Med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901
1909-04-02 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1909:183, Med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
1
N:0 183.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen
den 14 juni 1901; gifven Stockholms slott den 2 april
1909.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att antaga en så lydande
Lag
om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901.
Härigenom förordnas, att § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall hafva följande ändrade lydelse:
»§ 16.
1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning
kan meddelas värnpliktig, som af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling
eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen befmnes till tjänstgöring oförmögen
eller olämplig.
2. Sådant uppskof kan ock medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader
eller till änka eller ogift kvinna, ende arbetsföre fostersonen till
orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende
arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa
syskon, dock endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller
fosterföräldrar eller syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen
beroende.
3. b öreflnnes anledning till befrielse enligt donna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket den värnpliktige fyller
Bih. till liiksd. Prof. 1901). 1 Sami. 1 Afd. 134 Höft. (N:o 1.83.J 1
Uppskof med
inskrifning
m. m.
2 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
tjugufyra år, frikallas lian från värnpliktens fullgörnade i beväringen
under fredstid.
4. Blifver inskrifven värnpliktig, till följd af sådan orsak, som
omförmäles i § 4, oförmögen till tjänst vid rikets försvar, äger lian att,
på framställning bos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från
värnpliktens vidare fullgörande.
5. Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,
blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet;
fyller han det år, inskrifningen sker, minst tjugusex år eller kan han
med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre
tid, än hvad i § 27 mom. 1 sägs, då skall han frikallas från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid.
6. Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket afflyttat
till land inom främmande världsdel och därefter åter hit inflyttat;
dock under villkor:
att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om
utvandring,
att han under det år, han återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt
att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,
häri således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan
förlorad svensk medborgarrätt återförvärfvats.
Hvad i mom. 5 och 6 stadgas skall träda i kraft den 1 januari
1910. Bestämmelserna i mom. 6 skola emellertid äga tillämplighet
endast till och med de inskrifningsförrättningar, som äga rum år 1914;
dock att stadgade eftergiften skall tillkomma äfven sådan i mom. 6 afsedd
person, som varit pliktig undergå inskrifning år 1914 eller tidigare,
men på grund af laga förfall varder inskrifven först år 1915 eller
senare.»
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
O. B. Malm.
Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 183.
3
Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 april 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm,
Lindström,
Nyländer.
Efter gemensam beredning inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
anförde statsrådet Malm härefter:
»Enligt lagen den 1 oktober 1904 om förvärfvande och förlust af
medborgarrätt förlorar en svensk man sin medborgarrätt: 1) därigenom
att han blifver medborgare i annat land och 2) därigenom att han efter
uppnådd tjuguett års ålder oafbrutet under tio år haft sitt hemvist utom
riket, så vidt ej vissa i lagen närmare angifna förhållanden äro för
handen.
På hvad sätt en svensk man kan blifva medborgare i annat land
bestämmes naturligtvis i allmänhet af det landets lagar. I en mellan
Sverige-Norge och Amerikas förenta stater den 26 maj 1869 afslutad
konvention har emellertid stadgats, att en svensk, som i berörda stater
uppehållit sig utan afbrott under en tid af åtminstone fem år och under
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183,
detta uppehåll blifvit naturaliserad såsom medborgare i förenta staterna,
skall af Sveriges regering anses som amerikansk medborgare och behandlas
såsom sådan.
En i utlandet född man kan enligt 1904 års lag förvärfva svensk
medborgarrätt endast genom naturalisation. Detsamma gäller äfven sådan i
i Sverige född man, som blifvit medborgare i annat land. I ett till konventionen
den 26 maj 1869 fogadt protoköll har emellertid stadgats, att svenskfödd
man, som förvärfvat amerikansk medborgarrätt, skall, om han ånyo bosätter
sig i Sverige utan afsikt att återvända till Amerika, af förenta staternas
regering anses hafva afstått från sitt amerikanska medborgarskap, och
att afsikten att icke återvända till Amerika skall anses förefinnas, när
den sålunda naturaliserade personen uppehållit sig mer än två år i
Sverige. Denna lagbestämmelse har, när det gällt afgörande af frågor
rörande sådan persons skyldighet att fullgöra värnplikten, af vederbörande
myndigheter ansetts innebära att han vid de två årens utgång
vore att utan vidare anses som svensk medborgare. Hvad slutligen
angår sådan svensk man, som förlorat sin svenska medborgarrätt genom
tio års vistelse utrikes, är i 1904 års lag stadgadt, att han återvinner
medborgarrätten, då han åter tager sitt hemvist i Sverige eller Konungen
medgifva; att medborgarrätten därförutan må återvinnas.
Beträffande landets försvar har man således ända intill sista tiden
räknat med — förutom dem som sedan födseln varit svenska medborgare
— följande fyra kategorier:
l:o) i utlandet född man, som naturaliserats här i riket;
2:o) i Sverige född man, som, efter att hafva varit medborgare i
Amerikas förenta stater — eller Argentina, som i detta afseendet är
sedan den 17 juli 1885 likställdt med förenta staterna — bott två år
här i landet;
3:o) i Sverige född man, som, efter att hafva varit medborgare i
annat land, formligen naturaliserats till svensk medborgare;
4:o) i Sverige född man, som efter fyllda 21 år varit bosatt
utrikes i mer än tio år, men sedermera ånyo tagit sitt hemvist här
i riket.
Genom ett af Eders Kungl. Maj:t med Högsta Domstolen den 30
november 1908 beslutadt utslag i anledning af förd klagan öfver predikanten
Johan Peter Igels i Getebol val till riksdagsman torde visserligen
numera vara fastslaget, att en svenskfödd man, som i Amerikas
förenta stater blifvit naturaliserad, icke utan vidare efter två års vistelse
här i landet återvinner svensk medborgarrätt (ehuru han förlorat den
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
5
amerikanska). Vid sådant förhållande skulle han naturligtvis heller icke
vara underkastad värnpliktsskyldighet här i landet; och i detta afseende
hittills iakttagen praxis synes således vara oriktig. Men Eders Kungl.
Maj:t har också just med anledning af berörda utslag låtit utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådant tillägg i lagen den 1 oktober
1904 om förvärfvande och förlust af medborgarrätt, att svenskfödd man,
som naturaliserats i Amerikas förenta stater och därefter bott två år
här i landet, skulle återförvärfva sin sveuska medborgarrätt, då han
förlorar sin amerikanska. Därest detta lagförslag varder af Riksdagen
antaget, skulle den af försvarsmyndigheterna hittills iakttagna praxis
åtminstone hädanefter blifva laglig, och man skulle således allt framgent
hafva att ur försvarets synpunkt räkna med berörda fyra kategorier
svenska medborgare.
För samtliga dessa fyra kategorier gä!ler stadgandet i 2 § värnpliktslagen
den 14 juni 1901, att för den, som förvärfvat svensk medborgarrätt
det kalenderår, under hvilket han fyller 21 år eller därefter,
inträder värnplikten från och med det år, som infaller näst efter det
han förvärfvat nämnda rätt.
Enligt 5 § 3 mom. samma lag äger dock Eders Kungl. Maj:t meddela
närmare bestämmelser i fråga om värnpliktslagens tillämpning å
sådan värnpliktig. Men denna rätt har Eders Kungl. Maj:t begagnat i
fråga om deras tjänstgöring endast så till vida, att Eders Kungl. Maj:t
i 29 § 3 mom. af förordningen angående inskrifning och redovisning
af värnpliktige samt deras tjänstgöring föreskrifvit följande: »Sker inskrifningen
af genom naturalisation till svensk medborgare upptagen utländsk
man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller senare, eller kan
han med intyg styrka, att lian i utlandet gjort längre tids militärtjänst,
än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, befrias han från
värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och öfverföres enligt
hvad i mom. 2 ofvan sägs till landstormen.»
Detta stadgande afser tydligen i främsta rummet den här ofvan
nämnda kategori 1. Huruvida stadgandet gäller äfven kategorien 3 har
varit föremål för olika meningar. Då i paragrafen talas om den, som genom
naturalisation upptagits till svensk medborgare, synes paragrafen under
inga omständigheter kunna gälla kategorierna 2 och 4. Särskildt torde
det vara fastslaget, att en svenskfödd man, som på grund af ofvan
nämnda konvention mellan Sverige-Norge och Amerikas förenta stater
förvärfvat medborgarrätt i förenta staterna, icke ansetts kunna, då han
hit återvändt, hänföras under § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen,
utan har han, då de i konventionen omförmälda två åren förflutit från
6
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
hans återkomst från Amerika, ansetts skyldig undergå inskrifning i beväringen,
såvida han ej redan dessförinnan på därom gjord ansökning
vederbörligen naturaliserats till svensk medborgare, i hvilken händelse
han, så snart det skett, underkastats enahanda skyldighet.
Detta sakernas tillstånd har emellertid icke varit alldeles utan sina
olägenheter med hänsyn till den betydliga återinvandring, som årligen
ägt rum från Amerikas förenta stater.
Framställning af Centralstyrelsen för nationalföreningen
mot emigration.
Den 20 januari 1908 lät Centralstyrelsen för nationalföreningen mot
emigrationen till landförsvarsdepartementet inlämna en framställning beträffande
vämpliktsförhållandena för de från utrikes orter återinflyttande
värnpliktiga. I denna framställning framhölls, hurusom stora svårigheter
uppställde sig, då det gällde befordrandet af den så betydelsefulla återinflyttningen
till Sverige af våra utvandrade landsmän. Det funnes
emellertid flera hinder för återinvandringen, som sammanhängde med
bestående svensk lagstiftning och som utan allt för stora svårigheter
borde kunna undanröjas. De läge i åtskilliga bestämmelser på olika
områden, men, enligt nationalföreningens mening, framför allt i värnpliktsförhållandena.
Och de hinder, som värnpliktslagen reste mot eD
återinvandring, syntes föreningen vara af den natur, att en ändring på
lagstiftningens väg torde kunna med tämlig lätthet åstadkommas.
Som bekant vore en person, som utvandrat före värnpliktsålderns
inträdande, skyldig att, om han återvände till Sverige, innan han hunnit
ur värnpliktsåldern, i vanlig ordning fullgöra sin värnplikt. Det vore
icke svårt att förstå, hvilket hinder detta skulle vara för en återinvandring.
Värnplikten betraktades ju dess värre ofta som en tung
börda — ja, en hel del unga män lämnade årligen landet närmast för
att undkomma värpliktsöfningarna. Men en verklig börda blefve
gifvetvis värnplikten, om den tvingade en man, som hunnit in i trettioårsåldern
— i regeln redan familjefader — att, med förlust af tid och
penningar, stickas in i ledet bland en mängd tjuguåringar. Värnpliktens
besvärligheter tryckte naturligtvis tyngre 35-åringen än 21-åringen.
Faktiskt vore också, att en person i trettioårsåldern vanligen hyste en
verklig fasa för att blifva uttagen till militärtjänst. Och en svenskamerikan,
som kommit hem för att stanna, gåfve sig i regel genast i
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
väg igen, så snart han blefve påmint om risken att tvingas att fullgöra
sin värnplikt och den amerikanska medborgarrätten icke längre skyddade
honom.
Det vore klart, att man icke finge taga någon hänsyn till den enskildes
bekvämlighet i dessa stycken, om det allmännas intresse kräfde,
att den enskilde uppoffrade sig; men vore det fallet här? Hvad tjänade
väl försvaret på, att redan medelålders män tvingades att fullgöra värnpliktsöfningarna?
Det vore'' uppenbart, att det tillskott i försvarskraft
dessa kunde gifva landet icke kunde vara af nämnvärd betydelse. I
många fall skulle ju en sådan person, redan innan han fullgjort värnpliktsöfningarna,
vara ur värnpliktsåldern. Effekten häraf blefve: ingen
vinst för försvaret, men förlust för landets näringslif, ty naturligtvis
reste personen i fråga i regel tillbaka till utlandet, innan lian hunne blifva
uttagen till öfningarna.
Men på hvad sätt skulle då en ändring åvägabringas? Det skulle
kunna synas ligga nära till hands att göra en ändring i § 29 mom. 3
inskrifningsförordningen i syfte att utvandrad svensk måtte i ifrågavarande
afseende likställas med »utländsk man». Föreningen skulle
dock knappast vilja föreslå ett sådant steg. Man finge nämligen icke
bortse ifrån, att vid hvarje ändring af dylik natur stode man inför den
risken att stimulera en utvandring af unga män, som ville undandraga
sig värnpliktsöfningarna och som utvandrade i den afsikten att efter
uppnådda 26 år resa tillbaka — en afsikt, som måhända i de flesta fall
icke ens komme att realiseras. Helt kunde ju den risken icke afvärjas,
och någon risk måste man måhända stå, men det gällde att göra den
så liten som möjligt.
Föreningen ville för sin del närmast föreslå, att den bestämmelse
infördes, att svensk man, som från riket afflyttat före fullgjorda värnpliktsöfningar
och återkomme till landet efter fyllda 26 år, måtte kunna
efter ansökan af Kungl. Maj:t frikallas från öfningarna. Härigenom
skulle den ofvan berörda risken reduceras till det minsta möjliga. Kungl.
Maj:t behölle i hvarje enskildt fall pröfningsrätten och kunde därvid
taga hänsyn till ansökarens förmögenhetsförhållanden, om han redan
vore familjeförsörjare o. s. v. Naturligtvis finge han icke tidigare hafva
för värnpliktens skull olofligen lämnat landet.
Föreningen erinrade om, att det redan funnes en bestämmelse,
enligt hvilken Kungl. Maj:t meddelade värnpliktig tillstånd att från
riket afflytta. Uppgiften skulle alltså vara att, så att säga, supplera
denna bestämmelse med en ny, enligt hvilken Kungl. Maj:t kundo också
åt utvandrad, som önskade i riket åter inflytta, bevilja viss lättnad i
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
värnplikten. Ur det allmänna intressets synpunkt borde den senare
möjligheten till dispens gifvetvis vara långt mer befogad än den förra.
Det allmänna intresset torde bjuda att frikalla från värnpliktsöfningarna
den öfverårige invandraren, som vore till ringa nytta för försvaret, men
genom arbete, erfarenhet och kapital kunde betyda mycket för näringslifvet,
medan det snarast syntes ställa sig afvisande mot krafvet på
befrielse från värnplikten för de unga, som vårt försvar alltför väl behöfde.
Men hittills syntes man hafva tänkt mindre på det allmänna
intresset än på individens bekvämlighet i dessa stycken. För den unge
värnpliktige, som önskade resa ur landet, funnes det undantagsbestämmelser
— Kungl. Maj:t beviljade årligen hundratals ansökningar om
tillstånd för värnpliktiga att från riket afflytta — men den hemvändande
svensk-amerikanen, som vårt produktiva arbete behöfde lika väl
som vårt försvar behöfde den unge värnpliktige, hade man inga möjligheter
att frikalla från en faktisk värnpliktstunga, som nästan ofelbart
drefve honom åter ur landet.
Den förlust af försvarskraft, som möjligen kunde uppkomma genom
den anordning, föreningen förordat, borde, såsom ofvan framhållits,
vida öfvervägas af den vinst en återinvandring tillförde vårt produktiva
arbete. Skulle emellertid denna förlust anses böra på något sätt kompenseras
försvaret själft, då ville föreningen för sin del ifrågasätta,
huruvida icke detta kunde ske på den väg, att förbudet för värnpliktig
att utan Kungl. Maj ds tillstånd utvandra blefve utsträckt att gälla äfven
ynglingar t. ex. mellan 17 och 21 år. För den enskilde blefve en tillstramning
i detta hänseende visserligen mången gång besvärande. Men
ur riksintressets synpunkt lede det väl knappast något tvifvel, att icke
densamma vore befogad gent emot unga män, som fosterlandet påkostat
en dyrbar uppfostran, men som ville, såsom det syntes, närmast af
bekvämlighet och ovilja mot några månaders strapatser och disciplin,
undandraga sig värnpliktsbördan.
