Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, adömdt genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906

25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:14, Med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, adömdt genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

1

N:o 14.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående verkställighet i vissa fall af straff, adömdt

genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad

lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa

bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om

ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906; gifven Stockholms slott den

11 december 1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom

icke laga kraft ägande utslag;

2:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1901). 1 Samt. 1 Afd. 8 Höft. (No 14).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft

ägande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande

föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång, i (Ten

ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig

att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

År målet i hvad den dömde rörer af domstolen underställdt högre

rätts pröfning, eller är straffdomen villkorlig, äge hvad nu är sagxlt ei

tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är

sagdt, skall det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse,

inför dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte,

inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsikt; och i öfriga fall

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse

må dock förklaringen upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande.

Ej må förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande utslaget

eller rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den

utgång i öfrigt, målet såvidt den dömde rörer genom utslaget erhållit,

kommit den myndighet till hända, hvarom nu är sagdt, samt den dömde,

före den dag, då förklaringen afgifves, och efter den dag, då utslaget för

honom vid rätten afkunnades eller, om det ej sålunda afkunnats, blef

honom annorledes delgifvet, inom fängelse haft betänketid under två dagar

i följd.

3 §•

Är den dömde icke häktad, äge han, med aflämnande af utslaget eller

sådant bevis som i 2 § sägs, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, där

straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens

närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande

eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman eller föreståndare

vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller kronofogde.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,

skall ofördröjligen afsända underrättelse därom till den domstol,

som ägt upptaga besvär öfver utslaget.

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och

3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,

innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären

anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §.

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens

utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff

afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 och 8 §§ af allmänna strafflagen

och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den I juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning af strafftid.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Vid verkställighet af utslag, hvarigenom någon, som hålles häktad,

blifvit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas:

om utslaget meddelats af Konungen, från den dag, då det ankommer till

den myndighet, som har att om verkställigheten förordna; om den dömde

i föreskrifven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den dag, å

hvilken förklaringen afgifves; och i öfriga fall från dfen dag efter utslagets

ankomst till nämnda myndighet, då utslaget mot den dömde vinner laga

kraft, eller, om utslaget äger laga kraft å ankomstdagen, från denna dag.

Vistas den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, på

fri fot, skall strafftiden räknas från den dag, då han för straffets undergående

intages i fängelse, däröfver tillsyn utöfvas af myndighet, som år

behörig att om verkställigheten förordna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven

frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom åttonde

dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande

eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva sina

till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver han

biträde vid besvärens författande, foge Konungens befallningshafvande

eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som

ingifvits till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till Konungens

befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort

ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till

målet hörande handlingar.

I fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall

i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad särskildt finnes stadgadt

angående verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som ej vunnit

laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej

öfverklagas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 2 oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde

Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1905, hvaruti Riksdagen med anledning

af en utaf dess justitieombudsman gjord framställning anhållit, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under Indika villkor utslag, därigenom

någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff och

hvilket ej underställts högre rätts pröfning, kunde utan hinder af att det

ej vunnit laga kraft befordras till verkställighet, samt låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna utredning

kunde finnas gifva anledning.

Efter att hafva redogjort såväl för skrifvelsens innehåll som för vissa

delar af justitieombudsmannens framställning, anförde departementschefen:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

»Vid 1902 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag till lag angående

verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft

ägande utslag. Den föreslagna lagen skilde sig från gällande förordning i

ämnet, af den 30 maj 1873, hufvudsakligen däruti, att lagen afsåg jämväl

icke häktad person samt ej blott straffarbete på viss tid och fängelse, utan

äfven arreststraff. Förslaget blef i allt väsentligt tillstyrkt af lagutskottet,

hvars hemställan bifölls af första kammaren. Men andra kammaren afslog,

dock med knapp majoritet, såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag.

Den utgång, frågan sålunda erhöll vid 1902 års riksdag, torde i ej

ringa mån orsakats däraf, att de då framställda förslagen i likhet med

1873 års förordning icke medgåfvo verkställighet af sådana ännu ej laga

kraft vunna utslag, hvarigenom böter ådömts. Och den af mig nu anmälda

riksdagsskrifvelsen lärer äfven åsyfta, att i ett sammanhang regleras alla de

fall, då icke laga kraft ägande straffdomar må verkställas — ehvad straffet

är böter eller frihetens förlust.

