Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

1908-03-06 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1908:91, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

1

N:o 91.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet; gifven Stockholms slott den 6 mars 1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 68 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla

följande ändrade lydelse:

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å

tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,

och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på

hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje

dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

väglott befunna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för

deras afhjälpande, som synemännen finna lämpligast.

Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna

för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga genom kungörelse,

som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens

slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst

förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,

som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen

därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,

i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger

vägkassan. I kungörelsen utsättes viss dag, ej tidigare än åtta dagar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 91.

från kungörelsens uppläsande, då efterbesiktning för utrönande, huruvida de

anmärkta bristerna blifvit botade, skall, på sätt nedan sägs, hållas. Kungörelsen

skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande väghållare

eller vägfogde att till nämnda dag hafva bristerna botade, vid äfventyr,

om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att

bristerna emot lega afhjälpas.

Efterbesiktningen förrättas af länsmannen med samma antal nämndemän

som förut sagts, öfver besiktningen föres protokoll, hvari antecknas

för hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhållet och det

penningbelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Kan ej för kostnad, som sålunda beräknats, lega af länsmannen

under hand åstadkommas, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion,

som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar

förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge

han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

Stanna vid vägsyn eller efterbesiktning förrättningsmännen i olika

meningar, gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,

gälle länsmannens.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall

för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock

att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen

bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af

statsmedel.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,

där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmana^

att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som ofvan är nämndt.

Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare

eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning

af kostnadsräkningen, godkänner.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra

besvär lios Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;

och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

hållits, hvarom i 52 § förmälesl blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor

uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras

öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden

räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden

erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning,

i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afslutande

och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse

blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,

i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands

län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom

trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton

dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande

nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande

förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att med

biträde af två tillkallade jämväl ojäfviga gode män sådan syn hålla.

Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men stannar

på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med

beslut vid efterbesiktning, hvarigenom han förklarats icke hafva ställt

sig till efterrättelse honom meddeladt föreläggande att bota brist, äge

däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande, i förra fallet

inom femton dagar från den dag, underrättelse om åläggandet blifvit,

på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka uppläst, och i senare fallet inom

samma tid från den dag, då efterbesiktningen förrättats. Ej må klagan,

hvarom nyss är sagdt, verka uppehåll med verkställigheten af åläggande

vid vägsyn eller hindra uttagande af kostnad för väglagning i den

ordning, hvarom i 35 § sista stycket förmäles, med mindre Konungens

befallningshafvande annorlunda förordnar.

Har beslut vid vägsyn eller efterbesiktning fattats i strid mot

länsmannens mening, äger denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes

pröfning.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i

allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.

5

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

december 1907.

H ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

I underdånig skrifvelse den 20 maj 1903, angående regleringen

•af utgifterna under riksstatens andra liufvudtitel, har Riksdagen, bland

annat, gjort framställning om utredning och förslag i fråga om ersättning

åt nämndemän för biträde vid vägsyner.

Härom innehåller Riksdagens berörda skrifvelse följande.

Uti två inom Riksdagen väckta, med afseende å yrkandet och det

väsentliga af motiveringen lika lydande motioner hade föreslagits, att

Riksdagen ville besluta, att nämndeman för biträde vid vägsyner tillerkändes

resekostnads- och traktamentsersättning enligt femte klassen

af gällande resereglemente.

Riksdagens

skrifvelse

den SO maj:

1908.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 91.

Till stöd för detta yrkande hade uti motionerna anförts följande.

Det vore ett obestridligt faktum, att nämndemän i och för sin

tjänstgöring tillskyndades kostnader dels genom förlusten af flera arbetsdagar,

dels för resor fram och åter till vederbörande förrättningsställen

och dels slutligen för vivre m. m. under förrättningsdagarna, livilka

kostnader för flertalet nämndemän verkade i hög grad betungande. En

lindring härutinnan hade visserligen beredts nämndemännen genom

nådiga kungörelsen den 30 december 1863, enligt hvilken nämndemän

tillerkänts rätt till godtgörelse för vissa extra förrättningar, och genom

nådiga kungörelsen den 3 juni 1892, hvari stadgats rätt för nämndemän

till skjutsersättning för biträde vid brottmålsrannsakningar å urtima

ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, men däremot utginge

icke någon ersättning till nämndemän för deras ordinarie tingstjänstgöring

eller för deras biträde vid vägsyner.

Då frågan om godtgörelse åt nämndemän för deras ordinarie tjänstgöring

så nyligen som år 1902 varit under Riksdagens behandling, ville

motionärerna för närvarande inskränka sig till att påvisa behofvet af

ersättning åt nämndemän för deras biträde vid vägsyner.

Motioner i syfte att bereda nämndemän ersättning för sistnämnda

åliggande hade flera gånger blifvit väckta inom Riksdagen, men hittills

städse afslagits. Såsom skäl för afslagsyrkandet hade hufvudsakligen

anförts: att biträdandet vid vägsyner vore att anse såsom ett kommunalt

uppdrag, enär ersättning för nämnda förrättning inom ej få trakter af

riket utginge af de kommuner, som valt nämndemännen; att nämndemännen

åtnjöte vissa af ålder beviljade friheter; att skyldigheten att

biträda vid vägsyner föreskrefves redan i 1734 års lag, hvarför nämndemännen

genom denna bestämmelses intagande i nu gällande väglag ej

tillfogades något ytterligare besvär utöfver hvad som redan förut varit

stadgadt; samt att nämndemansbefattningen vore ett förtroendeuppdrag.

För att påvisa ohållbarheten af dessa skäl hade i motionerna

följande erinringar framställts.

Därest åliggandet för nämndemän att biträda vid vägsyner vore ett

kommunalt uppdrag, skulle detta förutsätta, att uppdraget ej sträckte

sig utöfver den kommun, som valt nämndemannen. Men nu vore, såsom

bekant, nämndemännens biträdande vid vägsyner ej inskränkt till någon

viss kommun, utan omfattade i allmänhet hela distriktet eller delar

däraf. Den omständigheten, att åtskilliga kommuner tillerkänt sina

nämndemän ersättning för ifrågavarande åliggande, borde ej kunna

tillmätas annan betydelse, än att man inom dessa kommuner kommit

till insikt om behofvet af, att nämndemän erhölle ersättning för sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

berörda uppdrag. Att denna ersättning borde utgå af staten, framginge

enligt motionärernas åsikt med all önskvärd tydlighet däraf, att tillsynen

öfver vägars byggnad och underhåll fullgjordes af staten genom dess

organ, länsmännen, med biträde af nämndemän.

Hvad anginge påståendet, att nämndemännen redan åtnjöte ersättning

för sina åligganden genom befrielse från vissa skyldigheter, såsom

kronobrefbäring och skjutsskyldighet, saknade detta påstående numera

betydelse, sedan kronobrefbäringen genom nådiga kungörelsen den 5

december 1873 upphört och skjutsskyldigheten, eller med andra ord

utgörandet af kronoskjuts, med hänsyn till de öfriga samfärdsmedlens

utveckling numera sällan ifrågakomme.

Väl vore det sant, att föreskriften om nämndemäns biträdande

vid vägsyner ej tillkommit genom nya väglagen, utan funnits intagen

redan i 1734 års lag, men frågan gällde här ej tillkomsten af detta onus,

utan omfattningen af detsamma. Under det att ifrågavarande åliggande

vid tiden för 1734 års lag varit lätt undanstökadt, helst de allmänna

vägarna då varit fåtaliga och af föga utsträckning, kräfde samma åliggande

numera i mån af vägarnas ökning i antal och utsträckning en

betydande tidsutdräkt och dryga kostnader.

Slutligen hade anförts, att nämndemansuppdraget vore ett förtroendeuppdrag

och borde därför ej tillerkännas någon ersättning. Då

emellertid flei’a med nämndemansbefattningen jämförliga förtroendeuppdrag

funnes, som vore förenade med ersättning, borde egenskapen

af förtroendeuppdrag ej lägga hinder i vägen för tilldelandet af ersättning

åt nämndemännen. Fast hellre borde den omständigheten, att

nämndemansuppdraget tillika vore ett tvångsuppdrag, som kunde påtvingas

en person mot hans vilja, utgöra ett kraftigt manande skäl för,

att nämndemän tillerkändes ersättning för de kostnader, som tillskyndades

dem i och genom deras tjänstgöring.

Med anledning häraf och då något syntes böra göras för att

minska de dryga kostnader, som vore förenade med nämndemansbefattnings

fullgörande, framställdes ofvan angifna yrkande.

