Sök i Ratio Lex

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182

1909-03-05 · 69 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 69 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:182, Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

1

N:o 182.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till förordning om ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, lag om ändring i

vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901 och

förordning angående den fond, ur hvilken skall utgå

ersättning, som enligt förordningen om ersättning i anledning

af kroppsskada, ådragen under m ålit är tjänst g örin g,

tillkommer volontär vid hären eller någon, som tillhör

flottans eller kustartilleriets stammanskap; gifven Stockholms

slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kung].

Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring;

2) lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni

1901; samt

3) förordning angående den fond, nr hvilken skall utgå ersättning,

som enligt förordningen den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid

hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

- O. B. Malm

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Haft. (.N;o 182.)

]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring.

1 §•

Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,

som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning

enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf

följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och

tjänstgöringen skäligen kan antagas hafva till sjukdomen bidragit.

2 §•

Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,

som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit

sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke

haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört

fienden.

3 §•

Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,

då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats

uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på

marsch eller annan färd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

4 §•

Ersättning enligt denna förordning utgifves:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades

arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp

för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit

i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,

intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan

återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot

arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den

skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär

myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från

den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust

eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall

utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en

tiondedel;

3:o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller

från det sjukdomen blef känd,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan

uppkom, en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så

länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda

tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta

af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder;

dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga

fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar

lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen

till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men

fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för

sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt

en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till

hvarje minderårigt syskon eu årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,

till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor

till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahuudrafemtio kronor,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kiingl. Majds Nåd. Proposition N:o 182.

de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,

till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar.

5 §•

Vid bedömandet, i hvad man viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

af arbetsförmågan, tages hänsyn ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom

arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan uppkom,

behäftad med kroppsskada eller lyte, tages hänsyn jämväl till

den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda tidpunkt hos

honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan anses vara för

handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,

vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning

af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen

i arbetsförmågan anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän

kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte

afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent: vid blindhet å ett

öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet

å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad

rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller

fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent;

vid förlust af alla tärna å en fot tjugu procent; vid förlust af en

tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §•

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna förordning berättigad

är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder

han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete -eller enligt domstols förordnande

är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

7 §•

Begrafningshjälp utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,

sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta

för hvarje kalenderkvartal å första dagen af kvartalets sista månad,

utan återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan

skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får

uppbäras.

8 §•

Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som staten enligt

denna förordning utgifver, må afdrag äga rum för skadestånd, som

i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §•

Ager någon rätt till ersättning enligt denna förordning, vare han

ej däraf hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk

på skadestånd, som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom

enligt allmän lag eller särskild författning; dock att staten från dylikt

skadestånd afdrager motsvarande ersättning, som enligt denna förordning

utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, förbehåller sig staten att,

sedan den skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagarens

ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning

enligt denna förordning utgifvits.

10 §.

Uppkommer skada, hvarom i denna förordning sägs, skall därom

skyndsamt göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade

vare ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig

vård af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan

hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att

sakna lämplig vård, må den i denna förordning tillförsäkrad ersättning

med hänsyn härtill skäligen nedsättas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182

11 §■

Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller

annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen

hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas

angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke

anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,

må dock sjukhjälp kunna »på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående

undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,

föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af

polismyndigheten i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i

stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet

hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,

så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regements- eller

kårchef eller stationsbefälhafvare, som har att göra framställning om

ersättningens bestämmande.

12 §.

Göres ej framställning om ersättning i anledning af skada inom

två år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i

anledning af dödsfall, från det döden inträdde, vare rätten till ersättning

förverkad.

13 §.

Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillei''känd ersättning

eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att genom

stämning eller påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggöra

sin talan.

14 §.

Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd, väsentlig

förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ^ersättningens

bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182. 7

tagaren genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka fråga om jämkning

i ersättningen.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den

dag, då frågan om jämkningen väckes.

15 §.

Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till

ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld

i mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,

som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare

eller deras laga ombud.

16 §.

Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ bestämda lifränta

icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren

sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara för

handen, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp

icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill, må ej i beslutet sökas ändring.

17 §■

Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som

omförmälas i 10, 11 och 14 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt

af denna förordning meddelas af Konungen.

18 §.

Genom denna förordning upphäfvas hittills meddelade bestämmelser

i fråga om skyldighet för staten att åt värnpliktiga, volontärer vid

hären samt dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,

utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad

af militärtjänstgöring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910 men äger

icke tillämpning i fråga om skada, som före nämnda dag uppkommit.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 182.

Förslag
till
Lag
om

ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46

mom. 1 af värnpliktslagen den 14 juni 1901 skola hafva följande

ändrade lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under militärtjänstgöring

ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större

eller mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande

berättigad till understöd enligt hvad därom är särskildt stadgadt.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under militärtjänstgöring,

har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande

som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i

kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för

beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond

beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring ådragit

sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre mån

oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans

efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

9

Förslag

till

Förordning*

angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning, som enligt förordningen

den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär

vid liären eller någon, som tillhör flottans eller

kustartilleriets stammanskap.

Härigenom förordnas, att ersättning, som enligt förordningen den

5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid kären eller någon, som tillkör

flottans eller kustartilleriets stammanskap, skall utgå från den i

§ 46 mom. 1 af värnpliktslagen omförmälda invalid- ock pensionsfond.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 133 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Utdrag af protokollet öfver landtför sv ar särenden, hållet inför

Hans Maf.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den

5 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen

anförde chefen för förstnämnda departement, statsrådet

Malm:

»Uti en inom Riksdagens Första Kammare vid 1907 års Riksdag

väckt motion föreslogs, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning angående

lämpligaste sättet att genom statens försorg, i likhet med hvad 1901

års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade,

försäkra de värnpliktige under fredstid från och med samlingsdagen till

och med den dag, de hemförlofvades, samt låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

11

Till stöd för denna framställning anförde motionären, bland annat, att,

då staten inkallade sina unga medborgare att under afsevärd tid öfvas till

fosterlandets försvar, staten vore i eminent mening att anse som dessas

arbetsgivare under öfningstiden, och det vore ej mer än billigt, att

staten härvid i så många afseenden som möjligt sökte säkerställa de

värnpliktiga för alla de risker, fullgörandet af värnplikten för dem

medförde. Att dessa risker ej vore obetydliga, behöfde ej påpekas.

Den sträfvan, som i det moderna utbildningsväsendet gjorde sig gällande

att så vidt möjligt öfva de värnpliktiga under det verkliga krigets former,

hade oundvikligen medfört, att olyckshändelser och öfveransträngningar

måste förekomma. Och hvad särskildt artilleriets, kavalleriets

ock flottans öfningar anginge, läge det i öppen dag, att faran för olyckshändelser

vid dessa vapenslag vore mycket framträdande.

Äfven om det numera ofta praktiserades, att, efter riksförsäkringsanstaltens''

hörande, staten tilldelade eu skadad värnpliktig ersättning

efter de i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete stadgade grunder, vore detta dock i hvarje fall beroende på

särskildt beslut, men ej hvilande på i lag fastställd rätt för den skadade.

Detta kunde dock ej anses tillfredsställande. Såsom redan förut

framhållits, måste det vara statens plikt att säkerställa de värnpliktiga.

Förmögnare värnpliktiga läte allt oftare olycka fall försäkra sig för öfningstiden,

men den fördel, de bättre lottade i samhället sålunda kunnat

bereda sig, borde utan vidare tillkomma en hvar.

Det torde ligga närmast till hands, att staten för att tillmötesgå

de billiga kraf, som sålunda framställts, i riksförsäkringsanstalten försäkrade

de värnpliktiga mot olycksfall under öfningstiden efter enahanda

grunder, 1901 års lag om olycksfallsförsäkring föreskrifvit, likväl

så att ersättning ej utbetalades för den tid, fri vård erhölles genom

kronans försorg. Därmed skulle staten bereda skadade värnpliktiga

eller i händelse skadan medförde döden, deras änkor och barn en väsentligt

förmånligare ersättning än för närvarande vore fallet. Med

hänsyn till de värnpliktigas ungdom och att de i allmänhet vore ogifta,

torde premien kunna sättas väsentligt lägre än för eu vanlig grofarbetare.

Det kunde emellertid siittas i fråga, om ej ett annat sätt för den

föreslagna försäkringens genomförande äfven borde komma i betraktande.

För att icke behöfva belasta förvaltningen med den rätt vidlyftiga

apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkringsanstalten

för hvarje värnpliktig skulle medföra, kunde målet lika effektivt

vinnas, om för hvarje inträffadt olycksfall, alldeles i enlighet med

do i 1901 års olycksfallsförsäkringslag stadgade grunder, eu lifränta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning genom riksförsäkringsanstalten

af staten anskaffades och till vederbörande utbetalades.

Äfven inom Riksdagens Andra Kammare väcktes vid samma Riksdag

eu motion i denna fråga med enahanda yrkande. Däri framhölls,

att den allmänna värnplikten onekligen ålade svenska folket en tunga,

som vore ganska afsevärd och detta i synnerhet för de klasser, som

vore mindre bemedlade och sålunda för sin utkomst hänvisade till eget

arbete. Denna uppoffring för fosterlandets försvar kunde och borde

ingen undandraga sig. Men man borde tillse, att, ifall någon, såsom

ibland hände, under denna öfning lede skada till lif eller lem, hans

närmaste icke däraf ruinerades eller han själf genom större eller mindre

skador gjordes oförmögen att försörja sig själf och sålunda tvingades att

kanske under stora umbäranden släpa fram sitt lif.

Att genom en dagaflöning fullkomligt ersätta den värnpliktige

skulle vara alldeles för mycket betungande för statskassan och kunde

icke ifrågasättas, helst som hvar och en medborgare borde vara skyldig

att i denna del något offra för sitt fosterland. Men en lif- och olycksfallsförsäkring

borde, på samma gång som den vore rättvis, icke heller

behöfva blifva så synnerligen betungande för statskassan. Dess bättre

vore olycks- eller dödsfallen jämförelsevis ej så många i förhållande

till den fara, som vid öfningarna icke kunde undvikas. Därför borde,

syntes det, icke denna utgift för statskassan förefalla så afskräckande,

att frågan därför borde undanskjutas.

Genom riksförsäkringsanstalten vore redan så ordnadt, att denna

sak lätt nog kunde bringas till verkställighet. Men som ärendet dock

vore så pass betydande, att det tarfvade en utredning både i fråga om

sätt och belopp, vore lämpligast att genom skrifvelse till Kungl. Maj:t

få saken utredd och förslag framställdt.

Innan jag yttrar mig om den behandling, dessa motioner erhöllo

i Riksdagen, anhåller jag i underdånighet att få redogöra för de föreskrifter

angående ersättning till värnpliktiga för skada, ådragen under

vapenöfning, Indika redan finnas, samt det sätt, hvarpå frågor angående

dylik ersättning hittills i allmänhet blifvit behandlade.

För pensionering eller understödjande af stammanskap, som afskedats

på grund af ålder i tjänsten eller därunder ådragen invaliditet,

hafva Vadstena krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan,

hvilka leda sitt ursprung från 1600-talet, städse varit afsedda. Af invalidhusfonden,

som uppkommit genom beslut vid 1812 års Riksdag,

utdelas årligen understöd åt afskedade personer, som tillhört armén

eller flottan, med belopp från 15 kronor till omkring 300 kronor. Men

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung1. 3Jaj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

13

dessa fonder tagas i anspråk ej blott för stammanskap utan äfven för

värnpliktiga. Redan i kungl. kungörelsen den 27 oktober 1812 om

utskrifningssättet och inrättningen af allmänna beväringen stadgades

i § 23, att berdiringsmanskapet skulle äga lika rätt till gratialer och

pensioner som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet. Samma

paragraf innehåller, att Kungl. Maj:t för öfrigt i anledning af Riksens

ständers underdåniga önskan ville hafva uppmanat rikets invånare att

genom frivilliga sammanskott samla invalidkassor, helst inom små

distrikt, till ytterligare understöd för blesserade af beväringsmanskapet

eller de i krig skadades änkor och barn, samt att Kungl. Maj:t, lika

med Riksens ständer, icke tviflade, att när svenska nationen en gång

i detta beväringsmanskap skulle igenkänna tappre medborgare, som

skyddat dess själfständighet, ett ringa men frivilligt offer skulle åtfölja

de skyddades aktning och tacksamhet för deras försvarare. Då nämnda

kungörelse upphäfdes och ersattes med kungl. kungörelsen den 13

november 1860 angående den allmänna beväringen, upprepades uti dess

§ 35 stadgandet, att beväringsmanskapet skulle äga lika rätt till gratialer

och .pensioner som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet.

Men för beredande af ytterligare understöd stannade man icke

vidare vid att endast vädja till enskild offervillighet. Samma författnings

§ 40 innehåller, att af alla de viten och böter, som enligt beväringsförfattningarna

ådömas, skall ena hälften tillfalla åklagaren och

den andra hälften afsättas till bildande af en invalid- och pensionsfond

för dem af beväringsmanskapet, som under tjänstgöring erhållit sådan

skada, att de därigenom blifvit i mer eller mindre mån oförmögne att

sig med arbete försörja, samt för i krig aflidne beväringskarlars änkor

och barn; dock utan att sådant skulle medföra någon rubbning af den

beväringsmanskapet tillförsäkrade rätt till understöd från Vadstena

krigsmanshuskassa eller amiralitetskrigsmanskassan. Uti 1885 års värnpliktslag

meddelas jämväl bestämmelser i förevarande ämne, hvilka,

såvidt angår till beväringen hörande värnpliktiga, öfverensstämma med

stadgandena uti nu gällande värnpliktslag af den 14 juni 1901. Dessa

stadgande!! äro af följande lydelse:

§ 35 mom. 3. Till beväringen hörande värnpliktig, som under

tjänstgöring ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga därigenom

i större eller mindre mån minskas, är för sig och efterlefvande berättigad

till det understöd eller den pension, som författningarna rörande

pensionering vid hären eller flottan bestämma.

§ 39 mom. 2. Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas

under tjänstgöring, har enahanda rätt till understöd eller pension för

sig och efterlefvande som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

§ 46 mom. 1. De enligt denna lag inflytande böter skola under

särskild titel i kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan

till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond,

hvilken fonds ändamål skall vara att bereda understöd åt värnpliktige,

som under tjänstgöring erhållit sådan skada, att de därigenom blifvit

i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, samt

för änkor och barn efter värnpliktige, som aflidit i krig eller till följd

af i krig ådragen sjukdom eller skada, dock utan att sådant för närvarande

medför rubbning af den de värnpliktige i § 35 mom. 3 och

§ 39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

I fråga om beloppen af de understöd, som på grund af nu antydda

ännu gällande bestämmelser må beviljas att utgå från Vadstena

krigsmanshuskassa, äro genom kungl. brefvet den 6 maj 1881 med

däri år 1901 vidtagen ändring meddelade följande på värnpliktiga och

volontärer vid hären tillämpliga föreskrifter.

Till åtnjutande af gratialistunderhåll må uppföras:

i första klassen, med årligt gratial af 72 kronor, a) den, som i fält

mot rikets fiender eller vid annat tillfälle i kronans tjänst förlorat arm

eller ben och b) den, som vid något af berörda tillfällen ådragit sig

kroppsskada af sådan beskaffenhet, att skadan haft till följd vare sig

sinnesrubbning eller förlust af syn eller obotlig sjukdom med däraf

föranledd oförmåga att i någon mån genom arbete bidraga till sin utkomst;

skolande arméförvaltningen äga att, när särdeles bevekande

omständigheter förekomma, hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla

personer i denna klass till ännu högre underhåll intill 100 kronor

årligen;

i andra klassen, med årligt gratial af 48 kronor, den, som uti något

af omförmälda fall antingen förlorat bruket af eu eller flera lemmar

eller på annat sätt blifvit så svårt skadad eller ock ådragit sig sådan

sjuklighet, att han i följd däraf endast i ringa mån kan med arbete

bidraga till sin utkomst;

i tredje klassen, med årligt gratial af 36 kronor, den, som under

tjänstgöring ådragit sig antingen en mindre skada, hvilken vid arbete

är honom till hinder, eller sådan sjukdomsåkomma, som ’ kan hafva

menlig inverkan å hans arbetsförmåga, äfvensom den, hvilken med utmärkt

välförhållande deltagit i krig mot rikets fiender eller varit i kronans

tjänst fulla trettio år eller därutöfver; och

i fjärde klassen, med årligt gratial af 24 kronor, a) den, som af

manskapet vid värfvade armén, med undantag af Vermlands fältjägare

(numera Vaxholms grenadjärregemente) vid afskedstagande fyllt 40 år

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

15

och tjänat i minst 20 år, b) den af manskapet vid arméns jägarekårer,

hvilken uppnått 45 lefnads- och 25 tjänsteår, samt c) manskapet vid

indelta kavalleriet och infanteriet, som enligt grunderna i kungl. blefven

den 10 september 1831 och den SO december 1835, kungjorda

genom krigskollegii kungörelser den 18 november 1831 och den 27

januari 1836, erhållit afsked med anmälan till underhåll på expektans,

så snart den afskedade uppnått eu ålder af 50 år och 30 år från hans

antagande i tjänst förflutit.

