Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skogsaccis

1909-01-29 · 78 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:25, Med förslag till lag om skogsaccis

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

1

flso 25.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om skogsaccis; gifven Stockholms slott den 29

januari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om skogsaccis.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kunglig nåd och ynnest städse väl bevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 19 Käft. (No 25.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

Förslag

till

lag om skogsaccls.

1 kap.

Allmänna grunder för skogsaccis och om användning

af skogsaccismedel.

1 §•

För afverkadt virke skall till den kommun, där skogen är belägen, i

den ordning, här nedan sägs, i allmänhet erläggas en afgift, benämnd

skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknadt för etthundra kronor af virkets taxerade

värde, med hälften af det belopp, hvilket under det år, taxeringen sker,

på grund af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres

inom kommunen för tio fyrkar eller hel bevillningskrona, dock icke med

mera än två för hundra af det taxerade värdet.

2 §•

Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån desamma

icke, enligt hvad i 3 § sägs, under nästföljande år komma till användning,

afsättas till en särskild fond, kallad skogsaccisfonden, hvilken förvaltas

af kommunalnämnden.

Räntor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

3

3 §.

Kommunalnämnden åligger att hvarje år i sammanhang med uppgörandet

af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens behållning

vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på

grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.

Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut

såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för kommunala

och kyrkliga ändamål, till hvilka enligt gällande kommunalförfattningar

medel eljes skulle beredas genom utdebitering pa samtliga skattskyldiga,

användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk eller

bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel understiga

utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.

Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman

beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill

förslår. Skulle tillskottet vara större än som erfordras för täckande af

nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat

till uttaxering under det nästföljande året.

2 kap.

Om taxering till skogsaccis.

4 §•

Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden samt har till

ändamål att genom uppskattning fastställa virkets skogsvärde eller det värde

å rot, virket efter ortens pris ägt, då det afverkades.

Taxeringen kan dock efter beslut af kommunalnämnden verkställas af

ordföranden jämte utsedda delegerade af nämnden; och gäller hvad i denna

lag stadgas om kommunalnämnden i sådant fall om dylik delegation.

5 §•

Taxeringen har till föremål:

a) virke, som under nästföregående år afverkats, där ej virket blifvit

användt för sådant ändamål, hvarom i 7 § förmärs, eller ock blifvit upplagdt

till användning för dylikt ändamål;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

b) virke, som varit upplagdt till användning för i 7 § omförmäldt

ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under nästföregående

år afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller eljes

af ägaren användts för annat ändamål än i 7 § sägs.

Virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det

blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas, samt, hvad

beträffar kolvirke, först då det blifvit rest eller lagdt till kolning eller

förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virket, sedan det fällts

men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd som nu är sagd, sålts

eller eljes af annan förvärfvats, skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,

när det såldes eller eljes af annan förvärfvades.

6 §•

Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och

annat affallsvirke, men ej stubbar, löf, näfver eller bark.

7 §•

Virke, som användes för egendomens ellet därmed sambrukad fastighets

behof af byggnads-, slöjd* eller stängselvirke samt bränsle, är ej föremål

för taxering, ej heller sådant virke, som användes för fullgörande af

egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet

eller som från allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt

utlämnas.

Ifar egendomens ägare för sådant behof, som här är sagdt, under nästföregående

år inköpt virke, är han berättigad att vid taxering till skogsaccis

njuta afdrag med belopp, som efter ortens förhållanden motsvarar det

inköpta virkets skogs värde.

Virke, som från allmänningsskog kostnadsfritt till delägare i allmänningen

upplåtits för afverkning, skall i här ofvan nämnda fall så anses,

som om det afverkats å den egendom, för hvilken upplåtelsen skett.

8 §-

Befinnes vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, att

skogsvärdet sammanlagdt icke uppgår till 200 kronor, skall det ej till

taxering upptagas.

I öfrigt iakttages vid taxeringen, att det för en hvar accisskyldig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sammanräknade skogsvärdet utföres i fulla tiotal kronor, så att öfverskjutande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

3 kap.

Om hvem skyldighet åligger att erlägga skogsaccis.

9 §■

Skogsaccis erlägges

a) för virke, som taxerats enligt 5 § a), af afverkaren, och

b) för virke, som afses i 5 § b), af den, som med virket så förfarit,

att enligt samma lagrum accisplikt för virket inträdt.

Med afverkare förstås i denna lag den som, då virket fälles, äger förfoga

öfver virket; dock att, där annan äger rätt till affallsvirket, denne

skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.

4 kap.

Om uppgifter till ledning vid taxering m. m.

10 §.

Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning

vid taxeringen åligger en hvar accispliktig för virke, som han under

nästföregående år inom kommunen afverkat, i den mån virket ej användts

för ändamål, som i 7 § omförmäles, eller ock blifvit upplagdt till användning

för sådant ändamål; så ock för förut ej taxeradt virke, hvarmed han

under nästföregående år så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för virket

inträdt.

11 §•

Deklaration skall i enlighet med fastställdt formulär skriftligen afgifvas

och innehålla uppgift om skogens beteckning och läge samt, hvad

angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,

beträffande öfriga virkesslag, om kubikmassa i fast eller löst mått, dock

att hvad angår flottgods stycketal tillika alltid skall uppgifvas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Möter i särskildt fall svårighet att uppgifva kubikmassa, må deklarationen

upptaga endast stycketal och dimensioner; dock vare sådant ej

medgifvet för den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.

Uppgiftspliktig är skyldig att föreslå det skogsvärde, hvartill han anser

uppgifven virkesmängd böra uppskattas. Äskas afdrag enligt 7 §, bör därjämte

i deklarationen lämnas sådan uppgift rörande det inköpta virket,

som ofvan i denna paragraf sägs, äfvensom upplysning om virkets inköpspris.

Uppgiftspliktig är i öfrigt obetaget att lämna alla sådana upplysningar,

som han anser tjäna till ledning vid hans taxering.

12 §.

Den, som kolat under nästföregående år afverkadt virke, må, om han

hellre vill, i sin deklaration angifva, i stället för kubikmassan kolvirke,

mängden af de kol, som vid kolningen erhållits. Hvad sålunda är sagd!,

gäller dock ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för att annorstädes

kolas.

13 §.

Uträkningen af kubikmassa, där sådan i deklarationen uppgifves, bör ske:

för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den

metod, som användts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt

för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast

eller löst, som blifvit användt vid mätningen;

börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i

hvarje särskildt fall användts.

14 §.

Till ytterligare ledning vid taxeringen vare vederbörande skyldig att

på anmaning af ordföranden i kommunalnämnden aflämna afverkningsjournaler,

tumlistor eller andra handlingar, som anses vara af betydelse

för taxeringen.

Dessa handlingar böra, om vederbörande därom gjort framställning, af

ordföranden i rekommenderadt bref med allmänna posten återsändas senast

fjorton dagar efter det de till honom inkommit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

15 §.

Skyldighet att afgifva deklaration åligger för omyndig förmyndaren, för

sådan frånvarande, för vilken god man af domstol förordnats, gode mannen

för hvad han har under sin förvaltning, samt för oskiftadt stärbhus den

som i boet sitter, ehvad han är delägare eller syssloman.

För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligger uppgiftsskyldigheten

vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud; dock

att beträffande statens skogar och sådana boställsskogar, öfver hvilkas afkastning

hoställshafvaren icke äger att fritt förfoga, deklaration afgifves af

vederbörande jägmästare.

16 §.

En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af sin uppgiftsskyldighet

eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant ändamål

hänvända sig till ordföranden i vederbörande kommunalnämnd, hos hvilken

jämväl deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas.

17 §.

Deklaration skall före den 1 april aflämnas till vederbörande kommunalnämnds

ordförande.

18 §.

1 mom. Har deklaration icke inom föreskrifven tid afgifvits eller

hefinnes afgifven deklaration ofullständig, bör kommunalnämndens ordförande,

i händelse sådant pröfvas för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att

deklaration infordras samt att ofullständig deklaration fullständigas.

För sådant ändamål äger han anlita, därest den uppgiftsskyldige är

bosatt å landet, länsmannen i orten samt i Stockholm öfverståthållarämbetet

och i annan stad magistraten; och åligger det dessa myndigheter

att ofördröjligen mot bevis tillställa den uppgiftsskyldige anmaning att vid

äfventyr, som i 19 § sägs, inom åtta dagar efter anmaningens mottagande

fullgöra sin deklarationsplikt. Sådan anmaning skall, där infordrandet

föranledts af ofullständighet i aflämnad deklaration, jämväl innehålla underrättelse,

i hvilket afseende deklarationen befunnits ofullständig.

I fall, då det åligger offentlig tjänsteman att afgifva deklaration, må

kommunalnämndens ordförande för anmaningens verkställande anlita biträde

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1 enahanda ordning, som här ofvan nämnts, äger kommunalnämndens

ordförande förfara, då fråga är om infordrande af handling, hvarom i 14 §

förmäles.

2 mom. Lämnar afgifven deklaration icke tillräcklig ledning för faxe-,

ringen, må ytterligare upplysning infordras från den uppgiftspliktige. Sådan

upplysning kan muntligen afgifvas hos kommunalnämnden.

3 mom. Samtliga i detta kapitel omförmälda uppgifter äfvensom enligt

14 § infordrad handling må jämväl kunna på den uppgiftspliktiges

eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.

19 §.

Underlåter deklarationspliktig att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,

må klagan öfver taxeringen af honom ej föras. Är deklaration

därutinnan ofullständig, att virke, som bort upptagas, utelämnats, äge enahanda

påföljd rum i fråga om taxeringen för sådant virke.

Hörsammar ej deklarationspliktig, som underlåtit afgifva deklaration,

anmaning enligt 18 § att fullgöra sin deklarationsplikt, böte tio procent

af den skogsaccis, som varder honom påförd, dock minst fem kronor.

Atlyder icke den, som afgifvit en på sätt i första stycket sägs ofullständig

deklaration, anmaning att fullständiga densamma, vare förfallen till

böter, svarande mot tio procent af den skogsaccis, som belöper å värdet

af det icke uppgifna virket, dock minst fem kronor, och hafve därjämte

förlorat rätten att klaga öfver taxeringen jämväl i fråga om det uppgifna

virket.

Underlåter någon i annat fall att efter anmaning fullständiga sin deklaration

eller hörsammar han ej anmaning att förete handling, som i 14 §

sägs, vare han förlustig rätten att fullfölja talan i målet.

Gitter den uppgiftsskyldige visa giltig ursäkt för underlåtenheten eller

är fråga om virke, för hvilket staten är accispliktig, äge här stadgad påföljd

icke rum.

20 §.

Har någon, som ej är att hänföra till offentlig tjänsteman, i afgifven

deklaration mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom

föranledt, att skogsvärde icke eller endast till någon del blifvit taxeradt,

böte från och med fyra till och med tio gånger det accisbelopp, som genom

det svikliga förfarandet undandraga kommunen, dock minst tjugufem kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts ''Nåd. Proposition N:o 25.

21 §.

Gör offentlig tjänsteman sig skyldig till underlåtenhet enligt 19 § eller

förbryter han sig på sätt i 20 § sägs, vare underkastad ansvar såsom för

annan förseelse i tjänsten.

22 §.

1 mom. Utan hinder af att deklaration uteblifvit och med rätt att

pröfva, i hvad mån deklaration är af beskaffenhet att böra läggas till grund

för taxeringen, äger kommunalnämnden att bestämma accispliktigs taxering.

2 mom. Följes icke af accispliktig lämnad uppgift vid hans taxering,

skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning i nämndens protokoll;

och skall tillika underrättelse i hvad mån afvikelse i fråga om annat

än det af den accispliktige föreslagna skogsvärdet skett och om skälen

därför i rekommenderadt bref med allmänna posten honom under i deklarationen

angifven adress kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.

5 kap.

Om eftertaxering.

23 §.

Har uppgiftsskyldig brustit i fullgörandet af sin deklarationsplikt eller

gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande, som i 20 § sägs, och har

däraf föranledts, att taxering af virke, för hvilket han är accispliktig, icke

kommit till stånd, skall det år, då sådant varder för kommunalnämnden

kändt, den accispliktige eftertaxeras för det virke, som genom berörda förfarande

undandragits taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxering

rätteligen bort ske. Har, då fråga uppstår om eftertaxering af enskild

accispliktig, denne aflidit, taxeras hans dödsbo; dock att sådan taxering

icke må ske senare än ett år efter utgången af ”det kalenderår, under hvilket

bouppteckning blifvit för registrering ingifven eller af vederbörande

domstol förrättad. Stärbhuset svare icke för accisbeloppet med mera än tillgångarna

i boet. Är boet skiftadt, taxeras delägare en hvar efter sin lott

i boet, men svare icke för accis till högre belopp, än hans lott i boet utgör.

Bih. till Eiksd, Prot. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 19 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o So.

6 kaj).

Om taxeringens förrättande samt om besvär.

24 §.

I början af hvarje år utfärdar kommunalnämnden i kommun, inom

hvilken taxering till skogsaccis kan antagas ifrågakomma, kungörelse angående

den förestående taxeringen. Uti denna kungörelse, hvilken skall

uppläsas från predikstolen och, där så lämpligen kan ske, införas i tidning

i orten, erinras vederbörande om skyldigheten att aflämna deklaration samt

om påföljden för uraktlåtenhet därutinnan, hvarjämte underrättelse meddelas

om tid och ställe för deklarationernas aflämnande äfvensom därom

att accispliktig, som önskar upplysning om beskaffenheten af honom åliggande

uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande, äger att för sådant

ändamål hänvända sig till kommunalnämndens ordförande.

Om något år utskylder, som i 1 § andra stycket omförmälas, icke

utgöras inom kommunen och af den anledningen skogsaccis ej heller skall

utgå, åligger det kommunalnämnden att i samma ordning som ofvan nämnts

kungöra, att uppgiftsskyldighet och taxering under året icke äga rum.

25 §.

Kommunalnämndens ordförande, hvilken tillika är föredragande, åligger

särskildt:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt på begäran meddela

uppgiftspliktig erforderliga upplysningar rörande beskaffenheten af den

honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande;

b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen afl ämna de

deklarationerna, vidtaga åtgärder för uteblifna uppgifters eller eljes erforderliga

handlingars införskaffande samt i öfrigt söka att inhämta upplysningar

till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att vid nämndens sammanträden tillhandahålla och meddela ledamöterna

alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och handlingar samt

efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar och framställningar, hvartill

han för en behörig taxering finner sig äga anledning;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

d) att noga tillse, att till ledning för taxeringen aflämnade uppgifter

ocli handlingar, ehvad de afse pågående eller redan verkställd taxering,

icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana uppgifter

och handlingar, när de icke för taxering erfordras, höra under säkert lås

förvaras;

é) att i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan,

tillsända uppgiftsskyldig, hvilkens deklaration icke bliiVit vid taxeringen

följd, underrättelse att och i hvad mån afvikelse i fråga om annat än

det af honom föreslagna skogsvärdet skett och om skälen därför;

f) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om mottagande

af deklaration eller annan handling; samt

g) att afgifva förklaring öfver besvär angående taxering.

26 §.

Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vara afslutad före

den 1 juni.

I fråga om tid för kommunalnämndens sammanträden samt om beska

tmässighet, tillkallande af suppleant, påföljd för uteblifvande från utsatt

sammanträde och omröstning, skall i tillämpliga delar gälla hvad i förordningen

om kommunalstyrelse på landet är eller varder stadgadt; dock att,

om vid skiljaktiga meningar rösterna utfalla lika, den mening skall blifva

gällande, som länder till den accispliktiges förmån, och endast om denna

grund ej kan tillämpas, den som ordföranden biträder.

Ordförande och ledamot skall afträda, såväl då fråga förekommer om

hans egen, hans föräldrars, hustrus, barns eller syskons taxering, som ock

då fråga är om taxering af bolag eller förening, hvars styrelse han tillhör,

eller af accispliktig, af hvilken han uppbär aflöning.

Om i följd af jäf emot ledamot af kommunalnämnden denna i något

ärende ej är beslutför, må de öfriga ledamöterna inkalla annan till ledamot

valbar person att deltaga i ärendets afgörande.

27 §.

Öfver kommunalnämndens beslut i taxeringsfrågor skall af ordföranden

föras särskildt protokoll. Sådant protokoll skall upptaga de närvarandes

namn äfvensom skälen till beslut, i händelse detta af viker från afgifven

deklaration.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Protokollet, som föres i fortlöpande följd, justeras efter fullbordadt

taxeringsarbete. Justeringen sker inför nämnden och bestyrkes genom å

protokollet tecknadt intyg af två ledamöter.

28 §.

Kommunalnämndens sammanträden i taxeringsfrågor hållas inom slutna

dörrar; dock är accispliktig berättigad att inför nämnden företräda för att

meddela upplysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,

bör begärd upplysning om påförd taxering på stället meddelas.

29 §.

Öfver taxeringen upprättas af kommunalnämndens ordförande särskild

längd, kallad skogsaccislängd, däri för en hvar upptagas det skogsvärde,

hvarför han inom kommunen taxerats, den skogsaccis, som därå enligt 1 §

belöper, samt i förekommande fall anmärkning om underlåtenhet att fullgöra

deklarationsplikt och de anteckningar, som eljes anses böra göras.

Skogsaccislängden underskrifves af ordföranden och två ledamöter.

30 §.

Sedan taxeringsarbetet afslutats, åligger det kommunalnämndens ordförande

att ofördröjligen kungöra, att skogsaccislängden blifvit upprättad

samt att kännedom om dess innehåll kan på angifvet ställe inhämtas under

en tid af minst fjorton dagar, räknadt från det kungörelsen blifvit från

predikstolen uppläst. Kungörelsen bör jämväl innehålla underrättelse om

hvad den, som med kommunalnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga

för sökande af ändring däri.

31 §.

Före den 15 juli skola skogsaccislängden, behörigen summerad, taxeringsprotokollet

samt deklarationerna med tillhörande handlingar af kommunalnämndens

ordförande insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

la

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

32 §.

Åtnöjes ej den, som taxerats till skogsaccis, med taxeringen, må lian,

om lian icke enligt stadgandet i 19 § förlorat rätt till talan, i taxeringen

söka ändring hos pröfningsnämnden genom besvär, hviska, skriftligen affattade,

skola senast före klockan tolf på dagen den 15 juli eller, om då

är helgdag, nästföljande dag till Kungl. Maj:ts befallningshafvande in*

gifvas.

33 §.

Pröfningsnämnden, som endast efter anförda besvär har att taga befattning

med taxering till skogsaccis, äger att meddela sådan rättelse i

öfverklagad taxering, som finnes af omständigheterna påkallad.

34 §.

1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut i fråga om taxeringen till

skogsaccis skola upptagas i nämndens protokoll. Taxering, som af pröfningsnämnden

blifvit fastställd annorlunda än kommunalnämnden bestämt,

skall införas i skogsaccislängden, däruti den protokollsparagraf, som innehåller

dylikt beslut, bör angifvas. Det åligger kronoombudet hos nämnden

att med sin underskrift å längden vitsorda däri enligt pröfningsnämndens

beslut införda förändringar.

2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammanträde

skola skogsaccislängden, kommunalnämndens protokoll och utdrag af pröfningsnämndens

protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom kommunen

angår, genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg öfversändas till

kommunalnämndens ordförande.

För utdraget af pröfningsnämndens protokoll äger protokollsföranden

uppbära ersättning af vederbörande kommuns skogsaccismedel med två kronor

arket.

35 §.

1 mom. Har den, som taxerats till skogsaccis, ej hos pröfningsnämnden

öfverklagat taxeringen, i hvad honom rörer, må han icke, utom i fall

som nedan sägs, emot taxeringen föra talan.

Eljes må besvär öfver pröfningsnämndens beslut anföras af den, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

taxerats till skogsaccis, i hvad pröfningsnämndens beslut gått honom emot,

äfvensom af vederbörande kommun, så vidt taxering till skogsaccis blifvit

af pröfningsnämnden nedsatt eller upphäfd; och skola besvären, ställda till

kammarrätten, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före klockan

tolf å sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum,

vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna. Sedan

öfver inkomna besvär förklaring från vederbörande infordrats och tillsedt

blifvit, att vid besvärshandlingarna varda fogade såväl utdrag af skogsaccislängd

samt kommunal- och pröfningsnämndernas protokoll, i hvad de

den öfverklagade taxeringsfrågan angå, som ock de till nämnderna i frågan

ingifna handlingarna, insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande till

kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och erinringar,

som besvären anses påkalla.

Den, hvilkens deklaration icke blifvit af kommunalnämnden följd och

till hvilken ej heller underrättelse, som i 22 § 2 mom. föreskrifves, blifvit

afsänd före den 15 juni, äge ock, därest han ej enligt 19 § förlorat sin talan,

att, utan hinder däraf att han icke hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringen,

i här ofvan stadgad tid och ordning anföra besvär hos kammarrätten

angående sin taxering, i hvad densamma bestämts annorlunda än han uppgifvit.

2 mom. Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, införe

Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppgift å anförda besvär i den förteckning

öfver besvär i taxeringsmål, som jämlikt 53 § 2 mom. bevillningsförordningen

skall till kammarrätten öfversändas.

36 §.

Har någon blifvit taxerad till skogsaccis å ort, där han icke varit

deklarationsskyldig, äge han att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,

hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna,

skola inom natt och år, efter det att skogsaccis honom affordrats, ingifvas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket taxeringen

skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 35 § 1

mom. stadgas.

37 §.

1 mom. Förbrytelse, hvarom i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal

och åtalas vid allmän domstol.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna lag meddelade

föreskrifterna fråga eljes uppstår om tillämpning af däri stadgadt bötesansvar,

skall af kommunalnämndens ordförande anmälan därom göras hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande

förhållanden, förordnar om uttagande af de böter, hvartill någon finnes

hafva gjort sig förfallen.

2 mom. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, hvarigenom han enligt denna lag fällts till böter, äger att, med

iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående dylika besluts Överklagande,

öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten,

hvilka besvär böra vara dit inkomna före klockan ''tolf å trettionde dagen

efter erhållen del af samma beslut.

3 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla vederbörande

kommuns skogsaccisfond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola

de förvandlas efter allmän strafflag.

38 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att däri hos

Konungen söka ändring genom besvär, hvilka före klockan tolf å sextionde

dagen efter erhållen del af utslaget skola till finansdepartementet ingifvas

tillika med bevis om dagen, då klaganden af utslaget erhöll del; skolande

borgen för kostnad och skada icke erfordras.

39 §•

Om vederbörande myndighet vid pröfning af anförda besvär befriar

någon från skogsaccis på den grund, att annan person bort uppföras till

utgörande af densamma, må myndigheten öfverflytta taxeringen å denne.

40 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i denna lag förmäles, må jämte tillhörande

handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning, på klagandens

eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas till den

myndighet, till hvilken besvären skola enligt lagen ingifvas.

2 mom. Den, som vill öfver kommunalnämnds eller pröfningsnämnds

beslut anföra besvär, är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler

sig hos kommunalnämndens ordförande, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts

Överklagande erforderligt utdrag af skogsaccislängd och protokoll.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

7 kap.

Om debitering och uppbörd.

41 §.