Förslagets Det torde dock ej kunna förnekas, att frågan om verkställighet_ af

bverksmiig9- straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, ställer sig helt olika

het af fri- då straffet är böter och när den dömde fått sig frihetsstraff ålagdt. I

mm!jbÉs-förra händelsen är, helt naturligt, intresset närmast knutet till de fall,

Straff, där tillgång saknas till böternas gäldande och således ett förvandlingsstraff

måste inträda. I själfva verket gäller det icke betalning af böterna utan

aftjänande af förvandlingsstraffet. Det är då klart, att verkställighetsfrågan,

såvidt rörer bötesbeslut, måste väsentligen bero af, under hvilka

förutsättningar ett förvandlingsstraff anses böra tillgripas.

Innevarande års Riksdag har i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t

hemställt om en revision af gällande stadganden rörande såväl själfva

bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet. I denna skrifvelse, hvilken jag

torde få vid annat tillfälle anmäla inför Eders Kungl. Maj:t såsom särskilt

ärende, framhålles bland annat, hurusom det från alla synpunkter

sedt måste anses lämpligast, att förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste

mån inskränkes och de till böter dömda i stället tillhållas att inbetala de

ådömda beloppen. I sådant afseende påpekas såsom ändamålsenligt, att

lagbestämmelser meddelas, enligt hvilka anstånd skulle kunna för viss tid

lämnas den dömde med böternas betalande eller genom hvilka tillfälle bereddes

honom att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid

erlägga sina böter. Jag lärer icke behöfva anföra mera ur denna riksdagsskrivelse

för att det må anses ådagalagdt, att frågan om verkställighet

af icke laga kraft ägande bötesbeslut lämpligen bör lösas i samband

med det nu väckta spörsmålet om revision af de rörande bötesstraffet i öfrigt

gällande stadganden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

9

Det är emellertid uppenbart, att en sådan revision icke kan medhinnas

inom den närmaste framtiden. A andra sidan har det visat sig,

att de i 1873 års förordning gifna bestämmelser om upptagande af s. k.

nöjdförklaring medföra i visst afseende sådana olägenheter, att ändring

däri bör ofördröjligen vidtagas. Vid dessa förhållanden och då, efter min

mening, något nödvändigt samband icke råder mellan den år 1902 föreslagna

lagstiftningen och frågan om verkställighet af icke laga kraft ägande

bötesutslag, har jag ej tvekat att, ehuru sistnämnda fråga nu måste lämnas

å sido, upptaga till behandling icke blott den detalj i 1873 års förordning,

som jag nyss berört, utan hela det ämne, hvilket utgjorde föremål

för 1902 års förslag. Om nyttan och behofvet af att verkställighet

utaf icke laga kraft ägande brottmålsutslag medges i den utsträckning,

som med nämnda förslag afsågs, torde meningarna knappast vara delade.

Att låta med denna reform anstå, till dess den vanskliga frågan om bötesstraffets

och bötesförvandlingsstraffets lämpliga reglering blifvit mogen för

sin lösning, kan då icke vara välbetänkt.

I detta sammanhang torde jag böra omnämna en den 11 nästlidne

september inkommen skrifvelse från Riksdagens justitieombudsman. Jag

erinrar, att Eders Kungl. Maj:t i den till innevarande års Riksdag aflåtna

proposition angående ny strafflag för krigsmakten jämväl till Riksdagens

antagande framlade ett lagförslag om sådan ändring i 1873 års förordning,

att denna blefve tillämplig å arreststraff. Riksdagen förkastade emellertid

lagförslaget, enär det icke syntes föreligga tillräcklig anledning att

endast till partiell behandling upptaga den genom 1905 års riksdagsskrifvelse

väckta frågan om en revision af berörda förordning, utan torde vara

lämpligare att låta denna fråga på en gång i sin helhet finna en lösning.

I ofvannämnda skrifvelse har justitieombudsmannen nu ansett sig böra

framhålla, att, därest en allmän revision af 1873 års förordning icke kan

med det snaraste komma till stånd, billigheten kräfver, att Eders Kungl.

Maj:ts för 1908 års Riksdag framlagda förslag ånyo tages under ompröfning.»

