Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse

1908-04-09 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1908:165, Med förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

1

N:o 165.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24

juli 1903 om försäkringsrörelse; gifven Stockholms slott

den 9 april 1908.

Under åberopande af bilägga i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande

tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Rihscl. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afl. 129 Höft. (N:o 165.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Såsom tillägg till hvad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse

är stadgadt förordnas som följer:

Hvad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse är

stadgadt skall ej äga tillämpning beträffande Stockholms stads brandförsäkringskontor.

I afseende å brandförsäkringskontoret skall i tillämpliga delar gälla

hvad i nämnda lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som meddelar

brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i

allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranledes skyldighet för

kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets

förbindelser, än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

januari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton i underdånighet:
I

en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 12 november

1904 har direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att

bereda kontoret rätt att fortsätta sin rörelse, utan att dess delägare

förpliktades till personlig ansvarighet för kontorets förbindelser i vidsträcktare

mån, än sådan ansvarighet kunde hafva alegat dem, innan

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse trädt i kraft.

Efter att ''hafva erinrat om, att Kungl. Maj:t genom resolution den

12 februari 1904 funnit skäligt medgifva, att med tillämpningen å brandförsäkringskontoret

af de i lagen om försäkringsrörelse meddelade föreskrifter

om delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansva
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 165.

righet finge anstå till den 1 juli 1906, bar direktionen till stöd för

berörda framställning anfört, att direktionen uppdragit åt en kommitté

att uppgöra förslag till de bestämmelser i afseende å personlig ansvarighet

för kontorets delägare, som föranleddes af nämnda lag, men att

af den utredning, kommittén framlagt, det vore uppenbart, att delägarna,

hvilka icke nu syntes häfta i ansvarighet för kontorets förbindelser,

icke kunde till en sådan ansvarighet förbindas, liksom att kontoret icke

kunde ombildas till ett försäkringsaktiebolag. Då det emellertid icke

kunde från det allmännas synpunkt vara önskligt, att kontoret tvingades

att upphöra med sin verksamhet, därför att formella hinder mötte

att till alla delar inordna denna åldriga institution under en modern lagstiftning,

hade de »etthundrade män»,hvilka utgjorde kontorets öfverstyrelse,

å sammanträde fattat det beslut — som otvifvelaktigt komme att å ett

blifvande sammanträde vinna erforderlig bekräftelse — att vidtaga en ändring

i reglementet i det syfte, att af kontorets allmänna fond ett belopp, motsvarande

hälften af försäkringsfonden, särskildes och omgärdades med

sådana bestämmelser, att därigenom erhölles samma säkerhet för åtagna

förbindelsers fullgörande, som aktiekapitalet beredde hos försäkringsaktiebolaget;

och hade man ansett, att efter införande af en sådan bestämmelse

i reglementet någon betänklighet icke borde finnas att tilllåta

kontoret fortsätta sin rörelse utan personlig ansvarighet för delägarna.

Det torde tillåtas mig att redan nu nämna att, sedan berörda ändringar

i reglementet blifvit af de »etthundrade männen» å ytterligare ett sammanträde

antagna, öfverståthållarämbetet den 20 maj 1905 meddelat

stadfästelse å desamma.

Den sålunda beslutade ändringen afsåg § 7 mom. 1 i art. IY af det

för brandförsäkringskontoret gällande, utaf Kungl. Maj:t den 19 december

1807 utfärdade reglemente. Enligt den äldre lydelsen af detta moment

skulle till betryggande af försäkringshafvarnas rätt finnas en särskildt

bokförd försäkringsfond, hvilken ansåges såsom en kontorets skuld

till försäkringshafvarna gemensamt. Af kontorets öfriga tillgångar

eller dess allmänna fond, hvartill jämväl fördes räntan af försäkringsfonden,

bestredes kontorets samtliga utgifter. Skulle den allmänna

fonden nedgå under hälften af försäkringsfondens belopp, skulle direktionen

ofördröjligen sammankalla de »ett hundrade männen» för att

fatta beslut angående de åtgärder, som af ett sådant förhållande kunde

anses påkallade. Genom ändringen har samma moment utbytts mot

stadganden af följande lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

»Brandförsäkringskontorets räkenskaper skola redovisa

försäkringsfond

garantifond och

allmän fond.

Till försäkringsfonden, som utgör en kontorets skuld till försäkringshafvarne,

föras vid hvarje års bokslut dels sammanlagda beloppet

af premierna för de under året afslutade försäkringar för all framtid

efter afdrag af erlagda premier för under året upphörda sådana försäkringar,

dels sammanlagda värdet af alla löpande, för viss tid afslutade

försäkringar och dels försäkringsbelopp, som anmälts eller förfallit till

ersättning, men icke blifvit utbetalda.

Såsom garantifond föres ett belopp, motsvarande hälften af den på

förenämnda sätt beräknade försäkringsfonden.

Kontorets öfriga tillgångar utgöra dess allmänna fond. Af denna

fond bestridas, så långt den därtill förslår, brandskadeersättningar och

andra utgifter. Härtill må i andra rummet äfven garantifonden användas;

men om garantifonden enligt vederbörligen pröfvad balansräkning

nedgått under hälften af det belopp, som, enligt hvad ofvan säges,bör

redovisas såsom garantifond, skall, där ej inom tre månader bristen i

garantifonden genom tillskott af delägarne fylles, brandförsäkringskontoret

upplösas och likvidation verkställas, vid äfventyr att de, som med

vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande af brandförsäkringskontorets

verksamhet eller handla å dess vägnar, svara för uppkommande

förbindelser, en för alla och alla för en. Tillskott, som

lämnats till fyllande af garantifonden, må icke återbetalas af andra medel

än dem, som tillförts den allmänna fonden.

I händelse af brandförsäkringskontorets upplösning. skall hvarje

delägare erhålla den på hans försäkring belöpande andel i försäkringsfonden

jämte motsvarande andel af garantifonden och den allmänna

fonden.

Tillskott, hvarom ofvan säges, skall jämte utfäst ränta återbetalas,

innan vid kontorets upplösning dess tillgångar bland delägarne fördelas.»

Den i ansökningen åberopade kommittéutredningen innehåller beträffande

frågan om personlig ansvarighet för brandförsäkringskontorets

delägare följande:

»Brandförsäkringskontorets reglemente fastställer icke uttryckligen,

hvilka kontorets delägare äro. Försäkring meddelas icke åt viss person

utan å viss fastighet, hvilken, sedan premien är kontant erlagd eller

behörigen reverserad, förklaras vara försäkrad, i regel för all framtid;

och enligt reglementet skall försäkring anses vara gifven äfven åt dem,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

som äga eller framdeles få inteckning för fordran i egendomen. Kontorets

förvaltning handhafves af en öfverstyrelse, de 100:de män,

livilka vid kontorets stiftande för mera än 150 år sedan synas hafva

blifvit utsedde af dåvarande husägare, men hvilka sedermera bland försäkringstagarne

kompletterat sig själfva, samt af en utaf de 100:de

män utsedd direktion. Öfrige försäkringstagare äga icke utöfva något

som helst inflytande på kontorets förvaltning.

Det har emellertid ansetts — såsom i fråga om utdelning från

brandförsäkringskontoret — att dess delägare äro ägarne af de i kontoret

försäkrade fastigheterna.

I kontorets reglemente finnes icke och har aldrig funnits någon

bestämmelse därom, att försäkringstagarne häfta i personlig ansvarighet

för brandförsäkringskontorets förbindelser; och vid sådant förhållande

lärer det få antagas, att en sådan ansvarighet hittills icke funnits.