Sedan skogsaccislängden, enligt hvad i 34 § 2 mom. sägs, från

Kungl. Maj:ts befallningshafvande återställts till kommunalnämndens ordförande,

åligger det kommunalnämnden att uträkna och i skogsaccislängden

införa skogsaccis på grund aY taxering, som af pröfningsnämnden bestämts,

samt utfärda debetsedlar å skogsaccis och låta tillställa de accispliktiga

desamma minst fjorton dagar före uppbördsstämman.

Debetsedel skall upptaga den summa skogsvärde, hvarför den accispliktige

inom kommunen taxerats, och den skogsaccis, som därå belöper.

Uppbördsstämma hålles efter den 15 oktober.

Därest uppbörd af skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden

af de allmänna kommunalutskylderna, skall skogsaccis påföras i den debetsedel

å kommunalutskylder, som enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse

på landet kan varda för den accispliktige utfärdad; skolande jämväl

i detta fall den summa skogsvärde, för hvilken skogsaccis påförts, i debetsedeln

upptagas.

42 §.

Hvad i öfrigt är eller varder i förordningen om kommunalstyrelse på

landet stadgadt angående uppbörd, indrifning och redovisning af kommunalutskylder,

galle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis.

43 §.

Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrifvande fel

förelupit, göres anmälan därom till kommunalnämnden, som utfärdar behörigen

rättad debetsedel, hvarjämte i skogsaccislängden införes erforderlig

rättelse.

44 §.

Af skogaccismedlen skall efter kommunalstämmans pröfning utgå skälig

ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med taxeringsarbetet.

Kostnad för blankettryck, postafgifter och andra nödiga utgifter

skola ock af dessa medel gäldas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kttngl Maj ds Nåd. Proposition No 25.

17

8 kap.

Öfriga föreskrifter.

45 §.

I granskningen af deklarationen och andra enligt denna lag aflämnade

handlingar äga vederbörande nämnders samtliga ledamöter eller delegerade

deltaga. Utan därtill af deklarationsskyldig lämnadt medgifvande må de

i öfrigt ej vara tillgängliga för andra än de ämbets- och tjänstemän, hvilka

för sin befattning äga att däraf erhålla del. Ej heller må i berörda handlingar

lämnade uppgifter i nämndernas protokoll intagas i vidare mån än

som anses oundgängligen erfordras; och skola utom i fall, där besvär fullföljas,

deklarationerna efter taxeringsårets utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter de förstöras.

46 §.

De bestyr, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter åligga kommunalnämnd,

skola i stad fullgöras af drätselkammaren, likasom hvad i

lagen är sagdt om tillämpning af förordningen om kommunalstyrelse på

landet skall med afseende på skogsaccis i stad gälla om förordningen om

kommunalstyrelse i stad.

Denna lag gäller dock icke beträffande Stockholm.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Hä/t.

3

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

19

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

TTana excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Eoos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde

chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz i underdånighet:

För 1908 års Riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t genom beslut den

20 mars 1908 på min tillstyrkan nådig proposition med förslag till lag

om skogsaccis i syfte att genom en kommunal afverkningsskatt tillföra

skogskoinmunerna ökad inkomst af skog. Den föreslagna skatten skulle

erhålla en själfständig ställning inom det kommunala heskattningssystemet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

och utgå vid sidan af de nuvarande kommunalutskylderna, hvilka skulle

lämnas orubbade i afbidan på den fullständiga reformering af den direkta

beskattningen, som står på dagordningen i sammanhang med genomförandet

af en åtskillnad af grunderna för stats- och kommunalbeskattningen.

Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande i allt hufvudsakligt. Den

väsentligaste skiljaktigheten mellan Eders Kungi. Maj:ts och lagutskottets

förslag hänförde sig till den ganska svårlösta frågan om beskattningsperioden,

som enligt Eders Kungl. Maj.ts förslag skulle sammanfalla med kalenderåret,

under det lagutskottet för beskattningen upptog ett särskildt s. k.

af verkningsår.

Riksdagens Andra Kammare biföll Eders Kungl. Maj:ts förslag med

133 röster mot 47, som afgåfvos för afslag. Däremot afslog Första Kammaren

såväl Eders Kungl. Maj:ts som lagutskottets förslag med 54 röster

mot 38. Genom de olika besluten hade frågan således fallit.

Angelägenheten af att åt kommunerna förskaffa ökade skatteintäkter

af skogsafkastningen är emellertid så trängande, att enligt min mening

frågan därom bör upptagas äfven vid innevarande riksdag. Det kan härvid

råda delade meningar, om förslaget bör framläggas i väsentligen samma

skick som det för 1908 års Riksdag framställda eller om lösningen bör

sökas i någon annan riktning. För mig synes det påtagligt, att man

äfven nu måste gå den förra vägen. De af mig till statsrådsprotokollet

den 20 mars 1908 anförda skälen för att man i sakens nuvarande läge

bör lämna grunderna för den statliga och kommunala direkta beskattningen

i öfrigt utan ändring och för närvarande inskränka sig till införande af en

kommunal afverkningsskatt kvarstå, så vidt jag kan finna, orubbade. Det

för Riksdagen framlagda förslaget vann också, såsom jag nyss nämnde,

bifall af ett mycket stort flertal inom Andra Kammaren, och den omröstning,

som ägde rum i Första Kammaren, är måhända icke fullt vägledande

för bedömandet af denna kammares ställning till frågan.

Jag hemställer därför i underdånighet, att det för 1908 års Riksdag

i nådig proposition framställda förslaget till lag om skogsaccis måtte med

några smärre ändringar framläggas för innevarande Riksdag. För fullständighetens

skull anhåller jag att få nu ånyo redogöra för såväl de försök,

hvilka hittills gjorts att reformera skogsbeskattningen, som äfven de

grunder, på hvilka ifrågavarande förslag är fotadt, och utgör hvad jag nu

kommer att andraga väsentligen ett upprepande af hvad jag anförde till

statsrådsprotokollet den 20 mars 1908.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 25. 21

Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de allra

mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det är allmänt

och utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan erhållit i nu

gällande skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna däremot

hafva företrädesvis framställts från två olika synpunkter. Å ena

sidan har det framhållits, att med den nuvarande anordningen afkastning

af skogsbruk icke blifver till behörigt belopp underkastad beskattning,

och å den andra sidan har det, med afseende på den kommunala beskattningen,

gjorts gällande, att skatten icke eller till eu alltför ringa del

kommer den kommun till godo, där skogen afverkats. Yrkanden om

ändrade grunder för skogsbeskattningen hafva också sedan åtminstone tre

tiotal år städse stått på dagordningen. Upprepade gånger har frågan varit

föremål för utredning och förslag från kommittéer, som af Kungl. Maj:t

tillsatts för beredande särskildt af denna fråga eller för utredning angående

den direkta beskattningen i allmänhet. Öfver afgifna förslag hafva yttranden

inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. För 1883 års

Riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag till ändrad lagstiftning i ämnet,

hvilket dock ej blef af Riksdagen antaget. Vid ett flertal riksdagar har

ärendet upptagits af enskilda motionärer. Ändock befinner sig denna lagstiftning

fortfarande i oförändradt skick. I dessa omständigheter har man

ovedersägliga bevis för såväl styrkan af missnöjet med de rådande förhållandena

som de svårigheter, hvilka äro förknippade med åvägabringandet

af en annan anordning.

Skatt för skogsafkastningen likasom för annan afkastning af fast egendom

uttages enligt nu gällande lagstiftning både till stat och till kommun

i ett visst förhållande till det enligt bevillningsförordningen bestämda

taxeringsvärdet å den fasta egendomen. Inkomst af jordbruksfastighet uppföres

således icke för beskattning till det belopp, hvartill inkomsten verkligen

uppgått, utan fastighetsskatten utgår efter på förhand uppgjorda regler,

nämligen under alla förhållanden så, som om inkomsten utgjort sex procent af

jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Detta värde bestämmes för en period

af fem år och får under perioden icke förändras annat än i vissa undantagsfall.

Taxeringsvärde å fast egendom skall enligt 3 § bevillningsförordningen

och 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämmas med ledning

af inhämtade upplysningar om egendomens storlek, beskaffenhet och afkastning

samt om vissa andra förhållanden, som ansetts innebära anvisningar

om fastighetens verkliga värde. Bland de omständigheter, som skola in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

verka pa taxeringen, uppräknas den egendomen tillhörande arealen i skogsmark,

och det tillägges, att behörigt afseende jämväl bör fästas vid, bland

annat, skogens beskaffenhet. Med sistnämnda stadgande får anses vara

åsyftadt, att vid taxeringsvärdes åsättande »behörig» hänsyn skall tagas till

den växande skogens värde.

Det torde icke kunna förnekas, att, åtminstone teoretiskt sedt, beskattning

efter taxeringsvärde skulle kunna innefatta en sådan beskattning,

att den verkliga inkomst, som kärflöte af fastigheten, blefve föremål för

beskattningen. Härför erfordrades, att de taxeringsvärden, som efter hand

åsattes fastigheten, fullständigt återspeglade alla de olika omständigheter,

som inverkade på dess afkastning. Uppenbarligen kan dock detta mål

icke nås i form af ett taxeringsvärde, som uppgöres på förhand, allra minst

då det bestämmes för en flera år omfattande period. I allt fall är det

som nämudt påtagligt, att den taxering af fast egendom, som hittills verkställts

på vår nuvarande skattelagstiftnings grund, icke gifvit ett tillfredsställande

resultat och att detta i synnerhet gäller om den del af fastighetsafkastningen,

som härflutit af skogsbruket.

Detta måste också betraktas såsom helt naturligt med afseende på

den säregna naturen af skogsinkomsten och de förhållanden, som i vårt

land i talrika fall äro rådande i fråga om dispositionen af af bastu ingen

af skog. Yårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven

inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form träffa

eu antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogsmarken gifver emellertid icke

någon inkomst, som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten uttages

endast med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid skulle ägaren

således få erlägga skatt för en inkomst, som faktiskt icke influtit. Det

kan då icke förvåna, att den tillväxande skogens värde icke till sitt fulla

belopp upptagits vid taxeringsvärdets bestämmande, likasom det ofta skulle

öfverstiga ägarens förmåga, om han nödgades betala skatt under skogens

uppväxttid för tillväxtens hela värde. I verkligheten har därför den tillväxande

skogen i allmänhet endast delvis och ofta nog icke alls inräknats

i taxeringsvärdet. Då skogen sedermera en gång afverkats, har hela den

samlade inkomsten af skogen dock måst anses vara beskattad genom den

år för år er lagda fastighetsskatten.

Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro rådande

med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag på

det särskilt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten

icke behållits i fastighetsägarens hand utan för oftast lång tid upplåtits

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition No 25.

till annan, i regel till sågverksbolag. I fråga härom yttrade under diskussionen

i Första Kammaren en ledamot, att de stora och långvariga afverkningsrätterna

i de norrländska länen numera fullständigt upphört. Om

detta också naturligtvis är i hufvudsak riktigt med afseende på de afverkningsrättigheter,

som upplåtits på 1850-talet och hvilka denne ledamot

väl egentligen åsyftade, så bör dock ihågkommas, att ett mycket stort antal

afverkningsrättigheter af betydande omfattning upplåtits därefter och intill

år 1890, då lagen den 25 april 1889 trädde i kraft, hvarigenom längsta

tiden för giltighet af aftal om skogsafverkning inskränktes till tjugu år.

Särskild! var detta förhållandet inom de båda nordligaste länen, där efter

afvittringarnas afsilande på 1870- och 1880-talen synnerligen omfattande

upplåtelser af afverkningsrättigheter på femtio år ägde rum. Först med

1939 års utgång upphöra således samtliga aftal om skogsafverkningsrätt

på femtio år. Vidare upprättades äfven under tiden intill år 1905,

då enligt lagen den 24 juli 1903 giltighetstiden sattes till högst fem år,

aftal om skogsafverkning, af hvilka de sista följaktligen utlöpa först med

-1924 års utgång.

Till den omständigheten, att afverkningsrätt till en fastighets skog

är upplåten till en annan, skall emellertid lagligen icke tagas någon hänsyn

vid bestämmandet af fastighetens taxeringsvärde. I detta värde skall

inbegripas äfven den med afverkningsrätt frånskilda skogen, så att skatt

äfven för sådan skog skall erläggas af fastighetens ägare. Det är tydligt,

att en dylik skattskyldighet, om den verkligen utkräfdes, skulle i

många fall blifva alldeles ruinerande. Följden häraf har blifvit, att då

ägaren förlorat dispositionsrätten till skogen, man billigtvis ansett sig i

allmänhet böra taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid fastighetens

taxering.

I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning

af skogsinkomsten ägt rum. Den har ej heller i regel kunnat kompletteras

i formen af skatt å inkomst. Sådant har omöjligen kunnat ske beträffande

den, som från sin egen skog afverkat endast till afsalu. Hvad han därför

uppburit har likasom annan skörd uppenbarligen ingått i det, som åsyftats

med fastighetsskatten. Men vid sådant förhållande har man också nödgats

medgifva den, som i sin trävarurörelse förädlat skogsprodukter från egen

fastighet, att vid taxeringen af inkomst af förädlingsrörelsen åtnjuta afdrag

för värdet af dessa skogsprodukter, enär detta värde måst anses vara beskattadt

genom fastighetsskatten. Värdet har således därvid icke upptagits

med ledning af den faktiskt erlagda fastighetsskatten, något som därjämte i

s. 24 Kontrollera mot PDF

Historik.

24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o Åt.

allmänhet skulle förutsätta en synnerligen invecklad, ofta nog icke utförbar

beräkning, utan till skogsprodukternas värde i oförädladt skick.^ Men icke

blott ägaren har fått göra dylikt afdrag. Äfven den, som förädlat skogsalster

från fastighet, till hvilken han haft allenast afverkningsrätt, har tillförene fått

åtnjuta afdrag för dessa alsters värde i oförädladt skick. Det har jämväl

för hans räkning gjorts gällande, att afkastningen af fastigheten varit beskattad

genom fastighetsskatten, om denna senare också utgjorts af en

annan, nämligen af ägaren. Först under år 1907 infördes genom Kungl.

Maj.ts beslut på besvär i några taxeringsmål den praxis, att idkare af

trävarurörelse, som i rörelsen använde skogsprodukter från fastighet, till

hvilken han hade endast afverkningsrätt, ägde åtnjuta afdrag för dessa

produkter allenast till så stort belopp, som motsvarade köpeskillingen för

afverkningsrätten, och att, sedan köpeskillingen sålunda slutamorterats, öfverskottet

skulle beskattas såsom inkomst.

På sådant sätt har det inträffat, att inkomst af skogsbruk, som dock

är en af landets största näringar, blifvit i endast ringa mån beskattad och

i många fall rent af undgått beskattning. Äfven om genom den af mig

nyss omnämnda, nyligen antagna förändrade praxis afverkningsrättsinnehafvarens

inkomst numera får antagas blifva i högre grad underkastad beskattning,

så är därvid dock att märka, att beskattningen icke kommer

den kommun till godo, där skogen är belägen, om denna är en annan än

där förädlingen sker. Enligt gällande grunder i fråga om beskattningsort

upptages inkomsten nämligen till taxering icke i nämnda kommun utan

i den eller de kommuner, där sågverksrörelsen idkas och trävarorna utskeppas.

Såsom jag redan antydt, hafva på offentligt eller enskildt initiativ sträfvanden

oupphörligen pågått för åstadkommande af eu reform af skogsbeskattningen,

särskild! i de två afseenden, i hvilka den nuvarande anordningen

förnämligast brister, nämligen beskattningens effektivitet och beskattningsorten.

Vid detta reformarbete, i fråga hvarom jag allenast ber

att få i största korthet erinra om dess allmänna hufvuddrag, har man sökt

nå målet antingen genom en utveckling af fastighetsbeskattningen eller

ock genom införande af inkomstbeskattning utaf skogsinkomsten, hufvudsakligen

dock på den senare vägen.

Så föreslog skatteregleringskommittén i sitt den 17 augusti 1881 afgifna

förslag till bevillningsförordning, att all inkomst af jordbruksfastighet,

däri äfven inräknad inkomst genom försäljning af skog, skulle vara under
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25. 25

kastad inkoinstbevillning till så stor de], som öfverstege det belopp af fem

procent af taxeringsvärdet, bvilket skulle anses beskattadt genom fastigketsbevillningen.

Vid fastighetens taxering skulle växande skog tagas i

betraktande allenast i den mån den vore erforderlig till husbehof. Inkom

stbe vill ningen skulle påföras i den ort, där fastigheten vore belägen.

Kommittén anförde härvid bland annat, att en fullt tillfredsställande uppskattning

af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen af

dess afkastning vore lätt, samt att det innebure en obillighet att vilja i

en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter årtionden

kunde hafva utbildat sig till ett kapital, som gåfve afkastning.

I afgifvet underdånigt utlåtande öfver detta förslag afstyrkte kammarrätten

detsamma och uttalade, att företräde borde lämnas åt den metoden,

att i jordbruksfastighetens taxeringsvärde innefattades äfven den växande

skogens värde. Kommitténs förslag lades emellertid väsentligen till grund

för Kungl. Maj.ts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till ny bevillningsförordning.

Däri föreslogs, att i en fastighets taxeringsvärde skulle

inbegripas skogens värde allenast i den mån skogen vore erforderlig till

husbehof. Till inkomst af arbete skulle åter räknas inkomst genom skogsafverkning

å egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom

försäljning af växande eller afverkad skog. Likare af skogsrörelse,

med hvilken likställdes innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till skogsafverkning

å annans mark, skulle för sin inkomst af rörelsen beskattas i

den kommun, där skogen vore belägen. — Dåvarande chefen för finansdepartementet

afgaf vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ett mycket

uppmärksammadt och sedermera ofta citeradt yttrande till statsrådsprotokollet,

däri han utförligt redogjorde för bristerna i den metod, som

sökte genom fastighetsskatt träffa inkomst af skogsbruk.

Bevillningsutskottet vid 1883 års Riksdag framställde en modifikation

af detta förslag sålunda, att inkomst genom försäljning och afverkning af

skog å annans mark väl skulle beskattas genom inkoinstbevillning, men

däremot växande skog, som disponerades af fastighetens ägare, inbegripas

i taxeringsvärdet. Dock föreslog utskottet, att om försäljning eller afverkning

af skog å egen mark skedde till sådan utsträckning, att egendomens

värde därigenom minskades och taxeringsvärdet således måste nedsättas,

inkomsten af sådan försäljning och afverkning skulle beskattas genom inkomstbevi

Ilning.

Riksdagen gjorde emellertid icke någon förändring i beskattningen af

jordbruksfastighet utan förklarade uttryckligen, att inkomst af skogsbruk

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Katigt. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

borde beskattas genom fästighetsbevillning, hvilken grundsats således bibehölls

i bevillningsförordningen den 14 september 1883.

Vid de flesta därefter följande riksdagarna väcktes af enskilda motionärer

förslag om ändringar i föreskrifterna om beskattning af skogsinkomst.

Därvid åsyftades, att, om afverkning af skog idkades å annans mark, inkomsten

däraf skulle beskattas genom inkomstbevillning och taxeringen

åsättas, där skogen vore belägen, samt äfven att afdrag vid beskattningen

af sågverksrörelse icke måtte medgifvas för virke från egna eller arrenderade

skogar. Dessa motioner föranledde dock ej till någon Riksdagens

åtgärd.

Frågan öfverlämnades därpå till en kommitté, som tillsattes den 24

oktober 1890 och afgaf betänkande (ten 1 maj 1891. Till dess instruktion

hörde att afgifva förslag till ändringar i bevillningsförordningen i syfte

att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om beskattning

af den inkomst, som vunnes genom afverkning af skog, med eller utan

sammanhang med sågverks- eller annan förädlingsrörelse. Kommittén ställde

sig väsentligen på samma ståndpunkt som propositionen till 1883 års Riksdag.

Den föreslog sålunda, att användning af skog till husbehof skulle

anses beskattad genom fastigketsbevillningen, och att inkomst, som ägaren

i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad inkomstbevillning. Inkomst

af virkesfångst å annans mark för egen förädlingsrörelse skulle beskattas

i sammanhang med förädlingsrörelsen.

Kommitténs ordförande framställde i en afgifven reservation ett särskildt

förslag, som gick ut på att vinna en effektiv skogsbeskattning i

fastighetsbevillningens form. Han föreslog, att innehafvare af intecknad

skogsafverkningsrätt skulle påföras fastighetsbevillning för den upplåtna

skogen. Därför skulle särskildt värde åsättas den skog, hvartill afverkningsrätt

vore upplåten, och särskildt värde skogen i öfrigt. Det viktigaste

hindret mot eu uppskattning af utarrenderad skog till dess fulla

värde skulle härigenom blifva undanröjdt. Vidare skulle inrösnings- och

afrösningsjord särskildt för sig taxeras. Detta skulle för taxeringsmyndigheterna

omöjliggöra att vid uppskattningen åsidosätta ståndskogens värde.

Öfver de framställda förslagen afgåfvos yttranden af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande och kammarrätten. De ifrågasatta beskattningsreglerna

mötte emellertid från flera håll starka invändningar, och förslagen

föranledde ej vidare åtgärd.

I anledning af de ökade bördorna för försvarsväsendet uttalade sig

1892 års urtima Riksdag för en omarbetning af bevillningsförordningens

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

bestämmelser i syfte att på ett verksammare sätt träffa vissa inkomstarter,

hvaribland inkomst af skog särskildt påpekades. Med anledning häraf tillkallades

under år 1893 en Committé, som den 2 november 1894 afgaf betänkande

och förslag till förordning angående inkomstbevillning. I fråga

om skogsbeskattningen anslöt sig kommittén i hufvudsak till 1891 års

förslag. Dock uttalade sig kommittén för att virkesfångst å annans mark

för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskommunen.

Vid taxering af inkomst utaf förädlingsrörelsen skulle sedermera afdrag ske

för värdet af virke från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten

allmänt gällande pris. För skogens inköpssumma skulle afdrag äga

rum på det sätt, att inkomst af skogen skulle taxeras först sedan skogen

lämnat afkastning, som till fullo betäckt kostnaden för skogens förvärfvande.

Kammarrätten uttalade sig i afgifvet utlåtande öfver detta förslag för

bibehållande af fastighetsbeskattningen äfven i fråga om inkomst af skog.

Till stöd härför åberopades i synnerhet kommunens intresse af att erhålla

jämnt påräkneliga skattebidrag från de skogsområden, som vore belägna

inom kommunen. Däremot upptog kammarrätten det af ordföranden i

1890 års kommitté framställda förslaget, att om afverkningsrätt till skog

blifvit på någon längre tid till annan upplåten, bevillning lör det upplåtelsen

motsvarande fastighetsvärdet skulle påföras afverkningsrättens innehafvare.

Vidare uttalade sig kammarrrätten för att inkomst af trävarurörelse

skulle efter lagstadgad proportion till taxering fördelas emellan de

kommuner, där afverkningen skett, sågverket vore beläget och skeppning

ägt rum.

Äfven 1895 års skattekommitté, som tillsattes för att granska de af 1894

års kommitté föreslagna nya beskattningsgrundsatserna, förordade bibehållandet

af fastighetsbevillningen såsom beskattningsform för skogsafkastning.