Departementschefen redogjorde nu närmare för 1902 års proposition

i ämnet och lagutskottets däröfver afgifna utlåtande. Med förmälan, att

yttrande i anledning af Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1905 inkommit

från Konungens samtliga befallningshafvande, lämnade departementschefen

vidare en sammanfattande framställning af yttrandenas innehåll, såvidt

angår verkställighet af frihetsstraff, och fortsatte härefter:

»Lagutskottets förslag år 1902 innehöll — i motsats till Kungl. Bör utslag

Maj:ts proposition, men med stöd af hvad högsta domstolen enhälligt till-gängligt^vid

styrkt — att den dömde ägde förklara sig nöjd med utslaget, äfven om nöjdförklahos

vederbörande myndighet icke funnes tillgängligt ett fullständigt exem- rmg?

Bill. till Piksd. Prot. 11109. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Hvilka myndigheter
-

a) af häktad.

plar af utslaget utan blott ''rättens eller domarens bevis om den ådömda

bestraffningen och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit den dömde ålagdt’.

I den vid nämnda års riksdag starkt omtvistade frågan, huruvida utskottets

förslag borde härutinnan antagas, hafva så godt som alla nu hörda

myndigheter ställt sig på utskottets sida. Och då det icke lärer kunna

åläggas underrätterna att samtidigt med utslags afkunnande hålla utskrifter

dåra! tillgängliga för parterna, finner äfven jag ett stadgande i den af lagutskottet

anvisade riktning vara nödigt för att icke straffverkställigheten

må till men för den dömde fördröjas.

Det har anmärkts, att de af utskottet använda ordalag om bevisets

innehåll vore ofullständiga och vilseledande. Ehuru detta ej framginge af

utskottets lagförslag, borde ju beviset angifva, bland annat, att utslaget

ej underställts högre rätts pröfning eller huruvida den dömde blifvit ställd

under framtiden för någon i målet åtalad förbrytelse. Hvad sålunda blifvit

anmärkt torde böra föranleda någon jämkning i de af utskottet nyttjade

uttryck. Och om formulär upprättas till ledning vid affattande! af bevisen,

synes all fara för att icke vederbörlig noggrannhet därvid iakttages

vara undanröjd.

De betänkligheter, som inom 1902 års Riksdag uttalades i fråga om

utskottets förslag i förevarande hänseende, voro grundade jämväl därpå,

att förslaget ansågs komma i strid med 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid. Detta lagrum, anmärkte

man, förutsatte uppenbarligen,’ att utslaget skall vara ankommet

till den verkställande myndigheten, innan nöjdförklaring kan komma i

fråga. Därest utskottets förslag blefve upphöjdt till lag, utan att samtidigt

jämkning ägde rum uti 1898 års lag, skulle rätt stora tolkningssvårigheter

uppstå.

Det synes äfven mig ovedersägligt, att affattningen af 1 § i nyssnämnda

lag ej rätt väl öfverensstämmer med de af mig ifrågasatta nya regler

om nöjdförklaring. En omredigering af samma § torde alltså böra vidtagas,

ehuru visserligen, enligt min mening, den bristande öfverensstämmelsen

näppeligen skulle komma att i praktiken medföra olägenheter.

Jämlikt 1873 års förordning skall den häktades nöjdförklaring afgifvas:

om han förvaras i länsfängelset inför Konungens befallningshafvande,

men i annat fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid

häktet i vittnens närvaro. I förenämnda proposition och utskottsförslag

var detta stadgande bibehållet, allenast med det förtydligande tillägg att,

om den dömde hålles i militärhåkte, förklaringen skall i vittnens närvaro

afgifvas inför den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Emellertid blef redan af en reservant inom utskottet framhållet det

oegentliga däri, att föreståndare för länsfängelse ej skulle äga den behörighet

att upptaga nöjdförklaring, hvilken dock tillkomme föreståndare vid

de mindre häktena. Det är också i förevarande hänseende som, på sätt

jag förut antydt, en ändring i 1873 års förordning synes mig böra utan

dröjsmål vidtagas.