Underhållstagare af fjärde klassen skola, om de vid afskedets erhållande

tillhört värfvade armén, vid uppnådd 60 års ålder men, då de

afskedats från indelta armén, vid uppnådda 65 lefnadsår, uppflyttas i

tredje underhållsklassen. Underhållstagare i tredje klassen skola, då

de hunnit en ålder af 72 år, uppflyttas i andra underhållsklassen.

Korpraler af infanteriet och deras vederlikar af arméns öfriga truppslag,

kvilka i berörda egenskap berömligt tjänstgjort minst två år före

afskedet, skola erhålla en tillökning'' af 24 kronor utöfver det vanliga

för afskedade soldater bestämda underhållsbeloppet. Vice korpraler,

Indika undfått afsked efter 1878 års ingång och i sådan egenskap berömligt

tjänstgjort minst två år före afskedet, skola erhålla eu förhöjning

af 12 kronor utöfver det vanliga soldatunderhållet. Underhållsförhöjningen

beräknas från början af halfåret näst efter det, hvarunder

den föreskrifna lefnadsåldern upphunnits; hvarjämte arméförvaltningen

bemyndigats att i underdånighet hemställa om sådana speciella undantag

från den allmänna underhållsklassifikationen, som af särskilda omständigheter

må kunna föranledas.

I kungl. kungörelsen den 3 april 1821 stadgas, att, när pensionär

genom döden afgår, begrafningshjälp med 3 riksdaler banko må till

den aflidnes anhöriga eller rättsinnehafvare från ifrågavarande foud utbetalas.

Kungl. reglementet för pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap den 31 oktober 1879 innehåller, bland andra, följande bestämmelser,

hvilka enligt ofvanintagna stadganden i värnpliktslagen äro

tillämpliga äfven i fråga om värnpliktiga.

Hvar och eu af gemenskapen vid flottan och lotsverket, som afskedas

ur Kungl. Maj:ts och kronans tjänst med vitsord att hafva sig

redligt och väl skickat, tillägges pension af statsverket genom amiralitetskrigsmanskassau,

då han blifvit skadad i tjänsten eller tjänat tjugu

år eller längre, som nedan sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

Pensionsberättigad gemenskap delas i fyra klasser; och upptages

i första klass: deri, som af erhållen blessyr i krig mot rikets fiende,

annan kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning

af kronans tjänst eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen

sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till vidare verksamhet;

i andra klass: a) den, hvars verksamhetsförmåga väl icke alldeles

men dock i betydlig mån gått förlorad af sådan händelse, som här

ofvan afses, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig

mot rikets fiende med vitsord att hafva sig utmärkt väl skickat, c) den,

som tjänat i fyratio år;

i tredje klass: a) den, hvars verksamhetsförmåga af blessyr, annan

kroppsskada, obotlig sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen

såsom här ofvan sägs, blifvit inskränkt, dock icke så att han bör

till andra klassen hänföras, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika

tjänstgjort i krig mot rikets fiende med vitsord att hafva sig väl skickat,

och c) medlem af sjömanskåren, som tjänat i trettio år och uppnått

femtio års ålder, samt annan, som tjänat i trettio år och uppnått

femtiofem års ålder;

i fjärde klassen: medlem af sjömanskåren, som tjänat i tjugu år och

uppnått femtio års ålder, samt annan, som tjänat i tjugu år och uppnått

femtiofem års ålder.

Pensionen bestämmes efter helt år för olika medlemmar i hvardera

af föreskrifna fyra klasser sålunda: underoffieerskorpral vid sjömanskåren

med flere jämnställde 360 kronor i l:a, 240 kronor i 2:a,

180 kronor i 3:e och 120 kronor i 4:e klassen; korpral vid sjömanskåren

med flere jämnställde 240 kronor i l:a, 160 kronor i 2:a, 120

kronor i 3:e och 80 kronor i 4:e klassen, samt medlem af sjömanskåren

med flere jämnställde 150 kronor i l:a, 100 kronor i 2:a, 75 kronor

i 3:e och 50 kronor i 4:e klassen. Härjämte bestås två månaders pension

i begrafningshjälp efter afliden pensionstagare, och anses i detta

hänseende såsom pensionstagare jämväl den, som, efter det alla villkor

för åtnjutande af pension blifvit uppfyllda, aflider under närmaste månaden,

innan pension fått af honom uppbäras, om han lefvat.

Särskilda bestämmelser rörande kustartilleriets manskap är ännu

icke utfärdade. Men med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning

har Riksdagen enligt skrifvelse den 1 juni 1901 medgifvit,

att de för befäl och underbefäl med vederlikar samt manskap vid flottan

gällande pensioneringsgrunder må tillämpas jämväl i afseende å

befäl och underbefäl med vederlikar samt manskap vid kustartilleriet.

För kustartilleriets stammanskap tillämpas således här ofvan anförda

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

bestämmelser rörande flottans manskap, hvilka bestämmelser till följd

häraf måste vinna efterföljd äfven beträffande de kustartilleriet tilldelade

värnpliktiga.

Högsta beloppet af årlig lifränta i anledning af full invaliditet

skulle således kunna uppgå för värnpliktig eller volontär vid hären till

100 kronor årligen med tillägg af högst 24 kronor, om den skadade

varit korpral, samt värnpliktig, tilldelad flottan jämte dess och kustartilleriets

stammanskap 150 kronor med förhöjning till högst 360 kronor,

om den skadade varit underofficerskorpral.

Därjämte hafva värnpliktiga enligt ofvanintagna § 46 mom. 1 af

värnpliktslagen den 14 juni 1901 samt motsvarande bestämmelse i 1885

års värnpliktslag kunnat erhålla särskildt ytterligare understöd ur beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond. Men allmängiltiga bestämmelser

rörande beloppen af sådana understöd äro icke utfärdade,

och det har icke heller någon gång förekommit, att skadad värnpliktig

erhållit understöd från flera än en fond. Emellertid har Kungl. Maj:t

genom nådigt bref den 16 november 1888, kungjordt genom arméförvaltningens

kungörelse den 21 december samma år, förordnat, att

frågor om skadad värnpliktigs pensionering skulle, i likhet med hvad

då ägde rum i afseende å det ur armén afskedade stammanskap, i

första hand upptagas och afgöras af arméförvaltningen å civila departementet

samt utgiften härför anvisas å beväringsmanskapets invalidoch

pensionsfond. Härigenom blef således bestridandet af utgifterna

för uuderstöd åt skadade värnpliktige tillhörande hären öfverflyttadt

från krigsmanshuskassan till invalid- och pensionsfonden. Ersättning

åt skadad värnpliktig, som tilldelats flottan, har i två fall utanordnats

från femte hufvudtitelns allmänna besparingar och i ett fall från nämnda

invalid- och pensionsfond.

Efter utfärdandet af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete har den uppfattning, att värnpliktig

för ådragen skada borde åtnjuta ersättning i öfverensstämmelse

med de grunder, som äro stadgade i denna lag, mer och mer gjort

sig gällande.

Vid behandling af sådana ärenden har under de senare åren följande

tillvägagångssätt i allmänhet iakttagits. Då värnpliktig, som

blifvit skadad under tjänstgöring, önskat erhålla ersättning, har han

ingifvit ansökning härom till vederbörande regements- eller kårchef

eller stationsbefälhafvare, hvilken insändt ansökningen tillika med förhörsprotokoll

och läkarebetyg till Kungl. Maj:t, som i ärendet hört

arméförvaltningen eller marinförvaltningen. Därjämte hafva handlinBih.

till lliksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

garna varit öfverlämnade till riksförsäkringsanstalten med begäran om

utlåtande, huruvida kroppsskadan, därest den skolat bedömas i enlighet

med bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, bort anses hafva föranledt ersättningsskyldighet

för vederbörande arbetsgivare och i sådant fall till

hvilket belopp. I regel har den skadade värnpliktige tillerkänts ersättning

med det belopp, som enligt riksförsäkriugsanstaltens upplysning

skolat i sådant afseende utgå, om fallet bedömts enligt lagen om ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete, samt förordnande

meddelats, att medlen skulle utgå ur beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond. Ersättningsbeloppet har sedermera genom vederbörande

myndigheter utbetalts till den skadade beväringsmannen eller hans efterlefvande

anhöriga.

Äfven i sådana fall, då skada icke medfört nedsättning af arbetsförmågan

med ens en tiondedel och följaktligen, därest bedömandet

skett enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete, densamma icke skolat medföra rätt till ersättning hafva mindre

ersättningsbelopp tillerkänts värnpliktiga för sådan skada.

Rätt till ersättning enligt nu omförmälda grunder har dock icke

blifvit de värnpliktiga genom allmän författning tillförsäkrad, utan

hafva dessa frågor varit beroende på administrativ myndighets pröfning

och beslut i hvarje särskild! fall.

Sedan jag nu redogjort för gällande föreskrifter i förevarande

ämne samt den praxis, som utbildat sig för pröfningen af vissa frågor

om ersättning åt värnpliktiga, som skadats under tjänstgöring, anhåller

jag att få återkomma till förut omförmälda två i Riksdagen väckta

motioner angående ersättning för dylik skada.

Den i Första Kammaren väckta motionen öfverlämnades till förberedande

behandling af Statsutskottet. Efter att hafva redogjort för den

under senare åren iakttagna behandling af frågor om ersättning åt värnpliktiga,

som skadats under tjänstgöring, anförde utskottet, att då den

af motionären afsedda förmånen syntes redan tillkomma de värnpliktiga,

utskottet, som ansåge, att ersättning vid olycksfall i tjänsten borde

tillkomma såväl den fast anställda personalen som de värnpliktiga,

funne den af motionären föreslagna åtgärden icke vara af behofvet

påkallad, hvarför utskottet icke kunde tillstyrka bifall till motionen.

Den i Andra Kammaren väckta motionen åter hänvisades till ett

tillfälligt utskott, hvilket i sitt betänkande anförde, bland annat:

»Vid granskningen af de hos oss tillämpade grunderna för utbetalande

af ersättning till värnpliktige, som skadats under vapenöfning,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

samt till deras anhörige har utskottet till en början funnit anmärkningsvärd^

att dessa grunder icke finnas i någon författning fastställda.

Visserligen torde det ej vara något att erinra mot den under de senare

åren härutinnan följda praxis att inhämta riksförsäkringsanstaltens utlåtande,

huruvida hvarje skada, för hvilken ersättning begäres, skolat

föranleda ersättning, om den bedömts enligt lagen om ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete, samt i sådant fall till hvilket

belopp. Men en så viktig angelägenhet som den förevarande borde

enligt utskottets mening ordnas genom en ingående samt fullt klar och

tydlig lagstiftning.

Vidare anser utskottet, att den nu tillämpade ordningen för utbetalande

af ersättning till under vapenöfning skadade värnpliktige är

onödigt omständlig. Det måste betraktas såsom misshushållning med

statsorganens krafter, att alla frågor om ersättning till skadade värnpliktige

skola passera genom ej mindre än sex ämbetsverk, och i synnerhet

förefaller det opraktiskt, att Kungl. Maj:t skall besväras med

afgörandet af alla dessa, i allmänhet ej synnerligen invecklade frågor.

Lämpligare vore för visso, att det öfverlämnades åt riksförsäkringsanstalten

ej blott att, såsom nu sker, utreda desamma, utan äfven att

afgöra dem samt att därefter från beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond rekvirera beviljade ersättningar. Hvarje till lifränta berättigad

beväringsman eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, hans

anhöriga, skulle då, såsom nu sker i fråga om arbetare, som skadats

i arbete, erhålla en riksförsäkringsanstaltens lifräntebok, hvarå det

vederbörande tillerkända beloppet kunde kvartalsvis lyftas på hvilken

postsparbanksanstalt som hälst i riket. En sådan anordning skulle innebära

ej blott en afsevärd fördel för de ersättningsberättigade, utan äfven

en arbetsbesparing för det allmänna.

Slutligen torde det kunna ifrågasättas, huruvida det är med billighetens

fordringar öfverensstämmande, att eu under vapenöfning skadad

värnpliktig icke erhåller högre ersättning än den, som enligt nämnda

lag tillkommer skadad arbetare. Rätt allmänt lärer väl medgifvas, att

de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsersättningslagen, äro synnerligen

knappt tillmätta, om hänsyn tages till de lefnadsbehof, som därmed

skola tillgodoses. Att lagen satt ersättningsbeloppen så lågt, torde

hufvudsakligen hafva berott på hänsyn därtill, att desamma ofta komma

att drabba arbetsgifvare i mindre bärkraftig ställning. Men en sådan

hänsyn torde ej kunna åberopas, då det är staten, som skall ersätta

dem, hvilka under fullgörande af sin medborgerliga värnplikt tagit skada

till hälsa och förvärfsförmåga för hela sitt kommande lif. Staten borde,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

synes det utskottet, erkänna sig pliktig att bereda de under vapenöfning

genom olycksfall eller sjukdom skadade värnpliktige en något

större ersättning än den som nu utgår för deras genom skadan orsakade

förlust af förvärfsförmågan, enär det arbete, under bvilket ifrågavarande

skador ådragits, ålägges vederbörande såsom en plikt, hvilken de ej

kunna undandraga sig.

Utskottet finner således en för de värnpliktige mera förmånlig och

betryggande samt med hänsyn till proceduren mera enkel och praktisk

anordning af ifrågavarande ärenden önskvärd och möjlig, och en närmare

utredning af frågan, huru detta lämpligast skulle kunna ske,

synes därför vara af behofvet påkallad. Då det emellertid ej torde vara

lämpligt eller nödvändigt, att staten formligen »försäkrar» de värnpliktige,

och då, såsom af det ofvan anförda framgår, utskottet ej finner,

att bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete böra i alla afseenden tillämpas på ifrågavarande

område, kan utskottet ej tillstyrka bifall till motionärernas hemställan

i oförändrad form, utan får utskottet i anledning af motionen

hemställa,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen i

skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning, huruvida icke mera fullständiga och betryggande bestämmelser

än de nu gällande må kunna meddelas angående ersättning

till värnpliktige, som genom skada under vapenöfning lidit minskning

i sin förvärfsförmåga, eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, till

deras anhöriga, samt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de

förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Bägge kamrarna fattade beslut i enlighet med denna utskottets

hemställan.

Under öfverläggningen härom uttalade flere ledamöter, lika med

Statsutskottet, den uppfattning, att de nya bestämmelserna rörande

ersättning för skada borde omfatta jämväl stammanskap.

Centralkommittén för Sveriges sjukkassor har i en till Kungl.

Maj:t ingifven skrifvelse af den 7 augusti 1907, enligt uppdrag af en

till Norrköping år 1905 sammankallad konferens af representanter för

ett stort antal sjukkassor å skilda orter i riket framhållit, att staten,

gent emot hvar och en, som utöfvade militärtjänst, vare sig i samband

med fullgörandet af värnplikt eller ej, intoge samma ställning som en

arbetsgifvare till sina arbetare. I enlighet härmed borde skyldighet

till skadeersättning — tillnärmelsevis liknande den som åligger arbetsgifvare

i fråga om olycksfall i arbete — tillkomma staten gent emot

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl.^Maj.ts Nåd. Proposition No 182.

dem, .hvilka för längre eller kortare tid lidit förlust af eller nedsättning

i arbetsförmågan på grund af kroppsskada eller annan sjukdom,

ådragen under militärtjänstens utöfvande.

Kommittén ville först och främst tillkännagifva, att de önskemål,

som läge till grund för Riksdagens förut omförmälda beslut, lifligt omfattades

af sjukkasseverksamhetens utöfvare i riket. Kommittén önskade

dock på samma gång få särskildt fästa uppmärksamhet vid

tvänne synpunkter, som visserligen äfven under frågans behandling

inom Riksdagen framhållits, men hvilka likväl enligt kommitténs mening

pakallade mera beaktande än som, att döma af den formulering

Riksdagens beslut erhållit, inom Riksdagen torde hafva kommit densamma

till del.

