Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord, samt till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning i inmutning sr ätten är stadgadt

1909-03-19 · 75 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 74 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:119, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord, samt till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning i inmutning sr ätten är stadgadt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

1

N:o 119.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och

65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser

angående grufdrift å viss kronojord, samt till lag angående

fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april

1907 om inskränkning i inmutning sr ätten är stadgadt;

gifven Stockholms slott den 19 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§

grufvestadgan;

2) lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord;

och

3) lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april

1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. (N:o 119.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse åt I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill anmäler,

äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,

kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,

antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,

må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör

föremål för inmutning.

3 §•

1 mom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som

innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

o

2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,

eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd

af såväl'' ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som

den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga

byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på mindre

afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upplåten

för allmän trafik.

3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

Har kronan å jord af den beskaffenhet, att enligt 3 § 1 mom. inmutning

ej därå må ske, upplåtit rätt till undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet, som i 1 § sägs, eller apatit eller magnesit,

och öfvergår jorden i enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes den

under ständig besittningsrätt, vare inmutning å det område, upplåtelsen

gäller, förbjuden, så länge den upplåtna rätten äger bestånd.

8 §.

Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslutande

rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,

bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som

äfven andra inmutningsbara mineral.

Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt äger

tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området

eller utmålet äfven af honom brytas, i den mån sådant är erforderligt

för grufarbelets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordägaren mot

erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhämtas,

om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio

dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan

kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinnehafvaren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,

gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skiljemän

anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera

halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och värde tiden för afhämtandet

räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen bestämdt.

10 §.

1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §

ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan

grufva förbjudet.

Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna

i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda

lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,

så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet

fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,

för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock

den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all

verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om

den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,

men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen tillkommit

eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå

arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga

tid an ställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan

äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke

skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;

och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke

gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som ägt

rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

17 §.

o

A sådan kronojord, hvarå inmutning må ske, skall kronoåbon

eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande

rätt till godo; ägande han ock, om han begagnar jordägareandelen, att

samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet

kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort

ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället företaga.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufägaren;

och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna

kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att

ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera

erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

44 §.

önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å sådan

kronojord, hvarå inmutning må ske, kronoåbon eller boställsinnehafvaren

till ansökningen lämnat bifall, äger att förlänga hviloståndstiden

under ytterligare högst fyra arbetsår.

65 §.

Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga

delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute

han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och

annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,

hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittills varit

stadgadt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Förslag

till

Lag,

innefattande bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

o

A kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller

är anslagen till boställe, må arbete för undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet, hvarom i 1 § grufvestadgan förmärs, eller apatit

eller magnesit ej verkställas inom

1) område, beläget på mindre afstånd än tvåhundra meter från, boningshus

eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller

från tomtplats eller trädgård, med mindre medgifvande härtill lämnats af

såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården, som den, hvilken

därtill har nyttjanderätt, dock att under byggnad, hvarom nu sagts, ej

innefattas byggnad, som är uppförd för grufdrift;

2) kyrkogård eller begrafningsplats;

3) område på mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg

eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, så vidt ej medgifvande af

vederbörande myndighet eller styrelse lämnats.

Hvad nu sagts om hinder mot grufarbete vare dock ej gällande i

fråga om fyndighet, som, innan hindret tillkommit, för kronans egen räkning

bearbetats eller till hvars bearbetande rättighet är före hindrets tillkomst

af annan vunnen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

7

2 §•

Idkas, efter upplåtelse från kronan, af två eller flera personer tillsammans

eller af bolag grufdrift å jord eller område, därå jämlikt 3 §

1 mom. eller 3 mom. sista stycket grufvestadgan inmutning ej må ske,

skall för hvarje år utses en grufföreståndare, hvilken är ansvarig för fullgörande

af de föreskrifter beträffande ordningen för grufdriften, som äro

eller varda gifna. Grufföreståndare kan endast den vara, som är svensk

undersåte och bosatt i riket.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan, eller bar obehörig person utsetts till grufföreståndare, är

en hvar, som i grufrörelsen deltager, eller, om grufdriften idkas af aktiebolag,

hvarje ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore han grufvans

föreståndare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten är stadgadt.

Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om

inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till

dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehafves

under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder

i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

9

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 4 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert

Petersson:

»Sedan år 1902 har frågan om lämpligheten af ett upphäfvande af

inmutningsrätten å viss kronojord varit föremål för behandling af statsmakterna.

I afbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år

varit stadgadt, att inom Norrbottens län inmutning endast för kronans

räkning må ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves

eller är till boställe anslagen. Denna provisoriska lagstiftning utsträcktes

år 1907 att afse äfven Jämtlands och Västerbottens län,

i det att genom lag den 19 april 1907 bestämdes, att inom nämnda tre

Bill. till lliksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Historik.

10 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 119.

län inmutning endast för kronans räkning finge under tiden intill den

15 maj 1908 ske å dylik kronojord. Enligt lag den 8 maj 1908 skall

hvad sålunda stadgats fortfarande gälla intill den 15 maj 1909.

Tiden torde nu vara inne att söka upptaga frågan till slutlig lösning;

och är det i sådant ändamål jag nu anmäler detta ärende. Jag anser mig

då till en början böra erinra i korthet om de bestämmelser, som enligt

den äldre gruflagstiftningen gällt med afseende å tillgodogörandet af

mineralfyndigheter å kronojord.

Under 1500- och 1600-talen samt fram till år 1723 gjorde kronan

anspråk på regalrätt med afseende å alla grufvor, och synes kronan äfven

i allmänhet hafva under denna tid efter behag förfogat öfver grufvorna

å såväl egen som enskild mark. Genom särskilda utfästelser från kronans

sida tillerkändes emellertid upptäckare af grufva vissa rättigheter. Så t. ex.

stadgades i flera författningar och privilegier, att den som upptäckt en

grufva vore berättigad att, om han ville och förmådde, med arbete belägga

och tillgodogöra sig grufvan. I annat fall skulle han erhålla belöning

af kronan.

Genom den såsom bergsbrukets friförklaring betecknade förordningen

af den 27 augusti 1723 blef förklaradt, att det grufregal, som i förra

författningar omtalats, för framtiden allenast skulle innebära rätt för kronan

att, i händelse för riket gagneliga metaller, mineralier och fossilier ej

vederbörligen tillgodogjordes, genom bergskollegium tillåta den, som hade

lust och förmåga, bearbetandet af sådana metall- och mineralstreck samt

grufvor. Sålunda meddelades nu fasta och för kronan bindande regler om

de enskildas rätt att tillgodogöra sig mineralfyndigheter. Beträffande ''uppfinnaren’

stadgades, att denne skulle dels, såsom förut varit vanligt, erhålla

belöning i penningar för upptäckten, dels ock äga rätt att till en fjärdedel

deltaga i grufvan, med undantag af guldgrufvor och saltberg, där han

fick deltaga till hälften. Särskildt skulle kronoåbo, som å ägorna till det

hemman han bebodde upptäckte mineralstreck, ej mindre undfå vissa rätt

betydande förmåner och friheter för sig, hustru och efterkommande, än

äfven få vara delaktig i själfva bergsbruket till så stor del, som han förmådde

påkosta. Förordningen afsåg tydligen, ehuru intet direkt härom

nämndes, att gifva jordägaren företrädesrätt till den del, som ej tillkom

uppfinnaren. Kronans rätt till grufvor blef sålunda genom denna förordning

inskränkt till endast dem, som anträffades å kronojord, och, till

blott en del af dessa, enär uppfinnaren skulle hafva en fjärdedel, i

vissa fall hälften, eller, om han vore innehafvare af nyttjanderätt till

kronohemman, så stor del, som han förmådde bruka. I en förordning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

af den 20 oktober 1741 stadgades uttryckligen om jordägarens rätt liksom

ock att, därest jordägaren ej begagnade denna, upptäckaren skulle få hela

grufvan. Genom förordning den 6 december 1757 ökades upptäckarens

andel till hälften i alla slags fyndigheter. I de båda senare förordningarna

meddelades därjämte närmare föreskrifter angående inmutning.

Lagstiftningen i ämnet bestod därefter i det hela oförändrad till

dess grufvestadgan den 12 januari 1855 utkom. Under denna tid hade

kronan, i likhet med hvarje annan jordägare, rätt till andel i nyupptäckta

fyndigheter å henne tillhörig jord, men kronan lärer aldrig begagnat denna

sin rätt utan städse efterskänkt densamma. I berörda grufvestadga blef

därpå fastslaget, att jordägarens andel å odisponerad kronojord skulle tillkomma

inmutaren samt på jord, som upplåtits under ständig besittningsrätt

eller anslagits till boställe eller utarrenderats, kronoåbon, boställsinnehafvaren

eller arrendatorn. Denna bestämmelse öfvergick sedermera i

grufvestadgan den 16 maj 1884. Samma grundsats har äfven gått öfver

i lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter den

28 maj 1886, enligt hvilken å kronojord af sistnämnda tre slag vederbörande

innehafvare skall tillgodonjuta den afgift, som koncessionsinnehafvaren

enligt lagen är skyldig utgifva till jordägaren, under det att å

annan kronojord koncessionsinnehafvaren är från dylik afgift befriad.

I en motion vid 1889 års riksdag fästes uppmärksamheten därpå,

att staten i följd af nämnda stadganden ej blott ginge miste om ekonomisk

fördel utan äfven saknade inflytande och kontroll vid grufvors bearbetande

å kronans mark. Motionen resulterade i en Riksdagens skrifvelse af den 15 maj

1889, däri Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,

huruvida det kunde lända till fördel för kronan, att å kronojord, som

icke innehades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe

eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten,

kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i

grufarbetet och den däraf fallande vinsten.

Den 20 maj 1890 aflat Riksdagen en ny framställning i ämnet, däri

anhölls, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm- och andra mineralfyndigheter,

hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta å kronojord,

som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på det för

staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

De sålunda väckta frågorna fingo sin slutliga lösning först genom

lagen den 20 oktober 1899. Enligt denna skall å kronojord, som under

ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, kronoåbon

eller boställshafvaren fortfarande tillgodonjuta jordägareandelen, hvaremot

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

den å annan kronojord tillkommer kronan. Denna kronans jordägareandel

skall jämlikt kungörelse den 20 oktober 1899 utbjudas på arrende

åt enskilda för en tid af 20 år, därvid gäller, att i allmänhet anbud ej

får antagas, om det lyder å mindre än en femtiondedel af värdet af brutna

och uppfordrade inmutningsbara ämnen. Kommer arrendeaftal ej till stånd,

skall, där ej Konungen för särskild! fall annorlunda förordnar, jordägareandelen

lämnas obegagnad, och får enligt lagen inmutaren då tillgodonjuta

densamma mot afgäld till kronan, motsvarande en sjuttiofemtedel af värdet

af brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen.

Det proviso- Hvad härefter angår tillkomsten af den nu gällande provisoriska

^ningsförbu- Hgstiftningen vill jag hänvisa till hvad i statsråd den 6 mars 1905 af

dets till- dåvarande chefen för justitiedepartementet därom anförts. Departementskomst.

cpefen yttrade:

’I nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium att

efter hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län samt bergmästaren i

norra distriktet inkomma med utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten

syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen till

denna åtgärd var, såsom i det nådiga brefvet framhålles, att inmutningsrätten, sådan den utöfvats

inom Norrbottens län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra

betänkliga missförhållanden.

Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade. Riksdagen

ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande, provisoriska åtgärder borde vidtagas

för att, såvidt ske kunde, förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin

del, med föranledande af enskilda motioner, en lagbestämmelse, enligt hvilken inom Norrbottens

län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades eller vore

till boställe anslagen, förbehölls kronan ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande

Riksdagen i skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef den 6 juni samma

år af Kungl. Maj:t sanktionerad. — — — — — — -— — — — — —

Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen i korthet redogöra,

hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten bestodo och huru de uppkommit.

Jag måste härvid gå tillbaka till den kungörelse, som den 19 augusti 1889 utfärdades och

genom hvilken förordnades dels att i mutsedel, som blefve utfärdad å fyndighet, belägen å

kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen

eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle,

om inmutningsansökningen gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande, intagas förbehåll

om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för

kronan att deltaga i grufarbetet och den däraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning

kunde blifva gällande, och dels att för fyndighet, därå inmutning under sådant förbehåll erhållits,

utmål tills vidare icke finge anvisas.

Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad att blifva långvarig;

den skulle endast räcka till dess lagstiftningen ordnat frågan, huru kronan skulle deltaga

i grufarbetet och däraf fallande vinst, i fall, då fyndighet inmutades å kronojord, å

hvilken enligt dittills gällande lagstiftning jordägareandelen tillkommit inmutaren. Denna lag
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No Hd.

stiftningsfråga visade sig emellertid vara svårlöst och ordnades först genom lagen den 20

oktober 1899, i hvilken emellertid stadgades, att för inmutning, som erhållits under det i

1889 års kungörelse stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare

än två år från det lagen trädt i kraft. Denna tidpunkt inföll den 1 december 1901. Det

blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år, under hvilken utmål ej kunde läggas för fyndighet,

därå inmutning erhållits under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll. Under

denna tidrymd måste inmutaren, om han ville bevara sin på inmutningen grundade rätt,

hvarje år göra försvarsarbete och kunde hvarken få ersätta detta med afgift i penningar,

ej heller erhålla hvilostånd, emedan för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat,

att utmål hlifvit grufvan tilldeladt. Än mindre kunde grufdriften begynna på allvar, så länge

utmål ej hlifvit lagdt. Följden blef, att inmutarne ofta sökte komma ifrån det besvärliga och

kostsamma försvarsarbetet på det sätt, att de år efter år inmutade samma fyndighet. Härigenom

utsatte de sig dock för faran att vid ommutningen blifva förekomna af andra inmutare,

och det saknades ej personer, som sökte begagna sig häraf. En osäkerhet i förhållandena

uppkom, som ytterligare förvärrades däraf, att den gaf anledning till många

inmutningar äfven på behörigen försvarade fyndigheter utan annat syfte än att förmå den

verklige rättsinnehafvaren att betala penningar för att slippa en process om rätten till fyndigheten.

Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden skulle vara i hög grad

ägnade att framkalla en osund spekulation, emedan såväl de inmutare, hvilka hade en behörigen

grundad rätt, som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig eller alls ingen, voro

angelägna att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och utom riket.

Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur anledning till farhågan, att värdefulla

grufvor skulle råka i utländska händer i en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.

Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning till, att Kungl.

Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen. Det får emellertid ej förbises, att vid behandlingen

inom Riksdagen af förut omnämnda provisoriska lag äfven andra synpunkter

framträdde, hvilka ej torde varit utan inflytande på frågans utgång, om de också ej kunna

sägas hafva hlifvit klart och bestämdt formulerade. Under debatten i första kammaren yttrades

nämligen en farhåga, att det, som en talare uttryckte sig, skulle gå för fort med utvecklingen

af Norrbottens rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att en

obehindrad exploatering af de norrländska järnmalmsfyndigheterna skulle dels medföra, att

malmförråden i större utsträckning än som vore önskligt blefve exporterade med den påföljd,

att den inhemska järntillverkningen i en framtid kunde komma att lida brist på malmtillgång,

dels föranleda att priset på järnmalm trycktes ned till gagn allenast för utländska

förbrukare, dels slutligen locka till begynnande af grufföretag, som saknade betingelser till

framgång.

Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten anfördes skönja tecken

till den uppfattning, att malmrikedomarna i Norrbottens län, hvarest ju jorden till största

delen tillhör kronan, borde, i stället för att öfverlämnas till exploatering åt enskilda, för
behållas

åt staten själf och brytas för dess räkning.’

Det genom nådiga brefvet den 28 februari 1902 begärda utlåtandet Ärendets b«-

inkom under våren 1902. Emellertid befanns för frågans afgörande ytter- 1902—1906.

ligare utredning vara af nöden. I sammanhang med beslut, hvarigenom

Kungl. Maj:t den 11 maj 1903 förordnade om förlängd giltighet af omförmälda

lag af den 6 juni 1902, anbefallde Kungl. Maj:t sålunda kommerskollegium

att, efter Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

och bergmästares hörande och sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning

lämnats tillfälle att sig yttra, med öfverlämnande af inkomna

yttranden afgifva underdånigt utlåtande, dels huruvida i följd af berörda

inskränkning i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller

framdeles kunde vara att befara, dels ock i fråga om de ändringar, som,

under förutsättning att inmutningsrätten inom Norrbottens län fortfarande

blefve föremål för särskilda lagbestämmelser, borde med afseende å tilllämpningsområdet

eller eljest vidtagas i ofvanberörda föreskrifter, äfvensom

angående de åtgärder i öfrigt, hvilka under sagda förutsättning kunde

erfordras i syfte att mineralfyndigheter å kronojord blefve på ett för det

allmännas intressen tillfredsställande sätt bearbetade.

Kommerskollegii utlåtande härutinnan jämte öfriga infordrade yttranden

inkommo under år 1904.

I sitt anförande i statsrådet berörda den 6 mars 1905 lämnade departementschefen

en sammanfattande framställning af de hörda myndigheternas

ståndpunkt i frågan. Han yttrade härvid:

’Af dessa myndigheter är det endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län, som förordar, att förbudet mot inmutning definitivt fastställes, och det är väl att märka,

att hans tillstyrkande endast afser förbud mot inmutning af järnmalm. Till stöd för sin

åsikt, att inmutning af järnmalm bör vara förbjuden, anför han, att ett verkligt intresse att

lämna inmutningsrätten oinskränkt icke längre förefinnes beträffande järnmalm, emedan man

efter hans åsikt med fog kan förutsätta, att afsevärda förekomster af järnmalm icke vidare

kunna väntas blifva upptäckta, sedan under senare år omfattande ströftåg i alla riktningar

af länet företagits i syfte att uppleta järnmalm och dessa malmletare utvecklat en feberaktig

energi, utan att dock dylika ansträngningar under senare tid ledt till några upptäckter af

beskaffenhet att förtjäna uppmärksamhet. Däremot menar nämnde befallningshafvande, att

man af inmutningsrättens frigifvande kan befara ett upprepande af de missbruk, jag här förut

omnämnt. I fråga om andra mineral än järnmalm är enligt nämnde befallningshafvandes

mening förhållandet helt annorlunda. Förekomsten inom länet af andra mineral än järnmalm

vore mycket ofullständigt känd och för afhjälpande af denna brist vore inmutningsrättens bibehållande

det bästa medlet.

De andra myndigheter, som hörts, äro ense om att anledning saknas att upphäfva

inmutningsrätten. Kommerskollegium anför härom, att, frånsedt det olämpliga att stadga en

undantagslag för en viss landsända, det endast under inmutningssystemet kan väntas, att

länets malmtillgångar blifva utforskade och kända, emedan koncessionssystemet icke förmår

egga till samma verksamhet i sådant hänseende samt efter kollegii tanke eftersökande genom

statens försorg näppeligen låter sig utföra i en omfattning, ens tillnärmelsevis jämförlig med

den som det enskilda intresset mäktar framkalla. Hvad nu anförts gäller efter kollegii mening

ej mindre malmfyndigheter i allmänhet än äfven järnmalmsfyndigheter, och kollegium

framhåller, att det vore af stor betydelse, att forskningar efter fosforhaltig järnmalm bedrefves

inom Norrbottens län. Emot den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län förordade utvägen att upphäfva inmutningsrätten beträffande järnmalm allena anmärker

kollegium, att dylikt förbud lätt skulle kunna kringgås, emedan de flesta andra malmer förekomma

mer eller mindre i förening med järnmalm. — — — — — — — —

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

De skäl, som kommerskollegium anfört emot inmutningsrättens definitiva upphäfvande

inom Norrbottens län, synas mig förtjäna beaktande. Å andra sidan framgår af utredningen,

att meningarne äro delade i frågan, om inmutningsrättens frigifvande under nuvarande förhållanden

skulle föranleda ett upprepande af de missbruk, som gifvit anledning till den provisoriska

lagen. Vid detta förhållande och då anledningarne till de farhågor, som, efter hvad

jag förut nämnt, vid den provisoriska lagens behandling framträdde inom första kammaren,

säkerligen äro oförändrade, synes det mig vara mest tillrådligt att tills vidare något definitivt

beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska tillståndet ytterligare förlänges på

någon tid.’

