulle ske
genom ministern för utrikes ärendena undanröjdes. Oaktadt de sålunda
genomförda förändringarna hafva äfven efter år 1885 förslag framkommit
inom Riksdagen, åsyftande att genomföra upphäfvande af den
ministeriella konseljen samt dessa ärendens förläggande till statsrådet.
Någon framgång hafva desamma likväl icke rönt.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
Till den redogörelse jag således i korthet lämnat torde ytterligare
böra tilläggas, att förenämnda fråga helt naturligt äfven varit föremål för
behandling i sammanhang med de förslag, som tid efter annan under
unionens bestånd varit å bane i syfte att bereda Norge ökadt inflytande
på utrikesstyrelsens ledning.
I själfva verket torde det icke kunna förnekas, att behandlingen af
förevarande fråga varit synnerligen beroende af den omständigheten att
densamma äfven inverkade på Norges ställning inom unionen. Sitt mest
typiska uttryck fann detta förhållande vid 1872 års riksdag, då det då
föreliggande förslaget, hvilket i hufvudsak åsyftade öfverflyttningen af de
i 12 § omhandlade ärenden från den ministeriella konseljen till statsrådet,
föll i riksdagens första kammare efter ett kort yttrande af vår nuvarande
riksdagsordnings skapare friherre De Geer, däri denne under tillkännagifvande
af sin principiella anslutning till förslaget likväl af unionspolitiska
skäl för det dåvarande motsatte sig detsamma. Äfven senare hafva
vid flera tillfällen såsom hufvudsakligt skäl emot en förändring anförts
grunder, hämtade från förhållandet till det forna unionslandet.
Det torde således, då icke längre dessa skäl kunna åberopas, böra
undersökas, huruvida en förändring af ministeriella ärendens behandling
är af behofvet påkallad.
Från deras sida, som förfäktat, att så är förhållandet, har i allmänhet
åberopats, att då Konungen enligt grundlagens bud måste äfven i de
obetydligaste ärenden höra åtminstone fyra ledamöter af statsrådet samt, där
målen äro af synnerlig vikt och omfattning, statsrådet i dess helhet, det måste
betecknas som en inkonsekvens, att så vidtomfattande ärenden som frågor om
afhandling och förbund med främmande makter kunna af Konungen afgöras,
utan att mera än ett fåtal af statsrådets ledamöter därom behöfva äga kännedom.
Anmärkningen äger utan tvifvel sin riktighet, om än densamma
icke längre i verkligheten torde vara af samma betydelse som förut, då
det väl kan anses numera vara en häfdvunnen grundsats att i hvarje viktigare
ministeriellt ärende jämväl de statsråd, som icke deltaga i den ministeriella
konseljen, hållas om ärendet underkunniga och detta redan på
frågans förberedande stadium, så att de därvid äro i tillfälle att häfda sin
mening. Dock kvarstår i princip naturligtvis orubbad riktigheten af den
allmänna anmärkning jag nyss återgifvit.
Det synes mig vidare icke kunna dragas i tvifvelsmål, att behandlingen
af utrikes ärenden skall vinna i reda, noggrannhet och snabbhet,
därest desamma underkastas behandling i allmänt statsråd. Det ifriga
arbete, som under våra dagar inom flera olika områden pågår i syfte att
genom mellanfolkliga aftal ömsesidigt bereda åtnjutande af likartade eller
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 07.
9
mot hvarandra svarande förmåner åt de kontraherande staternas undersåtar,
medför att afslutandet af flertalet fördrag vanligen på det närmaste
berör den inre lagstiftningen samt således förutsätter samverkan mellan
utrikesministern och den fackminister, inom hvilkens verksamhetsområde
frågan faller. Iakttagande af grundlagens nuvarande föreskrifter kan vid
sådant förhållande sägas framtvinga ett ofta konstladt och af inga inre
grunder berättigadt sönderdelande af den behandling, ett dylikt ärende
skall undergå.