Kommittén funne det sålunda för det första från sjukkasseverksamhetens

synpunkt önskvärdt, att vid den närmare utredning af frågan,

hvartill Riksdagens beslut kunde gifva anledning, äfven sådana åtgärder

toges i betraktande, som kunde tillförsäkra värnpliktige eller i militärtjänst

anställde personer erforderligt understöd på statens bekostnad

jämväl vid andra under militärtjänstens utöfvande ådragna sjukdomar

än sådana, hvilka förorsakats af olycksfall.

För det andra ansåge kommittén det likaledes vara ur sjukkasseverksamhetens

synpunkt önskvärdt, att de mått och steg, om hvilkas

vidtagande Riksdagen hemställt, ej måtte inskränkas allenast till att

afse kroppsskador och andra sjukdomsfall, som drabbat personer i

samband med värnpliktens ftillgörande, utan jämväl utsträckas till alla

de liknande fall, som inträffade under aktivt utöfvande af militärtjänst

i allmänhet.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut den

12 juli och den 16 augusti 1907 bemyndigat statsrådet och chefen för

landtförsvarsdepartementet samt statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet

att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom vederbörande

departement biträda med verkställande af utredning och upprättande

af förslag beträffande ersättning till de värnpliktige och de

volontärer vid hären samt dem bland flottans och kustartilleriets stammanskap,

hvilka genom skada under vapenöfning lidit minskning i sin

förvärfsförmåga eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, till deras

anhöriga, så hafva härtill utsetts ledamoten af Riksdagens Första Kammare

f. d. landshöfdingen m. m. C. A. Sjöcrona, dåvarande t. f. öfverdirektören

och chefen för riksförsäkringsanstalten J. G. May samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, auditören m. m. E. D. W.

Martin. Dessa hafva den 17 december 1907 afgifvit af dem utarbetadt

betänkande i ämnet med förslag till författningar om ersättning i anledning

af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring m. nu, samt

angående ersättning åt efterlefvande, då någon af lotsverkets betjäning

till följd af tjänsteutöfning ljutit döden.

Den af mig nu lämnade utredningen i fråga om hittills meddelade

och ännu gällande allmängiltiga bestämmelser angående ersättning åt

värnpliktiga och stammanskap för skada ådragen under tjänstgöring

ådagalägger, att ersättningsbeloppen utgå efter väsentligen olika grunder

vid bären och vid flottan. I förenämnda betänkande frambålles ock,

att redan detta förhållande syntes vara oegentligt och ägnadt att framkalla

icke oberättigadt missnöje. De ersättningsbelopp, som enligt

dessa bestämmelser kunde utanordnas, syntes åtminstone i de flesta

fall vara alltför otillräckliga i förhållande till nutida lefnadskostnader

äfven för dem, som måste till det minsta möjliga inskränka sina anspråk

på lifvets nödtorft. Dessutom saknades bestämmelser såväl rörande

sjukhjälp i de fall, då den skadade icke åtnjöte vård och underhåll

genom militär myndighets försorg men skäligen borde komma i åtnjutande

af sådan förmån, som beträffande beloppet af ersättning åt efterlefvande,

i händelse skadan förorsakat dödsfall. Efter det 1901 års lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete trädt i

kraft, hade visserligen Kungl. Maj:t uppå särskilda ansökningar och

efter vederbörandes hörande beviljat ersättning i öfverensstämmelse

med de i nämnda lag stadgade grunder. Men då besluten härom,

såvidt anginge ersättningarnas belopp, icke kunnat grundas å någon i

allmän författning fastslagen rätt och allmänheten således saknat utväg

att bedöma, efter hvilken grund beloppet blifvit i hvarje särskildt fall

bestämdt, hade ju därigenom lätt kunnat alstras den föreställningen,

att den skadade eller hans efterlefvande icke alltid fått åtnjuta den

förmån, som rätteligen bort dem tillkomma. Da statens ersättningsskyldighet

i förevarande fall vore och länge varit erkänd, måste ju

följdriktigt de grunder, hvarefter ersättningens belopp beviljades, vara

genom lag föreskrifna, så att icke, såsom förut vore anmärkt, ersättningstagarens

rätt i detta hänseende skulle vara uteslutande beroende

af administratrativ pröfning i hvarje fall och så att han måtte kunna

själf bedöma, huruvida han kommit i åtnjutande af sin rätt. Det torde

väl ock vara synnerligen olämpligt, att, såsom nu vore förhållandet,^

Kungl. Maj:t skulle i alla förekommande fall besväras med pröfning af

ansökningar af ifrågavarande slag. Att volontärer vid hären samt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

flottans och kustartilleriets stammanskap, däri inberäknade skeppsgossarne,

borde åtnjuta åtminstone samma rätt som de värnpliktiga, bvilka

icke innehade stam anställning, torde vara uppenbart.

På grund häraf och då behofvet af lagstiftning i ämnet syntes vara

erkändt, vore det ej af nöden att anföra och utveckla ytterligare skäl

för lagstiftningsåtgärd i angifna syftet.

För åstadkommande af sådan lagstiftning erbjöde sig själfmant och

i första rummet den utvägen att föreslå för ändamålet nödiga ändringar

i och tillägg till gällande lag om ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete. Denna utväg hade ock allvarligt tagits i öfvervägande.

Men, om än rättsförhållandet mellan staten såsom ersättningsskyldig

å ena samt den skadade å andra sidan kunde anses vara i

hufvudsaklig mån lika med det rättsförhållande, som uppkomme mellan

arbetsgivare och arbetstagare, då den senare skadades genom olycksfall

i arbete, förekomme dock i fråga om dessa rättsförhållandens lämpliga

afvägande och därmed sammanhängande bestämmelser så väsentliga

olikheter, att tanken på anlitandet af nämnda utväg måst öfvergifvas.

De sakkunniga hade alltså ansett sig böra utarbeta och framlägga förslag

till särskild lag innefattande bestämmelser om statens ersättningsskyldighet

i antydda hänseendet samt den skadades eller hans efterlefvandes

däremot svarande rättigheter och sättet att göra dessa rättigheter

gällande.

Detta lagförslag hade dock ansetts böra ansluta sig så nära som

möjligt till lagen om ersättning för olycksfall i arbete, om än icke

oväsentliga förändringar måst vidtagas äfven i de delar af samma lag,

som kunde äga tillämplighet uti nu föreliggande fråga.

För ifrågavarande förslag till: Lag om ersättning i anledning af

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring anhåller jag att nu få

redogöra äfvensom för den hufvudsakligaste delen af motiveringen till

de särskilda paragraferna.

Innan jag öfvergår till de särskilda paragraferna, torde jag få beröra

frågan, huruvida ifrågavarande föreskrifter kunna anses höra utgifvas

i form af lag. Då de endast afse att fastslå den ersättning staten

åtager sig gent emot enskilda medborgare för skada, som dessa kunna

ådraga sig under fullgörandet af eu medborgerlig plikt, synes mig desamma

lämpligen böra utfärdas såsom en af Eders Kungl. Maj:t med

Riksdagen beslutad förordning.

1 §•

»Inträffar under militärtjänstgöring olycksfall, så att tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

kustartilleriets stammanskap, varder skadad, vare staten pliktig att utgifva

ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Sådan ersättningsskyldighet åligger staten jämväl, om sjukdom med

däraf följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring

och visas vara framkallad af tjänstgöringen.»

I motiveringen till denna paragraf anföra de sakkunniga, att enligt

lagen den 5 juli 1901 vore arbetsgifvare pliktig utgifva ersättning för

skada, som arbetare ådragit sig »till följd af olycksfall i arbetet». Detta

uttryck hade, såsom ock otvifvelaktigt varit afsedt, tillämpats så, att

ersättningsskyldighet ansetts vara för handen, endast då olycksfallet

eller den för arbetarens arbetsförmåga eller lif ogynnsamma tilldragelsen

omedelbart framkallat skadan (skadegörelsen), således icke då tilldragelsen

allenast stått i orsakssammanhang med sjukdom och däraf

förorsakad invaliditet eller dödsfall.

Militärtjänstgöringen vore emellertid icke allenast förenad med en

viss grad af allmän farlighet, som i detta hänseende bragte densamma

i jämnbredd med de i lagen den 5 juli 1901 uppräknade yrken, utan

ställde äfven numera på stammanskap och de värnpliktige sådana anspråk,

att de tjänstgörande lätt blefve utsatta för ogynnsamma väderleksförhållanden,

öfveransträngning, smittas öfverförande och andra för hälsan

menliga tilldragelser, som framkallade sjukdom med däraf förorsakad

invaliditet eller död. Det syntes därföre vara i sin ordning och med

grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen öfverensstämmande, att

statens ersättningsskyldighet omfattade äfven de fall, då ett verkligt

sådant orsakssammanhang kunde påvisas. En sådan ersättningsskyldighet

skulle dessutom kunna sägas redan vara af staten erkänd. Ty

ordalagen i nu gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena

krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan uteslöte ingalunda

en sådan tillämpning. Kungl. Maj:t hade ock redan flera gånger

åt värnpliktige beviljat understöd i dylika fall, af hvilka några såsom

mest kännetecknande ansetts böra exempelvis antydas.

Sålunda hade den 18 november 1904 beviljats ersättning, 1,000

kronor, för en gång för recidiverande ledgångsreumatism, hjärtfel och

nervlidande, som ansetts hafva uppkommit till följd af förhållanden

under vapenöfning.

Under 1905 års rekrytskola å Vännäs läger, då stor sjuklighet

rådde bland beväringsmanskapet, insjuknade en beväringsmun i difteri,

som efterföljdes af fullständig förlamning i båda benen. Hans sjukdom

förklarades af vederbörande bataljonsläkare vara af den art, att

han aldrig torde komma att blifva återställd från densamma. Denne

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

beväringsman, som vårdats å sjukhus, tillerkändes årlig lifränta till

belopp af 300 kronor.

I fyra fall af »barnförlamning», som ansetts hafva stått i orsakssammanhang

med militärtjänstgöring, hade skadade beväringsmän kommit

i åtnjutande af en årlig lifränta till belopp af 300 kronor; och

hade jämväl sjukhjälp dem beviljats, då sådan i öfverensstämmelse med

de i lagen den 5 juli 1901 stadgade grunder bort förekomma.

Uttrycket »militärtjänstgöring» omfattade tjänstgöring såväl under

fred som under krig, men det hade icke ansetts skäligt, att genom

något tillägg därtill inskränka den föreslagna lagens tillämplighet allenast

å skada, ådragen under fredsöfningar.

Hittills gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena

krigsmanshuskassa, och amiralitetskrigsmanskassan, numera »flottans

pensionskassa», gällde äfven i fråga om invaliditet, ådragen under krig.

Uppenbarligen funnes icke någon anledning att nu upphäfva denna

stammanskap och värnpliktiga tillförsäkrade förmån. Skulle vårt land

en gång hemsökas af krig, vore det ju lämpligt, att bestämmelser i

fråga om ersättning för därunder ådragen invaliditet funnes, så att

frågor därom kunde vinna skyndsam handläggning. Visserligen kunde

måhända ifrågasättas, att, såsom förhållandet vore i Danmark, ersättningen

för invaliditet, ådragen under krig, skulle utgå med högre belopp

än ersättningen för motsvarande invaliditet, ådragen under fredsöfningar.

Men om, efter det krig inträffat, en sådan åsikt skulle göra sig gällande,

mötte ju intet hinder att då genom tilläggsbestämmelser öka

understödens belopp, likasom då äfven måste vidtagas erforderliga anordningar

för anvisande af de ökade tillgångar, som blefve erforderliga

för utbetalande af de till antalet väsentligen ökade understöden.

Såsom i betänkandet framhålles, skulle ordet »militärtjänstgöring»

afse tjänstgöring under såväl fred som krig. För tydlighetens skull

synes mig dock detta böra uttryckligen angifvas i texten, i synnerhet

som det möjligen kan vara tvifvel underkastadt, huruvida ordet »olycksfall»

enligt språkbruket bör gifvas en så vidsträckt betydelse, att därunder

inbegripes äfven sådan kroppsskada, som under strid uppkommer

af fiendens kulor eller dylikt.

Vidare framgår af betänkandet, att man i hittills förekomna fall,

då ersättning lämnats på grund af sjukdom, ej uppställt den stränga

fordringen, att tjänstgöringen skall hafva omedelbart framkallat sjukdomen,

utan nöjt sig med orsaksförhållande mellan tjänstgöringen och

sjukdomen. Motiveringen gifver också tydligen vid handen, att de sakkunniga

icke afsett någon afvikelse från hittills följd praxis i detta af
Bih.

till Bilad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

seende. Men då den föreslagna lydelsen af ifrågavarande paragraf

möjligen skulle kunna gifva anledning till en annan tolkning, lär ett

förtydligande vara lämpligt.

Slutligen kan anmärkas, att det lika litet som hittills lär framdeles

behöfva »visas», att sjukdomen framkallats af tjänstgöringen, utan torde

vara tillräckligt, att sådant skäligen kan anses vara förhållandet.

I anledning af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå en sådan

förändring i paragrafens formulering, att den erhåller följande lydelse:

1 §•

»Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,

som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning

enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf

följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och

tjänstgöringen skäligen kan anses hafva till sjukdomen bidragit.»

2 §•

»Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,

som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit

sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke

haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört

fienden.»

Beträffande denna paragraf i förslaget hafva de sakkunniga framhållit,

att ifrågavarande stadgande öfverensstämde med andra punkten

i 1 § af lagen den 5 juli 1901, och icke erfordrade någon särskild

motivering.

3 §

»Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,

då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats

uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på

marsch eller annan färd till eller ifrån sådan ort.»

De sakkunuiga anföra beträffande denna paragraf, att staten obestridligen

icke borde anses skyldig utgifva ersättning för skada, som

omedelbart eller medelbart uppkommit under tid, då den skadade, ehuru

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

27

inskrifven som värnpliktig eller stamanställd, varit däraf oförhindrad

att själf bestämma sin vistelseort och i öfrigt åtnjutit full handlingsfrihet.

Om därföre, exempelvis, en värnpliktig eller volontär, som vore

inkallad till tjänstgöring, ådroge sig skada vid tillfälle, då han åtnjöte

permission och vore berättigad aflägsna sig eller verkligen aflägsna!

sig från tjänstgöringsorten, kunde han icke rättvisligen göra anspråk

på ersättning för skadan. Å andra sidan borde ordet »militärtjänstgöring»

icke skäligen alltid tolkas så inskränkt, att därmed skulle afses

allenast deltagande i uttryckligen anbefalld öfning eller annan sysselsättning.

Skada, som under hvilotid uppkommit till följd af olyckshändelse

eller smittoöfverföring inom kasern eller annan lägenhet, borde

tydligtvis ersättas, om den eljest vore af beskaffenhet, som i lagen

afsåges. Ersättning borde ock skäligen kunna ifrågakomma, om exempelvis,

värnpliktig eller någon tillhörande stammanskap blifvit under

fritid vid öfningsmöte skadad genom deltagande uti en med vederbörande

befäls goda minne anordnad, för den skadades utbildning till

militärtjänsten nödig eller nyttig idrottsöfning.

Då det torde vara af nöden, att lagen innehölle vägledande föreskrift

i nu antydda hänseenden, hade denna paragraf införts uti förslaget.

För egen del vill jag endast anmärka, att militärtjänstgöring naturligtvis

måste anses hafva varit för handen äfven i alla de fall, när

den skadade tjänstgjort på krigsfartyg under färd, men att detta måhända

icke med tydlighet framgår af paragrafens föreslagna ordalydelse.

För att undanröja hvarje tvifvel i detta afseende torde vara lämpligt,

att orden »till eller ifrån sådan ort» utgå.

i §•

»I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades

arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp

för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit

i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,

intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan

återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning

af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den

skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär

myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från

den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust

eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall

utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en

tiondedel;

3:o) om skadan inom två år medfört döden,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan

uppkom, eu årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så

länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda

tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta

af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års

ålder; dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga

fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en

hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen

till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men

fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för

sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt

en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till

hvarje minderårigt syskon en årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,

till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor

till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahundrafemtio kronor,

de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,

till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar.»

