Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m

1909-03-05 · 187 sidor, varav 180 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 180 av 187 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:132, Med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

1

N:o 132.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till lag angående rätt till pension för tjänstemän

vid statens järnvägar m. m.; gifven Stockholms slott den

5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,

att antaga närlagda förslag till lag angående rätt till pension för

tjänstemän vid statens järnvägar;

att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen,

dels medgifva,

att beträffande pensionering af sådan personal vid statens järnvägar,

hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från densammas

tillämpning, Kungl. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlighet med det

i statsrådsprotokollet intagna förslag till öfvergångsbestämmelser angående

rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar,

dels ock besluta,

att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar för

hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestridande

af pensionering af statens järnvägars personal, af trafikmedel afsätta

belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som därå kan

hafva uppstått, må tillgodoföras de''i 19 § i lagen samt 22 § i öfvergångsbestämmelserna

omförmälda fonder, till fördelning dem emellan

efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angifna i fråga

om fördelning af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar;

samt

att § 1 mom. 2 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens

järnvägar den 15 november 1907 ma erhålla följande ändrade lydelse.

»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst efter

den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. (No 132.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor. Generaldirektör,

som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom

eller därigenom, att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats,

icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan egen begäran

nödgas afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva

förverkat densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp

af 6,000 kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder.

Skulle generaldirektör före utgången af den tid, erhållet förordnande

afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring,

skall han vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande

af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgift skall

å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den honom under

tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension afdragas

ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas till den i 19 § af

lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den

omförmälda fond; skolande ofvannämnda pensionsbelopp

gäldas efter de i 20 § af samma lag angifna grunder.

Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om öfverdirektör”.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl''. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

3

Förslag

till

Lag

angående rätt till pension för tjänstemän Tid statens järnvägar.

1 §■

Rätt till pension enligt denna lag tillkommer med nedan stadgade

undantag dels hvar och en, hvilken vid lagens trädande i kraft är delägare

i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, dels ock hvar och en,

som efter lagens trädande i kraft varder anställd i ordinarie tjänst vid

statens järnvägar.

Från denna lags tillämpning undantages:

a) sådan personal vid statens järnvägar, som antingen vunnit delägarerätt

i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning på grund af nådiga

reglementet för pensionsinrättningen den 6 september 1872 och icke

behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i förnyade nådiga

reglementet den 3 november 1882 för samma pensionsinrättning bestämda

högre afgifter bereda sig förbättrad pensionering, eller ock uppbär

aflöning enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande;

b) den, som har delägarerätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

på grund af nådiga reglementet för pensionsinrättningen den

3 november 1882 och, därest han jämlikt bestämmelsen i § 6 c) i

samma reglemente skulle före den 1 januari 1915 blifva pensionsberättigad,

inom tre månader från lagens trädande i kraft eller, om han

vid sistnämnda tidpunkt kvarstår på äldre stat än den från 1908 års

ingång gällande och sedermera vinner befordran, inom tre månader

från det befordran vunnits, hos järnvägsstyrelsen anmäler, att bestämmelsen

i § 6 c) i pensionsreglementet må å honom vinna tilllämpning.

c) generaldirektören och chefen för statens järnvägar samt öfverdirektören

och souschefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

2 §•

Pensionsrätt tillkommer:

a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst

eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan

tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och

ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan

befattning, samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

b) _ den, som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning

vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom

i andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen

minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning

och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till

annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare

behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt

läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade personalen

angår, åt vederbörande järnvägsläkare;

c) den, som vid afgång från tjänsten uppnått bär nedan för

samma tjänst stadgade lefnadsålder, under förutsättning tillika att vederbörande

under minst tio år innehaft anställning i ordinarie statstjänst,

däraf åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst.

Nämnda lefnadsålder utgör för:

lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare sextio år,

banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör,

stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stat.

ionskarl sextiotre år, samt

öfriga tjänstemän sextiofem år.

Vid beräkning af tjänstår skall afdrag göras för tid, under hvilken

ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än semester, enskilda

angelägenheter eller svag hälsas vårdande under sådana omständigheter,

att jämlikt § 5 i det för tjänstemän vid statens järnvägar gällande

aflöningsreglemente fullt arfvode i dylika fall åtnjutes, sjukdom, offentligt

uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till

egen utbildning.

Tjänsteman, som vid uppnåendet af den här ofvan stadgade lefnadsalder

icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till

erhållande af pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande af

sådan, äfven om han på grund af stadgandet i 3 § här nedan tillåtes

att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

5

3 §•

Tjänsteman, som uppnått den för rätt till ålderspension jämlikt

punkt e) i nästföregående paragraf bestämda lefnadsålder, är förpliktad

att afgå från tjänsten; Knngl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej

tillsatt befattningen, järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå

med afskedet, därest och så länge vederbörande pröfvas kunna på ett

tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall

längre än till fyllda sjuttio år.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) eder b) är berättigad

till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran

entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,

af järnvägsstyrelsen.

4 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt.

Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten

icke är svensk medborgare.

5 §•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet^ i

2 § c) (ålderspension), utgör, därest tjänsteman innehar minst 30 tjänstår

enligt det i 2 § angifna beräkningssätt, 72 procent af den aflöning,

tjänstemannen vid afgången från tjänsten uppbär; dock skall för tjänsteman,

som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken

afgång äger rum, pensionens belopp bestämmas till 72 procent af de senast

förflutna fem årens medelaflöning, med iakttagande att, där denna

medelaflöning skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den aflöning,

tjänstemanuen vid tiden för afgången skulle hafva innehaft, om han

under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pensionen skall

beräknas på sistnämnda aflöning.

Understiger tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet af ålderspensionen

allt efter antalet af de år, under hvilka den pensionsberättigade

innehaft ordinarie statstjänst, viss procent af aflöningen, beräknad

på sätt här ofvan sägs. Förenämnda procent utgör:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

för fulla

10

tjänstår.................

................ 18

%

»

11

)> ...............

................ 19,8

D

))

12

)> ................

................ 21,6

»

»

13

» ................

................ 23,4

»

»

»

14

))

................ 25,2

»

1)

»

15

j> ..................

................ 27

»

5>

16

» ..................

............... 28,8

»

J>

17

» ..................

............... 30,6

»

»

»

18

» .................

................ 32,4

))

»

19

); ................

.............. 34,2

»

))

»

20

)) ..................

............... 36

»

)>

y>

21

)> ..................

.............. 39,6

»

))

22

V ..................

............... 43,2

»

»

»

23

» ..................

............... 46,8

»

»

24

i> .................

............... 50,4

»

»

»

25

» ..................

............... 54

»

y>

26

y> .............

.............. 57,6

))

»

27

» ...............

............... 61,2

»

»

y>

28

j> ................

............... 64,8

D

29

» ..............

.............. 68,4

»

Med aflöning förstås i denna lag det ordinarie arfvodet, ökadt med

20 procent.

6 §•

Arliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet af de år, under hvilka

den pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, den procent af

aflöningen, som är i 5 § för motsvarande antal tjänstår bestämd.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra

för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, må beloppet af

pensionen icke understiga 50 procent af aflöningen.

7 §■

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § a) (invalidpension), utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft

ordinarie statstjänst i fulla 24 år, 50 procent af den aflöning, han vid

afgång från tjänsten uppbär, och, om han innehaft sådan tjänst i fulla

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

24 år eller därutöfver, den procent af aflöningen, som är i 5 § för motsvarande

antal tjänstår bestämd; dock skall pension, hvarom i denna §

är fråga, oberoende af antalet tjänstår, utgå med 72 procent af aflöningen,

därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra

för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

8 §.

Pension må ej i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor.

Därest vid beräkning af pensions belopp detta slutar å bråktal af

kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

9 §.

Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänsteman

erlägga pensionsafgift med årligt belopp, motsvarande viss procent

af honom tillkommande aflöning. Yar tjänstemannen,_ då denna lag

trädde i kraft, delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, skall

afgiften utgå med 2,8 procent af aflöningen; i annat fall utgör afgiften,

då aflöningen uppgår till

högst

2,800

kr.

2,8

O’

/O

mer än

2,800

3)

men

högst

3,200

9 Q

33

33

3,200

3)

3)

33

3,600

3

3)

»

3,600

3)

3)

33

4,000

3,1

33

y>

4,000

4,400

4,800

3)

33

3>

4,400

3,2

33

3)

3)

3)

33

4,800

3,3

33

»

3)

3»

3)

5,200

3,4

33

»

5,200

3>

33

33

5,600

3,5

33

3)

5,600

33

3)

33

6,000

3,6

33

6,000

33

y>

33

6,400

3,7

33

6,400

33

33

33

6,800

3,8

33

»

6,800

7,200

33

»

3)

7,200

3,9

33

3)

33

33

33

7,600

4

3)

3)

7,600

3)

33

33

8,000

40

33

3)

8,000

4,2

33

dock att pensionsafgift beräknas å högst 8,550 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

10 §.

Skulle i något fall pension, som med tillämpning af bestämmelserna

i denna lag vid afgång från tjänsten tillkommer tjänsteman, hvilken

vid denna lags trädande i kraft var delägare i statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning, understiga det belopp, som skolat vid afgången

i pension tillkomma honom, därest motsvarande föreskrifter i

de öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän

vid statens järnvägar, som kunna varda utfärdade, å honom tillämpats,

vare han berättigad åtnjuta fyllnadspension, motsvarande skillnaden.

För dylik fyllnadspension erlägges icke någon afgift.

11 §•

Pensionsafgift erlägges månadsvis från och med månaden näst efter

den, under hvilken vederbörande erhållit ordinarie anställning i statens

järnvägars tjänst, till och med den månad, hvarunder han erhåller afsked,

entledigas, afsättes eller dör.

12 §.

Pensionsafgift inbetalas medelst afdrag å tjänstemans aflöning.

Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom järnvägsstyrelsens försorg:.

Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning

eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan föreskrifna.

sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i

mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften

för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet

fråndragas den försumliges först utfallande aflönings- eller pensionsbelopp.

Kan sådant ej ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg beloppet

utan föregående dom eller utslag utmätas.

13 §.

Förflyttas utan egen begäran tjänsteman från en till annan tjänst,

och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande

af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter såsom om

han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.

Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för bibehållande

af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af honom

vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgifter å samma aflöning.

14 §.

Pension enligt denna lag sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest

ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp, den pensionsberättigade

äger utbekomma.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvilken

afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under

hvilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

15 §.

Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i

början af mars, juni, september och december månader. Pensionsbelopp,

som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning förfallit, vare förverkadt

och tillfaller den i 19 § omnämnda pensionsfond; dock med lätt

för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,

medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

16 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende

eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §

strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda

beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället föi den

sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den,

under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp,

som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara

årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter

jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för

hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

Bill. till Ttiksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

u §•

Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves allenast

vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst

är förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv

afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.

18 §.

Uppbär tjänsteman, hvilken vid denna lags trädande i kraft icke

var delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vid afgången

från tjänsten pension för annan statstjänst och skall icke på grund af

gällande bestämmelser beloppet af den pensionen minskas till följd däraf

att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension enligt denna

lag, då skall sistberörda pension allenast utgå med belopp, som efter

af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara årliga lifräntan

å sammanlagda kapitalet af de utaf tjänstemannen erlagda pensionsafgifter

jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för

hvilken dessa afgifter blifvit erlagda; dock att, därest härigenom de

båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till det belopp, hvarmed

pensionen enligt denna lag eljest skolat utgå, pensionen må ökas med

hvad som motsvarar skillnaden.

Tjänstår, som beräknats för erhållande af den först uppburna pensionen,

må ej ånyo beräknas såsom tjänstår vid bestämmandet af pensionen

enligt denna lag.

19 §.

Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt denna lag, ingå till en särskild

fond, benämnd »pensionsfonden n:r 1 för tjänstemän vid statens

järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga bestämmelser meddelas af

Konungen.

Till samma fond skall jämväl öfverföras så stor del af statens järnvägstrafiks

pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för denna lags trädande

i kraft, som jämlikt uträkning, verkställd i enlighet med de i

lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 för bestämmande af lifförsäkringstagares

fordran hos försäkringsbolag fastställda grunder,

belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen, å hvilka denna lag

kommer att äga tillämpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 11

20 §.

Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:

a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a)

utgående pensioner; .

b) så stor del af öfriga enligt denna lag till tjänstemän, som

vid lagens trädande i kraft voro delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

utgående pensioner, som den i 19 § omförmälda fond

enligt en efter lagens trädande i kraft verkställd matematisk utredning

ej är i stånd att bestrida; _

c) två tredjedelar af de pensioner med undantag af de under a)

nämnda, som enligt denna lag utgå till dem, som efter lagens trädande

i kraft antagas i ordinarie tjänst vid statens järnvägar.

Återstående delen af de enligt denna lag under året utgående pensioner

bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma af

järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att vid

slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder ^motsvara

skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden åliggande

pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänstemännens

pensionsafgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Historik.

Bildande af

statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 5

mars 1909.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm.

Chefen för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton anmälde

frågan om förändrade bestämmelser rörande pensionering af statens

järnvägars personal samt anförde därvid i underdånighet:

Till belysning af den ställning staten hittills ansett sig böra iakttaga

till denna fråga har jag funnit mig böra återkalla i minnet de

närmare omständigheterna vid statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings

uppkomst och utveckling.

Sedan organisationen af statens järnvägstrafiks förvaltning blifvit

genom nådiga instruktionen den 17 september 1869 för styrelsen för

statens järnvägstrafik till fullo genomförd, ansåg sig styrelsen böra

vidtaga åtgärder för bildande af kassor till förmån för pensionering af

såväl tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik som ock denna per
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sonals efterlämnade änkor och barn. Sedan styrelsen med anledning

häraf gifvit uppdrag åt särskilda kommitterade att verkställa vissa förarbeten,

aflämnade dessa kommitterade till styrelsen i början af år 1872,

jämte betänkande i ämnet, bland annat, »Förslag till reglering af finansiella

villkor för en pensionsinrättning till förmån för tjänstepersonalen

vid statens järnvägstrafik» med därtill börande »Promemoria rörande

beräkningarna af pensioner och premier vid en pensionsinrättning till

förmån för tjänstepersonalen vid statens järnvägstrafik».

Förslaget, som var byggdt på principen om samverkan emellan

staten och de enskilda tjänsteinnebafvarna för åvägabringande af den

för desamma afsedda pensionsinrättningen, innefattade sålunda, att

blifvande delägare skulle såsom årsafgift erlägga en viss, på grund af

hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd

procent af honom tillkommande arfvode, medan åter statsbidraget skulle

utgå i form af viss andel af järnvägens årliga nettobehållning eller det

belopp, hvarmed trafikinkomsterna öfversköte utgifterna för drift och

underhåll, under hvilka senare dock icke inbegrepes kostnaderna för

anskaffande af nya inventarier och utförande af nya byggnader och anläggningar.

Nyssnämnda förslag, som af styrelsen för statens järnvägstrafik

öfverlämnades till Kungl. Maj:t med underdånigt memorial den 9

februari 1872, lades till grund för den nådiga proposition i ämnet, som

af Kungl. Maj:t den 23 i samma månad afläts till Riksdagen; och anfördes

i densamma, bland annat, följande.

Vid pröfning af det väckta förslaget mötte först den fråga, huruvida

pensioneringen af trafikpersonalen lämpligen borde ordnas särskildt

för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens

pensionsinrättning, eller om med den ifrågaställda pensioneringens ordnande

borde tills vidare anstå och den allmänna regleringen omfatta

jämväl trafikstatens pensionsväsen. Kungl. Maj:t ansåge företräde böra

gifvas åt det förra alternativet och detta hufvudsakligen, af nedan angifna

skäl. Rörande Kungl. Maj:ts motiv härför blir jag i tillfälle att i annat

sammanhang lämna redogörelse.

Då de gjorda beräkningarna gåfve vid banden, att upprätthållande

af pensioneringen af dåvarande tjänstepersonalen förutsatte ett ärligt

tillskott från statens sida af i rundt tal 48,600 kronor samt, därest för

tillvägabringande af berörda tillskott tantiemesystcmet, pa sätt kommitterade

och'' styrelsen för statens järnvägstrafik föreslagit och jämväl

Kungl. Maj:t hölle före, med största fördel kunde och borde tillämpas,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Reglemente

för pensionsinrättn

ingen

den 6 september

1872.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

tantiémen icke kunde med afseende å inrättningens trygghet sättas

lägre än till IV2 procent af nettobehållningen, ansåge sig Kungl. Maj:t

böra i afseende å omförmälda tillskott förorda styrelsens underdåniga

hemställan, helst högsta pensionssumman jämväl syntes lämpligen böra

i öfverensstämmelse med styrelsens åsikt utgå med 50 procent af medelarfvodet,

eller samma procent, som i Norge vore vid likartad inrättning

fastställd.

Med bifall till hvad i berörda nådiga proposition föreslagits medgaf

Riksdagen jämlikt skrifvelse till Konungen den 10 maj 1872, att såsom

bidrag till en pensionsinrättning, upprättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det förslag, som legat till grund för och åtföljt den

nådiga propositionen, finge årligen, räknadt från och med år 1872, af

trafikmedlen afsättas ett belopp, motsvarande 1 V2 procent af skillnaden

mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan,

och utgifter för drift och underhåll, å den andra, hvilket belopp skulle

pensionsinrättningen tillgodoföras enligt föreskrifter, som af Kungl. Maj:t

i nådigt reglemente för samma inrättning kunde varda fastställda; dock

att, när berörda skillnad första gången uppginge till 5 procent af den

sammanräknade summa, som anläggningen af de trafikerade stambanorna

enligt styrelsens för statens järnvägstrafik bokslut kostat, den

till förmån för pensionsinrättningen utgående årliga procent skulle ånyo

bestämmas efter hvad på grund af då verkställda sannolikhetsberäkningar

angående pensionsinrättningens ekonomiska framtid och öfriga

på denna fråga inverkande omständigheter kunde finnas skäli o-t.

I det nådiga reglemente, som därefter den 6 september 1872 utfärdades

för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnig, intogos, bland

andra, följande stadganden:

i § 3, att delägares årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund

af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla utaf

honom tillkommande aflöning bestämd procent, utgörande lägst 1,5

procent för den, som inträdde före fyllda 30 år, och högst 3,i procent

för den, som vid inträdet fyllt 60 år;

i § 6, att berättigad till pension vore delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i

tjänstgöring vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kunde

sin befattning behörigen sköta och för den skull af styrelsen afskedades;

b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens

järnvägstrafik afskedades, emedan han antingen till följd af sjuklighet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet

icke kunde sin befattning behörigen sköta;

c) som efter minst 30 års tjänst i ordinarie anställning vid statens

järnvägstrafik uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår och tjänstår sammanräknade

uppginge till talet 95; samt

i § 7 mom. 1, att årliga pensionsbeloppet skulle, i män af den

pensionsberättigades tjänstår, hvilkas antal icke finge understiga tio,

utgå med viss i förhållande till tjänstetidens längd ökad procent af den

medelaflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar,

i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet

afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, så att för fulla

10 tjänstår erhölles 20 procent af medelaflöningen och för fulla 30 tjänstår

5Ö procent af medelaflöningen, hvilket utgjorde den högsta pension, som

kunde erhållas, och i mom 2, att delägare, som före uppnåendet åt

20 tjänstår skulle pensioneras på grund af bestämmelsen i § 6 a), alltid

erliölle såsom pension 35 procent af medelaflöningen. Inträffade

pensionsrätten innan delägare varit fem år i tjänst, beräknades medelaflöningen

efter det mindre antalet årsafiöningar.

Redan vid det möte, som år 1876 hölls med fullmäktige för delägarna

i pensionsinrättningen, uttalades den mening, att från delägarnas

sida måste göras en ekonomisk ansträngning i syfte att under förutsättning

af ett motsvarande förhöjdt statsbidrag, kunna öka den pensionsrätt,

som dittills varit för delägarna gällande, och åt direktionen för

pensionsinrättningen uppdrogs att verkställa de härför nödiga utredningar.

Sedan ett af direktionen utarbetadt förslag till förändrad lydelse

af de paragrafer i 1872 års reglemente, hvilka hade afseende på

den ifrågasatta vidgade pensionsrätten, blifvit vid särskilda möten år

1878 med fullmäktige för pensionsinrättningen i hufvudsak godkändt,

öfverlämnades förslaget af direktionen till Kungl. Maj:t med underdånig

skrifvelse den 30 september 1879, därvid direktionen för egen del anförde

hufvudsakligen följande.

Fullmäktige "både utgått från det antagandet att, likasom personalen

vid statens järnvägstrafik åtminstone under fredstid vill tålde jämförelse

med arméns personal i fråga om fordringarna på arbetskrafter, uthållighet

och påpasslighet, förstnämnda personal också, därest densamma

själf bidroge till sin pensionering efter samma mått, som för arméns

personal vore utstakadt, skulle kunna påräkna ett bidrag från statens

sida, hvilket möjliggjorde ett maximum af pension, som vore jämförligt

med det, som tillkomme arméns personal. I det bifogade förslaget

Direktionens

underdåniga

framställning

den 30 september

1879.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

. hade därför de egna bidragen upptagits till belopp, som, ökade med

1,7 procent af aflöningen, motsvarade allt efter lefnadsåldern vid inträdet

i pensionsinrättningen från 4 till 6 procent af högsta pensionen,

hvilken upptagits till 80 procent af aflöningen i stället för allenast 50

procent enligt 1872 års reglemente.

Såsom villkor för utförbarheten af den sålunda föreslagna pensioneringen

erfordrades enligt direktionens mening utöfver de höjda delägareafgifterna,

ett ökadt statsbidrag, representerande ett kapital af

2.506.000 kronor, hvilket, om det genast ställdes till pensionsinrättningens

förfogande för att kunna förkofras genom förräntning efter 5

procent, skulle tillsammans med afkastningen af redan förvärfvadt kapital

och delägarnas afgifter vara tillräckligt att betäcka kostnaderna

för den föreslagna pensioneringen af dåvarande personal och, därest

sadant öfverlämnande af själfva kapitalet icke kunde äga rum, borde

tilldelas pensionsinrättningen genom årliga belopp, för hvilkas beräknande

olika former kunde bestämmas. Såsom sådana former för ett

efter hand utgående bidrag angaf direktionen följande olika beräkningsgrunder,

nämligen:

a) en viss procent af järnvägstrafikens bruttoinkomst.

Lämnades årsbidragen i denna form, komme deras storlek att följa

de växlingar, som ägde rum i nämnda trafiks ekonomiska resultat, och

blefve således den andel, som erfordrades, svårare att bestämma. Direktionen

ansåge sig emellertid kunna utgå från en medelintäkt af

100.000 kronor per banmil äfvensom antaga, att tillökningen i afkastningen

årligen under de närmaste 21 åren skidle utgöra 4,000 kronor

för hvarje banmil å det i sin helhet till 160 mil beräknade statsbanenätet;

och skulle alltså de bruttoinkomster, som vore att påräkna, utgöra

till en början 16,000,000 kronor, hvilken summa därefter hvarje

år komme att i medeltal ökas med 640,000 kronor. Det anmärktes

dock, att härvid all intäkt från de norrländska banorna, såsom tills

vidare mycket svår att uppskatta, lämnats ur räkningen. I öfverensstämmelse

med den antagna tillväxten af bruttoinkomsterna skulle det

årliga bidraget utgöra första året 156,000 kronor, som sedermera årligen

skulle ökas med i medeltal 6,000 kronor, hvadan alltså icke fullt

1 procent af bruttoinkomsterna vore behöflig.

b) en viss procent af skillnaden emellan järnvägstrafikens bruttoinkomster

och driftkostnader, hvilken form vore den för det dåvarande

gällande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Härvidlag skulle man på grund af erfarenheten under den gångna

tjuguårsperioden kunna för en påföljande dylik period utgå från 40,000

kronor och en årlig tillökning af 1,800 kronor, allt per banmil, såsom

mått för den påräkneliga skillnaden mellan bruttoinkomster och driftkostnader,

och följaktligen antaga densamma komma att utgöra på de

dåvarande 160 milen bana 6,400,000 kronor, ökade hvarje år med

288,000 kronor. Beräknadt efter dessa belopp, skulle det behöfliga

bidraget komma att utgöra första året 150,000 kronor och årligen ökas

med i medeltal 6,400 kronor samt kunna betäckas af 2,5 procent af

nettoinkomsten.

c) ett belopp, som stode i bestämdt förhållande till hvad delägarna

själfva erlade.

Storleken af ett i denna form utgående statsbidrag bestämdes af

förhållandet mellan de kapitaliserade värdena af delägareafgifterna och

af statsbidraget; och med hänsyn till dåvarande förhållanden (personalen

uppgick till nära 4,000 personer) skulle nämnda bidrag utgöra

1,4 gånger delägarnas afgifter eller omkring 200,000 kronor årligen.

d) ett belopp, som med kortare mellantider bestämdes efter för handen

varande behof.

Man hade trott sig böra framhålla ett alternativ, hvarigenom utväg

bereddes att låta den sökta förmånligare pensionsordningen träda

kraft, utan att sådant i anmärkningsvärdare grad tyngde på den närmaste

framtiden, men statsbidraget fördelades så, att det växte i mån

af statsbaneaffärens fortgående konsolidering. En sådan utväg vore,

att staten, under förutsättning att delägarna ökade sina bidrag på. sätt

föreslaget vore, lämnade det ökade understödet i form af fyllnadsbidrag

till de efter hand uppkommande pensionerna, med bibehållande för öfrigt

af den gällande grunden för det löpande statsbidragets utbetalning. Då

pensionsinrättningen utan att försämra sin ställning ansåges .kunna

med tillhjälp af redan utgående statsbidrag ansvara för omkring 70

procent af pensionerna, skulle alltså den på fyllnadsbidraget kommande

delen utgöra 30 procent af pensionskostnaderna.

Ett sådant fyllnadsbidrag skulle kunna utgå pa två sätt, antingen såsom

kapitalbidrag eller såsom pensionsbidrag. I det förra fallet borde, sedan

för hvarje år värdet af de under föregående året började pensionsutbetalningarna

uträknats, 30 procent af detta värde med trafikmedel

inbetalas till pensionsinrättningen såsom kapitalbidrag, med skyldighet

för inrättningen att af egna tillgångar till fullo och lör framtiden ut
Bih.

till RiJcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Af A. 93 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

betala de under föregående året började och då af inrättningen äfvenledes

till fullo utbetalda pensionerna. I det senare fallet borde fyllnadsbidraget

inskränkas till hvad som behöfdes för att ersätta bristen i de

pensionsbelopp, som under året förfölle till betalning, d. v. s. årliga

iyllnadsbidraget skulle utgöra 30 procent af summan af de för året utfallande

pensionerna.

På grund af det sålunda anförda och under erinran därjämte, att

om de båda faktorerna: pensionsrätt och delägarnas bidrag vore gifna,

statens bidrag i tidernas längd blefve lika stort, hvilken form för detta

bidrag .än komme att användas, föreslog direktionen, att Kungl. Maj:t,

med gillande af förslaget om utsträckt pensionsrätt, täcktes till Riksdagen

aflåta proposition om statsbidrag, att utgå af trafikmedlen till den

storlek, den utsträckta pensionsr ätten fordrade, och i den form Kungl. Maj:t

täcktes bestämma.

skrufek?6™ Med skrifvelse den 28 september 1880 öfverlämnade direktionen

styrelsen för sedermera till styrelsen för statens järnvägstrafik en genom direktionens

Yättråflfden förs0rs upprättad tabell med tillhörande beskrifning, utvisande det ifråga28

september satta statsbidragets storlek enligt de af direktionen föreslagna formerna,

i88o. därvid direktionen erinrade, hurusom af tabellen framginge, att direktionen

ansett sig kunna dels i någon mån nedsätta beloppen af de erforderliga

statsbidragen under hvad direktionen i sådant afseende, på

sätt ofvan . nämnts, först föreslagit dels ock vid beräkningen af statsbidragen

utgå från en årlig nettobehållning af 6,000,000 kronor samt

en ökning i densamma af 256,000 kronor för hvarje år emot de af

direktionen förut angifna summorna 6,400,000 kronor och 288,000

kronor; och anförde direktionen vidare i samma skrifvelse härutinnan

hufvudsakligen följande.

Alla årligen utfallande statsbidrag borde motsvara afkastningen af

det kapital, som, i fall det genast utfölle, beräknats vara tillräckligt för

att fylla hvad som utöfver delägarnas bidrag behöfdes för pensioneringens

bestridande. Detta kapital vore i direktionens underdåniga

skrifvelse den 30 september 1879 uppgifvet till 2,556,000 kronor; och

då detsamma afsåge att betäcka den dåvarande generationens pensionering,

antoges de på grund af detsamma beräknade årsbidragen skola

utgå så länge denna generation lefde, och sattes därvid storleken af

det bidrag, som skulle utgå med lika belopp för hvarje år, till i rundt

tal 200,000 kronor, samt de bidrag, som skulle tills vidare utgå i proportion

till bruttoinkomsten eller nettoinkomsten, i öfverensstämmelse

därmed till resp. 1 och 2,5 procent af dessa inkomster. Det vore lik
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.]

väl tydligt, att nämnda kapital kunde, i stället för att på jämförelsevis

kort tid amorteras med en högre annuitet, ersättas med en allt framgent

utgående ränta eller i förevarande fall, då räntefoten antagits vara

5 %, med 127,300 kronor. Men om amorteringstiden sålunda utsträcka

tes utöfver den dåvarande generationen, och nämnda ränta toges i anspråk

för denna generations pensionering, vore det nödvändigt, att

medel efter hand samlades till fyllnad i pensionerna för de nya generationer,

som trädde i de föregåendes ställe. De för dessa nymtradande

erforderliga bidragen behöfde ej vara så stora som for den da beflntliga

personalen, för hvilken bidragen måste betäcka retroaktivalgitter

för de tjänstår, en hvar skulle få beräkna för tiden före de föreslagna

pensionsvillkorens trädande i kraft och under hvilka han betalt antingen

lägre eller ock alls inga afgifter till pensionsinrättningen, hvaremot de

nyinträdande genast från sitt inträde erlade de högre afgifterna. lör

att hålla en personal, sådan som den dåvarande, eller 4,000. personer

vid samma styrka, måste densamma årligen rekryteras med i medeltal

140 personer, och om hela personalens aflöning, inbegripet inkvarteringen,

antoges utgöra i medeltal 1,000 kronor för en hvar af alla samtidigt

i tjänst varande, så blefve det för denna personals pensionering

efter de föreslagna grunderna behöfliga statsbidraget 54,000 kronoi

årligen. Lades detta belopp till den ofvannämnda för den dåvarande

generationens pensionering behöfliga räntan, erhölles ett årligt bidragsbelopp

af i rundt tal 182,000 kronor, hvilket således erfordrades såsom

statsbidrag till pensioner efter de föreslagna grunderna åt en stadigvarande

personal af 4,000 personer. . . ,

På grund af förestående beräkning ansåg direktionen, att det enligt

c) såsom erforderligt ansedda konstanta bidraget kunde nedsättas

till nyssnämnda belopp, 182,000 kronor; och i öfverenstämmelse med

den sålunda vidtagna reduktionen af detta bidrag, syntes direktionen

de bidrag, som enligt a) skulle utgå i förhållande till bruttoinkomsten,

kunna beräknas efter något lägre eller 0,8 procent af denna inkomst

äfvensom de enligt b) angifna årsbidragen beräknas efter 2 procent åt

nettoinkomsten.

Styrelsen för statens järnvägstrafik, hvilkens yttrande i ärendet

infordrades, förklarade i underdånigt utlåtande den 29 september 1880,

att pensionerna vid statens järnvägstrafik, sådana de för det dåvarande

vore bestämda, icke uppginge till så pass tillräckliga belopp, att styrelsen

kunde gå till väga utan all hänsyn, då fråga uppstode att tor

Styrelsens för

statens järnvägstrafik

und.

utlåtande den

29 september

1880.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

1882 års

kung], proposition.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ålders skull afskeda en tjänsteman, hvilken, ehuru eljest oförvitlig, dock

ej vore vid fullt den sinnesspänstighet och kroppskraft, hans befattning

ansages fordra. . Styrelsen ansåge det därför vara för statens järnvägstrafik

fördelaktigt, att pensionerna höjdes och tillstyrkte alltså det

framlagda förslaget till sådan höjning.

I fråga om de olika former för statsbidragens utgående, hvilka i

direktionens skrifvelse omförmälts, erinrade styrelsen, att hvilken form

än valdes statsbidraget alltid komme att utgå till samma värde, fastän

olika fördeladt på olika tider, och att frågan om formen sålunda icke

vore en fråga om statsbidragets storlek i sin helhet betraktadt, utan

endast en fråga om det för staten bekvämaste och i öfrigt fördelaktigaste

sättet för utbetalningen af samma bidrag.

Styrelsen ansåge sig emellertid böra fästa sig endast vid det fjärde

alternativet eller formen d) och de tvänne fall däraf, som vid tillämpningen

kunde väljas; och anförde styrelsen såsom skäl härtill, dels att

dangenom lämnades orubbadt ett redan godkändt sätt för statsbidragets

utgående, dels att den andel af statsbidraget, som skulle motsvara''den

ifrågasätta höjningen af pensionerna, komme att utgå såsom ett särski

dt och tillfälligt fyllnadsbidrag, hvilket borde upphöra, då redan

godkändt bidrag, 1 Va procent af nettobehållningen, uppginge till så

stort belopp, att detsamma räckte till betäckande af statens andel i den

högre pensioneringen, dels ock att ett sådant fyllnadsbidrag vore jämförelsevis

obetydligt under de närmaste åren men växte till betydligare

belopp först mot den tid, då efter all sannolikhet nettobehållningarna

af järnvägstrafiken blefve större och annuiteterna å statens järnvägslån

började att försvinna. I sistnämnda hänseende stode det senare fallet

af ifrågavarande form främst, hvarför styrelsen gåfve företräde åt detta

al, som innefattade, att ett belopp, motsvarande 30 procent af summan

af de för året utfallande pensioner, skulle af trafikmedlen utgå, intilldess

framdeles skeende utredningar gåfve vid handen, att redan stadgadt

statsbidrag, 1 Va procent af nettot, vore ensamt för sig tillräckligt att

betäcka statens andel af bidrag till äfven nu ifrågasatta högre pensfoner - och ansåge styrelsen, att genom ett dylikt bidrag i förening med det

fyllnadsbidrag från personalens sida, som af det förra blefve en följd

statens järnvägstrafik skulle vinna en fördel, som fullt motsvarade den

uppoffring från statens sida, som ifrågasattes.

Uti den nadiga proposition, som i anledning häraf afläts till 1882

års riksdag, anfördes att, ehuru de årliga bidrag, som i enlighet med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

1872 års riksdagsbeslut utginge till pensionsinrättningens uppehållande,

ingalunda vore obetydliga, Kungl. Maj:t dock på grund af hvad i ärendet

förekommit funne framställningen om ytterligare tillskott för ändamålet

desto hellre böra vinna afseende, som, på samma gång dymedelst

och genom de förhöjda pensionsafgifter, som delägarna vore villiga

att åtaga sig, en af behof och billighet påkallad förbättring af pensionsrätten

möjliggjordes, staten äfven genom denna pensionernas höjning

tillskyndades fördelen, att tjänstemän vid trafikstaten, hvilka till följd

af ålder eller minskade själs- och kroppskrafter icke längre vore fullt

tjänliga för sina befattningar, kunde på pensionsstat öfverflyttas med

mindre hänsyn till förekommande ömmande omständigheter än dittills

rimligtvis bort iakttagas, hvartill komme, att det erforderliga tillskottet

borde, om lämplig form därför valdes, blifva föga betungande för statsverket;

och ansåge Kungl. Maj:t i detta hänseende »formen d) senare

fallet» äga afgjordt företräde framför öfriga föreslagna, hvarför Kungl.

Mai:t föreslog Riksdagen medgifva, »att, under förutsättning och villkor

att delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning sjelfva bidroge

till pensionsfonden med förhöjda årsafgifter, på sätt fullmäktiges

och direktionens för inrättningen förslag innehölle, ett årligt fyllnadsbidrag

till förhöjning af pensionerna från nämnda fond finge af trafikmedlen,

utöfver redan beviljadt statsbidrag af 11 2 procent af nettobehållningen

å trafiken, tills vidare utgå med 30 procent af summan af

de för hvarje år utfallande pensioner, under förbehåll att detta fy 11- nadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra, så snart framdeles

skeende utredning gåfve vid handen, att det redan beviljade och utgående

statsbidraget till pensioneringens uppehållande vore tillräckligt

att delvis eller fullständigt betäcka jämväl det ifrågasatta nya statens

tillskott.»

I anledning af denna Kungl. Maj:ts framställning uttalade Riksdagen

i underdånig skrifvelse den 20 maj 1882 såsom sin åsikt, att för

bibehållande af järnvägspersonalen på den ståndpunkt af duglighet och

pålitlighet, densamma hittills intagit, det vore af nöden, att pensionerna

vore bestämda till sådana belopp, att vid pröfning af frågor om personers

bibehållande vid sina befattningar eller afskedande, det måtte

kunna, utan hänsyn till särskilda ömmande omständigheter, uteslutande

fästas afseende vid tjänstens fordringar, hvarför Riksdagen icke tvekade

att bifalla Kungl. Maj:ts förslag om pensionsbeloppens höjning.

Vidkommande åter sättet för bestämmande af statens bidrag till

den förbättrade pensioneringen af vek Riksdagen från det af Kungl.

1882 ära

riksdagsskrivelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Reglemente

för pensionsinrättningen

den 3 nov.

1882.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Maj:t framlagda förslaget och ansåg sig, under åberopande af de skäl,

som vid 1872 års Riksdag anförts till stöd för ett på tantiémesystemet

grundadt statsbidrag, böra lämna företräde åt den form, som afsåge

statsbidragets utgående i sin helhet efter detta system, samt biföll därför

den nådiga propositionen på det sätt, att under förutsättning att

delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning själfva bidroge

med böjda årsafgifter till pensionsfonden, på sätt direktionens för pensionsinrättningen

förslag innebölle, Riksdagen medgåfve, att till böjning

af pensionerna från nämnda fond, i enlighet med berörda förslags bestämmelser

i afseende å åldersvillkor och pensionsbelopp, ett årligt

fyllnadsbidrag finge af trafikmedlen, utöfver redan beviljadt statsbidrag

af 1 V* procent af skillnaden emellan nämnda trafiks samtliga inkomster,

å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, tills

vidare årligen utgå med Vs procent af nyssberörda skillnad; under

förbehåll att detta fyllnadsbidrag skulle minskas eller alldeles upphöra,

så snart framdeles skeende utredning gåfve vid banden, att det redan

beviljade och utgående statsbidraget till pensionsinrättningens uppehållande

vore, jämte delägarnas förhöjda bidrag, tillräckligt att delvis

eller fullständigt betäcka kostnaden äfven för den förbättring i pensioneringen,

som sålunda beviljades.

I sammanhang härmed medgaf Riksdagen Kungl. Maj:t att, utan

ändring af 7 § i pensionsreglementet eller andra sådana ändringar i

samma reglemente, som skulle kunna på bebofvet af förlängdt fyllnadsbidrag

för pensioneringen inverka, i öfrigt i afseende å reglementets

bestämmelser vidtaga de förändringar, som af medgifvandet

af förbättrad pensionering och därför ökade bidrag nödvändiggjordes.

Efter det direktionen för pensionsinrättningen, som erhållit nådig

befallning att, med iakttagande af hvad Riksdagens skrifvelse innebölle,

afgifva förslag till de ändringar af reglementet för pensionsinrättningen,

som i följd af det ökade statsbidraget och därvid fästade förbehåll

kunde finnas erforderliga, inkommit med underdånigt förslag till förnyadt

reglemente, blef, med upphäfvande af reglementet af den 6

september 1872, nytt reglemente af Kungl. Maj:t utfärdadt den 3

november 1882.

Uti detta i hufvudsak ännu gällande reglemente intogos, bland

andra, följande bestämmelser:

i § 3, att delägarnas årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund

af ålder vid inträdet i pensionsinrättningen å aflöningen en gång för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

23

alla bestämd procent, utgörande lägst 3,2 procent för den, som inträdde

före fyllda 30 år, och högst 4,8 procent för den, som vid inträdet

fyllt 60 år;

i § 6 angående rättighet till pension enahanda stadganden, som

enligt hvad här ofvan är anfördt förekomma i samma paragraf af 1872

års reglemente; samt

i § 7, att årliga pensionsbeloppet skulle, i mån af den pensionsberättigades

tjänstår, dock lägst 10, utgå med viss efter tjänstårens

antal till lägst 20 procent och högst 80 procent bestämd andel af den

aflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar,

i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet

afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen.

Därjämte intogos i reglementet öfvergångsbestämmelser beträffande

äldre delägare af innehåll:

att §§ 3, 7 och 8, den sistnämnda afseende beräkningen af tjänstår,

af det förnyade reglementet skulle gälla endast för sådana äldre delägare,

som inom tre månader från den dag, då reglementet utfärdats,

hos styrelsen för statens järnvägstrafik, anmälde sig vilja, genom erläggande

från och med januari månad 1883 af ofvan angifna afgifter,

bereda sig förbättrad pensionering; samt

att för äldre delägare, som ej inom sagda tid inkommit med sådan

anmälan, skulle i stället för nyssnämnda paragrafer gälla hufvudsakligen

hvad i motsvarande paragrafer i 1872 års reglemente funnes

stadgadt.

Vid 1885 års riksdag väcktes inom bägge kamrarna motioner, Förslag tm

hvari framhölls behofvet af sådana förändringar i 1882 års reglemente, ä”gg2n| af

att tåg- och bevakningspersonalen vid statens järnvägar medgåfves rätt att reglemente,

tidigare än enligt nämnda reglemente vore fallet komma i åtnjutande

af pension; och föranleddes Riksdagen häraf att i underdånig skrifvelse

den 20 maj 1885 anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

om och i hvad mån förändrade grunder för pensionering .af betjäningen

vid statens järnvägstrafik kunde vara af billighet och rättvisa påkallade

samt därefter till Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill

skäl kunde förefinnas.

Genom nådigt bref till järnvägsstyrelsen den 5 oktober 1894 förklarade

Kungl. Maj:t berörda skrifvelse icke föranleda annan åtgärd,

än att handlingarna i ärendet skulle genom järnvägsstyrelsens försorg

öfverlämnas till direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

som hade att efter vederbörlig utredning och sedan fullmäktige

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för delägarna i pensionsinrättningen i ämnet sig yttrat, till järnvägsstyrelsen

ingifva förslag till förnyadt reglemente för inrättningen, vid

kvilket förslags upprättande Riksdagens framställning borde tagas

under öfvervägande.

Redan innan direktionen för pensionsinrättningen fått emottaga nyssberörda

genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894 meddelade uppdrag,

hade, på anmodan af fullmäktige, professor R. Rubensson verkställt en

utredning rörande pensionsinrättningens finansiella ställning, hvilken

gaf vid handen, att en brist å mellan 13 och 14 milljoner kronor funnes

i pensionsinrättningen.

Denna utredning framlades vid 1894 års lagtima fullmäktigemöte;

och beslöto fullmäktige, att fem bland fullmäktige utsedda förtroendemän

skulle äga att under tiden intill lagtima mötet år 1896 med direktionen

samråda angående de åtgärder för bevakande af delägarnas intressen,

som förhållandena kunde finnas föranleda. Efter öfverläggning

med de sålunda utsedda förtroendemännen utarbetade direktionen ett

förslag, hvilket bland annat innefattade, att för rätt att erhålla ålderspension

skulle fordras att hafva efter minst 30 års tjänst i ordinarie

anställning vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att vederbörandes

lefnadsår och tjänstår sammanräknade uppginge till talet 95; dock att

pensionsrätt i detta fall ej skulle inträda förr än vid fyllda 60 lefnadsår

för delägare, som vid entledigandet innehade befattning såsom lokomotivförare,

eldare, vagnsmörj are, öfverkonduktör, konduktör eller

packmästare; vid fyllda 62 år för delägare, som vid entledigandet innehade

befattning såsom banmästare, banvakt, stationskarlsförman eller

stationskarl; och vid fyllda 65 år för öfriga delägare. Därjämte uppdrog

direktionen åt lektorn E. Jäderin att verkställa en på nämnda

förslag grundad ny utredning af pensionsinrättningens ekonomiska

ställning. Resultatet af denna utredning blef emellertid att, änskönt

de föreslagna nya bestämmelserna rörande pensionsåldern tillämpades

å alla delägare, en brist i pensionsinrättningen funnes, hvilken brist

uppginge, om hänsyn endast toges till dåvarande delägare, till mellan

12 och 13 milljoner kronor och, om hänsyn toges jämväl till blifvande

delägare, till öfver 17 milljoner kronor.

Jämlikt föreskriften i nådiga brefvet den 5 oktober 1894 öfverlämnade

pensionsinrättningens direktion till fullmäktige vid 1896 års

lagtima sammanträde den verkställda undersökningen af pensionsinrättningens

ekonomiska ställning, därvid direktionen såsom sin åsikt uttalade,

att det icke kunde med utsikt till framgång ifrågasättas att söka

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

få berörda betydande kapitalbrist afhjälpt genom ökadt statsbidrag, afsedt

att utgå till den dåvarande pensionsinrättningen, och att lika litet

någon möjlighet funnes, att få bristen fylld genom höjning af delägarnas

afgifter. Direktionen föreslog därför, att bos Kungl. Maj:t skulle

göras hemställan dels därom att staten, mot rätt till pensionsinrättningens

samtliga tillgångar och delägarnas reglementsenligt fastställda

afgifter under dessas återstående tjänstetid, måtte åtaga sig ansvaret

för delägarnas och pensionärernas pensionering enligt då gällande reglemente,

i livilket fall det till pensionsinrättningen då utgående årliga

bidraget från trafikmedel såsom varande icke vidare behöfligt skulle

upphöra, och dels därom att pensioneringen af den personal, som framdeles

komme att anställas vid statens järnvägstrafik, måtte ordnas efter

hufvudsakligen samma grunder, som kunde komma att fastställas för

statens civila tjänstepersonal i allmänhet.

Detta direktionens förslag hade utarbetats i samråd med de af fullmäktige

utsedda förtroendemännen, hvilka dock ifrågasatt, huruvida

icke, till förmån för efterkommande personal eller åtminstone för några

särskilda grupper bland denna, förslaget bort så affattas, att för vederbörande

bereddes möjlighet att komma i åtnjutande af något tidigare

pensionering än som af kommittén för det civila pensionsväsendets ordnande

föreslagits; och hade förtroendemännen ansett en sådan förmån

i och för sig själf befogad af järnvägstjänstens säregna och mycket

kräfvande natur och för öfrigt icke mindre motiverad af hänsyn till

trafikens nödiga säkerhet, hvilken icke finge äfventyras genom användning

af en utaf ålder och lång tjänstetid förslöad eller försliten

personal.

Det var den första af de båda kommittéerna för det civila pensionsväsendets

ordnande, som vid denna tidpunkt afgifvit sitt betänkande,

i hvilket pensionsåldern upptagits i regeln till 70 år men för vissa

närmare angifna grupper af tjänsteinnehafvare till 65 år.

Fullmäktige ansågo sig emellertid icke kunna biträda direktionens

sistnämnda förslag, och anförde fullmäktige till stöd härför hufvudsakligen

följande.

Ett hembjudande till statsverket af pensionsinrättningens tillgångar

för att vinna trygghet för de dåvarande delägarnas pensionsrätt syntes

fullmäktige ingalunda vara af behofvet påkalladt, då staten redan för

det dåvarande måste anses pliktig ansvara för pensionernas utgående

enligt då gällande reglemente, därest och så länge delägarna i pensionsinrättningen

fullgjorde do förpliktelser, som stadgats såsom villkor

för den år 1882 beviljade förhöjningen. Utaf 1882 års riksdagsbeslut

lUh. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. L Afd. 93 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och än mera af motiveringen till detsamma, i hvilken Riksdagen ingick

i granskning af de föreslagna bestämmelser i pensionsinrättningens

reglemente, hvilka afsåge förhöjning i pensionerna, kunde anses

framgå, att Riksdagen under vissa villkor iklädt sig garanti för de förhöjda

pensionsbeloppen. Riksdagsbeslutet år 1882 grundade sig bland

annat å förutsättningarna, att den vid statsbanorna anställda personal

uppginge till 4,000 personer, samt att statsbanornas längd utgjorde

1,600 kilometer, och med dessa förutsättningar beräknades statsunderstödet

för framtiden komma att uppgå till vida högre belopp per delägare

än det, hvarmed det i verkligheten utgått, såsom närmare framginge

af följande tabell:

Enligt Kungl. Maj:ts proposition

beräknades bidraget, 2 % af

nettoinkomsten, utgöra:

I verkligheten har bidraget, 2 %

af nettoinkomsten, utgjort:

totalt kronor

per delägare

kronor

totalt kronor

por delägare

kronor

! 1886 ..............................

150,720

155,810

160,960

37,7

39 o

113,202

106,970

139,540

23.7

21.8

28,0

i 1887 ..................

1888 ....................................

40,2

1889 ..............................

166,080

41,5

151,122

29,7

1890 ....................................

171,200

42,8

134,004

25,6

1891 ....................................

176,320

44,i

129,031

23,5

1892 .............................

181.440

45,4

46, c

125,505

131,715

22,4

23,o

1893 ....................................

186,560

1894 ................................

191,680

47,9

180,187

30,5

1895 ....................................

196,800

49,2

198,226

32,8

Såsom en jämförelse härmed erinrades, ätt statens utgifter till

telegraf- och tullstaternas pensionering för år 1895 uppginge till resp.

260 och 183 kronor per delägare.

Den betydliga nedgången uti det till hvarje delägare i statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning utgående statsbidrag funne, enligt fullmäktiges

mening, sin förklaring däruti att, sedan omförmälda riksdagsbeslut

fattats, stambanebyggandet genom öfre Norrland oafbrutet fortgått,

hvarigenom den vid statsbanorna anställda personal betydligt ökats. Då

därjämte trafiken å de norrländska banorna icke lämnat något gynnsamt

resultat i förhållande till driftkostnaderna, hade detta haft till följd

att, ehuru delägarantalet i pensionsinrättningen betydligt ökats, stats
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

understödet endast i obetydlig grad tillvuxit, en omständighet, som

tydligt utvisade det olämpliga i den nuvarande beräkningsgrunden för

statsbidraget, livilket för det dåvarande icke stode i rimlig proportion

till det stora antalet delägare. Då med hänsyn till den befintliga kapitalbristen,

som med hvarje år ökades, det vore nödvändigt, att åtgärder

inom den närmaste framtiden vidtoges till beredande af tillräckliga

medel för de dåvarande delägarnas pensionering i öfverensstämmelse

med det för pensionsinrättningen gällande reglemente, men en böjning

uti delägarnas afgifter, sådana de enligt 1882 års reglemente blifvit

fastställda, svårligen och så mycket mindre kunde ifrågasättas, som

dessa afgifter redan utginge med belopp, som vore särdeles betungande

och i allmänhet högre än de, som erlades af i andra statens verk anställda

personer, återstode ingen annan utväg än att vädja till statens

bistånd. Då fullmäktige emellertid hyste den uppfattningen, att statsmakterna

vore ansvariga för utbetalningen af pensionerna till dåvarande

delägare, hade fullmäktige icke ansett lämpligt att yttra sig om, hvilka

åtgärder i detta afseende lämpligen borde vidtagas. Beträffande direktionens

förslag rörande sättet för pensioneringen af den blifvande personalen

vid statsbanorna, kunde fullmäktige, som ansåge, att endast i

yttersta nödfall någon försämring borde göras i pensionsvillkoren for

nämnda personal, så mycket mindre tillstyrka att, på sätt direktionen

föreslagit, denna pensionering ordnades efter hufvudsakligen samma

grunder, hvilka kunde komma att fastställas för statens civila tjänstepersonal

i allmänhet, som frågan om sistnämnda personals pensionering

efter förändrade grunder ännu icke bragts så nära sin lösning, att

fullmäktige kunde bedöma den ställning, statsbanornas personal enligt

nämnda grunder skulle komma att erhålla; och ansåge sig fullmäktige

i detta sammanhang icke kunna underlåta att erinra, dels att järnvägstjänstens

säregna och anstriingande natur med nödvändighet kräfde en

undantagsställning i fråga om pensioneringen af statsbanepersonalen

framför annan i statens tjänst anställd personal, och dels att pensionerna

enligt 1882 års reglemente icke vore högre än dem, som i allmänhet

vore tillförsäkrade järnvägspersonal i andra länder, hvilket

framginge af den i detta afseende verkställda utredning, hvilken jämväl

gåfve vid handen, att de utländska järnvägarna, såväl statsbanor som

enskilda järnvägar, underkastade sig betydliga uppoffringar till betryggande

af de pensionsförmåner, som tillförsäkrats personalen.

° I sin i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse af den 1 december

1890 förklarade direktionen sig böra, utan att vilja anses därmed hafva

biträdt yttrandet till alla dess delar, ansluta sig till den af fullmäktige

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Järnvägsstyrelsens

und.

utletande den

18 januari

1897.

Statskontorets

und. utlitande

den 1 december

1897.

Kungl. Maj.is Nåd Proposition N:o 132.

uttalade allmänna uppfattningen; i anledning hvaraf direktionen, i öfverensstämmelse

med fullmäktiges hemställan, dels i underdånighet anmälde

den enligt lektor Jäderins uträkning i pensionsinrättningen vid 1894

ars slut befintliga kapitalbristen samt hemställde om åtgärders vidtagande

för beredande af tillräckliga medel för de dåvarande delägarnas

pensionering i enlighet med de i nådiga reglementet för pensionsinrättningen

stadgade grunder dels ock beträffande pensioneringen af den

tjänstepersonal, som framdeles kunde blifva vid statens j''ärnvägar anställd,

gjorde underdånig framställning, att Kungl. Ma:jt måtte i nåder

vidtaga åtgärder för ordnandet af denna pensionering äfvensom meddela

föreskrift därom, att tjänsteman eller betjänt, som efter viss af Kungl.

Maj:t utsatt tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, skulle

vara underkastad den reglering af pensioneringen, som framdeles kunde

varda i nåder fastställd.

Slutligen hemställde direktionen, under åberopande af hvad i ärendet

förekommit, huruvida direktionen skulle under för handen varande förhållanden

vidare fullfölja det genom nådiga brefvet den 5 oktober 1894

direktionen lämnade uppdrag att uppgöra förslag till förnyadt reglemente

lör pensionsinrättningen eller om direktionen finge i nåder erhålla

befrielse från nämnda uppdrag.

I ärendet hafva sedermera underdåniga utlåtanden afgifvits dels af

järnvägsstyrelsen den 18 januari 1897 och dels af statskontoret den 1

december samma år.

Järnvägsstyrelsen biträdde såväl den af fullmäktige uttalade åsikten,

att staten måste anses pliktig ansvara för utgående af de dåvarande

delägarnas pensioner enligt gällande reglemente som ock förslaget om

meddelande af bestämmelse rörande skyldighet för personal, som efter

viss tidpunkt vunne delaktighet i pensionsinrättningen, att vara underkastad

möjligen blifvande reglering af pensioneringen.

Statskontoret anförde, bland annat, följande.

Hvad först anginge de till införande i 6 § c) utarbetade bestämmelser

rörande uppnåendet af viss lefnadsålder såsom villkor för pensionsrättens

inträdande, så enär med afseende å de utvägar, som

genom bestämmelserna under a) och b) i samma paragraf erbjödes för

tidigare pensionering af sjuklig eller till följd af ålderdomssvaghet

oduglig personal, någon mera afsevärd olägenhet af införandet af dylika

alderdomsbestämmelser näppeligen syntes vara att befara, ansåge sig

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

statskontoret kunna förorda antagandet af nämnda bestämmelser såsom

nödiga för nedbringande af pensionskostnaderna.

Vidkommande därefter det af pensionsinrättningens direktion till

1896 års fullmäktige bänskjutna förslaget om statens öfvertagande af

pensionsinrättningens alla rättigheter och skyldigheter gent emot nuvarande

delägare och pensionärer samt om de blifvande tjänsteinnehafvarnas

pensionering enligt samma grunder, som kunde komma att fastställas

för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, så utginge detta förslag

från den förutsättning, att pensionsinrättningens ekonomiska ställning

vore så undergräfd, att annan utväg icke återstode till räddning från

den fara, som hotade i form af en kapitalbrist, beräknad att uppgå vid

1894 års slut till 12,517,600 kronor, om hänsyn toges endast till dåvarande

delägare, men till 17,129,000 kronor, därest jämväl nytillträdande

delägare medtoges i räkningen.