Den skyldighet att mottaga nöjdförklaring, som åligger Konungens

befallningshafvande ocli som, jämlikt 8 § i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885, afser äfven till tvångsarbete dömda, har

nämligen flerstädes visat sig oskäligt betungande samt hinderlig för denna

myndighets öfriga uppgifter. Och om än detta närmast berott af att, på

sätt stadgas i reglementet för läns- och kronocellfängelserna i riket af den

28 maj 1867, kansliförhör med fånge bör förrättas inom fängelset och att

således befallningshafvanden har att dit förflytta sig, bör uppenbarligen

någon ändring i sistnämnda stadgande icke ifrågasättas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

har nu i särskild underdånig skrifvelse af den 17 april 1906 hemställt

om sådana åtgärder, att länsstyrelse blefve befriad från skyldigheten att

emottaga nöjdförklaring. I skrifvelsen omnämnes, att befallningshafvanden

nödgats för upptagande af dylik förklaring hålla sammanträde å länsfängelset

111 gånger år 1903, 119 gånger under 1904 och 117 under år

1905. Det framhålles, att länsstyrelsens tid sålunda i icke ringa grad

tagits i anspråk för sammanträden å länsfängelset och att detta torde i

ännu högre grad blifva fallet, sedan fängelset flyttats till Härianda. Våglängden

mellan länsstyrelsens ämbetslokal och det nya fängelset utgjorde

nämligen 3,700 meter.

Jag erinrar, att det nya fängelset å Härlanda invid Göteborg blifvit

under år 1907 upplåtet till begagnande.

Öfver den sålunda gjorda framställningen från Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hafva yttranden inkommit

från öfriga länsstyrelser. Dessa hafva, utan undantag, tillstyrkt densamma.

Och fångvårdsstyrelsen har redan i utlåtande den 16 juni 1896 uttalat sig

för den ifrågasatta författningsändringen, hvilken äfven jag nu vill förorda.

De nya bestämmelserna torde böi’a afmattas så, att Konungens befallningshafvande

icke betages rätt att, när så pröfvas lämpligt, själf upptaga

nöjdförklaringar inom länsfängelset.

Om, på sätt förut är nåmndt, uttrycklig föreskrift meddelas därom,

att nöjdförklaring af den, som hålles i militärhäkte, skall afgifvas inför

vederbörande befälhafvare, lärer det vara tydligt, att en sålunda afgifven

s. 12 Kontrollera mot PDF

b) »f icke

häktad.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

förklaring äger under alla förhållanden samma laga verkan som nöjdförklaring

inför civil myndighet. Enligt hvad Riksdagens justitieombudsman

påpekat i en till Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 30 december

1905 hafva nu gällande stadganden blifvit af vissa länsstyrelser så tolkade,

att en nöjdförklaring inför militärbefälhafvare saknar all betydelse i de

fall, där befälhafvaren finner sig förhindrad att verkställa utslaget. En

dylik mening synes mig vara uppenbart oförenlig med den tilltänkta nya

bestämmelsen.

Behörighet att emottaga nöjdförklaring af den, som icke är häktad,

tillkom enligt 1902 års proposition militärbefälhafvare, om straffet skulle

af honom befordras till verkställighet, men eljest icke någon annan myndighet

än Konungens befallningshafvande. I sitt utlåtande öfver propositionen

framhöll lagutskottet såsom önskvärdt, att sådan befogenhet tillerkändes

jämväl magistrat, borgmästare och kronofogde; möjligen borde

äfven länsman ifrågakomma samt, för vissa fall, tillsyningsman vid kronohäkte.

Det af utskottet afgifna lagförslaget öfverlämnade åt Konungen

att bestämma, hvilka myndigheter skulle i förevarande hänseende äga

samma behörighet som Konungens befallningshafvande.

Det synes mig obestridligt att, såvida ej det åsyftade snabbare verkställandet

af straffdomar öfver icke häktade skall uteblifva, afgifvandet af

nöjdförklaring bör för dem på allt sätt underlättas. Den myndighet, till

hvilken den icke häktade skall hafva att för nöjdförklaringen vända sig,

måste för honom vara lätt tillgänglig, och uppenbart är, att det ur denna

synpunkt icke kan vara tillfredsställande att hänvisa honom allenast till

Konungens befallningshafvande. Den icke häktade torde sålunda böra få

afgifva sin förklaring ej blott, liksom den häktade, inför tillsyningsman

och föreståndare vid fängelse, utan äfven inför magistrat, borgmästare,

polismästare och kronofogde. Däremot har, såsom mig synes med rätta,

framhållits, att länsman, hvilken i regeln varit åklagare i målet, ej lämpligen

bör erhålla befogenhet att upptaga den dömdes nöjdförklaring.