Vid öfvervägande af det viktiga spörsmålet om utmätandet af statens

ersättningsskyldighet i anledning af skada, som värnpliktig ådragit

sig, hade, enligt de sakkunnigas betänkande tanken själfmant fäst sig

vid det förhållandet, att de värnpliktiga tillhörde alla samhällsklasser

samt att därför väsentlig olikhet förefunnes i deras och deras efterlefvandes

lefnadsvanor med däraf beroende lefnadskostnad. Sjukhjälp

eller lifränta till visst belopp, som för den ene kunde vara fullt tillfredsställande

för fyllande af lefnadsbehofven, kunde däremot af en

annan icke anses motsvara mera än en bråkdel af hvad han förut behöft

och därför ej heller synas vara en billig ersättning för den förlorade

förmågan att genom arbete tillfredsställa detta behof. Och då

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

29

ju önskligt vore, att bestämmelserna om ersättningen, såvidt möjligt,

tillfredsställde alla skäliga anspråk och förhoppningar, kunde nog allvarligt

ifrågasättas, huruvida icke de värnpliktiga borde indelas i vissa

klasser med olika ersättning för hvarje klass eller åtminstone ersättningen

i hvarje fall bestämmas i förhållande till den skadades årsinkomst

under ett eller annat år före det, då skadan uppkom.

Å andra sidan borde dock ihågkommas, att värnpliktens fullgörande

vore en medborgerlig plikt lika för alla, och att staten därför

uti allt, som rörde de värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla

lika. Då de värnpliktiga i allmänhet under militärtjänstgöringen vore

jämförelsevis unga män, som ännu icke hunnit fullt utveckla och tillgodogöra

sig de hos dem inneboende egenskaper, vore det ju icke

möjligt att rättvist uppskatta värdet af enhvars arbetsförmåga. Den

arbetsförmåga, som under tiden intill dess densamma genom skadegörelse

förlorades gifvit ringare utbyte än en annan, hade kunnat, därest

den ej gått förlorad, bära lika om ej större frukter.

Klassindelning vore dessutom, äfven om sådan kunde anses berättigad,

synnerligen svår, om icke omöjlig att verkställa på ett i någon

mån tillfredsställande sätt. Ett mycket stort antal af de värnpliktiga,

som deltoge i fredsöfningar, åtnjöte då ännu icke någon inkomst af

arbete, och de, som redan börjat försörja sig genom eget arbete, torde

i de flesta fall icke åtnjuta så beskaffad arbetsförtjänst, att densamma

läte sig till visst penningebelopp noggrannt beräknas. Af dessa skäl

syntes ersättningens bestämmande för alla värnpliktiga efter samma

grunder vara icke blott principiellt riktig utan äfven ur praktisk synpunkt

att föredraga.

Visserligen hade uti andra länder beträffande skada i följd af olycksfall

i arbete den grundsats blifvit tillämpad, att ersättningen skulle utgå

i förhållande till den skadades årsaflöning; och äfven i vårt land hade

varit och vore ifrågasatt, att, med frångående af den nu i lagen den

5 juli 1901 stadgade grund, bestämma ersättningen på enahanda sätt.

Meu i fråga om de arbetare, som afsåges i nämnda och därmed jämförliga

utländska lagar, vore förhållandena väsentligen olika. Dessa

arbetares årsaflöning kunde åtminstone i de flesta fall ganska noggrannt

beräknas, och det läte sig således göra att beträffande dem så nära

som möjligt bestämma dittills varande värdet af den arbetsförmåga,

som genom olycksfall i arbetet gått förlorad. Årsaflöningen förtjänades

ju äfven just genom det arbete, hvari olycksfallet inträffat och som

således medelbart varit orsaken till förlusten af arbetsförmågan. Med

afseende härå borde, därest ersättningens bestämmande i förhållande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

till arbetsförtjänsten möjligen blefve införd i lagstiftningen om ersättning

för skada i anledning af olycksfall i arbete, ingalunda anses nödvändigt,

att i följd däraf samma grundsats borde tillämpas äfven i fråga

om ersättning åt värnpliktig, som skadats under militärtjänstgöring.

Hvad anginge volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap,

kunde deras aflöningsförmåner noggrannt beräknas, och, enligt

hvad förut anmärkts, vore korpraler och vice korpraler med vederlikar

vid hären samt underoflicerskorpraler och korpraler vid sjömanskåren

tillförsäkrade i viss mån högre ersättning för invaliditet än andra,

som tillhörde gemenskapen. Men skillnaden i deras aflöningsförmåner

och lefnadsbehof kunde icke gärna anses vara af den afgörande betydelse,

att endast däraf borde betingas olikhet i fråga om ersättning

för tillfällig eller bestående invaliditet. Och om skillnad icke kunde

eller borde göras beträffande värnpliktiga, som ej tillhörde stammanskap,

utan de alla likställdes med gemenskap i allmänhet, skulle det ju otvifvelaktigt

förefalla oegentligt och obilligt, att exempelvis en student,

bankbokhållare eller extra ordinarie tjänsteman finge åtnjuta lägre ersättning

i berörda hänseende än en korpral. Blefve, såsom afsikten

vore, sjukhjälpens, lifräntans och begrafningshjälpens belopp bestämda

högre än de högsta, som enligt nu gällande bestämmelser kunde utgå,

mötte ur synpunkten af de vid den föreslagna lagens trädande i kraft

tjänstgörande underofficerskorpralers, korpralers och vice korpralers

redan förvärfvade rätt intet hinder för ersättningens bestämmande för

alla efter samma grunder.

På grund af hvad sålunda anförts, hade uti 4 § af ifrågavarande

lagförslag grunderna för ersättningens beräknande i förekommande fall

bestämts lika för alla, å hvilka lagen skulle äga tillämpning.

Nämnda paragrafs 1 mom. upptoge i öfverensstämmelse med lagen

den 5 juli 1901 föreskrift om ersättning i form af sjukhjälp. Härvid

hade dock samma lags stadgande om väntetid eller så kallad karenstid

af 60 dagar icke kunnat efterföljas. I de flesta fall komme den skadade

att genom militär myndighets försorg åtnjuta underhåll och vård

på sådant sätt, att, om den skadade icke blifvit från nedsättningen i

arbetsförmågan återställd, när den nämnda förmånen upphörde, och då

ej heller hunnit ådagaläggas, att skadan medfört bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan, skälig karenstid måtte anses redan vara

förfluten och rätt till sjukhjälp därefter borde inträda. Emellertid kunde

ju inträffa, att den af skada förorsakade väsentliga nedsättningen i

arbetsförmågan visade sig först efter afslutad tjänstgöring, så att den

skadade icke kommit att åtnjuta underhåll och vård genom militär

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

myndighets försorg. Dessa fall torde dock blifva så ytterst sällsynta,

att lagbestämmelse om särskild karenstid för sådant fall icke kunde

vara erforderlig. Men på det att under alla förhållanden vederbörande

myndigheter icke skulle besväras med ansökningar om sjukhjälp i en

mängd fall, då sådan hjälp icke skäligen kunde anses vara af verkligt

behof påkallad, innehölle förutnämnda moment den bestämmelsen, att

nedsättningen af den skadades arbetsförmåga skulle hafva varit för

handen under minst tre dagar innan sjukhjälp erhölles.

Sjukhjälpen hade ansetts skäligen böra bestämmas till belopp af

en krona 50 öre för hvarje dag, hvarunder sådan förmån åtnjötes.

Beträffande det synnerligen viktiga spörsmålet om beloppet och

beskaffenheten af den ersättning, som skulle utgå, sedan det visat sig,

att skada medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af

arbetsförmågan, meddelades bestämmelser uti 2 mom. af förevarande

paragraf. Härvid hade den lämpligaste och normala ersättningsformen

ansetts vara en årlig lifränta bestämd till visst belopp för förlust af

arbetsförmågan och i förhållande därtill för lägre grad af invaliditet.

Antagandet af denna grundsats hade ej vållat betänkligheter och skäl

härför torde icke behöfva närmare utvecklas utöfver hvad i det föregående

vore anfördt, då grundsatsen redan vore i lagstiftningen godkänd.

Stor svårighet mötte däremot för ett fullt lämpligt och rättvist

afvägande af lifräntans belopp, med iakttagande af den här ofvan häfdade

uppfattningen, att ersättningen skulle vara lika för alla, som i

fråga om invaliditet vore i samma belägenhet.

Enligt danska lagen den 20 november 1876 om invalidförsörjning

m. m. skulle åt den, som under militärtjänstgöring blifvit invalid, lifränta

utgå för invaliditet i högsta grad med belopp från 440 kronor

till 700 kronor, i andra grad från 200 kronor till 440 kronor och i

tredje grad intill 270 kronor. Inom de för hvarje grad fastställda

gränser beviljades lifräntan på grund af de för hvarje invalid säregna

förhållanden, så att hänsyn därvid toges till den större eller mindre

betydenheten af den genom skadan förlorade arbets- eller förvärfsförmågan.

Förutom invaliditetsräntan åtnjöte invaliden, enligt lag den

20 november 1876 angående pensionering af underbefallningsmän och

menige m. fl. vid hären och flottan, pension i den mån han vore i förhållande

till tjänstetiden därtill berättigad. På grund af sistnämnda

och öfriga gällande bestämmelser kunde enligt meddelande från Arbejderforsikrings-Raadet,

lifräntan komma att utgöra:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

i första graden ............... från 656: 28 till 875: 04 kronor

i andra graden ............... » 375: 00 » 550: 08 »

i tredje graden ................................... intill 337: 56 » ;

samt för krigsinvalider

i första graden......... från 1,265: 64 till 1,523: 52 kronor

i andra graden........ » 646: 92 » 808: 68 »

i tredje graden..................................... intill 492: 24 »

Den för Tyska riket gällande den 31 maj 1906 utfärdade lag om

manskapsförsörjning stadgade, att vid fullständig förlust af förvärfsförmåga

skulle utgå lifränta för fältväbel till belopp af 810 kronor

(900 mark), för sergeanter 648 kronor (720 mark), för underofficerare

540 kronor (600 mark) och för manskap 486 kronor (540 mark). Dessutom

kunde den, som under militärtjänstgöring råkat i svårt sjukdomstillstånd

därigenom att han mistat hand, fot, talförmåga, hörsel på båda

öronen eller synförmåga å båda ögonen eller genom annan härmed

jämförlig invaliditet, komma i åtnjutande af stympningstillägg så länge

detta sjukdomstillstånd varade. För skada, ådragen under krig, utginge

ett särskildt tillägg till belopp af 13 kronor 50 öre (15 mark) i

månaden.

De nu anförda för Danmark och Tyskland gällande bestämmelserna

gåfve stöd för den af Andra Kammarens tillfälliga utskott uttalade

och af oss biträdda åsikt, att lifräntans belopp borde vara icke oväsentligt

högre än det genom lagen den 5 juli 1901 till 300 kronor

fastställda, hvilket belopp, enligt hvad ofvan vore omförmäldt, i förekommande

fall lagts till grund för bestämmande af ersättning åt värnpliktig

för invaliditet, orsakad af militärtjänstgöring. Men då utskottet

anfört, att skadad värnpliktig borde åtnjuta »något större» ersättning

än den, som sålunda nu utginge för förlust af förvärfsförmågan, delade

de sakkunniga äfven den härigenom angifna uppfattning, att vid höjandet

af lifräntans belopp nödig försiktighet måste iakttagas. De lefnadsbehof,

som skulle genom lifräntan tillgodoses, kunde, betraktade ur

den skadades synpunkt, vara mycket växlande, och det sade sig själft,

att om lifräntans belopp icke skäligen borde nedpressas till det minsta

möjliga för lifvets uppehållande, samma belopp å andra sidan icke

kunde bestämmas med hänsyn till jämförelsevis höga anspråk på lifvets

nödtorft. Den, som frivilligt eller för fullgörande af medborgerlig plikt

deltoge i militärtjänstgöring, borde ju rätteligen själf bära någon del

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

33

af den därmed förenade risk, hvadan ock den, som hade högre lefnadsbeliof,

borde söka att genom försäkring trygga sig för sin andel i

risken. I sammanhang härmed borde måhända erinras, att år 1904

medeltalet af kostnaden för full fattigförsörjning åt en person utgjorde

för landsbygden 116 kronor och för städerna 164 kronor. Men liksom

det uppenbarligen vore obilligt att bestämma årliga lilräntan till belopp

motsvarande medeltalet af dessa två summor eller 140 kronor, likaså

kunde det icke anses med förhållandena i vårt land öfverensstämma, att, så

som den tyska lagen syntes för visst fall medgifva, beloppet skulle

kunna, äfven då däri icke inginge pension efter långvarig tjänst, uppbringas

till mera än 1,000 kronor årligen.

De fall, då skadegörelse förorsakat fullständig förlust af förvärfsförmågan,

både visserligen hittills årligen varit och torde äfven framgent

blifva ganska få till antalet. Lifräntebeloppets bestämmande till

ett hundratal kronor mera eller mindre skulle därföre måhända icke

vara af allt för stor betydelse för statskassan. Men vid beloppets afvägande

måste tagas hänsyn till den verkan, som däraf kunde förväntas

inom andra områden. Höjning af beloppet utöfver det genom lagen

den 5 juli 1901 fastställda medförde gifvetvis anspråk på motsvarande

höjning af den enligt samma lag utgående ersättning likasom anspråken

i fråga om allmän ålderdomsförsörjning äfven komme att därigenom

stegras. Pensioneringen för afskedade soldater och båtsmän

måste ju ock röna väsentligt inflytande af hvad som bestämdes angående

ersättning för invaliditet ådragen under militärtjänstgöring.

Vid noggrant öfvervägande af samtliga nu antydda omständigheter

hade högre belopp för lifräntan vid full invaliditet än 450 kronor

eller femtio procent mera än det genom lagen den 5 juli 1901 fastställda

icke ansetts kunna föreslås. Det sålunda föreslagna beloppet

hade desto hellre synts kunna såsom lämpligt och billigt godkännas,

som detsamma ju motsvarade det i gällande bevillningsförordning för

de flesta fall stadgade högsta bevillningsfria afdraget.

Som den skadade uppenbarligen icke borde uppbära lifränta, så länge

han åtnjöte vård och underhåll genom militär myndighets försorg eller,

om lian vore stamanställd mot aflöning, så länge han åtnjöte denna

aflöning, meddelades den bestämmelse, att lifräntan skulle utgå från

och med dagen efter det den skadade upphört att åtnjuta nämnda förmåner

eller från den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden

bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan. Däremot både

den danska och den tyska lagens föredöme i fråga om indragning

eller minskning af eu gång beviljad lifränta till följd af därefter erBih.

till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afil. Vid Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

hållen, ny anställning i statens tjänst icke ansetts böra följas. Lifräntan,

sådan densamma i förevarande lagförslag bestämdes, vore ju endast en

ersättning för de svårigheter i försörj ni ngsbänseende och framtida utkomst,

som tillskyndades den skadade genom förlust eller minskning

af arbetsförmågan, och dessa svårigheter kunde väl i någon mån mildras

men upphörde icke därigenom, att den skadade trots desamma

kunde utföra något lättare arbete i statens tjänst.

I öfverensstämmelse med lagen den 5 juli 1901 innehölle förevarande

moment slutligen den föreskrift, att lifränta icke skulle utgå

i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel.

Liknande bestämmelser funnes uti andra länders lagar.

I sammanhang med nu afhandlade ersättningsbestämmelser borde

erinras, att desamma icke uteslöte möjligheten för den skadade att

komma i åtnjutande af pension, därest han vid entledigande ur krigstjänst

varit däri anställd så länge, att han enligt gällande föreskrifter

vore, oberoende af kroppsskadan, berättigad till pension i större eller

mindre mån. Frågan, huruvida sådan förmån borde beviljas, tillhörde

emellertid pensioneringens ordnande och kunde således icke till behandling

upptagas uti nu förevarande lagstiftning.

På grund af inhämtade uppgifter hade beloppet af den begrafningslijälp,

som borde utgå, om skada inom två år medfört döden, föreslagits

till 75 kronor; hvarjämte, i enlighet med ofvan uttalade grundsatsen

om femtio procents förhöjning, lifränta föreslagits för änka till

belopp af 180 kronor och för minderårigt barn till belopp af 90

kronor.

I öfrigt vore 1, 2 och 3 mom. af 4 § i förevarande lagförslag affattade

i full öfverensstämmelse med motsvarande delar af 4 § i lagen

den 5 juli 1901.

