Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901

1909-04-02 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:183, Med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

1

N:0 183.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen

den 14 juni 1901; gifven Stockholms slott den 2 april

1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen att antaga en så lydande

Lag

om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901

skall hafva följande ändrade lydelse:

»§ 16.

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning

kan meddelas värnpliktig, som af en eller annan möjligen öfvergående

anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling

eller dylikt, vid inskrifningsförrättningen befmnes till tjänstgöring oförmögen

eller olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen

eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader

eller till änka eller ogift kvinna, ende arbetsföre fostersonen till

orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende

arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa

syskon, dock endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller

fosterföräldrar eller syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen

beroende.

3. b öreflnnes anledning till befrielse enligt donna paragraf ännu

vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket den värnpliktige fyller

Bih. till liiksd. Prof. 1901). 1 Sami. 1 Afd. 134 Höft. (N:o 1.83.J 1

Uppskof med

inskrifning

m. m.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

tjugufyra år, frikallas lian från värnpliktens fullgörnade i beväringen

under fredstid.

4. Blifver inskrifven värnpliktig, till följd af sådan orsak, som

omförmäles i § 4, oförmögen till tjänst vid rikets försvar, äger lian att,

på framställning bos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från

värnpliktens vidare fullgörande.

5. Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,

blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet;

fyller han det år, inskrifningen sker, minst tjugusex år eller kan han

med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre

tid, än hvad i § 27 mom. 1 sägs, då skall han frikallas från värnpliktens

fullgörande i beväringen under fredstid.

6. Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket afflyttat

till land inom främmande världsdel och därefter åter hit inflyttat;

dock under villkor:

att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om

utvandring,

att han under det år, han återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt

att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,

häri således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan

förlorad svensk medborgarrätt återförvärfvats.

Hvad i mom. 5 och 6 stadgas skall träda i kraft den 1 januari

1910. Bestämmelserna i mom. 6 skola emellertid äga tillämplighet

endast till och med de inskrifningsförrättningar, som äga rum år 1914;

dock att stadgade eftergiften skall tillkomma äfven sådan i mom. 6 afsedd

person, som varit pliktig undergå inskrifning år 1914 eller tidigare,

men på grund af laga förfall varder inskrifven först år 1915 eller

senare.»

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

O. B. Malm.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 183.

3

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 2 april 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Efter gemensam beredning inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen

anförde statsrådet Malm härefter:

»Enligt lagen den 1 oktober 1904 om förvärfvande och förlust af

medborgarrätt förlorar en svensk man sin medborgarrätt: 1) därigenom

att han blifver medborgare i annat land och 2) därigenom att han efter

uppnådd tjuguett års ålder oafbrutet under tio år haft sitt hemvist utom

riket, så vidt ej vissa i lagen närmare angifna förhållanden äro för

handen.

På hvad sätt en svensk man kan blifva medborgare i annat land

bestämmes naturligtvis i allmänhet af det landets lagar. I en mellan

Sverige-Norge och Amerikas förenta stater den 26 maj 1869 afslutad

konvention har emellertid stadgats, att en svensk, som i berörda stater

uppehållit sig utan afbrott under en tid af åtminstone fem år och under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183,

detta uppehåll blifvit naturaliserad såsom medborgare i förenta staterna,

skall af Sveriges regering anses som amerikansk medborgare och behandlas

såsom sådan.

En i utlandet född man kan enligt 1904 års lag förvärfva svensk

medborgarrätt endast genom naturalisation. Detsamma gäller äfven sådan i

i Sverige född man, som blifvit medborgare i annat land. I ett till konventionen

den 26 maj 1869 fogadt protoköll har emellertid stadgats, att svenskfödd

man, som förvärfvat amerikansk medborgarrätt, skall, om han ånyo bosätter

sig i Sverige utan afsikt att återvända till Amerika, af förenta staternas

regering anses hafva afstått från sitt amerikanska medborgarskap, och

att afsikten att icke återvända till Amerika skall anses förefinnas, när

den sålunda naturaliserade personen uppehållit sig mer än två år i

Sverige. Denna lagbestämmelse har, när det gällt afgörande af frågor

rörande sådan persons skyldighet att fullgöra värnplikten, af vederbörande

myndigheter ansetts innebära att han vid de två årens utgång

vore att utan vidare anses som svensk medborgare. Hvad slutligen

angår sådan svensk man, som förlorat sin svenska medborgarrätt genom

tio års vistelse utrikes, är i 1904 års lag stadgadt, att han återvinner

medborgarrätten, då han åter tager sitt hemvist i Sverige eller Konungen

medgifva; att medborgarrätten därförutan må återvinnas.

Beträffande landets försvar har man således ända intill sista tiden

räknat med — förutom dem som sedan födseln varit svenska medborgare

— följande fyra kategorier:

l:o) i utlandet född man, som naturaliserats här i riket;

2:o) i Sverige född man, som, efter att hafva varit medborgare i

Amerikas förenta stater — eller Argentina, som i detta afseendet är

sedan den 17 juli 1885 likställdt med förenta staterna — bott två år

här i landet;

3:o) i Sverige född man, som, efter att hafva varit medborgare i

annat land, formligen naturaliserats till svensk medborgare;

4:o) i Sverige född man, som efter fyllda 21 år varit bosatt

utrikes i mer än tio år, men sedermera ånyo tagit sitt hemvist här

i riket.

Genom ett af Eders Kungl. Maj:t med Högsta Domstolen den 30

november 1908 beslutadt utslag i anledning af förd klagan öfver predikanten

Johan Peter Igels i Getebol val till riksdagsman torde visserligen

numera vara fastslaget, att en svenskfödd man, som i Amerikas

förenta stater blifvit naturaliserad, icke utan vidare efter två års vistelse

här i landet återvinner svensk medborgarrätt (ehuru han förlorat den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

5

amerikanska). Vid sådant förhållande skulle han naturligtvis heller icke

vara underkastad värnpliktsskyldighet här i landet; och i detta afseende

hittills iakttagen praxis synes således vara oriktig. Men Eders Kungl.

Maj:t har också just med anledning af berörda utslag låtit utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till sådant tillägg i lagen den 1 oktober

1904 om förvärfvande och förlust af medborgarrätt, att svenskfödd man,

som naturaliserats i Amerikas förenta stater och därefter bott två år

här i landet, skulle återförvärfva sin sveuska medborgarrätt, då han

förlorar sin amerikanska. Därest detta lagförslag varder af Riksdagen

antaget, skulle den af försvarsmyndigheterna hittills iakttagna praxis

åtminstone hädanefter blifva laglig, och man skulle således allt framgent

hafva att ur försvarets synpunkt räkna med berörda fyra kategorier

svenska medborgare.

För samtliga dessa fyra kategorier gä!ler stadgandet i 2 § värnpliktslagen

den 14 juni 1901, att för den, som förvärfvat svensk medborgarrätt

det kalenderår, under hvilket han fyller 21 år eller därefter,

inträder värnplikten från och med det år, som infaller näst efter det

han förvärfvat nämnda rätt.

Enligt 5 § 3 mom. samma lag äger dock Eders Kungl. Maj:t meddela

närmare bestämmelser i fråga om värnpliktslagens tillämpning å

sådan värnpliktig. Men denna rätt har Eders Kungl. Maj:t begagnat i

fråga om deras tjänstgöring endast så till vida, att Eders Kungl. Maj:t

i 29 § 3 mom. af förordningen angående inskrifning och redovisning

af värnpliktige samt deras tjänstgöring föreskrifvit följande: »Sker inskrifningen

af genom naturalisation till svensk medborgare upptagen utländsk

man det år, hvarunder han fyller 26 år, eller senare, eller kan

han med intyg styrka, att lian i utlandet gjort längre tids militärtjänst,

än den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrifna, befrias han från

värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid och öfverföres enligt

hvad i mom. 2 ofvan sägs till landstormen.»

Detta stadgande afser tydligen i främsta rummet den här ofvan

nämnda kategori 1. Huruvida stadgandet gäller äfven kategorien 3 har

varit föremål för olika meningar. Då i paragrafen talas om den, som genom

naturalisation upptagits till svensk medborgare, synes paragrafen under

inga omständigheter kunna gälla kategorierna 2 och 4. Särskildt torde

det vara fastslaget, att en svenskfödd man, som på grund af ofvan

nämnda konvention mellan Sverige-Norge och Amerikas förenta stater

förvärfvat medborgarrätt i förenta staterna, icke ansetts kunna, då han

hit återvändt, hänföras under § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen,

utan har han, då de i konventionen omförmälda två åren förflutit från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

hans återkomst från Amerika, ansetts skyldig undergå inskrifning i beväringen,

såvida han ej redan dessförinnan på därom gjord ansökning

vederbörligen naturaliserats till svensk medborgare, i hvilken händelse

han, så snart det skett, underkastats enahanda skyldighet.

Detta sakernas tillstånd har emellertid icke varit alldeles utan sina

olägenheter med hänsyn till den betydliga återinvandring, som årligen

ägt rum från Amerikas förenta stater.

Framställning af Centralstyrelsen för nationalföreningen

mot emigration.

Den 20 januari 1908 lät Centralstyrelsen för nationalföreningen mot

emigrationen till landförsvarsdepartementet inlämna en framställning beträffande

vämpliktsförhållandena för de från utrikes orter återinflyttande

värnpliktiga. I denna framställning framhölls, hurusom stora svårigheter

uppställde sig, då det gällde befordrandet af den så betydelsefulla återinflyttningen

till Sverige af våra utvandrade landsmän. Det funnes

emellertid flera hinder för återinvandringen, som sammanhängde med

bestående svensk lagstiftning och som utan allt för stora svårigheter

borde kunna undanröjas. De läge i åtskilliga bestämmelser på olika

områden, men, enligt nationalföreningens mening, framför allt i värnpliktsförhållandena.

Och de hinder, som värnpliktslagen reste mot eD

återinvandring, syntes föreningen vara af den natur, att en ändring på

lagstiftningens väg torde kunna med tämlig lätthet åstadkommas.

Som bekant vore en person, som utvandrat före värnpliktsålderns

inträdande, skyldig att, om han återvände till Sverige, innan han hunnit

ur värnpliktsåldern, i vanlig ordning fullgöra sin värnplikt. Det vore

icke svårt att förstå, hvilket hinder detta skulle vara för en återinvandring.

Värnplikten betraktades ju dess värre ofta som en tung

börda — ja, en hel del unga män lämnade årligen landet närmast för

att undkomma värpliktsöfningarna. Men en verklig börda blefve

gifvetvis värnplikten, om den tvingade en man, som hunnit in i trettioårsåldern

— i regeln redan familjefader — att, med förlust af tid och

penningar, stickas in i ledet bland en mängd tjuguåringar. Värnpliktens

besvärligheter tryckte naturligtvis tyngre 35-åringen än 21-åringen.

Faktiskt vore också, att en person i trettioårsåldern vanligen hyste en

verklig fasa för att blifva uttagen till militärtjänst. Och en svenskamerikan,

som kommit hem för att stanna, gåfve sig i regel genast i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

väg igen, så snart han blefve påmint om risken att tvingas att fullgöra

sin värnplikt och den amerikanska medborgarrätten icke längre skyddade

honom.

Det vore klart, att man icke finge taga någon hänsyn till den enskildes

bekvämlighet i dessa stycken, om det allmännas intresse kräfde,

att den enskilde uppoffrade sig; men vore det fallet här? Hvad tjänade

väl försvaret på, att redan medelålders män tvingades att fullgöra värnpliktsöfningarna?

Det vore'' uppenbart, att det tillskott i försvarskraft

dessa kunde gifva landet icke kunde vara af nämnvärd betydelse. I

många fall skulle ju en sådan person, redan innan han fullgjort värnpliktsöfningarna,

vara ur värnpliktsåldern. Effekten häraf blefve: ingen

vinst för försvaret, men förlust för landets näringslif, ty naturligtvis

reste personen i fråga i regel tillbaka till utlandet, innan lian hunne blifva

uttagen till öfningarna.

Men på hvad sätt skulle då en ändring åvägabringas? Det skulle

kunna synas ligga nära till hands att göra en ändring i § 29 mom. 3

inskrifningsförordningen i syfte att utvandrad svensk måtte i ifrågavarande

afseende likställas med »utländsk man». Föreningen skulle

dock knappast vilja föreslå ett sådant steg. Man finge nämligen icke

bortse ifrån, att vid hvarje ändring af dylik natur stode man inför den

risken att stimulera en utvandring af unga män, som ville undandraga

sig värnpliktsöfningarna och som utvandrade i den afsikten att efter

uppnådda 26 år resa tillbaka — en afsikt, som måhända i de flesta fall

icke ens komme att realiseras. Helt kunde ju den risken icke afvärjas,

och någon risk måste man måhända stå, men det gällde att göra den

så liten som möjligt.

Föreningen ville för sin del närmast föreslå, att den bestämmelse

infördes, att svensk man, som från riket afflyttat före fullgjorda värnpliktsöfningar

och återkomme till landet efter fyllda 26 år, måtte kunna

efter ansökan af Kungl. Maj:t frikallas från öfningarna. Härigenom

skulle den ofvan berörda risken reduceras till det minsta möjliga. Kungl.

Maj:t behölle i hvarje enskildt fall pröfningsrätten och kunde därvid

taga hänsyn till ansökarens förmögenhetsförhållanden, om han redan

vore familjeförsörjare o. s. v. Naturligtvis finge han icke tidigare hafva

för värnpliktens skull olofligen lämnat landet.

Föreningen erinrade om, att det redan funnes en bestämmelse,

enligt hvilken Kungl. Maj:t meddelade värnpliktig tillstånd att från

riket afflytta. Uppgiften skulle alltså vara att, så att säga, supplera

denna bestämmelse med en ny, enligt hvilken Kungl. Maj:t kundo också

åt utvandrad, som önskade i riket åter inflytta, bevilja viss lättnad i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

värnplikten. Ur det allmänna intressets synpunkt borde den senare

möjligheten till dispens gifvetvis vara långt mer befogad än den förra.

Det allmänna intresset torde bjuda att frikalla från värnpliktsöfningarna

den öfverårige invandraren, som vore till ringa nytta för försvaret, men

genom arbete, erfarenhet och kapital kunde betyda mycket för näringslifvet,

medan det snarast syntes ställa sig afvisande mot krafvet på

befrielse från värnplikten för de unga, som vårt försvar alltför väl behöfde.

Men hittills syntes man hafva tänkt mindre på det allmänna

intresset än på individens bekvämlighet i dessa stycken. För den unge

värnpliktige, som önskade resa ur landet, funnes det undantagsbestämmelser

— Kungl. Maj:t beviljade årligen hundratals ansökningar om

tillstånd för värnpliktiga att från riket afflytta — men den hemvändande

svensk-amerikanen, som vårt produktiva arbete behöfde lika väl

som vårt försvar behöfde den unge värnpliktige, hade man inga möjligheter

att frikalla från en faktisk värnpliktstunga, som nästan ofelbart

drefve honom åter ur landet.

Den förlust af försvarskraft, som möjligen kunde uppkomma genom

den anordning, föreningen förordat, borde, såsom ofvan framhållits,

vida öfvervägas af den vinst en återinvandring tillförde vårt produktiva

arbete. Skulle emellertid denna förlust anses böra på något sätt kompenseras

försvaret själft, då ville föreningen för sin del ifrågasätta,

huruvida icke detta kunde ske på den väg, att förbudet för värnpliktig

att utan Kungl. Maj ds tillstånd utvandra blefve utsträckt att gälla äfven

ynglingar t. ex. mellan 17 och 21 år. För den enskilde blefve en tillstramning

i detta hänseende visserligen mången gång besvärande. Men

ur riksintressets synpunkt lede det väl knappast något tvifvel, att icke

densamma vore befogad gent emot unga män, som fosterlandet påkostat

en dyrbar uppfostran, men som ville, såsom det syntes, närmast af

bekvämlighet och ovilja mot några månaders strapatser och disciplin,

undandraga sig värnpliktsbördan.