Det vore föreningens öfvertygelse, att ett af de första villkoren för
att få till stånd en återinvandring i nämnvärd omfattning vore en lättnad
i berörda värnpliktsafseende. Men ju förr denna kunde genomföras,
desto bättre. Den rådande krisen i förenta staterna hade skapat
en konjunktur för återinvandringens befordrande, som sannolikt icke
snart återkomme. Men äfven med den bästa vilja kunde föreningen
icke, såsom den skulle önska, utnyttja denna konjunktur. Värnplikten
vore det hinder, som vanligast mötte.
Utan tvifvel skulle med öppnandet af den af föreningen föreslagna
möjligheten för immigrant att blifva frikallad från värnpliktsöfningarna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
9
återinflyttningen af svensk-amerikaner till Sverige afsevärdt ökas. Och
ansåge man detta för ett önskemål, så måste man också vara beredd
att vilja vägarna till dess realiserande, i den mån detta kunde ske utan
att några riksintressen åsidosattes.
Generalskommissionens utlåtande angående centralstyrelsens
framställning.
Den af mig nu refererade framställningen remitterades till den s. k.
generalskommissionen, hvars delegerade uti ett den 31 mars 1908 afgifvet
yttrande anförde, att delegerade delade den af centralstyrelsen
uttalade uppfattningen, nämligen
att en återinflyttning af svensk-amerikaner skulle blifva af betydelse
för näringslifvet i Sverige,
att de binder, som värnpliktslagen reste mot en återinvandring,
borde undanröjas,
att de sålunda önskvärda lättnaderna i värnpliktslagen dock icke
finge förleda till en utvandring af unga män, som ville undandraga sig
värnpliktsöfningarna och som utvandrade i afsikt att resa tillbaka, så
snart deras tjänstgöringsskyldighet upphört, samt
att förbudet för värnpliktig att utan Kungl. Maj:ts tillstånd utvandra
borde utsträckas att gälla äfven ynglingar före värnpliktsåldern.
Däremot syntes det generalskommissionen, som om centralstyrelsen,
synnerligast med hänsyn till föreningens allmänna syfte, för skarpt framhölle
värnpliktens förmenta besvärligheter. Ej heller kunde kommissionen
godkänna uttalandet, att värnpliktsöfningarna för äldre årsklasser
vore utan nytta. Äfven om den värnpliktige lämnat beväringens första
uppbåd och sålunda icke längre toges i anspråk för fälthärens mobilisering,
återstode dock för honom tjänstgöringsskyldigheten i beväringens
andra uppbåd samt i landstormen.
Då det gällde att bestämma de lättnader i fråga om fullgörande af
vapenöfning i fredstid, hvilka kunde beredas till Sverige återkomna
svenskfödda män, hvilka icke fullgjort sina värnpliktsöfningar, syntes
det angeläget att först granska formerna och villkoren för afflyttning
från riket.
I § 138 af inskrifningsförordningen föreskrefves, att värnpliktig,
som icke blifvit till landstormen öfverförd eller från värnpliktens fullgörande
frikallad och som önskade erhålla tillstånd att afflytta från
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 134 Iläft. 2
10
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
riket, skulle ingifva till Konungen ställd ansökan i ämnet, åtföljd af
uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden förfogade för verkställande
af utflyttningen.
Utan tvifvel borde bestämmelserna i detta hänseende skärpas, så
att tillstånd att utflytta för värnpliktig, som tillhörde beväringen, endast
måtte beviljas efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande
skäl, såsom då värnpliktig vid utflyttningen åtföljde sina föräldrar eller,
i den händelse dessa vore döda, målsman eller annan därmed jämförlig
person.
Likaledes vore det önskvärdt, att nämnda stadgande utsträcktes
att gälla äfven ännu icke till 21 års ålder komna unga män inom viss
åldersgräns, och torde i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition
till 1875 års Riksdag såsom åldersgräns nedåt böra bestämmas aderton
år, hvilket äfven öfverensstämde med värnpliktsskattekommitténs förslag.
Härför fordrades dock sådan ändring af värnpliktslagen, att värnplikten
för svensk man inträdde redan från och med det kalenderår, under hvilket
han fyllde aderton år, hvilket dock icke behöfde förutsätta ändring
af tidpunkten för inskrifningen och för första tjänstgöringens början.
Men äfven utan en dylik ändring af värnpliktslagen kunde föreskrifvas,
att yngling, som afflytta! från riket i åldern 18—20 år, efter återinflyttning
till riket måtte åtnjuta medgifna lindringar i sin värnpliktstjänstgöring
endast i det fall, att han i föreskrifven ordning sökt och
erhållit tillstånd att utflytta.
Af Konungen lämnadt tillstånd att utflytta skulle sålunda för värnpliktig,
hvilken tillhörde beväringen, utgöra villkor för själfva utflyttningen,
men för yngling i åldern 18—20 år däremot endast för att
efter en eventuell återinflyttning till riket komma i åtnjutande af stadgade
lindringar i fullgörandet af värnpliktstjänstgöringen i fredstid.
Bestämmelserna i § 29 mom. 3 af inskrifningsförordningen angående
inskrifning af naturaliserad utländing, hvilka för öfrigt bruste i
önskvärd tydlighet, syntes skilja mellan utrikes född man och svenskfödd
man, som, medan han vistats utrikes, där förvärfva! medborgarrätt.
Sagda bestämmelser torde böra förenklas i syfte, att medgifna lindringar
i värnpliktens fullgörande efter inflyttning till riket komme att gälla
följande katagoricr, nämligen:
utrikes född man;
svenskfödd man, hvilken utflyttat före 18 året;
svenskfödd man, hvilken med nådigt tillstånd utflyttat i åldern
18—20 år; samt
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
11
svenskfödd man, hvilken utflyttat, sedan värnplikt inträdt, men
före öfverförandet till landstormen; i sistnämnda tvenne fall dock endast
såvida vistelsen utrikes räckt minst 8 år.
Den enda hittills gällande lindringen i berörda afsende vore den
i § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen upptagna, enligt hvilken genom
naturalisation till svensk medborgare upptagen utländsk man, som inskrefves
det år, hvarunder han fyllde 26 år, eller senare, befriades från
värnpliktens fullgörande i beväringen och öfverfördes till landstormen.
Utan tvifvel stode den angifna åldersgränsen af 26 år i samband
med tjänstetiden i beväringens första uppbåd, åtta år. Medan enligt 1885
års värnpliktslag tjänstetiden i beväringen utgjorde endast sex år, bestämdes
i 1886 års inskrifningsförordning samma åldersgräns till 24
året. Inskrifningsförordningens bestämmelse härutinnan syntes nämligen
afse, att den inskrifne skulle hinna fullgöra honom åliggande tjänstgöring
före utträdet ur beväringens första uppbåd (enligt 1885 års
värnpliktslag resp. beväringen).
Då enligt generalskommissionens förslag tjänstetiden i beväringens
första uppbåd komme att utsträckas från 8 till 11 år, d. v. s. med 3
år, skulle i enlighet med ofvan angifna grundsats åldersgränsen för
befrielse från tjänstgöring äfven böra utsträckas med tre år eller från
26 året till 29 året. Med hänsyn till att fredstjänstgöringen numera
vore fördelad på flera år, syntes det dock riktigast att sätta gränsen
för frihet från värnpliktstjänstgöring till 28 året. Med nuvarande
bestämmelser i värnpliktslagen skulle gränsen blifva 26 året.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen af i detta syfte erforderliga
ändringar i värnpliktslagen skulle införas i inskrifningsförordningen,
och borde Kungl. Maj:t förbehållas handlingsfrihet härutinnan.
Vid afgörandet af denna fråga borde hänsyn äfven tagas till värnpliktsskattekommitténs
framställningar och förslag.
Riksdagens skrifvelse i frågan.
Redan innan den s. k. generalskommissionens delegerade afgaf sitt
förslag, hade emellertid Riksdagen den 3 mars 1908 till Eders Kungl.
Maj:t aflåtit en skrifvelse i ämnet. I denna framhöll Riksdagen hurusom
det läge i öppen dag, att emigrationen varit och vore ett betydande
hinder för vårt lands utveckling och förkofran. Under de senare
åren häda också uppmärksamheten alltmer riktats på den fara emigrationen
innebure för vårt land, och såväl från enskildt håll som från
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
statsmakternas sida hade krafter satts i gång för erhållande af botemedel
mot densamma. Ett bland dessa medel vore att söka verka för en
återinflyttning till det gamla hemlandet och att därvid, i den mån det
kunde anses behöfligt och lämpligt, undanröja tilläfventyrs bestående
mera yttre hinder för en återinflyttning hit.
Vid Riksdagen år 1908 hade, till understödjande af en återinflyttning
till Sverige af från riket utflyttade personer, inom kamrarna gjorts
framställningar om vidtagande af ändring i gällande regler i fråga om
vapenöfnings fullgörande i fredstid af värnpliktiga, som efter afflyttning
från riket hit återkommit, och hade Riksdagen funnit dessa framställningar
vara förtjänta af beaktande. Riksdagen funne det vara tydligt,
att gällande bestämmelser i förevarande ämne icke vore ägnade att på
ett tillfredsställande sätt underlätta den åsyftade återinflyttningen. Det
vore visserligen sannt, att en statsborgare icke utan fullgoda skäl borde
få undandraga sig de plikter, hans land af honom kunde fordra, men
å andra sidan borde väl samhällets anspråk i fråga om värnpliktens
fullgörande icke gå längre än som vore förenligt med andra samhällsintressen
af enahanda betydelse. Att en person, som från inträdet i
värnpliktsåldern haft sin verksamhet i främmande land, under normala
förhållanden skulle vara underkastad full värnplikt, när helst han före
öfverskridna 40 år återvände till hemlandet, torde i allt fall samhällets
behof af försvarskraft icke påfordra. Då därjämte erfarenheten syntes
gifva vid handen, att alltför många, som eljest icke skulle tveka att
vända tillbaka till hemlandet, inför utsikten att inkallas till en längre
tids vapenöfning afhölle sig från att hit återvända, för att kanske för
alltid kvarstanna i det främmande landet, ansåge sig Riksdagen för sin
del böra förorda en snar ändring af de i det förevarande ämnet gällande
bestämmelser, hvilka för öfrigt syntes Riksdagen sakna önskvärd klarhet
och bestämdhet.
Det gällde då att träffa föreskrifter, som å ena sidan garanterade
mot missbruk och å den andra blefve effektiva för det ändamål, man
önskade nå.
Riksdagen, som för sin del icke kunde godkänna en anvisad utväg
att låta lindring i värnplikten vara beroende på erläggande af
någon penningafgift, ansåge, att en bestämd tid borde fastslås, efter
hvars förlopp den, som ej olofligen afflyttat ur riket samt hit återkommit,
under alla omständigheter borde erhålla viss i lagen bestämd
lindring i förevarande hänseende, och borde denna lindring, eventuellt
befrielse, enligt Riksdagens mening, komma den återvändande till
godo oberoende af i hvilket främmande land han vistats och, så långt
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
möjligt, oberoende af huruvida han blifvit främmande stats undersåte
eller ej. Tiden syntes Riksdagen lämpligen böra sättas till 8 år från
tidpunkten för utvandringen, och borde i dessa åtta år eventuellt inräknas
den tid, som vistelsen i landet måste fortvara, innan den medborgarrätt,
som kunde vara förvärfvad i annat land, förlorats. Därjämte
syntes det Riksdagen, att, i öfverensstämmelse med hvad som för
närvarande gällde beträffande »utländsk man» enligt § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen,
det borde fordras, att den återinflyttade senast det
år, hvarunder inskrifningen skedde, uppnådde 26 års ålder. Skulle
jämväl i andra fall särskilda omständigheter påkalla lindring, borde det
ankomma på Kungl. Maj:t att pröfva och afgöra, i hvad mån sådan
borde medgifvas.
I fråga om män af utländsk börd, hvilka i värnpliktsåldern blifvit
svenska medborgare, syntes hvad som angående dem enligt sistnämnda
stadgande för närvarande gällde böra förblifva gällande.
På grund af hvad sålunda anförts, anhöll Riksdagen,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning
huruvida ej befrielse eller lindring i fråga om värnpliktens fullgörande
i fredstid måtte kunna beredas från främmande land till Sverige
återinflyttade svenskfödda män, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill en dylik utredning kunde föranleda.
Generalstabschefens yttrande angående
Riksdagens framställning.
öfver denna Riksdagens framställning afgaf Chefen för generalstaben
på befallning ett underdånigt utlåtande den 28 mars 1908, hvaruti till
en början angåfvos vissa olägenheter, som skulle varda en följd af den
ifrågasatta åtgärdens genomförande i den form, Riksdagens skrifvelse
afsåge. Dessa olägenheter ansågos vara:
att, då den lindring i fråga om värnpliktens fullgörande, som i
Riksdagens skrifvelse alternativt ifrågasattes, ej gärna kunde omfatta
annat än frikallelse från tjänstgöring i fredstid, ett ej ringa antal värnpliktiga
komme att, om förslaget antoges, blifva frikallade från militär
utbildning, hvarigenom komme att förorsakas motsvarande minskning i
tillgången på utbildad personal ej blott i andra uppbådets årsklasser,
utan äfven, om befrielseåldem sattes så lågt som 26 år, i första uppbådets;
samt
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
att, ehuruväl förslaget afsåge att främja återinvandringen genom
att frikallelse från värnpliktens fullgörande i fredstid under vissa förutsättningar
medgåfves återinvandrare, dess genomförande å andra sidan
sannolikt komme att leda till ökad utvandring, på den grund att en ny
väg för frikallelse skapades vid sidan af de jämlikt §§ 4 och 16 värnpliktslagen
för närvarande allena gällande, nämligen hälso- och familj eskäl,
medan å andra sidan någon säkerhet ej gåfves för att återinvandringens
främjande verkligen ernåddes, då tiden för utomlandsvistelsen
ej gärna kunde sätta‘s lägre än, såsom föreslagits, till åtta år, en tidrymd
som i hvarje fall vore tillräcklig för att i regel göra utvandrarna
fullt bofasta i det främmande landet och sålunda minska utsikterna för
deras återvändande.
Då det kunde vara af intresse att veta, hvilken ståndpunkt vissa
främmande länders lagstiftning intagit till frågan om återinvandrares
värnplikt, hade chefen för Generalstaben häröfver låtit göra en utredning,
af hvilken framginge, att man i de länder, där lättnader medgifvits
återinvandrare, gått tillväga med en viss försiktighet. Endast i
Frankrike och Tyskland hade man medgifvit frihet från tjänst i aktiva
armén från och med en så tidig ålder som 28, respektive 31 år. I
Danmark inträdde befrielse vid 32, i Österrike och Japan vid 33 samt i
Norge först vid 40 år. I Ryssland och Schweiz vore, så vidt det
kunnat utrönas, inga särskilda lättnader medgifna för återinvandrare.
Oaktadt chefen för Generalstaben alltså ej ansåge förslaget böra
tillstyrkas, hade han emellertid, i enlighet med det honom lämnade
uppdraget, låtit utarbeta förslag till af detsamma betingad ändring i
värnpliktslagen. För att emellertid de med förslaget förknippade olägenheterna
skulle blifva de minsta möjliga, syntes vissa afvikelser från
de i Riksdagens skrifvelse föreslagna bestämmelserna böra förordas.
Dessa afvikelser vore följande.
