Med förslag till lag om skogsaccis
1909-01-29 · 78 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 74 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1909:25, Med förslag till lag om skogsaccis
Dokumentets text
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
1
flso 25.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om skogsaccis; gifven Stockholms slott den 29
januari 1909.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om skogsaccis.
De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kunglig nåd och ynnest städse väl bevågen.
GUSTAF.
Carl Swartz.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 19 Käft. (No 25.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
Förslag
till
lag om skogsaccls.
1 kap.
Allmänna grunder för skogsaccis och om användning
af skogsaccismedel.
1 §•
För afverkadt virke skall till den kommun, där skogen är belägen, i
den ordning, här nedan sägs, i allmänhet erläggas en afgift, benämnd
skogsaccis.
Skogsaccis utgår, räknadt för etthundra kronor af virkets taxerade
värde, med hälften af det belopp, hvilket under det år, taxeringen sker,
på grund af kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres
inom kommunen för tio fyrkar eller hel bevillningskrona, dock icke med
mera än två för hundra af det taxerade värdet.
2 §•
Till kommunen inflytande skogsaccismedel skola, i den mån desamma
icke, enligt hvad i 3 § sägs, under nästföljande år komma till användning,
afsättas till en särskild fond, kallad skogsaccisfonden, hvilken förvaltas
af kommunalnämnden.
Räntor, som upplöpa å fondens medel, tillgodoföras fonden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
3
3 §.
Kommunalnämnden åligger att hvarje år i sammanhang med uppgörandet
af inkomstförslaget för kommunen beräkna skogsaccisfondens behållning
vid nästföljande års början, där sådan fond finnes, och den på
grund af löpande årets taxering utgående skogsaccisen.
Af sålunda tillgängliga medel må enligt kommunalstämmans beslut
såsom tillskott till täckande af sådana utgifter för nästföljande år för kommunala
och kyrkliga ändamål, till hvilka enligt gällande kommunalförfattningar
medel eljes skulle beredas genom utdebitering pa samtliga skattskyldiga,
användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för fyrk eller
bevillningskrona under nästföljande år kommer att med en fjärdedel understiga
utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona under löpande året.
Detta tillskott användes till bestridande af utgifter, som kommunalstämman
beslutat för det nästföljande året, i den mån tillskottet därtill
förslår. Skulle tillskottet vara större än som erfordras för täckande af
nämnda utgifter, skall öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering under det nästföljande året.
2 kap.
Om taxering till skogsaccis.
4 §•
Taxering till skogsaccis verkställes af kommunalnämnden samt har till
ändamål att genom uppskattning fastställa virkets skogsvärde eller det värde
å rot, virket efter ortens pris ägt, då det afverkades.
Taxeringen kan dock efter beslut af kommunalnämnden verkställas af
ordföranden jämte utsedda delegerade af nämnden; och gäller hvad i denna
lag stadgas om kommunalnämnden i sådant fall om dylik delegation.
5 §•
Taxeringen har till föremål:
a) virke, som under nästföregående år afverkats, där ej virket blifvit
användt för sådant ändamål, hvarom i 7 § förmärs, eller ock blifvit upplagdt
till användning för dylikt ändamål;
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
b) virke, som varit upplagdt till användning för i 7 § omförmäldt
ändamål och af sådan anledning icke förut taxerats, men under nästföregående
år afyttrats annorledes än i samband med fastigheten eller eljes
af ägaren användts för annat ändamål än i 7 § sägs.
Virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det
blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas, samt, hvad
beträffar kolvirke, först då det blifvit rest eller lagdt till kolning eller
förts från skogen för att annorstädes kolas. Har virket, sedan det fällts
men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd som nu är sagd, sålts
eller eljes af annan förvärfvats, skall det dock anses hafva blifvit afverkadt,
när det såldes eller eljes af annan förvärfvades.
6 §•
Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och
annat affallsvirke, men ej stubbar, löf, näfver eller bark.
7 §•
Virke, som användes för egendomens ellet därmed sambrukad fastighets
behof af byggnads-, slöjd* eller stängselvirke samt bränsle, är ej föremål
för taxering, ej heller sådant virke, som användes för fullgörande af
egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet
eller som från allmän skog på grund af särskild föreskrift afgiftsfritt
utlämnas.
Ifar egendomens ägare för sådant behof, som här är sagdt, under nästföregående
år inköpt virke, är han berättigad att vid taxering till skogsaccis
njuta afdrag med belopp, som efter ortens förhållanden motsvarar det
inköpta virkets skogs värde.
Virke, som från allmänningsskog kostnadsfritt till delägare i allmänningen
upplåtits för afverkning, skall i här ofvan nämnda fall så anses,
som om det afverkats å den egendom, för hvilken upplåtelsen skett.
8 §-
Befinnes vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, att
skogsvärdet sammanlagdt icke uppgår till 200 kronor, skall det ej till
taxering upptagas.
I öfrigt iakttages vid taxeringen, att det för en hvar accisskyldig
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
sammanräknade skogsvärdet utföres i fulla tiotal kronor, så att öfverskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.
3 kap.
Om hvem skyldighet åligger att erlägga skogsaccis.
9 §■
Skogsaccis erlägges
a) för virke, som taxerats enligt 5 § a), af afverkaren, och
b) för virke, som afses i 5 § b), af den, som med virket så förfarit,
att enligt samma lagrum accisplikt för virket inträdt.
Med afverkare förstås i denna lag den som, då virket fälles, äger förfoga
öfver virket; dock att, där annan äger rätt till affallsvirket, denne
skall anses såsom afverkare i fråga om sådant virke.
4 kap.
Om uppgifter till ledning vid taxering m. m.
10 §.
Skyldighet att på heder och samvete afgifva deklaration till ledning
vid taxeringen åligger en hvar accispliktig för virke, som han under
nästföregående år inom kommunen afverkat, i den mån virket ej användts
för ändamål, som i 7 § omförmäles, eller ock blifvit upplagdt till användning
för sådant ändamål; så ock för förut ej taxeradt virke, hvarmed han
under nästföregående år så förfarit, att accisplikt enligt 5 § b) för virket
inträdt.
11 §•
Deklaration skall i enlighet med fastställdt formulär skriftligen afgifvas
och innehålla uppgift om skogens beteckning och läge samt, hvad
angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,
beträffande öfriga virkesslag, om kubikmassa i fast eller löst mått, dock
att hvad angår flottgods stycketal tillika alltid skall uppgifvas.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Möter i särskildt fall svårighet att uppgifva kubikmassa, må deklarationen
upptaga endast stycketal och dimensioner; dock vare sådant ej
medgifvet för den, som yrkesmässigt drifver trävarurörelse.
Uppgiftspliktig är skyldig att föreslå det skogsvärde, hvartill han anser
uppgifven virkesmängd böra uppskattas. Äskas afdrag enligt 7 §, bör därjämte
i deklarationen lämnas sådan uppgift rörande det inköpta virket,
som ofvan i denna paragraf sägs, äfvensom upplysning om virkets inköpspris.
Uppgiftspliktig är i öfrigt obetaget att lämna alla sådana upplysningar,
som han anser tjäna till ledning vid hans taxering.
12 §.
Den, som kolat under nästföregående år afverkadt virke, må, om han
hellre vill, i sin deklaration angifva, i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden af de kol, som vid kolningen erhållits. Hvad sålunda är sagd!,
gäller dock ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för att annorstädes
kolas.
13 §.
Uträkningen af kubikmassa, där sådan i deklarationen uppgifves, bör ske:
för timmer: efter toppmått eller mått på midten i enlighet med den
metod, som användts för timrets intumning;
för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på midten; samt
för grufstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast
eller löst, som blifvit användt vid mätningen;
börande i deklarationen tillika angifvas det mått, som sålunda i
hvarje särskildt fall användts.
14 §.
Till ytterligare ledning vid taxeringen vare vederbörande skyldig att
på anmaning af ordföranden i kommunalnämnden aflämna afverkningsjournaler,
tumlistor eller andra handlingar, som anses vara af betydelse
för taxeringen.
Dessa handlingar böra, om vederbörande därom gjort framställning, af
ordföranden i rekommenderadt bref med allmänna posten återsändas senast
fjorton dagar efter det de till honom inkommit.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
15 §.
Skyldighet att afgifva deklaration åligger för omyndig förmyndaren, för
sådan frånvarande, för vilken god man af domstol förordnats, gode mannen
för hvad han har under sin förvaltning, samt för oskiftadt stärbhus den
som i boet sitter, ehvad han är delägare eller syssloman.
För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligger uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud; dock
att beträffande statens skogar och sådana boställsskogar, öfver hvilkas afkastning
hoställshafvaren icke äger att fritt förfoga, deklaration afgifves af
vederbörande jägmästare.
16 §.
En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af sin uppgiftsskyldighet
eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant ändamål
hänvända sig till ordföranden i vederbörande kommunalnämnd, hos hvilken
jämväl deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas.
17 §.
Deklaration skall före den 1 april aflämnas till vederbörande kommunalnämnds
ordförande.
18 §.
1 mom. Har deklaration icke inom föreskrifven tid afgifvits eller
hefinnes afgifven deklaration ofullständig, bör kommunalnämndens ordförande,
i händelse sådant pröfvas för taxeringen erforderligt, föranstalta därom, att
deklaration infordras samt att ofullständig deklaration fullständigas.
För sådant ändamål äger han anlita, därest den uppgiftsskyldige är
bosatt å landet, länsmannen i orten samt i Stockholm öfverståthållarämbetet
och i annan stad magistraten; och åligger det dessa myndigheter
att ofördröjligen mot bevis tillställa den uppgiftsskyldige anmaning att vid
äfventyr, som i 19 § sägs, inom åtta dagar efter anmaningens mottagande
fullgöra sin deklarationsplikt. Sådan anmaning skall, där infordrandet
föranledts af ofullständighet i aflämnad deklaration, jämväl innehålla underrättelse,
i hvilket afseende deklarationen befunnits ofullständig.
I fall, då det åligger offentlig tjänsteman att afgifva deklaration, må
kommunalnämndens ordförande för anmaningens verkställande anlita biträde
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
1 enahanda ordning, som här ofvan nämnts, äger kommunalnämndens
ordförande förfara, då fråga är om infordrande af handling, hvarom i 14 §
förmäles.
2 mom. Lämnar afgifven deklaration icke tillräcklig ledning för faxe-,
ringen, må ytterligare upplysning infordras från den uppgiftspliktige. Sådan
upplysning kan muntligen afgifvas hos kommunalnämnden.
3 mom. Samtliga i detta kapitel omförmälda uppgifter äfvensom enligt
14 § infordrad handling må jämväl kunna på den uppgiftspliktiges
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas.
19 §.
Underlåter deklarationspliktig att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,
må klagan öfver taxeringen af honom ej föras. Är deklaration
därutinnan ofullständig, att virke, som bort upptagas, utelämnats, äge enahanda
påföljd rum i fråga om taxeringen för sådant virke.
Hörsammar ej deklarationspliktig, som underlåtit afgifva deklaration,
anmaning enligt 18 § att fullgöra sin deklarationsplikt, böte tio procent
af den skogsaccis, som varder honom påförd, dock minst fem kronor.
Atlyder icke den, som afgifvit en på sätt i första stycket sägs ofullständig
deklaration, anmaning att fullständiga densamma, vare förfallen till
böter, svarande mot tio procent af den skogsaccis, som belöper å värdet
af det icke uppgifna virket, dock minst fem kronor, och hafve därjämte
förlorat rätten att klaga öfver taxeringen jämväl i fråga om det uppgifna
virket.
Underlåter någon i annat fall att efter anmaning fullständiga sin deklaration
eller hörsammar han ej anmaning att förete handling, som i 14 §
sägs, vare han förlustig rätten att fullfölja talan i målet.
Gitter den uppgiftsskyldige visa giltig ursäkt för underlåtenheten eller
är fråga om virke, för hvilket staten är accispliktig, äge här stadgad påföljd
icke rum.
20 §.
Har någon, som ej är att hänföra till offentlig tjänsteman, i afgifven
deklaration mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom
föranledt, att skogsvärde icke eller endast till någon del blifvit taxeradt,
böte från och med fyra till och med tio gånger det accisbelopp, som genom
det svikliga förfarandet undandraga kommunen, dock minst tjugufem kronor.
9
Kungl. Maj-.ts ''Nåd. Proposition N:o 25.
21 §.
Gör offentlig tjänsteman sig skyldig till underlåtenhet enligt 19 § eller
förbryter han sig på sätt i 20 § sägs, vare underkastad ansvar såsom för
annan förseelse i tjänsten.
22 §.
1 mom. Utan hinder af att deklaration uteblifvit och med rätt att
pröfva, i hvad mån deklaration är af beskaffenhet att böra läggas till grund
för taxeringen, äger kommunalnämnden att bestämma accispliktigs taxering.
2 mom. Följes icke af accispliktig lämnad uppgift vid hans taxering,
skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning i nämndens protokoll;
och skall tillika underrättelse i hvad mån afvikelse i fråga om annat
än det af den accispliktige föreslagna skogsvärdet skett och om skälen
därför i rekommenderadt bref med allmänna posten honom under i deklarationen
angifven adress kostnadsfritt, så fort ske kan, tillsändas.
5 kap.
Om eftertaxering.
23 §.
Har uppgiftsskyldig brustit i fullgörandet af sin deklarationsplikt eller
gjort sig skyldig till sådant svikligt förfarande, som i 20 § sägs, och har
däraf föranledts, att taxering af virke, för hvilket han är accispliktig, icke
kommit till stånd, skall det år, då sådant varder för kommunalnämnden
kändt, den accispliktige eftertaxeras för det virke, som genom berörda förfarande
undandragits taxering.
Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxering
rätteligen bort ske. Har, då fråga uppstår om eftertaxering af enskild
accispliktig, denne aflidit, taxeras hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter utgången af ”det kalenderår, under hvilket
bouppteckning blifvit för registrering ingifven eller af vederbörande
domstol förrättad. Stärbhuset svare icke för accisbeloppet med mera än tillgångarna
i boet. Är boet skiftadt, taxeras delägare en hvar efter sin lott
i boet, men svare icke för accis till högre belopp, än hans lott i boet utgör.