Riksdagen ansåg öfvertygande skäl att ytterligare undanskjuta den

slutliga lösningen af frågan ej hafva anförts. Då emellertid den framlagda

propositionen icke syntes gifva Riksdagen anledning att då ingå på

en dylik slutlig pröfning, fann Riksdagen en förlängd giltighet af den

provisoriska lagen vara nödvändig.

Då frågan om prolongation af 1902 års lag förekom i statsrådet den

27 april 1906, anförde chefen för justitiedepartementet, att bland de

betänkligheter, som af sakkunniga myndigheter yttrats med afseende å

lämpligheten att definitivt upphäfva inmutningsrätten inom Norrbottens

län, största betydelse syntes böra tilläggas farhågan, att genom inmutningssystemets

upphäfvande de enskildes intresse att efterspana malmfyndigheter

skulle komma att minskas, samt att följden häraf kunde blifva,

att länets malmtillgångar ej _ blefve utforskade och kända. Det syntes

uppenbart, att detta spörsmål vore af så stor vikt, att definitivt beslut i

ämnet icke borde fattas, innan fullständig utredning ägt rum, huruvida

det vid upphäfvande af inmutningsrätten vore möjligt att på annat sätt

gifva upptäckare af malmfyndigheter sådan uppmuntran, att den enskilda

företagsamheten fortfarande lockades att ägna sig åt eftersökande af malmer.

Departementschefen anhöll därför om bemyndigande att tillkalla sakkunniga

att inom departementet biträda med sådan utredning. Under afvaktan

på, att utredningen blefve fullbordad, fann departementschefen det

vara nödigt, att det provisoriska tillståndet bibehölles.

Med stöd af det bemyndigande, som i enlighet med nämnda hem-1907 års förställan

gafs åt departementschefen, uppdrogs sedermera åt tre sakkunniga slag''

personer att inom departementet verkställa utredning i omförmälda fråga;

och afgåfvo de sakkunniga den 7 februari 1907 betänkande i ärendet.

I detta betänkande hafva de sakkunniga till en början såsom sin

personliga mening uttalat, att de ansåge inmutningsrätten fortfarande vara

af den största betydelse för den svenska bergshandteringen genom den

lätthet, den bereder samma handtering att erhålla malmer, och den sporre

till uppletande af sådana, som den innebär. Genom inmutningsrätten be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

främjades icke blott sagda handtering utan jämväl hela landets utveckling,

obefolkade och öde bygders öppnande för arbete och kolonisation samt

uppkomsten af nya förvärfskällor af allehanda slag. Beträffande vissa

delar af landet vore visserligen sant, att nya fyndigheter numera sällan

anträffas och att landet är i sådant hänseende kändt, men stora landsträckor

funnes, där så ej vore förhållandet. Hvad anginge sådana fyndigheter,

som sönats eller öfvergifvits emedan grufdriften ej burit sig, visade

ofta erfarenheten, att genom nya uppfinningar på teknikens område de

åter kunde blifva arbetsvärda. De kunde då komma bergshandteringen

och arbetet till godo lättare och billigare om inmutningsrätten finnes, än

om förädlingsindustrien skulle i hvarje fall uppgöra med jordägaren och

tillfredsställa hans måhända högt uppdrifna fordringar. Sådana missförhållanden

som de, hvilka gifvit anledning till ifrågavarande provisoriska

lagstiftning, framträdde ofta vid uppåtgående konjunkturer på metallmarknaden;

och då i allt fall deras förekomst till stor del måste tillskrifvas

det genom kungörelsen den 19 augusti 1889 meddelade förbudet

mot utmål, syntes de icke vara af beskaffenhet att föranleda inmutningsrättens

upphäfvande.

Beträffande den fråga, som närmast afsetts i det de sakkunniga

lämnade uppdraget, hafva de till en början framhållit, att denna fråga

står i nära sammanhang med frågan om den form, hvarunder fyndigheterna

å kronojord lämpligen böra upplåtas till bearbetande åt enskilda.

De sakkunniga förutsatte nämligen, att kronan i regel icke själf skulle

idka drufdrift. De funne sig följaktligen föranlåtna att framlägga ett

förslag till bestämmelser rörande tillgodogörandet af fyndigheter å kronans

ifrågavarande mark.

Detta förslag innebar att, i öfverensstämmelse med det sätt,

hvarpå i vissa fall redan förfarits vid fyndigheters upplåtande åt enskilda,

Riksdagen skulle medgifva Kungl. Maj:t att åt enskilda personer för viss tid

och enligt vissa af Riksdagen godkända allmänna grunder meddela upplåtelser

af rätt att bearbeta fyndigheter å kronojord, därvid Kungl. Maj:t

skulle äga att, efter pröfning i hvarje särskilt fall, bestämma de närmare

villkoren för upplåtelsen, därest sådan öfver hufvud taget ansåges böra

äga rum. Då fråga vore allenast om kronan tillhörig jord och sålunda

icke om enskilda jordägares rätt, syntes anledning icke föreligga att göra

någon åtskillnad mellan mineralfyndigheter, inmutningsbara enligt grufvestadgan,

och andra mineralfyndigheter, utan borde Riksdagens ifrågasatta

medgifvande omfatta alla slag af mineralfyndigheter å kronojord. De föreslagna

bestämmelserna borde, ansåge de sakkunniga, afse ej blott Norrbottens

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

län eller några vissa lån i Norrland utan hela landet och således gälla all

kronojord, som ej med ständig besittningsrätt innehafves eller är anslagen _

till boställe. Om än man kunde vänta att annorstädes icke funnes så

värdefulla fyndigheter som i Norrbottens län, syntes dock förhållandena

icke betinga olika lagstiftning i förevarande hänseende beträffande de

olika länen. Man ernådde en större konsekvens i lagstiftningen, om enahanda

bestämmelser gällde all kronojord af ifrågavarande slag.

Förslaget innehöll i öfrigt följande. Upplåtelse (arbetstillstånd), som

icke finge omfatta ett område öfverstigande 50 hektar, skulle innefatta två

perioder, en försöksperiod om 3 år, afsedd för fyndighetens undersökning,

och en arbetsperiod om högst 45 år. Inom nu angifna gränser skulle

Kungl. Magt äga bestämma såväl storleken af arbetsområdet som arbetsperiodens

längd; och hade Kungl. Maj:t i öfrigt vid arbetstillståndets

meddelande att föreskrifva de villkor beträffande algäldens storlek eller

dylikt, som kunde finnas lämpliga. Afgälden skulle utgå efter värdet af

alla inom området vunna mineraliska ämnen, som tillståndshafvaren tillgodogjorde

sig, och bestämmas till i allmänhet minst en trettiotredjedel

af samma värde. Den, som upptäckt en förut okänd fyndighet, skulle äga

en viss företrädesrätt att erhålla arbetstillstånd, därest Konungen öfver

hufvud funne upplåtelse höra ske, och, för den händelse dylikt tillstånd

blefve annan medel eladt, vara berättigad till en belöning af 1,500 kronor,

att erläggas af denne.

De sakkunniga hafva beträffande det sålunda uppgjorda förslaget

framhållit, att den eggelse till nya fyndigheters uppsökande, som läge i

inmutningsrätten, svårligen kunde med andra bestämmelser till fullo ersättas,

men att de bestämmelser, som i detta afseende intagits i förslaget,

syntes böra verka ej så litet uppmuntrande. Den klass af upptäckare,

som torde vara den talrikaste, nämligen personer, som antingen tillfälligtvis

upptäckte en fyndighet eller i hopp om vinst genom fyndigheternas

försäljning eftersökte sådana, skulle enligt förslaget erhålla en kontant

belöning, som i regel torde betvdligt öfverstiga hvad de under nuvarande

system erhölle för sina mutsedlar, och då en upptäckare, som själf önskade

bearbeta den upptäckta fyndigheten, skulle erhålla eu viss företrädesrätt

till arbetstillstånd, syntes förslaget äfven för dylika upptäckare innebära

en viss eggelse till nya fyndigheters efterforskande.

öfver detta de sakkunnigas förslag har kommerskollcgium afgifvit. ^1^2öo7

infordradt utlåtande, och har kollegium med utlåtandet tillika öfverlämnat års förslag.

yttranden öfver förslaget från bergmästaren i norra distriktet, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Ihh. till Piksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

professorn i grundvetenskap vid tekniska högskolan Walfrid Petersson samt

fullmäktige i järnkontoret.

Af de sålunda hörda hafva endast befallningshafvandena i Norrbottens

och i Jämtlands län uttalat sig för ett definitivt upphäfvande

af inmutningsrätten, sistnämnda myndighet under förklaring att, då någon

egentlig grufbrytning icke förekomme inom länet, befallningshafvanden

icke vore i tillfälle afgifva något på erfarenhet grundadt omdöme i

frågan.

Under åberopande af sin förut i frågan uttalade mening har befallningshafvanden

i Norrbottens län förmält sig fortfarande anse det vara

gagneligast, att inmutningsrätten fullständigt upphäfdes beträffande järnmalm,

åtminstone inom Norrbottens län. Några olägenheter af den sedan

år 1902 bestående provisoriska lagstiftningen hade icke såvidt anginge

järnmalmsfyndigheter blifvit försporda. Beträffande andra fyndigheter hade

däremot många uttalanden och klagomål framkommit däröfver, att sådana

ej fått inmutas. Huruvida med afseende å sådana fyndigheter lämpligast

vore att åter lösgifva inmutningsrätten eller att antaga det af de sakkunniga

föreslagna tillvägagångssättet, därom ville befallningshafvanden ej närmare

yttra sig, men förklarade han sig emellertid anse förslaget i hufvudsakligaste

delar mycket godt och tillfredsställande. De föreslagna penningebelöningarna

trodde befallningshafvanden komma att verka mycket eggande på dem,

som sysselsätta sig med efterforskande af malmer.

Bergmästaren förmenade, att vid föregående utredningar så starka skäl

förebragts för inmutningsrättens bibehållande, att något upphäfvande af

denna rätt vare sig helt eller delvis ej borde vidare sättas i fråga. I allt

fall vore frågan för sent väckt, då säkerligen numera malmkomplexer af

större betydelse ej vidare stode att upptäcka. Det föreslagna systemet

syntes komma att medföra en hel del olägenheter för dem, som ville drifva

bergsbruk, utan att inbringa några nämnvärda fördelar för staten.

Befallningshafvanden i Västerbottens län ansåg skäl icke föreligga

att inom detta län bibehålla det nuvarande inmutningsförbudet. Under

förutsättning att detsamma dock bibehölles, funne befallningshafvanden ej

något vara att i hufvudsak erinra mot de sakkunnigas förslag.

Professorn Petersson framhöll, att då enligt förslaget en upptäckare

icke skulle . äga särskild rätt till erhållande af arbetstillstånd, han torde

få svårt att genom särskildt aftal tillförsäkra sig högre ersättning af den,

som önskar exploatera fyndigheten, än i förslaget upptagna 1,500 kronor,

en ersättning, som i vissa fall kunde vara skälig men i många om ej i de

flesta fall icke stode i rimligt förhållande till de svårigheter och kostnader,

som i regel äro förknippade med malmsökande. Och äfven för dem, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

äga nödiga medel att utrusta malmsökningsexpeditioner och att själfva

bearbeta eventuellt upptäckta fyndigheter, torde möjligheten af att arbetstillstånd

förvägras dem eller meddelas åt annan sökande ej verka vidare

uppmuntrande. Genom nyare tiders förbättringar med hänsyn till de tekniska

hjälpmedlen för malmers tillgodogörande hade förhållandena så

ändrats, att många fyndigheter, hvilka förr ansetts värdelösa, nu kunna

med fördel exploateras. Utredning af dylika fyndigheters användbarhet

vore ofta förenad med stor omtanke och betydande omkostnader och torde

vara i lika hög grad förtjänt af uppmuntran som sökandet efter nya

malmfyndigheter. Det syntes därför vara oriktigt, att dylikt initiativ

icke i det föreliggande förslaget ansetts förtjäna uppmuntran. Han ansåge

alltså det af de sakkunniga uppgjorda förslaget dels vara ofullständigt

och dels icke i tillräcklig grad fylla det därmed afsedda ändamålet,

hvilket i vida högre grad skedde genom inmutningsrätten, hvars

missbruk åter genom lämpliga föreskrifter kunde förebyggas. Beträffande

påståendet att inom de norrländska länen inga större fyndigheter vidare

stode att upptäcka erinrades därom, att endast en relativt obetydlig del

af Norrland ännu varit föremål för så detaljerad undersökning, att man

med någon större grad af bestämdhet kunde yttra sig därom. Den möjligheten

syntes därför icke vara utesluten, att inom vissa områden malmfyndigheter

af olika slag komme att upptäckas i samband med den närmare

kännedomen om dessa trakters geologiska förhållanden.

Jämväl mot vissa af förslagets viktigare bestämmelser i öfrigt framställde

professorn Petersson åtskilliga anmärkningar.

Fullmäktige i Järnkontoret förklarade sig vara lifligt öfvertygade därom,

att inmutningsrättens upphäfvande skulle i flera afseenden lända till skada

för vår grufhandtering. Beträffande den invändning, som gjorts mot inmutningsrätten,

att genom dess tillvaro staten såsom jordägare icke skulle

komma i åtnjutande af skälig ekonomisk vinst af sina mineralskatter,

syntes numera efter införandet af lagen den 20 oktober 1899 fog saknas för

denna invändning. Kronan borde dock ej såsom hittills skett utarrendera

sina jordägareandelar eller upplåta dem mot afgäld till inmutare utan

borde själ!'' deltaga i grufarbetet. Kronans inkomster af dess jordägareandelar

skulle härigenom betydligt ökas. Hvad anginge de i Norrbottens län

uppkomna missförhållanden, som syntes hafva varit den yttre anledningen

till den nuvarande provisoriska lagstiftningen, ansåge fullmäktige, att en

del af dessa missförhållanden endast varit af öfvergående natur och att i

allt fall den osunda spekulationen i grufvor icke skulle kunna förhindras

genom inmutningsrättens ersättande med något annat system. Missförhållandena

skulle i hufvudsak fortfara, endast uppträda under andra for
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

1908 års

får slag.

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 110.

mer. Faran för att svenska grufföretag skulle råka i händerna på utlänningar

vore numera i lagstiftningsväg i viss mån häfd och skulle sannolikt

ej minskas genom inmutningsrättens afskaffande. Beträffande de

bestämmelser, som i förslaget intagits i syfte att uppmuntra till efterforskande

af fyndigheter, ansåge fullmäktige dessa bestämmelser innefatta

långt ifrån samma eggelse,som är förbunden med inmutningsrätten. Det kunde

väl tyckas, hvad särskildt järnmalmsfyndigheter an ginge, att redan nu i Norrbotten

så stora förråd af järnmalm förefunnes, att det vore bäst, därest upptäckandet

af nya järnmalmsfyndigheter rent af tills vidare försvårades. Denna

uppfattning kuncle fullmäktige ej dela. Järngrufvorna i de gamla bergslagsdistrikten

vore redan hårdt anlitade, och då det visat sig, att lappländsk

järnmalm af viss beskaffenhet med fördel kunde användas vid mellersta

Sveriges järnbruk, vore upptäckandet af nya fyndigheter innehållande

dylik malm af utomordentlig betydelse för den svenska järnhandteringen.

Äfven med afseende å järnmalmsexporten vore upptäckandet af nya sådana

fyndigheter af stor betydelse. Fullmäktige ville visserligen ej påstå, att

den nu pågående exporten af järnmalm borde ökas, men just för att i

någon mån kunna tillse, att exporten blefve ordnad med hänsyn till landets

tillgång på varan, vore det af synnerlig betydelse att så noggrant

som möjligt äga kännedom om tillgången. Då det sålunda ej blott för

bergshandteringen utan äfven för hela landets utveckling vore af största

vikt att uppmuntra letandet efter nya, värderika fyndigheter, och då det

icke syntes möjligt att utfinna en bättre sporre därtill än inmutningsrätten,

kunde fullmäktige ej annat än på det kraftigaste afråda från dess

upphäfvande och finna de sig föranlåtna att på det allvarligaste afstyrka,

att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet. En omarbetning i

vissa delar af vår gruflagstiftning ansåge fullmäktige dock vara erforderlig.

Kommerskollegium ansåg sig vid bedömandet af de sakkunnigas förslag

böra utgå från förutsättningen af inmutningsrättens upphäfvande.

Ett dylikt upphäfvande borde ej omfatta ensamt Norrbottens län utan

äfven åtminstone Västerbottens och Jämtlands län, hvarest kronan liksom

i förstnämnda län ägde betydliga jordområden. Beträffande de i förslaget

intagna bestämmelserna till uppmuntrande af efterforskandet efter mineralfyndigheter

trodde kollegium nog dessa bestämmelser kunna blifva af beskaffenhet

att locka till dylikt efterforskande, därvid dock vissa tillägg

borde göras i förslaget. I öfrigt hade kollegium endast smärre ändringar

att föreslå.

På grund af de anmärkningar, som gjorts mot 1907 års förslag,

särskildt beträffande dess förmåga att verka uppmuntrande i fråga om

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

efterforskande! och bearbetandet af mineralfyndigheter, och då det syntes

mig som, med upphäfvande af inmutningsrätten å kronojord, ett system

för tillgodogörandet af fyndigheterna därstädes borde kunna åstadkommas,

innefattande afsevärdt större lockelser i berörda hänseende än nu nämnda

förslag, lät jag under sistförflutna sommar inom justitiedepartementet med

biträde af sakkunniga utarbeta nytt förslag i ämnet, i det följande kalladt

1908 års förslag. Vid uppgörandet häraf blef den synpunkten ledande,

att de med afseende å inmutning gällande regler borde tjäna till förebild,

så långt med bevarandet af kronans äganderätt till fyndigheterna vore

förenligt. Förslaget kom sålunda att upptaga bestämmelser, som dels

gjorde det möjligt för en hvar svensk medborgare att utan större omgång

eller kostnad vinna rätt att bedrifva undersökningsarbete, dels ock gåfvo

den, som vid undersökning funnit fyndighet vara arbetsvärd, en viss rätt

att på bestämda villkor erhålla tillstånd till densammas tillgodogörande.

Dylikt tillstånd skulle gifvas utan inskränkning i tiden, men med rätt för

staten att efter viss tid inlösa orrufanläjrgningnn.

Förslaget afsåg inmutningsrättens upphäfvande beträffande kronojord

inom hela riket, men blott sådan jord, som hvarken innehafves under

ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe.

Öfver detta 1908 års förslag hafva underdåniga yttranden afgifvits Yttranden

af kommerskollegium, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens 19f>8

län, samtliga bergmästare, professorn Petersson samt fullmäktige i järn- rs*or8 9''

kontoret, hvarjämte bergmästaren i mellersta distriktet tillika öfverlämnat

en skrift i ämnet från grufingeniören i samma distrikt.

Det mottagande, förslaget rönt, har icke varit ogynnsamt.

Befallningshafvanden i Norrbottens län, som icke funnit skäl att

frångå sin tidigare uttalade mening angående lämpligheten af inmutningsrättens

upphäfvande åtminstone i nämnda län, har väl ej känt sig öfvertyg3^

om, att förslaget innebär större uppmuntran till eftersökande af

mineralfyndigheter å kronojord än 1907 års förslag, men vitsordar dock,

att 1908 års förslag erbjuder många och stora företräden framför det fria

inmutningssystemet.

Kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret och professorn Petersson

uttala att, under förutsättning af inmutningsrättens upphäfvande, de

föreslagna bestämmelserna om undersökning och bearbetning af mineralfyndigheter

synas ägnade att utgöra grundval för ny lagstiftning i ämnet.

De framhålla dock, i likhet med vissa af bergmästarne, att en fullständig

revision af grufvestadgan, med bibehållande af inmutningsrätten å all jord,

vore att föredraga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departe
ments
chefens
yttrande.

Gällande

gruflagstift

nings grund

princip.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 119.

I öfrigt hafva åtskilliga erinringar gjorts mot skilda delar af förslaget.

Jag torde redan här böra nämna att, enligt min öfvertygelse, ett

ordnande af förhållandena med afseende å mineralfyndigheter å kronojord

nu bör företagas i väsentlig öfverensstämmelse med 1908 års förslag. De

mot förslaget framställda anmärkningarna hafva synts mig ej böra föranleda

annat än någon mindre omarbetning däraf, utan rubbning af förslagets

principer, hvilken omarbetning jag ock låtit inom justitiedepartementet

verkställa.

Innan jag går att närmare motivera och framlägga det program för

•frågans lösning, hvilket jag sålunda ansett böra uppställas, torde jag emellertid

hafva att i korthet angifva min ställning till frågan om den grund,

hvarpå vår nuvarande gruflagstiftning måste anses hvila. Enligt en åsikt,

som under föregående strider å gruflagstiftningens område gjorts från

vissa håll gällande och äfven uttalats i en vid detta års riksdag afgifven

motion, skulle äganderätten till de i svenska jorden, äfven den enskilda,

befintliga mineralier tillkomma staten. Med andra ord, ett grufregale

skulle bestå, och inmutningsrätten vore att betrakta såsom ett utflöde häraf.

De forskare, som sysselsatt sig med detta ämne, hafva såsom sin

mening uttalat, att äganderätten till jord i Sverige ursprungligen äfven

omfattat däri förefintliga mineralier. Under inflytande af feodaltidens

åsikter synes emellertid kronan efter hand med allt större styrka hafva

gjort anspråk på en regalrätt i detta afseende. En sådan måste ock, på

sätt ofvan antydts, antagas hafva rådt åtminstone från Gustaf Vasas tid.

Redan genom utfärdandet af 1723 års förordning lärer emellertid kronan

hafva i själfva verket eftergifvit denna sin rätt, och finner jag i alla händelser

vara otvifvelaktigt, att den nuvarande svenska gruflagstiftningen

hvilar på den uppfattning, att äganderätten till mineralfyndighet tillkommer

ägaren af jorden och att inmutningsrätten utgör en inskränkning i

jordägarens rätt att förfoga öfver vissa mineralier — en inskränkning, som

staten med begagnande af sin höghetsrätt funnit sig böra stadga på grund

äf samhällets intresse i dessa mineraliers tillgodogörande. Sålunda har

tvifvelsutan enligt svensk rätt en jordägare befogenhet att utan inmutning

tillgodogöra sig de inmutbara mineralier, som befinna sig i hans

jord, gifvetvis dock under risk att annan genom inmutning förvärfvar

bättre rätt till desamma. På riktigheten af den antydda uppfattningen

hänvisa för öfrigt såväl vissa positiva bestämmelser i lagen som ock uttalanden

och andra omständigheter vid de båda grufvestadgarnas tillkomst.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Att i och med inmutningsrättens bortfallande utan dess ersättande med

andra regler de förut inmutbara mineralierna fritt få tillgodogöras af jordägaren,

har också ansetts själfklart.

Det lärer jämväl vara ställdt utom tvifvel, att det, jämlikt lagen

den 28 maj 1886, med afseende å stenkolsfyndigheter gällande koncessionsförfarande

måste, trots skiljaktigheterna från inmutningsförfarandet,

anses liksom detta vara byggdt på uppfattningen om en statens höghetsrätt.

De två inom vår gruflagstiftning rådande olika systemen hvila båda

på den gemensamma grund, att staten funnit sig böra ingripa för att bereda

bergsnäringen tillfälle att utan allt för stora svårigheter förvärfva de

för näringens bedrifvande nödiga mineralier. Men staten har ansett sig

böra med afseende å olika mineralier stadga olika sätt för detta förvärfvande.

I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att enligt fransk rätt,

hvarifrån vi hämtat det hos oss tillämpade koncessionsförfarandet med afseende

å stenkol, äganderätten till grunden anses medföra äganderätt till

däri förefintliga mineralier, med de begränsningar lagstiftningen uppdrager.

Efter denna redogörelse för hvad enligt min åsikt utgör grundvalen Skal för och

för gällande gruflagstiftning, öfvergår jag till en granskning af skälenerriot uppför

och emot upphäfvandet af rätten till inmutning å kronojord. Det upptorde

härvid vara lämpligt att inledningsvis beröra äfven frågan om in- häfvande.

mutningssystemets fullständiga öfvergifvande och att undersöka, hvad samband

dessa båda frågor må sinsemellan äga.

Vid fyrfaldiga tillfällen under sist förflutna århundradet har näm-a)med afseende

ligen yrkats, att inmutningsrätten borde helt och hållet upphäfvas, således & Privat

jämväl hvad angår den privata jorden. Dessa yrkanden motiverades hufvudsakligen

med hänvisning till dels det intrång, som jordägarne till följd

af inmutningsrätten nödgades lida i sitt förfogande öfver jorden och som

långt ifrån alltid kunde anses behöfligt eller lämpligt, och dels de olägenheter,

som den esomoftast starkt florerande mutscdelshandeln medförde,

särskildt därutinnan, att de verkliga idkarna af bergsnäringen tvungos

till förmån endast för åtskilliga spekulanter betala öfverdrifna pris för grufvorna.

Under debatterna i denna fråga frambars väl någon gång tanken

att medelst ett koncessionssystem ersätta inmutningsrätten, men de ojämförligt

flesta af denna rätts motståndare voro af den åsikt, att med inmutningsrättens

upphäfvande mineralierna borde öfverlämnas åt jordägarens

fria förfoganderätt och således bergsnäringens idkare tvingas att i

förekommande fall träffa uppgörelse med vederbörande jordägare. På denna

princip hvilade det förslag till förordning om grufvor, som — med an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

b) med afseende

it kronojord.

Kängl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

ledning af 1872 års Riksdags begäran om utredning angående ändring i

gruflagstiftningen — blef inom civildepartementet upprättadt. Detta förslag

mötte emellertid från nästan alla håll starkt motstånd och blef ej

framlagdt för Riksdagen. Vid antagandet år 1884 af förslaget till den

nuvarande grufvestadgan visade sig äfven, att inom Riksdagen sympatierna

i mycket öfvervägande grad voro för inmutningsrättens bibehållande.

Jag kan ej heller finna det vara af förhållandena påkalladt att nu

framlägga förslag om inmutningsrättens upphäfvande såvidt den privata

jorden angår. En ändring i lagstiftningen, hvarigenom staten tillerkändes

äganderätt till mineralierna å jord af sistnämnda slag samt rätt att för

egen räkning förfoga öfver desamma, skulle enligt min mening otvifvelaktigt

innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten.

Skäl af så tvingande natur, att de skulle kunna motivera ett dylikt ingrepp,

synas mig ingalunda föreligga. Hvad åter angår frågan, huruvida

ej möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten

å enskild jord upphäfdes och, utan att staten trädde i den enskilde

jordägarens ställe, ersattes med annat system, exempelvis ett koncessionsförfarande

af den typ, som hos oss redan gäller beträffande stenkol, torde

anledning ej föreligga att upptaga denna fråga till behandling i samband

med den nu förevarande. Den i ärendet förebragta utredningen har uteslutande

afsett förhållandena å kronojord. Upptagandet af nyss nämnda

fråga skulle alltså icke kunna ske utan att ytterligare utredning åvägabragtes.

Hvilka åsikter man än må äga om lämpligheten af en lagstiftning

i den nu antydda riktningen, torde man nödgas erkänna — med hänsyn

till de svårigheter, som gruflagstiftningsärenden städse visat sig innefatta

— att en sammankoppling af denna fråga med den nu aktuella om

inmutning å kronojord skulle i ännu åtskilliga år fördröja den sistnämndas

afgörande. Då i allt fall på grund af den olikhet i utgångspunkt,

som mellan dessa frågor förefinnes, föga utsikt torde vara att

erhålla en för båda slagen af jord gemensam lagstiftning, har jag ansett

den fördel, som en lösning af de båda frågorna i ett samband

skulle kunna innebära, ej uppväga olägenheten af att med ordnandet af

förhållandena å kronojord ännu i flera år måste anstå. Af samma skäl har

jag funnit ej heller vara lämpligt att, på sätt föreslagits i åtskilliga

i ärendet afgifna yttranden, uppskjuta den föreliggande frågan till företagande

i samband med en allmän revision af grufvestadgan.

Den yttre anledningen till gällande provisoriska lagstiftning och därmed

äfven till den nu föreliggande, mera begränsade frågan om upphäfvande

af inmutningsrätten allenast å viss kronan tillhörig jord har såsom

förut nämnts varit de i Norrbotten uppträdande missförhållandena med

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

afseende å spekulation i mutsedlar in. in., således förhållanden af hufvudsakligen

enahanda art, som, låt vara i mindre skarp form, redan förut

framträdt och jämväl af inmutningsrättens motståndare åberopats till stöd

för denna rätts fullständiga upphäfvande. Af den utredning, som i förevarande

ärende verkställts, framgår, att dessa missförhållanden till väsentlig

del berott af tillfälliga omständigheter, och att de brister i gruflagstiftningen,

som möjliggjort deras uppkomst, skulle kunna till hufvudsakligaste

del afhjälpas genom vissa ändringar i grufvestadgan utan inmutningsrättens

upphäfvande. Den omständigheten, att berördå missförhållanden förnämligast

framträdt med afseende å viss konojord, kan tydligen ej heller

äga det sammanhang med jordnaturen, att den gifvetvis önskvärda enhetligheten

i lagstiftningen bör offras enbart i syfte att undanröja dem. A

andra sidan må dock framhållas att, därest af annat skäl inmutningsrätten

å kronojord finnes lämpligen böra upphäfvas, det måste anses såsom en

ytterligare fördel af ett dylikt upphäfvande, att därigenom rådes verksammare

bot mot omförmälda olägenheter än eljest varit möjligt åstadskomma.

Om sålunda den hufvudsakliga grund, som ursprungligen åberopats

för yrkandet om inmutningsrättens upphäfvande beträffande viss kronojord,

icke längre synes äga afgörande betydelse, hafva åter de skäl af politisk

och statsekonomisk art, som, på sätt ofvan nämnts, torde hafva bidragit

till 1902 års Riksdags beslut, erhållit ökad vikt. Man har sedan den tiden

kommit till allt klarare insikt om nödvändigheten för staten att äga visst

inflytande öfver malmbrytningen och malmexporten och om nödvändigheten

att hindra, det värdefullare svenska grufvor falla i utlänningars händer. Med

hänsyn härtill hafva statsmakterna funnit sig föranlåtna att genom köpförvärfva

åtskilliga af de stora gruffälten i Norrbotten. Af denna grufpolitik synes

mig såsom en oafvislig konsekvens följa, att staten, då så utan förnärmande

af annans rätt kan ske, genom lagstiftningen bibehålies vid äganderätten

till mineralfyndigheterna å kronans mark. Anses nämligen nyss antydda

intressen vara af den betydelse, att staten för deras tillvaratagande finnes

böra äfven till höga pris förvärfva sig grufvor från enskilda, synas samma

intressen än mera betinga ändring i eu lagstiftning, hvarigenom eu

hvar tillerkännes rätt att medelst inmutning afhända kronan den äganderätt

till å dess mark befintliga fyndigheter, som efter hvad ofvan nämnts

tvifvelsutan principiellt tillkommer kronan såsom jordägare.

Såsom en ytterligare fördel af statens bibehållande vid äganderätten

till ifrågavarande fyndigheter torde också böra räknas, att kronan därigenom

säkerligen skall vinna större direkta inkomster än hvad den nu är i tillfälle

draga af den rätt till jordägareandel, som enligt nuvarande lagstift
Bili.

till Riksd. Prof. 1000. I Sami. 1 Afd. 83 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

ning tillkommer kronan, och att sålunda afkastningen af dessa fyndigheter

i större utsträckning komma alla statsborgare till godo.

Det hufvudsakligaste af de mot den ifrågasatta lagändringen anförda

skälen har, såsom förut nämnts, varit farhågan att genom inmutningsrättens

borttagande de enskildes intresse att efterspana mineralfyndigheter

skulle komma att minskas och landets malmtillgångar sålunda ej blifva

utforskade och kända, hvaraf åter skulle blifva en följd, att bergsbrukets

och därmed särskildt det öfre Norrlands utveckling i betydlig grad hämmades.

I sakens natur ligger, att intet system, grundadt på principen att

äganderätten till upptäckta mineralfyndigheter förbehålles jordägaren, förmår

i nu nämnda hänseende ersätta inmutningssystemet, enligt hvilket en

upptäckare efter inmutning tillerkännes äganderätt till det upptäckta. Då

det emellertid enligt 1908 års förslag står en upptäckare af mineralfyndighet

öppet att i ungefär enahanda ordning, som med afseende å inmutning

nu är föreskrifter!, vinna en rätt att under vissa på förhand bestämda

villkor tillgodogöra sig fyndigheten, och denna rätt dessutom i motsats till

inmutningsrätten skall omfatta hela fyndigheten, synes man kunna antaga

att, därest förslaget blir gällande rätt, den enskilda företagsamheten fortfarande

skall kunna förmås att i önsklig mån ägna sig åt uppsökande och

bearbetande af mineralfyndigheter.

Mot upphäfvande af inmutningsrätten enbart å viss kronojord har

vidare anmärkts, att det måste anses mindre lämpligt såväl att olika regler

skola gälla för tillgodogörande af fyndigheter å mark af den ena eller

andra jordnaturen, som oqk att staten sättes i bättre ställning än annan

jordägare. I denna fråga torde emellertid de praktiska hänsynen böra tilläggas

sådan vikt, att för dem nämnda betänkligheter af hufvudsakligen teoretisk

innebörd måste vika. För öfrigt synes lagstiftningen hafva redan genom

de år 1899 antagna bestämmelserna angående tillvaratagande af kronans

jordägareandel öfvergifvit principen om full likställighet på detta område

mellan kronan och andra jordägare.

Inmutnings- Vägas mot hvarandra de skäl, som tala för inmutningsrättens upp
''upphäfvas

häfvande beträffande kronojord, och de som tala däremot, synas mig de

medafseende förra gifvetvis vara de starkare.

“ Jag har dock redan antydt. att, i öfverensstämmelse med den be
stående

provisoriska lagstiftningen, upphäfvandet af inmutningsrätten torde

böra afse allenast sådan kronojord, hvarå jordägareandelen nu tillkommer

kronan. Att jord, som innehafves med ständig besittningsrätt, bör uti ifrågavarande

hänseende behandlas lika med jord under enskild äganderätt, synes

ej kunna vara föremål för tvekan. Såsom förut torde till jord under ständig

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11!).

27

besittningsrätt böra hänföras äfven grufveskog. Beträffande den till boställe

anslagna kronjorden kunna onekligen skäl gifvas för att inbegripa den

bland den jord, hvarå inmutning ej vidare skulle få ske. Vidkommande

grunderna för min motsatta åsikt härutinnan tillåter jag mig hänvisa till

hvad inom högsta domstolen anförts i fråga om det år 1893 till domstolen

remitterade förslaget angående förändrad lagstiftning om rätten till jordägareandel

å kronans jord. Samma skäl, som då anfördes mot att jordägareandelen

å boställsjorden tillädes kronan, torde nämligen äfven tala

mot att den nu ifrågasatta lagstiftningen gifves jämväl för boställsjorden.

På grund af stadgande i lagen den 20 oktober 1899 angående ändring

i, bland annat, 17 § grufvestadgan skall den, som före samma lags

ikraftträdande arrenderat kronoegendom, fortfarande under sin arrendetid

äga rätt till jordägareandelen för samma egendom. Det gifves således åtskilliga

kronoarrendatorer, som ännu några år framåt skulle äga rätt att

i fall af inmutning å den arrenderde egendomen tillgodonjuta jordägareandelen.

En sträng tillämpning af den princip jag ansett eljest

böra följas — nämligen att den nya lagstiftningen bör afse endast

sådan kronojord, hvarå jordägareandelen nu tillkommer kronan — skulle

alltså medföra, att samma lagstiftning blefve gällande för ifrågavarande kronodomäner

först i den mån nämnda arrendatorers kontrakt utlöpte. En dylik

hänsyn till omförmälda arrendatorer synes dock hvarken nödig eller

lämplig. Förbudet mot inmutning torde böra redan från början omfatta

äfven dessa utarrenderade kronoegendomar. Skulle det knappast antagliga

fall komma att inträffa, att å dylik egendom under nu löpande arrendetid

någon fyndighet af större värde upptäckes, lärer måhända staten icke

undandraga sig att gifva arrendator!! någon ersättning för den förmån,

han genom utnyttjande af rätten till jordägareandel tilläfventyrs kunnat

vinna.

Hvad därefter angår frågan, huruvida den nya lagstiftningen bör,

såsom under ärendets första behandling ifrågasatts, allenast afse Norrbottens

län eller erhålla allmännare giltighet, synes det mig att, på sätt de

sakkunnige i betänkandet af år 1907 framhållit, förhållandena ej betinga

olika regler i förevarande ämne för skilda län. Förut är nämndt, att det

provisoriska inmutningsförbudet år 1907 utsträcktes till Västerbottens och

Jämtlands län. Jag ämnar nu föreslå, att de nya bestämmelserna må gifvas

för hela riket. Bortsedt från att å kronans jord i de sydligare länen

upptäckter af mineralfyndigheter icke kunna väntas ske i synnerlig omfattning,

torde de för inmutningsrättens upphäfvande anförda skälen äga

giltighet lika såväl då fråga är om dessa län som beträffande Norrbottens

län.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Hvad bör

träda i stället

för inmutning

?

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Under ärendets utredning har i allmänhet af dem, som därvid yttrat

sig, förutsatts, att staten ej skulle drifva grufrörelse. Uttalanden

hafva dock gjorts, att staten själf borde bearbeta sina grufvor, och har

härvid framhållits, att hvarje arrendesystem, huru det än må vara inrättadt,

är behäftadt med olägenheter. Det kan ej bestridas, att så i viss

mån är förhållandet, och särskildt lärer det kunna antagas, att staten under

ett sådant system måste nöja sig med något mindre afkastning af

grufvorna än om staten själf toge hand om grufdriften. A andra sidan

möter emellertid mot sistnämnda anordning stora svårigheter. Utsikterna

för ett grufföretag låta sig vanligen mindre än för annat företag beräknas,

och den risk i penningar, ett grufföretag innebär, är oftast ansenlig. Om

det i allmänhet får anses olämpligt att staten själf drifver näringsfång,

synes alltså staten än mindre böra genom egna organ idka grufdrift. Åtskilliga

mineralförekomster gifvas emellertid, där man, åtminstone sedan

grufdrift någon tid idkats, kan med stor sannolikhet beräkna den framtida

vinsten; och med afseende å dessa bör det icke anses alldeles uteslutet,

att staten öfvertager driften. I allt fall synes man redan på grund af den

omständighet, att staten dels förskaffat sig och dels framdeles kommer att

erhålla äganderätten till ett större antal grufvor, böra räkna med möjligheten

att staten i en framtid föranledes att idka grufdrift.