De skäl, som talade för att tjänsteinnehafvare vid statens järnvägar

borde pensioneras enligt andra grunder än dem, som tillämpades

vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, hade vid

flera föregående tillfällen blifvit kraftigt framhållna, särskildt i den

nådiga propositionen till 1872 års riksdag angående pensionsinrättningens

bildande; och den erfarenhet, som sedan dess vunnits, hade jämväl

till fullo bekräftat giltigheten af dessa skäl. Såsom exempel härpå

anförde statskontoret, hurusom af de vid 1895 års slut till ett antal af

461 befintliga pensionärer i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

53 pensionerats för sjuklighet eller kroppsskada, ådragna i tjänsteutöfning,

och 247 på grund af annan sjuklighet eller ålderdomssvaghet

före uppnådda 30 tjänstår och 95 sammanlagda lefnads- och tjänstår

d. v. s. före den ålder, som borde vara den normala. Af hela pensionärantalet

vore således inemot två tredjedelar pensionerade för invaliditet,

i detta ords vidsträckta betydelse.

Då alltså enligt statskontorets åsikt pensioneringen af personalen

vid statens järnvägar fortfarande visat sig erfordra väsentligen andra

grunder än dem, som tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på

flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, så bortfölle också härmed det

hufvudsakliga skälet för hvarje förändring, som skulle hafva till syfte

upphörandet af den verksamhet, hvilken för närvarande utöfvades af

statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Själfva hufvudfrågan vore

alltså onekligen, hvilka utvägar, som kunde och borde anlitas för att

bereda denna pensionsinrättning de för förverkligandet af dess syfte

erforderliga tillgångar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Den utväg till stärkande af pensionsinrättningens ställning, som

skulle ligga i antagandet af den föreslagna och af statskontoret förordade

ändringen i reglementets 6 §, borde, såsom redan tagen i beräkning

vid utredningen af pensionsinrättningens deficit, därvid kunna

förbigås, och återstode då att tillse, i hvad mån staten och delägarna,

endera eller bägge gemensamt, kunde och borde träda emellan för upprätthållande

af den för dem bägge synnerligen viktiga institutionen.

I egenskap af arbetsgivare för en talrik personal, hvars lif och

hälsa under tjänsteutöfningen ofta måste sättas på spel, droge staten,

som på pensionsinrättningen öfverflyttat sin egen skyldighet att vid

olycksfall i tjänsten bereda godtgörelse åt den af olycksfallet drabbade

tjänsteinnehafvaren, af samma inrättning en direkt fördel, hvars värde

antyddes däraf, att pensionsinrättningen vid 1896 års slut ansvarade

för dylika jämlikt reglementets 6 § a) beviljade olycksfallspensioner

till ett ärsbelopp af 31,292 kronor, en summa, som dock vore lägre

än motsvarande vid de tre närmast föregående årens slut, hvilken

utgjorde respektive 33,434 kronor, 32,752 kronor och 33,005 kronor.

Denna på pensionsinrättningen hvilande ansvarsskyldighet måste

naturligtvis blifva af allt större betydelse, ju mer den vid statens järnvägar

anställda personal af en eller annan anledning ökades.

Enär staten, såsom utöfvare af den vida största på en hand förenade

järnvägsdriften inom landet, måste låta sig synnerligen angeläget

vara att, till trygghet för det stora antalet resande, som befara dess

öfver hela landet utsträckta järnvägsnät, såvidt möjligt vore, använda

endast sådan personal, som kunde anses vara i besittning af full tjänsteduglighet,

och fördenskull nödgades i stor utsträckning begagna sig

af det tillfälle, pensionsinrättningen genom reglementets 6 § b) erbjöde

att afskeda sjuklig eller ålderdomssvag tjänsteinnehafvare, som

räknade minst 10 tjänstår, så ställde denna i förtid skeende pensionering

stora anspråk på pensionsinrättningens tillgångar och måste antagas

hafva i väsentlig mån ökat de ekonomiska svårigheter, hvari pensionsinrättningen

befunne sig. Vid 1896 års slut svarade nämligen

pensionsinrättningen för pensioner, beviljade enligt 6 § b), till ett

årsbelopp af icke mindre än 253,915 kronor, hvilken summa för

de tre närmast föregående åren motsvarades af respektive 150,132

kronor, 177,331 kronor och 214,598 kronor, under det att sammanlagda

årsbeloppet af pensioner, som beviljats enligt 6 § c), uppgingo

vid 1896 års slut till 231,200 kronor och vid slutet af åren

1893, 1894 och 1895 till respektive 87,290 kronor, 125,700 kronor och

162,713 kronor.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Det sålunda anförda syntes, enligt statskontorets mening, vara tillfyllest

för att visa, det staten hade högst afsevärda och direkta fördelar

af den verksamhet, pensionsinrättningen utöfvade. För det bidrag

från statens sida af tillsammans 3,027,974 kronor 24 öre, som från

pensionsinrättningens början till och med år 1896 kommit den till del,

syntes nämligen staten hafva erhållit fullt vederlag blott genom den

pensionering, som ägt och ägde rum enligt bestämmelserna under a) och

b) i reglementets 6 §. I detta sammanhang kunde jämväl erinras, att i

57 § af den under den 15 oktober 1897 af Kungl. Maj:t utfärdade nådiga

instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar

blifvit inrymda bestämmelser om tjänstemans och .betjänts avskedande,

hvilka omedelbart hänförde sig till de stadganden om rätt till

pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, som återfunnes i

nu gällande reglementes 6 §.

Den grund för statsbidragets beräknande, som hittills tillämpats,

kunde dock, såsom erfarenheten ådagalagt, icke anses äga den stadga,

att några tillförlitliga beräkningar därpå kunde fotas. Under det att

behofvet af detta bidrag måste stegras i samma mån, som delägarnas

i pensionsinrättningen antal ökades och staten begagnade sig af sin rätt

att anlita pensionsinrättningens tillgångar för pensionering vid inträffade,

olycksfall och invaliditet, vore bidragets storlek väsentligen beroende af

omständigheter, hvilka icke stode i något som helst sammanhang med den

ökade pensioneringsskyldigheten. Det skäl, som föranledde. Kungl.

Maj:t att till 1872 års riksdag framlägga förslaget om statsbidragets

beräknande i form af tantiéme och som sedermera förmådde 1882 års

riksdag att, med afvikande från den då föreliggande nådiga propositionen,

grunda jämväl det erforderliga tilläggsbidraget på samma tantiömesystem,

syntes, sedan delägarpersonalen ökats till omkring 6,000

individer, spridda i olika landsdelar, icke kunna tillräknas sa stor betydelse,

att icke samma syfte möjligen skulle kunna ernås genom andra

medel, jämväl ägnade att sporra tjänsteinnehafvarna till aktsamhet om

materielen och till sparsamhet med andra statens tillhörigheter.

Därest pensionsinrättningens bestånd skulle varaktigt betryggas,

borde i allt fall, enligt statskontorets åsikt, en annan beräkningsgrund

för statens bidrag blifva af nöden, och statskontoret liölle före, att

detta mål icke kunde uppnås på annan väg än att den svenska staten

i likhet med flera utländska iklädde sig garanti för pensionernas utgående

enligt af staten godkända grunder. Formen för statens bidrag

syntes därför lämpligen blifva ett efter förslag af Kungl Maj:t af

lliksdagen anvisadt kreditiv, som ställdes till förfogande af pensions
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

inrättningens direktion att användas till fyllande af behofvet, i den

mån detta icke kunde tillgodoses genom afkastningen af samladt kapital

ock de afgifter, som skäligen kunde delägarna påläggas; ock syntes

den utgift, statsverket kärigenom skulle komma att tillskyndas, fortfarande

såsom kittills böra afföras omedelbart å järnvägstrafikmedlen,

på det att i en ock samma räkenskap måtte vinnas fullständig kännedom

om alla de med statens järnvägsdrift förenade omkostnader.

Statskontoret, som ansåg sig icke vara i tillfälle att yttra sig om

kuruvida någon köjning af delägarnas afgifter utöfver de nu bestämda

kögst betydliga belopp skulle kunna ifrågasättas, ville dock fästa uppmärksamheten

därpå, att pågående undersökning af änke- ock pupillkassans

ekonomiska ställning för det dåvarande ej afslutats, kvadan ovisst vore,

i livad mån denna kräfde ökade tillskott från delägarnas sida.

Genom den af statskontoret föreslagna anordning af statsbidraget

skulle, enligt statskontorets åsikt, jämväl vinnas begränsning af pensionsinrättningens

fondbildning, en fördel, hvilken vore så mycket mer

afsevärd, som svårigheterna att mot fullgod säkerhet kunna förmånligt

placera större kapital visat sig vara i tilltagande.

På grund af det sålunda anförda förordade statskontoret, att åtgärder

måtte vidtagas ej mindre till åstadkommande af ändring i gällande

pensionsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af

direktionen utarbetade förslag än äfven till en sådan förändrad anordning

beträffande det från statsmedlen utgående pensionsbidraget som

den af statskontoret föreslagna.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom vid statens

öfvertagande af vissa enskilda järnvägar en del, den enskilda järnvägen

förut tillhörig personal öfvergått i statens järnvägars tjänst utan att

hafva förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Sådan personal är den, som med västkustbanans inköp öfvergick i

statens järnvägars tjänst. Af denna personal hafva nämligen dels de,

som voro delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa, och dels de,

som, utan att vara delägare i nämnda kassa, den 1 januari 1896 uppnått

en ålder af minst fyrtio år, förvägrats inträde i statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning.

I fråga om dessas pensionsrätt har Riksdagen medgifvit:

att en hvar, som vore delaktig i enskilda järnvägarnas pensionskassa,

skulle, så framt beloppet af den pension, hvartill han vid afgång

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ur tjänsten blefve från enskilda järnvägarnas pensionskassa berättigad,

understege beloppet af den pension, ban skulle hafva erhållit, om han

den 1 januari 1896 vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

vid afskedstagandet ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel

erhålla antingen fyllnadspension till belopp, motsvarande skillnaden

mellan sagda båda pensionsbelopp, under villkor att till statens järnvägar

af honom erlades från och med den 1 juli 1902 ej mindre fyllnadsafgifter,

motsvarande skillnaden emellan, å ena sidan, de årsafgifter,

som enligt de för statens järnvägstrafiks pensionsanstalter fastställda

reglementen skulle hafva ålegat honom med beräkning efter

åldern den 1 januari 1896, och, å den andra, på honom belöpande årsafo-ifter

till enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven, i form af

retroaktivafgifter, motsvarande fyllnadsafgifter för tiden från och med

den 1 januari 1896 till den 1 juli 1902, eller ock, därest dessa fyllnadsafgifter

helt och hållet eller delvis icke erlades, sådan fyllnadspension

med afdrag af det för tiden efter afskedstagandet beräknade årliga värdet

af de icke influtna fyllnadsafgifterna;

samt att en hvar af de till västkustbanan förut hörande, sedermera

i statens järnvägars tjänst anställda 33 personer, hvilka icke tillhörde

vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnas

pensionskassa, skulle vid afskedstagandet ur statens järnvägars

tjänst af trafikmedel i pension få uppbära ett belopp, motsvarande

skillnaden mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit,

om han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägars

pensionsinrättning, och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet

beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan

delaktighet skolat under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars

tjänst hafva erlagt till pensionsinrättningen.

Vid inköpet för statens räkning af bandelen Örebro—Frö vi öfvergick

en del personal i statens järnvägars tjänst utan att därvid komma i

åtnjutande af konstitutorial och därmed följande delaktighet i statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning. Beträffande dem gäller, att de vid viss

ålder äro berättigade att af trafikmedel uppbära en för en hvar af dem

till ett visst belopp bestämd lifränta.

Den 6 november 1903 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att

efter vederbörlig utredning afgifva förslag till de ändrade bestämmelser,

som borde meddelas för att pensioneringen af tjänstemän och betjänte

vid statens järnvägar måtte blitva på lämpligt och betryggande

sätt anordnad; och afgaf kommittén den 26 juli 1905 betänkande i

ämnet.

Bih. till Biksd. Prat. 1909. 1 Samt. I Afd. 93 Hiift. 5

1903 års

kommitté.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Jag inskränker mig till att här endast angifva hufvudpunkterna

af kommitténs betänkande och förslag.

En genom kommitténs försorg verkställd matematisk utredning,

vid hvilken en räntefot af 3,8 procent antagits och för hvilken en såsom

bilaga B. vid kommitténs betänkande fogad statistisk undersökning

rörande pensionsinrättningens delägare under tiden 1882—1903 ligger

till grund, har gifvit följande resultat.

Tillgångar:

Kapitalbehållning ........................................................ kronor 9,758,338: —

Värdet af kommande årsafgifter ............................. j> 4,587,492:_

» » » aflöningsförhöjningsafgifter » 215,401: —

Statsbidraget........................................................... » 7,271,000: —

Summa tillgångar kronor 21,832,231: —

Brist » 37,163,805: -

58,996,036: —

Skulder:

Nuvarande personalens ålderspensionering.

® » invalidpensionering

Utgående ålderspensioner..................................

» invalidpensioner ...............................

Förvaltningskostnader.........................................

kronor

»

»

40,187,701

11,315,121

4,000,481

3,352,733

140,000

Summa skulder kronor 58,996,036

Enligt förestående utredning har pensionsrättningen intill ofvannämnda

tidpunkt således iklädt sig följande förbindelser, nämligen:

dels, i form af då utgående ålderspensioner, en årlig summa, som med

hänsyn till den beräknade dödligheten motsvarar ett kapital af 4,000,481

kronor, dels, i form af då utgående invalidpensioner, ett kapital af

3,352,733 kronor, dels, i form af förbindelser för delägarnas vid 1903 års

slut ålderspensionering, en summa, hvars sannolika värde motsvarar ett

kapital af 40,187,701 kronor, dels ock, i form af förbindelser för nyssnämnda

delägares invalidpensionering, ett kapital af 11,315,121 kronor.

. Summan af alla dessa pensionsinrättningens ‘‘förbindelser jämte

kapitalvärdet af förvaltningskostnaderna, beräknadt till 140,000 kronor,

uppgår till ett kapital af 58,996,036 kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition No 132.

Till fullgörande af nämnda förbindelser äger pensionsinrättningen

följande tillgångar, nämligen: dels en kapitalbehållning af 9,758,338

kronor, dels det kapitaliserade värdet af delägarnas vid 1903 års slut

årsafgifter, 4,587,492 kronor, dels det kapitaliserade värdet af samma delägares

aflöningsförhöjningsafgifter, 215,401 kronor, dels och det kapitaliserade

värdet af statens bidrag till pensionsinrättningen. Detta bidrag,

bvilket från och med år 1883 utgått med belopp, motsvarande 2 procent

af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster, å ena

sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, uppgick under

år 1903 till 276,295 kronor 25 öre.

»Det är tydligt», anmärker kommittén i sammanhang med framläggande

af förestående utredning (sid. 84 i betänkandet) »att detta

bidrag, strängt taget, icke helt och hållet får tagas i anspråk för fullgörande

af pensionsinrättningens förbindelser till dem, som vid 1903

års slut voro delägare i pensionsinrättningen, utan att en del däraf

borde reserveras för nytillträdande delägares räkning. Då emellertid

det torde vara så godt som omöjligt att på förhand uppskatta antalet

af sistnämnda delägare, eftersom den årliga ökningen af statens järnvägars

personal är synnerligen växlande, lärer en uppdelning af statsbidraget,

på sätt ofvan angifvits, svårligen kunna utföras. Vid sådant

förhållande och då, såsom i det följande skall visas, det nuvarande statsbidraget

måste anses alldeles otillräckligt, samt härvidlag endast är

fråga om att erhålla en ungefärlig öfversikt af pensionsinrättningens

ställning vid ofvannämnda tidpunkt, torde man vara berättigad att tillgodoräkna

dåvarande delägare hela statsbidraget, sådant det för närvarande

utgår. Med en beräkning af detta bidrag, jämväl för framtiden,

till enahanda belopp som för år 1903 skulle statsbidragets kapitaliserade

värde utgöra 7,271,000 kronor, och således summan af pensionsinrättningens

alla tillgångar uppgå till 21,832,231 kronor. Då emellertid,

såsom ofvan visats, pensionsinrättningen iklädt sig förbindelser till ett

belopp af 58,996,036 kronor, förefinnes alltså en brist beträffande pensionsinrättningens

förmåga att fullgöra samma lörbindelsei, uppgående

till 37,163,805 kronor.

Häraf framgår, att tillgångarna allenast utgöra högst 37 procent

af förbindelserna, och att sålunda pensionsinrättningen med sina tillgångar

vid 1903 års slut icke skulle vara i stånd att utbetala mera än 37 procent

af alla då utgående och därefter utfallande pensioner, detta dock

under förutsättning att pensionsinrättningen den 1 januari 1901 afstängts

för nya delägare». .....

Beträffande anledningarna till pensionsinrättningens dåliga ekono
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

miska ställning kar kommittén utförligt yttrat sig å sid. 90—98 i betänkandet.

Den hufvudsakliga anledningen vore enligt kommitténs

mening att söka i de grunder, efter bvilka statsbidraget utginge, ocb

i detsammas otillräcklighet. I förra hänseendet påvisades medelst uppgjorda

tabeller, i huru stor grad statsbidraget växlat under årens lopp,

utan att dessa växlingar i någon som helst mån varit beroende på växlingar

i delägarnas antal; ocb framhölls särskildt, hurusom statsbidraget

i medeltal för hvarje delägare utgjorde år 1897 51 kronor 68 öre ocb

år 1901 21 kronor 22 öre. I senare hänseendet verkställde kommittén

en undersökning, huru stort statsbidraget borde hafva varit, därest, på

sätt då var . föreslaget och numera i pensionslagen för civila tjänsteinnehafvare

i allmänhet bestämts, staten skulle bidraga till pensioneringskostnaderna

med ungefär dubbelt mot tjänsteinnehafvarna själfva.

Det befanns då, att under åren 1872—1903 delägarnas afgifter utgjort

5,528,099. kronor 21 öre och att alltså, med det antagna förhållandet,

statens bidrag för samma tid skulle hafva utgjort 11,056,198 kronor

42 öre. Emellertid hade detta bidrag i verkligheten utgjort allenast

4,804,355 kronor 1 öre och alltså, oberäknadt räntor, med 6,251,843

kronor 41 öre understigit det såsom skäligt ansedda beloppet.

Kommittén framhåller jämväl, att det faktiskt utgående statsbidraget

väsentligt understigit det belopp, som vid 1882 års riksdag beräknats

skola i dylikt bidrag tillflyta pensionsinrättningen. I detta afseende

hänvisar kommittén till en a sid. 19 i betänkandet intagen jämförelsetabell,

som uppgjorts af pensionsinrättningens direktion och som finnes

vidfogad Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1882 års riksdag. Denna

tabell, hvilken utvisar de ungefärliga belopp, hvarmed enligt approximativ

beräkning statsbidraget skulle komma att utgå enligt de föreslagna

olika formerna för sådant bidrag, angifves uttryckligen vara upprättad

under antagande att delägarantalet i pensionsinrättningen vore 4,000

och statsbanornas längd, i rundt tal, 160 mil. Kolumn 2 i nämnda tabell

afser den form för statsbidragets utgående — 2 procent af nettoinkomsten

som sedermera blef af Riksdagen antagen. I denna kolumn är

för hvarje år uppfördt det belopp, som beräknats vara erforderligt i

bidrag från staten för möjliggörandet af den ifrågasatta höjningen af

pensioner till 4,000 delägare. För år 1880 är detta belopp upptaget

till 120,000 kronor och för hvarje efterföljande år till och med 1913

ökadt med 5,120 kronor. Det för år 1880 upptagna beloppet motsvarar

en nettobehållning af 6,000,000 kronor eller, med en beräknad

banlängd af 160 mil, 37,500 kronor för mil. Hvarje års ökning af

beloppet 5,120 kronor — motsvarar en ökning i nettobehållningen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

af 256,000 kronor eller 1,600 kronor för mil. Sammanräknar man,

säger kommittén, de belopp, hvarmed statsbidraget från och med 1883,

då den nya ordningen genomfördes, till och med 1903 utgått, får man

en summa af 3,857,448 kronor 34 öre, under det att summan af motsvarande

belopp enligt omförmälda jämförelsetabell utgör 3,923,760

kronor. De faktiskt utgående statsbidragen hafva således till och med

understigit de bidrag, som ansetts erforderliga för ett delägarantal af

4,000; och då delägarnas antal stigit i sådan grad, att detsamma år

1903 utgjorde 9,044, torde vara till fullo visadt, att statsbidraget icke

på långt när uppgått ens till de belopp, som 1882 års riksdag beräknade.

Endast för de 160 mil, hvarifrån man år 1882 utgick, skulle

den beräknade nettobehållningen för perioden 1880—1900 utgjort

179,760,000 kronor och statsbidraget — 2 procent däraf — 3,595,200

kronor. Det i verkligheten utgående statsbidraget för denna period

har utgjort endast 3,507,032 kronor 64 öre, hvartill, för jämförelse,

bör läggas Va procent af nettobehållningen för hvart och ett af åren

1880, 81 och 82, under hvilka år statsbidraget utgått med allenast 1 Vs

procent af nettobehållningen eller 111,235 kronor, då man erhåller

summan 3,618,267 kronor 64 öre, således en föga större summa än

den för 160 mil beräknade, oaktadt statsbanornas längd vid 1900 års

slut hade stigit till 3,849 kilometer. — Vid 1903 års slut utgjorde

samma längd 4,121 kilometer.

De här ofvan anmärkta förhållandena har kommittén ansett kraftigt

tala för statens skyldighet att bidraga till upphjälpande af statens järnvägstrafiks

pensionsinrättnings ekonomi.

Men äfven delägarna i pensionsinrättningen borde enligt kommitténs

mening underkasta sig uppoffringar för samma ändamål. Hvad

pensionsafgifter och pensionsbelopp beträffade, ansåg emellertid kommittén

hvarken någon höjning af de förra eller sänkning af de. senare

böra ifrågakomma.- Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till

80 procent af aflöningen ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri;

vid dessa uttalanden hade delägarna tryggat sig, och då kommittén

var af den åsikt, att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och

pensionsbeloppen icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nuvarande

delägarna någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om

pensionsafgifter och pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore

öfverskriden. Beträffande pensionsåldern vore, enligt kommitténs mening,

förhållandena något annorlunda, i det kommittén för sin del höll

före, att pensionsåldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd,

i flera fall vore oskäligt låg. Enligt nu gällande bestämmelser blir

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

den, som första gången erhåller ordinarie anställning vid 20 år, pensionsberättigad

vid 57 Va år, den, som erhåller sådan anställning vid

22, 25 resp. 30 år, blir pensionsberättigad vid 58 V''*, 60 resp. 62 V* år.

Visserligen, säger kommittén, funnes i järnvägsförvaltningen vissa tjänster

af sådan beskaffenhet, att det för deras behöriga skötande af tjänsternas

innehafvare kräfdes en alldeles ovanligt hög grad af spänstighet

så till kropp som till själ; men äfven detta behof syntes kommittén

genom nuvarande bestämmelser vara tillgodosedt i större mån än nödigt

vore, och, hvad den s. k. byråpersonalen och därmed likställd personal

anginge, ansåg kommittén det icke kunna finnas mer än en mening

därom, att en så tidig pensionsålder, som enligt nu gällande reglemente

vore möjlig, icke vore af behofvet påkallad. Såsom en bestämd olägenhet,

som vore förenad med nu gällande bestämmelser rörande pensionsrättens

inträdande, framhölls af kommittén den omständigheten, att

innehafvare af likartade befattningar kunde blifva pensionsberättigade

vid väsentligt olika ålder, beroende på den tillfälliga omständigheten, när

vederbörande första gången erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar.

Denna oegentlighet skulle, åtminstone i väsentligaste mån, undanröjas

genom bestämmande af en viss minimipensionsålder; och fann

kommittén jämväl i öfrigt det vara skäligt, att en dylik minimipensionsålder

fastställdes, olika för olika grupper af personalen. Kommittén

föreslog i detta hänseende 62 år såsom minimipensionsålder för lokomotivförare,

öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare,

packmästare, stationskarlsförman, stationskarl och banvakt och 65 år

för öfriga delägare. Genom en sådan bestämmelse, tillämpad å de nuvarande

delägarna, skulle bristen i pensionsinrättningen nedgå från

37,163,805 kronor till 27,980,209 kronor, således minskas med 9,183,596

kronor.

Hvad sålunda kommittén föreslagit för nuvarande delägare — oförändrade

pensionsafgifter och pensionsbelopp men skyldighet att underkasta

sig viss minimiålder för rätt till pension — ansåg kommittén på

vissa angifna skäl böra gälla för dessa, vare sig de blefve befordrade

eller icke (sid. 116 —117).

Omförmälda skyldighet skulle emellertid enligt kommitténs åsikt

för nuvarande delägare inträda endast för det fall, att de ville tillgodonjuta

det ökade bidrag från staten, som erfordrades för att pensionsinrättningen

skulle blifva i stånd att utbetala pensioner till i reglementet

bestämdt belopp. Ville någon delägare däremot icke underkasta sig de

ändrade bestämmelserna rörande pensionsåldern, stode sådant honom

fritt, men då kunde han icke hatva annan rätt än att för pensionens

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

utfående hålla sig till pensionsinrättningen med de tillgångar, hvaröfver

densamma enligt nu gällande reglemente förfogade. Dessa tillgångar

motsvarade emellertid endast 37 procent af förbindelserna, hvadan en

sådan delägare endast kunde utbekomma 37 procent af hel pension,

hvilket vore detsamma som 30 procent af aflöningen. Kommittén ansåg

dock, att äfven för sådan delägare staten skulle träda hjälpande emellan,

och föreslog för honom en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen.

Från skyldigheten för den, som icke ville underkasta sig ändrade

bestämmelser i fråga om pensionsåldern, att vidkännas minskning i

pensionsbeloppet skulle dock enligt kommitténs förslag undantagas dels

sådana delägare, hvilka med tillämpning af nu gällande bestämmelser

rörande ålderspension skulle före utgången af de tre närmaste åren,

efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft, blifvit pensionsberättigade,

och dels de delägare, hvilka vunnit delägarrätt i pensionsinrättningen

på grund af reglementet den G september 1872 och icke

behörigen anmält sig vilja genom erläggande af de i reglementet den

3 november 1882 bestämda högre afgifter bereda sig förbättrad pensionering.

Grunden till undantaget i förra hänseendet var, att det

intresse, delägarna fäst vid rätten att vid viss ålder erhålla pension,

gifvetvis vore starkare ju mera den tidpunkt nalkades, då samma rätt

skulle inträda, och detta i särskildt hög grad, då närmast före denna

tidpunkt vederbörande allvarligen uppgjort planer för ordnandet af sina

förhållanden efter afskedstagandet och kanske äfven vidtagit positiva

åtgärder för dessa planers förverkligande; grunden till undantaget i

senare hänseendet, att högsta pensionen för delägarna i fråga redan nu

vore endast 50 procent af aflöningen och att någon minskning häri

icke borde under några förhållanden ifrågakomma.

Slutligen har kommittén för nuvarande delägare föreslagit en sådan

begränsning af pensionens belopp, att högsta pensionen bestämdes till

6,000 kronor.

Hvad pensionstagare angår, har kommittén ansett, att staten skulle

garantera dem utbekommandet af de dem beviljade pensioner.

För blifvande delägare innehåller kommitténs förslag hufvudsakligen

följande:

pensionsafgifter efter en viss progressiv skala, lägst 4, högst G

procent å pensionens belopp;

ålderspension, i allmänhet motsvarande den del af delägares ordinarie

arfvode, som utgör lönen, och, därest delägare åtnjuter förmånen

af fri bostad eller af hyresbidrag, af samma förmåns till 20 procent

af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med iakttagande att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

pensionens belopp icke må öfverstiga 6,000 kronor och ej heller för

den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger 1,500

kronor, 75 procent, och för den, hvilkens ordinarie arfvode är lägre

än 1,500 kronor, 80 procent af det ordinarie arfvodet och, därest omförmälda

förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna värde;

pensionsålder lika med hvad som föreslagits för nuvarande delägare,

som önskade tillgodonjuta statens garanti för pensionernas utgående

med oförändradt belopp.

Hvad slutligen frågan om statsbidraget angår, föreslog kommittén

dess ordnande på sådant sätt, att af trafikmedel årligen skulle till pension

sinrättningen utbetalas dels hela beloppet af de under året på grund

af olycksfall i tjänsten utgående pensioner, dels två tredjedelar af alla

öfriga under året utgående pensioner dels ock det belopp, som kunde

erfordras såsom fyllnad för att pensionsinrättningen vid slutet af hvarje

år skulle äga en kapitalbehållning, motsvarande enligt matematiska

grunder skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af tredjedelen af

samtliga pensionsinrättningen åliggande pensionsförpliktelser med undantag

. af pensioner på grund af olycksfall i tjänsten och, å andra sidan,

kapitalvärdet af delägarnas årsafgifter.

Beträffande sådana delägare i pensionsinrättningen, hvilka icke

ville underkasta sig de af kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna

rörande pensionsålder och sålunda finge åtnöjas med den lägre,

af kommittén föreslagna pensionen, 50 procent af aflöningen, har kommittén

ansett, att för dessa delägare skulle föreskrifterna i pensionsreglementet

af den 3 november 1882 med undantag af bestämmelserna

rörande pensionsbelopp i hufvudsak blifva gällande, under det att å

den öfriga delen af nuvarande delägare liksom äfven å nytillträdande

delägare en af kommittén föreslagen pensionslag skulle komma att

tillämpas; och skulle i och för pensionering af sistnämnda två kategorier

af delägare en ny pensionsinrättning bildas.

Särskilda

sakkunniga

för pensionsärendets

behandling.

Sedan pensionskommittén afgaf sitt betänkande, hafva emellertid inträffat

omständigheter, som äro ägnade att bringa frågan om pensionering

af statens järnvägars personal i ett nytt läge. Vid 1907 års riksdag har

nämligen dels antagits en lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt

till pension, att gälla från och med den 1 januari 1908, dels ock genomförts

ny lönereglering för statens järnvägars personal, att träda i

tillämpning jämväl den 1 januari 1908.

Med hänsyn härtill har det ansetts nödigt att underkasta frågan

om pensionering af järnvägspersonalen förnyad granskning. I anled
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

ning häraf har uppdrag lämnats åt särskilda sakkunniga att inom departementet

biträda vid handläggning af nämnda fråga; och hafva

dessa sakkunniga den 29 februari 1908 afgifvit utlåtande i ärendet.

I pensionsfrågan hafva dessutom yttranden afgifvits dels af fullmäktige

för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning vid

lagtima möte i juni 1906 och vid urtima möte i september 1908 dels af

direktionen för samma pensionsinrättning den 22 oktober 1908 dels och

af järnvägsstyrelsen den 30 i samma månad.

Vid behandlingen af den nu föreliggande pensionsfrågan hafva Frågan om

de sakkunniga till en början till besvarande uppställt spörsmålet, huru- p1ea“s''

vida lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension lämp- tmämpnghet

ligen skulle kunna gälla jämväl personalen vid statens järnvägar (sid. pe3*/0nnvaifn

1—1.8). '' ...

Enligt hvad de sakkunniga påvisa, har frågan om järnvägspersonalens

särställning i pensionshänseende redan förut vid flera tillfällen

varit föremål för ompröfning. Redan i den proposition, som Kungl. Maj:t

aflät till 1872 års riksdag angående bidrag från staten till en ifrågasatt

pensionsinrättning för statens järnvägstrafik, framhölls önskvärdheten

däraf att pensioneringen af trafikpersonalen ordnades särskildt

för sig utan afseende å den då förestående regleringen af civilstatens

pensionsinrättning. Såsom skäl härför anlördes, bland annat, att med

undantag af verklig krigstjänst förorsakade näppeligen någon statens

tjänst så talrik och så tidig otjänstbarhet som trafiktjänsten, hvilket

förhållande berodde dels af de icke sällan inträffande olycksfallen. och

dels af tjänstgöringens natur i öfrigt, hvilken, särdeles hvad anginge

tågpersonalen, ofta föranledde till ett mycket tidigt försvagande af

hälsa och krafter, hvartill komme, att afseende å tjänstens fördel kunde

bjuda afskedande af personer äfven i andra fall än sådana, då verklig

och fullständig otjänstbarhet vore för handen. Nämnda förhållanden

gjorde det både önskligt och behöfligt, att pensionsrätt inträdde mycket

tidigare för trafikpersonalen än i allmänhet lör statens öfriga civila

tjänstepersonal vore medgifvet; och en jämförelsevis tidigt inträdande

pensionsrätt kräfde också en jämförelsevis stor kostnad.

Den första af de två kommittéer, som varit tillsatta för behandling

af frågan om civila tjänsteinnehafvares pensionering, yttrade i sitt den

28 maj 1894 afgifna betänkande, att statens järnvägstrafik i många

Bih. till Riksd. Frot. 1909. 1 Rami. 1 Afd. 93 Iläjt. (i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

afseenden skilde sig från statens öfriga förvaltningsgrenar ock närmast

liknade ett omfattande privat industriellt företag, äfvensom att särskilda

bestämmelser vore nödvändiga i afseende å aflöning och jämväl på grund

af den oftast mycket utslitande tjänstgöringen för pensionering, helt

olika dem, som vore erforderliga beträffande andra civila tjänsteinnekafvare;

hvartill komme, att järnvägspersonalen icke ansetts böra beredas

fastare anställning. Kommittén hade därför funnit sig icke böra

inbegripa statens järnvägstrafiks personal under de bestämmelser, kommittén

föreslagit för det civila pensionsväsendets ordnande.

Äfven statskontoret, erinra de sakkunniga vidare, kade i sitt underdåniga

utlåtande af den 1 december 1897 framhållit, hurusom giltigheten

af de skäl, som i 1872 års proposition uttalats till förmån för

pensionering af järnvägspersonalen enligt andra grunder än dem, som

tillämpades vid pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet,

blifvit af den sedan dess vunna erfarenheten till fullo bekräftad; och

åberopa de sakkunniga de af statskontoret i sådant afseende anförda,

förut af mig (sid. 30) återgifna exempel. Enligt statskontorets åsikt

hade alltså pensioneringen af personalen vid statens järnvägar fortfarande

visat sig erfordra väsentligen andra grunder än dem, som

tillämpades eller med fördel kunde tillämpas på flertalet öfriga civila

tjänsteinnehafvare.

Vid bedömande af frågan om järnvägspersonalens inordnande under

den allmänna pensionslagen borde enligt de sakkunnigas åsikt i främsta

rummet komma i betraktande, huruvida detta skulle kunna ske, utan

att i flera af lagens viktigare paragrafer behöfde införas undantagsbestämmelser

för järnvägspersonalen. En lags tillämplighetsområde

borde nämligen, säga de sakkunniga, icke göras större än att, om icke

alla, så åtminstone de flesta af lagens hufvudstadganden kunde gälla

för dem, som falla inom samma område.

För att besvara det ifrågavarande spörsmålet hafva de sakkunniga

därför verkställt en undersökning, huru förhållandet i berörda hänseende

vore med den allmänna pensionslagen gent emot järnvägspersonalen,

därvid de såsom hufvudstadganden i lagen ansett sådana, hvilka afse

pensionsålder, pensionsafgifter och pensionsbelopp.

Vidkommande till en början pensionsåldern, som i den allmänna

pensionslagen blifvit för manlig tjänsteinnehafvare i regel bestämd till

67 år, hafva de sakkunniga, i likhet med kommittén för förändradt

ordnande af pensioneringen af tjänstemän och betjänte vid statens

järnvägar — i det följande för korthetens skull benämnd pensionskommittén

— ansett, att en så hög ålder i stort sedt vore för järn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

vägstjänsten oantaglig. Hvad järnvägspersonalen anginge, skulle därför

enligt de sakkunnigas mening undantag från den i lagen bestämda

åldern behöfva stadgas, därvid emellertid vore att märka, att redan

nu åtskilliga undantag uti ifrågavarande hänseende vore i lagen upptagna.

.

Beträffande pensionsafgifierna framhålla de sakkunniga, hurusom

enligt pensionslagen för en pension å 3,000 kronor och därunder erlägges

en årsafgift af 3 procent å pensionsunderlaget, som i regeln motsvarar

pensionsbeloppet, för en pension å 4,000 kronor erlägges 4 procent

däraf, å 5,000 kronor 5 procent däraf och å 6,000 kronor 6 procent

däraf. Enligt gällande bestämmelser för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

åter motsvarade pensionsafgiften, _ under förutsättning att

vederbörande erhållit ordinarie anställning vid statens järnvägar före

fyllda 30 år, 4 procent å pensionen oberoende af dennas storlek.

Öm ordinarie anställning vunnits efter fyllda o0 år, ökades afgiftsprocenten

i viss progression. Dessutom skulle delägare hvarje gång

han uppflyttades i högre aflöningsklass erlägga till pensionsinrättningen

en månads aflöningsförhöjning. Pensionskommittén hade i sitt förslag

bibehållit dessa bestämmelser oförändrade för nuvarande delägare.

Hvad nya delägare vidkomme, hade däremot kommittén, med borttagande

af aflöningsförhöjningsafgifterna, föreslagit årsafgiften att utgå

efter en progressiv skala, där lägsta afgiften, som skulle utgå för en

pension af högst 2,000 kronor, utgjorde 4 procent å pensionen och

högsta afgiften — för en pension, större än 5,900 kronor — sex procent

å pensionen. , r

Beträffande de i pensionslagen stadgade afgiftsbeloppen har, enligt

hvad de sakkunniga vidare erinra, i det till grund för samma lag liggande

kommittébetänkandet anförts, bland annat, följande:

»De tjänsteinnehafvare, för hvilka pensionslagen är afsedd att galla,

tillhöra såväl i fråga om beskaffenheten af deras verksamhet som i

fråga om kompetensvillkoren de mest skilda kategorier. Aldem för

tillträdet af ordinarie tjänst är också synnerligen växlande. I afseende

å det antal lefnads- och tjänstår, som erfordras för _ pensionsrätter

inträde, måste därför pensionslagens bestämmelser blifva väsentligen

olika för skilda tjänstemannagrupper. Häraf blifver _ en gifven följd,

att värdet af pensionsförmånen kommer att ställa sig gynnsammare

för vissa slag af tjänsteinnehafvare än för andra, i ty att detta värde

måste blifva större i samma mån som behof förefunnits att nedsätta

fordringarna beträffande lefnads- och tjänsteåldern vid pensionens

tillträde. Då det emellertid skulle vara förenadt med allt för stora

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

praktiska olägenheter att använda ett afgiftssystena så ordnadt, att

pensionsafgiften afvägdes efter den blifvande pensionens värde i det

särskilda fallet, har det för kommittén icke återstått annan utväg än

att vid uppgörandet af förslaget till afgifter lämna alldeles å sido de

faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier äro de afgörande. Kommittén

har med andra ord måst låta sig nöja med att söka erhålla

en genomsnittsafgift, d. v. s. en afgift, som ungefärligen kan antagas

komma att motsvara den anpart, med hvilken tjänsteinnehafvarna, kollektivt

betraktadt, ansetts böra deltaga i pensionskostnaden. Denna

anpart bör, enligt hvad förut angifvits, uppgå till omkring en tredjedel.

Att kommittén med de föreslagna afgiftsbeloppen någorlunda träffat det

sökta mattet, torde kunna slutas af den beräkning, hvilken återfinnes i

det af kommitténs ledamot, professor Lindstedt, till kommittén afgifna

och vid betänkandet fogade utlåtande. Denna beräkning utvisar

nämligen, att med de af kommittén föreslagna afgifterna i allmänhet

skulle komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af pensionen. Dessa

procenttal förutsätta emellertid, att af de inflytande pensionsafgifterna

enligt försäkringstekniska grunder en fond bildas, som göres räntebärande.

»

Efter att hafva framhållit, hurusom pensionskommittén motiverat

sitt förslag; att för statens järnvägars personal sätta den lägsta pensionsafgiften

högre än den i pensionslagen föreskrifna därmed, att den

personal, för hvilken berörda afgift skulle blifva gällande, i regel tillhörde

den grupp af delägare, hvilken enligt kommitténs förslag skulle

pensioneias vid en tidigare lefnadsålder och att invalidpensionering i

vidsträckt bemärkelse företrädesvis ifrågakomme för dylik personal, beroende

pa beskaffenheten af densammas tjänstgöring, hvilka omständig''- heter bidroge till att i afsevärd mån fördyra pensioneringen af samma

personal, anföra de sakkunniga följande:

yiUa påpeka, att med invalidpensionering i vidsträckt bemärkelse

afses såväl sådan, som föranledes af olycksfall i tjänsten, som sådan,

hvilken grundar sig på sjukdom, ej ådragen i tjänsteutöfning, och att

sistnämnda slag af pensionering förekommer i ojämförligt mycket större

omfattning än invalidpensionering i inskränkt bemärkelse eller sådan,

som föranledes af olycksfall i tjänsten.

Det skulle ju möjligen kunna sägas, att med hänsyn till det betraktelsesätt,

som vid bestämmandet af pensionsafgifterna för de civila

tjänsteinnehafvarna i allmänhet gjort sig gällande, intet hindrade att

låta samma bestämmelser tillämpas å järnvägspersonalen. Redan nu

gällde det nämligen, att för vissa kategorier af de tjänsteinnehafvare,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

livilka folie under pensionslagen, afgifterna voro lägre i förhållande till

värdet af vederbörandes pensionsförmån än för andra kategorier. Det

är emellertid härvid att märka, att grunden till den skillnad i berörda

hänseende, som för närvarande finnes mellan olika grupper af tjänsteinnehafvare,

uteslutande angifves vara det olika antal lefnads-. och

tjänstår, som erfordras för pensionsrättens inträde, och att, hvad järnvägspersonalen

angår, utom nämnda omständighet, jämväl, såsom ofvan

erinrats, invalidpensioneringen i väsentlig grad bidrager till att öka

värdet af denna personals pensionsförmåner. Af pensionskommitténs

betänkande inhämtas, att vid 1903 års slut invalidpensionerna, hvilka

icke grundat sig på olycksfall i tjänsten, utgjorde omkring 40 procent

af hela utgående pensionsbeloppet. Att om pensionslagens bestämmelser

rörande afgifter skulle tillämpas å järnvägspersonalen, denna komme

att i väsentligt mindre mån bidraga till sin pensionering än öfriga civila

tjänsteinnehafvare, framgår däraf, att enligt gjorda beräkningar med

sistnämnda afgifter skulie komma att täckas 30 resp. 33 Va procent af ''

pensionen, under det att nuvarande afgifter för järnvägspersonalen

endast motsvara omkring 25 procent af kostnaden för dess pensionering

och detta oaktadt dessa afgifter äro för den ojämförligt större

delen af personalen icke obetydligt högre än de i pensionslagen bestämda.

En annan omständighet, som emellertid i minst lika hög grad

talar för nödvändigheten af särskilda bestämmelser uti ifrågavarande hänseende

för järnvägspersonalen, är att, om de allmänna skulle tillämpas

å densamma, det näppeligen torde kunna sättas i fråga annat än att

jämväl de i pensionslagen meddelade stadgandena rörande pensions belopp

skulle blifva gällande för järnvägspersonalen; hvilket åter skulle

hafva till följd pensionernas bestämmande till belopp, som enligt vår

åsikt måste betraktas såsom allt för låga.»

De sakkunniga, som härmed öfvergå till spörsmålet rörande ifrågasatt

tillämpning å statens järnvägars personal af pensionslagens bestämmelser

rörande pensionsbeloppen, erinra, hurusom lagens stadgande

härutinnan innefattade, att hel pension i regel utgjorde samma belopp

som det för tjänsteinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten

gällande pensionsunderlag; att såsom underlag för bestämmande af

pensions belopp, där ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten

lästställdt, skulle tjäna för tjänst, med hvilken lön jämte tjänstgöringspenningar

eller ortstillägg vore förenade, hela lönen; att vid beräkning

af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förman af boställe, prebende,

donation eller annan dylik förmån vore förenad, lönen skulle, därest

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

den af sådan anledning minskats med ett belopp, som funnes i lönestaten

angifvet eller med ledning däraf kunde bestämmas, ökas med

detta belopp; samt att högre pensionsunderlag än 6,000 kronor icke

iinge beräknas för någon tjänst.

Enligt hvad de sakkunniga i detta sammanhang anmärka, gäller

enligt 1882 års reglemente för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

att hel pension utgör 80 procent af det ordinarie arfvodet —

lön och tjänstgöringspenningar — och, där inkvartering vare sig in

natura eller i penningar åtnjutes, af samma förmåns till 20 procent af

det ordinarie arfvodet beräknade värde, med iakttagande dock att pensionen

beräknas å de fem sista årens medelaflöning.

De sakkunniga framhålla vidare, att då i den nya lönestaten för

statens järnvägars personal något särskildt pensionsunderlag icke vore

fastställdt, och då lönen icke heller vore minskad med något, inkvarteringsförmånen

svarande belopp, skulle således, om pensionslagens

'' bestämmelser i förevarande hänseende tillämpades å järnvägspersonalen,

detta hafva till följd, att pensionen för samma personal komme att

motsvara den kontanta lönens belopp.

För att visa, huru detta skulle komma att ställa sig, åberopa de

sakkunniga en i deras utlåtande (sid. 10—12) intagen tablå, utvisande

för hvarje befattning dels nuvarande lägsta pensionsbelopp, beräknadt

efter de före år 1908 gällande aflöningarne, dels ock högsta pensionen,

beräknad att motsvara den kontanta lönen enligt nya lönestaten, därvid

angifvits såväl pensionens belopp som ock detsammas förhållande

till hela arfvodet, ökadt med stadgad ersättning för bostad och bränsle.

I sammanhang med framläggande af nämnda tablå erinra de sakkunniga,

att enligt det njm aflöningsreglementet arfvode, som öfverstiger

3,900 kronor, fördelas till två tredjedelar i lön och en tredjedel

i tjänstgöringspenningar, arfvode till belopp af 3,900 kronor och därunder

intill 2,100 kronor till tre fjärdedelar i lön och en fjärdedel i

tjänstgöringspenningar samt arfvode å 2,100 kronor och därunder till

fyra femtedelar i lön och en femtedel i tjänstgöringspenningar; samt

att enligt samma aflöningsreglemente dels inkvarteringsförmån, in natura

eller kontant, tillkommer all personal vid statens järnvägar, således

äfven inom styrelsen, dels ock den kontanta inkvarteringsförmånen —

ersättning för bostad och bränsle — utgår med 20, 25, 30, 35 eller

40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande är placerad,

dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej må

öfverstiga visst belopp.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande resultatet af de i tablån framlagda beräkningarna yttra

sig de sakkunniga på följande sätt.

»Af denna tablå finner man, att med tillämpning af pensionslagens

bestämmelser rörande pensions belopp å de nya aflöningarna pensionerna

i en hel del fall komme att till beloppet understiga dem, som

för motsvarande tjänster för närvarande utgå d. v. s. efter beräkning af

80 procent å de gamla aflöningarna. Att sådant för de nuvarande delägarna

under de villkor i öfrigt, som för dessa kunna anses skäliga, icke

bör ifrågakomma, är vår bestämda åsikt; men vi hålla före, att äfven

för blifvande delägare de pensionsbelopp, som erhållas vid tillämpning

af pensionslagens bestämmelser, i många fall äro allt för låga. Tablån

innehåller äfven pensionsbeloppens förhållande till hela aflöningen d. v. s.

det ordinarie arfvodet och inkvarteringsförmånen, den sistnämndas värde

beräknadt efter de olika procent, hvarmed, på sätt ofvan erinrats, ersättningen

för bostad och bränsle kan utgå. Vore det fråga om att beräkna

pensionens belopp efter, bland annat, inkvarteringsförmånen, da

torde värdet af denna förmån böra bestämmas lika för all personal.

Grunden till den olika värderingen af nämnda förmån för i tjänst

varande personal är nämligen, att tjänsten nödgar vissa af personalen

att bo å en dyrare ort än andra, men denna grund förfaller gifvetvis

vid afgång från tjänsten. År det åter fråga om att bedöma skäligheten

af pensionernas belopp, då synes det oss, som man icke borde

helt bortse från det olika värde, inkvarteringsförmånen haft för de

särskilda befattningshafvarna. Det är visserligen sannt, såsom nyss

framhållits, att tjänsten icke vidare tvingar vederbörande att kvarbo på

den dyrare orten, men det lärer i flertalet fall kunna antagas, att andra

förhållanden föranleda hans kvarboende på den plats, där han under

sin tjänsts utöfning haft sitt hemvist. Denna omständighet ger ytterligare

stöd åt den enligt vår åsikt i och för sig berättigade principen,

att vid bedömande af pensionsbeloppens skälighet en viss hänsyn tages

till den absoluta minskning i inkomster, som afgången från tjänsten

medför. I detta hänseende utvisar tablån, att till och med vid inkvarteringsförmånens

beräknande till endast 20 procent af det ordinarie

arfvodet, pensionsbeloppet, beräknadt efter bestämmelserna i pensionslagen,

skulle för vissa befattningshafvare utgöra endast 55,5 procent af

aflöningen; vid inkvarteringsförmånens beräknande efter 40 procent

skulle beloppet kunna nedgå ända till 49,l procent af aflöningen.»

I fråga om de principer, som varit bestämmande, då för civila

tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionen satts att motsvara lönens belopp,

erinra do sakkunniga, bland annat, att den första kommitté, som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 132.

liade i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila pensionsväsendet,

upptog i sitt lagförslag såsom underlag för pension den

tjänsteinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöning, hvartill

borde räknas lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg samt bostadsförmån,

såvida denna senare blifvit i staten till visst penningebelopp

upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas;

atf, da genom detta beräkningssätt åt tjänstgöringspenningarna

komme att inrymmas ett ej obetydligt inflytande å pensionsbeloppets

storlek, detta gifvit anledning till åtskilliga anmärkningar

trån de myndigheter, som afgåfvo utlåtanden öfver berörda lagförslag;

att den andra kommittén för det> civila pensionsväsendets ordnande

yttrat i sitt betänkande, att den ägnat förevarande fråga synnerlig

uppmärksamhet och därvid visserligen icke kunnat undgå att finna,

hurusom i enstaka fall vid reglering af de med en tjänst förenade aflöningsförmåner

olägenhet skulle kunna uppstå, därest lagen innebölle

ovillkorligt stadgande, att pensionen skulle hänföra sig till någon viss

i aflöningen ingående förmån eller del däraf; men då hittills vunnen

erfarenhet gifvit vid banden, att allmängiltiga grunder för pensionsbeloppens

normerande kunde på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift,

och då i en blifvande pensionslag icke borde saknas bestämda

regler uti en så viktig del som denna, både kommittén i sitt lagförslag

å ena sidan inrymt stadgande i fråga om huru stor del af aflöningen,

som borde tjäna såsom underlag för bestämmande af pensions belopp,

men å andra sidan gjort förbehåll, hvarigenom tillfälle bereddes att

vid uppgörande af lönestat, där så skulle finnas af förhållandena påkalladt,

fastställa pensionsunderlag efter andra grunder än de för pensionsunderlags

beräkning i pensionslagen stadgade; samt att kommittén

funnit anledning saknas att frångå de för pensionsbelopps beräkning

gällande bestämmelser, såvidt fråga vore om tjänst, med hvilken, jämte

lön, tjänstgöringspenningar vore förenade, eller att pensionsbeloppet

skulle motsvara lönen.

Till bemötande af de anmärkningar, hvilka, på sätt af det föregående

inhämtas, framställts däremot, att tjänstgöringspenningarna lades

till grund för beräknande af pensions storlek bar af de sakkunniga

anförts hufvudsakligen följande:

»Först bar då framhållits, att enligt den vid löneregleringarna

följda grundsats lönen afpassats så, att den skulle blifva ett lämpligt

pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen. Vid den nu

genomförda löneregleringen för personalen vid statens järnvägar har,

såsom ofvan nämnts, förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestämts så, att allt efter arfvodets olika storlek lönen uppgår till 2 3

3 i4 eller 4/s. Enligt den förut gällande lönestaten utgjorde, hvad angår

arfvoden efter klass, af de högre — det högsta arfvode efter klass var

3,000 kronor — tre fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar

samt af de lägre fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar,

ehuru gränsen mellan de två grupperna då var bestämd

till 1,500 kronor i stället för 2,100 kronor enligt nya lönestaten.

Beträffande fasta arfvoden voro de med vissa i lönestaten angifna belopp

uppdelade i lön och tjänstgöringspenningar, för de högre af dem

inom styrelsen utgjorde lönen 2/3, då hänsyn togs till begynnelsearfvodet;

för öfrigt växlade förhållandet betydligt, särskildt hvad anginge

arfvodena inom styrelsen, å ena, och arfvodena vid distrikten, å andra

sidan.

Att löneregleringskommittén i fråga om arfvodets fördelning i lön

och tjänstgöringspenningar icke låtit sig bestämmas af hänsyn till den

blifvande pensionens belopp, utan hufvudsakligen haft för ögonen att

utjämna de befintliga olikheterna i detta hänseende mellan personalen

i styrelsen och å distrikten, framgår af hvad kommittén härom yttrat.

Kommittén säger att, utom annan af kommittén föreslagen anordning,

den i förslaget upptagna generella regeln för arfvodets fördelning i

lön och tjänstgöringspenningar vore afsedd att åstadkomma full likställighet

härutinnan bland personalen, oafsedt om densamma vore anställd

i styrelsen eller vid distrikten; och vidare: »De olika grunder i

fråga om uppdelningen, som i stadgandet komma till synes, hänföra sig

sålunda endast till arfvodenas olika belopp och ansluta sig i viss mån

till hvad som här vid lag för närvarande gäller; dock med den väsentliga

olikheten, hvad angår de högre aflönade befattningshafvarna å

distrikten, att förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar för

dem ändrats i enlighet med hvad som för närvarande äger rum i fråga

om motsvarande befattningshafvare i styrelsen.» Slutligen framhåller

kommittén, att de af kommittén föreslagna löneförhöjningarna ansetts

höra medföra uppflyttning från 1,500 till 2,100 kronor af gränsen, där

en fördelning enligt förhållandet fyra femtedelar och en femtedel af

arfvoden till nämnda belopp och därunder skulle vidtaga.

Att löneregleringskommittén således icke bestämt förhållandet

mellan lön och tjänstgöringspenningar med tanke därpå, att lönen skulle

blifva ett liimpligt pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen,

finna vi äfven helt naturligt. På sätt pensionskommittén uttalat, är

inkvarteringsförmånen för statens järnvägars personal af en betydelse,

som densamma, där den i undantagsfall förekommer, saknar för andra

Bill. till Riksd. Prot. 1909. I Sami. I Afd. 93 Haft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
yttrande.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

statens civila tjänsteinneliafvare. Denna betydelse har äfven föranledt,

att allt från det statens järnvägstrafiks pensionsinrättning trädde i verksamhet

inkvarteringsförmånen upptagits bland de aflöningsförmåner, i

förhållande hvartill pension beräknats; och torde någon ändring häri

lämpligen icke heller böra för framtiden äga rum. Detta åter har till

följd, att den kontanta lönen icke kan i pensionsliänseende hafva samma

betydelse för järnvägspersonalen som för andra civila tjänsteinnehafvare.

»

»Den andra anmärkningen mot ett beräkningssätt i fråga om

pensionens belopp, som läte andra aflöningsförmåner än lönen vara

bestämmande, var att tjänstgöringspenningarnas belopp i många fall

blifvit bestämdt med hänsyn till lokala eller andra sådana förhållanden,

hvilka, om än af stor betydelse för den tjänstgörande, saknade

all betydelse för den från tjänsten afgångne. Hvad angår arfvodena

till järnvägspersonalen, äro dessa naturligtvis bestämda efter det ansvar

och det arbete, som äro med hvarje särskild befattning förenade; hvad

tjänstgöringspenningarna beträffar är, såsom ofvan nämnts, deras belopp

bestämdt till eu för arfvoden af viss storlek lika stor del af arfvodets

belopp. Några särskilda lokala eller andra sådana förhållanden,

hvarom i anmärkningen sägs, kunna därför icke i någon som helst

mån hafva inverkat på tjänstgöringspenningarnas belopp. Dylika förhållanden

hafva däremot vunnit beaktande vid bestämmandet af ersättningen

för bostad och bränsle, såvidt angår ersättningens storlek, af

ortstillägg, af beklädnadsersättning, af milpenningar, af tilläggsarfvoden.

Att dessa aflöningsförmåner — ersättningen för bostad och bränsle i

den mån densamma på grund af lokala förhållanden ansetts i vissa fall

böra. bestämmas till högre belopp — icke böra inräknas bland de

aflöningsförmåner, i förhållande hvartill pension skall utgå, synes äfven

oss tydligt.

Den tredje anmärkningen uti nu omhandlade hänseende var, att,

hvad. vissa tjänsteinnehafvare beträffade, deras tjänstgöringspenningar

blifvit satta till jämförelsevis låga belopp, såsom i allmänhet fallet vore

med dem, hvilka kunde påräkna afsevärda inkomster i form af expeditionslösen

eller annan efter taxa utgående ersättning för i tjänsten

verkställdt arbete. Någon ersättning af sådan beskaffenhet, som härmed

afses, utgår icke till järnvägspersonalen.»