Bih. till Eiksd, Prot. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 19 Häft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o So.
6 kaj).
Om taxeringens förrättande samt om besvär.
24 §.
I början af hvarje år utfärdar kommunalnämnden i kommun, inom
hvilken taxering till skogsaccis kan antagas ifrågakomma, kungörelse angående
den förestående taxeringen. Uti denna kungörelse, hvilken skall
uppläsas från predikstolen och, där så lämpligen kan ske, införas i tidning
i orten, erinras vederbörande om skyldigheten att aflämna deklaration samt
om påföljden för uraktlåtenhet därutinnan, hvarjämte underrättelse meddelas
om tid och ställe för deklarationernas aflämnande äfvensom därom
att accispliktig, som önskar upplysning om beskaffenheten af honom åliggande
uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande, äger att för sådant
ändamål hänvända sig till kommunalnämndens ordförande.
Om något år utskylder, som i 1 § andra stycket omförmälas, icke
utgöras inom kommunen och af den anledningen skogsaccis ej heller skall
utgå, åligger det kommunalnämnden att i samma ordning som ofvan nämnts
kungöra, att uppgiftsskyldighet och taxering under året icke äga rum.
25 §.
Kommunalnämndens ordförande, hvilken tillika är föredragande, åligger
särskildt:
a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt på begäran meddela
uppgiftspliktig erforderliga upplysningar rörande beskaffenheten af den
honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande;
b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen afl ämna de
deklarationerna, vidtaga åtgärder för uteblifna uppgifters eller eljes erforderliga
handlingars införskaffande samt i öfrigt söka att inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;
c) att vid nämndens sammanträden tillhandahålla och meddela ledamöterna
alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och handlingar samt
efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar och framställningar, hvartill
han för en behörig taxering finner sig äga anledning;
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
d) att noga tillse, att till ledning för taxeringen aflämnade uppgifter
ocli handlingar, ehvad de afse pågående eller redan verkställd taxering,
icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana uppgifter
och handlingar, när de icke för taxering erfordras, höra under säkert lås
förvaras;
é) att i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan,
tillsända uppgiftsskyldig, hvilkens deklaration icke bliiVit vid taxeringen
följd, underrättelse att och i hvad mån afvikelse i fråga om annat än
det af honom föreslagna skogsvärdet skett och om skälen därför;
f) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om mottagande
af deklaration eller annan handling; samt
g) att afgifva förklaring öfver besvär angående taxering.
26 §.
Taxeringen skall, så fort ske kan, påbörjas och vara afslutad före
den 1 juni.
I fråga om tid för kommunalnämndens sammanträden samt om beska
tmässighet, tillkallande af suppleant, påföljd för uteblifvande från utsatt
sammanträde och omröstning, skall i tillämpliga delar gälla hvad i förordningen
om kommunalstyrelse på landet är eller varder stadgadt; dock att,
om vid skiljaktiga meningar rösterna utfalla lika, den mening skall blifva
gällande, som länder till den accispliktiges förmån, och endast om denna
grund ej kan tillämpas, den som ordföranden biträder.
Ordförande och ledamot skall afträda, såväl då fråga förekommer om
hans egen, hans föräldrars, hustrus, barns eller syskons taxering, som ock
då fråga är om taxering af bolag eller förening, hvars styrelse han tillhör,
eller af accispliktig, af hvilken han uppbär aflöning.
Om i följd af jäf emot ledamot af kommunalnämnden denna i något
ärende ej är beslutför, må de öfriga ledamöterna inkalla annan till ledamot
valbar person att deltaga i ärendets afgörande.
27 §.
Öfver kommunalnämndens beslut i taxeringsfrågor skall af ordföranden
föras särskildt protokoll. Sådant protokoll skall upptaga de närvarandes
namn äfvensom skälen till beslut, i händelse detta af viker från afgifven
deklaration.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Protokollet, som föres i fortlöpande följd, justeras efter fullbordadt
taxeringsarbete. Justeringen sker inför nämnden och bestyrkes genom å
protokollet tecknadt intyg af två ledamöter.
28 §.
Kommunalnämndens sammanträden i taxeringsfrågor hållas inom slutna
dörrar; dock är accispliktig berättigad att inför nämnden företräda för att
meddela upplysningar rörande taxeringen, i hvad den honom angår.
Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,
bör begärd upplysning om påförd taxering på stället meddelas.
29 §.
Öfver taxeringen upprättas af kommunalnämndens ordförande särskild
längd, kallad skogsaccislängd, däri för en hvar upptagas det skogsvärde,
hvarför han inom kommunen taxerats, den skogsaccis, som därå enligt 1 §
belöper, samt i förekommande fall anmärkning om underlåtenhet att fullgöra
deklarationsplikt och de anteckningar, som eljes anses böra göras.
Skogsaccislängden underskrifves af ordföranden och två ledamöter.
30 §.
Sedan taxeringsarbetet afslutats, åligger det kommunalnämndens ordförande
att ofördröjligen kungöra, att skogsaccislängden blifvit upprättad
samt att kännedom om dess innehåll kan på angifvet ställe inhämtas under
en tid af minst fjorton dagar, räknadt från det kungörelsen blifvit från
predikstolen uppläst. Kungörelsen bör jämväl innehålla underrättelse om
hvad den, som med kommunalnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga
för sökande af ändring däri.
31 §.
Före den 15 juli skola skogsaccislängden, behörigen summerad, taxeringsprotokollet
samt deklarationerna med tillhörande handlingar af kommunalnämndens
ordförande insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
la
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
32 §.
Åtnöjes ej den, som taxerats till skogsaccis, med taxeringen, må lian,
om lian icke enligt stadgandet i 19 § förlorat rätt till talan, i taxeringen
söka ändring hos pröfningsnämnden genom besvär, hviska, skriftligen affattade,
skola senast före klockan tolf på dagen den 15 juli eller, om då
är helgdag, nästföljande dag till Kungl. Maj:ts befallningshafvande in*
gifvas.
33 §.
Pröfningsnämnden, som endast efter anförda besvär har att taga befattning
med taxering till skogsaccis, äger att meddela sådan rättelse i
öfverklagad taxering, som finnes af omständigheterna påkallad.
34 §.
1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut i fråga om taxeringen till
skogsaccis skola upptagas i nämndens protokoll. Taxering, som af pröfningsnämnden
blifvit fastställd annorlunda än kommunalnämnden bestämt,
skall införas i skogsaccislängden, däruti den protokollsparagraf, som innehåller
dylikt beslut, bör angifvas. Det åligger kronoombudet hos nämnden
att med sin underskrift å längden vitsorda däri enligt pröfningsnämndens
beslut införda förändringar.
2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammanträde
skola skogsaccislängden, kommunalnämndens protokoll och utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom kommunen
angår, genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg öfversändas till
kommunalnämndens ordförande.
För utdraget af pröfningsnämndens protokoll äger protokollsföranden
uppbära ersättning af vederbörande kommuns skogsaccismedel med två kronor
arket.
35 §.
1 mom. Har den, som taxerats till skogsaccis, ej hos pröfningsnämnden
öfverklagat taxeringen, i hvad honom rörer, må han icke, utom i fall
som nedan sägs, emot taxeringen föra talan.
Eljes må besvär öfver pröfningsnämndens beslut anföras af den, som
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
taxerats till skogsaccis, i hvad pröfningsnämndens beslut gått honom emot,
äfvensom af vederbörande kommun, så vidt taxering till skogsaccis blifvit
af pröfningsnämnden nedsatt eller upphäfd; och skola besvären, ställda till
kammarrätten, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före klockan
tolf å sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum,
vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna. Sedan
öfver inkomna besvär förklaring från vederbörande infordrats och tillsedt
blifvit, att vid besvärshandlingarna varda fogade såväl utdrag af skogsaccislängd
samt kommunal- och pröfningsnämndernas protokoll, i hvad de
den öfverklagade taxeringsfrågan angå, som ock de till nämnderna i frågan
ingifna handlingarna, insänder Kungl. Maj:ts befallningshafvande till
kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och erinringar,
som besvären anses påkalla.
Den, hvilkens deklaration icke blifvit af kommunalnämnden följd och
till hvilken ej heller underrättelse, som i 22 § 2 mom. föreskrifves, blifvit
afsänd före den 15 juni, äge ock, därest han ej enligt 19 § förlorat sin talan,
att, utan hinder däraf att han icke hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringen,
i här ofvan stadgad tid och ordning anföra besvär hos kammarrätten
angående sin taxering, i hvad densamma bestämts annorlunda än han uppgifvit.
2 mom. Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, införe
Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppgift å anförda besvär i den förteckning
öfver besvär i taxeringsmål, som jämlikt 53 § 2 mom. bevillningsförordningen
skall till kammarrätten öfversändas.
36 §.
Har någon blifvit taxerad till skogsaccis å ort, där han icke varit
deklarationsskyldig, äge han att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,
hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda till pröfning upptagna,
skola inom natt och år, efter det att skogsaccis honom affordrats, ingifvas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket taxeringen
skett, hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 35 § 1
mom. stadgas.
37 §.
1 mom. Förbrytelse, hvarom i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal
och åtalas vid allmän domstol.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna lag meddelade
föreskrifterna fråga eljes uppstår om tillämpning af däri stadgadt bötesansvar,
skall af kommunalnämndens ordförande anmälan därom göras hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande
förhållanden, förordnar om uttagande af de böter, hvartill någon finnes
hafva gjort sig förfallen.
2 mom. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han enligt denna lag fällts till böter, äger att, med
iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående dylika besluts Överklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten,
hvilka besvär böra vara dit inkomna före klockan ''tolf å trettionde dagen
efter erhållen del af samma beslut.
3 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla vederbörande
kommuns skogsaccisfond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas efter allmän strafflag.
38 §.
Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att däri hos
Konungen söka ändring genom besvär, hvilka före klockan tolf å sextionde
dagen efter erhållen del af utslaget skola till finansdepartementet ingifvas
tillika med bevis om dagen, då klaganden af utslaget erhöll del; skolande
borgen för kostnad och skada icke erfordras.
39 §•
Om vederbörande myndighet vid pröfning af anförda besvär befriar
någon från skogsaccis på den grund, att annan person bort uppföras till
utgörande af densamma, må myndigheten öfverflytta taxeringen å denne.
40 §.
1 mom. Besvär, om hvilka i denna lag förmäles, må jämte tillhörande
handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas till den
myndighet, till hvilken besvären skola enligt lagen ingifvas.
2 mom. Den, som vill öfver kommunalnämnds eller pröfningsnämnds
beslut anföra besvär, är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler
sig hos kommunalnämndens ordförande, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts
Överklagande erforderligt utdrag af skogsaccislängd och protokoll.
16
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
7 kap.
Om debitering och uppbörd.
41 §.
Sedan skogsaccislängden, enligt hvad i 34 § 2 mom. sägs, från
Kungl. Maj:ts befallningshafvande återställts till kommunalnämndens ordförande,
åligger det kommunalnämnden att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis på grund aY taxering, som af pröfningsnämnden bestämts,
samt utfärda debetsedlar å skogsaccis och låta tillställa de accispliktiga
desamma minst fjorton dagar före uppbördsstämman.
Debetsedel skall upptaga den summa skogsvärde, hvarför den accispliktige
inom kommunen taxerats, och den skogsaccis, som därå belöper.
Uppbördsstämma hålles efter den 15 oktober.
Därest uppbörd af skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden
af de allmänna kommunalutskylderna, skall skogsaccis påföras i den debetsedel
å kommunalutskylder, som enligt 66 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet kan varda för den accispliktige utfärdad; skolande jämväl
i detta fall den summa skogsvärde, för hvilken skogsaccis påförts, i debetsedeln
upptagas.
42 §.
Hvad i öfrigt är eller varder i förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgadt angående uppbörd, indrifning och redovisning af kommunalutskylder,
galle i tillämpliga delar jämväl angående skogsaccis.
43 §.
Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrifvande fel
förelupit, göres anmälan därom till kommunalnämnden, som utfärdar behörigen
rättad debetsedel, hvarjämte i skogsaccislängden införes erforderlig
rättelse.
44 §.
Af skogaccismedlen skall efter kommunalstämmans pröfning utgå skälig
ersättning till kommunalnämndens ordförande för hans besvär med taxeringsarbetet.
Kostnad för blankettryck, postafgifter och andra nödiga utgifter
skola ock af dessa medel gäldas.
Kttngl Maj ds Nåd. Proposition No 25.
17
8 kap.
Öfriga föreskrifter.
45 §.
I granskningen af deklarationen och andra enligt denna lag aflämnade
handlingar äga vederbörande nämnders samtliga ledamöter eller delegerade
deltaga. Utan därtill af deklarationsskyldig lämnadt medgifvande må de
i öfrigt ej vara tillgängliga för andra än de ämbets- och tjänstemän, hvilka
för sin befattning äga att däraf erhålla del. Ej heller må i berörda handlingar
lämnade uppgifter i nämndernas protokoll intagas i vidare mån än
som anses oundgängligen erfordras; och skola utom i fall, där besvär fullföljas,
deklarationerna efter taxeringsårets utgång hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter de förstöras.
46 §.
De bestyr, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter åligga kommunalnämnd,
skola i stad fullgöras af drätselkammaren, likasom hvad i
lagen är sagdt om tillämpning af förordningen om kommunalstyrelse på
landet skall med afseende på skogsaccis i stad gälla om förordningen om
kommunalstyrelse i stad.
Denna lag gäller dock icke beträffande Stockholm.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Hä/t.
3
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
19
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 januari 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
TTana excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Eoos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz i underdånighet:
För 1908 års Riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t genom beslut den
20 mars 1908 på min tillstyrkan nådig proposition med förslag till lag
om skogsaccis i syfte att genom en kommunal afverkningsskatt tillföra
skogskoinmunerna ökad inkomst af skog. Den föreslagna skatten skulle
erhålla en själfständig ställning inom det kommunala heskattningssystemet
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
och utgå vid sidan af de nuvarande kommunalutskylderna, hvilka skulle
lämnas orubbade i afbidan på den fullständiga reformering af den direkta
beskattningen, som står på dagordningen i sammanhang med genomförandet
af en åtskillnad af grunderna för stats- och kommunalbeskattningen.
Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande i allt hufvudsakligt. Den
väsentligaste skiljaktigheten mellan Eders Kungi. Maj:ts och lagutskottets
förslag hänförde sig till den ganska svårlösta frågan om beskattningsperioden,
som enligt Eders Kungl. Maj.ts förslag skulle sammanfalla med kalenderåret,
under det lagutskottet för beskattningen upptog ett särskildt s. k.
af verkningsår.
Riksdagens Andra Kammare biföll Eders Kungl. Maj:ts förslag med
133 röster mot 47, som afgåfvos för afslag. Däremot afslog Första Kammaren
såväl Eders Kungl. Maj:ts som lagutskottets förslag med 54 röster
mot 38. Genom de olika besluten hade frågan således fallit.
Angelägenheten af att åt kommunerna förskaffa ökade skatteintäkter
af skogsafkastningen är emellertid så trängande, att enligt min mening
frågan därom bör upptagas äfven vid innevarande riksdag. Det kan härvid
råda delade meningar, om förslaget bör framläggas i väsentligen samma
skick som det för 1908 års Riksdag framställda eller om lösningen bör
sökas i någon annan riktning. För mig synes det påtagligt, att man
äfven nu måste gå den förra vägen. De af mig till statsrådsprotokollet
den 20 mars 1908 anförda skälen för att man i sakens nuvarande läge
bör lämna grunderna för den statliga och kommunala direkta beskattningen
i öfrigt utan ändring och för närvarande inskränka sig till införande af en
kommunal afverkningsskatt kvarstå, så vidt jag kan finna, orubbade. Det
för Riksdagen framlagda förslaget vann också, såsom jag nyss nämnde,
bifall af ett mycket stort flertal inom Andra Kammaren, och den omröstning,
som ägde rum i Första Kammaren, är måhända icke fullt vägledande
för bedömandet af denna kammares ställning till frågan.
Jag hemställer därför i underdånighet, att det för 1908 års Riksdag
i nådig proposition framställda förslaget till lag om skogsaccis måtte med
några smärre ändringar framläggas för innevarande Riksdag. För fullständighetens
skull anhåller jag att få nu ånyo redogöra för såväl de försök,
hvilka hittills gjorts att reformera skogsbeskattningen, som äfven de
grunder, på hvilka ifrågavarande förslag är fotadt, och utgör hvad jag nu
kommer att andraga väsentligen ett upprepande af hvad jag anförde till
statsrådsprotokollet den 20 mars 1908.
Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 25. 21
Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de allra
mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det är allmänt
och utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan erhållit i nu
gällande skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna däremot
hafva företrädesvis framställts från två olika synpunkter. Å ena
sidan har det framhållits, att med den nuvarande anordningen afkastning
af skogsbruk icke blifver till behörigt belopp underkastad beskattning,
och å den andra sidan har det, med afseende på den kommunala beskattningen,
gjorts gällande, att skatten icke eller till eu alltför ringa del
kommer den kommun till godo, där skogen afverkats. Yrkanden om
ändrade grunder för skogsbeskattningen hafva också sedan åtminstone tre
tiotal år städse stått på dagordningen. Upprepade gånger har frågan varit
föremål för utredning och förslag från kommittéer, som af Kungl. Maj:t
tillsatts för beredande särskildt af denna fråga eller för utredning angående
den direkta beskattningen i allmänhet. Öfver afgifna förslag hafva yttranden
inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. För 1883 års
Riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag till ändrad lagstiftning i ämnet,
hvilket dock ej blef af Riksdagen antaget. Vid ett flertal riksdagar har
ärendet upptagits af enskilda motionärer. Ändock befinner sig denna lagstiftning
fortfarande i oförändradt skick. I dessa omständigheter har man
ovedersägliga bevis för såväl styrkan af missnöjet med de rådande förhållandena
som de svårigheter, hvilka äro förknippade med åvägabringandet
af en annan anordning.
Skatt för skogsafkastningen likasom för annan afkastning af fast egendom
uttages enligt nu gällande lagstiftning både till stat och till kommun
i ett visst förhållande till det enligt bevillningsförordningen bestämda
taxeringsvärdet å den fasta egendomen. Inkomst af jordbruksfastighet uppföres
således icke för beskattning till det belopp, hvartill inkomsten verkligen
uppgått, utan fastighetsskatten utgår efter på förhand uppgjorda regler,
nämligen under alla förhållanden så, som om inkomsten utgjort sex procent af
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Detta värde bestämmes för en period
af fem år och får under perioden icke förändras annat än i vissa undantagsfall.
Taxeringsvärde å fast egendom skall enligt 3 § bevillningsförordningen
och 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämmas med ledning
af inhämtade upplysningar om egendomens storlek, beskaffenhet och afkastning
samt om vissa andra förhållanden, som ansetts innebära anvisningar
om fastighetens verkliga värde. Bland de omständigheter, som skola in
-
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
verka pa taxeringen, uppräknas den egendomen tillhörande arealen i skogsmark,
och det tillägges, att behörigt afseende jämväl bör fästas vid, bland
annat, skogens beskaffenhet. Med sistnämnda stadgande får anses vara
åsyftadt, att vid taxeringsvärdes åsättande »behörig» hänsyn skall tagas till
den växande skogens värde.
Det torde icke kunna förnekas, att, åtminstone teoretiskt sedt, beskattning
efter taxeringsvärde skulle kunna innefatta en sådan beskattning,
att den verkliga inkomst, som kärflöte af fastigheten, blefve föremål för
beskattningen. Härför erfordrades, att de taxeringsvärden, som efter hand
åsattes fastigheten, fullständigt återspeglade alla de olika omständigheter,
som inverkade på dess afkastning. Uppenbarligen kan dock detta mål
icke nås i form af ett taxeringsvärde, som uppgöres på förhand, allra minst
då det bestämmes för en flera år omfattande period. I allt fall är det
som nämudt påtagligt, att den taxering af fast egendom, som hittills verkställts
på vår nuvarande skattelagstiftnings grund, icke gifvit ett tillfredsställande
resultat och att detta i synnerhet gäller om den del af fastighetsafkastningen,
som härflutit af skogsbruket.
Detta måste också betraktas såsom helt naturligt med afseende på
den säregna naturen af skogsinkomsten och de förhållanden, som i vårt
land i talrika fall äro rådande i fråga om dispositionen af af bastu ingen
af skog. Yårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven
inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form träffa
eu antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogsmarken gifver emellertid icke
någon inkomst, som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten uttages
endast med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid skulle ägaren
således få erlägga skatt för en inkomst, som faktiskt icke influtit. Det
kan då icke förvåna, att den tillväxande skogens värde icke till sitt fulla
belopp upptagits vid taxeringsvärdets bestämmande, likasom det ofta skulle
öfverstiga ägarens förmåga, om han nödgades betala skatt under skogens
uppväxttid för tillväxtens hela värde. I verkligheten har därför den tillväxande
skogen i allmänhet endast delvis och ofta nog icke alls inräknats
i taxeringsvärdet. Då skogen sedermera en gång afverkats, har hela den
samlade inkomsten af skogen dock måst anses vara beskattad genom den
år för år er lagda fastighetsskatten.
Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro rådande
med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag på
det särskilt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten
icke behållits i fastighetsägarens hand utan för oftast lång tid upplåtits
23
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition No 25.
till annan, i regel till sågverksbolag. I fråga härom yttrade under diskussionen
i Första Kammaren en ledamot, att de stora och långvariga afverkningsrätterna
i de norrländska länen numera fullständigt upphört. Om
detta också naturligtvis är i hufvudsak riktigt med afseende på de afverkningsrättigheter,
som upplåtits på 1850-talet och hvilka denne ledamot
väl egentligen åsyftade, så bör dock ihågkommas, att ett mycket stort antal
afverkningsrättigheter af betydande omfattning upplåtits därefter och intill
år 1890, då lagen den 25 april 1889 trädde i kraft, hvarigenom längsta
tiden för giltighet af aftal om skogsafverkning inskränktes till tjugu år.
Särskild! var detta förhållandet inom de båda nordligaste länen, där efter
afvittringarnas afsilande på 1870- och 1880-talen synnerligen omfattande
upplåtelser af afverkningsrättigheter på femtio år ägde rum. Först med
1939 års utgång upphöra således samtliga aftal om skogsafverkningsrätt
på femtio år. Vidare upprättades äfven under tiden intill år 1905,
då enligt lagen den 24 juli 1903 giltighetstiden sattes till högst fem år,
aftal om skogsafverkning, af hvilka de sista följaktligen utlöpa först med
-1924 års utgång.
Till den omständigheten, att afverkningsrätt till en fastighets skog
är upplåten till en annan, skall emellertid lagligen icke tagas någon hänsyn
vid bestämmandet af fastighetens taxeringsvärde. I detta värde skall
inbegripas äfven den med afverkningsrätt frånskilda skogen, så att skatt
äfven för sådan skog skall erläggas af fastighetens ägare. Det är tydligt,
att en dylik skattskyldighet, om den verkligen utkräfdes, skulle i
många fall blifva alldeles ruinerande. Följden häraf har blifvit, att då
ägaren förlorat dispositionsrätten till skogen, man billigtvis ansett sig i
allmänhet böra taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid fastighetens
taxering.
I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning
af skogsinkomsten ägt rum. Den har ej heller i regel kunnat kompletteras
i formen af skatt å inkomst. Sådant har omöjligen kunnat ske beträffande
den, som från sin egen skog afverkat endast till afsalu. Hvad han därför
uppburit har likasom annan skörd uppenbarligen ingått i det, som åsyftats
med fastighetsskatten. Men vid sådant förhållande har man också nödgats
medgifva den, som i sin trävarurörelse förädlat skogsprodukter från egen
fastighet, att vid taxeringen af inkomst af förädlingsrörelsen åtnjuta afdrag
för värdet af dessa skogsprodukter, enär detta värde måst anses vara beskattadt
genom fastighetsskatten. Värdet har således därvid icke upptagits
med ledning af den faktiskt erlagda fastighetsskatten, något som därjämte i
Historik.
24 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o Åt.
allmänhet skulle förutsätta en synnerligen invecklad, ofta nog icke utförbar
beräkning, utan till skogsprodukternas värde i oförädladt skick.^ Men icke
blott ägaren har fått göra dylikt afdrag. Äfven den, som förädlat skogsalster
från fastighet, till hvilken han haft allenast afverkningsrätt, har tillförene fått
åtnjuta afdrag för dessa alsters värde i oförädladt skick. Det har jämväl
för hans räkning gjorts gällande, att afkastningen af fastigheten varit beskattad
genom fastighetsskatten, om denna senare också utgjorts af en
annan, nämligen af ägaren. Först under år 1907 infördes genom Kungl.
Maj.ts beslut på besvär i några taxeringsmål den praxis, att idkare af
trävarurörelse, som i rörelsen använde skogsprodukter från fastighet, till
hvilken han hade endast afverkningsrätt, ägde åtnjuta afdrag för dessa
produkter allenast till så stort belopp, som motsvarade köpeskillingen för
afverkningsrätten, och att, sedan köpeskillingen sålunda slutamorterats, öfverskottet
skulle beskattas såsom inkomst.
På sådant sätt har det inträffat, att inkomst af skogsbruk, som dock
är en af landets största näringar, blifvit i endast ringa mån beskattad och
i många fall rent af undgått beskattning. Äfven om genom den af mig
nyss omnämnda, nyligen antagna förändrade praxis afverkningsrättsinnehafvarens
inkomst numera får antagas blifva i högre grad underkastad beskattning,
så är därvid dock att märka, att beskattningen icke kommer
den kommun till godo, där skogen är belägen, om denna är en annan än
där förädlingen sker. Enligt gällande grunder i fråga om beskattningsort
upptages inkomsten nämligen till taxering icke i nämnda kommun utan
i den eller de kommuner, där sågverksrörelsen idkas och trävarorna utskeppas.
Såsom jag redan antydt, hafva på offentligt eller enskildt initiativ sträfvanden
oupphörligen pågått för åstadkommande af eu reform af skogsbeskattningen,
särskild! i de två afseenden, i hvilka den nuvarande anordningen
förnämligast brister, nämligen beskattningens effektivitet och beskattningsorten.
Vid detta reformarbete, i fråga hvarom jag allenast ber
att få i största korthet erinra om dess allmänna hufvuddrag, har man sökt
nå målet antingen genom en utveckling af fastighetsbeskattningen eller
ock genom införande af inkomstbeskattning utaf skogsinkomsten, hufvudsakligen
dock på den senare vägen.
Så föreslog skatteregleringskommittén i sitt den 17 augusti 1881 afgifna
förslag till bevillningsförordning, att all inkomst af jordbruksfastighet,
däri äfven inräknad inkomst genom försäljning af skog, skulle vara under
-
Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25. 25
kastad inkoinstbevillning till så stor de], som öfverstege det belopp af fem
procent af taxeringsvärdet, bvilket skulle anses beskattadt genom fastigketsbevillningen.
Vid fastighetens taxering skulle växande skog tagas i
betraktande allenast i den mån den vore erforderlig till husbehof. Inkom
stbe vill ningen skulle påföras i den ort, där fastigheten vore belägen.
Kommittén anförde härvid bland annat, att en fullt tillfredsställande uppskattning
af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen af
dess afkastning vore lätt, samt att det innebure en obillighet att vilja i
en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter årtionden
kunde hafva utbildat sig till ett kapital, som gåfve afkastning.
I afgifvet underdånigt utlåtande öfver detta förslag afstyrkte kammarrätten
detsamma och uttalade, att företräde borde lämnas åt den metoden,
att i jordbruksfastighetens taxeringsvärde innefattades äfven den växande
skogens värde. Kommitténs förslag lades emellertid väsentligen till grund
för Kungl. Maj.ts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till ny bevillningsförordning.