Af det nu anförda framgår, att de fyndigheter å kronans mark, hvartill

kronan i följd af inmutningsrättens upphäfvande vinner rätt, böra upplåtas

till bearbetande åt enskilda, och, å andra sidan, att dessa upplåtelser

böra gifvas under en form som möjliggör för staten att, där så skulle finnas

lämpligt, för egen räkning öfvertaga fyndigheterna.

Beträffande villkoren i öfrigt för dessa upplåtelser synes mig af

utredningen i ärendet framgå, att det system, som härvid skall komma till

användning, bör uppfylla hufvudsakligen följande fordringar, i den mån

de låta sig förenas: systemet skall erbjuda afsevärda lockelser till efterforskande

och bearbetande af fyndigheter å kronojord; grufinnehafvarna

böra föranledas till rationell brytning af grufvorna; staten måste sättas i

tillfälle öfva inseende öfver grufvorna och, då så finnes böra ske, inflytande

öfver malmexporten; och staten bör erhålla en skälig afkastning af

sina grufvor.

Det torde utan vidare vara tydligt, att ett system, motsvarande det

hos oss med afseende å stenkol gällande koncessionssystemet, icke står i

den öfverensstämmelse med nu nämnda principer, att detsamma bör, såsom

dock under ärendets utredning af åtskilliga myndigheter föreslagits, komma

till användning äfven uti nu ifrågavarande hänseende.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

29

Såsom ofvan i korthet antydts, synas berörda fordringar ej heller

vara tillräckligt iakttagna i 1907 års förslag. Då enligt detta förslag

upptäckaren af en fyndighet ej skulle äga någon ovillkorlig rätt att få

arbetstillstånd, och sålunda den enda belöning, som upptäckaren kunde med

någorlunda säkerhet påräkna såsom ersättning för sina besvär och kostnader,

vore det föreslagna kontanta beloppet af 1,500 kronor, torde systemet

icke innebära synnerlig uppmuntran till efterforskande af fyndigheter.

Förslaget innebär vidare, att aftalet mellan kronan och den enskilde om

arbetsrätt skulle ingås med i detalj affattade villkor utan att den sistnämnde

tillförsäkrats rätt att dessförinnan anställa arbete för undersökning

af fyndigheten. Den, som icke på annat sätt fått kännedom om den närmare

beskaffenheten af den fyndighet han ville med arbete belägga, skulle

alltså vara tvungen att, innan sådan kännedom vunnits, bereda sig nödigt

ekonomiskt underlag för grufrörelsen och vidtaga alla de åtgärder i öfrigt,

hvilka å hans sida måste föregå aftalet. En dylik anordning synes vara

onödigt betungande för den enskilde och skulle antagligen komma att

verka ganska afskräckande på dem, som eljest vore villiga att ägna sig åt

bearbetande af fyndigheter, särskildt såvidt fråga vore om sådana af mindre

omfattning. Bestämmelsen om upplåtelsernas inskränkande till viss tid

torde äfven, såsom från åtskilliga håll påpekats, föranleda en del olägenheter.

Under det sista tiotalet år af upplåtelsetiden skulle tvifvelsutan

tillämpningen af nya förbättrade arbetsmetoder komma att eftersättas, de

för grufbrytningens oafbrutna fortgång viktiga förarbetena inskränkas till

de för tillfället allia nöd\ åndi^aste samt förädlingsveik och andia nybyggnader

endast nödtorftigt underhållas. Då antagligen efter utgången af en

upplåtelseperiod skulle dröja åtskilliga år innan grufdrift i större utsträckning

åter komme till stånd, skulle mellantider af måhända afsevärd längd

uppstå, hvarunder grufdriften befunne sig i ett visst stillestånd. Ehuruväl

förslaget kunde synes lämna staten tillfälle att draga största möjliga

afkastning af sina grufvor, torde man, såvidt angår nyupptäckta fyndigheter,

våga påstå att i verkligheten resultatet ej skulle blifva så förmånligt.

Aftalet mellan kronan och den enskilde om arbetsrätt med

däri ingående villkor angående afgälden skulle ju, såsom förut nämnts,

enligt förslaget ingås innan den senare erhållit rätt att undersöka fyndigheten

och sålunda innan han vunnit kännedom om dess närmare beskaffenhet.

Vid sådant förhållande skulle säkerligen hvarken den enskilde vilja

åtaga sig någon högre afgäld eller kronan anse sig kunna påfordra en dylik.

De olägenheter, hvilka sålunda synas förknippade med 1907 års förslag,

torde undvikas genom en ordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med 1908 års förslag, för hvars principer med afseende å undersökning

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Närmare

redogörelse

1908 ars förslag.

och tillgodogörande af mineralfyndigheter å kronojord jag anhåller att nu

få närmare redogöra.

Jag lärer dock först hafva att yttra mig om detta förslags yttre

uppställning. Det har affattats i två formellt skilda delar, af hvilka den

ena utgöres af ett lagförslag rörande sådana ändringar i grufvestadgan,

som af inmutningsrättens upphäfvande i förut af mig angifven omfattning

betingas, och den andra innefattar de bestämmelser angående undersökning

och tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle träda

i stället för grufvestadgans föreskrifter. Vid den visserligen ej betydande

omarbetning af förslaget, som med anledning af inkomna anmärkningar

ägt rum, har denna tudelning bibehållits. Uppenbart är nämligen, att

den af mig förordade inskränkning i rätten till inmutning å kronojord

icke kan genomföras i annan ordning än den, soni för ändring af allmän

civillag är i § 87 regeringsformen föreskrifven. A andra sidan torde med

hänsyn till den form, som för de blifvande upplåtelserna funnits lämplig,

reglerna om dessa ej böra erhålla civillags natur, utan synes det, då, på

sätt jag förut yttrat, kronan efter inmutningsrättens bortfallande är såsom

jordägare berättigad att fritt förfoga öfver fyndigheterna å sin mark, böra

jämlikt 77 § regeringsformen tillkomma Riksdagen ensam att bestämma

om grunderna för förvaltningen af dessa fyndigheter.

Ehuru 1908 års förslag i sin helhet utarbetats inom justitiedepartementet,

lärer med hänsyn till det ofvan sagda frågan om dess framläggande

för Riksdagen, såvidt rörer de särskilda bestämmelserna om

fyndighets undersökning och tillgodogörande, ankomma å annat departements

föredragning. Förslaget i denna del år ock ännu, äfven efter dess

omarbetning, att hvad vissa detaljer angår betrakta såsom ett preliminärt

utkast. Jag torde alltså hafva att angifva endast de karaktäristiska hufvuddragen

af omförmälda särskilda bestämmelser.

Förslaget skiljer mellan rätten till undersökning (skärpning) och

rätten till tillgodogörande af fyndighet.

Rätten till undersökning har man ansett böra i regel bero af allenast

tillstånd af bergmästare, och hafva bestämmelserna härom affattats i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med grufvestadgans regler angående inmutning.

Härigenom har i förhållande till 1907 års förslag vunnits det företräde,

att äfven smärre fyndigheter och sådana, som till synes äro af mindre

värdefull beskaffenhet, kunna antagas blifva underkastade närmare undersökning.

I syfte att förekomma ett återuppträdande af de i ärendet omförmälda

missförhållandena hafva dock åtskilliga nya bestämmelser tillagts.

I sådant afseende har bland annat stadgats, att bergmästaren ej äger be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

31

vilja skärpningstillstånd å område, som vant föremål för skärpnings- eller

grufdriftstillstånd, utan i dylikt fall har att öfverlämna frågan till bergsöfverstyrelsen,

som pröfvar huruvida skärpningstillstånd må gifvas.

Jämväl i annat afseende är rätten att vinna skärpningstillstånd inskränkt.

Kronan är för närvarande på grund af köp ägare af åtskilliga

efter inmutning upptagna grufvor å kronojord och är i andra sådana intresserad.

Det lärer icke vara förenligt med kronans intressen, att enskilde

äga å den till dessa grufvor hörande jord och närmast däromkring befintlig

mark skaffa sig den rätt till grufdrift, som eljest skall, enligt förslaget,

kunna genom skärpning vinnas. Förslaget förutsätter därför, att områden,

hvilka sålunda eller af annan anledning finnas böra fredas från intrång,

skola i särskild ordning förklaras för statsgrufvefält, och upptager bestämmelse

om, att å dylikt grufvefält skärpning ej må äga rum.

Tillstånd för enskilde att tillgodogöra sig fyndighet å kronojord

(grufdriftstillstånd) meddelas af Konungen. Vill den, som innehar skärpningstillstånd

och vid undersökningen funnit fyndigheten vara brytvärd,

eidiålla grufdriftstillstånd, är han under vissa angifna villkor därtill berättigad.

Liksom enligt grufvestadgan en upptäckare genom inmutning

förvärfvar sig rätt till den af honom upptäckta fyndigheten, kan alltså,

enligt förslaget, en upptäckare genom att förskaffa sig skärpningstillstånd

vinna en viss rätt att tillgodogöra sig det upptäckta. Härigenom sättes

den förmån, hvilken tillerkännes honom såsom belöning, i direkt förhållande

till värdet af det upptäckta, en princip som gifvetvis måste följas,

därest man önskar åstadkomma en verklig uppmuntran till efterforskande

af mineralfyndigheter. I följd af den möjlighet, som sålunda lämnats

öppen för upptäckare af fyndighet att vinna rätt till densammas tillgodogörande,

har ej ansetts nödigt att bibehålla det i 1907 års förslag upptagna

stadgandet om viss penningsumma såsom alternativ belöning. Ett

dylikt stadgande synes för öfrigt mindre lämpligt äfven därför, att det

otvifvelaktigt koinme att vid tillämpningen medföra svårigheter af flera

slag. Särskildt torde man ofta kunna förvänta tvister, huruvida fyndighet

varit förut känd eller ej.

Grufdriftstillstånd skall enligt förslaget gälla utan begränsning i

tiden men med rätt för kronan att efter vissa år mot lösen återtaga den

upplåtna grufvan. En sådan anordning torde från flera synpunkter vara

fördelaktigare än den form för upplåtelser, nämligen å viss längre tid,

som i 1907 års förslag upptagits. Så vidt äfven i framtiden den åsikt

förblifver rådande, att staten ej lämpligen bör själf befatta sig med grufdrift,

kommer stadgandet om uppsägningsrätten tvifvelsutan att endast i

undantagsfall tillämpas, och torde följaktligen de gjorda upplåtelserna i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

allmänhet komma att utan afbrott bestå. Sålunda undvikas i det stora

hela de olägenheter i nationalekonomiskt hänseende, som, på sätt ofvan

anmärkts, skulle blifva en följd af systemet med upplåtelser på bestämd

tid. För öfrigt har genom affattningen af inlösningsbestämmeiserna sörjts

för, att, i händelse uppsägning äger rum, de för den framtida grufbrytningen

nödiga tillredningsarbetena icke skola underlåtas, hvadan äfven i

sådant fall något afsevärdare afbrott i grufrörelsen icke synes behöfva befaras.

Skulle åter i en framtid den åsikt vinna insteg, att staten själf

bör öfvertaga driften af sina grufvor eller åtminstone vissa af dem, har

enligt förslaget kronan, sedan 15 är af upplåtelsetiden tilländagå^, tillfälle

att, när helst kronan önskar, efter en uppsägelsetid dock af 5 år, komma

i besittning af en upplåten grufva. Enligt 1907 års förslag åter skulle

kronan, om den af en eller annan anledning funnit önskvärdt erhålla

förfoganderätten till en upplåten grufva, nödgats måhända i flera tiotal år

vänta på att få grufvan i sina händer. Den fördel för staten, som kan

tyckas ligga däri att den i senare fallet bekommer grufvan utan lösen,

torde mer än väl uppvägas af förmånen att, när helst det anses lämpligt,

kunna återtaga en upplåten grufva.

För upplåtelsen skall tillståndshafvaren till staten erlägga dels en

årlig jordskyld, beräknad efter den upplåtna markens värde, och dels en

afgäld (royalty), utgående, jämväl årligen, å saluvärdet på arbetsplatsen af

alla inom det upplåtna området vunna, af tillståndshafvaren från arbetsplatsen

försålda eller bortförda produkter. Med afseende å upplåtelse till

person, som på grund af innehafdt skärpningstillstånd är berättigad till

grufdriftstillstånd, har, för att ej denna hans rätt skall göras illusorisk,

royaltyn måst sättas till ett en gång för alla bestämdt belopp och, för att

ej drabba mindre lönande grufföretag allt för hårdt, till en relativ låg

procent, nämligen 3. Beträffande upplåtelse i annat fall äger Konungen

bestämma procentens storlek.

Frågan om royaltyns baserande på brutto- eller på nettoafkastningen

af ett företag har således här lösts på samma sätt, som med afseende å

tillgodogörandet af kronans jordägareandel i grufva. Under den utredning,

som i sistnämnda hänseende under 1890-talet verkställdes, hade högsta

domstolen två särskilda gånger tillfälle yttra sig angående lämpligheten af

ett på nettoafkastningen baseradt afgäldssystem, och uttalade sig högsta

domstolen båda gångerna med skärpa mot ett sådant systems användning

i då föreliggande fall, hufvudsakligen under åberopande af de svårigheter,

som detsamma i praktiken syntes komma att medföra. De då anförda

betänkligheterna torde otvifvelaktigt i det hela gälla äfven i nu förevarande

afseende. s

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 119.

33

För att utröna, huru den föreslagna royaltyn i allmänhet skulle komma

att verka, har man sökt beräkna, hvilken andel af nettoafkastningen år 1907

för fem olika bestående grufföretag nämnda royalty kunde anses motsvara,

och har denna andel befunnits uppgå till respektive 10,4, 12,4, 15,8, 17,5

och 18,4 procent. Af dessa siffror framgår, att ifrågavarande royalty synes

komma att verka på ett i det hela tillfredsställande sätt. Att den i några

fall kommer att drabba för hårdt, torde man dock kunna vänta. p

ändamål att mildra detta missförhållande, som särskild! vid igångsättandet

af ett företag torde göra sig kännbart, har gifvits Konungen rätt att, då

skål därtill äro, för viss tid, högst tio år, medgifva befrielse från eller nedsättning

i afgälden, dock endast i hvad den öfverstiger ett belopp af 25 kronor

per hektar af det upplåtna området, hvilket belopp för hvarje fall ansetts

böra utgå. Med afseende å sådana grufföretag, från hvilka kronan genom

den föreslagna royaltyn skulle erhålla ett i förhållande till dess afkastning

allt för ringa belopp, har kronan i den henne tillerkända uppsägningsrätten

medel att förmå tillståndshafvaren att åtaga sig den högre royalty, som

kan finnas skälig. Visserligen skall enligt förslaget kronan ej äga använda

denna uppsägningsrätt förr än 15 år efter tillståndets meddelande, och

skulle följaktligen en iiilståndshafvare, som innehar en värdefull grufva,

komma att under 20 år få tillgodogöra sig densamma mot en i förhållande

till afkastningen måhända obetydlig royalty. Erkänner man emellertid

riktigheten af den ofvannämnda principen att belöningen för upptäckande

och upptagande af en grufva bör stå i direkt förhållande till dennas värde,

synes man ej med fog kunna invända något mot det resultat, som i nyssberörda

fall inträda

Då, såsom ofvan antydts, den kronan tillerkända nppsägningsrätten

enligt förslaget är ämnad att i vissa fall tjäna som 1‘egulator, hafva bestämmelserna

om den kronan, i händelse uppsägning skett, åliggande ersättningsskyldighet

affattats så, att kronan icke af något tvifvel om det ekonomiskt

förmånliga vid en eventuell inlösning afhålles från att företaga denna.

Enligt nämnda regler har kronan alltid skyldighet att utgifva lösen med

belopp, motsvarande värdet af de tillståndshafvaren tillhöriga, för den upplåtna

fyndighetens bearbetande eller annan därmed i sammanhang stående

verksamhet anskaffade maskiner och byggnader in. in., vid hvilket värdes

bestämmande hänsyn tydligen bör tagas till ej blott egendomens försäljningsvärde

i befintligt skick utan äfven dess användbarhet för den framtida

grufdriften in. fl. omständigheter, som kunna vara af betydelse. Dessutom

skall särskild lösen utgå för det fall att mineraltillgångar vid tillståndets

upphörande föreligga blottade och tillredda och således ett säkert

konstaterande af kvarvarande mineraltillgångar kan ske. I sådant fall har

Bill. till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Iläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

tillståndshafvaren ansetts böra åtnjuta dels ersättning för all nödig kostnad

för dessa mineraltillgångars blötläggning och tillredning, dels en

särskild godtgörelse, motsvarande viss del, som man funnit lämpligen böra

bestämmas till en femtedel, af den nettobebållning, som nämnda mineraltillgångar

kunna beräknas komma att lämna vid deras tillgodogörande. 1

sistberörda afseende har man dock funnit sig böra göra den inskränkning

att, om större kvantitet mineraltillgångar skulle föreligga blottade och tillredda

än som med hänsyn till förefintliga förhållanden finge antagas kunna

under de tio närmaste åren tillgodogöras, omförmälda särskilda godtgörelse

skall räknas endast på den kvantitet, som sålunda kan antagas blifva under

tio år tillgodogjord. Man har ansett sig svårligen kunna i ett allmänt

stadgande närmare beskrifva, huru vid beräknandet af nämnda nettobehållning

bör förfaras, och har därför endast i fråga om bruttovärdets

beräkning viss föreskrift lämnats. Denna fråga har alltså i öfrigt helt

och hållet öfverlämnats åt den skiljenämnd af fem personer, som enligt

förslaget skall hafva att bestämma de belopp, hvarmed kronan skall utlösa

tillståndshafvaren.

Enligt förslaget skall tillståndshafvaren i allmänhet äga att tillgodogöra

sig alla inom fyndigheten förekommande mineral. I fråga om sättet

för tillgodogörandet kan dock, i ett viktigt afseende, hans rätt blifva

inskränkt. Redan för närvarande äro, särskildt inom Norrbottens län, så rika

järnmalmsfyndigheter kända och föremål för exploatering, att det synes

kunna med fog dragas i betänkande, huruvida uppkomsten af flera dylika

grufföretag kan vara för landet obetingadt gagnelig. Att förbjuda upptagandet

å kronojord af nya grufvor, innehållande järnmalm, torde dock

af flera skäl icke vara att förorda. Kan malmen tillgodogöras af den inhemska

förädlingsindustrien, synes ett sådant förbud sakna berättigande.

Och brytande af järnmalm för export lärer ej heller alltid böra förhindras,

exempelvis icke då grufva, som innehåller järnmalm men hvars egentliga

värde ligger i annan malmförekomst, kan med fördel bearbetas, endast om

järnmalmen tillika brytes, eller då tillåtelse att exportera finnes kunna i en

trakt af landet, där bergshandteringen ligger nere, bidraga till denna närings

uppsving. Då sålunda frågan om tillgodogörande af järnmalmsfyndigheter

synes ställa sig helt olika under skilda förhållanden, hafva de antydda betänkligheterna

mot upptagande af nya järngrufvor ansetts kunna bäst vinna beaktande,

om åt Konungen lämnas befogenhet att vid grufdriftstillstånds

meddelande föreskrifva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten

vinnes, icke eller allenast i viss omfattning må såsom råvara exporteras

ur landet. En bestämmelse härom har fördenskull inrymts i förslaget.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

35

Enär den form, i hvilken enligt förslaget ifrågavarande upplåtelser

skola lämnas, icke synes lämpligen kunna användas i fråga om upplåtelse

af fyndigheter af nu ej inmutbara mineral, har förslaget i motsats till

1907 års förslag ansetts ej böra utsträckas att omfatta äfven sådana

fyndigheter. Då Riksdagen tidigare meddelat bestämmelser om tillgodogöi-andet

af vissa kronans mineralfyndigheter, har detta skett i den ordning,

att Kungl. Maj:t medgifvits att enligt särskildt angifna grunder upplåta

sådana till bearbetande åt enskilda. Dylikt medgifvande har då gifvits

endast för ett år i sänder. I fall, hvarom nu är fråga, torde ett sådant förfarande

ej kunna lämpligen användas, särskildt med hänsyn till hvad om

upplåtelse af rätt till undersökning skall enligt förslaget gälla, utan synas

bestämmelserna i ämnet böra lämnas i samma form som den, hvaruti

reglerna om utarrendering af kronans jordbruksdomäner nu äro gifna.