Vidare anföres i Riksdagens skrifvelse:

Upprepade gånger hade inom Riksdagen väckts motioner i syfte

att bereda nämndemän ersättning för deras tjänstgöring i ett eller

annat afseende. Ibland hade det gällt deras ordinarie tjänstgöring, ibland

deras tjänstgöring vid vägsyner. Dessa framställningar hade städse

af Riksdagen afslagits. Senast afslog 1902 års Riksdag, i enlighet med

statsutskottets hemställan, ett väckt förslag om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om bidrag

s. 8 Kontrollera mot PDF

Infordrade

yttranden

öfver Riksdagens

skrifvelse.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

af statsmedel till rese- och traktamentsersättning åt tjenstförrättande

nämndemän. Ehuru Riksdagen vidhölle, att ersättning för ordinarie

tjänstgöring icke borde beredas nämndemännen, hade Riksdagen dock

icke velat bestrida, att visst fog möjligen kunde anses föreligga för att

nämndemän under särskilda förutsättningar erhölle- lämplig godtgörelse

för biträde vid vägsyner, hvilket åliggande numera torde vara, i synnerhet

å vissa orter, afsevärdt mer betungande än före tillämpningen af den

nya väglagen och i afseende hvarpå fortfarande gällde bestämmelsen i

nådiga förordningen den 30 december 1863, § 2, som stadgade, att ersättning

af allmänna medel icke för dylikt biträde utginge. Riksdagen

hade likväl icke ansett sig böra bifalla det uti ifrågavarande motioner

nu framställda förslag, som förutsatte, bland annat, ändring i gällande

författningar, utan ansåge det önskligt, att denna fråga blefve, innan

den af Riksdagen företoges till afgörande, gjord till föremål för noggrann

utredning; och hade Riksdagen sålunda ansett motionerna böra

föranleda Riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande

af en dylik utredning och framläggande af det förslag, som däraf kunde

föranledas. Det torde vid en dylik utredning böra, därest till äfventyrs

ersättning för nu ifrågavarande biträde finge anses skola nämndemän

tillerkännas, tagas under öfvervägande, bland annat, dels huruvida densamma

borde utgå helt eller delvis af statsmedel eller af vägkassan,

dels huruvida, i betraktande däraf att nämndemansbefattningen vore ett

kommunalt förtroendeuppdrag, ersättning borde beviljas annat än för

tjänstgöring utom det distrikt, för hvilket nämndemannen blifvit vald,

dels, ifall det fortfarande ansåges oundgängligt, att två nämndemän

samtidigt biträdde vid synen, huruvida ersättningen borde utgå till mer

än den ene af dem, dels ock huruvida icke ersättningen borde inskränkas

till allenast skjutsersättning och måhända utgå i förhållande till längden

af synad väg.

Riksdagen, som i frågans nuvarande läge icke ansett sig böra

vidare än som skett uttala sig i densamma, har, med anledning af hvad

sålunda anförts och med föranledande af ofvanberörda motioner, anhållit,

att Kungl. Maj: t täcktes låta verkställa utredning, huruvida

och under hvilka villkor ersättning kunde beredas nämndemän för deras

biträde vid vägsyner samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

Kungl. Maj:t funne förhållandena föranleda.

Öfver Riksdagens framställning hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i rikets samtliga län afgifvit underdåniga utlåtanden,

hvarvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa län tillika

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds K åd. Proposition N:o 91. 9

öfverlämnat yttranden af kronofogdar, länsmän, vägstyrelser och kommunalstämmor.

Därefter liafva kammarkollegium och statskontoret den 10 juni

1907 i ärendet afgifvit gemensamt underdånigt yttrande.

Jag anhåller att till en början få i korthet redogöra för det hufvud- Samman/attsakliga

innehållet i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utlåtanden

i detta ärende. ningthafvan
Vidkommande

själfva principfrågan, huruvida någon ersättning öfverhufvud

hör tillerkännas nämndemän för här afsedda bestyr, hafva 1 kronofogde,

4 länsmän och 6 vägstyrelser samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Ålfsborgs län på väsentligen enahanda skäl, som i

Riksdagens skrifvelse för denna mening återgifvits, afstyrkt beredande

af nämnda ersättning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län har ansett de medel, som för ändamålet skulle behöfvas,

kunna bättre användas genom att — med afskaffande af nämndemännens

biträde vid vägsynerna, hvilka i sin nuvarande form på ett mycket

ofullkomligt sätt fyllde det med dem afsedda ändamål att uppgöra en

plan för att på billigaste och bästa sätt iståndsätta de allmänna vägarna —

anslå berörda medel till aflöningar åt sakkunniga väginspektörer; och

då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge, att beviljandet af

ifrågavarande ersättning skulle komma att fördröja införandet af mera

tidsenliga och tillfyllestgörande bestämmelser för vägunderhållet, har

Eders Kungl. Maj:ts befalluingshafvande af sådan anledning afstyrkt

det enligt dess åsikt eljest berättigade ersättningsanspråket.

Med frånräknande af några få vägstyrelser, som icke bestämdt

yttrat sig i hufvudfrågan, hafva däremot alla öfriga, som uttalat sig i

ämnet, i större eller mindre utsträckning förordat ersättning åt nämndemännen

i förevarande hänseende.

Till stöd för det stora flertalets sålunda uttalade uppfattning har

utöfver de i Riksdagens skrifvelse anförda skäl, som legat till grund

för motionerna i ämnet, äfven framhållits, att nämndemännen funne sin

i hufvudsak oaflönade befattning så betungande, att de i stor utsträckning

begagnade sig af rättigheten att afgå från densamma, samt att en

dylik liflig omsättning bland nämndemännen, hvilken vore såväl för

institutionens ändamål i allmänhet som för själfva vägsynernas behöriga

och säkra förrättande otjänlig, i afsevärd mån kunde och borde motverkas

genom en anordning i här ifrågavarande syfte. Vidare har

påpekats, att nämndemännens inkomster af andra förrättningar än vägsyner,

särskilt syner å soldattorp, numera minskats eller upphört.

Bih. till Riksd- Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 68 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

Slutligen liar erinrats att, då nämndemännen författningsenligt vore

berättigade till godtgörelse för biträde vid en del syner och besiktningar,

som till sin natur vore likställda med vägsyner, men för nämndemännen

mindre tidsödande och kostsamma, det hvarken vore följdriktigt eller

rättvist att förmena dem ersättning just för vägsynerna.

Angående den i Riksdagens skrifvelse vidrörda fråga, huruvida

nämnda ersättning bär utgå af statsmedel eller af vägkassan, hafva uttalats

flera olika meningar.

Sålunda hafva många, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gottlands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ansett ersättningen höra

i dess helhet gäldas af statsverket. Till stöd härför har anförts att,

då vägarnas behöriga underhåll tillgodosåge ett allmänt statsintresse,

det följaktligen borde vara en statens uppgift att bekosta kontrollen

öfver berörda underhåll, hvarjämte framhållits, att vägkassorna redan

förut vore synnerligen ojämnt betungade inom de olika distrikten och

att deras belastande med ifrågakomna utgift skulle ytterligare öka

olikheten i väghålluingsbördans tyngd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har

ansett principiellt riktigast, att utgiften stannade på statsverket, men —

vid det förhållande att vägkassorna på vissa orter inom länet redan

påtagit sig densamma och en allmän uppfattning inom länet ansåge

sådant vara lämpligt — förklarat sig icke vilja afstyrka, att kostnaden

utginge ur vägkassan.

Andra återigen och bland dem Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Gäfleborgs län

hafva funnit vägkassorna böra vidkännas ifrågavarande utgift, därvid

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län dock

ansett ett anslag af statsmedel böra anvisas för att i mån af behof och

efter Eders Kungl. Maj:ts pröfning användas såsom bidrag till vägsynekostnaden

inom de med väghållning särskild! betungade distrikten.

Såsom skäl för utgiftens bestridande af vägkassorna har erinrats, att

den med vägsynerna åsyftade kontroll öfver de allmänna vägarnas

underhåll hade till syfte att göra detta underhåll fullt effektivt och att

kostnaden för denna kontroll förty borde utgå såsom annan väghållningskostnad,

nämligen ur vägkassan. Då staten utan kostnad för

distrikten läte länsmännen förrätta vägsynerna, torde det ej kunna

anses oskäligt, om distrikten måste påtaga sig godtgörelsen till de

biträdande nämndemännen. Utgiften för ifrågavarande ersättning skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

dessutom blifva för statskassan afseviirdt betungande, medan den däremot,

fördelad på de särskilda vägkassorna, skulle falla sig mindre kännbar.

Några, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings,

Hallands samt Göteborgs och Bohus län, hafva uttalat sig för

ersättningens fördelning mellan staten och vägliållningsdistrikten, så att

de senare skulle vidkännas, enligt olika förslag, hälften, två tredjedelar

eller ända till nio tiondelar och staten respektive hälften, en tredjedel

eller en tiondel af utgiften.

Vidkommande därefter frågan, huruvida ersättning bär beviljas

annat än för tjänstgöring utom det distrikt, för hvithet nämndemannen

blifvit vald, hafva endast några få kronofogdar, länsmän och vägstjnelser

velat på grund af nämndemansbefattningens egenskap af kommunalt

förtroendeuppdrag på detta sätt inskränka nämndemännens ersättningsrätt.