Däri föreslogs, att i en fastighets taxeringsvärde skulle
inbegripas skogens värde allenast i den mån skogen vore erforderlig till
husbehof. Till inkomst af arbete skulle åter räknas inkomst genom skogsafverkning
å egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom
försäljning af växande eller afverkad skog. Likare af skogsrörelse,
med hvilken likställdes innehafvare af genom köp förvärfvad rätt till skogsafverkning
å annans mark, skulle för sin inkomst af rörelsen beskattas i
den kommun, där skogen vore belägen. — Dåvarande chefen för finansdepartementet
afgaf vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ett mycket
uppmärksammadt och sedermera ofta citeradt yttrande till statsrådsprotokollet,
däri han utförligt redogjorde för bristerna i den metod, som
sökte genom fastighetsskatt träffa inkomst af skogsbruk.
Bevillningsutskottet vid 1883 års Riksdag framställde en modifikation
af detta förslag sålunda, att inkomst genom försäljning och afverkning af
skog å annans mark väl skulle beskattas genom inkoinstbevillning, men
däremot växande skog, som disponerades af fastighetens ägare, inbegripas
i taxeringsvärdet. Dock föreslog utskottet, att om försäljning eller afverkning
af skog å egen mark skedde till sådan utsträckning, att egendomens
värde därigenom minskades och taxeringsvärdet således måste nedsättas,
inkomsten af sådan försäljning och afverkning skulle beskattas genom inkomstbevi
Ilning.
Riksdagen gjorde emellertid icke någon förändring i beskattningen af
jordbruksfastighet utan förklarade uttryckligen, att inkomst af skogsbruk
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. 4
26
Katigt. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
borde beskattas genom fästighetsbevillning, hvilken grundsats således bibehölls
i bevillningsförordningen den 14 september 1883.
Vid de flesta därefter följande riksdagarna väcktes af enskilda motionärer
förslag om ändringar i föreskrifterna om beskattning af skogsinkomst.
Därvid åsyftades, att, om afverkning af skog idkades å annans mark, inkomsten
däraf skulle beskattas genom inkomstbevillning och taxeringen
åsättas, där skogen vore belägen, samt äfven att afdrag vid beskattningen
af sågverksrörelse icke måtte medgifvas för virke från egna eller arrenderade
skogar. Dessa motioner föranledde dock ej till någon Riksdagens
åtgärd.
Frågan öfverlämnades därpå till en kommitté, som tillsattes den 24
oktober 1890 och afgaf betänkande (ten 1 maj 1891. Till dess instruktion
hörde att afgifva förslag till ändringar i bevillningsförordningen i syfte
att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om beskattning
af den inkomst, som vunnes genom afverkning af skog, med eller utan
sammanhang med sågverks- eller annan förädlingsrörelse. Kommittén ställde
sig väsentligen på samma ståndpunkt som propositionen till 1883 års Riksdag.
Den föreslog sålunda, att användning af skog till husbehof skulle
anses beskattad genom fastigketsbevillningen, och att inkomst, som ägaren
i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad inkomstbevillning. Inkomst
af virkesfångst å annans mark för egen förädlingsrörelse skulle beskattas
i sammanhang med förädlingsrörelsen.
Kommitténs ordförande framställde i en afgifven reservation ett särskildt
förslag, som gick ut på att vinna en effektiv skogsbeskattning i
fastighetsbevillningens form. Han föreslog, att innehafvare af intecknad
skogsafverkningsrätt skulle påföras fastighetsbevillning för den upplåtna
skogen. Därför skulle särskildt värde åsättas den skog, hvartill afverkningsrätt
vore upplåten, och särskildt värde skogen i öfrigt. Det viktigaste
hindret mot eu uppskattning af utarrenderad skog till dess fulla
värde skulle härigenom blifva undanröjdt. Vidare skulle inrösnings- och
afrösningsjord särskildt för sig taxeras. Detta skulle för taxeringsmyndigheterna
omöjliggöra att vid uppskattningen åsidosätta ståndskogens värde.
Öfver de framställda förslagen afgåfvos yttranden af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande och kammarrätten. De ifrågasatta beskattningsreglerna
mötte emellertid från flera håll starka invändningar, och förslagen
föranledde ej vidare åtgärd.
I anledning af de ökade bördorna för försvarsväsendet uttalade sig
1892 års urtima Riksdag för en omarbetning af bevillningsförordningens
27
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
bestämmelser i syfte att på ett verksammare sätt träffa vissa inkomstarter,
hvaribland inkomst af skog särskildt påpekades. Med anledning häraf tillkallades
under år 1893 en Committé, som den 2 november 1894 afgaf betänkande
och förslag till förordning angående inkomstbevillning. I fråga
om skogsbeskattningen anslöt sig kommittén i hufvudsak till 1891 års
förslag. Dock uttalade sig kommittén för att virkesfångst å annans mark
för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskommunen.
Vid taxering af inkomst utaf förädlingsrörelsen skulle sedermera afdrag ske
för värdet af virke från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten
allmänt gällande pris. För skogens inköpssumma skulle afdrag äga
rum på det sätt, att inkomst af skogen skulle taxeras först sedan skogen
lämnat afkastning, som till fullo betäckt kostnaden för skogens förvärfvande.
Kammarrätten uttalade sig i afgifvet utlåtande öfver detta förslag för
bibehållande af fastighetsbeskattningen äfven i fråga om inkomst af skog.
Till stöd härför åberopades i synnerhet kommunens intresse af att erhålla
jämnt påräkneliga skattebidrag från de skogsområden, som vore belägna
inom kommunen. Däremot upptog kammarrätten det af ordföranden i
1890 års kommitté framställda förslaget, att om afverkningsrätt till skog
blifvit på någon längre tid till annan upplåten, bevillning lör det upplåtelsen
motsvarande fastighetsvärdet skulle påföras afverkningsrättens innehafvare.
Vidare uttalade sig kammarrrätten för att inkomst af trävarurörelse
skulle efter lagstadgad proportion till taxering fördelas emellan de
kommuner, där afverkningen skett, sågverket vore beläget och skeppning
ägt rum.
Äfven 1895 års skattekommitté, som tillsattes för att granska de af 1894
års kommitté föreslagna nya beskattningsgrundsatserna, förordade bibehållandet
af fastighetsbevillningen såsom beskattningsform för skogsafkastning.
T syfte att åstadkomma en effektiv taxering af skogens värde uttalade sig
kommittén för åsättande af särskilda taxeringsvärden å inrösningsjord och
afrösningsjord samt för att innehafvare af afverkningsrätt skulle erlägga
fastighetsbevillning för det arrenderade skogsområdet.
Det af Kungl. Maj:t vid 1897 års Eiksdag framlagda förslaget till
bevillningsförordning, hvilket resulterade i förordningen den 3 december
1897, bibehöll med afseende på skogsbeskattningen samma grundsats som
1883 års förordning, så att värdet af växande skog skulle inbegripas i
fastighetens taxeringsvärde. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t
yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet bland annat, att den dittills
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
i skogsbeskattningsfrågan verkställda utredningen medfört den afsevärda fördelen,
att det problem, som framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga
oeb uttömmande sätt i alla detaljer bekandladt och genomarbetadt.
Ett stort antal förslag hade framlagts, och de med hvart och ett af dessa
förenade fördelarna och olägenheterna hade grundligt skärskådats. Men
sådant oaktadt kunde frågan knappast anses förd närmare sin lösning, och
meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra som vid kommittébehandlingens
början. Någon utväg till en tillfredsställande lösning af de
vid kritik af de framställda kommittéförslagen påpekade svårigheterna
hade dittills icke kunnat anvisas.
En af de svårigheter, som rest sig mot lösningen af skogsbeskattningsfrågan,
hänförde sig otvifvelaktigt till den omständighet, som äfven i så
många andra viktiga hänseenden ställt sig hindrande i vägen för arbetet
på reformeringen af den direkta beskattningen, nämligen sambandet mellan
bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten. Sedan inom
Riksdagen fråga väckts om upplösande af detta samband, tillsattes den s. k.
iommunalskattekommittén med uppdrag att utarbeta förslag i sådant syfte.
Denna kommitté, som afgaf sitt betänkande den 18 maj 1900, sökte i
enlighet med sitt program lösa frågorna om skogsbeskattningen till stat
och kommun på olika vägar. Kommittén ville ombilda statsbeskattningen
till en allmän och ren inkomstskatt, i följd hvaraf kommittén föreslog, att
fastighetsbeskattning till staten efter taxeringsvärde skulle upphöra, samt
uttalade sig för att inkomst åt fast egendom och således äfven af skog
likasom annan inkomst skulle för taxering upptagas till sitt verkliga behållna
belopp. Beträffande kommunalbeskattningen sökte kommittén träffa
inkomsten af fast egendom på två olika sätt. Å ena sidan skulle taxeringsvärde
åsättas den fasta egendomen, därvid den växande skogen skulle inbegripas
i taxeringsvärdet och uppskattas till tjugu gånger den beräknade
stadigvarande årsafkastningen. Af taxeringsvärdet skulle fem procent anses
utgöra beskattningsbar inkomst. Å den andra sidan skulle inkomsten af
fastigheten äfven taxeras till sitt faktiska belopp, och vid denna taxering,
som skulle äga rum i den ort, där fastigheten vore belägen, skulle afdrag
ske för fem procent af taxeringsvärdet.
Detta förslag mötte af olika skäl starkt motstånd hos de däröfver
hörda myndigheterna. Hvad skogsbeskattningen angår, kan också särskildt
mot detsamma anmärkas, att det icke gaf tillfredsställande bestämmelser
om afdrag för hvad skogen kostat i ägarens hand.
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
I ordningen är härefter att nämna den är 1902 för första gången
antagna inkomstskatteförordningen. Denna, som i fråga om beskattningen
af fastighetsinkomst är uppbyggd på bevillningsförordningen, innebär således
icke heller något framsteg med afseende på skogsbeskattningen.
I sitt den 27 oktober 1904 afgifna betänkande anförde norrlandskommittén,
att den, såsom ett led i de af kommittén föreslagna medlen för vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne, ansett sig böra upptaga till behandling frågan om
skogsbeskattningen. Kommittén åsyftade därvid närmast den ogynnsamma
ställning, de egentliga skogssocknarna intoge i beskattningsafseende. En
rättelse häraf måste mynna ut däri, att den inkomst af trävarurörelse, som
nu i regel taxerades där förädlingsrörelse ägde rum, kornme att till viss
del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna. Kommittén
förordade därför, att, utan afvaktan på en slutlig lösning af alla sväfvande
skattefrågor, reformer i ifrågavarande afseende vidtoges i gällande skatteförfattningar.
Rörande sättet för lösning af nu förevarande fråga ville kommittén
uttala sin anslutning i hufvudsak till det förslag, som år 1891 framlagts
af den år 1890 tillsatta skattekommittén.
Äfven denna hemställan remitterades till vederbörande myndigheter
för yttrandes afgifvande. Omdömena utföllo som vanligt på helt olika sätt.
Kammarätten afrådde från att anlita den ifrågasatta utvägen. Däremot
framhöll kammarrätten nu för första gången såsom ett uppslag, hvilket förtjänade
beaktande, tanken på att kommunerna skulle berättigas att inom
vissa gränser för sina behof lägga eu accis på virke, som inom kommunen
afverkades. Domänstyrelsen uttalade sig ur skogsvårdssynpunkt äfven för
att skog beskattades, när afvalkning ägde rum, samt att därvid det afverkade
virkets värde lades till grund för beskattningen.
Under är 3904 utarbetades inom finansdepartementet ett förslag till ny
förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillningsförordningen.
Enligt detta förslag skulle inkomst af skog, då den utfölle, göras till föremål
för inkomstskatt. Dock medgafs ej afdrag för hvad ägaren betalat
för skogen, utan vid upplåtelse af afverkningsrätt skulle köpeskillingen oafkortad
upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen bibehölls beskattning
af skog genom fastighetsbevillningen. Förslaget ledde emellertid icke
till något resultat.
Under tiden hade frågan om eu reform af skogsbeskattningen ånyo
upprepade gånger framförts af enskilda motionärer inom Riksdagen. Särskilt
väcktes vid riksdagarna 1908, 1904 och 1905 framställningar i syfte
30
190ö drs
skogsbeskatt
ningsköntmitlé.
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 23.
att frågan skalle lösas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1891 års
kommittéförslag. Vid riksdagen 1905 fann sig bevillningsutskottet med
hänsyn till förevarande beskattningsfrågas erkändt stora betydelse böra,
ehuru ärendet redan vore föremål för utredning inom finansdepartementet,
föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t med betonande af att frågan kräfde
ett skyndsamt afgörande. Med anledning häraf beslöt också Riksdagen i
underdånig skrifvelse den 12 april 1905 anhålla, att Kungl. Maj:t, utan
att afvakta eu fullständig lösning af kommunalskattefrågan, täcktes låta
utarbeta och om möjligt redan nästföljande år för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst
genom beskattning af skogsavverkning måtte i större utsträckning än för
närvarande ägde rum tillgodokomma de särskilda kommuner, inom Indika
skogsavverkning bedrefves.
Sedan härefter den 18 september 1905 tillsatts eu kommitté för verkställande
af utredning rörande förändrade bestämmelser angående beskattning
af skog, afgaf denna kommitté den 15 juli 1907 betänkande och
förslag i ämnet.
Innan jag redogör härför, bör jag måhända erinra därom, att de nya
förordningar avflående bevillning och om inkomstskatt, som på grund af 1907
års Riksdags beslut utfärdades den 13 september 1907, i fråga om beskattning
af skog i alla afscenden upptaga de bestämmelser, som innehöllos i
de närmast förut gällande författningarna i dessa ämnen. Vid de nya förordningarnas
utarbetande afsågs nämligen allenast att åstadkomma förändrade
föreskrifter i fråga om beskattningsåret och taxeringsmyndigheternas
organisation i syfte att därigenom underlätta fortsatta sträfvanden för
en reform af skattelagstiftningens materiella stadganden.
1905 års kommitté, hvilken jag i den följande framställningen för
korthetens skull benämner skogsskattekommittén, har föreslagit, att beskattning
af skogsbruk i regel måtte fullständigt åtskiljas från den direkta beskattningen
i öfrigt.