Ytterligare har genom den under föregående år vidtagna omorganisationen
af rikets diplomati och konsulatväsende ett skäl tillkommit för de
ministericlla ärendenas förläggande till statsrådet. Den nya organisationen
har, såsom jag vid olika tillfällen inför Kungl. Maj:t framhållit, till föremål
en närmare samverkan mellan diplomat- och konsulatväsendet. För
uppnående af detta syftemål är det tydligen till hinder, att, såsom nu är
fallet, olika förfaringssätt skall iakttagas beträffande ärenden hörande till
dessa båda grenar af utrikesförvaltningen. Särskildt gäller detta tjänstetillsättningar.
Diplomat- och konsulatkommittén har i sitt år 1906 afgifna
betänkande äfven påpekat olämpligheten häraf. Till närmare belysande af
det oegentliga i nu rådande förhållanden vill jag särskildt framhålla, att
aspiranter inom diplomatin (diplomat-attachéer) jämlikt 32 § regeringsformen
utnämnas af Konungen i ministeriel! konselj, medan åter konsulsattachéer
enligt konsulatförordningen af den 24 september 1906 antagas
af ministern för utrikes ärendena. Rimligen böra båda dessa slag af
aspiranter, hvilka icke innehafva tjänst å stat, antagas och afskedas af utrikesministern
i likhet med hvad förhållandet är med extra ordinarie
tjänstemän inom öfriga departement. Den påpekade olikheten i fråga om
formen för aspiranternas antagande leder lätt till det oriktiga åskådningssätt,
att de unga diplomataspiranterna äga något slags företräde framför
sina kamrater inom konsulskåren. Enahanda förhållande är äfven rådande
med kanslisterna vid beskickningarna och vid konsulaten.
Bestämda fördelar synas således vara att vinna genom ifrågavarande
ärendens öfverflyttande till statsrådet. En förutsättning härför måste
emellertid gifvetvis vara, att icke viktiga statsintressen därigenom skulle
åsidosättas.
Utom unionspolitiska skäl hafva mot de ministeriella ärendenas förläggande
till statsrådet plägat återgifvas de skäl, som redan af 1809 års
grundlagsstiftare anfördes och som kunna sammanfattas däri, att dessa ärenden
kräfva en skyndsam behandling samt böra i viss mån vara undandragna
offentlig granskning och diskussion.
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
Hvad beträffar först åberopade skäl lärer detta icke numera böra
tillmätas någon betydelse. På ärendenas skyndsamma behandling synes
den ifrågasatta grundlagsändringen icke menligen kunna inverka; snarare
kan ifrågasättas, om icke denna, på sätt jag ofvan antydt, är ägnad
att befordra ett skyndsammare handläggande.
Beträffande åter den andra invändningen är denna af större vikt;
och jag anhåller därför att få något närmare uppehålla mig vid densamma.
Det är allbekant, att under äldre tider man lagt synnerligen vikt på
att diplomatiska förhandlingar borde strängt hemlighållas. Detta sammanhänger
åter med det allmänna sträfvande, som särskildt under 1700-talet
gjorde sig hos de europeiska staterna gällande, att genom förbund med
hvarandra, ofta lika hastigt upplösta som afslutade, söka förvärfva nya
landområden eller andra förmåner på grannarnas bekostnad. För en dylik
statskonst var en långt gående hemlighetsfullhet en nödvändig betingelse.
I våra dagar åter har utrikespolitiken väsentligen ändrat karaktär.
Särskildt gäller detta ett land, som i likhet med vårt eget
för sin utrikespolitik icke har annat syfte än häfdande af sin själfständighet
och neutralitet och därför äfven, på sätt under snart ett århundrade
varit fallet, strängt vill afhålla sig från de stridigheter, som kunna uppkomma
mellan andra folk. Beskaffenheten af förda protokoll i ministeriella
ärenden torde ock bära vittne därom, att det vida öfvervägande flertalet
af dem skulle kunnat utan någon olägenhet underkastas samma offentlighet
som öfriga regeringsärenden.