Det vore föreningens öfvertygelse, att ett af de första villkoren för

att få till stånd en återinvandring i nämnvärd omfattning vore en lättnad

i berörda värnpliktsafseende. Men ju förr denna kunde genomföras,

desto bättre. Den rådande krisen i förenta staterna hade skapat

en konjunktur för återinvandringens befordrande, som sannolikt icke

snart återkomme. Men äfven med den bästa vilja kunde föreningen

icke, såsom den skulle önska, utnyttja denna konjunktur. Värnplikten

vore det hinder, som vanligast mötte.

Utan tvifvel skulle med öppnandet af den af föreningen föreslagna

möjligheten för immigrant att blifva frikallad från värnpliktsöfningarna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

9

återinflyttningen af svensk-amerikaner till Sverige afsevärdt ökas. Och

ansåge man detta för ett önskemål, så måste man också vara beredd

att vilja vägarna till dess realiserande, i den mån detta kunde ske utan

att några riksintressen åsidosattes.

Generalskommissionens utlåtande angående centralstyrelsens

framställning.

Den af mig nu refererade framställningen remitterades till den s. k.

generalskommissionen, hvars delegerade uti ett den 31 mars 1908 afgifvet

yttrande anförde, att delegerade delade den af centralstyrelsen

uttalade uppfattningen, nämligen

att en återinflyttning af svensk-amerikaner skulle blifva af betydelse

för näringslifvet i Sverige,

att de binder, som värnpliktslagen reste mot en återinvandring,

borde undanröjas,

att de sålunda önskvärda lättnaderna i värnpliktslagen dock icke

finge förleda till en utvandring af unga män, som ville undandraga sig

värnpliktsöfningarna och som utvandrade i afsikt att resa tillbaka, så

snart deras tjänstgöringsskyldighet upphört, samt

att förbudet för värnpliktig att utan Kungl. Maj:ts tillstånd utvandra

borde utsträckas att gälla äfven ynglingar före värnpliktsåldern.

Däremot syntes det generalskommissionen, som om centralstyrelsen,

synnerligast med hänsyn till föreningens allmänna syfte, för skarpt framhölle

värnpliktens förmenta besvärligheter. Ej heller kunde kommissionen

godkänna uttalandet, att värnpliktsöfningarna för äldre årsklasser

vore utan nytta. Äfven om den värnpliktige lämnat beväringens första

uppbåd och sålunda icke längre toges i anspråk för fälthärens mobilisering,

återstode dock för honom tjänstgöringsskyldigheten i beväringens

andra uppbåd samt i landstormen.

Då det gällde att bestämma de lättnader i fråga om fullgörande af

vapenöfning i fredstid, hvilka kunde beredas till Sverige återkomna

svenskfödda män, hvilka icke fullgjort sina värnpliktsöfningar, syntes

det angeläget att först granska formerna och villkoren för afflyttning

från riket.

I § 138 af inskrifningsförordningen föreskrefves, att värnpliktig,

som icke blifvit till landstormen öfverförd eller från värnpliktens fullgörande

frikallad och som önskade erhålla tillstånd att afflytta från

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 134 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

riket, skulle ingifva till Konungen ställd ansökan i ämnet, åtföljd af

uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden förfogade för verkställande

af utflyttningen.

Utan tvifvel borde bestämmelserna i detta hänseende skärpas, så

att tillstånd att utflytta för värnpliktig, som tillhörde beväringen, endast

måtte beviljas efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande

skäl, såsom då värnpliktig vid utflyttningen åtföljde sina föräldrar eller,

i den händelse dessa vore döda, målsman eller annan därmed jämförlig

person.

Likaledes vore det önskvärdt, att nämnda stadgande utsträcktes

att gälla äfven ännu icke till 21 års ålder komna unga män inom viss

åldersgräns, och torde i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition

till 1875 års Riksdag såsom åldersgräns nedåt böra bestämmas aderton

år, hvilket äfven öfverensstämde med värnpliktsskattekommitténs förslag.

Härför fordrades dock sådan ändring af värnpliktslagen, att värnplikten

för svensk man inträdde redan från och med det kalenderår, under hvilket

han fyllde aderton år, hvilket dock icke behöfde förutsätta ändring

af tidpunkten för inskrifningen och för första tjänstgöringens början.

Men äfven utan en dylik ändring af värnpliktslagen kunde föreskrifvas,

att yngling, som afflytta! från riket i åldern 18—20 år, efter återinflyttning

till riket måtte åtnjuta medgifna lindringar i sin värnpliktstjänstgöring

endast i det fall, att han i föreskrifven ordning sökt och

erhållit tillstånd att utflytta.

Af Konungen lämnadt tillstånd att utflytta skulle sålunda för värnpliktig,

hvilken tillhörde beväringen, utgöra villkor för själfva utflyttningen,

men för yngling i åldern 18—20 år däremot endast för att

efter en eventuell återinflyttning till riket komma i åtnjutande af stadgade

lindringar i fullgörandet af värnpliktstjänstgöringen i fredstid.

Bestämmelserna i § 29 mom. 3 af inskrifningsförordningen angående

inskrifning af naturaliserad utländing, hvilka för öfrigt bruste i

önskvärd tydlighet, syntes skilja mellan utrikes född man och svenskfödd

man, som, medan han vistats utrikes, där förvärfva! medborgarrätt.

Sagda bestämmelser torde böra förenklas i syfte, att medgifna lindringar

i värnpliktens fullgörande efter inflyttning till riket komme att gälla

följande katagoricr, nämligen:

utrikes född man;

svenskfödd man, hvilken utflyttat före 18 året;

svenskfödd man, hvilken med nådigt tillstånd utflyttat i åldern

18—20 år; samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

11

svenskfödd man, hvilken utflyttat, sedan värnplikt inträdt, men

före öfverförandet till landstormen; i sistnämnda tvenne fall dock endast

såvida vistelsen utrikes räckt minst 8 år.

Den enda hittills gällande lindringen i berörda afsende vore den

i § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen upptagna, enligt hvilken genom

naturalisation till svensk medborgare upptagen utländsk man, som inskrefves

det år, hvarunder han fyllde 26 år, eller senare, befriades från

värnpliktens fullgörande i beväringen och öfverfördes till landstormen.

Utan tvifvel stode den angifna åldersgränsen af 26 år i samband

med tjänstetiden i beväringens första uppbåd, åtta år. Medan enligt 1885

års värnpliktslag tjänstetiden i beväringen utgjorde endast sex år, bestämdes

i 1886 års inskrifningsförordning samma åldersgräns till 24

året. Inskrifningsförordningens bestämmelse härutinnan syntes nämligen

afse, att den inskrifne skulle hinna fullgöra honom åliggande tjänstgöring

före utträdet ur beväringens första uppbåd (enligt 1885 års

värnpliktslag resp. beväringen).

Då enligt generalskommissionens förslag tjänstetiden i beväringens

första uppbåd komme att utsträckas från 8 till 11 år, d. v. s. med 3

år, skulle i enlighet med ofvan angifna grundsats åldersgränsen för

befrielse från tjänstgöring äfven böra utsträckas med tre år eller från

26 året till 29 året. Med hänsyn till att fredstjänstgöringen numera

vore fördelad på flera år, syntes det dock riktigast att sätta gränsen

för frihet från värnpliktstjänstgöring till 28 året. Med nuvarande

bestämmelser i värnpliktslagen skulle gränsen blifva 26 året.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen af i detta syfte erforderliga

ändringar i värnpliktslagen skulle införas i inskrifningsförordningen,

och borde Kungl. Maj:t förbehållas handlingsfrihet härutinnan.

Vid afgörandet af denna fråga borde hänsyn äfven tagas till värnpliktsskattekommitténs

framställningar och förslag.

Riksdagens skrifvelse i frågan.

Redan innan den s. k. generalskommissionens delegerade afgaf sitt

förslag, hade emellertid Riksdagen den 3 mars 1908 till Eders Kungl.

Maj:t aflåtit en skrifvelse i ämnet. I denna framhöll Riksdagen hurusom

det läge i öppen dag, att emigrationen varit och vore ett betydande

hinder för vårt lands utveckling och förkofran. Under de senare

åren häda också uppmärksamheten alltmer riktats på den fara emigrationen

innebure för vårt land, och såväl från enskildt håll som från

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

statsmakternas sida hade krafter satts i gång för erhållande af botemedel

mot densamma. Ett bland dessa medel vore att söka verka för en

återinflyttning till det gamla hemlandet och att därvid, i den mån det

kunde anses behöfligt och lämpligt, undanröja tilläfventyrs bestående

mera yttre hinder för en återinflyttning hit.

Vid Riksdagen år 1908 hade, till understödjande af en återinflyttning

till Sverige af från riket utflyttade personer, inom kamrarna gjorts

framställningar om vidtagande af ändring i gällande regler i fråga om

vapenöfnings fullgörande i fredstid af värnpliktiga, som efter afflyttning

från riket hit återkommit, och hade Riksdagen funnit dessa framställningar

vara förtjänta af beaktande. Riksdagen funne det vara tydligt,

att gällande bestämmelser i förevarande ämne icke vore ägnade att på

ett tillfredsställande sätt underlätta den åsyftade återinflyttningen. Det

vore visserligen sannt, att en statsborgare icke utan fullgoda skäl borde

få undandraga sig de plikter, hans land af honom kunde fordra, men

å andra sidan borde väl samhällets anspråk i fråga om värnpliktens

fullgörande icke gå längre än som vore förenligt med andra samhällsintressen

af enahanda betydelse. Att en person, som från inträdet i

värnpliktsåldern haft sin verksamhet i främmande land, under normala

förhållanden skulle vara underkastad full värnplikt, när helst han före

öfverskridna 40 år återvände till hemlandet, torde i allt fall samhällets

behof af försvarskraft icke påfordra. Då därjämte erfarenheten syntes

gifva vid handen, att alltför många, som eljest icke skulle tveka att

vända tillbaka till hemlandet, inför utsikten att inkallas till en längre

tids vapenöfning afhölle sig från att hit återvända, för att kanske för

alltid kvarstanna i det främmande landet, ansåge sig Riksdagen för sin

del böra förorda en snar ändring af de i det förevarande ämnet gällande

bestämmelser, hvilka för öfrigt syntes Riksdagen sakna önskvärd klarhet

och bestämdhet.

Det gällde då att träffa föreskrifter, som å ena sidan garanterade

mot missbruk och å den andra blefve effektiva för det ändamål, man

önskade nå.

Riksdagen, som för sin del icke kunde godkänna en anvisad utväg

att låta lindring i värnplikten vara beroende på erläggande af

någon penningafgift, ansåge, att en bestämd tid borde fastslås, efter

hvars förlopp den, som ej olofligen afflyttat ur riket samt hit återkommit,

under alla omständigheter borde erhålla viss i lagen bestämd

lindring i förevarande hänseende, och borde denna lindring, eventuellt

befrielse, enligt Riksdagens mening, komma den återvändande till

godo oberoende af i hvilket främmande land han vistats och, så långt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

möjligt, oberoende af huruvida han blifvit främmande stats undersåte

eller ej. Tiden syntes Riksdagen lämpligen böra sättas till 8 år från

tidpunkten för utvandringen, och borde i dessa åtta år eventuellt inräknas

den tid, som vistelsen i landet måste fortvara, innan den medborgarrätt,

som kunde vara förvärfvad i annat land, förlorats. Därjämte

syntes det Riksdagen, att, i öfverensstämmelse med hvad som för

närvarande gällde beträffande »utländsk man» enligt § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen,

det borde fordras, att den återinflyttade senast det

år, hvarunder inskrifningen skedde, uppnådde 26 års ålder. Skulle

jämväl i andra fall särskilda omständigheter påkalla lindring, borde det

ankomma på Kungl. Maj:t att pröfva och afgöra, i hvad mån sådan

borde medgifvas.

I fråga om män af utländsk börd, hvilka i värnpliktsåldern blifvit

svenska medborgare, syntes hvad som angående dem enligt sistnämnda

stadgande för närvarande gällde böra förblifva gällande.

På grund af hvad sålunda anförts, anhöll Riksdagen,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning

huruvida ej befrielse eller lindring i fråga om värnpliktens fullgörande

i fredstid måtte kunna beredas från främmande land till Sverige

återinflyttade svenskfödda män, samt för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Generalstabschefens yttrande angående

Riksdagens framställning.

öfver denna Riksdagens framställning afgaf Chefen för generalstaben

på befallning ett underdånigt utlåtande den 28 mars 1908, hvaruti till

en början angåfvos vissa olägenheter, som skulle varda en följd af den

ifrågasatta åtgärdens genomförande i den form, Riksdagens skrifvelse

afsåge. Dessa olägenheter ansågos vara:

att, då den lindring i fråga om värnpliktens fullgörande, som i

Riksdagens skrifvelse alternativt ifrågasattes, ej gärna kunde omfatta

annat än frikallelse från tjänstgöring i fredstid, ett ej ringa antal värnpliktiga

komme att, om förslaget antoges, blifva frikallade från militär

utbildning, hvarigenom komme att förorsakas motsvarande minskning i

tillgången på utbildad personal ej blott i andra uppbådets årsklasser,

utan äfven, om befrielseåldem sattes så lågt som 26 år, i första uppbådets;

samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

att, ehuruväl förslaget afsåge att främja återinvandringen genom

att frikallelse från värnpliktens fullgörande i fredstid under vissa förutsättningar

medgåfves återinvandrare, dess genomförande å andra sidan

sannolikt komme att leda till ökad utvandring, på den grund att en ny

väg för frikallelse skapades vid sidan af de jämlikt §§ 4 och 16 värnpliktslagen

för närvarande allena gällande, nämligen hälso- och familj eskäl,

medan å andra sidan någon säkerhet ej gåfves för att återinvandringens

främjande verkligen ernåddes, då tiden för utomlandsvistelsen

ej gärna kunde sätta‘s lägre än, såsom föreslagits, till åtta år, en tidrymd

som i hvarje fall vore tillräcklig för att i regel göra utvandrarna

fullt bofasta i det främmande landet och sålunda minska utsikterna för

deras återvändande.

Då det kunde vara af intresse att veta, hvilken ståndpunkt vissa

främmande länders lagstiftning intagit till frågan om återinvandrares

värnplikt, hade chefen för Generalstaben häröfver låtit göra en utredning,

af hvilken framginge, att man i de länder, där lättnader medgifvits

återinvandrare, gått tillväga med en viss försiktighet. Endast i

Frankrike och Tyskland hade man medgifvit frihet från tjänst i aktiva

armén från och med en så tidig ålder som 28, respektive 31 år. I

Danmark inträdde befrielse vid 32, i Österrike och Japan vid 33 samt i

Norge först vid 40 år. I Ryssland och Schweiz vore, så vidt det

kunnat utrönas, inga särskilda lättnader medgifna för återinvandrare.

Oaktadt chefen för Generalstaben alltså ej ansåge förslaget böra

tillstyrkas, hade han emellertid, i enlighet med det honom lämnade

uppdraget, låtit utarbeta förslag till af detsamma betingad ändring i

värnpliktslagen. För att emellertid de med förslaget förknippade olägenheterna

skulle blifva de minsta möjliga, syntes vissa afvikelser från

de i Riksdagens skrifvelse föreslagna bestämmelserna böra förordas.

Dessa afvikelser vore följande.