Härvid skulle dock göras det undantaget, att vid bestämmande af
fastighets taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till skog, som funnes å egendomen,
så till vida att i taxeringsvärdet inberäknades värdet af själfva
skogsmarken äfvensom af förmånen för egendomen att äga tillgång till husbehofsvirke.
All annan afkastning af skogsbruk skulle göras till föremål
lor eu alldeles fristående beskattning genom skogsapel. För sådant ändamål
skulle organiseras en speciell taxeringsmyndighet, kallad accisnämnd, öfver
31
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 25.
kvilkens beslut klagan skulle fn föras först hos kammarrätten och sedan
hos Eders Kungl. Maj:t. Taxeringsdistriktet skulle i allmänhet utgöras af
en kommun. Dock skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga
förena två eller flera kommuner till ett distrikt.
Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten
till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen
fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, då
han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller
uppläte skog till utverkning, och accisen skulle erläggas efter försäljningssumman
utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes
än genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å rot och detta
värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för afverkningen
gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vattendrag
eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å virke
betalas. Vidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf å sin
fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han därefter
sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag för kostnaden
för virkets fällande och tillredning äfvensom för transportkostnad.
Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt taxerade
värde å rot. Den som afverkade skog å annans mark skulle således icke
blifva accispliktig därför, dock att med afseende å afverkning på grund af
upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda i kraft,
accisplikten skulle åligga afverkningsrättens innehafvare och icke fastighetens
ägare.
Taxeringen skulle ske för ett från och med den 1 juni det ena året
till och med den 31 maj det andra året räknadt afverkningsår samt verkställas
i den ort, där skogen vore belägen. Till ledning vid taxeringen
skulle hvar och en, som under afverkningsåret sålt eller annorledes afhändt
sig skog eller upplåtit skog till afverkning eller ock själf afverkat
skog, afgifva deklaration, innehållande i olika fall uppgift om försäljningssumman
eller om mängden af det afverkade virket.
För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,
landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt
efter eu ganska hastigt stigande skala. För virkesvärde till och med
ett belopp af 200 kronor skulle accisen utgöra en procent, för att sedan
nå två procent vid ett värde af omkring 1,300 kronor, tre procent vid
ett värde af omkring 6,300 kronor, fyra procent vid ett värde af omkring
33,000 kronor och fem procent vid ett värde af omkring 159,000 kronor.
32
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
Sedermera skulle procenten småningom stiga till inemot sex procent, hvithet
belopp den likväl ej skulle kunna uppnå. Progressionen skulle dock ej
beräknas efter den accispliktiges sammanlagda taxering till skogsaccis utan
allenast efter taxeringen inom det ifrågavarande taxeringsdistriktet.
Den kommunala skogsaccisen skulle beräknas sålunda, att för hvarje
fullt belopp af 12 kronor 50 öre af det taxerade virkesvärdet skulle påföras
ett belopp, som svarade emot medeltalet af hvad inom kommunen
för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. De till
kommunen inflytande skogsaccismedlen skulle afsättas till en särskild fond,
från hvilken hvarje år skullo till den kommunala budgeten ingå ett tillskott,
bestämdt efter särskilda regler, som uppgjorts efter förhållandet
emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof för de senast
förflutna fem åren.
Slutligen skulle till landstinget utgå skogsaccis med en procent af det
taxerade virkesvärdet och till väghållningsdistriktet bidrag, beräknadt sålunda
att en vägfvrk påfördes för hvarje fulla tio kronor af det uppskattade
virkesvärdet.
Vid kommitténs betänkande voro fogade dels reservationer rörande
vissa detaljer af ämnet, såsom skatteplikten, skatteskalan, statens skyldighet
att erlägga accis till kommunen o. s. v., och dels en skiljaktig mening,
afseende den principiella ståndpunkt, som kommittén intagit.
I sistnämnda reservation, som afgifvits af kommitténs ledamot f. d.
kammarrättsrådet E. J. von Wolcker, gjordes gällande, att stat och kommun
icke borde utöfva sin beskattningsrätt på grundvalen af en och samma
uppskattning. Den länge eftersträfvade omläggningen af grunderna för den
kommunala beskattningen borde gälla äfven förevarande beskattningsområde,
så att en verkligt fristående beskattning för kommunens räkning
komme till stånd. De synpunkter, ur hvilka skatten skulle erläggas, vore
väsentligen andra, då det gällde kommunen, än då det vore fråga om staten.
Reservanten ansåge det vara ett eftersträfvansvärdt mål, att den kommunala
beskattningen företrädesvis komme att anordnas såsom ett system af
objektskatter och ersättningsskatter. Med upptagande af den i kammarrättens
utlåtande öfver norrlandskommitténs förslag framhållna tanken, att
utan samband med statsbeskattningen kommunen borde berättigas att för
sina ändamål uppbära accis för afverkad skog, hemställde därför reservanten,
att, till dess ett reformeradt kommunalt skattesystem hunnit komma
till stånd, frågan måtte lösas i form af en slags ersättningsskatt att utgå
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 25.
till kommun för virke, som, där afverkadt, fördes från kommunen att inom
annan kommun på ett eller annat sätt tillgodogöras. Reservanten föreslog
i sådant afseende, att den, som utförde eller läte utföra virket, skulle erlägga
en accis med en fix skattesats af två procent af det värde, virket
efter gängse ortspris kunde anses äga vid utförandet. Detta värde skulle
med ledning af afgifven deklaration fastställas af kommunalnämnden, öfver
hvilkens beslut klagan skulle få föras hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och därefter hos Eders Kungl. Maj:t.
Den af reservanten sålunda förordade planen för frågans lösning syntes
mig till sin allmänna syftning vara förtjänt af vidare utredning och
pröfning. Vid underdånig anmälan den 19 juli 1907 af kommitténs förslag
fann därför på min tillstyrkan Kungl. Maj:t godt förordna, att från Eders
Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande skulle infordras yttranden ej
mindre öfver kommitténs förslag i ämnet än äfven särskildt beträffande
ifrågavarande beskattningsfrågas ordnande i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder, som angifvits i reservationen.
Det visade sig, att omdömena i alldeles öfvervägande grad utföllo till
fördel för reservantens förslag. Under det att sålunda af de 25 hörda
myndigheterna 2 afstyrkte båda förslagen och 5 förordade kommitténs förslag,
uttalade sig ej mindre än 18 för den hufvudsakliga ståndpunkt, reservanten
intagit, om också med vissa anmärkningar i detaljfrågor.
Den starka anslutning, som härigenom mötte förslaget att reformen skal för en
af skogsbeskattningen för närvarande skulle inskränkas till införande af kommunal
en själfständig kommunal skogsaccis, öfverensstämde också med den uppfattning,
hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Det förslag
till lagstiftning i ämnet, som af Eders Kungl. Maj:t på min hemställan
framlades för 1908 års Riksdag och hvars framläggande i väsentligen oförändradt
skick för detta års Riksdag jag nu tillstyrker, var därför hufvudsakligen
uppgjordt på grundvalen af nämnda plan. Jag vill dock icke
hafva därmed bestämdt förnekat, att försök tilläfventyrs framdeles måste
göras att för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den
riktning, skogskommittén anvisat, om det nämligen mot förmodan skulle visa
sig omöjligt att anordna statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den
form, åt hvilken reformarbetet i allmänhet på detta område under de
senaste åren syftat.
För sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstår det såsom
ett alltmera klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig,
Bih. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 5
34
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
allmän och ren inkomstskatt. Statsskatten bör vara en beskattning af inkomst,
och skattens natur att vara allmän innebär, att den skall utgå af
all den skattskyldiges inkomst. Erkännes detta vara reformarbetets uppgift,
skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af hela arbetet att utbryta
eu art af inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning,
hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens
verkliga belopp utan väsentligen erhölle karaktären af en objektbeskattning.
Visserligen måste det, såsom jag förut sagt, medgifvas, att inkomst
af skogsbruk är svårare att beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt
därför att det erbjuder så stor svårighet att komma till rätta med
afdrag för den köpeskilling, som erlagts för skogen. Men däremot kan det
icke med skäl påstås, att inkomst af skogsbruk till begreppet är olikartad
emot annan inkomst och af sådan grund bör i beskattningsafseende behandlas
på ett särskildt sätt.
Att fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skall vara allmän
och således omfatta äfven skogsinkomsten, är angeläget med afseende på
denna skatts progressiva natur. Skogsskattekominittén har, ställd inför
krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den föreslagna
skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv
skatt bör dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt.
För utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen kan
tagas i anspråk, är det erforderligt att känna den beskattades samlade
behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastningsskatt, sådan
som den skogsaccis, hvilken kommittén föreslagit och som icke skulle taga
någon hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade behållen inkomst,
måste däremot uppenbarligen ofta leda till obillighet och ojämnhet i beskattningen.
Vidare lämnar den af kommittén använda metoden att binda
progressionens verkningar vid taxeringsdistriktet anledning till välgrundade
anmärkningar. Till skatteprogressionens teknik hör eljes som nämndt att
utfinna den samlade totalsiffra, å hvilken progressionen bör tillämpas. Då
säkerligen flera skattskyldiga skulle blifva pliktiga att erlägga skogsaccis
inom mera än ett taxeringsdistrikt, komme således med kommitténs förslag
progressionen icke att blifva tillräckligt effektiv med afseende på dem. Å
andra sidan skulle genom den åt vederbörande myndighet lämnade befogenheten
att bestämma taxeringsdistriktens storlek det kunna komma att
bero på denna myndighets beslut, hvilket läge den skattskyldige komme
att intaga på skatteskalan, något som kunde förefalla godtyckligt och i allt
fall icke innebure en lämplig anordning.
35
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
Emot skogsskattekommitténs förslag att i fråga om fastighetstaxeringen
införa ett förändradt system, nämligen sålunda att vid bestämmande af taxeringsvärdet
å fast egendom icke skulle i någon mån fästas afseende å den
växande skogens värde, så vidt detta öfverstege hvad som för fastigheten
kunde erfordras i husbeliofsvirke -— en tanke, som äfven vann understöd
under öfverläggningen i Första Kammaren — resa sig också i beskattningsfrågornas
nuvarande läge synnerligen starka invändningar. Särskilt gäller
detta beträffande statsbeskattningen. Med afseende på denna är syftemålet,
som nämndt, att skapa en allmän och ren inkomstskatt, d. v. s. en
skatt, som träffar den skattskyldiges hela inkomst och utgår efter inkomstens
verkligen behållna belopp. Man bör således för statsbeskattningens
vidkommande åtminstone i regel öfvergifva beskattningen efter taxeringsvärde
och i stället äfven med hänsyn till inkomst af fast egendom uttaga
skatten efter inkomstens utrönta belopp. Frågan om en reform i denna
riktning lärer inom en ej alltför aflägsen framtid hafva kommit i det läge,
att den kan bringas under statsmakternas pröfning. Men vid sådant förhållande
vore det uppenbarligen olämpligt att nu ifrågasätta genomförandet
af nya grunder för beräkning af fast egendoms taxeringsvärde, så vidt beskattningen
till staten angår. Hvad åter beträffar kommunalbeskattningen,
bör denna enligt min åsikt i långt högre grad än hittills grundas på
objektbeskattning och för den fasta egendomen således fortfarande erläggas
skatt till kommunen efter taxeringsvärde. Därvid kan det tilläfventyrs
också befinnas lämpligt att, såsom skogsskattekommittén föreslagit,
från taxeringsvärdet utesluta värdet af ståndskogen, så vidt denna öfverstiger
fastighetens husbehof, ehuruväl en sådan anordning otvifvelaktigt
kunde åtminstone under en längre eller kortare öfvergångstid medföra den
olägenheten, att kommunen finge undvara skattebidrag för ståndskogen och
öfriga skatteföremål följaktligen blefve i motsvarande mån högre betungade.
Men i allt fall synes det mig emellertid vara alldeles påtagligt, att denna fråga
bör pröfvas först i sammanhang med reglerande af hela kommunalbeskattningen
och att således för närvarande icke heller med afseende på denna
beskattning någon ändring bör göras i fastighetstaxeringen.
Om man lämnar de nuvarande grunderna för skogsbeskattningen orubbade,
medför detta visserligen, att staten icke under de närmaste åren erhåller
väsentligen ökade skattebidrag för skog, men äfven om det naturligtvis
är af synnerlig vikt, att sådana åtgärder snarast vidtagas, som
kunna tillförsäkra staten tillbörliga skatteintäkter af den inkomst, som
uppstår genom skogsbruk, så kan detta dock ej anses vara till den grad
36
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
angeläget, att icke det nuvarande tillståndet kan få fortfara under den tid,
som må komma att förflyta, intill dess frågan om reformerande af hela
den direkta statsbeskattningen kan blifva pröfvad.
Annorlunda ställer sig däremot saken med afseende på den kommunala
beskattningen. Det är också hufvudsakligen i fråga därom som missnöjet
med den nuvarande ordningen framträdt, liksom det endast är denna beskattning,
som åsyftas i den Riksdagens skrifvelse, hvilken närmast ligger
till grund för de senast vidtagna åtgärderna i ämnet. Såsom jag redan
förut nämnt, anhöll Riksdagen däri endast om framläggande af förslag till
sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst genom beskattning
af skogsafverkning måtte i större utsträckning, än för närvarande
ägde rum, tillgodokomma de särskilda kommuner, inom Indika skogsafverkning
bedrefves.
Verkningarna af att en viss skattekälla lämnar för ringa skatteutbyte
blifva uppenbarligen helt o.lika för staten och för kommunen. Utskylderna
till kommunerna hafva karaktären af en repartitionsskatt. Sedan kommunens
skattebehof fastställts, fördelas de erforderliga medlen till utgörande
af de skattskyldiga enligt fastställd grund. I samma mån som en viss
näringsgren blir för lågt beskattad, ökas därför skattebördan för de öfriga
skattskyldiga. Med afseende på statsskatten betyder däremot den för låga
beskattningen af vissa skattskyldiga i stort sedt allenast en minskad inkomst
för staten. Det är gifvet, att sålunda uteblifna skattebidrag kunna medföra
en öfverflyttning på andra skattskyldiga af skattebördan, om nämligen
hvad som ej i denna väg influtit måste ersättas med skattemedel, men
praktiskt taget torde en sådan inverkan i allmänhet ej kunna påvisas och
i alla händelser blifva kännbar i ojämförligt ringare grad än förhållandet
i liknande fall är med kommunalskatten.