Den mening har visserligen uttalats, att, då brandförsäkringskontoret

icke . är ett aktiebolag, det måste likställas med ett vanligt solidariskt

handelsbolag, och att följaktligen delägarne — försäkringstagarne

häfta i personlig ansvarighet. Men det kan knappast vara

riktigt att på en institution, som är 100 år äldre än vår aktiebolagslagstiftning,

tillämpa ett på denna lagstiftning grundadt påstående. Helt

visst uppstodo under 1700-talet åtskilliga föreningar i ekonomiskt syfte,

utan att delägarne voro personligt ansvariga för dessa föreningars förbindelser;

och detta torde särskildt hafva varit förhållandet med sådana

föreningar, hvilkas ändamål var ej atfärsvinst utan endast delägarnes

skyddande mot förlust genom brand o. d. -Hvad nu brandförsäkringskontoret

beträffar, synes den omständighet, att både staten och

Stockholms kommun där tidigt ingingo såsom försäkringstagare, hvilket

redan i 1746 års reglemente uttryckligen medgafs, gifva vid handen,

att försäkringstagarne icke ansågos stå i personligt ansvar för

brandförsäkringskontorets förbindelser, ty stat eller kommun skulle säkerligen

icke hafva velat ikläda sig den allvarsamma risk, en ansvarighet

för kontorets förbindelser under ett tidigare skede af dess verksamhet

innebar.

Man har till stöd för den mening, att försäkringstagarne från början

ansågos häfta i personligt ansvar för kontorets förbindelser, åberopat

en uttaxering, som icke lång tid efter kontorets stiftande ägde rum.

Härmed förhåller sig sålunda: I anledning af en år 1759 en stor del

af Södermalm öfvergången brand och på det kontoret skulle blifva i

stånd att ersätta möjligen timande ytterligare brandskada beslöto ’denna

stads husägares 100:de deputerade’, i kraft af den uti reglemen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

tets IV art. 23 § dem ''uppdragna rättighet’, att ett nytt sammanskott

»af de försäkrade husen» borde ske till två procent af försäkringssumman

under namn af 1759 års bevillning. Om denna bevillning icke

betalades, skulle vederbörande stå det äfventyr att, ehuru ett eller flera

år återstode, för hvilka den vanliga premien betalts (försäkring meddelades

nämligen då icke för all framtid), hans egendom lika fullt ansågs

såsom oförsäkrad. Med bifall till därom gjord ansökning fastställde

Kungl. Maj:t till alla delar de 100:de deputerades beslut genom en

den 16 oktober 1759 utfärdad ''förordning och kungörelse angående

ett nytt sammanskott af de försäkrade husen till brand- och försäkringskontoret

här i staden’.

Den till stöd för beslutet åberopade § i då gällande 1746 års

reglemente innehöll endast att, om de 100:de framdeles skulle finna

något vid dessa regler (reglementet) att tillägga, Kungl. Maj:t ville

sådant efter befintliga omständigheter, till detta verks förmån, vidare

uppkomst och styrka, i nåder gilla och stadfästa. Den ''rättighet'' att

pålägga uttaxering, som kunde härledas ur nämnda reglementsstadgande,

var tydligen mer än tvifvelaktig; och då man icke ens försökte drifva

den satsen, att försäkringstagarne vore, såsom delägare i kontoret, personligen

ansvariga för dess förbindelser, kan det med skäl ifrågasättas,

huruvida deputerades beslut, änskönt det vann nådig stadfästelse,

var lagligen grundadt. Uttaxeringen blef nog beslutad och fastställd

helt enkelt på den grund, att den var nödvändig för kontorets bestånd;

nöden kände ingen lag. Det är emellertid att märka, att man icke

vågade sig på att utsöka ett uttaxeradt belopp; om det icke frivilligt

inbetaltes, nöjde man sig med att förklara en löpande försäkring annullerad.

Huruvida någon försäkringstagare opponerade sig mot detta

godtyckliga förklarande är icke bekant. Emellertid mötte då ingen

svårighet att med uttaxeringen träffa den person, med hvilken försäkringsaftalet

afslutats, enär enligt 1746 års reglemente försäkringsbref

ställdes till försäkringstagaren personligen och icke fick af honom transporteras,

utan skulle, då fastigheten erhöll ny ägare, utbytas mot nytt bref.

Om under nuvarande förhållanden en uttaxering hos ägarne af de

omkring 5,000 fastigheter, som äro i kontoret försäkrade, skulle beslutas,

komme frågan under domstols pröfning; och man torde hafva goda

skäl att betvifla, det domstol skulle pröfva en bolagsmannaansvarighet

hvila på en person enbart därför att han genom köp eller arf blifvit

ägare af en fastighet, som, kanske för flera mansåldrar sedan, blifvit

försäkrad i kontoret. Ägarens vetskap om detta sakförhållande torde

icke ens alltid kunna ledas i bevis.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

I hvarje fall lärer knappast någon vilja med bestämdhet påstå, att

en personlig ansvarighet hittills hvilat å ägarne till de i kontoret

försäkrade fastigheterna; och någon annan giltig tolkning af dessa förhållanden

lärer ej kunna erhållas än domstols utslag i händelse af en

så stor eldsolycka, att kontorets fonder ej förslå till fullgörande af dess

förbindelser.

Men nu har man velat göra gällande att, äfven om nuvarande försäkringstagare

icke på grund af hittillsvarande bestämmelser häfta i

personligt ansvar, en sådan ansvarighet åligger dem på grund af den

nya lagens stadgande i detta hänseende. Lagen skulle i den delen äga

retroaktiv verkan. Men detta påstående lärer knappast hålla streck

inför den inom lagskipningen hittills häfdade grundsats, att rättsförhållanden

skola bedömas efter de bestämmelser, som gällde, då de

uppstodo.

Däremot torde det nog förhålla sig så att, om brandförsäkringskontoret,

efter det lagen i ifrågavarande hänseende vunnit tillämpning på

kontoret, fortsätter en verksamhet, som enligt lagen får utöfvas endast

under personligt ansvar för delägarne, dessa, det vill säga samtliga försäkringstagare,

blifva underkastade ett sådant ansvar, för så vidt de

deltagit i beslut om rörelsens fortsättande. Men om de 100:de män,

i hvilkas tillsättande öfrige försäkringstagare icke få deltaga och på

hvilkas beslut de sakna hvarje medel att inverka, skulle utan vidare

besluta rörelsens fortsättande, lärer ett sådant beslut icke medföra någon

förpliktelse för de utom de 100:des krets stående försäkringstagarne.

Vid en under sådana förhållanden fortsatt försäkringsrörelse

skulle därför saken kunna komma att gestalta sig så att, om en så

stor eldsolycka inträffade, att kontorets fonder icke försloge till skadornas

reglerande — något som väl ingalunda får anses ligga utom

möjlighetens område — och de äldre försäkringstagarne då skulle af

domstol förklaras icke vara personligt ansvariga, en sådan ansvarighet

skulle göras gällande endast mot dem, som efter lagens tillämpande

fått försäkring, och därigenom kunna få oerhörda proportioner. Fråga

kan väl ock uppstå, huruvida icke de 100:de män genom att besluta

rörelsens fortsättande utan att tillse, att det för försäkringsrörelses

bedrifvande af lagen uppställda villkor om personlig ansvarighet

blir under betryggande former iakttaget, ådraga sig skälfva ansvar enligt

119 § i lagen.