Befrielsen borde gälla endast för dem, hvilka återinflyttat från främmande

världsdel. För dem, hvilka utflyttat till europeiskt land, syntes

nämligen icke samma skäl till frikallelse föreligga, enär afståndet från

vistelseorten till hemlandet för dem i allmänhet icke utgjorde något

egentligt hinder för inställelse till värnpliktens fullgörande. Särskildt

gällde detta om dem, hvilka utflyttat till våra grannländer och hvilka

otvifvelaktigt utgjorde det öfvervägande flertalet af utvandrare till europeiska

länder. > Ofta nog torde utflyttning till någotdera af grannländerna

företagas just i syfte att undgå värnpliktens fullgörande, och det

läge därför vikt uppå, att sådan utflyttning icke genom lättnader af här

ifrågasatt slag gjordes än mer lockande än för närvarande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

Den ålder, vid hvilken befrielse medgåfves, borde icke sättas lägre

än till 35 år för den, som upphört, och till 32 år för den, som icke

upphört att vara svensk medborgare.

Riksdagen hade ifrågasatt, att befrielsen skulle kunna inträda redan

vid 26 års ålder, i likhet med hvad för närvarande gällde i fråga om

till svensk medborgare upptagen utländsk man. Ifrågavarande bestämmelse,

hvilken härflöte från den tid, då tjänstetiden i beväringen upphörde

med det år, då den värnpliktige fyllde 26 år, hade blifvit kvarstående,

ehuruväl öfverföring från beväringen till landsstormen enligt nu

gällande värnpliktslag ägde rum först vid slutet af det år, då den värnpliktige

fyllde 32 år. Enligt den s. k. generalskommissonens förslag

skulle öfverföring till landstormen komma att ytterligare framflyttas,

nämligen till utgången af det år, då den värnpliktige fyllde 35 år.

Förhållandena vore sålunda nu helt andra, än då de lättnader,

hvilka gällde för till svensk medborgare upptagen utländsk man medgåfvos.

Den nu ifrågasatta befrielsen borde därför under inga förhållanden

medgifvas före tidpunkten för öfverföring till landstormen enligt

nu gällande värnpliktslag, eller 32 år. Då emellertid ett sådant medgifvande

som det här ifrågavarande, en gång infördt i värnpliktslagen,

borde utan ändring kvarstå under eu lång följd af år, syntes det lämpligast,

att åldern för befrielse redan nu bestämdes till 35 år.

Om emellertid för den, som upptagits till främmande lands undersåte,

lefnadsåldern, vid hvilken befrielse medgåfves, sattes till 35 år, så

kunde befrielsen faktiskt inträda redan vid 32 års ålder för den, som

återinvandrade från Amerikas Förenta stater, därifrån det öfvervägande

antalet återinvandrare vore att förvänta. Då nämligen i dessa stater

förvärfvadt medborgarskap kunde fortvara i två år efter återinflyttningen

och då värnplikten inträdde året efter det svensk medborgarrätt återvunnits,

så kunde den, som återinflyttat vid 32 års ålder, komma att

först vid 35 års ålder blifva värnpliktig.

Det syntes därför billigt, att, om befrielse vid 35 års ålder medgåfves

den återinvandrare, som en gång upphört att vara svensk medborgare,

enahanda lättnad medgåfves vid 32 års ålder åt den, som under

vistelsen i främmande land förblifvit svensk medborgare, och vore det

hänsynen till nu berörda förhållanden, som föranledt chefen för Generalstaben

att i nedanstående förslag till formulering af lagtexten införa

olika bestämmelser för do båda grupperna af återinvandrare.

Då det alltid vore ovisst, huru ett medgifvande af här ifrågavarande

slag kunde komma att verka, syntes försiktigheten bjuda, att

medgifvandet till en början antoges att gälla allenast för en begränsad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 183.

tidrymd, under hvilken erfarenhet om dess verkningar kunde vinnas.

Af denna anledning syntes lämpligt, att medgifvandet komme att gälla

allenast intill utgången af år 1920.

Det läge i sakens natur, att den bestämmelse i frågan, som kunde

blifva antagen, borde verka retroaktivt, ehuruväl svårighet därvid torde

komma att yppa sig för spridande af kännedom om densamma bland

till främmande värlsdelar utflyttade svenskfödda män.

Den ändring i värnpliktslagen, som påkallades af den ifrågasatta

frikallelsen, syntes böra inflyta antingen i § 4 såsom ett tillägg till

där uppförda bestämmelser om fullständig frikallelse, som den ifrågasatta

befrielsen i sak stode mycket nära, eller också i kap. III på grund

af en viss öfverensstämmelse med bestämmelserna om uppskof från inskrifning.

I detta sammanhang borde erinras, att den här ifrågasatta ändringen

i värnpliktslagen, om den komme till stånd, syntes påkalla, att jämväl

de bestämmelser angående genom naturalisation till svensk medborgare

upptagen utländsk man, hvilka nu återfunnes i inskrifnings förordningen

§ 29 mom. 3, öfverflyttades till värnpliktslagen, enär de till sin innebörd

komme de här ifrågavarande bestämmelserna synnerligen nära.

I enlighet med de synpunkter, chefen för Generalstaben alltså framställt,

borde, enligt hans mening, åt den ifrågavarande tilläggsbestämmelsen,

därest en sådan skulle införas, gifvas nedanstående affattning:

»Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid frikallas

den, som afflytta! till främmande världsdel och åter till riket inflyttar,

såframt dels afflyttningen icke skett olofligen, dels minst 8 år förflutit

från afflyttningen till återinflyttningen, häri inräknad den tid, som vistelsen

i riket måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kan vara

förvärfvad i annat land, förlorats, dels den återinflyttade fyller minst

35 år under det kalenderår, då värnplikten för honom efter åter förvärfvad

svensk medborgarrätt jämlikt § 2 inträder, eller, därest han ej

förlorat sådan rätt, minst 32 år under det kalenderår, då återinflyttningen

äger rum.

Hvad i detta moment föreskrifves gäller endast intill utgången af

år 1920.»

Utlåtande af sakkunniga.

Sedan Eders Kungl. Maj:t i anledning af Riksdagens skrifvelse

bemyndigat mig att tillkalla två personer för att inom landtförsvarsdepartementet

biträda med verkställande af den i berörda skrifvelse omförmälda

utredning samt uppgörande af förslag till erforderliga bestäm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 183.

melser uti ifrågavarande hänseende, anmodade jag i skrifvelse den 16

oktober 1908 öfversten m. m. P. R. Hasselrot och förste aktuarie»

m. m. A. G. Sundbärg att verkställa nämnda arbete. Dessa afgåfvo

den 26 november 1908 betänkande i ämnet med förslag till eftergift i

värnplikten för vissa slag af reimmigranter. Den 30 i samma månad

meddelades emellertid ofvan omförmälda utslag i anledning af förd klagan

öfver predikanten Igels val till riksdagsman; och sedan jag med

anledning däraf anmodat de sakkunniga att taga i öfvervägande, huruvida

utslaget syntes dem föranleda tillägg till deras redan afgifna betänkande,

hafva de sakkunniga den 20 januari 1909 ingifvit ett tillägg

till sitt betänkande, i hvilket tillägg de sakkunniga dock förklarat berörda

utslag föranleda blott en mindre redaktionsändring.

De sakkunnigas betänkande jämte tillägg har för erhållande af utlåtande

remitterats till följande myndigheter: chefen för fortifikationen,

cheferna för Generalstaben och Marinstaben, cheferna för Första, Andra,

Tredje, Fjärde och Sjätte arméfördelningarna, tjänstförrättande chefen

för Femte arméfördelningen, militärbefälhafvaren på Gottland och

kommendanten i Boden. Samtliga dessa myndigheter hafva afgifvit

yttrande i ärendet. Härvid har chefen för Generalstaben förklarat

sig vidhålla hvad han redan förut i anledning af Riksdagens skrifvelse

uttalat, nämligen att någon eftergift i värnpliktshänseende icke

bör komma reimmigranterna till del; och chefen för Tredje arméfördelningen

har förklarat sig dela de åsikter, som uttalats af den s. k.

generalskommissionens delegerade. Bägge dessa chefer hafva dock därjämte

på sätt här nedan sägs ingått i bedömande af de sakkunnigas

förslag. Tjänstförrättande chefen för Femte arméfördelningen har ansett

det icke vara lyckligt att i allmänhet vidtaga någon lagstiftning i den

af de sakkunniga antydda riktningen. Öfriga hörda myndigheter hafva

i stort sedt icke haft något att i princip erinra mot förslaget. Det har

dock framställts en del anmärkningar mot särskilda detaljer af detsamma.

Dessa anmärkningar anhåller jag att senare få inför Eders Kungl. Maj:t

referera, hvar och en i det sammanhang, dit den hör.

Hittills förefintliga bestämmelser skola icke gälla

reimmigranter.

Vid utförande af sitt uppdrag hafva de sakkunniga naturligtvis

låtit sig angeläget vara att för sig klargöra gränserna för detsamma,

d. v. s. utreda i hvad mån det tilläfventyrs genom redan bestående lagUih.

till Riksd. Prat. 1303. I Sami. I A/d. RM Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

stiftning blifvit i fråga om värnpliktens fullgörande beredd någon lättnad

åt de från främmande land återinflyttade svenskfödda män. Det

enda tveksamma härvidlag har emellertid varit, huruvida § 29 mom. 3

inskriftngsförordningen afsåge — förutom män af utländsk börd —

jämväl sådana svenskfödda män, som förvärfvat medborgarrätt i främmande

land. Såsom jag redan förut nämnt, hafva härom yppats olika

åsikter.

De sakkunniga hafva i sitt betänkande anfört, att tydde man det i

nyss nämnda lagrum förekommande uttrycket »utländsk man» såsom

enabetydande med »utländsk medborgare» — hvartill formellt all anledning

syntes föreligga — skulle alltså redan nu en bestämmelse förefinnas,

enligt hvilken en svensk emigrant, som förvärfvat främmande medborgarrätt

men vid 26 års ålder eller senare till riket återkomme och

blefve svensk undersåte, utan vidare skulle vara frikallad från värnpliktens

fullgörande hvaremot en emigrant, som förblifvit svensk medborgare,

icke skulle vid återkomsten kunna under några omständigheter komma

i åtnjutande af en dylik förmån.

I fråga om, huru nu omhandlade bestämmelse i praktiken tillämpats,

hade, enligt hvad de sakkunniga erfarit, inskrifningsmyndigheterna i

Stockholm uppfattat uttrycket »utländsk man» så, att detsamma icke

skulle inbegripa svenskfödd man, som återkommit till Sverige och där

återvunnit svensk medborgarrätt efter att hafva afstått ifrån en förut

förvärfvad främmande sådan. Från vissa inskrifningsmyndigheters i

landsorten sida torde åter en motsatt uppfattning gjorts gällande, så att

hemvända svensk-amerikaner verkligen frikallats från ölningarna och

öfverförts till landstormen.

Här syntes de sakkunniga uppenbarligen ett förtydligande vara af

behofvet påkalladt.

Då, enligt deras uppfattning, visserligen en från främmande land

kommen, ej svenskfödd man, om han vid framskriden ålder här naturaliserades,

rimligen kunde befrias från en plikt, som inträdt vid en tid,

då han ännu var en främmande makts undersåte, men detta icke

borde konstitueras såsom en allmän rätt för eu svenskfödd man, som

under en större eller mindre del af sin uppväxttid åtnjutit det svenska

samhällets förmåner, och en sådan befrielse minst af allt borde meddelas

den, som sökt och vunnit främmande medborgarskap, men däremot

förvägras den, som förblifvit sitt svenska medborgarskap trogen —

så syntes de sakkunniga alla skäl tala för att förevarande bestämmelse

förtydligades i den riktning, att här afsåges endast personer, som voro

födda utländska undersåtar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 183.

Hvad därjämte anginge den uti ifrågavarande lagrum förekommande

åldersgränsen 26 år, ville de sakkunniga erinra, att densamma uppenbarligen

kvarstode från den tid, då öfvergången från de värnpliktigas

yngsta uppbåd skedde vid nämnda ålder, icke såsom nu vid 28 år.

Under sådana förhållanden kunde med skäl ifrågasättas, huruvida ej här

en ändring borde ske till större öfverensstämmelse mellan de särskilda

bestämmelserna inbördes, och att talet 26 år alltså i nämnda moment

ändrades till 28.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts tilläto sig de sakkunniga

alltså föreslå, att nu omhandlade bestämmelse erhölle följande

förändrade lydelse:

»Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare

upptagen utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare, det år,

hvarunder han fyller tjuguåtta år, eller senare, eller kan han med intyg

styrka, att han i utlandet gjort längre tids militärtjänst, än den i § 27

mom. 1 föreskrift^, frikallas han från värnpliktens fullgörande i beväringen

under fredstid.»

Chefen för Marinstaben har förklarat sig anse, att tjugusex år alltjämt

borde i detta lagrum kvarstå såsom åldersgräns.

Chefen för Första arméfördelningen har förklarat sig anse ifrågavarande

stadgande böra utsträckas så, att naturaliserad svensk medborgare,

äfven om han förut varit svensk medborgare, frikallades från värnplikt,

därest han med intyg styrkte, att han i utlandet gjort längre militärtjänst

än som föreskrifves i § 27 mom. 1 värnpliktslagen. Det kunde

ju nämligen hända, att någon utflyttat samt blifvit annat lands undersåte

redan såsom minderårig, och det syntes då billigt, att han, om

han åter blefve svensk medborgare, finge tillgodoräkna sig den militärtjänstgöring

han i utlandet gjort, åtminstone i samma mån som öfriga

naturaliserade svenska medborgare.

Hvad chefen för Första arméfördelningen sålunda anfört lär bero på Bepartementanågon

missuppfattning. De sakkunniga hafva ju föreslagit ändring i yttrande,

detta lagrum, just för att det skulle blifva tydligt, att däri icke afsåges

den kategori nyblifna medborgare, som nämnde chef omförmält. Men

såsom af det följande kommer att framgå är icke meningen att ställa

denna kategori sämre än naturaliserade svenskar af utländsk börd utan

tvärtom delvis bättre. Ty berörda kategori torde i allmänhet komma

att åtnjuta eftergift i sin värnplikt härstädes, äfven utan att hafva gjort

någon som hälst militärtjänstgöring i utlandet.

Däremot anser jag mig böra instämma uti hvad chefen för Marin
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

staben anfört angående åldersgränsen. Någon olägenhet af att låta

denna fortfarande vara 26 år lär icke vara att befara.

Statistiska uppgifter angående emigrationen och reimmigratiomen.

De sakkunniga hafva i sitt betänkande samlat och bearbetat en

del statistiska uppgifter angående emigrationen och immigrationen.

De anföra, att af Kungl. Statistiska Centralbyråns för åren 1904—

1907 afgifna berättelser om in- och utvandringen i riket framginge, att

antalet emigranter och immigranter under tioårsperioden 1898—1907

varit följande:

År.

Till och från samtliga

länder.

Till och från europeiska

länder.

Till och från utomeuropeiska

länder.

Emi-

Imma-

N^ttout-

Emi-

Immi-

Nottout-

Emi-

Immi-

Ncttout-

grantcr.

granter.

vandring.

granter.

granter.

vandring.

granter.

granter.

vandring.

1898...............

13,663

7,974

5,689

4,980

3,247

1,733,

8,683

4,727

3,956

1899...............

16,876

8,196

8,680

4,848

3,727

1,121

12,028

4,469

7,559

1900...............

20,661

8,017

12,644

4,227

3,868

359

16,434

4,149

12,285

1901...............

24,616

7,621

16,995

4,152

3,902

250

20,464

3,719

16,745

1902...............

37,107

6,784

30,323

3,630

3,397

233

33,477

3,387

30,090

1903...............

39,525

7,623

31,902

3,550

4,011

inv. 461

35,975

3,612

32,363

1904...............

22,384

9,262

13,122

3,416

4,689

inv. 1,273

18,968

4,573

14,395

1905...............

24,046

8,609

15,437

3,184

4.444

inv. 1,260

20,862

4,165

16,697

1906...............