Jag har ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för de sakkunnigas

uttalanden i den föreliggande frågan ej mindre på grund af

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

frågans vikt utan äfven för att gifva en allmän uppfattning rörande de

säregna aflöningsförhållanden, som äro rådande för statens järnvägars

personal och som i sin mån inverka på sättet för ordnande af samma

personals pensionering. Af den utaf de sakkunniga företagna undersökning

i ämnet, för hvilken jag redogjort, finner jag, i likhet med

de sakkunniga, uppenbarligen framgå, att tjänste- och aflöningsförhållanden

vid statens järnvägar skulle betinga undantagsbestämmelser i

alla viktigare punkter, därest pensionslagen utsträcktes att omfatta

jämväl statens järnvägars personal. Vid sådant förhållande och då de

tidigare af olika myndigheter och öfriga sakkunniga gjorda uttalanden

samtliga gå i den riktning, att personalen vid statens järnvägar borde

pensioneras efter andra grunder än dem, som kunde ifrågakomma för

civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, har jag funnit mig föranlåten att

framlägga nu förevarande lagförslag.

Innan jag öfvergår till en redogörelse för hufvudpunkterna i detta

förslag, anser jag mig böra i korthet beröra ett spörsmål, som varit

föremål för behandling af såväl pensionskommittén som fullmäktige för

delägarna i pensionsinrättningen.

För bedömandet af hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas för

ordnandet af pensionsinrättningens ekonomiska förhållanden hade pensionskommittén

först och främst funnit nödigt klargöra, huruvida de

delägare, hvilka vunnit delägarskap i pensionsinrättningen, innan de

nya bestämmelserna för pensioneringens ordnande komme att träda i

kraft, — af kommittén för korthetens skull kallade »de nuvarande delägarna»

— vore skyldiga att underkasta sig andra villkor för rätten

att åtnjuta pension äa de, hvilka funnes bestämda i det vid tiden för

deras inträde i pensionsinrättningen gällande reglemente. Kommittén

uttalade såsom sin åsikt, att, då vid en tjänsteinnehafvares inträde i

pensionsinrättningen det då gällande reglementet gifvetvis vore den

urkund, som reglerade rättsförhållandet mellan pensionsinrättningen

och tjänsteinnehafvaren, ändringar i samma reglementes bestämmelser

sedermera icke kunde mot ena kontrahentens vilja äga rum. Fndast

på frivillighetens väg kunde därför nagra ändringar ifrågakomma föi

de nuvarande delägarna — och detta vare sig de blefve befordrade

eller icke — i deras förhållande till pensionsinrättningen. Värdet af

denna förmån för delägarna vore emellertid beroende af pensionsinrätt
-

Frågaii om

de nuvarande

delägarnas

skyldighet

att underkasta

sig

ändrade pensionsvillkor

.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ningens förmåga att fullgöra sina kontraktsenliga skyldigheter, och

hade den matematiska utredningen visat, att pensionsinrättningens tillgångar

icke försloge till täckande af mera än 37 procent af pensionsinrättningens

förbindelser.

Fullmäktige för pensionsinrättningens delägare hade emellertid,

enligt hvad kommittén vidare erinrar, då fråga var om täckande af

den på 1890-talet konstaterade bristen i pensionsinrättningen, gjort gällande,

att statsmakterna år 1882, då i sammanhang med pensionernas

och pensionsafgifternas höjning statsbidraget ökades från IV2 till 2 procent

af nettobehållningen å statens järnvägstrafik, åtagit sig att ansvara

för pensionernas utgående enligt nu gällande reglemente till de nuvarande

delägarna, därest och så länge delägarna fullgjorde de förpliktelser,

. som stadgats såsom villkor för den år 1882 beviljade pensionsförhöjningen.

Med en sådan åsikt skulle således staten vara skyldig

att ensam täcka den förefintliga bristen i pensionsinrättningen. Kommittén

åter fann, vid behandling af detta spörsmål, staten icke hafva

åtagit sig en sådan skyldighet.

Med påpekande att kommitténs uttalade åsikt, att förändrade pensionsvillkor

icke kunde för de nuvarande delägarna annorledes än på

frivillighetens väg genomföras, endast gällde delägarnas förhållande till

pensionsinrättningen med de tillgångar, som enligt nu gällande reglemente

tillhörde densamma, har kommittén framhållit, att förhållandet blefve

ett annat, om staten, utöfver de bidrag, som det enligt samma reglemente

ålåge staten att till pensionsinrättningen utgifva, tillsköte ytterligare

medel. Den sålunda kapitalstarkare vordna pensionsinrättningen

blefve nämligen, juridiskt sedt, en annan än den, med hvilken delägarna

kontrakerat. Mycket kraftigt har emellertid kommittén häfdat den uppfattningen,

att det vore nödigt att i detta hänseende förfara med stor

varsamhet, så att icke billighetens gräns öfverskredes. Hvad pensionsafgifter

och pensionsbelopp beträffade, ansåg kommittén hvarken någon

höjning af de förra eller sänkning af de senare böra ifrågakomma.

Statsmakterna hade, då pensionernas höjning till 80 procent af aflöningen

ifrågasattes, uttalat sig för det skäliga häri; vid dessa uttalanden

hade delägarna tryggat sig, och då kommittén var af den åsikt,

att pensionsafgifterna icke kunde anses för låga och pensionsbeloppen

icke för höga, ansåg kommittén, att om för de nuvarande delägarna

någon för dem ofördelaktig rubbning i fråga om pensionsafgifter och

pensionsbelopp vidtoges, billighetens gräns vore öfverskriden. Beträffande

pensionsåldern vore, enligt kommitténs mening, förhållandena

något annorlunda, i det kommittén för sin del höll före, att pensions
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 132.

åldern, sådan densamma för närvarande vore bestämd, i flera fall vore

oskäligt låg. I anledning häraf fann sig kommittén, såsom förut oinförmälts,

föranlåten att föreslå ett stadgande rörande viss minimiålder

för rätt till ålderspension.

Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva i sitt utlåtande

öfver pensionskommitténs förslag inlagt en kraftig gensaga mot

nyssnämnda af kommittén ifrågasatta stadgande; och hafva fullmäktige

grundat sin gensaga, bland annat, på den af fullmäktige redan förut

uttalade åsikten om statens juridiska skyldighet att ansvara de nuvarande

delägarna för pensionernas utbekommande på oförändrade villkor.

Jag har redan förut antydt, att pensionsfrågan för statens järnvägars

personal kommit i ett nytt läge till följd af den vid 1907 års

riksdag genomförda löneregleringen för nämnda personal; och har jag

därvid jämväl åsyftat det här ofvan berörda spörsmålet. Jag tillåter

mig i detta afseende återkalla i minnet, hurusom den kommitté, hvilkens

betänkande lagts till grund för 1907 års lönereglering, föreslagit

till införande i det nya aflöningsreglementet för personalen vid statens

järnvägar ett stadgande af innehåll, att såsom villkor för att befattningshafvare

skulle komma i åtnjutande af de med befattning förenade aflöningsförmåner

skulle gälla, att han vore skyldig underkasta sig de

förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade.

I det underdåniga utlåtande öfver kommittéförslaget, som afgafs af

järnvägsstyrelsen, uttalade sig styrelsen för införande af en dylik föreskrift

i aflöningsreglementet. Det torde nämligen, yttrade styrelsen,

näppeligen kunna antagas, att staten åtoge sig att till statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning lämna så stort bidrag, som kunde blifva erforderligt

för att nu gällande bestämmelser rörande rätt till pension

äfven med de föreslagna högre aflöningarna skulle kunna bibehållas

oförändrade. Att ifrågavarande stadgande icke skulle hafva någon som

helst inverkan på frågan, huruvida staten vore skyldig att ansvara för

den brist, som för närvarande funnes i pensionsinrättningen, funne styrelsen

emellertid uppenbart. Genom öfvergången på ny stat borde

enligt styrelsens uppfattning befattningshafvare icke lida någon som

helst försämring i sina nuvarande pensionsförmåner; och hemställde

förty styrelsen, att stadgandet ifråga måtte erhålla följande tilläggsbestämmelse:

»dock att befattningshafvare icke må genom öfvergången

på ny stat lida försämring i pensionsförmånerna enligt de aflöningsoch

pensionsbestämmelser, som äro gällande vid detta aflöningsreglementes

trädande i kraft».

Departementschefen

b

yttrande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

En från detta styrelsens uttalande afvikande mening omfattades utaf

två af styrelsens ledamöter, hvilka, under anslutning i öfrigt till den af

majoriteten inom styrelsen hyllade åsikt, funnit något giltigt skäl icke

kunna åberopas för att för statens järnvägars personal uti ifrågavarande

hänseende föreslå någon annan bestämmelse än som plägade meddelas

för andra statens tjänare.

Vid aflåtande af proposition i ämnet till 1907 års riksdag yttrade

föredragande departementschefen, att med hänsyn till, å ena sidan,

den stora brist, som förefunnes i pensionsinrättningen, och, å den andra,

de afsevärda ökningar i de ordinarie arfvodena för statens järnvägars

personal, som det föreliggande löneförslaget skulle komma att

medföra, funne departementschefen i likhet med järnvägsstyrelsen det

icke gärna kunna ifrågasättas, att nu gällande pensionsbestämmelser

skulle, älven med de föreslagna högre aflöningarna, bibehållas oförändrade;

vid sådant förhållande syntes det emellertid icke kunna undvikas,

att. en föreskrift af ofvan omförmälda innebörd meddelades. Ehuru

departementschefen beträffande spörsmålet, huruvida en dylik föreskrift

skulle äga • inverkan på frågan om statens skyldighet att ansvara för

bristen i pensionsinrättningen, vore böjd för att ansluta sig till den af

styrelsen därutinnan uttalade uppfattning, funne han sig dock ej kunna

dela styrelsens åsikt om lämpligheten af ett tillägg till meranämnda

föreskrift af det innehåll styrelsen föreslagit; någon giltig anledning

att beträffande statens järnvägars personal göra ett undantag från hvad

i förevarande afseende plägade stadgas vid löneregleringar för andra

statstjänare syntes honom icke föreligga. Slutligen uttalade departementschefen,

att han emellertid därmed icke ville hafva sagdt, att han

hyste någon tvekan rörande billigheten däraf, att den nuvarande personalen

bibehölles vid sin rätt att erhålla pensioner till minst ''Samma

belopp som dem, hvilka utginge jämlikt nu gällande aflönings- och

pensionsbestämmelser.

Då nu en föreskrift af ofvan omförmälda innehåll blifvit införd i

det nya aflöningsreglementet, samt, enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt

underdåniga utlåtande i ämnet meddelat, samtliga ordinarie befattningshafvare

vid statens järnvägar med undantag af 12 personer öfvergått

på ny stat och därigenom underkastat sig förändrade pensionsvillkor,

finner jag lika med järnvägsstyrelsen frågan om statens juridiska skyldighet

att ansvara de nuvarande delägarna för pensionernas utbekommande

på oförändrade villkor numera icke äga praktisk betydelse, särskildt

om pensionsförhållandena för de på gammal stat kvarstående

delägarna blifva ordnade på sätt jag tänker föreslå. Beträffande det

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 132.

härmed sammanhängande spörsmålet, nämligen i hvad mån billigheten

kan anses kräfva, att de nuvarande delägarna icke blifva underkastade

försämring i de för dem nu gällande pensionsvillkor, skall jag redogöra

för min ståndpunkt härutinnan vid behandlingen af hufvudpunkterna

i det föreliggande lagförslaget, hvartill jag härmed öfvergår.

Pensionskommittén hade föreslagit såsom regel, att rätt till pension

skulle tillkomma den, hvilken efter minst trettio års anställning, hvad nuvarande

delägare anginge, i ordinarie tjänst vid statens järnvägar och, hvad

blifvande delägare beträffade, i ordinarie statstjänst, däraf åtminstone de fem

sista åren i statens järnvägars tjänst, uppnått sådan ålder, att hans lefnadsår

och de år, han sålunda tillbragt i ordinarie tjänst, sammanräknade uppginge

till talet 95; dock att pensionsrätt i detta fall icke inträdde förr

än vid fyllda 62 år för delägare, som innehade befattning såsom lokomotivförare,

öfverkonduktör, konduktör, banmästare, lokomotiveldare,

packmästare, stationskarlsförman, stationskarl eller banvakt och vid

fyllda 65 lefnadsår för öfriga delägare.

I likhet med kommittén hafva de sakkunniga häfdat den uppfattningen,

att järnvägstjänsten kräfde en tidigare inträdande pensionsrätt

än som vore stadgad för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, men att

däremot de nuvarande bestämmelserna, som icke stadgade någon som

helst minimiåldersgräns för rätten att erhålla pension, måste anses vara

synnerligen otillfredsställande. Detta förhållande hade nämligen till

följd, att pensionsåldern för innehafvare af samma slags befattning,

under antagande af anställande första gången i ordinarie tjänst vid

20—30 år växlade mellan 571 /2 och 62Va år.

Beträffande de grundsatser, som borde lända till efterrättelse i förevarande

afseende yttra de sakkunnige följande:

»Vid hvarje rationellt ordnande af pensionsförhållandena mellan

arbetsgivare och arbetstagare synes oss en af de angelägnaste omsorgerna

vara att, med ett rättvist afvägande af båda kontrahenternas intressen,

bestämma en viss lefnadsålder, vid hvilken den senare har rätt

att upphöra med arbetet mot åtnjutande af pension. Arbetsgifvaren,

här staten, torde därvid ovillkorligen hafva rätt att fordra, att tjänaren

fullgör sitt arbete, så länge han besitter kraft och förmåga att sköta

detsamma på ett tillfredsställande sätt, tjänaren åter, att då kraften

icke längre räcker till, få draga sig tillbaka från arbetet med rätt att

Pensions
åldern.

Sakkunniga.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

af staten åtnjuta medel för sin anständiga bärgning. Tidpunkten, då

statens förenämnda rätt bör upphöra och tjänarens vidtaga, bör gifvetvis

sammanfalla och torde i första hand böra göras beroende af viss

lefnadsålder hos tjänaren, då väl åldern är den naturligaste och för

öfrigt enda allmängiltiga mätaren på arbetskraft. För undantagsförhållanden

kräfvas undantagsbestämmelser. I huru ringa mån de nuvarande

bestämmelserna rörande pensionsålder för järn vägspersonalens vidkommande

fylla de fordringar, som sålunda synas oss böra ställas å ett

rationellt ordnadt pensionsväsende, torde utan vidare framgå af det

föregående.»

Emellertid, yttra de sakkunniga vidare, fyller icke heller pensionskommitténs

förslag i detta hänseende måttet. Detta förslag hade nämligen

bibehållit såsom primär fordran, att summan af lefnads- och

tjänstår utgjorde minst talet 95, och sedermera såsom ytterligare begränsning

stadgat viss minimiålder. Det kunde då inträffa, att en tjänsteinneinnehafvare,

för hvilken minimiåldern satts till 62 år, oaktadt han uppnått

denna ålder ej hade så många tjänstår, att dessa och hans lefnadsår

sammanräknade uppginge till talet 95. Att kommittén icke tagit steget

fullt ut, torde hafva berott på kommitténs under dåvarande förhållanden

naturliga sträfvan att för de nuvarande delägarnas vidkommande i största

möjliga grad bibehålla nu gällande bestämmelser oförändrade och

att för blifvande delägare föreslå så få afvikelser som möjligt. Då,

enligt de sakkunnigas mening, förhållandena nu vore olika — de sakkunniga

torde härvid syfta på bestämmelsen i det nya aflöningsreglementet

rörande skyldigheten att vara underkastad förändringar i afseende

å pensionsvillkoren — hafva de sakkunniga ansett hinder icke

möta att borttaga bestämmelsen om ett visst antal sammanräknade lefnads-

och tjänstår och endast såsom villkor för rätt till pension fastställa

visst antal lefnadsår och visst antal tjänstår.

För bedömande, huruvida de af pensionskommittén föreslagna åldersgränserna

kunde anses skäliga, hafva de sakkunniga framhållit, bland

annat, följande.

Bland de civila tjänsteinnehafvare, å hvilka den allmänna pensionslagen

ägde tillämpning, hade de sakkunniga särskildt fäst sig vid tullpersonalen

och kunde i sådant afseende erinras, hurusom den andra af de kommittéer,

som haft i uppdrag att afgifva förslag till ordnande af det civila

pensionsväsendet, föreslagit, att pensionsåldern skulle utgöra för bevakningspersonalen

vid tullverket 65 lefnads- och 35 tjänstår samt för all

öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår, men att generaltullstyrelsen

i sitt utlåtande öfver förslaget visserligen gillat detsamma, i hvad det

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

afsåge tullverkets ämbets- ocli tjänstemän samt de styrelsen och tullverkets

lokalförvaltning tillhörande betjänte, hvaremot styrelsen på det

kraftigaste afstyrkt, att pensionsåldern för de till tullverkets- kust- och

gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver 62 lefnads- och 30

tjänstår. Till stöd för denna mening åberopade styrelsen, under anförande

af åtskilliga exempel, att det torde ligga i öppen dag, att med

afseende å den tjänstgöring, som ålåge tullverkets sistnämnda betjänte,

dessa vid utöfningen däraf måste vara i besittning af oförminskad arbetsförmåga

samt full kraft och uthållighet.

I enlighet med generaltullstyrelsens hemställan blef också beträffande

pensionsåldern för tullpersonalen bestämdt, att densamma skulle

utgöra, för betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning 62 lefnadsoch

30 tjänstår, för betjänte vid tullverkets lokalförvaltning 65 lefnadsoch

35 tjänstår och för all öfrig personal 67 lefnads- och 35 tjänstår.

De sakkunniga erinra vidare, hurusom pensionskommittén till stöd

för sitt förslag till ändrade bestämmelser rörande pensionsåldern åberopat,

bland annat, det förslag till nya grunder i fråga om pensionsrätt

för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings delägare, hvilket på 1890- talet utarbetats af direktionen för pensionsinrättningen i samråd med

några af fullmäktige utsedda förtroendemän, och som innefattade en

föreskrift om viss minimiålder såsom villkor för rätt till ålderspension,

utgörande 60 lefnadsår för lokomotivförare, eldare, vagnsmörjare, öfverkonduktör,

konduktör och packmästare, 62 lefnadsår för banmästare,

banvakt, stationskarlsförman och stationskarl samt 65 lefnadsår för

öfriga delägare.

Efter att hafva redogjort för de förhållanden, som ägde samband

med uppkomsten af detta förslag (sid. 56—59 i de sakkunnigas utlåtande)

framhålla de sakkunniga, under uttalande af sin anslutning till

kommitténs uppfattning rörande förslagets betydelse såsom stöd för det

af kommittén framlagda förslaget, hurusom nämnda förslag otvetydigt

gåfve vid handen, att icke blott direktionen utan äfven fem af fullmäktige

och detta särskildt de, som af öfriga fullmäktige erhållit uppdrag

att i den viktiga frågan samråda med direktionen, vid förslagets uppgörande

hade den uppfattningen, att en höjning af pensionsåldern icke

vore oskälig.

Till jämförelse med förhållandena i förevarande afseende vid enskilda

svenska järnvägar hafva de sakkunniga anfört, hurusom i det

den 14 mars 1902 fastställda reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa

vore stadgadt, att rätt till pension tillkomme delägare vid

tjänstens frånträdande, sedan han fyllt 60 år. Pensionsbeloppet utgjorde

Bill. till Riksil. Prot. 190!). 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. B

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 132.

för den, som omedelbart efter uppnådda 60 år afgår ur tjänst, 50 procent

af årsaflöningen samt ökades för hvarje följande år han kvarstår i

tjänst med 2 procent och utgjorde högst 60 procent för den, som efter

uppnådda 60 år kvarstår i tjänst i fem eller flera år. Emellertid hade,

enligt hvad de sakkunniga upplysa, vid fullmäktiges för delägarna i

enskilda järnvägarnas pensionskassa sammanträden under år 1907 behandlats

åtskilliga förslag, gående ut därpå att i sammanhang med höjning

af ålderspensionen höja pensionsåldern till 63 år.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang meddela, att ett af fullmäktige

undergår 1908 godkändt förslag till reglemente för enskilda

järnvägarnas pensionskassa, innefattande bestämmelse om att pensionsåldern

skulle utgöra 63 år, blifvit till Kungl. Maj:t för fastställelse öfverlämnadt,

men att af vissa skäl, som icke ha afseende å nu föreliggande

spörsmål, dylik fastställelse icke kunnat meddelas.

Beträffande de föreskrifter i afseende å pensionsåldern, som gälla

vid en del utländska statsbaneförvaltningar, hafva de sakkunniga lämnat

redogörelse å sid. 62—64 i utlåtandet.

Häraf inhämtas bland annat:

att enligt statuterna för de norska statsbanornas pensionskassa af den

7 juli 1890 pensionsrätt inträder för delägare, som, efter att hafva varit

medlem af kassan i fem år samt fyllt 65 lefnadsår, erhåller afsked från

statsbanornas tjänst;

att för personalen vid de danska statsbanorna rätt att erhålla afsked

med pension inträder vid fyllda 70 lefnadsår, dock att lokomotivförare,

eldare, tågförare och tågbetjänte erhålla dylik rätt vid fyllda 65 år;

att tjänstehafvarna vid de preussiska statsjärnvägarna lika litet som

andra ordinarie statstjänare därstädes kunna göra anspråk på någon

ovillkorlig rättighet att erhålla afsked med pension efter viss uppnådd

lefnads- och tjänsteålder, utan att vederbörande öfverordnade myndighet

äger att därom bestämma;

att för den ordinarie personalen vid de sachsiska statsbanorna gälla

enahanda pensionsbestämmelser som för öfriga ordinarie statstjänare,

och att i öfverensstämmelse härmed tjänsteinnehafvare efter erhållet afsked

är berättigad till pension vid uppnådda 40 tjänstår och 65 lefnadsår;

samt

att för personalen vid samtliga ofvannämnda järnvägsförvaltningar

gälla särskilda bestämmelser i fråga om invalidpensionering.

Under framhållande, hurusom de af de sakkunniga angifna förhållanden,

för hvilka här ofvan i hufvudsak redogjorts, syntes utvisa, att

pensionskommitténs förslag till bestämmelser rörande pensionsålder icke

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kimgl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 132.

innebure några oskäliga fordringar, hafva de sakkunniga ansett, att

samma förslag borde läggas till grund för de nya bestämmelserna, dock

med ett par modifikationer. _ ...

Då i den allmänna pensionslagen pensionsåldern för kvinnlig tjänsteinnehafvare

bestämts till 60 år, syntes enligt de sakkunnigas mening

ingen giltig anledning kunna åberopas att icke låta samma bestämmelse

blifva gällande för kvinnlig tjänsteinnehafvare vid statens järnvägar.

Vidare hålla de sakkunniga före, att äfven för en annan^ grupp af

tjänsteinnehafvare, nämligen lokomotivförarna, borde pensionsåldern bestämmas

till 60 år i stället för, såsom pensionskommittén föreslagit,

Gent emot pensionskommitténs förslag i sistnämnda afseende hade,

anmärka de sakkunniga, fullmäktige för delägarna i statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning i sitt yttrande öfver pensionskommitténs betänkande

framhållit, att ansvaret, arbetet och nödvändigheten af uppmärksamhet

för lokomotivpersonalen ökats i högst väsentlig grad under

de senaste åren. Statsbanedriftens utveckling hade haft till följd flera

t廕, hvaraf föranledts större antal tågmöten på stationerna, större och

tyngre rullande materiel, förökad hastighet, ökad nattjänst och nya

signalanordningar, som kräfde ytterligare vaksamhet, allt i allt faktorer,

som gifvetvis försvårat arbetet i hög grad, då större påpasslighet och

därmed följande större uppsilning af själs- och kroppskrafter blifvit I

I anledning häraf yttra de sakkunniga följande: »Hvad fullmäktige

sålunda anfört synes oss onekligen vara mycket beaktansvärdt, och det

torde icke ligga något oegentligt uti att låta lokomotivförarna, i fråga

om pensionsålder, intaga en särställning i förhållande till all öfrig manlig

järnvägspersonal. Visserligen fordras vid utöfvande af en hel del

tjänster inom järn vägsförvaltningen en ovanligt hög grad af uppmärksamhet

och pålitlighet; men det är dock härvidlag att beakta, hurusom

uppmärksamheten hos lokomotivföraren måste vara oafbrutet i timtal

till det yttersta spänd, allt under det tåget framföres med en hastighet,

hvilken allt mer och mer ökats och säkerligen äfven i framtiden kommer

att än vidare ökas. Det är dessa alldeles särskild! svåra förhållanden,

under hvilka lokomotivföraren har att fullgöra sina tjänsteåligganden,

och det stora ansvar, som därvid påhvilar honom, livilket gör

en undantagsställning för lokomotivförarna berättigad. Att de nu anförda

skälen icke hafva tillämpning å eldarna, hvilka för öfrigt i regel

befordras till lokomotivförare, finna vi tydligt.»

Slutligen hafva de sakkunniga, i fråga om pensionsåldern, fram
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Fullmäktige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

hållit, hurusom enligt pensionskommitténs, af de sakkunniga därutinnan

biträdda förslag möjlighet fortfarande såsom hittills vore lämnad den,

som till följd af minskade kropps- eller själskrafter, beroende på sjukdom

eller ålderdomssvaghet, icke vidare kunde behörigen sköta sin

tjänst, att erhålla entledigande med pension, hvilken, om vederbörandes

tjänstår uppginge till 30, utgjorde samma belopp som ålderspension.

l)et vore således enligt de sakkunnigas uppfattning endast de fullt

friska, som komme att beröras af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern,

och det syntes, som det vore i dessas eget intresse att kvarstanna

i tjänst mot full aflöning i stället för att afgå med minskad inkomst.

Med de afvikelser, för hvilka här ofvan redogjorts, samt de modifikationer

i öfrigt, som betingas af de vid 1907 års lönereglering tillkomna

nya befattningar, ansluter sig de sakkunnigas förslag i fråga

om viss minimiålder till hvad kommittén i sådant afseende ifrågasatt.

I öfverensstämmelse härmed skulle alltså minimiåldern komma att utgöra:

för lokomotivförare och kvinnlig tjänsteinnehafvare 60 år, för

banmästare af l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör,

stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl

62 år samt för öfriga tjänsteinnehafvare 65 år.

Enligt hvad soin inhämtas af de tryckta protokollen vid fullmäktiges

för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning lagtima

mote i juni månad 1906 och urtima möte i september månad 1908,

hvilka protokoll innehålla från fullmäktige infordrade yttranden öfver

pensionskommitténs och de sakkunnigas förslag i pensionsfrågan, hafva

tran tullmäktiges sida lifliga protester höjts mot den ifrågasatta skärpningen

af nu gällande bestämmelser rörande pensionsålder.

Gent emot den af de sakkunniga uttalade grundsatsen, att lefnadsåldern

»vore den naturligaste och för öfrigt enda allmängiltiga mätaren

på arbetskraft», erinra fullmäktige, under framhållande, bland annat, af

den stoia arbetsbördan vid järnvägen, den uthållighet och sinnets vakenhet,

som af järnvägsmännen i högre grad än i fråga om öfriga civila

tjänsteinnehafvare kräfdes, samt den uppslitande tjänstgöringen, att

ofvannämnda grundsats icke vore tillämplig å järnvägsmännen, utan att

minst lika mycket afseende borde fästas vid en lång och ansträngande

tjänstgöring.

Beträffande tjänstgöringens beskaffenhet hålla fullmäktige före, att

järnvägstjänsten icke kunde anses mindre ansträngande nu än förr,

snarare tvärtom; och anföra fullmäktige i detta hänseende följande:

»En arbetsstegring inom alla afdelningar af järnvägen har otvifvelaktigt

ägt rum; och ha därigenom äfven ställts ökade fordringar på

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

personalen, hvilken ej heller försummat att gifva detta tillkänna. Så

framhölls i den petition, som år 1905 af samtliga betjäningsgrupper inlämnades

till statsrådet och chefen för civildepartementet och som afsåg

en tillfällig löneförbättring för den svagast aflönade järnvägspersonalen,

att den afsevärda ökningen af trafiken vid statens järnvägar

»ställer gifvetvis för hvarje år ökade fordringar på järnvägspersonalens

såväl tjänsteförmåga i allmänhet som på dess individuella kraft och uthållighet».

Järnvägspersonalen har också genom sin tjänst ett ansvar

för människolif, hvartill väl få motstycken torde kunna uppletas inom

hela statsförvaltningen. En alldeles särskild omständighet, som väl

förtjänar att framhäfvas, är den på naturtilldragelser och på tillfälligheter,

som äro oberoende af mänskligt förutseende, grundade nödvändigheten

för järnvägspersonalen att underkasta sig oberäkneliga och understundom

oerhörda förlängningar af arbetstiden. Man må blott betänka,

hvilken nästan obegränsad arbetstid, som vid inträffande tågrubbningar

erfordras för att, så fort i mänsklig makt står, återställa trafikens regelbundna

gång.

Speciellt erbjuder femte distriktet och däraf i synnerhet riksgränsbanan

talrika exempel på, hvilka oerhörda fysiska och psykiska ansträngningar

i vidsträcktare grad än förut nu åligga personalen i jämförelse

med hvad som var förhållandet, innan detta distrikt öppnades för trafik,

hvilka fakta kommittén synes hafva förbisett, när den gör sitt uttalande

om de bättre förhållanden, som inträdt under de senaste tio åren. Då likväl

så godt som hela femte distriktet öppnats för trafik sedan år 1891

och då detta distrikt år 1905 ägde en personal af cirka 1,300 ordinarie

befattningshafvare, bör väl detta stora antal vara en viktig faktor, när

det gäller att göra ett allmänt uttalande om järnvägstjänstens art.

Alla nu påvisade omständigheter och många fler än dessa tära på

järnvägsmännens hälsa och krafter, och om det också, som naturligt

är, träffar olika personer olika hardt, så torde dock ingen gå fri från

känning af den kraftiga utveckling, statens järnvägar genomgått.»

Vidkommande det af pensionsdirektionen i samråd med fullmäktiges

förtroendemän på 1890-talet uppgjorda förslaget rörande viss •

minimipensionsålder, hvilket af pensionskommittén och de sakkunniga

åberopats såsom stöd för förslaget att höja pensionsåldern, förneka fullmäktige

— under framhållande, bland annat, att förstnämnda förslag aldrig

framlagts till behandling vid något fullmäktigmöte — att detsamma kunde

anses ådagalägga någon uppfattning bland delägarna i pensionsinrättningen

därom, att den ålder, vid hvilken hel pension för närvarande

kunde erhållas, vore för låg.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Knngl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 132.

En annan omständighet, som enligt fullmäktiges mening talade

emot höjning af pensionsåldern, vore att personalen därigenom i högre

grad än förut komme att utsättas för risken att drabbas af stränga

straffbestämmelser. Järnvägsmannen måste, säga fullmäktige, mer än

någon annan statstjänare ständigt erinra sig, att- en sekunds själsfrånvaro,

trötthet eller slapphet i tjänsten kunde medföra oerhörda olyckor

för andra och fängelse eller straffarbete för honom själf. Med kännedom

om, att själskrafterna minskades efter uppnådda femtio år och att

efter denna tid uthålligheten och sinnets spänstighet aftoge med hvarje

år, insåges lätt, att hvarje höjning af pensionsåldern för järnvägsmannen

ökade risken att drabbas af stränga straff, en risk, för hvilken öfriga

statstjänare i endast ringa mån vore utsatta.

Beaktade man därtill, att invalidpensionerna efter § 6 a) och b) i

reglementet redan nu utgjorde 45 % af alla utgående pensioner, vore det

uppenbart, att en höjning af pensionsåldern skulle ytterligare öka dessa,

då sannolikheten att blifva invalid stegrades genom individens aftagande

själs-_ och kroppskrafter. Fullmäktige kunde icke taga på sitt ansvar

att tillstyrka en sak, som utsatte personalen för nödvändigheten af

invalidpensionering i ännu högre grad, än hvad nu vore fallet.

Slutligen hafva fullmäktige för att ådagalägga obehöfligheten af

skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern påvisat det förhållande, att

järnvägsmännen, då hälsa och krafter stode bi, icke sällan stannade

kvar i tjänsten äfven efter den tid, då pensionsålder uppnåtts. Till

belysning härutinnan hafva fullmäktige låtit verkställa en undersökning

rörande dem, som under 20-årsperioden 1886—1905 erhållit pension

enligt § 6 c) i gällande reglemente d. v. s. vanlig ålderspension. Af

denna utredning har framgått,

att hela antalet af de sålunda pensionerade under nämnda tid uppgått

till 572, hvaraf 380 tillhört den grupp, för hvilken enligt pensionskommitténs

förslag minimiåldern för erhållande af ålderspension skulle

utgöra 62 år (grupp A.) samt 192 tillhört den öfriga järnvägspersonalen

(grupp B.);

att pensionsåldern d. v. s. den lefnadsålder, vid hvilken tjänsteinnehafvare

enligt reglementets bestämmelser skulle hafva varit berättigade

till ålderspension, utgjort i medeltal för dem, tillhörande

grupp A.....

» B.....

för samtliga

62,67 år

62,28 »

62,54 » ;

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

att en hel del af dessa pensionstagare visserligen erhållit pension

omedelbart efter uppnådd pensionsålder, men att många dock kvarstannat i

tjänst ännu längre^ utgörande antalet af dem, som sålunda kvarstannat:

181 eller 48 % af hela antalet,

123 b 64 % B B B

304 b 53 % b b b ; samt

i grupp A.

b b B.

af samtliga

att den omständigheten att sålunda en ganska afsevärd del, i medeltal

öfver hälften, kvarstannat i tjänst äfven efter den tid, då de

enligt reglementets bestämmelser blifvit pensionsberättigade, verkat

därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga ifrågavarande pensionärer

i verkligheten erhållit pension, blifvit högre än den ofvan angifna

pensionsåldern samt utgjort i medeltal för alla dem, som tillhöra

gruppen A............................................................................... 63,32 är

b B............................................................................... 63,84 B

för samtliga.............................................................................. 63,48 b

Efter att hafva närmare utvecklat sin uppfattning rörande obehöfligheten

af skärpta bestämmelser rörande pensionsåldern anföra fullmäktige

i detta sammanhang följande:

»Men om kommitténs skärpta bestämmelser äro obehöfliga för dem,

som äro friska, enär dessa ändå synas villiga att stanna kvar i tjänst,

så länge deras krafter stå bi, så komma de däremot med hela sin tyngd

att falla på dem, som icke äro friska. Härmed afses icke dem, som

äro så sjuka, att de måste befrias från sina befattningar genom invalidpensionering,

utan dem, hvilkas hälsa blifvit försvagad och hvilkas

krafter blifvit utslitna, utan att det därför ännu kommit så långt, att

de nedlagts på sjukbädden. Det är dessa, som genom de föreslagna

bestämmelserna skola tvingas att stanna kvar i tjänsten, till dess att en

fullt utbildad sjukdom eller ett fullständigt kroppsligt försvagande åstadkommit

tillräckliga motiv för en invalidpensionering. Häri ligger det

mest motbjudande i kommitténs förslag.

Kommittén svnes hafva förbisett, att det finnes ett mellanstadium

emellan fullständig sjukdom och fullkomlig hälsa, ett mellanstadium,

som kännetecknas af trötthet efter en långvarig och ansträngande

tjänstetid, under hvilken krafterna blifvit så småningom förbrukade.

Det är en sådan kroppsligt eller andligt utsliten och uttjänt person,

som ofta nog med uppbjudande af alla krafter sträfvar att kvarstanna

i tjänsten, till dess pensionsåldern inträder. Får han då den hvila, han

beiiöfver, vinner han måhända sin hälsa åter och kan under sina åter
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Järnvägs
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

stående dagar njuta af det bekymmersfria lugn, som är en välförtjänt

belöning för långvarig och trogen tjänst. Men får han icke det utan

måste ännu några år kvarstanna i tjänsten, emedan kan ännu icke

uppnått stadgad minimiålder, då riskerar han återstoden af sin hälsa,

och han lämnar tjänsten såsom utbildad sjukling.

Det kan visserligen inträffa, att någon gång en person begagnar

sig af sin uppnådda pensionsrätt vid relativt tidig ålder, utan att hans

hälsa .med nödvändighet, kräfver det, men i så fall. måste, såsom förut

framhållits, alltid hans tjänstetid hafva varit lång, och dessutom torde

dylika fall vara tämligen sällsynta. Det synes därför fullmäktige icke

vara rätt att för dessa få undantagsfall införa skärpta bestämmelser,

som nästan uteslutande lägga en tung börda på dem, som minst förmå

bära den.»

Såväl direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som

järnvägsstyrelsen hafva biträdt de sakkunnigas förslag rörande pensionsåldern.

Styrelsen yttrar i detta ämne följande:

»Vid framläggande af sitt förslag till skärpning af bestämmelserna

rörande pensionsålder torde pensionskommittén, med hänsyn till den

afsevärda minskning i pensionsinrättningens förpliktelser, som förslagets

genomförande skulle innebära, i icke ringa mån låtit sig påverkas af

en sträfvan att återställa den ekonomiska jämvikten inom pensionsinrättningen.

Äfven om nyssnämnda synpunkt måhända icke kommer

att äga fullt samma betydelse i det fall att staten, såsom de sakkunniga

föreslagit och som styrelsen för sin del finner sig böra tillstyrka, öfvertager

hela pensioneringen af järnvägspersonalen, lärer i allt fall fullt

fog förefinnas för vidtagande af en åtgärd, som är ägnad att minska

den stora bristen i pensionsinrättningen, under förutsättning likvisst

att åtgärden icke inverkar menligt på tjänsteförhållandena vid statens

järnvägar . eller träder billighetens gräns för nära med hänsyn till den

enskilde tjänsteinnehafvaren.

I likhet med pensionsdirektionen finner styrelsen det af de sakkunniga

framlagda förslaget vara fullt ägnadt att tillgodose såväl den

ena som den andra af de nyss anförda synpunkterna, liksom styrelsen

anser sig kunna instämma i direktionens yttrande, i hvad det afser att

bemöta de af fullmäktige mot förslaget gjorda invändningar. Det förefaller

styrelsen som om fullmäktige, då de såsom stöd för sin kritik af

förslaget ordat om det förhållande att järnvägstjänstens kräfvande natur

föranledde en hastigare förbrukning af kropps- och själskrafter, än hvad

som förekomme i fråga om andra civila tjänsteinnehafvare, icke tillräckligt

beaktat den väsentliga och af nyssnämnda förhållande betin
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

gade nedsättning af pensionsåldern i förhållande till civila tjänstek afvare

i allmänhet, som förslaget innebär. Under det att sålunda enligt den

allmänna pensionslagen pensionsåldern i regeln utgör 67 år, skulle

densamma enligt de sakunnigas förslag utgöra 60, 62 och 65 år, allt

efter de kraf på kroppslig och andlig spänstighet, som i de olika

befattningarna ställas på deras innehafvare.

Till förebyggande af all tvekan, som skulle kunna göra sig gällande

vid antagande af de sakkunnigas förslag rörande pensionsåldern,

har pensionsdirektionen föreslagit en ändring i den af .de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen rörande pensionering vid invaliditet i vidsträckt

bemärkelse d. v. s. under sådana förhållanden, som omförmälas i § 6 b)

af nu gällande pensionsreglemente. Enligt detta stadgande,. sådant

detsamma blifvit af de sakkunniga formuleradt, inträder pensionsrätt

för delägare, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning

vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom i

andra fall än då vederbörande blifvit utsatt för olycksfall i statens järnvägars

tjänst eller ådragit sig sjukdomen genom utöfning af dylik

tjänst eller ock till följd af ålderdomssvaghet icke vidare kan behörigen

sköta sin befattning och ej heller af järnvägsstyrelsen anses

kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt för den skull erhåller

afsked eller entledigas.

Den af pensionsdirektionen föreslagna ändring i ofvan anförda

stadgande innebär att ordet »ålderdomssvaghet» ersättes med uttrycket

»väsentligen minskad arbetsförmåga». _ ■ .

Styrelsen, som biträder hvad sålunda af direktionen föreslagits, är

för sin del fullt förvissad om att genom den möjlighet, som förmedelst

ett stadgande af ofvan angifna innebörd beredes järnvägsbefälet att

med pension, beräknad i förhållande till vederbörandes tjänstår, entlediga

försliten eller af sjukdom för all framtid försvagad personal, komrne

de olägenheter från såväl tjänstens som den enskilde individens ståndpunkt,

hvilka enligt fullmäktiges förmenande skulle vara förknippade

med de sakkunnigas förslag om införande af en viss minimiålder såsom

villkor för rätt till ålderspension,, att förebyggas.

I motsats mot hvad fullmäktige sökt göra gällande, håller styrelsen

före, att det af fullmäktige anmärkta förhållande (sid. 44 46 i full
mäktiges

protokoll vid lagtima mötet i juni 1906) att af 572 under ^0- årsperioden 1886—1905 efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänstehafvare

icke mindre än 53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den

tidpunkt, då pensionsrätt inträdt, samt att medelåldern vid afskedet för

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
yttrande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ofvännämndä 572 tjänstehafyare uppgått till 63,48 år, talar kraftigt

till förmån för de sakkunnigas förslag på samma gång som det är

ägnadt att försvaga verkan af den opinion emot förslaget, som synes

hafva vunnit utbredning bland järnvägsmännen. Då fullmäktige, under

hänvisning till nu omförmälda förhållande sökt visa obehöfligheten af

skärpta bestämmelser beträffande pensionsåldern, får styrelsen meddela,

att allt för många fall äro styrelsen bekanta, då tjänstehafvare vid’

statens järnvägar, efter att hafva uppnått pensionsåldern, afgått från

järnvägstjänsten, ehuru de varit i besittning af full arbetskraft, för att

tt e,n S^yre^®en skulle finna en skärpning af åldersgränsen befogad.

Hvad särskildt angår tjänstemännen å styrelsens byråer och kontor, är

det icke sällsynt, särskildt inom de lägre graderna — kontorskrifvareoch

bokhållargraden — att ordinarie anställning erhålles vid 25 års

ålder eller därunder, hvilket förhållande enligt nu gällande pensionsbestammelser

medför pensionsrätt redan vid 60 års ålder eller där^pe.

r'' ^ civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionsåldern

blifvit satt till 67 år, lärer en så låg pensionsålder, som på sätt ofvan

omförmälts, för närvarande kan ifrågakomma för ofvannämnda järnvägsmän,

svårligen kunna försvaras».

Obestridligt är, att i fråga om det stora flertalet befattningar vid

statens järnvägar alldeles särskilda fordringar ställas på befattningarnas

innehafvare i fråga om andlig och kroppslig spänstighet, likasom

ock att järnvägstjänsten i många fall medför stark påfrestning af

hälsa och krafter. Dessa förhållanden betinga gifvetvis för järnvägspersonalen

i regeln en tidigare inträdande pensionsrätt än hvad som

härutinnan är stadgadt för civila tjänstinnehafvare i allmänhet. Men å

andra sidan synes det mig, som om de för järnvägspersonalen i berörda

afseende nu gällande bestämmelser ginge allt för långt i nämnda riktning

och jämväl i öfrigt. verkade mindre tillfredsställande, beroende

framför allt därpå, att de icke innefatta något stadgande om viss minimiålder

för rätt att erhålla pension. Såsom dessa bestämmelser äro affattade,

kan nämligen pensionsåldern för innehafvare af samma befattning,

under antagande af anställning första gången i ordinarie tjänst vid

yO 30 år, växla mellan 57Va och 62Vs år. Frånsedt att i enlighet

härmed pensionsrätt kan inträda vid en ålder, som under alla omständigheter

måste . betraktas såsom alldeles för låg, torde det också vara

oegentligt,. att innehafvare af likartade befattningar kunna blifva pensionsberättigade

vid så väsentligt olika ålder, beroende på den tillfäl
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

liga omständigheten, när vederbörande första gången erhållit ordinarie

anställning vid statens järnvägar.

Till försvar för en dylik anordning hafva emellertid förekommit

uttalanden, gående ut därpå att, då det gäller att för järnvägsmännen

bestämma den tidpunkt, då vederbörande kan göra anspråk på att

träda tillbaka från arbetet, bör minst lika mycket afseende fästas vid

en lång och ansträngande tjänstgöring som vid lefnadsåldern, och att

sålunda hvad som fattas i sistnämnda afseende enligt de för pensionering

i allmänhet bestämda grunder kan beträffande järnvägspersonalen

anses ersatt genom den motsvarande längre tjänstetid, som enligt

nuvarande pensionsbestämmelser erfordras för att pensionsrätt skulle

inträda. Häremot kan erinras, att det härvidlag i hög grad kommer

an på den enskilde individens hälsa och motståndskraft, och den hittills

vunna erfarenheten synes också jäfva riktigheten af det nyss anförda

resonnemanget, då nämligen, enligt hvad tullmäktige för delägarna i

pensionsinrättningen påvisat, af 572 under 20-arsperioden 1886 1905

efter uppnådd pensionsålder entledigade tjänstehafvare icke mindre än

53 procent kvarstannat i tjänsten utöfver den tidpunkt, då pensionsrätt

inträdt. Detta förhållande, som synes tyda därpå, att järnvägsmännen,

då hälsa och krafter stå bi, frivilligt kvarstanna i tjänsten, har

visserligen anförts såsom skäl för obehöfligheten af ändring i nu gällande

föreskrifter, men då den principen torde vara allmänt erkänd,

att staten har ovillkorlig rätt att fordra af sina tjänare,, att de fullgöra

sin tjänst, så länge det står i deras förmåga att på ett tillfredsställande

sätt uppehålla densamma, synes någon valfrihet i förevarande afseende

icke böra ifrågakomma.

Det nu anförda ådagalägger enligt min mening tillfullo behofvet

af att, i likhet med hvad som ägt rum för öfriga civila tjänsteinnehafvare,

införa bestämmelser i den riktning, som af de. sakkunniga föreslagits

rörande viss minimiålder såsom villkor för järnvägsmans rätt

att erhålla pension.

Hvad då angår de för de särskilda kategorierna af järnvägspersonalen

ifrågasatta minimiåldersgränserna, 60, 62 och 65 år, har jag så

mycket mindre anledning att motsätta mig förslaget att för kvinnliga

tjänsteinnehafvare låta pensionsåldern utgöra 60 år, som detta öfverensstämmer

med hvad i den allmänna pensionslagen beträffande dylika

tjänsteinnehafvare blifvit stadgadt. Likaledes anser jag, att de sakkunniga

anfört fullt giltiga skäl för att sätta pensionsåldern för .lokomotivförare

till 60 år. Det lärer väl vara otvifvelaktigt, att ingen

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

annai\ tjänstgöring inom järnvägsförvaltningen ställer så stora fordringar

på tjänsteinnehafvarens andliga och kroppsliga vigör som just lokomotivförarens.

Vidkommande härefter de störa grupper af järnvägsmän, för hvilka

de sakkunniga ifrågasatt en minimiålder af 62 år, torde det förnämligast

vara pensionskommitténs af de sakkunniga biträdda förslag härutinnan,

som väckt gensägelse bland järnvägspersonalen. Under framhållande

af järnvägstjänstens utslitande verkningar i kroppsligt och

andligt afseende har man sålunda ifrigt yrkat på bibehållande af de nu

gällande bestämmelserna. Jag har redan i det föregående berört de

skäl, som i allmänhet tala för bestämmande af en viss minimiålder för

rätt att erhålla pension, och enligt min mening kan den af de sakkunniga

för ifrågavarande tjänstegrupper föreslagna ingalunda anses för

hög. Tvärt om synes mig den al de sakkunniga framlagda utredningen

rörande hvad som i förevarande afseende är stadgadt för personalen

vid de norska och danska statsjärnvägarna samt en del utländska

statsbaneförvaltningar gifva vid handen, att någon höjning af pensionsåldern

utöfver hvad de _ sakkunniga föreslagit skulle utan olägenhet

kunna äga rum. Då minimiåldern för rätt till ålderspension i Norge

och Danmark blifvit, äfven för innehafvarna af de mest kräfvande befattningarna,

nämligen tågpersonalen både vid maskinafdelningen och

trafikafdelningen, satt så hög som till 65 år, hvilken pensionsålder äfven

är gällande vid åtskilliga andra utländska statsbanor, kan jag icke finna,

att några befogade invändningar, vare sig från trafiksäkerhetens eller

den enskilde tjänsteinnehafvarens synpunkt, skulle kunna göras mot en

utsträckning af pensionsåldern för den järnvägspersonal, hvarom nu är

fråga, till 63 år. I den uppfattning, hvartill jag härutinnan kommit,

styrkes jag dels af den omständigheten, att denna pensionsålder blifvit,

efter beslut af representanter för såväl vederbörande järnvägsbolag

S-m!" Persona^ei1’. antagen att gälla vid de järn vägsförvaltningar, som

tillhöra de enskilda järnvägarnas pensionskassa, dels ock af det förut

anmärkta förhållandet, att en stor del af personalen vid statens järnvägar

frivilligt kvarstanna i tjänsten utöfver inträdd pensionsålder.

Nyssnämnda förhållande. har nämligen, enligt hvad den af fullmäktige

för delägarna i pensionsinrättningen företagna undersökningen utvisar,

veikat därhän, att den medelålder, vid hvilken samtliga tjänstehafvare,

tillhörande nu. ifrågavarande kategorier, äfvensom lokomotivförarna i

verkligheten blifvit pensionerade på grund af uppnådd tjänstålder under

20-årsperioden 1886—1905, utgjort 63,32 år. För erhållande af känne
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dom, huru motsvarande förhållanden ställa sig under tioårsperioden

1899—1908, har jag låtit verkställa en undersökning, därvid lokomotivförarna

dock ej medtagits; och utvisar denna, att för 266 pensionerade

medeltalet lefnadsår vid pensioneringstillfället utgjort 62,6 år.

För aflägsnande af de betänkligheter, som från tjänstesynpunkt eller

med hänsyn till de enskilda tjänsteinnehafvarnas berättigade intressen

skulle kunna göra sig gällande mot ett förslag i den af mig angifna riktning,

tillåter jag mig framhålla, att genom de stadganden rörande invalidpensionering

i vidsträckt bemärkelse — d. v. s. under de i § 6 b) af

nu gällande pensionsreglemente omförmälda förhållanden — hvilka

innefattas i det föreliggande lagförslaget, kommer att beredas tillfälle

för järnvägsbefälet att med pension, beräknad i förhållande till vederbörandes

tjänstår, entlediga sådan personal, som innan rätt till ålderspension

inträdt är på grund af sjukdom eller väsentligen minskad

arbetsförmåga urståndsatt att på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina tjänsteåligganden.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört tvekar jag icke att

förorda, att minimiåldern för rätt till erhållande af pension bestämmes

till 63 år för följande befattningshafvare nämligen banmästare af l:a

och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör, stationsförman,

lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl.

Beträffande dels öfriga tjänstemän af lägre grad, undantagandes,

såsom ofvan nämnts, lokomotivförare och kvinnliga tjänsteinnehafvare,

dels ock samtliga tjänstemän af högre grad hafva de sakkunniga föreslagit

en minimipensionsålder af 65 år, d. v. s. två år mindre än hvad

som enligt den allmänna pensionslagen såsom regel gäller för civila

tjänsteinnehafvare. Hvad angår de till statens järnvägars linjepersonal

hörande tjänsteinnehafvarna af nu ifrågavarande kategorier, har jag intet

att erinra mot hvad de sakkunniga sålunda ifrågasatt. Tjänsteförhållandena

för nämnda personal synas väl motivera en dylik förkortning

af den pensionsålder, som eljest ansetts såsom den normala för civila

befattningshafvare i allmänhet.

Däremot har jag varit i någon mån tveksam, huruvida i enlighet

med de sakkunnigas förslag nämnda förkortning af pensionsåldern äfven

borde gälla personal inom järnvägsstyrelsen. Jag har nämligen icke

kännt mig fullt öfvertygad af hvad utaf pensionskommittén anförts och

de sakkunniga åberopats (se sid. 29 i utlåtandet) till stöd för den uppfattningen,

att tjänstgöringen inom järnvägsstyrelsen skulle kräfva en

lägre pensionsålder än hvad som fastställts för tjänstemän vid de centrala

ämbetsverken i allmänhet. Emellertid hafva andra skäl föranledt

s. 70 Kontrollera mot PDF

Högsta

pensions

belopp

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mig att biträda de sakkunnigas förslag äfven i detta hänseende. En af

de viktigaste synpunkterna vid den nya löneregleringen för statsbanepersonalen

var att råda bot för de olägenheter, som förut framträdt

vid förflyttningar af personal från styrelsen till distrikten och tvärt

om, beroende på den olika ställning i aflöningsliänseende, som i tjänstegrad

likställda befattningshafvare af dessa två kategorier enligt förut

gällande aflöningbestämmelser intagit. Då nu ett system af likformighet

i berörda afseende blifvit genomfördt vid löneregleringen, finner jag mig

icke kunna förorda en anordning, som innebär en rubbning af detta

system i hvad angår pensionsförhållandena. Det låter ju exempelvis

mycket väl tänka sig, att en innehafvare af tjänst vid distrikten drager

sig för en transport till en i aflöningshänseende likställd befattning i

styrelsen af den anledning, att en dylik transport skulle medföra en

framflyttning med två år af inträdande pensionsrätt.

Såsom ett ytterligare skäl för bestämmande af en något lägre

pensionsålder för tjänstemän i järnvägsstyrelsen än hvad som gäller för

civila tjänsteinnehafvare i allmänhet tillåter jag mig att åberopa den

omständigheten, att enligt det af mig framlagda lagförslaget skulle,

såsom jag i det följande skall visa, för de stora tjänstegrupperna i

styrelsen — bokhållare oeh kontorskrifvare — pensionen i förhållande

till hela aflöningen komma att ställa sig något lägre än hvad fallet är

beträffande flertalet öfriga civila tjänsteinnehafvare, medan åter pensionsafgifterna

äro icke obetydligt högre, hvilken sistnämnda anordning,

hvad angår järnvägspersonalen i stort sedt, motiveras af en tidigare inträdande

pensionsrätt. I anslutning till hvad jag sålunda anfört finner

jag mig böra förorda, att för samtliga befattningshafvare i järnvägsstyrelsen

med undantag af kvinnliga tjänsteinnehafvare minimiåldern

för erhållande af rätt till ålderspension sättes till 65 år.

Mot de sakkunnigas förslag att såsom villkor för erhållande af hel

pension på grund af uppnådd pensionsålder skulle, förutom viss minimiålder,

erfordras minst 30 tjänstår synes mig intet vara att erinra.

Beträffande sättet för beräkning af tjänstår skall jag yttra mig

i sammanhang med redogörelsen för detaljbestämmelserna i lagförslaget.

Enligt nu gällande bestämmelser utgör ålderspension 80 procent

af det ordinarie arfvodet och, där inkvartering utgår, af denna förmåns

till 20 procent af arfvodet beräknade värde. Pensionskommittén hade

bibehållit denna bestämmelse för nuvarande delägare. För blifvande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

delägare hade pensionskommittén föreslagit pensionens belopp att motsvara

den del af ordinarie arfvodet, som utgör lönen, och, därest förmånen

af fri bostad eller af hyresbidrag åtnjutes, af denna förmåns

till 20 procent af det ordinarie arfvodet beräknade värde; dock med

iakttagande att beloppet icke finge öfverstiga 6,000 kronor och ej

heller för den, hvilkens ordinarie arfvode uppgår till eller öfverstiger

1,500 kronor, 75 procent och för den, hvilkens ordinarie arfvode är

lägre än 1,500 kronor,'' 80 procent af det ordinarie arfvodet och,

därest omförmälda förmån åtnjutes, af samma förmåns nyss angifna

värde.

Vid behandling af frågan om pensionsbeloppet hafva de sakkunniga

till en början ansett nödigt undersöka den nya löneregleringens vid

statens järnvägar inverkan på järnvägspersonalens pensionering. I

sådant afseende hafva de sakkunniga åberopat en utaf en bland dem,

docenten vid Stockholms högskola Gustaf Kobb, på uppdrag af järnvägsstyrelsen

verkställd utredning rörande pensionsinrättningens ekonomiska

ställning, då hänsyn toges till den nya löneregleringen. Af

denna utredning, för hvilken redogörelse lämnas å sid. 66 — 74 i de

sakkunnigas utlåtande, hade framgått, bland annat, att den brist i pensionsinrättningen,

som af pensionskommittén beräknats den 1 januari

1904 utgöra omkring 37 milljoner kronor, vid ingången af år 1907 på

grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring 42 milljoner

kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de nya lönerna,

ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; samt att motsvarande

siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag att fastställa

viss minimipensionsålder skulle nedbringas till omkring 28, 32 resp.

48 milljoner kronor.