Befrielsen borde gälla endast för dem, hvilka återinflyttat från främmande
världsdel. För dem, hvilka utflyttat till europeiskt land, syntes
nämligen icke samma skäl till frikallelse föreligga, enär afståndet från
vistelseorten till hemlandet för dem i allmänhet icke utgjorde något
egentligt hinder för inställelse till värnpliktens fullgörande. Särskildt
gällde detta om dem, hvilka utflyttat till våra grannländer och hvilka
otvifvelaktigt utgjorde det öfvervägande flertalet af utvandrare till europeiska
länder. > Ofta nog torde utflyttning till någotdera af grannländerna
företagas just i syfte att undgå värnpliktens fullgörande, och det
läge därför vikt uppå, att sådan utflyttning icke genom lättnader af här
ifrågasatt slag gjordes än mer lockande än för närvarande.
15
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
Den ålder, vid hvilken befrielse medgåfves, borde icke sättas lägre
än till 35 år för den, som upphört, och till 32 år för den, som icke
upphört att vara svensk medborgare.
Riksdagen hade ifrågasatt, att befrielsen skulle kunna inträda redan
vid 26 års ålder, i likhet med hvad för närvarande gällde i fråga om
till svensk medborgare upptagen utländsk man. Ifrågavarande bestämmelse,
hvilken härflöte från den tid, då tjänstetiden i beväringen upphörde
med det år, då den värnpliktige fyllde 26 år, hade blifvit kvarstående,
ehuruväl öfverföring från beväringen till landsstormen enligt nu
gällande värnpliktslag ägde rum först vid slutet af det år, då den värnpliktige
fyllde 32 år. Enligt den s. k. generalskommissonens förslag
skulle öfverföring till landstormen komma att ytterligare framflyttas,
nämligen till utgången af det år, då den värnpliktige fyllde 35 år.
Förhållandena vore sålunda nu helt andra, än då de lättnader,
hvilka gällde för till svensk medborgare upptagen utländsk man medgåfvos.
Den nu ifrågasatta befrielsen borde därför under inga förhållanden
medgifvas före tidpunkten för öfverföring till landstormen enligt
nu gällande värnpliktslag, eller 32 år. Då emellertid ett sådant medgifvande
som det här ifrågavarande, en gång infördt i värnpliktslagen,
borde utan ändring kvarstå under eu lång följd af år, syntes det lämpligast,
att åldern för befrielse redan nu bestämdes till 35 år.
Om emellertid för den, som upptagits till främmande lands undersåte,
lefnadsåldern, vid hvilken befrielse medgåfves, sattes till 35 år, så
kunde befrielsen faktiskt inträda redan vid 32 års ålder för den, som
återinvandrade från Amerikas Förenta stater, därifrån det öfvervägande
antalet återinvandrare vore att förvänta. Då nämligen i dessa stater
förvärfvadt medborgarskap kunde fortvara i två år efter återinflyttningen
och då värnplikten inträdde året efter det svensk medborgarrätt återvunnits,
så kunde den, som återinflyttat vid 32 års ålder, komma att
först vid 35 års ålder blifva värnpliktig.
Det syntes därför billigt, att, om befrielse vid 35 års ålder medgåfves
den återinvandrare, som en gång upphört att vara svensk medborgare,
enahanda lättnad medgåfves vid 32 års ålder åt den, som under
vistelsen i främmande land förblifvit svensk medborgare, och vore det
hänsynen till nu berörda förhållanden, som föranledt chefen för Generalstaben
att i nedanstående förslag till formulering af lagtexten införa
olika bestämmelser för do båda grupperna af återinvandrare.
Då det alltid vore ovisst, huru ett medgifvande af här ifrågavarande
slag kunde komma att verka, syntes försiktigheten bjuda, att
medgifvandet till en början antoges att gälla allenast för en begränsad
16
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 183.
tidrymd, under hvilken erfarenhet om dess verkningar kunde vinnas.
Af denna anledning syntes lämpligt, att medgifvandet komme att gälla
allenast intill utgången af år 1920.
Det läge i sakens natur, att den bestämmelse i frågan, som kunde
blifva antagen, borde verka retroaktivt, ehuruväl svårighet därvid torde
komma att yppa sig för spridande af kännedom om densamma bland
till främmande värlsdelar utflyttade svenskfödda män.
Den ändring i värnpliktslagen, som påkallades af den ifrågasatta
frikallelsen, syntes böra inflyta antingen i § 4 såsom ett tillägg till
där uppförda bestämmelser om fullständig frikallelse, som den ifrågasatta
befrielsen i sak stode mycket nära, eller också i kap. III på grund
af en viss öfverensstämmelse med bestämmelserna om uppskof från inskrifning.
I detta sammanhang borde erinras, att den här ifrågasatta ändringen
i värnpliktslagen, om den komme till stånd, syntes påkalla, att jämväl
de bestämmelser angående genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man, hvilka nu återfunnes i inskrifnings förordningen
§ 29 mom. 3, öfverflyttades till värnpliktslagen, enär de till sin innebörd
komme de här ifrågavarande bestämmelserna synnerligen nära.
I enlighet med de synpunkter, chefen för Generalstaben alltså framställt,
borde, enligt hans mening, åt den ifrågavarande tilläggsbestämmelsen,
därest en sådan skulle införas, gifvas nedanstående affattning:
»Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid frikallas
den, som afflytta! till främmande världsdel och åter till riket inflyttar,
såframt dels afflyttningen icke skett olofligen, dels minst 8 år förflutit
från afflyttningen till återinflyttningen, häri inräknad den tid, som vistelsen
i riket måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kan vara
förvärfvad i annat land, förlorats, dels den återinflyttade fyller minst
35 år under det kalenderår, då värnplikten för honom efter åter förvärfvad
svensk medborgarrätt jämlikt § 2 inträder, eller, därest han ej
förlorat sådan rätt, minst 32 år under det kalenderår, då återinflyttningen
äger rum.
Hvad i detta moment föreskrifves gäller endast intill utgången af
år 1920.»
Utlåtande af sakkunniga.
Sedan Eders Kungl. Maj:t i anledning af Riksdagens skrifvelse
bemyndigat mig att tillkalla två personer för att inom landtförsvarsdepartementet
biträda med verkställande af den i berörda skrifvelse omförmälda
utredning samt uppgörande af förslag till erforderliga bestäm
-
17
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 183.
melser uti ifrågavarande hänseende, anmodade jag i skrifvelse den 16
oktober 1908 öfversten m. m. P. R. Hasselrot och förste aktuarie»
m. m. A. G. Sundbärg att verkställa nämnda arbete. Dessa afgåfvo
den 26 november 1908 betänkande i ämnet med förslag till eftergift i
värnplikten för vissa slag af reimmigranter. Den 30 i samma månad
meddelades emellertid ofvan omförmälda utslag i anledning af förd klagan
öfver predikanten Igels val till riksdagsman; och sedan jag med
anledning däraf anmodat de sakkunniga att taga i öfvervägande, huruvida
utslaget syntes dem föranleda tillägg till deras redan afgifna betänkande,
hafva de sakkunniga den 20 januari 1909 ingifvit ett tillägg
till sitt betänkande, i hvilket tillägg de sakkunniga dock förklarat berörda
utslag föranleda blott en mindre redaktionsändring.
De sakkunnigas betänkande jämte tillägg har för erhållande af utlåtande
remitterats till följande myndigheter: chefen för fortifikationen,
cheferna för Generalstaben och Marinstaben, cheferna för Första, Andra,
Tredje, Fjärde och Sjätte arméfördelningarna, tjänstförrättande chefen
för Femte arméfördelningen, militärbefälhafvaren på Gottland och
kommendanten i Boden. Samtliga dessa myndigheter hafva afgifvit
yttrande i ärendet. Härvid har chefen för Generalstaben förklarat
sig vidhålla hvad han redan förut i anledning af Riksdagens skrifvelse
uttalat, nämligen att någon eftergift i värnpliktshänseende icke
bör komma reimmigranterna till del; och chefen för Tredje arméfördelningen
har förklarat sig dela de åsikter, som uttalats af den s. k.
generalskommissionens delegerade. Bägge dessa chefer hafva dock därjämte
på sätt här nedan sägs ingått i bedömande af de sakkunnigas
förslag. Tjänstförrättande chefen för Femte arméfördelningen har ansett
det icke vara lyckligt att i allmänhet vidtaga någon lagstiftning i den
af de sakkunniga antydda riktningen. Öfriga hörda myndigheter hafva
i stort sedt icke haft något att i princip erinra mot förslaget. Det har
dock framställts en del anmärkningar mot särskilda detaljer af detsamma.
Dessa anmärkningar anhåller jag att senare få inför Eders Kungl. Maj:t
referera, hvar och en i det sammanhang, dit den hör.
Hittills förefintliga bestämmelser skola icke gälla
reimmigranter.
Vid utförande af sitt uppdrag hafva de sakkunniga naturligtvis
låtit sig angeläget vara att för sig klargöra gränserna för detsamma,
d. v. s. utreda i hvad mån det tilläfventyrs genom redan bestående lagUih.
till Riksd. Prat. 1303. I Sami. I A/d. RM Haft. 3
18
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
stiftning blifvit i fråga om värnpliktens fullgörande beredd någon lättnad
åt de från främmande land återinflyttade svenskfödda män. Det
enda tveksamma härvidlag har emellertid varit, huruvida § 29 mom. 3
inskriftngsförordningen afsåge — förutom män af utländsk börd —
jämväl sådana svenskfödda män, som förvärfvat medborgarrätt i främmande
land. Såsom jag redan förut nämnt, hafva härom yppats olika
åsikter.
De sakkunniga hafva i sitt betänkande anfört, att tydde man det i
nyss nämnda lagrum förekommande uttrycket »utländsk man» såsom
enabetydande med »utländsk medborgare» — hvartill formellt all anledning
syntes föreligga — skulle alltså redan nu en bestämmelse förefinnas,
enligt hvilken en svensk emigrant, som förvärfvat främmande medborgarrätt
men vid 26 års ålder eller senare till riket återkomme och
blefve svensk undersåte, utan vidare skulle vara frikallad från värnpliktens
fullgörande hvaremot en emigrant, som förblifvit svensk medborgare,
icke skulle vid återkomsten kunna under några omständigheter komma
i åtnjutande af en dylik förmån.
I fråga om, huru nu omhandlade bestämmelse i praktiken tillämpats,
hade, enligt hvad de sakkunniga erfarit, inskrifningsmyndigheterna i
Stockholm uppfattat uttrycket »utländsk man» så, att detsamma icke
skulle inbegripa svenskfödd man, som återkommit till Sverige och där
återvunnit svensk medborgarrätt efter att hafva afstått ifrån en förut
förvärfvad främmande sådan. Från vissa inskrifningsmyndigheters i
landsorten sida torde åter en motsatt uppfattning gjorts gällande, så att
hemvända svensk-amerikaner verkligen frikallats från ölningarna och
öfverförts till landstormen.
Här syntes de sakkunniga uppenbarligen ett förtydligande vara af
behofvet påkalladt.
Då, enligt deras uppfattning, visserligen en från främmande land
kommen, ej svenskfödd man, om han vid framskriden ålder här naturaliserades,
rimligen kunde befrias från en plikt, som inträdt vid en tid,
då han ännu var en främmande makts undersåte, men detta icke
borde konstitueras såsom en allmän rätt för eu svenskfödd man, som
under en större eller mindre del af sin uppväxttid åtnjutit det svenska
samhällets förmåner, och en sådan befrielse minst af allt borde meddelas
den, som sökt och vunnit främmande medborgarskap, men däremot
förvägras den, som förblifvit sitt svenska medborgarskap trogen —
så syntes de sakkunniga alla skäl tala för att förevarande bestämmelse
förtydligades i den riktning, att här afsåges endast personer, som voro
födda utländska undersåtar.
19
Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 183.
Hvad därjämte anginge den uti ifrågavarande lagrum förekommande
åldersgränsen 26 år, ville de sakkunniga erinra, att densamma uppenbarligen
kvarstode från den tid, då öfvergången från de värnpliktigas
yngsta uppbåd skedde vid nämnda ålder, icke såsom nu vid 28 år.
Under sådana förhållanden kunde med skäl ifrågasättas, huruvida ej här
en ändring borde ske till större öfverensstämmelse mellan de särskilda
bestämmelserna inbördes, och att talet 26 år alltså i nämnda moment
ändrades till 28.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts tilläto sig de sakkunniga
alltså föreslå, att nu omhandlade bestämmelse erhölle följande
förändrade lydelse:
»Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare, det år,
hvarunder han fyller tjuguåtta år, eller senare, eller kan han med intyg
styrka, att han i utlandet gjort längre tids militärtjänst, än den i § 27
mom. 1 föreskrift^, frikallas han från värnpliktens fullgörande i beväringen
under fredstid.»
Chefen för Marinstaben har förklarat sig anse, att tjugusex år alltjämt
borde i detta lagrum kvarstå såsom åldersgräns.
Chefen för Första arméfördelningen har förklarat sig anse ifrågavarande
stadgande böra utsträckas så, att naturaliserad svensk medborgare,
äfven om han förut varit svensk medborgare, frikallades från värnplikt,
därest han med intyg styrkte, att han i utlandet gjort längre militärtjänst
än som föreskrifves i § 27 mom. 1 värnpliktslagen. Det kunde
ju nämligen hända, att någon utflyttat samt blifvit annat lands undersåte
redan såsom minderårig, och det syntes då billigt, att han, om
han åter blefve svensk medborgare, finge tillgodoräkna sig den militärtjänstgöring
han i utlandet gjort, åtminstone i samma mån som öfriga
naturaliserade svenska medborgare.
Hvad chefen för Första arméfördelningen sålunda anfört lär bero på Bepartementanågon
missuppfattning. De sakkunniga hafva ju föreslagit ändring i yttrande,
detta lagrum, just för att det skulle blifva tydligt, att däri icke afsåges
den kategori nyblifna medborgare, som nämnde chef omförmält. Men
såsom af det följande kommer att framgå är icke meningen att ställa
denna kategori sämre än naturaliserade svenskar af utländsk börd utan
tvärtom delvis bättre. Ty berörda kategori torde i allmänhet komma
att åtnjuta eftergift i sin värnplikt härstädes, äfven utan att hafva gjort
någon som hälst militärtjänstgöring i utlandet.
Däremot anser jag mig böra instämma uti hvad chefen för Marin
-
20
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
staben anfört angående åldersgränsen. Någon olägenhet af att låta
denna fortfarande vara 26 år lär icke vara att befara.
Statistiska uppgifter angående emigrationen och reimmigratiomen.
De sakkunniga hafva i sitt betänkande samlat och bearbetat en
del statistiska uppgifter angående emigrationen och immigrationen.
De anföra, att af Kungl. Statistiska Centralbyråns för åren 1904—
1907 afgifna berättelser om in- och utvandringen i riket framginge, att
antalet emigranter och immigranter under tioårsperioden 1898—1907
varit följande:
År.
Till och från samtliga
länder.
Till och från europeiska
länder.
Till och från utomeuropeiska
länder.
Emi-
Imma-
N^ttout-
Emi-
Immi-
Nottout-
Emi-
Immi-
Ncttout-
grantcr.
granter.
vandring.
granter.
granter.
vandring.
granter.
granter.
vandring.
1898...............
13,663
7,974
5,689
4,980
3,247
1,733,
8,683
4,727
3,956
1899...............
16,876
8,196
8,680
4,848
3,727
1,121
12,028
4,469
7,559
1900...............
20,661
8,017
12,644
4,227
3,868
359
16,434
4,149
12,285
1901...............
24,616
7,621
16,995
4,152
3,902
250
20,464
3,719
16,745
1902...............
37,107
6,784
30,323
3,630
3,397
233
33,477
3,387
30,090
1903...............
39,525
7,623
31,902
3,550
4,011
inv. 461
35,975
3,612
32,363
1904...............
22,384
9,262
13,122
3,416
4,689
inv. 1,273
18,968
4,573
14,395
1905...............