Kommitterade äro därför af den mening, att brandförsäkringskontorets

rörelse, för så vidt den skall vara underkastad den nya lagen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 165.

icke kan under oförändrade former bedrifvas med mindre samtliga nuvarande

försäkringstagare själfvilligt åtaga sig den af lagen fordrade

ansvarigheten. Men en form för ett sådant åtagande torde svårligen

kunna utfinnas. Att de 100:des beslut icke kan förändra försäkringstagarnes

rättsliga ställning är förut visadt; och då annan representation

för delägarne än de 100:de män icke finnes, lärer man

icke på något sätt kunna åstadkomma ett majoritetsbeslut af delägarne,

hvilket binder en aldrig så ringa minoritet. Någon annan utväg att

inhämta de nuvarande försäkringstagarnes samtycke till en personlig

ansvarighet synes därför icke finnas än att man vände sig till en hvar

af dem med begäran om ett förklarande i sådan syftning. En dylik

åtgärd vore ju icke alldeles omöjlig att genomföra, om den ock, med

hänsyn till försäkringstagarnes stora antal, komme att möta svårigheter,

särskildt därför att det i vissa fall icke skulle vara lätt att utröna,

hvilka som vore ägare af försäkrade fastigheter. Men man torde, utan

fara att taga miste, kunna påstå, att ett mycket stort antal försäkringstagare

skulle nekande besvara en sådan framställning. Utom det

att vissa försäkringstagare, till exempel svenska staten, Stockholms

stad, välgörenhetsinrättningar, kyrkoförsamlingar, publika kassor, förmyndare

med flere, äro i den ställning, att de icke gärna torde kunna

afgifva ett sådant förklarande, skulle helt visst mången försäkringstagare

med hänvisning till sitt försäkringsbref, där den erlagda premien

erkännes såsom vederlag för risken, vägra lämna någon ytterligare

utfästelse. Och vidare komme nog en dylik hemställan att af

ett stort antal försäkringstagare lämnas alldeles obesvarad. Ett hänvändande

i omförmälda syftning till samtliga försäkringstagare kan därför

svårligen förväntas medföra önskadt resultat».

Kommittén, som af angifna omständigheter ansett framgå, att lagens

kraf på delägarnas personliga ansvarighet icke kunna af kontoret

uppfyllas och att således kontoret icke kan fortsätta sin verksamhet

såsom ömsesidigt försäkringsbolag med iakttagande af lagens alla föreskrifter

lör ett sådant bolag, har, såsom i ansökningen omnämnes, ytterligare

undersökt frågan, huruvida icke kontoret skulle kunna ombildas

till ett försäkringsaktiebolag, antingen så att kontorets allmänna fond

eller någon del däraf uppdelades i aktier, hvilka gratis utlämnades till

fastighetsägarna efter något fastställdt förhållande till egendomarnas

försäkringsvärden eller till de erlagda premierna, eller ock så att aktier

tecknades och kontant inbetalades. Kommittén har dock funnit denna

utväg erbjuda större vanskligheter, än man till en början vore benägen

antaga; och har kommittén i sådant afseende bl. a. framhållit följande.

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 129 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Eu ombildning till aktiebolag syntes icke kunnat ske under annan form

än att brandförsäkringskontoret upplöstes och öfverläte sina tillgångar

på ett aktiebolag, som skulle öfvertaga kontorets förbindelser. Men

i reglementet funnes ingen antydan därom, att de »etthundrade männen»

ägde rättighet att för sådant ändamål upplösa kontoret, lika litet

som det syntes ligga inom deras befogenhet att besluta angående grunderna

för bildandet af det aktiebolag, som skulle träda i kontorets

ställe; och antagligen skulle de »etthundrade männen» äfven ställa sig

mycket betänksamma inför det spörsmålet, om de ägde rätt att på en

ny institution öfverlåta de fonder, som vore försäkringstagarnas egendom.

Då vidare kontoret hade utelöpande tusentals försäkringsbref,

som aldrig förfölle och aldrig behöfde i kontoret uppvisas, så syntes

en ombildning till aktiebolag stranda på omöjligheten att få in dessa

försäkringsbref för att utbytas mot det nya aktiebolagets, helst en del

försäkringstagare måhända skulle finna fördelaktigare att behålla de af

kontoret utfärdade försäkringsbref ven. Vid sådant förhållande och då de

af kontoret utlämnade försäkringsbref ven hade karaktären af kontrakt,

ouppsägbara från kontorets sida, vore utsikterna icke stora att kunna

frigöra kontoret från dess åtagna förbindelser.

Brandförsäkringskontorets direktion anslöt sig i en till kontoret

afgifven framställning i all hufvudsak till kommitténs uttalanden och

framhöll bl. a. beträffande innebörden i ofvan omförmälda reglementsändringar,

att efter desammas genomförande kontoret skulle, om man

utginge från siffrorna i 1903 års bokslut, vara likställdt med ett försäkringsaktiebolag

med omkring 7 miljoner kronors aktiekapital och besparade

vinstmedel till belopp af omkring 10 miljoner kronor, hvartill

komme att kontorets garantifond, i olikhet med aktiekapitalet hos ett

försäkringsaktiebolag, sucessivt stege, allt eftersom försäkringssumman

och därmed försäkringsfonden ökades.

1 anledning af erhållen nådig remiss afgaf försäkringsinspektionen

den 25 april 1905 utlåtande öfver förevarande ansökning. Inspektionen

ställde sig därvid i fråga om delägarnas personliga ansvarighet på en

i vissa afseenden annan ståndpunkt än den, åt hvilken gifvits uttryck

från brandförsäkringskontorets sida. Sålunda förklarade inspektionen

sig icke vara öfvertygad om befogenheten af den inom brandförsäkringskontoret

hysta uppfattningen, att personlig ansvarighet vore främmande

för kontorets organisation, utan snarare finna öfvervägande skäl

tala för att kontorets delägare redan af ålder häftat i dylik ansvarighet

för dess förbindelser. I fråga om ansvarigheten för nya förbindelser

uttalade inspektionen den mening att, i den mån försäkringsaftal ingin
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung1 Maj ds Nåd. Fr oposition N:ö 165.

ges efter den tid, intill hvilken frihet från personligt ansvar blifvit

kontorets delägare af Kungl. Maj:t medgifven, samtliga delägare komme

att för dylika förbindelser svara'' personligen med obegränsad ansvarighet,

Äfven inspektionen fann emellertid, att ett giltigt afgörande

däraf, att kontorets samtliga delägare häftade personligen jämväl för

dess äldre förbindelser, icke kunde erhållas annat än genom domstols

utslag i händelse af en så stor eldsolycka, att kontorets fonder ej försloge

till gäldande af desamma. Intill dess någon katastrof möjligen

framkallade ett sådant afgörande, skulle frågan förblifva högeligen

oviss och ny tillträdan de försäkringstagare vara hotade af en ansvarighet,

som, om den begränsades endast till dem, kunde blifva alltför

betungande. Att detta innebure en mycket stor olägenhet för kontorets

framtida verksamhet vore tydligt, så mycket mer som det icke

syntes böra bestridas, att under senare tider den gängse uppfattningen,

med rätt eller orätt, varit att någon personlig ansvarighet för kontorets

förbindelser icke kunde ifrågakomma. Då möjligheten att ombilda kontoret

till ett försäkringsaktiebolag sannolikt måste lämnas åsido, ansåge därför

äfven inspektionen önskvärdt, att en utväg måtte finnas till undanröjande

af de svårigheter, som oförnekligen vore förenade med tilllämpning

å kontoret af försäkringslagens nuvarande bestämmelser.

En sådan lösning af frågan, att kontoret finge allt framgent fortsätta

sin verksamhet utan att ombildas till ett aktiebolag men likväl utan

personlig ansvarighet för dess delägare, syntes emellertid endast på

lagstiftningsväg kunna genomföras. Härvid läge närmast till hands att

genom en särskild lagbestämmelse, afseende endast brandförsäkringskontoret,

undantaga detsamma från tillämpningen af den i 64 § försäkringslagen

meddelade föreskriften om personlig ansvarighet inom

bolag för'' försäkring af egendom. I och för sig hade inspektionen ej

heller några betänkligheter häremot, men ansåge dock, att den erforderliga

lagändringen lämpligare erliölle större omfattning än att afse

endast brandförsäkringskontoret, särdeles som den form för ömsesidiga

försäkringsbolag, hvarpå kontoret efter de föreslagna reglementsändringarna

skulle utgöra första exemplet, förefölle inspektionen fullt betryggande

och ändamålsenlig samt förtjänt af att införlifvas med vår

försäkringslagstiftning.

Försäkringsinspektionen ifrågasatte därför sådan förändring i 64

§ af lagen om försäkringsrörelse, att jämväl angående bolag, hvars

rörelse afsåge försäkring af egendom, skulle kunna bestämmas, att allenast

bolagets tillgångar skulle häfta för dess förbindelser, med villkor

att bolagets fondbildning vore så betryggande att personlig ansvarighet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departements
chefens
yttrande.