24,704

9,581

15,123

3,012

4,967

inv. 1,955

21,692

4,614

17,078

1907..............

22,978

8,913

14,065

3,160

4,135

inv. 975

19,818

4,778

15,040

Häraf syntes, bland annat, att utvandringsrörelsen, som under åren

1905 och 1906 företedde en stegring, om också icke synnerligen stark,

år 1907 gått något tillbaka, så att emigrationen, relativt taget, uppvisade

ungefär samma omfattning som den hade år 1904; antalet utvandrare

vore visserligen större än sistnämnda års, men hunne icke 1905 års siffra.

År 1907 hade bruttoutvandringen varit något mindre, invandringen däremot

något större och nettoutvandringen följaktligen mindre än i medeltal

under de närmast föregående tio åren.

Utvandringen till förenta staterna spelade som vanligt den ojämförligt

största rollen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 183.

21

Sveriges folkbyte med den stora nordamerikanska förbundsstaten

hade under de senaste fem åren gestaltat sig på följande sätt:

År.

Emigranter.

Immigranter.

Netto-

utvandring.

1903.......................................................................

35,439

3,537

31,902

1904........................................................................

18,533

4,505

14,028

1905......................................................................

20,520

4,110

16,410

1906........................................................................

21,242

4,511

16,73i

1907........................................................................

19,325

4,677

14,648

Af andra utomeuropeiska länder vore det egentligen endast Canada,

som droge till sig ett nämnvärdt antal svenska emigranter. Under år

1907 uppgåfves 399 personer hafva från Sverige utflyttat dit, år 1906

364 personer.

I fråga om folkbytet med europeiska länder hade under 1907, liksom

under de nästföregående fyra åren, det fordom ovanliga förhållandet

inträffat, att detsamma lämnat ett öfverskott för Sverige. Utvandringen

till dessa länder hade nämligen omfattat 3,160 personer, men invandringen

från dem 4,135 personer, eller 975 flere.

Denna folkrörelse hade under år 1907 fördelat sig på följande sätt:

Land.

Emigranter.

Immigranter.

Skillnad.

Norge ....................................................................

764

1,320

+ 556

Danmark.................................................................

1,140

881

— 259

Finland.................................................................

345

660

4- 315

Kvssland.................................................................

43

342

+ 299

Tyska riket...............................................................

511

602

+ 91

Österrike-Ungern .....................................................

83

66

— 17

Storbritannien och Irland .......................................

151

124

— 27

Italien.....................................................................

39

62

+ 23

Öfriga länder..........................................................

84

78

— 6

Summa

3,160

4,135

+ 975

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

I fråga om Norge och Danmark, med hvilka vårt största folkbyte

ägde rum inom vår egen världsdel, hade folkströmmen under de sista

fem åren haft följande omfattning:

Å r.

Till och från Norge.

Emigranter.

Immigranter.

Skillnad.

1903...................................................................

1,066

1,255

+ 189

1904......................................................................

1,059

1,509

+ 450

1905....................................................................

874

1,609

+ 735

1906.......................................................................

876

1,588

+ 712

1907....................................................................

764

1,320

+ 556

Summa

4,639

7,281

+ 2,642

Å r.

Till och från Danmark.

Emigranter.

Immigranter.

Skillnad.

1903.....................................................................

1,389

1,025

— 364

1904....................................................................

1,278

1,137

— 141

1905...................................................................

1,101

1,097

— 4

1906......................................................................

1,155

984

- 171

1907........................................................................

1,140

881

— 259

Summa

6,063

5,124

- 939

Från Norge hade de senare åren förekommit en ganska afsevärd invandring,

till stor del sannolikt återinvandring af tidigare utflyttade

svenskar. Denna rörelse syntes nu hafva nått sin höjdpunkt och vara

på återgång. Då emellertid utflyttningen till Norge minskats, vore fortfarande

folkförlusten på Norges sida, ett förhållande som icke inträffat

före år 1903.

I förhållande till Danmark finge Sverige alltjämt vidkännas utvandringsöfverskott,

dock ej så stort som förr var vanligt.

Af betydelse för den fråga de sakkunniga hade att utreda, vore

vidare emigrationens och immigrationens fördelning efter ålder och kön.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

Denna fördelning under år 1907 samt i medeltal per år under tiden

1897—1906 framginge af efterföljande tabell:

Åldersfördelning

Antal kvinnor

mot 100 män.

Ålder.

% af emigranterna

% af immigranterna

bland emigrerade

bland immigrerade.

1897-1906

1907

1897—1906

1907

1897-1906

1907

1897—1906

1907

0—15 år.........

12,62

13,47

19,39

18,37

100

94

98

97

15—20 »........

25,36

26,51

7,45

6,79

90

69

92

93

20-25 ».........

28,01

25,82

16,50

16,54

79

79

103

113

25-30 ».........

14,59

14,41

17,71

18,74

83

76

97

87

30-35 ».........

6,95

7,47

13,53

13,63

88

85

78

82

35-40 ».........

4,25

4,10

9,25

8,25

78

66

71

73

40—45 ».........

2,72

2,7 9

6,23

6,80

74

70

59

54

45 år och därut-

öfver............

5,50

5,43

9,94

10,88

127

131

72

72

Af siffrorna rörande åldersfördelningen bland emigranterna funne

man, att mer än hälften af dessa (52,33 procent under år 1907; 53,37

procent i medeltal per år under det närmast föregående årtiondet) tillhörde

lefnadsåldern 15—25 år.

Särskild! för åldern 20—25 år vore andelen 28,01 procent i medeltal

för årtiondet (för år 1907 dock endast 25,82 procent.0)

Af siffrorna för åldersfördelningen af immigranterna framginge, att

de flesta af dessa (17,71 procent i medeltal för årtiondet och 18,74 procent

för år 1907) tillhörde den 5-års grupp, som omfattade lefnadsåldern

25—30 år, och således infölle närmast efter tiden för den normala värnpliktstjänstgöringen

i hemlandet.

Proportionen mellan könen bland de emigrerade visade, att i lefnadsåldern

under 15 år kvinnkönet vore ungefär lika starkt representeradt

som mankönet, samt att i lefnadsåldern öfver 45 år kvinnorna förekomme

talrikare än männen, hvaremot för lefnadsåldern mellan 15 och

45 år männens antal vore öfvervägande och proportionsvis särskildt

stort för gruppen 20—25 år.

På motsvarande vis vore bland immigranterna just för gruppen

20—25 år männens antal relativt ringa (mindre än kvinnornas).

*) Denna minskning kunde enligt de sakkunnigas mening befaras vara en följd af ökad

olaglig utvandring af värnpliktiga.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition No 183.

En grupp, som helt naturligt tilldroge sig särskild uppmärksamhet,

utgjordes af dem, hvilka tillhörde åldersåret närmast före det, hvarunder

värnplikten inträdde. För att närmare belysa denna viktiga fråga återgåfvo

de sakkunniga uti en tabell af nedanstående lydelse de hufvudsakligaste

data härutinnan från och med år 1885.

Utvandrade män under året närmast före värnpliktens inträdande.

År.

Vid början af vidstående

år funnos män

Af dem utvandrade

under året

Hela ut- vandringen

af män.

Här afgedda

årskull i %

däraf.

födde år

antal

antal

°/oo

1885..................

1865

44,346

1,054

23,8

11,937

8,83

1886..................

1866

45,300

2,410

53,2

18,828

12,80

1887..................

1867

41,044

3,978

96,9

29,235

13,61

1888.................

1868

34,066

2,391

70,2

28,875

8,28

1889..................

1869

37,206

1,454

39,i

17,321

8,39

1890..................

1870

38,623

1,895

49,i

17,842

10,02

1891..................

1871

41.309

2,514

60,9

23,301

10,7 9

1892..................

1872

40,106

2,716

67,7

25,167

10,7 9

1893.................

1873

40,724

2,462

60,5

22,298

11,04

1894..................

1874

40,073

522

13,o

5,520

9,40

1895..................

1875

43,104

1,140

26,4

8,575

13,29

1896..................

1876

44,042

1,252

28,4

9,606

13,03

1897..................

1877

45,955

737

16,o

6,426

11,47

1898..................

1878

45,038

695

15,4

6,179

11,25

1899..................

1879

47,517

925

19,5

7,764

11,91

1900..................

1880

46,106

1,238

26,9

10,445

11,85

1901..................

1881

46,238

1,923

41,c

13,591

14,15

1902..................

1882

46,379

3,126

67,4

22,093

14,15

1903..................

1883

45,564

2,547

55,9

22,893

11,13

1904..................

1884

46,718

1,316

28,2

10,833

12,15

1905..................

1885

47,242

1,723

36,5

13,423

12,83

1906..................

1886

48,330

1,849

38,3

13,752

13,45

1907.................

1887

48,709

1,828

37,5

12,815

14,26

Högsta absoluta antalet manliga utvandrare inom den ifrågavarande

gruppen nåddes, enligt hvad tabellen visade, år 1887, då i det närmaste

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

4,000 män af denna klass öfvergåfvo fäderneslandet, ii vilket motsvarade

nära nog en tiondedel af alla män, som under året tillhörde denna

ålder. Från en dylik utomordentlig folkförlust, som den gången otvifvelaktigt

stod i samband med den nyss förut beslutade utsträckningen af

värnplikten i vårt land, hade vi sedan dess varit befriade.

Under 1902 — alltså året efter det att den nu gällande värnpliktslagen

antagits — hade antalet hithörande utvandrare uppgått till 3,126,

d. v. s. det högsta antalet näst 1887 års, men hade under de följande åren

varit lägre; år 1907 utgjorde det 1,828. Naturligtvis tillkomme här ytterligare

de utvandrare, som undandragit sig anteckning; med afseende härå

borde emellertid ihågkommas, att, då Kungl. Maj:ts tillstånd ej erfordrades

för emigration under året före värnpliktens inträdande, funnes ej anledning

att antaga, det någon större oredovisad utflyttning då ägde rum.

Jämfördes vidare antalet af män, som utvandrat under året närmast

före inträdandet af deras värnplikt, med hela antalet manliga utvandrare,

uppkomme de tal, som meddelats i sista kolumnen af närmast föregående

tabell. Detta procenttal vore för år 1907 icke mindre än 14,26

eller det högsta, som förekommit; det förutvarande maximum, 14,15 %.

komme på åren 1901 och 1902, d. v. s. på tidpunkten för och strax

efter den nya härordningens antagande.

Af de siffror, de sakkunniga i det föregående återgifvit, torde

framgå dels att den för vårt lands utveckling och förkofran så menliga

emigrationen fortfarande vore af en hotande omfattning, ehuruväl nettoutvandringen

under - några af de senaste åren varit mindre än förut,

dels att föreställningen om de bördor och besvär, värnpliktens fullgörande

skulle medföra, beklagligen varit och vore en bidragande orsak

till stegringen af denna folkrörelse.

Botemedel.

När det gäller att råda bot på de sorgliga förhållanden, som de

statistiska uppgifterna sålunda ådagalägga, kan man tydligtvis tänka sig

två sätt: antingen att söka tillbakahålla emigrationen eller befordra

immigrationen.

Uti inskrifningsförordningen § 138 mom. 1 stadgas, att värnpliktig,

som icke blifvit till landstormen öfverförd eller från värnpliktens fullgörande

frikallad och som önskar erhålla tillstånd att afflytta från riket,

skall ingifva till Kungl. Maj:t ställd ansökan i ämnet, åtföljd af prästbetyg

äfvensom af uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden för verkBih.

till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt, 1 Afl. 131 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

ställande af utflyttningen förfogar, samt af de andra handlingar, som

han till stöd för ansökningen vill åberopa.

Ett mycket stort antal sådana ansökningar plägar till Kungl. Maj:t

ingifvas. Efterföljande tabell är ägnad att belysa deras frekvens under

de sista sju åren.

Uppgift å värnpliktiga, hvilka under nedannämnda är på landtförsv

ar sdepartementets föredragning erhållit Kungl. Maj:ts

tillstånd att ur riket afflytta:

1901......................

.................. 4,604

st.

1902......................

.................... 6,869

»

1903......................

.................... 7,016

»

1904......................

.................... 2,243

»

1905......................

................... 3,476

»

1906.....................

.................... 3,287

))

1907......................

.................... 2,943

»

Dessa värnpliktiga hafva nästan utan undantag fullgjort den dem

under fredsförbållanden åliggande värnpliktstjänstgöring. Ty endast

under denna förutsättning plägar utvandringstillstånd meddelas, men om

förutsättningen föreligger, meddelas å andra sidan sådant tillstånd utan

svårigheter.

Ett nära till hands liggande sätt att tillbakahålla emigrationen vore

att skärpa villkoren för erhållande af utvandringstillstånd. Men detta

ändamål skulle naturligtvis också kunna vinnas därigenom att man fordrade

utvandringstillstånd för tidigare åldersklasser än nu är fallet och

beträffande dessa vidhölle den praxis, som nu iakttages i fråga om dem,

som icke fullgjort sin fredstjänstgöring.

Skärpning af villkoren för utvandringstillstånds erhållande.

Ett skärpande af villkoren för utvandringstillstånd vilja emellertid

icke bägge de sakkunniga förorda. Sedan i betänkandet uppgifvits, att

enligt gällande praxis sådant tillstånd i allmänhet ej vägras den, som

fullgjort sin tjänstgöring i beväringen och uppfyllt de uti inskrifningsförordningen

föreskrift^, jämförelsevis obetydliga formaliteterna, anföra

visserligen bägge de sakkunniga, att en sådan person undandrager sig

sin tjänsteplikt i händelse af mobilisering och att staten för sitt försvar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

27

beröfvas frakterna af det arbete och den kostnad, som nedlagts på hans

militära utbildning. Men endast en af de sakkunniga, öfverste Hasselrot,

har ansett det angeläget, att föreskrifterna i detta hänseende skärpas,

så att tillstånd att utflytta för värnpliktig, som tillhör beväringen, endast

må beviljas efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande skäl,

såsom då värnpliktig vid utflyttningen åtföljer sina föräldrar eller, i händelse

dessa äro döda, målsman eller annan därmed jämförlig person.

För vinnande af det med skärpningen afsedda mål, har öfverste Hasselrot

ansett, att därjämte borde erfordras, dels att de handlingar, som

den värnpliktige till stöd för ansökning om utvandringstillstånd åberopar,

varda vederbörligen styrkta af statens eller kommunens tjänsteman

eller annan trovärdig person, dels att vederbörande rullföringseller

sjörullföringsområdesbefälhafvare i det yttrande, som han bilägger

ansökningshandlingen, meddelar upplysning icke blott om den tjänstgöring,

som den värnpliktige fullgjort, utan äfven om sådana omständigheter

i öfrigt, som kunna anses inverka på ärendets bedömande.

Med öfverste Hasselrot hafva instämt chefen för Första arméfördelningen

jämte chefen för Marinstaben; och äfven chefen för Fjärde arméfördelningen

har ansett, att sådant nådigt tillstånd bör beviljas endast

efter noggrann pröfning och på synnerligen ömmande skäl, men dock

förklarat sådan skärpning nödvändig blott under förutsättning, att den

värnpliktige icke redan fullgjort den föreskrifna fredstjänstgöringen.

Med anledning af hvad chefen för Fjärde arméfördelningen sålunda

anfört anser jag mig böra erinra, att under den af honom angifna förutsättning

blifver enligt nu gällande praxis utvandringstillstånd i allmänhet

nekadt. Hvad däremot angår förslaget att äfven beträffande dem,

som fullgjort sin fredstjänstgöring, skärpa villkoren för utvandringstillstånds

erhållande synes mig detta förslag — äfven om utredningen angående

detsamma vore fullständigare än nu är fallet — dock till själfva

sin princip vara af den beskaffenhet, att det icke bör realiseras, innan

man försökt andra utvägar. Härtill kommer, att en ingående pröfning

af alla inkommande utflyttningsansökningar skulle oskäligt öka regeringens

arbetsbörda, men att man, med hänsyn till att den underdåniga ansökningen

bifogade handlingar kunna vara mera eller mindre upplysande,

ändock icke har någon säkerhet för att beslutet blir in casu riktigt. Jag

anser mig därför icke kunna tillråda bestämmelser i den af öfverste

Hasselrot antydda riktning.