På. sätt inom Riksdagen blifvit mot lagutskottets förslag anmärkt,

torde i själfva lagen böra nämnas de myndigheter, inför hvilka nöjdförklaring

må afgifvas af icke häktade.

I de delar, hvarom jag hittills ej särskildt talat, lärer lagutskottets

ofta nämnda förslag böra följas. Med anledning af de ändringar, som år

1906 vidtagits i 4 kap. af allmänna strafflagen, torde dock i lagförslagets

4 § hänvisning böra ske äfven till samma kap:s 8 §.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

13

Enligt 12 § i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906

skall, därest Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven

frihet och den frigifne blifvit häktad, i fråga om beslutets verkställighet

före besvärstidens utgång i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad

särskildt finnes stadgadt angående verkställighet af straff, ådömdt genom

utslag, som ej vunnit laga kraft. De nya bestämmelserna i sistberörda

ämne torde böra föranleda sådan ändring af omförmälda lagrum, att dessa

bestämmelser skola vinna tillämpning med afseende å Konungens befallningshafvandes

beslut angående återkallelsen, äfven i det fall att den frigifne

icke häktats.

Jag har, i öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat, låtit inom

justitiedepartementet utarbeta förslag till dels lag angående verkställighet i

vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, dels lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning af strafftid, dels ock lag om ändrad lydelse af 12 §

i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906. Det är tydligt att,

därest förstnämnda förslag upphöjes till lag, åtskilliga ändringar och tillägg

i administrativa författningar blifva erforderliga, särskildt med hänsyn till

möjligheten att afgifva nöjdförklaring på grund af ett blott bevis om utslagets

innehåll. Förslag i dessa hänseenden lärer jag dock ej böra för

närvarande framställa.»

Sedan departementschefen härefter uppläst lagförslagen, af den lydelse

bilagorna A, B och C vid detta protokoll utvisa, hemställde han, att

högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående’''verkställighet i vissa fall af straff, åriömdt genom icke laga kraft

ägande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

förordnas som följer:

1 §•

Hav den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse

eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande

föreskrift^ tid, eller har han före besvärstidens utgång, i den

ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig

att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, åge hvad

nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är

sagdt, skall det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse,

inför dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte, inför

den befälhafvare, som öfver häktet har uppsikt; och i öfriga fall inför

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse må dock

förklaringen upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande. Ej må

förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande utslaget eller rättens

eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång,

målet i öfrigt genom utslaget erhållit, kommit den myndighet till hända,

hvarom nu är sagdt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen afgifves,

och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller,

om det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två

dagars betänketid inom fängelset.

3 §•

Är den dömde icke häktad, äge han, med aflämnande af utslaget

eller sådant bevis som i 2 § sägs, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring,

där straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet,

i vittnens närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande

eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman

eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller

kronofogde.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,

skall ofördröjligen afsända underrättelse därom till den domstol, som ägt

upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och 3 §§

är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen

afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären anses vara

genom förklaringen återkallade.

6 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den dömde,

på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag

eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff afräknas,

förfares enligt de i 4 kap. 6 och 8 §§ af allmänna strafflagen

och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

17

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den I juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning af strafftid.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Vid verkställighet af utslag, hvarigenom någon, som hålles häktad,

blifvit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas:

om utslaget meddelats af Konungen, från den dag, då det ankommer

till den myndighet, som har att om verkställigheten förordna; om den

dömde i föreskrifven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den

dag, å hvilken förklaringen afgifves; och i öfriga fall från den dag efter

utslagets ankomst till nämnda myndighet, då utslaget mot den dömde

vinner laga kraft, eller, om utslaget äger laga kraft å ankomstdagen, från

denna dag.

Vistas den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, på fri

fot, skall strafftiden räknas från den dag, då han för straffets undergående

intages i fängelse, däröfver tillsyn utöfvas af myndighet, som år behörig

att om verkställigheten förordna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

s.

om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven

frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom åttonde

dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande

eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva sina

till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver han biträde

vid besvärens författande, foge Konungens befallningshafvande eller

tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som ingifvits

till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort

ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till

målet hörande handlingar.

I fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad särskild! finnes stadgadt angående

verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som ej vunnit

laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej

öfverklagas. ._

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 14.

19

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 21 oktober 1908.

Tredje rummet.

Närvarande:

J ustitieråden: Lilienberg,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe,

Skarstedt.

T. ''f. byråchefen Wedberg fortsatte och afslutade föredragningen af de till

högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade, i prokollet för den

20°oktober 1908 omförmälda förslag till lag angående verkställighet i vissa

fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, lag om ändrad

lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning af strafftid, och lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående

villkorlig frigifning den 22 juni 1906; varande förslagen bilagda

detta protokoll.

1:°)

Förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom

icke laga kraft ägande utslag.

Mot förslaget framställdes följande anmärkningar:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majäs Nåd. Proposition N:o 14.

1 §•

Justitieråden Silverstolpe och Skarstedt förenade sig om följande

yttrande:

»Då den föreslagna lagen icke vore afsedd att tillämpas beträffande

arreststraff, som med föranledande af bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten

blifvit af befälhafvare ålagdt, syntes det önskligt, att första stycket

af förevarande § erhölle en affattning, som tydligt angåfve, att förslagets

bestämmelser angående verkställighet af arreststraff hänförde sig

allenast till dylikt straff, som blifvit någon af domstol ådömdt.»

Justitieråden Lilienberg, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt erinrade,

att hvad i berörda stycke stadgades angående verkställighet af straffarbete

och fängelsestraff icke stämde rätt väl öfverens med den enligt lagen om

villkorlig straffdom den 22 juni 1906 domstol tillagda befogenhet att för

visst fall förordna om anstånd med verkställighet af straff, som nyss sagts.

Beträffande den i andra stycket af ifrågavarande § upptagna undantagsbestämmelsen

anmärkte justitieråden Lilienberg, Silverstolpe och Skarstedt,

att nämnda bestämmelse skulle, sådan den affattats, i strid mot

hvad som finge antagas vara åsyftadt, föranleda att, när någon blifvit

dömd till straff genom utslag, som allenast i fråga om annan eller andra

i samma mål tilltalade underställts högre rätts pröfning, icke heller i afseende

å den förstnämnde föreskrifterna i första stycket af §:en komme att

äga tillämpning; och hemställde justitieråden att, till förebyggande häraf,

affattningen af ifrågavarande stycke måtte jämkas till öfverensstämmelse

med de i 25 kap. 9 § rättegångsbalken i fråga om underställning använda

ordalag.

2 §•

Justitieråden Lilienberg, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt ansågo det

böra med full tydlighet uttalas, att sådant bevis, som omförmäldes i denna

§, allenast såvidt anginge den person, om hvars bestraffning fråga vore,

borde innehålla uppgift om målets utgång.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Lilienberg instämde,

yttrade:

»De i slutet af 2 § förekommande orden ''inom fängelset’ äro hämtade

från nu gällande förordning i ämnet den 30 maj 1873. Vid tillämpningen

af nämnda förordning hafva emellertid dessa ord gifvit anledning

till skiljaktiga meningar, såsom framgår af ett rättsfall, afgjordt genom

Kungl. Maj:ts utslag den 3 september 1901. Under det man å ena sidan

ansett, att de två dagar, som utgöra betänketiden, måste vara tillbragta

inom det fängelse, vid hvilket nöjdförklaringen upptages, har man å andra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

21

sidan funnit det vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens afgifvande

haft betänketid i två dagar, under hvilka han suttit i häkte, oafsedt

hvar detta ägt rum. Då den förra af dessa meningar synes närmast

ansluta sig till stadgandets ordalag, men den senare åsikten gjort sig gällande

i Kungl. Maj:ts omförmälda utslag, torde det anmärkta uttrycket

böra förtydligas; och hemställer jag, att detta måtte ske så, att stadgandet

bringas till öfverensstämmelse med sistberörda åsikt.»

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitierådet Cassel förenade sig,

anförde:

»För giltigheten af häktad persons nöjdförklaring synes mig icke

med nödvändighet böra uppställas det villkor, att den dömde tillbragt de

två dagar, som utgöra betänketiden, inom det fängelse, där nöjdförklaringen

upptages, utan torde det vara tillräckligt, att han under två på

hvarandra följande dagar haft betänketid i häkte, oafsedt hvilket detta är.