Kung!. Maj:ts Nåd. ''Proposition No 165.

icke vore behöflig. Denna fråga syntes emellertid inspektionen böra

underställas Kungl. Maj:ts pröfning äfven för bolag, hvars bolagsordning

eljest stadfästes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och föresloginspektionen

i anledning häraf ett tillägg till 162 § af samma lag.

Äfven jag finner det vara sannolikt, att, på sätt från brandförsäkringskontorets

sida uppgifvits, det skulle kunna för kontoret medföra

olägenhet, om lagen om försäkringsrörelse komme att utan vidare

vinna tillämpning å nämnda försäkringsanstalt. Ett erkännande häraf

torde oek få anses ligga däri, att Kungl. Maj:t, såsom i ansökningen omförmäles,

genom resolution den 12 februari 1904 funnit skäligt medgifva,

att med tillämpningen å brandförsäkringskontoret af lagens föreskrifter

om delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansvarighet finge

anstå till den 1 juli 1906, ett medgifvande som sedermera förnyats,

senast den 4 juni 1907 för så lång tid, som Kungl. Maj:t äger bevilja

dylikt anstånd, eller till den 1 januari 1909. Oafsedt om man anser

eller icke anser öfvervägande skäl tala för den uppfattningen, att brandförsäkringskontorets

delägare af ålder häftat och nu häfta i personligt

ansvar för dess förbindelser, torde någon fullständig visshet i denna

iraga icke kunna åvägabringas annat än genom lagskipningens afgörande,

i händelse en tilläfventyrs behöflig uttaxering skulle bli föremål

för tvist vid domstol. Den möjligheten är alltså icke utesluten, att

vid en blifvande uttaxering personlig ansvarighet befunnes kunna utkräfvas

endast af vissa delägare, nämligen sådana som tillkommit, efter

det lagen om försäkringsrörelse i sin helhet erhållit tillämpning å brandförsäkringskontoret,

eller som eljest i detta afseende vore underkastade

berörda lags bestämmelser. Dessa delägare komme då att så mycket

hårdare drabbas af ansvarigheten. Möjligheten af eu sådan ojämn och

för nytillträdande försäkringstagare ogynnsam fördelning är i och för

sig otillfredsställande, och det förefaller antagligt, att den skulle vara

hinderlig för kontorets framtida verksamhet. Då jag tillika hyser den

meningen, att berörda olägenhet, hvilken vid försäkringslagens tillkomst

knappast var föremål för särskild uppmärksamhet, kan afhjälpas,

utan att brandförsäkringskontorets soliditet äfventyras, tvekar jag för

min del icke att tillstyrka en lagstiftningsåtgärd i det syfte kontoret

i sin förevarande framställning angifvit.

Hvad nu beträffar de särskilda möjligheterna för lagstiftningens

ingripande har försäkringsinspektionen i första hand förordat en ganska

långt gående åtgärd, nämligen att försäkringsrörelses drifvande utan

personlig ansvarighet — hvilket förut är tillåtet, förutom för försäkringsaktiebolag,

vid all försäkringsrörelse, som icke afser försäkring af

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 165.

13

egendom — nu skulle medgifvas icke blott för brandförsäkringskontoret

utan äfven för andra ömsesidiga egendomsförsäkringsbolag, där på grund

af betryggande fondbildning sådan ansvarighet funnes icke vara behöflig.

Äfven om man i likhet med försäkringsinspektionen anser brandförsäkringskontorets

organisation fullt betryggande, torde dock redan det

förhållandet, att motsvarighet därtill icke finnes hos något annat bolag

i vårt land, visa, att ett allmänt godkännande af denna organisationsform

icke är af behofvet påkalladt. Då dessutom det stundom kunde

blifva ganska svårt att vid fastställande af ett bolags organisation afgöra,

huruvida en föreslagen fondbildning vore så betryggande, att personlig

ansvarighet utan våda kunde undvaras, finner jag icke tillräcklig anledning

föreligga att tillstyrka antagande af ett allmänt stadgande i omförmälda

riktning.

I andra rummet har försäkringsinspektionen uttalat sig till förmån

för en bestämmelse med uttryckligt förklarande, att brandförsäkringskontorets

delägare under vissa förutsättningar icke skola häfta i personlig

ansvarighet för dess förbindelser. Genom ett sådant stadgande

skulle ju i fråga om ny tillträdande försäkringstagare och nya försäkringar

vinnas full klarhet om den af kontoret önskade friheten från

personligt ansvar, och de af kontoret befarade svårigheterna med hänsyn

till dess blifvande försäkringsrörelse vore undanröjda. Då emellertid,

såsom förut framhållits, en motsvarande visshet icke på lagstiftningens

väg kan åstadkommas med afseende å alla försäkringstagare och försäkringsstocken

i dess helhet, skulle kontorets organisation äfven efter en

sådan lagändring vara förbunden med en mycket betydande olägenhet,

nämligen den förut omförmälda, att inom kontoret kunde uppkomma olika

klasser af delägare, bland hvilka, utan att sådant framginge af försäkringsaftalen,

en del häftade i personligt ansvar, men andra vore befriade

därifrån antingen helt och hållet eller i fråga om vissa försäkringar.

För den händelse att brandförsäkringskontorets delägare skulle i själfva

verket nu vara personligt ansvariga för dess förbindelser, finnes för

öfrigt icke något skäl, hvarför denna ansvarighet skulle efterskänkas

i afseende å de försäkringar, som inginges efter det lagen om försäkringsrörelse

trädt i tillämpning.

Lämpligast är i min tanke att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad brandförsäkringskontoret i sin ansökning begärt, saken

ordnas så, att den nya försäkringslagstiftningen icke medför någon

som helst förändring i fråga om delägarnas ansvarighet för kontorets

förbindelser. Kontorets nuvarande soliditet torde, hvilken uppfattning

man än hyser i berörda fråga, med skäl kunna anses god,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 165

och det synes därför icke böra möta någon betänklighet att låta kontoret

fortsätta sin verksamhet på samma grund som hittills. Härigenom

vinnes äfven den fördel, att delägare och försäkringar från tiden

före och tiden efter försäkringslagens trädande i kraft blifva likställda

med hvarandra i förevarande afseende. Åro de äldre försäkringstagarna

personligt ansvariga, drabbar sådan ansvarighet äfven nya försäkringstagare,

liksom ock de förras frihet från ansvar innebär samma frihet

för de senare, och i båda fallen kommer ansvaret eller friheten från

ansvar att gälla hela försäkringsstocken. Jag hemställer därför, att

brandförsäkringskontoret må undantagas från tillämpningen af 64 § i

lagen om försäkringsrörelse och de öfriga bestämmelser i samma lag,

som afse delägares i ömsesidigt försäkringsbolag ansvarighet. Af eu

sådan lagändring torde tydligt framgå, att lagen icke i berörda hänseende

åsyftar att lämna några föreskrifter beträffande brandförsäkringskontoret,

och att följaktligen frågan om delägarnas ansvarighet i detta

bolag skall fortfarande liksom hittills bedömas efter allmänna rättsregler.

Med den fråga, för hvilken redogörelse nu lämnats, sammanhänger

nära en annan, som också berör Stockholms stads brandförsäkringskontor.

I en underdånig framställning af den 21 juni 1904 har försäkringsinspektionen

på anförda skäl uttalat den uppfattning, att ömsesidiga

försäkringsbolag, hvilkas verksamhet endast afsåge att meddela försäkring

af egendom inom Stockholms stad, borde hänföras under de

allmänna bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse, samt hemställt

att, om Kungl. Maj:t. gillade denna uppfattning, Kungl. Maj:t täcktes

vidtaga erforderlig åtgärd, på det att nämnda bestämmelser måtte komma

att vinna tillämpning å dylika bolag.