Äfven tyngdpunkten för staternas traktatsi utande verksamhet har
under den tid, som efter 1809 förflutit, förlagts till ett annat område än
förut. Flertalet af de överenskommelser, som numera ingås, afse att
reglera sociala, ekonomiska eller privaträttsliga förhållanden. Tydligen
finnes i allmänhet icke någon anledning att omgärda dylika ärenden med
särskild hemlighetsfullhet.
De skäl, som af 1809 års grundlagsstiftare anfördes till stöd för
att behandlingen af ministeriella ärenden skulle stanna inom en trängre
krets och om möjligt undandragas offentlighetens granskning, synas mig
således väsentligen hafva förlorat i betydelse. I hvarje fall kan icke häraf
någon betänklighet hämtas emot att dessa ärenden föredragas i statsrådet.
Enligt min mening vore det dock förhastadt, om man af de synpunkter,
som ofvan gjorts gällande, ville, på sätt någon gång skett, draga
den slutsatsen, att ministeriella ärenden undantagslöst borde på enahanda
sätt som andra regeringsärenden vara underkastade konstitutionsutskottets
granskning, hvarmed ju följer möjligheten, att de bringas under offentlig
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
11
diskussion. Säkerligen vore det obetänksamt att alldeles förbise möjligheten
af ett sådant politiskt läge, att vårt land för skyddande af sin själfständighet
måste afsluta ett aftal, som icke lämpar sig för offentlig diskussion.
Och äfven i fråga om förhandlingar af annat slag än rent politiska
kunna fall föreligga, då det af skyldig grannlagenhetshänsyn till den eller
de makter, med hvilken förhandlingarna föras, eller åt andra vägande
skäl icke är önskvärdt, att dessa på ett förberedande stadium bringas till
allmänhetens kännedom.
I detta sammanhang ber jag äfven att få något beröra den samtida
europeiska statsrättens ställning i förevarande fråga. Såsom bekant äger
någon motsvarighet till den granskning af ett hvart regeringsärende, som
i våra grundlagar är föreskrifven, i allmänhet icke rum i öfriga stater,
utan anses en sådan på grund af det allmänna inflytande på ärendenas
fång, som nationalförsamlingen äger i sin makt att utöfva, öfverflödig.
åledes kan någon direkt ledning för bedömande af förevarande fråssa
endast undantagsvis hämtas ur den europeiska statsrätten. Emellertid är
att märka, att äfven åtskilliga stater och bland dem äfven sådana, Indika
i likhet med Sverige icke föra någon aktivare utrikespolitik, sörjt för att
fördrag med främmande makter, där sådant kan finnas önskvärdt, kunna
hemlighållas. Sålunda innehåller den belgiska författningen en föreskrift
därom att Konungen delgifver riksdagens kamrar alla afslutade fördrag,
så snart statens säkerhet och intresse det medgifva. Ungefär enahanda är
förhållandet i Nederländerna. Äfven i Norge har regeringen efter unionens
upplösning ansett sig böra föreslå grundlagsbestämmelser i syfte att förhindra
obehörigt bekantgörande af ifrågavarande ärenden. Förslaget har
ännu icke varit föremål för stortingets slutgiltiga pröfning. Där åter i
statsförfattningen hvarje särskild bestämmelse af nu angifven art saknas,
beror detta, såsom jag förut antydt, däruppå att den konstitutionella kontrollen
är anordnad på helt annat sätt än i Sverige.
En anordning synes mig således böra vidtagas i syfte att, utan fara
för inkräktande å den regelmässiga kontroll af ifrågavarande ärenden, som
genom konstitutionsutskottet bör utöfvas, man tillika sörjer för att i
de antagligen sällan förekommande fall, då rikets säkerhet eller eljest synnerligen
viktiga skäl sådant kräfva, ett ministeriellt ärende kan hållas
hemligt, för hvilket ändamål Konungen skulle äga att förordna om
förande af särskildt protokoll däröfver. Om konstitutionsutskottets rätt
att erhålla sådant protokoll bör gälla hvad nu i allmänhet om ministeriella
protokoll är stadgadt, eller att deras utlämnande må fordras endast, om de
röra allmänt kända och af utskottet särskildt uppgifna händelser.»