Enligt hvad de sakkunniga påpekat, gifver den sålunda verkställda

utredningen vid handen, att, om pensioner jämlikt bestämmelserna i

gällande pensionsreglemente skulle beräknas å de nya lönerna, komme

ökningen af bristen att blifva oerhördt stor och att, därest under nyssnämnda

förutsättning ändring af föreskrifterna rörande pensionsålder

vidtoges i enlighet med pensionskommitténs förslag, bristens ökning

visserligen skulle blifva afsevärdt mindre än i förra fallet, men att densamma

ändock i och för sig vore synnerligen betydande. Vid sådant

förhållande kunde enligt de sakkunnigas mening näppeligen ifrågasättas,

att för personal, som öfverginge på den nya lönestaten, bibehålla pensionens

storlek till samma procenttal som för närvarande.

Sakkunniga.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Efter att hafva erinrat om de förut i annat sammanhang (sid. 53 och

54) af mig omnämnda uttalandena i enahanda riktning af järnvägsstatens

löneregleringskommitté, järnvägsstyrelsen samt vederbörande departementschef,

uttala de sakkunniga såsom sin uppfattning, att frågan

om statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen

borde afgöras alldeles oberoende af det villkor, som fästats vid

öfvergången på ny stat angående skyldighet att underkasta sig

ändrade pensionsbestämmelser, likasom ock att de pensioner, hvilka

under de villkor i öfrigt, som kunde anses skäliga, borde tillkomma

personalen efter öfvergången på ny stat, icke borde till beloppet

understiga de pensioner, som med tillämpning af de gamla lönerna

och enligt nu gällande pensionsbestämmelser skolat tillkomma densamma.

I fråga om de principer, som borde vara grundläggande vid bestämmande

af pensionens storlek, hafva de sakkunniga uttalat sig på

följande sätt.

»Den aflöning, hvarpå en tjänare bör kunna göra anspråk, är gifvetvis

beroende på arten och graden af det arbete, som är med tjänsten

förenadt, men bör på samma gång afpassas så, att den åtminstone

möjliggör för tjänaren att få skäliga fordringar på lifvet tillfredsställda.

Sistnämnda princip har äfven varit anledningen till de nya löneregleringar,

som under senare tiden ägt rum, i det de allt jämt stegrade lefnad,

skostnaderna nödvändiggjort ökade löner. Pension är till sin natur

likartad med aflöning; visserligen saknas, i fråga om pension, såsom

motprestation å tjänarens sida utförandet af visst arbete, hvarför också

pensionens belopp bör vara mindre än aflöningens; men å andra sidan

måste nog pensionen anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete,

tjänaren under tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det är i sin ordning,

att arten och graden af detta arbete inverka på pensionens belopp.

En viktig faktor vid bestämmandet af pensionens, likasom af aflöningens

belopp, är emellertid, att detsamma afpassas så, att det kan möjliggöra

för pensionstagaren att tillfredsställa de nödiga lefnadsbehofven. Då nu

stegrade lefnadskostnader befunnits nödvändiggöra höjning af aflöningarna,

ligger det nära till hands att antaga, att äfven pensionsbeloppen

böra höjas. Att höjningen af pensionen bör ske i samma proportion

som höjningen af aflöningen, är emellertid därmed icke sagdt. Dels

inverkar härpå den förutvarande pensionens storlek, dels måste i regel

lefnadsbehofven efter afskedet anses vara mindre än under tjänstetiden,

särskildt för den, som har familj, alldenstund barnen vid förstnämnda

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 73

tidpunkt kunna antagas vara i stånd att själfva bidraga till sin försörjning.

I detta sammanhang hafva vi emellertid icke velat underlåta att framhålla,

att, då af hvad vi förut anfört framgår, att enligt vår åsikt

staten har skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar tillförsäkras

pensioner, livilkas belopp kunna anses motsvara de stegrade

lefnadskostnaderna, sådan skyldighet lika litet som statens pensioneringsskyldighet

i allmänhet kan anses föreligga under annan förutsättning,

än att äfven personalen fullgör de skyldigheter, som i pensionshänseende

skäligen tillkomma densamma. Såsom en af dessa allmänna

skyldigheter hafva vi förut framhållit den fordran, att personalen kvarstånnar

i tjänst och således genom arbete gifver staten valuta. för

statens kostnader för personalens skull, så länge personalen skäligen

kan antagas vara i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra

sina tjänsteåligganden.»

Beträffande vidare sättet för pensionens beräknande, hafva de sakkunniga,

såsom jag redan förut (sid. 47—50) haft tillfälle att omförmäla,

kommit till den uppfattningen att, med hänsyn till de för statens järnvägars

personal gällande säregna aflöningsbestämmelser och särskildt

den betydelse, som inkvarteringen i aflöningshänseende ägde för samma

personal, pensionens belopp icke lämpligen kunde beräknas enligt

den i allmänna pensionslagen fastställda hufvudregeln att pensionen

skulle motsvara lönen. Visserligen hade, anmärka de sakkunniga,

pensionskommittén i fråga om blifvande delägare uppställt såsom regel,

att pensionsbeloppet skulle motsvara den kontanta lönen och, om inkvartering

åtnjötes, denna förmåns värde, men därvid hade funnits

nödigt att foga sådana begränsningar, att i själfva verket regeln endast

blefve tillämplig å styrelsens personal, hvilken enligt då gällande aflöningsbestämmelser

icke åtnjöt någon inkvarteringsförmån. Genom den

nya löneregleringen hade inkvarteringsförmån i form af kontant ersättning

tillerkänts styrelsepersonalen, hvadan numera icke ens å denna

personal den allmänna regeln enligt pensionskommitténs förslag om

pensionens bestämmande till lönens belopp blefve tillämplig. Vid sådant

förhållande syntes det de sakkunniga, som om all anledning saknades

att, för järnvägspersonalens vidkommande, låta lönens belopp vara på

något sätt bestämmande för pensionens belopp. Genom att använda

det för järnvägspersonalen häldvunna beräkningssättet viss för all

personal lika procent å aflöningen — hafva de sakkunniga ansett, att

ett fullt rättvist resultat vunnes, ty genom den senast fastställda löneregleringen

hade en efter nuvarande förhållanden afpassad aflöniug

Bih. till Riksd. Fiol. 1909. 1 Sami, t Afd. 93 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestämts för hvarje tjänst, och det borde då äfven vara i sin ordning-,

att minskningen i denna aflöning vid afgång från tjänsten gjordes proportionsvis

lika för alla. Att pensionskommittén för den lägre aflönade

personalen föreslagit såsom maximum för pensionsbeloppet ett högre

procenttal än för den högre aflönade hade, säga de sakkunniga, sin

förklaring därutinnan, att de aflöningar, som vid tiden för afgifvande

af pensionskommitténs betänkande vore gällande, icke motsvarade

tidens kraf och att fördenskull ett lägre procenttal än det af kommittén

löreslagna för den lägst aflönade personalen ansetts komma att understiga

existensminimum.

Aidkoinmande frågan om hvad som vid beräkning af pensionen

borde förstås med aflöning hafva de sakkunniga erinrat om den ändringbeträffande

inkvarteringen, som införts genom den nya löneregleringen.

Under det att enligt den gamla lönestaten det kontanta hyresbidraget

alltid utgick med 20 procent af arfvodet, hade i det nya aflöningsreglementet

stadgats, att samma bidrag eller, såsom det nu kallades,

ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med 20, 25, 30, 35 och

40 procent af arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande vore placerad,

dock med iakttagande att beloppet af nämnda ersättning ej

finge öfverstiga vissa närmare angifna belopp. Under framhållande

hurusom denna anordning vore afsedd att åstadkomma rättvisa i järnvägspersonalens

aflöningsförhållanden, då nämligen den omständigheten

att en del af personalen till följd af sin tjänst vore nödsakad att bo

å en plats med höga bostadshyror gifvetvis icke borde föranleda därtill,

att denna personal blefve i aflöningshänseende sämre ställd än

den personal, som vore stationerad å ort med jämförelsevis låga bostadshyror,

påvisa de sakkunniga, att samma synpunkt icke kunde

anläggas, då det gällde att bestämma pensionsbeloppet. Efter afgången

från tjänsten nödgade nämligen denna icke vederbörande att bo på

den dyrare orten, och staten kunde således icke hafva någon skyldighet

att hålla honom skadeslös, för den händelse han ändock kvarbodde

därstädes. I anledning häraf hafva de sakkunniga ansett, att

inkvarteringsförmånen borde beräknas lika för all personal samt dess

värde därvid fortfarande som hittills skattas till 20 procent af arfvodet

— det lägsta enligt det nya aflöningsreglementet.

Hvad angår det förhållande, i hvilket pensionen bör stå till aflöningen,

hafva de sakkunniga, såsom ofvan nämnts, ansett det icke gerna

kunna ifrågasättas att bibehålla samma procenttal som hittills eller 80

procent å de nya aflöningarna. Denna omständighet — att samma

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

procenttal med hänsyn till de nya lönerna skäligen icke kunde tänkas

ifrågakomma — torde, säga de sakkunniga, äfven hafva varit den

hufvudsakligaste anledningen till att i det nya aflöningsreglementet

infördes bestämmelse om skyldighet för den, som ginge öfver på. ny

stat, att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension,

som kunde blifva stadgade.

För att åskådliggöra förhållandet mellan den nuvarande pensionen

och en till förslagsvis 70, 72, 75 och 80 procent af den nya aflönmgen

beräknad pension, hafva de sakkunniga uppgjort följande tabell, i afseende

å hvilken jag tillåter mig anmärka, att de i första kolumnen

upptagna beloppen motsvara den del af gamla aflöningen, å hvilken

pension för närvarande beräknas, och att andra kolumnen innehåller

högsta ordinarie arfvodet enligt det nya aflöningsreglementet, ökadt

med 20 procent.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 13.2,

Befattnings hafva re.

Gamla

aflöningen

kr.

Nya

aflöningen

kr.

Gamla

pensionen

kr.

1

Styrelsen.

Byrådirektör, arkitekt..............

5,500

6,840

4.400

| Matematiker ..............

—

6.840

j Kamrerare, förste aktuarie, milkontrollör, förste kontrollör,

byråingenjör af l:a klass (förut byråingenjör) ........

5,000

6,120

4,000

j Ombudsman, revisor ........

4,000

6,120 •

3,200

Registrator, notarie, förrådsförvaltare, kontrollör

4,000

5,040

3,200

Kassör (förut hufvudkassör)...............

5,000

5.040

4,000

Byråingenjör af 2:a klass ......................................

—

5,040

_

Förste bokhållare, underingenjör ................................

—

4.320

_

Manlig bokhållare...................

3,000

3,960

2,400

Ritare, manlig kontorsskrifvaro .

2,700

3.240

2.160

Kvinnlig bokhållare...................

2,400

2,520

1,920

» kontorsskrifvare ............................................

1,500

2,160

1.200

j Förste vaktmästare...............

950+inkv:t.*)

1.440

912

t Vaktmästare ...................

900

1,440

720

j Manligt kontorsbiträde ............................................''

1,200

1,440

960

Distrikten ocli centralverkstaden.

| Distriktschef ....................

6,600

9,600

5,280

1 Bandirektör, maskindirektör .

6,600

8.280

5,280

i Trafikdirektör ..................

—

8,280

_

Baningenjör af l:a klass, maskiningenjör af l:a klass, trafik- inspektör af l:a klass...............

6.840

Öfverinspektor .........

_

6,480

_

Distriktssekreterare, baningenjör af 2:a klass, maskiningenjör

af 2:a klass, trafikinspektör af 2:a klass

4,800

i

6,120

3,840

Telegrafingenjör ..............

_

6,120

__

Distriktskamrerare, förrådsförvaltare........................

4,320

5,760

3,456

Stationsinspektor å l.a klassens station

4.800

5,760

3.840

Stationsinspektor å 2:a » »

4,200

5,400 i

3,360

Distriktskassör, maskininspektor

4,320

5,040

3,456

*) Förste vaktmästarens arfvode enligt gamla lönestaten är 1,100 kronor, hvilket belopp minskats med

150 kronor af anledning att lian åtnjuter fri bostad. Hans pension beräknas å 950 kronor, ökadt med 20

nrnndnr. liir rmotoHofltvmAn/m

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

77

Nya p

e n s i o n

en b e r ä

k n a d å

de nya

a f 1 ö n i

n g a r n a

till

SO %

75

%

72

% !

70 %

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

%

%

%

%

5,472

+ 24

5,130

+ 17

4,925

+ 12

4,788

+ 9

5,472

—

5,130

—

4,925

—

4,788

—

4,896

+ 22

4,590

+ 15

4,406

+ 10

4,284

+ 7

4,896

+ 53

4,590

+ 43

4,406

+ 38

4,284

+ 34

4,032

+ 26

3,780

+ 18

3,629

+ 13

3,528

+ 10

4,032

+ 1

3,780

— 5

3,629

— 9

3,528

— 12

4,032

—

3,780

—

3,629

—

3,528

—

3,456

—

3,240

—

3,110

—

3,024

—

3,168

+ 32

2,970

+ 24

2,851

+ 19

2,772

+ 16

2,592

+ 20

2,430

+ 13

2,333

+ 8

2,268

+ 5

2,016

+ 5

1,890

— 1

1,814

— 6

1,764

— 8

1,728

-t- 44

1,620

+ 35

1,555

+ 30

1,512

+ 26

1,152

+ 28

1,080

+ 16

1,037

+ 12

1,008

+ 10

1,152

+ 60

1,080

+ 50

1,037

+ 44

1,008

+ 40

1,152

+ 20

1,080

4- 13

1,037

+ 8

1,008

+ 5

6,000

+ 14

6,000

+ 14

6,000

+ 14

6,000

+ 14

6,000

+ 14

6,000

+ 14

5,962

+ 13

5,796

+ 10

6,000

—

6,000

—

5,962

—

5,796

_

5,472

_

5,130

_

4,925

—

4,788

5,184

—

4,860

—

4,666

—

4,536

4,896

+ 28

4,590

+ 20

4,406

+ lo

4,284

+ 12

4,896

—

4,590

—

4,406

—

4,284

■

4,608

+ 34

4,320

+ 25

4,147

+ 20

4,032

+ 17

4,608

+ 20

4,320

+ 13

4,147

+ 8

4,032

+ B

4,320

+ 29

4,050

+ 21

3,888

+ 10

3,780

+ 12

4,032

+ 17

3,780

+ 9

3,629

+ 5

3,528

i + 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

I

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.

Gamla

Nya

Gamla

Befattningshafvare.

aflöningen

aflöningen

pensionen

kr.

kr.

kr.

! Byråassistent....................................................................

3,600

4,320

4,680

4,680

2,880

1 Telegrafinspektor......................................................

I Underinspektör, expeditionsföreståndare, stationsinspektor å

3:e klassens station..................................

J Förste "bokhållare, förste telegrafist ....................................

Underingenjör ...................................................................

j Stationsinspektor å 4:e klassens station A (förut stationsinspek- tor å 4:e klassens station) bokhållare, förste stations skrifvare

j Telegrafist ...............................................................

3,456

2,880

2,304

2,304

2,309

3,600

2,880

2,880

2,880

4,680

4,320

4,320

3,960

3,600

| Stationsinspektor å 4:e klassens station B (förut stationsinspek-

tor å 5:e klassens station)...............................

2,520

2,880

2,520

3,240

3,240

3,240

2,016

2,304

2,016 j

Bitare .....................................................

| Manlig kontorsskrifvare, stationsskrifvare ........................

j Kvinnlig kontorsskrifvare...................................................

Lokomotivmästare ........................................

1,296

2,880

2,880

2,160

2,160

3.600

3.240

1,037

2,304

2,304

1,728

— 1

| Vagnmästare .......................................

.. ..............................

j Ofverbanmästare, lokomotivförare.....

2,520

2,520

[ Maskinist.......................................

] Banmästare af l:a klass......................................................

—

2.160

_ i

Trädgårdsmästare..........................

1,440

2,160

1,152

Stationsmästare å 5:e klassens station

—

2,160

—

Bangårdsmästare, förrådsmästare ..

—

2,160

—

Tågmästare (förut förste konduktör)....................................

—

2,160

—

Banmästare af 2:a klass (förut banmästare) ____

1,296

1,800

1,037

Vagnförman ........

1,296

1,800

1,037

Stallförman......................

—

1,800

—

Stationsmästare å 6:e klassens station____

1,440

1,800

1,152

Konduktör (förut konduktör1) och packmästare8))..................

\ *) 1,800

*) 1,800

»j 1,440

{ 8) 1,152

2) 1,800

2) 922

Manligt kontorsbiträde .

1,296

1,800

1,037

Stationsförman (förut stationskarlsförman)

1,152

1,800

922

Portvakt å l:a klassens station ..........................................

1,152

1,800

922

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

79

Nya p

e n s i o n

en beräknad å

de nya aflön

i n g a r n

a till

80 %

75 %

72

%

70

%

Belopp.

ökning (+)

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning (+)

eller minsk- ning (—■) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning ( + )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

3,744

%

+ 30

3,510

%

+ 22

3,370

%

+ 17

3,276

%

+ 14

3,744

+ 8

3,510

+ 2

3,370

— 2

3,276

— 5

3,744

+ 30

3,510

+ 22

3,370

+ 17

3,276

+ 14

3,456

—

3,240

—

3,110

—

3,024

—

3,456

+ 50

3,240

+ 41

3,110

-f* 3o

3,024

+ 31

3,168

+ 37

2,970

+ 29

2,851

+ 24

2,772

+ 20

2,880

+ 25

2,700

+ 17

2,592

+ 13

2,520

+ 9

2,592

+ 29

2,430

+ 20

2,333

+ 14

2,268

+ 12

2,592

+ 13

2,430

+ 6

2,333

+ 1

2,268

— 2

2,592

+ 29

2,430

+ 20

2,333

+ 14

2,268

+ 12

1,728

+ 67

1,620

+ 56

1,555

+ 50

1,512

+ 46

2,880

+ 25

2,700

+ 17

2,592

+ 13

2,520

+ 9

2,592

+ 13

2,430

+ 6

2,333

+ 1

2,268

— 2

2,016

+ 17

1,890

+ 9

1,814

+ 5

1,764

+ 2

2,016

—

1,890

—

1,814

—

1,764

—

1,728

—

1,620

—

1,555

—

1,512

—

1,728

+ 50

1,620

+ 41

1,555

+ 35

1,512

+ 31

1,728

—

1,620

—

1,555

—

1,512

—

CO

1-

—

1,620

—

1,555

—

1,512

—

1,728

—

1,620

—

1,555

—

1,512

—

1,440

+ 39

1,350

+ 30

1,296

+ 25

1,260

+ 21

1,440

+ 39

1,350

+ 30

1,296

+ 25

1,260

+ 21

1,440

—

1,350

—

1,296

—

1,260

—

1,440

+ 25

1,350

+ 17

1,296

+ 13

1,260

+ 9

>)1,440

'')+ 0

>) 1,350

>)- 6

>) 1,296

'')— 10

’) 1,260

■)—13

a) 1,440

*)+ 56

*) 1,350

*)+ 46

a) 1,296

*)+ 41

62) 1,0

*)+ 37

1,440

+ 39

1,350

+ 30

1,296

+ 25

1,260

+ 21

1,440

+ 56

1,350

+ 46

1,296

+ 41

1,260

+ 37

1,440

+ 56

1,350

+ 46

1,296

+ 41

1,260

+ 37

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

1

1

Befattningshafvare.

Gamla

aflöningen

kr.

Nya

aflöningen

kr.

Gamla

pensionen

kr.

Portvakt vid verkstad........................................................

1,152

1,512

922

Lokomotiveldare ...............................................................

1,296

1,656

1,037

Vagnskötare .....................................................................

—

1,656

— i

Förr&dsförman (förut materiulvakt) ..................................

1,440

1,656

1,152

Maskin- och pannskötare (förut maskinist)...........................

1,440

1,656

1,152

Stationsmästare & 7:e klassens station................................

1,152

1,656

922

Kvinnligt kontorsbiträde, vaktmästare .................................

1,008

1,368

807

Vagn- och stallkarl (förut vagnsmörjare, vagnputsare, loko-

motivputsare, pumpare, kolvakt).......................................

936

1,368

749

Banvakt ..........................................................................

792

1,368

634

Förrådsvakt.................................................... ............

—

1,368

—

Stationskarl.................................................................

864

1,368

692

Ångfarja.

Befälhafvare .....................................................................

4,800

6,120

3,840

Förste styrman och reservbefälhafvare ...............................

3,240

3,960

2,592

Öfvermaskinist (förut förste maskinist) ...................

3,600

3,960

2,880 1

Andre styrman, andre maskinist...........................

2,520

3,240

2,016

Tredje styrman, tredje maskinist . . ........................

1,800

2,160

1,440 i

Förhandseldare, rorgängare ...........

1,152

1,440

922 1

Timmerman ......................................

1,080

1,440

864

Eldare ......................................

1,080

1,224

864

Matros ........................................................

1,008

1,152

807 I

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

81

N y a p

e n s i o n

en beräknad å

de nya

a f 1 ö n i

ii g a r n a

till

80 %

75

%

72 %

70 o/0

Belopp.

ökning ( + )

eller minst- ning (—) i

förhål1 ande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning (-i-)

eller minsk-

»ing (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning (rH)

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

Belopp.

ökning (-f )

eller minsk- ning (—) i

förhållande

till gamla

pensionen

1,210

%

+ 31

1,134

%

+ 23

1,089

%

+ 18

1,058

%

+ 15

1,325

+ 28

1,242

+ 20

1,192

+ 15

1,159

+ 12

1,325

—

1,242

1,192

—

1,159

—

1,325

+ 15

1,242

+ 8

1,192

+ 4

1,159

+ 1

1,325

+ 15

1,242

+ 8

1,192

+ 4

1,159

+ 1

1,325

+ 44

1,242

+ 35

1,192

+ 29

1,159

+ 26

1,095

+ 36

1,026

+ 27

985

+ 22

958

+ 19

1,095

+ 46

1,026

+ 37

985

+ 31

958

+ 28

1,095

+ 73

1,026

+ 62

985

+ 55

958

+ 51

1,095

—

1,026

—

985

—

958

—

1,095

+ 58

1,026

+ 48

985

+ 42

958

+ 38

4,896

+ 29

4,590

+ 20

4,406

+ 15

4,284

+ 12

3,168

+ 22

2,970

+ 15

2,851

+ 10

2,772

+ 7

3,168

+ 10

2,970

+ 3

2,851

— 1

2,772

— 4

2,592

+ 29

2,430

+ 21

2,333

+ 16

2,268

+ 13

1,728

+ 20

1,620

+ 13

1,555

+ 8

1,512

+ 5

1,152

+ 25

1,080

+ 17

1,037

+ 12

1,008

+ 9

1,152

+ 33

1,080

+ 25

1,037

+ 20

1,008

+ 17

979

+ 13

918

+ 6

881

+ 2

857

- 1

922

+ 14

864

+ 7

829

+ 3

806

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande resultatet af förenämnda undersökning samt i fråga

om den lämpliga pensionsprocenten hafva de sakkunniga anfört

följande:

»Af denna tabell finner man till en början, att de ifrågasatta ökningarna

af pensionerna, uttryckta i procent i förhållande till de gamla

pensionerna, i hög grad växla för de olika befattningshafvarna. Dessa

växlingar sammanhänga uppenbarligen med motsvarande växlingar i

höjningen af aflöningarna; och då, på sätt förut framhållits, de nya aflöningarna

gifvetvis äro behörigen afpassade för hvarje särskild tjänst

med hänsyn till nu rådande förhållanden, samt pensionerna i viss, för

alla lika proportion ansluta sig till aflöningarna, måste äfven i fråga

om pensionernas storlek ett rättvist resultat vinnas.

Vidare torde framgå af tabellen, att, om pensionen skulle bestämmas

till 80 eller 75 procent af aflöningen, ökningen af pension i flera

fall blefve högst betydlig; viljande vi särskildt framhålla, att för de

stora grupperna stationskarlar och banvakter pensionen under nämnda

förutsättningar skulle utgöra 1,095 respektive 1,026 kronor, hvilket motsvarar

en ökning af den gamla pensionen i förra fallet för en stationskarl

med omkring 58 procent och för en banvakt med omkring 73

procent, samt i senare fallet för en stationskarl med omkring 48 procent

och för en banvakt med omkring 62 procent. För postbetjänte,

hvilka jämväl fått sina löner reglerade vid 1907 års riksdag, utgör

pensionen 800 kronor.

Granskar man, hur förhållandena skulle ställa sig, om pensionen

bestämdes till 70 procent af aflöningen, synes det oss, att särskildt

inom styrelsen ökningen i pensionsbeloppen i allmänhet blefve väl

obetydlig. För en byrådirektör blefve densamma mellan 8 och 9 procent,

under det aflöningen i sin helhet — således ej blott den del däraf, hvarå

pension beräknas — ökats med 36 procent; för kamreraren och hans

vederlikar 7 procent mot en ökning i aflöningen af 32 procent; för

manlig kontorsskrifvare 5 procent mot en ökning i aflöningen af omkring

31 procent.

Vid bestämmandet af pensionsprocenten synes oss vara särskildt

beträffande nuvarande delägare att beakta, att enligt vår förut uttalade

mening bestämmelserna angående pensionsåldern böra skärpas i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag. I likhet

med nämnda kommitté anse vi, att dessa bestämmelser böra gälla endast

dem bland nuvarande delägare, hvilka förklara sig därtill villiga,

och att pensionsbeloppen för de öfriga böra sättas lägre än för de förra.

Då vi af skäl, som vi nedan närmare vilja angifva, ansett pensionerna

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för dem, hvilka ej vilja underkasta sig ändrade bestämmelser rörande

pensionsåldern, böra bibehållas vid nuvarande belopp, synes det oss

vara nödvändigt tillse, att åt dem, hvilka först vid en högre ålder blifva

pensionsberättigade, beredas icke allt för oväsentliga fördelar i annat

hänseende.

För all järnvägspersonal torde för öfrigt kunna åberopas, att likaväl

som med hänsyn till järnvägstjänstens säregna beskaffenhet aflönino-arna

till nämnda personal ansetts både kunna och böra tillmätas

efter andra principer än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, samma

hänsyn, om ock i mindre grad, är berättigad vid pensionsbeloppens

bestämmande.

Vid dessa förhållanden hafva vi icke tvekat förorda, att pension

bestämmes att utgå med 72 procent af aflöningen. Ett ytterligare

stöd härför finna vi i den omständigheten, att, enligt hvad verkställd

matematisk utredning gifvit vid handen, kostnaderna för staten ungefär

blifva lika stora, vare sig för personalen bestämmes en pension af

72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen höjd pensionsålder

eller för densamma stadgas pension med för närvarande utgående belopp

vid nu för rätt till pension föreskrifven pensionsålder.»

De sakkunniga hafva vidare i detta sammanhang påvisat, hurusom

äfven det af dem föreslagna beräkningssättet komme att föranleda

väsentliga ojämnheter i fråga om pensionens förändring från det nuvarande

beloppet; och hafva de sakkunniga, under framhållande hurusom

detta vore en fullt naturlig följd af den värdering af de olika

tjänsterna, som ägt rum vid sista löneregleringen, närmare behandlat

(sid. 95—99 i utlåtandet) de särskilda fall, där omförmälda ojämnhet

visat sig särskildt betydande. För sådana fall, däri den föreslagna nya

pensionen till och med skulle komma att understiga det nuvarande beloppet,

hvilket skulle inträffa i fråga om kassören i järnvägsstyrelsen

och de därstädes anställda kvinnliga bokhållarna äfvensom, bland

distriktspersonalen, beträffande telegrafin spektor, konduktör och öfvermaskinist

å ångfärja, hafva de sakkunniga tänkt sig, att fyllnadspension,

motsvarande skillnaden mellan den gamla och nya pensionen,

skulle utgå.

De sålunda af de sakkunniga föreslagna grunder för pensions

beräknande borde enligt deras mening gälla såväl nuvarande som

blifvande personal. Då förslaget, säga de sakkunniga, uteslutande

grundar sig på hvad uti ifrågavarande hänseende kunde anses skäligt,

syntes någon giltig anledning icke finnas att härutinnan göra någon

skillnad mellan nämnda två kategorier af personal. Härvid voro

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Fallmäktige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

emellertid att märka, att de nuvarande delägarna så till vida komme i

en gynnsammare ställning, som deras pensionsafgifter under den gångna

tiden varit beräknade med hänsyn till i regel lägre pension än den nu

föreslagna. Denna förmån vore gifvetvis större, ju längre vederbörande

varit i tjänst.

i ullmäktige hafva i sitt utlåtande öfver de sakkunnigas förslag

yrkat, att den nuvarande pensionsprocenten, 80 procent, borde bibehållas;

och hafva fullmäktige till stöd härför anfört hufvudsakligen

följande.

Fullmäktige förklara, sig ense med de sakkunniga därom, att den

löneförbättring, som nyligen kommit järnvägspersonalen till del, huru

stor den i flera fall kunde synas hafva varit, dock icke varit större,

än som motsvarat de höjda lefnadskostnaderna samt den omvärdering

af de olika befattningarna i förhållande till hvarandra, som gjordes i

samband med löneregleringen. De nya lönerna kunde således ingalunda

sägas vara för höga, och hade i något enstaka fall en särskild

stor löneförbättring ägt rum, berodde detta icke därpå, att ifrågavarande

befattning blifvit för mycket tillgodosedd, utan därpå, att

den förut varit för lågt värderad. De sakkunniga hade framhållit, att

pension vore till sin natur likartad med aflöning, att pensionen måste

anses utgöra en fortsatt ersättning för det arbete, tjänaren under

tjänstetiden utfört, till följd hvaraf det vore i sin ordning, att arten

och graden af detta arbete inverkade på pensionens belopp, och att

staten hade skyldighet tillse, att personalen vid statens järnvägar tillförsäkrades

pensioner, hvilkas belopp kunde anses motsvara de stegrade

lefnadskostnaderna. Fullmäktige gillade allt detta, och vore äfven ense

med . de sakkunniga däruti, att pensionen borde kunna sättas lägre än

aflöningen, enär i regeln lefnadsbehofven efter afskedet kunde anses

vara mindre än under tjänstetiden.

Däremot säga sig fullmäktige alls icke kunna följa de sakkunniga i

deras påstående, att höjningen af pensionen icke borde ske i samma proportion

som höjningen af aflöningen. Tvärtom kunde fullmäktige icke

finna annat än, att den logiska slutledningen af hvad här ofvan blifvit

sagdt vore den, att pensionernas höjning borde ske i samma proportion

som höjningen i aflöning, d. v. s. att pensionsprocenten bibehölles

oförändrad. Det finnes ingenting, säga fullmäktige, som tyder på, att

lefnadsomkostnaderna för en pensionär nu för tiden äro förhållandevis

lägre än förr. År man ense om, att de nya lönerna äro behörigen

afpassade med hänsyn till nu rådande förhållanden, så torde äfven vara

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nödvändigt att i lika proportion höja äfven pensionerna, så vida man

vill, att äfven de skola vara behörigen afpassade.

De sakkunniga hafva sålunda, erinra fullmäktige vidare, icke framlagt

något som helst skäl för sin mening, att pensionen icke borde höjas i

samma proportion som aflöningen. Tvärt om visade ett annat yttrande

af de sakkunniga, att den rätta principen pekade hän på ett motsatt förfarande.

»Vi hafva förut uttalat», säga de sakkunniga, »att pensionernas

belopp böra anpassas efter såväl beskaffenheten af det arbete, som är

med vederbörande tjänst förenadt, som ock de lefnadsbehof, pensionen

är afsedd att fylla. Samma synpunkter skola emellertid äfven, såsom

vi jämväl uttalat, anläggas vid reglering af lönerna. Det är vid denna,

som tjänsterna så att säga klassificeras, så att för hvarje tjänst bestämmes

den aflöning, som enligt nyssnämnda principer anses skälig.

Om pensionerna sedermera i viss proportion ansluta sig till aflöningarna,

måste därmed äfven pensionernas belopp vara ett uttryck för

samma principer.»

Detta är fullt logiskt, fortsätta fullmäktige, men gällde denna princip

vid ett tillfälle, så gällde den också vid ett annat. Om hittills gällt,

att den proportion, efter hvilken pensionerna lämpligen borde ansluta

sig till aflöningarna, vore 80 procent, så torde ej kunna med fog påstås,

att icke samma proportion allt framgent vore den rätta.

I motsats mot fullmäktige hafva direktionen för pensionsinrättningen

samt järnvägsstyrelsen gillat de sakkunnigas förslag beträffande beloppet

af ålderspension.

Styrelsen har till en början undersökt, huru förhållandena skulle

ställa sig, om den allmänna pensionslagens principer i förevarande afseende

vunne tillämpning, men därvid hänsyn toges jämväl till värdet

af inkvarteringen. I sådant fall borde enligt styrelsens mening en

uppdelning af nämnda värde äga rum i samma förhållande som emellan

lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget skulle komma

att utgöras af lönen, ökad med hvad å densamma belöpte af värdet af

inkvarteringen. Enligt hvad styrelsen påvisar, skulle emellertid en på

det sätt verkställd tillämpning af pensionslagen i fråga om järnvägspersoualen

hafva en annan verkan än hvad med lagens stadgande kunde

antagas hafva afsetts, beroende därpå, att beträffande förhållandet mellan

lön och tjänstgöringspenningar olika regler gällde för järnvägspersonalen,

å ena sidan, och för öfriga civila tjänsteinnehafvare, å den andra. Enligt

gällande aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar gällde

nämligen, att arfvode, som öfverstiger 3,900 kronor, fördelas till två

Järnvägssty
relsen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar; af arfvode

till belopp af 3,900 kronor och därunder intill 2,100 kronor, utgöra tre

fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar samt af arfvode

af 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar.

Alltså skulle pensionerna, bestämda på förenämnda

sätt, komma att för de särskilda kategorierna utgöra resp. 66,66 %, 75 %

och 80 % af aflöningen.

I anslutning härtill har styrelsen verkställt en jämförelse, huru

motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna pensionslagen för

sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering ägt rum vid 1907

och. 1908 årens riksdagar. Denna jämförelse gifver, enligt hvad styrelsen

påvisar, vid handen, att inom de lönegrader, där lönen utgör pensionsunderlag,

d. v. s. alla utom den högsta, lönen och sålunda i regeln äfven

pensionen kommer att motsvara i procent af lönens och tjänstgö ringspenningarnas

sammanlagda belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra

gradens tjänstemän 71,87 %, för första gradens tjänstemän 71,15 % och

för vaktmästare 69,56 %.

Efter att hafva framhållit, hurusom pensionerna, beräknade enligt

de sakkunnigas förslag d. v. s. efter 72 procent af aflöningen sålunda

blefve något högre i förhållande till aflöningen än hvad fallet är för

civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, yttrar styrelsen i den föreliggande

frågan följande:

)) Här vid är emellertid att märka, att pensionsafgifterna enligt de

sakkunnigas förslag, hvilket styrelsen äfven i denna del anser sig böra

biträda, i allmänhet skulle blifva högre för järn vägspersonalen än hvad

som. gäller enligt den allmänna pensionslagen. Om också anledningen

härtill är att söka därutinnan, att järnvägspersonalens pensionering på

grund, af tidigare inträdande pensionsrätt ställer sig dyrare än pensioneringen

af civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, bör å andra sidan

icke förbises, att nämnda förhållande, d. v. s. den tidiga pensioneringen,

a.fser att tillgodose ett allmänt intresse — trafiksäkerheten, som betingar,

att endast fullt tjänsteduglig personal användes.

En annan omständighet, som talar emot nedsättning af pensionerna

under hvad de sakkunniga föreslagit, är att därigenom förhållandet

mellan aflöningen, sådan den i verkligheten utgår, och pensionen

skulle blifva alltför ogynnsam för en hel del tjänsteinnehafvare,

nämligen för dem, som åtnjuta högre ersättning för bostad och bränsle

än 20 procent af arfvodet. Enligt hvad de sakkunniga framhållit,

lärer det i fråga om beräknandet af värdet af nämnda förmån för

bestämmande af pensionen icke gärna kunna blifva tal om annat än

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.

att sätta värdet lika för alla, men man torde dock icke helt och hållet

kunna underlåta att tillse, att i de särskilda fallen pensionen kommer

att stå i skäligt förhållande till den aflöning, som faktiskt utgått under

vederbörandes tjänstetid. Ofvanberörda ogynnsamma förhållande skulle

särskildt inträda för styrelsens personal, för hvilken ersättning för

bostad och bränsle utgår med 40 procent af arfvodet med viss begränsning.

Införande af denna aflöningsform för styrelsens tjänstemän,

hvilket skedde vid 1907 års lönereglering, betingades, enligt hvad

som framgår af det utaf järn vägsstatens löneregleringskommitté afgifna

betänkande, uteslutande af en sträfvan att åstadkomma likformighet i

aflöningssystemet mellan styrelsen och linjeförvaltningen för underlättande

af förflyttningar m. m. Ofvannämnda förhållande medför

emellertid, att äfven enligt de sakkunnigas förslag kommer pensionen

för styrelsens tjänstemän att icke obetydligt understiga 72 procent af

hela aflöningen, d. v. s. arfvodet jämte ersättning för bostad och

bränsle. Sålunda kommer exempelvis pensionen enligt de sakkunnigas

förslag att utgöra: för byrådirektör 65,67 procent, för notarie och med

honom likställda tjänstemän 63,66 procent, för manlig kontorsskrifvare

65,71 procent samt för manligt kontorsbiträde 61,72 procent af hela

aflöningen. Vid en jämförelse mellan dessa procenttal och dem, hvilka,

på sätt ofvan anförts, enligt den allmänna pensionslagen angifva förhållandet

mellan pension och aflöning för vissa civila tjäustehafvare,

bör dock erinras, att i fråga om dessa senare hänsyn icke tagits till

den nya lönetiteln ortstillägg. Om detta inräknas i totalaflöningen,

blifva procenttalen följande: för byråchef 64,37, för 2:a gradens tjänsteman

67,65, för l:a gradens tjänsteman 67,27 och för vaktmästare 61,54.»

Af den behandling, som jag i annat sammanhang ägnat frågan om

eventuell tillämpning å personalen vid statens järnvägar af den allmänna

pensionslagens stadganden, torde utan vidare framgå, att det icke later sig

göra att bestämma pensionen för samma personal i enlighet med pensionsiagens

hufvudregel, att pension sunderlaget d. v. s. i regeln pensionen, skall

motsvara lönen. Med hänsyn till den betydelse i aflöningsliänseende, som inkvarteringen

äger för samtliga befattningskafvare vid statens järnvägar,

skulle nämligen, såsom de sakkunniga påvisat, pensionen, bestämd på

förenämnda sätt, komma att alltför mycket understiga befattningshafvarens

aflöningsförmåner under tjänstetiden. Till förebyggande af denna

olägenhet skulle man visserligen kunna tänka sig pensionslagens princip

i förevarande afseende tillämpad på sådant sätt, att en uppdelning af

inkvarteringen eller dess värde ägde rum i samma förhållande som

Departementschefens

yttrande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

mellan lön och tjänstgöringspenningar, därvid pensionsunderlaget d. v. s.

i regeln pensionen skulle komma att utgöras af lönen, ökad med hvad

å densamma belöper af inkvarteringen eller dess värde. Den utaf järnvägsstyrelsen

verkställda undersökning, huru en dylik anordning skulle

komma att verka, synes mig emellertid gifva vid handen, att äfven en

på detta sätt verkställd tillämpning af pensionslagens ofvan omförmälda

hufvudprincip skulle gifva ett otillfredsställande resultat, beroende på

att enligt det vid statens järnvägar gällande aflöningsreglementet förhållandet

mellan lön och tjänstgöringspenningar växlar högst betydligt

— en omständighet, som i sin ordning skulle medföra, att pensionerna,

beräknade på nyss omförmälda sätt, skulle för olika kategorier af personalen

komma att utgöra resp. 66,66 %, 75 % och 80 * af aflöningen.

En så betydande växling i förhållandet mellan pension och aflöning för

personal, å hvilken samma aflöningsstat är tillämplig, synes mig så

mycket mindre böra ifrågakomma, som, enligt hvad de sakkunniga påvisat,

den vid nu gällande lönereglering företagna uppdelning af arfvodet

i lön och tjänstgöringspenningar ägt rum utan tanke på att lönen

skulle i något afseende vara bestämmande vid beräkning af pensionen.

Det ofvan anförda torde också till fullo ådagalägga, att man måste

öfverge en dylik tanke och i stället, i anslutning till hvad för närvarande

äger rum, bestämma pensionen i visst, för samtliga befattningshafvare

lika förhållande till de för all personal gemensamma aflöningsförmånerna

d. v. s. arfvodet jämte det till viss procent däraf beräknade

värdet af inkvarteringen. Då det härefter gäller att på lämpligt

sätt afväga nyssnämnda förhållande, synes det mig till en början icke

kunna blifva tal om att bibehålla den nuvarande pensionsprocenten 80

procent af aflöningen. Frånsedt den finansiella synpunkten, kan emot

en dylik anordning erinras, att därigenom skulle pensionerna för statens

järnvägars personal, såväl absolut som relativt taget, blifva högst väsentligt

högre än hvad som nyligen härutinnan blifvit bestämdt för

öfriga civila tjänsteinnehafvare. Af dem, som haft att yttra sig i den

föreliggande frågan, är det endast fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen,

som ifrågasatt pensionens bibehållande till 80 procent af

aflöningen, och hafva fullmäktige såsom skäl härför anfört, att då statsmakterna

en gång uttalat sig för att pensionen för statens järnvägars

personal skall utgöra 80 procent af aflöningen, borde nämnda förhållande

mellan pension och aflöning kunna anses en gång för alla fastslaget

såsom det riktiga utan hänsyn till möjligen inträdande aflöningsförhöjningar.

Häremot kan erinras, att vid den tid, då nu gällande

pensionsbestämmelser tillkommo, voro de ordinarie arfvodena för det

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

stora flertalet befattningshafvare vid statens järnvägar så låga, att man

med största sannolikhet kan antaga, att vid pensionsprocentens fastställande

hänsyn ansetts böra tagas därtill, att pensionsbeloppen för

nämnda befattningshafvare icke komme att understiga ett skäligt existensminimum.

Äfven enligt det före ar 1908 gällande aflöningsreglementet

utgör pensionen med tillämpning af gällande pensionsföreskrifter för

de stora grupperna stationskarlar och banvakter, endast resp. 692 och

634 kronor. Genom den nya löneregleringen hafva emellertid förhållandena

i förevarande afseende blifvit väsentligen förändrade. Sålunda

skulle pensionen, beräknad till 80 procent af den nya aflöningen, komma

att för nyssnämnda kategorier af personal utgöra 1,095 kronor, innefattande

en förhöjning för stationskarlar af 58 procent och för banvakter

af 73 procent — en höjning, som näppeligen skulle kunna sägas

vara betingad af ökade lefnadskostnader.

Om jag alltså icke kan godkänna fullmäktiges bevisföring, lärer

man dock enligt min mening icke kunna underlåta att vid bestämmande

af pensionen taga en viss hänsyn till såväl de för befattningshafvare

vid statens järnvägar nu utgående pensioner som ock den afsevärda

aflöningsförhöjning, som för flertalet af dem ägt rum genom 1907 års

lönereglering. I betraktande häraf har jag ansett mig böra biträda de

sakkunnigas förslag, enligt hvilket pensionen skulle komma att utgöra

72 procent af det ordinarie arfvodet jämte det till 20 procent däraf

beräknade värdet af inkvarteringen. Visserligen kommer härigenom,

enligt hvad den af de sakkunniga uppgjorda tabellen utvisar, pensionerna

särskildt för de lägst aflönade kategorierna af tjänstehafvare att

ökas i afsevärd mån, under det att däremot för flertalet befattningshafvare

i styrelsen äfvensom för tjänstemän af högre grad vid distrikten

ökningen af pensionen är jämförelsevis obetydlig i förhållande till aflöningsförhöjningen.

Hvad styrelsens personal angår, inverkar härvidlag

den^ omständigheten, att vid den nya löneregleringen aflöningen äfven

för nämnda personal blifvit, för åstadkommande af likformighet i aflöningshänseende

mellan personalen i styrelsen och vid distrikten, uppdelad

i arfvode och inkvartering eller, såsom denna senare aflöningsförmån

numera kallas, ersättning för bostad och bränsle, hvilken ersättning

med viss begränsning utgör 40 procent af det ordinarie arfvodet.

Nämnda förhållande återigen medför, såsom järnvägsstyrelsen

framhållit, att pensionen enligt de sakkunnigas förslag kommer att för

ifrågavarande personal icke obetydligt understiga 72 procent af vederbörandes

under tjänstetiden utgående aflöning och sålunda utgöra exempelvis,

för byrådirektörer 65,67 procent, för notarier och med dem likBih.

till Rikad. Prot. 1003. 1 Sami. 1 Afd. 93 Haft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ställda tjänstemän 63,66 procent, för manliga kontorsskrifvare 65,71 procent

samt för manliga kontorsbiträden 61,72 procent af hela aflöningen.

Till jämförelse huru motsvarande förhållande ställer sig enligt allmänna

pensionslagen för sådana tjänsteinnehafvare, för hvilka lönereglering

ägt rum vid 1907 och 1908 årens riksdagar, har styrelsen erinrat, att

inom de lönegrader, där lönen utgör pensionsunderlag, d. v. s. alla

utom den högsta, kommer detta och sålunda i regeln äfven pensionen

att motsvara i procent af lönens och tjänstgöringspenningarnas sammanlagda

belopp: för byråchefer 69,13 %, för andra gradens tjänstemän

71,87%, för första gradens tjänstemän 71,15% och för vaktmästare

69,56 %. Därest ortstillägget medräknas, blifva motsvarande tal resp.

64,37 %, 67,65 %, 67,27 % och 61,54 %t

De sålunda gjorda jämförelserna, hvilka gifva vid handen, att för

de i afseende å antalet dem tillhörande befattningshafvare största

tjänstegrupperna inom styrelsen pensionerna enligt de sakkunnigas

förslag komma att i förhållande till hela aflöningen till och med ställa

sig lägre än hvad enligt allmänna pensionslagen gäller för det stora

flertalet af öfriga civila tjänstehafvare, för hvilka lönereglering under

de senaste åren ägt rum, synas mig kraftigt tala emot nedsättning i

den af de sakkunniga föreslagna pensionsprocenten. Visserligen komme

ett motsatt förhållande att inträda för sådan linjepersonal vid statens

järnvägar, för hvilken ersättningen för bostad och bränsle utgår med

de lägre procenttalen, och man skulle då kunna tänka sig möjligheten

att bestämma pensionsprocenten för distriktspersonalen lägre än för

styrelsens personal. En dylik anordning är emellertid enligt min åsikt

icke att tillråda. Såsom jag redan förut på tal om pensionsåldern för

tjänstemännen i järnvägsstyrelsen haft tillfälle att framhålla, innefattade

en af de ledande principerna vid den senaste löneregleringen för järnvägspersonalen

att för underlättande af förflyttningar af personal från

linjen till styrelsen och tvärt om utjämna de skiljaktigheter i aflöningshänseende,

som förut varit rådande emellan styrelsens personal, å

ena sidan, och linjepersonalen, å den andra. Det var också uteslutande

i detta syfte, som lönetiteln ersättning för bostad och bränsle infördes för

styrelsens personal. Skulle man nu bestämma förhållandet mellan aflöning

och pension olika för styrelsens personal och för linjepersonalen,

komme man helt visst att äfventyra de fördelar man velat vinna genom

den nu åstadkomna likformigheten i aflöningshänseende mellan ofvan

omförmälda två kategorier af personalen vid statens järnvägar.

Jag har redan i det föregående antydt, att man vid fastställande

af pensionsprocenten måste taga skälig hänsyn till hvad i sådant af
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

seende för närvarande gäller för statens järnvägars personal. Emot en

alltför stor nedsättning af pensionen i förhållande till aflöningen talar

dessutom den omständigheten, att det af mig framlagda lagförslaget

innebär en afse värd skärpning i fråga om bestämmelserna rörande tiden

för pensionsrättens inträde.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, att pensionsafgifterna enligt

de sakkunnigas förslag, hvilket jag härutinnan anser mig böra biträda,

skulle komma att för det öfvervägande flertalet befattningshafvare vid

statens järnvägar — i likhet med hvad som jämväl för närvarande

äger rum — ställa sig afsevärdt högre i förhållande till pensionen än

hvad fallet är för öfriga civila tjänstehafvare enligt den allmänna pensionslagens

bestämmelser. Jag tillåter mig att i detta afseende åberopa

hvad järnvägsstyrelsen beträffande nyssnämnda förhållande yttrat, nämligen

'' att, om också anledningen härtill vore att söka därutinnan att

järnvägspersonalens pensionering på grund af tidigare inträdande pensionsrätt

ställde sig dyrare än pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare

i allmänhet, det å andra sidan icke borde förbises, att nämnda förhållande

d. v. s. den tidiga pensioneringen afsåge att tillgodose ett

allmänt intresse — trafiksäkerheten, som betingade, att endast fullt

tjänsteduglig personal användes. Då man betänker, att den tidiga pensioneringen

i många fall inträder på grund af otjänstbarhet, som i mer

eller mindre mån är en följd af järnvägstjänstens beskaffenhet, synes det

mig icke obilligt, att den personal, hvarom nu är fråga, må såsom ersättning

för de af dem erlagda högre afgifter kunna göra anspråk på en något högre

pension, än den, som blifvit fastställd för civila tjänstehafvare i allmänhet.

Vidkommande de af de sakkunniga berörda fallen, då pensionen

enligt deras förslag skulle komma att understiga den för ifrågavarande

tjänstehafvare enligt nu gällande bestämmelser, d. v. s. med tillämpning

af 1882 års pensionsreglemente samt 1901 års aflöningsreglemente

utgående pension, finner jag billigheten kräfva, att dessa, på sätt de sakkunniga

föreslagit, tilldelas fyllnadspension, motsvarande skillnaden i

förevarande afseende.

För närvarande gäller, att delägares årsafgifter utgå med en viss,

på grund af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för

alla bestämd procent af honom tillkommande aflöning sålunda, att

den, som inträdt före fyllda.................. 30 år erlägger 3,2 % af aflöningen,

den, som vid inträdet fyllt 30 men icke 32 3> » 3,3 )) » »

5) )) » 5) » 32 » 3)34® 3) 3,4))® 3>

» » 3) » » 34 )) )) 36 » » 3,5 » » »

Penslons
afglfter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 132.

den,

som

vid inträdet

; fyllt

36

men

icke 38

år

erlägger

’ 3,6

%

af aflönin

»

»

»

»

B

38

B

B

40

B

B

3,7

B

B

B

b

»

»

B

40

B

B

42

B

B

3,8

B

B

B

3)

B

»

»

B

42

B

B

44

B

B

3,9

B

B

B

B

»

»

»

B

44

B

B

46

B

B

4,0

B

B

B

B

))

B

))

B

46

B

B

48

B

B

4,i

B

B

B

B

»

»

»

B

48

B

B

50

B

B

4,2

B

B

B

B

»

»

B

50

B

B

52

B

B

4,3

B

B

B

))

»

»

B

B

52

B

B

54

B

B

4,4

B

B

»

»

))

»

B

B

54

B

B

56

B

B

4,5

B

B

B

)>

»

))

B

B

56

B

B

58

B

B

4,6

B

B

B

»

))

»

B

B

58

B

B

60

B

B

4,7

B

B

B

»

))

»

B

B

60

B

B

—

B

B

4,8

B

B

B

Dessutom är i nuvarande reglemente stadgadt, att hvarje gång delägare

uppflyttas i högre aflöningsklass än den, för hvilken hans årsafgifter

senast utgått, han skall erlägga till pensionsinrättningen en

månads aflöningsförhöjning.

Pensionskommittén bibehöll dessa bestämmelser oförändrade för

nuvarande delägare. För blifvande delägare åter föreslog kommittén

en i förhållande till pensionens belopp bestämd, af åldern vid inträdet i

pensionsinrättningen oberoende årsafgift, hvilken skulle utgöra, då pensionsbeloppet

uppginge till

högst 2,000 kr........................................... 4 % däraf

mer än 2,000 b men höe-st 2.300 kr. 4.1 b b

» » 2,300 » b

» b 2,600 b b

)) b 2,900 » »

b b 3,200 » »

b » 3,500 » »

» b 3,800 b b

)» » 4,100 b »

» b 4,400 » b

b » 4,700 » b

b » 5,000 » »

» » 5,300 b »

» b 5,600 » b

b b 5,900 b »

B

2,600

B

4,2

B

B

B

2,900

B

4,3

B

B

B

3,200

B

4,4

B

B

B

3,500

B

4,5

B

B

B

3,800

B

4,6

B

B

B

4,100

B

4,7

B

B

B

4,400

B

4,8

B

B

B

4,700

B

5,0

B

B

B

5,000

B

5,2

B

B

B

5,300

»

5,4

B

B

B

5,600

B

5,6

B

B

B

5,900

B

5,8

B

B

B

—

B

6,0

B

B

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

Däremot upptog kommitténs förslag för blifvande delägare icke

någon aflöningsförhöjningsafgift.

Då pensionskommittén förehade till behandling frågan om ändrade

pensionsvillkor för nuvarande delägare, yttrade kommittén beträffande

pensionsafgifterna, sedan kommittén framhållit, hurusom desamma, sadana

de för närvarande utginge, voro ganska afsevärda, följande:

»Skulle någon ökning utaf afgifterna ifrågakomma, lärer denna

endast kunna genomföras i den riktning, som, på sätt ofvan omförmälts,

föreslagits af kommittén för förändradt ordnande af det civila

pensionsväsendet, d. v. s. att afgifterna skulle utgå. efter en enligt pensionsbeloppets

storlek stigande skala, ty en förändring med afseende a

afgifterna, hvilken skulle för den lägst aflönade personalen medföra en

ökning i afgiften öfver nu utgående minst 4 procent utaf pensionen,

torde blifva allt för betungande och så mycket mindre böra ifrågakomma,

som nämnda afgift redan är 1 procent högre än hvad som

utaf ofvan omförnrälda kommitté föreslagits för de lägst aflönade civila

tjänsteinnehafvarna. En tillämpning åter utaf en stigande skala i fråga

om nuvarande delägares afgitter skulle emellertid komma att drabba

vissa af dessa delägare så pass hårdt, att kommittén, med hänsyn till

hvad ofvan anförts, icke anser sig kunna förorda en dylik utväg.»

De sakkunniga hafva till en början ansett sig böra taga i öfvervägande,

huruvida icke för nuvarande delägare pensionsafgifterna

lämpligen skulle kunna bestämmas efter för alla likartade grunder,

eller med andra ord, huruvida icke, i motsats mot hvad pensionskommittén

föreslagit för nämnda delägare, afgiftsprocenten kunde bestämmas

oberoende af delägares ålder vid inträdet i pensionsinrättningen.

Till belysning af den verkan i finansiellt afseende en dylik

anordning skulle medföra, hafva de sakkunniga aberopat den statistiska

undersökning rörande dödlighet och invaliditet m. m. inom statens

järnvägstrafiks pensionsinrättning, hvilken såsom bilaga medföljer pensionskommitténs

betänkande. Denna undersökning gifver vid handen,

enligt hvad de sakkunniga påvisa, att al 7,717 under åren 1882 1903

tillkomna delägare 1,238 stycken fyllt 31 år eller däröfver under det

år inträdet i pensionsinrättningen ägt rum; att sålunda af de under

nämnda tid tillkomna delägarna åtminstone omkring 16 procent vid inträdet

i pensionsinrättningen fyllt trettio år och följaktligen erlägga

pensionsafgifter, som äro beräknade efter högre procent än den normala,

hvilken utgör 3,2 å medelaflöningen, motsvarande 4 procent a

pensionen; samt att antalet af tillkomna delägare, som under inträdes
-

Sakkunniga.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 132.

året fyllde 37 år eller däröfver, utgjort 234. Under framhållande att

progressionen i afgiftsprocenten vore tämligen obetydlig, så att

exempelvis den, som vid inträdet fyllt 34 men icke 36 år, erlade 3,5

procent af medelaflöningen — alltså endast 0,3 procent mera än det

normala — hafva de sakkunniga ansett sig kunna, för att bättre belysa

den verkan i finansiellt hänseende, som borttagande af berörda

progression skulle medföra, inskränka sig till att angifva antalet af

tillkomna delägare, som under inträdesåret fyllt 37 år, och visade det sig

då, att detta antal endast utgjorde omkring 3 procent af hela antalet,

hvilket åter betydde, att af det antal delägare, som varit föremål för

undersökningen, med säkerhet kunde sägas, att endast omkring 1/j*

erlade högre pensionsafgift än 3,5 procent''af medelaflöningen.