I öfrigt har man allmänt anslutit sig till den mening, att godtgörelsen

borde afse äfven tjänstgöring inom distriktet.

Frågan, huruvida två nämndemäns samtidiga biträde vid vågsyn

fortfarande borde anses nödigt, har varit föremål för olika uppfattning,

men då någon förändring härutinnan icke ansetts erforderlig vid den

nyligen företagna revisionen af väglagen, torde vederbörandes yttranden

härom sakna betydelse och förty kunna förbigås.

Den i Riksdagens skrifvelse framkastade tanken, att under förbehåll

af två nämndemäns medverkan vid vägsyn ersättning skulle

kunna utgå endast till den ene af dem, har icke vunnit något understöd

på annat sätt än att, såsom ofvan omförmälts, några få kronofogdar

m. fl. ansett ersättning böra medgifvas endast för tjänstgöring

utom valdistriktet.

Beträffande slutligen det i Riksdagens skrifvelse framställda spörsmål,

huruvida icke ersättningen borde inskränkas till allenast skjutsersättning

och måhända utgå i förhållande till längden af synad väg, hafva

uttalats åtskilliga olika meningar. Mindretalet bland kronofogdar, länsmän

och vägstyrelser äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens

län hafva förordat allenast skjuts- eller resekostnadsersättning. Såsom

skäl härför hafva flera åberopat nämndemansbefattningens karaktär af

kommunalt förtroendeuppdrag, hvaraf ansetts böra följa, att nämndemännen

icke borde få påräkna godtgörelse för det personliga arbete

eller den tidspillan, deras uppdrag kräfde, utan endast för sina verkliga

kostnader. I sammanhang härmed har framhållits, att nämndemännen

vid vägsynerna i regel icke hade några utgifter för kost och här
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 91.

berge. Hade nämndemännen egna hästar, kunde ersättningen för öfrigt

betäcka äfven sådana utgifter. Skulle jämväl dagtraktamente tillkomma

nämndemännen, blefve kostnaden alltför stor, och nämndemännen skulle

då i själfva verket göra vinst på sina vägsyneresor. För inställelse

vid brottmålsrannsakningar åtnjöte de endast reseersättning och sammalunda

vore förhållandet med eu del andra förtroendemän, såsom landstingsmän,

landstingsrevisorer o. s. v. med afseende å resor i och för

deras uppdrag.

Flertalet bland kronobetjänte och vägstyrelser äfvensom Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands, Blekinge,

Malmöhus^ Västmanlands, Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län hafva däremot tillstyrkt både skjuts- eller resekostnadsersättning

och dagtraktamente. Enligt hvad till stöd härför framhållits,

skulle nämligen enbart reseersättning icke förslå till täckande af nämndemännens

verkliga kostnader. Vore de icke själfve hästägare, utan nödgades

för vägsyneresorna lega skjuts, finge de ej sällan betala högre

skjutslega än den vid gästgifveriskjutsen gällande, enär gästgifveriskjuts

ofta ej stode att få i närheten och de enskilde ogärna tillsläppte

sina hästar i det vid tiden för vägsynerna vanligen dåliga väglaget.

Ej sällan hade nämndemännen tillika direkta utgifter för kost och

härberge under vägsyneresorna. Endast i undantagsfall skulle de kunna

påräkna någon godtgörelse för tidsspillan, om ersättningen bestämdes

att omfatta äfven traktamente.

En tredje meningsgrupp föreslår bestämmande af en viss enhetlig

ersättning, beräknad till visst belopp antingen för dag eller efter våglängd

%

Åtskilliga af dem, som föreslagit ersättningens begränsning till

godtgörelse för skjutskostnaden, äfvensom de, som förordat en enhetlig

ersättning efter våglängden, hafva ansett, att i såväl det ena som det

andra fallet ersättningen borde få beräknas endast för synad väg. Utgifter

för färdandet från hemvistet till platsen för förrättningens början och

från platsen för förrättningens slut åter till hemvistet har nämligen

ansetts kunna motvägas genom användande af egna dragare, begagnande

af gemensam skjuts eller särskildt beting med de skjutsande. Tillika

påpekas lämpligheten och önskvärdheten af att på förhand kunna beräkna

ersättningens storlek.

Ersättningens bestämmande endast efter längden af synad väg

har emellertid å andra sidan från många håll ansetts olämpligt, såsom

ledande till ojämnhet och orättvisa. De nämndemän, som bodde mera

aflägset från det ställe, där de hade att infinna sig för att biträda vid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 91.

synen, blefve vid en sådan anordning sämre lottade än andra. Det

kunde ock inträffa, att nämndemän, som hade att biträda vid en restsyu

å kanske blott en väglott, belägen långt från deras hemvist, på detta

sätt ginge miste om så godt som hvarje ersättning för en lång syneresa.

För öfrigt kunde nämndemännen vid somliga vägsyner nödgas

resa icke blott mellan sin bostad och de ställen, där förrättningen

började och slutade, utan äfven mellan olika vägar, som vore så belägna,

att de icke kunde i en följd afsynas. I betraktande af sådana omständigheter

har påyrkats ersättning för hela den i och för synen

tillryggalagda våglängden.

Enligt ett af Eders Kungl. JVIaj:ts befallningshafvande i Jämtlands

län framställdt förslag borde godtgörelsen omfatta, förutom skjutsersättning,

äfven visst belopp per kilometer för kost och tidsspillan, och

borde detta belopp sättas högre för den synade vägen än för den i

öfrigt under färden tillryggalagda.

Skjutsersättningens och dagtraktamentets belopp föreslås i allmänhet

skola beräknas enligt hvad för femte klassen i resereglemente! gäller.

Kammarkollegium och statskontoret hafva i sitt yttrande till en

början lämnat en öfversikt af nu gällande bestämmelser angående

nämndemäns rätt till ersättning för deras bestyr i allmänhet.

Sådan ersättning tillkomme nämndemännen:

l:o) för tingstjänstgöringen.

Hit vore att hänföra de s. k. tingsgästningspenningarna.

Genom nådiga förordningen angående underhåll för tingsrätterna

och tingsgästningspenningarnas fördelande den 6 juli 1720 stadgades,

bland annat, att till underhåll för tingsrätterna häradshöfdingen borde

njuta hälften af tingsgästningspenningarna och nämnden andra hälften;

»dock att såväl häradshöfdingen som nämnden på extra ordinarie

kronoförrättningar sig själfva underhålla». Tingsgästningspenningarna,

hvilka ursprungligen varit inbegripna under lagmans- och häradshöfdingeräntan,

hade efter dennas upphörande jämlikt nådiga kungörelsen

den 11 mars 1841 och nådiga brefvet den 17 februari 1845

närmare reglerats och utginge numera — sedan häradsliöfdingarnes

andel i sammanhang med ny lönereglering för dem indragits — till

nämnden med sammanlagdt 18,211 kronor 67 öre för hela riket, hvilken

summa fördelade sig på de olika nämnderna med mycket växlande

belopp, utgörande högst 224 kronor (Leksands tingslag) och lägst 1

krona 13 öre (Sårna och Idre tingslag).

Kammarkollegii

och

statskontoret»

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

Jämlikt 32 kap. 3 § rättegångsbalken behölle nämnden en tredjedel

af häradets lott i sakören. Dessa saköresmedel torde numera vara högst

obetydliga. Något ehuru föga mer afsevärd vore den godtgörelse,

som till nämnderna utginge af det å riksstaten uppförda anslag till

ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem

genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar. Denna

ersättning utgjorde för samtliga nämnderna inom hela riket enligt

1907 års stater tillhopa 7,181 kronor 32 öre; och varierade beloppen

för de olika nämnderna mellan högst 273 kronor (Umeå tingslags

nämnd) och lägst 2 kronor (Siende härads och Jockmocks tingslags

nämnder).

Genom nådiga kungörelsen den 17 september 1851 stadgades,

bland annat, att, då flera härad eller tingslag hade gemensam tingsstad

i brottmål, till nämndeman, som biträdde rätten vid sålunda tillåten

gemensam tingsstad, ersättning finge till det belopp, som för resor i

kronans angelägenheter enligt författningarna nämndemän tillkomme,

utgå af allmänna medel — förutom i visst annat fall — då gärningen,

hvarom rannsakades, blifvit begången inom annat härad eller tingslag

än det, till hvilket nämndemannen hörde, i hvilket fall ersättningen

beräknades efter vägen från hans bostad till den gemensamma tingsstaden.

Genom nådiga kungörelsen den 3 juni 1892 vore, med bibehållande

af den nämndemän sålunda tillagda rätt, tillika förordnadt,

att nämndeman skulle äga att för biträde vid brottmålsrannsakning,

som ägde rum å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima

ting, då gärningen, hvarom rannsakades, föröfvats inom det härad eller

tingslag, för hvilket nämndemannen blifvit vald, af allmänna medel

bekomma enligt resereglementet beräknad godtgörelse för resan till

och från tingsstaden, dock att dagtraktamente icke finge beräknas.