T syfte att åstadkomma en effektiv taxering af skogens värde uttalade sig

kommittén för åsättande af särskilda taxeringsvärden å inrösningsjord och

afrösningsjord samt för att innehafvare af afverkningsrätt skulle erlägga

fastighetsbevillning för det arrenderade skogsområdet.

Det af Kungl. Maj:t vid 1897 års Eiksdag framlagda förslaget till

bevillningsförordning, hvilket resulterade i förordningen den 3 december

1897, bibehöll med afseende på skogsbeskattningen samma grundsats som

1883 års förordning, så att värdet af växande skog skulle inbegripas i

fastighetens taxeringsvärde. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t

yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat, att den dittills

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

i skogsbeskattningsfrågan verkställda utredningen medfört den afsevärda fördelen,

att det problem, som framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga

oeb uttömmande sätt i alla detaljer bekandladt och genomarbetadt.

Ett stort antal förslag hade framlagts, och de med hvart och ett af dessa

förenade fördelarna och olägenheterna hade grundligt skärskådats. Men

sådant oaktadt kunde frågan knappast anses förd närmare sin lösning, och

meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra som vid kommittébehandlingens

början. Någon utväg till en tillfredsställande lösning af de

vid kritik af de framställda kommittéförslagen påpekade svårigheterna

hade dittills icke kunnat anvisas.

En af de svårigheter, som rest sig mot lösningen af skogsbeskattningsfrågan,

hänförde sig otvifvelaktigt till den omständighet, som äfven i så

många andra viktiga hänseenden ställt sig hindrande i vägen för arbetet

på reformeringen af den direkta beskattningen, nämligen sambandet mellan

bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten. Sedan inom

Riksdagen fråga väckts om upplösande af detta samband, tillsattes den s. k.

iommunalskattekommittén med uppdrag att utarbeta förslag i sådant syfte.

Denna kommitté, som afgaf sitt betänkande den 18 maj 1900, sökte i

enlighet med sitt program lösa frågorna om skogsbeskattningen till stat

och kommun på olika vägar. Kommittén ville ombilda statsbeskattningen

till en allmän och ren inkomstskatt, i följd hvaraf kommittén föreslog, att

fastighetsbeskattning till staten efter taxeringsvärde skulle upphöra, samt

uttalade sig för att inkomst åt fast egendom och således äfven af skog

likasom annan inkomst skulle för taxering upptagas till sitt verkliga behållna

belopp. Beträffande kommunalbeskattningen sökte kommittén träffa

inkomsten af fast egendom på två olika sätt. Å ena sidan skulle taxeringsvärde

åsättas den fasta egendomen, därvid den växande skogen skulle inbegripas

i taxeringsvärdet och uppskattas till tjugu gånger den beräknade

stadigvarande årsafkastningen. Af taxeringsvärdet skulle fem procent anses

utgöra beskattningsbar inkomst. Å den andra sidan skulle inkomsten af

fastigheten äfven taxeras till sitt faktiska belopp, och vid denna taxering,

som skulle äga rum i den ort, där fastigheten vore belägen, skulle afdrag

ske för fem procent af taxeringsvärdet.

Detta förslag mötte af olika skäl starkt motstånd hos de däröfver

hörda myndigheterna. Hvad skogsbeskattningen angår, kan också särskildt

mot detsamma anmärkas, att det icke gaf tillfredsställande bestämmelser

om afdrag för hvad skogen kostat i ägarens hand.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

I ordningen är härefter att nämna den är 1902 för första gången

antagna inkomstskatteförordningen. Denna, som i fråga om beskattningen

af fastighetsinkomst är uppbyggd på bevillningsförordningen, innebär således

icke heller något framsteg med afseende på skogsbeskattningen.

I sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande anförde norrlandskommittén,

att den, såsom ett led i de af kommittén föreslagna medlen för vidmakthållande

och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i

Norrland och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om

skogsbeskattningen. Kommittén åsyftade därvid närmast den ogynnsamma

ställning, de egentliga skogssocknarna intoge i beskattningsafseende. En

rättelse häraf måste mynna ut däri, att den inkomst af trävarurörelse, som

nu i regel taxerades där förädlingsrörelse ägde rum, kornme att till viss

del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna. Kommittén

förordade därför, att, utan afvaktan på en slutlig lösning af alla sväfvande

skattefrågor, reformer i ifrågavarande afseende vidtoges i gällande skatteförfattningar.

Rörande sättet för lösning af nu förevarande fråga ville kommittén

uttala sin anslutning i hufvudsak till det förslag, som år 1891 framlagts

af den år 1890 tillsatta skattekommittén.

Äfven denna hemställan remitterades till vederbörande myndigheter

för yttrandes afgifvande. Omdömena utföllo som vanligt på helt olika sätt.

Kammarätten afrådde från att anlita den ifrågasatta utvägen. Däremot

framhöll kammarrätten nu för första gången såsom ett uppslag, hvilket förtjänade

beaktande, tanken på att kommunerna skulle berättigas att inom

vissa gränser för sina behof lägga eu accis på virke, som inom kommunen

afverkades. Domänstyrelsen uttalade sig ur skogsvårdssynpunkt äfven för

att skog beskattades, när afvalkning ägde rum, samt att därvid det afverkade

virkets värde lades till grund för beskattningen.

Under är 3904 utarbetades inom finansdepartementet ett förslag till ny

förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillningsförordningen.

Enligt detta förslag skulle inkomst af skog, då den utfölle, göras till föremål

för inkomstskatt. Dock medgafs ej afdrag för hvad ägaren betalat

för skogen, utan vid upplåtelse af afverkningsrätt skulle köpeskillingen oafkortad

upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen bibehölls beskattning

af skog genom fastighetsbevillningen. Förslaget ledde emellertid icke

till något resultat.

Under tiden hade frågan om eu reform af skogsbeskattningen ånyo

upprepade gånger framförts af enskilda motionärer inom Riksdagen. Särskilt

väcktes vid riksdagarna 1908, 1904 och 1905 framställningar i syfte

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

190ö drs

skogsbeskatt

ningsköntmitlé.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 23.

att frågan skalle lösas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1891 års

kommittéförslag. Vid riksdagen 1905 fann sig bevillningsutskottet med

hänsyn till förevarande beskattningsfrågas erkändt stora betydelse böra,

ehuru ärendet redan vore föremål för utredning inom finansdepartementet,

föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t med betonande af att frågan kräfde

ett skyndsamt afgörande. Med anledning häraf beslöt också Riksdagen i

underdånig skrifvelse den 12 april 1905 anhålla, att Kungl. Maj:t, utan

att afvakta eu fullständig lösning af kommunalskattefrågan, täcktes låta

utarbeta och om möjligt redan nästföljande år för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst

genom beskattning af skogsavverkning måtte i större utsträckning än för

närvarande ägde rum tillgodokomma de särskilda kommuner, inom Indika

skogsavverkning bedrefves.

Sedan härefter den 18 september 1905 tillsatts eu kommitté för verkställande

af utredning rörande förändrade bestämmelser angående beskattning

af skog, afgaf denna kommitté den 15 juli 1907 betänkande och

förslag i ämnet.

Innan jag redogör härför, bör jag måhända erinra därom, att de nya

förordningar avflående bevillning och om inkomstskatt, som på grund af 1907

års Riksdags beslut utfärdades den 13 september 1907, i fråga om beskattning

af skog i alla afscenden upptaga de bestämmelser, som innehöllos i

de närmast förut gällande författningarna i dessa ämnen. Vid de nya förordningarnas

utarbetande afsågs nämligen allenast att åstadkomma förändrade

föreskrifter i fråga om beskattningsåret och taxeringsmyndigheternas

organisation i syfte att därigenom underlätta fortsatta sträfvanden för

en reform af skattelagstiftningens materiella stadganden.

1905 års kommitté, hvilken jag i den följande framställningen för

korthetens skull benämner skogsskattekommittén, har föreslagit, att beskattning

af skogsbruk i regel måtte fullständigt åtskiljas från den direkta beskattningen

i öfrigt.

Härvid skulle dock göras det undantaget, att vid bestämmande af

fastighets taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till skog, som funnes å egendomen,

så till vida att i taxeringsvärdet inberäknades värdet af själfva

skogsmarken äfvensom af förmånen för egendomen att äga tillgång till husbehofsvirke.

All annan afkastning af skogsbruk skulle göras till föremål

lor eu alldeles fristående beskattning genom skogsapel. För sådant ändamål

skulle organiseras en speciell taxeringsmyndighet, kallad accisnämnd, öfver

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 25.

kvilkens beslut klagan skulle fn föras först hos kammarrätten och sedan

hos Eders Kungl. Maj:t. Taxeringsdistriktet skulle i allmänhet utgöras af

en kommun. Dock skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga

förena två eller flera kommuner till ett distrikt.

Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten

till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen

fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, då

han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller

uppläte skog till utverkning, och accisen skulle erläggas efter försäljningssumman

utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes

än genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å rot och detta

värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för afverkningen

gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vattendrag

eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å virke

betalas. Vidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf å sin

fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han därefter

sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag för kostnaden

för virkets fällande och tillredning äfvensom för transportkostnad.

Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt taxerade

värde å rot. Den som afverkade skog å annans mark skulle således icke

blifva accispliktig därför, dock att med afseende å afverkning på grund af

upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda i kraft,

accisplikten skulle åligga afverkningsrättens innehafvare och icke fastighetens

ägare.

Taxeringen skulle ske för ett från och med den 1 juni det ena året

till och med den 31 maj det andra året räknadt afverkningsår samt verkställas

i den ort, där skogen vore belägen. Till ledning vid taxeringen

skulle hvar och en, som under afverkningsåret sålt eller annorledes afhändt

sig skog eller upplåtit skog till afverkning eller ock själf afverkat

skog, afgifva deklaration, innehållande i olika fall uppgift om försäljningssumman

eller om mängden af det afverkade virket.

För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,

landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt

efter eu ganska hastigt stigande skala. För virkesvärde till och med

ett belopp af 200 kronor skulle accisen utgöra en procent, för att sedan

nå två procent vid ett värde af omkring 1,300 kronor, tre procent vid

ett värde af omkring 6,300 kronor, fyra procent vid ett värde af omkring

33,000 kronor och fem procent vid ett värde af omkring 159,000 kronor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

Sedermera skulle procenten småningom stiga till inemot sex procent, hvithet

belopp den likväl ej skulle kunna uppnå. Progressionen skulle dock ej

beräknas efter den accispliktiges sammanlagda taxering till skogsaccis utan

allenast efter taxeringen inom det ifrågavarande taxeringsdistriktet.

Den kommunala skogsaccisen skulle beräknas sålunda, att för hvarje

fullt belopp af 12 kronor 50 öre af det taxerade virkesvärdet skulle påföras

ett belopp, som svarade emot medeltalet af hvad inom kommunen

för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren

utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. De till

kommunen inflytande skogsaccismedlen skulle afsättas till en särskild fond,

från hvilken hvarje år skullo till den kommunala budgeten ingå ett tillskott,

bestämdt efter särskilda regler, som uppgjorts efter förhållandet

emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof för de senast

förflutna fem åren.

Slutligen skulle till landstinget utgå skogsaccis med en procent af det

taxerade virkesvärdet och till väghållningsdistriktet bidrag, beräknadt sålunda

att en vägfvrk påfördes för hvarje fulla tio kronor af det uppskattade

virkesvärdet.

Vid kommitténs betänkande voro fogade dels reservationer rörande

vissa detaljer af ämnet, såsom skatteplikten, skatteskalan, statens skyldighet

att erlägga accis till kommunen o. s. v., och dels en skiljaktig mening,

afseende den principiella ståndpunkt, som kommittén intagit.

I sistnämnda reservation, som afgifvits af kommitténs ledamot f. d.

kammarrättsrådet E. J. von Wolcker, gjordes gällande, att stat och kommun

icke borde utöfva sin beskattningsrätt på grundvalen af en och samma

uppskattning. Den länge eftersträfvade omläggningen af grunderna för den

kommunala beskattningen borde gälla äfven förevarande beskattningsområde,

så att en verkligt fristående beskattning för kommunens räkning

komme till stånd. De synpunkter, ur hvilka skatten skulle erläggas, vore

väsentligen andra, då det gällde kommunen, än då det vore fråga om staten.

Reservanten ansåge det vara ett eftersträfvansvärdt mål, att den kommunala

beskattningen företrädesvis komme att anordnas såsom ett system af

objektskatter och ersättningsskatter. Med upptagande af den i kammarrättens

utlåtande öfver norrlandskommitténs förslag framhållna tanken, att

utan samband med statsbeskattningen kommunen borde berättigas att för

sina ändamål uppbära accis för afverkad skog, hemställde därför reservanten,

att, till dess ett reformeradt kommunalt skattesystem hunnit komma

till stånd, frågan måtte lösas i form af en slags ersättningsskatt att utgå

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 25.

till kommun för virke, som, där afverkadt, fördes från kommunen att inom

annan kommun på ett eller annat sätt tillgodogöras. Reservanten föreslog

i sådant afseende, att den, som utförde eller läte utföra virket, skulle erlägga

en accis med en fix skattesats af två procent af det värde, virket

efter gängse ortspris kunde anses äga vid utförandet. Detta värde skulle

med ledning af afgifven deklaration fastställas af kommunalnämnden, öfver

hvilkens beslut klagan skulle få föras hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och därefter hos Eders Kungl. Maj:t.

Den af reservanten sålunda förordade planen för frågans lösning syntes

mig till sin allmänna syftning vara förtjänt af vidare utredning och

pröfning. Vid underdånig anmälan den 19 juli 1907 af kommitténs förslag

fann därför på min tillstyrkan Kungl. Maj:t godt förordna, att från Eders

Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande skulle infordras yttranden ej

mindre öfver kommitténs förslag i ämnet än äfven särskildt beträffande

ifrågavarande beskattningsfrågas ordnande i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de grunder, som angifvits i reservationen.

Det visade sig, att omdömena i alldeles öfvervägande grad utföllo till

fördel för reservantens förslag. Under det att sålunda af de 25 hörda

myndigheterna 2 afstyrkte båda förslagen och 5 förordade kommitténs förslag,

uttalade sig ej mindre än 18 för den hufvudsakliga ståndpunkt, reservanten

intagit, om också med vissa anmärkningar i detaljfrågor.

Den starka anslutning, som härigenom mötte förslaget att reformen skal för en

af skogsbeskattningen för närvarande skulle inskränkas till införande af kommunal

en själfständig kommunal skogsaccis, öfverensstämde också med den uppfattning,

hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Det förslag

till lagstiftning i ämnet, som af Eders Kungl. Maj:t på min hemställan

framlades för 1908 års Riksdag och hvars framläggande i väsentligen oförändradt

skick för detta års Riksdag jag nu tillstyrker, var därför hufvudsakligen

uppgjordt på grundvalen af nämnda plan. Jag vill dock icke

hafva därmed bestämdt förnekat, att försök tilläfventyrs framdeles måste

göras att för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den

riktning, skogskommittén anvisat, om det nämligen mot förmodan skulle visa

sig omöjligt att anordna statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den

form, åt hvilken reformarbetet i allmänhet på detta område under de

senaste åren syftat.

För sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstår det såsom

ett alltmera klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig,

Bih. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

allmän och ren inkomstskatt. Statsskatten bör vara en beskattning af inkomst,

och skattens natur att vara allmän innebär, att den skall utgå af

all den skattskyldiges inkomst. Erkännes detta vara reformarbetets uppgift,

skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af hela arbetet att utbryta

eu art af inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning,

hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens

verkliga belopp utan väsentligen erhölle karaktären af en objektbeskattning.

Visserligen måste det, såsom jag förut sagt, medgifvas, att inkomst

af skogsbruk är svårare att beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt

därför att det erbjuder så stor svårighet att komma till rätta med

afdrag för den köpeskilling, som erlagts för skogen. Men däremot kan det

icke med skäl påstås, att inkomst af skogsbruk till begreppet är olikartad

emot annan inkomst och af sådan grund bör i beskattningsafseende behandlas

på ett särskildt sätt.

Att fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skall vara allmän

och således omfatta äfven skogsinkomsten, är angeläget med afseende på

denna skatts progressiva natur. Skogsskattekominittén har, ställd inför

krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den föreslagna

skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv

skatt bör dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt.

För utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen kan

tagas i anspråk, är det erforderligt att känna den beskattades samlade

behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastningsskatt, sådan

som den skogsaccis, hvilken kommittén föreslagit och som icke skulle taga

någon hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade behållen inkomst,

måste däremot uppenbarligen ofta leda till obillighet och ojämnhet i beskattningen.

Vidare lämnar den af kommittén använda metoden att binda

progressionens verkningar vid taxeringsdistriktet anledning till välgrundade

anmärkningar. Till skatteprogressionens teknik hör eljes som nämndt att

utfinna den samlade totalsiffra, å hvilken progressionen bör tillämpas. Då

säkerligen flera skattskyldiga skulle blifva pliktiga att erlägga skogsaccis

inom mera än ett taxeringsdistrikt, komme således med kommitténs förslag

progressionen icke att blifva tillräckligt effektiv med afseende på dem. Å

andra sidan skulle genom den åt vederbörande myndighet lämnade befogenheten

att bestämma taxeringsdistriktens storlek det kunna komma att

bero på denna myndighets beslut, hvilket läge den skattskyldige komme

att intaga på skatteskalan, något som kunde förefalla godtyckligt och i allt

fall icke innebure en lämplig anordning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

Emot skogsskattekommitténs förslag att i fråga om fastighetstaxeringen

införa ett förändradt system, nämligen sålunda att vid bestämmande af taxeringsvärdet

å fast egendom icke skulle i någon mån fästas afseende å den

växande skogens värde, så vidt detta öfverstege hvad som för fastigheten

kunde erfordras i husbeliofsvirke -— en tanke, som äfven vann understöd

under öfverläggningen i Första Kammaren — resa sig också i beskattningsfrågornas

nuvarande läge synnerligen starka invändningar. Särskilt gäller

detta beträffande statsbeskattningen. Med afseende på denna är syftemålet,

som nämndt, att skapa en allmän och ren inkomstskatt, d. v. s. en

skatt, som träffar den skattskyldiges hela inkomst och utgår efter inkomstens

verkligen behållna belopp. Man bör således för statsbeskattningens

vidkommande åtminstone i regel öfvergifva beskattningen efter taxeringsvärde

och i stället äfven med hänsyn till inkomst af fast egendom uttaga

skatten efter inkomstens utrönta belopp. Frågan om en reform i denna

riktning lärer inom en ej alltför aflägsen framtid hafva kommit i det läge,

att den kan bringas under statsmakternas pröfning. Men vid sådant förhållande

vore det uppenbarligen olämpligt att nu ifrågasätta genomförandet

af nya grunder för beräkning af fast egendoms taxeringsvärde, så vidt beskattningen

till staten angår. Hvad åter beträffar kommunalbeskattningen,

bör denna enligt min åsikt i långt högre grad än hittills grundas på

objektbeskattning och för den fasta egendomen således fortfarande erläggas

skatt till kommunen efter taxeringsvärde. Därvid kan det tilläfventyrs

också befinnas lämpligt att, såsom skogsskattekommittén föreslagit,

från taxeringsvärdet utesluta värdet af ståndskogen, så vidt denna öfverstiger

fastighetens husbehof, ehuruväl en sådan anordning otvifvelaktigt

kunde åtminstone under en längre eller kortare öfvergångstid medföra den

olägenheten, att kommunen finge undvara skattebidrag för ståndskogen och

öfriga skatteföremål följaktligen blefve i motsvarande mån högre betungade.

Men i allt fall synes det mig emellertid vara alldeles påtagligt, att denna fråga

bör pröfvas först i sammanhang med reglerande af hela kommunalbeskattningen

och att således för närvarande icke heller med afseende på denna

beskattning någon ändring bör göras i fastighetstaxeringen.

Om man lämnar de nuvarande grunderna för skogsbeskattningen orubbade,

medför detta visserligen, att staten icke under de närmaste åren erhåller

väsentligen ökade skattebidrag för skog, men äfven om det naturligtvis

är af synnerlig vikt, att sådana åtgärder snarast vidtagas, som

kunna tillförsäkra staten tillbörliga skatteintäkter af den inkomst, som

uppstår genom skogsbruk, så kan detta dock ej anses vara till den grad

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

angeläget, att icke det nuvarande tillståndet kan få fortfara under den tid,

som må komma att förflyta, intill dess frågan om reformerande af hela

den direkta statsbeskattningen kan blifva pröfvad.

Annorlunda ställer sig däremot saken med afseende på den kommunala

beskattningen. Det är också hufvudsakligen i fråga därom som missnöjet

med den nuvarande ordningen framträdt, liksom det endast är denna beskattning,

som åsyftas i den Riksdagens skrifvelse, hvilken närmast ligger

till grund för de senast vidtagna åtgärderna i ämnet. Såsom jag redan

förut nämnt, anhöll Riksdagen däri endast om framläggande af förslag till

sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst genom beskattning

af skogsafverkning måtte i större utsträckning, än för närvarande

ägde rum, tillgodokomma de särskilda kommuner, inom Indika skogsafverkning

bedrefves.

Verkningarna af att en viss skattekälla lämnar för ringa skatteutbyte

blifva uppenbarligen helt o.lika för staten och för kommunen. Utskylderna

till kommunerna hafva karaktären af en repartitionsskatt. Sedan kommunens

skattebehof fastställts, fördelas de erforderliga medlen till utgörande

af de skattskyldiga enligt fastställd grund. I samma mån som en viss

näringsgren blir för lågt beskattad, ökas därför skattebördan för de öfriga

skattskyldiga. Med afseende på statsskatten betyder däremot den för låga

beskattningen af vissa skattskyldiga i stort sedt allenast en minskad inkomst

för staten. Det är gifvet, att sålunda uteblifna skattebidrag kunna medföra

en öfverflyttning på andra skattskyldiga af skattebördan, om nämligen

hvad som ej i denna väg influtit måste ersättas med skattemedel, men

praktiskt taget torde en sådan inverkan i allmänhet ej kunna påvisas och

i alla händelser blifva kännbar i ojämförligt ringare grad än förhållandet

i liknande fall är med kommunalskatten.

Då nu under det nuvarande taxeringssystemet afkastningen af skogsbruk

i icke ringa mån undgått beskattning och därigenom i de kommuner,

som hafva skog i mera afsevärd omfattning, åstadkommits en förryckning

af de kommunala skattebördorna, måste behofvet af en ändring på det

kommunala beskattningsområdet, i syfte att tillföra dylika kommuner ökade

skattebidrag af skogsafkastningen, anses vara af trängande art. Enligt min

mening bör därför, såsom jag förut angifvit, någon åtgärd i nämnda syfte

vidtagas utan afvaktan på lösningen af statsbeskattningsfrågan eller kommunalskattefrågan

i öfrigt.