Oepartements
chefens
yttrande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl Maj.is Nåd. Proposition No 183.

Att fordra utvandrlngstillstånd för tidigare åldersklasser än nu.

Beträffande härefter förslaget att utsträcka erforderligheten af tillstånd

för utvandringen till att omfatta äfven tidigare klasser än nu är

fallet, anföres i de sakkunnigas betänkande, att den s. k. generalskommissionens

delegerade ifrågasatt, att det nuvarande stadgandet i § 138

inskrifningsförordningen skulle utsträckas att gälla äfven ynglingar i

åldern 18—20 år, för hvilket ändamål dock fordrades sådan ändring af

värnpliktslagen, att värnplikten för svensk man inträdde redan från och

med det kalenderår, under hvilket han fyllde aderton år, utan att detta

förutsatte ändring af tidpukten för inskrifningen och för den första tjänstgöringens

början. Men då generalskommissionen icke ansett sig böra

förorda en sådan ändring af värnpliktslagen, inskränkte sig de delegerade

till att föreslå en föreskrift därom, att yngling, som afflytta! från riket

i åldern 18—20 år, finge åtnjuta medgifna lindringar i sin värnpliktstjänstgöring

endast i det fall, att han i föreskrifven ordning sökt och

erhållit tillstånd att utflytta. Af Konungen lämnadt tillstånd att utflytta

skulle sålunda för värnpliktig, hvilken tillhörde beväringen, utgöra villkor

för själfva utflyttningen, men för yngling i åldern 18—20 år

däremot endast för att efter en eventuell återinflyttning till riket komma

i åtnjutande af stadgade lindringar i fullgörandet af värnpliktstjänstgöringen

i fredstid.

En sådan utsträckning af bestämmelserna om sökandet af nådigt

tillstånd till utvandring vore enligt de sakkunnigas åsikt visserligen i

och för sig en naturlig konsekvens af den nuvarande lagstiftningen i

ämnet.

Men å andra sidan skulle denna utsträckning af ifrågavarande bestämmelser

i praktiken efter all sannolikhet blott leda därtill, att ynglingarna

desto tidigare lämnade fosterlandet, eller att de, efter att i

åldern 18—20 år hafva utan nådigt tillstånd utvandrat, funne den under

sådana omständigheter dem beröfvade möjligheten att, vid återkomsten till

fosterlandet före utgången af deras värnpliktstid, åtnjuta någon lindring

i värnpliktstjänstgöringen så afskräckande, att de hällre stannade kvar

i det främmande landet. I förra fallet komme den emigrationsvåg, som

nu, enligt statistiken, förer så många 20-åringar med sig, i stället att

omfatta ynglingar af 16—17 års ålder, hvarigenom landet ginge miste

om den arbetsprodukt, dessa ynglingar, jämlikt nuvarande bestämmelser,

under 3—4 års fortsatt vistelse i landet kunde tillföra detsamma. Att

detta icke vore någon nationalekonomisk vinst vore ju påtagligt, och

någon fördel för försvaret skulle det i praktiken nog heller icke visa

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

sig innebära, då 16- eller 17-åringar, en gång utflyttade, säkerligen i

allmänhet skulle stanna kvar så länge i det främmande landet, att de

vid en eventuell reimmigration komme i åtnjutande af befrielse från

värnpliktstjänstgöringen under fredstid.

Af dessa skäl kunde de sakkunniga för sin del icke förorda den

af generalskommissionens delegerade föreslagna utsträckningen af skyldigheten

att söka nådigt utvaudringstillstånd, ehvad denna utsträckning

skulle grundas på ett framflyttande af tiden för värnpliktens inträdande

eller icke.

Chefen för Fjärde arméfördelningen har emellertid förklarat sig för

den mening, som den s. k. generalskommissionens delegerade i detta afseende

yttrat. Bestämmelser i syfte att försvåra utflyttning af yngling

i åldersåren närmast före tiden för inskrifningsskyldighetens fullgörande

vore, enligt nämnde chefs åsikt, af så stor vikt, att han eventuellt icke

tvekade föreslå dels sådan ändring i värnpliktslagen, att värnplikten inträdde

från och med det kalenderår, under hvilket ynglingen fyllde 18

år, oaktadt det nuvarande inskrifningsåret bibehölles såsom sådant, dels

ock lagbestämmalse om att yngling i åldern 18—20 år blefve skyldig

söka Kungl. Maj:ts tillstånd för utvandring. Chefen för Fjärde arméfördelningen

föreställer sig nämligen, att en sådan lag icke skulle i

vårt land medföra större fara för immigrationens motverkande än i alla

de land, där den redan längesedan vore införd. Det torde endast varit

önskan att undvika ytterligare rubbning i värnpliktslagen och af denna

beroende författningar, som föranledt generalskommissionens delegerade

att föreslå den af densamma angifna utvägen.

Chefen för Marinstaben har anfört, att den högre utvandringsfrekvensen

för åldrarna 15—25 år (53,37 procent af hela utvandringen),

hvilken fördelade sig ungefär lika på de båda grupperna 15—20 och

20—25 år och med icke mindre än en fjärdedel folie på 20-års åldern,

tydligt utvisade, att möjlighet till reglerande af utvandringen, äfven beträffande

ynglingar under 21 års ålder, vore eu synnerligen viktig angelägenhet.

De sakkunnigas farhågor för att emigranter, efter att i åldern

18—20 år hafva utan nådigt tillstånd utvandrat, skulle finna den dem

under sådana omständigheter beröfvade möjligheten att vid återkomsten

till fosterlandet före utgången af deras värnpliktstid åtnjuta befrielse

från värnpliktstjänstgöringen i fredstid • så afskräckande, att de hällre

stannade kvar i det främmande landet, syntes möjligen hafva ett visst

fog för sig. Stipulerade nämligen lagen ej skyldighet äfven för 18—20- åringar att söka utvaudringstillstånd, torde sådant på grund af okunnighet,

tröghet och ovilja mot formaliteter mera sällan komma att efterfrågas,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

äfven om det ifrågavarande tillståndet skulle för utvandraren kunna

medföra en framtida fördel. Återkomsten till fäderneslandet torde dessutom

i allmänhet te sig så pass oviss för utvandraren, att denne icke

före afresan besvärade sig med annat, än hvad som i och för utvandringen

direkt erfordrades. Det förefölle då icke otroligt, att i 18—20

års åldern varande utan tillstånd utflyttade emigranter, h vilka önskade

återvända till fäderneslandet vid tid, då de skulle kunnat erhålla befrielse

från värnpliktsöfningarna, därest de icke saknat nyssnämnda tillstånd,

vid dylikt förhållande skulle finna den väntande tjänstgöringen mera afskräckande,

än om möjlighet till befrielse därifrån hvarken kunde hafva

stått dem eller andra öppen. Införandet af en lagbestämmelse, att den

som vid 18 å 20 års ålder utvandrat med tillstånd skulle under vissa

betingelser vid återkomsten till riket befrias från fredstjänstgöring, ehuru

anskaffandet af ifrågavarande tillstånd icke varit obligatoriskt, torde icke

alls bidraga till att förebygga utflyttning och endast föga uppmuntra

till återinflyttning, ja i många fall rent af motverka en sådan. Därest

en äfven till 18—20-åringar utsträckt kontroll öfver utflyttningen vore

behöflig, hvilket chefen för Marinstaben obetingadt ansåge vara fallet,

borde denna kontroll alltså åvagabringas på så sätt, att utflyttningstillstånd

obligatoriskt fordrades äfven för dessa åldrar. Den väg, som borde

beträdas för att möjliggöra en dylik fordran, vore uppenbarligen ett utsträckande

af värnpliktsåldern till att omfatta också 18:e till 20:e åren.

Först härigenom kunde genom lag påbjudas sökande af tillstånd att vid

sådan ålder få ur riket afflytta. Gent emot de sakkunnigas farhågor för att

en dylik åtgärd, samtidigt med att den lade hinder i vägen för den fria

utvandringen af 20-åringar, skulle framkalla en motsvarande ökning i

utvandringen af 16—17 åringar, gjorde chefen för Marinstaben gällande

en annan mening. Enligt hans tanke föreföll det ganska osannolikt,

att ynglingar på 16 å 17 år i lika stor utsträckning som ynglingar på

20 år skulle besluta sig för att på egen hand emigrera; skillnaden emellan

betingelserna för emigration vid hvardera af dessa åldrar torde vara

uppenbar. Obenägenheten för militärtjänst torde nämligen vid 16 å 17

års ålder utan tvifvel vara mindre än vid 20 år, och tiden för tjänstgöringens

fullgörande tedde sig vid förstnämnda ålder ännu ganska

aflägsen. Chefen för Marinstaben föreställde sig därför, att erfarenheten

komme att jäfva antagandet, att värnpliktens inträdande vid 18

års ålder skulle medföra lika stark men tidigare utvandring under åldersperioden

15—20 år. Tvärtom förefölle det chefen för Marinstaben mycket

sannolikt, att sänkningen af värnpliktsåldern jämsides med iakttagande

af större sparsamhet vid beviljande af utflyttningstillstånd skulle komma

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 183.

31

alt högst väsentligt inskränka emigrationen, enär blott ett fåtal ynglingar

torde förfoga öfver sådana resurser, att de kunde, oberoende af utvandringsagenter

och därmed följande kontroll, lämna riket. Icke heller torde

15- å 17-åringen lika lätt kunna bereda sig utkomst i ett land som en

18- å 20-åring. Därest värnplikten inträdde vid 18 års ålder, i hvilket

fall den värnpliktige borde till och med det 20:e året räknas till landstormen,

erhölle landets försvarskrafter en välbehöflig kompensation för

den åderlåtning, som komme att förorsakas af medgifvandet angående

befrielse för reimmigranter, hvilket förhållande ej heller borde förbises.

Därest värnpliktsålderns sänkande vore bevisligen nödvändig, om reimmigrationen

utan risk skulle kunna på ett verkligen effektivt sätt underlättas,

och ofvanstående slutledningar angående den lägre värnpliktsålderns

inverkan på emigrationen riktiga, syntes någon gensaga emot

vidtagandet af denna åtgärd icke skäligen kunna inläggas. Chefen för

Marinstaben vågade äfven påstå, att detta sätt att »kunna afvärja den

faran, att utvandringen skulle stimuleras af unga män, som vilja undandraga

sig värnpliktsöfningarna», blefve ojämförligt mycket verksammare

än den af de sakkunniga förordade pröfningen vid återinflyttningen, allt

dock under förutsättning att utflyttningen verkligen komme alt regleras. På

grund af det ofvan anförda förordade chefen för Marinstaben, att, därest

beslut fattades om befrielse under vissa villkor för återinflyttande svenska

män, i samband därmed måtte blifva stadgadt, att värnpliktens inträdande

skulle äga rum vid 18 års ålder, hvarvid dock nu gällande bestämmelser

angående inskrifning och tjänstgöring borde kvarstå orubbade.

Hvad först angår den ifrågasatta bestämmelsen, att värnplikten Departementsskulle

inträda redan vid 18 år, synes mig en sådan bestämmelse, hvar- yttrande

igenom ju en yngling redan innan sitt 21 år skulle blifva skyldig deltaga

i landets försvar, kunna blifva föremål för betänkligheter ur mer

än en synpunkt. Först och främst torde det väl i allmänhet kunna anses,

att ynglingens kroppsliga utveckling vid så unga år ännu icke

vunnit den styrka och stadga, att han kan uthärda ett krigs ansträngningar.

Och då inskrifniug och öfning, trots värnpliktens framskjutande,

skulle alltjämt äga rum vid samma år som nu, skulle detta vidare i

händelse af krig hafva till följd, dels att man saknade längder och förteckningar

öfver denna yngsta, till värnplikt skyldiga personal, dels ock

att samma personal nödgades deltaga i krigföring utan att i minsta mån

hafva fått åtnjuta den öfning därtill, som i såväl den enskildes som

statens intresse anses nödvändig. Slutligen har det i vårt land allt mer

blifvit vana att anse värnplikten såsom en ekvivalent för vinnande af

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

medborgerliga rättigheter; och det torde därför för närvarande vara

olämpligt att låta medborgarens skyldigheter inträda åtskilliga år tidigare

än hans rättigheter.

Mera fog synes det mig finnas för en bestämmelse sådan som den

af generalskommissionens delegerade föreslagna, att yngling, som afflyttat

från riket i åldern 18—20 år, finge åtnjuta lindring i värnpliktstjänstgöringen

endast under villkor, att han i föreskrifven ordning sökt

och vunnit tillstånd att utflytta. Då ynglingar af 16 å 17 års ålder

tydligtvis hafva betydligt svårare än de några år äldre att slå sig fram

i det främmande landet, är jag nämligen icke öfvertygad om att, såsom

de sakkunniga beräknat, en dylik bestämmelse skulle verka stimulerande

på utvandningen af ynglingar i 16 och 17 års åldern. Däremot lärer

det vara svårt att jäfva de sakkunnigas antagande, att en bestämmelse

i nu antydd riktning skulle förmå den, som i 18—20 års åldern utvandrat

utan nådigt tillstånd, att kvarstanna i det främmande landet hellre

än att resa hem och underkasta sig tjänstgöring.

Jag kommer således till det resultat, att det icke är lämpligt att

genom nya lagbestämmelser söka förhindra emigrationen. Det återstår

då det botemedel, som ligger i att befordra immigrationen, d. v. s. att

verka för utvandrares återinflyttning till det gamla hemlandet. Detta

skulle ske genom eftergift i den återinvandrare nu i allmänhet åliggande

tjänstgöringsskyldigheten vid krigsmakten.

Gynnande af reimmirrationel!.

Till utredning af frågan huruvida sådan tjänstgöring kan anses

verka hindrande på återinvandringen anföra de sakkunniga i sitt betänkande,

att om också värnpliktsöfningarnas fullgörande icke behöfde

kännas såsom en börda för ynglingar i deras spänstigaste ålder, blefve

det gifvetvis detta för män, som hunnit in i trettioårsåldern och i regeln

vore familjefäder. Det vore ju också, oafsedt förlusten af tid och pengar,

ganska förklarligt, att det skulle kännas besvärande för t. ex. en 35- åring att under en längre tids fredstjänstgöring stickas in i ledet bland

en mängd 21—22-åringar. Erfarenheten visade, att en svensk-amerikan,

som kommit hem för att stanna i Sverige, i allmänhet genast begåfve

sig bort igen, så snart han blefve påmint om skyldigheten att fullgöra sin

värnplikt och den amerikanska medborgarrätten icke längre skyddade

honom. Det torde under sådana förhållanden få anses obestridligt, att

samhällets anspråk i fråga om värnpliktens fullgörande icke borde gå

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1S3. 33

längre än, som vore förenligt med andra samhällsintressen af enahanda

betydelse.

De sakkunniga hafva äfven behandlat frågan, huruvida det från försvarets

synpunkt är möjligt och lämpligt att ändra bestämmelserna angående

återinvandrares tjänstgöringsskyldighet, så att denna minskas eller

alldeles upphör. De anse härvid det icke vara betydelselöst, att medelålders

män tvingas att fullgöra värnpliktsöfningarna. Äfven om den värnpliktige

lämnat beväringens första uppbåd och sålunda icke längre toges

i anspråk för fälthärens mobilisering, återstode dock för honom tjänsteplikten

i beväringens andra uppbåd samt i landstormen. Och såsom

chefen för Generalstaben i sin ofvan refererade underdåniga skrifvelse

framhållit, skulle ett antagande af den befrielse från värnpliktens fullgörande,

som Riksdagen alternativt ifrågasatt för reimmigranter, komma

att förorsaka motsvarande minskning i tillgången på utbildad personal

ej blott i de äldre uppbåden utan äfven, om befrielseåldern sattes så

lågt som 26 år, i det yngsta uppbådet.