I öfrigt utginge icke af allmänna medel särskild ersättning till

nämndemän för tingstjänstgöringen.

2:6) för extra förrättningar.

Härom gällde nådiga kungörelsen den 30 december 1863. Enligt

denna författning (1 §) ägde nämndeman åtnjuta ersättning för biträde

vid åtskilliga uppräknade slag af förrättningar, hufvudsakligen syner

och besiktningar å boställen och andra kronans egendomar, äfvensom

å ryttare-, soldat- och båtsmanstorp; och skulle godtgörelsen för biträde

vid dessa förrättningar utgå med dagtraktamente och skjutsersättning

enligt hvad i gällande resereglemente bestämdes. Omförmälda ersättning

skulle, efter ty författningen tillika angåfve, utgöras, för vissa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No

slags förrättningar af statsmedel, för andra af publik kassa eller fond,

verk eller inrättning eller slutligen af enskilde.

Däremot vore från förrättningar, för livilka ersättning åtnjötes,

vägsyner uttryckligen (2 §) på det sätt undantagna, att af allmänna

medel icke utginge särskild ersättning till nämndemän för sådana syner.

I åberopade reglementet hänfördes nämndeman till femte klassen.

Utöfver de nämndemännen sålunda tillkommande ersättningsförmåner

både nämndemännen genom äldre författningar haft sig tillförsäkrade

vissa friheter, nämligen från kronobrefbäring, krono- och

hållskjuts samt inkvartering. Sedan kronobrefbäringen upphört och

de äldre stadgandena om nämndemännens befrielse från skjutsning

genom nådiga kungörelsen den 31 maj 1878 förklarats skola upphöra

att vara gällande vid samma tid, då i öfverensstämmelse med föreskrifterna

i stadgan angående skjutsväsendet anordnade skjutsentreprenader

inom vederbörande län komme till stånd, återstode af omförmälda

friheter endast den för inkvartering, hvilken syntes vara af mycket

ringa betydelse.

I detta sammanhang ville ämbetsverken omnämna, att nämndemännen

på vissa orter af menigheterna fått sig anslagen särskild godtgörelse,

vare sig för bestyret i allmänhet eller just för vägsynerna.

I afseende å de bestämmelser, som meddelats rörande nämndemäns

tjänstgöring vid vägsyner, samt beträffande bestyrets omfattning

hafva ämbetsverken erinrat, att enligt 25 kap. 15 § byggningabalken

vägsyn skulle hållas af »länsman och nämndemän eller nästa grannar».

I 1734 års landshöfdingeinstruktion, § 15, föreskrefves, att vid vägsyn

skulle närvara, jämte kronobetjänt, tvenne af nämnden, men i nu gällande

instruktion för landsköfdingarne af den 10 november 1855 saknades

dylik bestämmelse.

I nu gällande väglag af den 23 oktober 1891, § 35, vore såsom

ovillkorlig regel bestämdt, att vägsyn skulle hållas af länsman med

biträde af två nämndemän; och enligt paragrafen, sådan den lydde

genom lagen den 20 juni 1905, hade nämndemännen vid förrättningen

jämväl beslutanderätt. Enligt berörda lydelse innehölle paragrafen jämväl

den nya bestämmelse, att protokoll vid vägsyn skulle upptaga för hvarje

väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningbelopp, hvartill

kostnaden för deras afhjälpande uppskattades.

För så vidt vägsyn före den nya väglagens trädande i kraft lagligen

kunnat förrättas med biträde af endast en nämndeman, kunde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.

den nya lagen redan genom sin häremot stridande föreskrift sägas hafva

medfört en viss ökning i nämndemännens tjänstgöringsplikt, Jämväl

de åberopade nya bestämmelserna om vägsyneförrättningens organisation

och bestyr torde i sig föranleda därtill, att nämndemännens befattning

vid sådan förrättning måste te sig åtminstone i någon män mera maktpåliggande

och besvärlig.

Nya väglagens stadgande om två nämndemäns närvaro vid vägsyn

syntes också innebära, att nämndeman vore skyldig tjänstgöra vid vägsyn

äfven utom det distrikt, för hvilket lian blifvit, vald, åtminstone för

såvidt synen afsåge vägar inom distrikt, för hvilket icke funnes mer än

en nämndeman. För tjänstgöring vid vägsyn utom länsmansdistriktet

torde emellertid nämndemännen ej anlitas.

För närvarande funnes icke, ämbetsverken veterligen, någon allmän

bestämmelse i syfte att nämndemännen genom lämplig fördelning af

tjänstgöringen blefve i någorlunda lika mån därtill nyttjade, hånligt

5 § i instruktionen för länsmännen af den 10 november 1855 vore

länsman berättigad att påkalla medverkan af nämndemän vid allmänna

förrättningar, däruti sådana skulle deltaga; och det syntes ligga i länsmannens

eget skön att bestämma om nämndemännens indelning till

ifrågavarande tjänstgöring, så framt det icke, såsom flerstädes uppgåfves

vara fallet, öfverlätes åt nämndemännen själfva att sig emellan

härom öfverenskomma. I själfva verket syntes tjänstgöringsskyldighetens

fördelning ofta vara synnerligen ojämn.

Såvidt lydelsen af ofvan åberopade 35 § väglagen gåfve vid handen,

hade den däri anbefallda vägsynen till uppgift att, jämte undersökning

huruvida väg öfver hufvud taget vore i laggillt skick eller ej, för

sistnämnda fall bestämma, hvilka arbeten erfordrades för bristernas

afhjälpande och kostnaden därför. Men förutom denna, den egentliga

vägsynen, som blefve grundläggande för det vidare förfarandet mot

försumlig väghållare, förekomme i praktiken allmänt ett annat slags

vägsyn, hvarom väglagen ej hade att förmäla, nämligen den s. k. »restsynen»,

»återsynen», »efterbesiktningen», hvilken hade till ändamål endast

att konstatera, huruvida de vid själfva den egentliga synen anmärkta

bristerna blifvit afhjälpta eller ej. Äfven vid denna eftersyn, som alltså

företoges uteslutande i bevisningssyfte, under det den föregående synen

kunde sägas tillika innebära ett slags domhandling, torde nämndemännens

biträde åtminstone i ganska stor utsträckning tagas i anspråk.

Ämbetsverken hafva i ärendet vidare anfört hufvudsakligen följande.

I likhet med det stora flertalet af de i ärendet hörda vederbörande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Avo 91.

ansåge ämbetsverken äfven för sin de! billigt och lämpligt, att någon

ersättning för biträdet vid vägsynerna komme nämndemännen till godo.

Att nämndemansuppdraget i hufvudsak vore och fortfarande måhända

borde vara oaflönadt, uteslöte icke att, äfven hvad anginge den ordinarie

tjänstgöringen — hvartill biträdet vid vägsynerna utan tvifvel vore att

hänföra — godtgörelse skäligen borde lämnas för de kostnader, vederbörande

genom denna tjänstgöring direkt eller indirekt åsamkades. Af

den härofvan lämnade utredningen torde jämväl framgå, att en sådan

princip beträffande nämndemännen redan af ålder erkänts, i det att

nämndemännen, utom ersättning för allehanda extra förrättningar, för

den ordinarie tingstjänstgöringen af gammalt jämte bötesandelar eller

vederlag därför åtnjöte en visserligen mycket ojämnt fördelad och efter

nutida förhållanden för sitt ändamål alltid otillräcklig, men dock till

betäckande af deras kostnader äfven för nämnda tjänstgöring från

början uttryckligen afsedd godtgörelse, nämligen de s. k. tingsgästningspenningarna.

Samma uppfattning hade gjort sig gällande i fråga om

en del andra funktionärer, hvilkas uppdrag vore att hänföra till kommunala

förtroendeposter, såsom landstingsmän, landstingsrevisorer, deputerade

till markegångstaxors upprättande, ledamöter i ägodelningsrätt,

skiftesgodemän o. s. v., oafsedt den mer eller mindre ordinarie beskaffenheten

af deras tjänstgöring och ehuru denna tjänstgöring utan tvifvel

i allmänhet vore mindre betungande än nämndemännens. Med allt fog

kunde jämväl påstås, att de senares biträde vid vägsynerna i senare

tid blifvit och för framtiden måste blifva vida mer tidskräfvande och

besvärligt än förut i anseende till den efter nya väglagens tillkomst

inträdda högst betydande ökningen i de allmänna vägarnas längd.

1 vederbörandes yttranden i ärendet framhölles från många orter,

att frånvaron af ersättning åt nämndemän vid vägsyner utgjorde en

väsentligt bidragande orsak till, att nämndemännen i stor utsträckning

gjorde bruk af sin rätt att efter två års tjänstgöring afgå från befattningen.

Betydelsen häraf borde enligt ämbetsverkens mening ej underskattas.