Jag finner mig böra i detta sammanhang omnämna några af de förslag,

som framkommit till lösande af skogsskattefrågan på annat sätt än

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

genom införande af accisbeskattning. Sålunda har för vinnande af rättelse

i förevarande afseende bland annat af kammarrätten i dess yttrande öfver

1894 års kommittéförslag ifrågasatts, att, utan annan rubbning af gällande

taxeringsföreskrifter, stadgandena om beskattningsort vid bevillningstaxeringen

för inkomst skulle ändras sålunda, att af den beskattningsbara inkomsten

af trävarurörelsen en viss lagstadgad andel blefve upptagen till

beskattning inom den eller de kommuner, där de i rörelsen förädlade skogsprodukterna

hämtats. Äfven detta förslag hade förespråkare under öfverläggningen

i Första Kammaren. Jag erinrar emellertid ånyo, att innebörden

af en sådan metod, hvilken därjämte alltid skulle verka väl godtyckligt,

blefve allenast, att en del af vinsten utaf förädlings- och handelsrörelsen

toges ifrån de kommuner, där dessa grenar af trävarurörelsen bedrifvits, något

som ju icke vore rättvist. Vid ordnande af kommunalbeskattningen måste

man ovillkorligen fasthålla, att den kommun, där eu rörelse i afsevärd

omfattning utöfvats, skall vara den, som får skattlägga rörelsen.

Ett annat förslag, som också vunnit understöd, innehåller, att vinsten

å en trävarurörelse i dess helhet skulle ur taxeringssynpunkt uppdelas i en

skogsvinst och en förädlingsvinst, af hvilka den förra skulle tagas till

beskattning i den eller de kommuner, där råvaran hämtats, och den senare

där förädlingen skett. Det är emellertid uppenbart, att om en sådan

anordning, hvilken i allt fall skulle möta stora tekniska svårigheter, infördes

på det bestående systemets grund, den ej heller skulle innebära

annat än att en del af hvad som verkligen vore förädlings- och handelsvinst,

till skada för de kommuner, där förädlingen och handeln bedrifvits,

gjordes till skogsvinst.

Mot båda dessa metoder kan för öfrigt anmärkas, att de svårligen

kunde tillämpas på sådan trävarurörelse, som förädlade köptimmer.

Bland de framställda förslagen till reglerande af skogsbeskattningen

anser jag mig vidare böra med några ord beröra det, som åsyftar framtvingandet

af höjda taxeringsvärden, antingen inom det nuvarande systemet

eller ock genom föreskrifter om särskild taxering af afrösningsjord och därå

växande skog. Härmed skulle således äfven för statens del en skärpt

beskattning genomföras. Enligt hithörande förslag skulle, hvad skogen

beträffar, i cn fastighets taxeringsvärde inräknas såviil skogsmarken som

ståndskogen till sitt fulla värde. Under skogens uppväxttid skulle följaktligen

fastighetens ägare årligen få erlägga skatt för den uppväxande skogens

hela värde. Utom det att emellertid en sådan effektiv taxering skulle

vara mycket svår att få till stånd med vår nuvarande taxeringsapparat, är

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

jag böjd för att ansluta mig till den meningen, att en beskattning, som

under skogens uppväxttid uttoge skatt för tillväxtens fulla värde, knappast

heller vore ens ur kommunalbeskattningens synpunkt önskvärd. Att erlägga

en dylik skatt under den långa följd af år, då skogen ej lämnade

någon eller åtminstone icke afsevärd afkastning, skulle i de flesta fall, där

till fastigheten hörde mera betydande skogsområden, innebära en större

tunga för fastighetsägaren än han förmådde bära. Han skulle därigenom

äfven ofta nog föranledas att påskynda skogens afverkning, hvilket naturligtvis

icke vore lämpligt ur vare sig beskattnings- eller skogsvårdssynpunkt.

Under öfverläggningarna i Riksdagens kamrar uttalades från flera håll,

att skogsfastigheter redan nu mångenstädes voro taxerade till sitt fulla

värde och att det eljes borde tillses, att det fulla värdet blefve vid taxeringen

upptaget. Hvad beträffar det förra påståendet, till hvilket jag strax

skall återkomma, vågar jag, om med fulla värdet skall afses saluvärdet,

säga, att endast i undantagsfall skogstillgångens hela saluvärde inbegripits

i taxeringen. Vidkommande åter den meningen, att tillsyn borde hållas

öfver att det fulla värdet lades till grund för taxeringen, utgår denna mening

från att syftet med bevillningsförordningens tämligen obestämda föreskrifter

i detta afseende verkligen vore, att taxeringsvärdet skulle omfatta

äfven den växande skogens saluvärde. Härmed må vara huru som helst,

ett faktum är det dock, att bevillningsförordningen icke tillämpats på detta

sätt, utan sålunda, att vid taxeringsvärdes åsättande väl tagits en måttfull

hänsyn till skogstillgången men icke inräknats dess hela värde. Och då

det frågas, om man bör bygga en ny skattelag på den grunden, att gällande

bevillningsförordning icke tillämpas, så må jag åberopa det svar, som

på den frågan i Första Kammaren blef gifvet, nämligen att man kan bygga

en ny lag på att gällande bevillningsförordning genom praxis fått en viss

tillämpning.

I fråga om taxeringsvärdets förhållande till det verkliga värdet af fast

egendom med skogstillgång har på skogsskattekommitténs föranstaltande

under åren 1906 och 1907 verkställts en utredning om förfaringssättet

inom rikets olika län vid taxering af skog, och har genom denna utredning,

hvilken finnes intagen i kommitténs betänkande, hvartill jag därför

anhåller att få hänvisa, vunnits ytterligare bekräftelse på, i hvilken otillräcklig

grad skogsafkastningen med det nuvarande skatteförfarandet varder

underkastad beskattning till stat och kommun. Detta gäller i större eller

mindre mån öfver hela linjen men framträder naturligtvis i synnerhet i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 25. 39

de fall, där afverkningsrätt till skogen är för någon längre tid upplåten

till annan.

Jag anhåller jämväl att få ånyo åberopa de i eu mångfald till Kungl.

Maj: t förda besvärsmål angående taxering vunna upplysningar, utvisande

att fastighetstaxeringen, hvad skog beträffar, understiger det verkliga värdet.

Detta har framgått till exempel af mål angående taxering af inkomst genom

så kallade realisationsvinster, uppkomna genom inköp och exploatering

af skogsfastigheter, samt företrädesvis i mål rörande taxering af inkomst

af sågverksrörelse. Vid sistnämnda slags taxering äger rörelseidkaren afräkna

värdet å rot af det i rörelsen förädlade virke, som han hämtat från

egna jordbruksfastigheter och som således skall anses vara i hans hand

beskattadt genom fastighetsbevillningen. Man finner då, att exempelvis

ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till sammanlagdt värde af

5,144,800 kronor, hvaraf efter sex procent 308,688 kronor måste anses

utgöra den beskattningsbara årsafkastningen, emellertid för stubbören eller

skogsvärde af afverkadt virke ansågs berättigadt att för ett år afdraga ej

mindre än 575,976 kronor 60 öre. I ett annat fall motsvarade sex procent

af taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna ett belopp af 297,744

kronor, men afdraget för stubbören upptogs till 435,049 kronor 21 öre.

I ett tredje mål utgjorde skogsvärdet å det afverkade virket 72,345 kronor

57 öre, under det att jordbruksfastigheternas afkastning efter sex procent

af taxeringsvärdet uppgick till allenast 52,410 kronor. Med afseende på

dessa fall, som hafva många motstycken, är därjämte att ihågkomma, att

fastigheterna uppenbarligen utom skogsafkastningen äfven lämnat inkomst

af jordbruksskötseln och att denna inkomst jämväl ansetts vara beskattad

genom den skatt, som utgått efter beräkning af sex procent afkastning.

Tillika anser jag mig böra nämna, att särskildt de tre angifna målen

angå trävarubolag, som anses sköta sina skogar rationellt, hvadan icke

den invändningen kan göras, att här förelegat en tillfälligtvis stor afverkning.

Jag ber att ytterligare få ur besvärshandlingar omtala ett par exempel

på huru låg fastighetstaxeringen kan vara i förhållande till skogsafkastningen.

Ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde

af 572,200 kronor, skulle således anses af dem äga en afkastning af

34,332 kronor. I räkenskapen redovisades särskildt inkomst af jordbruksskötsel

till belopp af 8,532 kronor, hvadan beskattningen i öfrigt motsvarade

en afkastning af 25,800 kronor. Bolagets årsafverkning hade emellertid

ett skogsvärde af ej mindre än 94,452 kronor 30 öre. Och följande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

år, då inkomsten af egentlig jordbruksrörelse utgjort 8,734 kronor, i följd

hvaraf skogsafkastningen kunde anses för beskattning motsvara endast

25,600 kronor, hade bolaget afverkat virke, i skogsvärde uppgående till

103,985 kronor 87 öre.

Missproportionen mellan taxeringsvärdet och det faktiska värdet är

gifvetvis ingalunda alltid så stor som i de angifna exemplen, men det har

å andra sidan också förekommit talrika fall, där den varit ännu större.

Under senare tider hafva taxeringsmyndigheterna lagt i dagen ett tydligt

sträfvande att vid fastighetstaxeringen mera än förut beakta den växande

skogens värde. Taxeringsvärdena hafva därför så småningom stigit, men

därvid är att ihågkomma, att ökningen till stor del berott äfven af den

allmänna värdestegring, som den fasta egendomen i öfrigt undergått. Sålunda

skedde vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1903 å många orter ganska

betydande förhöjningar i taxeringsvärdena, och denna stegring har fortgått

äfven vid den allmänna fastighetstaxering, som verkställts nästlidna år.

Med afseende härpå kan jag icke underlåta att erinra om en episod från

öfver läggningar na i Riksdagen. En ledamot af Första Kammaren hade

framhållit, att i en socken inom Jämtlands län jordbruksfastigheternas

taxeringsvärden genom taxeringsnämndens beslut år 1908 höjts med omkring

100 procent. Denna fråga upptogs sedermera inom Andra Kammaren

af en ledamot, som påpekade, att t. ex. en fastighets taxeringsvärde

visserligen höjts från 45,000 kronor till 90,000 kronor, men också

tilläde, att försäljningsvärdet utan tvifvel dock vore minst två gånger sistnämnda

belopp.

Angående resultatet af den under år 1908 verkställda taxeringen af

sådana jordbruksfastigheter på landsbygden, för hvilka bevillning erlägges,

har jag låtit från vederbörande länsstyrelser införskaffa upplysningar. I

fråga om taxeringsvärdena år 1908, jämförda med värdena under nästföregående

år 1907 samt under de första åren i de två senaste allmänna

fastighetstaxeringsperioderna 1903 och 1898, har uppgjorts följande sammanställning,

hvilken jämväl utvisar den procentiska förhöjning, som år

1908 skett af de år 1907 gällande taxeringsvärdena:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

41

År 1898

Milj. kr.

År 1903

Milj. kr.

År 1907

Milj. kr.

År 1908

Milj. kr.

Ökning

från 1007J

till 1908 1

%

Stockholms

län ..................

96,0

103,4

104,1

130,0

25

Uppsala

»

69,i

71,3

73,i

76,8

5,06

Södermanlands

» .................

95,4

99,5

97,5

106,2

8,92!

Östergötlands

»

155,o

164,9

165,4

182,6

10,40

Jönköpings

88,3

92,8

93,2

113,3

21,57

Kronobergs

66,o

74,o

75,i

88,2

17,31

Kalmar

»

113,6

120,6

120,5

134,6

11,70

Gottlands

»

32,i

33,8

33,8

35,5

5,03

Blekinge

»

49,4

51,i

51,2

56,i

9,57

Kristianstads

137,3

146,9

146,7

169,9

15,88

Malmöhus

»

291,9

296,2

296 7

333,4

12,37

Hallands

»

69,o

79,4

78,8

92,5

17,39

Göteborgs och

Bohus län .........

76,7

84,7

80,9

87,4

8,03

; Älfsborgs

län..................

101,8

109,2

109,2

123,8

13,37

! Skaraborgs

145,i

148,i

149,3

160,5

7,50

Yärmlands

» ..................

119,3

141,3

141,4

181,o

28,01

Örebro

»

106,9

112,2

112,9

124,9

10,82

Västmanlands

» ..................

79,8

84,i

84,6

91,3

7,92

Kopparbergs

108,8

144,8

145,4

166,9

14,79

Gäfleborgs

7>

84,4

103,8

104,9

136,3

29,93

Västernorr lands » ..................

83,7

101,o

101,2

140,2

38,54

Jämtlands

»

37,o

61,8

61,9

78,o

26,01

Västerbottens

» ..............

55,9

717s

71,4

88,0

24,09

Korrbottens

» ..................

46,9

56,2

56,5

66,5

17,70

Summa

2,310,o

2,552,4

2,555,7

2,964,5

16

Oafsedt den förhöjning af taxeringsvärdena, som berott på den allmänna

värdestegringen af fast egendom, finner man, att särskildt i de norrländska

länen skett en ökning af värdena, hvilken visserligen måste i sin mån

hänföras till att skogstillgången blifvit mera än förut beaktad vid taxeringen.

På grund af vunna upplysningar och med kännedom om den

missproportion, som förut i allmänhet rådt emellan taxeringsvärdet och det

verkliga värdet å skogsfastigheter, är man emellertid berättigad till den

Tlih. till Jlilcsd, Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd, 19 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

slutsatsen, att taxeringen fortfarande väsentligen understiger det verkligt!

värdet och att det således finnes en bred marginal för en tilläggsbeskattning.

Hvad jag nyss nämnde från öfverläggningarna i Riksdagen kastar

också ett bjärt ljus öfver detta förhållande.

Jag förutsätter därför, att äfven framdeles, så länge nu gällande

beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt

kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande hänsyn

väl tages till fastighetens skogstillgång men att i taxeringen icke inbegripes

ståndskogens fulla värde. Det gäller således nu att för kommunens

vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med en skatteform, som

tillsammans med den skatt, som uttages på grund af fastighetstaxeringen,

innebär en skälig beskattning af skogsbruket. Det är då uppenbarligen

angeläget att vid sökandet af den nya skattetypen gå i en riktning, i

hvilken man kan tänka sig att kommunalbeskattningen framdeles må komma

att anordnas, så att den nya skattetypen kunde utan större ändringar inpassas

i det beskattningssystem, som för öfrigt komme att blifva gällande.

Jag är gifvetvis icke beredd att nu framlägga något färdigt program i sistnämnda

hänseende. Emellertid synes det mig kunna antagas, att vid en

omdaning af det kommunala skatteväsendet stor hänsyn bör, såsom på de

flesta ställen i utlandet är förhållandet, tagas till det olika intresse i de kommunala

institutionerna och anordningarna, som de skilda samhällsmedlemmarna

kunna hysa, och till de olika fördelar, som de af dessa anordningar

kunna hämta, samt att den kommunala beskattningen således bör mera än

för närvarande erhålla karaktären af en objektbeskattning. Att emellertid

skattebehofven för alla sådana delar af kommunens verksamhet, där ej någon

egentlig åtskillnad i intressen emellan dess medlemmar kan anses föreligga,

fortfarande som hittills bör fördelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nu gällande grunder för den kommunala skattskyldigheten

och att således under alla förhållanden jämväl en kommunal inkomstskatt

skall komma att utgå, lärer få anses själfklart. En reform af det kommunala

skatteväsendet får sålunda till en af sina förnämsta uppgifter

att anordna skattskyldigheten så, att de i bevillningsförordningen angifna

skattekällorna mindre än hittills behöfva tagas i anspråk för kommunens

räkning. Jag har redan nämnt, att en fastighetsbeskattning i

bevillningsförordningens anda, om ock i behöflig mån reviderad, fortfarande

torde vara på sin plats för kommunens vidkommande. I ett skattesystem

af antydd art synes därjämte skogshandteringen böra tillförbindas att vid

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

den tid, då skogen af ver kas och af kastningen af skogsbruket sålunda flyter

till ytan, till kommunen utgifva skatt för skogens afkastning.

I denna riktning anser jag därför, att äfven det nu uppställda problemet

bör kunna lösas. Jag håller således före, att den, hvad skogen beträffar,

låga fastighetstaxeringen lämpligen kan kompletteras med en kommunal

utskyld, en accis, som pålägges vid den tid, då skogen skiljes från marken

och följaktligen genom sin förvandling till penningar bereder den skattskyldige

lättadt tillfälle till utskyldens erläggande. I ett blifvande från

grunden reformeradt kommunalt skattesystem kunna tilläfventyrs för accisbeskattningen

uppställas grunder, ägnade att framkalla en något så när

adekvat beskattning. I frågans nuvarande skede måste man uppenbarligen

nöja sig med en summarisk skattepåföring, å hvilken bör tillämpas en så

mycket lindrigare skattesats, så att den sammanlagda beskattningen till

kommunen icke kommer att öfverstiga en skälig andel af skogsafkastningen

och så att skatten icke med fog kan sägas vara obillig.

Härigenom skulle också anmärkningen, att skogsaccisen innefattade

eu dubbelbeskattning, sakna all verklig giltighet. Det starkaste motståndet

emot det vid 1908 års Eiksdag framlagda förslaget till lag om skogsaccis

härrörde från uppfattningen, att därigenom skapades en dubbelbeskattning

af skogsafkastningen. Med den nuvarande fastighetsbeskattningen har visserligen

teoretiskt åsyftats att träffa hela afkastningen af den fasta egendomen,

och härutinnan kan formellt sedt sökas något stöd för nämnda

uppfattning. Men i verkligheten föreligger ju icke någon dubbelbeskattning

endast därför att en förutvarande skatt, som befunnits för låg, kompletteras

med en tilläggsskatt. Att på två olika vägar söka träffa ett visst

skatteföremål, är icke något inom beskattningsväsendet ovanligt, och äfven

inom vårt skattesystem är en sådan anordning v,idtagen på flera håll, likasom

ett dylikt förfaringssätt måste komma till användning vid den fortsatta

reformeringen däraf. Icke ens om det vore fråga om att för statens

räkning påliigga en skogsaccis af den föreslagna beskaffenheten, vore det

därför befogadt att tala om dubbelbeskattning, så länge hvad som för den

fasta egendomen sammanlagdt uttoges ej öfverstege hvad som vid jämförelse

med andra skatteföremål borde falla på fastighetsafkastningen. Nu ställer

sig saken därjämte på ett helt annat sätt, då det gäller allenast att införa

en skogsaccis för kommunens räkning. Härvid är främst att ihågkomma,

att koimnunalutskylderna äro repartitionsskatter, hvilket innebär, att först

fastställes kommunens behof af bidrag frän dess skattskyldiga medlemmar

och därefter fördelas det sålunda fastställda beloppet till utgörande af de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

skattskyldiga. Om således kommunen får tillgång till skogsaeeismedel, förminskas

i samma grad den summa, som skall utdebiteras på de enligt eljes

gällande grunder skattskyldiga, och den fastighetsägare, som får erlägga

skogsaccis, kommer följaktligen i åtnjutande af minskning i de allmänna

kommunalutskylderna. Men härtill kommer, att man i detta sammanhang

icke i allmänhet rimligen kan tala om att någon drabbas af för hög kommunalbeskattning,

då kommunalutskylderna i olika kommuner utgå med så

olika belopp. Medan utskylderna i en kommun utgöra 30 öre eller mindre

för fyrk, uppgå de i eu annan kommun till 2 kronor eller mera för fyrk.

Om nu i förstnämnda kommun en fastighetsägare, som afverkar skog, får

betala skogsaccis, blir i allt fall hans sammanlagda kommunalbeskattning

relativt mycket lindrigare än den kommunala skattebörda, som påkvilar en

skattskyldig i sistnämnda kommun. Därest åter i sistnämnda kommun

finnes skogstillgång och skogsaccis därför kommer att utgå, åstadkommes

en i synnerhet därstädes välbehöflig utjämning af skattetungan, därigenom

att skogsuf kastningen får lämna ett större bidrag till de kommunala behofven

än hittills varit fallet.

Jag har alltså funnit mig kunna i hufvudsak biträda det af reservanten

inom skogsskattekommittén framställda förslaget, dock att enligt min mening

och i öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i flera länsstyrelsers

utlåtanden, accisbeskattningen icke bör inskränkas till det virke,

som utföres från kommunen, utan omfatta äfven virke, som användes eller

förädlas inom den kommun, där skogen är belägen. Gifvetvis bör för

närvarande accisen åsyfta allenast sådan skogshandtering, som idkas i någon

större skala. För husbehofsvirke anser jag därför, att någon accis icke

bör utgå, likasom ej heller denna beskattning bör drabba de mindre skogsägarna

och således ej träffa den, som till afsalu afverkat allenast virke till

obetydligt värde.

Efter dessa allmänna grunder anmodade jag de sakkunnige, som enligt

Kungl. Maj:ts den 21 juni 1907 mig gifna bemyndigande af mig tillkallats

för att inom finansdepartementet biträda med beredningen af frågor rörande

lagstiftningen om den direkta beskattningen, att uppgöra förslag till författning

i ämnet. De sakkunnige inkommo den 12 december 1907 med

förslag till lag om skogsaccis och till vissa därmed sammanhängande ändringar

i kommunalförordningarna. Förslaget remitterades till kammarrätten,

som den 17 januari 1908 däröfver afgaf underdånigt utlåtande. Det på

grundvalen af den sålunda verkställda utredningen utarbetade, genom nådig

proposition för Riksdagen framlagda förslaget blef emellertid, såsom jag

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25. 45

redan erinrat, af Eiksdagens Första Kammare afslaget ock var följaktligen

fallet.

Frågan kar därefter underkastats ytterligare granskning, därvid några

smärre ändringar ansetts böra vidtagas i förslaget med anledning af kvad

inom Riksdagen förekommit. För dessa ändringar, så vidt de kunna påkalla

särskilt yttrande, ankåller jag att få redogöra i sammankang med

den framställning jag nu ber att få, med kufvudsakligt upprepande af

hvad jag förut anfört, lämna angående de viktigaste bestämmelserna i förslaget.

Enligt kvad jag nyss angaf, afser förslaget att beskatta det virke, som

afverkas inom kommunen. Att, såsom reservanten inom skogsskattekommittén

ifrågasatt, accisbelägga endast det virke, som utfördes från kommunen,

skulle innebära, att från skatt befriades allt det virke, som på ett eller

annat sätt tillgodogjordes inom kommunen. Detta skulle ställa sig något

olika i olika fall. Att från accisplikten utesluta virke, som t. ex. försäljes

till sågverk inom kommunen eller såsom brännved till inom kommunen

belägna glasbruk ock dylika inrättningar eller såsom pappersmasseved till

där befintliga cellulosafabriker, finner jag för min del alldeles opåkallad!.

T fråga om sådant virke, som af afverkaren själf förädlas inom kommunen,

skulle väl kunna göras gällande, att kommunen i allt fall får skatt af hans

förädlingsverksamhet. Emellertid lärer äfven dylikt virke böra accisbeskattas,

enär kommunens rätt till skatt för virket icke bör göras beroende af huru

förädlingsindustrin utfallit.

Beträffande det grundläggande spörsmålet om hvem skatteplikten

åligger, utgår förslaget från att accisskyldighet inträder, då afverkningeu

sker, ock att accisen följaktligen skall erläggas af afverkaren samt beräknas

efter det afverkade virkets taxerade skog svär de, d. v. s. värde å rot. I

detta hänseende kar, såsom jag redan nämnt, skogsskattekommittén föreslagit,

att accisplikten skulle i regel åläggas fastighetens ägare, i sammanhang

hvarmed kommitténs förslag innebär, att accisplikten skulle göras gällande,

då afverkningsrätt upplätes, ock accisen i sådant fall beräknas efter den

betingade köpeskillingen. Om fastighetens ägare själf verkställde afverkningen,

skulle äfven enligt kommitténs förslag skattskyldigheten inträda,

då afverkningen sker, likasom detta jämväl skulle äga rum i det fall, då

enligt samma förslag icke fastighetens ägare vore den aecispliktige, nämligen

i fråga om afverkning på grund af upplåtelse före (len dag, då lagen trädt

Accisens

föremål-.