Men ett tillägg hade ansetts erforderligt. Uti § 16 af värnpliktslagen

den 14 juni 1901 stadgas, att uppskof med inskrifning kunde

medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen eller dottersonen till orkeslös

eller vanför fader, farfader, morfader eller till änka eller ogift

kvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller vanför fosterfader

eller fostermoder, äfvensom ende arbetsföre brodern till ett eller

flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast såvida

sagde föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller syskon

vore af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende; samt att,

om sådan anledning till befrielse förefunnes ännu vid inskrifningsförrättningen

det år, under hvilket den värnpliktige fyllde 24 år, han frikallades

från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N;o 182.

35

Härigenom hade å statens sida erkänts, att i fråga om värnpliktens

fullgörande borde tagas hänsyn till deras ställning, hvilka vore

af den värnpliktiges arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende. En

sådan hänsyn borde skäligen komma till uttryck äfven uti nu förevarande

lagstiftning. Det vore uppenbart, att, om de, som vore af den

värnpliktiges arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende, kunde

komma i för svår belägenhet genom hans deltagande i fredsöfningar, ställningen

för dem måste anses ännu mycket mera bekymmersam, därest

den värnpliktige, till följd af skada, ådragen under tjänstgöring, aflede

och det stöd, han lämnat, således helt och hållet undanrycktes hans

anhöriga. Dock torde statens plikt i sådant fall icke skäligen kunnat

utsträckas längre än att omfatta efterlefvande föräldrar och minderåriga

syskon, och detta endast i det fall att den aflidne icke efterlämnat

änka eller barn.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hade uti förevarande

'' paragraf införts erforderlig bestämmelse i detta afseende.

För egen del vill jag endast frambära en anmärkning nämligen

beträffande det i paragrafens tredje punkt innefattade stadgande, att

ersättning i anledning af dödsfall skall utgå, »om skadan inom två år

medfört döden». Gäller det skada i anledning af olycksfall, skola de

två åren tydligen räknas från olycksfallets dag. Men är det däremot

fråga om sjukdom, kan paragrafens föreslagna affattning gifva anledning

till tvekan, huruvida de två åren skola räknas från sjukdomens

utbrott eller annan tidpunkt. Mig synes därför nödigt ändra affattningen,

så att af densamma tydligt framgår, att i fråga om sjukdom

tiden skall räknas från det sjukdomen konstaterades.

5 §•

»Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans

beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att

genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de

särskilda färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara

erforderliga, samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan

uppkom, behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl

tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda

tidpunkt hos honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för

handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,

vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning

af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och

en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen

i arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän

kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte

afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett

öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet

å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad

rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand

eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio

procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust

af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femtonv

procent.»

Beträffande denna paragraf anföres följande i motiveringen därtill.

Denna paragraf angåfve likasom motsvarande paragraf i lagen den

5 juli 1901 de grunder, som skulle tillämpas vid bedömandet, i hvad

män viss kroppsskada åstadkommit nedsättning af arbetsförmågan. Härvid

hade icke i sak föreslagits annan afvikelse från nämnda lag, än att

på grund af vunnen erfarenhet inom riksförsäkringsanstalten dels uti

bestämmelsen att »vid blindhet å ett öga jämte försvagad syn å det

andra» nedsättningen i arbetsförmågan skulle anses motsvara 70 procent

framför ordet »försvagad» inskjutits ordet »afsevärdt», dels ock bestämmelsen,

att nedsättningen vid ljumskbråck skulle beräknas till 15 procent,

uteslutits. Med den senare ändringen åsyftades dock ingalunda,

att ju icke ljumskbråck, som förorsakats genom militärtjänstgöring,

kunde berättiga till ersättning. Men erfarenheten hade gifvit vid handen,

att ljumskbråck i vissa fall kunde verka afsevärdt högre nedsättning

i arbetsförmågan än 15 procent, i andra åter så ringa nedsätt

ning, att ersättning knappast borde ifrågakomma. Vid sådant förhållande

hade icke ansetts lämpligt att i lagen fastställa 15 procent såsom

det normala måttet för nedsättningen och därigenom framkalla den

föreställning, att ersättning för ljumskbråck under alla förhållanden

borde utgå med minst 15 procent åt lifräntan för full invaliditet.

I öfrigt borde beträffande nu förevarande paragraf erinras, att vid

blifvande revision af lagen den 5 Juli 1901 måhända kunde ifrågakomma

äfven andra mindre väsentliga jämkningar uti dess 5 §. Men

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

som ännu icke vore afgjordt, huruvida förslag härom komme att framställas

borde icke nu ifrågakomma att föreslå afvikelser från berörda

paragraf.

6 §.

»För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad

är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder

han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande

är intagen i allmän uppfostringsanstalt.»

7 §•

»Begrafningshjelp skall utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,

sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för

hvarje kalenderkvartal å första dagen af kvartalets sista månad, utan

återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan

skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.»

8 §•

»Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som det enligt

denna lag åligger staten att utgifva, må afdrag äga rum för skadestånd,

som i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författniug.»

9 §•

»Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej däraf

hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk på skadestånd,

som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom enligt allmän

lag eller särskild författning; dock att staten må från dylikt skadestånd

afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, vare staten, sedan den

skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagarens ställe

berättigad att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning

enligt denna lag utgifvits.»

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

10 §.

»Uppkommer skada, hvarom i denna lag sägs, skall därom skyndsamt

göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade vare

ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig vård

af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan

hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att

sakna lämplig vård, må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn

härtill skäligen nedsättas.»

11 §-

»Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller

annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen

hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas

angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke

anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,

må dock sjukhjälp kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående

undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats å tjänstgöringsort,

föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af polismyndigheten

i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i

stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet

hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,

så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regemente- eller

kårchef eller stationsbefälhafvare, som bär att göra framställning om

ersättningens bestämmande.»

12 §.

»Göres ej anmälan om skada inom två år efter det skadan yppades

eller, där fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden

inträdde, vare rätten till ersättning förverkad.»

De fyra första af dessa paragrafer hafva de sakkunniga ansett icke

tarfva någon närmare förklaring.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

KumjI. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

Beträffande § 10 hafva de sakkunniga anfört, att då statens ersättningsskyldighet

måste medföra anspråk från statens sida, att vederbörande

sattes i tillfälle vidtaga sådana åtgärder, som, såvidt möjligt

kunde förekomma att ersättningen behöfde bestämmas högre än nödigt

vore, borde, då i lagen afsedd skada uppkomme, därom skyndsamt göras

anmälan hos den skadades befälhafvare, hvarjämte den skadade borde

vara skyldig att, där han ej själf sökte läkarvård, underkasta sig vård

af läkare, som militär eller civil myndighet tillkallade. Stadganden

härom vore införda uti 10 § med bifogande af den bestämmelse, att,

om något, af hvad sålunda föreskrifvits, försummades och skadan pröfva^8

hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit

att sakna lämplig vård, den i lagen stadgade ersättning skulle med

hänsyn härtill skäligen nedsättas.

I fråga om § 11 hafva de sakkunniga anfört följande:

Hade skada medfört eller kunde skäligen antagas medföra döden

eller annan påföljd, som enligt 4 § föranledde ersättning-, borde gifvetvis

hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarbetyg

anskaffas angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den

skadades tillstånd. Föreskrift härom vore meddelad uti 11 §, dock

medgåfves därvid, enligt hvad som beträffande sjukhjälp till följd af

olycksfall i arbete iakttoges af Riksförsäkringsanstalten, att, därest fråga

vore allenast om sjukhjälp och anledning icke förekomme till antagande,

att den skadade förverkat rätt till ersättning, sjukhjälp skulle

kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående undersökning.

Vidare meddelades i samma paragraf den föreskrift, att sagda undersökning

skulle, om skadan yppats å tjänstgöringsort, föranstaltas af

vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af polismyndigheten i

orten, i sammanhang hvarmed angåfves, hvilken polismyndighet afsåga.

- I fråga härom fäste de sakkunniga uppmärksamhet därå, att, då

enligt såväl förevarande lagförslag som lagen den 5 juli 1901 undersöknings

förrättande ansetts lämpligen böra öfverlämnas åt polismyndighet,

det icke ansetts nödigt, att krigsrätt skulle sammanträda för att

hålla undersökning, som föranstaltades af vederbörande befälhafvare.

Då den ersättningsökande borde beredas all möjlig lättnad, syntes

för anhängiggörande af ersättningsanspråket mot staten icke böra fordras

annan åtgärd af den ersättningssökande än vederbörlig anmälan

om skadan och uttalad önskan att undfå ersättning. Därför innehölle

förevarande paragraf slutligen bestämmelse, att läkarbetyg samt undersökningsprotokoll

och öfriga till ärendet hörande handlingar skulle om

önskan att utbekomma ersättning anmäldes, så snart ske kundo, öfver
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

lämnas till vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhafvare,

som både att göra framställning om ersättningens bestämmande.

Beträffande § 12 hafva de sakkunniga anfört, att uti lagen den 5

juli 1901 stadgades viss tid, inom hvilken kraf om ersättning skulle,

vid äfventyr af talans förlust, genom stämning eller påkallande af skiljeaftals

tillämpning anhängiggöras. 12 § af nxa förevarande lagförslag

innehölle i öfverensstämmelse därmed, att, därest anmälan om skada

icke gjordes inom två år, efter det skadan yppades, eller, där fråga

vore om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden inträdde,

rätten till ersättning vore förverkad.

13 §.

»Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillerkänd ersättning

eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att, vid

äfventyr af talans förlust, inom ett år efter det beslutet rörande ersättningen

honom meddelades, genom stämning eller påkallande af skiljeaftal

anhänggiggöra sin talan.»

I fråga om denna paragraf hafva de sakkunniga anfört, att om

staten genom lag erkände sig vara gent emot den skadade eller hans

efterlefvande pliktig att utgifva ersättning enligt vissa i lagen bestämda

grunder, däraf ock måste följa, att den, som ansage sig icke hafva fatt

åtnjuta den honom enligt samma lag tillförsäkrade rätt, skulle vara berättigad

därom mot staten anhängiggöra och utföra talan i laga ordning.

Därför föresloges uti 13 §, att, om ersättningssökande icke åtnöjdes

med honom tillerkänd ersättning eller med beslut, hvarigenom

ersättning vägrats, han ägde att, vid äfventyr af talans förlust, inom

ett år efter det beslutet rörande ersättningen honom meddelades, genom

stämning eller påkallande af skiljeaftal anhängiggöra sin talan..

I likhet med de sakkunniga anser äfven jag, att den missnöjde

bör äga rätt att utföra sin talan i laga ordning. Däremot synes mig

med fog kunna ifrågasättas lämpligheten af den utaf de sakkunniga

föreslagna preskriptionstiden. Enligt min mening bör densamma ur

paragrafen utgå.

14 §.

»Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna

lag är allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit, eller där den

ersättningssökande har sitt bo och hemvist.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Enligt de sakkunnigas betänkande nödvändiggjorde stadgandet i

13 . § bestämmelse om, hvilken domstol skulle vara behörig upptaga

däri omförmäld tvist till behandling. Härvid borde ju i första rummet

ifrågasättas allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit. Men

i vissa fall torde den sökande kunna lättare åvägabringa nödig utredning

och bevisning vid domstol i den ort, där sökanden hade sitt bo

och hemvist. Vid sadant förhållande och då valfrihet i detta hänseende

icke kunde förorsaka staten någon afsevärd olägenhet, hade sådan valfrihet

ansetts kunna lämpligen beviljas. 14 § innekölle därföre, att rätt

domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt förevarande lag

vore allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit, eller där den

ersättningssökande hade sitt bo och hemvist.

För egen del kan jag väl i hufvudsak instämma i hvad de sakkunniga

anfört om att det i de flesta fall lämpligen kan öfverlåtas åt

sökanden att välja domstol. Men å ena sidan synes det mig onödigt

att ovillkorligen inskränka sökandens valfrihet till antingen underrätt i

den ort, där skadan timat, eller sökandens forum personm. För en

sökande, som lydde under häradsrätt, men bodde omedelbart intill en

stad, skulle det ju ofta kunna vara en afsevärd fördel att han finge

anhängiggöra sin talan vid stadens rådstufvurätt; och staten skulle väl

näppeligen blifva härpå lidande. Å andra sidan lär det kunna ifrågasättas,

huruvida det är lämpligt att öfver hufvud taget låta någon bestämmelse

om forom inflyta uti ifrågavarande förordning. Utgår man

från den förutsättningen, att frågan om forum är i de flesta fall utan

betydelse för staten såsom svarandepart, ser jag intet skäl att afvika

från de allmänna regler, som sedan 1901 stadgas i 10 kap 28 och 29

§§ Rättegångsbalken och genom hvilka öfverlåtits åt parterna att bestämma

domstol, när talan är af beskaffenhet, som i 13 § af de sakkunnigas

förslag afses. Enligt min mening bör således § 14 i samma

förslag utgå.

15 §.

»Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd,

väsentlig förändring i de förhallanden, hvilka vore afgörande för ersättningens

bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättningstagaren

genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka fråga om

jämkning i ersättningen.

Tvist i sådan fråga instämmes till underrätt, som i 14 § omförmäles.»

Bih. till Jli/csd. Prof. 1909. J Sami. 1 Afl. 133 Haft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den dag,

då frågan om jämkningen väckes.

Beträffande denna § hafva de sakkunniga anfört följande:

Lagen den 5 juli 1901 tillerkände icke blott ersättningstagaren utan

äfven den ersättningsskyldige rätt att i angifna fallet söka jämkning.

En sådan rätt hade dock icke ansetts böra staten förbehållas. Det skulle

säkerligen förefalla enhvar mindre tilltalande, om staten sökte åstadkomma

nedsättning uti ett jämförelsevis ringa ersättningsbelopp, som

en gång blifvit i laglig ordning bestämdt. För den myndighet, som i

sådant hänseende skulle hafva att väcka anspråk å statens vägnar,

blefve det uppenbarligen förenadt med stor svårighet att under tva års

tid efter det hvarje ersättning blifvit bestämd, bereda sig tillförlitlig

upplysning, huruvida möjligen väsentlig förändring yppats i de förhallanden,

hvilka vore afgörande för ersättningens bestämmande. De fall,

då nedsättning kunde ifrågakomma, torde under alla förhållanden blifva

mycket sällsynta. Men deras antal torde kunna än ytterligare inskränkas,

om vid pröfning af ersättningsfrågor iakttoges, att för framtiden

bindande beslut rörande beloppet icke meddelades förr än skadans

följder kunde anses vara konstanta. Staten kunde därföre ingalunda

tillskyndas någon afsevärd förlust genom att afstå från beröida rätt

att söka jämkning.

För egen del vågar jag hemställa, att andra punkten i förevarande

paragraf må utgå — detta af skäl, som jag redan under föregående

paragraf haft äran anföra.

16 §.

»Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må

förty ej för gäld i mät tagas.»

Då en bestämmelse om att ersättningen ej. finge öfverlåtas ar åt

civillags natur, synes den icke lämpligen böra innehållas i en förordning,

hvilken, såsom den förevarande, endast har till ändamål att reglera

förhållandet mellan staten, å ena, samt vissa kategorier af dess

undersåtar, å andra sidan. Men när staten godvilligt åtager sig en

viss ersättningsskyldighet, kan den naturligtvis äfven uppställa villkoren

för detta åtagande. Det af de sakkunniga åsyftade målet med

berörda bestämmelse torde härför fullt ut kunna vinnas, genom ett

stadgande af innehåll, att staten icke utbetalar ersättningen till annan än

den, som enligt 4 § är därtill berättigad, eller till hans laga ombud,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 182.

hvarjämte för den händelse den ersättningsberättigade dött utan att

ännu hafva uppburit redan förfallen ersättning, det torde böra tilläggas,

att sådan ersättning då utbetalas till hans stärbbusdelägare eller deras

ombud. Jag tillåter mig därför föreslå följande stadgande:

»Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till

ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld i

mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,

som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare

eller deras laga ombud.

17 §•

»Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ bestämda lifränta

icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren

sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara

för banden, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp

icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill, må ej i beslutet sökas ändring.»