Otvifvelaktigt läge vikt icke blott därå, att dugliga krafter tillfördes

häradsnämnderna, utan jämväl därå, att kontinuiteten inom desamma

så långt som möjligt bevarades. Särskildt måste detta gälla i fråga

om vägsynerna, som på nämndemännens sakkunskap och erfarenhet

ställde störa kraf, allrahelst sedan genom lagen den 20 juni 1905 om

ändring i vissa delar af väglagen nämndemännens befogenhet såsom

biträden vid vägsynerna blifvit väsentligen utvidgad, så att de numera

vid dessa förrättningar ägde beslutanderätt jämte länsmannen. Om det

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

nu måste medgifvas, att nämndemännens tjänstgöringsvillkor, ekonomiskt

taget, icke vore ägnade att främja nämnda önskemål, syntes en ändring

i detta förhållande vara eftersträfvansvärd, och såsom ett icke oviktigt

led i denna sträfvan torde särskildt kunna tjäna beredandet af ersättning

åt nämndemännen just för vägsynerna.

Längre än till godtgörelse för nämndemännens verkliga kostnader

för dessa förrättningar torde man emellertid icke böra gå, så framt

principen om nämndemansbefattningen såsom ett oaflönadt förtroendebestyr

skulle upprätthållas; men å andra sidan vore en sålunda afvägd

ersättning, såsom ofvan framhållits, icke heller stridande mot nämnda

princip.

Fasthölles nu angifna grundsats för ersättningens bestämmande,

syntes däraf först och främst blifva en följd, att ersättningen borde

utgå oberoende af, huruvida tjänstgöringen ägde rum inom eller utom

det distrikt, för hvilket nämndemannen blifvit vald. Uppenbart vore

nämligen, att de med tjänstgöringen vid vägsynerna för nämndemännen

förenade kostnader kunde hänföra sig lika väl till synelärden

inom som utom deras valdistrikt. Och då det allmänna vägunderhållet

icke enligt författningarna vore en kommunal angelägenhet, syntes det

icke med fog kunna ifrågasättas, att vederbörande kommuner skulle,

vare sig frivilligt eller genom lagstiftningstvång, hålla nämndemännen

skadeslösa med afseende å kostnaden för tjänstgöringen inom valdistrikten.

Vid sådant förhållande torde — så framt man eljest ville en positiv

lösning af frågan — annan utväg nu icke stå öppen än att frånse all

åtskillnad mellan tjänstgöring af det ena och det andra slaget.

Härmed skulle ock vara nekande besvarad den af Riksdagen framkastade

frågan, huruvida, under förutsättning att det fortfarande skulle

anses oundgängligt, att två nämndemän samtidigt biträdde vid synen,

ersättningen borde utgå till mer än den ene af dem. En sådan anordning

kunde väl nämligen icke rimligtvis vara tänkbar på annat sätt,

än att ersättningen skulle tillkomma endast den af nämndemännen, som

för tillfället tjänstgjorde utom sitt valdistrikt. Hvad beträffade själfva

förutsättningen: två nämndemäns samtidiga biträde vid vägsynen, vore

den numera genom lagen den 20 juni 1905 fastslagen på ett sådant

sätt, att fråga om lämpligheten och behöfligheten af denna ordning för

närvarande måste anses utesluten.

Att återigen söka proportionera ersättningen efter längden åt

synad väg syntes jämväl, med den angifna utgångspunkten, oriktigt

och under alla förhållanden olämpligt, såsom ledande till ojämnhet och

orättvisa. Den därmed åsyftade förmån, att ersättningen skulle på för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

hand lätt kunna beräknas och kontrolleras, torde, om oek i och för sig

önskvärd, dock icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Det återstode då att tillse, huru i öfrigt ersättningen skäligen

borde beräknas för att sä nära som möjligt motsvara nämndemännens

verkliga kostnader för deras biträde vid ifrågavarande förrättningar,

bland de mångskiftande förslag, som härutinnan under ärendets behandling

framkommit, fäste sig ämbetsverken för sin del endast vid

dem, som afsåge, att ersättningen skulle utgå efter bestämmelserna för

femte klassen i gällande resereglemente eller, alternativt, endast med

skjutsersättning efter samma klass, utan beräkning alltså af dagtraktamente.

För ämbetsverken syntes det nämligen önskvärdt, att ersättningför

offentliga förrättningar så vidt möjligt utginge efter allmänt gällande,

likformiga grunder, och för öfrigt förelåge här icke något särskildt skäl,

hvarför nämndemännen — hvilkas godtgörelse för extra tingstjänstgöring

i brottmål och för de i nådiga kungörelsen den 30 december

1863 omförmälda extra förrättningar beräknades efter resereglemente^

med eller utan dagtraktamente — skulle i fråga om vägsynerna intaga

en särställning med afseende å ersättningens beräkning.

Något vanskligare ställde sig för ämbetsverken den frågan, huruvida

godtgörelsen skäligen borde omfatta både dagtraktamente och

skjutsersättning eller, på sätt Riksdagen ifrågasatt, borde inskränkas

till allenast skjutsersättning.

Där vägsynen för en och samme nämndeman droge flera dagar

å rad och synefärden ginge långt från nämndemannens hemvist, torde

förrättningen knappast kunna för honom aflöpa utan utgifter för kost

och husrum. Och för såvidt nämndemännen, såsom måhända oftast

vore fallet, vid syneresorna begagnade egen skjuts, torde man böra

erinra sig, att den stadgade skjutslega^ hvarefter ersättning finge

tagas, långt ifrån motsvarade skjutsens verkliga värde och följaktligen

icke torde uppväga den förlust, vederbörande åsamkades genom att icke

under tiden kunna för andra ändamål använda sina vid vägsynen begagnade

dragare. Ur dessa synpunkter skulle fog icke saknas för att

låta ersättningen omfatta äfven dagtraktamente. A andra sidan hade

emellertid ämbetsverken, med stöd af hvad de i ärendet från orterna

inkomna yttrandena härom innehölle, trott sig kunna antaga såsom

regel, att nämndemännen i och för vägsynerna, därvid de plägade medföra

egen kost och sällan behöfde öfvernatta borta från hemmet, sålunda

icke hade några extra utgifter för kosthåll och härberge. Mot det nyss

anmärkta förhållandet i afseende å skjutsersättningen torde ock kunna

ställas dels den uppgifna omständigheten, att de två nämndemännen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

vid vägsynen i stor utsträckning kunde färdas tillsammans efter en

häst, dels ock att vägsynerna hölles å sådana årstider, då dragarnas

användande för landtbrukskörslor torde vara i mindre mån angeläget.

I betraktande häraf skulle enbart skjutsersättningen, i allmänhet sedt,

kunna antagas bereda nämndemännen någorlunda tillräckligt vederlag

för dem genom vägsynerna åbragta kostnader. Genom en så beskaffad

anordning skulle ock förhållandet bringas i bättre öfverensstämmelse

med de grunder, som gällde i fråga om nämndemäns rätt till godtgörelse

för tingstjänstgöring i vissa fall i brottmål, hvilken tjänstgöring

likasom den nu ifrågavarande närmast sammanhängde med deras

öfriga ordinarie bestyr. Skulle för vägsynerna få beräknas jämväl

dagtraktamente, torde följdriktigheten bjuda, att samma förmån tillerkändes

nämndemännen i fråga om nyssnämnda tingstjänstgöring,

hvilket icke blifvit ifrågasatt. Slutligen och för den händelse nu afsedda

ersättning skulle komma att drabba vägkassorna, syntes det vara angeläget

tillse, att icke deras utgifter däraf blefve alltför betungande.

Vid öfvervägande af sålunda förekommande omständigheter hade

ämbetsverken trott sig böra föreslå ersättningens inskränkande till godtgörelse

för skjuts jämte åkdonslega enligt hvad resereglementet i afseende

å femte klassen därom bestämde.

Den ersättning till nämndemän för biträde vid vägsyner, ämbetsverken

sålunda ansett sig böra föreslå, afsåge den egentliga vägsynen,

sådan den i 35 § väglagen funnes föreskrifven, men icke den efterföljande

s. k. restsynen. Någon s. k. restsyn funnes nämligen icke i

lag påbjuden, och då länsmannen enligt gällande länsmansinstruktion

ägde påkalla nämndemäns medverkan endast vid de förrättningar, »däruti

sådana skola deltaga», torde nämndemännen icke ens hafva skyldighet

att biträda vid restsynerna. Den bevisning, hvars åstadkommande med

sådan förrättning i hvarje fall afsåges, torde länsmannen alltså hafva

att vid behof annorledes förskaffa sig, i hvilket afseende han jämväl

ägde anlita fjärdingsmännen, som enligt instruktionen den 29 september

1899 vore pliktiga att »biträda honom vid nödiga åtgärder» just i fråga

om tillsyn å väghållningen.

Det af Riksdagen framställda spörsmål, huruvida ifrågavarande ersättning

borde gäldas helt eller delvis af statsmedel, hade varit föremål för åtskillig

meningsskiljaktighet, hvarvid jämväl såsom ett tredje alternativ föreslagits,

att ersättningen i dess helhet skulle lämnas ur vederbörande vägkassor.