Skattskyl
dighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46 ^ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

i kraft. I dessa båda fall skulle accisen utgå, om virket sålts att i oförädladt

skick levereras i afverkningsorten, efter köpeskillingen med afdrag

för afverknings- och transportkostnader, men eljes efter virkets taxerade

värde å rot.

På grund af sin utgångspunkt, att accisen skall erläggas af fastighetsägaren,

har kommittén således gjort såväl tiden för skattepliktens

inträde som ock skattens belopp beroende af den form, under hvilken

fastighetsägaren skilt skogen från sig. Om man nämligen med afseende

på utverkning, som äger rum på grund af upplåten afverkningsrätt, vill

göra fastighetens ägare till den skattskyldige, är det uppenbart, att skattskyldigheten

icke kan uppskjutas i afbidan på den faktiska af verkningen,

hvilkens verkställande beror af annan person, och att det äfven vore

obilligt, om skatten skulle beräknas icke efter den afkastning, ägaren

erhållit, utan efter den afkastning, som tillflutit en annan, Med nämnda

utgångspunkt måste man otvifvelaktigt uttaga skatten, då afverkningsrätten

upplåtes, och beräkna dess belopp i förhållande till den godtgörelse, som

för afverkningsrätten blifvit erlagd.

Emot en sådan beskattningsmetod kunna emellertid särskilt ur tillämpningssynpunkt

framställas tungt vägande anmärkningar. Också har

ingen annan punkt varit föremål för så stor meningsskiljaktighet inom

kommittén som denna, i det att ej mindre än halfva antalet af kommitténs

ledamöter omfattat en annan åsikt och velat undantagslöst lägga

accisplikten på afverkaren. Sålunda skulle det med kommitténs metod

understundom möta svårighet att kontrollera, att allt afverkadt virke blefve

accisbeskattadt. Om man tänker sig, att å en skogstrakt, där aftorkning

ägde rum på grund af tidigare gjord och således redan beskattad upplåtelse

af vissa utstämplade träd, fastighetens ägare samtidigt äfven verkställde

utverkning, som således skulle nu beskattas, så vore det förvisso

icke lätt att kontrollera, att sistnämnda virke blefve underkastadt accis.

Om innehafvaren af en före lagens ikraftträdande upplåten afverkningsrätt

tillika hade en yngre afverkningsrätt till samma skogstrakt och samtidigt

afverkade på grund af båda, skulle det ej heller blifva en lätt uppgift

vare sig för honom eller taxeringsmyndigheten att åtskilja hvad som redan

vore accisbeskattadt och det virke, för hvilket accis skulle utgöras. Många

andra dylika komplikationer skulle gifvetvis också uppkomma.

Ej heller synes köpeskillingen för upplåten afverkningsrätt eller försåldt

oförädladt virke innefatta en tillförlitlig objektiv grund för accisens

beräknande. Det är så många omständigheter, som kunna inverka på

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

köpeskillingens bestämmande i den ena eller den andra riktningen, att

köpeskillingen icke under alla förhållanden kan sägas utmärka skogens

verkliga värde. Därjämte skulle ett godtagande af köpeskillingen såsom

norm för beskattningen kunna för mindre samvetsgranna personer medföra

en lockelse att genom biaftal e. d. söka nedbringa skatten. I fall upplåtelsen

skett genom gåfva eller byte, skulle det vidare möta stor svårighet att

fastställa det värde, efter hvilket accisen skulle beräknas. Härtill kommer,

att skogens tillväxt under den tid, som förflöte mellan upplåtelsen och

afverkningen, hvilken tillväxt äfven med nu gällande begränsning i fråga

om tiden för afverkningsrätts bestånd naturligen icke skulle sakna betydelse,

blefve alldeles obeskattad i skogsaccisens form och således i regel åtminstone

icke komme skogskommunen till godo.

Mot kommitténs förslag har äfven invändts, att det skulle kunna

föranleda en fastighetsägare att för att undgå accisen försälja jämväl själfva

skogsmarken samt att virket, i den mån detsamma därefter användes till

husbehof, härigenom också skulle blifva obeskattadt.

För sin ståndpunkt har kommittén åberopat, att skogsaccisen vore

afsedd att såsom form för beskattning af skog träda i stället för fastighetsbevillningen,

samt att det därför vore riktigt, att om en hemmansägare

befriades från den del af fastighetsbevillningen, som belöpte på skogen,

han träffades af skogsaccisen, då han realiserade sin skog. Vid bedömande

häraf bör visserligen ihågkommas, att kommittén åsyftat att från fastighetsbevillningen

undandraga den växande skogens värde, men det anförda skälet

torde väl kunna med nästan lika stort fog tillämpas på det fall att, såsom

nu är i fråga, accisen icke skulle vara den enda formen för skogsbeskattningen

utan allenast en supplementär skatt bredvid fastighetsbevillningen,

och jag anser mig därför böra äfven beröra detta skäl. Därvid torde kunna

fastslås, att om man vill införa en ny beskattning, särskildt om den iklädes

accisens form, den nya skatten icke nödvändigtvis behöfver utbildas i

öfverensstämmelse med den förutvarande beskattningen. Tvärtom måste

det vara lämpligast att för den nya skatten gifva regler, som bäst passa

för densamma, oberoende af huru annan beskattning är anordnad. I

allt fall är det uppenbart, att om man lägger accisen på afverkaren, skogsägaren

därför icke undgår att få vidkännas skatten eller åtminstone någon

del däraf. Ty skyldigheten för afverkaren att erlägga accis vid afverkningen

kommer naturligtvis att inverka på köpeskillingen för afverkningsr

ätten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

"Vidare bär skogsskattekommittén anfört, att accisen i regel med långt

större säkerhet skulle kunna utfås af skogsägaren än af afverkaren. Ifall

aecisen lades på skogsägaren, funnes därjämte i själfva skogsmarken en

naturlig realsäkerhet för betalningen af den skatt, som hvilade på skogen.

Afverkaren vore däremot ofta nog en person, som endast tillfälligtvis drefve

rörelse inom kommunen och som kunde hafva lämnat orten vid den tid,

då accisen skulle erläggas. Om afverkningen för honom gått med förlust, vore

fara värdt, att han skulle visa sig alldeles sakna medel till accisens gäldande.

Det kan naturligtvis icke bestridas, att hvad sålunda anförts har sitt

stora berättigande. Det är gifvet, att med afseende på alla skatter restantier

skola uppkomma, när skatten icke omedelbart uttages. Men å andra sidan

kan det väl ej med skäl göras gällande, att betalningsförmågan hos de

personer, som syssla med skogsafverkning — en näring som oftast lämnat

sina utöfvare synnerligen god vinst — skulle i allmänhet vara så ringa,

att skatterestantierna i hithörande fall må antagas komma att öfverstiga

det vanliga måttet. Äfven om skatten lades på skogsägaren, skulle den

för öfrigt säkerligen i åtskilliga fall ej komma att utgå, om han afyttrat

fastigheten, då skatten skulle betalas, likasom den åberopade realsäkerheten

i skogsmarken nog med afseende på andra fordringars förmånsrätt understundom

skulle visa sig illusorisk.

Vid öfvervägande af denna fråga har jag därför kommit till det slutet,

att accisplikten bör åläggas afverkaren. Härigenom vinnes enhetlighet vid

skattepåföringen, i det att denna under alla förhållanden skall äga rum,

då afverkningen sker. Vidare kan i sådant fall samma beräkning af

virkets värde konsekvent läggas till grund för bestämmandet af skattebeloppet.

Det torde vara uppenbart, att detta skall leda till reda och

enkelhet vid taxeringen samt jämnhet i beskattningen. I sitt yttrande

har kammarrätten ej gjort någon erinran emot denna grundsats, hvilken

äfven accepterades af lagutskottet vid 1908 års Riksdag och ej heller i

öfrigt inom Riksdagen mötte något egentligt motstånd.

Förslaget innehåller därför, att skogsaccis skall erläggas af afverkaren

och att med afverkare förstås den som, då virket fälles, äger förfoga öfver

virket, denne må vara fastighetens ägare eller innehafvare af afverkningsrätt.

Med afseende å det vanliga förhållandet, att vid upplåtelse af afverkningsrätt

fastighetsägaren förbehåller sig uppkommande atfallsvirke, och då

äfven sådant virke, i den mån det ej användes till husbehof, bör vara

underkastadt accis, föreskrifves vidare, att om annan än afverkaren äger

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25. 49

rätt till affallsvirket, denne andre skall anses såsom afverkare i fråga om

sådant virke.

Yirkets fällande eller skiljande från roten konstituerar således skatt- Skattskyldigskyldighet.

Genom fällandet blir afverkaren skattskyldig för virket. Praktiska ''töande

skäl tala emellertid för att skattskyldigheten icke göres gällande, förrän

med virket efter fällandet vidtagits ytterligare åtgärd. För att kunna beräkna

virkets värde erfordras nämligen kännedom om virkeskvantiteten.

Sådan kännedom vinnes i regel, hvad beträffar de viktigare virkesslagen,

vid den s. k. intumningen. Om afverkaren före intumningen säljer eller

annorledes afhänder sig virket, hör, när detta skett, skattskyldigheten göras

gällande. Eljes bör skattskyldigheten inträda, när virket intummats. För

att beteckna denna tidpunkt med ett uttryck, som kan omfatta alla virkesslag,

har från skogsskattekommittén i förslaget intagits den bestämmelsen,

att virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det

blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Om detta

uttryck har kammarrätten anmärkt, att detsamma syntes icke äga nödig

klarhet och därför kunna gifva anledning till svårigheter vid tillämpningen.

Jag åberopar emellertid den omständigheten, att uttrycket valts af skogsskattekommittén,

som inneslöt flera i förevarande afseende praktiskt förfarna

män, hvadan detsamma ur tillämpningssynpunkt näppeligen kan förväntas

möta svårigheter. Med uttrycket måste åsyftas intumningen, där sådan

äger rum, och den första intumningen, om virket intummas mera än en

gång. För virke, som ej intummas, såsom t. ex. brännved, inträffar tidpunkten,

då virket hopsamlats och apterats till den storlek, hvari det förekommer

till försäljning eller annan användning. Sammanställdt för öfrigt

med föreskriften att afverkare, som säljer eller eljes afhänder sig virket,

skall lämna deklaration om virkeskvantiteten, hvilken föreskrift måste tvinga

säljaren att utröna denna kvantitet, kommer ifrågavarande uttryck därför

säkerligen ej att föranleda villrådighet.

Hvad angår virke, som användes till kolning, har för detsamma en

särskild bestämmelse i förevarande afseende ansetts erforderlig. Skattskyldigheten

för sådant virke bör inträda först då det blifvit rest eller lagdt till

kolning. Skulle afverkaren därförinnan sälja eller annorledes afhända sig

virket eller skulle virket forslas från den skog, där det fällts, för att annorstädes

kolas, bör dock, i öfverensstämmelse med hvad jag nyss anförde,

skatteplikten göras gällande, när virket afyttrades eller bortforslades.

Bill. till Rifcsd. Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 19 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Frihet från

accis. Hwsbehofsvirke

o. d.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

Med afseende på accisens allmänna läggning måste virke, som användes

för husbehofret på den egendom, där virket fällts, undantagas från

beskattningen. Förslaget upptager därför den af skogsskattekommittén,

ehuru från en annan synpunkt, förordade föreskriften, att å en fastighet

afverkadt virke, som användes för egendomens behof af byggnads-, slöjdeller

stängselvirke samt bränsle, ej skall beskattas. Det måste därvid

anses lämpligt, att äfven virke, som tages från en egendoms skog och

användes till husbekofsvirke å en därmed sambrukad fastighet, fritages

från accis.

Beträffande omfattningen i detta sammanhang af begreppet bränsle,

måste karaktären af husbehofsvirke fasthållas. Sålunda blifva ved och kol,

som användas för en jordbruksfastighets behof, visserligen fria från accis,

under det att däremot ved och kol, som komma till användning i bruksdrift

eller annan likartad rörelse, som drifves å en jordbruksfastighet, icke få undantagas

från accis. I anledning af en inom kammarrätten gjord erinran finner

jag mig böra betona, att virke, som utlämnas till bränsle åt den i dylik

rörelse anställda personalen, icke kan hänföras till husbehofsvirke.

Vidare bör gifvetvis accis ej utgå för sådant virke, som användes för

fullgörande af egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller

underhållsskyldighet.

Slutligen innehåller förslaget, att virke, som från statens och vissa

andra skogar af allmän natur afgiftsfritt för särskilda ändamål utlämnas,

skall frikallas från beskattningen. De ändamål, för hvilka sådant utlämnande

plägar ifrågakomma, såsom att virke understundom kostnadsfritt tillhandahålles

från statens skogar till byggande af vägar och flottleder, synes

göra accisfrihet i dylika jämförelsevis sällsynta fall påkallad. I denna fråga

har kammarrätten anfört, att accisfrihet jämväl bör äga rum beträffande

virke, som från allraänningsskog afgiftsfritt utlämnas till delägare i allra

änningen och af denne användes för husbehof. Då denna erinran lärer

vara befogad, har i förslaget insatts bestämmelse i sådant syfte.

I det föregående har jag talat om virke, som under beskattningsperioden

verkligen användts till husbehof eller annat omförmäldt, därmed

jämförligt ändamål. Såsom skogsskattekommittén framhållit, erfordras härjämte

specialföreskrifter angående virke, som upplagts för dylik användning.

Det är ett vanligt förhållande, att virke, som afverkas för husbehof, icke

inom den närmaste tiden kommer till begagnande. Sålunda brukar ved

icke användas förrän under hösten eller vintern efter det den blifvit upphuggen.

likaledes plägar byggnads- och slöjdvirke icke användas förrän

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 25.

efter viss torktid. Ofta förekommer äfven, att virke afverkas och försågas

för husbehof men att endast en del däraf användes till sådant ändamål,

under det att återstoden försäljes. I den mån virket sålunda icke under

beskattningsperioden verkligen användts för husbehof eller annat därmed

jämförligt ändamål, skulle det följaktligen, om icke ett undantagsstadgande

infördes, accisbeläggas vid nästa beskattningsförrättning. Ett sådant tillvägagångssätt

skulle dock leda till onödig omgång, särskild! därför att

därigenom ett restitutionsförfarande blefve erforderligt.

Förslaget innebär därför i stället, att beskattningen af sådant virke,

som upplagts för åsyftade ändamål, må tills vidare uppskjutas, till dess

genom virkets användning blifvit afgjordt, huruvida och i hvad mån accis

för detsamma skall erläggas eller icke. Om under eu följande beskattningsperiod

virket användes å egendomen för nämnda ändamål, blir det

definitivt accisfritt. Därest det åter då försäljes eller eljes användes för

annat ändamål än nu är i fråga, skall det upptagas till accis för den beskattningsperiod,

då det försålts eller vunnit dylik användning. Till försäljning,

som härmed afses, bör dock ej hänföras det fall, att för husbehof

upplagdt virke utan vidare medföljer vid försäljning af själfva fastigheten.

Genom sådan, försäljning bör uppenbarligen accisplikt för virket ej inträda.

Däremot kommer den nye ägaren i samma ställning som företrädaren, så

att han, om han afyttrar virket eller eljes använder det för annat ändamål

än jag nyss angifvit, blir accispliktig därför.

I fråga om virke, som upplagts för husbehof eller annat därmed jämförligt

ändamål och sedermera användts på annat sätt, erfordras föreskrift

om hvem accisplikten åligger, och innehåller förslaget i sådant afseende, att

skogsaccis för dylikt virke skall erläggas af den, som med virket så förfarit,

att accisplikt därför inträdt.

Med afseende på frågan om husbehofsvirke anfördes i en inom Andra

Kammaren väckt motion, att det synnerligen i södra delarna af landet icke

vore sällsynt, att ägare af mindre skogsmark väl sålde skogsprodukter af

ett slag, t. ex. stammar af löfträd, men samtidigt för husbehof inköpte

virke, t. ex. af barrskog, till byggnader eller bränsle. Det vore därför

billigt, att från värdet af försåldt virke finge vid accistaxeringen afdragas

det belopp, som utgifvits för inköp af skogsprodukter, afsedda till användning

för husbehof å den egendom, hvarifrån försäljning skett. Motionären

hemställde därför om sådan ändring, att afdrag i dylikt fall blefve medgifvet.

Lagutskottet yttrade, att det ifrågasatta afdraget syntes vara med

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj.ts Nåd. proposition N:o 25.

rättvisa och billighet öfverensstämmande. Dock borde afdrag icke medgifvas

för annat virke än sådant, som inköpts under beskattningsåret, och

icke heller med större belopp än som motsvarade det till husbehof inköpta

virkets skogsvärde. Därför föreslog utskottet ett tillägg af innehåll, att

om egendomens ägare för husbehof inköpt virke under beskattningsåret,

så skulle han vara berättigad att vid taxering till accis njuta afdrag med

belopp, som motsvarade det inköpta virkets skogsvärde.

Så vidt jag kan förstå, har denna fråga icke någon afsevärd praktisk

betydelse, men jag kan ej heller finna skäl att motsätta mig den af lagutskottet

tillstyrkta afdragsrätten. Jag har därför låtit i förslaget införa

det af utskottet förordade stadgandet, hvilket emellertid enligt min mening

bör förtydligas därutinnan, att det utsäges, att om husbehofsvirket inköpts

från annan ort, skogsvärdet dock skall beräknas efter förhållandena i beskattningsorten.

Beskattnings- Utom den nu nämnda befrielsen från skatt för husbehofsvirke och

bart belopp, dermed jämförligt virke bör accisfrihet äfven äga rum för skogsafverkning

till afsalu i ringare omfattning. Härför tala såväl praktiska skäl som

äfven den omständigheten, att skatten på grund af sin allmänna konstruktion

icke bör drabba de minsta skogsägarna. Hvar gränsen för accisfriheten

skall sättas, kan tydligtvis vara föremål för olika meningar. Vid

anmälan af det för 1908 års Riksdag framlagda förslaget yttrade jag, att

det enligt min åsikt vore lämpligt att från skattskyldighet befria afverkare,

hvilkens ifrågavarande af verkning för år understege ett skogsvärde af 100

kronor, något som innebure, att för en afverkare, som själf utdrefve virket,,

det lägsta beskattningsbara beloppet motsvarade i saluvärde å leveransorten

150 ä 200 kronor.

Inom Riksdagen föreslogs i särskilda motioner, att det lägsta beloppet

skulle bestämmas till 200 respektive 300 kronor. Härom yttrade lagutskottet,

att antalet af dem, som nödgades afgifva deklaration, ökades

ju lägre gränsen för accisfrihet sattes, och då det syntes utskottet önskvärd^

att skyldighet att afgifva deklaration och utgöra accis icke pålades

dem, hvilkas afverkningars värde vore alltför ringa, hade utskottet ansett,

att accisfrihet borde äga rum, då det afverkade virkets skogsvärde icke

uppginge till 200 kronor.

Gifvetvis skulle en sådan utvidgning af accisfriheten, som utskottet förordat,

ur kommunalfinansiell synpunkt icke hafva någon afsevärd betydelse.

Äfven om ett antal afverkningar till skogsvärde från 100 till 199 kronor

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

blefve skattefria, skulle den minskade accisinkomsten för kommunen icke

kafva någon nämnvärd inverkan på dess ekonomi. Jag anser därför den

föreslagna höjningen böra tillstyrkas, därest därmed kan vinnas någon fördel

i annat afseende. Såsom utskottet angifvit, medför också höjningen den

fördelen, att om deklarationsplikt inträder först vid afverkning till beskattningsbart

belopp, från skyldighet att afgifva deklaration befriades

personer, för hvilka denna skyldighet kunde verka betungande. För de

större afverkarna, hvilka äro vana att föra fullständiga tumningslistor och

ordnade räkenskaper, blir deklarationsskyldigheten tydligen lättare att fullgöra

än för de mindre afverkarna, som ofta själfva verkställa afverkningen.

Att så långt som möjligt befria sådana mindre afverkare från besväret

med deklarations afgifvande synes mig vara af behofvet påkalladt, och jag

finner mig vid sådant förhållande kunna biträda lagutskottets framställning,

i enlighet med hvilken därför i nu förevarande förslag skattskyldigheten

bestämts att inträda vid ett afverkadt skogs värde af 200 kronor.

För att underlätta debiteringen synes därjämte böra föreskrifvas, att

det för en hvar accisskyldig sammanräknade skogsvärdet skall vid taxeringen

utföras i fulla tiotal kronor, så att öfver skjutande belopp, som icke

uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Jag öfvergår härefter till den, såsom jag redan påpekat, ganska svår- Beskattningslösta

frågan om beskattning sper ioden. I sådant hänseende har skogsskatte- penod
kommittén

föreslagit tiden från och med den 1 juni det ena året till

och med den 31 maj det följande. I motiveringen har kommittén därom

anfört bland annat: »Skogsafverkningen är i vårt land hufvudsakligen

förlagd till vintern och sträcker sig därför vanligen ut öfver två kalenderår.

Besultatet af afverkningen kan icke öfverskådas förrän på våren,

då man erhåller kännedom om huru mycket som afverkats under

hela den föregående afverkningssäsongen. Då man inför en särskild skogsbeskattmng,

som på det närmaste hänför sig till afverkningen, är det

uppenbarligen nödvändigt, att denna beskattning ansluter sig till de faktiska

förhållanden, under hvilka afverkningen försiggår. Nu är hvarje

vinters afverkning praktiskt sedt en odelbar enhet. Detta måste beskattningen

taga hänsyn till. Om man vid taxering till skogsaccis fasthölle vid

den vanliga indelningen i kalenderår, skulle denna enhet brytas, och en

riktig deklaration om hvad som under det förflutna året afverkats skulle i

hög grad försvåras, om icke rent af omöjliggöras. Det visar sig alltså

nödvändigt att i lagstiftningen om skogsaccis använda ett särskilt afverk
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ningsår såsom beskattningsperiod.» Kommittén åberopade vidare, att afverkningsårets

slutpunkt måste sättas så långt fram på året, att äfven i fråga

om de stora af verkningarna i landets nordliga trakter så exakta upplysningar

förelåge, att vederbörande afverkare kunde fullgöra sin deklarationsplikt.