Då nu under det nuvarande taxeringssystemet afkastningen af skogsbruk
i icke ringa mån undgått beskattning och därigenom i de kommuner,
som hafva skog i mera afsevärd omfattning, åstadkommits en förryckning
af de kommunala skattebördorna, måste behofvet af en ändring på det
kommunala beskattningsområdet, i syfte att tillföra dylika kommuner ökade
skattebidrag af skogsafkastningen, anses vara af trängande art. Enligt min
mening bör därför, såsom jag förut angifvit, någon åtgärd i nämnda syfte
vidtagas utan afvaktan på lösningen af statsbeskattningsfrågan eller kommunalskattefrågan
i öfrigt.
Jag finner mig böra i detta sammanhang omnämna några af de förslag,
som framkommit till lösande af skogsskattefrågan på annat sätt än
37
Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
genom införande af accisbeskattning. Sålunda har för vinnande af rättelse
i förevarande afseende bland annat af kammarrätten i dess yttrande öfver
1894 års kommittéförslag ifrågasatts, att, utan annan rubbning af gällande
taxeringsföreskrifter, stadgandena om beskattningsort vid bevillningstaxeringen
för inkomst skulle ändras sålunda, att af den beskattningsbara inkomsten
af trävarurörelsen en viss lagstadgad andel blefve upptagen till
beskattning inom den eller de kommuner, där de i rörelsen förädlade skogsprodukterna
hämtats. Äfven detta förslag hade förespråkare under öfverläggningen
i Första Kammaren. Jag erinrar emellertid ånyo, att innebörden
af en sådan metod, hvilken därjämte alltid skulle verka väl godtyckligt,
blefve allenast, att en del af vinsten utaf förädlings- och handelsrörelsen
toges ifrån de kommuner, där dessa grenar af trävarurörelsen bedrifvits, något
som ju icke vore rättvist. Vid ordnande af kommunalbeskattningen måste
man ovillkorligen fasthålla, att den kommun, där eu rörelse i afsevärd
omfattning utöfvats, skall vara den, som får skattlägga rörelsen.
Ett annat förslag, som också vunnit understöd, innehåller, att vinsten
å en trävarurörelse i dess helhet skulle ur taxeringssynpunkt uppdelas i en
skogsvinst och en förädlingsvinst, af hvilka den förra skulle tagas till
beskattning i den eller de kommuner, där råvaran hämtats, och den senare
där förädlingen skett. Det är emellertid uppenbart, att om en sådan
anordning, hvilken i allt fall skulle möta stora tekniska svårigheter, infördes
på det bestående systemets grund, den ej heller skulle innebära
annat än att en del af hvad som verkligen vore förädlings- och handelsvinst,
till skada för de kommuner, där förädlingen och handeln bedrifvits,
gjordes till skogsvinst.
Mot båda dessa metoder kan för öfrigt anmärkas, att de svårligen
kunde tillämpas på sådan trävarurörelse, som förädlade köptimmer.
Bland de framställda förslagen till reglerande af skogsbeskattningen
anser jag mig vidare böra med några ord beröra det, som åsyftar framtvingandet
af höjda taxeringsvärden, antingen inom det nuvarande systemet
eller ock genom föreskrifter om särskild taxering af afrösningsjord och därå
växande skog. Härmed skulle således äfven för statens del en skärpt
beskattning genomföras. Enligt hithörande förslag skulle, hvad skogen
beträffar, i cn fastighets taxeringsvärde inräknas såviil skogsmarken som
ståndskogen till sitt fulla värde. Under skogens uppväxttid skulle följaktligen
fastighetens ägare årligen få erlägga skatt för den uppväxande skogens
hela värde. Utom det att emellertid en sådan effektiv taxering skulle
vara mycket svår att få till stånd med vår nuvarande taxeringsapparat, är
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
jag böjd för att ansluta mig till den meningen, att en beskattning, som
under skogens uppväxttid uttoge skatt för tillväxtens fulla värde, knappast
heller vore ens ur kommunalbeskattningens synpunkt önskvärd. Att erlägga
en dylik skatt under den långa följd af år, då skogen ej lämnade
någon eller åtminstone icke afsevärd afkastning, skulle i de flesta fall, där
till fastigheten hörde mera betydande skogsområden, innebära en större
tunga för fastighetsägaren än han förmådde bära. Han skulle därigenom
äfven ofta nog föranledas att påskynda skogens afverkning, hvilket naturligtvis
icke vore lämpligt ur vare sig beskattnings- eller skogsvårdssynpunkt.
Under öfverläggningarna i Riksdagens kamrar uttalades från flera håll,
att skogsfastigheter redan nu mångenstädes voro taxerade till sitt fulla
värde och att det eljes borde tillses, att det fulla värdet blefve vid taxeringen
upptaget. Hvad beträffar det förra påståendet, till hvilket jag strax
skall återkomma, vågar jag, om med fulla värdet skall afses saluvärdet,
säga, att endast i undantagsfall skogstillgångens hela saluvärde inbegripits
i taxeringen. Vidkommande åter den meningen, att tillsyn borde hållas
öfver att det fulla värdet lades till grund för taxeringen, utgår denna mening
från att syftet med bevillningsförordningens tämligen obestämda föreskrifter
i detta afseende verkligen vore, att taxeringsvärdet skulle omfatta
äfven den växande skogens saluvärde. Härmed må vara huru som helst,
ett faktum är det dock, att bevillningsförordningen icke tillämpats på detta
sätt, utan sålunda, att vid taxeringsvärdes åsättande väl tagits en måttfull
hänsyn till skogstillgången men icke inräknats dess hela värde. Och då
det frågas, om man bör bygga en ny skattelag på den grunden, att gällande
bevillningsförordning icke tillämpas, så må jag åberopa det svar, som
på den frågan i Första Kammaren blef gifvet, nämligen att man kan bygga
en ny lag på att gällande bevillningsförordning genom praxis fått en viss
tillämpning.
I fråga om taxeringsvärdets förhållande till det verkliga värdet af fast
egendom med skogstillgång har på skogsskattekommitténs föranstaltande
under åren 1906 och 1907 verkställts en utredning om förfaringssättet
inom rikets olika län vid taxering af skog, och har genom denna utredning,
hvilken finnes intagen i kommitténs betänkande, hvartill jag därför
anhåller att få hänvisa, vunnits ytterligare bekräftelse på, i hvilken otillräcklig
grad skogsafkastningen med det nuvarande skatteförfarandet varder
underkastad beskattning till stat och kommun. Detta gäller i större eller
mindre mån öfver hela linjen men framträder naturligtvis i synnerhet i
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 25. 39
de fall, där afverkningsrätt till skogen är för någon längre tid upplåten
till annan.
Jag anhåller jämväl att få ånyo åberopa de i eu mångfald till Kungl.
Maj: t förda besvärsmål angående taxering vunna upplysningar, utvisande
att fastighetstaxeringen, hvad skog beträffar, understiger det verkliga värdet.
Detta har framgått till exempel af mål angående taxering af inkomst genom
så kallade realisationsvinster, uppkomna genom inköp och exploatering
af skogsfastigheter, samt företrädesvis i mål rörande taxering af inkomst
af sågverksrörelse. Vid sistnämnda slags taxering äger rörelseidkaren afräkna
värdet å rot af det i rörelsen förädlade virke, som han hämtat från
egna jordbruksfastigheter och som således skall anses vara i hans hand
beskattadt genom fastighetsbevillningen. Man finner då, att exempelvis
ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till sammanlagdt värde af
5,144,800 kronor, hvaraf efter sex procent 308,688 kronor måste anses
utgöra den beskattningsbara årsafkastningen, emellertid för stubbören eller
skogsvärde af afverkadt virke ansågs berättigadt att för ett år afdraga ej
mindre än 575,976 kronor 60 öre. I ett annat fall motsvarade sex procent
af taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna ett belopp af 297,744
kronor, men afdraget för stubbören upptogs till 435,049 kronor 21 öre.
I ett tredje mål utgjorde skogsvärdet å det afverkade virket 72,345 kronor
57 öre, under det att jordbruksfastigheternas afkastning efter sex procent
af taxeringsvärdet uppgick till allenast 52,410 kronor. Med afseende på
dessa fall, som hafva många motstycken, är därjämte att ihågkomma, att
fastigheterna uppenbarligen utom skogsafkastningen äfven lämnat inkomst
af jordbruksskötseln och att denna inkomst jämväl ansetts vara beskattad
genom den skatt, som utgått efter beräkning af sex procent afkastning.
Tillika anser jag mig böra nämna, att särskildt de tre angifna målen
angå trävarubolag, som anses sköta sina skogar rationellt, hvadan icke
den invändningen kan göras, att här förelegat en tillfälligtvis stor afverkning.
Jag ber att ytterligare få ur besvärshandlingar omtala ett par exempel
på huru låg fastighetstaxeringen kan vara i förhållande till skogsafkastningen.
Ett trävarubolag, som ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde
af 572,200 kronor, skulle således anses af dem äga en afkastning af
34,332 kronor. I räkenskapen redovisades särskildt inkomst af jordbruksskötsel
till belopp af 8,532 kronor, hvadan beskattningen i öfrigt motsvarade
en afkastning af 25,800 kronor. Bolagets årsafverkning hade emellertid
ett skogsvärde af ej mindre än 94,452 kronor 30 öre. Och följande
40
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
år, då inkomsten af egentlig jordbruksrörelse utgjort 8,734 kronor, i följd
hvaraf skogsafkastningen kunde anses för beskattning motsvara endast
25,600 kronor, hade bolaget afverkat virke, i skogsvärde uppgående till
103,985 kronor 87 öre.
Missproportionen mellan taxeringsvärdet och det faktiska värdet är
gifvetvis ingalunda alltid så stor som i de angifna exemplen, men det har
å andra sidan också förekommit talrika fall, där den varit ännu större.
Under senare tider hafva taxeringsmyndigheterna lagt i dagen ett tydligt
sträfvande att vid fastighetstaxeringen mera än förut beakta den växande
skogens värde. Taxeringsvärdena hafva därför så småningom stigit, men
därvid är att ihågkomma, att ökningen till stor del berott äfven af den
allmänna värdestegring, som den fasta egendomen i öfrigt undergått. Sålunda
skedde vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1903 å många orter ganska
betydande förhöjningar i taxeringsvärdena, och denna stegring har fortgått
äfven vid den allmänna fastighetstaxering, som verkställts nästlidna år.
Med afseende härpå kan jag icke underlåta att erinra om en episod från
öfver läggningar na i Riksdagen. En ledamot af Första Kammaren hade
framhållit, att i en socken inom Jämtlands län jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden genom taxeringsnämndens beslut år 1908 höjts med omkring
100 procent. Denna fråga upptogs sedermera inom Andra Kammaren
af en ledamot, som påpekade, att t. ex. en fastighets taxeringsvärde
visserligen höjts från 45,000 kronor till 90,000 kronor, men också
tilläde, att försäljningsvärdet utan tvifvel dock vore minst två gånger sistnämnda
belopp.
Angående resultatet af den under år 1908 verkställda taxeringen af
sådana jordbruksfastigheter på landsbygden, för hvilka bevillning erlägges,
har jag låtit från vederbörande länsstyrelser införskaffa upplysningar. I
fråga om taxeringsvärdena år 1908, jämförda med värdena under nästföregående
år 1907 samt under de första åren i de två senaste allmänna
fastighetstaxeringsperioderna 1903 och 1898, har uppgjorts följande sammanställning,
hvilken jämväl utvisar den procentiska förhöjning, som år
1908 skett af de år 1907 gällande taxeringsvärdena:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
41
År 1898
Milj. kr.
År 1903
Milj. kr.
År 1907
Milj. kr.
År 1908
Milj. kr.
Ökning
från 1007J
till 1908 1
%
Stockholms
län ..................
96,0
103,4
104,1
130,0
25
Uppsala
»
69,i
71,3
73,i
76,8
5,06
Södermanlands
» .................
95,4
99,5
97,5
106,2
8,92!
Östergötlands
»
155,o
164,9
165,4
182,6
10,40
Jönköpings
88,3
92,8
93,2
113,3
21,57
Kronobergs
66,o
74,o
75,i
88,2
17,31
Kalmar
»
113,6
120,6
120,5
134,6
11,70
Gottlands
»
32,i
33,8
33,8
35,5
5,03
Blekinge
»
49,4
51,i
51,2
56,i
9,57
Kristianstads
137,3
146,9
146,7
169,9
15,88
Malmöhus
»
291,9
296,2
296 7
333,4
12,37
Hallands
»
69,o
79,4
78,8
92,5
17,39
Göteborgs och
Bohus län .........
76,7
84,7
80,9
87,4
8,03
; Älfsborgs
län..................
101,8
109,2
109,2
123,8
13,37
! Skaraborgs
145,i
148,i
149,3
160,5
7,50
Yärmlands
» ..................
119,3
141,3
141,4
181,o
28,01
Örebro
»
106,9
112,2
112,9
124,9
10,82
Västmanlands
» ..................
79,8
84,i
84,6
91,3
7,92
Kopparbergs
108,8
144,8
145,4
166,9
14,79
Gäfleborgs
7>
84,4
103,8
104,9
136,3
29,93
Västernorr lands » ..................
83,7
101,o
101,2
140,2
38,54
Jämtlands
»
37,o
61,8
61,9
78,o
26,01
Västerbottens
» ..............
55,9
717s
71,4
88,0
24,09
Korrbottens
» ..................
46,9
56,2
56,5
66,5
17,70
Summa
2,310,o
2,552,4
2,555,7
2,964,5
16
Oafsedt den förhöjning af taxeringsvärdena, som berott på den allmänna
värdestegringen af fast egendom, finner man, att särskildt i de norrländska
länen skett en ökning af värdena, hvilken visserligen måste i sin mån
hänföras till att skogstillgången blifvit mera än förut beaktad vid taxeringen.