Härom hafva de sakkunniga anfört, att för ersättning, som i anledning

af skada kunde komma att utgå utöfver sjukhjälp, vore, såsom

redan förut anmärkts, årlig lifränta utan tvifvel den lämpligaste och

bästa formen. Skulle i stället för sådan lifränta den skadade få uppbära

ett efter försäkringstekniska grunder beräknadt kapital att på en

gång utgå, och ersättningstagaren för sina lefnadsbebofs tillfredsställande

årligen använda i lyckligaste fall endast ett lifräntan motsvarande

belopp men emellertid komma att öfverlefva den tidpunkt, då kapitalet

med räntor blefve förbrukadt, så komme han ju att blifva under sina

återstående lefnadsdagar alldeles utan understöd, som då måhända vore

ännu mera behöfligt än förut. Genom erhållande af ett kapitalbelopp

på en gång sattes han dessutom i frestelse att inom jämförelsevis kort

tid mer eller mindre onyttigt förbruka detsamma, så att syftemålet med

ersättningens beviljande helt och hållet förfelades. Fall kunde dock

förekomma, då med visshet kunde antagas, att ersättningstagaren icke

skulle falla för denna frestelse, men att det skulle vara för honom fördelaktigt

att för sin framtida försörjning kunna i stället för en årlig

mindre lifränta få för grundande af någon lönande verksamhet på en

gång använda ett visst belopp. Detta belopp finge gifvetvis icke öfverstiga

det lifräntan enligt försäkringstekniska grunder motsvarande

kapital och borde dessutom äfven oberoende häraf lämpligen begränsas

till minskande af statens äfventyr.»

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

Då emellertid medgifvandet enligt denna paragraf måste grundas å

den profvande myndighetens öfvertygelse om ersättningstagarens lämplighet

och förmåga att rätt använda kapitalet, borde sådant utbyte af

lifränta mot kapital icke skäligen bestämmas såsom en ovillkorlig rättighet,

som ersättningstagaren kunde tilltvinga sig. Förslaget innehölle

således den ytterligare föreskrift, att, om medgifvandet vägrades,

finge ej i beslutet sökas ändring.

18 §.

»Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som

omförmälas i 10, 11 och 15 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt

af denna lag meddelas af Konungen.»

19 §.

»Genom denna lag uppliäfvas hittills meddelade bestämmelser i fråga

om skyldighet för staten att åt värnpliktige, volontärer vid bären samt

dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap, utgifva

ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad af

militärtj änstgöring.»

I fråga om dessa paragrafer hafva de sakkunniga anfört följande.

Enligt hvad redan vore anfördt, afsåge förevarande lagförslag att

genom civillags bestämmelser regelbinda det i anledning af skadan

uppkommande rättsförhållande mellan staten såsom ersättningsskyldig

å ena samt den ersättningsberättigade å andra sidan. Huru och genom

hvilka funktionärer staten borde ordna sin häraf föranledda verksamhet,

borde däremot lämpligen bestämmas på den administrativa lagstiftningens

väg, så mycket hellre som stadgandena härom på grund

af växlande förhållanden kunde behöfva att tid efter annan fullständigas

eller ändras. Af sådan anledning stadgades uti 18 §, att närmare

bestämmelser angående anmälan och undersökning, som omförmäldes i

10, 11 och 15 §§ så ock beträffande tillämpningen i öfrigt af denna

lag meddelades af Konungen.

Den i förevarande förslag ifrågasatta ersättning vore, om än icke

riklig, likväl sådan, att densamma kunde motsvara billighetens fordringar

och beredde i hvarje fall den ersättningsberättigade icke oväsentligt

större förmåner än nu gällande författningar medgåfve. De äldre

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

författningarna borde därför, i hvad de afsåge skyldighet för staten

att utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom

förorsakad af militärtjänstgöring, upphäfvas, äfven om desamma skulle

delvis kunna tillämpas jämte den föreslagna nya lagen. Stadgande

härom funnes infördt i förslagets 19 §.

Beträffande den kostnad, som skulle åsamkas staten genom tilllämpning

af den föreslagna lagen om ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, äfvensom angående sättet att

bestrida denna kostnad hafva de sakkunniga äfven yttrat sig.

Genom särskilda skrifvelser hade samtliga regements- och kårchefer

samt stationsbefälhafvarne vid flottan anmodats att för åren 1902—1906

å bilagdt formulär till förteckning rörande värnpliktiga, volontärer vid

hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap, som blifvit skadade

genom olycksfall, lämna uppgift å namn, födelseår och yrke, tiden för

olycksfallet, tiden under hvilken den skadade varit oförmögen till arbete

under öfningarna och, såvidt möjligt, äfven efter utryckningen, skadans

beskaffenhet m. m.; och hade i formuläret särskilt varit angifvet, att

olycksfall, som icke medfört minst tre dagars befrielse från tjänstgöring,

icke behöfde å förteckningen upptagas.

Sedan de infordrade uppgifterna inkommit från stationsbefälhafvarne

samt regements- och kårcheferna, med undantag för Gottlands

artillerikår, hade inom riksförsäkringsanstalten beräknats de ersättningsbelopp

i anledning af olycksfall, som årligen skulle ifrågakomma, och

deras kapitalvärde. Härvid hade iakttagits, att invaliditetslifräntorna

vore enligt nu framlagda förslaget beräknade efter 450 kronor för full

invaliditet; att invaliditetsgraden antagits efter de grunder, som äro

fastställda i 5 § af lagen den 5 juli 1901, öfverensstämmande med 5 §

i nu framlagda lagförslaget; att dödsfallslifräntorna beräknats enligt de

i samma förslag bestämda belopp samt under antagande att halfva antalet

aflidne efterlämnat hustru och ett barn eller ock fader eller moder

jämte en broder eller syster af ålder under tio år; att alla lifräntor

beräknats enligt riksförsäkringsanstaltens tariff för inköp af lifräntor;

samt att alla belopp blifvit i mer eller mindre mån afrundade.

Resultaten af de sålunda verkställda beräkningarna framginge af

följande tabell:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Vapenslag

Årligt

antal

invali-

der

Genom-

snittlig

invalidi-

tetsgrad

Lifrän-

tornas

årliga

belopp

Lifrän-

tornas

kapital-

värden

Årligt

antal

dödsfall

Begraf-

ningshj-.s

belopp

Lifrän-

tornas

årliga

belopp

Lifrän-

tornas

kapital-

värden

Fotfolket, positionsart.,

fästningsart., fäst- ningsiDg.-truppper o.

träng.....................

19

20,3

1,750

37,000

1

75

135

2,100

Rytteri, fältartilleri,

fältingenjör- och fält- telegraftrupper.........

10

23

1,040

22,000

2

150

270

4,200

Flottan med kustartil- leriet .....................

6

24,5

660

13,500

4,25

320

600

9,300

Summa

35

22,c

3,450 | 72,500 | 7,25

545

1,005

15,600

De, med hittills gällande öfningstid, årligen tillkommande lifräntornas

summa skulle således utgöra (3,450 + 1,005 =) 4,45o kronor

med ett efter försäkringstekniska grunder bestämdt kapitalvärde af

(72,500 + 15,600 =) 88,100 kronor, hvartill skulle komma begrafningshjälp,

545 kronor årligen. Med antagande af samma olycksfallsfrekvens

under hela den tjänstetid, som blifver gällande från och med år

1908, skulle lifräntornas årliga belopp komma att uppgå till 7,550

kronor med sammanlagdt kapitalvärde af 149,000 kronor; och skulle

begrafningshjälpen utgöra 950 kronor årligen.

Beräkningen af kostnaderna för invaliditetsersättning på grund af

sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, mötte stor svårighet, enär

något tillförlitligt statistiskt material icke funnes tillgängligt. De vanligaste

sjukdomarna, som inträffade under militärtjänstgöring och medförde

invaliditet, torde vara difteri, lungtuberkulos och barnförlamning.

Af dessa sjukdomar uppträdde difteri och barnförlamning ofta epidemiskt,

hvilket förhållande ytterligare försvårade beräkningens utförande.

Under de senaste fyra åren hade riksförsäkringsanstalten afgifvit

utlåtande rörande åtta svårare sjukdomsfall, som uppkommit under

militärtjänstgöring. I dessa sjukdomsfall hade yppats hjärtfel i ett,

vanlig förlamning i ett, lungtuberkulos i två och barnförlamning i fyra

fall. Om man beräknade för hvarje af de båda lungtuberkulosfallen 50

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

procent ocli för hvarje af de öfriga 100 procent eller full invaliditet,

så skulle de af dessa anledningar årligen tillkommande lifräntorna

sammanlagdt uppgå till omkring 800 kronor. Till följd häraf torde

det förut angifna årliga lifräntebeloppet i anledning af olycksfall, 7,550

kronor, behöfva för sjukdomsfallens skull ökas med omkring 10 procent

eller till 8,350 kronor med ett kapitalvärde af omkring 166,000 kronor.

Med tillägg af det för begrafningshjälp beräknade belopp, 950 kronor,

skulle alltså den årligen tillkommande utgiftssumman uppgå till omkring

9,300 kronor.

Antalet sjukdagar i anledning af olycksfall syntes på grund af

uppgifterna kunna i medeltal för hvarje sådant fall beräknas till 10—

14 dagar. Emellertid blefve följderna af de allra flesta olycksfallen

afhjälpta redan under tjänstgöringstiden, då de skadade erhålla nödig

behandling och vård å de militära sjukhusen. Skulle den sjuke ej vid

tiden för tjänstgöringens slut vara återställd, finge han i allmänhet

kvarligga å militärsjukhus eller erliölle på annat sätt vård genom militärförvaltningens

försorg. Kontant sjukhjälpsersättning hade därför

icke kunnat medtagas i beräkningen. Men då sådan emellertid möjligen

kunde förekomma, torde den beräknade årliga kostnadssumman

böra höjas från 9,300 kronor till 11,000 kronor.

Statens utgift för ifrågavarande ändamål, första året uppgående

till sistnämnda belopp, komme emellertid att växa för hvarje kommande

år med samma belopp. Väl måste äfven minskning år efter år inträda

till följd af dödsfall bland föregående års lifräntetagare, men summan

ökades dock årligen intill dess minskningen i följd af dödsfall bland lifräntetagarne

stadigvarande uppginge till samma belopp som de årligen

tillkommande lifräntorna sammanräknade. Skulle nu staten under de

närmaste årtiondena för ändamålet anslå endast det belopp, som för

hvarje år borde utbetalas, så skulle därigenom på kommande släkten

öfverflyttas en ersättningsskyldighet, som rätteligen bort drabba föregående

generationer. En god, med blick på framtiden riktad statshushållning

fordrade därför, att för lifräntornas gäldande hvarje år

anvisades den beräknade summan af deras kapitalvärden, således 166,000

kronor; och om härtill lades de för begrafnings- och sjukhjälp förslagsvis

antagna belopp, skulle den årliga anslagssumman utgöra

168,650 kronor.

Det gällde nu att tillse, i hvad mån denna årliga summa kunde åstadkommas

utan att statsverket för mycket betungades, hvarvid de för

krigsmäns och deras efterlefvandes understödjande redan befintliga

fonder eller kassor i första rummet tilldroge sig uppmärksamhet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Hvad anginge flottans pensionskassa, måste densamma emellertid

lämnas alldeles utom räkningen. Såsom förut vore omförmäldt, hade

denna kassa endast att ombesörja pensionering och understödjande af

flottans och kustartilleriets manskap, hvarför kostnaden gäldades genom

årligt anslag af statsmedel.

Beträffande Vadstena krigsmanshuskassa vore att omförmäla, hurusom

arméförvaltningen uti skrifvelse till statsrådet och chefen Kungl.

landtförsvarsdepartementet den 24 oktober 1905 uttalat sig för att »pensioneringen»

af armén tillhörige, under tjänstgöring skadade värnpliktige

finge i första hand bestridas af nämnda kassa. Ett dylikt förfarande

syntes desto hellre vara lämpligt, som å ena sidan beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond i möjligaste mån finge sparas och

å andra sidan tillfälle likväl bereddes att lämna understöd, vare sig tillfälligt

eller årligt, med högre belopp än tillförne åt i tjänsten skadade

värnpliktige eller åt änkor och barn efter värnpliktige, som aflidit i

krig eller till följd af i krig ådragen sjukdom eller skada. Innan denna

åtgärd beslutades, borde dock genom en försäkringsteknisk utredning

rörande kassans ställning klargöras, huruvida kassan ägde tillräckligt

stora tillgångar att kunna bära en dylik tillökning i utgifter.

Sedan på grund häraf en sakkunnig erhållit uppdrag att verkställa

berörda utredning, hade denne den 31 juli 1907 afgifvit utlåtande i

ämnet.

Enligt detta utlåtande skulle sammanlagda kapitalvärdet af alla nu

från kassan utgående pensioner med möjligen enligt reglementet ifrågakommande

förhöjningar uppgå till en summa af 5,491,098 kronor. Om

härtill lades sammanlagda kapitalvärdet af hädanefter ifrågakommande

pensioner åt ännu i tjänst kvarstående manskap, 3,156,746 kronor, så

skulle hela pensioneringens värde uppgå till 8,647,844 kronor. Då

kassans behållning vid 1906 års slut utgjorde 4,474,512 kronor 77 öre,

skulle följaktligen en brist skenbart förefinnas till belopp af 4,173,331

kronor 23 öre. Denna brist täcktes emellertid fullständigt af statsanslagen,

hvilkas för kassan disponibla del utgjorde omkring 250,000

kronor årligen och således för kassan representerade efter 3 V* procent

räntefot en kapitaltillgång af omkring 7,000,000 kronor. Något tvifvel

om, att kassan skulle kunna fullgöra sina förbindelser förefunnes således

icke. Beträffande åter frågan, huruvida kassan vore i stånd till att

öfvertaga pensioneringen af värnpliktiga, som skadats i tjänsten, kunde

densamma på grund af det nyss anförda besvaras jakande.

Detta senare uttalande grundades dock därpå, att kapitalvärdet af

de intill slutet af år 1904 beviljade understöd åt skadade värnpliktiga

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

49

kunde beräknas till endast något öfver 46,000 kronor, samt att enligt

arméförvaltningens antagande årliga ökningen af understödens belopp

skulle uppgå till omkring 500 kronor, hvilket motsvarade en årlig kapitalökning

af kassans passiva till belopp af omkring 11,000 kronor.

Enligt hvad af de sakkunniga blifvit utredt skulle emellertid det

för nu ifrågavarande ändamål årligen erforderliga kapitalbelopp utgöra

168,650 kronor; och vid sådant förhållande torde väl vara tvifvelaktigt,

huruvida Vadstena krigsmanshuskassa skulle kunna under de närmaste

årtiondena öfvertaga ersättningarnas bestridande. All tanke härpå måste

i hvarje fall öfvergifvas, sedan Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 8

november 1907 anbefallt utredning och uppgörande af förslag till förbättrad

pensionering af såväl hädanefter afgående pensionsberättigade

som ock redan pensioneradt indelt manskap vid armén och flottan. Ty

för att åstadkomma en i ringaste mån tillfredsställande förbättring af

denna mycket otillräckliga pensionering, fordrades förvisso, att krigsmanshuskassans

årliga tillgångar i allo toges i anspråk. Om likväl

kassans kapital icke för ändamålet anlitades, kunde dess afkastning i

framtiden, i mån som pensioneringen till följd af dödsfall bland pensionstagarne

minskades, komma till användning för de behof af understöd,

som uppstode i händelse vårt land skulle hemsökas af krig.

Då icke heller invalidhusfonden för närvarande kunde i någon mera

afsevärd mån lämna bidrag för ifrågavarande ersättningsskyldighets

fullgörande, hade de sakkunniga funnit sig böra hemställa, att den för

hären och flottan gemensamma beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

toges i anspråk för detta ändamål.

Kapital-konto till rikshufvudboken gåfve vid handen, att denna fonds

behållning vid 1902 års början utgjorde 1,764,843 kronor 40 öre.

Därefter hade från fonden utbetalts understöd till sammanräknadt belopp

af 20,221 kronor 32 öre eller i medeltal 4,044 kronor 27 öre årligen.

År 1902 utgjorde fondens inkomster: intressemedel och kapitalvinst

71,765 kronor och bötesmedel 60,107 kronor 62 öre, tillsammans 131,872

kronor 62 öre samt behållningen vid årets slut 1,892,870 kronor 33 öre.

År 1903 voro inkomsterna: intressemedel och kapitalvinst 75,472

kronor 75 öre och bötesmedel 53,597 kronor 75 öre, tillsammans 129,070

kronor 50 öre samt behållningen vid årets slut 2,019,134 kronor 33 öre.

År 1904, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel

79,993 kronor 65 öre och bötesmedel 59,638 kronor 84 öre, tillsammans

139,632 kronor 49 öre samt behållningen vid årets slut

2,154,245 kronor 97 öre.

Bih. till Ritad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 133 Uii.ft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

År 1905, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel

87,452 kronor 27 öre,bötesmedel 53,755 kronor, tillsammans 141,207

kronor 27 öre samt behållningen vid årets slut 2,291,279 kronor 69 öre.