_Då resultalet af den gjorda undersökningen enligt de sakkunnigas

mening tillräckligt visade, att den finansiella verkan däraf, att årsafgifterna

för alla nuvarande delägare bestämdes till så stor del af aflöningen,

som motsvarade hvad för närvarande gällde för sådana delägare,

som vid inträdet i pensionsinrättningen icke fyllt 30 år, vore

jämförelsevis obetydlig, och då en sådan anordning skulle lända till

förenkling, säga de sakkunniga sig så mycket mera kunna förorda

densamma, som i fråga om de pensionsafgifter, som bestämts för civila

tjänsteinnehafvare i allmänhet, uttryckligen uttalats, att därvid lämnats

alldeles å sido de faktorer, som vid beräkning af lifräntepremier vore

de afgörande.

Vidare hafva de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida de i

gällande pensionsreglemente stadgade aflöningsförhöjningsafgifterna,

motsvarande en månads aflöningsförhöjning, borde, på sätt pensionskommittén

föreslagit, bibehållas för nuvarande delägare; och anföra de

sakkunniga i detta afseende följande:

»Pensionskommittén uppskattade värdet af kommande aflöning-sförhöjningsafgifter,

om pensionsvillkoren i gällande reglemente bibehölles

oförändrade, till 215,401 kronor och, om de af kommittén föreslagna

ändrade bestämmelser rörande pensionsålder tillämpades, till 210,335

kronor. Motsvarande siffror äro, enligt förenämnda, af undertecknad

Kobb med hänsyn till de nya aflöningarna verkställda matematiska utredning

342,082 kronor och 325,818 kronor. Såsom häraf synes,

äro aflöningsförhöjningsafgifterna af synnerligen ringa betydelse i finansiellt

hänseende. För den enskilde delägaren hafva de onekligen en

viss betydelse; viljande vi särskildt framhålla att, då under tiden från

det den nya löneregleringen trädt i kraft eller den 1 januari 1908 till

dess ändrade bestämmelser i pensionshänseende varda gällande pen
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sionsafgifter skola beräknas med hänsyn till den förut gällande lonestaten,

delägarna vid sistnämnda tidpunkt skulle, därest bestämmelserna

angående aflöningsförköjningsafgifter bibehölles, hafva att erlägga i allmänhet

icke obetydliga belopp i sådana afgifter. Totalvärdet af dessa

afgifter vid öfvergången från gammal till ny lönestat kan uppskattas

till något öfver 300,000 kronor. Då aflöningsförköjningsafgifter vid

ett så exceptionelt tillfälle väl knappast torde komma i fråga, har

denna summa icke upptagits i af undertecknad Kobb uppgjorda oeräkningar.

Efter öfvervägande af de å saken inverkande omständigheter

hafva äfven vi ansett oss böra tillstyrka, att någon skyldighet

att erlägga aflöningsförhöjningsafgifter icke vidare skall åligga nuvarande

delägare.»

Beträffande pensionskommitténs förslag att för blifvande delägare

bestämma pensionsafgifter efter en progressiv skala, uttala de sakkunniga

sin anslutning till detta förslag. Under erinran att kommittén

ifrågasatt, huruvida samma bestämmelser skäligen borde gälla äfven

nuvarande delägare, därvid kommittén beräknat, att bristen i pensionsinrättningen

genom en dylik anordning, som komrne att drabba vissa

af delägarna ganska hårdt, skulle minskas med allenast omkring i 5,000

kronor, hafva de sakkunniga äfven för sin del tagit nämnda spörsmål

under ompröfning. Under åberopande af en i utlåtandet (sid. 105

107) intagen tabell, utvisande, huru årsafgifterna skulle komma att

ställa sig, därest pensionskommitténs förslag i berörda afseende tilllämpades

å de sakkunnigas förslag om pensionernas bestämmande till

72 procent af de nya aflöningarna, hafva de sakkunniga i förevarade

ämne utlåtit sig på följande sätt.

»Om än, i fråga om pensionsafgifterna, synes böra gälla detsamma

som förut är sagdt i fråga om pensionernas belopp eller att, då förslaget

om afgifternas storlek endast är grundadt på hvad i sådant hänseende

ansetts skäligt, samma förslag rimligen torde böra gälla all personal,

såväl nuvarande som blifvande, anse vi dock, att en väsentlig

skillnad förefinnes mellan dessa båda fall.

Då inom pensionskommittén fråga uppstod, huruvida nuvarande

delägare, hvilken efter den nya ordningens genomförande blefve befordrad

till annan tjänst vid statens järnvägar, skäligen borde för rätten

att tillgodonjuta det ökade bidrag till pensionsinrättningen, som staten

enligt kommitténs förslag skulle lämna, förpliktas underkasta sig,

utom den af kommittén föreslagna ändringen i fråga om pensionsåldern,

jämväl de ändringar i fråga om pensionsafgilter och pensionsbelopp,

som kommittén föreslagit för nytillträdande delägare, har kommittén,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

såsom oss synes, med full rätt framhållit, att det för pensionsinrättningen

gällande reglemente innehölle bestämmelser om delägarnas

ställning till pensionsinrättningen, hvilken tjänst vid statens järnvägar

de än innehade; att alla nuvarande delägare hade i förhållande till fullgjorda

förpliktelser samma rätt gent emot pensionsinrättningen, vare

sig de blefve befordrade eller ej; att statens godkännande vid 1882 års

riksdag af pensionsbeloppen såsom skäliga afsåg alla delägare; samt

att den ene delägaren icke haft mindre berättigad anledning än den

andre att trygga sig härvid; hvarför det enligt kommitténs bestämda

uppfattning måste utgöra en orättvisa att ställa vissa af de nuvarande

delägarna i en oförmånligare ställning än andra.

Genom att för nuvarande delägare antaga den för blifvande delägare

föreslagna progressiva skalan för afgifternas beräknande komme

emellertid vissa af de nuvarande delägarna i eu sämre ställning än

andra; och, om än genom den i det nya aflöningsreglementet föreskrifna

skyldigheten för dem, som öfvergå på ny stat, att underkasta sig ändrade

bestämmelser i fråga om pension, förhållandena nu äro annorlunda

än då pensionskommittén afgaf sitt betänkande, är det vår bestämda

uppfattning, att bestämmelser, hvilka under i öfrigt samma villkor

komme att drabba de nuvarande delägarna olika, icke äro tillrådliga.

Visserligen hafva vi förut såsom önskvärdt framhållit, att likartade villkor

i pensionshänseende blefve gällande för såväl nuvarande som blifvande

personal, men vi hålla före, att af än större vikt är, att villkoren

för all nuvarande personal blifva desamma. En annan viktig omständighet

synes oss härvidlag äfven vara att beakta, nämligen att här

är fråga endast om sådana nuvarande delägare, hvilka vilja underkasta

sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsålder och att det måste

vara absolut nödvändigt tillse, att dessa delägare icke i något hänseende

erhålla ogynnsammare villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna

vid rätten till pension vid nu bestämd pensionsålder.

Att för blifvande delägare stadga några aflöningsförhöjningsafgifter

kan så mycket mindre ifrågakomma, som årsafgifterna för dessa

enligt vårt förslag skola utgå efter en i förhållande till aflöningens

storlek progressiv skala.»

De sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifterna innefattar,

att afgiften, i likhet med hvad för närvarande gäller, skall beräknas i

visst förhållande till aflöningen samt utgöra, för nuvarande delägare

2,8 procent af aflöningen, hvilket ungefär motsvarar dels 4 procent å

pensionen dels ock, med hänsyn därtill att pension blifvit nedsatt från

80 till 72 proöent å aflöningen, nu utgående 3,2 procent å aflöningen

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för delägare, som blifvit ordinarie löre fyllda 30 år. För ny tillträdan de

delägare skulle afgiften utgå efter en progressiv skala i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med pensionskommitténs förslag sålunda, att lägsta

afgiften — för delägare, hvilkens aflöning uppgår till högst 2,800

kronor — skall utgöra 2,8 procent å aflöningen, motsvarande, såsom

nyss nämnts, ungefär 4 procent å pensionen, samt högsta afgiften

för delägare hvilkens aflöning öfverstiger 8,000 kronor utgöra 4,2

procent å aflöningen, motsvarande i det allra närmaste 6 procent å

pensionen.

Hvarken järnvägsstyrelsen eller pensionsdirektionen har haft något

att erinra emot de sakkunnigas förslag i fråga om pensionsafgifter.

Däremot hafva fullmäktige i anslutning till det af dem uttalade önskemålet,

att ålderspensionen borde utgöra 80 procent å de nya aflöningarna,

hemställt att afgiften måtte bestämmas till 3,2 procent af aflöningen

för de nuvarande delägarna och för kommande delägare efter

en stigande skala, börjande med 3,2 procent vid de lägsta aflöningarna

och sedan växande med aflöningen till 4,8 procent motsvarande de

högsta aflöningarna.

De af de sakkunniga föreslagna pensionsafgifterna synas mig vara

väl afvägda. Någon höjning af dem torde så mycket mindre böra

ifrågasättas som, på sätt af de sakkunniga påvisats, afgifterna komma

att för den ojämförligt större delen af personalen ställa ^ig icke obetydligt

högre än de i pensionslagen bestämda, hvartill kommer, att en

höjning skulle, särskildt med hänsyn till de afsevärda afgifter —lägst

3, högst 6,7 procent å aflöningen, beroende på ålder vid inträde i pensionskassan

— som statens järnvägars personal har att erlägga for

pensionering af änkor och barn, verka alltför betungande. Likaledes

finner jag de sakkunniga hafva anfört giltiga skäl för att afgifterna

för nuvarande delägare i pension sinrättningen bestämmas till en

för samtliga delägare lika stor del af aflöningen nämligen 2.8 procent,

motsvarande i det närmaste 4 procent å pensionen.

Hvad angår det af de sakkunniga anförda hufvudmotivet för berörda

anordning nämligen önskvärdheten af att de nya bestämmelserna

icke komma att för några af de nuvarande delägarna ställa sig ogynnsammare

än för andra tillåter jag mig framhålla, att enligt nu gällande

föreskrifter samtliga delägare, som vunnit inträde i pensionsinrättningen

före fyllda 30 år, hvilket ju är regel, erlägga en afgift, som står

i lika proportion till pensionen — 4 procent däraf oafsedt pensionens

belopp. Enligt det föreliggande förslaget skulle förhållandet blifva

Dih. till Rikad. Prof. 1300. 1 Sami. .i Afd. 33 Höft. 13

Departe
mentschefens
yttrande.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Dan ekonomiska

innebörden

af

de föreslagna

hufvudgrunderna

för

pensioneringen

af

statens järnvägars

personal.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

enahanda för nuvarande delägare, medan åter för blifvande delägare en

progression i förhållande till pensionens belopp skulle inträda. Skulle

åter en dylik progression tillämpas å nuvarande delägare, är uppenbart,

att en skärpning af nuvarande villkor komme att inträda för sådana

bland dem, som erhålla högre pensioner, under det att däremot afgifterna

för alla dem, hvilkas aflöning uppgår till 2,800 kronor samt därunder

och som erhålla däremot svarande pensioner, afgiftsprocenten

blefve densamma som den nuvarande. Om det också skulle kunna sägas,

att en _ dylik skärpning icke vore oskälig särskildt med hänsyn till de

uppoffringar, som öfriga civila tjänsteinnehafvare måste i förevarande

afseende underkasta sig nu mot förut, bör dock å andra sidan framhållas,

att förhållandena äro olika beträffande nuvarande delägare i

statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, så till vida som dessa “under

lång tid erlagt pensionsafgifter enligt af statsmakterna redan godkända

grunder.

Vidkommande den ytterligare af de sakkunniga anförda omständigheten,

som talar för ifrågavarande anordning, eller nödvändigheten att

tillse, att nuvarande delägare, som vilja underkasta sig ändrade bestämmelser

i fråga om pensionsålder, icke i något hänseende erhålla ogynnsammare

villkor än de, hvilka vilja blifva bibehållna vid rätten till

pension vid en bestämd pensionsålder, lära de sakkunniga härmed åsyfta

det förhållande, att de för dessa senare föreslagna stadganden rörande

pensionsafgifter ansluta sig till nu gällande bestämmelser härutinnan,

enligt hvilka, såsom jag nyss anmärkt, ingen progression äger rum i

förhållande till pensionens storlek.

Hvad slutligen angår förslaget om afskaffande af aflöningsförhöjningsafgifterna,

har jag intet att tillägga utöfver den af de sakkunniga härutinnan

anförda motivering; och får jag för min del alltså biträda förslaget.

Då jag härefter öfvergår till redogörelse för den ekonomiska innebörden

af de hufvudgrunder, efter hvilka enligt min åsikt pensioneringen

af. statens järnvägars personal bör äga rum, tillåter jag mig

till en början att hänvisa till en af de sakkunniga åberopad, af docenten

Kobb på uppdrag af järnvägsstyrelsen verkställd utredning rörande

pensionsinrättningens ekonomiska ställning, då hänsyn tages till den

nya löneregleringen. Rörande denna utredning yttras i de sakkunnigas

utlåtande, att då en fullständig undersökning af pensionsinrättningens

ställning säkerligen skulle hafva kräft en tid af flera månader, endast

en approximativ utredning verkställts, hvilken utredning grundade sig

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

på de beräkningar af medellöner, medelpensionsålder m. m., som legat

till grund för den genom pensionskommitténs försorg verkställda matematiska

utredningen; att dessa beräkningar visserligen vore gjorda

på grundval af de gamla lönerna, men att man säkerligen erhölle en

ganska god uppfattning af ställningen, om man ansåge, att medellönerna

efter löneförhöjningen vuxit i samma proportion som totalsumman af

alla utgående löneförmåner, på hvilka pension beräknades; att enligt

uppgift från järnvägsstyrelsens revisionskontor denna proportion utgjorde

38,26 procent för personalen i sin helhet; att, om personalen,

på sätt i den genom pensionskommitténs försorg verkställda matematiska

utredningen skett, uppdelades i två grupper efter den af pensionskommittén

föreslagna olika pensionsåldern, nämligen grupp A med en pensionsålder

af 62 år och grupp B med en pensionsålder af 65 år, nyssnämnda

proportion vore för grupp A 42,37 procent och för grupp B

32,62 procent; samt att slutligen till grund för den nu verkställda utredningen

legat en fördelning i åldersklasser af den i 1907 års arfvodesstat

upptagna personalen, dels i dess helhet och dels uppdelad i

förenämnda två grupper.

Utredningens resultat föreligger i fyra särskilda tablåer, samtliga

utvisande pensionsinrättningens ställning "den 1 januari 1907 med hänsyn

dels till gamla dels till nya lönerna, och under förutsättning tillika, tablå I,

att hänsyn toges till kommande löneförhöjningar och att nu gällande

pensionsreglemente tillämpades; tablå II, att hänsyn toges till kommande

löneförhöjningar och att pensionskommitténs förslag rörande viss minimipensionsålder

tillämpades; tablå III, att hänsyn icke toges till kommande

löneförhöjningar och att nu gällande reglemente tillämpades;

samt tablå IV, att hänsyn icke toges till kommande löneförhöjningar

och att pensionskommitténs nyssnämnda förslag tillämpades.

Till förklaring af dessa tablåer, hvilka torde såsom bilagor få åtfölja

protokollet, må det tillåtas mig att ur de sakkunnigas utlåtande

anföra följande.

Beträffande tablåerna I och II (Bil. I och II) vore särskildt att märka, att

vid undersökningen af pensionsinrättningens ställning den 1 januari 1904

statsbidraget beräknats för framtiden komma att utgå med det belopp,

hvarmed det utgick år 1903, eller 276,295 kronor 25 öre, under det

vid beräkningen af ställningen den 1 januari 1907 statsbidraget antagits

komma att utgå med samma belopp som år 1906 eller 367,341 kronor

99 öre.

Det vore tydligt, yttras vidare i utlåtandet, att nettoinkomsten af

järnvägstrafiken på grund af de ökade lönerna lör de närmast följande

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åren måste minskas och på grund häraf äfven statsbidraget, hvarför också

den i tablåerna angifna bristen i verkligheten måste blifva större. Tablå I

visade, att bristen, som den 1 januari 1904 uppgick till omkring 37 milljoner

kronor, nu på grund af personalens ökning och räntor vuxit till omkring

42 milljoner kronor och, om beräkningen verkställdes med hänsyn till de

nya lönerna, ytterligare ökades till öfver 62 milljoner kronor; tablå II åter,

att motsvarande siffror genom antagande af pensionskommitténs förslag

att fastställa viss minimipensionsålder nedbringades till omkring 28, 32

resp. 48 milljoner kronor; att pensionsinrättningens förbindelser genom

de ökade lönerna stigit till omkring 90 milljoner kronor enligt tablå

I och 76 milljoner kronor enligt tablå II; och att, om man bortsåge

från statsbidraget, pensionsinrättningen af egna medel, för att mota

dessa förbindelser, endast hade, enligt tablå I 18,021,441 kronor eller

19,85 procent af förbindelserna och enligt tablå II 18,413,750 kronor eller

24,2 procent däraf. Häraf följde, att pensionsinrättningen, lämnad åt

sig själf, ej skulle kunna betala mera än i förra fallet 19,85 procent

och i senare fallet 24,2 procent af pensionerna, hvadan staten således

måste på ett eller annat sätt betala, i förra fallet omkring 4 ,5 och i senare

fallet a,4 af alla utgående pensioner; därvid emellertid vore att märka,

att staten redan nu på grund af den under de senare åren beviljade

afsättningen af 350,000 kronor i statskontoret för pensionsinrättningens

räkning betalade ett belopp, motsvarande omkring 2/s af utgående pensioner,

bestämda utan hänsyn till den nya löneregleringen, hvilken

endast hade inverkan på beloppet af framdeles beviljade pensioner

och således endast åstadkomme en så småningom skeende höjning i

totalbeloppet.

Tab. III (Bil. III) afsåge att visa, huru ett bokslut i pensionsinrättningen

ungefär skulle taga sig ut, om det nuvarande reglementets bestämmelser

bibehölles och bristen täcktes af staten. Vid uppgörandet af detta

hade naturligtvis icke någon hänsyn tagits till de ökningar i personalens

löneförmåner, som framdeles ägde rum på grund af befordringar, uppflyttning

i högre löneklass o. s. v. Af denna tablå framginge, att pensionsinrättningens

nuvarande tillgångar täckte 23 procent af de nuvarande

förbindelserna. Bristen kunde då täckas på så sätt, att staten

betalade 77 procent af de utgående pensionerna tillika med det tillskott,

som årligen vore erforderligt för att pensionsinrättningens tillgångar

vid hvarje bokslut skulle utgöra just 23 procent af förbindelserna.

Detta senare tillskott vore nödvändigt på grund af de löneförhöjningar,

som under det löpande året tilldelats personalen. På grund af den

nyss påpekade afsättningen i statskontoret för pensionsinrättningens

räkning syntes detta under de närmaste åren knappast behöfvas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

Tab. IV (Bil. IV) utgjorde slutligen en alldeles likartad uppställning,

under förutsättning att pensionskommitténs betänkande blifvit antaget.

Den visade, att de grunder i finansiellt hänseende, på hvilket detta varit

uppgjordt, varit ganska tillfredsställande. Visserligen utvisade tablån, att

före ''löneförhöjningen skulle den 1 januari 1907 förefunnits en brist af

299,289 kronor, men denna, som för öfrigt vore förutsagd i kommitténs

missiv, täcktes omedelbart genom den inbetalning af 350,000 kronor till

statskontoret för pensionsinrättningens räkning, som verkställdes den 25

januari 1907. Efter löneförhöjningen förändrades ställningen helt naturligt;

då hade pensionsinrättningen ej längre en tillgång, motsvarande

en tredjedel af förbindelserna. En brist på öfver 3 millioner förefunnes,

som måste fyllas antingen direkt eller därigenom, att staten ansvarade

för mer än V3 af utgående pensioner.

Vidkommande den finansiella innebörden af de sakkunnigas förslag

har af dem åberopats följande tablå, beträffande hvilken anförts, att

den uppgjorts i anslutning till pensionskommitténs förslag och sålunda

utan hänsyn till den höjning af pensionsförbindelserna, som nedsättningen

i minimipensionsåldern för lokomotivförare och kvinnliga befattningshafvare

från 62 resp. 65 år enligt pensionskommitténs förslag till 60 ar

komme att framkalla — en höjning, som med hänsyn därtill att lokomotivförarna

endast utgjorde omkring 6 procent af hela personalen

och de kvinnliga befattningshafvarna betydligt mindre ansetts vara af

ringa betydelse.

»Tablå T.

öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1

januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna enligt de sakkunnigas

förslag, och då hänsyn tages till kommande löneförhöjningar.

Tillgångar:

Kapitalbehållning.............................................

Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) ..

» » » B (65 år)

Statsbidraget .....................................................

.............. 10,362,511 kr.

.............. 3,790,196 »

.............. 3,162,683 »

.............. 9,667,000 )»

Summa 26,982,390 kr.

Brist 42,359,683 »

69,342,073 kr.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Skulder:

Personalens ålderspensionering Grupp A

» » » B

» invalidpensionering » A.

» » »B

Utgående ålderspensioner ............................

» invalid » ............................

Förvaltningskostnader.....................................

.............. 21,960,814 kr.

.............. 16,759,108 »

.............. 9,486,877 »

.............. 12,092,652 »

.............. 4,804,301 »

.............. 4,098,321 »

.............. 140,000 )>

Summa 69,342,073 kr.»

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra redogöra för de

åtgärder, som enligt de sakkunnigas åsikt borde från statens sida vidtagas

för täckande af den stora bristen i den nuvarande pensionsinrättningen.

Under framhållande, hurusom de sakkunniga, i likhet med

pensionskommittén, städse haft till ögonmärke, att de kostnader för

pensioneringen, som staten måste ikläda sig, måtte fördelas på en längre

följd af år och icke föranleda en alltför stor plötslig höjning i statsutgifterna,

anföra de sakkunniga i förevarande ämne följande:

»Pensionskommittén hade i detta afseende föreslagit, att staten

skulle betala, dels alla invalidpensioner föranledda af olycksfall eller

sjukdom, som ådragits i _ tjänsteutöfning, dels två tredjedelar af alla

öfriga pensioner, dels slutligen det belopp, som vore erforderligt för att

kassan vid hvarje års slut skulle äga en kapitalbehållning, tillräcklig

för att betäcka den återstående tredjedelen af kassan tillkommande

pensionsförpliktelser. Detta sista bidrag afsåg att för all framtid förebygga

uppkomsten af ny brist i kassan, så vidt sådant öfver hufvud

genom matematisk förutberäkning är möjligt. Vi omfatta fortfarande

i princip pensionskommitténs förslag till bristens täckande; det är

endast i fråga om bestämmandet af den del af utgående pensioner,

som . skall gäldas omedelbart af staten, och den, som skall gäldas af

pensionsfonden, som vi ansett oss böra föreslå en förändring. Pensionskommittén

hade föreslagit proportionen Va och Vs. Denna fördelning

. grundade sig dels därpå, att den matematiska utredningen

gifvit vid handen, att en nytillträdande delägare i kassan under årens

lopp skulle inbetala i det närmaste en tredjedel af honom sannolikt

tillkommande pension, och dels på den omständigheten, som framgår

af tablå IV, att pensionsinrättningens tillgångar den 1 januari

1904 verkligen något öfverstego en tredjedel af alla pensionsinrättningen

vid denna tidpunkt åliggande pensionsförpliktelser. Detta senare

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

förhållande äger emellertid ej längre rum, beroende dels på personalens

ökning — hvarje ny tillträd ande tjänsteinnehafvare framkallar

nämligen en viss brist i kassan — dels och framförallt på den genom

de nya lönerna förorsakade stora tillväxten i pensionsförbindelserna.

Detta framgår af följande tablå.

Tablå VI.

Öfversikt af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings ställning den 1

januari 1907 med hänsyn till de nya lönerna, enligt de sakkunnigas

förslag, då hänsyn icke tages till kommande löneförhöjningar.

Tillgångar:

Kapitalbehållning.......................................................................... kr. 10,362,511

Kommande årsafgifter Grupp A (62 år) .............................. » 3,467,723

» » » B (65 år) .............................. » 2,383,552

kr. 16,213,786

Skulder:

Personalens ålderspensionering Grupp A...........•••............... kr. 19,519,751

» » » B............................. » 10,558,913

» invalid » » A............................. » 8,266,329

» » » B............................ » 7,950,418

Utgående ålderspensioner............................................................ » 4,804,301

» invalid » ........................................................... » 4,098,321

kr. 55,198,033

Af denna tablå synes, att, under förutsättning att alla tjänsteinnehafvare

inginge på de föreslagna nya pensionsvillkoren, summan af förbindelserna

skulle uppgå till 55,198,033 kronor, under det att tillgångarna

endast utgjorde 16,213,786 kronor, de sistnämnda således omkring

2912 procent af skulderna. Under förutsättning åter, att hela den

nuvarande personalen skulle vägra att ingå på de nya pensionsvillkoren

och således enligt vårt förslag få pension efter gammal lönestat och

gamla pensionsbestämmelser, visar tablå III, att summan af förbindelserna

skulle utgöra 54,364,777 kronor och tillgångarna 14,843,959

kronor, de sistnämnda således något mera än 27 procent af skulderna.

Då emellertid båda dessa tablåer endast äro approximativa, anse vi

oss icke böra föreslå, att den del af utgående pensioner, som skall

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

bestridas af staten, ocb den, som skall bestridas af pensionsfonden,

redan nu fixeras till vissa procenttal, utan hemställa, att dessa bestämmas

först efter den fullständiga matematiska utredning, som väl måste

verkställas, sedan statsmakterna beslutat om pensionsvillkoren och det

därefter blir afgjordt, huru stor del af personalen ingår på de nya bestämmelserna.

Endast beträffande nytillträdande personal anse vi oss

kunna i likhet med pensionskommittén föreslå, att staten betalar två

tredjedelar af utgående pensioner, under det att den återstående tredjedelen

bestrides af den fond, till hvilken pensionsafgifterna skola ingå.

De skäl, på hvilka pensionskommittén i detta fall grundat sitt förslag,

äga nämligen allt fortfarande giltighet, då vi för nytillträdande personal

föreslagit lika stora afgifter som kommittén.

Beträffande storleken af det för den närmaste tiden erforderliga

statsbidraget, kan man få någon uppfattning däraf på följande sätt.

Under år 1907 uppgingo de från kassan utbetalade pensionerna till

1,074,000 kronor. Antager man, såsom af tablåerna VI och III synes

framgå, att kassan är i stånd att betala åtminstone 25 procent af pensionsbeloppen,

skulle sålunda det erforderliga tillskottet från statens

sida under år 1907 utgjort 75 procent af 1,074,000 kronor eller således

omkring 805,000 kronor. Det under år 1906 utgående statsbidraget

utgjorde 367,000 kronor. Lägges därtill den på pensionskommitténs

förslag för kassans räkning af trafikmedel årligen verkställda afsättningen

å 350,000 kronor, skulle således redan nu disponeras af trafikmedel

för pensioneringen öfver 700,000 kronor och den erforderliga

ökningen alltså uppgå till omkring 100,000 kronor. Att märka är

emellertid, att statsbidraget under år 1907 torde vara väsentligt mindre

än under år 1906. De nu-utbetalade pensionerna grunda sig emellertid

på gammal lönestat. Vid öfvergång på ny lönestat inträder tydligen en

betydande ökning i pensionsförbindelserna, men denna kommer endast

så småningom att inverka på de utgående pensionernas belopp, i den

mån nämligen den på de nya pensionsvillkoren öfvergående delen af

personalen blir pensionsmässig.

Hvad slutligen angår det möjliga kapitaltillskottet af trafikmedel

till pensionsfonden, hvilket vi i likhet med pensionskommittén ämna

föreslå, har detta, såsom redan blifvit framhållet, sin grund i sträfvandet

att, så vidt möjligt är, förebygga ny brist i pensionsfonden. Vill man

med säkerhet matematiskt beräkna pensionskassans ställning, måste man

inskränka sig till en beräkning af kassans förbindelser och framtida

tillgångar, grundade på den aflöning, hvilken dess medlemmar faktiskt

uppbära vid tidpunkten för undersökningens verkställande. På detta sätt

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

äro tablåerna III, IV och VI bär ofvan beräknade. De antaganden

åter, som måst göras öfver kommande lönestegring i följd af befordran

eller uppflyttning i ny löneklass ocb som ligga till grund för tablåerna

I, II och V, blifva alltid ganska osäkra, hvilket naturligen äfven

inverkar på resultatet. Har sålunda en dylik matematisk utredning

af kassans ställning utan hänsyn till kommande löneförhöjningar

blifvit. utförd och däraf framgått, att kassan vid tidpunkten

för utredningens verkställande förmår bestrida t. ex. 25 procent

af sina dåvarande förbindelser, kan den på grund af lönestegringar

under årens lopp efter några år måhända ej fullgöra mer än t. ex. 23

procent, hvadan en ny brist då skulle hafva uppkommit. En af sådan

anledning under ett år uppkommen brist är jämförelsevis obetydlig,

men, om intet gjordes för att täcka densamma, skulle den under årens

lopp kunna stiga till ett afsevärdt belopp. För att förekomma detta

har pensionskommittén föreslagit, att årligen, i likhet med hvad som i

hvarje lifförsäkringsbolag äger rum, verkställa en beräkning af den

erforderliga storleken af pensionsfonden och att, om någon brist då

förefinnes i den befintliga fonden, denna måtte täckas af trafikmedel.

Pensionskommittén har uppskattat storleken af detta årliga tillskott till

omkring 37,000 kronor. Denna beräkning grundar sig emellertid på

det förhållandet, att kassan år 1904 kunde fullgöra en tredjedel af

dåvarande förbindelser, äfvensom på den gamla lönestaten och är följaktligen

ej omedelbart tillämplig numera; dock torde det nu erforderliga

beloppet ej synnerligen mycket öfverstiga nyssnämnda tal.»

Förutom de finansiella beräkningar, som sålunda af de sakkunniga

framlagts, förekommer äfven i järnvägsstyrelsens utlåtande i pensionsfrågan

en utredning i förevarande afseende. På begäran af styrelsen

har nämligen docenten Kobb verkställt approximativ beräkning rörande

dels den ekonomiska innebörden af de sakkunnigas förslag, jämfördt

med ett förslag, grundad! på bibehållandet af nuvarande bestämmelser

såväl i fråga om pensionsålder som pensionsbelopp, dessa senare beräknade

å de nya aflöningarna, dels ock stegringen af pensionskostnaderna

under de närmaste åren. Beträffande resultatet af de sålunda

gjorda beräkningarna har styrelsen anfört följande:

»Docenten Kobb har härvidlag förutskickat den anmärkningen, att

då de omständigheter, som framkallade ökning af statens järnvägars

personal, svårligen kunde på förhand beräknas, syntes en undersökning

som den ifrågavarande icke gärna kunna utföras under annan förutsättning,

än att antalet till pension berättigade järvägsmän allt fortfarande

Bih. Ull Eiksd. Prof. 1909. I Samt. 1 A/d. 93 Haft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

blefve detsamma. Vid beräkningen har därför antagits, att nämnda

antal — utgörande för närvarande omkring 12,000 personer — skulle

blifva oförändradt.

Totala kostnaden af pensioneringen jämlikt nu gällande pensionsocli

afiöningsbestämmelser kommer enligt docenten Kobbs beräkning att

i en framtid, sedan pensioneringen inträdt i jämnviktsförhållande, då antalet

ålderspensionerade kunde antagas utgöra omkring 3,500 personer,

uppgå till omkring 8,200,000 kronor årligen, af bvilket belopp staten,

med hänsyn därtill att de pensionsberättigade själfva i genomsnitt betala

21 procent af sin pension, skulle få vidkännas 6,480,000 kronor.

Skulle däremot de sakkunnigas förslag läggas till grund för pensioneringen,

komme kostnaden att väsentligt nedgå, nämligen till

6,155,000 kronor. Antalet ålderspensionerade skulle vid ofvannämnda

tidpunkt uppgå till 2,468 personer, tillhörande de kategorier, som erhålla

ålderspension före 65 års ålder, samt 509 personer af den återstående

gruppen. Då de förstnämnda beräknades betala i genomsnitt

30 procent af sin pension och de senare 25,6 procent, skulle utgiften

för staten komma att utgöra omkring 4,410,000 kronor eller föga mer

än två tredjedelar af kostnaden enligt det förra alternativet.

Styrelsen tillåter sig emellertid att i detta sammanhang framhålla,

att den tid ännu är långt aflägsen, då pensionskostnaden skulle uppgå

till ofvannämnda betydliga belopp, hvilket framgår däraf, att antalet

ålderspensionerade för närvarande endast utgör omkring 536 personer,

samt detta antal endast så småningom växer.

Hvad åter angår stegringen af pensionskostnaderna under de närmaste

åren, har docenten Kobb — under framhållande att stegringen

under de sist förflutna åren i medeltal utgjort omkring 72,000 kronor

om året, då pensionerna utgått med 80 procent af de gamla aflöningarna

— beräknat, att nämnda siffra skulle, under förutsättning att nuvarande

pensionsvillkor vore gällande men med tillämpning af det nya

aflöningsreglementet, ökas till omkring 100,000 kronor.

Genom de sakkunnigas förslag rörande nedsättning af pensionsprocenten

från 80 procent till 72 procent å de nya aflöningarna skulle

sistnämnda siffra nedgå till omkring 90,000 kronor, under antagande

att alla hädanefter pensionsberättigade skulle underkasta sig de nya

pensionsvillkoren och sålunda erhålla pension enligt de sakkunnigas

förslag. Skulle åter större delen af dem, som under de närmaste åren

blifva pensionsmässiga, kvarstå på den gamla pensionsstaten, kunde antagas,

att det ofvan angifna beloppet, 72,000 kronor, icke synnerligen

ökades.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Af den här ofvan i de särskilda fallen angifna ökningen af pensionskostnaden

skulle enligt docenten Kobbs beräkning staten sannolikt

få vidkännas tre fjärdedelar.»

Beträdande de sålunda verkställda beräkningarna tillåter jag mig oepartemantstill

en början betona, att de, såsom också vid deras framläggande er- yttrande,

inrats, äro approximativa, och att, särskildt hvad framtiden beträffar,

det på förhand svårligen kan exakt beräknas, hvdken inverkan i ekonomiskt

afseende löneförhöjningarna för de särskilda befattningshafvarna

och ännu mindre personalens ökning kan komma att medföra. Vidare

torde icke böra förbises, att genom den af mig föreslagna höjningen

af minimipensionsåldern med ett år för de stora grupper af personal, tor

hvilka enligt de sakkunnigas förslag nämnda ålder skulle utgöra 62 år,

en nedsättning af kostnaden för pensioneringen kommer att äga rum. I

hvad mån så kommer att ske, är jag icke i tillfälle att angifva, då nämligen

en utredning i sådant afseende skulle blifva ganska tidsödande.

I stort sedt torde emellertid de finansiella beräkningarna gifva vid

handen, att vid den tidpunkt, då pensioneringen kommit i jämviktsläge

— en tid, som, enligt hvad järnvägsstyrelsen erinrat, ännu är långt

aflägsen — rör sig den på staten belöpande kostnaden för pensioneringen

af det nuvarande antalet ordinarie befattningshafvare vid statens

järnvägar, cirka 12,000 personer, omkring ett belopp af 4,400,000 kronor.

Hvad åter angår statens ifrågasatta andel i kostnaden vid den tid, då

den nya ordningen skulle träda i kraft, samt ökningen häraf under den

närmaste framtiden, synes man på grund af de sakkunnigas beräkningar,

jämförda med hvad som i detta ämne anförts i järnvägsstyrelsens utlåtande,

kunna erhålla någon uppfattning häraf, om man utgår från en

kostnad för år 1907 af omkring 805,000 kronor, utgörande 75 procent

af de under år 1907 från pensionsinrättningen utbetalade pensioner,

1,074,600 kronor, samt antager, att en årlig ökning i kostnaden för

staten under den närmaste tiden komme att äga rum med omkring

90,000 kronor.

I detta sammanhang torde jag få dels återkalla i minnet, hurusom

vid 1906, 1907 och 1908 års riksdagar på förslag af Kungl. Maj:t

beslutits, att för hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909 finge

såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars

personal af trafikmedel afsättas 350,000 kronor, dels ock meddela, att

statsbidraget för år 1908 nedgått till 142,969 kronor, samt att sammanlagda

beloppet af under sistnämnda år från pensionsinrättningen

utbetalda pensioner uppgått till 1,147,601 kronor 96 öre.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Den föreliggande utredningen i ämnet torde, om också, såsom jag

förut antydt, af förhållandena betingade reservationer måste göras i

fråga om utredningens resultat, ådagalägga, att genomförande af det

af mig framlagda förslaget kommer att ådraga statsverket betydande

kostnader. Detta är ju också helt naturligt, då det gäller pensionering

af en personal, som i närvarande stund utgöres af 12,000 personer.

Beträffande frågan om statens skyldighet öfver hufvud taget att

under de. villkor, som kunna anses skäliga, öfvertaga ansvaret för

pensioneringen af statens järnvägars personal, synes mig ingen tvekan

böra. rada i detta afseende. Då anledningen till den stora bristen i

pensionsinrättningen hufvudsakligen är att söka i det hittills utgående

statsbidragets otillräcklighet -—- ett förhållande, som tydligt

framgår af den utaf pensionskommittén verkställda utredningen härutinnan,

för hvilken jag förut redogjort, och som dessutom vitsordats

af statskontoret i dess underdåniga utlåtande af den 1 december 1897

- samt de nu gällande hufvudsakliga grunderna för pensioneringen

blifvit af statsmakterna godkända i sammanhang med besluts fattande

rörande fastställande af det nuvarande statsbidraget, lärer enligt min

mening staten svårligen kunna undgå att vidkännas ifrågavarande ansvar.

Det bör ju icke lämnas oanmärkt, att det härvidlag är fråga om

en grupp af statstjänare, som själfva i betydande grad bidragit till

kostnaden för sin. pensionering under en tid, då andra statstjänare

praktiskt tagit varit befriade från utgift härutinnan, och som dessutom

enligt gällande bestämmelser varit pliktiga att ingå i den nuvarande

pensionsinrättningen. Att de under sådana omständigheter bibringats

den uppfattningen, att staten garanterade dem deras pensioner enligt

gällande reglemente, torde vara förklarligt. I sistnämnda afseende

kan ju visserligen anmärkas, att vederbörande genom öfvergång på

den nya staten underkastat sig de förändrade bestämmelser i fråga

om pension, som kunde varda stadgade, men jag anser mig icke kunna

underlåta att framhålla, hurusom i den nådiga propositionen rörande

1907 års lönereglering för statens järnvägars personal förekommer

uttalande i den riktning, att införande i aflöningsreglementet af en

föreskrift af. nyss angifna innebörd icke borde inverka på frågan om

statens skyldighet att ansvara för bristen i pensionsinrättningen.

Hvad härefter angår de af mig föreslagna villkor, under hvilka

pensioneringen af statsbanepersonalen borde äga rum, innebära ju dessa

en icke obetydlig skärpning i fråga om pensionsåldern och sålunda en

uppoffring från personalens sida i syfte att nedbringa kostnaden för

pensioneringen. Då, såsom jag i det föregående framhållit, det icke

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

gärna kan blifva fråga om att höja pensionsafgifterna, samt en sänkning

af pensionsbeloppen under hvad jag i sådant afseende föreslagit

icke synts mig böra äga rum, tvekar jag icke att, trots de betydande

kostnader för staten, som förslaget komme att medföra, förorda, att

staten, mot öfvertagande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings

samtliga tillgångar, åtager sig pensioneringen af statsbanepersonalen i

enlighet med ofvan berörda grunder.

Det af de sakkunniga föreslagna sättet för reglerande af statens

bidrag synes mig vara ägnadt att tillgodose såväl statens intresse att

höjningen i statens bidrag må endast inträda så småningom som ock

synpunkten att förebygga uppkomsten af brist i pensionsinrättningen.

Att pensioneringen, i den mån pensionsfondens afkastning samt tjänsteinnehafvarnas

afgifter ej förslå, bör bestridas genom trafikmedel, synes

mig uppenbart, på det att i järnvägsstyrelsens räkenskap må vinnas

fullständig öfversikt rörande samtliga kostnader för personalens räkning.

Jag öfvergår härmed till frågan om de nuvarande delägarnas i

pensionsinrättningen ställning i förhållande till de här ofvan behandlade

nya pensionsbestämmelserna.

Såsom förut nämnts, hade pensionskommittén ansett, att de af

kommittén föreslagna förändrade bestämmelserna rörande pensionsålder

endast på grund af frivilligt åtagande skulle blitva gällande för nuvarande

delägare, men att de delägare, hvilka icke ville underkasta

sig berörda bestämmelser, icke skulle få åtnjuta förmånen att deras

pensioner enligt nu gällande pensionsbestämmelser blefve till deras

fulla belopp garanterade af staten. Sådana delägare borde egentligen

enligt kommitténs åsikt endast hafva rätt att hålla sig till pensionsinrättningen

med de tillgångar, som enligt gällande reglemente tillhörde

densamma, och då dessa tillgångar endast utgjorde 37 procent af pensionsinrättningens

förbindelser, skulle omförmälda delägares rätt sålunda

inskränka sig till att utbekomma 37 procent af pensionerna eller, hvilket

vore detsamma, 30 procent af aflöningen. En så ringa pension ansåg

emellertid kommittén icke böra ifrågakomma. Utom det att i många

fall densamma skulle betydligt understiga existensminimum, funnes

enligt kommitténs mening fullgiltiga skäl för att staten äfven för

sådana delägare, om hvilka nu vore fråga, bidroge med större belopp

än det, hvartill det nuvarande statsbidraget för dessa delägare upp
-

Nuvarande

delägares

ställning i

pensionshänseende,

Delägare i

pensionsinrättningen

enligt 1882

års reglemente.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

ginge. Såsom sådana skäl framhöllos särskild!, att statens bidrag

sådant detsamma för närvarande vore bestämdt, icke på långt när uppfyllde

de kraf, som i sådant hänseende skäligen borde ställas å staten;

att samma bidrag i förhållande till delägarantalet i afsevärd mån

understege statens bidrag till andra pensionsinrättningar; samt att staten

icke kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens

tjänst hemfalla åt nöd. Kommittén föreslog för nu ifrågavarande delägare

en pension, motsvarande 50 procent af aflöningen, eller samma

pension, som tillkomme de nuvarande delägare, hvilka icke velat ingå

på de år 1882 beslutade ändringarna i pensionsvillkoren, utan för hvilka

bestämmelserna i 1872 års pensionsreglemente ännu äro gällande.

Såsom jag förut framhållit, hafva förhållandena i förevarande afseende

ändrats, sedan kommittén afgaf sitt betänkande. Föreskriften i

det nya aflöningsreglementet om skyldighet för den, som öfvergår på

nya staten, att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om

pension, som kunna varda meddelade, medför gifvetvis, att utan vidare

skulle kunna föreskrifvas, att de föreslagna nya stadgarna rörande pensionsålder

skulle gälla för alla nuvarande delägare, som öfvergått på

den nya staten.

De sakkunniga hafva emellertid såsom sin åsikt uttalat, att den

valfrihet i detta hänseende, som enligt pensionskommitténs förslag

lämnades de nuvarande delägarna, skäligen borde komma dem fortfarande

tillgodo. I fråga om de villkor i öfrigt, som borde fastställas

för dem, som icke ville underkasta sig de ändrade bestämmelserna

angående pensionsåldern, borde man enligt de sakkunnigas mening

taga i beaktande de förändrade förhållanden, som nu vore för handen

emot då pensionskommitténs betänkande afgafs. Den aflöningsstat,

som vid sistnämnda tidpunkt var gällande, måste gifvetvis, säga de

sakkunniga, i stort sedt vara den grund, på hvilken kommittén hade

att bj^gga. Då kommittén vid bestämmandet af den procent å aflöningen,

som ansåges böra tillkomma delägare, hvarom nu vore fråga,

förklarade, att hänsyn, bland annat, borde tagas därtill, att staten icke

kunde utan vidare låta sina tjänare efter slutadt arbete i statens tjänst

hemfalla åt nöd, och att det således måste tillses, att pensionens storlek

åtminstone icke understege existensminimum, vore det enligt de sakkunnigas

åsikt tydligt, att, om kommittén nu haft att träffa ett dylikt

afgörande, resultatet blifvit ett annat. Ty, utom det att lefnadskostnaderna

under tiden från det pensionskommitténs betänkande afgafs i

afsevärd mån stigit, hade genom den nya löneregleringen af Konung

och Riksdag fastslagits den höjning i afiöningarna, som tidens kraf

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 182. 111

ansetts fordra och hvilken höjning vore ganska betydande. Däraf

följde med nödvändighet, att då det mi gällde att bestämma existensminimum,

detta måste sättas icke obetydligt högre. Vid öfvervägande

af samtliga å frågan inverkande omständigheter hafva de sakkunniga

ansett sig böra föreslå, att pensionerna till nuvarande delägare, hvilka

icke ville underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern,

skulle utgå med samma belopp som för närvarande, d. v. s.

beräknas till 80 procent å den gamla aflöningen..

Rörande sättet för pensionens beräkning för ifrågavarande delägare

yttra de sakkunniga i detta sammanhang följande:

»För närvarande beräknas pension å de fem sista årens medelaflöning;

vi hafva i det föregående uttalat oss för att pensionen i allmänhet

beräknades å den aflöning, som uppbars vid afgången från tjänsten.

Att borttaga medeltalsberäkningen jämväl hvad angår ifrågavarande

delägare synes oss, ur enkelhetens och redans synpunkt, vara

att förorda; men därutöfver torde, ur samma synpunkt, äfven en annan

ändring vara tillrådlig. Då i fråga om dem, som öfvergå på »y stat,

pensionerna i förevarande fall skola beräknas efter annan aflöning än

den, som delägaren faktiskt uppbär, och då pensionsafgifterna skola

uträknas i visst förhållande härtill, har bästa sättet för ordnande af

denna fråga synts oss vara, att det utsattes ett visst pensionsbelopp

för hvarje tjänst; och då det torde såsom regel kunna sägas, att pensionerna

för närvarande blifva beräknade å den med tjänsten förenade

högsta aflöningen, hafva vi ansett oss böra föreslå, att det fixa pensionsbeloppet

för hvarje tjänst beräknas till 80 procent å den högsta

aflöning, som enligt gamla lönestaten varit för tjänsten bestämd.»

Vidkommande pensionsafgifterna hafva de sakkunniga uttalat sig

för, att årsafgifterna bestämdes i öfvensstämmelse med hvad i sådant

hänseende nu gällde; dock att, då ett visst pensionsbelopp vore för

hvarje tjänst bestämdt, årsafgiften lämpligen borde fastställas till viss

procent af pensionen i stället för, såsom nu, af aflöningen.

Under framhållande, att principen om nu ifrågavarande personals

bibehållande vid såvidt möjligt oförändrade rättigheter och skyldigheter

syntes medföra, att samma personal fortfarande borde erlägga aflöningsförhöjningsafgifter,

erinra de sakkunniga, att det icke kunde anses

rättvist att beräkna dessa efter de aflöningsförhöjningar, som åtnjötes

enligt nya lönestaten, under det pensionerna vore beräknade efter aflöningarna

enligt gamla lönestaten. Äfven om man undantoge den aflöningsförhöjning,

som kommit vederbörande till godo vid öfvergången

från gamla till nya staten, eller som inträdde vid blifvande befordringar,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Departements
chefens
yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och endast föreskrefve skyldighet att erlägga aflöningsförhöjningsafgift

för de aflöningsförhöjningar, som efter öfvergången på nya staten inom

hvarje tjänst komme i fråga, skulle detta, enligt hvad de sakkunniga

påvisa, kunna hafva till följd en försämring af hittills varande förhållanden,

alldenstund skillnaden mellan minimi- och maximiarfvoden

enligt nya lönestaten för en hel del tjänster vore större än enligt den

gamla.

De sakkunniga hafva emellertid, under erinran att personalen äfven

efter, den 1 januari 1908, då den nya lönestaten trädde i kraft, erlagt

aflöningsförhöjningsafgift med hänsyn till gamla lönestaten, ansett sTg

böra taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande borde, då de

nya pensionsbestämmelserna trädde i tillämpning, erlägga Vis — afgiften

skulle motsvara en månads aflöningsförhöjning — af skillnaden mellan

det aflöningsbelopp, för hvilket han senast erlagt aflöningsförhöjningsafgift,

och maximiaflöningen för tjänsten i fråga enligt gamla lönestaten.

Med hänsyn särskildt. därtill att enligt de sakkunnigas förslag

pensionerna vore bestämda efter maximiaflöningarna och årsafgifterna

efter pensionerna, samt följaktligen i regel den del af ifrågavarande

personal, som icke redan uppnått maximiaflöningen för en viss tjänst

enligt gamla lönestaten, komme att under en längre tid erlägga årsafgifter,

lämpade efter denna aflöning, än han skulle hafva gjort under

förutvarande förhållanden, hafva de sakkunniga såsom sin mening

uttalat, att man komme rättvisan närmast genom att icke fastställa

några aflöningsförhöjningsafgifter inom de särskilda tjänsterna. Däremot

hafva de sakkunniga på anförda skäl (sid. 114 i utlåtandet) funnit en

särskild afgift böra erläggas vid befordran till tjänst, med hvilken

högre pension vore förenad. Beträffande sättet för beräkning af denna

afgift erinra de sakkunniga, att enligt nu gällande bestämmelser ålåge

det i sadant fall tjänsteinnehafvaren att för en aflöningsförhöjning af

100 kronor erlägga 8 kronor 33 öre, motsvarande Vis af förhöjningen.

Då enligt de sakkunnigas förslag pensionen vore beräknad till 80 procent

af aflöningen, motsvarades en aflöningsförhöjning å 100 kronor

af en pensionsförhöjning.å 80 kronor. Bestämde man då förhöjningsafgiften

till Vio af pensionsförhöjningen, hade man enligt de sakkunnigas

åsikt kommit de nuvarande bestämmelserna ganska nära; någon

skärpning hade i alla händelser icke ägt rum utan tvärtom en lindring.

Gentemot de sakkunnigas förslag att medgifva valfrihet för nuvarande

delägare i pensionsinrättningen i fråga om skyldigheten att

^ ara underkastad de skärpta bestämmelserna i afseende å pensions
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åldern skulle kunna erinras, att det icke stode väl tillsammans med

det syfte, som förestafvat införande i det nya aflöningsreglementet af

föreskriften om skyldighet i allmänhet för tjänsteman vid statens järnvägar,

som öfvergår på ny stat, att vara underkastad de förändrade

bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade. Härvidlag

anser jag mig emellertid böra framhålla, att hvad som yttrats

till stöd för ofvan omförmälda åtgärd såväl i det kommittébetänkande,

som legat till grund för 1907 års lönereglering, som ock af vederbörande

departementschef vid löneregleringsfrågans föredragning inför

Kungl. Maj:t tydligen gifver vid handen, att det hufvudsakliga motivet

till ifrågavarande stadgande varit att förebygga hvarje anspråk från de

nuvarande delägarnas sida på att erhålla pensioner beräknade efter 80

procent å de nya lönerna. Om också härvid ytterligare gjort sig

gällande den tanken, att staten äfven i fråga om andra pensionsvillkor

än pensionernas belopp borde i samband med löneregleringen beredas

fullt fria händer vid en blifvande lösning af pensionsfrågan för statsbanepersonalen,

synes det mig dock, som om löneregleringen i och

för sig i mindre grad betingade en förändring af gällande grunder

beträffande pensioneringen, för såvidt endast saken ordnades så, att

den nuvarande kostnaden för pensioneringen icke ökades. Då nu, enligt

hvad de sakkunniga påvisat, och som jämväl synes framgå vid en

jämförelse mellan bilaga I, däri angifves pensionsinrättningens ställning

den 1 januari 1907 enligt gällande reglemente och med hänsyn

till de gamla lönerna, och den förut af mig åberopade tablå V, som

visar pensionsinrättningens ställning vid nyssnämnda tid med hänsyn

till de nya lönerna i enlighet med de sakkunnigas förslag, kostnaden

för staten skulle ställa sig ungefär lika, vare sig för personalen bestämdes

en pension af 72 procent af den nya aflöningen vid föreslagen

höjd pensionsålder eller för densamma stadgades pension med för närvarande

utgående belopp vid nu för rätt till pension föreskrifven pensionsålder,

förefaller det mig, som det icke vore obefogadt att inom

vissa gränser medgifva nuvarande delägare rättighet att bibehållas vid

gällande föreskrifter rörande pensionsålder mot skyldighet att åtnöjas

med pensioner till hufvudsakligen samma belopp som de nu utgående.

I afseende å förenämnda jämförelse anhåller jag att få påpeka, att,

enligt hvad jag inhämtat, beräkningen af kostnaden för pensioneringen

enligt nu gällande bestämmelser är verkställd under den förutsättning,

att ålderspensioneringen äger rum vid den tidpunkt, då rätten därtill

inträder på grund af pensionsreglementets föreskrift. Såsom jag i ett

annat sammanhang haft tillfälle att framhålla, äger emellertid pensioBih.

till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Hllft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

neringen i verkligheten ofta rum vid en senare tidpunkt, beroende

därpå, att en del af personalen frivilligt kvarstannar i tjänsten efter

inträdd pensionsrätt. Nämnda förhållande, som tydligen är ägnadt att

minska kostnaden för pensioneringen, skulle kunna åberopas såsom ett

ytterligare skäl för staten ätt icke motsätta sig den ifrågasatta valfriheten,

men härvid bör dock icke förbises, att en tjänsteinnehafvare,

hvilken för rättigheten att bibehålla en tidigare inträdande pensionsrätt

underkastar sig en minskning af pensionen — ty en sådan skulle

ju enligt de gifna förutsättningarna för det öfvervägande flertalet inträda

— med stor sannolikhet kan antagas också begagna sig af ifrågavarande

rätt. Enär i allt fall, såsom torde framgå af hvad jag förut

anfört, staten icke lärer tillskyndas någon ökad utgift genom den af

de sakkunniga föreslagna anordningen, men det å andra sidan vore ur

flera synpunkter önskvärdt, att samma pensionsbestämmelser blefve

gällande för all personal vid statens järnvägar, finner jag mig böra

tillstyrka, att valfrihet i förevarande afseende medgifves sådan tjänsteinnehafvare,

som inom en viss tid, hvilken synes mig kunna sättas

till fem år, efter det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft,

skulle enligt nu gällande pensionsreglemente blifva pensionsberättigad

på grund af sammanlagda antalet lefnads- och tjänstår.

Hvad härefter angår det af de sakkunniga föreslagna sättet för

beräknande af pensionen för nu ifrågavarande delägare, som innefattar,

att för hvarje tjänst bestämmes ett visst pensionsbelopp, motsvarande

80 procent å den högsta aflöning, som enligt gamla lönestaten varit

för tjänsten bestämd, anser jag de sakkunnigas förslag härutinnan

vara väl motiveradt; och får jag alltså för min del biträda detsamma.

I fråga om pensionsafgifterna för omförmälda delägare ansluter

sig de sakkunnigas förslag till hvad som i sådant afseende för närvarande

gäller, dock med den modifikation, att årsafgiften blifvit bestämd

i visst förhållande — lägst 4 och högst 6 procent —• till pensionen,

beroende på åldern för inträde i pensionsinrättningen. Någon

anledning till erinran mot hvad sålunda föreslagits synes mig icke

föreligga.

Likaledes finner jag mig kunna biträda de sakkunnigas förslag, i

enlighet hvarmed det skall åligga sådan tjänsteinnehafvare, hvarom nu

är fråga, att hvarje gång han varder befordrad till tjänst, med hvilken

jämlikt de för dessa tjänsteinnehafvare gällande bestämmelser större

pension är förenad än den för den förra tjänsten bestämda, såsom aflöningsförhöjningsafgift

erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pen
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

sionsbeloppen. Enligt min åsikt kafva de sakkunniga anfört giltiga

skäl för att inskränka förekomsten af de nu stadgade aflöningsförhöjningsafgifterna

till sådana fall, som nyss omförmälts.

1 detta sammankang anser jag mig böra omförmäla, att fullmäktige

för delägarna i pensionsinrättningen kafva under föiutsättning

att deras uppfattning rörande bibehållande af nuvarande pensionsålder

och pensionsprocent å de nya aflöningarna icke vunne bifall framlagt

ett förslag, däruti på angifna skal högsta pensionen för sådana

delägare, som icke ville underkasta sig de skärpta bestämmelserna

rörande pensionsålder, bestämts till 67 procent å den nya aflöningen

med ökning till 70, 72, 75, 77 ock 80 procent i förekommande fall,

då sådant blefve erforderligt till förebyggande däraf att någon skulle

komma att lida minskning i den pension, hvartill kan enligt nu gällande

bestämmelser kunde vara berättigad. I samband härmed har föreslagits,

att personalens årliga afgifter skulle utgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad för närvarande är föreskrifvet. Enligt hvad

som inhämtas af en i fullmäktiges protokoll för den 4 september 1908

intagen tabell, innebär detta förslag för det stora flertalet af personalen

en ökning af pensionsbeloppet utöfver nu utgående 80 procent

af den gamla aflöningen. . o . , .