24,046
8,609
15,437
3,184
4.444
inv. 1,260
20,862
4,165
16,697
1906...............
24,704
9,581
15,123
3,012
4,967
inv. 1,955
21,692
4,614
17,078
1907..............
22,978
8,913
14,065
3,160
4,135
inv. 975
19,818
4,778
15,040
Häraf syntes, bland annat, att utvandringsrörelsen, som under åren
1905 och 1906 företedde en stegring, om också icke synnerligen stark,
år 1907 gått något tillbaka, så att emigrationen, relativt taget, uppvisade
ungefär samma omfattning som den hade år 1904; antalet utvandrare
vore visserligen större än sistnämnda års, men hunne icke 1905 års siffra.
År 1907 hade bruttoutvandringen varit något mindre, invandringen däremot
något större och nettoutvandringen följaktligen mindre än i medeltal
under de närmast föregående tio åren.
Utvandringen till förenta staterna spelade som vanligt den ojämförligt
största rollen.
Kungl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 183.
21
Sveriges folkbyte med den stora nordamerikanska förbundsstaten
hade under de senaste fem åren gestaltat sig på följande sätt:
År.
Emigranter.
Immigranter.
Netto-
utvandring.
1903.......................................................................
35,439
3,537
31,902
1904........................................................................
18,533
4,505
14,028
1905......................................................................
20,520
4,110
16,410
1906........................................................................
21,242
4,511
16,73i
1907........................................................................
19,325
4,677
14,648
Af andra utomeuropeiska länder vore det egentligen endast Canada,
som droge till sig ett nämnvärdt antal svenska emigranter. Under år
1907 uppgåfves 399 personer hafva från Sverige utflyttat dit, år 1906
364 personer.
I fråga om folkbytet med europeiska länder hade under 1907, liksom
under de nästföregående fyra åren, det fordom ovanliga förhållandet
inträffat, att detsamma lämnat ett öfverskott för Sverige. Utvandringen
till dessa länder hade nämligen omfattat 3,160 personer, men invandringen
från dem 4,135 personer, eller 975 flere.
Denna folkrörelse hade under år 1907 fördelat sig på följande sätt:
Land.
Emigranter.
Immigranter.
Skillnad.
Norge ....................................................................
764
1,320
+ 556
Danmark.................................................................
1,140
881
— 259
Finland.................................................................
345
660
4- 315
Kvssland.................................................................
43
342
+ 299
Tyska riket...............................................................
511
602
+ 91
Österrike-Ungern .....................................................
83
66
— 17
Storbritannien och Irland .......................................
151
124
— 27
Italien.....................................................................
39
62
+ 23
Öfriga länder..........................................................
84
78
— 6
Summa
3,160
4,135
+ 975
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
I fråga om Norge och Danmark, med hvilka vårt största folkbyte
ägde rum inom vår egen världsdel, hade folkströmmen under de sista
fem åren haft följande omfattning:
Å r.
Till och från Norge.
Emigranter.
Immigranter.
Skillnad.
1903...................................................................
1,066
1,255
+ 189
1904......................................................................
1,059
1,509
+ 450
1905....................................................................
874
1,609
+ 735
1906.......................................................................
876
1,588
+ 712
1907....................................................................
764
1,320
+ 556
Summa
4,639
7,281
+ 2,642
Å r.
Till och från Danmark.
Emigranter.
Immigranter.
Skillnad.
1903.....................................................................
1,389
1,025
— 364
1904....................................................................
1,278
1,137
— 141
1905...................................................................
1,101
1,097
— 4
1906......................................................................
1,155
984
- 171
1907........................................................................
1,140
881
— 259
Summa
6,063
5,124
- 939
Från Norge hade de senare åren förekommit en ganska afsevärd invandring,
till stor del sannolikt återinvandring af tidigare utflyttade
svenskar. Denna rörelse syntes nu hafva nått sin höjdpunkt och vara
på återgång. Då emellertid utflyttningen till Norge minskats, vore fortfarande
folkförlusten på Norges sida, ett förhållande som icke inträffat
före år 1903.
I förhållande till Danmark finge Sverige alltjämt vidkännas utvandringsöfverskott,
dock ej så stort som förr var vanligt.
Af betydelse för den fråga de sakkunniga hade att utreda, vore
vidare emigrationens och immigrationens fördelning efter ålder och kön.
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
Denna fördelning under år 1907 samt i medeltal per år under tiden
1897—1906 framginge af efterföljande tabell:
Åldersfördelning
Antal kvinnor
mot 100 män.
Ålder.
% af emigranterna
% af immigranterna
bland emigrerade
bland immigrerade.
1897-1906
1907
1897—1906
1907
1897-1906
1907
1897—1906
1907
0—15 år.........
12,62
13,47
19,39
18,37
100
94
98
97
15—20 »........
25,36
26,51
7,45
6,79
90
69
92
93
20-25 ».........
28,01
25,82
16,50
16,54
79
79
103
113
25-30 ».........
14,59
14,41
17,71
18,74
83
76
97
87
30-35 ».........
6,95
7,47
13,53
13,63
88
85
78
82
35-40 ».........
4,25
4,10
9,25
8,25
78
66
71
73
40—45 ».........
2,72
2,7 9
6,23
6,80
74
70
59
54
45 år och därut-
öfver............
5,50
5,43
9,94
10,88
127
131
72
72
Af siffrorna rörande åldersfördelningen bland emigranterna funne
man, att mer än hälften af dessa (52,33 procent under år 1907; 53,37
procent i medeltal per år under det närmast föregående årtiondet) tillhörde
lefnadsåldern 15—25 år.
Särskild! för åldern 20—25 år vore andelen 28,01 procent i medeltal
för årtiondet (för år 1907 dock endast 25,82 procent.0)
Af siffrorna för åldersfördelningen af immigranterna framginge, att
de flesta af dessa (17,71 procent i medeltal för årtiondet och 18,74 procent
för år 1907) tillhörde den 5-års grupp, som omfattade lefnadsåldern
25—30 år, och således infölle närmast efter tiden för den normala värnpliktstjänstgöringen
i hemlandet.
Proportionen mellan könen bland de emigrerade visade, att i lefnadsåldern
under 15 år kvinnkönet vore ungefär lika starkt representeradt
som mankönet, samt att i lefnadsåldern öfver 45 år kvinnorna förekomme
talrikare än männen, hvaremot för lefnadsåldern mellan 15 och
45 år männens antal vore öfvervägande och proportionsvis särskildt
stort för gruppen 20—25 år.
På motsvarande vis vore bland immigranterna just för gruppen
20—25 år männens antal relativt ringa (mindre än kvinnornas).
*) Denna minskning kunde enligt de sakkunnigas mening befaras vara en följd af ökad
olaglig utvandring af värnpliktiga.
24
Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition No 183.
En grupp, som helt naturligt tilldroge sig särskild uppmärksamhet,
utgjordes af dem, hvilka tillhörde åldersåret närmast före det, hvarunder
värnplikten inträdde. För att närmare belysa denna viktiga fråga återgåfvo
de sakkunniga uti en tabell af nedanstående lydelse de hufvudsakligaste
data härutinnan från och med år 1885.
Utvandrade män under året närmast före värnpliktens inträdande.
År.
Vid början af vidstående
år funnos män
Af dem utvandrade
under året
Hela ut- vandringen
af män.
Här afgedda
årskull i %
däraf.
födde år
antal
antal
°/oo
1885..................
1865
44,346
1,054
23,8
11,937
8,83
1886..................
1866
45,300
2,410
53,2
18,828
12,80
1887..................
1867
41,044
3,978
96,9
29,235
13,61
1888.................
1868
34,066
2,391
70,2
28,875
8,28
1889..................
1869
37,206
1,454
39,i
17,321
8,39
1890..................
1870
38,623
1,895
49,i
17,842
10,02
1891..................
1871
41.309
2,514
60,9
23,301
10,7 9
1892..................
1872
40,106
2,716
67,7
25,167
10,7 9
1893.................
1873
40,724
2,462
60,5
22,298
11,04
1894..................
1874
40,073
522
13,o
5,520
9,40
1895..................
1875
43,104
1,140
26,4
8,575
13,29
1896..................
1876
44,042
1,252
28,4
9,606
13,03
1897..................
1877
45,955
737
16,o
6,426
11,47
1898..................
1878
45,038
695
15,4
6,179
11,25
1899..................
1879
47,517
925
19,5
7,764
11,91
1900..................
1880
46,106
1,238
26,9
10,445
11,85
1901..................
1881
46,238
1,923
41,c
13,591
14,15
1902..................
1882
46,379
3,126
67,4
22,093
14,15
1903..................
1883
45,564
2,547
55,9
22,893
11,13
1904..................
1884
46,718
1,316
28,2
10,833
12,15
1905..................
1885
47,242
1,723
36,5
13,423
12,83
1906..................
1886
48,330
1,849
38,3
13,752
13,45
1907.................
1887
48,709
1,828
37,5
12,815
14,26
Högsta absoluta antalet manliga utvandrare inom den ifrågavarande
gruppen nåddes, enligt hvad tabellen visade, år 1887, då i det närmaste
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
4,000 män af denna klass öfvergåfvo fäderneslandet, ii vilket motsvarade
nära nog en tiondedel af alla män, som under året tillhörde denna
ålder. Från en dylik utomordentlig folkförlust, som den gången otvifvelaktigt
stod i samband med den nyss förut beslutade utsträckningen af
värnplikten i vårt land, hade vi sedan dess varit befriade.
Under 1902 — alltså året efter det att den nu gällande värnpliktslagen
antagits — hade antalet hithörande utvandrare uppgått till 3,126,
d. v. s. det högsta antalet näst 1887 års, men hade under de följande åren
varit lägre; år 1907 utgjorde det 1,828. Naturligtvis tillkomme här ytterligare
de utvandrare, som undandragit sig anteckning; med afseende härå
borde emellertid ihågkommas, att, då Kungl. Maj:ts tillstånd ej erfordrades
för emigration under året före värnpliktens inträdande, funnes ej anledning
att antaga, det någon större oredovisad utflyttning då ägde rum.
Jämfördes vidare antalet af män, som utvandrat under året närmast
före inträdandet af deras värnplikt, med hela antalet manliga utvandrare,
uppkomme de tal, som meddelats i sista kolumnen af närmast föregående
tabell. Detta procenttal vore för år 1907 icke mindre än 14,26
eller det högsta, som förekommit; det förutvarande maximum, 14,15 %.
komme på åren 1901 och 1902, d. v. s. på tidpunkten för och strax
efter den nya härordningens antagande.
Af de siffror, de sakkunniga i det föregående återgifvit, torde
framgå dels att den för vårt lands utveckling och förkofran så menliga
emigrationen fortfarande vore af en hotande omfattning, ehuruväl nettoutvandringen
under - några af de senaste åren varit mindre än förut,
dels att föreställningen om de bördor och besvär, värnpliktens fullgörande
skulle medföra, beklagligen varit och vore en bidragande orsak
till stegringen af denna folkrörelse.
Botemedel.
När det gäller att råda bot på de sorgliga förhållanden, som de
statistiska uppgifterna sålunda ådagalägga, kan man tydligtvis tänka sig
två sätt: antingen att söka tillbakahålla emigrationen eller befordra
immigrationen.
Uti inskrifningsförordningen § 138 mom. 1 stadgas, att värnpliktig,
som icke blifvit till landstormen öfverförd eller från värnpliktens fullgörande
frikallad och som önskar erhålla tillstånd att afflytta från riket,
skall ingifva till Kungl. Maj:t ställd ansökan i ämnet, åtföljd af prästbetyg
äfvensom af uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden för verkBih.
till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt, 1 Afl. 131 Höft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
ställande af utflyttningen förfogar, samt af de andra handlingar, som
han till stöd för ansökningen vill åberopa.
Ett mycket stort antal sådana ansökningar plägar till Kungl. Maj:t
ingifvas. Efterföljande tabell är ägnad att belysa deras frekvens under
de sista sju åren.
Uppgift å värnpliktiga, hvilka under nedannämnda är på landtförsv
ar sdepartementets föredragning erhållit Kungl. Maj:ts
tillstånd att ur riket afflytta:
1901......................
.................. 4,604
st.
1902......................
.................... 6,869
»
1903......................
.................... 7,016
»
1904......................
.................... 2,243
»
1905......................
................... 3,476
»
1906.....................
.................... 3,287
))
1907......................
.................... 2,943
»
Dessa värnpliktiga hafva nästan utan undantag fullgjort den dem
under fredsförbållanden åliggande värnpliktstjänstgöring. Ty endast
under denna förutsättning plägar utvandringstillstånd meddelas, men om
förutsättningen föreligger, meddelas å andra sidan sådant tillstånd utan
svårigheter.
Ett nära till hands liggande sätt att tillbakahålla emigrationen vore
att skärpa villkoren för erhållande af utvandringstillstånd. Men detta
ändamål skulle naturligtvis också kunna vinnas därigenom att man fordrade
utvandringstillstånd för tidigare åldersklasser än nu är fallet och
beträffande dessa vidhölle den praxis, som nu iakttages i fråga om dem,
som icke fullgjort sin fredstjänstgöring.
Skärpning af villkoren för utvandringstillstånds erhållande.
Ett skärpande af villkoren för utvandringstillstånd vilja emellertid
icke bägge de sakkunniga förorda. Sedan i betänkandet uppgifvits, att
enligt gällande praxis sådant tillstånd i allmänhet ej vägras den, som
fullgjort sin tjänstgöring i beväringen och uppfyllt de uti inskrifningsförordningen
föreskrift^, jämförelsevis obetydliga formaliteterna, anföra
visserligen bägge de sakkunniga, att en sådan person undandrager sig
sin tjänsteplikt i händelse af mobilisering och att staten för sitt försvar
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
27
beröfvas frakterna af det arbete och den kostnad, som nedlagts på hans
militära utbildning. Men endast en af de sakkunniga, öfverste Hasselrot,
har ansett det angeläget, att föreskrifterna i detta hänseende skärpas,
så att tillstånd att utflytta för värnpliktig, som tillhör beväringen, endast
må beviljas efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande skäl,
såsom då värnpliktig vid utflyttningen åtföljer sina föräldrar eller, i händelse
dessa äro döda, målsman eller annan därmed jämförlig person.
För vinnande af det med skärpningen afsedda mål, har öfverste Hasselrot
ansett, att därjämte borde erfordras, dels att de handlingar, som
den värnpliktige till stöd för ansökning om utvandringstillstånd åberopar,
varda vederbörligen styrkta af statens eller kommunens tjänsteman
eller annan trovärdig person, dels att vederbörande rullföringseller
sjörullföringsområdesbefälhafvare i det yttrande, som han bilägger
ansökningshandlingen, meddelar upplysning icke blott om den tjänstgöring,
som den värnpliktige fullgjort, utan äfven om sådana omständigheter
i öfrigt, som kunna anses inverka på ärendets bedömande.
Med öfverste Hasselrot hafva instämt chefen för Första arméfördelningen
jämte chefen för Marinstaben; och äfven chefen för Fjärde arméfördelningen
har ansett, att sådant nådigt tillstånd bör beviljas endast
efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande skäl, men dock
förklarat sådan skärpning nödvändig blott under förutsättning, att den
värnpliktige icke redan fullgjort den föreskrifna fredstjänstgöringen.