År 1906, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel

94,263 kronor 31 öre, bötesmedel 57,849 kronor 87 öre, tillsammans

152,113 kronor 18 öre samt behållningen vid årets slut

2,438,202 kronor 90 öre.

Fondens inkomster både således under de senaste fem åren i medeltal

för hvarje år uppgått till 138,779 kronor 21 öre, och behållningen

både under samma tid ökats med 673,359 kronor 50 öre. På grund

af nu angifna förhållanden och med hänsyn till ränteafkastningens

ökning till följd af kapitalets fortgående tillväxt under detta och nästkommande

år torde därefter fondens inkomster kunna icke blott bestrida

de redan därifrån beviljade understöden utan äfven medgifva, att för

nu ifrågavarande ändamål påräknades minst 140,000 kronor årligen.

Då emellertid det för ändamålet årligen erforderliga beloppet beräknats

utgöra 168,650 kronor, skulle således fonden behöfva ett årligt bidrag

af omkring 30,000 kronor, så länge de från och med år 1908 gällande

bestämmelserna angående värnpliktigas öfningstid vunne tillämpning.

Skulle öfningstiden blifva i afsevärd mån utsträckt, måste ju däraf

blifva en följd, att årliga ersättningssumman ökades, om än någon minskning

kunde påräknas till följd däraf, att volontärernas samt kustartilleriets

stammanskaps antal i sammanhang med öfningstidens utsträckning

torde komma att betydligt inskränkas.

Hvad invalidhusfonden anginge, ville de sakkunniga endast erinra,

att denna fonds behållning vid 1906 års slut uppginge till 3,217,483

kronor 63 öre, Samt att fondens kapitalinkomster samma år utgjorde

133,915 kronor 70 öre, hvaraf 131,722 kronor 95 öre vore intressemedel

och kapitalvinst. Utgifterna åter utgjorde för gratifikationer och

nådegåfvor 88,520 kronor 97 öre samt för svärds- och medaljpensioner

16,046 kronor 87 öre, tillsammans 104,567 kronor 84 öre, hvilken

utgiftssumma således till fullo betäcktes af förutnämnda inkomstbelopp.

Utöfver denna inkomst åtnjöte fonden likväl i ersättning för indragna

hemmansräntor och arrendemedel ett årligt å tionde liufvudtiteln uppfördt

anslag till belopp af 60,350 kronor. Men för åstadkommande af

en förbättrad pensionering för arméns manskap hade, i öfverensstämmelse

med grunderna för kungl. brefvet den 6 maj 1881, angående

ändring i bestämmelserna om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,

årligen från och med år 1885 ett belopp af 30,000 kronor öfverförts

från invalidhusfonden till Vadstena krigsmanshuskassa. Om nu

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

51

på grund af ofvan upplysta förhållanden invalidhusfonden icke heller

skulle hafva behof af återstående 30,350 kronor af nämnda anslag,

skulle ju kunna ifrågasättas, att detta anslag icke vidare tillgodofördes

fonden men i stället fördelades mellan Vadstena krigsmanshuskassa och

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond med 30,000 kronor till

den förstnämnda och 30,350 kronor till den sistnämnda fonden. 1

öfrigt gällde äfven beträffande invalidhusfonden, att, i mån som understödstagarnes

antal minskades, densamma i sin tid kunde tagas i anspråk

och reserveras för de understödsbehof, som i händelse af krig uppkomme.

De sakkunniga hafva äfven uppgjort förslag till de administrativa

föreskrifter, som erfordras för tillämpningen af den föreslagna lagen

om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt dessa föreskrifter skulle framställning om ersättnings bestämmande

jämlikt berörda lag göras af vederbörande regements- eller kårchef

eller stationsbefälhafvare hos riksförsäkringsanstalten, hvilken skulle

äga att bestämma,

huruvida och i hvad mån sjukhjälp skulle utbetalas i enlighet med

4 § 1 mom. af lagen om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring,

huruvida och till hvad belopp lifränta skulle enligt 4 § 2 och 3

mom. i samma lag utgå,

huruvida begrafningshjälp enligt samma lag skulle utgå,

huruvida enligt 15 § af samma lag jämkning i ersättning skulle

medgifvas, samt

huruvida i stället för lifränta, jämlikt 17 § i samma lag, visst af

anstalten beräknadt belopp skulle på en gång erläggas.

Sedan, enligt hvad nu vore sagdt, lifränta blifvit å statens vägnar

beviljad, skulle riksförsäkringsanstalten äga att däraf utfärda Jifräntebok,

som anstalten finge i rekommenderadt bref tillsända lifräntetagaren.

Beträffande ersättning i öfrigt skulle anstalten lämna den ersättningsberättigade

nödig skriftlig underrättelse. Vid dessa meddelanden skulle

uppgifvas, hvar lifränta eller annan ersättning finge lyftas.

Hade ersättning vägrats, skulle jämväl härom skriftlig underrättelse

meddelas sökanden.

Ersättning, som sålunda blifvit bestämd, skulle förskjutas och utbetalas

genom postsparbanken. För sådant ändamål skulle riksförsäk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

ringsanstalten om hvarje beviljad ersättning underrätta styrelsen för

postsparbanken, som meddelade vederbörande postsparbankskontor föreskrift

i fråga om medlens utbetalande.

Riksförsäkringsanstalten borde rörande beviljad ersättning underrätta

statskontoret, som skulle uppå rekvisition af styrelsen för postsparbanken

för hvarje kvartal godtgöra hvad genom densamma sålunda

förskjutits.

Ett godkännande af ifrågavarande förslag till lag om ersättning i

anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsätter

ändring i vissa delar af vänpliktslagen den 14 juni 1901. De sakkunniga

hafva ock afgifvit förslag till sådan ändring af nämnda lag

till hvilket förslag jag sedermera torde få återkomma.

Slutligen hafva de sakkunniga verkställt utredning och afgifvit

förslag till förordning angående ersättning åt efterlefvande, då någon

af lotsverkets betjäning till följd af tjänsteutöfning ljutit döden, men

då detta ärende endast rör personal, lydande under sjöförsvarsdepartementet,

torde denna fråga, hvilken lärer kunna afgöras utan Riksdagens

hörande, genom föredragning af statsrådet ooh chefen för nämnda departement

böra underställas Eders Kungl. Maj ds pröfning.

Öfver förslagen till lag om ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, samt till förordning angående tilllämpningen

af berörda lag hafva underdåniga yttranden infordrats från

statskontoret, arméförvaltningen, marinförvaltningen, riksförsäkringsanstalten,

postsparbanken, samtliga arméfördelningschefer samt militärbefälhafvaren

på Gottland och kommendanten i Boden.

Statskontoret erinrar, hurusom de sakkunniga föreslagit, att för beredande

af medel till ersättningarna enligt den ifrågasatta lagen

skulle dels anlitas beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, af

hvars årliga inkomster ett belopp af 140,000 kronor beräknats vara

disponibelt, dels ock för täckande af kostnaderna därutöfver anvisas

minst 30,000 kronor årligen, att genom särskilt anslag tillföras fonden.

Denna hade enligt kungl. kungörelsen angående den allmänna beväringen

den 13 november 1860 bildats för att utgöra en samlad tillgång

att användas till ersättning åt dem af beväringsmanskapet, som

under tjänstgöring erhållit sådan skada, att de därigenom blifvit i mer

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

eller mindre mån oförmögna att sig med arbete försörja, samt åt i

krig aflidna beväringskarlars änkor och barn. Enligt det föreliggande

förslaget skulle jämväl för under krig ådragen skada utgå ersättning

med tillämpning af den föreslagna lagen. I afseende härå ville statskontoret

framhålla, att fonden, äfven om för densamma bereddes

den föreslagna årliga tillöknigen i inkomster, beräknats helt tagas i

anspråk för skadeersättningar i fredstid. Fondens inkomster hade

under år 1907 uppgått till 160,822 kronor 67 öre och utgifterna belöpt

sig till 5,015 kronor; vid årets slut utgjorde behållningen 2,562,641

kronor 73 öre. Ehuru fondens inkomster för närvarande och under

närmaste tiden syntes kunna väl förslå till bestridande af nu föreslagna

ersättningar, funne dock statskontoret med hänsyn till hvad af de sakkunniga

i sådant afseende anförts välbetänkt, att fonden genom årliga

afsättningar redan nu erhölle föreslagen förstärkning. Det hade i betänkandet

ifrågasatts, att det årliga fyllnadsbeloppet möjligen skulle

kunna erhållas från invalidhusfondens inkomster. Statskontoret, hvars

befattning med sistnämnda fond liksom med öfriga för militära ändamål

afsätta fonder inskränkte sig till fondmedlens fruktbargörande och

afkastningens tillhandahållande enligt nådiga föreskrifter, vore icke i

tillfälle att afgifva yttrande, huruvida det föreslagna beloppet, 30,000

kronor årligen, kunde för framtiden af invalidhusfondens inkomster för

ifrågavarande ändamål disponeras. För år 1907 hade invalidhusfondens

inkomster uppgått till 193,994 kronor 29 öre och dess utgifter belöpt

sig till 129,945 kronor; behållningen vid årets slut utgjorde 3,283,223

kronor 23 öre. Skulle det erforderligt ansedda fyllnadsbeloppet icke

kunna erhållas från berörda fond, torde annan utväg enligt statskontorets

åsikt icke förefinnas än att för ändamålet begära anslag å riksstaten.

Arméförvaltningen har uti sitt utlåtande anfört, att arméförvaltningen

icke hade något att erinra emot ifrågavarande författningsförslag; dock

ansåge ämbetsverket både för vederbörande myndigheter och understödstagare

lämpligast, att utbetalning af understödsbelopp, som redan

blifvit bestämda eller intill dagen för de nya författningarnas trädande

i kraft komme att vederbörande tillerkännas, allt fortfarande skedde

genom arméförvaltningen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Marinförvaltningen har ej heller haft något att erinra mot förslagen.

Riksför säkring sanstalten har förklarat sig vara ense med de sakkunniga

om behofvet af lagstiftning rörande ersättning i anledning af

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och om lämpligheten

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

däraf, att rättsförliållandet mellan staten och den skadade i förevarande

afseende ordnades genom en särskild lag.

Riksförsäkringsanstalten ville erinra om att densamma den 10 januari

1908 afgifvit förslag till revision af 1901 års lag och att i detta

förslag framställts en del ändringar i fråga om ersättningens storlek,

formen för densamma äfvensom utsträckning af rätten därtill. Därest

berörda förslag godkändes, torde befinnas lämpligt, att hänsyn därtill

toges vid affattandet af nu ifrågavarande författning angående ersättning

i anledning af kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring. Särskildt

ville riksförsäkringsanstalten framhålla lämpligheten af att i lagen intoges

uttrycklig föreskrift därom, att försummelse att iakttaga tillkallad läkares

föreskrifter jämväl skulle medföra påföljd af ersättningens nedsättande.

Jämlikt förslaget till förordning angående tillämpning af lagen om

ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

skulle riksförsäkringsanstalten å statens vägnar fatta och meddela

beslut rörande fullgörandet af den staten enligt lagen åliggande

ersättningsskyldighet samt vidtaga härför erforderliga åtgärder. Uppstode

tvist om ersättning, ålåge ock riksförsäkringsanstalten att utföra

och bevaka statens talan. Riksförsäkringsanstalten förklarade i anledning

häraf, att riksförsäkringsanstalten icke hade något att erinra mot

att öfvertaga de åligganden, som sålunda skulle komma att hvila å

anstalten; och att riksförsäkringsanstalten för öfrigt ansåge en dylik

anordning lämplig, särskildt då här gällde att bedöma och meddela

beslut rörande förekommande skador i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med bestämmelserna i 1901 års lag.

Beträffande förvaltningskostnaderna ville riksförsäkringsanstalten

framhålla att, då här vore fråga om utförande af ett arbete, som icke

tillhörde riksförsäkringsanstaltens egentliga ämbetsåliggande, särskild

ersättning borde utgå till riksförsäkringsanstaltens styrelse och de

tjänstemän, som kunde komma att erhålla befattning med arbetets utförande.

Härförutom erfordrades medel till bestridande af kostnaden

för vikarier under semester och tjänsteresa, för anlitande af extra biträden

i anledning af rättegång, för trycksaker, hyra, städning, belysning

m. m., samt till resekostnader, i händelse tjänsteresa för utredning

eller dylikt kunde blifva erforderlig eller i anledning af rättegång.

Till hvar och en af ämbetsverkets chef och dess tre ledamöter

borde sålunda såsom ersättning utgå ett årligt arfvode af

300 kronor eller sammanlagt .................. kr. 1,200: —

Öfriga kostnader kunde beräknas till ... » 3,300: —

S:a kr. 4,500: —

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Riksförsäkringsanstalten hade härvid förutsatt, att kostnaden för

läkarbetyg och eventuel särskild läkarbehandling icke skulle bestridas

af ifrågavarande förvaltningsmedel.

Till organisation — inköp af möbler, skrifmaskin m. m. samt en

första uppsättning af trycksaker — erfordrades ock medel. Ett belopp

af 1,000 kronor vore för detta ändamål tillräckligt.

Då riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader bestredes af

arbetarförsäkringsfondens intressemedel, men den förvaltningskostnad,

som föranleddes af riksförsäkringsanstaltens öfvertagande af bestyret

med ersättningsfrågorna i anledning af den föreslagna lagen angående

skada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt riksförsäkringsanstaltens

mening icke borde af nämnda medel gäldas, skulle häraf föranledas ett

särskiljande af de olika förvaltningskostnaderna. Detta läte sig emellertid

icke utan svårighet göra; och det syntes därför lämpligast, att till

anstalten erlades en viss bestämd summa såsom ersättning för fullgörandet

af det utaf lagen föranledda arbete m. m., hvilken summa

skulle användas enligt de närmare bestämmelser, som af Eders Kungl.

Maj:t meddelades. Ifrågavarande belopp skulle då ingå i riksförsäkringsanstaltens

räkenskaper rörande dess förvaltningskostnader.

Innan det af riksförsäkringsanstalten gjorda förslaget om ändringar

i. 1901 års olycksfallsförsäkringslag kan underställas Riksdagens pröfning,

bör det naturligtvis undergå en grundlig granskning och utredning.

Af sådan anledning torde det vara ovisst, huruvida det kan föreläggas

Riksdagen redan år 1909. Då ersättning till värnpliktiga och

fast anställda för skada i tjänsten gifvetvis torde beträffande ersättningsbeloppens

storlek komma att röna inverkan af ett blifvande beslut beträffande

revisionen af 1901 års lag, skulle ju kunna ifrågasättas, att

med pröfningen af nu ifrågavarande förslag skulle anstå, på det att

båda frågorna skulle kunna afgöras samtidigt. Jag anser det emellertid

så angeläget, att frågan om ersättning åt värnpliktiga för skada,

ådragen i kronans tjänst, så fort ske kan, vinner sin lösning, att jag

icke kan af omförmälda anledning tillråda ett uppskof därmed.

Hvad angår den af riksförsäkringsanstalten framhållna lämpligheten

af att försummelse i fråga om iakttagande af läkares föreskrifter skulle

medföra påföljd af ersättningens nedsättande, vill jag framhålla, att de

sakkunnigas förevarande förslag uti 2 § redan innehåller en ännu hårdare

påföljd för dylik försummelse.

Den befattning, som enligt föreliggande författningsförslag skulle

tillkomma riksförsäkringsanstalten i afseende på ifrågavarande ersättningsfrågor,

synes förutsätta någon ändring i den för riksförsäkrings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

anstalten gällande instruktion, men lär det tillkomma chefen för civildepartementet

att härom göra hemställan hos Eders Kungl. Maj:t.

Emellertid torde redan nu böra tagas under ompröfning, huruvida,

på sätt riksförsäkringsanstalten anfört, en viss ersättning bör beräknas

skola åt anstalten utgå för dess bestyr med de i föreliggande författningsförslag

afsedda frågor och om i så fall särskddt anslag bör för

ändamålet begäras. Hvad då först angår af riksförsäkringsanstalten

äskade 1,000 kronor till inköp af möbler, skrifmaskin m. in. samt en

första uppsättning af trycksaker, synes tillsvidare endast utgifter för

trycksaker böra medtagas i beräkningen. I hvad mån öfriga af riksförsäkringsanstalten

äskade belopp äro befogade, lärer nu vara svårt

att afgöra, innan man samlat någon tids erfarenhet angående de nya

författningarnas verkan. Då för öfrigt en del af de utaf riksförsäkringsanstalten

beräknade utgifterna måhända kunna bestridas af uppkommande

intressemedel å de belopp, som för skadeersättningarnas bestridande

årligen anslås, anser jag det icke för närvarande behöfva begäras

särskild! anslag för bestridande af någon af de kostnader, som

riksförsäkringsanstalten angifvit.