Härmed har jag angifvit allt hvad i detta sammanhang torde vara

att framhålla i fråga om de inom justitiedepartementet utarbetade särskilda

bestämmelserna angående undersökning och tillgodogörande af

mineralfyndigheter å viss kronojord. Jag har ej heller något att i sak

tillägga beträffande det nu uppgjorda lagförslaget om ändringar i grufvestadgan

— ändringar, hvilka, på sätt jag förut antydt, ej gå utöfver hvad

för imnutningsrättens upphäfvande i angifven omfattning funnits nödigt.

Blott en anmärkning i redaktionellt afseende torde tillåtas mig. I lagförslaget,

liksom i de särskilda bestämmelserna, förstås med ''kronojord’

ej blott jord af viss kameral natur, utan öfver hufvud all jord, hvartill

kronan är ägare. Förslaget torde härutinnan öfverensstämma med gällande

grufvestadga, såsom lärer framgå särskildt af dennas 17 §. Inmutning blir

alltså enligt lagförslaget förbjuden äfven å sådan jord, som af kronan förvärfvats,

men ännu ej är i jordeböckerna omförd till krono.

Arrendator af kronoegendom är uppenbarligen icke enligt gällande

lag skyldig tåla det intrång i arrenderätten, hvartill upplåtelse af skärpnings-

eller grufdriftsområde enligt de föreslagna särskilda bestämmelserna

föranleder, ej heller synes mot stadgandet i 2 kap. 3 § af lagen om nyttjanderätt

till fast egendom den 14 juni 1907, sådan skyldighet kunna

genom aftal honom tillförbindas. Särskild lagstiftningsåtgärd synes alltså

böra vidtagas i syfte, att omförmälda bestämmelsers tillämplighet å utarrenderad

kronojord icke må blifva beroende af arrendatorns goda vilja.

Förslag i sådant hänseende torde jag vid annat tillfälle få underställa

Kungl. Maj:ts pröfning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Fortsatt till- Det provisoriska förbudet mot inmutning inom vissa län å krono
i9.

ior(l’ som e.i innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till

‘april 1907. boställe, galler icke längre än till den 15 maj 1909. Men lag om sådan

ändring i grufvestadgan, att inmutning definitivt förbjudes å all dylik

jord, lärer ej kunna träda i kraft förr än vid en senare tidpunkt. Det

synes därför nödigt, att provisoriet förlänges; och torde den fortsatta

giltighet, som alltså lärer böra gifvas lagen den 19 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten, lämpligen böra utsträckas till ikraftträdandet

af lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all sådan kronojord, som

nyss bl ef nämnd, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.»

Föredragande departementschefen uppläste nu förslag till lag om

ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan och

till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907

om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt, hvilka båda lagförslag

skulle, liksom förslaget till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande

af mineralfyndighet å viss kronojord, biläggas detta protokoll

(bil. A, B och C).

Härefter hemställde föredraganden, att högsta domstolens utlåtande

måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver

de båda lagförslagen samt att förslaget till bestämmelser angående undersökning

och tillgodogörande af mineral fyndighet å viss kronojord måtte

öfverlämnas till jordbruksdepartementet för den vidare behandling, hvartill

omständigheterna kunde finnas föranleda.

Hvad föredraganden sålunda hemställt, däruti statsrådets

öfriga ledamöter instämde, täcktes Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder bifalla.

Ur protokollet

Carl Stålhammar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

/

Bil. Å.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill anmäler,

äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,

kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,

antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,

må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör

förmål för inmutning.

3 §.

1 mom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som

innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,

eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd

af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som

den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga

byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för

inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på mindre

afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upplåten

för allmän trafik.

3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

8 §•

Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslutande

rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,

bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som

äfven andra inmutningsbara mineral.

Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt äger

tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området

eller utmålet äfven af honom brytas, i den mån sådant är erforderligt

för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordägaren mot

erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhämtas,

om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio

dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan

kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,

gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skiljemän

anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera

halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden för afhämtandet

räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen bestämdt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o Hd.

10 §.

1 mom. Har matsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §

ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan

grufva förbjudet.

Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna

i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda

lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,

så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet

fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,

för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock

den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all

verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om

den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,

men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen tillkommit

eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå

arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga

tid anställes. __ 4 V. • ■

2 mom. Är mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan

äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke

skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;

och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke

gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som

ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets

O O

instämmande.

17 §.

A sådan kronojord, hvarå inmutning är tillåten, skall kronoåbon

eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande

rätt till godo; ägande han ock, om han begnagar jordägareandelen, att

samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet

kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället .företaga.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufägaren;

och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna

kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes,

att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera

erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

44 §.

önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å sådan

kronojord, hvarå inmutning är tillåten, kronoåbon eller boställsinnehafvaren

till ansökningen lämnat bifall, må äga att förlänga hviloståndstiden

under ytterligare högst fyra arbetsår.

65 §.

Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infördradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga

delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute

han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och

annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,

hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittillls varit

stadgadt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

41

Bil. B.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten är stadgadt.

Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om

inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till

dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehafves

under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder

i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.

v

Bill. till Rilcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 83 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Knngl. Maj:t Nådiga Proposition N:o 119.

Bil. C.

Förslag

till

bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet

å viss kronojord.

I Om fyndighets undersökning (skärpning).

1 §•

Rättighet att å kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt

eller är till boställe anslagen, anställa arbete (skärpning) för undersökning

af fyndighet, innehållande sådant mineral, hvarom i 1 § grufvestadgan

förmäles, eller apatit eller magnesia är beroende på särskildt tillstånd

(skärpningstillstånd).

2 §•

Skärpning må ej anställas å:

1) område, som förklarats skola utgöra statsgrufvefält, eller som

redan är föremål för skärpningstillstånd, för grufdriftstillstånd, hvarom i

17 § nedan förmäles, eller för rätt på grund af inmutning;

2) område, beläget på mindre afstånd än tvåhundra meter från

boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård eller

från tomtplats eller trädgård, med mindre medgifvande härtill lämnats af

såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården, som den, hvilken

därtill har nyttjanderätt, dock att för grufdrift erforderliga byggnader ej

må innefatta hinder för skärpning;

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 119.

43

3) kyrkogård eller begrafningsplats:

4) område på mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg

eller kanal, som är upplåten för allmän trafik, så vidt ej medgifvande af

vederbörande myndighet eller styrelse lämnats.

3 §•

Ansökning om skärpningstillstånd skall ske skriftligen hos bergmästaren

i orten och innehålla uppgift å:

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

socken och län, där det område ansökningen afser är beläget;

medelpunkten i detta område (skärpningspunkten) med så noggrann

beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon osäkerhet därom ej kan

uppstå; skolande denna punkt vara utmärkt å topografisk, afvittrings- eller

annan vid ansökningen fogad karta i skala ej understigande 1 : 200,000.

Vid ansökningen skall tillika fogas intyg att sökanden är välfrejdad

svensk undersåte.

Sökanden vare vidare pliktig att i förskott å kostnaden för kungörelse,

hvarom i 6 § förmäles, till bergmästaren erlägga tio kronor.

4 §•

öfver inkommen ansökan skall bergmästaren ofördröjligen och senast

trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt beslut. Finner

bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i afseende å arten af

den angifna mineralafdelningen, skärpningspunktens läge eller annan omständighet,

som för ansökningens bedömande kan vara af betydelse, äge

han förelägga sökanden att därmed inkomma inom viss lämplig tid, räknad

från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes, den då

gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet intagas. Beträffande

förskott å kungörelsekostnad, hvarom i 3 § sägs, äge bergmästaren

meddela föreläggande i enahanda ordning.

5 §•

1 mom. År mineralanledningen icke af den art, som i 1 § afses,

eller har den uppgifna skärpningspunkten blifvit förlagd å område, där

enligt 2 § skärpning ej må anställas, varde ansökningen afslagen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj ds Nådiga Proposition No 119.

2 mom. Har skärpningspunkten förlagts å område, som varit men

ej längre är föremål för skärpnings- eller grufdriftstillstånd, skall bergmästaren

öfversända ansökningen jämte eget utlåtande till bergsöfverstyrelsen.

6 §.

Finner bergmästaren hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall

han utfärda bevis (skärpningssedel) af innehåll att sökanden äger med

andras uteslutande anställa skärpning inom ett område, innefattande en

omkrets med 400 meters afstånd från skärpningspunkten. Faller inom

sagda område mark, hvarå enligt 2 § skärpning ej må anställas, eller mark,

hvarom i 5 § 2 mom. sägs, skall skärpningstillståndet gälla allenast för

öfrig del af området.

Skärpningssedeln skall vidare innehålla:

1) angifvande af mineralanledningens art samt beskrifning å skärpningspunktens

läge;

2) tiden då ansökningen inkom till bergmästaren;

3) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra

dylika skiljas;

4) ett angifvande af de villkor, som jämlikt 8—14 §§ här nedan

skola för tillståndet gälla.

Bergmästaren läte inom sextio dagar från skärpningssedelns utfärdande

i kyrkan till den socken eller församling, där det upplåtna området är

beläget, äfvensom i tidning inom orten kungöra, att tillståndet meddelats,

med uppgift å tillståndshafvarens namn och skärpningspunktens läge;

insände ock ofördröjligen till Konungens befallningshafvande afskrift af

skärpn ingssedeln.

7 §•

Hafva flere ingifvit ansökningar, som afse samma område, skall den,

hvilkens ansökan först inkom, äga företräde till erhållande af skärpnino-stillstånd.

Hafva ansökningarna inkommit samma dag, hänskjute bergmästaren

ärendet till Konungen, som bestämmer, hvilken af sökandena må erhålla

tillstånd.

8 §•

Skärpningstillstånd skall gälla från dagen för skärpningssedelns utfärdande

till löpande årets slut samt under nästföljande tre kalenderår;

ägande bergmästaren på ansökan af tillståndshafvaren att, om särskilda

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 119. 45

förhållanden därtill föranleda, medgifva förlängning af denna tid med

högst 2 år.

Erhåller tillståndshafvaren under den sålunda bestämda skärpningstiden

grufdriftstillstånd, skall dock skärpningstillståndet upphöra att gälla

vid grufdriftstillståndets meddelande. Har han gjort ansökan om grufdriftstillstånd,

hvilken vid nämnda tids utgång är på pröfning beroende,

fortfar skärpningstillståndet att gälla, så länge ansökningen är under

pröfning.

9 §•

1 mom. Skärpning må bestå i jordrymning, sprängning, diamantborrning,

upprättande af magnetiska kartor eller andra arbeten som kunna

lända till kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och värde.

2 mom. A dessa arbeten skall under skärpningstiden, räknadt från

den 1 januari efter det skärpningstillståndet meddelats, årligen användas

ett belopp af minst tre hundra kronor, med skyldighet för tillståndshafvaren

att, för hvarje kalenderår, före den 1 april året därefter hos bergmästaren

styrka, huru stort belopp för ändamålet utgifvits. Tillståndshafvaren

äge dock, om han hellre så vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten

för ett eller flera af de efterföljande. Sedan tillståndshafvaren

gjort ansökan om grufdriftstillstånd, vare han, så länge ansökningen är på

pröfning beroende, från arbetsskyldighet befriad.

10 §.

Under skärpningstiden vunna mineraliska produkter må tillståndshafvaren

icke för annat ändamål än deras undersökning, medelst analysering,

anrikning, smältning eller på annat dylikt sätt, från skärpningsområdet

bortföra.

Sedan tillståndshafvare ingifvit ansökan om grufdriftstillstånd, vare

han dock berättigad att inom skärpningsområdet bryta och tillgodogöra

sig mineraliska produkter af den i 1 § nämnda beskaffenhet äfven för

annat ändamål än nu sagts. Vill han begagna sig af nämnda rätt, göre

hos bergmästaren anmälan därom före arbetets början. För de produkter,

tillståndshafvaren sålunda tillgodogör sig, skall han erlägga afgäld med tre

procent af produkternas värde; skolande om värdets bestämmande och

tillståndshafvarens skyldigheter i öfrigt tillämpas hvad i 25 § 1 och 4

styckena samt 26 och 28 §§ är stadgadt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung1. Maj:ts Nådiga proposition N:o 119.

11 §•

Har till ståndsh alvar en icke fullgjort den i 9 § stadgade arbetsskyldighet,

eller har han brutit mot bestämmelserna i 10 §, vare tillståndet

förverkadt. Påstående härom må dock, utom för det fall att svikligt

förfarande från tillståndshafvarens sida föreligger, ej grundas på försummelse

eller annat förhållande, som ägt rum för längre tid tillbaka än

kalenderåret före det påståendet väckts.

Tvist, huruvida förverkande ägt rum, skall afgöras i den ordning,

37 § här nedan angifver.

12 §•

Byggnader, som för skärpningsarbetets utförande äro nödiga, må

tillståndshafvaren å det upplåtna området uppföra.

Tillståndshafvaren äge jämväl att å kronan tillhörig mark begagna

eller anlägga väg till stället.

13 §.

För mark, som tillståndshafvaren för skärpning eller väg begagnar,

skall han, där marken är af kronan utarrenderad, gifva arrendatorn, så länge

skärpningstiden varar, full ersättning i årlig afgift, som för hvarje år

förskottsvis betalas.

I händelse tillståndshafvaren icke erhåller tillstånd jämväl till fyndighetens

tillgodogörande, vare han skyldig att ersätta kronan all skada,

som marken genom skärpningen för framtiden kan hafva tagit. År jorden

utarrenderad, ansvare tillståndshafvaren under tiden, till dess denna ersättning

blifvit erlagd, för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens

begagnande.

Skada och intrång, som i öfrigt af skärpningen förorsakas, skall

jämväl af tillståndshafvaren ersättas.

Ersättning för växande träd, som af tillståndshafvaren fällas, skall

utgå enligt uppskattning af jägmästaren i orten. Yppas tvist angående

annan ersättning, skall tvisten afgöras i den ordning 37 § här nedan

angifver.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

14 §.

1 mom. År område, hvarå skärpningstillstånd meddelats, af kronan

utarrenderadt, skall tillståndshafvaren, minst 14 dagar innan något arbete

å området börjas, lämna arrendatorn bestyrkt afskrift af skärpnings sedeln,

vid skyldighet att eljest för all genom arbetet förorsakad skada ansvara

såsom för åverkan, och galle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande

af stämning är stadgadt; dock må, där arrendatorn är frånvarande

och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften lämnas till förvaltaren.

2 mom. Tillståndshafvaren åligger därjämte, innan något arbete å

området börjas, att hos Konungens befallningshafvande ställa pant eller

borgen, som af Konungens befallningshafvande godkännes, för all den ersättning,

hvartill tillståndshafvaren enligt 13 § är förbunden. Försummas

det, äge utmätningsmannen i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet,

till dess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.

15 §.

I fall, hvarom i 5 § 2 mom. sägs, pröfvar bergsöfverstyrelsen, huruvida

och på hvad villkor skärpningstillstånd må sökanden lämnas.

Bergsöfverstyrelsen må ock, där jämlikt 6 § från skärpningstillstånd

undantagits mark af den i 5 § 2 mom. omförmälda beskaffenhet, på tillståndshafvarens

ansökan medgifva skärpning å sådan mark.

16 §.

Klagan öfver bergmästares beslut må föras hos bergsöfverstyrelsen

genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit insändas i mål från Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län innan klockan

tolf å fyrtiofemte dagen och i mål från öfriga orter i riket innan klockan

tolf å trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som öfverklagas.

II. Om fyndighets tillgodogörande.

17 §.

Vill någon å kronojord, som i 1 § sägs, med arbete belägga och

tillgodogöra sig fyndighet af där angifven beskaffenhet, söke hos Konungen

tillstånd därtill (grufdriftstillstånd).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Sådant tillstånd må ej meddelas annan än i Sverige bosatt välfräjdad

svensk undersåte eller ock behörigen registreradt svenskt aktiebolag, hvars

bolagsordning föreskrifver, att aktie icke må utan Konungens tillstånd

tecknas af eller öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta svenska män äfvensom

att denna föreskrift skall i tryck återgifvas å samtliga aktiebrefven.

18 §.

Ansökning om grufdriftstillstånd skall ingifvas till bergmästaren och

innehålla:

uppgift å sökandens namn, yrke samt hemvist eller för bolag den

ort, där styrelsen har sitt säte, mineralanledningens art samt belägenheten

och storleken af det område, hvarå grufdriftstillstånd sökes, äfvensom den

framställning, sökanden kan vilja göra angående erhållande af sådan upplåtelse,

hvarom i 27 § förmäles.

Ansökningen skall vara åtföljd af:

1) intyg, utvisande att sökanden jämlikt 17 § är behörig erhålla

grufdriftstillstånd;

2) karta öfver det område, ansökningen afser, så affattad att af

densamma jämte tillhörande beskrifning områdets geografiska belägenhet

tydligt framgår, hvilken karta bör vara upprättad af landtmätare eller

bergstjänsteman eller annan, som är behörig att verkställa grufmätningar,

eller ock från sådan karta kopierad;

3) handlingar, som styrka, att arbetet kan af sökanden ändamålsenligt

utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;

4) bevis att sökanden hos Konungens befallningshafvande nedsatt

sådan säkerhet, hvarom i 30 § nedan förmäles; samt

5) i det fall att tillstånd, hvarom nu sagts, sökes af den som innehar

skärpningstillstånd, jämväl berättelse öfver de under skärpningstiden

utförda arbeten.

19 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon

ytterligare upplysning för ansökningens bedömande erforderlig, förelägge

bergmästaren sökanden att inom viss tid inkomma med felande

handling eller sådan upplysning, vid äfventyr att handlingarna pröfvas

befintligt skick.

Sedan den tid förflutit, läte bergmästaren inom fjorton dagar därefter

i kyrkan till den församling där det i ansökningen uppgifna området

är beläget, äfvensom i tidning inom orten kungöra ansökningen med före
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

läggande af viss tid, minst tre och högst fem månader efter kungörelsens

datum, inom hvilken den, som anser sin rätt vara af frågan beroende, bör

hos bergmästaren skriftligen anföra hvad han till bevarande af sin rätt

aktar nödigt. Såvidt gäller område inom Jämtlands, Västerbottens eller

Norrbottens län, skall tiden för förläggandet innefatta åtminstone två af

månaderna maj—september, och må alltså, i den mån härför är nödigt,

tiden utsträckas utöfver hvad nyss nämnts.

Efter utgången af den i kungörelsen utsatta tid skall bergmästaren,

hvilken det åligger att genom besök på platsen skaffa sig kännedom om

den fyndighet, hvarom fråga är, skyndsamt insända samtliga handlingar

jämte eget utlåtande till Konungen.

Kostnaden för kungörandet och bergmästarens besök på platsen skall

gäldas af sökanden; och vare han pliktig att, där bergmästaren det fordrar,

samma kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes,

att ansökningen anses förfallen, hvilken påföljd bör i föreläggandet

intagas.

20 §.

1 mom. Har innehafvare af skärpningstillstånd i vederbörlig ordning

inom skärpningstidens utgång sökt tillstånd till grufdrift å område,

hvarinom skärpningspunkten är belägen, och är å området mineralfyndighet

påvisad, skall, där ej skärpningstillståndet jämlikt 11 § förverkats, det

sökta tillståndet meddelas, så vidt med föreskrifterna här nedan öfverensstämmer

och fråga ej är om mark, därå jämlikt 2 § skärpning ej må anställas.