Såsom försäkringsinspektionen omnämt, har begreppet »länsbolag»

— hvarunder pläga innefattas sådana bolag, å hvilka enligt 162 § i

lagen om försäkringsrörelse denna lags bestämmelser äga tillämpning

endast delvis eller med vissa förändringar — under förarbetena till

försäkringslagen varit olika bestämdt vid olika tillfällen.

I det förslag till lag om försäkringsanstalter, som den 10 september

1897 afgafs af en därtill utsedd kommitté, var enligt 88 och 89

§§ en motsvarande undantagsställning tillerkänd försäkringsförening,

hvars verksamhet afsåge endast försäkring af egendom å landsbygden

inom området af ett län, och för hvars förbindelser medlemmarna häftade

i obegränsad personlig ansvarighet. I motiverna till förslaget

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 165.

framhölls, att för denna grupp af försäkringsanstalter, som väsentligen

utgjordes af brand- och kreatursförsäkringsföreningar, den — om också

blott formella — pröfning, som registreringsmyndigheten, i förevarande

fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande, skulle komma att underkasta stadgarna,

svntes i förening med den garanti, lagförslagets normativa bestämmelser

i öfrigt erbjöde, innebära tillräckligt skydd mot missbruk.

Däremoi ansåg kommittén icke lämpligt att gorå ett liknande undantag

med afseende å andra mindre försäkringsföreningar t. ex. sjöförsäkringsföreningar,

hufvudsakligen pa den grund att ansvarig hetsbestämmelserna

i dessa fall, där ansvarigheten icke var obegränsad, vore mera

komplicerade än eljest och därför syntes erfordra vederbörlig pröfning.

Samma gränser för länsbolagen uppdrogos i 162 § af det förslag

till lag om försäkringsbolag, som genom proposition förelädes 1903 års

Riksdag. Det särskilda utskott, till hvilket propositionen hänvisades,

föreslog emellertid vissa ändringar i lydelsen af nämnda §. Utskottet

ansåg ''något skäl icke finnas för uppställande af det villkor, att undantaget

skulle omfatta allenast ömsesidiga försäkringsbolag, för hvilkas

förbindelser delägarna häftade med obegränsad personlig ansvarighet.

Ej heller fann utskottet det vara lämpligt att såsom villkor uppställa,

att föremålet för verksamheten skulle vara endast egendom a landsbygden.

Enligt hvad i utskottets utlåtande anfördes, hade nämligen

inom utskottet blifvit upplyst, att af länens brandstodsbolag flera meddelade

försäkring jämväl af egendom belägen a stads område, samt att

flera kreatursförsäkringsbolag’, hvilkas verksamhet endast omfattade ett

län, drefve sin rörelse såväl i stad som å landsbygden; och den omständigheten,

att det försäkrade föremålet utgjordes af egendom i stad.

borde enligt utskottets åsikt icke i och för sig föranleda därtill, att bolagsordningen

skulle stadfästas af Kungl. Maj it. Däremot ansag utskottet,

att såsom ett ytterligare villkor borde stadgas, att bolaget icke

meddelade försäkring för afl framtid eller för längre tid än tio år. Ä

de bestämmelser, hvilka skulle upprättas angående grunderna för beräkning

af försäkringspremier och premiereserv för sadana försäkringar,

syntes nämligen erfordras stadfästelse af Kungl. Maj:t.

Sedan vid ärendets behandling i kamrarna 162 § blifvit af båda

kamrarna återförvisad till särskilda utskottet, vidtog detta en ytterligare

jämkning af samma §. Utskottet fann det nämligen framgå ai kamrarnas

öfverläggningar, att återremisserna föranledts af tvifvelsmål, huruvida

med hänsyn till de villkor, under hvilka länens brandstodsbolag

meddelade försäkring, dessa bolag kunde sägas endast meddela försäkring

för viss tid ej öfverstigande tio ar och sålunda mbegrepes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

bland de i denna § afsedda ömsesidiga försäkringsbolagen. För att

undanröja dessa betänkligheter mot paragrafens affattning ansåg utskottet

sig böra föreslå, att de förut af utskottet i paragrafens första

punkt tillagda orden »för viss tid ej öfverstigande tio år» skulle uteslutas.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda föreslagits, erhöll 162 §

i lagen om försäkringsrörelse den lydelse, att berörda undantagsbestämmelser

gälla »i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, hvars verksamhet

endast afser att meddela försäkring af egendom inom ett län».

Till _ stöd för nu förevarande framställning har försäkringsinspektionen

vidare anfört följande.

»Af de förhandlingar, hvilka sålunda föregått tillkomsten af ifrågavarande

lagrum, synes det försäkringsinspektionen otvetydigt framgå,

att samma lagrum icke varit afsedt att gälla försäkringsbolag, hvilkas

verksamhetsområde är Stockholms stad. Så länge den i kommittéförslaget

förekommande bestämmelsen, att länsbolags försäkringsverksamhet

finge .afse. endast egendom å landsbygden, kvarstod, kunde det helt

naturligt icke ifrågasättas, att ett bolag, hvars verksamhet vore begränsad

till Stockholm, skulle anses såsom ett länsbolag, och då särskilda

utskottet vid 1903 ars Riksdag- föreslog-, att orden »å landsbyg''den»

skulle uteslutas, asyftades härmed ej nag-on utvidgning af begrenpet

länsbolag till att omfatta äfven Stockholmsbolagen, utan endast att ett

bolag, som i öfrigt vore liänförligt under bestämmelserna om länsbolagen,

ej skulle uteslutas härifrån af den anledningen, att det meddelade

försäkringar äfven i stad.

Frågan, huruvida ömsesidiga försäkringsbolag, hvilkas verksamhet

endast afser att meddela försäkring af egendom inom Stockholm, äro

att hänföra under bestämmelserna i 162 § af lagen om försäkringsrörelse,

äger för närvarande betydelse med hänsyn till två bolag, nämligen Stockholms

stads brandförsäkringskontor och Stockholms stads brandstodsbolag

till försäkring af lösegendom. Bland dessa fäster sig uppmärksamheten

i detta sammanhang företrädesvis vid brandförsäkringskontoret,

och detta särskildt af den anledningen att, i motsats till hvad förhållandet

är vid länsbolagen, denna försäkringsanstalts högst ansenliga

ansvarighetssumma hufvudsakligen afser försäkringar för all framtid.

Om de allmänna reglerna i försäkringslagen skola tillämpas å brandförsäkringskontoret,

är följaktligen detta pliktigt att upprätta samt söka

Eders Kungl. Maj:ts stadfästelse a grunder för beräkning-en af premier

och premiereserv, och skola tillgångar, motsvarande försäkringsfonden

för bolagets försäkringar för längre tid än tio år, redovisas i värde
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

handlingar af närmare angifven beskaffenhet samt dessa värdehandlingar

förvaras under ett allmänt ombuds vård. Någon inre grund,

hvarför dylika säkerhetsföreskrifter, hvilka ansetts i allmänhet vara erforderliga

för försäkringsanstalter af den natur som brandförsäkringskontoret,

icke skulle äga tillämpning å detta bolag, torde svårligen

kunna uppgifvas. Såsom ofvan framhållits, påpekade särskilda utskottet

vid 1903 års Riksdag, att det vore olämpligt, om från de allmänna bestämmelserna

i lagen skulle undantagas bolag, som meddelade försäkring

af egendom för all framtid eller för längre tid än tio år. Den bestämmelse,

utskottet i anledning häraf föreslog, blef väl sedermera utesluten,

men denna åtgärd berodde, såvidt förhandlingarna utvisa, ej på

underkännande af det befogade i utskottets uppfattning utan på en farhåga,

att de vanliga brandstodsbolagen inom länen skulle kunna beröras

af den föreslagna bestämmelsen. Till stöd för brandförsäkringskontorets

inordnande under lagens allmänna bestämmelser kan äfven åberopas den

ofvan omförmälda omständigheten, att enligt 1897 års kommittéförslag,

hvilket i den delen upptagits i Eders Kungl. Maj:ts proposition till 1903

års Riksdag, endast sådana ömsesidiga försäkringsbolag, för hvilkas förbindelser

medlemmarna häftade i obegränsad personlig ansvarighet, skulle

hänföras till länsbolagen. Denna bestämmelse vann visserligen icke

Riksdagens bifall, men oförnekligt är, att ju mera invecklade grunderna

för ansvarigheten äro, desto mera angeläget är, att de blifva af Eders

Kungl. Maj:t pröfvade, och, livad särskildt angår brandförsäkringskontoret,

är frågan om den ansvarighet, som skall åligga dess delägare, så

grannlaga och svårlöst, att all anledning finnes att göra de nya bestämmelser,

som skola upprättas i sådant afseende, till föremål för Eders

Kungl. Maj:ts granskning och fastställelse. Stockholms stads brandstodsbolag

till försäkring af lösegendom står de vanliga länsbolagen

närmare, men riskernas hopande på en plats utgör dock eu anledningtill

att underkasta äfven detta bolag en i viss mån strängare tillsyn än

länsbolagen. Det synes därför inspektionen tydligt, att lämplighetsskäl,

såväl som de skäl hvilka kunna hämtas från tillkomsten af 162 § försäkringslagen,