Med anledning af hvad chefen för Fjärde arméfördelningen sålunda
anfört anser jag mig böra erinra, att under den af honom angifna förutsättning
blifver enligt nu gällande praxis utvandringstillstånd i allmänhet
nekadt. Hvad däremot angår förslaget att äfven beträffande dem,
som fullgjort sin fredstjänstgöring, skärpa villkoren för utvandringstillstånds
erhållande synes mig detta förslag — äfven om utredningen angående
detsamma vore fullständigare än nu är fallet — dock till själfva
sin princip vara af den beskaffenhet, att det icke bör realiseras, innan
man försökt andra utvägar. Härtill kommer, att en ingående pröfning
af alla inkommande utflyttningsansökningar skulle oskäligt öka regeringens
arbetsbörda, men att man, med hänsyn till att den underdåniga ansökningen
bifogade handlingar kunna vara mera eller mindre upplysande,
ändock icke har någon säkerhet för att beslutet blir in casu riktigt. Jag
anser mig därför icke kunna tillråda bestämmelser i den af öfverste
Hasselrot antydda riktning.
Oepartements
chefens
yttrande.
28
Kungl Maj.is Nåd. Proposition No 183.
Att fordra utvandrlngstillstånd för tidigare åldersklasser än nu.
Beträffande härefter förslaget att utsträcka erforderligheten af tillstånd
för utvandringen till att omfatta äfven tidigare klasser än nu är
fallet, anföres i de sakkunnigas betänkande, att den s. k. generalskommissionens
delegerade ifrågasatt, att det nuvarande stadgandet i § 138
inskrifningsförordningen skulle utsträckas att gälla äfven ynglingar i
åldern 18—20 år, för hvilket ändamål dock fordrades sådan ändring af
värnpliktslagen, att värnplikten för svensk man inträdde redan från och
med det kalenderår, under hvilket han fyllde aderton år, utan att detta
förutsatte ändring af tidpukten för inskrifningen och för den första tjänstgöringens
början. Men då generalskommissionen icke ansett sig böra
förorda en sådan ändring af värnpliktslagen, inskränkte sig de delegerade
till att föreslå en föreskrift därom, att yngling, som afflytta! från riket
i åldern 18—20 år, finge åtnjuta medgifna lindringar i sin värnpliktstjänstgöring
endast i det fall, att han i föreskrifven ordning sökt och
erhållit tillstånd att utflytta. Af Konungen lämnadt tillstånd att utflytta
skulle sålunda för värnpliktig, hvilken tillhörde beväringen, utgöra villkor
för själfva utflyttningen, men för yngling i åldern 18—20 år
däremot endast för att efter en eventuell återinflyttning till riket komma
i åtnjutande af stadgade lindringar i fullgörandet af värnpliktstjänstgöringen
i fredstid.
En sådan utsträckning af bestämmelserna om sökandet af nådigt
tillstånd till utvandring vore enligt de sakkunnigas åsikt visserligen i
och för sig en naturlig konsekvens af den nuvarande lagstiftningen i
ämnet.
Men å andra sidan skulle denna utsträckning af ifrågavarande bestämmelser
i praktiken efter all sannolikhet blott leda därtill, att ynglingarna
desto tidigare lämnade fosterlandet, eller att de, efter att i
åldern 18—20 år hafva utan nådigt tillstånd utvandrat, funne den under
sådana omständigheter dem beröfvade möjligheten att, vid återkomsten till
fosterlandet före utgången af deras värnpliktstid, åtnjuta någon lindring
i värnpliktstjänstgöringen så afskräckande, att de hällre stannade kvar
i det främmande landet. I förra fallet komme den emigrationsvåg, som
nu, enligt statistiken, förer så många 20-åringar med sig, i stället att
omfatta ynglingar af 16—17 års ålder, hvarigenom landet ginge miste
om den arbetsprodukt, dessa ynglingar, jämlikt nuvarande bestämmelser,
under 3—4 års fortsatt vistelse i landet kunde tillföra detsamma. Att
detta icke vore någon nationalekonomisk vinst vore ju påtagligt, och
någon fördel för försvaret skulle det i praktiken nog heller icke visa
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
sig innebära, då 16- eller 17-åringar, en gång utflyttade, säkerligen i
allmänhet skulle stanna kvar så länge i det främmande landet, att de
vid en eventuell reimmigration komme i åtnjutande af befrielse från
värnpliktstjänstgöringen under fredstid.
Af dessa skäl kunde de sakkunniga för sin del icke förorda den
af generalskommissionens delegerade föreslagna utsträckningen af skyldigheten
att söka nådigt utvaudringstillstånd, ehvad denna utsträckning
skulle grundas på ett framflyttande af tiden för värnpliktens inträdande
eller icke.
Chefen för Fjärde arméfördelningen har emellertid förklarat sig för
den mening, som den s. k. generalskommissionens delegerade i detta afseende
yttrat. Bestämmelser i syfte att försvåra utflyttning af yngling
i åldersåren närmast före tiden för inskrifningsskyldighetens fullgörande
vore, enligt nämnde chefs åsikt, af så stor vikt, att han eventuellt icke
tvekade föreslå dels sådan ändring i värnpliktslagen, att värnplikten inträdde
från och med det kalenderår, under hvilket ynglingen fyllde 18
år, oaktadt det nuvarande inskrifningsåret bibehölles såsom sådant, dels
ock lagbestämmalse om att yngling i åldern 18—20 år blefve skyldig
söka Kungl. Maj:ts tillstånd för utvandring. Chefen för Fjärde arméfördelningen
föreställer sig nämligen, att en sådan lag icke skulle i
vårt land medföra större fara för immigrationens motverkande än i alla
de land, där den redan längesedan vore införd. Det torde endast varit
önskan att undvika ytterligare rubbning i värnpliktslagen och af denna
beroende författningar, som föranledt generalskommissionens delegerade
att föreslå den af densamma angifna utvägen.
Chefen för Marinstaben har anfört, att den högre utvandringsfrekvensen
för åldrarna 15—25 år (53,37 procent af hela utvandringen),
hvilken fördelade sig ungefär lika på de båda grupperna 15—20 och
20—25 år och med icke mindre än en fjärdedel folie på 20-års åldern,
tydligt utvisade, att möjlighet till reglerande af utvandringen, äfven beträffande
ynglingar under 21 års ålder, vore eu synnerligen viktig angelägenhet.
De sakkunnigas farhågor för att emigranter, efter att i åldern
18—20 år hafva utan nådigt tillstånd utvandrat, skulle finna den dem
under sådana omständigheter beröfvade möjligheten att vid återkomsten
till fosterlandet före utgången af deras värnpliktstid åtnjuta befrielse
från värnpliktstjänstgöringen i fredstid • så afskräckande, att de hällre
stannade kvar i det främmande landet, syntes möjligen hafva ett visst
fog för sig. Stipulerade nämligen lagen ej skyldighet äfven för 18—20- åringar att söka utvaudringstillstånd, torde sådant på grund af okunnighet,
tröghet och ovilja mot formaliteter mera sällan komma att efterfrågas,
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
äfven om det ifrågavarande tillståndet skulle för utvandraren kunna
medföra en framtida fördel. Återkomsten till fäderneslandet torde dessutom
i allmänhet te sig så pass oviss för utvandraren, att denne icke
före afresan besvärade sig med annat, än hvad som i och för utvandringen
direkt erfordrades. Det förefölle då icke otroligt, att i 18—20
års åldern varande utan tillstånd utflyttade emigranter, h vilka önskade
återvända till fäderneslandet vid tid, då de skulle kunnat erhålla befrielse
från värnpliktsöfningarna, därest de icke saknat nyssnämnda tillstånd,
vid dylikt förhållande skulle finna den väntande tjänstgöringen mera afskräckande,
än om möjlighet till befrielse därifrån hvarken kunde hafva
stått dem eller andra öppen. Införandet af en lagbestämmelse, att den
som vid 18 å 20 års ålder utvandrat med tillstånd skulle under vissa
betingelser vid återkomsten till riket befrias från fredstjänstgöring, ehuru
anskaffandet af ifrågavarande tillstånd icke varit obligatoriskt, torde icke
alls bidraga till att förebygga utflyttning och endast föga uppmuntra
till återinflyttning, ja i många fall rent af motverka en sådan. Därest
en äfven till 18—20-åringar utsträckt kontroll öfver utflyttningen vore
behöflig, hvilket chefen för Marinstaben obetingadt ansåge vara fallet,
borde denna kontroll alltså åvagabringas på så sätt, att utflyttningstillstånd
obligatoriskt fordrades äfven för dessa åldrar. Den väg, som borde
beträdas för att möjliggöra en dylik fordran, vore uppenbarligen ett utsträckande
af värnpliktsåldern till att omfatta också 18:e till 20:e åren.
Först härigenom kunde genom lag påbjudas sökande af tillstånd att vid
sådan ålder få ur riket afflytta. Gent emot de sakkunnigas farhågor för att
en dylik åtgärd, samtidigt med att den lade hinder i vägen för den fria
utvandringen af 20-åringar, skulle framkalla en motsvarande ökning i
utvandringen af 16—17 åringar, gjorde chefen för Marinstaben gällande
en annan mening. Enligt hans tanke föreföll det ganska osannolikt,
att ynglingar på 16 å 17 år i lika stor utsträckning som ynglingar på
20 år skulle besluta sig för att på egen hand emigrera; skillnaden emellan
betingelserna för emigration vid hvardera af dessa åldrar torde vara
uppenbar. Obenägenheten för militärtjänst torde nämligen vid 16 å 17
års ålder utan tvifvel vara mindre än vid 20 år, och tiden för tjänstgöringens
fullgörande tedde sig vid förstnämnda ålder ännu ganska
aflägsen. Chefen för Marinstaben föreställde sig därför, att erfarenheten
komme att jäfva antagandet, att värnpliktens inträdande vid 18
års ålder skulle medföra lika stark men tidigare utvandring under åldersperioden
15—20 år. Tvärtom förefölle det chefen för Marinstaben mycket
sannolikt, att sänkningen af värnpliktsåldern jämsides med iakttagande
af större sparsamhet vid beviljande af utflyttningstillstånd skulle komma
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 183.
31
alt högst väsentligt inskränka emigrationen, enär blott ett fåtal ynglingar
torde förfoga öfver sådana resurser, att de kunde, oberoende af utvandringsagenter
och därmed följande kontroll, lämna riket. Icke heller torde
15- å 17-åringen lika lätt kunna bereda sig utkomst i ett land som en
18- å 20-åring. Därest värnplikten inträdde vid 18 års ålder, i hvilket
fall den värnpliktige borde till och med det 20:e året räknas till landstormen,
erhölle landets försvarskrafter en välbehöflig kompensation för
den åderlåtning, som komme att förorsakas af medgifvandet angående
befrielse för reimmigranter, hvilket förhållande ej heller borde förbises.
Därest värnpliktsålderns sänkande vore bevisligen nödvändig, om reimmigrationen
utan risk skulle kunna på ett verkligen effektivt sätt underlättas,
och ofvanstående slutledningar angående den lägre värnpliktsålderns
inverkan på emigrationen riktiga, syntes någon gensaga emot
vidtagandet af denna åtgärd icke skäligen kunna inläggas. Chefen för
Marinstaben vågade äfven påstå, att detta sätt att »kunna afvärja den
faran, att utvandringen skulle stimuleras af unga män, som vilja undandraga
sig värnpliktsöfningarna», blefve ojämförligt mycket verksammare
än den af de sakkunniga förordade pröfningen vid återinflyttningen, allt
dock under förutsättning att utflyttningen verkligen komme alt regleras. På
grund af det ofvan anförda förordade chefen för Marinstaben, att, därest
beslut fattades om befrielse under vissa villkor för återinflyttande svenska
män, i samband därmed måtte blifva stadgadt, att värnpliktens inträdande
skulle äga rum vid 18 års ålder, hvarvid dock nu gällande bestämmelser
angående inskrifning och tjänstgöring borde kvarstå orubbade.
Hvad först angår den ifrågasatta bestämmelsen, att värnplikten Departementsskulle
inträda redan vid 18 år, synes mig en sådan bestämmelse, hvar- yttrande
igenom ju en yngling redan innan sitt 21 år skulle blifva skyldig deltaga
i landets försvar, kunna blifva föremål för betänkligheter ur mer
än en synpunkt. Först och främst torde det väl i allmänhet kunna anses,
att ynglingens kroppsliga utveckling vid så unga år ännu icke
vunnit den styrka och stadga, att han kan uthärda ett krigs ansträngningar.
Och då inskrifniug och öfning, trots värnpliktens framskjutande,
skulle alltjämt äga rum vid samma år som nu, skulle detta vidare i
händelse af krig hafva till följd, dels att man saknade längder och förteckningar
öfver denna yngsta, till värnplikt skyldiga personal, dels ock
att samma personal nödgades deltaga i krigföring utan att i minsta mån
hafva fått åtnjuta den öfning därtill, som i såväl den enskildes som
statens intresse anses nödvändig. Slutligen har det i vårt land allt mer
blifvit vana att anse värnplikten såsom en ekvivalent för vinnande af
32
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
medborgerliga rättigheter; och det torde därför för närvarande vara
olämpligt att låta medborgarens skyldigheter inträda åtskilliga år tidigare
än hans rättigheter.
Mera fog synes det mig finnas för en bestämmelse sådan som den
af generalskommissionens delegerade föreslagna, att yngling, som afflyttat
från riket i åldern 18—20 år, finge åtnjuta lindring i värnpliktstjänstgöringen
endast under villkor, att han i föreskrifven ordning sökt
och vunnit tillstånd att utflytta. Då ynglingar af 16 å 17 års ålder
tydligtvis hafva betydligt svårare än de några år äldre att slå sig fram
i det främmande landet, är jag nämligen icke öfvertygad om att, såsom
de sakkunniga beräknat, en dylik bestämmelse skulle verka stimulerande
på utvandningen af ynglingar i 16 och 17 års åldern. Däremot lärer
det vara svårt att jäfva de sakkunnigas antagande, att en bestämmelse
i nu antydd riktning skulle förmå den, som i 18—20 års åldern utvandrat
utan nådigt tillstånd, att kvarstanna i det främmande landet hellre
än att resa hem och underkasta sig tjänstgöring.
Jag kommer således till det resultat, att det icke är lämpligt att
genom nya lagbestämmelser söka förhindra emigrationen. Det återstår
då det botemedel, som ligger i att befordra immigrationen, d. v. s. att
verka för utvandrares återinflyttning till det gamla hemlandet. Detta
skulle ske genom eftergift i den återinvandrare nu i allmänhet åliggande
tjänstgöringsskyldigheten vid krigsmakten.
Gynnande af reimmirrationel!.
Till utredning af frågan huruvida sådan tjänstgöring kan anses
verka hindrande på återinvandringen anföra de sakkunniga i sitt betänkande,
att om också värnpliktsöfningarnas fullgörande icke behöfde
kännas såsom en börda för ynglingar i deras spänstigaste ålder, blefve
det gifvetvis detta för män, som hunnit in i trettioårsåldern och i regeln
vore familjefäder. Det vore ju också, oafsedt förlusten af tid och pengar,
ganska förklarligt, att det skulle kännas besvärande för t. ex. en 35- åring att under en längre tids fredstjänstgöring stickas in i ledet bland
en mängd 21—22-åringar. Erfarenheten visade, att en svensk-amerikan,
som kommit hem för att stanna i Sverige, i allmänhet genast begåfve
sig bort igen, så snart han blefve påmint om skyldigheten att fullgöra sin
värnplikt och den amerikanska medborgarrätten icke längre skyddade
honom. Det torde under sådana förhållanden få anses obestridligt, att
samhällets anspråk i fråga om värnpliktens fullgörande icke borde gå
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1S3. 33
längre än, som vore förenligt med andra samhällsintressen af enahanda
betydelse.