2 mom. Göres eljest jämlikt 18 § ansökan om grufdriftstillstånd,

pröfvar Konungen efter omständigheterna, huruvida sådant tillstånd må

gifvas.

21 §.

1 mom. Grufdriftstillstånd må icke omfatta område, öfverstigande

50 hektar, räknade i horisontalplanet, där ej styrkes att större areal erfordras,

för att fyndigheten i hela sin utsträckning skall falla inom området.

Längden af området må ej vara större än 5 gånger bredden; och bör området

om möjligt vara fyrsidigt med räta vinklar. För området skola

gränserna på djupet räknas lodräta, så vidt utan förnärmande af annans

rätt kan ske.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

22 §.

1 mom. Det upplåtna området skall, på tillståndshafvarens bekostnad,

i närvaro af kronoombud, som utses af Konungens befallningshafvande,

å marken utstakas af vederbörligen förordnad landtmätare.

Därest tillståndshafvaren förklarat sig för sitt arbete ofvan jord behöfva

endast en del af det upplåtna området, skall jämväl denna del vid

nu nämnda förrättning utstakas på marken och inläggas å kartan.

Förrättning, hvarom nu sagts, skall hållas inom nio månader från

tillståndets meddelande. Försummas det, äge tillståndshafvaren ej vidare

verkställa arbete för fyndighetens tillgodogörande, förr än sådan förrättning

skett.

Kronoombud, som vid dylik förrättning närvarit, åligger att ofördröjligen

till Konungens Befallningshafvande inberätta livad därvid förelupit.

2 mom. Har tillståndshafvaren för arbetet i dagen tagit i anspråk

endast en del af det upplåtna området, och önskar han'' sedermera ytterligare

mark inom området, varde sådan honom tilldelad i samma ordning

som nyss nämnts.

23 §.

Det upplåtna området må icke användas för annat ändamål än grufdriften

och därmed i samband stående verksamhet för produkternas tillgodogörande

eller förädling.

^ Tillståndshafvaren äger tillgodogöra sig alla mineraliska ämnen af

den i 1 § omförmälda beskaffenhet, hvilka inom det upplåtna området

anträffas, så ock öfriga mineraliska ämnen, i den mån deras brytande är

erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande.

Konungen äger dock vid grufdriftstillståndets meddelande föreskrifva,

att järnmalm, som ur fyndigheten vinnes, icke eller allenast i viss omfattning

må såsom råvara exporteras ur landet.

24 §•

1 mom. För det upplåtna området skall tillståndshafvaren, så länge

grufdriftstillståndet valbar, till kronan erlägga en årlig jordskyld med fem

procent af markens uppskattade värde, dock minst ett belopp, motsvarande

fem kronor för hvarje hektar. Vill tillståndshafvaren för sitt arbete

ofvan jord taga i anspråk blott en del af området, skall jordskylden

för den öfriga delen, oafsedt det uppskattade värdet, utgå med fem

kronor för hvarje hektar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

2 mom. Jordsky Idens belopp skall, efter de i 1 inom. angifn a grunder,

bestämmas af landtmätaren vid den förrättning, hvarom i 22 § förmäles.

Finner Konungens befallningshafvande högre belopp böra utgå än landtmätaren

bestämt, eller är tillståndshafvaren med landtmätarens beslut

missnöjd, må beslutet kunna underställas afgörande af skiljemän i den

ordning 37 § stadgar. Sådant afgörande skall påkallas genom tillkännagifvande

hos andra parten senast inom en månad efter det landtmätarens

beslut meddelats; i annat fall stånde detta fast.

3 mom. Värdet af växande träd, som af tillståndshafvaren fällas,

skall han ersätta enligt uppskattning af jägmästaren i orten.

Tillståndshafvaren skall för hvarje kalenderår till kronan erlägga en

afgäld (royalty), utgående å saluvärdet på arbetsplatsen af alla inom området

vunna, af tillståndshafvaren under året från arbetsplatsen försålda

eller bortförda mineraliska produkter, i det skick, hvari de efter handskrädning

eller mekanisk behandling befunnits. Denna afgäld skall utgå,

där graf driftst illstån det meddelats jämlikt 20 § 1 mom., med tre procent

af nämnda värde samt eljest med den procent, Konungen bestämmer.

Skulle afgälden, sålunda beräknad, för något kalenderår icke uppgå

till tjugufem kronor för hvarje hektar af det upplåtna området, skall tillståndshafvaren

likväl vara skyldig att för det år erlägga afgäld med

nämnda belopp.

Konungen äger, på särskild ansökan, att, när skäl därtill äro, för

viss tid, högst tio år, medgifva tillståndshafvaren befrielse från eller nedsättning

i den sålunda stadgade afgälden i hvad den öfverstiger det i förra

punkten omförmälda belopp.

Det åligger tillståndshafvaren ej mindre att före den 1 mars hvarje

år till bergmästaren insända uppgift å mängden och värdet af de produkter,

hvarå afgäld för nästföregående år skall utgå, med upplysning tillika om

det beräkningssätt tillståndshafvaren för värdets bestämmande använda än

äfven att vid anfordran vederbörande tillhandahålla räkenskaper, innefattande1

tydliga, och riktiga uppgifter om mängden försålda eller bortförda

produkter, samt förefintliga analyser af dem; och skall tillståndshafvaren

vidare vara skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion af arbetena,

som för afgäldens bestämmande kan finnas erforderlig.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

26 §.

Afgäldens belopp bestämmes å kronans sida af en nämnd efter ty

särskilt af Konungen stadgas.

Nöjes ej tillståndshafvaren åt nämndens beslut, skall han, vid talans

förlust, inom 14 dagar efter det han af beslutet erhöll del anmäla missnöje

hos Konungens befallningshafvande. Tvist, som sålunda uppstår, skall

afgöras af skiljemän på sätt i 37 § här nedan säges.

27 §.

På framställning af tillståndshafvaren äger Konungen, i den mån

sådant finnes kunna ske utan olägenhet för staten, till tillståndshafvarens

begagnande mot årligt arrende upplåta dels kraft från staten tillhörigt

vattenfall, dels ock mark, som erfordras utöfver det område, tillståndet

omfattar, för anläggning af vägar, transportbanor, verkstäder, administrations-

och arbetarebostäder samt för kraftledning eller dylikt, äfvensom

bestämma tid och öfriga villkor för upplåtelsen, dock att denna ej må afse

annan tid än sådan, hvarunder grufdriftstillståndet gäller. De kostnader,

som förorsakas kronan med anledning af åtgärder, hvilka för sådan upplåtelse

kunna vara erforderliga, skola gäldas af tillståndshafvaren.

Vattenkraft, hvarom nu sagts, får af tillståndshafvaren användas

endast för grufdriften och i samband därmed stående anläo-anino-ar.

OÖ o

28 §.

Den i 25 § omförmälda afgäld och öfriga tillståndshafvaren åliggande

afgifter skola för hvarje kalenderår erläggas till Konungens befallningshafvande

före den 1 juli nästföljande år. Har ej afgäldens belopp

dessförinnan blifvit slutligen bestämdt, skall den jämte ränta efter 5 procent

erläggas inom 14 dagar efter det sådant bestämmande skett.

29 §•

Inställer tillståndshafvaren grufarbetet, vare han skyldig ersätta all

den skada, som under tiden genom ökadt vattentillopp må tillskyndas

ägare eller innehafvare af angränsande grufva.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

30 §.

1 mom. Såsom säkerhet för fullgörandet af villkoren för grafdriftstillståndet

skall för det år, hvarunder detta meddelats, och därutöfver

för en tid af minst fem och högst åtta kalenderår, ställas borgen af minst

två löftesmän, de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen

skuld, och hvilkas vederhäftighet är för Konungens befallningshafvande

känd eller behörigen styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må

icke utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Tillståndshafvare, som sådant föredrager, må i stället för borgen

nedsätta af staten, allmänna hypoteksbanken, rikets hypoteksföreningar

eller af kommuner med Konungens tillstånd utgifna obligationer eller

andra säkerhetshandlingar, som af Konungens befallningshafvande godkännes,

motsvarande det belopp, hvartill med hänsyn till uppgjord arbetsplan

eller den omfattning, hvari arbete å området förut bedrifvits, samt

andra af tillståndshafvaren ådagalagda omständigheter afgäld och annan

tillståndshafvaren eventuellt åliggande ersättningsskyldighet högst kan antagas

komma att för tre år uppgå.

2 mom. Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen

enligt 1 mom. gäller, skall tillståndshafvaren aflämna ny säkerhet af den

beskaffenhet, som i 1 mom. sägs. Dör löftesman eller finner Konungens

befallningshafvande att löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses eller

eljest att ställd säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall tillståndshafvaren

inom tre månader efter erhållet föreläggande aflämna ny säkerhet

eller den ytterligare säkerhet Konungens befallningshafvande kan bestämma.

31 §.

Tillståndshafvaren vare ej berättigad till ersättning af kronan på

den grund att annan befinnes till följd af inmutning äga rätt till idkande

af grufdrift inom det upplåtna området.

32 §.

Grufdriftstillstånd må öfvertagas af person eller bolag, som jämlikt

17 § är behörig erhålla dylikt tillstånd. Det åligger den, som vill öfvertaga

grufdriftstillstånd, att härom göra anmälan hos Konungen samt därvid

foga sådana handlingar, som i 18 § under 1), 3) och 4) omförmälas; och

vare öfvertagandet ej giltigt med mindre det blifvit af Konungen godkändt.

Har ej, då tillståndshafvaren aflidit eller blifvit i konkurs försatt,

anmälan om öfvertagande af tillståndet gjorts inom sex månader, räknadt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

från dödsfallet eller den offentliga stämningens utfärdande, eller har öfvertagandet

icke af Konungen godkänts, skall tillståndet upphöra sex månader

efter det anmälan senast bort ske.

Detsamma skall gälla, där tillståndshafvaren upphört att vara svensk

undersåte eller flyttat utrikes eller genom laga kraft ägande utslag förklarats

medborgerligt förtroende förlustig, och ej inom sex månader därefter

göres anmälan, att tillståndet öfverlåtits å annan, eller Konungen ej

godkänner öfverlåtelsen.

33 §.

Underlåter tillståndshafvaren att behörigen fullgöra de med afseende

å grufdriftstillståndet stadgade villkor, eller sker i bolagsordningen för

bolag, å hvilket tillståndet öfvergått, ändring i de uti 32 § angifna

delar, skall tillståndet vara förverkadt och tillståndshafvaren skyldig att

afträda grufanläggningen vid utgången af det kalenderår, hvarunder förverkandet

skett.

Påstående härom må dock, utom för det fall att svikligt förfarande

från tillståndshafvarens sida föreligger, ej grundas på försummelse eller

annat förhållande, som ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret

före det påståendet väckts.

34 §.

Konungen äge uppsäga grufdriftstillståndet att upphöra vid utgången

af femte kalenderåret efter det, hvarunder uppsägning skett, dock att

uppsägning ej må göras förr än 15 år förflutit från grufdriftstillståndets

meddelande.

Tillstånd skafvare är berättigad att frånträda grufdriftstillståndet den

31 december året efter det, hvarunder anmälan därom skett.

35 §.

1 mom. Då grufdriftstillstånd efter uppsägning eller eljest upphör, är

kronan berättigad att från tillståndshafvaren tillösa sig dennes för fyndighetens

bearbetande eller annan därmed i sammanhang stående verksamhet

anskaffade maskiner, kraftstationer, verkstäder, kraft- och andra ledningar,

transportanordningar, husbyggnader och öfriga anläggningar inom område,

som åt tillståndshafvaren af kronan upplåtits, allt mot ersättning efter

egendomens värde, hvilket värde i brist af åsämjande skall, i den ordning

lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar, bestämmas af fem

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

55

personer, af hvilka Konungen utser två, tillståndshafvaren två och de sålunda

utsedda tillkalla den femte, ägande bergsöfverstyrelsen utöfva den

befogenhet att utse skiljeman, som enligt lagen tillkommer öfverexekutor.

Har uppsägning skett, vare tillståndshafvaren därefter förbjudet att

utan Konungens medgifvande från upplåtet område bortföra egendom, som

nu sagts, vid äfventyr, om så ändock sker, att tillståndshafvaren är skyldig

ersätta all därigenom uppkommande skada och förlust.

2 mom. De i grufva befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda

byggnader skola vid grufdriftstillstånds upphörande utan lösen tillfalla

kronan.

3 mom. Senast vid den tid, då grufdriftstillstånd efter uppsägning

eller jämlikt 32 § andra eller tredje stycket upphör, skall från kronans

sida meddelande lämnas tillståndshafvaren om och i hvad mån kronan

vill begagna lösningsrätten. Egendom, som kronan ej vill lösa, må tillståndshafvaren

hafva afgiftsfritt kvar under ett år efter tillståndets upphörande.

4 violin. Af tillståndshafvaren brutna mineraliska produkter må

afgiftsfritt kvarligga inom grufdriftsområdet två år efter det tillståndet

upphört.

36 §.

Då grufdriftstillstånd efter uppsägning från kronans sida upphör,

skall kronan vara skyldig:

1) att inlösa all den i 35 § 1 mom. omförmälda egendom efter

dess värde; samt

2) att, därest vid grufdriftstillståndets upphörande mineraltillgångar

föreligga blottade och tillredda, dels ersätta tillståndshafvaren värdet,

såvidt på samma mineraltillgångar belöper, af de för dessas blötläggning

och tillredning utförda arbeten, som kunna anses hafva varit för ändamålet

behöfliga, dels ock till tillståndshafvaren utgifva en särskild godtgörelse,

motsvarande en femtedel af den nettobehållning, som de sålunda blottade

och tillredda mineraltillgångarna kunna beräknas komma att lämna, dock

ej för större myckenhet af dessa mineraltillgångar än som med hänsyn till

förefintliga anordningar för brytning, förädling eller transport får antagas

kunna under de tio efter grufdriftstillståndets upphörande närmast följande

åren tillgodogöras; skolande bruttovärdet af denna mineral kvantitet beräknas

med ledning af de under de tio sista åren gällande försäljningsvärden

å de ur fyndigheten vunna produkterna.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Bestämmandet af de belopp, hvarmed kronan sålunda är pliktig

utlösa tillståndshafvaren, skall ske af skiljemän på sätt i 35 § stadgas.

37 §.

Skulle tvist uppstå angående tolkning af villkoren för grufdriftstillstånd

eller i sammanhang därmed träffadt aftal eller skedd upplåtelse

eller angående däraf härflytande rättsförhållanden eller fordrings- eller

ersättningsanspråk, skall sådan tvist afgöras af skiljemän i den ordning

lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar; dock att den befogenhet

att utse skiljeman, som tillkommer öfverexekutor, i stället skall utöfvas

af bergsöfverstyrelsen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

57

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol fredagen den 5 februari 1909.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Billing,

Cassel,

Silverstolpe,

friherre Marks von Wurtemberg,

Bergman,

Gullstrand.

Sedan högsta domstolen den 17 december 1908 beslutit, att handlingarna

rörande till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade,

vid detta protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af

1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan samt lag angående fortsatt

tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning i inmutningsrätten

är stadgadt skulle cirkulera mellan högsta domstolens ofvanbemälda

ledamöter jämte justitierådet Thollander, som numera aflidit, så

företogs nu detta ärende till slutlig behandling.

l:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§

grufvestadgan.

I anledning af detta förslag yttrade:

Justitierådet Gullstrand:

»Då inmutning å all kronojord, som ej innehafves under ständig

besittningsrätt eller iir anslagen till boställe, genom det remitterade för
Bih.

till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 83 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

58

slaget förbjudes, utan att i lag meddelas bestämmelser angående rätt till

grufdrift å sålunda för inmutning fredade områden, förutsattes uppenbarligen,

att därförutan verksamt laga skydd för rättighet att å samma

områden eftersöka och bearbeta mineralfyndighet tillkommer den, som ur

upplåtelse från kronan härleder sin rätt. Denna förutsättning torde icke

i allo vara uppfylld. Öfvergår marken i enskild ägo eller upplåtes den

af kronan under ständig besittningsrätt eller varder den till boställe anslagen,

äfventyras den rätt till grufdrift, som kronan kan vid försäljningen

af marken eller sådan disposition däraf, som nämnts, förbehålla annan eller

afstå med marken, i det att en hvar då äger rätt att söka inmutning å

fyndigheten. Genom lämplig lagbestämmelse lärer denna oegentlighet

kunna undvikas. Så torde möjligen kunna i 3 mom. af 3 § inrymmas

förbud däremot, att å jord, som från kronan öfvergått i enskild ägo, och

å kronojord, som upplåtits under ständig besittningsrätt eller anslagits till

boställe, inmutning sker å område, där annan äger på upplåtelse från

kronan grundad rätt till mineralanledningen. Af dylikt tillägg i förslaget

lärer följa att, därest ansökning om inmutning å sålunda fredadt område

icke af bergmästaren afslås jämlikt 5 § i grufvestadgan, mutsedeln efter

däremot vid domstol anställd t klander varder ogill, och, jämlikt grunderna

för 10 § 2 mom. i nämnda stadga, att innehafvaren af grufvan, äfven om

han icke anställt sådant klander, ej är, innan han blifvit dömd sin rätt

förlustig, skyldig att vika för inmutareu.

Till skydd såväl för enskilda som för det allmänna finnas i 3 § 1

mom. i grufvestadgan angifna vissa områden, som äro fredade för inmutning,

och är i 10 § stadgadt, dels att, om inmutningspunkt blifvit förlagd

å sådant område, mutsedeln är ogill, i.fall klander emot densamma inom

behörig tid framställes, och dels att inmutare eller grufägare, som med

vetskap om det olagliga förhållandet verkställer arbete vid grufvan, ansvarar

såsom för åverkan. Enligt det remitterade förslaget åtnjutes däremot

icke i förhållande till sådan grufdrift å kronojord, som idkas utan

inmutning, dylikt på grund af särskilda med grufdriften förbundna förhållanden

synnerligen erforderligt skydd, utan lärer kronan vara berättigad

att upplåta rätt till grufdrift å sin mark utan hänsyn till de intressen,

som grufvestadgan sålunda hägnar. Hvad nu anmärkts torde böra föranleda

ändring i förslaget.

Ordalagen i 4 § grufvestadgan stämma icke väl öfverens med den

föreslagna lagstiftningen utan torde böra i någon mån underkastas jämkning.

Då nämligen enligt förslaget inmutning å viss kronojord icke får

äga ram, men rätt till grufdrift å samma jord ändock kan förvärfvas,

lärer det ej vara lämpligt bibehålla en efter ordalagen ovillkorlig föreskrift

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

59

därom, att den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga

till inmutning lofgifven mineralanledning, skall därom hos bergmästaren

göra ansökning för erhållande af inutsedel.

Bestämmelse till förebyggande däraf, att utan inmutning idkad

grufdrift å kronojord, därå inmutning är förbjuden, lider intrång af en

efter grufvans tillkomst meddelad koncession å eftersökande och bearbetande

af stenkolsfyndighet, hvarom förmäles i lag den 28 maj 1886,

torde böra meddelas i nämnda lag.»

Justitieråd et Bergman:

»Såsom justitierådet Gallstrand anmärkt, blifva genom det remitterade

förslaget de i 3 § 2 mom. angifna områden icke fredade för sådan grufdrift

å kronojord, hvartill rätt framdeles skulle vinnas annorledes än genom

inmutning. Då de skäl, som föranledt nu gällande bestämmelser om

dessa områdens fredande för inmutning, tydligtvis tala för, att genom

stadgande af allmän lags natur ett lika kraftigt skydd beredes dem i förhållande

till grufdrift å kronojord, hvarom nyss är sagdt, hemställes, att

i förslaget måtte göras den ändring eller det tillägg, som för sådant ändamål

erfordras.