tala för att gifva detta lagrum den tolkning, att under

dess stadganden ej inbegripas bolag, hvilkas verksamhetsområde är Stockholms

stad.

Tillika kan erinras därom, att, ifall ofvannämnda två bolag anses

undantagna från lagens allmänna bestämmelser, de äfven blifva fria från

skyldigheten att erlägga bidrag till bestridande af kostnaden för inspektionens

organisation och verksamhet. De öfriga bolag, som skola

lämna dylika bidrag, kunna af sådan anledning komma att hårdare

drabbas af berörda kostnad.»

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 129 Haft, 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Departements

chefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Försäkringsinspektionen liar slutligen omförmält, att emellertid

öfverståtliållarämbetet låtit 162 § i lagen om försäkringsrörelse vinna

tillämpning å bolag i Stockholm, ett förhållande som säkerligen hade

sin förklaring däri, att då i nämnda § talades om rikets län, utan att

undantag gjordes för Stockholms stad, öfverståtliållarämbetet ansett

denna själffallet vara inbegripen bland länen. Äfven om Stockholms

stad i de flesta afseenden vore likställd med ett län, funnes dock icke,

såvidt inspektionen hade sig bekant, något allmänt stadgande, att Stockholm

vore ett län eller, så snart motsatsen icke angifvits, skulle behandlas

såsom ett sådant. Ej heller syntes det kunna betraktas såsom

något i lagspråk häfdvunnet bruk, att Stockholm innefattades under

länen. Inspektionen kunde alltså icke finna, att ordalydelsen af 162 §

försäkringslagen strede mot den uppfattning af nämnda lagrums innehåll

inspektionen angifvit.

Öfver ifrågavarande framställning hafva yttranden inhämtats från

omförmälda två bolag och öfverståtliållarämbetet, Indika hemställt, att

framställningen icke måtte föranleda någon Eders Ivungl. Maj:ts åtgärd.

För min del finner jag väl, att lydelsen af 162 § i lagen om försäkringsrörelse,

särskild! med hänsyn till det sätt hvarpå denna lydelse

tillkommit, icke utesluter tvekan, huruvida berörda § äger tillämpning

å bolag, hvilkas verksamhetsområde är endast Stockholms stad, och jag

anser därför önskvärd!, att denna otydlighet undanröjes. Men det förefaller

mig, som om tillräcklig anledning knappast funnes att för sådana

bolag i allmänhet låta detta förtydligande gå i annan riktning än den

tolkning, som torde i regel hafva gifvits åt ifrågavarande lagrum och

som gång efter annan blifvit af vederbörande registreringsmyndighet

godkänd. Hvad däremot särskild! beträffar Stockholms stads brandförsäkringskontor,

delar jag den af försäkringsinspektionen uttryckta uppfattningen,

att lämplighetsskäl bestämdt tala för att låta detta bolag med

dess omfattande rörelse och i flera afseenden säregna organisation underkastas

de i någon mån strängare regler, som gälla enligt försäkringslagens

allmänna stadganden. I synnerhet synes det mig vara fördelaktigt,

att bolaget, liksom andra bolag med liknande försäkringsrörelse,

blir pliktigt dels att upprätta och söka Ivungl. Maj:ts stadfästelse

å grunder för beräkning af försäkringspremier och premiereservför

försäkringar för all framtid eller för längre tid än tio år, dels att

redovisa tillgångar motsvarande försäkringsfonden för dylika försäkringar

i värdehandlingar af den beskaffenhet, som i 123 § försäkringslagen

angifves, och förvara dessa värdehandlingar på sådant sätt, att försäkringstagarna

jämlikt 125 § i samma lag erhålla panträtt i dem till sä
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 165.

kerliet för fullgörandet af bolagets på försäkringsaftalen grundade förbindelser.

Att tillämpning af lagens allmänna bestämmelser skulle för

brandförsäkringskontoret medföra någon afsevärd olägenhet kan jag

icke finna.

På sålunda anförda skäl anser jag, att åt det stadgande, som erfordras

för att befria brandförsäkringskontorets delägare från tillämpningen

af försäkringslagens bestämmelser om personlig ansvarighet,

lämpligen gifves formen af ett undantag från 162 § i samma lag, hvarigenom

tydliggöres att bolag för försäkring af egendom inom Stockholm,

så snart de icke äro sålunda undantagna, lyda under de i nämnda §

meddelade regler; och synas vid angifvande af de föreskrifter, som

skola gälla för brandförsäkringskontoret i stället för bestämmelserna i

162 § försäkringslagen, denna lags allmänna stadganden om ömsesidiga

försäkringsbolag'' för försäkring al egendom böra upptagas, i den mån

de ej beröra frågan om delägarnas ansvarighet eller tydligen sakna

tillämpning å brandförsäkringskontoret.

1 öfverensstämmelse härmed har jag låtit inom civildepartementet

utarbeta ett förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i lagen den

24 juli 1903 om försäkringsrörelse. De grunder, på hvillca de §§ blifvit

bestämda, som enligt detta förslag skola eller icke skola äga tillämpning

å brandförsäkringskontoret, torde i allmänhet icke erfordra någon förklaring

utöfver hvad redan anförts. Möjligen skulle kunna ifragasättas, att

101 och 102 §§ borde upptagas bland de å brandförsäkringskontoret tilllämpliga

bestämmelserna, då de afse både sådana bolag, där uttaxering

är medgifven, och sådana, där endast tillgångarna häfta för förbindelserna.

De föreskrifter, som lämnas för det senare fallet, gå emellertid

ut på att, om ett ömsesidigt försäkringsbolags tillgångar finnas icke

motsvara dess skulder, försäkringsfonden inberäknad, jämvikt mellan

tillgångar och skulder i regel skall beredas genom nedsättning åt. försäkringsbeloppen

och en däremot svarande reducering af försäkringsfonden

samt bolaget därefter fortfarande äga bestånd. Enligt brandförsäkringskontorets

reglemente däremot gäller, såsom förut framhållits,

den för bolagets soliditet betryggande regeln, att redan då viss del af

garantifonden blifvit förbrukad utan att inom kort tid åter fyllas bolaget

skall upplösas och likvidation verkställas. Någon nedsättning af

försäkringsbeloppen under bolagets fortbestånd kan alltså där icke förekomma.

Med hänsyn härtill torde nämnda §§ lämpligen utelämnas.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af

den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar och hemställde i underdånighet,

att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

ändamål § 87

Collet inhämtas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur proto
Till

denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

J. V. Wallin.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

21

Bil. Ä.