Chefen för justitiedepartementet anförde härefter:
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.
»I öfverensstämmelse med de grundsatser, som af hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena nyss uttalats, har jag låtit inom justitiedepartementet
uppgöra förslag till ändring af regeringsformen och riksdagsordningen
i syfte att till behandling i statsrådet öfverföra de ministeriella
ärendena.
Af den nuvarande 11 § regeringsformen har icke ansetts nödigt att
bibehålla annat än den sista punkten. Det tillägg, som gjordes år 1885
därom att ministeriella mål skola af utrikesministern beredas, måste
anses öfverflödigt, då detta redan följer af innehållet i 6 och 10 §§ samt
hvarje anledning att härom bibehålla ett särskildt stadgande bortfaller
genom ministeriella ärendens likställande med öfriga regeringsärenden.
Enligt nu gällande 32 § regeringsformen skola sändebud hos främmande
makter och tjänstemän vid beskickningarna af Konungen nämnas i den ordning,
som är föreskrifven i fråga om ministeriella måls behandling. Utnämning
af konsulära tjänstemän sker däremot i statsrådet. Såsom hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena erinrat, måste det, med den nära beröring
diplomatin och konsulatväsendet äga, anses olämpligt att olika former
för dessa tjänstemäns utnämning iakttagas
Lämpligast
torde en ändring uti ifrågavarande hänseende vinnas
genom upphäfvande af 32 § regeringsformen samt därigenom att 28 §
1 mom. regeringsformen, hvilken för närvarande blott afser tillsättningar
af tjänster inom riket, genom borttagande af sistberörda uttryck utsträckes
till att afse alla tjänstetillsättningar. I sammanhang därmed torde ett
tillägg böra göras till sistnämnda lagrum af innehåll, att Konungen må till
olönad konsul kunna utnämna jämväl utländsk man. Till ifrågavarande befattningar
användas ju i stor utsträckning äfven utlänningar.
Vidare torde, för att ej paragrafföljden må rubbas, 28 § 2 mom.
böra upptagas såsom särskild paragraf närmast efter nuvarande 33 §,
hvilken sålunda torde uppflyttas till 32 §.
Enligt 35 §, sådan den för närvarande lyder, äro jämväl attachéer
vid beskickningarna förtroendeämbetsmän och kunna såsom sådana af
Konungen entledigas från ämbetet i samma ordning, som om dessa är
föreskrifvet. Då meningen är, att äfven diplomatattachéerna för framtiden
böra af utrikesministern antagas, synes följdriktigheten fordra, att
de äfven af ministern må kunna entledigas. Sådant tillvägagångssätt
öfverensstämmer tydligen bäst med dessa tjänstemäns ställning. För vinnande
af detta syfte har paragrafen undergått en mindre omredigering.
De ändringar, som i öfrigt torde böra i regeringsformen vidtagas,
äro endast af formell natur.
13
Kungi. Nåd. Proposition N:o 1)7.
I 2 § tryckfrihetsförordningen talas äfven om ministeriella ärenden.
Det skulle vid sådant förhållande kunna ifrågasättas att till vinnande a
öfverenstämmelse med ordalagen i regeringsformen och riksdagsordningen
vidtaga ändring af nämnda lagrum. Men då en sådan ändring kunde
föranleda, att handlingarna i förut behandlade ministeriella mai blelve
offentliga tidigare än som i grundlagen är afsedt, synes tryckfrihetsförordningen
böra bibehållas oförändrad.»
Sedan chefen för justitiedepartementet härefter uppläst i enlighet
med nu afgifna yttrande affattadt förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11,
12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 inom. 2 riksdagsordningen,
hemställde departementschefen i underdånighet, att förslaget
måtte föreläggas Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad sålunda anförts och
hemställts; „ _ , TT , , tt
och behagade Hans Kungl. Höghet Kronpnnsen
Regenten,
med bifall till denna hemställan, förordna, att
till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning skall
aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft.
O
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1907:6 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6 s. 1 i texten