Jämväl i 3 mom. af förslagets 3 § torde en ändring böra göras.

Om nämligen, sedan å sådan kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning

ej är tillåten, upplåtelse att bearbeta mineralanledning, som i 1 § sägs,

ägt rum, denna jord öfvergå!- i enskild ägo eller genom förändrad disposition

förvandlas till kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning fortfarande

må ske, så är den, som erhållit berörda upplåtelse, icke genom

förslaget skyddad i sin rätt till mineralanledningen. Ty förslaget utgör

icke hinder för annan person att begära och erhålla inmutning å område,

som upplåtelsen omfattar. Med anledning häraf bör 3 § 3 mom. så ändras,

att förbudet mot inmutning kommer att gälla äfven område, som annorledes

än genom inmutning blifvit för bearbetande af mineralanledning,

som i 1 § sägs, lagligen upplåtet, så länge rättigheten till området är

beståndande.

Förutom i de paragrafer, som det remitterade förslaget afser, tord''e den

ifrågasatta inskränkningen af inmutningsrätten möjligen påkalla ändring i

vissa andra delar af grufvestadgan äfvensom i några paragrafer i lagen angående

eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter den 28 maj 1886.

I 6 kap. grufvestadgan meddelas bestämmelser till beredande af

trygghet för det vid grufdriften sysselsatta arbetsmanskapet och till förekommande

af fara för grufvas framtida bestånd och för annans egendom.

Det torde kunna antagas, att lagstiftaren åsyftat, att dessa bestämmelser

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 119.

skulle gälla alla för bearbetande af mineralanledning, som i 1 § sägs, afsedda

grufvor. Häremot talar väl, att en jordägare utan hinder af grufvestadgans

föreskrifter får anses berättigad att utan föregående inmutning

med arbete belägga och sig tillgodogöra till inmutning lofgifven mineralanledning,

men att ordalagen i 57 § äro så affattade, att detta stadgande icke

kan gälla en sålunda tillkommen grufva. Då emellertid en jordägare i dylikt

fall — om jag bortser därifrån, att grufvan till äfventyra skulle kunna

tänkas vara belägen å ett enligt 3 § för inmutning fredadt område —

städse skulle vara utsatt för faran att förlora sin uteslutande förfoganderätt

öfver fyndigheten därigenom, att annan person begärde och erhölle

mutsedel å densamma, har man säkerligen ansett sig kunna utgå

därifrån, ■ att inmutning alltid skulle begäras, innan en grufva började

bearbetas.

Varder inmutningsrätten å viss kronojord upphäfd, kommer det

emellertid att uppstå åtskilliga grufvor, hvilkas bearbetande icke är grundadt

på inmutning. Det är uppenbart, att äfven för dessa grufvor erfordras sådana

bestämmelser som de, hvilka innehållas i grufvestadgans 6 kap. Det

torde för den skull vara nödvändigt antingen att med afseende å nämnda

kapitel vidtaga sådan ändring, att det tydligt framgår, att dess bestämmelser

gälla äfven dylika grufvor, eller ock att i fråga om dem utfärda

fristående föreskrifter i ämnet. Jag vill i detta sammanhang erinra, att i

hufvudsak motsvarande bestämmelser återfinnas i stenkolslagen.

Beträffande 7 kap. gäller i viss mån detsamma, som sagts beträffande

6 kap. Det bör dock härvid framhållas, att en del af föreskrifterna

i 7 kap. endast kunna tillämpas å efter inmutning tillkomna grufvor;

äfvensom att stadgandena i detta kapitel, i motsats till de i 6 kap. gifna,

torde vara af civilrättslig natur.

Såsom redan anmärkts, erfordras enligt min mening ändring äfven

i vissa paragrafer i stenkolslagen.

I dess 10 § stadgas, bland annat, att, därest inom det område koncessionen

omfattar på djupet anträffas andra mineraliska ämnen än stenkol

och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror samt dessa

mineraliska ämnen brytas af koncessionsinnehafvaren utan att dock af

honom för grufdriftens ändamål användas, de må af jordägaren mot erläggande

af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader inom

viss tid efter tillsägelse afhämtas, äfvensom att jordägarens rätt i detta

afseende å kronojord utöfvas af jordens innehafvare. — 23 § föreskrifver

beträffande den enligt 22 § jordägaren tillkommande afgift af koncessionsinnehafvaren,

att å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves

eller är till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till bruk
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

61

ning på viss tid åt annan upplåten, kronoåbon, boställsinnehafvaren eller

den, som eljest besittningsrätten innehar, skall njuta nämnda afgift till

godo, samt att å annan kronojord koncessionsinnehafvaren är från afgift

befriad. Dessa bestämmelser motsvara till alla delar dem, som 17 § gällande

grufvestadga enligt dess ursprungliga lydelse innehöll i fråga om

jordägareandelen å kronojord.

Varder nu inmutningsrätten å viss kronojord upphäfd, så synes

med fog kunna anmärkas, att omförmälda stadganden i stenkolslagen, särskild!

de i 23 §, komma att, såvidt, angår sådan kronojord, hvarå för framtiden

inmutning ej blir tillåten, icke stå väl tillsammans med lagstiftningen

angående dispositionsrätten till mineralfyndigheter å sådan jord. Häremot

kan erinras, att 17 § grufvestadgan förändrades uti ifrågavarande

delar år 1899, utan att 23 § stenkolslagen samtidigt undergick ändring.

Men det är dock att märka, att den ändring i 17 §, som det remitterade

förslaget innebär, är i principiellt afseende af en långt mera genomgripande

art än den, som vidtogs år 1899.

I 17 § stenkolslagen meddelas bestämmelser för reglerandet i visst

afseende af förhållandet mellan de särskilda rättsinnehafvarna, då å område,

hvarå koncession meddelats, sker inmutning af mineralfyndighet, som

enligt grufvestadgan är därtill lofgifven, eller koncession meddelas å område,

som förut är för annan mineralfyndighet än stenkol inmutadt.

Därest beträffande viss kronojord inmutningsrätten upphäfves, torde det

vara nödvändigt att meddela i viss mån likartade bestämmelser för reglerandet,

såvidt sådan kronojord angår, af förhållandet mellan koncessionsinnehafvare

och innehafvare af en genom i laga ordning skedd upplåtelse

förvärfvad rättighet att bearbeta mineralfyndighet, som i 1 § grufvestadgan

sägs. Det torde visserligen ej vara ovillkorligen nödvändigt att

genom stadgande i stenkolslagen söka förebygga, att den, som för eftersökande

och bearbetande af stenkolsfyndighet erhållit koncession å kronomark,

hvarom nu är fråga, lider intrång genom senare upplåtelse af rätt till

annat grufarbete å samma område. Äfven om frågan härom ej skulle

blifva tillbörligen uppmärksammad vid slutligt affattande af de tillämnade

bestämmelserna rörande grufarbete å viss kronojord, torde af allmänna

rättsgrundsatser följa, att en af kronan gjord upplåtelse icke kan verka rubbning

i sådan rättighet till stenkolsfyndighet, som enligt lag tillkommer

annan på grund af tidigare meddelad koncession. Däremot torde det vara

af nöden att uti stenkolslagen vidtaga ändring till förekommande af, att

oinmutad grufva å kronojord af ifrågavarande slag lider intrång från den,

som efter grufvans tillkomst erhållit koncession enligt nämnda lag.»

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg:

»De två lagförslag, öfver hvilka högsta domstolen nu har att afgifva

yttrande, röra i och för sig allenast rätten till inmutning å kronan tillhörig

jord och lämna helt och hållet öppet, huruvida eller på hvad sätt

mineralfyndigheter å den kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning ej

må ske, skola tillgodogöras. Syftet med inmutningsrättens inskränkande

kan emellertid naturligen icke, i stort sedt, vara att låta de från inmutning

undantagna mineralfyndigheterna ligga obrukade. I och för sig tänkbart,

ehuru förmodligen föga lämpligt, vore däremot att låta dem brukas

omedelbart för kronans räkning; men af föredragande departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet, likasom af det, vid lagförslagen fogade

förslaget till ''bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande

af mineralfyndighet å viss kronojord’, framgår, att någon grufdrift

för kronans räkning ej är, åtminstone för närvarande, åsyftad, utan att

hvad som afses är att, såvidt rörer det slags kronojord, som ej vidare

skulle blifva föremål för inmutning, ersätta grufvestadgans på inmutning

och jordägareandel byggda system med föreskrifter om upplåtande till

enskilde af rätt att eftersöka och bearbeta de hädanefter under kronans

jordäganderätt fullständigt inbegripna mineralierna. Dessa föreskrifter

skulle, enligt hvad afsedt är, behandlas i den ordning, som § 77 regeringsformen

stadgar beträffande grunderna för förvaltningen af kronans domäner,

d. v. s. antagas af Riksdagen allena. De skulle alltså, i stället för

att ingå i den allmänna lagstiftningen, endast erhålla karaktären af kontraktsvillkor,

som kronan i egenskap af jordägare på förhand uppställde i

afseende å upplåtelse af det särskilda slags nyttjanderätt, hvarom här

vore fråga. (Lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 kap. 7 §.)

Att dessa föreskrifter sålunda undantagas från den allmänna lagens

område och i stället göras till ett slags aftalsvillkor möter i och för sig

från rättslig synpunkt lika litet hinder, som något skulle från dylik

synpunkt vara att invända mot att de i hela sin omfattning erhölle allmän

lags karaktär. Måhända kunde det däremot ur lämplighetssynpunkt ifrågasättas,

huruvida icke normerna för så invecklade och för samhället i

det hela så betydelsefulla rättsförhållanden som de här afsedda helst borde

gifvas under den allmänna lagstiftningens mera betryggande former. Men

tillräcklig anledning att på grund häraf afstyrka den tillämnade anordningen

synes mig dock icke föreligga.

Härvid har jag förutsatt, att i fråga om mineralfyndigheter å enskild

jord gällande lagstiftning, hvilken frånkänner staten all rätt till dessa

fyndigheter, lämnas till sina hufvudgrunder orubbad. Skulle däremot,

såsom under senaste tid blifvit ifrågasatt, gruflagstiftningen omgestaltas

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

63

därhän, att hittills oupptäckta eller eljest obrukade fyndigheter å enskild

jord förbehölles staten, torde det ej längre finnas lämpligt att låta rättsförhållandena

rörande fyndigheter å kronojord regleras i den ordning nu

afses. De nya lagbestämmelser beträffande enskild jord, som härvid

kunna tänkas ifrågakomma, måste nämligen, om de ock i viktiga hänseenden

komma att skilja sig från motsvarande föreskrifter rörande kronojord,

dock äga så mycket gemensamt med dessa senare föreskrifter, att en enhetlig

legislativ behandling är så godt som nödvändig. Och skulle någon

sannolikhet föreligga för att en reform af lagstiftningen i nyss antydd

riktning kan under en närmare framtid komma till stånd, torde man vid

nämnda förhållande äga anledning att betvifla lämpligheten af att nu till

fristående behandling upptaga frågan i hvad den rörer kronojord.

Chefen för justitiedepartementet har emellertid, enligt hvad statsrådsprotokollet

utvisar, i likhet med många andra ställt sig bestämt afvisande

gentemot tanken att tillerkänna staten förfoganderätt till ännu oupptäckta

eller obrukade fyndigheter å enskildt område. En lagändring i

denna riktning skulle enligt departementschefens åsikt innebära ett obehörigt

ingrepp i den bestående jordäganderätten. Denna uppfattning kan

jag dock för min del icke biträda, och med hänsyn till spörsmålets sammanhang

med det till behandling härmed föreliggande ämnet anser jag det

ej vara ur vägen att här angifva grunderna för min mening i detta hänseende.

Hvad beträffar fyndighet, som ännu är fullkomligt okänd, lärer väl

näppeligen något berättigadt intresse kunna kränkas därigenom, att en ny

lag frånkänner jordägaren den andel i fyndigheten, som enligt förutvarande

lag skulle tillkommit honom, därest fyndigheten blifvit upptäckt

under sistnämnda lags giltighetstid. Lika litet, som från allmänrättsliga

synpunkter något skulle kunna med fog invändas mot en lagstiftning,

hvilken t. ex. minskade eller afskaffade jordägarens andel i nedgräfd skatt

eller bottenfynd, som anträffades å hans ägor, lika litet synes grundsatsen

om välförvärfvade privaträttigheters skyddande lida något verkligt afbräck

genom en lagstiftningsåtgärd, sådan som den hvarom här är tal.

Beträffande åter redan kända eller förmodade men likväl icke under

bruk varande fyndigheter — framför allt sönade grufvor — kunde det

snarare synas, som om en lagändring i antydd riktning skulle leda till

rättskränkning. Icke heller detta torde emellertid vara riktigt. Den rätt.

jordägaren skulle gå förlustig är ej efter gällande lagstiftning ovillkorlig

utan går i händelse af inmutning från annans sida förlorad, om den ej

göres gällande under grufarbetets början. Då således jordägaren redan nu

vid äfventyr af rättsförlust kan tvingas att göra rättigheten gällande å en

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

af hans eget bestämmande alldeles oberoende tidpunkt, kommer en ny

lag, hvarigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade grufvor tillägges

staten, i själfva verket knappast att innebära annan ändring i jordägarens

ställning, än att tiden för den nya lagens ikraftträdande kommer att i

stället för de i nu gällande grufvestadga bestämda tider utgöra sluttermin

för jordägarerättens utöfvande; och om öfvergångstiden göres någorlunda

rymlig, torde i hvarje fall, där en känd fyndighet besitter något verkligt

värde, jordägaren hafva tillfälle att genom inmutning för egen räkning

eller andras intresserande för frågan tillgodose sina intressen i afseende å

fyndigheten.

En annan fråga är, huruvida tillräckligt vägande skäl föreligga för

en så genomgripande omgestaltning af gruflagstiftningen som den af mig

nu berörda.

Jag skall här icke söka att från socialpolitisk eller näringspolitisk

synpunkt ingå på detta spörsmål. Men från rättslig ståndpunkt kan jag

ej underlåta att uttala tvifvelsmål, huruvida en lagstiftning, som lämnar

enskilde möjlighet att tillägna sig ännu okända mineraltillgångar af måhända

oberäkneligt värde, verkligen står i öfverensstämmelse med det rådande

rättsmedvetandet. Anledning synes mig ej saknas att antåga motsatsen;

ej heller torde det vara ur vägen att i lagstiftningen taga hänsyn

till möjligheten af, att nya mineraltillgångar af högst betydande värde

kunna upptäckas å enskild mark eller tekniska metoder uppfinnas, som

förläna högt värde åt tillgångar, Indika nu ej kunna tillgodogöras. Skulle

på dylik väg stora rikedomar komma att hopa sig å enskilda händer, kan

det befaras, att det allmänna tänkesättet skulle starkt reagera, måhända

icke så mycket mot den lagstiftning, hvilken ledt till dylika förhållanden,

som mot det sakläge den framkallat; och det vore under dylika omständigheter

kanske ej alldeles visst, att detta sakläge komme att från statens

sida respekteras. Skulle emellertid staten drifvas till att, direkt eller på

omvägar, till sin fördel inkräkta på rättigheter, som enskilda under hägnet

af statens egen lagstiftning vunnit, måste sådant leda till ett betänkligt

nedsättande af lagens och samhällsordningens helgd. Att staten såsom

rättens handhafvare bör främst af alla söka undvika löftesbrott och afhålla

sig från löften, hvilka ej under alla omständigheter kunna infrias, lärer

ligga i öppen dag.

Från denna synpunkt anser jag för min del skäl föreligga att taga

i närmare öfvervägande, huruvida icke i stället för nuvarande bestämmelser

om inmutning å enskild jord och jordägarens rätt att taga del i inmutad

fyndighet bör träda en lagstiftning, byggd på grundvalen af statens

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119. 65

rått att för sin räkning förfoga öfver mineralfyndigheter äfven å enskildt

område.

Att emellertid gruflagstiftningens omläggning på dylik grund —

om tanken därpå öfver hufvud skulle vinna nödig anslutning .— är en

omfattande uppgift, som för sin lösning måste kräfva åtskillig tid, förbiser

jag ingalunda. Huruvida åter ett längre uppskof med ordnandet af förhållandena

å kronojord medför så stora olägenheter, att frågan därom

bör, utan hänsyn till dess sammanhang med spörsmålet om gruflagstiftningens

fullständiga omarbetande erhålla en åtminstone provisorisk lösning

i afsedd riktning, tilltror jag mig ej att med någon säkerhet bedöma.

Under förutsättning, att frågan om rätt till inmutning å kronojord

nu skall särskilt lösas på grundvalen af förevarande lagförslag, anser jag

detsamma gifva anledning till följande erinringar:

De flesta bestämmelserna i gällande grufvestadga kunna, enligt hvad

af innehåll och sammanhang framgår, uppenbarligen ej tillämpas å andra

grufvor än dem, som tillkommit efter inmutning eller af ålder äga utmål

eller ock äro belägna å bergslagernas så kallade odalgruffält. Beträffande

vissa af stadgans bestämmelser är det däremot otydligt, huruvida tillämpning

jämväl å andra grufvor kan ifrågakomma eller icke. Detta gäller

om största delen af de i 6 kap. upptagna föreskrifterna angående ordningen

för grufdrift och om 7 kapitlets föreskrifter angående samäganderätt

i grufva. En dylik otydlighet torde hittills knappast hafva ägt någon praktisk

betydelse. Det kan nämligen för närvarande ej gärna ifrågakomma,

att någon utan föregående inmutning börjar drifva grufarbete. Visserligen

lärer — trots den i 4 § grufvestadgan förekommande ovillkorliga

bestämmelsen om skyldighet att söka inmutning — jordägare, som utan

inmutning tillgodogör sig fyndighet å egen grund, icke riskera något inskridande

från det allmännas sida till grufarbetets förhindrande. Men

risken att genom inmutning från annans sida delvis gå miste om den bearbetade

fyndigheten måste naturligtvis afhålla enhvar från ett dylikt förfarande.

I det särskilda fall, att en fyndighet påträffas i den omedelbara

närheten af sjålfva gården, skulle jämlikt 3 § grufvestadgan jordägaren,

om han vill tillgodogöra sig fyndigheten, kunna utan risk åsidosätta inmutning;

men, enligt hvad från sakkunnigt håll inhämtats, lärer icke heller

denna bestämmelse hafva föranledt uppkomsten af oinmutade grufvor.

Därest åter, såsom nu är afsedt, rätten till grufbrytning å viss kronojord

göres beroende af helt andra villkor än inmutning och i följd dåraf

Bill. till Rilcsd. Prot 1909. 1 Sami. 1 Afl. 83 ljuft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

ett större antal oinmutade grufvor uppstår, är det af vikt att omförmälda

otydlighet undanröjes.

Det förtydligande, som härvid kan ifrågakomma, synes, så vidt rörer

6 kap., icke kunna gå i annan riktning, än att dess föreskrifter erhålla

tillämpning jämväl å sådana grufvor å kronojord, som tillkommit efter

upplåtelse från kronans sida. Huruvida äfven 7 kap. bör göras tillämpligt

å dessa grufvor, är mera tvifvelaktigt och beror måhända till en viss grad

af innehållet i de bestämmelser, som komma att meddelas i fråga om upplåtelsevillkoren.

Det förefaller dock, som om behofvet af stadganden om

samäganderätt i grufva särskildt läge i den så att såga tvungna sammanslutning,

som kommer till stånd mellan inmutare och jordägare, när den

sistnämnde begagnar sig af sin jordägareandel; och om så är, skulle kanske

dylika stadganden kunna undvaras i fråga om sambruk af upplåten grufva

å kronomark.