Då emellertid förslaget, att döma af ordalagen, synes ansluta sig till förstnämnda,

strängare uppfattning, hemställer jag, att förslaget i angifna syfte

underkastas erforderlig jämkning.»

2:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898., innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitierådet Silverstolpe instämde,

anförde:

»De i den föreslagna lagen angående verkställighet i vissa fall af

straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, upptagna nya reglerna

angående nöjd förklaring af person, som dömts till straffarbete eller fängelse,

hafva ansetts medföra behof af en del jämkningar i lagen den 1 juli 1898,

innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid. Då i förstnämnda

lag, i olikhet med förordningen den 30 maj 1873, lämnas bestämmelser,

enligt hvilka uti de i sagda lag angifna hänseenden arreststraff

i visst fall likställts med straffarbete på viss tid och fängelse, synes

det mig kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke detta förhållande lämpligen

bort föranleda till att nyssnämnda 1898 års lag underkastats en

mera fullständig revision, så att den komme att innefatta nödiga föreskrifter

jämväl beträffande beräkning af strafftid när fråga är om arreststraff,

ådömdt af domstol.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 14.

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck och Cassel lämnade förslaget utan

anmärkning.

3:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig

frigifning den 22 juni 1906.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 14.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

fredagen den 11 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Billing,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 2 oktober 1908 inhämtade utlåtande öfver de vid samma

protokoll fogade förslag till

lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke

laga kraft ägande utslag;

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande

vissa bestämmelser om beräkning af strafftid; och

lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen

framställts mot förslaget till lag angående verkställighet i vissa fall af

straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, har jag låtit inom

justitiedepartementet vidtaga några ändringar däri. Att förslagets bestämmelser

ej afse sådant arreststraff, som blifvit af befälhafvare ålagdt,

har jag dock ansett med önskvärd tydlighet framgå af ordalagen i 1 §:ens

första stycke, hvilket alltså i det omarbetade förslaget bibehållits oförändradt.

I fråga om beräkningen af den två dagars betänketid, som häktad

person skall hafva åtnjutit, innan nöjdförklaring må med laga verkan af

honom afgifvas, äro de ledamöter i högsta domstolen, hvilka härom yttrat

sig, i viss mån af olika mening. Så till vida äro de ense, som de finna

det icke kunna tillåtas, att betänketiden löper medan den dömde vistas

utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och, å andra sidan,

icke böra fordras, att de två dagarna tillbragts i just det fängelse, vid

hvilket nöjdförklaringen upptages. Men under det två justitieråd uttalat,

att betänketiden bör hafva åtnjutits under två på hvarandra följande dagar,

synas tvänne andra justitieråd vara af den uppfattning att, om afbrott

skett i vistelsen inom häkte, dagarna näimiast före och efter afbrottet må

sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande bestämmelse i förslaget lärer

bäst tillgodoses genom ett stadgande i den af förstnämnda båda justitieråd

angifna riktning, har vid omredigering af sista punkten i 2 § dessa

justitieråds hemställan blifvit följd.

Af två ledamöter i högsta domstolen har blifvit ifrågasatt, huruvida

icke lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning

af strafftid, bort underkastas en mera fullständig revision, så att den

komme att innehålla nödiga föreskrifter jämväl beträffande beräkning af

strafftid när fråga är om arreststraff, ådömdt af domstol. Såvidt för mig

är kändt, har dock något behof af sådan revision icke hittills försports;

ej heller har fråga därom väckts, när förslag tidigare varit å bane att

låta arreststraff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, bringas till

verkställighet i likhet med straffarbete på viss tid och fängelse.»

Departementschefen föredrog härefter ofvan först nämnda lagförslag

i den lydelse, detsamma efter de vidtagna ändringarna erhållit, samt hemställde,

att det sålunda föredragna förslaget jämte de båda andra af

högsta domstolen granskade lagförslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition framläggas för Riksdagen till antagande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla;

och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bill. till Riksd. Prot. WOl)

1 Sami. 1 Afd. 8 ldäft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1909:28 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kr s. 1 i texten
  2. LU 1909:9 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ädömdt genom icke laga kraft ägande uts s. 1 i texten