Men att en person, som hunnit stifta familj och etablera en sj beständig

näringsverksamhet, skulle — därest han genom vistelse i främmande

land förhindrats fullgöra sin värnplikt — vara underkastad full

värnpliktstjänstgöring, när helst han före öfverskridna 40 år återvände

till hemlandet, det torde i allt fall samhällets behof af försvarskraft

icke påfordra. Dessutom kunde ju försvaret icke vinna något på, att

många, som eljest icke skulle tvekat att vända tillbaka till hemlandet,

inför utsikten att inkallas till eu längre tids vapenöfning, antingen helt

och hållet afhölle sig från att hit återvända eller ock uppsköto återkomsten,

till dess att något värnpliktskraf ej längre kunde möta dem

härstädes.

Omfånget af den eftergift, som bör tillkomma reimmigranter.

När det är fråga om att genom eftergift i återinvandrares tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten befordra reimmigrationen, gäller det

emellertid att träffa sådana åtgärder, som å ena sidan blifva effektiva

för det ändamål, man önskar nå, men å andra sidan också garantera

mot missbruk. Att denna eftergift skulle omfatta annat och mera än

tjänstgöringen i fredstid synes icke kunna ifrågasättas. Däremot återstår

att afgöra, om eftergiften skall bestå i befrielse helt och hållet från

Bih. till Riksd. Prof. 1901). 1 Samt, 1 Åfd. HM Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

de för fredstid bestämda värnpliktsöfningarna eller blott lindring däri.

Riksdagen bär i sin skrifvelse alternativt ifrågasatt det ena eller det

andra. Men i det utlåtande angående denna skrifvelse, som chefen för

Generalstaben afgifvit, bär denne ansett, att den lindring i fråga om

värnpliktens fullgörande, som i Riksdagens skrifvelse alternativt ifrågasattes,

ej gärna kunde omfatta annat än frikallelse från tjänstgöring i

fredstid.

I den sistnämnda meningen vilja de sakkunniga för sin del instämma,

ty det syntes dem å ena sidan principiellt oriktigt, att staten

icke tillsåge, att den värnpliktige komme i åtnjutande af hela den för

krigstjänstgöring nödvändiga, knappt tillmätta f redsutbildningen, och å

den andra sidan, då afprutning på rekrytutbildningen ej gärna kunde

ifrågasättas, föga lönande och således för den förevarande angelägenheten

föga betydande, om befrielse från någon repetitionsöfning i enstaka

fall kunde medgifvas. Slutligen vore det att införa ett för den nuvarande

värnpliktslagen främmande och till sina konsekvenser säkert ej

lyckligt begrepp att medgifva »befrielse från viss del» af den stadgade

tjänstgöringen.

Fasthölle man alltså, att den ifrågavarande eftergiften borde afse

frikallelse från och icke blott lindring i värnpliktens fullgörande, vore

de sakkunniga vidare ense med chefen för Generalstaben därom, att frikallelsen

borde gälla endast för fredstid samt för de öfningar, som jämlikt

§ 27 värnpliktslagen äro stadgade för beväringen. Reimmigranten

komme följaktligen i sådana fall, som här afsåges, att likställas med

den, som erhållit uppskof med inskrifning så länge, att han, enligt bestämmelsen

i värnpliktslagen § 16 mom. 3, »frikallas från värnpliktens

fullgörande i beväringen under fredstid».

Kommendanten i Boden har emellertid ansett det icke vara förebragt

afgörande skäl för att den af Riksdagen ifrågasatta »lindringen» icke

skulle kunna omfatta annat än »frikallelse» från tjänstgöring i fredstid.

Hvad de sakkunniga i detta afseende yttrat i sitt betänkande kunde

nämligen knappast sägas vara öfvertygande, b rågan om lindringen

vore, ville det synas, icke behandlad på ett så uttömmande sätt som

hade varit önskvärdt, för att svaret på Riksdagens i ämnet aflåtna

skrifvelse skulle kunna betecknas såsom fullständigt.

Chefen för Sjätte arméfördelningen bär ansett sig icke kunna vare

sig ur rättvisans eller ur militär synpunkt förorda fullständig befrielse

för återinvandrare från värnpliktens fullgörande i fredstid. Att en 28- årig eller äldre man, som återinflyttat, befriades från den tjänstgöringsskyldighet,

som enligt § 27 värnpliktslagen åligger inskrifven värn
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

pliktig, d. v. s. för närvarande från 240 eller 365 dagars öfning i första

uppbådet, syntes bemälde chef vara lämpligt, men att en sådan person,

därför att han varit utvandrare i minst 8 år, skulle befrias äfven från

den mönstringsskyldighet, som enligt § 32 i nämnda lag tillkommer

beväringsman, eller från eventuellt anbefalld mobiliseringsöfning eller

kortare tjänstgöring för andra uppbådet, syntes vara att allt för mycket

gynna immigranten framför en bofast svensk värnpliktig man. Alla de

militära skyldigheter, som läge bakom tidpunkten för återinvandringen,

borde saklöst kunna efterskänkas, men däremot borde immigranten, efter

återkomsten eller åter förvärf vandet af svensk medborgarrätt, fullständigt

likställas i värnpliktshänseende med öfriga svenska män, tillhörande

samma åldersklass. Detta fordrade rättvisan. Och ur militär synpunkt

vore det mycket oegentligt, om ett eller annat tusental immigranter icke

skulle återfinnas uti de militära rullorna och sålunda ej kunna inkallas

till tjänstgöring ens i krig, när hvarje värnpliktig man i öfrigt toges i

anspråk. Enligt denna åsikt fordrade konsekvensen, att hvarje återinvandrare

efter inskrifning inträdde i lika militära skyldigheter som

öfriga jämnställda inom hans åldersklass. Därvid förbisågs emellertid

ingalunda, att flertalet af immigranter ej skulle kunna fylla en plats i

ledet, då de ej fullgjort de grundläggande öfningarna, men krigsmakten

hade både i fred och krig behof af arbetsafdelningar samt i olika yrken

kunniga män, hvadan ingen i onödan borde befrias från värnplikt. I

enlighet därmed förordade chefen för Sjätte arméfördelningen, att de

sakkunnigas förslag måtte ändras sålunda, att eu immigrant befriades

från de skyldigheter, han försuttit under sin bortovaro, men ålades värnplikt

efter hemkomsten i likhet med den för hans åldersklass gällande.

Jag tillåter mig först och främst att rätta en missuppfattning, som Departement»- komrner tillsynes i chefens för Sjätte arméfördelningen anförande. Om

reimmigranten finge åtnjuta befrielse från värnpliktens fullgörande i

fredstid, skulle han enligt nämnde chefs åsikt icke återfinnas i de militära

rullorna. Men i dessa rullor komme ju reimmigranten att införas

genom inskrifningen. Och de sakkunniga hafva säkerligen icke menat

annat, än att reimmigranten skulle undergå vederbörlig inskrifning, ty

de hafva ju icke föreslagit någon ändring i § 5 mom. 3 värnpliktslagen.

Skedde icke någon annan eftergift i reimmigrantens värnplikt än

att han befriades från den tjänstgöring, som ålegat honom under tidigare

år än det tjnguåttonde, så skulle värnpliktens fullgörande medföra

skyldighet för honom: i krigstid att gå ut mod beväringens andra uppbåd

och i fredstid dels att iakttaga bestämmelserna angående mönstring,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

dels ock att deltaga i försöksmobilisering, därest sådan påbjödes. Däremot

skulle han icke enligt gällande lag vara skyldig undergå någon

»kortare tjänstgöring för andra uppbådet». Hvad nu först reimmigrantens

tjänstgöring i krigstid angår, synes det mig med hänsyn till hans

bristande krigsutbildning hvarken rättvist eller fördelaktigt att använda

honom annorledes än i yttersta nödfall, i försvaret för den egna hembygden.

Chefen för Sjätte arméfördelningen vill heller icke anse det

vara någon fördel att hafva reimmigranten med i ledet, men förmenar

honom kunna vara till nytta såsom arbetare eller yrkesman. Dock

äfven i dessa stycken har det ju ansetts af betydelse att om möjligt

bibringa den härför lämpade särskild utbildning, anpassad efter krigets

och krigsväsendets säregna förhållanden. Det skulle därför enligt min

mening vara att icke jämnställa reimmigranten med öfriga värnpliktiga,

om man tvunge honom att utan sådan utbildning tjäna såsom arbetare

eller yrkesman vid hären i krigstid, fjärran från hus och hem.

Men anser man, att för reimmigranten icke bör under krigstid

ifrågakomma annan tjänstgöring än vid landstormen till hembygdens

försvar, så lärer det icke finnas något skäl att pålägga honom sådana

skyldigheter, som icke påhvila landstormsmännen. Det lär därför vara

onödigt att af honom fordra mönstring eller deltagande i försöksmobilisering.

Tillkoren för att reimmigranterna må åtnjuta eftergift.

Beträffande härefter de villkor, under hvilka återinvandrare skulle

få åtnjuta den föreslagna eftergiften i sin värnpliktstjänstgöring, så torde

det till en början få anses själfklart, såsom äfven de sakkunniga anfört,

att den som afflyttat i strid med gällande författningar om utvandringen

ur riket, icke kan göra anspråk på någon eftergift. Å andra sidan lär

det icke heller vara tvifvel underkastadt, att, på sätt Riksdagen anfört,

eftergiften bör tillgodokomma återinvandraren, oafsedt om han i det

främmande landet förvärfvat medborgarrätt eller ej. Genom det förut

refererade förtydligandet af inskrifningsförordningens 29 § 3 mom.

skulle också blifva fastslaget, att i detta lagrum innefattade bestämmelser

icke afse återinvandrare, som i det främmande landet förvärfvat medborgarrätt,

hvadan sådan invandrare blifver likställd med de öfriga.

Skall utvandringen hafva skett till främmande världsdel?

Såsom jag redan anfört har Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasatt,

att den omordade befrielsen (eller lindringen) skulle komma den åter
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

37

vändande värnpliktige till godo, oberoende af i hvilket främmande land

ban än vistats. Häremot har chefen för Generalstaben gjort gällande,

att befrielsen borde gälla endast för dem, hvilka återinflyttade från främmande

världsdel.

Härom anföres i de sakkunnigas betänkande, att enligt hvad utredningen

gåfve vid handen vore det egentligen blott emigrationen till

främmande världsdelar, som vore af den omfattning och i det ogynnsamma

förhållande till immigrationen, att någon afsevärdare folkförlust

för vårt land därigenom uppstode. Praktiskt taget gällde vår folkförlust

numera nästan uteslutande Amerikas förenta stater. Folkbytet med

samtliga europeiska länder medförde, åtminstone kvantitativt, ingen slutlig

förlust för oss under nuvarande förhållanden. Det syntes därför icke

föreligga något behof att utsträcka den här omskrifna befrielsen i värnpliktshänseende

till reimmigranterna från länder inom vår egen världsdel,

och detta så mycket mindre som Sveriges folkbyte med länder inom

Europa hufvudsakligen ägde rum blott med dess grannländer. Men de,

som utflyttat till dessa länder, kunde i allmänhet utan afsevärdt större

olägenhet än många inom våra egna landamären boende värnpliktiga

inställa sig för undergående af sin tjänstgöring. Och det skulle t. o. m.

kunna ligga en farlig lockelse till utflyttning i syfte att undgå värnpliktens

fullgörande, om våra grannländer hörde till dem, från hvilka

ett återvändande till Sverige medförde lättnader för den värnpliktige.

Särskildt komme den redan nu afsevärda emigrationen till Danmark därigenom

säkerligen att stimuleras.

På grund häraf torde det vara skäl uti att begränsa den omordade

befrielsen från värnpliktstjänstgöring under fredstid till sådana svenskfödda

män, som hit återinflyttade ifrån Hand inom främmande världsdel».

Därmed kunde också i praktiken vinnas det syftemål, Riksdagen i förevarande

hänseende uppställt, utan att utvandringen samtidigt behöfde

uppmuntras.

Chefen för Tredje arméfördelningen har i sitt utlåtande förmenat, att

äfven återinflyttningen borde ske från främmande världsdel eller att

vistelsen i främmande världsdel skall hafva ägt rum under viss bestämd

tid.

Chefen för Marinstaben har anfört, att med afflyttning här torde

afses uttagande af flyttningsbetyg och därpå följande afresa från riket,

hvilket nog vore den vanligast förekommande form, under hvilken personer,

som både sin verksamhet i land, utvandrade, hvaremot så icke

torde vara fallet med sjöfarande. Fullt ut lika stor vikt syntes böra

tillmätas återbördandet åt fäderneslandet af dess sjöfarande som af dess

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

Departements
chefens
yttrande.

öfriga söner. Att ett oerhördt stort antal svenska sjömän vid unga år

öfvergåfve den svenska sjöfarten för den utländska och. att sedermera

många af dem, då de önskade återvända hem, afskräcktes därifrån på

grund af väntande böter eller straff och därpå följande tjänstgöring,

vore ett allmänt kändt faktum. Flertalet af från värnpliktens fullgörande

uteblifna sjömän torde icke uttaga flyttningsbetyg utan börja med

att mönstra på utlänskt fartyg — i svensk eller utrikes hamn — och

sedan fortsätta i utländsk fart, hvarefter de ej vidare reflekterade öfver

eller iakttoge sina medborgerliga skyldigheter. Hade sådana värnpliktiga

oafbrutet i flera år varit från fäderneslandet frånvarande, funnes

enligt chefens för Marinstaben mening all anledning att likställa dem

med till främmande världsdel af flyttade.

I hvad chefen för Marinstaben sålunda anfört kan jag emellertid

ingalunda instämma. Utvandraren, som lämnar sitt fädernesland, gör

i allmänhet detta för att söka ett nytt hem i annat land, det är en fullständig

omkastning i hans lif och det är psykologiskt förklarligt, om

han allt svagare och svagare känner skyldigheterna till sina fäders land.

Småningom utträngas de kanske af skyldigheterna till hans nya hemland.

Helt annat är förhållandet med sjömannen, som mönstrar på ett utländskt

fartyg. Detta bildar i allmänhet icke för honom någon epok i hans lif,

han förvärfvar icke något nytt fädernesland, som lägger beslag på

honom för egen del. Hans hem är alltjämt i Sverige. Om han undandrager

sig sina skyldigheter till detta sitt hemland, synes han således

icke kunna härför tillgodoräkna sig samma förmildrande omständigheter

som t. ex. en amerikafarare. Å andra sidan synes icke heller hans återvändande

i allmänhet hafva samma nationalekonomiska betydelse som

amerikafararens.

De synpunkter, som jag nu framhållit såsom motiverande någon

eftergift i värnpliktsliänseende för återkomna utvandrare, göra mig också

obenägen för de af chefen för Tredje arméfördelningen uppställda ytterligare

villkor, hvilka därjämte äfven synas mig sakna afgörande betydelse

för frågan om, huruvida sådan eftergift bör meddelas.

Tidsvillkoren.

Det är emellertid i synnerhet angående de ifrågasatta tidsvillkoren,

som olika meningar yppats.

I detta hänseende erinra de sakkunniga, hurusom i Riksdagens skrif
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 183.

39

veke föreslagits såsom villkor, att den återkommande emigranten dels

vistats under minst 8 på hvarandra följande år i främmande land, dels

under det kalenderår, då han återkomme till fäderneslandet, fyller minst

26 år.