I de af mig tillkallade sakkunniges förslag till lag om skogsaccis är

emellertid kalenderåret upptaget såsom beskattningsperiod. De båda förslagens

olika ståndpunkt i detta hänseende bör bedömas i sammanhang

med deras bestämmelser om taxeringsförfarandet och instansordningen, till

hvilka bestämmelser jag senare skall återkomma men som jag nu måste i

förbigående beröra. Skogsskattekommitténs förslag innebär, att deklarationer

om afverkadt virke skola afgifvas före den 1 juli, att taxeringen skall verkställas

af en för ändamålet särskildt upprättad myndighet, accisnämnden,

hvilkens arbete skall vara afslutadt senast den 25 augusti, samt att klagan

öfver accisnämndens taxeringsåtgärder må föras omedelbart hos kammarrätten

före årets slut. De sakkunnige åter hafva föreslagit, att taxeringen skall

i första hand verkställas af kommunalnämnden, samt att dess beslut i taxeringsfrågan

må kunna öfverklagas hos pröfningsnämnden och först därefter

hos kammarrätten. Då nu länens pröfningsnämnder skola sammanträda å

sådan tid, att deras arbeten äro afslutade senast den 10 augusti, hafva de

sakkunnige ansett, att tiden emellan den 31 maj, då beskattningsåret enligt

kommitténs förslag skulle utlöpa, och midten af juli månad, då besvär

hos pröfningsnämnden skola vara ingifna, icke lämnar tillräckligt utrymme

för deklarationernas afgifvande, kommunalnämndens arbete med därtill

hörande skriftväxling med de accispliktiga samt besvärs anförande hos

pröfningnämnden.

Kammarrätten har i sitt utlåtande öfver de sakkunniges förslag anfört,

att ämbetsverket, som funne sig böra lämna utan erinran förslagets bestämmelser

om taxeringsförfarandet och instansordningen, emellertid ansåge hvad

skogsskattekommittén andragit om nödvändigheten af att såsom beskattningsperiod

använda ett hela afverkningssäsongen omfattande taxeringsår förtjäna

allvarligt beaktande. Och äfven om ett sådant försvårande eller omöjliggörande

af en riktig deklaration, hvarom kommittén talat, icke skulle behöfva

befaras blifva en följd af kalenderårets användande såsom beskattningsår,

skulle genomförandet af de sakkunniges förslag i fråga om beskattningsåret

medföra en annan betydande olägenhet. Det läge i allmänhet

vid skattelagstiftningen vikt uppå, att taxering och skatteuppbörd till

tiden förlädes så nära som möjligt efter den tid, då den inkomst influtit,

som utgjorde grunden för taxeringen, och i fråga om beskattningen af

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungd. Maj.ls Nåd. Proposition No 25.

skogsafverlåring, som ofta medförde en betydande tillfällig-inkomst, utan

att någon mera stadigvarande skatteförmåga hos den skattskyldige kunde

förutsättas, torde denna synpunkt böra i särskilt bög grad beaktas, i synnerhet

om, såsom i de sakkunniges förslag förutsattes, skatteplikten ålades

afverkaren och följaktligen den realsäkerhet, som kommittén velat vinna

genom att lägga skatteplikten på fastighetens ägare, måste undvaras.

Enligt de sakkunniges förslag skulle emellertid taxeringen exempelvis år

1910 afse kalenderåret 1909 och följaktligen omfatta hufvudsakligen det

virke, som under vintern 1908—-1909 huggits och under de första månaderna

af år 1909 blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kunnat

bestämmas. Den af taxeringen föranledda uppbörden skulle äga rum först

i slutet af år 1910 eller början af år 1911 eller således ett och ett hälft

till två år efter det att virket blifvit i lagförslagets mening afverkadt, och

för en afverkning, som exempelvis på två vintrar fördes till slut, skulle

accisen börja uttagas först efter det att af verkningen och utdrifningen af

virket alldeles afslutats. Från skatteteknisk synpunkt måste detta anses

mindre önskvärdt, och för kommunerna skulle det antagligen i ej så få fall

omöjliggöra accisens utfående.

Härefter yttrar kammarrätten vidare: »Af nu anförda skäl anser kammarrätten

det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett beskattningsår må

kunna fastställas, hvars slutpunkt är förlagd tillräckligt lång tid före tiden

för pröfningsnämndernas i länen sammanträde, men som i sig innesluter

såvidt möjligt hela afverkningssäsongen eller åtminstone den allra största

delen af densamma; och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke månadsskiftet

april—maj kan anses vara den rätta gränspunkten för beskattningsåret.

Den tid af två och en half månader, som skulle förflyta från

slutet af detta beskattningsår till tiden för pröfningsnämndernas sammanträde,

skulle visserligen nödvändiggöra en tämligen stark koncentrering i

tiden af arbetet för de deklarationspliktiga, för kommunalnämnderna och

för dem, som önskade besvära sig hos pröfningsnämnderna, men svårigheterna

i detta afseende torde väl ändock kunna öfvervinnas. Fördelarna

af den sålunda ifrågasatta förändringen ligga i öppen dag: sönderklyfningen

af afverkningssäsongen skulle undvikas och accisen kunna uttagas ett år

tidigare än enligt det remitterade förslaget.»

Såsom jag redan antydt, måste man, innan man tager ställning till

frågan om beskattningsperioden, äfven rikta uppmärksamheten på anordningen

af taxeringsförfarandet och instansordningen. Skogsskattekommittén,

som fann sig böra sätta beskattningsårets gräns till den 31 maj, nödgades

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

också därför föreslå en ny särskild taxeringsmyndighet för skogsbeskattningen.

Då kommittén velat göra denna beskattning från grunden fristående,

skulle inrättande af en alldeles ny taxeringsapparat äfven kunna

vara, om också ej särdeles tilltalande, dock möjligen acceptabelt. Genom

föreskriften att accisnämnden skulle hålla två sammanträden med nära en

månads mellanrum, det senare sammanträdet för revision af de på första

sammanträdet förslagsvis fattade besluten, skulle tilläfventyrs en sådan

granskning kunna anses hafva skett, att med öfverhoppande af pröfningsnämnden

besvär lämpligen kunde anföras omedelbart hos kammarrätten.

Det synes mig däremot uppenbart, att för en mera tillfällig och supplementär

beskattning, sådan som den nu ifrågasatta skogsaccisen, omöjligen

kan organiseras en särskild taxeringsmyndighet, och att därför uppskattningen

måste anförtros åt någon redan befintlig myndighet. Jag ansluter mig

i sådant afseende till det af reservanten inom skogsskattekommittén och de

sakkunnige framställda förslaget, att taxeringen måtte uppdragas åt kommunalnämnden.

Men i sådant fall synes det icke kunna ifrågakomma, att

besvär öfver kommunalnämndens beslut skulle få föras omedelbart hos

kammarrätten. Det lärer nämligen vara angeläget att tillse, att besluten

kunna i första hand granskas af en sådan myndighet som pröfningsnämnden,

hvilken, jämte det den är obunden af formella bevisningsregler och

således kan i hvarje fall taga hänsyn till billighet, äfven måste antagas

besitta erforderlig sakkunskap i fråga om gängse pris å skogsprodukter.

Härigenom skulle också vinnas en säkerligen betydande minskning i antalet

mål, som komme att fullföljas till kammarrätten, hvilket ämbetsverk redan

förut har en omfattande arbetsbörda.

Då besvär hos pröfningsnämnden skola anföras senast den 15 juli,

vore det otänkbart att under tiden efter den 31 maj medhinna deklaration,

taxering och besvärs ingifvande. Om man vill bereda möjlighet till taxeringens

granskning hos pröfningsnämnden, kan man därför icke begagna

en beskattningsperiod, som utgår den 31 maj.

Hvad beträffar kammarrättens förslag, att beskattningsperioden skulle

omfatta tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april, måste

det otvifvelaktigt också anses, att den tidrymd af två och en half månader,

som då skulle stå till förfogande för deklaration, taxering och besvärs anförande,

är otillräcklig. För deklarationen är en tid af en månad den

minsta möjliga. Skogsskattekommittén har också för ändamålet tillmätt en

månad, men härvid hafva flera af de hörda myndigheterna uttalat, att

denna tid vore för kort. Till själfva taxeringsarbetet lärer mera än en

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 25,

månad vara erforderlig. I sammanhang därmed måste nämligen föras

skriftväxling för infordrande af försummade deklarationer eller upplysningar

i anledning af afgifna uppgifter o. s. v., en skriftväxling, som i större

kommuner uppenbarligen kan varda ganska tidsödande. Likaledes torde

icke böra anslås mindre än en månad efter taxeringens afslutande för de

skattskyldiga, som önska anföra besvär hos pröfningsnämnden. Vid bedömande

af den tid, som för dessa olika ändamål må kräfvas, bör man äfven

beakta, att det ofta skall inträffa, att den skattskyldige är bosatt å en

annan ort än där deklaration skall afgifvas och taxering äga rum. Tillika

är att taga hänsyn därtill, att å en del orter de befintliga kommunikationerna

lägga hinder i vägen för en snabb skriftväxling. Den tid, som anvisats

för bevillnings- och inkomstskattetaxeringen, utgör två månader för

deklaration, två och en half månader för taxeringsarbetet och två månader

för besvärs anförande eller således tillsammans sex och en half månader.

Kammarrätten synes ej heller vid sitt förslag att åt skogsaccistaxeringen

skulle anslås sammanlagdt endast två och en half månader hafva hyst

någon större tillförsikt om lämpligheten af en dylik anordning, hvilken

berör en stor mångfald personer, eftersom kammarrätten åt sina förhoppningar

i detta afseende ej funnit starkare uttryck än att »svårigheterna

torde väl ändock kunna öfvervinnas». Slutligen bör, då kammarrätten uttalar,

att med dess förslag sönderklyfning af afverkningssäsongen skulle

undvikas, härmed sammanställas, hvad äfven skogsskattekommittén framhållit,

att afverkningen i landets nordliga trakter understundom fortgår

i maj månad, hvadan för dessa trakter en sådan sönderklyfning ändock

skulle ske.

Att välja någon ännu tidigare dag under året till gräns för beskattningsperioden,

synes icke kunna ifrågasättas, utan det torde under den uppställda

förutsättningen, att mål om virkestaxering böra läggas under pröfningsnämnden,

återstå allenast att låta perioden sammanfalla med kalenderåret.

Det gäller då att undersöka, om en sådan anordning eljes är lämplig och

genomförbar.

I fråga först om lämpligheten bör densamma tydligen bedömas olika, då

det gäller skogsskattekommittcns förslag och hvad angår det nu framställda

förslaget. I det förra förslaget, som afser att genomföra en från grunden

reformerad och åtminstone för eu längre framtid slutgiltig reglering af skogsbeskattningon,

kan tilläfventyrs utan olägenhet upptagas en beskattningsperiod,

som icke sammanfaller med den tidrymd, hvilken beskattningen i

öfrigt afser. För en skatt däremot, hvilken såsom den nu föreslagna skogsPih.

till Piksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 19 Höjt. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

accisen är afsedd att utgöra allenast en fyllnad af en förutvarande skatt,,

kommunalutskylderna, såvidt de bero af den för låga bevillningen för skog,

måste det naturligaste vara, att den utgår för samma tid som själfva

kommunalutskylderna, hvilka undantagslöst påföras för kalenderår. Det

skulle kunna invändas, att detta skäl får en mindre betydelse, då accisen

icke skall erläggas af fastighetsägaren utan af afverkaren, men härvid bör

dock ihågkommas, att i ett stort antal fall fastighetsägaren och afverkaren

torde blifva samma person. Vidare är att märka, att accisen i sin föreslagna

form får betraktas vara af mera tillfällig beskaffenhet, och vid''

sådant förhållande synes det jämväl af denna anledning ej vara skäl att

till grund för accisen lägga en annan beskattningsperiod än den, som i

regel gäller för kommunalbeskattningen i öfrigt. Olika beskattningsperioder

för skogsbeskattningen och för den öfriga kommunalbeskattningen skulle

tydligtvis kunna bereda svårigheter vid en blifvande reform af hela den

kommunala beskattningen.

Om således principiella skal i viss mån för närvarande tala för att

skogsaccisen bör beräknas för kalenderår, så uppkommer frågan, om praktiska

skäl resa sig mot en sådan ordning. Då skogsaccisen måste förbindas

med skyldighet för afverkaren att afgifva deklaration om af honom

under beskattningsperioden afverkadt virke, kan frågan således i hufvudsak

ställas så, att den gäller, huruvida afverkaren kan utan större olägenhet

uppgifva hvad han afverkat under kalenderåret. Härvid bör ytterligare

fasthållas den bestämning, förslaget gifver om när skattskyldighet för afverkadt

virke skall göras gällande eller när virke skall i beskattningsafseende

anses afverkadt, hvilken tidpunkt förklarats inträffa, då virket blifvit

så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Med afseende å

hufvudmassan af virket infaller denna tidpunkt, då virket intummas. Det

är emellertid uppenbart, att det icke skall möta någon svårighet att uppgifva

hvad som intummats under nästföregående kalenderår. De tumlistor

eller journaler, som föras vid intumningen, pläga redan nu angifna dagen

för intumningen, och afverkaren har således endast att sammanräkna hvad

tumlistorna eller tumningsjournalerna för kalenderåret innehålla. Ännu

hellre måste ett sådant dagtecknande ske, om det blir i lag bestämdt, att

afverkaren är skyldig deklarera hvad som under viss tid intummats. Härtill

kommer, att intumning torde åtminstone inom de egentliga skogsdistrikten

verkställas endast i jämförelsevis obetydlig omfattning under den del af

vintern, som föregår årsskiftet, och hufvudsakligen är förlagd till de första

månaderna af kalenderåret. Taxeringen för ett visst kalenderår skulle så
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ledes väsentligen komma att afse det virke, som intummats under kalenderårets

första månader. Beträffande sådant virke, som icke är föremål för

egentlig intumning, skulle svårigheten att därom afgifva deklaration icke

blifva afsevärdt större, i synnerhet då den lagstadgade skyldigheten att

deklarera skulle nödga afverkaren att noggrannt taga reda på dess kvantitet.

Jag anser mig också böra nämna, att ej mindre delegerade, som af svenska

trävaruexportföreningen utsetts att bereda skogsbeskattningsfrågan, vid sammanträde

med de sakkunnige än äfven andra i ärendet hörda personer,

som syssla med skogsavverkning, förklarat, att från trävaruhandteringens sida

icke skulle möta hinder att deklarera virke, som under kalenderåret afverkats

i den bemärkelse, som förslaget gifvit åt begreppet afvikning.

Kammarrätten har invändt, att med kalenderåret såsom beskattningsperiod

accisbetalningen skulle i regel uppskjutas ett år längre än om perioden

omfattade ett afverkningsår, som ginge till ända den 30 april. Denna

invändning är naturligtvis alldeles riktig, men den synes dock ej böra

verka afskräckande. Ty betalningen af accis skulle ej infalla senare än erläggandet

af kronoutskylder^, och den skulle kunna ske tidigare än den allmänna

kommunaluppbörden. Om man exempelvis tänker på den utverkning,

som äger rum år 1909, komma för den beskattningsbara inkomst, som däraf

uppstår för afverkaren, kronoutskylder att utgöras först i november eller

december 1910 och kommunalutskylder först år 1911. Skogsaccis för denna

utverkning skall enligt förslaget åter kunna uppbäras omedelbart efter den

15 oktober 1910. Genom detta uppskof med accisbetalningen hinner afverkaren

därjämte försälja virket och kan således lättare fullgöra skattelikviden.

Hvad angår den äfven af kammarrätten omordade minskade utsikten

att utfå skatten, påpekar jag ånyo, att det icke veterligen finnes

anledning antaga, att skogsåverkare i allmänhet skulle vara sämre skattebetalare

än andra grupper af näringsidkare.

Det för Riksdagen år 1908 framlagda förslaget upptog därför kalenderåret

såsom beskattningsperiod. Såsom jag redan erinrat, hemställde däremot

lagutskottet, att i enlighet med skogsskattekommitténs förslag beskattningen

skulle afse ett från och med den 1 juni det nästföregående året till och

med den 31 maj det år, taxeringen förrättades, räknadt afverkningsår.

I detta ämne väcktes inom Första Kammaren en motion, däri föreslogs,

att beskattningsperioden skulle anordnas i enlighet med hvad kommittén

ifrågasatt. Motionären önskade emellertid behålla pröfningsnämnden

såsom andra instans och föreslog i sådant syfte, att deklarationerna skulle

afgifvas före den 1 juli, att taxeringen genom kommunalnämnden skulle

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

vara afslutad den 15 augusti, att besvär hos pröfningsnämnden skulle vara

inlämnade före den 1 oktober och att pröfningsnämnden skulle i oktober

hålla ett särskildt sammanträde för att pröfva besvär angående skogsaccis.

Lagutskottet tillstyrkte den sålunda föreslagna ändringen, med undantag

däraf att utskottet icke biträdde förslaget att pröfningsnämnden skulle

hålla ett andra sammanträde utan i stället föreslog, att Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande skulle i andra instans pröfva accistaxeringen. Utskottet

yttrade: »De skäl, som blifvit af skogsskattekommittén och kammarrätten

anförda för fastställande af en särskild beskattningsperiod för taxering till

skogsaccis, äro emellertid enligt utskottets uppfattning så tungt vägande,

och de olägenheter, som äro förenade med denna periods sammanfallande

med kalenderåret, så svåra att förekomma, där detta ens är möjligt, att

någon utväg måste sökas, som möjliggör beskattningsperiodens förläggande

till ett särskildt afverkningsår. Såsom skogsskattekommittén framhållit,

utgör nämligen den utverkning, som äger rum under vinterns lopp, eu

odelbar enhet, så att mängden af det virke, som afverkats under afverkningssäsongen,

icke kan med säkerhet bestämmas förr än vid säsongens

slut. Om kalenderåret upptoges till beskattningsperiod, skulle däraf i

många fall vållas nära nog oöfvervinneliga svårigheter för afgifvande af

en riktig deklaration samt kontrollen öfver att felaktiga uppgifter icke

lämnats blifva i hög grad försvårad. Därigenom torde äfven försök lättare

kunna förekomma att undandraga sig erläggande af accis för virke,

för hvilket sådan bort utgå. I likhet med kammarrätten finner dessutom

utskottet det vara af betydelse, att sådana anordningar vidtagas, att erläggandet

af påfördt accisbelopp kommer så snart som möjligt efter det

afverkningen skett och afverkaren uppburit inkomsten af densamma. Utskottet

har sålunda funnit öfvervägande skäl tala för bifall till förslaget

om upptagande af eu särskild beskattningsperiod för taxering till skogsaccis

och därvid funnit skogsskattekommitténs förslag vara det mest ändamålsenliga,

nämligen att afverkningsåret räknas från och med den 1 juni det

nästföregående året till och med den 31 maj det år taxeringen förrättas.»

Utskottet anförde vidare, att genom förslaget om antagande af en

beskattningsperiod, som icke sammanfölle med kalenderåret, blifvit omöjliggjordt,

att pröfningsnämnden skulle kunna vid sitt ordinarie sammanträde

pröfva besvär öfver kommunalnämnds beslut rörande taxering till skogsaccis.

Därefter fortsatte utskottet, att det »funnit sig böra föreslå, att

besvär öfver taxering till skogsaccis skola pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

De skäl, som tala emot att Kungl. Maj:ts befallningshaf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o So.

vande finge rätt att afgöra besvär öfver påförda utskylder till staten, böra

härvid ej komma i betraktande, då det nu endast är fråga om påläggande

af skogsaccis för kommunala ändamål. Utskottet vill i samband härmed

erinra, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan nu äger att taga befattning

med besvär i liknande frågor, t. ex. rörande vägskatt.»

»Om utskottets förslag, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall

blifva andra instans i mål rörande taxering till skogsaccis,1 vinner bifall,

kommer otvifvelaktigt antalet af de ärenden, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äger att afgöra, att i åtskilliga län, särskildt de norrländska,

i icke ringa grad ökas. De fördelar, som vinnas genom den af utskottet

förordade förändringen i instansordningen, äro emellertid enligt utskottets

uppfattning så stora, att de mer än väl uppväga de olägenheter, hvilka

tilläfventyrs kunna uppkomma genom ökningen af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

arbetsbörda. Såvidt det nu är möjligt att döma rörande

antalet af de besvär öfver taxering till skogsaccis, hvilka kunna förväntas

inkomma till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, torde den därigenom förorsakade

ökningen icke blifva så betydande, att icke målens afgörande kan

medhinnas.»

Andra Kammaren biföll emellertid icke lagutskottets utan Eders Kung!.

Maj:ts förslag. Då kammarens beslut, på grund däraf att frågan redan

var genom Första Kammarens afslag fallen, endast, såsom också af flera

ledamöter betonades, hade karaktären af en opinionsyttring, är man dock

icke berättigad att däraf draga någon slutsats beträffande kammarens ställning

till nu förevarande fråga.

Vid förnyadt öfvervägande af saken har jag väl likasom förut funnit,

att den af utskottet förordade utvägen kan tillgripas, men jag har också

ytterligare stärkts i min uppfattning, att den af mig tillstyrkta anordningen

är att föredraga i frågans nuvarande läge. Jag upprepar, att det, då man

står i begrepp att söka reformera hela kommunalbeskattningen, icke kan

vara lämpligt och om möjligt bör undvikas att hafva olika beskattningsperioder

för de vanliga kommunalutskylderna och för deras nu föreslagna

komplement skogsaccisen. Olika beskattningsperioder skulle vid öfvergången

till ett nytt system kunna uppställa måhända rätt stora svårigheter. Det

måste vidare vara ett önskemål att få accisbeskattningen lagd under pröfningsnämnden,

som besitter sakkunskap och lokalkännedom på området,

något som icke får förutsättas och väl ofta ej heller finnes hos länsstyrelserna.

Diirtill kommer, att pröfningsnäinndens fria pröfningsrätt är

ägnad att bereda ärenden af ifrågavarande art en mera tillfredsställande

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

behandling. Att öfverlämna afgörandet af taxeringsbesvär åt länsstyrelserna

skulle vara att redan i andra instansen införa en mera formell bevispröfning.

Det bör noga ihågkommas, att här är fråga om en alldeles själfständig taxering,

och vid all taxering ligger det vikt uppå att den, som skall verkställa densamma,

är obunden af formella bevisningsregler. Den jämförelse, utskottet

i sammanhang härmed gör med frågor om vägskatt, som förut tillhöra

länsstyrelsens bedömande, synes mig därför icke vara trälfande. I fråga

om vägskatt har länsstyrelsen icke att taga någon befattning med den

taxering, som ligger till grund för skattskyldigheten, under det att den

pröfning, som i accismål skulle erfordras af den andra instansen, just

komme att hufvudsakligen gälla uppskattning af virkesvärde.

Men om man vill föra accismålen under pröfningsnämnden, så finnes,

därest man, såsom jag anser det böra ske, lämnar ur räkningen den ifrågasatta

utvägen att anordna ett särskildt sammanträde af pröfningsnämnden

för behandling af besvär angående accistaxering, icke någon annan möjlighet

än att göra kalenderåret till beskattningsperiod. Och jag återkommer

då till frågan, om en sådan anordning är praktiskt genomförbar. Utskottet

har uttalat, att den i många fall skulle vålla nära nog oöfvervinneliga svårigheter.

Jag tror mig hafva nyss visat, att anordningen utan svårighet

låter sig genomföra, och jag åberopar härvid hvad de i saken åtsporda

fackmännen, enligt hvad jag redan nämnt, hafva yttrat. Ett ytterligare stöd

finner jag däri, att de idkare af trävarurörelse, som uttalade sig i denna

fråga inom Riksdagen, förordade kalenderåret såsom beskattningsperiod i

stället för det af utskottet föreslagna afverkningsåret. Däremot kan det

icke bestridas, att kontrollen af deklarationerna försvåras med kalenderåret

såsom beskattningsperiod. Denna olägenhet synes mig dock ej böra verka

afskräckande, då det öfverlämnas åt deklaranternas heder att afgifva riktiga

uppgifter och påföljden af oriktig deklaration göres tillbörligt allvarsam.