De sakkunniga hafva äfven behandlat frågan, huruvida det från försvarets
synpunkt är möjligt och lämpligt att ändra bestämmelserna angående
återinvandrares tjänstgöringsskyldighet, så att denna minskas eller
alldeles upphör. De anse härvid det icke vara betydelselöst, att medelålders
män tvingas att fullgöra värnpliktsöfningarna. Äfven om den värnpliktige
lämnat beväringens första uppbåd och sålunda icke längre toges
i anspråk för fälthärens mobilisering, återstode dock för honom tjänsteplikten
i beväringens andra uppbåd samt i landstormen. Och såsom
chefen för Generalstaben i sin ofvan refererade underdåniga skrifvelse
framhållit, skulle ett antagande af den befrielse från värnpliktens fullgörande,
som Riksdagen alternativt ifrågasatt för reimmigranter, komma
att förorsaka motsvarande minskning i tillgången på utbildad personal
ej blott i de äldre uppbåden utan äfven, om befrielseåldern sattes så
lågt som 26 år, i det yngsta uppbådet.
Men att en person, som hunnit stifta familj och etablera en sj beständig
näringsverksamhet, skulle — därest han genom vistelse i främmande
land förhindrats fullgöra sin värnplikt — vara underkastad full
värnpliktstjänstgöring, när helst han före öfverskridna 40 år återvände
till hemlandet, det torde i allt fall samhällets behof af försvarskraft
icke påfordra. Dessutom kunde ju försvaret icke vinna något på, att
många, som eljest icke skulle tvekat att vända tillbaka till hemlandet,
inför utsikten att inkallas till eu längre tids vapenöfning, antingen helt
och hållet afhölle sig från att hit återvända eller ock uppsköto återkomsten,
till dess att något värnpliktskraf ej längre kunde möta dem
härstädes.
Omfånget af den eftergift, som bör tillkomma reimmigranter.
När det är fråga om att genom eftergift i återinvandrares tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten befordra reimmigrationen, gäller det
emellertid att träffa sådana åtgärder, som å ena sidan blifva effektiva
för det ändamål, man önskar nå, men å andra sidan också garantera
mot missbruk. Att denna eftergift skulle omfatta annat och mera än
tjänstgöringen i fredstid synes icke kunna ifrågasättas. Däremot återstår
att afgöra, om eftergiften skall bestå i befrielse helt och hållet från
Bih. till Riksd. Prof. 1901). 1 Samt, 1 Åfd. HM Haft. 5
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
de för fredstid bestämda värnpliktsöfningarna eller blott lindring däri.
Riksdagen bär i sin skrifvelse alternativt ifrågasatt det ena eller det
andra. Men i det utlåtande angående denna skrifvelse, som chefen för
Generalstaben afgifvit, bär denne ansett, att den lindring i fråga om
värnpliktens fullgörande, som i Riksdagens skrifvelse alternativt ifrågasattes,
ej gärna kunde omfatta annat än frikallelse från tjänstgöring i
fredstid.
I den sistnämnda meningen vilja de sakkunniga för sin del instämma,
ty det syntes dem å ena sidan principiellt oriktigt, att staten
icke tillsåge, att den värnpliktige komme i åtnjutande af hela den för
krigstjänstgöring nödvändiga, knappt tillmätta f redsutbildningen, och å
den andra sidan, då afprutning på rekrytutbildningen ej gärna kunde
ifrågasättas, föga lönande och således för den förevarande angelägenheten
föga betydande, om befrielse från någon repetitionsöfning i enstaka
fall kunde medgifvas. Slutligen vore det att införa ett för den nuvarande
värnpliktslagen främmande och till sina konsekvenser säkert ej
lyckligt begrepp att medgifva »befrielse från viss del» af den stadgade
tjänstgöringen.
Fasthölle man alltså, att den ifrågavarande eftergiften borde afse
frikallelse från och icke blott lindring i värnpliktens fullgörande, vore
de sakkunniga vidare ense med chefen för Generalstaben därom, att frikallelsen
borde gälla endast för fredstid samt för de öfningar, som jämlikt
§ 27 värnpliktslagen äro stadgade för beväringen. Reimmigranten
komme följaktligen i sådana fall, som här afsåges, att likställas med
den, som erhållit uppskof med inskrifning så länge, att han, enligt bestämmelsen
i värnpliktslagen § 16 mom. 3, »frikallas från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid».
Kommendanten i Boden har emellertid ansett det icke vara förebragt
afgörande skäl för att den af Riksdagen ifrågasatta »lindringen» icke
skulle kunna omfatta annat än »frikallelse» från tjänstgöring i fredstid.
Hvad de sakkunniga i detta afseende yttrat i sitt betänkande kunde
nämligen knappast sägas vara öfvertygande, b rågan om lindringen
vore, ville det synas, icke behandlad på ett så uttömmande sätt som
hade varit önskvärdt, för att svaret på Riksdagens i ämnet aflåtna
skrifvelse skulle kunna betecknas såsom fullständigt.
Chefen för Sjätte arméfördelningen bär ansett sig icke kunna vare
sig ur rättvisans eller ur militär synpunkt förorda fullständig befrielse
för återinvandrare från värnpliktens fullgörande i fredstid. Att en 28- årig eller äldre man, som återinflyttat, befriades från den tjänstgöringsskyldighet,
som enligt § 27 värnpliktslagen åligger inskrifven värn
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
pliktig, d. v. s. för närvarande från 240 eller 365 dagars öfning i första
uppbådet, syntes bemälde chef vara lämpligt, men att en sådan person,
därför att han varit utvandrare i minst 8 år, skulle befrias äfven från
den mönstringsskyldighet, som enligt § 32 i nämnda lag tillkommer
beväringsman, eller från eventuellt anbefalld mobiliseringsöfning eller
kortare tjänstgöring för andra uppbådet, syntes vara att allt för mycket
gynna immigranten framför en bofast svensk värnpliktig man. Alla de
militära skyldigheter, som läge bakom tidpunkten för återinvandringen,
borde saklöst kunna efterskänkas, men däremot borde immigranten, efter
återkomsten eller åter förvärf vandet af svensk medborgarrätt, fullständigt
likställas i värnpliktshänseende med öfriga svenska män, tillhörande
samma åldersklass. Detta fordrade rättvisan. Och ur militär synpunkt
vore det mycket oegentligt, om ett eller annat tusental immigranter icke
skulle återfinnas uti de militära rullorna och sålunda ej kunna inkallas
till tjänstgöring ens i krig, när hvarje värnpliktig man i öfrigt toges i
anspråk. Enligt denna åsikt fordrade konsekvensen, att hvarje återinvandrare
efter inskrifning inträdde i lika militära skyldigheter som
öfriga jämnställda inom hans åldersklass. Därvid förbisågs emellertid
ingalunda, att flertalet af immigranter ej skulle kunna fylla en plats i
ledet, då de ej fullgjort de grundläggande öfningarna, men krigsmakten
hade både i fred och krig behof af arbetsafdelningar samt i olika yrken
kunniga män, hvadan ingen i onödan borde befrias från värnplikt. I
enlighet därmed förordade chefen för Sjätte arméfördelningen, att de
sakkunnigas förslag måtte ändras sålunda, att eu immigrant befriades
från de skyldigheter, han försuttit under sin bortovaro, men ålades värnplikt
efter hemkomsten i likhet med den för hans åldersklass gällande.
Jag tillåter mig först och främst att rätta en missuppfattning, som Departement»- komrner tillsynes i chefens för Sjätte arméfördelningen anförande. Om
reimmigranten finge åtnjuta befrielse från värnpliktens fullgörande i
fredstid, skulle han enligt nämnde chefs åsikt icke återfinnas i de militära
rullorna. Men i dessa rullor komme ju reimmigranten att införas
genom inskrifningen. Och de sakkunniga hafva säkerligen icke menat
annat, än att reimmigranten skulle undergå vederbörlig inskrifning, ty
de hafva ju icke föreslagit någon ändring i § 5 mom. 3 värnpliktslagen.
Skedde icke någon annan eftergift i reimmigrantens värnplikt än
att han befriades från den tjänstgöring, som ålegat honom under tidigare
år än det tjnguåttonde, så skulle värnpliktens fullgörande medföra
skyldighet för honom: i krigstid att gå ut mod beväringens andra uppbåd
och i fredstid dels att iakttaga bestämmelserna angående mönstring,
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
dels ock att deltaga i försöksmobilisering, därest sådan påbjödes. Däremot
skulle han icke enligt gällande lag vara skyldig undergå någon
»kortare tjänstgöring för andra uppbådet». Hvad nu först reimmigrantens
tjänstgöring i krigstid angår, synes det mig med hänsyn till hans
bristande krigsutbildning hvarken rättvist eller fördelaktigt att använda
honom annorledes än i yttersta nödfall, i försvaret för den egna hembygden.
Chefen för Sjätte arméfördelningen vill heller icke anse det
vara någon fördel att hafva reimmigranten med i ledet, men förmenar
honom kunna vara till nytta såsom arbetare eller yrkesman. Dock
äfven i dessa stycken har det ju ansetts af betydelse att om möjligt
bibringa den härför lämpade särskild utbildning, anpassad efter krigets
och krigsväsendets säregna förhållanden. Det skulle därför enligt min
mening vara att icke jämnställa reimmigranten med öfriga värnpliktiga,
om man tvunge honom att utan sådan utbildning tjäna såsom arbetare
eller yrkesman vid hären i krigstid, fjärran från hus och hem.
Men anser man, att för reimmigranten icke bör under krigstid
ifrågakomma annan tjänstgöring än vid landstormen till hembygdens
försvar, så lärer det icke finnas något skäl att pålägga honom sådana
skyldigheter, som icke påhvila landstormsmännen. Det lär därför vara
onödigt att af honom fordra mönstring eller deltagande i försöksmobilisering.
Tillkoren för att reimmigranterna må åtnjuta eftergift.
Beträffande härefter de villkor, under hvilka återinvandrare skulle
få åtnjuta den föreslagna eftergiften i sin värnpliktstjänstgöring, så torde
det till en början få anses själfklart, såsom äfven de sakkunniga anfört,
att den som afflyttat i strid med gällande författningar om utvandringen
ur riket, icke kan göra anspråk på någon eftergift. Å andra sidan lär
det icke heller vara tvifvel underkastadt, att, på sätt Riksdagen anfört,
eftergiften bör tillgodokomma återinvandraren, oafsedt om han i det
främmande landet förvärfvat medborgarrätt eller ej. Genom det förut
refererade förtydligandet af inskrifningsförordningens 29 § 3 mom.
skulle också blifva fastslaget, att i detta lagrum innefattade bestämmelser
icke afse återinvandrare, som i det främmande landet förvärfvat medborgarrätt,
hvadan sådan invandrare blifver likställd med de öfriga.
Skall utvandringen hafva skett till främmande världsdel?
Såsom jag redan anfört har Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasatt,
att den omordade befrielsen (eller lindringen) skulle komma den åter
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
37
vändande värnpliktige till godo, oberoende af i hvilket främmande land
ban än vistats. Häremot har chefen för Generalstaben gjort gällande,
att befrielsen borde gälla endast för dem, hvilka återinflyttade från främmande
världsdel.
Härom anföres i de sakkunnigas betänkande, att enligt hvad utredningen
gåfve vid handen vore det egentligen blott emigrationen till
främmande världsdelar, som vore af den omfattning och i det ogynnsamma
förhållande till immigrationen, att någon afsevärdare folkförlust
för vårt land därigenom uppstode. Praktiskt taget gällde vår folkförlust
numera nästan uteslutande Amerikas förenta stater. Folkbytet med
samtliga europeiska länder medförde, åtminstone kvantitativt, ingen slutlig
förlust för oss under nuvarande förhållanden. Det syntes därför icke
föreligga något behof att utsträcka den här omskrifna befrielsen i värnpliktshänseende
till reimmigranterna från länder inom vår egen världsdel,
och detta så mycket mindre som Sveriges folkbyte med länder inom
Europa hufvudsakligen ägde rum blott med dess grannländer. Men de,
som utflyttat till dessa länder, kunde i allmänhet utan afsevärdt större
olägenhet än många inom våra egna landamären boende värnpliktiga
inställa sig för undergående af sin tjänstgöring. Och det skulle t. o. m.
kunna ligga en farlig lockelse till utflyttning i syfte att undgå värnpliktens
fullgörande, om våra grannländer hörde till dem, från hvilka
ett återvändande till Sverige medförde lättnader för den värnpliktige.
Särskildt komme den redan nu afsevärda emigrationen till Danmark därigenom
säkerligen att stimuleras.
På grund häraf torde det vara skäl uti att begränsa den omordade
befrielsen från värnpliktstjänstgöring under fredstid till sådana svenskfödda
män, som hit återinflyttade ifrån Hand inom främmande världsdel».
Därmed kunde också i praktiken vinnas det syftemål, Riksdagen i förevarande
hänseende uppställt, utan att utvandringen samtidigt behöfde
uppmuntras.
Chefen för Tredje arméfördelningen har i sitt utlåtande förmenat, att
äfven återinflyttningen borde ske från främmande världsdel eller att
vistelsen i främmande världsdel skall hafva ägt rum under viss bestämd
tid.
Chefen för Marinstaben har anfört, att med afflyttning här torde
afses uttagande af flyttningsbetyg och därpå följande afresa från riket,
hvilket nog vore den vanligast förekommande form, under hvilken personer,
som både sin verksamhet i land, utvandrade, hvaremot så icke
torde vara fallet med sjöfarande. Fullt ut lika stor vikt syntes böra
tillmätas återbördandet åt fäderneslandet af dess sjöfarande som af dess
38
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
Departements
chefens
yttrande.
öfriga söner. Att ett oerhördt stort antal svenska sjömän vid unga år
öfvergåfve den svenska sjöfarten för den utländska och. att sedermera
många af dem, då de önskade återvända hem, afskräcktes därifrån på
grund af väntande böter eller straff och därpå följande tjänstgöring,
vore ett allmänt kändt faktum. Flertalet af från värnpliktens fullgörande
uteblifna sjömän torde icke uttaga flyttningsbetyg utan börja med
att mönstra på utlänskt fartyg — i svensk eller utrikes hamn — och
sedan fortsätta i utländsk fart, hvarefter de ej vidare reflekterade öfver
eller iakttoge sina medborgerliga skyldigheter. Hade sådana värnpliktiga
oafbrutet i flera år varit från fäderneslandet frånvarande, funnes
enligt chefens för Marinstaben mening all anledning att likställa dem
med till främmande världsdel af flyttade.
I hvad chefen för Marinstaben sålunda anfört kan jag emellertid
ingalunda instämma. Utvandraren, som lämnar sitt fädernesland, gör
i allmänhet detta för att söka ett nytt hem i annat land, det är en fullständig
omkastning i hans lif och det är psykologiskt förklarligt, om
han allt svagare och svagare känner skyldigheterna till sina fäders land.
Småningom utträngas de kanske af skyldigheterna till hans nya hemland.
Helt annat är förhållandet med sjömannen, som mönstrar på ett utländskt
fartyg. Detta bildar i allmänhet icke för honom någon epok i hans lif,
han förvärfvar icke något nytt fädernesland, som lägger beslag på
honom för egen del. Hans hem är alltjämt i Sverige. Om han undandrager
sig sina skyldigheter till detta sitt hemland, synes han således
icke kunna härför tillgodoräkna sig samma förmildrande omständigheter
som t. ex. en amerikafarare. Å andra sidan synes icke heller hans återvändande
i allmänhet hafva samma nationalekonomiska betydelse som
amerikafararens.
De synpunkter, som jag nu framhållit såsom motiverande någon
eftergift i värnpliktsliänseende för återkomna utvandrare, göra mig också
obenägen för de af chefen för Tredje arméfördelningen uppställda ytterligare
villkor, hvilka därjämte äfven synas mig sakna afgörande betydelse
för frågan om, huruvida sådan eftergift bör meddelas.
Tidsvillkoren.
Det är emellertid i synnerhet angående de ifrågasatta tidsvillkoren,
som olika meningar yppats.
I detta hänseende erinra de sakkunniga, hurusom i Riksdagens skrif
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 183.