Att några anspråk i detta hänseende icke borde ställas på kommu
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

norna, hade ämbetsverken redan i det föregående uttalat, och frågan borde

sålunda enligt ämbetsverkens mening begränsas till de två parterna:

staten och vägkassorna. Inga afgörande skid syntes dock kunna åberopas

för att pålägga någondera parten ensam hela kostnaden, utan

torde densamma följaktligen böra efter lämplig grund dem emellan fördelas.

Då kontrollen öfver vägunderhållet viil i främsta rummet finge

anses vara till gagn för det lokala trafikintresset eller med andra ord

för de väghållningsskyldiga själfva i deras egenskap af trafikanter och

staten redan nu utan kostnad för de väghållningsskyldiga tillhandahölle

en del af vägsyneapparaten genom den funktion, länsmännen därvid

hade att utöfva, vore det måhända riktigast att låta väghållningsdistrikten

genom sina vägkassor vidkännas den drygare parten af ifrågavarande

ersiittning. A andra sidan’ syntes — förutom det att den allmänna

samfärdselns underlättande ju ändock tillika vore ett statsintresse — den

störa olikheten i väghållningsbördans tyngd mellan de olika distrikten

tala för eu utjämning så långt öfverhufvud vöre rimligt af den utgift,

som för ersättningens gäldande kräfdes. För sin del hade ämbetsverken

trott sig kunna hemställa, huruvida ej de stridiga meningarna skulle

kunna skäligen samman]ämkas sålunda, att den inom hvarje distrikt

för ändamålet erforderliga kostnad skulle betalas till hälften af distriktets

yägkassa och till andra hälften af statsverket. Synnerligen betungande

torde ingendera partens utgift vid en sådan anordning behöfva blifva.

Enligt af ämbetsverken gjord beräkning skulle utgiften för hela riket

komma att uppgå till omkring 40,000 kronor. Häraf skulle då på

statens andel komma 20,000 kronor och på vägkassorna likaledes 20,000

kronor, motsvarande i medeltal för hvarje af de 368 distriktens vägkassor

omkring 60 kronor.

Såsom i det föregående blifvit nämndi, saknades för närvarande

hvarje bestämmelse om fördelning mellan nämndemännen inbördes af

tjänstgöringen vid vägsynerna. Då emellertid en sådan fördelning, för

den händelse ersättning för nämnda tjänstgöring skulle komma att utgå,

skulle i afsevärd mån inverka på totalbeloppet af denna ersättning,

jämte det å andra sidan nämndemännens kraf på en skälig utjämning

af besväret dem emellan syntes böra tillgodoses, torde det vara lämpligt

att någon bestämd ordning i detta afseende infördes.

På grund af hvad sålunda anförts hafva ämbetsverken, bland annat,

hemställt om framläggande för Riksdagen af förslag till lag om ersättning

åt nämndemän för biträde vid vägsyner, byggdt på af ämbetsverken

angifna grunder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda

■ritning ar

inom ämbeteverken.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 91.

Föredraganden, en ledamot af kammarkollegium, förklarade sig

icke kunna biträda ämbetsverkens förslag, i hvad det afsåge, att

ersättning till nämndemän icke skulle utgå för de s. k. restsynerna,

och anförde till stöd härför följande.

Visserligen vore sådan syn icke i lag påbjuden, men det läge

dock i sakens natur, att en dylik i någon form måste äga rum till

åstadkommande af bevisning, huruvida de vid den egentliga vägsynen

anmärkta brister i vägunderhållet blifvit behörigen afhjälpta, enär länsmannen

ju endast i fall af bevislig försummelse härutinnan kunde vedervåga

eller vara skyldig att mot tredskande väghållare vidtaga behörig

åtgärd för bristens botande genom lega på väghållarens bekostnad. Af

sådan anledning hade ock restsynen allmänneligen uppfattats såsom ett

med den egentliga vägsynen nödvändigt sammanhörande moment, hvadan

jämväl nämndemännens närvaro därvid i allmänhet utan protest tagits

i anspråk. Ville man nu emellertid tillerkänna nämndemännen ersättning

endast för den egentliga vägsynen, utan att på samma gång lagfästa

såsom en skyldighet för dem att utan ersättning tjänstgöra vid

restsynen — och någon sådan skyldighet vore icke i förslaget ifrågasatt —

skulle följden utan tvifvel blifva, att nämndemännen skulle komma att

vägra sin medverkan till restsynens hållande. För att verkan af den

föregående vägsynen då icke skulle blifva så godt som illusorisk, skulle

man i det allmännas intresse nödgas anlita någon annan efterbesiktning,

för hvars anordnande borde vara genom lagbestämmelser sörj dt,

enär det eljest kunde blifva vanskligt eller till och med omöjligt för

länsmannen att i hvarje särskildt fall på annat sätt åstadkomma den

behöfliga bevisningen. Den möjlighet, som redan nu stode honom till

buds, nämligen att härvid anlita vederbörande fjärdingsman, vore icke

till fyllest, då för full bevisning erfordrades två personers vittnesbörd,

hvadan ännu en besiktningsman måste tillkallas. Och en sådan st ode

icke alltid att erhålla — helst då det gällde väglotter på långt afstånd

från bebyggda orter — så framt icke tvång till tjänstgöring vid besiktningen

på något sätt infördes. I hvarje fall skulle det icke kunna

ifrågasättas, att denne besiktningsman skulle fullgöra uppdraget utan

ersättning, och denna måste väl då gäldas af det allmänna. Detta senare

vore väl nämligen uppenbart åtminstone för det oftast inträffande fallet,

att de påsynta bristerna vid efterbesiktningen funnes behörigen fullgjorda;

och för det motsatta fallet syntes det, med afseende å lydelsen

af 35 § väglagen i motsvarande del, mer än tvifvelaktigt, huruvida den

tredskande väghållaren skulle kunna i åtalsväg dömas skyldig att gälda

nämnda ersättning. Om sålunda, såsom det ville synas, det allmänna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o .*>/.

ändock skulle få vidkännas kostnad för eu i annan form än den nu

örliga anordnad restsyn, kunde denna kostnad visserligen aflöpa billigare;

därigenom att, på sätt nyss blifvit antydt, endast den ene besiktningsmannen

boliöfdo godtgöras. Men denna vinst motvägdes enligt föredragandens

tanke mer än väl genom den större fördelen däraf, att restsynen

verkställdes genom två nämndemän, hvilka dels genom sin i allmänhet

större erfarenhet i sådana frågor och dels särskildt till följd af sin tjänstgöring

vid den föregående vägsynen på samma väglott allra bäst och

säkrast borde kunna bedöma, huruvida brist i vägunderhållet kvarstode

eller ep Både allmän och enskild rätt syntes fördenskull bäst tillgodoses,

om den nu^faktiskt gällande ordningen för restsynerna bibehölles,

och då detta önskemål enklast vunnes genom att åt nämndemännen

inrymma rätt till ersättning äfven för sådana syner, ansåge föredraganden

ämbetsverken hafva bort föreslå bestämmelse i detta syfte.

En ledamot i statskontoret förklarade sig beträffande frågan om,

hvem som skulle gälda nämndemännens ersättning, instämma med de

tio Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ansett denna böra utgå

ur vederbörande vägkassor, samt anförde till stöd härför följande.

Kostnaden för ifrågavarande ändamål, i ämbetsverkens utlåtande

beräknad till 40,000 kronor om året för hela riket, motsvarande något

öfver 100 kronor för hvarje väghållningsdistrikt, syntes icke böra blifva

för vägkassorna synnerligen betungande. Skulle det emellertid visa sig

att, såsom å vissa håll befarats, denna kostnad komme att i någon afsevärd

mån öka den yppade ojämnheten i vägliållningsbördan mellan

olika distrikt, torde hänsyn härtill kunna tagas vid fördelningen af det

å nionde huivudtiteln uppförda anslaget till understöd åt synnerligen

betungade väghållningsdistrikt. Förutom de i handlingarna omförmälda

skäl för hela ifrågavarande kostnads läggande å vägkassorna torde äfven

kunna framhållas, att man därigenom skulle undvika den omgång i

fråga om medlens utbetalning och redovisning, som måste uppkomma,

i händelse kostnaden skulle fördelas mellan vägkassan och statsverket,

särskildt i de fall då vid räkningarnas granskning hos Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anmärkning förekomme mot de af vägkassan redan

likviderade räkningarna.

En annan ledamot i statskontoret anförde:

I fråga om de s. k. restsynerna delade han fullkomligt föredragandens

mening därom, att »efterbesiktning» vore en nödvändig konsekvens

af själfva vägsynen och att nämndeman borde hafva enahanda

rätt till ersättning för biträde vid refterbesiktning» som för deltagande

i vägsyn, men måste ställa sig tveksam, huruvida det gånge an att till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departements•

chefens

yttrande.