På grund af vunna upplysningar och med kännedom om den
missproportion, som förut i allmänhet rådt emellan taxeringsvärdet och det
verkliga värdet å skogsfastigheter, är man emellertid berättigad till den
Tlih. till Jlilcsd, Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd, 19 Höft. 6
42
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
slutsatsen, att taxeringen fortfarande väsentligen understiger det verkligt!
värdet och att det således finnes en bred marginal för en tilläggsbeskattning.
Hvad jag nyss nämnde från öfverläggningarna i Riksdagen kastar
också ett bjärt ljus öfver detta förhållande.
Jag förutsätter därför, att äfven framdeles, så länge nu gällande
beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt
kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande hänsyn
väl tages till fastighetens skogstillgång men att i taxeringen icke inbegripes
ståndskogens fulla värde. Det gäller således nu att för kommunens
vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med en skatteform, som
tillsammans med den skatt, som uttages på grund af fastighetstaxeringen,
innebär en skälig beskattning af skogsbruket. Det är då uppenbarligen
angeläget att vid sökandet af den nya skattetypen gå i en riktning, i
hvilken man kan tänka sig att kommunalbeskattningen framdeles må komma
att anordnas, så att den nya skattetypen kunde utan större ändringar inpassas
i det beskattningssystem, som för öfrigt komme att blifva gällande.
Jag är gifvetvis icke beredd att nu framlägga något färdigt program i sistnämnda
hänseende. Emellertid synes det mig kunna antagas, att vid en
omdaning af det kommunala skatteväsendet stor hänsyn bör, såsom på de
flesta ställen i utlandet är förhållandet, tagas till det olika intresse i de kommunala
institutionerna och anordningarna, som de skilda samhällsmedlemmarna
kunna hysa, och till de olika fördelar, som de af dessa anordningar
kunna hämta, samt att den kommunala beskattningen således bör mera än
för närvarande erhålla karaktären af en objektbeskattning. Att emellertid
skattebehofven för alla sådana delar af kommunens verksamhet, där ej någon
egentlig åtskillnad i intressen emellan dess medlemmar kan anses föreligga,
fortfarande som hittills bör fördelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nu gällande grunder för den kommunala skattskyldigheten
och att således under alla förhållanden jämväl en kommunal inkomstskatt
skall komma att utgå, lärer få anses själfklart. En reform af det kommunala
skatteväsendet får sålunda till en af sina förnämsta uppgifter
att anordna skattskyldigheten så, att de i bevillningsförordningen angifna
skattekällorna mindre än hittills behöfva tagas i anspråk för kommunens
räkning. Jag har redan nämnt, att en fastighetsbeskattning i
bevillningsförordningens anda, om ock i behöflig mån reviderad, fortfarande
torde vara på sin plats för kommunens vidkommande. I ett skattesystem
af antydd art synes därjämte skogshandteringen böra tillförbindas att vid
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
den tid, då skogen af ver kas och af kastningen af skogsbruket sålunda flyter
till ytan, till kommunen utgifva skatt för skogens afkastning.
I denna riktning anser jag därför, att äfven det nu uppställda problemet
bör kunna lösas. Jag håller således före, att den, hvad skogen beträffar,
låga fastighetstaxeringen lämpligen kan kompletteras med en kommunal
utskyld, en accis, som pålägges vid den tid, då skogen skiljes från marken
och följaktligen genom sin förvandling till penningar bereder den skattskyldige
lättadt tillfälle till utskyldens erläggande. I ett blifvande från
grunden reformeradt kommunalt skattesystem kunna tilläfventyrs för accisbeskattningen
uppställas grunder, ägnade att framkalla en något så när
adekvat beskattning. I frågans nuvarande skede måste man uppenbarligen
nöja sig med en summarisk skattepåföring, å hvilken bör tillämpas en så
mycket lindrigare skattesats, så att den sammanlagda beskattningen till
kommunen icke kommer att öfverstiga en skälig andel af skogsafkastningen
och så att skatten icke med fog kan sägas vara obillig.
Härigenom skulle också anmärkningen, att skogsaccisen innefattade
eu dubbelbeskattning, sakna all verklig giltighet. Det starkaste motståndet
emot det vid 1908 års Eiksdag framlagda förslaget till lag om skogsaccis
härrörde från uppfattningen, att därigenom skapades en dubbelbeskattning
af skogsafkastningen. Med den nuvarande fastighetsbeskattningen har visserligen
teoretiskt åsyftats att träffa hela afkastningen af den fasta egendomen,
och härutinnan kan formellt sedt sökas något stöd för nämnda
uppfattning. Men i verkligheten föreligger ju icke någon dubbelbeskattning
endast därför att en förutvarande skatt, som befunnits för låg, kompletteras
med en tilläggsskatt. Att på två olika vägar söka träffa ett visst
skatteföremål, är icke något inom beskattningsväsendet ovanligt, och äfven
inom vårt skattesystem är en sådan anordning v,idtagen på flera håll, likasom
ett dylikt förfaringssätt måste komma till användning vid den fortsatta
reformeringen däraf. Icke ens om det vore fråga om att för statens
räkning påliigga en skogsaccis af den föreslagna beskaffenheten, vore det
därför befogadt att tala om dubbelbeskattning, så länge hvad som för den
fasta egendomen sammanlagdt uttoges ej öfverstege hvad som vid jämförelse
med andra skatteföremål borde falla på fastighetsafkastningen. Nu ställer
sig saken därjämte på ett helt annat sätt, då det gäller allenast att införa
en skogsaccis för kommunens räkning. Härvid är främst att ihågkomma,
att koimnunalutskylderna äro repartitionsskatter, hvilket innebär, att först
fastställes kommunens behof af bidrag frän dess skattskyldiga medlemmar
och därefter fördelas det sålunda fastställda beloppet till utgörande af de
44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
skattskyldiga. Om således kommunen får tillgång till skogsaeeismedel, förminskas
i samma grad den summa, som skall utdebiteras på de enligt eljes
gällande grunder skattskyldiga, och den fastighetsägare, som får erlägga
skogsaccis, kommer följaktligen i åtnjutande af minskning i de allmänna
kommunalutskylderna. Men härtill kommer, att man i detta sammanhang
icke i allmänhet rimligen kan tala om att någon drabbas af för hög kommunalbeskattning,
då kommunalutskylderna i olika kommuner utgå med så
olika belopp. Medan utskylderna i en kommun utgöra 30 öre eller mindre
för fyrk, uppgå de i eu annan kommun till 2 kronor eller mera för fyrk.
Om nu i förstnämnda kommun en fastighetsägare, som afverkar skog, får
betala skogsaccis, blir i allt fall hans sammanlagda kommunalbeskattning
relativt mycket lindrigare än den kommunala skattebörda, som påkvilar en
skattskyldig i sistnämnda kommun. Därest åter i sistnämnda kommun
finnes skogstillgång och skogsaccis därför kommer att utgå, åstadkommes
en i synnerhet därstädes välbehöflig utjämning af skattetungan, därigenom
att skogsuf kastningen får lämna ett större bidrag till de kommunala behofven
än hittills varit fallet.
Jag har alltså funnit mig kunna i hufvudsak biträda det af reservanten
inom skogsskattekommittén framställda förslaget, dock att enligt min mening
och i öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i flera länsstyrelsers
utlåtanden, accisbeskattningen icke bör inskränkas till det virke,
som utföres från kommunen, utan omfatta äfven virke, som användes eller
förädlas inom den kommun, där skogen är belägen. Gifvetvis bör för
närvarande accisen åsyfta allenast sådan skogshandtering, som idkas i någon
större skala. För husbehofsvirke anser jag därför, att någon accis icke
bör utgå, likasom ej heller denna beskattning bör drabba de mindre skogsägarna
och således ej träffa den, som till afsalu afverkat allenast virke till
obetydligt värde.
Efter dessa allmänna grunder anmodade jag de sakkunnige, som enligt
Kungl. Maj:ts den 21 juni 1907 mig gifna bemyndigande af mig tillkallats
för att inom finansdepartementet biträda med beredningen af frågor rörande
lagstiftningen om den direkta beskattningen, att uppgöra förslag till författning
i ämnet. De sakkunnige inkommo den 12 december 1907 med
förslag till lag om skogsaccis och till vissa därmed sammanhängande ändringar
i kommunalförordningarna. Förslaget remitterades till kammarrätten,
som den 17 januari 1908 däröfver afgaf underdånigt utlåtande. Det på
grundvalen af den sålunda verkställda utredningen utarbetade, genom nådig
proposition för Riksdagen framlagda förslaget blef emellertid, såsom jag
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25. 45
redan erinrat, af Eiksdagens Första Kammare afslaget ock var följaktligen
fallet.
Frågan kar därefter underkastats ytterligare granskning, därvid några
smärre ändringar ansetts böra vidtagas i förslaget med anledning af kvad
inom Riksdagen förekommit. För dessa ändringar, så vidt de kunna påkalla
särskilt yttrande, ankåller jag att få redogöra i sammankang med
den framställning jag nu ber att få, med kufvudsakligt upprepande af
hvad jag förut anfört, lämna angående de viktigaste bestämmelserna i förslaget.
Enligt kvad jag nyss angaf, afser förslaget att beskatta det virke, som
afverkas inom kommunen. Att, såsom reservanten inom skogsskattekommittén
ifrågasatt, accisbelägga endast det virke, som utfördes från kommunen,
skulle innebära, att från skatt befriades allt det virke, som på ett eller
annat sätt tillgodogjordes inom kommunen. Detta skulle ställa sig något
olika i olika fall. Att från accisplikten utesluta virke, som t. ex. försäljes
till sågverk inom kommunen eller såsom brännved till inom kommunen
belägna glasbruk ock dylika inrättningar eller såsom pappersmasseved till
där befintliga cellulosafabriker, finner jag för min del alldeles opåkallad!.
T fråga om sådant virke, som af afverkaren själf förädlas inom kommunen,
skulle väl kunna göras gällande, att kommunen i allt fall får skatt af hans
förädlingsverksamhet. Emellertid lärer äfven dylikt virke böra accisbeskattas,
enär kommunens rätt till skatt för virket icke bör göras beroende af huru
förädlingsindustrin utfallit.
Beträffande det grundläggande spörsmålet om hvem skatteplikten
åligger, utgår förslaget från att accisskyldighet inträder, då afverkningeu
sker, ock att accisen följaktligen skall erläggas af afverkaren samt beräknas
efter det afverkade virkets taxerade skog svär de, d. v. s. värde å rot. I
detta hänseende kar, såsom jag redan nämnt, skogsskattekommittén föreslagit,
att accisplikten skulle i regel åläggas fastighetens ägare, i sammanhang
hvarmed kommitténs förslag innebär, att accisplikten skulle göras gällande,
då afverkningsrätt upplätes, ock accisen i sådant fall beräknas efter den
betingade köpeskillingen. Om fastighetens ägare själf verkställde afverkningen,
skulle äfven enligt kommitténs förslag skattskyldigheten inträda,
då afverkningen sker, likasom detta jämväl skulle äga rum i det fall, då
enligt samma förslag icke fastighetens ägare vore den aecispliktige, nämligen
i fråga om afverkning på grund af upplåtelse före (len dag, då lagen trädt
Accisens
föremål-.
Skattskyl
dighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
46 ^ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
i kraft. I dessa båda fall skulle accisen utgå, om virket sålts att i oförädladt
skick levereras i afverkningsorten, efter köpeskillingen med afdrag
för afverknings- och transportkostnader, men eljes efter virkets taxerade
värde å rot.
På grund af sin utgångspunkt, att accisen skall erläggas af fastighetsägaren,
har kommittén således gjort såväl tiden för skattepliktens
inträde som ock skattens belopp beroende af den form, under hvilken
fastighetsägaren skilt skogen från sig. Om man nämligen med afseende
på utverkning, som äger rum på grund af upplåten afverkningsrätt, vill
göra fastighetens ägare till den skattskyldige, är det uppenbart, att skattskyldigheten
icke kan uppskjutas i afbidan på den faktiska af verkningen,
hvilkens verkställande beror af annan person, och att det äfven vore
obilligt, om skatten skulle beräknas icke efter den afkastning, ägaren
erhållit, utan efter den afkastning, som tillflutit en annan, Med nämnda
utgångspunkt måste man otvifvelaktigt uttaga skatten, då afverkningsrätten
upplåtes, och beräkna dess belopp i förhållande till den godtgörelse, som
för afverkningsrätten blifvit erlagd.
Emot en sådan beskattningsmetod kunna emellertid särskilt ur tillämpningssynpunkt
framställas tungt vägande anmärkningar. Också har
ingen annan punkt varit föremål för så stor meningsskiljaktighet inom
kommittén som denna, i det att ej mindre än halfva antalet af kommitténs
ledamöter omfattat en annan åsikt och velat undantagslöst lägga
accisplikten på afverkaren. Sålunda skulle det med kommitténs metod
understundom möta svårighet att kontrollera, att allt afverkadt virke blefve
accisbeskattadt. Om man tänker sig, att å en skogstrakt, där aftorkning
ägde rum på grund af tidigare gjord och således redan beskattad upplåtelse
af vissa utstämplade träd, fastighetens ägare samtidigt äfven verkställde
utverkning, som således skulle nu beskattas, så vore det förvisso
icke lätt att kontrollera, att sistnämnda virke blefve underkastadt accis.
Om innehafvaren af en före lagens ikraftträdande upplåten afverkningsrätt
tillika hade en yngre afverkningsrätt till samma skogstrakt och samtidigt
afverkade på grund af båda, skulle det ej heller blifva en lätt uppgift
vare sig för honom eller taxeringsmyndigheten att åtskilja hvad som redan
vore accisbeskattadt och det virke, för hvilket accis skulle utgöras. Många
andra dylika komplikationer skulle gifvetvis också uppkomma.