39
veke föreslagits såsom villkor, att den återkommande emigranten dels
vistats under minst 8 på hvarandra följande år i främmande land, dels
under det kalenderår, då han återkomme till fäderneslandet, fyller minst
26 år.
Hvad anginge bestämmelsen om minst 8 års frånvaro, syntes de
sakkunniga häremot intet vara att anmärka. Från återinvandringens
synpunkt vore det visserligen af intresse, att frånvaron sattes så kort
som möjligt, enär erfarenheten visade, att några års vistelse i det främmande
landet ofta nog vore alldeles tillräcklig, för att den svenske emigranten
skulle hafva så att säga vuxit fast i de nya förhållandena, så
att han sedan ej längre kände håg att återvända till fäderneslandet. Men
å andra sidan skulle en allt för kort tidsbestämning lätt kunna verka
stimulerande på utvandringen, i det mången skulle anse några få års
viselse i Amerika såsom ett lämpligt sätt att undkomma värnplikten.
Den föreslagna tiden af 8 år syntes de sakkunniga vara tillräckligt lång
för att i vanliga fall förebygga dylika beräkningar. Hvarje väsentlig
förlängning åter skulle säkerligen i afsevärd mån minska de afsedda möjligheterna
till återinvandring.
Beträffande den föreslagna åldersgränsen, eller att den återkomne
skulle under kalenderåret för hemkomsten fylla minst 26 år, syntes ett
sådant villkor ej fullt harmoniera med det nyss ifrågasatta om 8 års
frånvaro. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle sistnämnda bestämmelse
hellre böra förenas med det villkoret, att den återkomne fyllde
minst 28 år under kalenderåret för hemkomsten. Under sådana förhållanden
skulle nämligen vistelsen i hemlandet kunna utsträckas till
20 års ålder utan att därigenom möjligheten att vinna befrielse efter
åtta års frånvaro sattes på spel. Tjuguårsåldern vore ju ock det sista
åldersåret, under hvilket utvandringen icke erfordrade särskildt tillstånd,
och därför äfven, såsom bekant, den ålder, vid hvilken den
ojämförligt största utvandringen af unga män ägde rum. Grenom att
sätta gränsen för den eventuella befrielsen vid 26 år skulle möjligen
i en del fall framkallas en utvandring vid 18 års ålder i stället för
vid 20, hvilket ur nationalekonomisk synpunkt vore i hög grad ofördelaktigt.
Eu bestämmelse om 28 års ålder såsom villkor skulle innebära
också den fördelen, att härigenom öfverensstämmelse vunnes med tiden
för öfvergång från beväringens första till dess andra uppbåd, hvilken
öfvergång åtminstone för närvarande infälle vid nämnda ålder.
Att fordra ända till 32 (eller till och med 35) lefnadsår såsom befrielsevillkor
för reimmigrant — hvilket chefen för Generalstaben före
-
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
slagit — skulle, enligt de sakkunnigas uppfattning, väsentligen neutralisera
verkan af öfriga tilltänkta åtgärder i syfte att underlätta återinflyttningen
af i värnpliktsåldern ännu varande svenskfödda män, hvilka icke fullgjort
sin värnpliktstjänstgöring.
Den lämpligaste kombinationen syntes alltså de sakkunniga vara 8
års frånvaro och 28 års ålder vid hemkomsten.
I fråga om huru i ett speciellt fall dessa åtta år borde beräknas, kunde
de sakkunniga icke fullt dela Riksdagens här ofvan återgifna åsikt. Enligt
Riksdagens skrifvelse borde i dessa åtta år inräknas den tid, som vistelsen
i riket måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kunde vara
förvärfvad i annat land, förlorats.
Med detta sista torde åsyftats, i främsta rummet, det förhållande,
som ägde rum, på grund af konventionen den 26 maj 1869 mellan
Sverige och Amerikas förenta stater, att en svensk undersåte, som
blifvit naturaliserad såsom medborgare i förenta staterna men sedan
återvände till Sverige, ansåges af förenta staternas regering hafva afstått
från sitt amerikanska medborgarskap, därest han efter hemkomsten
uppehölle sig minst två år i Sverige.
Inräknades, såsom Riksdagen föreslagit, för en person i ofvannämnda
ställning de två årens hemmavaro såsom amerikansk medborgare i de
åtta årens »frånvaro», skulle detta innebära, att en svensk, som förvärfvat
amerikansk medborgarrätt, kunde redan vid 24 års ålder återvända
till fäderneslandet (enligt Riksdagens tidsbegränsning; enligt den af de
sakkunniga föreslagna begränsningen: vid 26 år), under det att en emigrant,
som i fråga om medborgarskapet blifvit fosterlandet trogen, ej
skulle kunna vända åter förr än vid 26 år (resp. 28 år). En sådan bestämmelse
syntes dem icke lämplig. Att den såsom amerikansk medborgare
hemkomne kunde under två år vistas i Sverige utan att blifva
värnpliktig, vore en förmån, som icke kunde honom beröfvas; men detta
hans företräde framför svenska medborgare syntes icke böra ytterligare
ökas genom att nämnda två år inräknades uti den stipulerade minimitiden
för frånvaron.
Med tanke på ofvannämnda fördel, som i och för sig tillkomme den
främmande medborgaren framför den, som förblifvit svensk undersåte,
syntes det vara som chefen för Generalstaben föreslagit, att den såsom
amerikansk medborgare hemkomne först vid tre års högre ålder, än för
svensk undersåte vore föreslaget, skulle kunna komma i åtnjutande af
befrielse, — tillämpadt på de sakkunnigas förslag alltså först vid 31 års
ålder. Gentemot en sådan bestämmelse ställde sig dock den svårigheten
att en hemkommen emigrant, som blifvit amerikansk medborgare, häri
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
genom skulle, i vissa fall, förhindras att, äfven om han det önskade,
genast förvärfva svenskt medborgarskap. Om han återvände t. ex. vid
28 års ålder och genast sökte att åter blifva svensk undersåte :— hvilket
enligt gällande praxis i vårt land syntes i ett sådant fall kunna inom ganska
kort tid beviljas honom — så skulle hans värnplikt med detsamma inträda,
och ingen möjlighet till befrielse längre förefinnas, enär han icke
fyllt 31 år. Han skulle således mot sin vilja nödgas att förblifva främmande
undersåte under mellanåren, hvilket icke från någon synpunkt
torde vara önskvärdt.
I sitt utlåtande öfver de sakkunnigas förslag har chefen för Generalstaben
förklarat sig icke kunna tillstyrka, att lefnadsåldern vid återinflyttningen
nedsättes till 28 år. Eftersom återinvandraren kan vistas i riket
längre tid än två år, innan värnpliktslagen kan på honom tillämpas,
torde den vistelse i riket, som erfordras för återförvärfvande af svensk
medborgarrätt, böra inräknas uti de 8 år, hvilka chefen för Generalstaben
ansåge minst böra mellan afflyttningen och återinflyttningen förflyta,
för att utvandraren skulle komma i åtnjutande af ifrågasatt befrielse.
På denna grund ville bemälde chef tillstyrka hvad i betänkandet
härutinnan föreslagits, men en följd häraf skulle emellertid blifva, att
någon skillnad i bestämmelsen om åldern för återinvandrare, som förlorat
och som behållit sitt svenska medborgarskap, icke borde ifrågakomma,
hvarför chefen för Generalstaben, i enlighet med hvad han uti sin ofvannämnda
skrifvelse uttalat, ansåge, att den återinflyttade borde fylla minst
35 år under det kalenderår, då återinflyttningen ägde rum.
Kommendanten i Boden har ifrågasatt, huruvida icke den återinflyttades
minimiålder, 28 år, satts allt för lågt, hvarförutom minimitiden af
8 år mellan afflyttningen och återinflyttningen syntes lämplig endast under
förutsättning att 27 § värnpliktslagen Unge bibehålla sin nuvarande
lydelse.
Chefen för Marinstaben, som enligt hvad jag förut refererat förordat
åtgärder, afsedda att hämma utvandringen af dem, som ännu ej fyllt
20 år, har, under förutsättning af lagstiftning i denna riktning, förklarat
sig anse minimiåldern för erhållande af befrielse böra sättas så lågt som
möjligt, så vida återinvandringen i nämnvärd mån skulle kunna uppmuntras.
Då utvandringen af 18—20-åringar varit synnerligen liflig,
och denna åldersgrupp redan vid 26—28 års ålder lämnade bakom sig
den af samtliga förslagsställare föreslagna minimitiden af 8 års frånvaro,
vill bemälde chef såsom lämplig ålder, vid hvilken befrielse kunde inträda,
föreslå 26 år. Det torde vid afgörandet af det lämpligaste åldersstrecket
ej heller böra förbises, att hittintills i en del fall återinflyttande
Bill. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 131 luft. 0
42
Departements
chefens
yttrande.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
svenskar på grund af nu gällande § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen
blifvit frikallade från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.
Det andra tidsvillkoret skulle enligt framställda förslag vara fordran
på 8 års vistelse utom landet. Därest värnplikten komme att inträda
vid 18 års ålder, hade alla före värnpliktsåldern utflyttade vid 2G
års ålder tillbragt minst 8 år utrikes, hvarför åldersgränsen i detta fall
syntes ensamt för sig vara villkor nog.
För egen del kan jag ej värja mig från det intrycket, att de sakkunniga
bestämt tiderna väl lågt. Chefen för Generalstaben har ansett
betydligt högre ålder böra fordras och kommendanten i Doden har förmenat
28 år vara alltför ringa ålder. Härtill kommer, att såväl en af
de sakkunniga som i allmänhet de militära myndigheter, livilka lämnat
de föreslagna tidsbestämmelserna utan anmärkning, hafva sökt förekomma
eventuella skadliga följder af desamma genom att såsom motvikt fordra
bestämmelser till emigrationens hämmande. Ser man på främmande
länder, befinnes äfven, att endast Frankrike stannat vid en så låg siffra
som 28 år; men emigrationen i Frankrike är heller icke så stor som i
många andra land och man har därför icke i Frankrike behöft så stränga
bestämmelser som annorstädes. Huru de föreslagna bestämmelserna skulle
komma att verka här i landet, lär icke vara möjligt att nu med säkerhet
beräkna. Under sådana omständigheter, kan jag icke taga på mitt
ansvar att fordra mindre än 30 års ålder vid hemkomsten samt 10 års
frånvaro, beräknadt på det af de sakkunniga angifna sättet.
Bör penningvillkor uppställas?
Riksdagen har i sin skrifvelse förklarat sig ej för sin del kunna
godkänna den anvisade utvägen Datt låta lindring i värnplikten vara
beroende på erläggande af någon penningafgift». Visserligen anser äfven
jag, att sådan afgift icke för närvarande bör uppställas såsom villkor för
eftergift i värnpliktstjänstgöringen, men då denna fråga utan tvifvel har
sin stora betydelse, må det tillåtas mig att inför Eders Kungl. Maj:t
redogöra för hvad de sakkunniga härom anfört.
De sakkunniga erinra först om, att frågan om en dylik afgift upptagits
och fullständigt utvecklats af värnpliktsskattekommitterade, hvilka
i sitt den 23 maj 1903 afgifna underdåniga betänkande bland annat
ifrågasatt, dels att värnpliktig, som afflyttade från riket, skulle vara
skyldig att erlägga en viss värnpliktsskatt, utgående i form af s. k. »värn
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
43
pliktspenningar» med 6 kronor för hvarje år, den värnpliktige vore såsom
sådan skattskyldig, dels att den, som återinflyttade efter ätt sålunda först
hafva erlagt »värnpliktspenningar», i vissa fall skulle vara skyldig att
därjämte för de år, som vid återinvandringen återstode af den tid, för
hvilken han erlagt värnpliktspenningar, utgöra en s. k. »värnpliktsafgift»,
att årligen utgå med hälften af det sammanräknade belopp, som för året
påförts den skattskyldige såsom allmän bevillningsafgift och inkomstskatt
eller endera.
De sakkunniga instämde för sin del med kommitterade därutinnan,
att en sådan skatt vore väl motiverad och för den, som ägde själfförsörjningsförmåga,
allenast motsvarade den med fullgörandet af värnplikten
förenade ekonomiska uppoffringen, men ingalunda kunde eller finge anses
vara en ersättning eller löseskilling för befrielsen från en personlig tjänstgöring,
som den värnpliktige af en eller annan anledning icke kunde
fullgöra.
Förrän frågan om värnpliktsskatt blifvit af statsmakterna i princip
afgjord, torde det visserligen icke vara skäl uti att tänka på någon beskattning
i förevarande hänseende särskildt af emigranter och reimmigranter.
Skulle åter den grundsatsen en gång vinna godkännande, att
värnpliktig, som af någon anledning icke fullgjorde tjänsteplikten i beväringen,
vore skyldig att erlägga en viss värnpliktsskatt, därest han funnes
äga förmåga att genom eget arbete sig försörja, syntes det de sakkunniga
vara med rättvisa öfverensstämmande, att denna pålaga också
drabbade den grupp af värnpliktiga, med hvilken de här sysselsatt sig,
eller sådana, som vunne befrielse vid återkomsten från vistelse i främmande
land.
Om jag således måste stanna vid att eftergift i värnpliktstjänstgöringen
i fredstid bör tillkomma den, som affiyttat till land inom främmande
världsdel och åter till riket inflyttar, såvidt nämligen dels afflyttningen
icke skett i strid med gällande föreskrifter om utvandring dels
ock den återinförande uppfyller de af mig föreslagna tidsvillkoren, så
följer dock i ordningen att afgöra, hvem pröfningsrätten om eftergiftens
meddelande tillkommer.
Pröfningsrätten.
De sakkunniga anföra härom i sitt betänkande, att de i likhet med
centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen ville för sin del
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
äfven föreslå den bestämmelsen, att svensk man, som från riket afflyttat
före fullgjorda värnpliktsöfningar och återkomme till riket efter vissa år,
först efter underdånig ansökan därom måtte kunna af Kungl. Maj:t frikallas
från öfningarna. Härigenom torde man på det allra verksammaste
sättet kunna afvärja den faran, att utvandringen skulle stimuleras af
unga män, som ville undandraga sig värnpliktsöfningarna. Kungl. Maj:t
skulle behålla pröfningsrätten i hvarje särskildt fall och inom de af lagen
utstakade gränserna kunna taga hänsyn till de fördelar, sökandens hemkomst
finge anses medföra för landet, sökandens förmögenhetsvillkor,
hans eventuella ställning såsom familjeförsörjare o. d., och äfven till de
skäl, som en gång föranledt sökanden att emigrera. Naturligtvis finge
han icke hafva lämnat landet i uppenbart syfte just att undandraga sig
värnplikten.
Liksom nationalföreningen mot emigrationen hölle de sakkunniga
före, att då det redan funnes en bestämmelse, enligt hvilken Kungl. Maj:t
meddelade värnpliktig tillstånd att från riket afflytta, härtill kunde såsom
ett naturligt supplement komma en bestämmelse därom, att Kungl. Maj:t
också kunde, på vissa i lag stadgade villkor, åt utvandrare, som önskade
i riket åter inflytta, bevilja lättnad i värnplikten.
Chefen för Femte arméför delning en har emellertid förklarat sig icke
kunna dela de sakkunnigas åsikt, att faran för att utvandringen genom
de föreslagna ändrade bestämmelserna skulle stimuleras, på verksammaste
sätt kunde afvärjas därigenom, att Kungl. Maj:t förbehölles pröfningsrätt
i hvarje särskildt fall, huruvida befrielse inom de af lagen utstakade
gränserna finge beviljas eller ej. I praktiken torde nämligen Kungl.