Hvad anginge bestämmelsen om minst 8 års frånvaro, syntes de

sakkunniga häremot intet vara att anmärka. Från återinvandringens

synpunkt vore det visserligen af intresse, att frånvaron sattes så kort

som möjligt, enär erfarenheten visade, att några års vistelse i det främmande

landet ofta nog vore alldeles tillräcklig, för att den svenske emigranten

skulle hafva så att säga vuxit fast i de nya förhållandena, så

att han sedan ej längre kände håg att återvända till fäderneslandet. Men

å andra sidan skulle en allt för kort tidsbestämning lätt kunna verka

stimulerande på utvandringen, i det mången skulle anse några få års

viselse i Amerika såsom ett lämpligt sätt att undkomma värnplikten.

Den föreslagna tiden af 8 år syntes de sakkunniga vara tillräckligt lång

för att i vanliga fall förebygga dylika beräkningar. Hvarje väsentlig

förlängning åter skulle säkerligen i afsevärd mån minska de afsedda möjligheterna

till återinvandring.

Beträffande den föreslagna åldersgränsen, eller att den återkomne

skulle under kalenderåret för hemkomsten fylla minst 26 år, syntes ett

sådant villkor ej fullt harmoniera med det nyss ifrågasatta om 8 års

frånvaro. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle sistnämnda bestämmelse

hellre böra förenas med det villkoret, att den återkomne fyllde

minst 28 år under kalenderåret för hemkomsten. Under sådana förhållanden

skulle nämligen vistelsen i hemlandet kunna utsträckas till

20 års ålder utan att därigenom möjligheten att vinna befrielse efter

åtta års frånvaro sattes på spel. Tjuguårsåldern vore ju ock det sista

åldersåret, under hvilket utvandringen icke erfordrade särskildt tillstånd,

och därför äfven, såsom bekant, den ålder, vid hvilken den

ojämförligt största utvandringen af unga män ägde rum. Grenom att

sätta gränsen för den eventuella befrielsen vid 26 år skulle möjligen

i en del fall framkallas en utvandring vid 18 års ålder i stället för

vid 20, hvilket ur nationalekonomisk synpunkt vore i hög grad ofördelaktigt.

Eu bestämmelse om 28 års ålder såsom villkor skulle innebära

också den fördelen, att härigenom öfverensstämmelse vunnes med tiden

för öfvergång från beväringens första till dess andra uppbåd, hvilken

öfvergång åtminstone för närvarande infälle vid nämnda ålder.

Att fordra ända till 32 (eller till och med 35) lefnadsår såsom befrielsevillkor

för reimmigrant — hvilket chefen för Generalstaben före
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

slagit — skulle, enligt de sakkunnigas uppfattning, väsentligen neutralisera

verkan af öfriga tilltänkta åtgärder i syfte att underlätta återinflyttningen

af i värnpliktsåldern ännu varande svenskfödda män, hvilka icke fullgjort

sin värnpliktstjänstgöring.

Den lämpligaste kombinationen syntes alltså de sakkunniga vara 8

års frånvaro och 28 års ålder vid hemkomsten.

I fråga om huru i ett speciellt fall dessa åtta år borde beräknas, kunde

de sakkunniga icke fullt dela Riksdagens här ofvan återgifna åsikt. Enligt

Riksdagens skrifvelse borde i dessa åtta år inräknas den tid, som vistelsen

i riket måste fortvara, innan den medborgarrätt, som kunde vara

förvärfvad i annat land, förlorats.

Med detta sista torde åsyftats, i främsta rummet, det förhållande,

som ägde rum, på grund af konventionen den 26 maj 1869 mellan

Sverige och Amerikas förenta stater, att en svensk undersåte, som

blifvit naturaliserad såsom medborgare i förenta staterna men sedan

återvände till Sverige, ansåges af förenta staternas regering hafva afstått

från sitt amerikanska medborgarskap, därest han efter hemkomsten

uppehölle sig minst två år i Sverige.

Inräknades, såsom Riksdagen föreslagit, för en person i ofvannämnda

ställning de två årens hemmavaro såsom amerikansk medborgare i de

åtta årens »frånvaro», skulle detta innebära, att en svensk, som förvärfvat

amerikansk medborgarrätt, kunde redan vid 24 års ålder återvända

till fäderneslandet (enligt Riksdagens tidsbegränsning; enligt den af de

sakkunniga föreslagna begränsningen: vid 26 år), under det att en emigrant,

som i fråga om medborgarskapet blifvit fosterlandet trogen, ej

skulle kunna vända åter förr än vid 26 år (resp. 28 år). En sådan bestämmelse

syntes dem icke lämplig. Att den såsom amerikansk medborgare

hemkomne kunde under två år vistas i Sverige utan att blifva

värnpliktig, vore en förmån, som icke kunde honom beröfvas; men detta

hans företräde framför svenska medborgare syntes icke böra ytterligare

ökas genom att nämnda två år inräknades uti den stipulerade minimitiden

för frånvaron.

Med tanke på ofvannämnda fördel, som i och för sig tillkomme den

främmande medborgaren framför den, som förblifvit svensk undersåte,

syntes det vara som chefen för Generalstaben föreslagit, att den såsom

amerikansk medborgare hemkomne först vid tre års högre ålder, än för

svensk undersåte vore föreslaget, skulle kunna komma i åtnjutande af

befrielse, — tillämpadt på de sakkunnigas förslag alltså först vid 31 års

ålder. Gentemot en sådan bestämmelse ställde sig dock den svårigheten

att en hemkommen emigrant, som blifvit amerikansk medborgare, häri

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

genom skulle, i vissa fall, förhindras att, äfven om han det önskade,

genast förvärfva svenskt medborgarskap. Om han återvände t. ex. vid

28 års ålder och genast sökte att åter blifva svensk undersåte :— hvilket

enligt gällande praxis i vårt land syntes i ett sådant fall kunna inom ganska

kort tid beviljas honom — så skulle hans värnplikt med detsamma inträda,

och ingen möjlighet till befrielse längre förefinnas, enär han icke

fyllt 31 år. Han skulle således mot sin vilja nödgas att förblifva främmande

undersåte under mellanåren, hvilket icke från någon synpunkt

torde vara önskvärdt.

I sitt utlåtande öfver de sakkunnigas förslag har chefen för Generalstaben

förklarat sig icke kunna tillstyrka, att lefnadsåldern vid återinflyttningen

nedsättes till 28 år. Eftersom återinvandraren kan vistas i riket

längre tid än två år, innan värnpliktslagen kan på honom tillämpas,

torde den vistelse i riket, som erfordras för återförvärfvande af svensk

medborgarrätt, böra inräknas uti de 8 år, hvilka chefen för Generalstaben

ansåge minst böra mellan afflyttningen och återinflyttningen förflyta,

för att utvandraren skulle komma i åtnjutande af ifrågasatt befrielse.

På denna grund ville bemälde chef tillstyrka hvad i betänkandet

härutinnan föreslagits, men en följd häraf skulle emellertid blifva, att

någon skillnad i bestämmelsen om åldern för återinvandrare, som förlorat

och som behållit sitt svenska medborgarskap, icke borde ifrågakomma,

hvarför chefen för Generalstaben, i enlighet med hvad han uti sin ofvannämnda

skrifvelse uttalat, ansåge, att den återinflyttade borde fylla minst

35 år under det kalenderår, då återinflyttningen ägde rum.

Kommendanten i Boden har ifrågasatt, huruvida icke den återinflyttades

minimiålder, 28 år, satts allt för lågt, hvarförutom minimitiden af

8 år mellan afflyttningen och återinflyttningen syntes lämplig endast under

förutsättning att 27 § värnpliktslagen Unge bibehålla sin nuvarande

lydelse.

Chefen för Marinstaben, som enligt hvad jag förut refererat förordat

åtgärder, afsedda att hämma utvandringen af dem, som ännu ej fyllt

20 år, har, under förutsättning af lagstiftning i denna riktning, förklarat

sig anse minimiåldern för erhållande af befrielse böra sättas så lågt som

möjligt, så vida återinvandringen i nämnvärd mån skulle kunna uppmuntras.

Då utvandringen af 18—20-åringar varit synnerligen liflig,

och denna åldersgrupp redan vid 26—28 års ålder lämnade bakom sig

den af samtliga förslagsställare föreslagna minimitiden af 8 års frånvaro,

vill bemälde chef såsom lämplig ålder, vid hvilken befrielse kunde inträda,

föreslå 26 år. Det torde vid afgörandet af det lämpligaste åldersstrecket

ej heller böra förbises, att hittintills i en del fall återinflyttande

Bill. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 131 luft. 0

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Departements
chefens
yttrande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

svenskar på grund af nu gällande § 29 mom. 3 inskrifningsförordningen

blifvit frikallade från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.

Det andra tidsvillkoret skulle enligt framställda förslag vara fordran

på 8 års vistelse utom landet. Därest värnplikten komme att inträda

vid 18 års ålder, hade alla före värnpliktsåldern utflyttade vid 2G

års ålder tillbragt minst 8 år utrikes, hvarför åldersgränsen i detta fall

syntes ensamt för sig vara villkor nog.

För egen del kan jag ej värja mig från det intrycket, att de sakkunniga

bestämt tiderna väl lågt. Chefen för Generalstaben har ansett

betydligt högre ålder böra fordras och kommendanten i Doden har förmenat

28 år vara alltför ringa ålder. Härtill kommer, att såväl en af

de sakkunniga som i allmänhet de militära myndigheter, livilka lämnat

de föreslagna tidsbestämmelserna utan anmärkning, hafva sökt förekomma

eventuella skadliga följder af desamma genom att såsom motvikt fordra

bestämmelser till emigrationens hämmande. Ser man på främmande

länder, befinnes äfven, att endast Frankrike stannat vid en så låg siffra

som 28 år; men emigrationen i Frankrike är heller icke så stor som i

många andra land och man har därför icke i Frankrike behöft så stränga

bestämmelser som annorstädes. Huru de föreslagna bestämmelserna skulle

komma att verka här i landet, lär icke vara möjligt att nu med säkerhet

beräkna. Under sådana omständigheter, kan jag icke taga på mitt

ansvar att fordra mindre än 30 års ålder vid hemkomsten samt 10 års

frånvaro, beräknadt på det af de sakkunniga angifna sättet.

Bör penningvillkor uppställas?

Riksdagen har i sin skrifvelse förklarat sig ej för sin del kunna

godkänna den anvisade utvägen Datt låta lindring i värnplikten vara

beroende på erläggande af någon penningafgift». Visserligen anser äfven

jag, att sådan afgift icke för närvarande bör uppställas såsom villkor för

eftergift i värnpliktstjänstgöringen, men då denna fråga utan tvifvel har

sin stora betydelse, må det tillåtas mig att inför Eders Kungl. Maj:t

redogöra för hvad de sakkunniga härom anfört.

De sakkunniga erinra först om, att frågan om en dylik afgift upptagits

och fullständigt utvecklats af värnpliktsskattekommitterade, hvilka

i sitt den 23 maj 1903 afgifna underdåniga betänkande bland annat

ifrågasatt, dels att värnpliktig, som afflyttade från riket, skulle vara

skyldig att erlägga en viss värnpliktsskatt, utgående i form af s. k. »värn
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

43

pliktspenningar» med 6 kronor för hvarje år, den värnpliktige vore såsom

sådan skattskyldig, dels att den, som återinflyttade efter ätt sålunda först

hafva erlagt »värnpliktspenningar», i vissa fall skulle vara skyldig att

därjämte för de år, som vid återinvandringen återstode af den tid, för

hvilken han erlagt värnpliktspenningar, utgöra en s. k. »värnpliktsafgift»,

att årligen utgå med hälften af det sammanräknade belopp, som för året

påförts den skattskyldige såsom allmän bevillningsafgift och inkomstskatt

eller endera.

De sakkunniga instämde för sin del med kommitterade därutinnan,

att en sådan skatt vore väl motiverad och för den, som ägde själfförsörjningsförmåga,

allenast motsvarade den med fullgörandet af värnplikten

förenade ekonomiska uppoffringen, men ingalunda kunde eller finge anses

vara en ersättning eller löseskilling för befrielsen från en personlig tjänstgöring,

som den värnpliktige af en eller annan anledning icke kunde

fullgöra.

Förrän frågan om värnpliktsskatt blifvit af statsmakterna i princip

afgjord, torde det visserligen icke vara skäl uti att tänka på någon beskattning

i förevarande hänseende särskildt af emigranter och reimmigranter.

Skulle åter den grundsatsen en gång vinna godkännande, att

värnpliktig, som af någon anledning icke fullgjorde tjänsteplikten i beväringen,

vore skyldig att erlägga en viss värnpliktsskatt, därest han funnes

äga förmåga att genom eget arbete sig försörja, syntes det de sakkunniga

vara med rättvisa öfverensstämmande, att denna pålaga också

drabbade den grupp af värnpliktiga, med hvilken de här sysselsatt sig,

eller sådana, som vunne befrielse vid återkomsten från vistelse i främmande

land.

Om jag således måste stanna vid att eftergift i värnpliktstjänstgöringen

i fredstid bör tillkomma den, som affiyttat till land inom främmande

världsdel och åter till riket inflyttar, såvidt nämligen dels afflyttningen

icke skett i strid med gällande föreskrifter om utvandring dels

ock den återinförande uppfyller de af mig föreslagna tidsvillkoren, så

följer dock i ordningen att afgöra, hvem pröfningsrätten om eftergiftens

meddelande tillkommer.

Pröfningsrätten.

De sakkunniga anföra härom i sitt betänkande, att de i likhet med

centralstyrelsen för nationalföreningen mot emigrationen ville för sin del

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

äfven föreslå den bestämmelsen, att svensk man, som från riket afflyttat

före fullgjorda värnpliktsöfningar och återkomme till riket efter vissa år,

först efter underdånig ansökan därom måtte kunna af Kungl. Maj:t frikallas

från öfningarna. Härigenom torde man på det allra verksammaste

sättet kunna afvärja den faran, att utvandringen skulle stimuleras af

unga män, som ville undandraga sig värnpliktsöfningarna. Kungl. Maj:t

skulle behålla pröfningsrätten i hvarje särskildt fall och inom de af lagen

utstakade gränserna kunna taga hänsyn till de fördelar, sökandens hemkomst

finge anses medföra för landet, sökandens förmögenhetsvillkor,

hans eventuella ställning såsom familjeförsörjare o. d., och äfven till de

skäl, som en gång föranledt sökanden att emigrera. Naturligtvis finge

han icke hafva lämnat landet i uppenbart syfte just att undandraga sig

värnplikten.

Liksom nationalföreningen mot emigrationen hölle de sakkunniga

före, att då det redan funnes en bestämmelse, enligt hvilken Kungl. Maj:t

meddelade värnpliktig tillstånd att från riket afflytta, härtill kunde såsom

ett naturligt supplement komma en bestämmelse därom, att Kungl. Maj:t

också kunde, på vissa i lag stadgade villkor, åt utvandrare, som önskade

i riket åter inflytta, bevilja lättnad i värnplikten.

Chefen för Femte arméför delning en har emellertid förklarat sig icke

kunna dela de sakkunnigas åsikt, att faran för att utvandringen genom

de föreslagna ändrade bestämmelserna skulle stimuleras, på verksammaste

sätt kunde afvärjas därigenom, att Kungl. Maj:t förbehölles pröfningsrätt

i hvarje särskildt fall, huruvida befrielse inom de af lagen utstakade

gränserna finge beviljas eller ej. I praktiken torde nämligen Kungl.

Maj:t, ställd inför alternativet att antingen bevilja befrielse eller afvisa

en immigrant, så godt som undantagslöst välja det förra, så mycket

hellre som det torde blifva särdeles svårt för Kungl. Maj:t att beträffande

till exempel i Amerika boende personer inhämta erforderliga uppgifter för

ett berättigadt afslag och ännu svårare att kunna afgöra, huruvida en person

»lämnat landet i uppenbart syfte just att undandraga sig värnplikten».