24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 91.

styrka bestämmelse om rätt till ersättning för biträde vid ett slags

förrättningar, om hvilka hvarken lag eller författning hade ett ord att

säga. Riktigast syntes därför vara att legalisera »efterbesiktningen»

såsom en länk i vägsynen. Rättigheten till ersättning skulle då falla

af sig själf. I betraktande af det stora anslag, staten numera lämnade

till det allmänna vägunderhållet, syntes det vara af mindre betydelse,

om staten eller vederbörande vägkassa skulle få vidkännas den ersättning

till nämndemän för biträde vid vägsyner, hvarom här vore fråga,

men det förefölle uppenbart att, huru saken än i detta hänseende ordnades,

någon fördelning af denna utgift mellan stat och vägkassa icke borde

stadgas. Till stöd för denna uppfattning åberopades de olägenheter af

en sådan fördelning, hvilka blifvit af förutnämnde ledamot af statskontoret

antydda.

Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår, har mot förslaget

att tillerkänna nämndemän ersättning för deras bestyr med vägsynen

ur principiell synpunkt anmärkts, att nämndemansbefattningen vore att

betrakta såsom eu förtroendesyssla, hvaraf man ansett följa, att ersättning

för biträde vid ifrågavarande förrättningar icke borde tillerkännas

nämndeman. Visserligen är äfven jag af den åsikten, att man icke

bör lämna ur sikte den sålunda framhållna synpunkten.- Däraf följer

emellertid icke, att samhället bör utan ersättning pålägga nämndemännen

skyldigheter, som för dem medföra mer eller mindre kännbara

ekonomiska uppoffringar. I denna min uppfattning styrkes jag äfven

af den omständigheten, att det torde från början hafva varit meningen,

att nämndemännen genom tingsgästningspenningar, bötesandelar och

befrielse från vissa onera skulle hållas skadeslösa för af uppdraget föranledda

kostnader, ehuru förändrade tidsförhållanden medfört, att i verkligheten

den ersättning, som det sålunda varit afsikten att bereda dem,

blifvit allt mer otillräcklig. Att undanröja detta missförhållande synes

mig vara af vikt jämväl ur den synpunkten, att det är synnerligen angeläget

för det allmänna, att alltid lämpliga personer finnas, som äro villiga

att åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Härtill kommer ock, att synerna

å de allmänna vägarna med vägkommunikationernas fortgående utveckling

blifvit ett alltmer kräfvande och omfattande bestyr. Därom bära i

ärendet gjorda uttalanden från skilda orter inom landet så godt som

enhälligt vittnesbörd. Särskildt bör i detta afseende uppmärksammas,

att i de vägdelningar, som i enlighet med 1891 års väglag numera genomförts

i de flesta delar af landet, intagits ett betydande antal vägar,

hvilka förut varit enskilda by- eller utfartsvägar. Genom 1891 års

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o Öl.

väglag- har därjämte så till vida åstadkommits en ökning af bestyrets

omfattning, att däld uttryckligen stadgats, att vid vägsyn, hvilken förut

flerstädes förrättats af länsman med endast eu nämndeman, skola biträda

två nämndemän.

På dessa af mig nu anförda grunder anser jag mig böra biträda

den af ämbetsverken gjorda hemställan, att ersättning måtte tillerkännas

nämndemän för biträde vid vägsyner.

Med den af mig uttalade uppfattningen, att nämndemännen såvidt

möjligt böra besparas kostnader till följd af nämndemansuppdraget, torde

bäst öfverensstämma, att ifrågavarande godtgörelse bestämdes att utgå

med såväl rese- som traktamentsersättning. Då emellertid nämndeman

för förrättning, som afses i kungörelsen den 3 juni 1892 angående utsträckning

af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid rannsakningar

i brottmål, äger uppbära allenast reseersättning, samt den i berörda

kungörelse afhandlade tjänstgöring så till vida är nära jämförbar

med tjänstgöringen vid vägsyner, som båda torde vara hänförliga till de

med nämndemansbefattningen förenade ordinarie bestyr, har jag ansett

äfven ersättningen för tjänstgöring vid vägsyner böra utgå allenast i

form af resekostnadsersättning.

I anslutning till min nyss angifna allmänna uppfattning biträder

jag ämbetsverkens förslag, att resekostnadsersättningen bör utgå oberoende

af, huruvida tjänstgöringen äger ruin inom eller utom det distrikt, för

hvilket nämndemannen blifvit vald, samt beräknas för den i och för

synen tillryggalagda vägsträckan i dess helhet och ej blott för synad väg.

Resekostnadsersättningen synes böra utgå i enlighet med bestämmelserna

i gällande resereglemente.

I sammanhang härmed anhåller jag få till pröfning upptaga den

af ämbetsverken berörda frågan om den efterbesiktning eller s. k. restsyn,

som enligt gällande praxis verkställes efter den egentliga vägsynen.

Några bestämmelser om denna syn, hvars uppgift är att tillse, huruvida

de vid vägsynen anmärkta brister blifvit behörigen af hjälpta, finnas för

närvarande icke i lag eller författning meddelade. Följden häraf har

blifvit, att på skilda orter olika tillvägagångssätt därvid tillämpats.

Enligt min mening är emellertid efterbesiktningen af den vikt med hänsyn

till åstadkommande af en effektiv kontroll öfver vägunderhållet, att

den bör vederbörligen lagfästas. Det synes mig därvid af skäl, som

föredraganden inför ämbetsverken i sin afvikande mening gjort gällande,

att ändamålet med efterbesiktningen säkrast vinnes genom föreskrift, att

den skall verkställas på samma sätt som den egentliga synen, d. v. s.

af länsman med biträde af två nämndemän. Häraf följer då ock, att

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 68 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

enahanda ersättning-, som tillerkännes nämndemännen vid den egentliga

synen, bör komma dem till godo äfven vid efterbesiktningen.

Beträffande spörsmålet, huruvida ifrågavarande ersättning bör gäldas

helt eller delvis af statsmedel eller i sin helhet utgå af vägkassorna,

har jag biträdt ämbetsverkens härutinnan uttalade mening, att den inom

hvarje väghållningsdistrikt för ändamålet erforderliga kostnad lämpligen

bör bestridas till hälften af distriktets vägkassa och till andra hälften

af statsverket. Äfven om å ena sidan kan sägas, att tillsynen öfver

vägunderhållets fullgörande i främsta rummet är att anse såsom en

distriktens egen angelägenhet och att ur denna synpunkt här ifrågavarande

kostnad bör drabba vägkassorna, måste dock å andra sidan fasthålla,

att staten äger ett stort intresse af, att landets vägkommunikationer

behörigen vidmakthållas; och det föreställningssätt torde alltmer

vinna insteg, som i vägväsendets befrämjande ser ett viktigt statsändamål.

En annan i detta hänseende beaktansvärd omständighet är,

att den betydande ojämnhet i väghållningsbördans fördelning, som redan

nu förefinnes mellan de särskilda väghållningsdistrikten, genom vägkassornas

betungande med hela ifrågavarande utgift otvifvelaktigt skulle

på många håll ytterligare ökas. Staten deltar ju för öfrigt redan nu med

vägkassorna i utgifter för vägväsendet, såsom med halfva kostnaden för

vägdelning, då sådan enligt 1891 års väglag äger rum första gången,

och med viss andel (3/20) af uppskattade kostnaden för underhållet af

allmän väg, bro eller färja.

De bestämmelser i förevarande syfte, som jag i öfverensstämmelse

med hvad sålunda anförts anser böra åvägabringas, synas mig lämpligen

kunna inrymmas i 35 § af nu gällande väglag. Därvid torde det nu i

nämnda paragraf förekommande stadgandet, att vid den egentliga vägsynen

skall i protokollet antecknas det penningbelopp, hvartill kostnaden

för vid synen befunna bristers afhjälpande uppskattas, kunna utgå, då

det lärer vara mera öfverensstämmande med sakens natur, att denna

uppskattning äger rum vid efterbesiktningen. Däremot torde det vara

lämpligt, att till ledning för vederbörande väghållare och vid efterbesiktningen

i protokollet öfver vägsynen angifves, huru synemän nen tänkt

sig, att befunna brister borde af hjälpas, och att underrättelse jämväl i

detta hänseende lämnas de väghållningsskyldiga.

Genomförandet af erforderliga ändringar i 35 § väglagen krafvelnaturligen

ock, att bestämmelsen i 2 § af kungörelsen den 30 december

1863 därom, att särskild ersättning till nämndemän för vägsyner icke

utgår af allmänna medel, samtidigt blifver upphäfd. Detta torde emellertid

böra ske i särskild administrativ författning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91.