Lika med järnvägsstyrelsen finner jag någon anledning att tillerkänna

nu ifrågavarande personal högre pension, än hvad nuvarande

pensionsreglemente med tillämpning af det före år 1908 gällande

aflöningsreglemente erbjuder, så mycket mindre förefinnas, som vid

vederbörandes inträde i pensionsinrättningen en högre pension icke

ställts i utsikt för honom. Då nämnda personal i ena fallet d. v. s.

i frå^a om bestämmelserna rörande pensionsålder hålla sig till hvad

som o-ällde vid vederbörandes inträde i pensionsinrättningen, synes,

enligt hvad styrelsen framhållit, jämväl de bestämmelser såväl i aflönings-

som pensionshänseende, hvilka vid nämnda tidpunkt reglerade

pensionernas belopp, böra å sagda personal tillämpas.

De bestämmelser, för hvilka jag nu redogjort, äro särskildt afsedda

för sådana nuvarande delägare, som öfvergått på ny lönestat men icke

äro villiga att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende a

pensionsåldern. Vidkommande åter de på gammal stat kvarstående

delägarna borde enligt de sakkunnigas mening någon minskning i

nuvarande pensionsbelopp för sådana delägare icke förekomma, lika

litet som någon höjning utöfver 80 procent syntes kunna ifrågasättas.

Personal, som

kvarstår &

gammal stat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Delägare i

pensionsinrättningen

enligt 1872

års reglemente.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Vid sådant förhållande och då af den personal, som öfvergår på nya

staten, de, hvilka icke vilja underkasta sig ändrade bestämmelser i

iraga om pensionsåldern, enligt de sakkunnigas förslag skulle bibehållas

vid en pension, motsvarande 80 procent af gamla aflöningen

torde, saga de sakkunniga, någon ändring i bestämmelserna rörande

pensionsåldern icke böra ifrågakomma för dem, som kvarstå på gammal

stat. hhuru samma praktiska skäl, som föranledt de sakkunniga att

iör nyssnämnda personal, hvilken öfverginge å den nya staten, föreslå

vissa ändrade bestämmelser rörande beräknande af pension och

pensionsafgifter, icke gällde för dem, hvilka fortfarande uppbure de

gamla afioningarna, hafva de sakkunniga, då dessa förändringar icke

kunde sagas vara af väsentlig beskaffenhet, ansett sig, för undvikande

al allt för manga olikartade bestämmelser för olika grupper af personalen,

böra föreslå samma grunder för beräknande af pension och

pensionsafgifter för den på gammal stat kvarstående personalen som

för den hvilken ofvergmge på ny stat men ej ville underkasta sig

andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern.

Hvad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande den på gammal

stat kvarstående personalen har så mycket mindre gifvit anledning till

erinran från mm sida, som det härvidlag endast är fråga om ett fåtal

befattnmgshafvare — enligt hvad 1909 års aflöningsstat utvisar, har

deras antal, som i järnvägsstyrelsens utlåtande angifvits till tolf, nu

nedgått till tio — af hvilka för öfrigt, enligt hvad jag inhämtat, de

a ra flesta blifva pensionsberättigade under den närmaste framtiden.

Från den af pensionskommittén för nuvarande delägare föreslagna

s yldigheten att för rätten att bibehållas vid samma pension som

förut underkasta sig de nya bestämmelserna angående pensionsåldern

undantog kommittén jämväl de delägare, hvilka vunnit delägareratt

pa grund af 1872 års reglemente och icke velat underkasta sig

de förändringar i fråga om pensionsafgifter och pensionsbelopp, som

genom 1882 års _ reglemente infördes. Grunden till detta undantag

var, säger kommittén, att den pension, som tillkomme dessa delagare

— 50 procent af aflöningen — vore så låg, att någon minskmng^

däri. synts kommittén icke böra ifrågasättas, och därmed vore

°.c möjligheten att stadga någon påföljd för vägran att underkasta

sig andrade bestämmelser i fråga om pensionsåldern utesluten.

+-ii Beträffande pensioneringen af dessa delägare, hvilka numera äro

till antalet tretton, däraf en bokhållare i järnvägsstyrelsen, 10 ban
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 117

vakter och 2 hallmästare, hafva de sakkunniga yttrat, bland annat,

följande.

»Då dessa delägare under hela sin tjänstetid erlagt pensionsafgifter,

allenast motsvarande en pension af 50 procent af aflöningen, hvarmed

för deras vidkommande förstås ordinarie arfvode, ökadt för dem, som

äro inkvarteringsberättigade, med 15 procent, torde det näppeligen

kunna ifrågasättas, att de, om de öfvergå på nya staten, skulle, i likhet

med öfriga delägare, vara berättigade att förskaffa sig en pension,

motsvarande 72 procent af den nya aflöningen. Den pensionsafgift,

som nu ifrågavarande delägare erlagt, har, under förutsättning att vederbörande

vunnit inträde i pensionsinrättningen före fyllda 30 år, utgjort

1,5 procent af aflöningen, under det pensionsafgiften för öfriga

delägare under samma förutsättning utgjort 3,2 procent af aflöningen.

Anses emellertid ifrågavarande delägare icke böra berättigas till en

pension af 72 procent å nya aflöningen, följer däraf, att de icke

heller böra vara pliktiga underkasta sig de villkor, som skäligen ansetts

böra uppställas för rätt till en dylik pension. De nya bestämmelserna

angående pensionsåldern kunna således icke blifva å dem tillämpliga.

De blifva i detta hänseende alltså likställda med dem af öfriga delägare,

bvilka icke anmäla sig vilja öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna.

Hvad angår pensionerna åt dessa senare, hafva vi föreslagit

desammas bibehållande vid nu utgående belopp, 80 procent af den gamla

aflöningen. I öfverensstämmelse härmed skulle således, beträffande

nu ifrågavarande delägare, böra stadgas, att de, äfven om de öfvergå

på nya lönestaten, fortfarande skulle vara berättigade till en pension,

allenast motsvarande 50 procent af den gamla aflöningen. Vi hafva

emellertid icke kunnat underlåta att fästa oss vid de särskildt under

nuvarande förhållanden orimligt låga belopp, som med sådan beräkning

i allmänhet skulle komma att utgå till ifrågavarande tjänsteinnehafvare.

För banvakterna, hvilka samtliga vid 1907 års slut uppburo högsta

arfvodet enligt gamla lönestaten, hvilket, ökadt med 15 procent för

inkvarteringsförmånen, utgjorde 759 kronor, skulle pensionen sålunda

utgöra 380 kronor. För annan banvakt, som icke vill öfvergå på de

nya pensionsbestämmelserna eller kvarstår på gammal stat, skulle enligt

vårt förslag pensionen utgöra 634 kronor; för en banvakt, å hvilken

de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga, 985 kronor. Om man

nu skulle för ifrågavarande banvakter, som öfvergå på ny stat, till

grund för pensionsbeloppets bestämmande enligt nu gällande stadganden

lägga deri nya aflöningen, skulle, då ordinarie maximiarfvodet för

banvakt enligt nya lönestaten ökadt med 15 procent utgör 1,311 kronor,

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Departements
chefens
yttrande.

pensionen uppgå till 656 kronor. Detta är emellertid mera, än hvad

enligt vårt förslag skulle tillkomma annan banvakt, som icke öfvergår

på de nya pensionsbestämmelserna. Sådant kan icke vara riktigt, hvarför

vi sökt utfinna ett annat sätt för pensionens beräknande, och hafva

vi därvid förslagsvis tänkt oss pensionens bestämmande till 50 procent

af allenast det ordinarie arfvodet, hvilket skulle gifva till resultat ett

pensionsbelopp af 570 kronor, hvilket synts oss ganska tillfredsställande.

Använder man samma beräkningssätt för banmästarnas vidkommande,

skulle, då banmästare af 2:a klass enligt nya lönestaten uppnår ett

maximiarfvode af 1,500 kronor, pensionen utgöra 750 kronor, i stället

för, med hänsyn till gamla aflöningen, 621 kronor. Enligt vårt förslag

skulle för annan banmästare, hvilken icke öfvergår på de nya pensionsbestämmelserna,

pensionen utgöra 1,037 kronor, och för banmästare af

2:a klass, å hvilken de nya pensionsbestämmelserna äro tillämpliga,

1,296 kronor. Resultatet af det af oss sålunda senast ifrågasatta beräkningssättet

synes oss äfven, hvad banmästarna angår, tillfredsställande.

Kvarstår någon af ifrågavarande banvakter eller banmästare å gammal

stat, böra naturligtvis de nu gällande bestämmelserna om pensions beräknande

bibehållas helt och hållet oförändrade, likasom, därest fråga

blir att för någon af dem, som öfvergått på nya lönestaten, till grund

för pensionen lägga aflöning, som han uppburit enligt gamla lönestaten,

sistnämnda aflöning skall beräknas motsvara ordinarie arfvodet ökadt

med 15 procent. Sådant kan nämligen komma att inträffa, då pensionerna

för ifrågavarande personal skola beräknas efter de sista fem

årens medelaflöning.»

»Då de ifrågavarande tjänsteinnehaf varna, såvidt de öfvergå på ny

stat, således enligt vårt förslag skulle vara berättigade att beräkna

pension å arfvodet enligt nya lönestaten, torde icke någon giltig anledning

finnas att befria dem från skyldigheten att erlägga aflöningsförhöjningsafgift

för den ökning i aflöning, som genom öfvergången

på ny stat kommer dem till godo, därvid såsom aflöningsförhöjning,

hvad banvakterna och banmästarna angår, bör räknas skillnaden mellan

det af dem vid öfvergången innehafda arfvodet, ökadt med femton

procent, och det dem efter öfvergången tillkommande ordinarie arfvodet.

»

Enligt hvad som framgår af det förut sagda, äger beträffande nu

ifrågavarande befattningshafvare ett särskildt förhållande rum, så till

vida som de med hänsyn till de låga afgifter, hvilka af dem erlagts,

icke lära kunna äga anspråk på att erhålla pensioner till sådana belopp,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som af mig föreslagits för personal i allmänhet vid statens järnvägar.

De af de sakkunniga för ifrågavarande banmästare och banvakter ifrågasatta

högsta pensionsbelopp, nämligen resp. 750 och 5/0 kronor, synas

mig i betraktande af förhållandena väl afvägda. Hvad angår, bokhållaren

i järnvägsstyrelsen, befordrades han till nämnda befattning den 1

april 1.908 med arfvode af 3,000 kronor, hvilket arfvode jämväl skulle

hafva tillkommit honom enligt den före ingången af år 1908 gällande

lönestat. Då högsta arfvodet för bokhållare enligt nyssberörda stat var

3,000 kronor men enligt nu gällande aflöningsreglemente utgör 3,300

kronor, komme bemälde tjänstemans pension, därest han kvarstår i tjänst

till 65 års ålder, att något öfverstiga den pension, hvartill han enligt

nu gällande bestämmelser skulle vara berättigad, d. v. s. 1,500 kronor.

Någon anledning att ytterligare höja denna pension lärer så mycket

mindre föreligga, som pensionsrätt för vederbörande inträdde redan

under år 1908. Äfven beträffande denne tjänsteman synes mig alltså

förenämnda beräkningssätt gifva ett tillfredsställande resultat.

Hvad de sakkunniga i öfrigt föreslagit rörande ordnandet af pensionsförhållandena

för ifrågavarande på 1872 års pension sstat kvarstående

delägare i pensionsinrättningen har icke gifvit anledning till erinran

från min sida. Vidkommande särskildt pensionsåldern föreligga i.fråga

om dessa delägare alldeles samma skäl för att medgifva tillämpning af

nu gällande bestämmelser härutinnan, som dem, hvilka föranledt mig

att förorda en dylik anordning beträffande på gammal stat kvarstående

personal.

Under förutsättning att de utaf mig uttalade åsikter rörande

hufvudgrunderna för ordnandet af pensioneringen af statens järnvägars

personal vinner godkännande, skulle det med all sannolikhet

komma att i fråga om pensionsvillkoren finnas tre hufvudgrupper af

nämnda personal, nämligen dels dem, hvilka på. grund af 1882 års

pensionsreglemente äro delägare i pensionsinrättningen och antingen

icke enligt nu gällande bestämmelser blifva pensionsberättigade inom

fem år från det de nya pensionsbestämmelserna trädt i kraft eller

ock äfven under nämnda förutsättning vilja underkasta sig pensionslagens

bestämmelser, äfvensom dem, som framdeles blifva anställda

vid statens järnvägar, dels sådana, som vunnit delägarerätt i pensionsinrättningon

enligt 1882 års reglemente samt, under förutsättning

att pensionsrätt inträder inom nyss nämnda tid, förklara sig vilja bibehållas

vid nu gällande bestämmelser angående pensionsålder, till

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

hvilken grupp äfven de på gammal stat kvarstående delägarna af

ifrågavarande slag skulle räknas, dels ock dem, å hvilka 1872 års pensionsreglemente

är tillämpligt.

. Enär de pensionsbestämmelser, som äro afsedda att gälla de två

sistnämnda kufvudgrupperna af delägare i pensionsinrättningen äro af

öfvergående natur samt i de delar, som icke blifvit af mig i det föregående

berörda, synas böra i möjligaste mån ansluta sig till föreskrifterna

i gällande pensionsreglemente, har jag i likhet med de sakkunniga

icke ansett lämpligt, att intaga sagda bestämmelser i det föreliggande

lagförslaget, utan torde de böra sammanfattas i särskilda öfvergångsstadganden

enligt förslag, som jag i det följande anhåller att få framlägga.

Då, såsom jag nyss antydt, sistnämnda stadganden skulle i

stort sedt öfverensstämma med föreskrifterna i det nuvarande pensionsreglementet,

anser jag mig äfven böra biträda de sakkunnigas mening

rörande lämpligheten däraf, att meranämnda stadganden varda i tilllämpliga

delar gällande för dem, hvilka redan kommit i åtnjutande af

pension.

Jag. tillåter mig härmed att öfvergå till en närmare redogörelse för

de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, jag har för afsikt att framlägga,

i. de afseenden dessa i det föregående icke blifvit föremål för

behandling.

1 §. (1 och 2 §§)•)

Denna paragraf, som motsvaras af §§ 1 och 2 i de sakkunnigas

lagförslag, är, i. hvad den afser tjänstemän i allmänhet vid statens järnvägar,

affattad i öfverensstämmelse med de af mig nyss uttalade åsikter

rörande dels de förutsättningar, under hvilka valfrihet i fråga om skyldighet

att underkasta sig förändrade bestämmelser i afseende å pensionsåldern

skulle vara medgifven, dels ock lagens tillämplighetsområde

öfver hufvud taget.

Enligt det af de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle beträffande

de af de nuvarande delägarna, som öfvergått på ny stat, endast

sådana, hvilka anmäla, att lagens bestämmelser finge å dem vinna tilllämpning,

blifva underkastade desamma. Då med hänsyn till den inr^in^n’nS.

i fråga om valfriheten, som af mig förordats, endast ett

jämförelsevis ringa antal af nyssnämnda delägare kunna ifrågasättas

blifva undantagna från lagens tillämplighetsoinråde, har det synts mig

vaia mera praktiskt att gå den motsatta vägen och sålunda stadga an
*)

De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till nensionslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mälningsskyldighet för dem, som önska, att nuvarande bestämmelser

om pensionsålder må å dem vinna tillämpning.

Hvad angår den anmälan, som vid en senare tidpunkt än den i

allmänhet föreskrifna skulle enligt ifrågavarande stadgande kunna äga

rum för befattningshafvare på gammal stat, motiveras densamma däraf,

att det skulle kunna tänkas, att en dylik befattningshafvare sedermera

genom befordran till ny tjänst öfverflyttas på ny stat och denne, så

länge han kvarstod på gamla staten, icke haft någon anledning att

göra någon anmälan i förevarande afseende, eftersom i allt fall, enligt

hvad jag funnit mig böra tillstyrka, nu gällande bestämmelser rörande

pensionsålder skulle å honom äga tillämplighet. I sådant fall synes

det böra lämnas vederbörande öppet att inom viss tid efter det befordran

skett göra sådan anmälan, hvarom nu är fråga.

Vidkommande det i paragrafens sista punkt stadgade undantaget

från lagens tillämplighetsområde, afser detsamma den, som förordnas

till generaldirektör eller till öfverdirektör. Att, oaktadt generaldirektör

och öfverdirektör endast tillsättas medelst förordnande, dessa äro att

betrakta såsom anställda i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, synes

mig uppenbart.

I det nya aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar

förekomma i fråga om generaldirektörs och öfverdirektörs pensionsförliållanden

följande stadganden. Generaldirektör är berättigad

att från och med månaden näst efter den, under hvilken han uppnått

65 lefnadsår, under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en

årlig pension af 6,000 kronor eller, därest han är delägare i statens

järnvägstrafiks pensionsinrättning, af det belopp, hvarmed den honom

från pensionsinrättningen tillkommande pensionen understiger 6,000

kronor. Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen

på grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den

tid, för hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller

ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att

på grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i

pension uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess

han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den

tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till

vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad skyldighet att

afgå mot'' åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom

pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller den

honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande pension

afdragas, därest generaldirektören icke är delägare i pensionsinrättningen,

Bill. till Eiksd, Prut. 1909. I Samt. I ÅJil. 93 Höft. 16

f

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ett årligt belopp af 360 kronor och, om han är delägare i pensionsinrättningen,

den del af detta belopp, som han ej har att betala i årlig

afgift till nämnda inrättning. Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör

gäller jämväl om öfverdirektör.

Redan förut har på grund af nådig kungörelse den 25 november

1898 gällt, att för den händelse till generaldirektör och chef för järnvägsstyrelsen

utsåges person, som förut ej tillhört järn vägsstaten och

följaktligen icke redan vore delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

denne icke erhölle delägarerätt i pensionsinrättningen. Beträffande

generaldirektörens pensionsrätt var stadgadt i nådigt bref till

statskontoret den 15 oktober 1897, att han skulle vara berättigad att

från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår

och minst tio tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet

afginge, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

en årlig pension af 6,000 kronor, dock att, om han vore delägare

i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke finge

sammanlagdt öfverstiga nämnda summa samt under villkor att det från

allmänna indragningsstaten utgående beloppet skulle minskas med hvad

han kunde vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning.

Efter erinran om, att pensionskommittén ansett kommitténs förslag

till pensionsbestämmelser för nytillträdande delägare böra gälla jämväl

för den, som efter det den nya ordningen trädt i kraft blefve utnämnd

till generaldirektör och icke förut tillhört järnvägsstaten, anföra de

sakkunniga i detta ämne följande:

»Då emellertid de grunder, efter hvilka generaldirektören och öfverdirektören

hädanefter skola pensioneras, äro väsentligt olika dem, som

i öfrigt kunna blifva gällande för järnvägspersonalen — detta hufvudsakligen

beroende på sättet för nämnda tjänstemäns tillsättande — samt

fullständiga föreskrifter rörande deras pensionsrätt äro i aflöningsreglementet

meddelade, hafva vi ansett lämpligast att från den föreslagna

lagens tillämplighetsområde undantaga den, som utan att tillhöra järnvägsstaten

förordnas till generaldirektör eller öfverdirektör.

Varder åter därtill förordnad den, å hvilken de för järnvägspersonalen

gällande pensionsbestämmelserna redan äro tillämpliga, torde sådant så

mycket mindre böra föranleda därtill, att de för honom i pensionshänseende

förut gällande bestämmelserna upphörde att å honom äga tilllämpning,

som möjligheten icke är utesluten, att han sedermera återgår

till befattning vid statens järnvägar, å hvilken samma bestämmelser äro

tillämpliga. Att emellertid under den tid, han innehar förordnande så*

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som generaldirektör eller öfverdirektör, såsom grund för pensionsafgift

och pensionsbelopp icke bör läggas den med berörda befattning förenade

aflöning, är tydligt; och hafva vi därför i vårt förslag, § 11, upptagit

bestämmelse i sådant hänseende. I nuvarande reglemente för pensionsinrättningen

är för generaldirektörens vidkommande stadgadt, att hänsyn

uti ifrågavarande fall skall tagas till den aflöning, vederbörande

uppbar vid befordringstillfället. _ .

För generaldirektörens och öfverdirektörens egna pensionsförhållanden

torde det vara af mindre betydelse, hvilken aflöning, som bestämmes

såsom normerande deras pensioner och pensionsafgifter enligt

denna lag, alldenstund bestämmelserna i aflöningsreglementet ordna

dessa förhållanden på ett tillfyllestgörande sätt; men då åtminstone enligt

nu gällande stadganden änkepensionens storlek bestämmes i visst

förhållande till samma aflöning som den, hvilken ligger till grund för

tjänsteinnehafvarens egen pensionering, och då den nuvarande öfverdirektören

vid befordringstillfället uppbar aflöning enligt 1898 års lönestat,

men någon anledning icke lärer finnas, att, därest han anmäler sig

vilja öfvergå på de nya pensionsbestämmelserna, änkepensionen icke

skall beräknas i förhållande till aflöningen enligt 1908 års stat, har i

förslaget uttryckligen stadgats, att hänsyn uti ifrågavarande hänseende

skall tagas till aflöning enligt sistnämnda stat; och då ej heller anledning

synes föreligga att under den tid, vederbörande utöfvar genei al direktörs-

eller öfverdirektörsbefattningen, änkepensionen icke skulle anpassas

efter de löneförhöjningar, han skulle hafva uppburit, därest han

kvarstått i den ordinarie tjänst han förut innehaft, har uttryck däråt

gifvits i vårt förslag. Att vi begagnat uttrycket »ordinarie)) tjänst beror

därpå, att nuvarande öfverdirektören vid befordringstillfället var

tillförordnad öfverdirektör och chef för maskinafdelningen, men ordinarie

maskindirektör. Motsvarande stadgande är upptaget i vårt förslag till

förenämnda förordning, för den händelse till generaldirektör eller öfverdirektör

skulle förordnas någon, å hvilken samma förordning har til 1-

lämpning.» .

Emot de sakkunnigas uttalanden i förevarande afseende har jag

endast den erinran att göra, att ingen anledning synes mig föreligga

att i pensionslagcn intaga några som helst stadganden rörande generaldirektörs

eller öfverdirektörs pensionsrätt. De skäl, som föranledt de

sakkunniga att i 11 § i lagförslaget införa ett stadgande rörande beräkning

af pension och pensionsafgifter för den, som vid tiden för den

blifvande pensionslagens trädande i kraft innehar eller sedermera varder

befordrad till tjänst såsom generaldirektör eller öfverdirektör och a hvil
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

ken lagen är tillämplig, kunna enligt mitt förmenande icke anses fullt

motivera en dylik anordning, hvilken skulle medföra, att föreskrifter rörande

ofvannämnda tjänstemäns pensionsrätt skulle förekomma såväl i

aflöningsreglementet som pensionslagen. Därest i det af de sakkunniga anförda

fallet att vederbörande återgår till befattning vid statens järnvägar,

blifver pensionslagen ånyo utan vidare å honom tillämplig, och någon

olägenhet af att under någon tid hafva varit därifrån undantagen behöfver

han icke vidkännas, eftersom inga retroaktivafgifter skulle ifrågakomma.

Hvad angår det andra af de sakkunniga i förevarande afseende

anförda skälet eller hänsynen till vederbörandes ställning såsom delägare

i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, synas förhållandena

härutinnan lämpligast kunna ordnas genom intagande i reglementet för

berörda pensionskassa af en föreskrift till vinnande af nyssnämnda

utaf de sakkunniga angifna syftemål. I öfverensstämmelse med de

sålunda af mig uttalade åsikter har sista punkten i förevarande paragraf

formulerats, hvarjämte det af de sakkunniga såsom § 11 i deras förslag

införda stadgandet blifvit af mig uteslutet.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, under förutsättning

af pensionsväsendets vid statens järnvägar ordnande i enlighet

med det nu föreliggande förslaget, vissa ändringar i affattningen af

1 § 2 mom. i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar

blifva nödvändiga.

2 §• (3 §)•

De under a) och b) i denna paragraf upptagna bestämmelserna

öfverensstämma med hvad utaf såväl pensionskommittén som de sakkunniga

i detta ämne föreslagits allenast med den afvikelse, att i mom.

b) ordet ålderdomssvaghet ersatts med uttrycket väsentligen minskad arbetsförmåga.

Denna af direktionen för pensionsinrättningen föreslagna samt

af järnvägsstyrelsen förordade förändring, hvilken jag redan förut i

annat sammanhang berört, har motiverats därmed, att det ju låter tänka

sig, att en befattningshafvare kan blifva oförmögen att behörigen sköta

sin befattning icke blott på grund af kroppsskada eller sjukdom utan

också till följd af en väsentligen minskad arbetsförmåga, framkallad af

svaghet i kroppskonstitutionen, af forceradt arbete eller andra orsaker.

Ur den motivering till ifrågavarande stadganden, som förekommer

i pensionskommitténs betänkande, tillåter jag mig att här anföra följande.

Efter att hafva erinrat, hurusom för delägare i åtskilliga andra

pensionsinrättningar mycket stränga bestämmelser uti ifrågavarande hän
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

seende vore gällande, framhåller kommittén, att dessa icke obetingadt

kunna tjäna såsom jämförelsepunkter vid bedömandet af enahanda bestämmelser

i en pensionsinrättning för statens järnvägars personal.

Mera än eljest vore nämligen i sistnämnda pensionsinrättning hithörande

bestämmelser afsedda att tillgodose ett allmänt intresse, då nämligen

järnvägsstyrelsen måste hafva en vidsträckt befogenhet att från tjänsten

skilja eller till entledigande hos Kungl. Maj:t anmäla en hvar befattningshafvare,

hvilkens själs- eller kroppskrafter vore af sådan beskaffenhet,

att de gjorde honom mindre skickad att på ett fullt tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst. I oskiljaktigt sammanhang med denna järnvägsstyrelsens

befogenhet måste emellertid, säger kommittén, stå rätt

för sålunda entledigad befattningshafvare att erhålla pension, och bestämmelserna

rörande denna pensionsrätt borde vara så afpassade, att

de fullständigt täckte de fall, däri ett entledigande af nyss antydd art

kunde tänkas äga rum. Utan motsvarande bestämmelser om pensionsrätt

skulle nämligen rätten att entlediga icke kunna blifva effektiv, ty

vederbörande skulle med fullt fog känna sig manade att i det längsta

uppskjuta entledigandet af en oförvitlig tjänare, därest icke skälig ersättning

för hvad han genom entledigandet förlorade vore honom beredd.

Den stora betydelse, rätten att i förtid afskeda vid statsbanorna

anställd personal hade för det allmänna, betingade följaktligen, enligt

kommitténs åsikt bestämmelser om pensionsrätt i dylika fall, hvilka afveke

från dem, som för andra pensionsinrättningar för innehafvare af

statstjänst befunnits vara tillfyllest.

1 § 6 af nu gällande reglemente stadgas uti ifrågavarande afseende,

att pensionsrätt inträder för delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet., hvilken han i

tjänsteutöfning vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan

sin befattning behörigen skota och fördenskull af järnvägsstyrelsen afskedas;

och

b) som efter minst tio tjänstår i ordinarie anställning vid statens

järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet,

som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet

icke kan sin befattning behörigen sköta.

I hvad mån kommittén ansett en ändring böra äga rum i de nu

anförda bestämmelserna framgår af följande uttalande af kommittén.

»Kommittén har därvid till en början funnit uttrycket, »sjuklighet»

väl sväfvande; läkarbetyget bör innehålla uppgift å viss sjukdom,

hvaraf vederbörande lider och som gör honom oförmögen till. tjänstgöring.

Då emellertid kroppsskada icke torde vara att hänföra till sjuk
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dom, men tydligt är, att dylik skada äfven kan göra en person tjänsteoduglig,

hafva såväl sjukdom som kroppskada upptagits såsom anledningar

till entledigandet.

Att oförmågan att tjänstgöra icke får vara endast tillfällig, ligger

i sakens natur. Den nuvarande affattningen: »icke kan sin befattning

behörigen sköta» gifver dock icke något tydligt uttryck häråt. Kommittén

har därför föreslagit samma ordalydelse som under a): »icke

vidare kan behörigen sköta sin befattning».

Ytterligare har kommittén ansett det böra uttryckligen föreskrifvas,

att läkarbetygen skola vara affattade i behörig ordning, d. v. s. på

sätt instruktionen för läkare den 31 oktober 1890 stadgar; och då

läkarbetyget otvifvelaktigt skulle erhålla än större betydelse, om detsamma

utfärdades af vederbörande järnvägsläkare, då denne lärer bäst

känna till personen i fråga, och han för öfrigt intager tjänsteställning,

har kommittén i sitt förslag upptagit denna fordran beträffande den

personal, som åtnjuter läkarevård på statens järnvägars bekostnad.

Hvad om läkarbetygen sålunda föreslagits skulle jämväl gälla för

de fall, som afses under a).

Kommittén har såsom ett ytterligare villkor för pension enligt a)

eller b) upptagit, att vederbörande af järnvägsstyrelsen anses lämpligen

icke kunna förflyttas till annan befattning. Då enligt gällande instruktion

styrelsen har befogenhet att förflytta personalen från en till annan

befattning, torde det visserligen ligga i sakens natur, att styrelsen icke

i förtid afskedar en person, hvilkens arbetskraft, om än ej tillräcklig

för innehafvande befattning, likväl kan med fördel användas i

annan befattning vid statens järnvägar; men kommittén har dock ansett

det icke vara ur vägen att uttryckligen stadga berörda förhållande såsom

villkor för rätten att åtnjuta pension.»

För egen del finner jag det vara af största vikt, att bestämmelserna

i förevarande ämne blifva afpassade efter de vid järn vägsförvaltningen

rådande säregna förhållanden. Särskildt med hänsyn till den

höjning af pensionsåldern, som det föreliggande lagförslaget innebär,

är nödigt tillse, att vederbörande öfverordnade myndighet beredes möjlighet

att med pension afskeda sådan personal, som före inträdd pensionsålder

af en eller annan anledning är oförmögen att på ett tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst. I dylikt syfte har också den här

ofvan berörda förändringen i stadgandets affattning blifvit vidtagen.

Hvad angår bestämmelserna i öfrigt, innefatta de i stort sedt detsamma,

som i nu gällande reglemente finnes för motsvarande fall stadgadt. De

införda förändringarna äro, såsom torde framgå af pensionskommitténs

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nyss af mig anförda uttalande i ämnet, hufvudsakligen afsedda att verka

förtydligande samt förebygga missbruk.

Stadgandet under c) är, i hvad det afser viss minimiålder såsom

villkor för rätt till pension, affattadt i öfverensstämmelse med de af

mig i det föregående uttalade åsikter.

Enligt den hittills gällande och jämväl af de sakkunniga omfattade

principen kan ålderspension endast ifrågakomma, då förutsättningarna

för hel pension såväl i afseende å lefnadsålder som tjänstålder

föreligga. Några bestämmelser om s. k. afkortad pension vid afgång

från tjänsten efter inträdet af den för rätt till hel pension stadgade

lefnadsålder men innan det därför erforderliga antalet tjänstår uppnåtts,

förekomma nämligen icke vare sig i nu gällande reglemente eller i de

sakkunnigas förslag till pensionslag. Nyssnämnda förhållande har sin

förklaring därutaf, att enligt den för järnvägsstyrelsen med underlydande

distriktsförvaltningar gällande instruktion skyldighet för järnvägsman

att afgå från tjänsten icke inträder — frånsedt då invaliditet i inskränkt

eller vidsträckt bemärkelse föreligger — förr än vederbörande uppnått

den för erhållande af hel pension stadgade lefnads- och tjänstålder.

Då jag af skäl, som jag vid behandlingen af nästföljande paragraf skall

framlägga, ämnar föreslå en ändring i berörda afseende i den riktning

att omförmälda skyldighet skall inträda vid viss lefnadsålder, oberoende

af antalet tjänstår, synes däraf följa, att rätt till ålderspension med ett

i förhållande till tjänstårens antal minskadt belopp bör kunna tillkomma

vederbörande före uppnåendet af den såsom villkor för erhållande af

hel pension föreslagna tjänståldern. I fråga om minimitjänståldern har

jag, i öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende finnes stadgadt i

7 § i allmänna pension slagen, ansett densamma böra sättas till tio tjänstår.

I anslutning till den sålunda af mig förordade förändringen i hittills

gällande och af de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande

ämne har jag vidare ansett, att i nu ifrågavarande paragraf borde intagas

ett stadgande af enahanda innehåll som det, hvilket förekommer

i 7 §, sista punkten, i pensionslagen, innefattande, att tjänstinnehafvare,

som vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade lefnadsålder

icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till

erhållande af pension, icke heller sedermera må komma i åtnjutande af

sådan, äfven om lian tillåtes att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders

inträde.

Äfven om med hänsyn till de af de sakkunniga (sid. 35 i utlåtandet)

omförmälda, vid statens järnvägar gällande föreskrifter i afseende

å ålder för antagning i ordinarie tjänst stor sannolikhet icke föreligger,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

att ifrågavarande stadgande skulle äga betydelse beträffande statens

järnvägars personal, har jag emellertid, då möjligheten härutinnan icke

är utesluten, samt Riksdagen uttalat sig för införande af en dylik föreskrift

i allmänna pensionslagen, ansett densamma äfven böra inflyta i

en blifvande pensionslag för statens järnvägars personal.

Hvad härefter angår sättet för beräkning af tjänstår, anhåller jag

att i detta sammanhang få påpeka, att den härutinnan föreslagna bestämmelsen

i viss mån skiljer sig från motsvarande stadgande i § 17 af

allmänna pensionslagen.

Sistnämnda stadgande innehåller till en början den föreskriften, att

tjänstår för erhållande af pension enligt pensionslagen beräknas icke

allenast för tid, under hvilken tjänsteinnehafvaren innehaft tjänst, som

i nämnda lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft

annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning

eller förordnande.

För närvarande gäller i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

att såsom tjänstår endast sådana få räknas, hvilka tillbragts i ordinarie

anställning vid statens järnvägar.

Till stöd för att i fråga om statens järnvägars personal endast

tiden för ordinarie anställning finge i förevarande afseende medräknas,

hafva de sakkunniga anfört följande:

»Enligt pensionslagen får, såsom nämnts, tjänstår beräknas jämväl

för tid, vederbörande i statens tjänst haft extra ordinarie anställning

eller förordnande. I detta hänseende har åberopats, dels hurusom hittills

vid tjänstårsberäkning för statspensions erhållande i allmänhet icke

gjorts någon åtskillnad mellan tjänstgöringen i ordinarie och i extra

ordinarie anställningar i statens tjänst dels ock att, därest den extra

ordinarie anställningen icke finge föras vederbörande tjänsteinnehafvare

till godo vid beräkningen af de tjänstår, som grundlägga pensionsrätt,

skulle, med hänsyn till den sena ålder, då befordran till ordinarie tjänst

i regel inträdde för de civila tjänsteinnehafvarna, icke annan utväg

blifva möjlig än att väsentligen nedsätta det för rätt till pension af

staten nu erforderliga antalet tjänstår. Detta antal är i regel bestämdt

till 35.

Hvad statens järnvägars personal angår, är att märka, att för rätt

till pension tjänstårsberäkning endast afsett tid, under hvilken vederbörande

innehaft ordinarie anställning; att minimiantalet tjänstår för

rätt till ålderspension varit 30 och därutöfver så många, som kunde

erfordras för att vederbörandes lefnads- och tjänstår sammanräknade

uppginge till talet 95; att i allmänhet för att antagas till ordinarie be
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

fattning- vid statens järnvägar fordras att ej vara äldre än 30 år —

för särskilda fall kan undantag medgifvas; samt att statistiken visar,

att det stora flertalet af personalen vinner ordinarie anställning före

trettio års ålder. Så voro exempelvis af 622 under år 1903 tillkomna

delägare endast 70 öfver trettio år.»

Med hänsyn till den tidiga ålder, vid hvilken statens järnvägars

personal i regeln erhålla ordinarie befattning, har jag, i likhet med de

sakkunniga, funnit anledning saknas att föreslå ändring uti hvad som

i förevarande afseende för närvarande gäller för samma personal i

annan mån än att, i öfverensstämmelse med den princip, som härutinnan

gjort sig gällande för andra civila tjänsteinnehafvare, rättighet medgifvits

nu ifrågavarande personal att för tillgodonjutande af pension

tillgodoräkna sig tjänstår jämväl i annan statens tjänst än statens järnvägars.

Härvid har jag dock ansett lämpligt att, på sätt de sakkunniga

föreslagit, fästa det förbehållet att åtminstone de fem sista åren skola

vara tillbragta i statens järnvägars tjänst. Ett dylikt stadgande synes

vara betingadt af den från allmänna pensionslagen hämtade bestämmelse,

som jag har för afsikt att föreslå till införande i 5 § i detta

lagförslag, nämligen att, om en tjänsteinnehafvare icke under minst

fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgången sker, pensionen skall

beräknas efter de fem sista årens medelaflöning. Att låta de för den

förra statstjänsten gällande stadganden rörande beräknande af pension

inverka på den slutliga pensionen finner jag nämligen, lika med de

sakkunniga, ej vara lämpligt, lika litet som att låta de för järnvägstjänsten

specifika bestämmelser i detta hänseende tillämpas å aflöningen

i den förra tjänsten.

I 17 § pensionslagen är vidare föreskrifvet, att vid tjänstårsberäkning

afdrag skall göras för tid, under hvilken ledighet från tjänsten

ägt° rum af annan anledning än semester, sjukdom, offentligt uppdrag

eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning;

och att i fråga om tjänsteinnehafvare, som icke äger rätt till semester,

afdrag ej må göras för tid af högst en och en half manad om aret,

under hvilken ledighet må hafva åtnjutits för hälsans vårdande eller för

enskilda angelägenheter.

De sakkunniga hafva i förevarande afseende anfört följande:

»För statens järnvägars personal hafva icke några sonp helst inskränkande

bestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning varit meddelade,

och icke heller pensionskommitténs förslag upptager några sådana.

Det synes oss också, som om dylika icke vore erforderliga. Om än

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Höft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

inom andra civila ämbetsverk det kan tänkas, att tjänstledighet för enskilda

angelägenheter eller dylikt kan i jämförelsevis stor utsträckning

medgifvas tjänsteinnehafvare, torde förhållandet vara ett annat vid statens

järnvägar. Det ligger nämligen i sakens natur, att, för att arbetet

vid statens järnvägar skall kunna bedrifvas utan för stora störningar,

hvarje man måste vara på sin post och att därför ledighet utöfver den,

som är personalen tillförsäkrad eller af omständigheterna ovillkorligen

påkallad, endast i undantagsfall kan tillåtas. Då följaktligen i själfva

järnvägstjänstens beskaffenhet ligger en garanti för missbruk uti ifrågavarande

hänseende, och då en försämring af hittills för järnvägspersonalen

gällande pensionsvillkor synes oss icke utan tvingande skäl böra

ske, hafva vi ansett oss icke böra tillstyrka meddelande af några bestämmelser

för järnvägspersonalen, afseende inskränkning i rätten att

beräkna tjänstår.»

Om också såsom de sakkunniga framhållit, järnvägstjänsten i och

för sig är ägnad att förebygga de i omförmälda bestämmelse afsedda missbruk,

synes mig å andra sidan fog förefinnas att genom uttryckligt

stadgande likställa statens järnvägars personal med öfriga civila tjänsteinnehafvare

i berörda afseende; och har jag alltså ansett mig böra i

förevarande paragraf införa en föreskrift af ofvan angifna innebörd.

Slutligen är i 17 § i pensionslagen stadgadt, att i fråga om pension

för den, som vid afgång från tjänst, som i nämnda lag afses,

erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst, må

tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension, ej ånyo beräknas

såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring än

den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må såsom

tjänstår beräknas.

Att tjänstår i annan statstjänst än vid statens järnvägar, hvilka

redan beräknats för erhållande af annan pension än den, som utgår

för järnvägstjänsten, icke ånyo böra få beräknas för sistberörda pension,

finner jag vara tydligt.

3 §•

Bestämmelser rörande järnvägsmans skyldighet att från tjänsten

afgå hafva sedan gammalt varit intagna i den för järnvägsstyrelsen

med underlydande distriktsförvaltningar utfärdade instruktion. De nu

gällande föreskrifterna i berörda afseende, hvilka återfinnas, hvad styrelsens

personal angår, i 77 § 2 och 3 mom. och beträffande distrikts
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

personalen i 128 § 2 och 3 inom. al nadiga instruktionen den 31 december

1907, äro af följande lydelse:

i 77 §:

»d/om. 2. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, da lian

fyllt sextiofem år samt uppnått sådan tjånsteålder, att han enligt reglementet

för statens järnvägstrafiks pension sinrättning är på grund af

antalet sammanräknade lefnads- och tjänstår berättigad till pension från

nämnda inrättning, Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,

styrelsen dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest

och så länge han pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det

allmänna och kan finnas villig kvarstå.

Mom. 3. Tjänsteman, som på grund af antalet sammanräknade

lefnads- och tjänstår är berättigad till pension från statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående mom.

omförmälda lefnadsålder, må kunna, därest så finnes för tjänsten fördelaktigt,

utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller, där

Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen..

Tjänsteman, som icke kan behörigen sköta sin befattning vare sig

till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han ådragit sig i tjänsteutöfning

vid statens järnvägar, eller ock, efter minst tio tjänstår i ordinarie

anställning vid samma järnvägar, till följd af antingen sjuklighet,

som han icke ådragit sig i tjänsteutöfning, eller ålderdomssvaghet, må

jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas af Kungl. Maj:t eller,

där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af styrelsen;»

i § 128:

»i/om 2. Hvad i § 77 mom. 2 stadgas därom, att tjänsteman vid

styrelsen skall vara förpliktad att, då han uppnått viss bestämd lefnadsålder

samt tillika viss tjänsteålder, afgå från sin tjänst med rätt för

Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, för styrelsen

att under vissa förutsättningar låta anstå med afskedet, gäller äfven

för tjänsteman vid distrikt, dock att för tågpersonal den lefnadsålder,

vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten inträder, bestämmes till

sextio år.

Mom. 3. Hvad i § 77 mom. 3 stadgas därom, att tjänsteman vid

styrelsen må under vissa förutsättningar kunna utan därom gjord begäran

entledigas af Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt be
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 132.

fattningen, af styrelsen, gäller jämväl tjänsteman vid distrikt, med iakttagande

däraf, att för tågpersonal skyldigheten att afgå från tjänsten

inträder vid en lefnadsålder af sextio år.»

Beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgas i förevarande

afseende i 6 § i pensionslagen, som innehåller följande bestämmelser:
»Skyldighet

att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där

han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade

lefnads- . och tjänstar, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom

varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade

lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att

från^ tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet

anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten

på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall

längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder,

där han, efter att under fem på hvarandra följande år i följd

af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes

vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där

olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga

urstandsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden

och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel

pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af

minst, sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension

inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio

år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen

eller betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, uppnått en

lefnadsålder af minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande

myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare

skyldig att från tjänsten afgå.»

I likhet med pensionskommittén hafva de sakkunniga i förslaget

till pensionslag icke intagit föreskrifter rörande järnvägsmans skyldighet

att afgå från tjänsten men däremot framlagt förslag till sådana

ändringar af instruktionens stadganden härutinnan, som afsågo att

bringa desamma i öfverensstämmelse med de i lagförslaget före
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

kommande bestämmelserna rörande pensionsrätt. Till stöd för sina

åsikter i förevarande ämne anföra de sakkunniga följande:

»Denna skyldighet sammanfaller i väsentlig mån med järnvägsstyrelsens

rätt att entlediga personal, som af någon orsak finnes icke

kunna behörigen sköta sin befattning; och då, till följd af järnvägstjänstens

säregna beskaffenhet, denna rätt är af särskildt stor betydelse

och med nödvändighet måste utöfvas i vida större grad än hvad för

civila tjänsteinnehafvare i allmänhet kan ifrågakomma, synes det oss

vara i sin ordning att bemyndigande uti ifrågavarande hänseende varder

järnvägsstyrelsen uti instruktion lämnadt. Det är därvid att märka,

att de villkor, under hvilka rätt att entlediga tillkommer järnvägsstyrelsen,

alltid varit desamma som de, hvilka varit uppställda för rätt

för personalen att vid entledigande erhålla pension, hvadan järnvägsstyrelsen,

såvida icke tjänstefel föreligger, icke kan entlediga en tjänsteinnehafvare,

med mindre denne är berättigad till pension; och skulle,

enligt pensionskommitténs förslag, villkoren för rätten till pension upptagas

i en af Konung och Riksdag stiftad lag. Det synes oss vid

dessa förhållanden icke föreligga någon giltig anledning att öfverflytta

bestämmelserna om skyldighet att afgå från tjänst från instruktionen

till en pensionslag, något som äfven ur den synpunkten kan betraktas

såsom mindre lämpligt, att åtskillig personal, som vid enskilda järnvägars

öfvergång till staten blifvit anställd i statens järnvägars tjänst,

icke förvärfvat delägarrätt i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

och följaktligen icke heller torde komma att falla under en blifvande

pensionslag; hvadan för deras vidkommande särskild bestämmelse om

skyldighet att afgå från tjänsten blefve erforderlig, därest den allmänna

bestämmelsen därom intoges i pensionslagen.

Hvad beträffar den materiella innebörden af hithörande bestämmelser

är att märka, att enligt pensionslagen skyldighet att afgå från

tjänsten inträder vid uppnående af den för rätt till hel pension stadgade

lefnadsålder, oberoende af huruvida jämväl den för dylik rätt stadgade

tjänsteålder uppnåtts. Att eu tjänsteinnehafvare således kan blifva

skyldig att afgå från tjänsten mot åtnjutande af ålderspension till

afkortadt belopp, motiveras i kommittébetänkandet därmed, att ett

dylikt fall, om det undantagsvis inträffade, oftast torde vara att tillskrifva

omständigheter, hvilka varit beroende af tjänsteinnehafvarens

eget görande och låtande och alltså icke kunde läggas det allmänna

till last.

För statens järnvägars personal gäller, att skyldigheten att afgå

vid viss ålder — (K) år för tågpersonalen, (15 år för öfrig personal —

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

är beroende af, huruvida vederbörande jämväl uppnått sådan tjänsteålder,

att han är berättigad till hel pension. Att vidtaga någon ändring

häri till öfverensstämmelse med pensionslagens föreskrifter, anse vi,

hvad nuvarande delägare angår, icke ens böra ifrågasättas; och då vi

hålla före, att det vore synnerligen fördelaktigt att, så vidt möjligt,

undvika olika bestämmelser för nuvarande och blifvande delägare, kunna

vi icke heller förorda vidtagandet af en dylik ändring för de senares

vidkommande. Vi vilja äfven framhålla, att vid statens järnvägar fall

kunna inträffa, då visserligen den för skyldighet att afgå från tjänst

stadgade lefnadsålder uppnåtts, men däremot tjänståren icke äro så

många, att hel pension kan utgå, utan att det därvid kan sägas, a«tt

sådant vore att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af

tjänsteinnehafvarens eget görande eller låtande. Delvis beror nog

detta därpå, att såsom tjänstår endast få beräknas sådana i ordinarie

anställning.

I pensionslagen är stadgadt, att det är Konungen eller, där viss

ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget

att låta anstå med afskedet af tjänsteinnehafvare, hvilken uppnått

för rätt till hel pension stadgad lefnadsålder, därest och så länge

tjänsteinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda

sjuttio år. Ett liknande förbehåll är äfven stadgadt i fråga om järnvägspersonalen,

dock utan begränsningen af sjuttio år. Att stadga en

dylik begränsning, synes oss dock icke vara behöfligt, knappt lämpligt.

Möjligheten för Kungl. Maj:t eller järnvägsstyrelsen att låta en tjänsteinnehafvare,

hvilken uppnått sådan ålder, att han är skyldig afgå,

kvarstanna i tjänsten bör ju lämpligen finnas; men det torde vara

ganska säkert, att en sådan rätt endast i yTttersta undantagsfall kommer

att tillämpas. Att förutsätta möjligheten för en järnvägsman att,

oaktadt han är berättigad till full pension, få kvarstanna i tjänsten till

fyllda sjuttio år, lärer icke kunna ifrågasättas; den omständigheten, att

den normala pensionsåldern för järn vägspersonalen torde komma att

sättas lägre än för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, borde följdriktigt

medföra, att en lägre ålder än sjuttio år bestämdes såsom den

tidpunkt, till hvilken en järnvägsman skulle kunna medgifvas att kvarstanna

i tjänst; men fastställandet i sådant hänseende af hvilken ålder

som helst utöfver den normala synes oss för järnvägspersonalens vidkommande

vara olämpligt. Att vederbörande myndighet skulle vilja

påtaga sig det ansvar, som en oskäligt utsträckt tillämpning af ifrågavarande

stadgande skulle medföra, är för oss otänkbart.»

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Beträffande invalidpensioneringen hafva de sakkunniga vidare, efter

omnämnande af de bestämmelser i sådant afseende, som enligt pensionslagen

gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, å ena sidan,

och för statens järnvägars personal, å den andra, till jämförelse mellan

de sålunda meddelade stadgandena framhållit, bland annat, att rättigheten

att afskeda järnvägspersonal, emedan vederbörande antingen till

följd af sjukdom, som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller

till följd af ålderdomssvaghet icke kunde behörigen sköta sin befattning,

icke inträdde förr än vederbörande uppnått tio tjänstår i ordinarie

anställning och således vore berättigad till åtminstone någon pension;

att det i pensionslagen stadgade minimum för af kortad pension, 75

procent af hel pension, endast gällde för det fall, att vederbörande

efter otjänstbarhet under fem på hvarandra följande år vore för framtiden

oförmögen till tjänstgöring; att skyldighet att afgå från tjänsten

till följd af oförmåga för framtiden till tjänstgöring icke i samma lag

vore begränsad till det fall, att tjänstårens antal icke understege tio,

oaktadt rätt till pension endast under nämnda förutsättning inträdde;

att rätt till pension enligt pensionslagen, för den händelse att tjänsteinnehafvaren

icke kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sin befattning,

i allmänhet vore beroende på viss lefnadsålder; samt att beträffande

det slag af invalidpensionering, som grundade sig på olycksfall

i tjänsten, skyldighet att afgå från tjänsten ålåge enligt pensionslagen

tjänsteinnehafvare, därest olycksfallet för framtiden medförde

oförmåga till tjänstgöring, under det att för statsbanepersonalens vidkommande

det icke vore nödigt, att oförmåga till tjänstgöring inträdt,

endast att vederbörande icke vidare kunde behörigen sköta sin befattning.

I anslutning till de sålunda gjorda jämförelserna yttra de sakkunniga

slutligen följande.

»Skyldigheten att underkasta sig att varda entledigad från sin tjänst

på grund af kroppsskada eller sjuklighet mot åtnjutande af invalidpension

är visserligen i allmänhet mera vidsträckt lör statens järnvägars

personal än för andra civila tjänsteinnehafvare, då förutsättningen

för sådan skyldighet, hvad järnvägspersonalen angår, i alla fall är »att

icke vidare kunna behörigen sköta sin tjänst»; men det är därvid att

märka, dels att behofvet att hafva fullt arbetskraftig tjänstepersonal

gifvetvis är större i järn vägstjänst än i annan civil tjänst dels ock att

invalidpensioneringen lika mycket om icke mer är att betrakta såsom

en rätt för järnvägspersonalen; det är nämligen mycket sällan någon

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

mot sin vilja varder entledigad med invalidpension, i de allra flesta

fall sker sådant efter ansökan af vederbörande själfva.»

I motsats mot de sakkunniga anser jag bestämmelserna rörande

järnvägsmans skyldighet att afgå från tjänsten äga det samband med

pensionsfrågan i sin helhet, att de böra intagas i en blifvande lag rörande

pensionering af samma personal. De utaf de sakkunniga till

stöd för en härifrån afvikande anordning anförda skäl torde förfalla

med hänsyn därtill att mitt förslag härutinnan icke innebär uteslutande

ur instruktionen af motsvarande stadganden.

Hvad sakens materiella sida angår, har jag ansett mig kunna

biträda de sakkunnigas uttalande till förmån för bibehållande af de i

fråga om skyldighet att afgå från tjänsten till följd af invaliditet nu

gällande, från stadgandena i den allmänna pensionslagen något afvikande

föreskrifter, hvilka torde i allmänhet hafva motsvarat sitt

ändamål med hänsyn till de vid statens järnvägar rådande förhållanden.

Däremot har jag så till vida en annan uppfattning än de sakkunniga,

att jag funnit skäl icke föreligga att beträffande järnvägsmans skyldighet

att afgå från tjänsten vid viss lefnadsålder göra afvikelse från

den i 6 § i allmänna pensionslagen stadgade regeln, att dylik skyldighet

skall inträda, oberoende af huruvida tillika viss tjänsteålder

uppnåtts. Därest de strängare föreskrifter i fråga om skyldighet att

afgå till följd af invaliditet i vidsträckt bemärkelse, hvilka enligt de

af de sakkunniga uttalade och af mig omfattade åsikter betingas af

järnvägstjänstens natur, blifva, på sätt jag nyss förordat, införda i

pensionslagen, kunde måhända en tillämpning å järuvägspersonalen af

ofvannämnda, i 6 § i pensionslagen fastslagna grundsats synas i mindre

grad af behofvet påkallad, eftersom nämligen vederbörande öfverordnade

myndighet i allt fall skulle äga möjlighet att, under förutsättning att en befattningshafvare

innehar tio tjänstår, afskeda honom, i fall han af någon utaf

de i 2 § b) i förevarande lagförslag angifna orsaker icke vidare kan behörigen

sköta sin befattning. Då emellertid icke lärer kunna förnekas,

att ett stadgande af nu angifna innebörd är ägnadt att till fromma för

tjänsten gifva den afskedande myndigheten ännu friare händer i berörda

afseende, samt järnvägspersonalen icke med fog lärer kunna göra

anspråk på att beträffande skyldigheten att afgå från tjänsten efter

uppnådd viss lefnadsålder varda gynsammare ställd än andra civila

tjänsteinnehafvare, har jag icke tvekat att förorda ifrågavarande stadgandes

affattning i nyss omförmälda riktning. Vidare har jag, likaledes

i motsats mot de sakkunniga, funnit det vara lämpligt, att statens

järnvägars personal i fråga om den i allmänna pensionslagen stadgade

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 132.

ovillkorliga skyldigheten att afgå från tjänsten vid fyllda 70 år blifva

likställda med öfriga civila tjänsteinnehafvare. I öfverensstämmelse

med hvad jag sålunda yttrat är ock 3 § i lagförslaget affattad, därvid

dock är att märka, att något stadgande, motsvarande innehållet i § 77,

mom. 3, första punkten, samt i § 128, mom. 3 af instruktionen icke

behöft upptagas i lagförslaget, då nämligen för de tjänsteinnehafvare,

å hvilka lagen skulle äga tillämpning, någon rätt till ålderspension före

den tid, då skyldighet att yafgå från tjänsten i de särskilda fallen

skulle inträda, icke jämlikt de af mig föreslagna stadgandena i 2 §

kan ifrågakomma. Ett stadgande i den riktning, hvarom nu är fråga,

har däremot sin plats i det förslag till öfvergångsbestämmelser, som

jag har för afsikt att framlägga.

4 § (4 §)•

Detta stadgande öfverenstämmer i sak med motsvarande föreskrift

i § 9 af pensionslagen.

Fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen hafva, understödda

af pensionsdirektionen, hemställt, att till förevarande stadgande borde

göras följande tillägg: »dock äger den, som vid afsättningen uppnått

minst 25 tjänstår, att i stället för den sålunda förverkade pensionen

från och med månaden näst efter den, då han från tjänsten afsattes,

utbekomma pension med belopp, som efter af järnvägsstyrelsen verkställd

utredning befinnes motsvara årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet

af de utaf honom erlagda pensionsafgifter jämte ränta på ränta

därå intill utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit

erlagda».

Fullmäktige hafva ansett det förefinnas så mycket större skäl för

meddelandet af den föreslagna bestämmelsen, som på grund af föreskrifterna

i allmänna strafflagen järnvägsmännen i vida högre grad än

andra statstjänare vore utsatta för att blifva dömda till afsättning;

sådan straffpåföljd kunde nämligen uppstå äfven för mycket lindriga

tjänstefel.

Jämlikt § 12 i nu gällande pensionsreglemente tillkommer en

sådan rätt som den här ofvan angifna en pensionstagare, hvilken efter

afskedstagandet eller entledigandet ur statens järnvägars tjänst förverkat

sin pension på den grund att han dömts förlustig medborgerligt

förtroende eller, i stället för till afsättning till straff jämlikt 2 kap.