All kontroll blir dock icke omöjliggjord. Om det blir fråga om att i

kontrollsyfte anskaffa utredning om huru mycket af afverkningen å ett

visst område fallit före årsskiftet och huru mycket som fallit efter detsamma,

har man ju oftast att tillgå tumningslistor, hvarjämte i fall af behof

upplysningar kunna vinnas af de personer, som deltagit i arbetet med

afverkningen, eller eljes. Man bör ej heller förglömma, att kommunalnämndens

ledamöter nog oftast hafva tämligen god kännedom om de afverkningar,

som verkställts inom kommunen.

Jag vidhåller således min mening i detta ämne, och i förslaget är därför

stadgandet om att kalenderåret skall vara beskattningsperiod bibehållet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 25.

Jag har redan antydt, att enligt förslaget fastställandet af det skattepliktiga

virkesvärdet skall ske genom taxering, och jag skall senare återkomma

till taxeringsförfarandet. Det värde, efter hvilket skatt skall beräknas,

måste vara det värde, virket ägt i och för sig, då det afverkades,

d. v. s. virkets värde på rot. För att åt detta begrepp gifva en särskild

beteckning begagnas i förslaget termen skogsvärde. Virkets skogsvärde bör

taxeras enligt de i orten vid tiden för afverkningen gängse pris efter afdrag

för arbetskostnader. I skogsskattekommitténs förslag bar detta uttryckts

sålunda, att virkets värde å rot skall uppskattas med ledning af

de vid tiden för afverkningen gällande pris för oförädladt virke å närmast

belägna vattendrag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda

pris å virke betalas. I de delar af landet, där dylika platser saknas,

får taxeringen ske efter de pris, som eljes plägat betalas i orten.

Taxeringen måste byggas på skyldighet för afverkaren att afgifva Deklaration,

deklaration om det virke, ban afverkat. Deklarationsplikten kan bär desto

lättare genomföras, som den endast kommer att afse fullt konkreta förhållanden,

om hvilka ingen tvekan kan råda. Afverkare bör således

vara skyldig att uppgifva mängden af det virke, som han afverkat för

annat ändamål än husbehof eller därmed jämförligt syfte, likasom i deklarationen

bör upptagas virke, som förut upplagts till dylik användning, men

under nästföregående år disponerats på annat sätt. Göres denna deklaration

tillräckligt specificerad för olika slag af virke, böra taxeringsmyndigheterna

med den kännedom, de äga om i orten gängse virkespris, kunna med behörig

noggrannhet fastställa det skattepliktiga skogsvärdet. För att underlätta

taxeringen synes det lämpligt att, såsom lagutskottet föreslagit, stadga,

att deklaranten skall vara skyldig att föreslå det skogsvärde, hvartill ban

anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, liksom det gifvetvis bör vara

honom öppet lämnadt att i öfrigt lämna alla sådana upplysningar, som han

finner kunna tjäna till ledning vid taxeringen.

Med afseende på den nu ifrågasatta rätten att vid taxering för afverkadt

virke åtnjuta afdrag för inköpt busbebofsvirke bör den, som påfordrar

sådant afdrag, i sin deklaration lämna uppgift om det inköpta virkets beskaffenhet

och innehåll, om det afdrag som därför yrkas och om inköpspriset.

Såväl skogsskattekommittén som de sakkunnige hafva ansett, att deklaration

bör afgifvas äfven då det kan antagas, att det sammanlagda skogsvärdet

för året icke uppgått till det lägsta belopp, för hvilket taxering skulle

Värde på,

rot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ifrågakomma. Då nämligen deklarationen skall afse virkesmängden men

taxeringen dess värde i penningar, ansågs samma eftergift med afseende

på deklarationsplikten icke kunna medgifvas, som i fråga om inkomst till

icke beskattningsbart belopp gäller beträffande taxeringen för inkomstskatt,

där deklarationsplikten hänför sig till för den deklarationspliktige själf i

allmänhet lätt fixerbara inkomstbelopp.

Jag ber att få uppläsa hvad kammarrätten i denna fråga anfört, därvid

jag erinrar, att det förslag, öfver hvilket kammarrätten hade att yttra

sig, upptog 100 kronors skogsvärde såsom den gräns, där accisplikt skulle

inträda. Kammarrätten yttrar: »Kammarrätten har funnit det vara i hög

grad önskvärdt, att från deklarationsplikten måtte befrias de personer, för

kvilka någon taxering till skogsaccis på grund af afverkningens obetydlighet

uppenbarligen icke kan ifrågakomma. Det synes icke böra öfverlämnas åt

afverkaren att bedöma, huruvida virket till sitt värde öfverstiger eller understiger

100 kronor, och medgifvas honom rättighet att under sistnämnda

förutsättning underlåta att afgifva deklaration. I sådana fall, där det kan

vara tvifvel underkastadt, om virket haft sådant värde, att accisplikt till

följd däraf uppkommit, bör enligt kammarrättens åsikt deklaration alltid

afgifvas, och gränsen för deklarationsplikten synes böra sättas vid ett så

väsentligen lägre belopp än 100 kronor, att det icke kan antagas, att afverkaren

kan i god tro anse sig icke vara deklarationspliktig, under det

att det afverkade virket af taxeringsmyndigheterna beräknas hafva haft

ett värde å rot af 100 kronor eller därutöfver. Kammarrätten har med

afseende å hvad nu anförts velat hemställa, att skyldighet att afgifva deklaration

måtte förklaras åligga allenast den, som annorledes än till husbehof

afverkat virke med ett värde å rot af minst 25 kronor.»

I en inom kammarrätten uttalad skiljaktig mening, som omfattats af

två ledamöter, anföres i detta ämne, att det syntes icke kunna förordas

att utsträcka deklarationsplikten äfven till andra än dem, som enligt förslaget

skulle vara skyldiga att erlägga skogsaccis. Jämte det genom en

dylik anordning besvär och tidsförlust skulle i många fall utan gagn tillskyndas

vederbörande, komme stadgandena om deklaration att i omförmälta

hänseende innebära en af omständigheterna icke påkallad afvikelse från

inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser. I öfrigt kunde erinras,

att äfven kammarrättens förslag lede af den olägenheten, att deklarationsplikten

komme att bindas vid visst virkesvärde.

Vid öfvervägande af denna fråga har jag funnit det vara önskvärdt,

att deklarationsplikten icke göres obligatorisk för alla afverkare, oberoende

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 25.

af värdet å det afverkade virket. Om det läte sig göra att binda deklarationsplikten

vid en viss minimikvantitet afverkadt virke, kunde en lämplig

begränsning af denna plikt utan tvekan bestämmas. Men då med afseende

på de särskilda virkesslagens olika betydenhet en sådan anordning icke

gärna kan genomföras, måste man, om man vill begränsa deklarationsplikten,

sätta gränsen vid ett visst penningvärde. Då emellertid detta

värde är beroende af en uppskattning, som sker först efter deklarationens

afgifvande, kan det icke förnekas, att vid sådant förhållande principiellt

sedt det riktigaste vore att föreskrifva allmän uppgiftsskyldighet. Ty afverkaren

kan icke i hvarje fall på förhand med säkerhet veta, till hvilket

belopp värdet kommer att af taxeringsmyndigheten upptagas, och således

icke om värdet kommer att uppgå till den summa, där deklarationsplikten

inträder. Det är dock påtagligt, att med en sådan föreskrift ett stort

antal deklarationer skulle komma att afgifvas utan något praktiskt syfte,

likasom att hos åsyftade deklaranter uppgiftsskyldigheten skulle vara ägnad

att väcka missnöje och förargelse. Det synes mig därför, oaktadt begränsningen

måste bindas vid ett penningvärde, som först sedermera fastställes,

vara angeläget att inskränka deklarationsplikten, så att sådan icke kommer

att äga rum, där den ej är af praktiskt behof påkallad. Med denna ståndpunkt

kan jag icke biträda kammarrättens förslag att föreskrifva uppgiftsplikt

vid ett skogsvärde utgörande allenast en fjärdedel af det belopp, vid

hvilket skattskyldighet inträder. Därigenom skulle ändock framtvingas ett

stort antal deklarationer, om bvilka man på förband vore viss, att de icke

skulle komma att ligga till grund för taxering. På grund af den påföljd,

som måste stadgas för försummad deklarationsplikt, skulle en sådan föreskrift

föranleda exempelvis, att, med begagnande af de siffror kammarrätten

angifvit, den, som sålt några lass ved och med beräkning af vedens

skogsvärde till 20 kronor icke afgifvit deklaration men af taxeringsmyndigheten

blifvit -taxerad till huru högt belopp som helst, icke finge klaga

öfver taxeringen, därför att skogsvärdet vid anställd undersökning funnes

böra uppskattas till 25 kronor, således endast till en fjärdedel af det utaf

kammarrätten åsyftade lägsta beskattningsbara beloppet. Liknande fall

kunna ju tänkas, hvar man än sätter gränsen för deklarationsplikten, men

det torde dock vara påtagligt, att den minsta obilligheten uppkommer, om

man, såsom reservanterna i kammarrätten också föreslagit, låter deklarationsplikten

och skattskyldigheten inträda vid samma belopp. Den som afverka!

till ett värde, som han själf anser uppgå till inemot det belopp,

där accisplikt inträder, eller enligt mitt förevarande förslag 200 kronor,

Bill. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

bör då uppenbarligen i sitt eget intresse ändock afgifva deklaration för

undvikande af risken att ej få öfverklaga taxeringsmyndighetens beslut, i

fall denna finner virket böra uppskattas till 200 kronor eller därutöfver.

Å andra sidan måste det kunna förutsättas, att den första taxeringsmyndigheten

i regel skall hafva en tämligen fullständig kännedom om de

inom distriktet verkställda afverkningarna, hvadan erhållandet af deklarationer

om smärre afverkningar icke här är af samma betydelse, som beträffande

inkomsttaxeringen förhållandet är med uppgifter om smärre inkomstbelopp,

hvilka lättare kunna dölja sig för utomstående.

Hvad beträffar deklarationens innehåll, torde detta, utöfver hvad jag

redan därom anfört, visserligen icke kräfva vidare yttrande än en hänvisning

till lagförslagets ordalydelse härutinnan. Dock anser jag mig böra

i korthet redogöra för hvad härom förekommer i skogsskattekommitténs betänkande,

enär kommittéförslaget i detta afseende i allt väsentligt öfverensstämmer

med det nu anmälda förslaget. Deklarationen borde innehålla

uppgift om tiden för afverkningen, om afverkningsplatsen på tillfredsställande

sätt angifven samt om mängden af det afverkade virket. Sistnämnda

uppgift borde i fråga om timmer afse stycketal och kubikmassa i fast mått

samt i fråga om öfriga virkesslag angifva virkets kubikmassa i fast eller

löst mått. — Vidkommande timmer anser jag, att härjämte bör fordras uppgift

äfven angående dimensioner. Värdet af en viss kubikmassa timmer

är nämligen i hög grad beroende af dimensionerna å det däri ingående

timret. Härtill kommer, att å de orter, där det icke är vedertaget bruk

att i handel angifva kubikmassan utan i stället dimensionerna, taxeringsmyndigheten

får lättare att fullgöra sitt uppdrag, om den har att tillgå

uppgifter om dimensionerna. — Skogsskattekommittén anförde vidare, att då

i sammanhang med flottning stycketalet jämväl af annat virke än timmer

plägade utrönas, borde i fråga om flottgods stycketalet alltid tillika uppgifvas.

De nu omförmälda uppgifterna borde betecknas såsom minimifordringar,

nödvändiga för taxeringens behöriga förrättande, medan å andra

sidan fullgörandet af en dylik deklarationsskyldighet icke kunde anses

komma att blifva betungande för vederbörande accispliktiga. Undantagsvis

torde kunna, på grund af bristande underbyggnad eller ovana, uppstå svårighet

att verkställa uträkning af virkets kubikmassa. Äfven om någon

vidare hänsyn härtill icke torde behöfva tagas, då kubikeringstabeller funnes

i handel allmänt tillgängliga, borde dock, med tanke på lägenhetsägare och

andra, som afverkade i obetydlig omfattning, finnas ett undantagsstadgande,

att, där i särskildt fall svårighet mötte att uppgifva kubikmassa, deklara
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

tionen finge upptaga endast stycketal och dimensioner af virket. Dylik

lättnad i deklarationspliktens fullgörande, hvilken i viss mån ökade arbetet

för taxeringsmyndigheterna, borde dock icke ifrågasättas för den, som

yrkesmässigt drefve trävarurörelse. Med afseende på virke, som användts

till kolning på den skog, där det afverkats, vore föreslaget, att, därest kolningen

vore afslutad vid beskattningsperiodens utgång, den deklarationspliktige

finge i deklarationen, om han det föredroge, angifva, i stället för

mängden af det använda kolvirket, mängden af de kol, som vid kolningen

utvunnits. Denna bestämmelse vore naturligen afsedd för de mindre afverkare,

som drefve skogskolning i ringa omfattning, och gällde icke kolvirke,

som å vattendrag eller eljes förts från afverkningsskogen för att

kolas vid sågverk eller annorstädes.

Det synes knappast erforderligt att omgärda ifrågavarande deklarationer

med samma sekretess som uppgifterna för inkomsttaxeringen. Deklarationerna

böra dock ej vara tillgängliga för obehöriga.

Deklarationerna böra afgifvas på blanketter enligt fastställdt formulär.

Sådana blanketter böra på kommunens bekostnad afgiftsfritt tillhandahållas.

Formulär till såväl deklarationer som längder öfver accistaxeringen

torde, i öfverensstämmelse med hvad som under senare år på Eiksdagens

därom gjorda begäran i motsvarande fall ägt rum beträffande bevillningsoch

inkomstskatteförordningarna, böra af Eders Kungl. Maj:t fastställas vid

eventuellt utfärdande af lag i ämnet.

Härefter återkommer jag till frågan om taxering sfär farandet. Jag har Taxering»- redan framhållit, att organiserandet af en särskild taxeringsmyndighet förfarandet.

för accisbeskattningen under förhandenvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.

Ej heller kan denna taxering för närvarande läggas på taxeringsnämnderna,

något som eljes uppenbarligen vore det naturligaste. Dessa

hafva nämligen redan förut i derå fall en synnerligen stor arbetsbörda,

och om denna ökades med ett så betydande taxeringsarbete som det föreslagna,

skulle det blifva ännu svårare att till dem erhålla lämpliga ordförande

än hvad redan är fallet. Däremot anser jag uppskattningen lämpligen

kunna anförtros åt kommunalnämnderna. Jag hyser för min del

icke något tvifvel om dessa nämnders sakkunskap på området. Kommunalnämnderna

bestå till öfvervägande del af jordbrukare, hvilka ju i regel

måste förutsättas hafva kännedom om skogsafverkning och utbytet däraf

samt om gällande pris å skogsalstcr. Efter hand skulle därför utom gifvetvis

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

vid kommunalnämndernas rekrytering behörig hänsyn äfven tagas till deras

funktion såsom taxeringsår rättare.

Beträffande såväl denna fråga som spörsmålet, huruvida kommunalnämnden

vore att anse såsom tillbörligt opartisk för att kunna handlägga

taxeringen, hafva emellertid uppkommit olika meningar. Så hafva två ledamöter

i kammarrätten uttalat, att det måste möta synnerligen stor betänklighet

att låta kommunalnämnden, som bestode af kommunens egna valda

förtroendemän och hade att bevaka kommunens intresse samt således vore

part i saken, själf i första hand verkställa den grundläggande taxeringen

af virkets skogsvärde. Väl lämnades det den skattskyldige öppet att anföra

besvär hos pröfningsnämnden, men bevisbördan kastades öfver på honom,

likasom föreskrifterna om deklaration och besvärstid erbjöde många fallluckor

för den på hithörande områden obevandrade.

Lagutskottet tillstyrkte förslaget, att åt kommunalnämnden skulle uppdragas

att förrätta taxering till skogsaccis. Utskottet anförde, att det

ingalunda ville bestrida, att det i flera fall kunde möta svårigheter för

kommunalnämnden att vid sidan af alla de olika göromål, h vilka i öfrigt

ålåge densamma, fullgöra uppdraget att förrätta taxeringen, men såvidt

utskottet kunde döma, torde dock dessa svårigheter icke blifva större, än

att de kunde öfvervinnas, helst om vissa af utskottet föreslagna lättnader

i nämndens arbete genomfördes. Och utskottet tilläde äfven, att i de

kommuner, där skogsaccis kunde ifrågakomma till utgörande, skulle man

dessutom vid utseendet af kommunalnämnden komma att taga hänsyn till

dess befattning med hithörande frågor.

Inom Riksdagens kamrar, särskildt i Första Kammaren, påstods från

flera håll med styrka, att det skulle vara olämpligt att betunga kommunalnämnderna

med ifrågavarande uppdrag, likasom att kommunalnämnderna

icke skulle vara kompetenta, möjligen ej heller tillräckligt opartiska för

uppdragets utförande. Det framhölls äfven, att den omständigheten, att

vid val af kommunalnämnd skulle tagas hänsyn till dess befattning med

accistaxeringen, kunde i en olycklig riktning inverka på kommunalnämndens

sammansättning. I en motion framställdes därjämte det förslaget,

att inom alla kommuner skulle tillsättas skogsvårdskommittéer och att

accistaxeringen skulle uppdragas åt dem. Detta förslag afstyrktes emellertid,

såsom jag tror med rätta, af lagutskottet. Å andra sidan betonades

äfven, att kommunalnämnderna utan tvifvel vore kompetenta att utföra

taxeringen.

Lika med kammarrättens majoritet och lagutskottet håller jag före,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

, Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.

att man i dessa hänseenden icke behöfver hysa någon farhåga. Enligt

min mening måste kommunalnämnden tilltros att med samvetsgrannhet

och objektivitet verkställa uppskattningen. Frågan om kommunalnämndens

ställning synes mig erbjuda en osökt jämförelse med taxeringsnämndens

förhållande. Äfven taxeringsnämndens ledamöter, med undantag af ordföranden,

äro valda af och bland samma väljare som utse kommunalnämnd,

och åt taxeringsnämnden har dock anförtrotts att i första hand verkställa

en taxering af mera omfattande och på den kommunala skattskyldigheten

i högre grad inverkande art än den ifrågavarande taxeringen kan blifva.

I det fall att taxeringsnämndens distrikt är blott en enda kommun lärer

förhållandet ställa sig nästan analogt med det nu ifrågasatta. Hvad angår

de omordade svårigheterna med deklaration och besvärs anförande, böra

reglerna i hithörande afseenden vara lika med föreskrifterna på inkomsttaxeringens

område, om hvilka numera efter många års tillämpning en

utbredd kännedom måste anses hafva vunnits, hvadan från dessa synpunkter

förslaget icke torde böra möta någon betänklighet. Vidkommande

bevisningsskyldigheten i fall af besvärs anförande, skall den helt visst i

regel blifva lättare att fullgöra än i vanliga taxeringsmål, enär bevisningen

här nästan uteslutande behöfver rikta sig på ett enda, tämligen lätt konstaterbart

faktum, det gällande virkespriset.

Uti den af mig nyss omnämnda, inom kammarrätten afgifna resvervationen

har framställts ett förslag till lösande af frågan om accispåföringen,

hvilket jag nu får med några ord beröra. Eeservanterna uttala, att man

beträlfande virkesvärdet måste nöja sig med en viss medeltalsberäkning

för virke efter olika trädslag samt för timmer och dylikt jämväl med

hänsyn till grodeken. Virkesprisen syntes då kunna på förhand bestämmas

för olika distrikt genom en markegångssättning för hvarje län eller,

om förhållandena så påkallade, olika för olika distrikt af länet. Med

ledning af afverkarnas uppgifter om myckenheten afverkadt virke skulle

accisen därefter påföras och erläggas. Genom lämpliga ansvarsbestämmelser

för felaktiga uppgifter borde tillräckligt kunna sörjas för tillförlitligheten

af uppgifterna, lika väl som nu ägde rum i fråga om tullafgifter och

andra med skogsaccisen jämförliga umgälder.

Den sålunda föreslagna ordningen kan onekligen förefalla synnerligen

enkel. Vid närmare granskning synes den dock möta afsevärda betänkligheter.

Inom den nuvarande markegångssättningen, som fungerar för helt

annat ändamål, skulle en dylik prisbestämning säkerligen ej kunna in
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

ordnas. Igångsättandet af en särskild markegångsförrättning för virkes - pris innebär i och för sig en mycket vidlyftig apparat, som det knappast

vore skäl att tillgripa för en så pass outvecklad beskattning som den föreslagna.

Ej heller torde virkesvärde å rot i stort sedt vara ett lämpligt

föremål för prissättning i dylik ordning. I någon mån skulle den passa

för vissa af de norrländska trävarudistrikten, där å olika platser tämligen

fasta virkespris pläga noteras. Men i öfriga delar af landet skulle den

svårligen kunna tillämpas. Värdet på rot är för öfrigt beroende af så

många omständigheter, såsom skogens afstånd från flottled eller utfartsort,

afsättningsmöjligheterna på platsen o. s. v., att ett för större distrikt afjämnadt

pris i talrika fall skulle medföra stor obillighet vid beskattningen.

Vidare skulle med afseende på de många olika virkeskvaliteterna erfordras

en synnerligen stark specialisering i prislistorna, hvilken icke vore lätt att

åvägabringa, eller också skulle hänsynen till virkets kvalitet i hög grad få

gifvas till spillo, något som skulle förhindra en rättvis beskattning. Därtill

kommer, att metoden måste bygga på att alla afverkare verkligen aflämna

uppgifter å afverkadt virke. Detta kan emellertid tydligen icke

förväntas. För sådana fall, då uppgift icke aflämnats, erfordras ovillkorligen

en taxering. Den beskattningsmetod, som man vill begagna, måste

anordnas så, att den kan användas i alla fall, hvilket icke är förhållandet

med den af reservanterna föreslagna men däremot med den af mig förordade.

Den anställda jämförelsen med uppbärandet af tull och dylika

utgifter utvisar också, huru olika förhållandena äro i det ena och det andra

fallet. För uttagandet af tull, sockerskatt, maltskatt och dylikt utöfvas

en kontroll på förhand, som kan göra skattepåföringen oberoende af aflämnandet

af uppgifter men som uppenbarligen icke kan få någon som

helst motsvarighet i fråga om skogsafverkning.

Med afseende på taxeringsförfarandet bör kommunalnämndens ordförande

intaga samma ställning som taxeringsnämndens ordförande har i

taxeringsnämnden. Sålunda bör det enligt min mening, i motsats till

hvad lagutskottet föreslagit, äfven åligga honom att tillhandagå de accispliktiga

med upplysningar angående beskaffenheten af deras uppgiftsskyldighet

och sättet för dess fullgörande. Såvidt det kommit till min

kännedom, har motsvarande bestämmelse i inkomstskatteförordningen ländt

till stort gagn. Och äfven om det, såsom utskottet anfört, må antagas,

att kortfattade handledningar i ämnet komma att utgifvas, är det dock

tydligt, att ej alla aceispliktiga förskaffa sig en sådan. Då taxeringsarbetet

otvifvelaktigt kommer att förorsaka kommunalnämndens ordförande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

ej ringa besvär och tidsuppoffring, synes skälig ersättning böra efter kommunalstämmans

pröfning beredas honom af skogsaccismedlen. I fråga

om infordrande af uteblifna uppgifter och nödiga befunna upplysningar,

påföljd af försummelse att deklarera eller inkomma med infordrad upplysning,

afgifvandet af oriktig uppgift o. s. v. äfvensom beträffande själfva

taxeringsförrättningen och därmed sammanhörande åtgärder kunna inkomstskatteförordningens

motsvarande bestämmelser i allt väsentligt vinna tillämpning

äfven vid accistaxering.