Maj:t, ställd inför alternativet att antingen bevilja befrielse eller afvisa
en immigrant, så godt som undantagslöst välja det förra, så mycket
hellre som det torde blifva särdeles svårt för Kungl. Maj:t att beträffande
till exempel i Amerika boende personer inhämta erforderliga uppgifter för
ett berättigadt afslag och ännu svårare att kunna afgöra, huruvida en person
»lämnat landet i uppenbart syfte just att undandraga sig värnplikten».
Kommendanten i Boden har ansett den föreslagna lagstiftningen innebära
äfven ett ökande af göromålens mängd inom regeringen, hvilket i
allmänhet icke torde vara att eftersträfva. Önskvärdt syntes det sålunda
vara, att lagbestämmelserna i detta ämne blefve så affattade, att icke
hvarje särskildt fall skulle behöfva pröfvas af Konungen och att det af
själfva bestämmelserna otvetydigt komme att framgå, huruvida den, som
återinflyttade, komme att vinna den åstundade frikallelsen. I betraktande
af det nu sagda ville det synas som om lagstiftningen i fråga borde
positivt angifva villkoren för återinflyttningen och den därmed förenade
45
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.
frikallelse!! från värnpliktens fullgörande i beväringen i fredstid samt ansökningarna
om sådan frikallelse ställas till vederbörande Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som å dem meddelade resolution.
Chefen för Marinstaben har ansett beslutanderätten angående dessa
ansökningar utan någon som helst risk kunna öfverlåtas åt inskrifningsnämnderna.
Härigenom vunnes den obestridliga fördelen, att beslut
rörande befrielse från värnpliktsöfningarna för med vederbörligt tillstånd
en gång utflyttade reimmigranter komme att fattas allenast med hänsyn
till värnpliktslagens stadgande om sådan befrielse och oberoende af hvarjehanda
biomständigheter. Det kunde väl ej heller förutsättas, att Kungl.
Maj:t, efter att hafva godkänt sådan värnpliktigs utflyttning, vid en
eventuell återinflyttning skulle kunna annat än inom den lagliga gränsen
bevilja begärd befrielse.
Jag vill ej neka till, att de i denna del framställda anmärkningarna Departementsmot
de sakkunnigas förslag synas mig hafva ett visst fog för sig. Först ®t^®ndse
och främst är det olämpligt att utan tvingande skäl öka regeringens arbetsbörda.
Och vidare torde man våga antaga, att pröfningen, därest stadgade
villkoren uppfyllts, nästan undantagslöst skulle resultera i ett bifall till ansökningen.
Däremot delar jag icke den åsikten, att afgöranderätten skulle
tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Lämpligast synes mig vara,
att denna rätt tillkommer inskrifningsnämnden och att stadgandet så affattas,
att nämnden endast har att afgöra, huruvida de stadgade villkoren uppfyllts
eller icke. Ty hafva de uppfyllts, bör nämnden icke äga rätt att neka äskad
eftergift. Öfver nämndens beslut skulle naturligtvis kunna klagas till inskrifningsrevisionen,
och sålunda skulle slutliga afgörandet af dessa
frågor tillhöra en institution, där det folkliga elementet är i majoritet.
Formulering af lagbestämmelsen angående reiminigrantcrna.
Af det sagda följer, att jag icke kan i alla delar gilla det förslag
till lagbestämmelse i dessa delar, som de sakkunniga formulerat. De
sakkunniga hafva nämligen föreslagit följande:
»Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid må, efter
pröfning i hvarje särskildt fall af Konungen, frikallas den, som aflyttat
till land inom främmande världsdel och åter till riket inflyttar, så framt:
dels afflyttningen icke skett i strid med lagligen gällande föreskrifter
om utvandring;
dels minst åtta år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,
häri icke inräknad den tid, som vistelsen i riket måste fortvara, innan
46
Kungl. JSlay.ts K åd. Proposition N:o 183.
den medborgarrätt, som kan vara förvärfvad i annat land, förlorats;
o dels den åter! n flyttade fyller minst tjugnåtta år under det kalenderår,
då han till riket återkommer.»
Häri hafva emellertid de sakkunniga sjkifva efteråt gjort en liten
modifikation. Sedan jag nämligen till dem remitterat det förut omförmälda
af Eders Kungl. Maj:t med Högsta Domstolen beslutade utslag i anledning
af förd . klagan öfver predikanten Igels val till riksdagsman, hafva de
sakkunniga i sitt den 20 januari 1909 afgifna tillägg visserligen anfört,
att som genom den i berörda utslag innefattade tolkningen en såsom
amerikansk medborgare hemkommen svenskfödd man kunde utan att blifva
värnpliktig vistas i Sverige icke blott två år utan vida längre tid, förelåge
också ännu mindre skäl att gifva honom den förmånen framför de
återinvandrare, som blifvit det svenska medborgarskapet trogna, att få
nämnda tid inräknad uti den stipulerade minimitiden för frånvaron.
Men de sakkunniga hafva dock ansett, att beträffande sjkifva formuleringen
af den föreslagna lagbestämmelsen en mindre redaktionsförändring
vore erforderlig till förekommande af missuppfattning om återinträdandet
af svenska medborgarrättigheter och -skyldigheter för den,
som återinflyttat efter att hafva blifvit utländsk medborgare.
De sakkunniga hafva därför i detta sammanhang föreslagit, att tredje
punkten af den föreslagna lagbestämmelsen skulle erhålla följande lydelse:
»dels minst åtta år förflutit från aflyttningen till återinflyttningen,
häri icke inräknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan förlorad
svensk medborgarrätt återförvärfvats».
Platsen för lagbestämmelserna.
Innan jag emellertid angifver den slutliga formulering, som ifrågavarande
lagbestämmelse enligt min mening bör hafva, må det tillåtas
mig att nämna några ord om platsen för samma bestämmelse, enär ju
äfven platsen kan hafva någon inverkan på formuleringen. Och i sammanhang
härmed bör afgöras om platsen för det af de sakkunniga
föreslagna stadgandet om utländsk man, som naturaliserats här i landet.
Beträffande sistnämnda stadgande hafva de sakkunniga, i likhet med
hvad chefen för Generalstaben i sitt utlåtande i anledning af Riksdagens
skrifvelse uttalat, ansett bestämmelsen böra öfverflyttas från inskrifningsförordningen,
där den nu förekommer, till värnpliktslagen, där den
lämpligen kunde komma att utgöra ett nytt moment till § 16. Äfven den
andra af de sakkunniga föreslagna lagbestämmelsen, den om reimmi
-
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
granterna, skulle enligt de sakkunnigas åsikt införas i berörda § 16.
Den sist nämnda bestämmelsen skulle utgöra ett nytt moment 5, och
bestämmelsen angående man af utländsk börd, som naturaliserats här i
landet, skulle därefter följa såsom ett nytt moment 6.
Enligt min mening bör den inbördes ordningen mellan bestämmelserna
vara en annan, enär bestämmelsen om utländsk man, som naturaliserats,
afser blott ett slag af immigranter och den andra bestämmelsen
alla öfriga slag utan att dessa uppräknats.
Slutlig formulering.
Såsom moment 5 och 6 i § 16 föreslår jag följande stadgande:
Mom. 5. »ISiu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,
blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i
landet; fyller han det år, inskrifningen sker, minst 26 år eller kan han
med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre tid,
än nvad i § 27 mom. 1 sägs; då skall han frikallas från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid.»
Mom. 6. »Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket
afflyttat till land inom främmande världsdel och därefter åter hit inflyttat;
dock under villkor:
att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om
utvandring,
att han under det år, han återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt
att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,
häri således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan
förlorad svensk medborgarrätt återförvärfvats.»
Som Eders Kungl. Maj:t behagade finna, är mitt förslag — utom beträffande
tidsvillkoren och pröfningsrätten — nästan endast i redigeringen afvikande
från de sakkunnigas. Jag har emellertid ansett lämpligt att så affatta
stadgandet i mom. 6, att däraf otvetydigt framgår, att det är de vid utflyttningen
gällande utvandringsföreskrifterna, till hvilka hänsyn skall
tagas. _ Hvad redaktionsändringarna angår, hafva de tillkommit antingen
till följd af den omkastade platsen mellan bestämmelserna inbördes eller
för att försöka åvägabringa större tydlighet och lättfattlighet.
Jag anser mig i detta sammanhang böra påpeka, att därest mitt
förslag om att pröfningsrätten i dessa stycken alltid skulle tillhöra inskrifningsmyndigheterna,
varder godtaget, erfordras ingen ändring i värnpliktslagens
19 §, men att de sakkunniga synas hafva bort föreslå sådan
Departements
chefens
yttrande.
48
Kungl. Maj: ta Nåd. Proposition No 183.
ändring i sammanhang med stadgandet, att Eders Kungl. Maj:t skulle i
hvarje särskildt fall pröfva om reimmigranternas befrielse. Ty i fall
pröfningen tillkomme Eders Kungl. Maj:t, skulle det innebära en motsägelse,
att i § 19 mom. b) bibehålla stadgandet om att nämnden åligger
pröfva och besluta om de i — — §16 — — omnämnda frikallelser.
Bör bestämmelsen om reimmigranterna vara blott provisorisk?
De sakkunniga hafva i sitt betänkande ansett sig sakna anledning
att föreslå någon begränsning i giltighetstiden för ifrågavarande lagbestämmelse.
De hafva nämligen ansett faran af den ifrågasatta eftergiften
ytterst ringa, när hänsyn toges till de föreslagna begränsningarna
och villkoren. De hafva också hållit före, att, om större ändringar i
värnpliktslagen i öfrigt skulle komma i fråga, detta sannolikt äfven
skulle medföra, att de nu föreslagna bestämmelserna toges under förnyad
ompröfning.
Chefen för Generalstaben har i sitt utlåtande angående ifrågavarande
lagförslag upprepat sin förut uttalade åsikt, att bestämmelserna om befrielse
för reimmigranter borde gälla endast till 1920.
Äfven kommendanten i Boden har ansett det föreligga skäl för att
begränsa bestämmelsernas giltighetstid, enär förevarande lagstiftning
särskildt är af experimentell art.
Tjänstförrättande chefen för Femte arméfördelningen har anfört följande:
Vid bedömandet ur försvarssynpunkt af det förslag till ändringar
i värnpliktslagen, som af de sakkunniga afgifvits, torde främst framställa
sig frågan, huru många värnpliktiga komme att på grund af dessa ändringar
undandragas vapenöfningsplikt. Någon utredning härom syntes
de sakkunniga icke hafva förebragt. Dessa värnpliktiga kunde delas i
tvänne kategorier, den ena omfattande sådana värnpliktiga, hvilka skulle
inflyttat, äfven om nu gällande värnpliktslag förblifvit oändrad, den
andra kategorien dem, som med anledning af de ändrade bestämmelserna
utflytta ur riket för att undandraga sig värnpliktsöfningarna. Med
begagnande af de statistiska uppgifter, som i betänkandet återfunnes
beträffande immigranter från främmande världsdelar, kunde man ungefärligen
beräkna storleken af den förstnämnda kategorien. Af de år 1907
immigrerade funne man sålunda, att ungefär 800 utgjordes af män i
åldern 28—40 år. De allra flesta af dessa torde väl vara återinvandrare,
för hvilka minst åtta år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,
och endast ett fåtal af dem torde väl före utflyttningen hafva fullgjort
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
sin värnpliktstjänstgöring. De flesta skulle sålunda därest aflyttningen
icke skett i strid med lagligen gällande föreskrifter om utvandring, kunna
frikallas från vapenöfningsplikten. Ifrågavarande kategori syntes därför
kunna uppskattas till 600 å 700 man, ett antal som, med afseende fäst
därå, att åtminstone hälften redan inträdt i landstormsåldern, icke kunde
anses allt för afskräckande stort, för så vidt genom deras fritagande
från vapenöfning immigranternas antal kan beräknas väsentligen stegradt.
Den andra af ofvannämnda kategorier undandroge sig tydligen hvarje
beräkning. Det syntes dock ganska sannolikt, att icke så få för vapentjänst
obenägna personer, hvilka dock ryggade tillbaka för att lämna
fosterlandet så godt som för alltid, skulle finna det vida lättare att utvandra
med den utsikten för ögonen att efter åtta år kunna återvända
efter så att säga genom vistelse i Amerika fullgjord värnpliktstjänst.
Det torde därför med visshet kunna förutsägas, att den maximivåg i
emigration, som de sakkunniga påvisat befintlig bland män i 20-årsåldern,
skulle märkbart stiga genom införandet af de föreslagna ändringarna i
värnpliktslagen. Af de ynglingar, som, lockade af dessa ändringar,
afflyttade ur riket i afsikt att dit återvända, komme emellertid en del,
som råkat i elände, att icke kunna, och en annan del, som blifvit bättre
situerade, att icke vilja fullfölja denna afsikt. Man kunde då befara, att
det med de föreslagna ändringarna åsyftade målet helt och hållet förfelades,
ja, att den härigenom vunna ökningen i immigrationen icke ens
komme att uppväga ökningen i emigration, särskilt som såväl ur försvars-
som nationalekonomisk synpunkt sedt den unge emigranten i regel
vore värdefullare än den åldrige immigranten. Huru härmed komme att
förhålla sig vore emellertid fullkomligt oberäkneligt. Men därför syntes
det också synnerligen välbetänkt, att, därest bestämmelser i den riktning,
som af de sakkunniga föreslagits, blefve utfärdade, hvilket troligen icke
skulle vara lyckligt, dessa bestämmelser endast gjordes gällande för en
kortare tid — såsom ock af chefen för Generalstaben blifvit föreslaget
— under hvilken tid erforderlig statistik kunde åvägabringas för ett
bättre bedömande af verkningarna. De ändrade bestämmelserna syntes
då lämpligen böra göras gällande endast för dem, som afflyttade före
ingången af år 1916.
Chefen för Marinstaben har anfört, att de nya bestämmelserna skulle
särskilt beträffande sjöfarande kunna locka till utflyttning i laga ordning
endast för att undkomma värnpliktstjänstgöringen. För den nämligen,
som tjänade sitt lefvebröd på sjön, verkade säkerligen icke några
års frånvaro från fäderneslandet så särdeles afskräckande, om därmed lätteligen
kunde kombineras ett sätt att undgå tjänstgöringen såsom värnpliktig.
Bill. till Silf sd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 134 Höft. 7
Departements
chefens
yttrande.
50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.
För egen del måste jag i hufvudsak dela de betänkligheter, som
sålunda uttalats ifråga om den reimmigranterna tillämnade eftergift. Det
lär icke vara möjligt att i nuvarande stund beräkna, huru de föreslagna
bestämmelserna angående reimmigranterna komma att verka. Kanske
kommer det att visa sig, att de blott öppna en ny utväg för dem, som
vilja undslippa värnplikten. Under sådana omständigheter anser jag det
rådligt att begränsa de af mig i mom. 6 föreslagna bestämmelsernas
giltighet till en viss tid, t. ex. fem år, därunder man skulle kunna vinna
erfarenhet om bestämmelsernas verkningar på emigrationen. Jag får
därför i underdånighet föreslå sådant stadgande, att sist omförmälda
bestämmelser komma att äga tillämplighet endast till och med den
inskrifning, som i laga ordning äger rum år 1914. Naturligtvis bör
emellertid, i analogi med de vid 1908 års riksdag antagna bestämmelserna
i § 52 värnpliktslagen, eftergift tillkomma äfven den reimmigrant,
som lagligen varit pliktig undergå inskrifning år 1914 eller tidigare,
men på grund af laga förfall icke kommer att undergå inskrifning
förr än år 1915 eller senare. Äfven detta torde böra i lagen utsägas.»
I anslutning till hvad sålunda anförts föredrog departementschefen
härefter ett i bilaga fogadt förslag till lag i ämnet och hemställde, att
detsamma måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till
antagande.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj: t Konungen i nåder
lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas proposition
i ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Ali Söderhjelm. *
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1909.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1909:62 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 190f dels och med föranled s. 1 i texten