Kommendanten i Boden har ansett den föreslagna lagstiftningen innebära

äfven ett ökande af göromålens mängd inom regeringen, hvilket i

allmänhet icke torde vara att eftersträfva. Önskvärdt syntes det sålunda

vara, att lagbestämmelserna i detta ämne blefve så affattade, att icke

hvarje särskildt fall skulle behöfva pröfvas af Konungen och att det af

själfva bestämmelserna otvetydigt komme att framgå, huruvida den, som

återinflyttade, komme att vinna den åstundade frikallelsen. I betraktande

af det nu sagda ville det synas som om lagstiftningen i fråga borde

positivt angifva villkoren för återinflyttningen och den därmed förenade

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 183.

frikallelse!! från värnpliktens fullgörande i beväringen i fredstid samt ansökningarna

om sådan frikallelse ställas till vederbörande Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, som å dem meddelade resolution.

Chefen för Marinstaben har ansett beslutanderätten angående dessa

ansökningar utan någon som helst risk kunna öfverlåtas åt inskrifningsnämnderna.

Härigenom vunnes den obestridliga fördelen, att beslut

rörande befrielse från värnpliktsöfningarna för med vederbörligt tillstånd

en gång utflyttade reimmigranter komme att fattas allenast med hänsyn

till värnpliktslagens stadgande om sådan befrielse och oberoende af hvarjehanda

biomständigheter. Det kunde väl ej heller förutsättas, att Kungl.

Maj:t, efter att hafva godkänt sådan värnpliktigs utflyttning, vid en

eventuell återinflyttning skulle kunna annat än inom den lagliga gränsen

bevilja begärd befrielse.

Jag vill ej neka till, att de i denna del framställda anmärkningarna Departementsmot

de sakkunnigas förslag synas mig hafva ett visst fog för sig. Först ®t^®ndse

och främst är det olämpligt att utan tvingande skäl öka regeringens arbetsbörda.

Och vidare torde man våga antaga, att pröfningen, därest stadgade

villkoren uppfyllts, nästan undantagslöst skulle resultera i ett bifall till ansökningen.

Däremot delar jag icke den åsikten, att afgöranderätten skulle

tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Lämpligast synes mig vara,

att denna rätt tillkommer inskrifningsnämnden och att stadgandet så affattas,

att nämnden endast har att afgöra, huruvida de stadgade villkoren uppfyllts

eller icke. Ty hafva de uppfyllts, bör nämnden icke äga rätt att neka äskad

eftergift. Öfver nämndens beslut skulle naturligtvis kunna klagas till inskrifningsrevisionen,

och sålunda skulle slutliga afgörandet af dessa

frågor tillhöra en institution, där det folkliga elementet är i majoritet.

Formulering af lagbestämmelsen angående reiminigrantcrna.

Af det sagda följer, att jag icke kan i alla delar gilla det förslag

till lagbestämmelse i dessa delar, som de sakkunniga formulerat. De

sakkunniga hafva nämligen föreslagit följande:

»Från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid må, efter

pröfning i hvarje särskildt fall af Konungen, frikallas den, som aflyttat

till land inom främmande världsdel och åter till riket inflyttar, så framt:

dels afflyttningen icke skett i strid med lagligen gällande föreskrifter

om utvandring;

dels minst åtta år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,

häri icke inräknad den tid, som vistelsen i riket måste fortvara, innan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. JSlay.ts K åd. Proposition N:o 183.

den medborgarrätt, som kan vara förvärfvad i annat land, förlorats;

o dels den åter! n flyttade fyller minst tjugnåtta år under det kalenderår,

då han till riket återkommer.»

Häri hafva emellertid de sakkunniga sjkifva efteråt gjort en liten

modifikation. Sedan jag nämligen till dem remitterat det förut omförmälda

af Eders Kungl. Maj:t med Högsta Domstolen beslutade utslag i anledning

af förd . klagan öfver predikanten Igels val till riksdagsman, hafva de

sakkunniga i sitt den 20 januari 1909 afgifna tillägg visserligen anfört,

att som genom den i berörda utslag innefattade tolkningen en såsom

amerikansk medborgare hemkommen svenskfödd man kunde utan att blifva

värnpliktig vistas i Sverige icke blott två år utan vida längre tid, förelåge

också ännu mindre skäl att gifva honom den förmånen framför de

återinvandrare, som blifvit det svenska medborgarskapet trogna, att få

nämnda tid inräknad uti den stipulerade minimitiden för frånvaron.

Men de sakkunniga hafva dock ansett, att beträffande sjkifva formuleringen

af den föreslagna lagbestämmelsen en mindre redaktionsförändring

vore erforderlig till förekommande af missuppfattning om återinträdandet

af svenska medborgarrättigheter och -skyldigheter för den,

som återinflyttat efter att hafva blifvit utländsk medborgare.

De sakkunniga hafva därför i detta sammanhang föreslagit, att tredje

punkten af den föreslagna lagbestämmelsen skulle erhålla följande lydelse:

»dels minst åtta år förflutit från aflyttningen till återinflyttningen,

häri icke inräknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan förlorad

svensk medborgarrätt återförvärfvats».

Platsen för lagbestämmelserna.

Innan jag emellertid angifver den slutliga formulering, som ifrågavarande

lagbestämmelse enligt min mening bör hafva, må det tillåtas

mig att nämna några ord om platsen för samma bestämmelse, enär ju

äfven platsen kan hafva någon inverkan på formuleringen. Och i sammanhang

härmed bör afgöras om platsen för det af de sakkunniga

föreslagna stadgandet om utländsk man, som naturaliserats här i landet.

Beträffande sistnämnda stadgande hafva de sakkunniga, i likhet med

hvad chefen för Generalstaben i sitt utlåtande i anledning af Riksdagens

skrifvelse uttalat, ansett bestämmelsen böra öfverflyttas från inskrifningsförordningen,

där den nu förekommer, till värnpliktslagen, där den

lämpligen kunde komma att utgöra ett nytt moment till § 16. Äfven den

andra af de sakkunniga föreslagna lagbestämmelsen, den om reimmi
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

granterna, skulle enligt de sakkunnigas åsikt införas i berörda § 16.

Den sist nämnda bestämmelsen skulle utgöra ett nytt moment 5, och

bestämmelsen angående man af utländsk börd, som naturaliserats här i

landet, skulle därefter följa såsom ett nytt moment 6.

Enligt min mening bör den inbördes ordningen mellan bestämmelserna

vara en annan, enär bestämmelsen om utländsk man, som naturaliserats,

afser blott ett slag af immigranter och den andra bestämmelsen

alla öfriga slag utan att dessa uppräknats.

Slutlig formulering.

Såsom moment 5 och 6 i § 16 föreslår jag följande stadgande:

Mom. 5. »ISiu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,

blifvit genom naturalisation upptagen till medborgare här i

landet; fyller han det år, inskrifningen sker, minst 26 år eller kan han

med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre tid,

än nvad i § 27 mom. 1 sägs; då skall han frikallas från värnpliktens

fullgörande i beväringen under fredstid.»

Mom. 6. »Sådan frikallelse äge ock den tillgodonjuta, som från riket

afflyttat till land inom främmande världsdel och därefter åter hit inflyttat;

dock under villkor:

att afflyttningen icke skett i strid med då gällande föreskrifter om

utvandring,

att han under det år, han återinflyttat, fyllt minst trettio år, samt

att minst tio år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,

häri således icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan

förlorad svensk medborgarrätt återförvärfvats.»

Som Eders Kungl. Maj:t behagade finna, är mitt förslag — utom beträffande

tidsvillkoren och pröfningsrätten — nästan endast i redigeringen afvikande

från de sakkunnigas. Jag har emellertid ansett lämpligt att så affatta

stadgandet i mom. 6, att däraf otvetydigt framgår, att det är de vid utflyttningen

gällande utvandringsföreskrifterna, till hvilka hänsyn skall

tagas. _ Hvad redaktionsändringarna angår, hafva de tillkommit antingen

till följd af den omkastade platsen mellan bestämmelserna inbördes eller

för att försöka åvägabringa större tydlighet och lättfattlighet.

Jag anser mig i detta sammanhang böra påpeka, att därest mitt

förslag om att pröfningsrätten i dessa stycken alltid skulle tillhöra inskrifningsmyndigheterna,

varder godtaget, erfordras ingen ändring i värnpliktslagens

19 §, men att de sakkunniga synas hafva bort föreslå sådan

Departements
chefens
yttrande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj: ta Nåd. Proposition No 183.

ändring i sammanhang med stadgandet, att Eders Kungl. Maj:t skulle i

hvarje särskildt fall pröfva om reimmigranternas befrielse. Ty i fall

pröfningen tillkomme Eders Kungl. Maj:t, skulle det innebära en motsägelse,

att i § 19 mom. b) bibehålla stadgandet om att nämnden åligger

pröfva och besluta om de i — — §16 — — omnämnda frikallelser.

Bör bestämmelsen om reimmigranterna vara blott provisorisk?

De sakkunniga hafva i sitt betänkande ansett sig sakna anledning

att föreslå någon begränsning i giltighetstiden för ifrågavarande lagbestämmelse.

De hafva nämligen ansett faran af den ifrågasatta eftergiften

ytterst ringa, när hänsyn toges till de föreslagna begränsningarna

och villkoren. De hafva också hållit före, att, om större ändringar i

värnpliktslagen i öfrigt skulle komma i fråga, detta sannolikt äfven

skulle medföra, att de nu föreslagna bestämmelserna toges under förnyad

ompröfning.

Chefen för Generalstaben har i sitt utlåtande angående ifrågavarande

lagförslag upprepat sin förut uttalade åsikt, att bestämmelserna om befrielse

för reimmigranter borde gälla endast till 1920.

Äfven kommendanten i Boden har ansett det föreligga skäl för att

begränsa bestämmelsernas giltighetstid, enär förevarande lagstiftning

särskildt är af experimentell art.

Tjänstförrättande chefen för Femte arméfördelningen har anfört följande:

Vid bedömandet ur försvarssynpunkt af det förslag till ändringar

i värnpliktslagen, som af de sakkunniga afgifvits, torde främst framställa

sig frågan, huru många värnpliktiga komme att på grund af dessa ändringar

undandragas vapenöfningsplikt. Någon utredning härom syntes

de sakkunniga icke hafva förebragt. Dessa värnpliktiga kunde delas i

tvänne kategorier, den ena omfattande sådana värnpliktiga, hvilka skulle

inflyttat, äfven om nu gällande värnpliktslag förblifvit oändrad, den

andra kategorien dem, som med anledning af de ändrade bestämmelserna

utflytta ur riket för att undandraga sig värnpliktsöfningarna. Med

begagnande af de statistiska uppgifter, som i betänkandet återfunnes

beträffande immigranter från främmande världsdelar, kunde man ungefärligen

beräkna storleken af den förstnämnda kategorien. Af de år 1907

immigrerade funne man sålunda, att ungefär 800 utgjordes af män i

åldern 28—40 år. De allra flesta af dessa torde väl vara återinvandrare,

för hvilka minst åtta år förflutit från afflyttningen till återinflyttningen,

och endast ett fåtal af dem torde väl före utflyttningen hafva fullgjort

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

sin värnpliktstjänstgöring. De flesta skulle sålunda därest aflyttningen

icke skett i strid med lagligen gällande föreskrifter om utvandring, kunna

frikallas från vapenöfningsplikten. Ifrågavarande kategori syntes därför

kunna uppskattas till 600 å 700 man, ett antal som, med afseende fäst

därå, att åtminstone hälften redan inträdt i landstormsåldern, icke kunde

anses allt för afskräckande stort, för så vidt genom deras fritagande

från vapenöfning immigranternas antal kan beräknas väsentligen stegradt.

Den andra af ofvannämnda kategorier undandroge sig tydligen hvarje

beräkning. Det syntes dock ganska sannolikt, att icke så få för vapentjänst

obenägna personer, hvilka dock ryggade tillbaka för att lämna

fosterlandet så godt som för alltid, skulle finna det vida lättare att utvandra

med den utsikten för ögonen att efter åtta år kunna återvända

efter så att säga genom vistelse i Amerika fullgjord värnpliktstjänst.

Det torde därför med visshet kunna förutsägas, att den maximivåg i

emigration, som de sakkunniga påvisat befintlig bland män i 20-årsåldern,

skulle märkbart stiga genom införandet af de föreslagna ändringarna i

värnpliktslagen. Af de ynglingar, som, lockade af dessa ändringar,

afflyttade ur riket i afsikt att dit återvända, komme emellertid en del,

som råkat i elände, att icke kunna, och en annan del, som blifvit bättre

situerade, att icke vilja fullfölja denna afsikt. Man kunde då befara, att

det med de föreslagna ändringarna åsyftade målet helt och hållet förfelades,

ja, att den härigenom vunna ökningen i immigrationen icke ens

komme att uppväga ökningen i emigration, särskilt som såväl ur försvars-

som nationalekonomisk synpunkt sedt den unge emigranten i regel

vore värdefullare än den åldrige immigranten. Huru härmed komme att

förhålla sig vore emellertid fullkomligt oberäkneligt. Men därför syntes

det också synnerligen välbetänkt, att, därest bestämmelser i den riktning,

som af de sakkunniga föreslagits, blefve utfärdade, hvilket troligen icke

skulle vara lyckligt, dessa bestämmelser endast gjordes gällande för en

kortare tid — såsom ock af chefen för Generalstaben blifvit föreslaget

— under hvilken tid erforderlig statistik kunde åvägabringas för ett

bättre bedömande af verkningarna. De ändrade bestämmelserna syntes

då lämpligen böra göras gällande endast för dem, som afflyttade före

ingången af år 1916.

Chefen för Marinstaben har anfört, att de nya bestämmelserna skulle

särskilt beträffande sjöfarande kunna locka till utflyttning i laga ordning

endast för att undkomma värnpliktstjänstgöringen. För den nämligen,

som tjänade sitt lefvebröd på sjön, verkade säkerligen icke några

års frånvaro från fäderneslandet så särdeles afskräckande, om därmed lätteligen

kunde kombineras ett sätt att undgå tjänstgöringen såsom värnpliktig.

Bill. till Silf sd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 134 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
yttrande.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 183.

För egen del måste jag i hufvudsak dela de betänkligheter, som

sålunda uttalats ifråga om den reimmigranterna tillämnade eftergift. Det

lär icke vara möjligt att i nuvarande stund beräkna, huru de föreslagna

bestämmelserna angående reimmigranterna komma att verka. Kanske

kommer det att visa sig, att de blott öppna en ny utväg för dem, som

vilja undslippa värnplikten. Under sådana omständigheter anser jag det

rådligt att begränsa de af mig i mom. 6 föreslagna bestämmelsernas

giltighet till en viss tid, t. ex. fem år, därunder man skulle kunna vinna

erfarenhet om bestämmelsernas verkningar på emigrationen. Jag får

därför i underdånighet föreslå sådant stadgande, att sist omförmälda

bestämmelser komma att äga tillämplighet endast till och med den

inskrifning, som i laga ordning äger rum år 1914. Naturligtvis bör

emellertid, i analogi med de vid 1908 års riksdag antagna bestämmelserna

i § 52 värnpliktslagen, eftergift tillkomma äfven den reimmigrant,

som lagligen varit pliktig undergå inskrifning år 1914 eller tidigare,

men på grund af laga förfall icke kommer att undergå inskrifning

förr än år 1915 eller senare. Äfven detta torde böra i lagen utsägas.»

I anslutning till hvad sålunda anförts föredrog departementschefen

härefter ett i bilaga fogadt förslag till lag i ämnet och hemställde, att

detsamma måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till

antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj: t Konungen i nåder

lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas proposition

i ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ali Söderhjelm. *

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1909:62 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 190f dels och med föranled s. 1 i texten