Det kan i vissa fall leda till onödigt besvär och tidsförlust att ålägga

kommunalnämndens samtliga ledamöter, där antalet öfverstiger det i lag

stadgade minimum af tre, att deltaga i taxeringen. Af sådant skäl och

för den händelse det eljes kan anses lämpligt bör kommunalnämnden äga

besluta, att taxeringen skall verkställas af ordföranden och utsedda delegerade

af nämnden. Kommunalnämnden eller delegerade böra gifvetvis äga

rätt att anlita sakkunnigt biträde, om så erfordras, och bör kostnad därför

gäldas af accismedlen. Vid omröstning inom nämnden eller delegerade bör,

i olikhet med hvad som eljes enligt kommunalförordningen gäller men i

öfverensstämmelse med föreskriften i bevillningsförordningen, där rösterna

falla lika, den mening blifva gällande, som länder till den skattskyldiges

förmån, och endast om denna grund ej kan tillämpas, den som ordföranden

biträder.

Då taxeringen verkställts af ett kommunens organ, hafva de sakkunnige

ansett, att kommunen bör åtnöjas med taxeringsresultatet och att

således ej åt densamma behöfver inrymmas befogenhet att anföra besvär

hos pröfning snämnden. Besvär därstädes skulle följaktligen kunna ifrågakomma

endast från de accispliktigas sida, och i fråga därom innebär förslaget,

att pröfningsnämnden icke skulle hafva att taga annan befattning

med accistaxeringen än att afgöra anförda besvär samt att i sammanhang

därmed i förekommande fall öfverflytta på rätt vederbörande sådan taxering,

som funnes vara påförd orätt person. Däremot skulle pröfningsnämnden

icke äga att af eget initiativ ändra en taxering. Kammarrättens

majoritet åter har omfattat den meningen, att pröfningsnämnden

borde äga oinskränkt granskningsrätt. I detta ämne anföres nämligen i

ämbetsverkets utlåtande: »Kammarrätten har icke funnit anledning före
ligga

att beträffande nu ifrågavarande taxeringsmål frånkänna pröfningsnämnden

den befogenhet, som med afseende å mål angående taxering till

bevillning och inkomstskatt tillkommer nämnda myndighet, att äfven obe
-

Pröfningsnämndens

befattning

med accistaxeringen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Skattesats.

72 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 25.

roende af anförda besvär granska taxeringarna samt med afseende å dem

besluta rättelser, ändringar och tillägg. Likasom förhållandet är beträffande

de taxeringsmål, pröfningsnämnden enligt nu gällande lagstiftning har att

handlägga, skulle det väl endast i sällsynta undantagsfall förekomma, att

pröfningsnämnden oberoende af anförda besvär skulle ändra en i första

instansen beslutad taxering till skogsaccis, och den af kammarrätten nu

upptagna frågan äger således måhända icke någon större praktisk räckvidd;

men då tillvaron af en generell pröfningsrätt i andra instansen får antagas

lämna en ytterligare garanti för målens samvetsgranna pröfning i första

instansen, och den omständigheten, att här endast är fråga om en utskyld

till kommunen, icke synes böra utgöra något hinder för att beträffande dessa

mål tillägga pröfningsnämnden samma befogenhet som i fråga om öfriga

taxeringsmål, har kammarrätten ansett en ändring i förslaget i nyssberörda

afseende böra vidtagas.»

Len obegränsade granskningsrätt, som pröfningsnämnden har i vanliga

taxeringsmål, får väl anses vara tillkommen företrädesvis för att i det allmännas

intresse förebygga för låg taxering. Yidkommande accistaxeringen

föreligger ej samma skäl, enär som sagdt kommunen bör åtnöjas med

kommunalnämndens beslut. För den enskilde skattskyldiges skull torde

en dylik rätt ej behöfva tilläggas pröfningsnämnden, då det bör vara den

enskildes sak att genom besvärs anförande själf bevaka sitt intresse. Vid

frågans bedömande kan man ej heller lämna ur räkningen önskvärdheten

af att ej mera än nödvändigt öka pröfningsnämndens redan förut stora

arbetsbörda. Jag anser därför företräde böra lämnas åt de sakkunniges

förslag.

Med afseende på accistaxeringsmålens behandling hos pröfningsnämnden

är i öfrigt att erinra, att någon godtgörelse bör beredas protokollsföranden för

hans arbete med anteckningar i skogsaccislängden och med protokollsföringen.

Att därvid tillämpa någon motsvarighet till beräkningen af den så kallade

bevillnings- och inkomstskatteprocenten, synes ej kunna komma i fråga.

I förslaget är i stället intagen en bestämmelse, att utdrag af pröfningsnämndens

protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom en hvar kommun

angår, skall utskrifvas och af kommunen lösas med två kronor arket.

Genom denna lösen, som torde afsevärdt öfverstiga renskrifningskostnaden,

lärer nöjaktig ersättning tillkomma protokollsföranden.

Det återstår nu att tala om den skattesats, som bör tillämpas å den

föreslagna skogsaccisen, och om hvad som med skattesatsen äger samman
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

bang. Jag har redan angifvit, att den växande skogens värde i större

eller mindre grad är inbegripen i fastighetens taxeringsvärde och att skogsbrukets

afkastning därför i viss mån är beskattad genom fastighetsbevillningen

och de öfriga utskylder, däribland kommunalutskylderna, som utgå

på grund af denna bevillning. Af skäl, som jag förut berört, kan fastighetstaxeringen,

så vidt skog angår, i allmänhet icke heller billigtvis uppbringas

till full öfverensstämmelse med det verkliga värdet. Då man nu

söker komplettera fastighetsbeskattningen med en generell accis, att uttagas

då skogen afverkas, måste man taga hänsyn till den allmänna fastighetsbeskattningen

och för accisen välja en skattesats, som icke ens i de

fall, där fastighetsbeskattningen är relativt hög, med fog kan sägas verka

obilligt. I sådant hänseende hade de sakkunnige föreslagit en skattesats

af två procent af virkets skogsvärde. Då denna syntes lämplig och måttfull,

upptogs den i det för Riksdagen år 1908 framlagda förslaget och blef

äfven af lagutskottet förordad, likasom den inom Riksdagen i öfrigt lämnades

utan gensägelse. Jag kan icke finna, att någonting inträffat, som bör

föranleda till att nu föreslå en annan skattesats. Såsom jag strax skall

nämna, bör skattesatsen dock nedsättas i kommuner, där den allmänna

utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona understiger ett visst belopp.

Att bilda sig ett någorlunda säkert omdöme om hvad skogsaccisen

sammanlagdt kan komma att i genomsnitt afkasta, är i saknad af tillförlitligt

material icke lätt. Det är gifvet, att större växlingar i'' konjunkturerna

på trävaru- och trämassemarknaden komma att återverka ej blott

på afverkningarna utan äfven på skogsvärdet och skogsaccisen. Under

alla förhållanden är det dock påtagligt, att den beräkning är alldeles för

låg, som under öfverläggningen i Första Kammaren framfördes och enligt

hvilken den från samtliga afverkningar i hela landet inflytande skogsaccisen

skulle komma att utgöra endast omkring 240,000 kronor. Man finner

af den officiella statistiken, att exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna

trävaror under åren 1901—1906 i medeltal årligen uppgick till

6V2 eller 7 miljoner kubikmeter. Då hufvudmassan häraf bestod af

plankor och bräder, torde det icke vara öfverdrifvet att beräkna skogsvärdet

för kubikmeter till inemot 10 kronor och att således antaga, att

skogsaccis för de exporterade trävarorna komme att utgöra åtminstone

en miljon kronor årligen. Härtill kommer skogsaccis för virke, som

åtgått till tillverkning af exporterad trämassa, och för virke, som förbrukats

inom landet, i den mån därvid användt virke fallit under accisBih.

till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Skogsaccis
medlens
användning
-

74 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

beskattning. Med beaktande häraf torde man kunna våga det antagandet,

att skogsaccisen för hela landet bör komma att uppgå till 1 xji eller 2

miljoner kronor, ett belopp som ju skulle möjliggöra en afsevärd utjämning

af de kommunala bördorna.

I fråga om användningen af de inflytande skogsaccismedlen har skogsskattekommittén

föreslagit, att desamma skulle afsättas till en fond, från hvilken

tillskott till bestridande af de kommunala utgifterna hvarje år skulle ske

efter förhållandet emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof

för de senast förflutna fem åren. En sådan ovillkorlig fondering var

utan tvifvel från kommitténs ståndpunkt en nödvändig åtgärd. Enligt

kommitténs förslag skulle nämligen den årliga accisutdebiteringen för 100

kronors skogsvärde utgöra åtta gånger medeltalet af hvad inom kommunen

för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren

utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. Härigenom

skulle tydligen i många kommuner understundom komma att i accis uppbäras

betydliga belopp, större än som lämpligen kunde få förbrukas för

kommunens löpande behof.

Med den af mig förordade skattesatsen kommer däremot accisuppbörden

mångenstädes icke att uppgå till sådant belopp, att någon fondering skäligen

bör ifrågakomma. Jag har därför tänkt mig, att de ett år inflytande

behållna accismedlen skulle få i sin helhet upptagas såsom tillgång i inkomststaten

för nästföljande år, så vidt därigenom den allmänna utdebiteringen

för fyrk eller bevillningskrona icke nedbragtes längre än till tre fjärdedelar

af hvad vid nästföregående utdebitering uttagits för fyrk eller bevillningskrona.

Endast i den mån, accisuppbörden öfverstege hvad som erfordrades

för ett sådant nedbringande af den allmänna utdebiteringen, skulle den

fonderas. Dock borde det# stå kommunalstämman öppet att af accismedlen

taga i anspråk ett mindre tillskott än nyss är nämndt och i stället i motsvarande

mån öka fonderingen. Det är emellertid uppenbart, att i kommuner,

där accismedel inflöte i rikligare grad, den allmänna utdebiteringen

med en dylik beräkningsgrund skulle snart nog kunna nedbringas till en

obetydlighet. Detta skulle således innebära, att kommunens utgifter hufvudsakligen

bestredes med skogsaccismedel. En sådan sakernas ordning

vore dock naturligen ej riktig, utan de öfriga beskattningsföremålen böra

i skälig proportion bidraga till kommunens behof. Därför innehåller förslaget,

att skogsaccisen icke må för 100 kronors skogsvärde öfverstiga hälften

af hvad som under det år, taxeringen sker, inom kommunen på grund

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

af kommunal- ock kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres för tio fyrkar

eller hel bevillningskrona. Om således ett år de allmänna kommunalutskylderna

understiga 4 kronor för bevillningskrona, nedsättes också

skogsaccisen, så att den utgör endast hälften af hvad som erlägges för bevillningskrona.

På sådant sätt vinnes en automatiskt verkande regulator

på att de kommunala utgifterna icke i oskälig grad kastas öfver på skogsafkastningen.

En följd häraf blir också, att om något år allmänna kommunalutskylder

icke inom kommunen utgöras, skogsaccis ej heller skall utgå.

Om skogsaccisfond bildas, bör den förvaltas af kommunalnämnden i

likhet med kommunens öfriga tillgångar. Härutinnan har kammarrätten

uttalat, att för betryggande af skogsaccisfondens ändamålsenliga förvaltning

föreskrifter syntes erfordras angående de sätt, hvarpå fondens medel må

få göras räntebärande. Med anledning häraf ber jag få erinra, att kommunalnämnderna

redan nu å somliga orter hafva betydande fonder under

sin förvaltning, utan att någon olägenhet eller fara däraf veterligen uppkommit.

Jag anser därför särskilda föreskrifter i förevarande afseende åtminstone

icke för närvarande vara erforderliga.

Debitering och uppbörd af skogsaccis böra verkställas af kommunal- Debitering

nämnden. Efter det pröfningsnämndens sammanträde afslutats och utdragoch uPPbordaf

dess protokoll kommit kommunalnämnden tillhanda, kan uppbörden hållas,

antingen å särskild uppbördsstämma, som i sådant fall synes kunna

äga rum efter den 15 oktober, eller ock i sammanhang med uppbörden af

de allmänna kommunalutskylderna.

I‘ sitt utlåtande bar kammarrätten anfört, att det i sammanhang med Afdrag för

den föreslagna lagstiftningen angående skogsaccis borde klargöras, huruvida ^inkomstden,

som erlagt skogsaccis, skulle vid taxering till bevillning och inkomst- taxeringen.

skatt för inkomst af det accisbelagda virkets förädling vara berättigad till

afdrag för accisens belopp; och ansåge kammarrätten det vara med billighet

öfverensstämmande, att sådant afdrag medgåfves likasom för annan omkostnad

för rörelsen. Lika med kammarrätten anser jag, att vid inkomsttaxering

af förädlingsrörelsen afdrag skall ske för erlagd accis, och jog

tinner för min del detta så uppenbart, att något uttryckligt stadgande därom,

såsom kammarrätten får antagas hafva ifrågasatt, enligt min mening

icke är erforderligt. Då afdrag redan nu i motsvarande fall medgifves

för umgälder, som närmast äro att jämföra med skogsaccisen, såsom

brännvinstillverkningsafgift, malt- och sockerskatt o. s. v., måste också

s. 76 Kontrollera mot PDF

Statens skattskyldighet.

76 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

den, som erlagt skogsaccis, få afräkna densamma vid inkomsttaxeringen af

den rörelse, i hvilken det virke förädlats, hvarför accisen utgått. Det är

gifvet, att härigenom trävarurörelsens inkomsttaxering kommer att i någon

mån sjunka och att till följd där af statens skatteinkomst likasom trävarurörelsens

bidrag till de kommunala utgifterna å de orter, där förädling,,

försäljning och utskeppning äga rum, skola minskas. En sådan påföljd

måste emellertid anses vara i sin ordning. I brist af material är det svårt

att angifva verkan däraf. För ett par större sågverkskommuner har emellertid

verkställts beräkning, och har det därvid visat sig, att den kommunala

utdebiteringen skulle därstädes stiga med ''högst 3 öre för fyrk,

därigenom att inkomsttaxeringen minskades med erlagd skogsaccis. Det

torde således icke vara någon anledning antaga, att minskningen skall i

ifrågavarande hänseende visa sig vara af någon afsevärd betydelse.

En fråga, som jag i samband härmed anser mig böra .med några ord

beröra, gäller beräkningen af det afdrag för värdet å från egen jordbruksfastighet

hämtadt virke, som idkare af trävarurörelse äger åtnjuta vid

rörelsens inkomsttaxering. För denna beräkning hafva hittills icke funnits

stadgade grunder. Om nu för skogsaccisbeskattningen verkställes en officiell

beräkning af nämnda värde, är det tydligen sannolikt, att det sålunda fastställda

värdet äfven skall läggas till grund för afdraget vid inkomsttaxeringen.

Detta afdrag skall härigenom i vissa fall komma att blifva högre

eller lägre än hvad hittills varit förhållandet. Därmed må vara huru som

helst, mot afdragets beräknande efter omförmälta grund synes i regel icke

kunna under nuvarande förhållanden göras någon befogad erinran.

Då i förslaget afverkaren upptagits såsom den till skogsaccis skattskyldige,

har icke något undantag gjorts för staten, utan förslaget innebär, att

äfven staten i den mån den varit att anse såsom af ver kåre skall erlägga

accis till den kommun, där skogen är belägen. Staten lämnar redan nu

för sina jordbruksfastigheter icke obetydliga skattebidrag till primärkommunen,

likasom staten också i samma hänseende bidrager till täckande

af väghållningsdistriktets utgifter. Därjämte har frågan om vidsträcktare

skyldighet för staten att såsom ägare af fast egendom eller idkare af rörelse

bidraga till den kommunala hushållningen alltmera framträdt på dagordningen.

Utan att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga synes

man kunna medgifva, att staten, då det nu gäller att i särskild ordning

tillförsäkra kommunen inkomst af den skog, som växer inom kommunen,

bör likaväl som hvarje annan skogsägare lämna kommunen den skatt, som

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

belöper på af staten afverkadt virke. Om, såsom antagligt torde vara,

staten framdeles kommer att öfvergå till att alltmera själf ombesörja afverkningen

å sina skogar och således försälja afverkadt virke i stället för att

upplåta afverkningsrätt, kan möjligen ifrågavarande skattskyldighet komma

att medföra större utgifter. Under nuvarande förhållanden, då enligt sakkunnig

upplysning det sammanlagda skogsvärdet af virke, som staten själf

afverkat, bör uppskattas till allenast omkring en half million kronor om

året, får skattskyldigheten uppenbarligen icke för statens budget någon

betydelse.

Den förevarande lagstiftningen bar ansetts icke behöfva utsträckas att

gälla beträffande Stockholm. Den enda inom Stockholms stads nuvarande

område befintliga skogstillgången torde utgöras af de till Djurgården börande

skogarna, hvilkas afkastning enligt lagens grunder synes böra vara skattefri.

Däremot finnas inom flera andra städer skogsområden, på hvilkas afkastning

lagen uppenbarligen bör tillämpas. Därför innehåller förslaget en

bestämmelse, att lagens stadganden skola i tillämpliga delar gälla beträffande

sådana städer. Den befattning med accistaxeringen, uppbörden och

förvaltningen af accismedlen, som enligt förslaget åligger kommunalnämnden,

lärer böra i stad tillkomma drätselkammaren, likasom det utan vidare är

klart, att hvad förslaget innehåller om kommunalstämma skall i stad tilllämpas

på stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, på allmän rådstuga.

I en reservation vid lagutskottets utlåtande framställdes i fråga om

lagens giltighetstid ett förslag, som, efter hvad jag inhämtat, på flera håll

inom Eiksdagen vann en viss anklang. Det innebar, att lagen skulle gälla

allenast för fem års taxering, så att dess fortbestånd efter denna tids förlopp

skulle bero af förnyad pröfning och godkännande. I sak skulle det

kanske icke vara så mycket att erinra emot en sådan anordning, om blott

giltighetstiden tilltages så lång, att man kan våga med visshet antaga, att

före dess utgång frågan om reglering af hela den kommunala beskattningen

kan vara löst. Ty det är alldeles gifvet, att när den frågan kommer till

slutlig pröfning, äfven frågan om skogsbeskattningen måste upptagas, vare

sig lagen därom formellt gäller endast för viss tid eller icke. Men vid

sådant förhållande synes det ej heller föreligga tillräcklig orsak att föreslå

en begränsad giltighetstid för denna lag.

Skogsaecis

i städerna.

Till sist ber jag att få göra några anmärkningar i fråga om skogs
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.

accisens ställning till kommunens budget. Såsom det framgår af hvad jag

yttrat, har skogsaccisen enligt förslaget erhållit karaktären af en afgäld,

fristående från den allmänna utdebiteringen inom kommunen. Det tillskott,

som af skogsaccismedlen kan få användas till bestridande af kommunens utgifter,

har gjorts beroende af det sammanlagda kommunala behofvet för

nästföljande år. Nu hafva kommunalstämman och kyrkostämman hvardera

sin inkomst- och utgiftsstat. Innan tillskottets storlek kan fixeras, måste

således båda stämmornas utgiftsstater vara fastställda. Konstaterandet af

beloppet utaf de sammanlagda kommunala behofven och den däraf beroende

summa, som må af skogsaccismedlen tillskjutas, måste emellertid öfverlämnas

åt endera af stämmorna, och det naturliga är därvid uppenbarligen, att

denna befogenhet tillkommer kommunalstämman, hvilken således bör få

bestämma, om och i sådant fall huru stort tillskott må tagas af skogsaccismedlen.

Proceduren bör följaktligen blifva den, att kyrkostämman först

fastställer sin inkomst- och utgiftsstat. Sedan därefter äfven kommunalstämman

uppgjort sin utgiftsstat, bör kommunalstämman bestämma, om tillskott

af skogsaccismedlen skall ske, och, därest så beslutas, äfven afgöra,

med ledning af kommunalnämndens uppgift om tillgängliga skogsaccismedel,

huru mycket som skall såsom tillskott disponeras. Det beslutade tillskottet

bör lämpligen i första hand upptagas i kommunalstämmans inkomststat.

Skulle tillskottet vara större än som erfordras för fyllande af kommunalstämmans

behof, bör öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat

till uttaxering.

Det har ifrågasatts, att till gällande kommunalförordningar skulle göras

tillägg i syfte att erinra dels om skogsaccismedlens särställning bland

kommunens tillgångar och dels om den möjlighet, som vore beredd att af

dessa medel erhålla tillskott till kommunens budget. Emellertid innehåller

5 § 1 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att hvad kommunen

samfälldt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgifvande

rättighet, äfvensom medel, hvilka staten kan hafva åt kommunen beviljat,

skall, där ej annorlunda stadgadt är, anses såsom tillgång till betäckande

af kommunens gemensamma utgifter och förvaltas på sätt i förordningen

säges. Vidare föreskrifves i 62 § samma förordning, att uti inkomstförslaget

böra upptagas bland annat de inkomster, som på annan än redan

nämnd grund böra under det nästföljande året kommunen tillgodokomma.

Motsvarande bestämmelser finnas i 5 och 60 §§ förordningen om kommunalstyrelse

i stad. Dessa nu befintliga stadganden synas mig tillräck
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ligt omfattande äfven för här ifrågavarande fall, hvadan enligt min mening

tillägg i angifna syfte icke äro erforderliga.

Däremot torde ett tillägg böra införas i 38 § förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd. Detta lagrum innehåller, att hvad

kyrkostämma till uttaxering beslutat skall delgifvas vederbörande kommunalnämnd

eller drätselkammare, hvilka det åligger att debitering och uppbörd

af dessa afgifter verkställa, dock att uppbörden äfven må kunna äga

rum i annan ordning. Såsom jag nyss nämnde, kan det likväl ifrågakomma,

att tillskott af skogsaccismedel skall afräknas å hvad kyrkostämma

beslutat till uttaxering, så att följaktligen icke hela det af kyrkostämman

beslutade beloppet behöfver utdebiteras på de skattskyldige. Åt en sådan

möjlighet synes böra gifvas uttryck genom att till nämnda lagrum foga

ett tillägg, så lydande: »Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel

skall ske å hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom

är särskildt stadgadt.» Att afgifva förslag härom ankommer emellertid på

chefen för ecklesiastikdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det upprättade förslaget

till lag om skogsaccis och hemställde, att detta förslag måtte genom

nådig proposition för Riksdagen framläggas.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde med föredraganden.

Hans Maj:t Konungen biföll hvad statsrådet sålunda

hemställt och förordnade, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Nordlindh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevLU 1909:7 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Memorial N:o 7 s. 1 i texten
  2. BevLU 1909:4 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner, dels ock Kungl. Maj:ts a2 i texten