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Såsom tillägg till livad i 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse

är stadgadt förordnas som följer:

Beträffande Stockholms stads brandförsäkringskontor äge föreskrifterna

härofvan i denna § ej tillämpning. Af denna lags förestående

bestämmelser skall dock allenast hvad i 1 — 3, 63, 66, 67, 76—98, 100,

109—120, 122, 124, 125, 131-138, 144, 147—149, 151—161 §§ är

stadgadt i tillämpliga delar gälla för brandförsäkringskontoret.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti KungL

May.ts högsta domstol måndagen den 23 mars 1908.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,

Bohman,

Silverstolpe,

Petrén,

Skaestedt.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 7 februari 1908 handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag innefattande

tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse cirkulerat

emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, företogs nu

detta ärende till slutlig behandling.

Justitierådet Skarstedt yttrade: »Det remitterade förslaget, hvilket

närmast föranledts af en utaf direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor

den 12 november 1904 till Kungl. Maj:t ingifven

skrift, är främst tillkommet i syfte att den i 64 § i lagen om försäkringsrörelse

stadgade, ovillkorliga föreskriften att delägare i ömsesidigt

egendomsförsäkringsbolag skola personligen svara för bolagets förbindelser,

skall underkastas modifikation i fråga om nämnda försäkringsanstalt.

Af föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet

framgår, att behofvet af en dylik modifikation närmast

grundats därå, att hvarken af det för kontoret gällande reglemente

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 165.

eller af andra omständigheter kunde hämtas tillräcklig ledning för bedömande,

huruvida hittills delägarne i kontoret varit bundna till personlig

ansvarighet eller för kontorets förbindelser häftat allenast dess tillgångar.

Enligt den af kontorets direktion i ofvannämnda skrift uttalade mening

finge det emellertid med stor sannolikhet antagas, att personlig ansvarighet

hittills icke förefunnits; och föredragande departementschefen

har ansett den möjligheten icke vara utesluten att, i händelse en tilläfventyrs

behöflig uttaxering skulle blifva föremål för tvist vid domstol,

direktionens uppfattning komma att vinna godkännande.

Under förutsättning att nämnda uppfattning är den riktiga, kan

det åtminstone ifrågasättas, huruvida icke, därest etter den 1 januari

1909 — intill hvilken tidpunkt Kungl. Maj:t medgifvit kontoret anstånd

med tillämpningen af de i försäkringslagen meddelade föreskrifter om

delägares i ömsesidigt försäkringsbolag personliga ansvarighet — kontoret

utan vidare fortsätter sin verksamhet, uppkomma tvänne med hänsyn

till ansvarigheten för kontorets förbindelser olika ställda grupper

af delägare. Ett dylikt förhållande måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Enligt mitt förmenande är det därför påkalladt att i

försäkringslagen vidtages ändring i syfte att kontoret försättes ur nödvändigheten

att välja mellan att fortsätta en verksamhet, som kunde

vara förenad med olika ansvarighet för olika delägare, eller att upphöra

med sin verksamhet under det ömsesidiga försäkringsbolagets form.

Eu riktig och lämplig utväg för vinnande af detta syfte synes mig vara

innefattad i det remitterade förslaget. Detta bereder nämligen möjlighet

för kontoret att vinna nya delägare, hvilka under antagande, att de

äldre delägarne icke häfta i personlig ansvarighet, icke heller blifva

förbundna till sådan, men å andra sidan, om ett motsatt förhållande i

fråga om de äldres ansvarighet antages, också blifva personligen ansvariga.

Emellertid vill det synas, som om förslaget, med den affattning

det fått, icke inskränker sig till att medgifva kontoret rätt att

utan hinder af 64 § i försäkringslagen fortsätta med sin verksamhet

enligt samma grunder för ansvarigheten som hittills. Då nämnda §

utan vidare uteslutits ur förslaget, får väl däraf anses följa, att, därest

personlig ansvarighet — obegränsad eller begränsad — antages hafva

hittills ålegat delägarne, något hinder enligt förslaget icke i och för sig

skulle möta mot ett upphäfvande af all personlig ansvarighet, ehuru

visserligen på grund af hvad i ärendet upplysts innehållet i försäkringslagens

79 §, hvilken enligt förslaget fortfarande skulle tillämpas å kontoret,

lärer få anses utgöra ett väsentligt hinder för åstadkommande af

ett giltigt beslut frän kontorets sida angående en dylik förändring i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 165.

ansvarigheten. Alldeles otänkbart är det dock för visso icke, att ett

sådant beslut kan komma till stånd; och med hänsyn härtill uppkommer

för mig frågan, huruvida det kan anses lämpligt att bereda kontoret

möjlighet att å ett dylikt beslut vinna stadfästelse. Några öfvertygande

skäl för att allenast med afseende å ifrågavarande försäkringsanstalt

rubba den i 64 § försäkringslagen fastslagna grundsatsen, därest anstalten

alltifrån dess tillkomst varit byggd på samma grundsats, synas

mig icke hafva i ärendet förebragts; och det kan väl betviflas, huruvida,

därest det varit tydligt att kontorets delägare hittills häftat i personlig

ansvarighet, kontorets direktion skulle funnit anledning att påkalla Kungl.

Maj:ts ingripande för att få denna ansvarighet aflyfta

Mot förslaget i nu förevarande del synes vidare kunna anmärkas,

att de bestämmelser i försäkringslagen — 64 § andra stycket samt

101 —108 §§ — som reglera den ordning, hvari delägares ansvarighet

må göras gällande, ur förslaget uteslutits. Kunde med bestämdhet antagas,

att hittills allenast kontorets tillgångar häftat för dess förbindelser,

vore visserligen af skäl, som föredragande departementschefen

anfört, det obehöfligt att i förslaget upptaga ens 101 och 102 §§. Men

då för ett sådant antagande saknas fog, torde i den föreslagna lagen

icke heller böra saknas regler att tillämpa för den händelse att personlig''

ansvarighet skulle komma att göras gällande. Med hänsyn åter till den

möjligheten att personlig ansvarighet hittills icke förefunnits lärer ett

upptagande i förslaget af bestämmelserna i 101 och 102 §§, till den

del dessa hänföra sig till bolag, där ansvarigheten är begränsad till tillgångarne,

icke utgöra hinder för tillämpning af den i kontorets reglemente

intagna föreskriften, att redan då viss del af garantifonden blifvit

förbrukad utan att inom kort tid åter fyllas bolaget skall upplösas och

likvidation verkställas.

A idkommande förslaget, så vidt det afser att inordna ifrågavarande

anstalt under de i försäkringslagen upptagna bestämmelserna angående

ömsesidiga försäkringsbolag i allmänhet, har jag intet att erinra.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört och då, i händelse detta vinner

afseende, Stockholms stads brandförsäkringskontor skulle komma

att allenast i ett speciellt hänseende intaga en undantagsställning, hemställer

jag, att förslaget måtte så omarbetas, att hvad i 162 § försäkringslagen

är stadgadt förklaras icke skola tillämpas å kontoret, samt

att i afseende å kontoret i stället förklaras skola i tillämpliga delar

gälla hvad i nämnda lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som

meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år,

i allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranledes skyldighet för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets

förbindelser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Därest det remitterade förslagets affattning bibehålies, föranledes

däraf en mindre jämkning i första momentet af 162 § i försäkringslagen.»

Justitieråden Silverstolpe och Bohman funno det remitterade förslaget

icke föranleda annan anmärkning, än att, såsom inom högsta

domstolen redan närmare utvecklats, de bestämmelser i försäkringslagen,

som hade till ändamål att reglera den ordning, i hvilken delägares ansvarighet

finge göras gällande, icke bort uteslutas från tillämplighet i

förevarande fall, där det förutsattes såsom en möjlighet, att personlig

ansvarighet för delägarne skulle kunna förefinnas.