I hvarje fall torde det emellertid vara af nöden att för tydlighets

vinnande antingen vidtaga erforderliga ändringar i själfva grufvestadgan

eller — måhända hellre — utfärda fristående stadganden, som angifva, i

hvad mån 6 och 7 kapitlen äro tillämpliga å sådan på kronojord belägen

fyndighet, till hvars bearbetande rätt vunnits genom upplåtelse från

kronans sida; och torde, därest sistnämnda utväg väljes, allenast de

stadganden, som röra 7 kapitlets tillämplighet, böra erhålla allmän lags

egenskap, hvaremot i fråga om utsträckt tillämplighet af 6 kap. synes

kunna lagstiftas i administrativ ordning. Påpekas må emellertid, att

ifrågavarande bestämmelser icke utan vidare kunna erhålla tillämpning å

här afsedda förhållanden, utan att vissa jämkningar af dels materiell dels

terminologisk innebörd äro af nöden.

På sätt justitieråden Gullstrand och Bergman erinrat, torde de områden,

som jämlikt 3 § 1 mom. grufvestadgan (2 mom. efter den nu föreslagna

lydelsen) äro undantagna från inmutning, böra genom stadgande i

allmän lag fredas jämväl från intrång af grufarbete, som utan inmutning

eller koncession kan ifrågakomma å kronomark. Att föreskrift i sådan

riktning upptages bland de tillämnade bestämmelserna angående undersökning

och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord, är härvid

icke tillfyllest. Det erforderliga lagstadgandet bör enligt min mening

antingen inflyta i 8 kap. eller erhålla formen af en fristående lag.

I det föreslagna 1 mom. af 3 § grufvestadgan synes, för beredande af

nödigt sakrättsligt skydd för den, som på grund af upplåtelse från kronan

äger eftersöka eller bearbeta mineralfyndighet, böra införas ett tillägg, som

utesluter möjligheten att, i händelse sålunda upplåtet område öfvergår i

enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes under ständig besittnings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 119.

67

rätt, erhålla inmutning å området så länge den upplåtna rätten till grufarbete

äger bestånd.

Hvad justitierådet Bergman anmärkt i fråga om 17 § i lagen

angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter biträder

äfven jag.»

Justitierådet Silverstolpe:

»Såsom justitierådet friherre Marks von Wtlrtemberg framhållit afses

med den nu föreslagna ändringen i gruflagstiftningen att beträffande kronan

tillhörig jord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe, ersätta grufvestadgans på inmutning och jordägareandel

byggda system med föreskrifter om upplåtande till enskilde af rätt att

eftersöka och bearbeta de hädanefter under kronans jordäganderätt fullständigt

inbegripna mineralierna. I följd häraf skulle efter förändringens

genomförande tre olika system komma att inom gruflagstiftningen vinna

tillämpning i fråga om enskildes rätt att idka grufdrift. Det ena, grundadt

på inmutning och jordägareandel, skulle gälla vid bearbetande af de i

grufvestadgan angifna slagen af mineralfyndigheter, då de förekomma å

enskilde tillhörig jord eller å sådan kronojord, som innehafves under ständig

besittningsrätt eller är anslagen till boställe. Det andra, grundadt på

nyttjanderättsupplåtelse, skulle tillämpas vid bearbetande af nämnda slag

af mineralfyndigheter (jämte möjligen ett par andra), då de förekomma å

annan kronojord än den nyss nämnda. Det tredje, grundadt på koncession,

skulle komma till användning vid bearbetande af stenkolsfyndigheter både

på enskild jord och hvarje slags kronojord. De särskilda bestämmelserna

rörande de olika former för grufdrift, som sålunda komme att finnas, skulle

blifva meddelade dels i lagar, stiftade af Konung och Riksdag gemensamt,

dels i föreskrifter, gifna af Riksdagen ensam, dels ock tilläfventyrs i administrativa

författningar, utfärdade enbart af Kungl. Maj:t. Denna skiftande

mångfald af system och urkunder måste otvifvelaktigt inverka menligt på

gruflagstiftningens följdriktighet och öfverskådlighet och torde jämväl kunna

föranleda svårigheter vid bestämmelsernas tillämpning, särskildt i de fall

då grufvor af olika slag komme att gränsa intill hvarandra. Med hänsyn

till dessa förhållanden anser jag, att, på sätt flertalet af de under ärendets

förberedande handläggning hörda myndigheterna hemställt, nu föreliggande

fråga bör företagas till behandling först i samband med en allmän revision

af grufvestadgan. Vid en dylik revision skulle möjligen en gemensam

princip för hela gruflagstiftningen, antingen i öfverensstämmelse med något

af de nu gällande systemen eller i annan riktning, kunna utfinnas. I alla

händelser skulle i sådant fall de särskilda stadganden, som måhända kunde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

erfordras för olika slag af grufvor, kunna bringas till bättre öfverensstämmelse

med hvarandra, än hvad med den tilläm mule anordningen skulle

blifva förhållandet.

För den händelse det emellertid skulle befinnas nödvändigt att lösa

berörda fråga utan afbidan å en fullständigare omarbetning af gruflagstiftningen,

förenar jag mig med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg

i de erinringar, han under förutsättning, att frågan nu skall särskildt

lösas, framställt mot förevarande lagförslag.»

Justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Billing instämde:

»Jag är ense med justitieråden Bergman och friherre Marks von

Wurtemberg i fråga om nödvändigheten däraf, att de i 3 § 2 mom. af

förslaget angifna områden genom stadgande af allmän lags natur fredas

från intrång af glasarbete, som utan inmutning eller koncession kan komma

att äga rum å kronomark.

Beträffande behofvet af ändring i 3 § 3 mom. instämmer jag med

justitierådet Bergman.

Lika med justitieråden Bergman och friherre Marks von Wurtemberg

anser jag det vara nödvändigt, att tydliga bestämmelser meddelas, huruvida

och i hvad mån föreskrifterna i grufvestadgans 6 och 7 kapitel skola äga

tillämplighet å sådan å kronojord belägen fyndighet, till hvars bearbetande

rätt vunnits genom upplåtelse från kronan.

Jag instämmer i hvad justitierådet Bergman erinrat i fråga om

17 § i lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande af

stenkolsfyndigheter.»

2:o.

Förslag till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april

1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg yttrade:

»Därest en omarbetning af gruflagstiftningen i den riktning jag förut

antydt skulle anses böra ifrågakomma, torde lagen den 19 april 1907 böra

ersättas af en lag, hvarigenom för den tid, som kan beräknas åtgå för den

nya lagstiftningens genomförande — måhända tiden intill 1912 års utgång

— rätten till inmutning å kronojord varder inom hela riket begränsad så

som genom 1907 års lag skett i afseende å vissa län.»

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

69

Justitierådet Silverstolpe anförde:

»I händelse frågan om en förändrad lagstiftning angående mineralfyndigheter

å kronojord, såsom jag här ofvan förordat, förbindes med en

allmän revision af grufvestadgan, synes det i lagen den 19 april 1907

stadgade provisoriska förbudet mot inmutning å kronojord lämpligen böra

utsträckas att gälla under den tid, som för verkställande af en sådan revision

kan anses erforderlig.»

Högsta domstolens öfriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 110.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 19 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albekt Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

SwAllTZ,

grefve Hamilton,

grefve Eiirensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: Ramstedt,

Améen.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert

Petersson högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 4 december 1908 inhämtade utlåtande öfver förslag

till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§

grufvestadgan samt till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen

den 19 april 1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen vidare:

»En af högsta domstolens ledamöter har såsom sin mening uttalat,

att det syntes böra tagas i närmare öfvervägande, huruvida icke i stället

för nuvarande bestämmelser om inmutning å enskild jord och jordägarens

rätt att taga del i inmutad fyndighet borde träda en lagstiftning, byggd

på grundvalen af statens rätt att för sin räkning förfoga öfver hittills

oupptäckta eller eljest obrukade mineralfyndigheter äfven å enskildt område.

Eu dylik omgestaltning af gällande gruflagstiftning ansåge han ej leda till

rättskränkning. Skulle någon sannolikhet föreligga för att en reform af lagstiftningen

i denna riktning kunde under en närmare framtid komma till

stånd, syntes man enligt hans åsikt äga anledning att betvifla lämpligheten af

att nu till fristående behandling upptaga frågan i hvad den rörer kronojord.

I anledning af hvad sålunda anmärkts må det tillåtas mig att ånyo

framhålla hvad jag redan vid lagförslagens remitterande såsom min mening

uttalat, nämligen att den svenska lagstiftningen tvifvelsutan hvilar på

den uppfattning, att jordäganderätten principiellt innefattar äfven alla i

jorden befintliga mineralier, och detta gifvetvis oberoende af huruvida deras

förekomst är känd eller okänd, och att således en förändring af gruflagstiftningen

i antydda riktning skulle innebära en i princip ingalunda oviktig

inskränkning af de befogenheter, hvilka för närvarande innefattas i äganderätten

till jord. Huruvida åter de skäl, som förebragts för angifna omgestaltning

af gruflagstiftningen, äro af den betydelse, att de få anses göra

en dylik inskränkning berättigad, därom kunna naturligtvis olika meningar

råda. Att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga, synes mig

emellertid öfverflödigt. Det torde vara nog att hänvisa därtill att tanken

på en så genomgripande omläggning af vår gruflagstiftning som den ifrågasatta

säkerligen ej för närvarande uppbäres af den allmänna rättsuppfattningen.

Och den tid, då en förändring härutinnan tilläfventyrs kan hafva inträdt, lärer

antagligen vara så aflägsen, att ett ordnande af förhållandena med afseende å

fyndigheter å kronojord icke lämpligen bör till dess anstå. Tilläggas må

att, om i en framtid fråga skulle uppkomma att på antydda sätt omlägga

gruflagstiftningen så vidt rörer den enskilda jorden, det för den frågans

lösning gifvetvis skall vara af stor fördel att kunna bygga på erfarenhet,

vunnen vid tillämpningen, så vidt kronojord angår, af det nu föreslagna

systemet.

En annan af högsta domstolens ledamöter har anmärkt, att den

skiftande mångfald af system och urkunder, som enligt den föreslagna nya

ordningen komme att förefinnas inom gruflagstiftningsområdet, otvifvelaktigt

måste inverka menligt på denna lagstiftnings följdriktighet och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 119.

öfverskådlighet och jämväl torde kunna föranleda svårigheter vid bestämmelsernas

tillämpning, särskild! i de fall, då grufvor af olika slag komme

att gränsa intill hvarandra. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåge

han, att nu föreliggande fråga borde företagas först i samband med en

allmän revision af grufvestadgan.

Hvad sålunda anmärkts innefattar tvifvelsutan synpunkter, som förtjäna

allt beaktande. Framhållas bör dock, att, då den lagstiftning,

som skulle kunna blifva resultatet af en dylik allmän revision, ej lärer

kunna gifvas retroaktiv verkan, och således beträffande alla äldre grufvor

nuvarande regler i det väsentliga komme att bibehållas, det ifrågavarande

rättsområdet i allt fall icke komme att erbjuda någon enhetlig bild. Funnes

emellertid någon på sannolikhet grundad anledning att förmoda, att man

vid en allmän revision af gruflagstiftningen skulle inom någorlunda rimlig

tid kunna ena sig om en för alla delar af densamma gemensam princip,

skulle detta otvifvelaktigt tala för att ej nu framlägga förslag till

ändring af lagstiftningen enbart beträffande kronojord. Någon sådan anledning

föreligger dock enligt min mening icke. I fråga om möjligheten

att vinna enighet om något system, grundadt på principen om statens rätt

att för sin räkning förfoga öfver mineralfyndigheter å såväl kronans som

enskild jord, gäller hvad jag redan yttrat. Att återigen beträffande kronojorden

öfvergifva den tanke, som ligger till grund för de föreslagna reglerna,

och öfvergå till något system, som icke innebär dylik fri förfoganderätt

för staten, lärer näppeligen böra komma i fråga. Måhända kunde man

genom att låta den nu föreliggande frågan hvila till en allmän revision af

gruflagstiftningen hafva utsikt till att de särskilda stadganden, hvilka säkerligen

äfven då skulle för olika slag af grufvor finnas erforderliga, komme

i närmare öfverensstämmelse med hvarandra än nu blir fallet. Men

en sådan fördel, som, för så vidt jag kunnat finna, ur praktisk synpunkt

torde vara utan större betydelse, skulle enligt min mening ingalunda

uppväga olägenheten af det för visso långvariga dröjsmål med förevarande

frågas afgörande, som en allmän revision skulle innebära.

Jag öfvergår nu till de detaljanmärkningar, som riktats mot förslaget

till ändringar i grufvestadgan.

Samtliga högsta domstolens ledamöter hafva anmärkt, att sådana

områden, som i 3 § 1 mom. af gällande grufvestadga omförmälas, böra

genom stadgande i allmän lag fredas från intrång genom grufdrift, som

utan inmutning eller koncession kan komma att äga rum å kronomark.

Något särskildt skydd för de i nämnda lagrum omförmälda anläggningar

emot grufarbete, som en jordägare utan föregående inmutning

verkställer å sin egen jord eller låter annan där verkställa, förlänar

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

grufvestadgan icke. Stadgandet i nyssberörda lagrum torde nämligen

innefatta allenast en inskränkning i den möjlighet grufvestadgan eljest

gifver en hvar att genom inmutning förvärfva en uteslutande rätt till grufarbete

å egen eller annans jord. På grund af den nödvändighet, som

praktiskt sedt föreligger, att söka inmutning äfven vid grufarbete som

företages af jordägaren själf eller af annan efter upplåtelse från honom,

kommer dock obestridligen samma lagrum att i realiteten förläna skydd

jämväl mot dylikt arbete. Med inmutningsrättens upphäfvande i enlighet

med nu föreliggande förslag skulle emellertid detta skydd bortfalla. Och

ur denna synpunkt torde högsta domstolens ifrågavarande anmärkning

vara välgrundad. Jag har därför låtit inom justitiedepartementet upprätta

förslag till sådan lagbestämmelse, som högsta domstolen afsett, hvilken

bestämmelse ansetts lämpligen böra gifvas i form af särskild lag.

Af högsta domstolens ledamöter har vidare framhållits, att den, som

efter upplåtelse från kronan förvärfvat rätt till grufdrift å kronojord, som

ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen,

icke enligt förslaget skulle åtnjuta sakrättsligt skydd för denna sin rätt, i

händelse jorden öfverginge i enskild ägo eller genom förändrad disposition

förvandlades till sådan kronojord, hvarå enligt förslaget inmutning fortfarande

finge ske. Dylikt skydd borde emellertid lämnas i lag.

Jag anser mig härvid böra framhålla, att förslaget såsom något

själffallet förutsätter, att jord, hvarå kronan upplåtit rätt till undersökning

eller tillgodogörande af mineralfyndighet, sedermera icke af kronan så

disponeras, att behof af skydd i anmärkta hänseendet uppstår. Det är för

öfrigt tydligt, att det komrne att ligga i kronans eget intresse att afhålla

sig från sådana åtgärder. Kronan skulle ju, därest det från högsta domstolens

sida förutsatta fall inträffade, förlora eller äfventyra att genom inmutning

af annan förlora äganderätten till fyndigheten, hvarförutom kronan

torde blifva ersättningsskyldig emot den, som af nu nämnd anledning

ginge miste om sin från kronan upplåtna rätt. Ur praktisk synpunkt

lärer alltså skydd i om förmälda afseende näppeligen vara behöflig!. Emot

högsta domstolens enhälliga hemställan anser jag mig emellertid, då det

ifrågasatta skyddet afser intressen af synnerligen stor vikt, icke böra

underlåta att tillstyrka upptagande i lagförslaget af en bestämmelse i den

af högsta domstolen angifva riktning, hvilken bestämmelse lämpligen torde

böra insättas i 3 § 3 mom. grufvestadgan.

Högsta domstolens flesta ledamöter hafva hemställt, att tydliga bestämmelser

måtte meddelas, huruvida och i hvad mån föreskrifterna i

grufvestadmms 6 och 7 kapitel skola äga tillämplighet å grufdrift, som

idkas på grund af upplåtelse från kronan.

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

Att, i saknad af dylika bestämmelser, dessa kapitel icke skulle komma

att gälla sådan grufdrift, har jag trott mig kunna antaga; och jag har

hållit före, att väl det hufvudsakliga af 6 kap:s innehåll, men däremot ej

föreskrifterna i 7 kap., borde erhålla sådan vidsträcktare tillämplighet. Då

jag likväl ej underställt Eders Kungl. Maj:ts pröfning något förslag ens

rörande det i 6 kap. behandlade ämne — ordningen för grufdrift — har

detta berott därpå, att enligt min mening, hvilken högsta domstolen synes

dela, samma ämne lärer utgöra föremål för administrativ lagstiftning.

Men jag har alltjämt förutsatt, att Eders Kungl. Maj:t skall i sinom tid

vilja, på annat departements föredragning, utfärda erforderliga bestämmelser

härutinnan.

Jag har nyss antydt, att jag förut ansett föreskrifterna i 7 kap. ej

böra erhålla tillämplighet i omförmälda hänseende. Dessa föreskrifter

hafva, såsom ock inom högsta domstolen framhållits, uppenbarligen påkallats

i väsentlig mån af den tvungna sammanslutning, som vid grufdrift

efter inmutning uppkommer mellan inmutare och jordägare och som

gifvetvis icke lärer kunna hänföras under någon af nu gällande bolagsformer.

För det fall åter att flera personer sammanslutit sig för gemensamt

idkande af sådan grufdrift, hvartill rätt upplåtits af kronan, har

något behof af särskilda bestämmelser till reglerande af deras inbördes

förhållanden icke synts mig föreligga, utan har jag ansett förefintliga

stadganden rörande bolag af olika slag tillräckligt fylla behofvet af normer

uti ifrågavarande hänseende. Då jag i anledning af högsta domstolens

yttrande tagit förevarande fråga i förnyadt öfvervägande, har jag emellertid,

med vidhållande i öfrigt af min nämnda uppfattning, funnit en af

omförmälda föreskrifter i 7 kap., nämligen hvad i 61 § stadgas om grufföreståndare,

böra med hänsyn till det förhållande, hvari denna § står till

bestämmelserna i 6 kap., i likhet med dessa erhålla motsvarande tillämplighet

i fråga om grufdrift som nyss sagts. Stadgandet i 61 § torde vara

af civillags natur, och bör följaktligen den erforderliga nya bestämmelsen

gifvas i sådan lags form. Vid sådant förhållande har jag funnit densamma

lämpligen böra inflyta i den särskilda lag, hvartill jag enligt hvad förut

nämnts låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag.

Hvad slutligen angår högsta domstolens hemställan om ändring af

17 § i lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter

den 28 maj 1886 kan jag icke bestrida, att teoretiskt sedt högsta domstolens

åsikt i denna del år fullt riktig. Något praktiskt behof af regler

för det af högsta domstolen förutsatta fall torde däremot ej alls föreligga.

Så vidt kändt är, förekommer stenkol i vårt land endast i Skåne. I detta

landskap, där den kronan tillhöriga jorden utgör en obetydlig del af hela

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 119.

jordarealen, idkas åter ingen verklig grufdrift för brytning af i grufvestadgan

afsedda mineral. Sannolikheten för inträffande af ett kollisionsfall,

sådant som det af högsta domstolen förutsatta, torde alltså vara så

ringa, att den bör kunna lämnas fullständigt ur räkningen. Högsta domstolens

anmärkning i denna del synes följaktligen ej böra föranleda någon

åtgärd.

I förslaget till ändringar i grufvestadgan hafva vidtagits några smärre

jämkningar i redaktionellt hänseende.»

Föredraganden uppläste härefter dels det jämkade förslaget till lag

om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan

och dels förslag till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift å

viss kronojord, och hemställde föredraganden, att dessa lagförslag jämte

förslaget till lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april

1907 om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall

härtill, förordna att till Riksdagen skall aflåtas nådig

proposition af den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SLU 1909:5 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5 s. 1 i texten