Postsparbanksstyrelsen har vid afgifvandet af sitt utlåtande utgått ifrån,

att detta endast anginge de bestämmelser i författningsförslagen, som

rörde postsparbankens anlitande för utbetalning af den ersättning, hvarom

i desamma vore fråga.

Enligt förslaget till förordning angående tillämpning af lagen om

dylik ersättning, skulle densamma, sedan riksförsäkringsanstalten bestämt

ersättningsbeloppet, förskjutas och utbetalas genom postsparbanken,

för hvilket ändamål riksförsäkringsanstalten hade att om hvarje

beviljad ersättning underrätta postsparbanksstyrelsen, som därefter meddelade

vederbörande postsparbankskontor föreskrift i fråga om medlens

utbetalande.

Hvad sålunda af postsparbanken förskjutits, skulle sedermera, uppå

rekvisition af postsparbanksstyrelsen, för hvarje kvartal godtgöras postsparbanken

af statskontoret.

Postsparbankstyrelsen instämde till fullo i hvad af de sakkunniga

anförts rörande den betydande förmån, som skulle beredas vederbörande

ersättningstagare, därest denne blefve i tillfälle att lyfta honom tillkommande

lifränta eller annan ersättning vid närmaste eller för honom

bekvämligaste postsparbankskontor. Huruvida dylik ersättning därvid

tillhandahölles ersättningstagaren genom förmedling af postverket eller

postsparbanken, ansåge styrelsen vara för denne likgiltigt. Men då,

enligt nådiga instruktionen för riksförsäkringsanstalten den 19 december

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 182.

1902, det tillkomme postsparbanken, bland annat, att genom postsparbankskontoren

i orterna verkställa utbetalning af de, på grund af lagen

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli

1901, .af riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar,

skulle ett tillvägagångssätt, hvarigenom utbetalning af ersättning

för skada, ådragen under militärtjänstgöring, af postsparbankskontoren

behandlades på enahanda sätt som vore stadgadt i fråga om

utbetalande af ersättning för skada i yrkesarbete, otvifvelaktigt vara af

beskaffenhet att för postsparbankskontorens tjänstemän bereda minsta

olägenhet och förorsaka minsta besvär.

Genom öfvertagande af de utbetalningar, hvarom här vore fråga,

skulle postsparbankskontoren visserligen tillföras ytterligare göromål.

Men da enligt den statistik, som funnes intagen i de sakkunnigas betänkande,

antalet af dessa utbetalningar skulle blifva helt obetydligt i

jämförelse med omfattningen af de utbetalningar, som ägde rum på

grund af lagen af den 5 juli 1901, skulle något hinder ej möta för

postsparbankskontoren att öfvertaga utbetalning af ersättning för skada,

ådragen under militärtjänstgöring, under förutsättning att, såsom ofvan

antydts, dylika utbetalningar komme att å postsparbankskontoren handläggas

på samma sätt, som i fråga om utbetalning af ersättning för

skada i yrkesarbete vore stadgadt, samt att följaktligen enahanda ersättningsbelopp,

som nu utginge för bestyret med dessa utbetalningar,

finge af postsparbankskontorens tjänstemän uppbäras jämväl för handläggning

af de i författningsförslagen omförmälda utbetalningar.

Uti nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31 oktober 1902

hade Eders Kungl. Maj:t förordnat, att för försäkringsgöromålens handläggning

å postsparbankskontor ersättning skulle till postanstaltens

tjänstemän utgå, bland annat, med fem öre för hvarje utbetalning af

försäkringsmedel, af hvilket belopp två öre skulle uppbäras af den

tjänsteman, som verkställde utbetalningen och tre öre tillfalla föreståndaren

för det postsparbankskontor, uti hvars sparbanksjournal utbetalningen

affördes.

De medel, som komme att utbetalas såsom ersättning för skada,

ådragen under militärtjänstgöring, borde, enligt de sakkunnigas förslag,

förskjutas af postsparbanken, för att sedermera godtgöras af statskontoret.

Beloppet af dessa förskott komme ej att blifva afsevärdt; och då

redan nu af postsparbanken förskotterades förvaltningsarfvoden in. m.

för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt, Indika

förskott sedermera gäldades af statskontoret, komme något hinder ej

att möta därför, att beloppet af de ersättningar, som kunde blifva en

Bih. till JRiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 138 11 afl. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 182.

följd af författningsförslagen, äfvensom af de omkostnader, som på

grund däraf kunde för postsparbanken ifrågakomma, blefve af postsparbanken

förskjutet för att sedermera gäldas af statsmedel.

Nu afbandlade omkostnader komme att utgöras af ej blott den

godtgörelse, som, enligt hvad ofvan hemställts, skulle tillkomma vederbörande

posttjänstemän, utan äfven af ersättning för det ökade arbete

i fråga om bokföring och revision, som genom författningsförslagens

antagande skulle tillföras postsparbanksstyrelsen. Gifvet vore emellertid,

att någon uppgift angående beloppet af dessa omkostnader ej nu

kunde ens tillnärmelsevis gifvas. Men, därest till styrelsens förfogande

tills vidare ställdes ett årligt anslag af statsmedel å högst 200 kronor,

att i mån af behof och mot redovisning användas, skulle, enligt, styrelsens

förmenande, ett dylikt belopp vara för ändamålet tillräckligt, åtminstone

under de närmaste åren, intill dess nödig erfarenhet i saken

vunnits.

Då postanstaltens tjänstemän, på sätt postsparbanken anfört, tillerkänts

en viss ersättning för hvarje utbetalning af försäkringsmedel,

beviljad enligt lagen den 5 juli 1901, synes mig rättvisa och .billighet

fordra, att dessa tjänstemän icke åläggas att utan vedergällning taga

befattning med de i föreliggande förslag afsedda försäkringsmedel.

Formen för denna vedergällning torde Eders Kungl. Maj:t finna lämpligt

att framdeles bestämma; och då postsparbanken icke för ifrågavarande

ändamål ansett erforderligt högre anslag af statsmedel än 200

kronor årligen, synes mig postsparbankens framställning icke för närvarande

föranleda till annan åtgärd än att de af de sakkunniga beräknade

kostnadsbelopp, som genom tillämpning af förevarande förslag

skulle åsamkas staten, på ett lämpligt sätt afrundas uppåt.

De militära myndigheterna hafva i allmänhet icke haft något att

erinra mot ifrågavarande författningsförslag utan för sin del tillstyrkt

desamma, Chefen för Första arméfördelningen har föreslagit en mindre

redaktionsändring i § 11, hvilken ändring synes böra ske. Chefen

för Fjärde arméfördelningen anser, att lifränta icke bör få utbytas mot

ersättning på en gång, såsom i § 17 af förslaget ifrågasättes. Cheferna

för Första, Andra och Fjärde arméfördelningarna hafva hemställt, att

den nu föreslagna rätten till skadeersättning skulle utsträckas jämväl

till indelt manskap. I sist nämnda hänseende tillåter jag mig erinra,

att bestämmelser om sådan ersättning åt indelta ingå i kungl. brefvet

den 6 maj 1881 angående underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,

att det indelta manskapet, hvilket i stort sedt aflönats af rust- och

rotehållare, icke kan gent emot staten i detta hänseende likställas med

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

värnpliktiga och volontärer, att förslag till höjning af de från Vadstena

krigsmanshuskassa utgående underhållsbeloppen är underställdt innevavarande

års Riksdag samt att Eders Kungl. Maj:t genom beviljande af

särskildt understöd från invalidhusfonden kan i synnerligen ömmande

fall lämna ytterligare hjälp åt behöfvande indelt manskap.

Såsom jag redan förut nämnt, hafva de sakkunniga äfven afgifvit

förslag till ändring af vissa delar i värnpliktslagen, nämligen beträffande

dess § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46 mom. 1. De sakkunniga

föreslå för dessa lagrum följande lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager

sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större eller

mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande berättigad

till understöd enligt särskild därom gällande lag.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under tjänstgöring,

har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande som

värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i

kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för

beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Denna fonds

ändamål skall vara att bereda understöd åt värnpliktige, volontärer vid

hären samt de, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,

sedan de under tjänstgöring ådragit sig sådan skada, att de därigenom

blifvit i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja,

äfvensom åt deras efterlefvande i det fall att skadan förorsakat döden.

De sakkunniga hafva i sitt betänkande anfört, att ändringarna i

de två förstnämnda af dessa lagrum icke torde behöfva någon utredning,

enär de tillkommit blott för att åstadkomma större öfverensstämmelse

med den nu föreslagna lagen om ersättning. Af samma anled
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1S2.

ning och enär, enligt hvad förut angifvits, samtliga nu föreslagna ersättningar

skulle utanordnas från den fond, som hittills benämnes »beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond», hade uti § 46 mom. 1

föreslagits sådan ändring, att nämnda fonds ändamål skulle vara att

bereda understöd åt värnpliktiga, volontärer vid hären samt de, som

tillhörde flottans och kustartilleriets stammanskap, sedan de under tjänstgöring

ådragit sig sådan skada, att de därigenom blifvit i större eller

mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, äfvensom åt deras

efterlefvande i det fäll att skadan förorsakat döden.

Den härigenom ifrågasatta utsträckning af fondens användning äfven

för volontärer och stamanställde vid flottan och kustartilleriet vore i

själfva verket endast formell, enär desse ju alla vore i värnpliktsåldern

och således vore värnpliktiga, ehuru de fullgjorde värnplikten såsom

stamanställda.

De i ärendet hörda myndigheterna hafva ej haft något att erinra

mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Visserligen är sista delen af de sakkunnigas motivering enligt min

mening icke fullt exakt, enär volontärer samt stamanställda vid flottan

och kustartilleriet icke alltid hunnit värnpliktsåldern. Men i allt fall

anser jag det icke möta något hinder för att Eders Ivungl. Maj:t med

Riksdagen besluter sådan utsträckning af ifrågavarande fonds användning,

att äfven volontärer och nyssnämnda stamanställda erhålla understöd

från densamma. En sådan utsträckning synes så mycket rättvisare,

som ju de värnpliktiga å sin sida berättigats till samma understöd

och pension, som tillkomma härens och flottans manskap. Hvad jag

däremot ifrågasätter är, huruvida bestämmelsen om denna fondens utsträckning

bör hafva sin plats i värnpliktslagen. Mig synes lämpligast

att härom utfärdas en särskild, af Eders Kungl. Maj:t med Riksdagen

beslutad förordning. Till följd häraf skulle § 46 mom. 1 värnpliktslagen

erhålla följande lydelse:

»De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i

kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för

beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond

beredes understöd åt värnpliktig, som under militär tjänstgöring ådragit

sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre män

oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans

efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.»

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

Sedan föredragande departementschefen härefter erinrat om, att

Kungl. Maj:t redan i statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag

föreslagit Riksdagen att å ordinarie stat under riksstatens tionde

hufvudtitel uppföra ett anslag å 30,000 kronor såsom »bidrag till ersättning

i anledning af kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring»,

uppläste departementschefen särskilda, i bilagorna litt. A, B och C

vid detta protokoll fogade förslag till:

1) Förordning om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring;

2) Lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni

1901; och

3) Förordning angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning,

som enligt förordningen den 5 mars 1909 om ersättning i anledning

af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär

vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap;
och

hemställde departementschefen, att dessa förslag måtte för

Riksdagen framläggas till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

nådigt bifall; och skulle proposition af den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ur protokollet:

o

Gunnar Åkerman.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 182.

Bil. A.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring.

1 §•

Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att-tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,

som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning

enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf

följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och

tjänstgöringen skäligen kan antagas hafva till sjukdomen bidragit.

2 §•

Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,

som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit

sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke

haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört

fienden.

3 §.

Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,

då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats

uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på

marsch eller annan färd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

i §•

Ersättning enligt denna förordning utgifves:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades

arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp

för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit

i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,

intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan

återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2: o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot

arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den

skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär

myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från

den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust

eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall

utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en

tiondedel;

3: o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller

från det sjukdomen blef känd,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor;

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan

uppkom, en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så

länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda

tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta

af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder;

dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga

fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar

lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen

till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men

fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för

sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt

en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till

hvarje minderårigt syskon en årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,

till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor

till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahundrafemtio kronor,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,

till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar.

5 §•

Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

af arbetsförmågan, tages hänsyn ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom

arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan uppkom,

behäftad med kroppsskada eller lyte, tages hänsyn jämväl till

den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda tidpunkt hos

honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan anses vara för

handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,

vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning

af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen

i arbetsförmågan anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän

kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte

afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett

öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet

å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad

rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller

fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent;

vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en

tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §•

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna förordning berättigad

är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder

han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande

är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

65

7 §•

Begrafningshjälp utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,

sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta

1''ör hvarje kalender kvartal å första dagen af kvartalets sista månad,

utan återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan

skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får

uppbäras.

8 §•

Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som staten enligt

denna förordning utgifter, må afdrag äga rum för skadestånd, som

i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §•

Ager någon rätt till ersättning enligt denna förordning, vare han

ej däraf hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk

på skadestånd, som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom

enligt allmän lag eller särskild författning; dock att staten från dylikt

skadestånd afdrager motsvarande ersättning, som enligt denna förordning

utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, förbehåller sig staten att,

sedan den skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagares

ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning

enligt denna förordning utgifvits.

10 §.

Uppkommer skada, hvarom i denna förordning sägs, skall därom

skyndsamt göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade

vare ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig

vård af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan

hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att

sakna lämplig vård, må den i denna förordning tillförsäkrad ersättning

med hänsyn härtill skäligen nedsättas.

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 A fä. 133 Höft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

11 §•

Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller

annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen

hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas

angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke

anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,

må dock sjukhjälp kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående

undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,

föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljést förrättas af

polismyndigheten i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i

stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet

hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,

så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regements- eller

kårchef eller stationsbefälhafvare, som har att göra framställning om

ersättningens bestämmande.

12 §.

Göres ej framställning om ersättning i anledning af skada inom

två år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i

anledning af dödsfall, från det döden inträdde, vare rätten till ersättning

förverkad.

13 §.

Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillerkänd ersättning

eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att genom

stämning eller påkallande af skilj eaftals tillämpning anhängiggöra sin

talan.

14 §.

Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd, väsentlig

förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens

bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättnings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

tagaren genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka frågan om jämkning

i ersättningen.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den dag,

då frågan om jämkningen väckes.

15 §.

Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till

ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld

i mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,

som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare

eller deras laga ombud.

16 §.

Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ be3tämda lifränta

icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren

sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara för

handen, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp

icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill må ej i beslutet sökas ändring.

17 §•

Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som

omförmäles i 10, 11 och 14 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt

af denna förordning meddelas af Konungen.

18 §.

Genom denna förordning upphäfvas hittills meddelade bestämmelser

i fråga om skyldighet för staten att åt värnpliktiga, volontärer vid

hären samt dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,

utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad

af militärtjänstgöring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910 men äger icke

tillämpning i fråga om skada, som före nämnda dag uppkommit.

s. 68 Kontrollera mot PDF

i

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Bil B.

Förslag

till

Lag
om

ändring i rissa delar af Tärnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46

mom. 1 af värnpliktslagen den 14 juni 1901 skola hafva följande

ändrade lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under militärtjänstgöring

ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större

eller mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande

berättigad till understöd enligt hvad därom är särskild! stadgadt.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under militärtjänstgöring,

har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande

som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i

kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för

beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond

beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring ådragit

sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre mån

oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans

efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 188.

69

Bil. C.

Förslag

till

Förordning

angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning, som enligt förordningen

den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär

vid hären eller någon, som tillhör flottans eller

kustartilleriets stammanskap.

Härigenom förordnas, att ersättning, som enligt förordningen den

5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid hären eller någon, som tillhör

flottans eller kustartilleriets stammanskap, skall utgå från den i

§ 46 mom. 1 af värnpliktslagen omförmälda invalid- och pensionsfond.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 133 Haft.

10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1909:191 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning i anledning af kroppskada, ådragen under militärtjä s. 1 i texten
  2. SLU 1909:6 Sammansatta Stats- (och Lagutskottet!) Utlåtande N:o (i s. 1 i texten