Justitieråden Carlson och Petrén förenade sig om följande yttrande:

»Det synes vara af vikt att den ovisshet, som nu råder om ansvarigheten

för Stockholms stads brandförsäkringskontors förbindelser, undanrödjes,

så vida detta bolag skall fortsätta sin rörelse. Enda sättet

att lösa denna fråga torde vara att genom lag fastslå, att någon personlig

ansvarighet delägarne emellan nu icke förefinnes. I förevarande

fall lära betänkligheter icke böra möta mot en sådan lagstiftning, hvilken

i själfva verket endast till formen är retroaktiv; ingen delägare

kan med fog påstå, att han därigenom skulle kränkas i sin rätt. På

grund häraf hemställes, att den ifrågasatta lagen måtte gifvas det innehåll,

att såsom tillägg till lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse

stadgas, dels att för Stockholms stads brandförsäkringskontors förbindelser

skola häfta endast bolagets tillgångar och dels att 162 § i berörda

lag icke skall äga tillämpning å detta bolag, hvarjämte i en promulgationsbestämmelse

förklaras, att lagen träder i kraft genast efter utfärdandet

och gäller i hvad den angår ansvarigheten för bolagets förbindelser

äfven om förbindelser på grund af försäkringar, som därförinnan

meddelats.»

Ur protokollet:

Lennart Berglöf.

Bill. till Riksd. Prof. 1908.

1 Smil. 1 Afd. 129 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9

april 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm.

Justitieråden: Lilienberu,

Skarstedt.

l:o.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton i

, underdånighet högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver

civilärenden den 18 sistlidna januari inhämtade utlåtande öfver samma

protokoll vidfogade förslag till lag innefattande tillägg till 162 § i

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen:

Högsta domstolens samtliga ledamöter synas hafva biträdt den

uppfattning, som ligger till grund för den i detta ärende föreslagna

lagstiftningsåtgärd, att nämligen det skulle för Stockholms stads brandförsäkringskontor

Amra förenadt med afsevärda olägenheter, om de i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse gifna föreskrifterna

angående delägares i ömsesidiga egendomsförsäkringsbolag personliga

ansvarighet erhölle tillämpning å brandförsäkringskontoret. Rörande

behofvet af en lagändring med hänsyn till nämnda försäkringsanstalt

har alltså någon meningsskiljaktighet icke tagit sig uttryck. Däremot

hafva i viss mån olika åsikter uttalats i fråga om, huru långt denna

lagändring bör gå och huru den i öfrigt bör affattas.

Såsom jag vid ärendets tidigare behandling framhöll, hvilar förevarande

lagförslag på den förutsättning, att någon fullständig visshet,

huruvida brandförsäkringskontorets delägare af ålder häftat och nu häfta

i personligt ansvar för kontorets förbindelser, icke kan åvägabringas

annat än genom lagskipningens afgörande, i händelse en tilläfventyrs

behöflig uttaxering blefve föremål för tvist vid domstol. Till förebyggande

af den möjligheten, att inom koDtoret kunde uppkomma olika

klasser af delägare, bland hvilka några häftade men andra icke häftade

i personligt ansvar för kontorets förbindelser eller vissa bland dessa,

har lagförslaget därför ansetts böra gå i den riktningen, att kontoret

finge fortsätta sin verksamhet på samma grunder för ansvarigheten

som hittills.

Två ledamöter af högsta domstolen hafva emellertid funnit det vara

af vikt, att den ovisshet, som nu rådde om ansvarigheten för kontorets

förbindelser, undanröjdes, såvida detta bolag skulle fortsätta sin rörelse.

Enda sättet att lösa denna fråga syntes, enligt hvad nämnda ledamöter

yttrat, vara att genom lag fastslå, att någon personlig ansvarighet delägarna

emellan nu icke förefunnes. I förevarande fall syntes betänkligheter

icke böra möta mot en sådan lagstiftning, hvilken i själfva verket

endast till formen vore retroaktiv; ingen delägare kunde med fog påstå,

att han därigenom skulle kränkas i sin rätt.

Att en sådan lösning af föreliggande fråga i vissa afseenden skulle

vara den mest fördelaktiga är oförnekligt. Men äfven om en retroaktiv

lagstiftning icke här skulle möta så afgörande betänkligheter som

i vanliga fall, synes det mig dock önskvärdt att om möjligt undvika att

slå in på en väg, som i öfrigt torde vara främmande för vår lagstiftning,

och vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som måhända en annan gång

under mindre gynnsamma förhållanden komme att åberopas såsom föredöme.

Det förefaller mig också, som om möjligheten, att en dylik

retroaktiv bestämmelse kan medföra rättsförlust för nuvarande delägare

i kontoret, icke är fullt utesluten, med mindre man är förvissad om,

att delägarna i själfva verket redan nu icke äro personligt ansvariga,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

en visshet, som, enligt hvad jag förut framhållit, efter min mening

icke förefinnes.

Bland högsta domstolens öfriga ledamöter hafva två funnit det

remitterade förslaget icke föranleda annan anmärkning, än att de bestämmelser

i försäkringslagen, som hade till ändamål att reglera den

ordning, i hvilken delägares ansvarighet finge göras gällande, icke bort

uteslutas från tillämplighet i förevarande fall, där det förutsattes såsom

en möjlighet, att personlig ansvarighet för delägarna skulle kunna

förefinnas.

Den femte i föreslagets granskning deltagande ledamoten af högsta

domstolen, hvilken likaledes framställt den nu senast omförmälda erinran,

har vidare påpekat, att förslaget, med den affattning det fått, syntes

icke inskränka sig till att medgifva kontoret rätt att utan hinder af

64 § i försäkringslagen fortsätta med sin verksamhet enligt samma

grunder för ansvarigheten som hittills. Då nämnda § utan vidare uteslutits

ur förslaget, finge väl däraf anses följa, att, därest personlig

ansvarighet — obegränsad eller begränsad — antoges hafva hittills

ålegat delägarna, något hinder enligt förslaget icke i och för sig skulle

möta mot ett upphäfvande af all personlig ansvarighet, ehuru visserligen

på grund af hvad i ärendet upplysts innehållet i försäkringslagens 79 §,

hvilken enligt förslaget fortfarande skulle tillämpas å kontoret, syntes

få anses utgöra ett väsentligt hinder för åstadkommande af ett giltigt

beslut från kontorets sida angående en dylik förändring i ansvarigheten.

Sistnämnde ledamot har på dessa och andra af honom anförda skäl

hemställt, att förslaget måtte så omarbetas, att hvad i 162 § försäkringslagen

vore stadgadt förklarades icke skola tillämpas å kontoret, samt

att i afseende å kontoret i stället förklarades skola i tillämpliga delar

gälla hvad i försäkringslagen vore beträffande ömsesidigt försäkringsbolag,

som meddelade brandförsäkring för all framtid eller för längre

tid än tio år, i allmänhet stadgadt, dock att härigenom icke föranleddes

skyldighet för kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet

för kontorets förbindelser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

Det torde icke böra bestridas, att, på sätt sålunda af en ledamot

inom högsta domstolen framhållits, det remitterade förslaget till sin

affattning går i viss mån längre än ändamålet med detsamma kräfver.

Härigenom uppstår äfven en otydlighet, som kanhända framdeles kunde

komma att föranleda ovisshet om lagens syfte och innebörd.

Gifvetvis är det önskvärdt, att berörda förhållande afhjälpes, och

då tillika enligt min mening vissa invändningar kunna göras mot att,

med bibehållande i öfrigt af det remitterade förslagets formulering, i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 165.

•detsamma införa de §§, som vore behöflig^ för att utfylla deri ofullständighet

man ansett ligga däri, att försäkringslagens föreskrifter om

ordningen för utkräfvande af delägares ansvarighet icke upptagits bland

de å brandförsäkringskontoret tillämpliga delarna af lagen, har jag

ansett den utväg att lösa föreliggande fråga, som sistnämnde ledamot

angifvit, vara att föredraga och fördenskull låtit omarbeta lagförslaget

i öfverensstämmelse med hvad han hemställt.

Sedan härefter föredragande departementschefen uppläst ifrågavarande

lagförslag i dess ändrade lydelse, hemställde han, att förslaget

måtte, jämlikt ’ § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall; och skulle proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Sölve Berger.

<*

Bih. till Riksd. Prof. 1908. I Sami. 1 A/d. 129 Häft.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1908:161 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkrings s. 1 i texten
  2. LU 1908:64 Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse. a1 i texten