17 § strafflagen — en bestämmelse, som jämväl förekommer i det af

mig nu framlagda lagförslaget.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. I A/cl. 93 Haft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kung]. Maj:t Nåd. Proposition N:o IBS.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i pensionsfrågan

meddelat, hade fullmäktige, då fråga förelåg att införa sistnämnda stadgande

. i pensionsreglementet, därvid såväl fullmäktige som styrelsen

hade. tillfälle att yttra sig i ämnet, framkommit med förslag i enahanda

riktning som det nu föreliggande, men hade styrelsen afstyrkt detsamma

under framhållande, att därigenom en afsatt eller för fel eller försummelse

i tjänsten afskedad delägare skulle komma att erhålla en bättre

ställning än den, som, ehuru ej pensionsberättigad, blefve på egen begäran

entledigad från sin tjänst. Om också, säger styrelsen, skäl skulle kunna

anföras,. som talade för ett bortseende af nyss anmärkta förhållande,

funne sig styrelsen dock böra af principiella skäl vidhålla sin förut i

frågan intagna ståndpunkt. Det borde ju heller icke lämnas oanmärkt,

yttrar styrelsen vidare, att det rådde en väsentlig olikhet mellan

det fall, att en pensionstagare, hvilken redan fullgjort allt hvad på

honom ankomme för erhållande af pension, ginge förlustig densamma

och det fall, att ett dylikt förhållande inträdde för en i tjänst varande

delägare.

Lika med järnvägsstyrelsen finner jag fullgiltiga skäl icke föreligga

att i lagförslaget införa en bestämmelse i den af fullmäktige angifna

riktning och detta så mycket mindre, som anledning förefinnes att antaga,

att ändring kommer att vidtagas i de af fullmäktige omförmälda

lagstadganden, och sålunda det hufvudsakliga motivet för att järn vägspersonalen

skulle i förevarande afseende erhålla en rättighet, som icke

finnes medgifven i allmänna pensionslagen, torde komma att bortfalla.

5 § (5 §)•

I fråga om de skäl, som förän!edt mig att, i likhet med de sakkunniga,

föreslå bestämmande af beloppet af hel pension till 72 procent af aflöningen,

d. v. s. arfvodet, ökadt med 20 procent, anhåller jag att få hänvisa

till hvad jag i detta ämne förut yttrat. Föreskrifterna att pensionsprocenten

skall beräknas a den aflöning, tjänsteinnehafvaren vid afgången

från tjänsten innehar, och att för tjänsteinnehafvare, som under kortare

tid än fem år innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum, pensionens

belopp skall bestämmas till 72 procent af de senast förflutna

fem årens medelaflöning öfverensstämma i tillämpliga delar med de

principer, som för beräkning af hel pension gjort sig gällande i 4 § i

pensionslagen. I sistnämnda paragraf förekommer äfven ett stadgande

af innehåll, att om i det undantagsfall att tjänsteinnehafvare under

kortare tid än fem ar innehaft den tjänst, från hvilken afgång äger rum,

han under någon del af nämnda tid, utan att tillika innehafva tjänst,

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 132.

som i pensionslagen afses, innehaft annan statstjänst, med hvilken rätt

till pension är förenad, pensionsunderlag skall beräknas jämväl för den

tid, sådan tjänst innehafts, och därvid tillämpas de i pensionslagen

rörande pensionsunderlag gifna föreskrifter. Under förutsättning af

godkännande af stadgandet i 2 § i det föreliggande lagförslaget, som

innehåller det förbehåll för rätt till ålderspension, att de fem sista tjänståren

skola vara tillbragta i statens järnvägars tjänst, skulle en bestämmelse

sådan som den nyss anförda icke äga någon betydelse för statens

järnvägars personal.

Vidkommande det tillägg till föreskriften om medeltalsberäkmng i

förevarande paragraf, som innefattar, att, därest medelaflöningen för de

senast förflutna fem åren skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den

aflöning, tjänsteinnehafvare vid tiden för afgången skulle hafva innehaft,

om han under de sista fem åren icke öfvergått till ny tjänst, pensionen

skall beräknas på sistnämnda aflöning, förekommer en dylik bebestämmelse

icke i de sakkunnigas lagförslag, utan har densamma tillkommit

på yrkande af fullmäktige. I ullmäktige hade nämligen påvisat,

hurusom medeltalsberäkningen skulle kunna medföra försämring i pensionsliänseende

för en person, som förflyttades från en befattning till

en annan med samma eller högre arfvode, beroende på de för statens

järnvägars personal gällande aflöningsbestämmelser. Hvad särskildt

angår förhållandena vid befordran, erinra fullmäktige, huiusom arfvodena

vore i många fall så afpassade, att de ginge i hvarandra så till

vida, att de högre arfvodena för en befattning vore inom en viss latitud

desamma som de lägre arfvodena i närmast högre befattning, och

då det vid befordran i sådant fall vore stadgadt, att löneförhöjningarna

skulle utan afbrott och utan hänsyn till befordran gå sin jämna gång,

medförde ofta nog en befordran, åtminstone under en följd af år, ingen

förbättring i lönevillkoren. För sakens förtydligande hafva fullmäktige

anfört följande exempel: _ .

»Antag, att en lokomotivförare, som kommit så långt, att han innehaft

1,800 kronors arfvode under ett år, blir befordrad till ^lokomotivmästare.

Han kommer då att ännu under två år fa bibehålla samma

arfvode, alldeles som han skulle hafva gjort, om han ej blifvit befordrad.

Därefter får han, likaledes oberoende af . befordringen, 2,100

kronors arfvode. Antåg nu, att lian erhaller pension, sedan han innehaft

detta senare arfvode under ett år. Hans pension skall då beräknas

på de sista fem årons medelaflöning, hvilket blir medeltalet af

1,500, 1,800 1,800 1,800 och 2,100 kronor. Den medelaflöning, på

hvilken hans pension skall beräknas, blir således 1,800 kronor. Hade

han däremot icke blifvit befordrad, utan vid samma tidpunkt afgått

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132

med pension såsom lokomotivförare, skulle hans pension beräknats på

slutlönen, 2,100 kronor.»

Om också, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, de af fullmäktige

anmärkta missförhållandena ytterst sällan torde komma att inträffa, har

jag dock, i enlighet med styrelsens och pensionsdirektionens tillstyrkan,

ansett mig böra i denna paragraf införa det af fullmäktige förordade

tillägget.

I enlighet med hvad förut af mig blifvit antydt, betingar stadgandet

i 3 § angående skyldighet att från tjänsten afgå, sådant detta

stadgande blifvit af mig affattadt, behofvet att i förevarande paragraf

införa föreskrifter rörande pension i sådana fall, då tjänstårens antal

understiger trettio. På sätt redan nu jämlikt § 7 mom. 1 i gällande

pensionsreglemente äger rum i fråga om invalidpension, bör naturligen

pensionen i dylika fall sättas i visst förhållande till tjänstårens antal;

och har jag fördenskull ansett mig böra i det föreliggande stadgandet

införa enahanda skala i fråga om beräkning af pensionsprocenten, som

den, hvilken förekommer i 6 § i de sakkunnigas förslag till pensionslag.

Sättet för pensionsprocentens beräkning ansluter sig till bestämmelserna

i § 7 mom. 1 i nu gällande pensionsreglemente med den

ändring, som betingas dels af den i denna paragraf i lagförslaget fastslagna

allmänna principen, att pensionsprocenten skall beräknas å den

aflöning fy''änsteinnehafvaren innehar vid afgång från tjänsten dels ock af

det förhållande, att högsta pensionen blifvit nedsatt från 80 till 72 procent

af aflöningen, hvilket förhållande medfört, att lägsta pensionen

bestämts till 18 procent af aflöningen i stället för, såsom förut, 20

procent, och att de mellanliggande procentsatserna jämkats i förhållande

härtill.

Beträffande den verkan, som föreskriften om pensionens beräknande

i vissa fall å de fem sista årens medelaflöning skulle komma att

äga å sådan personal, som under den närmaste tiden efter lagens trädande

i kraft varder pensionerad, förekommer i specialmotiveringen till

det af de sakkunniga framlagda lagförslaget ett uttalande, som är upplysande

i berörda afseende och som jag därför tillåter mig att här

återgifva.

Efter att hafva framhållit, hurusom sådana fall som ifrågavarande

mera sällan torde förekomma, anföra de sakkunniga följande:

»Emellertid kunde, principiellt sedt, sägas, att det icke vore rättvist

att för medelaflöningens bestämmande uti ifrågavarande fall uteslutande

taga hänsyn till de aflöningar, i förhållande hvartill vederbörande

under de senaste åren erlagt pensionsafgifter. Dessa aflöningar

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

äro, måhända till öfvervägande del, sådana, som upptagits i det gamla

aflöningsreglementet, och de erlagda afgifterna äro afsedda att motsvara

en pension af 80 procent af aflöningen. Vi hafva tänkt oss saken så,

att då under tiden från det nya lönestaten trädt i kraft eller den 1

januari 1908 till dess* pensionslagen kommer att tillämpas, tjänsteinnekafvare,

hvarom nu är fråga, uppburit aflöning enligt nya lönestaten,

oaktadt han erlagt pensionsafgift å den gamla, vid beräknande af ifrågavarande

medeltal hänsyn toges till den aflöning, vederbörande under

denna tid faktiskt uppburit. Detta vore ju onekligen eu förmån för

honom, och torde denna förmån skäligen kunna uppväga den omständigheten,

att för tid före den 1 januari 1908 hänsyn tages till aflöning

enligt gammal stat. Den omständigheten att på grund af särskildt

beslut de nya aflöningarna uppburos redan under år 1907 kan naturligtvis

ej hafva någon inverkan på beräkningen. Affattningen af vårt

förslag toi''de äfven medföra ett beräknande af medelaflöningen på sätt

vi nu utvecklat, utan att något särskildt stadgande därom är erforderligt.

I 5 § är nämligen utsagdt, att med aflöning förstås det ordinarie

arfvodet, ökadt med 20 procent. Att, då intet annat är föreskrifvet,

med det ordinarie arfvodet bör förstås det ordinarie arfvode, som

under de ifrågavarande åren verkligen uppburits, torde nämligen vara

tydligt; men af stadgandena lärer jämväl framgå, att äfven för styrelsens

personal i föreliggande fall arfvodet för hvarje år bör ökas med

20 procent, änskönt vid medeltalsberäkningen någon tid kan ingå, under

hvilken arfvode uppburits enligt gamla lönestaten och inkvarteringsförmån

förty icke tillkommit samma personal. Genom medelaflöningens

beräknande på sätt sålunda nämnts och då genom stadgandet i 12

§ är sörjdt för, att pensionen aldrig kan understiga 80 procent af medeltalet

af högsta aflöningarna för tjänsterna i fråga enligt gamla lönestaten,

torde alla berättigade intressen i detta fall vara tillgodosedda.»

6 § (6 §)•

Detta stadgande, som afser att bestämma pensionsbeloppet i sådana

fall, som omförmälas i 2 § b) i lagförslaget — i likhet med järnvägsstyrelsen

finner jag lämpligt att beteckna detta slag af pensioner såsom »sjukpensioner»

till skillnad från invalidpensioner i inskränkt bemärkelse — ansluter

sig i fråga om pensionsbeloppets beräkning till de i 5 § stadgade

regler. Därjämte har en föreskrift tillkommit af innehåll, att därest

de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande

att vidare bidraga till sin försörjning, beloppet af pensionen

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

icke finge understiga 50 procent af aflöningen. Sistnämnda bestämmelse

är afsedd att motsvara stadgandet i 7 §, andra punkten, af pensionslagen,

i enlighet hvarmed lägsta pensionen i sådana fall, som

kunna jämföras med det nu ifrågavarande, blifvit fastställd till 75 procent

af hel pension.

7 § (7 §)•

Äfven bestämmelserna rörande beloppet af invalidpensionen i denna

paragraf öfverensstämma — med de modifikationer, som äro en följd

af nyss angifna ändringar i sättet för beräknande af hel pension —

med motsvarande stadganden i § 7 mom. 2 i gällande pensionsreglemente.

. En jämförelse med 7 §, första punkten, i pensionslagen, som

föreskrifver, att vid tjänsteinnehafvares afgång från tjänsten i anledning

af olycksfall i tjänsten, där olycksfallet finnes för framtiden medföra

oförmåga till tjänstgöring, hel pension skall utgå med enahanda

belopp, som det vid tiden för olycksfallet för tjänsteinnehafvaren gällande

pensionsunderlag, torde gifva vid handen, att den förutsättning,

under hvilken hel pension på grund af invaliditet enligt pensionslagen

skulle utgå, i det närmaste motsvarar det i föreliggande stadgande angifna

fall, då samma förhållande skulle äga rum, nämligen att de

förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande

att vidare bidraga till sin försörjning.

8 § (8 §).

I likhet med hvad i pensionslagen finnes stadgadt, har högsta

pensionsbeloppet för befattningshafvare vid statens järnvägar blifvit

bestämdt till 6,000 kronor.

Föreskriften att, om vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar

å braktal af kronor, beloppet skall höjas till närmast högre krontal är

hämtad från nu gällande reglemente. Någon anledning till ändring

häraf för åstadkommande af likhet med motsvarande stadgande i pensionslagen,

däri föreskrifvcs en ökning till närmast högre tiotal kronor,

har icke synts mig föreligga.

9 § (9 §)•

Detta stadgande, som handlar om pensionsafgifter, är i stort sedt

affattadt i öfverensstämmelse med do af mig förut i detta ämne fram
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

143

lagda åsikter. Endast beträffande en detaljfråga anser jag stadgandet

påkalla ett nttalande från min sida i detta sammanhang.

I 10 § i pensionslagen föreskrifves, att den årliga afgift, tjäusteinnehafvare

har att erlägga, skall utgå med viss procent å det för

honom gällande pensionsunderlag. Procenten beräknas efter beloppet

af det för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag. Förevarande bestämmelse

i lagförslaget innefattar däremot, att afgiftsprocenten skall

beräknas å den aflöning, som af tjänsteinneliafvaren faktiskt uppbäres.

Till stöd för en afgiftsberäkning, sådan som pensionslagen föreskrifver,

har anförts, att därigenom vunnes ett dubbelt syfte, nämligen

å ena sidan att i fråga om samma tjänst samma procenttal alltid komme

till användning, oafsedt huruvida ålderstillägg utginge eller icke, och å

andra sidan att afgiftsbeloppet städse anslöte sig till det pensionsunderlag,

som vid det ifrågavarande tillfället vore gällande för den

person, af hvilken afgiften skulle uttagas.

Under erinran, hurusom genom införande af en progressiv skala

för beräkning af järnvägspersonalens pensionsafgifter, på sätt i det

föreliggande lagförslaget beträffande blifvande tjänsteinnehafvare ägt

rum, en skärpning i nu bestående förhållanden åstadkommits, hafva de

sakkunniga uttalat sig emot den ytterligare skärpning, som ligger i

afgiftsprocentens beräkning på nyssnämnda i pensionslagen föreskrifna

sätt. En dylik skärpning borde enligt de sakkunnigas mening så mycket

mindre ifrågakomma, som den proportionella ökningen från minimi- till

maximiarfvodet vore icke oväsentligt större för tjänster med lägre

aflöning än för tjänster med högre. Så vore till exempel för en manlig

kontorsskrifvare minimiarfvodet 1,500 kronor och maximiarfvodet

2,700 kronor, under det att för en byrådirektör motsvarande belopp

vore 4,800 och 5,700 kronor.

Då jag icke funnit anledning till erinran mot hvad sålunda af de

sakkunniga anförts, har, såsom ofvan angifvits, förevarande bestämmelse

affattats i enlighet härmed.

Till belysning af innebörden af det beräkningssätt i fråga om pensionsafgifterna,

som stadgas i paragrafen, tillåter jag mig att anföra

följande uttalande af de sakkunniga.

»Då för nuvarande delägare, som blifvit ordinarie före fyllda 30

år, afgiftsprocenten är 3,2 med en pension, motsvarande 80 procent af

aflöningen, skulle, då pensionen enligt vårt förslag skall utgöra 7 2

procent af aflöningen, afgiftsprocenten vara 2,88. För enkelhetens skull

hafva vi föreslagit denna procent till 2,8. För nytillkommen personal

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 132.

är den progressiva skalan uppgjord i ungefärlig öfverensstämmelse med

pensionskommitténs förslag. Högsta procenten enligt denna skala, 4,2,

å den högsta aflöning, hvarå pensionsafgift skall beräknas, 8,550 kronor,

utgör 359 kronor 10 öre, således i det allra närmaste 6 procent

å pensionen, 6,000 kronor. Den för nuvarande delägare stadgade procenten,

2,8 procent, å samma aflöning utgör 239 kronor 40 öre, således

i det allra närmaste 4 procent å pensionen, 6,000 kronor, hvilket

motsvarar nu utgående 3,2 procent å aflöningen.»

10 § (12 §).

Enligt livad jag förut i annat sammanhang antydt, synes mig

införande i en blifvande pensionslag af ett stadgande af sådan innebörd

som det föreliggande vara betingadt af billighetsskäl. Att stadgandet

hänför sig till de pensionsbelopp, som i enlighet med af mig förut uttalade

principer komma att angifvas i förslaget om öfvergångsbestämmelser

och icke till dem, som skulle i hvarje särskildt fall erhållas vid

tillämpning af bestämmelserna i reglementet för pensionsinrättningen

och i det gamla aflöningsreglementet, har motiverats dels af samma

praktiska skäl, som föranledt förslaget att i öfvergångsbestämmelserna

upptaga ett fixt pensionsbelopp för hvarje tjänst dels ock däraf, att det

ansetts icke böra ifrågasättas, att en lägre pension skulle kunna förekomma

för den, å hvilken lagens bestämmelser, således äfven angående

pensionsåldern, äga tillämpning, än den pension, som i motsvarande

fall skulle utgå enligt öfvergångsbestämmelserna. De sålunda af de

sakkunniga anförda omständigheterna anser jag innefatta giltiga skäl

för stadgandets affattning i ofvan angifna riktning.

11 § (13 §)•

Angående tiden för pensionsafgiftens erläggande stadgas i pensionslagens

10 §, att afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön

åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet

eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke

uppbäres.

Föredragande departementschefen har i detta hänseende anfört,

hurusom han, biträdande kommitténs uppfattning, att i pensionslagen

borde vara bestämdt, för hvilken tid pensionsafgift skulle utgå, ansåge

i likhet med kommittén lämpligast, att, då lönerna numera i allmänhet

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

utginge månadsvis, afgiften hänfördes till sådan tidsperiod och erlades

för hvarje månad, för hvilken tjänsteinnehafvaren åtnjöte lön för

tjänsten; och då den omständighet, att tjänsteinnehafvaren på grund

af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid

icke ägde att uppbära lön,’ icke heller enligt departementschefens tanke

borde medföra befrielse från afgiftens erläggande, syntes den af kommittén

tillagda bestämmelsen, att pensionsafgift skulle erläggas äfven

för månad, under hvilken på grund af någon af ofvan nämnda anledningar

lön icke uppbures af tjänsteinnehafvaren, vara riktig.

Med framhållande, hurusom i pensionskommitténs lagförslag vore

stadgadt, att delägares årsafgifter skulle erläggas med en tolftedel i

hvarje månad från och med manaden näst efter hans inträde i pensionsinrättningen

till och med den månad, hvarunder delägaren erhölle

afsked, entledigades, afsattes eller aflede, hafva de sakkunniga, till belysning

af olikheten mellan detta stadgande, som i hufvudsak öfverensstämmer

med det nu föreliggande, och ofvan anförda bestämmelse

i pensionslagen, uttalat sig på följande sätt.

»Detta stadgande, som i sak öfverensstämmer med hvad nu i sådant

hänseende gäller, skiljer sig i viss mån från pensionslagens föreskrift

angående den tid, från hvilken pensionsafgift skall utgå. Om t. ex. en

person antages i ordinarie befattning vid statens järnvägar och inträder

i pensionsinrättningen från och med den 1 i en månad, börjar

han icke erlägga årsafgift förr än från och med påföljande månad. Med

tillämpning af pensionslagens bestämmelse skulle han, som uppbar lön

för den månad, från och med hvars ingång han antogs, hafva erlagt

pensionsafgift jämväl för första månaden. Olikheten torde kunna förklaras

därmed, att för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet pensionsafgiften

beräknas endast med hänsyn till lönens belopp, under det för

järnvägspersonalen jämväl tjänstgöringspenningarna ingå bland de

aflöningsförmåner, som äro bestämmande för pensionsafgifterna.

Då en tjänsteinnehafvare gifvetvis bör erlägga pensionsafgifter

under hela sin ordinarie tjänstetid, kan den i pensionslagen använda

affattningen af stadgandet i fråga icke begagnas för statens järnvägars

personal, enär äfven annan anledning än tjänstledighet eller ådömd

mistning af tjänsten på viss tid kan föranleda, att en järnvägsman icke

får uppbära lön för någon månad. Det är nämligen stadgadt, att om

tjänsteinnehafvare afhåller sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig

ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,

han under tiden ej må åtnjuta någon aflöning; och att om någon varder

afstäugd från tjänstgöring eller tagen i häkte, den del af hans aflöning,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som icke af järnvägsstyrelsen pröfvas böra användas till befattningens

uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner

skäligt låta honom uppbära något däraf.»

Hvad de sakkunniga sålunda anfört till stöd för stadgandets affattning

i nu föreliggande form synes mig icke gifva anledning till någon

erinran.

12 §• (14 §).

Föreskrifterna i denna paragraf rörande sättet för erläggande af

pensionsafgifter ansluta sig till hvad som i sådant afseende i § 5 af

pensionsreglementet finnes stadgadt. De ändringar, som vidtagits, innebära

i hufvudsak endast att, i likhet med hvad i pensionslagen samt i

nådiga kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter om nämnda

lags verkställighet finnes i motsvarande fall stadgadt, ränta icke vidare

skall Deräknas å förfallna afgifter, samt att inbetalning af pensionsafgifter

i sådana fall, då afdrag å aflöningen icke kan äga rum, skall

ske kvartalsvis i stället för såsom nu månadsvis.

13 §. (15 §).

Förevarande stadgande, som äger sin motsvarighet i nu gällande

pensionsreglemente, hade i de sakkunnigas förslag följande lydelse:

»Förflyttas utan egen begäran tjänsteinnehafvare från en till annan

tjänst, och skulle han i den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla

lägre pension än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande

af sin rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsafgifter

såsom om han kvarstått i den förut innehafda tjänsten.»

Lnder framhållande, att den inskränkning i förenämnda rättighet,

som orden »utan egen begäran» medförde, icke förefunnes i det nu

gällande pensionsreglementet, hade fullmäktige för delägarna i pensionsinrättningen

hemställt, att nämnda ord måtte utgå ur stadgandet.

Pensionsdirektionen, som biträdt fullmäktiges mening, hade emellertid

ansett, att en på egen begäran förflyttad tjänsteinnehafvare icke

borde äga rätt att erhålla pension på högre belopp än den aflöning,

han innehade vid förflyttningen, och sålunda icke å sådan aflöning, till

hvilken han skulle kunnat uppflyttas, om han kvarstått i den förra befattningen;

och hade i öfverensstämmelse härmed direktionen föreslagit,

att till paragrafen fogades ett förtydligande tillägg af följande

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132. 147

lydelse: »dock ej å högre aflöning än den, han innehade vid förflyttningen».

1 sitt utlåtande i ärendet har järnvägsstyrelsen förklarat sig så

mycket hellre kunna understödja ett förslag i ofvan angifna riktning,

som äfven nu gällande pensionsreglemente beredde möjlighet för en

tjänsteinnehafvare, som på egen begäran förflyttades till en befattning

med lägre aflöning, att bibehålla rätt till pension motsvarande en högre

af honom vid förflyttningen innehafd aflöning. En formulering af paragrafen

på sätt direktionen föreslagit skulle emellertid, enligt hvad styrelsen

påvisat, komma att medföra en inskränkning af den rätt i förevarande

afseende, som enligt de sakkunnigas förslag borde tillkomma

en tjänsteinnehafvare, hvilken utan egen begäran förflyttades till en lägre

befattning så till vida, som äfven han skulle beröfvas möjligheten att

bibehålla rätt till pension, motsvarande den högre aflöning, han eventuellt

skulle kunna uppnå, om han kvarstannat i den förra befattningen.

En dylik inskränkning funne styrelsen särskildt i sådana fall, då förflyttning

skedde på grund af omständigheter, till hvilka den förflyttade

icke gifvit anledning, vara obefogad.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra,

i enlighet med styrelsens hemställan, till stadgandet foga följande

tillägg:

»Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för

bibehållande af rätt till pension, motsvarande den aflöning, som af

honom vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsafgitter å samma

aflöning».

14 §. (16 §).

Hittills har ansökning om pension från statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning ingifvits till direktionen för pensionsinrättningen. I

pensionslagens 13 § stadgas, att pension enligt samma lag skall sökas

hos Konungen. Bestämmelsen i förevarande paragraf, att pension skall

sökas hos järnvägsstyrelsen sammanhänger med frågan om handhafvandet

af ärenden rörande pensionering af statens järnvägars personal,

till hvilken fråga jag anhåller att i ett annat sammanhang få återkomma.

Föreskriften om att järnvägsstyrelsen skall utfärda pensionsbref

återfinnes icke i de sakkunnigas lagförslag utan har tillkommit på hemställan

af pensi.onsdirektionen och järnvägsstyrelsen, som framhållit, att

då de pensionsberättigade under alla förhållanden borde erhålla något

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

skriftligt bevis på sin pensionsrätt, detta kunde ske genom bibehållande

af de nuvarande pensionsbrefven.

Andra punkten i paragrafen öfverensstämmer i sak såväl med föreskriften

i § 7 mom. 3 i pensionsreglementet som med pensionslagens

13 §.

15 §. (17 §).

Den i detta stadgande medgifna möjligheten att återbekomma pensionsbelopp,

som förverkats därför att detsamma icke uttagits inom tre

år sedan det till betalning förfallit, föreligger icke enligt gällande pensionsreglemente.

Då emellertid möjlighet till restitution i förevarande fall är beredd

åt civila tjänsteinnehafvare i allmänhet jämlikt 15 § i pensionslagen,

torde sådan äfven böra tillkomma järnvägspersonalen.

16 §. (18 §).

14 § i pensionslagen innehåller, att, om pensionstagare blifvit dömd

till förlust af medborgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning,

straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skola, efter det sådant beslut

vunnit laga kraft, två tredjedelar af pensionen anses förverkade och

pension alltså utgå med endast en tredjedel af det ursprungliga beloppet.

Förevarande paragraf stadgar för motsvarande fall, att i stället för

den gamla pensionen, som förverkats, pension skall utgå med belopp,

som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara

årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf vederbörande till

pensionsinrättningen erlagda afgifter jämte ränta på ränta därå intill

utgången af den tid, för hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

Grunden till dessa stadganden är, att den dömde skäligen ansetts

böra få behålla så stor del af pensionen, som motsvarar de af honom

själf inbetalda pensionsafgifter. Då dessa för civila tjänsteinnehafvare

i allmänhet ansetts täcka en tredjedel af kostnaden för deras pensionering,

har den del af pensionen, som vederbörande uti nu ifrågavarande

fall förklarats berättigad att behålla, bestämts till en tredjedel.

Den af mig föreslagna affattningen af bestämmelsen i fråga är,

med undantag däraf att ordet »järnvägsstyrelsen» insatts i stället för

»direktionen», alldeles öfverensstämmande med den lydelse, motsvarande

paragraf i nuvarande pensionsreglemente erhållit genom nådiga kungörelsen

den 15 april 1904; och någon anledning att göra ändring

härutinnan har icke synts mig föreligga.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 132.

17 §. (19 §).

Detta stadgande saknas i nu gällande pensionsreglemente men kar

intagits i lagförslaget, på grund af en liknande föreskrift i pensionslagens

12 §.

18 §. (20 §).

16 § i pensionslagen innehåller bestämmelse, att pension för tjänst,

som afses i lagen, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrifna

villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan

sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i de fall och med de inskränkningar,

som nedan stadgas, nämligen:

l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för

annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten

åtnjutes,'' utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt lagens bestämmelser

eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen, och

lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest

skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden,

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension för

annan tjänst, som i lagen afses, pension må utgå för bada tjänsterna

med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de pensionsbelopp,

som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det lägre,

eller, om begge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena af dem,

ökadt med en tredjedel;

3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera

erhåller pension för statstjänst, å hvilken lagen icke äger tillämpning,

pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af

det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda

pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen

må ökas med livad som motsvarar skillnaden.

Beträffande dessa reglers tillämplighet å statens järnvägars personal

hafva de sakkunniga anfört följande:

»Hvad först angår det under l:o) upptagna fallet eller att någon

vid afgång från järnvägstjänsten uppbär lön för någon annan statstjänst,

anse vi, att för de nuvarande delägare, hvilka till äfventyrs kyarstanna

på gammal stat, den i pensionslagen för sådant fall föreskrifna

reduktionen af pensionen icke ens kan ifragasättas; och, hvad öfriga

nuvarande samt blifvande delägare angår, är i det nya aflöningsreglementet

för personalen vid statens järnvägar stadgadt, att med befattning

vid statens järnvägar icke må förenas annan tjänst å rikets, hiks
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

dagens eller kommuns stat, hvarför nu omhandlade fall icke Lärer för

sådan delägare kunna inträffa.

Stadgandet under 2:o) afser det fall, att någon innehaft två tjänster,

hvilka båda afses i pensionslagen. Detta stadgande saknar således

betydelse för frågan om järnvägspersonalens pensionering.

Stadgandet under 3:o) afser de fall, att någon vid afgång från

tjänst, som i pensionslagen afses, åtnjuter eller sedermera erhåller pension

för annan statstjänst, a hvilken samma lag icke äger tillämpning,

samt innehåller, att för sådant fall pensionen för förstnämnda tjänst

skall på visst sätt reduceras. Om således någon vid afgång med pension

från statens järnvägars tjänst uppbär pension för annan statstjänst,

hvilken afses i allmänna pensionslagen, skall sistnämnda pension minskas.

i enlighet med berörda stadgande. Någon reduktion jämväl af

pensionen för järnvägstjänsten bör då naturligtvis icke förekomma och

något särskildt stadgande i detta hänseende för järnvägspersonalens

vidkommande är alltså obehöfligt. Däremot skulle ett dylikt stadgande

vara erforderligt för det fall, att den först uppburna pensionen afser

annan statstjänst än sådan, å hvilken pensionslagen har tillämpning.

Grunden till bestämmelserna i fråga är tydligen, att staten icke under

några förhållanden kan anses skyldig bidraga till mera än en pension

åt den afgående statstjänaren, men att å andra sidan, om en statstjänare

uPPfy^ villkoren för rätt att komma i åtnjutande af flera pensioner,

han, i den mån han själf bidragit till sin pensionering, bör njuta frukterna

af hvad han sålunda offrat. För statens järnvägars personal skulle

således meddelas ett stadgande af innehåll, att om någon vid afgång

från tjänsten åtnjuter pension för annan statstjänst och beloppet af den

pensionen icke skall på grund af gällande bestämmelser minskas till

följd, däraf att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande af pension

för järnvägstjänsten, pension för sistnämnda tjänst må utgå med så

stor del af det belopp, som eljest skolat utgå, att pensionen motsvarar

efter matematiska grunder hvad tjänsteinnehafvaren själf bidragit till

sin pensionering; dock att, därest härigenom de båda pensionerna icke

skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen må ökas med

hvad som motsvarar skillnaden.

Ett stadgande af nu nämndt innehåll skulle emellertid enligt vår

mening endast kunna gälla blifvande delägare; och då, på sätt förut

erinrats, för dessa är stadgadt förbud att innehafva annan statstjänst,

torde, icke det i pensionslagen förutsedda fall, att någon efter afgång

från järnvägstjänsten erhåller pension för annan statstjänst, i fråga om

sådan delägare förekomma. Att lagstifta för det säkerligen så godt

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

som oantagliga fall, att en pensionerad järnvägsman erhåller annan statstjänst,

å hvilken allmänna pensionslagen icke har tillämpning, anse vi

ej behöfligt. Det enda fall, för hvilket uti ifrågavarande hänseende

skulle kunna behöfva lagstiftas, synes oss vara att en person, hvilken

med pension afgått från statstjänst, å hvilken allmänna pensionslagen

icke har tillämpning, blir antagen i ordinarie befattning vid statens

järnvägar, därvid vi särskildt haft vår uppmärksamhet riktad på den

jämförelsevis låga pensionsålder, som gäller i arméns pensionskassa

och som lärer vara ifrågasatt att än vidare sänka.»

Till denna de sakkunnigas motivering för lydelsen af ifrågavarande

stadgande har jag för min del icke funnit något vara att tillägga.

19 §. (21 §).

Beträffande pensionsmedlens förvaltning och sättet för pensioneringens

handhafvande tillåter jag mig ur de sakkunnigas utlåtande (sid.

125—137) anföra följande.

I det reglemente, som Kungl. Maj:t den 6 september 1872 fastställde

för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, stadgades i fråga

om förvaltningen, bland annat, följande. Pensionsinrättningen skulle

förvaltas af en direktion, bestående af ordförande och vice ordförande,

hvilka Kungl. Maj:t, på förslag af styrelsen för statens järnvägstrafik,

utsåge bland trafikstatens ämbets- och tjänstemän, samt tre ledamöter,

som valdes af delägarna uti inrättningen. Trafikstyrelsen finge till

tjänstgöring vid pensionsinrättningen kalla sina underlydande tjänstemän

och betjänte till det antal, som styrelsen efter pröfning af direktionens

förslag funne nödigt. Hvarje delägare vore skyldig att på styrelsens

kallelse tjänstgöra vid pensionsinrättningen utan arfvode och i den

befattning, som af direktionen bestämdes; dock endast å den ort, där

delägaren vore stationerad i statens järnvägstrafiks tjänst, samt ej för

längre tid än två år för hvarje gång. För hvarje gång delägare fullgjort

äskad tjänstgöring vid pensionsinrättningen, ägde han rätt att

därifrån vara befriad lika lång tid, som han dylik tjänstgöring senast

utöfvat.

Vidare var i nämnda reglemente stadgadt, att delägarna skulle

sammanträda genom fullmäktige till lagtima möte hvart annat år i juni

månad; att fullmäktige ägde att öfverse pensionsinrättningens förvaltning

och räkenskaper för den tid, desamma förut icke blifvit af fullmäktige

granskade, hvarvid noga skulle utrönas ej mindre kassans tillstånd

än äfven, huruvida direktionen med noggrannhet fullgjort sina

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

åligganden och iakttagit de angående förvaltningen gifna föreskrifter;

hvarförutom fullmäktige ägde att öfverlägga och fatta beslut i sådana

frågor rörande förvaltningen eller ändringar och tillägg i reglementet,

som af direktionen eller någon fullmäktig blifvit väckta.

Emellertid hade pensionsväsendet vid statens järnvägar efter hand

nått en sådan utveckling, att det befanns nödigt att för utförande af

de därmed förenade göromålen anställa stadigvarande, särskildt aflönade

tjänstemän. Hvad aflöningsförmånerna till dessa senare angår, blefvo

de från början bestämda med hänsyn därtill att tjänstemännen tillika

voro statens järnvägstrafiks tjänstemän och arfvodena förty borde betraktas,

icke så mycket såsom en direkt aflöning som icke mer »såsom

vedermälan af öfriga delägares erkännande af det arbete tjänstemännen

framför andra ägnade åt pensionskassorna och en uppmuntran att däruti

fortfara».

Sedan längre tid tillbaka hafva de ständiga tjänstemännen varit:

en sekreterare, en ombudsman, en kamrerare, en kassör, en revisor

och en amanuens.

I detta sammanhang kan erinras, att såväl direktionen och fullmäktige

som tjänstemännen äro gemensamma för statens järnvägstrafiks

pensionsinrättning samt statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa.

Hvad direktionens sammansättning angår, blef genom kungl. kungörelsen

den 28 januari 1881 den ändring införd, att en ledamot skulle

utses af styrelsen för statens järnvägstrafik och endast två af delägarna.

Sedan år 1899 hafva arfvoden utgått till direktionens ordförande och

vice ordförande samt två ledamöter, af hvilka den ene haft befattning

såsom kassadirektör.

I fråga om pensionsfondernas förvaltning och därmed sammanhängande

förhållanden hade pensionskommittén, såsom förut anmärkts,

tänkt sig, att den nuvarande pensionsinrättningen skulle bibehållas samt

omfatta sådana delägare, som icke ville underkasta sig de af kommittén

föreslagna ändrade bestämmelserna rörande pensionsålder och förty

finge åtnöjas med en lägre pension. För sådana delägare åter, som

ville ingå på nyssnämnda förändring i pensionsvillkoren, äfvensom för

nytillträdande delägare skulle bildas en ny pensionsinrättning. Beträffande

sistnämnda pensionsinrättning föreslog kommittén, att densamma,

i likhet med hvad nu vore förhållandet, skulle förvaltas af en särskild

direktion, hvilken dock skulle bestå af endast tre ledamöter, samtliga

utsedda af Kungl. Maj:t. Detta sammanhängde med kommitténs förslag

att upphäfva den nuvarande fullmäktigeinstitutionen. Då nämligen

kommitténs förslag innefattade, att staten garanterade delägarna, såvidt

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

de fullgjorde dem åliggande skyldigheter, utbekommande af den dem

tillerkända pensionen, borde enligt kommitténs mening delägarna icke

hafva någon rätt att bestämma öfver förvaltningen eller pensionsvillkoren;

det vore staten, som afpassade pensionerna och föreskrefve de

skyldigheter, som borde af delägarna fullgöras. I anledning häraf

föreslog kommittén, såsom nämnts, fullmäktigeinstitutionens upphäfvande.

Beträffande tjänstemännen vid pensionsinrättningen föreslog kommittén

uppförande å ordinarie stat af en kamrerare, en kassör och en revisor.

En sekreterare och ombudsman skulle förordnas af direktionen. Den

af kommittén föreslagna staten för pensionsinrättningen slutar å ett

belopp af 25,600 kronor.

Förvaltningen af den gamla pensionsinrättningen, i hvilken de

delägare, som icke ville underkasta sig de nya bestämmelserna angående

pensionsåldern skulle kvarstå, skulle enligt kommitténs förslag handhafvas

af direktionen öfver den nya pensionsinrättningen med de under

densamma lydande tjänstemän. Några fullmäktige för delägarna i

denna pensionsinrättning skulle icke heller vidare finnas.

Uppbörd och redovisning af afgifter till pensionsinrättningen äfvensom

utbetalning å annan ort än Stockholm af pensioner skulle, såsom

hittills, verkställas genom järnvägsstyrelsens försorg.

Pensionskommittén föreslog vidare, såsom jag i annat sammanhang

haft tillfälle att beröra, att den nya pensionsinrättningens fonder

skulle motsvara en tredjedel af pensionsinrättningens förpliktelser med

undantag af dem, som grundade sig på olycksfall i tjänsten.

Efter att hafva erinrat om en af två utaf kommitténs medlemmar

uttalad afvikande mening, innefattande, att för blifvande delägare af

dessas afgifter och statens bidrag en fond borde bildas, som med bortseende

från olycksfallspensioneringen, vid slutet af hvarje år motsvarade

hela värdet af pensionsförpliktelserna gentemot dessa delägare,

hvilken fond skulle förvaltas af riksgäldskontoret och användas till

sådana ändamål, för hvilka kontoret ägde upplåningsrätt, hafva de

sakkunniga i föreliggande ämne yttrat följande:

»Pensionskommittén har, såsom oss synes med full rätt, framhållit,

hurusom med den föreslagna nya ordningen för järnvägspersonalens

pensionering pensionsinrättningens egenskap af en enskild sådan helt

och hållet skulle upphöra; och såsom en naturlig följd häraf har

kommittén föreslagit upphäfvande af fullmäktigeinstitutionen. Sedan

emellertid numera blifvit i lag fastställdt, huru de bidrag, civila tjänsteinnehafvare

i allmänhet lämna till sin pensionering, skola förvaltas,

synes oss näppeligen någon anledning finnas att åt en särskild myndig
Bih.

till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 93 Häft. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

het uppdraga förvaltningen af järnvägspersonalens pensionsafgifter. Vi

hafva ofvan uttalat önskvärdheten af att samma pensionsföreskrifter,

som gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, kunde tillämpas å

järnvägspersonalen; men vi hafva funnit, att hufvudvillkoren för denna

personals rätt till pension väsentligen skillde sig från dem, som ansetts

böra gälla för civila tjänsteinnehafvare i allmänhet, och att desamma

därför lämpligen borde upptagas i en särskild författning. Vi hafva

dock sökt att, i den mån sådant läte förena sig med de för järnvägspersonalen

säregna förhållanden, anpassa bestämmelserna i denna författning

efter de i den allmänna pensionslagen förekommande, därtill

föranledda af vår åsikt om lämpligheten af att icke låta nämnda personal

intaga en undantagsställning i andra eller flera hänseenden än

som kunde anses erforderliga. Samma synpunkt anse vi äfven böra

anläggas, då det gäller pensionsmedlens förvaltning; och då kunna vi

icke finna någon skillnad mellan pensioneringen af civila tjänsteinnehafvare

i allmänhet och pensioneringen enligt vårt förslag af statens

järnvägars personal. Vi hafva därför så mycket hellre ansett oss böra

föreslå upphäfvandet af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning som,

enligt hvad pensionskommittén påvisat, för dess fortsatta verksamhet

kräfves inrättandet af ett särskildt ämbetsverk, för hvilket kostnaderna

säkerligen nu icke skulle kunna begränsas till det belopp, som upptagits

i den af pensionskommittén förslagsvis uppgjorda staten. Ehuru

vi hålla före, att den i förenämnda reservation framkastade tanken om

medlens förvaltning af riksgäldskontoret är mycket beaktansvärd, hafva

vi ansett oss icke böra frångå hvad i allmänna pensionslagen är i

sådant hänseende stadgadt eller medlens förvaltning af statskontoret.

Någon annan befattning med järnvägspersonalens pensionering än den,

som bestode i förvaltandet af de uti ifrågavarande hänseende till statskontoret

öfverlämnade medel, skulle emellertid icke tillkomma statskontoret.

All öfrig verksamhet, som för närvarande utöfvas af pensionsinrättningen

eller som kan vara en följd af nya, af oss föreslagna

pensionsbestämmelser, skulle enligt vår mening öfverlämnas till järnvägsstyrelsen;

och skulle de bestyr i pensionshänseende, hvilka redan

nu fullgöras af statens järnvägars funktionärer såsom pensionsinrättningens

tillfälliga biträden, fortfarande åt dem anförtros.))

Vidkommande sättet för ordnande af statens järnvägars mellanhafvande

med statskontoret i fråga om pensionernas utbetalande och

inleverering af pensionsafgifterna hafva de sakkunniga vidare gjort

följande uttalande:

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

155

»Beträffande inlevererande till statskontoret af de under ett år

influtna pensionsafgifter hafva vi tänkt oss, att afräkning skulle ske

under påföljande år; pensionerna skulle utbetalas af tillgängliga trafikmedel.

Såsom vi förut utvecklat, hafva vi för afsikt att föreslå, det

af trafikmedel skola gäldas alla invalidpensioner i inskränkt bemärkelse

d. v. s. sådana, som grunda sig på olycksfall eller sjukdom i tjänsten,

samt viss del af öfriga utgående pensioner äfvensom så mycket, som

må erfordras för att pensionsfonden vid slutet af hvarje år skall vara

af en viss storlek. Sedan ett års bokslut är fullbordadt, hvilket skall

ske senast den 15 februari påföljande år, känner man de exakta beloppen

af de under föregående år influtna pensionsafgifter och utgående

pensioner; och kan man då, med tillämpning af gällande bestämmelser,

räkna ut, huru stort belopp erfordras för att gälda den del af utgående

pensioner, för hvilken fonden skall ansvara. Genom den årligen verkställda

matematiska utredningen utrönes, huruvida och i så fall i hvad

mån tillskott från trafikmedel erfordras för att fonden skall hafva

föreskrifven storlek. Uppenbarligen komma pensionsafgifterna icke att

förslå till gäldande af pensionsfondens andel i utgående pensioner, utan

därtill behöfver äfven användas åtminstone en del af räntorna. Med

hvad af dessa icke må behöfva för sådant ändamål tillgripas ökas

fondens kapitalbehållning och, om densamma än vidare behöfver ökas

för att fonden skall hafva stadgad storlek, skall sådant tillskjutas af

trafikmedel, d. v. s. den del af räntorna, som eljest skolat till järnvägsstyrelsen

inlevereras, kommer i motsvarande grad att minskas. Dessa

förhållanden klargöras genom afräkningen. Därest statskontorets

räkenskaper afslutas, innan afräkningen skett, komma alltså räkenskaperna

i regel att visa en större fondbehållning än den i verkligheten

är eller behöfver vara. Detta regleras emellertid i följande års

räkenskaper.

I järnvägsstyrelsens räkenskaper bör uppläggas ett särskildt pensionskonto;

granskningen af denna del af räkenskaperna bör verkställas

på samma sätt som granskningen af styrelsens räkenskaper i

öfrigt.»

Statskontoret, hvars yttrande infordrats öfver dels 21 och 22 §§ i

det af de sakkunniga framlagda lagförslaget (motsvarande 19 och 20

§§ i det nu föreliggande förslaget) dels ock 22 och 23 §§ i det af do

sakkunniga afgifna förslaget till »förordning angående rätt till pension

för viss personal vid statens järnvägar», har uti ifrågavarande ämne

yttrat hufvudsakligen följande.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Efter att hafva framhållit dels det synnerligen afsevärda tillskott i

arbete och ansvar, som genom öfvertagande af den framtida förvaltningen

af pensionsmedlen skulle beredas statskontoret, dels ock den omständigheten,

att statskontorets fondförvaltning redan med nuvarande omfång toge

till fullo i anspråk den derför afsedda personalens tid och krafter, har

emellertid statskontoret, då oafsedt den nu ifrågasatta öfverflyttningen

till statskontoret af detta förvaltningsbestyr en uppdelning och omläggning

af göromålen å statskontorets inkomst-, fond- och stämpelbyrå

måste betraktas såsom oundviklig, ansett sig icke nu böra motsätta sig

förslaget om öfvertagande af bestyret med nu ifrågasatta fonders förvaltning

och hvad därmed står i samband.

Med erinran att den tid, då statskontoret årligen skulle lämna

järnvägsstyrelsen uppgift å pensionsfondernas storlek vid sistförflutna

årsskiftet icke syntes böra fixeras till viss dag, åtminstone icke så

tidig som den af de sakkunniga föreslagna eller den 15 februari, ville

statskontoret slutligen ifrågasätta, huruvida icke lämpligare vore, om

första stycket, såväl i 21 § pensionslagen som i 22 § af förordningen

endast erhölle den lydelse, att pensionsafgifter, hvilka erlades enligt

denna lag (förordning) skulle ingå till en särskild fond, om hvars förvaltning

erforderliga föreskrifter meddelades af Konungen, i hvilken

händelse sista stycket i 22 § af pensionslagen respektive 23 § af förordningen

jämväl borde utgå. Det kunde till exempel, säger statskontoret,

komma att visa sig fördelaktigt för de ifrågavarande pensionsfondernas

afkastning, om vid placeringen af deras medel äfven

utlåning på längre tid med årliga kapitalavbetalningar kunde komma

till användning; men denna lånetyp medgåfve icke nu gällande bestämmelser

för statskontorets fondförvaltning i allmänhet.

Mot de sakkunnigas förslag att af tjänsteinnehafvarnas pensionsafgifter

skulle bildas en fond, har jag så mycket mindre anledning till

erinran, som denna anordning öfverensstämmer med hvad i sådant afseende

finnes beträffande civila tjänsteinnehafvare i allmänhet stadgadt

i 11 § i pensionslagen. Likaledes torde det ligga i sakens natur att,

på sätt framgår af innehållet i förevarande paragraf, till nämnda fond

öfverföres så stor del af statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings tillgångar

vid tiden för denna pensionslags trädande i kraft, som enligt

försäkringstekniska grunder belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen,

å hvilka lagen kommer att äga tillämpning. Enligt hvad statskontoret

meddelat, utgjorde pensionsinrättningens tillgångar vid 1908

års slut 9,918,420 kronor 38 öre. Till ifrågavarande fond lärer slutligen

böra öfverföras motsvarande andel af de förut af mig omnämnda,

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

jämlikt beslut af 1906, 1907 och 1908 års Riksdagar i afbidan på

slutligt ordnande af pensionsväsendet för statens järnvägars personal,

af trafikmedel afsätta belopp, hvilka förvaltas af statskontoret och för

närvarande uppgå till i rundt tal 1,100,000 kronor. Därest de anordningar,

som innefattas i förevarande stadgande, vinna Eders Kungl.

Maj:ts godkännande, bar jag för afsikt föreslå, att en framställning i

nyssberörda syfte må till Riksdagen aflåtas. Enligt hvad som torde

framgå af hvad jag förut yttrat i sammanhang med frågan om den

ekonomiska innebörden af nu ifrågavarande förslag, hafva de sakkunniga

vid uppgörande af sina finansiella beräkningar tagit hänsyn till nu omförmälda

medel.

Såsom ofvan blifvit antydt, skulle en uppdelning af pensionsinrättningens

tillgångar äga rum. Meningen härmed är, att från en pensionsfond

n:r 2 skulle bestridas dels redan nu beviljade pensioner dels ock

pensioneringen af dem utaf nuvarande delägare i pensionsinrättningen,

å hvilka pensionslagen icke kommer att äga tillämpning. Ifrågavarande

uppdelning är, enligt hvad de sakkunniga'' påvisat, vidtagen därför, att

för beräkningen af den storlek, de båda fonderna hvar för sig borde

hafva, gälla olika grunder; hvarförutom samma uppdelning är af betydelse

för bestämmande enligt stadgandena i den följande paragrafen

af den del af utgående pensioner, som skola gäldas af trafikmedel.

Vidkommande pensionsfondens förvaltning stadgas vidare i paragrafen,

att detta bestyr skall öfvertagas af statskontoret, och hvad beträffar

all öfrig verksamhet, som angår pensioneringen af statens järnvägars

personal, skulle densamma enligt de sakkunnigas förslag utöfvas

af järnvägsstyrelsen. Denna anordning åter innebär upphäfvande af

statens järnvägstrafiks pensionsinrättning. Lika med de sakkunniga

finner jag ingen anledning förefinnas att bibehålla denna institution,

hvilkens verksamhet, på sätt de sakkunniga framhållit, skulle med

hänsyn till den utveckling pensionsväsendet vid statens järnvägar erhållit

komma att medföra icke obetydliga kostnader.

Af hvad jag sålunda yttrat framgår, att jag i stort sedt ansett mig

kunna biträda de sakkunnigas förslag i omförmälda afseende, hvilket

förslag jämväl af järnvägsstyrelsen biträdts, men har jag emellertid

funnit statskontoret hafva anfört giltiga skäl för den ändring i affattningen

af nu ifrågavarande stadgande, sådant det föreligger i 21 § i

de sakkunnigas lagförslag, hvarom statskontoret gjort hemställan; och

har alltså såväl denna som den nästföljande paragrafen erhållit den af

statskontoret förordade lydelse.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Öfvergångsbestämmelser

angående

rätt till pension

för viss

personal vid

Statens järnvägar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Innan jag lämnar frågan om pensionsfondens förvaltning och hvad

därmed äger sammanhang, tillåter jag mig meddela, att i ett af fullmäktige

för delägarna i pensionsinrättningen uppgjordt förslag till

pensionslag (sid. 23—30 i fullmäktiges protokoll för den 4 september

1908) finnes intaget ett stadgande (20 §) af innehåll, att fullmäktige

i statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa eller, där sådana fullmäktige

ej funnes, annan enligt järnvägsstyrelsens bestämmelse utsedd

representation för personalen vid statens järnvägar skulle äga i afseende

å de frågor, som i denna lag omhandlades, föra sagda personals talan.

Då det föreliggande lagförslaget innebär, att staten skall öfvertaga

pensioneringen i enlighet med en af Konungen och Riksdagen stiftad

lag, finner jag, i likhet med järnvägsstyrelsen och pensionsinrättningens

direktion, en sådan anordning som den af fullmäktige föreslagna icke

vara af förhållandena påkallad.

20 §. (22 §).

Detta stadgande, som motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag,

har i enlighet med järnvägsstyrelsens hemställan erhållit en från nyssnämnda

paragraf något afvikande formulering, som emellertid endast

afser ett förtydligande.

För stadgandets materiella innebörd har jag redan förut i ett annat

sammanhang redogjort; och tillåter jag mig hänvisa till dessa mina

uttalanden.

Då jag härmed går att framlägga förslag till öfvergångsbestämmelser

för den personal vid statens järnvägar, å hvilken jämlikt 1 § i

lagförslaget en blifvande pensionslag icke skulle blifva tillämplig, anhåller

jag att i fråga om de i förslaget tillämpade grunder rörande

pensionsålder äfvensom pensionsbelopp och pensionsafgifter för de olika

kategorier af personal, förslaget afser, hänvisa till mina härutinnan

förut gjorda uttalanden. Beträffande de principer i öfrigt, å hvilka

förslaget är byggdt, får jag framhålla, att detsamma i allt väsentligt

ansluter sig till nu gällande pensionsbestämmelser. Emellertid har jag,

i likhet med de sakkunniga, med hvilkas »förslag till förordning angående

rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar» det af

mig framlagda förslaget i det allra närmaste öfverensstämmer, ansett

några stadganden böra, med afvikelse från hvad i nu gällande pensionsreglemente

är föreskrifvet, erhålla samma lydelse som motsvarande

bestämmelser i lagförslaget.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

159

Detta gäller till en början föreskrifterna i 2 § a) ocb b) angående

invalid- ocb sjukpensionering. Hvad angår de af de sakkunniga föreslagna,

i lagförslaget intagna förändringarna, innebära dessa, såsom

jag redan förut anmärkt, hufvudsakligen ett förtydligande af nu gällande

stadganden, eller ock afse de att förebygga missbruk. Vidkommande

det af mig förordade utbytet i 2 § b) i lagförslaget af ordet

ålderdomssvaghet mot uttrycket väsentligen minskad arbetsförmåga, så

skulle ju kunna sägas, att ett dylikt utbyte vore mindre påkalladt i

förevarande bestämmelser, hvilka afse personal, som kan erhålla ålderspension

tidigare än enligt lagförslaget är medgifvet. Då emellertid

enligt min uppfattning uttrycket ålderdomssvaghet är mindre lämpligt

samt det härvid gäller att tillgodose, förutom personalens rätt, äfven

ett allmänt intresse, som gör det önskvärd!, att möjlighet beredes

befälet att kunna med full pension, därest det härför erforderliga antalet

tjänstår uppnåtts, eller eljest med en i förhållande till tjänstetidens

längd afkortad pension afskeda försliten eller eljest^till behörig

tjänsteutöfning oförmögen personal, tvekar jag icke att föreslå införande

äfven i dessa bestämmelser af den ifrågasatta förändringen.

Vidare får jag framhålla, att då jag för den personal, å hvilken

den af mig föreslagna lagen skall vinna tillämpning, ansett mig böra

i samband med stadgandet att pensionen i allmänhet skall beräknas

med hänsyn till den aflöning, vederbörande vid afgång från tjänsten

uppbär, föreslå pensionens beräknande å de fem sista årens medelaflöning

i det fall, att den afgående tjänsteinnehafvaren icke under

fem år innehaft den tjänst, hvarifrån afgången sker, synes mig, på

sätt jämväl af de sakkunniga föreslagits, motsvarande undantagsstadgande

böra meddelas jämväl för den personal, hvarom nu är fråga,

alldenstund äfven för denna pensionen i regel bestämts efter samma

grund som för förstnämnda personal. I 6 §, sista stycket är ett dylikt

undantagsstadgande, lämpadt efter de för ifrågavarande personal specifika

förhållanden, föreslaget.

Affattningen af 9 och 10 §§ torde gifva vid handen, att hänsyn

till sistberörda förhållanden synts mig böra tagas vid bestämmande af

pension enligt 9 § men däremot icke i fråga om pensionsbelopp enligt

10 §.

Någon tilläggsbestämmelse till förebyggande däraf att någon skulle

vid öfvergång till annan tjänst blifva sämre ställd i pensionshänseende

än om han kvarstått i den förra tjänsten erfordras icke i dessa bestämmelser,

eftersom pensionen alltid skall beräknas efter maximiaflöningen.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Lika med de sakkunniga har jag ansett äfven nu ifrågavarande

personal böra kunna beredas den i 15 § i lagförslaget medgifna möjligheten

att återbekomma förverkade pensionsbelopp. Likaledes synes

mig billigheten kräfva, att den rättighet att, under viss förutsättning,

vid öfvergången till annan statstjänst kunna erhålla restitution af erlagda

pensionsafgifter, hvarom stadgas i 17 § i lagförslaget, utsträckes

att gälla äfven sådan personal, å hvilken öfvergångsbestämmelserna

skulle äga tillämpning.