För beredande af medel till gäldande af statens andel uti ifrågavarande

ersättning bär jag för afsikt att hemställa om erforderlig höjning

i nionde hufvudtitélns anslag till rese- och traktamentspenningar;

oo]i torde jag framdeles fä underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning

frägan om sättet och ordningen för ersättningens utbetalande till vederbörande,

liksom jag ock är betänkt på att, i anslutning till hvad ämbetsverken

hemställt, föreslå Eders Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för

åstadkommande af eu ändamålsenlig fördelning af nämndemännens tjänstgöring

vid vägsyner. Beträffande ersättningens utbetalande har jag

tänkt mig en sådan anordning, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skulle äga att till vederbörande nämndemän utbetala dem tillkommande

ersättningsbelopp, hvaraf den del, som skulle utgå af ofvannämnda

statsanslag, skulle utanordnas från detta anslag och återstoden

utbetalas såsom förskott, hvarför ersättning uttages hos vägstyrelsen.

Med hänsyn till fördelningen af nämndemännens tjänstgöring vid vägsyner

synes mig åt vederbörande kronofogde eller annan lämplig person

böra uppdragas att för hvarje väghållningsdistrikt årligen i god tid före

vägsynernas hållande bestämma denna fördelning; och torde vid fördelningens

uppgörande böra iakttagas, att till tjänstgöring vid syn å viss

väg företrädesvis indelas närmast boende nämndemän. Stadgande^ beträffande

såväl ersättningens utbetalande som fördelningen af tjänstgöringen

lära emellertid böra intagas icke i väglagen, utan i särskild

administrativ författning.

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med de af

honom angifna grunder inom departementet utarbetadt förslag till lag

om ändrad lydelse åt 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet af den lydelse, bilaga A till detta

protokoll utvisar, samt hemställde, att högsta domstolens yttrande öfver

detta förslag måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,

inhämtas genom iitdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

nådigt bifall.

Ur protokollet

Hugo Elliot.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:t» Nid. Proposition N:o 91.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande

ändrade lydelse:

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å

tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,

och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på

hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje

dag kommer att besiktigas.''

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

viiglott befnnna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för

deras afhjkipande, som synemännen finna lämpligast.

Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna

för deras afhjkipande meddelas de våghål hd ngsskyldiga genom kungörelse,

som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens

slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst

förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,

som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen

därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,

i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger

vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande

väghållare eller vägfogde att inom viss af synemännen föreskrifven

lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade,

vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd

därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.

Sedan den af synemännen bestämda tid utgått, hålles af länsmannen

med samma antal nämndemän som ofvan sagts efterbesiktning för utrönande,

huruvida de anmärkta bristerna blifvit botade. Finnes därvid

brist kvarstå, skall kostnaden för dess af hjälpande uppskattas och i

protokollet antecknas.

Kan ej för kostnad, som sålunda beräknats, lega af länsmannen

under hand åstadkommas, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion,

som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar

förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge

han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

Stanna vid vägsyn eller efterbesiktning förrättningsmännen i olika

meningar, gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,

gälle länsmannens.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall

för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock

att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen

bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af

statsmedel.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,

där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas

att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som ofvan är nämndt.

Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjkipande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ii Nåd. Proposition N:o 91.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare

eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning af kostnadsräkningen,

godkänner.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.

31

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Mag ds

högsta domstol tisdagen den 18 februari 1908.

Första rummet.

Närvarande:

Jnstitieråden: Carlson,

Bohman,

Silfverstolpe,

Petrén,

Skarstedt.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 4 februari 1908 handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade, vid detta protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse

al 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälda

ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken högsta domstolens öfrigci ledamöter

förenade sig, anförde:

»Det remitterade förslaget innefattar, bland annat, stadgande därom

att etter utgången af den tid, som utsatts för botande af vid vägsyn

anmärkta brister, efterbesiktning skall äga rum för utrönande huruvida

bristerna botats, samt att denna förrättning skall hållas i samma ordning

som själfva vägsynen. Om den sålunda föreslagna anordningen skall

genomföras, synes emellertid däraf följa, att 80 § i förevarande lag —

hvithet lagrum innehåller, bland annat, bestämmelser angående åtgärder

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 91.

för vinnande af rättelse i beslut vid vägsyn — bör undergå sådan ändring,

att den kommer att upptaga dylika bestämmelser jämväl i fråga

om beslut vid efterbesiktning. Till stöd för de nu gällande, på föranledande

af 1905 års Riksdag tillkomna föreskrifterna angående besvär

öfver beslut vid vägsyn anförde Riksdagen, bland annat, att väghållares

rätt till klagan måste anses öfverensstämmande med den allmänt vedertagna

grundsatsen att det ej bör vara part förmenadt att söka ändring

i myndighets beslut, samt att mål af ifrågavarande beskaffenhet borde

handläggas i administrativ väg. Hvad sålunda anförts i fråga om vägsyn

får anses äga tillämpning äfven å beslut, hvarigenom vid efterbesiktning

väghållare förklaras icke hafva ställt sig till efterrättelse

honom meddeladt föreläggande att bota brist. Vidare bör, för den händelse

att vid efterbesiktning beslut fattas i strid mot länsmannens mening,

rättighet att underställa beslutet Konungens befallningshafvandes

pröfning tillkomma länsmannen af samma grund, som åberopats för det

år 1905 införda stadgandet om dylik rätt i fråga om beslut vid vägsyn,

eller att därigenom betänkligheterna mot den samtidigt tillkomna utvidgningen

af nämndemännens befogenhet vid vägsyn komme att

undanröjas.

Därest hvad jag sålunda förordat i fråga om väghållares rätt till

klagan vinner afseende, torde besvärstiden lämpligen böra räknas från

dagen för efterbesiktningen. För tryggande af väghållarens rätt härutinnan

synes det tillräckligt att i 35 § intages föreskrift att den i fjärde

stycket af samma § omförmälda kungörelsen jämväl skall innehålla uppgift

angående tiden för efterbesiktningen. I sammanhang med denna

omarbetning synes emellertid berörda § tillika böra undergå jämkning

i syfte att väghållare icke skall vara skyldig att hafva påsynad brist

botad tidigare än då efterbesiktningen hålles, samt att i stället denna

icke må utsättas att äga rum förr än åtta dagar från kungörelsens uppläsande.

I öfrigt lämnar jag förslaget utan annan anmärkning än att, för undvikande

af möjligt missförstånd, i femte stycket af 35 § synes böra uttryckligen

föreskrifvas, att äfven vid efterbesiktningen skall föras protokoll.»

Ur protokollet :

Lennart Berglöf.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj ts Nåd. Proposition N:o 91.

33

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Carlson,

Claeson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred Petersson

högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden

den 31 december 1907 inhämtade utlåtande öfver det vid samma protokoll

fogade förslag till lag om ändrad tydelse af 35 § i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Föredragande departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll

samt anförde därefter:

Ehuru mellan vägsjmen och den därpå följande efterbesiktningen ''

föreligger en bestämd skillnad så till vida, att vid den förra beslutas

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 68 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 91-

vissa åläggande]! för väghållningsskyldiga, som försummat dem åliggande

vägunderhåll, under det att efterbesiktnmgen närmast afser upptagande

af Viss för verkställigheten mot tredskande eller försumliga väghållare

erforderlig bevisning, bär jag ansett mig ej böra motsätta mig de af

högsta domstolen enhälligt'' påyrkade ändringarna i 80 §. Jag har

alltså låtit inom departementet utarbeta förslag till ändring jämväl af

sistnämnda lagrum, därvid i detsamma införts bestämmelser dels om rätt

för väghållare att föra talan emot beslut vid efterbesiktning, hvarigenom

an förklarats icke hafva ställt sig till efterrättelse honom meddeladt

föreläggande att bota brist, och dels rörande befogenhet för länsmannen

att underställa Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beslut

vid sådan förrättning, hvilket fattats i strid mot länsmannens mening.

I och med införandet af förenämnda rätt till klagan öfver beslut

vid efterbesiktnmgen måste emellertid äfven den frågan själffatlet lösas,

hvad verkan sådan klagan skall hafva på den vidare tillämpningen al

åläggandet vid vägsynen. Jag har ansett denna lösning böra gå i den

riktningen, att, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande gäller i

fråga om klagan öfver åläggande vid vägsyn, i regel klagan öfver beslut

vid efterbesiktning ej må hindra de i 35 § omförmälda verkställighetsåtgärder,

men att böter enligt 77 § ej böra få ådömas, förr än genom

slutligt beslut blifver afgjordt, om och i hvad mån väghållaren skall

anses hafva brustit i botandet af påsynta brister. Äfven dessa synpunkter

hafva iakttagits vid omarbetningen af 80 §.

I samband med de sålunda vidtagna ändringarna i 80 § väglagen

bär i det af högsta domstolen angifna syfte en jämkning i den föreslagna

lydelsen af 35 § väglagen ägt rum, hvilken jämkning berör fjärde

och femte styckena af samma lagrum.

Föredraganden uppläste härefter det sålunda omarbetade förslaget

och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle nådig proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga litt. . . . vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ur protokollet:

Abr. Unger.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SLU 1908:11 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11 s. 1 i texten