Hvad slutligen angår det af mig föreslagna stadgandet i 3 § i lagförslaget

rörande skyldighet att från tjänsten afgå, bör detsamma uppenbarligen

motsvaras af en liknande föreskrift i dessa bestämmelser. 1 motsats

mot hvad förhållandet skulle blifva beträffande de tjänsteinnehafvare,

å hvilka pensionslagen skulle äga tillämpning, kan i fråga om de befattningskafvare,

för hvilka dessa bestämmelser äro afsedda, rätt till hel

pension jämlikt 2 § inträda, innan vederbörande uppnått en viss minimiålder,

vid hvilken skyldighet att afgå från tjänsten anses böra inträda.

Att i dylika fall, i öfverensstämmelse med hvad som nu gäller jämlikt

§ 77 mom. 3 samt § 128 mom. 3 i gällande instruktion, möjlighet bör

beredas vederbörande öfverordnade myndighet att entlediga en befattningshafvare

oberoende af utaf honom därom gjord begäran, synes mig

uppenbart, och i enlighet härmed har också 3 § i dessa bestämmelser

blifvit affattad.

Förutom de här ofvan berörda punkterna torde äfven de grunder,

efter hvilka tjänsterna i fråga om pensionernas storlek blifvit i förslaget

grupperade, böra i detta sammanhang något närmare skärskådas.

I detta hänseende hafva de sakkunniga — under erinran, hurusom

för ifrågavarande personal högsta pensionen föreslagits till ett fixt belopp,

motsvarande 80 procent af maximiaflöningen enligt det gamla

aflöningsreglementet för de särskilda tjänstegrupperna, därvid med aflöning

skulle förstås, för tjänsteinnehafvare i styrelsen det ordinarie

arfvodet och för distriktspersonalen arfvodet ökadt med 20 procent —

framhållit nödvändigheten af att fastställa vissa principer, efter hvilka

pensionsbeloppen borde bestämmas för sådana tjänster å den nya lönestaten,

hvilka saknade motsvarighet i det gamla aflöningsreglementet.

Det gällde därvid, enligt hvad de sakkunniga påvisa, till en början att

afgöra, hvilka tjänster skulle anses sakna sådan motsvarighet. Vid

uppgörande af den nya lönestaten hade icke sällan förekommit, att

befintliga tjänster uppdelats i flera, ofta beroende därpå, att inom

ramen af en dylik tjänst fallit göromål af så väsentligt olika beskaffenhet,

att det ansetts oegentligt, att samma aflöning skulle utgå till dem

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

alla. Enligt de sakkunnigas åsikt borde en af sådan anledning tillkommen

ny tjänst icke anses sakna motsvarighet i gamla aflöningsreglementet;

en dylik uppdelning vore egentligen intet annat än en

förhöjning i aflöningen för arbete, som redan förut utöfvats af ordinarie

befattningshafvare, och, om än i vissa fall‘någon tvekan kunde råda,

om denna förutsättning vore för handen, ansåge de sakkunniga berörda

princip böra i största möjliga utsträckning vinna tillämpning, alldenstund

det läge i sakens natur, att man uti nu ifrågavarande hänseende

så mycket som möjligt bortsåge från förändringar, som införts genom

den nya lönestaten.

Beträffande tjänster, som således befunnes sakna motsvarighet i

gamla aflöningsreglementet, borde enligt de sakkunnigas mening såsom

allmän regel fastslås, att om i den aflöningsgrupp, till hvilken en dylik

tjänst hörde, funnes andra tjänster, som motsvarades af tjänster i det

gamla aflöningsreglementet, innehafvare af ifrågavarande tjänst borde

i fråga om pensionens belopp likställas med innehafvare af nyssnämnda,

i det gamla aflöningsreglementet förekommande tjänster. En utaf de

sakkunniga företagen undersökning i de särskilda fallen (sid. 174—188

i utlåtandet) utvisar enligt deras uppfattning, att något fall icke förekomme,

då i den aflöningsgrupp, till hvilken en ny tjänst hörde, saknades

annan tjänst, som hade sin motsvarighet i gamla aflöningsreglementet,

hvadan alltså den uppställda regeln skulle kunna tillämpas å

samtliga förekommande fall.

Beträffande en befattning hafva emellertid de sakkunniga ansett

undantag böra äga rum från nyssnämnda regel nämligen i fråga om

stationsmästare å 5:e klassens station. Under framhållande, att nämnda

befattning måste anses såsom ny, utan motsvarighet i det gamla aflöningsreglementet,

eftersom föreståndarna för 5:e klassens stationer

förut varit stationsinspektorer, anföra de sakkunniga i förevarande afseende

följande:

»Då de nya 5:e klass mästarestationerna således sakna motsvarighet

i gamla aflöningsreglementet — att vissa 6:e klassens stationer skola

uppflyttas i den nya 5:e klassen torde i detta hänseende sakna all betydelse,

då stationernas omflyttning inom befintliga klasser äfven med

tillämpning af gamla aflöningsreglementet gifvetvis skulle hafva till följd

ändrade pensionsbelopp för föreståndarna för samma stationer — skulle

enligt den allmänna regeln stationsmästarna å de nya 5:e klassens stationerna

uti ifrågavarande hänseende likställas med trädgårdsmästare.

Då emellertid enligt gamla lönestaten högsta arfvodet för trädgårdsmästare

är detsamma som för stationsmästare å G:e klassens station

Bih. till Iiilad. Prot. 1909. 1 Sami. I Åfd. 93 Hiift. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

och det synes oss oegentligt, att station af högre klass icke skulle

äfven i pensionshänseende ställas gynnsammare än station af lägre

klass, hafva vi så mycket hellre velat i detta fall föreslå ett undantag

från den allmänna regeln, som, därest denna härvidlag tillämpades,

stationsmästare å 5:e klassens station skulle erhålla lägre pension än

konduktör, något som vi icke anse tillrådligt. Vi hafva särskildt ur

sistnämnda synpunkt upptagit stationsmästare å 5:e klassens station i

samma pensionsgrupp som tågmästare och konduktör.»

Under hänvisning i öfrigt till ofvanberörda af de sakkunniga företagna

undersökning, därvid de närmare redogjort för huru i de särskilda

fallen förenämnda principer tillämpats, får jag uttala min anslutning

till de sakkunnigas förslag rörande sättet för grupperingen af

tjänsteinnehafvare å den nya staten i pensionshänseende, hvilken gruppering

ägt rum med bortseende från de förändringar härutinnan, som

medförts af den nya löneregleringen. I öfverensstämmelse härmed

hafva också pensionsbeloppen upptagits i 6 § i förevarande öfvergångsbestämmelser.

Mot denna anordning hafva visserligen fullmäktige för

delägarna i pensionsinrättningen anmärkt, att den medför orättvisa, då

nämligen enligt fullmäktiges mening pensionen äfven för sådan personal,

som icke vill ingå på förändringar beträffande pensionsåldern, borde

utmätas i förhållande till den värdesättning af de särskilda befattningarna,

som ägt rum genom den nya löneregleringen. Då emellertid

pensionerna för nu ifrågavarande kategori af tjänsteinnehafvare ansetts

böra bestämmas i förhållande till de gamla aflöningarna, finner jag, i

likhet med järnvägsstyrelsen, en konsekvent tillämpning af denna princip

böra medföra, att äfven de särskilda befattningarnas gruppering i pensionshänseende

äger rum utan hänsyn till de förhållanden, som inträdt

i följd af den nya löneregleringen.

Jag tillåter mig här i förbigående anmärka, att genom den af mig

föreslagna inskränkning till viss tid af valfriheten i fråga om rätten

att erhålla ålderspension enligt nu gällande bestämmelser det nog i en

del fall kan komma att inträffa, att samtliga tjänsteinnehafvare, tillhörande

vissa i paragrafen angifna tjänstegrupper, blifva undantagna från

öfvergångsbestämmelsernas tillämpning, vid hvilket förhållande det kunde

anses onödigt att i paragrafen upptaga de tjänstebefattningar, i fråga

om hvilka nyssnämnda förhållande skulle komma att inträda. Jag har

emellertid ur flera synpunkter ansett lämpligast, att i paragrafen angifves

pensionsbelopp för samtliga i det nya aflöningsreglementet förekommande

tjänstegrupper.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

De, på sätt jag nyss anmärkt, i 6 § för de olika tjänsterna upptagna

pensionsbeloppen äro beräknade till 80 procent af vederbörande

maximiaflöning enligt den lönestat, som var gällande före 1908, eller

den, som inneliålles i atlöningsreglementet den 15 oktober 1897 med de

smärre ändringar däri, som sedermera och senast genom aflöningsreglementet

den 3 maj 1901 vidtagits. Enligt hvad de sakkunniga påvisa,

finnes det emellertid en del af nuvarande delägare, som icke öfvergått

på sistnämnda lönestat; och hafva de sakkunniga därför jämväl undersökt,

huruvida de af dem föreslagna pensionsbeloppen äfven för dessas

vidkommande förverkligade den princip, som de i detta hänseende ansett

böra följas. En af de sakkunniga för sådant ändamål verkställd granskning

af 1907 års arfvodesstat har gifvit vid handen, att 76 tjänsteinnehafvare

äro i densamma upptagna såsom kvarstående på gammal

stat, och att för vissa af dem maximiarfvodet är högre, för andra

lägre än det, som är för motsvarande tjänst i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen

högst fastställdt, medan åter för några dessa arfvoden

äro lika stora.

Hvad första gruppen anginge, skulle, enligt hvad de sakkunniga

framhålla, en tillämpning å denna af de allmänna bestämmelserna angående

pensionsbelopp gifvetvis medföra en försämring af förutvarande

villkor; och då någon giltig grund icke syntes de sakkunniga kunna

åberopas för att dessa mer än den öfriga hithörande personalen skulle

behöfva vidkännas någon minskning i den för dem gällande pension,

hafva de ansett ett särskildt pensionsbelopp böra för dem stadgas.

Beträffande andra gruppen, borde, säga de sakkunniga, följdriktigt

för denna bestämmas ett lägre pensionsbelopp än det allmänna; men

då denna grupp vore ganska fåtalig, hafva de sakkunniga, som ansett

undantagsbestämmelser lämpligen böra meddelas, endast då verkligt behof

däraf förelåge, så mycket mindre tvekat att låta ifrågavarande

personal komma i åtnjutande af den i regel bestämda pensionen, som

en dylik förmån icke kränkte någons rätt. I ett fall hafva de sakkunniga

dock ansett en undantagsbestämmelse nödvändig.

Hvad slutligen den sista gruppen vidkomme, hafva de sakkunniga

påpekat, att några undantagsbestämmelser för densamma icke vore erforderliga.

I detta sammanhang hafva de sakkunniga erinrat, att det endast

vore för det fall, att vederbörande kvarstode i den befattning, han

innehade vid 1907 års slut, som undantagsbestämmelser öfver hufvud

vore erforderliga. Blefve han efter 1908 års ingång befordrad, gällde

för honom det för tjänsten i fråga stadgade pensionsbelopp, som alltid

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

kunde antagas vara större än det, som enligt de äldre bestämmelserna

medföljde den tjänst, från hvilken befordran skedde.

I det följande (sid. 190—193 i utlåtandet) hafva de sakkunniga i

detalj redogjort för, hvilka tjänsteinnehafvare, som tillhöra de olika

grupperna, och den för dem gällande aflöning, i hvilket hänseende af

de sakkunniga anmärkts, att för dem, som icke öfvergått på 1898 års

lönestat, gällde, att arfvode jämte inkvarteringsersättning skulle åtnjutas

med enahanda belopp, vederbörande enligt 1897 års arfvodesstat

innehaft.

Af berörda redogörelse och hvad de sakkunniga i sammanhang

därmed yttrat framgår, att de beträffande första gruppen af nu ifrågavarande

tjänsteinnehafvare d. v. s. sådana, hvilka år 1907 åtnjöto högre

arfvode än hvad i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för innehafvare

af enahanda befattningar högst fastställdt, ansett den principen

böra tillämpas, att deras pensioner beräknades å de af dem innehafda

arfvoden, dock att, om inom en tjänstegrupp funnes befattningshafvare

med olika höga arfvoden, pensionen för denna tjänstegrupp bestämdes

till samma belopp nämligen det, som enligt nyssnämnda regel skulle

tillkomma den befattningshafvare, som innehade det högsta arfvodet.

För egen del anser jag lika med de sakkunniga, att någon försämring

af nu gällande pensionsvillkor för ifrågavarande befattningshafvare

icke bör äga rum, men å andra sidan finner jag ingen anledning

föreligga att för vissa af dem bestämma en högre pension än som enligt

nuvarande förhållanden skulle tillkomma dem. 1 öfverensstämmelse

härmed synes mig, att beträffande dessa befattningshafvare icke några

särskilda pensionsbelopp borde bestämmas utan endast föreskrifvas, att

pensionerna skola utgöra 80 procent af vederbörandes arfvode i 1907

års arfvodesstat, ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vaktmästare

i styrelsen, med 20 procent. De praktiska skäl, som förestafvat

utsättande i dessa bestämmelser af vissa fixa pensionsbelopp för

tjänsteinnehafvare i allmänhet, lära så mycket mindre förefinnas beträffande

nu omförmälda befattningshafvare, som dessa endast utgöra ett

fåtal, och dessutom den möjligheten lärer vara utesluten, att de, om

den gamla lönestaten fortfarit att gälla, skulle erhållit aflöningsförhöjning.

Vidkommande den andra gruppen eller sådana, hvilkas arfvode är

lägre än det, som i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen är för

motsvarande tjänst högst fastställdt, och för hvilka de sakkunniga ansett

några undantagsbestämmelser rörande pensionsbelopp i allmänhet

skäligen icke erfordras, hafva de sakkunniga, under erinran att till

denna grupp hörde enligt 1907 års arfvodesstat en pumpare och kol
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

vakt, hvilken emellertid aflidit år 1907, fyra öfverbanmästare, af hvilka

en pensionerats under samma år, en verkmästare vid banafdelningen

och en lokomotivförare, yttrat sig på följande sätt:

»Jämlikt nådigt bref den 1 juni 1877 åtnjöt öfverbanmästare arfvode

med högst 1,500 kronor; i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen

var detta arfvode höjdt till 1,800 kronor. De förenämnda fyra, på

gammal stat kvarstående öfverbanmästarna uppburo enligt 1907 års

arfvodesstat ett arfvode af 1,200 kronor. Enligt hvad för oss blifvit

upplyst, äro dessa i själfva verket trädgårdsmästare. Vid 1897 ars

lönereglering utbröts från den dåvarande öfverbanmästarklassen trädgårdsmästargruppen.

1893 års järnvägskommitté säger, att trädgårdsmästarna

icke syntes vara förtjänta af lika stor aflöning som öfverbanmästarna

utan kunna åtnöjas med högst 1,200 kronor, utöfver hvilket

belopp i verkligheten icke heller någon såsom trädgårdsmästare tjänstgörande

öfverbanmästare fått uppbära arfvode. Maximiarfvodet för

trädgårdsmästare är i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen upptaget

till 1,200 kronor. Då ifrågavarande fyra tjänsteinnehafvare således endast

hafva titel af öfverbanmästare, men i själfva verket äro trädgårdsmästare,

synes oss, att pensionen för dessas vidkommande skäligen bör

beräknas efter det arfvode, som af dem faktiskt uppburits och som

motsvarar maximiarfvodet för trädgårdsmästare enligt 1897 och 1901

års aflöningsreglementen.

Hvad slutligen till andra gruppen hörande verkmästaren och lokomotivföraren

angår, hafva dessa ett visst samband med tredje gruppen

eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo ett lika stort

arfvode som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för motsvarande

tjänst upptagna maximiarfvode.

Enligt 1874 års aflöningsreglemente var maximiarfvodet för verkmästare

3,600 kronor, hvilket jämväl bibehölls i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen.

Enligt 1907 ars arfvodesstat funnos pa gammal

stat två verkmästare vid maskinafdelningen med ett arfvode af 3,600

kronor och en verkmästare vid banafdelningen med ett arfvode af 3,000

kronor. Verkmästare finnas icke upptagna i 1908 års lönestat, verkmästarna

vid maskinafdelningen blifva maskininspektorer, hvaremot verkmästaren

vid banafdelningen icke kan öfvergå på nya staten. Denne

är född den 16 oktober 1852 och antogs första gången i ordinarie

tjänst den 1 januari 1886, hvadan han blir pensionsberättigad under

slutet af år 1916. Enligt nuvarande bestämmelser utgör hans pension

2,880 kronor och årsafgiften 122 kronor 40 öre. Därest icke någon

undantagsbestämmelse i fråga om pensionsbeloppet skulle för honom

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

meddelas, blefve enligt vårt förslag hans pension, beräknad efter ett

arfvode af 3,600 kronor, 3,456 kronor och årsafgift 146 kronor 88

öre. Då detta onekligen för vederbörande innebure en fördel, hafva

vi ansett anledning saknas att för nu ifrågavarande tjänsteinnehafvare

föreslå någon undantagsbestämmelse i omhandlade hänseende.

Hvad lokomotivförarna angår, var maximiarfvodet för dem enligt

såväl 1874 som 1897 och 1901 års aflöningsreglementen 1,800 kronor.

I 1907 års arfvodesstat förekomma på gammal stat tjugunio lokomotivförare

med ett arfvode af 1,800 kronor, af hvilka dock åtta pensioneiats

och en aflidit under år 1907, och en lokomotivförare med ett

arfvode af 1,080 kronor. Den sistnämnde är född den 25 december

1853 och anställd i ordinarie tjänst sedan den 1 augusti 1880, hvadan

han blir pensionsberättigad under år 1914. Enligt nuvarande bestämmelser

utgör hans pension 1,037 kronor och årsafgiften 41 kronor 47

öre. Därest icke någon undantagsbestämmelse i fråga om pensionsbeloppet

skulle för honom meddelas, blefve enligt vårt förslag hans

pension, beräknad efter ett arfvode af 1,800 kronor, 1,728 kronor och

årsafgiften 69 kronor 12 öre. Skillnaden beträffande såväl pension som

pensionsafgift blefve visserligen ganska betydande, men då äfven i

detta fall den högre pensionsafgiften komme att utgå endast under en

kortare följd af år, blefve onekligen förändringen till fördel för vederbörande,

hvarför vi angående ifrågavarande tjänsteinnehafvare hafva

samma uppfattning, som vi ofvan uttalat angående verkmästaren vid

banafdelningen.»

Hvad de sakkunniga sålunda yttrat har icke gifvit mig anledning

till erinran, i hvad angår sättet för bestämmande af pensionen

for de fyra enligt 1907 års arfvodsstat på gammal stat kvarstående

öfverbanmästarna.

Däremot anser jag, i öfverensstämmelse med den uppfattning jag

nyss uttalat beträffande vissa till första gruppen hörande befattningshafvare,

skäl icke föreligga, att för verkmästaren vid banafdelningen

samt den här ofvan omförmälda lokomotivföraren, hvilka bägge, enligt

hvad 190/ års arfvodesstat utvisar, i mera än tio år kvarstått i samma

arfvodesklass, fastställa högre pensioner än hvad som motsvarar 80

procent af vederbörandes år 1907 innehafda arfvode, ökadt med 20

procent. Hvad särskildt angår lokomotivföraren, hvilken, enligt hvad

jag inhämtat, sedan längre tid tillbaka icke utöfvat sin befattning såsom

lokomotivförare utan gör tjänst såsom verkstadsarbetare, skulle pensionen,

därest, på sätt de sakkunniga ifrågasatt, intet undantag stadgas

för honom, sannolikt komma att i det närmaste uppgå till den af

honom vid afgången innehafda aflöning — en anordning, för hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

167''

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

enligt min mening fog icke förefinnes. I enlighet med de sålunda af

mig uttalade åsikter hafva 7 och 8 §§ i förevarande bestämmelser affattats.

Hvad slutligen angår den tredje gruppen af ifrågavarande befattningshafvare

eller sådana, hvilka enligt 1907 års arfvodesstat uppburo

samma arfvode, som det i 1897 och 1901 års aflöningsreglementen för

af dem innehafda befattningar högst fastställda, lärer, på sätt de sakkunniga

erinrat, vara uppenbart, att för deras vidkommande icke erfordras

några undantagsbestämmelser.

Med stöd af hvad jag sålunda yttrat anhåller jag att få framlägga

följande

Förslag
till
öfvcrgångsbcstäminelser

angående rätt till pension för vissa

tjänstemän vid statens järnvägar.

i §. a m

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer dels sådana

tjänstemän vid statens järnvägar, som på grund af nådiga reglementet

för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning den 6 september 1872

vunnit delägarerätt i densamma och icke behörigen anmält sig vilja

genom erläggande al de i förnyade nådiga reglementet den 3 november

1882 för samma pensionsinrättning bestämda högre utgifter bereda

sig förbättrad pensionering, i dessa bestämmelser kallade »1872 års

tjänstemän», dels ock öfriga i pensionsinrättningen delaktiga tjänstemän

vid statens järnvägar, bvilka antingen uppbära aflöning enligt

äldre lönestat än den från och med 1908 års ingång gällande eller

ock, ehuru vid tiden för dessa bestämmelsers trädande i kraft uppbärande

aflöning enligt 1908 års stat, under den i 1 § af lagen angående

rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den

stadgade förutsättning inom den i samma paragraf bestämda tid behörigen

anmäla, att bestämmelsen i § 6 c) i ofvannämnda nådiga reglemente

den 3 november 1882 må å dem vinna tillämpning.

För dem, hvilka före dessa bestämmelsers trädande i kraft tillerkänts

pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, gälla

dessa bestämmelser rörande pensionstagare i tillämpliga delar.

*) De inom parentes angifna paragraferna afse de sakkunnigas förslag till förordning

angående rätt till pension för viss personal vid statens järnvägar.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

2 §• (2 §•)

Pensionsrätt tillkommer:

a) den, som till följd af olycksfall i statens järnvägars tjänst

eller eljest till följd af sjukdom, hvilken han genom utöfning af sådan

tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och

ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan

befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

b) den, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning

vid statens järnvägar antingen till följd af kroppsskada eller sjukdom

i- andra fall än under a) sägs eller ock till följd af väsentligen

minskad arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning

och ej heller af järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till

annan befattning samt fördenskull erhåller afsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare

behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning affattadt

läkarbetyg, utfärdadt, hvad den till fri läkarvård berättigade personalen

angår, af vederbörande järnvägsläkare;

c) den, som efter minst trettio års tjänst i ordinarie anställning

vid statens järnvägar uppnått sådan ålder, att hans lefnads- och ordinarie

tjänstår vid statens järnvägar sammanräknade uppgå till talet 95.

3 §•

Mom. 1. Tjänsteman är förpliktad att afgå från tjänsten, under

förutsättning att vederbörande uppnått den enligt 2 § c) för erhållande

af pension bestämda tjänstålder,

a) kvinnlig tjänsteinnehafvare samt lokomotivförare vid fyllda 60 år;

b) banmästare af l:a eller 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare,

konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och

stationskarl vid fyllda sextiotre år; samt

c) öfriga tjänstemän vid fyllda sextiofem år;

Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, järnvägsstyrelsen

dock obetaget att låta anstå med afskedet, därest och så

länge vederbörande pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna

det allmänna och kan finnas villig kvarstå.

Mom. 2. Tjänsteman, för hvilken rätt till ålderspension inträder

före uppnåendet af den här ofvan i förekommande fall stadgade lef
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

nadsålder, må, sedan sådan rätt inträdt, kunna, därest så finnes för

tjänsten fördelaktigt, utan därom gjord begäran entledigas af Kungl.

Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, af järnvägsstyrelsen.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) och b) är berättigad

till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas

af Kungl. Maj :t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,

af styrelsen.

4 § (3 §)•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt.

5 § (4 §)■

Årliga beloppet af pension, som utgår till »1872 års tjänstemän»,

bestämmes till viss procent af den medelaflöning, som uppkommer, då

medeltalet tages af de aflöningar, vederbörande under de sista fem

åren uppburit, sålunda att:

l:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i

2 § c), erhåller 50 procent af medelaflöningen (ålderspension);

2:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund af stadgandet i

2 § a) (invalidpension) eller b) (sjukpension), erhåller:

för fulla 25 tjänstår 42,5 % af medelaflöningen

» » 26 » 44 » » »

» »27 » 45,5 » » »

» » 28 » 47 » » »

» » 29 » 48,5 » » »

» » 30 » 50 » » »

skolande dock, därest pensioneringen grundar sig på stadgandet i 2 § a)

och enligt läkares intyg de förhållanden, som grundat rätten till pension,

omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning,

pension oberoende af antalet tjänstår utgå med 50 procent af

medelaflöningen.

Därest vid beräkning af pensionsbelopp detta slutar å bråktal af

kronor, skall det höjas till närmast högre krontal. Med aflöning förstås

i dessa bestämmelser för »1872 års tjänstemän» det ordinarie arfBih.

till Rilcsd. Vrot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 93 llaft. 92

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

vodet, ökadt för distriktspersonal med 15 procent, då fråga är om aflöning

enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande.

6 § (5 §).

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § c) (ålderspension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör med

de i 7 och 8 §§ stadgade undantag:

i styrelsen:

för öfverdirektör...........................................................................

b byrådirektör ...........................................................................

b arkitekt....................................................................................

b matematiker ...........................................................................

b kamrerare och föreståndare för kammarkontoret......

b förste aktuarie och föreståndare för statistiska kontoret

b milkontrollör och föreståndare för milkontoret.........

b förste kontrollör....................................................................

b byråingenjör af l:sta klass (enligt gammal stat byråingenjör)

..............................................................................

b kassör (enligt gammal stat hufvudkassör) ..................

b ombudsman (enligt gammal stat notarie).....................

b revisor och föreståndare för revisionskontoret.........

b registrator .............................

b notarie.......................................

b byråingenjör af 2:dra klass

B förrådsförvaltare.....................

b kontrollör..................................

b förste bokhållare ...................

b manlig bokhållare..................

b underingenjör .........................

b ritare...........................................

b manlig kontorsskrifvare........

b kvinnlig bokhållare.................

b kvinnlig kontorsskrifvare.....

b manligt kontorsbiträde ........

5,920 kronor

4,400 b

4,000 b

3.200 b

2,400 b

2,160 b

1,920 b

1.200 b

960 b

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för förste vaktmästare (enligt gammal stat)..................... 912 kronor

» vaktmästare .......................................................................... 720 »

vid distrikten och centralverkstaden:

b distriktschef ...........................................................................1

B ban direktör..............................................................................

B maskindirektör........................................................................

B trafikdirektör.........................................................................

k baningenjör af l:sta klass ................................................

b maskiningenjör af l:sta klass..........................................

» trafikinspektör af lista klass ...........................................

b öfverinspektor....................................................................

» distriktssekreterare...............................................................

b baningenjör af 2:dra klass................................................

b maskiningenjör af 2:dra klass.........................................

b trafikinspektör af 2:dra klass ..........................................

b stationsinspektor å lista klass station .......................

b distriktskamrerare (enligt gammal stat verkstads
kamrerare).

.........................................................................

b förrådsförvaitare.....................................................................

b distriktskassör........................................................................

b maskininspektor..................................................................

b telegrafingenjör....................................................................

b telegrafinspektor ...............................................................

b verkmästare vid maskinafdelningen (enligt gammal

stat).....................................................................................

b stationsinspektor å 2:dra klass station .......................

b byråassistent...........................................................................

b expeditionsföreståndare .....................................................

b stationsinspektor å 3:dje klass station

b underinspektör ....................................................................

b nnderingenjör ....................................................................

b förste bokhållare ..................................................................

b förste telegrafist..................................■.................................

b stationsinspektor å 4:de klass station A......................

b bokhållare ............................................................................

b förste stationsskrifvare ......................................................

b telegrafist.................................................................................

b ritare..........................................................................................

5,280 b

3,840 b

3,456 b

3,360 b

2,880 b

2,304 b

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Ktmgl, Maj:ts Nåd. Proposition No 132.

för stationsinspektor å 4:de klass station B......................

.» manlig kontorsskrifvare..................................................

» stationsskrifvare å l:sta, 2:dra eller 3:dje klass station

» stationsskrifvare å annan station.................................

» kvinnlig kontorsskrifvare.................................................

x> lokomotivmästare..................................................................

x> vagnmästare .........................................................................

» öfverbanmästare...............................................................

x> lokomotivförare.....................................................................

x> maskinist (enligt ny stat).................................................

» stationsmästare å öde klass station.............................

x> tågmästare .............................................................................

x> konduktör.................................................................................

x> trädgårdsmästare ..................................................................

x> stationsmästare å 6:te klass station ..............................

» maskin- och pannskötare (enligt gammal stat maskinist)

......................................................................................

x> förrådsmästare 1 , , , , , , . . . .

» förrådsförman ) (eDl1^ Sammal stat matenalvakt)...

» badmästare af l:sta klass ...............................................

» banmästare af 2:dra klass ................................................

» vagnförman ...........................................................................

» stall förman.............................................................................

manligt kontorsbiträde ......................................................

» lokomotiveldare.....................................................................

» bangårdsmästare) (enligt gammal stat stationskarls
i)

stationsförman j förman).............................................

» portvakt å lista klass station eller vid verkstad......

x> stationsmästare å 7ide klass station.............................

» kvinnligt kontorsbiträde ...................................................

» vaktmästare .......................................................................

x> vagnskötare (enligt gammal stat vagnsmörjare) .....

)) vagn- och stallkarlar (enligt gammal stat lokomotivputsare,

vagnputsare, pumpare, kolvakt och en

del vagnsmörjare) ............................................................

» förrådsvakt.............................................................. 1

x> portvakt (enligt gammal stat)........................................

» stationskarl..............................................................................I

)) banvakt.....................................................................

2,016

1,728

1,037

2,304

1,728

1,440

1,152

1,037

922

807

749

692

634

kronor

x>

»

»

X)

»

X)

X)

X)

X)

X)

x>

X)

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

173

å ängfärja:

för befälhafvare ........................................................................

» förste styrman och reservbefälhafvare .......................

» öfvermaskinst (enligt gammal stat förste maskinist)

» andre styrman........................................................................I

» andre maskinist....................................................................I

b tredje styrman......................................................................)

» tredje maskinist........................................... |

» förhandseldare........................................................................I

» rorgängare..............................................................................I

» timmerman.............................................. \

)> eldare......................................................................................j

)> matros....................................................................................

3,840

2,592

2,880

2,016

1,440

922

864

807

kronor

»

2>

Har tjänsteman under kortare tid än fem år innehaft den tjänst,

från hvilken afgång äger rum, skall pensionens belopp bestämmas till

en femtedel af summan af de pensionsbelopp, som under de senast

förflutna fem åren varit enligt denna § för honom gällande.

7 § (6 §)•

Har tjänsteman, tillhörande någon af nedan i denna § angifna tjänstegrupper,

vid 1907 års slut uppburit aflöning för den befattning, från

hvilken afgång sker, enligt äldre bestämmelser än de i aflöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober

1897 meddelade, och var det ordinarie arfvode, han uppbar, högre eller

lägre än det, som i aflöningsreglementet för nämnda personal den 3

maj 1901 var för motsvarande befattning högst fastställdt, då skall den

pension, som på grund af stadgandet i 2 § c) tillkommer sådan tjänsteman,

utgöra 80 procent af det utaf honom vid 1907 års slut uppburna

arfvode ökadt, hvad angår tjänstemän vid distrikten samt vaktmästare

i järnvägsstyrelsen, med 20 procent.

Ofvannämnda tjänstegrupper äro: registrator, kvinnlig kontorsskrifvare,

lokomotivmästare, öfverbanmästare, lokomotivförare, kvinnligt

kontorsbiträde, vaktmästare samt portvakt å annan station än

l:a klass.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

8 § (7 §)•

För verkmästare vid banafdelningen och stationskarl, som vid

1907 års slut uppburo aflöning enligt äldre bestämmelser än de i aflöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar

den 15 oktober 1897 meddelade, utgör pension på grund af stadgandet

1 2 § c), för verkmästare 2,880 kronor, och för stationskarl 749 kronor.

9 § (8 §)•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § b) (sjukpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, bestämmes

till viss procent af vederbörande, enligt 6, 7 eller 8 § utgående pensionsbelopp

sålunda, att:

för

fulla

10 tjänstår

erhålles .........

.... 25

%

»

3)

11

33

3) ..........

.... 27,.

5 3)

33

12

3)

33 ..........

.... 30

3)

»

3)

13

3)

33 ...........

.... 32,.

5 33

3)

3)

14

33

3) ...........

.... 35

3)

3)

3)

15

33

33 ...........

.... 37,1

5 33

33

3)

16

33

3) ...........

.... 40

33

3>

33

17

3)

3)

.... 42,

)3>

33

33

18

33

3) ...........

.... 45

33

33

3)

19

33

3) ...........

.... 47,

5 3)

D

3)

20

33

33 ...........

... 50

3)

»

33

21

33

33 ...........

.... 55

33

»

33

22

33

3) ..........

... 60

3)

3)

3)

23

33

3) ...........

... 65

3)

33

3>

24

3)

3) ...........

... 70

3)

33

33

25

3>

33 ...........

... 75

33

33

3)

26

3)

3) ..........

... 80

33

3)

33

27

3)

3) ...........

... 85

3)

3)

33

28

33

3) ...........

.. 90

3)

3)

3>

29

3>

» ...........

... 95

33

Har tjänsteman innehaft ordinarie tjänst vid statens järnvägar i

30 år eller därutöfver, utgår pensionen med samma belopp, som i 6, 7

resp. 8 § är bestämdt.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

175

10 § (9 §)•

Årliga beloppet af pension, som utgår på grund af stadgandet i

2 § a) (invalidpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör, om

tjänstemannens tjänstår i ordinarie anställning vid statens järnvägar

icke uppgå till 23, 62.5 procent af vederbörande i 6 resp. 8 § till

siffran utsatta pensionsbelopp samt i det i 7 § omförmälda fall af där

bestämda högsta pensionsbelopp, om tjänstårens antal utgör minst 23

men icke 30, den procent af samma belopp, som är i 9 § för motsvarande

antal tjänstår bestämd, och, om hans berörda tjänstår uppgå

till 30 eller (häröfver, hela det i 6 resp. 8 § till siffran angifna belopp

samt i det i 7 § omförmälda fall det där bestämda högsta pensionsbeloppet;

skolande dock pension, hvarom nu är fråga, oberoende af

antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp, därest de förhållanden,

som grundat rätten till pension, omöjliggöra för tjänstemannen att vidare

bidraga till sin försörjning.

11 § (10 §).

Därest vid beräkning af pension enligt 7, 9 eller 10 § beloppet slutar

på bråktal af kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

12 § (11 §)•

Såsom bidrag till kostnaden för beredande af pension skall tjänsteman

erlägga dels årsafgift och dels aflöningsförhöjningsafgift, på sätt

i 13 och 14 §§ sägs.

13 § (12 §).

Årsafgift utgår med en viss, på grund af tjänstemans ålder vid

inträdet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning en gång för alla

bestämd procent, för »1872 års tjänsteman» af honom tillkommande

aflöning och för öfriga tjänstemän af de i 6, 7 resp. 8 § för tjänsten

bestämda pensioner.

Denna procent utgör:

för d1872 års tjänstemän)):

om inträdet skett före fyllda ............................. 30 år 1,5 % af aflöningen

» » » efter » 30 men före fyllda 32 » 1,6 » » »

» b » » » 34 » » » 36 » 1,8 » » »

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

för öfriga tjänstemän:

om

inträdet skett före fyllda. ..

.30

år

4

%

af pensionsbeloppet

»

»

»

efter »

30 men

före

fyllda 3 2

»

»

»

»

»

»

»

»

»

32

»

»

»

34

»

4,3

»

»

»

»

»

»

»

»

34

»

»

»

36

»

4,4

»

»

»

»

»

»

»

»

36

»

»

»

38

»

4,5

»

»

»

»

»

»

»

»

38

»

»

»

40

»

4,6

»

»

»

»

»

»

»

»

40

»

»

»

42

»

4,8

»

»

»

»

»

»

»

»

42

»

»

»

44

»

4,9

»

»

»

»

»

»

»

44

»

»

»

46

»

5

»

»

»

»

»

»

»

»

46

»

»

»

48

»

5,1

»

»

»

»

»

»

»

»

48

»

»

»

50

»

5.3

»

»

»

»

»

»

»

»

50

»

»

»

52

»

5,4

»

»

»

»

»

»

»

»

52

»

»

»

54

»

5,5

»

»

»

»

»

»

»

»

54

»

»

»

56

»

5,6

»

»

»

»

»

»

»

»

56

»

»

»

58

»

5,8

»

»

»

»

»

»

»

»

58

»

»

»

60

»

5,9

»

»

»

»

»

»

»

»

60

»

6

»

»

»

14 § (13 §).

Aflöningsförhöjningsafgift, motsvarande beloppet af en. månads aflöningsförliöjning,

erlägges af »1872 års tjänstemän» såväl å den förhöjning

i aflöning, som må vara en följd af öfvergång på den från

och med den 1 januari 1908 gällande lönestat, därvid afdrag dock skall

göras för aflöningsförhöjningsafgift, som kan vara under tiden från

nämnda dag till dess dessa bestämmelser träda i kraft af vederbörande

erlagd, som ock å härefter skeende aflöningsförköjningar.

Annan tjänsteman skall hvarje gång han varder befordrad till

tjänst, med hvilken enligt dessa bestämmelser större pension är förenad

än den för den förra tjänsten bestämda, såsom aflöningsförhöjningsafgift

erlägga Vio af skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen.

15 §.

Årsafgift erlägges månadsvis till och med den månad, hvarunder

tjänsteman erhåller afsked, entledigas, afsättes eller dör.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

177

16 §.

Såväl årsafgift som aflöningsförhöjningsafgift inbetalas medelst afdrag

å tjänstemans aflöning, sistnämnda afgift då aflöningsförhöjningen

första gången utfaller. Uppbörd af pensionsafgifter verkställes genom

järnvägsstyrelsens försorg.

Åtnjuter tjänsteman icke själf den med tjänsten förenade aflöning

eller kan af annan anledning uppbörd icke äga rum på ofvan föreskrifna

sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i

mars, juni, september och december månader inbetala pensionsafgiften

för löpande kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet

jämte sex procent ränta därå, efter år räknad, fråndragas den försumliges

först utfallande aflönings- eller pensionsbelopp. Kan sådant ej

ske, må genom järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående

dom eller utslag utmätas.

17 §•

Förflyttas tjänsteman från en till annan tjänst, och skulle han i

den tjänst, till hvilken han förflyttas, erhålla lägre pension än i den

förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande af sin rätt till den

högre pensionen, erlägga pensionsafgifter så som om han kvarstått i

den förut innekafda tjänsten.

18 §.

Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos järnvägsstyrelsen,

som, därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbref å det belopp,

den pensionsberättigade äger uppbära.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under hvilken

afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under hvilken

pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

19 §.

_ Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i

början af mars, juni, september och december månader.

Pensionbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning

förfallit, vare förverkadt, och tillfälle den i 22 § omförmälda pensionsfond

; dock med rätt för järnvägsstyrelsen att, efter pröfning af

anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning, om framställning

därom göres.

Vill. till Pilcsd. Prof. 1900. 1 Sand. I Af,l. 03 Höft. 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

20 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende

eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §

strafflagen, skall han hafva förverkat sin pension vid den tid, nämnda

beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället tör den

sålunda förverkade pensionen från och med månaden näst efter den,

under hvilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp,

som efter af järnvägsstyrelsen verkställd utredning befinnes motsvara

årliga lifräntan å sammanlagda kapitalet af de utaf honom erlagda pensionsafgifter

jämte ränta på ränta därå intill utgången af den tid, för

hvilken dessa afgifter blifvit erlagda.

21 §.

Rätt att återbekomma erlagda pensionsafgifter medgifves endast vid

öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är

förenad skyldighet att för beredande af pension erlägga retroaktiv afgift,

dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften uppgår.

22 §.

Pensionsafgifter, hvilka erläggas enligt dessa bestämmelser, ingå

till en särskild fond, benämnd »pensionsfonden n:r 2 för tjänstemän

vid statens järnvägar», om hvars förvaltning erforderliga föreskrifter

meddelas af Konungen.

Till samma fond skall jämväl öfverföras hvad af statens järnvägstrafiks

pensionsinrättnings tillgångar vid tiden för dessa bestämmelsers

trädande i kraft återstår, sedan därifrån dragits hvad jämlikt uträkning,

verkställd i enlighet med de i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli

1903 för bestämmande af lifförsäkringstagares fordran hos försäkringsbolag

fastställda grunder, belöper å sådana delägare i pensionsinrättningen,

å hvilka lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid

statens järnvägar den — — — äger tillämpning.

23 §.

Af statens järnvägstrafikmedel gäldas:

a) hela beloppet af de under året på grund af stadgandet i 2 § a)

utgående pensioner; och

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

b) så stor del af öfriga enligt dessa bestämmelser utgående pensioner,

som den i 22 § omförmälda fond enligt en efter bestämmelsernas

trädande i kraft verkställd matematisk utredning ej är i stånd

ätit bestrida

Återstoden af de enligt dessa bestämmelser under året utgående

pensioner bestrides från nyssnämnda fond; skolande dock till densamma

af järnvägstrafikmedel tillskjutas det belopp, som må erfordras för att

vid slutet af hvarje år fonden skall enligt matematiska grunder motsvara

skillnaden mellan, å ena sidan, kapitalvärdet af alla fonden åliggande

pensionsförpliktelser och, å andra sidan, kapitalvärdet af tjänstemännens

pensionsafgifter.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1910.

Sedan departementschefen därjämte uppläst ett i öfverensstämmelse

med hvad ofvan angifvits affattadt förslag till lag angående rätt till

pension för tjänstemän vid statens järnvägar, hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen:

att antaga berörda af departementschefen upplästa lagförslag,

att, därest sådan lag bletve af Riksdagen antagen,

dels medgifva,

att beträffande pensionering af sådan personal vid statens jamvägar,

hvilken jämlikt 1 § a) och b) i lagen är undantagen från densammas

tilllämpning, Kung]. Maj:t må utfärda bestämmelser i enlig ie

med det här ofvan i protokollet intagna förslag till öfvergangsbestammelser;
dels

ock besluta,

att de jämlikt beslut vid 1906, 1907 och 1908 ars Riksdagar för

hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909, såsom bidrag till bestridande

af pensionering af statens järnvägars personal, åt trafikmede

afsätta belopp af tillhopa 1,050,000 kronor jämte den afkastning, som

därå kan hafva uppstått, må tillgodoföras de i 19 § i lagen samt 22 §

i öfvergångsbestämmelserna omförmälda fonder, till fördelning em

emellan efter samma grunder, som i berörda stadganden finnas angitna

i fråga om fördelning'' af statens järnvägstrafiks pensionsinrättmngs tillgångar;

samt

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 132.

att § 1 mom. 2 i nådiga aflöningsreglementet för tjänstemän vid

statens järnvägar den 15 november 1907 skall erhålla följande ändrade

lydelse: J

»Generaldirektör är berättigad att från och med månaden näst

efter den under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående

lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor.

Generaldirektör, som, innan han uppnått 65 lefnadsår, antingen på

grund af sjukdom eller därigenom, att han efter utgången af den tid,

iör hvilken han förordnats, icke erhåller förnyadt förordnande, eller

ock eljest utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på

grund af tjänstefel hafva förverkat densamma, är berättigad att i pension

uppbära ett årligt belopp af 6,000 kronor för tiden, intill dess

han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör före utgången af den

tid, erhållet förordnande afser, befinnas vara af sjukdom oförmögen till

vidare nöjaktig tjänstgöring,, skall han vara underkastad skyldighet att

afgå. mot åtnjutande af pension enligt nu angifna bestämmelser. Såsom

pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfvodet eller

den honom under tiden, intill dess han uppnått 65 år, tillkommande

pension afdragas ett årligt belopp af 360 kronor, som skall inbetalas

till den i 19 § af lag angående rätt till pension för tjänstemän vid

statens järnvägar den omförmälda fond; skolande

otvannamnda pensionsbelopp gäldas efter de i 20 § af samma lag angifna

grunder.

... Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör gäller jämväl om

öfverdirektör.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Carl G. Edman.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

181

Bil. I.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till

kommande löneförhöjningar.

Enligt gällande reglemente

den 1 januari 1904.

den 1 januari 1907

med hänsyn till gamla lönerna.

med hänsyn till nya lönerna.

Tillgångar.

Tillgångar.

Tillgångar.

Kapitalbehållning 9,758,338 kr.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

gifters värden... 4,587,492 »

gifters värden 5,292,093 »

gifters värden.. 7,316.848 »

Kommande af-

Kommande af-

Kommande af-

löningsförhöj-

löningsförhöj-

löningsförhöj-

ningsafgifters

ningsafgifters

ningsafgifters

värden ............ 215,401 »

värden ......... 247.419 »

värden........... 342,082 »

Statsbidraget ...... 7,271.000 »

Statsbidraget (1906,

Statsbidraget..... 9,667,000 »

S:a tillgångar 21,832,231 kr.

kapitaliseradt)... 9,667,000 »

S:a tillgångar 27,688,441 kr.

Brist 37,163,805 »

S:a tillgångar 25,569,023 kr.

Brist 62,618,462 »

58,996,036 kr.

Brist 42,250.021 »

90,306,903 kr

67,819,044 kr.

Skulder.

Skulder.

Skulder.

Personalens ålders-

Personalens ål-

Personalens ål-

pensionering..... 40,187,701 kr.

derspensione-

derspensione-

Personalens invalid-

ring............... 45,864,771 kr.

ring.............. 63,412,632 kr.

pensionering..... 11,315,121 »

Personalens inva-

Personalens inva-

Utgående ålders-

lidpensionering 12,911,651 »

lidpensionering 17,851,649 »

pensioner......... 4,000,481 »

Utgående ålders-

Utgående ålders-

Utgående invalid-

pensioner........ 4,804,301 »

pensioner........ 4,804,301 »

pensioner......... 3,352,733 »

Utgående invalid-

Utgående invalid-

Förvaltningskost-

pensioner........ 4,098,321 »

pensioner........ 4,098,321 »

nader.............. 140,000 »

Förvaltningskost-

Förvaltningskost-

S a skulder 58,996,036 kr.

nader........... 140,000 »

nader............. 140,000 »

S:a skulder 67,819,044 kr.

S:a skulder 90,306,903 kr.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Bil. IL .

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kommande

löneförhöjningar.

Enligt pensionskommitténs förslag om viss minimipensionsålder

den 1 januari

1

1904.

1

den 1 januari 1907

med hänsyn till gamla lönerna.

med hänsyn till nya lönerna. |

Tillgångar.

Tillgångar.

Tillgångar. “

Kapitalbehållning..

9,758,338 kr.

Kapitalbehållning 10.362,511 kr.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

gifters värden

gifters värden

gifters värden

Grupp A .........

2,559,560 »

Grupp A......... 2,958,017 »

Grupp A......... 4,211.329 »

Kommande årsaf-

l

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

'' gifters värden

gifters värden

gifters värden

Grupp B .........

2,321,518 »

Grupp B......... 2,649,745 »

Grupp B......... 3,514,092 »

j Kommande aflö-

Kommande aflö-

Kommande aflö-

ningsförköjnings-

ningsförhöj nings-

ningsförhöjnings-

afgifters värden

afgifters värden

afgifters värden

Grupp A .........

50,502 »

Grupp A......... 59,590 »

Grupp A......... 84,838 »

1

! Kommande aflö-

Kommande aflö-

Kommande aflö-

ningsförhöjnings-

ningsförhöj nings-

ningsförhöj nings-

afgifters värden

afgifters värden

afgifters värden

Grupp B .........

159,833 »

Grupp B......... 181,707 »

Grupp B......... 240,980 »

Statsbidraget.....

7,271,000 »

Statsbidraget...... 9,667,000 »

Statsbidraget...... 9,667,000 »

Sta tillgångar 22,120,751 kr

Sta tillgångar 25,878,570 kr.

Sta tillgångar 28,080,750 »

Brist 27,980,209 »

Brist 31,909.675 »

Brist 47,961,261 •>

50,100,960 kr

57,788,245 kr

76,042,011 krj

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 132.

183

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn tages till kommande

löneförhöjningar. (Forts.)

Enligt pensionskommitténs förslag

om viss minimipensionsålder

den 1 januari 1904.

den 1 januari 1907

med hänsyn till gamla lönerna.

med hänsyn till nya lönerna.

• Skulder.

Skulder.

Skulder.

Personalens ålders-

Personalens ålders-

Personalens ålders-

pensionering

pensionering

pensionering

Grupp A ......... 14,827,110 kr.

Grupp A.........

17,139,077 kr.

Grupp A......... 24,400,904 kr.

Personalens ålders-

Personalens ålders-

Personalens ålders-

pensionering

pensionering

pensionering

Grupp B ......... 12,330,827 »

Grupp B.........

14,071,204 »

Grupp B......... 18.621,231 »

Personalens inva-

Personalens inva-

Personalens inva-

lidpensionering

lidpensionering

lidpensionering

Grupp A ......... 6,587,127 »

Grupp A.........

7,403,929 »

Grupp A......... 10,540,974 »

Personalens inva-

Personalens inva-

Personalens inva-

lidpensionering

lidpensionering

lidpensionering

Grupp B ......... 8,862,682 »

Grupp B.........

10,131,413 »

Grupp B......... 13,436,280 »

Utgående ålders-

Utgående ålders-

Utgående ålders-

pensioner ......... 4,000,481 »

pensioner.........

4,804,301 »

pensioner........ 4,804,301 »

Utgående invalid-

Utgående invalid-

Utgående invalid-

pensioner ........ 3,352,733 »

pensioner.........

4,098,321 »

pensioner........ 4,098,321 »

Förvaltningskost-

Förvaltningskost-

Förvaltningskost-

nader............... 140,000 »

nader.............

140,000 »

nader............. 140,000 »

S:a skulder 50,100,960 kr.

S:a skulder 57,788,245 kr.

S:a skulder 76,042,011 kr.

s. 184 Kontrollera mot PDF

. 184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

Bil. III.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till

kommande löneförhöjningar.

Enligt gällande reglemente

den 1 januari 1904.

den 1 januari 1907

med hänsyn till gamla lönerna.

med hänsyn till nya lönerna.

Tillgångar.

Kapitalbehållning.. 9,758,388 kr.

Kommande årsaf- gifters värden ... 3,892,648 »

Tillgångar.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kommande årsaf- gifters värden.. 4,481,448 »

Tillgångar.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kommande årsaf- gifters värden... 6,196,050 »

S:a tillgångar 13,651,036 kr.

S:a tillgångar 14,843,959 kr.

S:a tillgångar 16,558,561 kr.

Skulder.

Personalens ålders- pensionering...... 30,825,468 kr.

Personalens inva- lidpensionering.. 8,962,388 »

Utgående ålders- pensioner ......... 4,000,481 »

Utgående invalid- pensioner ......... 3,352,733 »

Skulder.

Personalens ålders- pensionering .... 35,286,486 kr.

Personalens inva- lidpensionering 10,175,669 »

Utgående ålders- pensioner ........ 4,804,301 »

Utgående invalid- pensioner ........ 4,098,311 »

Skulder.

Personalens ålders- pensionering .... 48,787,096 kr.

Personalens inva- lidpensionering 14,068,880 »

Utgående ålders- pensioner ........ 4,804,301 »

Utgående invalid- pensioner ........ 4,098,321 »

S:a skulder 47,141,070 kr.

S:a skulder 54,364,767 kr.

S:a skulder 71,758,598 kr.

23 % däraf 16,504,478 kr.

Öfverskott 54,083 »

16,558,561 kr.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 132.

185

Bil. IV.

Öfversikt af pensionsinrättningens ställning, då hänsyn icke tages till

kommande löneförhöjningar.

Enligt pensionskommitténs förslag om viss minimipensionsålder

den 1 januari 1904.

den 1 januari 1907

med hänsyn till gamla lönerna.

med hänsyn till nyä lönerna.

Tillgångar.

Tillgångar.

Tillgångar.

Kapitalbehållning.. 9,758,338 kr.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.

Kapitalbehållning 10,362,511 kr.j

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

gifters värden

gifters värden

gifters värden

Grupp A ......... 2,352,138 »

Grupp A......... 2,706,347 »

Grupp A......... 3,853,026 »

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

Kommande årsaf-

gifters värden

gifters värden

gifters värden

Grupp B ......... 1,743,051 »

Grupp B......... 1,996,977 »

Grupp B......... 2,648,391 »

S:a tillgångar 13,853,527 kr.

S:a tillgångar 15,065,835 kr.

Sta tillgångar 16,863,928 kr.

Brist 299,289 »

Brist 3,250,061 »

15,365,124 kr.

20,113,989 kr.]

Skulder.

Skulder.

Skulder.

Personalens ålders-

Personalens ålders-

Personalens ålders-

pensionering

pensionering

pensionering

Grupp A.......... 13,205,378 kr.

Grupp A......... 15,233,976 kr.

Grupp A......... 21,688,612 kr.

Personalens ålders-

Personalens ålders-

Personalens ålders-

pensionering

pensionering

pensionering

Grupp B ......... 7,734,501 »

Grupp B......... 8,846,423 »

Grupp B......... 11,732,126 » j

Personalens invalid-

Personalens inva-

Personalens inva-

pensionering

lidpensionering

lidpensionering

Grupp A ............ 5,761,545 »

Grupp A........ 6,451,366 »

Grupp A......... 9,184,810 »

Personalens invalid-

Personalens inva-

Personalens inva- ,

pensionering

lidpensionering

lidpensionering~

Grupp B ......... 5,788,915 »

Grupp B......... 6,660,985 »

Grupp B......... 8,833,798 »

Utgående ålderspen-

Utgående ålders-

Utgående ålders-

sioner.............. 4,000,481 »

pensioner......... 4,804,301 »

pensioner........ 4,804,301 »

Utgående invalid-

Utgående invalid-

Utgående invalid-

pensioner......... 3,352,733 »

pensioner........ 4,098,321 »

pensioner........ 4,098,321 »

S:a skulder 39,843,553 kr.

Sta skulder 46,095,372 kr.

Sta skulder 60,341,968 kr.

Va däraf 13,281,184 kr.

V» däraf 15,365,124 kr

Va däraf 20,113,989 kr.

''Öfverskott 572,343 »

13,853,527 kr

Bill. till Riksd. Prot. 1909.

1 Sami. 1 Åfd. 93 Haft.

24

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Historik. sid.

Bildande af statens järnvägstrafiks pensionsinrättning............................................ 12.

Reglemente för pension sinrättningen den 6 september 1872 ..................................... 14.

Direktionens underdåniga framställning den 30 september 1879................................. 15.

Direktionens skrifvelse till styrelsen för statens järnvägstrafik den 28 september 1880 18.

Styrelsens för statens järnvägstrafik und. utlåtande den 29 september 1880 ............... 19.

1882 års kungl. proposition.................................................................................... 20.

1882 års riksdagsskrifvelse ............................................. 21.

Reglemente för pensionsinrättningen den 3 november 1882....................................... 22.

Förslag till ändring af 1882 års reglemente ............................................................ 23.

Järnvägsstyrelsens und. utlåtande den 18 januari 1897............................................. 28.

Statskontorets und. utlåtande den 1 december 1897 ................................................ 28.

1903 års kommitté .................................................... 33.

Särskilda sakkunniga för pensionsärendets behandling............................................. 40.

Frågan om pensionslagens tillämplighet å jämvägspersonalen ....................................... 41.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 50.

Frågan om de nuvarande delägarnas skyldighet att underkasta sig ändrade pensionsvillkor.

................................................................................................................... 51.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 53.

Pensionsåldern.............................................................................................................. 65.

Sakkunniga ......................................................................................................... 55.

Fullmäktige ......................................................................................................... 60.

Järnvägsstyrelsen................................................................................................... 64.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 66.

Högsta pensionsbelopp................................................................................................... 70.

Sakkunniga ......................................................................................................... 71.

Fullmäktige ........................................................................................................ 84.

Järnvägsstyrelsen ................................................................................................ 86.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 87.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Sid.

Pensionsafgifter............................................................................................................ 91.

Sakkunniga ........................................................................................................ 93.

Departementschefens yttrande ...................... 97.

Den ekonomiska innebörden af de föreslagna hufvudgrnnderna för pensioneringen af statens

järnvägars personal....................................................... 98.

Departementschefens yttrande ............................................................................... 197.

De nuvarande delägarnas ställning i pensionshänseende ................................................ 109.

Delägare i pensionsinrättningen enligt 1882 års reglemente...................................... 109.

Departementschefens yttrande............................................................................... 112-

Personal, som kvarstår på gammal stat.................................................................. HO
Delägare

i pensionsinrättningen enligt 1872 års reglemente....................................... 116.

Departementschefens yttrande ............................................................................. H®-

Specialmotivering till lagförslaget................................................................................. 120.

Öfvergångsbestämmelser................................................................................................ I’5®-

Motiv ................................................................................................................. I®9-

Förslag till öfvergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän

vid statens järnvägar....................................................................................... 16

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:242 Skrifvelse till Konungen, angående beräkningen af statsverkets inkomster. s. 2 i texten