Ej heller synes köpeskillingen för upplåten afverkningsrätt eller försåldt
oförädladt virke innefatta en tillförlitlig objektiv grund för accisens
beräknande. Det är så många omständigheter, som kunna inverka på
47
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
köpeskillingens bestämmande i den ena eller den andra riktningen, att
köpeskillingen icke under alla förhållanden kan sägas utmärka skogens
verkliga värde. Därjämte skulle ett godtagande af köpeskillingen såsom
norm för beskattningen kunna för mindre samvetsgranna personer medföra
en lockelse att genom biaftal e. d. söka nedbringa skatten. I fall upplåtelsen
skett genom gåfva eller byte, skulle det vidare möta stor svårighet att
fastställa det värde, efter hvilket accisen skulle beräknas. Härtill kommer,
att skogens tillväxt under den tid, som förflöte mellan upplåtelsen och
afverkningen, hvilken tillväxt äfven med nu gällande begränsning i fråga
om tiden för afverkningsrätts bestånd naturligen icke skulle sakna betydelse,
blefve alldeles obeskattad i skogsaccisens form och således i regel åtminstone
icke komme skogskommunen till godo.
Mot kommitténs förslag har äfven invändts, att det skulle kunna
föranleda en fastighetsägare att för att undgå accisen försälja jämväl själfva
skogsmarken samt att virket, i den mån detsamma därefter användes till
husbehof, härigenom också skulle blifva obeskattadt.
För sin ståndpunkt har kommittén åberopat, att skogsaccisen vore
afsedd att såsom form för beskattning af skog träda i stället för fastighetsbevillningen,
samt att det därför vore riktigt, att om en hemmansägare
befriades från den del af fastighetsbevillningen, som belöpte på skogen,
han träffades af skogsaccisen, då han realiserade sin skog. Vid bedömande
häraf bör visserligen ihågkommas, att kommittén åsyftat att från fastighetsbevillningen
undandraga den växande skogens värde, men det anförda skälet
torde väl kunna med nästan lika stort fog tillämpas på det fall att, såsom
nu är i fråga, accisen icke skulle vara den enda formen för skogsbeskattningen
utan allenast en supplementär skatt bredvid fastighetsbevillningen,
och jag anser mig därför böra äfven beröra detta skäl. Därvid torde kunna
fastslås, att om man vill införa en ny beskattning, särskildt om den iklädes
accisens form, den nya skatten icke nödvändigtvis behöfver utbildas i
öfverensstämmelse med den förutvarande beskattningen. Tvärtom måste
det vara lämpligast att för den nya skatten gifva regler, som bäst passa
för densamma, oberoende af huru annan beskattning är anordnad. I
allt fall är det uppenbart, att om man lägger accisen på afverkaren, skogsägaren
därför icke undgår att få vidkännas skatten eller åtminstone någon
del däraf. Ty skyldigheten för afverkaren att erlägga accis vid afverkningen
kommer naturligtvis att inverka på köpeskillingen för afverkningsr
ätten.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
"Vidare bär skogsskattekommittén anfört, att accisen i regel med långt
större säkerhet skulle kunna utfås af skogsägaren än af afverkaren. Ifall
aecisen lades på skogsägaren, funnes därjämte i själfva skogsmarken en
naturlig realsäkerhet för betalningen af den skatt, som hvilade på skogen.
Afverkaren vore däremot ofta nog en person, som endast tillfälligtvis drefve
rörelse inom kommunen och som kunde hafva lämnat orten vid den tid,
då accisen skulle erläggas. Om afverkningen för honom gått med förlust, vore
fara värdt, att han skulle visa sig alldeles sakna medel till accisens gäldande.
Det kan naturligtvis icke bestridas, att hvad sålunda anförts har sitt
stora berättigande. Det är gifvet, att med afseende på alla skatter restantier
skola uppkomma, när skatten icke omedelbart uttages. Men å andra sidan
kan det väl ej med skäl göras gällande, att betalningsförmågan hos de
personer, som syssla med skogsafverkning — en näring som oftast lämnat
sina utöfvare synnerligen god vinst — skulle i allmänhet vara så ringa,
att skatterestantierna i hithörande fall må antagas komma att öfverstiga
det vanliga måttet. Äfven om skatten lades på skogsägaren, skulle den
för öfrigt säkerligen i åtskilliga fall ej komma att utgå, om han afyttrat
fastigheten, då skatten skulle betalas, likasom den åberopade realsäkerheten
i skogsmarken nog med afseende på andra fordringars förmånsrätt understundom
skulle visa sig illusorisk.
Vid öfvervägande af denna fråga har jag därför kommit till det slutet,
att accisplikten bör åläggas afverkaren. Härigenom vinnes enhetlighet vid
skattepåföringen, i det att denna under alla förhållanden skall äga rum,
då afverkningen sker. Vidare kan i sådant fall samma beräkning af
virkets värde konsekvent läggas till grund för bestämmandet af skattebeloppet.
Det torde vara uppenbart, att detta skall leda till reda och
enkelhet vid taxeringen samt jämnhet i beskattningen. I sitt yttrande
har kammarrätten ej gjort någon erinran emot denna grundsats, hvilken
äfven accepterades af lagutskottet vid 1908 års Riksdag och ej heller i
öfrigt inom Riksdagen mötte något egentligt motstånd.
Förslaget innehåller därför, att skogsaccis skall erläggas af afverkaren
och att med afverkare förstås den som, då virket fälles, äger förfoga öfver
virket, denne må vara fastighetens ägare eller innehafvare af afverkningsrätt.
Med afseende å det vanliga förhållandet, att vid upplåtelse af afverkningsrätt
fastighetsägaren förbehåller sig uppkommande atfallsvirke, och då
äfven sådant virke, i den mån det ej användes till husbehof, bör vara
underkastadt accis, föreskrifves vidare, att om annan än afverkaren äger
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25. 49
rätt till affallsvirket, denne andre skall anses såsom afverkare i fråga om
sådant virke.
Yirkets fällande eller skiljande från roten konstituerar således skatt- Skattskyldigskyldighet.
Genom fällandet blir afverkaren skattskyldig för virket. Praktiska ''töande
skäl tala emellertid för att skattskyldigheten icke göres gällande, förrän
med virket efter fällandet vidtagits ytterligare åtgärd. För att kunna beräkna
virkets värde erfordras nämligen kännedom om virkeskvantiteten.
Sådan kännedom vinnes i regel, hvad beträffar de viktigare virkesslagen,
vid den s. k. intumningen. Om afverkaren före intumningen säljer eller
annorledes afhänder sig virket, hör, när detta skett, skattskyldigheten göras
gällande. Eljes bör skattskyldigheten inträda, när virket intummats. För
att beteckna denna tidpunkt med ett uttryck, som kan omfatta alla virkesslag,
har från skogsskattekommittén i förslaget intagits den bestämmelsen,
att virket skall med afseende på taxering anses afverkadt först då det
blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Om detta
uttryck har kammarrätten anmärkt, att detsamma syntes icke äga nödig
klarhet och därför kunna gifva anledning till svårigheter vid tillämpningen.
Jag åberopar emellertid den omständigheten, att uttrycket valts af skogsskattekommittén,
som inneslöt flera i förevarande afseende praktiskt förfarna
män, hvadan detsamma ur tillämpningssynpunkt näppeligen kan förväntas
möta svårigheter. Med uttrycket måste åsyftas intumningen, där sådan
äger rum, och den första intumningen, om virket intummas mera än en
gång. För virke, som ej intummas, såsom t. ex. brännved, inträffar tidpunkten,
då virket hopsamlats och apterats till den storlek, hvari det förekommer
till försäljning eller annan användning. Sammanställdt för öfrigt
med föreskriften att afverkare, som säljer eller eljes afhänder sig virket,
skall lämna deklaration om virkeskvantiteten, hvilken föreskrift måste tvinga
säljaren att utröna denna kvantitet, kommer ifrågavarande uttryck därför
säkerligen ej att föranleda villrådighet.
Hvad angår virke, som användes till kolning, har för detsamma en
särskild bestämmelse i förevarande afseende ansetts erforderlig. Skattskyldigheten
för sådant virke bör inträda först då det blifvit rest eller lagdt till
kolning. Skulle afverkaren därförinnan sälja eller annorledes afhända sig
virket eller skulle virket forslas från den skog, där det fällts, för att annorstädes
kolas, bör dock, i öfverensstämmelse med hvad jag nyss anförde,
skatteplikten göras gällande, när virket afyttrades eller bortforslades.
Bill. till Rifcsd. Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 19 Höft.
7
50
Frihet från
accis. Hwsbehofsvirke
o. d.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
Med afseende på accisens allmänna läggning måste virke, som användes
för husbehofret på den egendom, där virket fällts, undantagas från
beskattningen. Förslaget upptager därför den af skogsskattekommittén,
ehuru från en annan synpunkt, förordade föreskriften, att å en fastighet
afverkadt virke, som användes för egendomens behof af byggnads-, slöjdeller
stängselvirke samt bränsle, ej skall beskattas. Det måste därvid
anses lämpligt, att äfven virke, som tages från en egendoms skog och
användes till husbekofsvirke å en därmed sambrukad fastighet, fritages
från accis.
Beträffande omfattningen i detta sammanhang af begreppet bränsle,
måste karaktären af husbehofsvirke fasthållas. Sålunda blifva ved och kol,
som användas för en jordbruksfastighets behof, visserligen fria från accis,
under det att däremot ved och kol, som komma till användning i bruksdrift
eller annan likartad rörelse, som drifves å en jordbruksfastighet, icke få undantagas
från accis. I anledning af en inom kammarrätten gjord erinran finner
jag mig böra betona, att virke, som utlämnas till bränsle åt den i dylik
rörelse anställda personalen, icke kan hänföras till husbehofsvirke.
Vidare bör gifvetvis accis ej utgå för sådant virke, som användes för
fullgörande af egendomen enligt lag eller eljes åliggande byggnads- eller
underhållsskyldighet.
Slutligen innehåller förslaget, att virke, som från statens och vissa
andra skogar af allmän natur afgiftsfritt för särskilda ändamål utlämnas,
skall frikallas från beskattningen. De ändamål, för hvilka sådant utlämnande
plägar ifrågakomma, såsom att virke understundom kostnadsfritt tillhandahålles
från statens skogar till byggande af vägar och flottleder, synes
göra accisfrihet i dylika jämförelsevis sällsynta fall påkallad. I denna fråga
har kammarrätten anfört, att accisfrihet jämväl bör äga rum beträffande
virke, som från allraänningsskog afgiftsfritt utlämnas till delägare i allra
änningen och af denne användes för husbehof. Då denna erinran lärer
vara befogad, har i förslaget insatts bestämmelse i sådant syfte.
I det föregående har jag talat om virke, som under beskattningsperioden
verkligen användts till husbehof eller annat omförmäldt, därmed
jämförligt ändamål. Såsom skogsskattekommittén framhållit, erfordras härjämte
specialföreskrifter angående virke, som upplagts för dylik användning.
Det är ett vanligt förhållande, att virke, som afverkas för husbehof, icke
inom den närmaste tiden kommer till begagnande. Sålunda brukar ved
icke användas förrän under hösten eller vintern efter det den blifvit upphuggen.
likaledes plägar byggnads- och slöjdvirke icke användas förrän
51
Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 25.
efter viss torktid. Ofta förekommer äfven, att virke afverkas och försågas
för husbehof men att endast en del däraf användes till sådant ändamål,
under det att återstoden försäljes. I den mån virket sålunda icke under
beskattningsperioden verkligen användts för husbehof eller annat därmed
jämförligt ändamål, skulle det följaktligen, om icke ett undantagsstadgande
infördes, accisbeläggas vid nästa beskattningsförrättning. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle dock leda till onödig omgång, särskild! därför att
därigenom ett restitutionsförfarande blefve erforderligt.
Förslaget innebär därför i stället, att beskattningen af sådant virke,
som upplagts för åsyftade ändamål, må tills vidare uppskjutas, till dess
genom virkets användning blifvit afgjordt, huruvida och i hvad mån accis
för detsamma skall erläggas eller icke. Om under eu följande beskattningsperiod
virket användes å egendomen för nämnda ändamål, blir det
definitivt accisfritt. Därest det åter då försäljes eller eljes användes för
annat ändamål än nu är i fråga, skall det upptagas till accis för den beskattningsperiod,
då det försålts eller vunnit dylik användning. Till försäljning,
som härmed afses, bör dock ej hänföras det fall, att för husbehof
upplagdt virke utan vidare medföljer vid försäljning af själfva fastigheten.
Genom sådan, försäljning bör uppenbarligen accisplikt för virket ej inträda.
Däremot kommer den nye ägaren i samma ställning som företrädaren, så
att han, om han afyttrar virket eller eljes använder det för annat ändamål
än jag nyss angifvit, blir accispliktig därför.
I fråga om virke, som upplagts för husbehof eller annat därmed jämförligt
ändamål och sedermera användts på annat sätt, erfordras föreskrift
om hvem accisplikten åligger, och innehåller förslaget i sådant afseende, att
skogsaccis för dylikt virke skall erläggas af den, som med virket så förfarit,
att accisplikt därför inträdt.
Med afseende på frågan om husbehofsvirke anfördes i en inom Andra
Kammaren väckt motion, att det synnerligen i södra delarna af landet icke
vore sällsynt, att ägare af mindre skogsmark väl sålde skogsprodukter af
ett slag, t. ex. stammar af löfträd, men samtidigt för husbehof inköpte
virke, t. ex. af barrskog, till byggnader eller bränsle. Det vore därför
billigt, att från värdet af försåldt virke finge vid accistaxeringen afdragas
det belopp, som utgifvits för inköp af skogsprodukter, afsedda till användning
för husbehof å den egendom, hvarifrån försäljning skett. Motionären
hemställde därför om sådan ändring, att afdrag i dylikt fall blefve medgifvet.
Lagutskottet yttrade, att det ifrågasatta afdraget syntes vara med
52
Kung!. Maj.ts Nåd. proposition N:o 25.
rättvisa och billighet öfverensstämmande. Dock borde afdrag icke medgifvas
för annat virke än sådant, som inköpts under beskattningsåret, och
icke heller med större belopp än som motsvarade det till husbehof inköpta
virkets skogsvärde. Därför föreslog utskottet ett tillägg af innehåll, att
om egendomens ägare för husbehof inköpt virke under beskattningsåret,
så skulle han vara berättigad att vid taxering till accis njuta afdrag med
belopp, som motsvarade det inköpta virkets skogsvärde.
Så vidt jag kan förstå, har denna fråga icke någon afsevärd praktisk
betydelse, men jag kan ej heller finna skäl att motsätta mig den af lagutskottet
tillstyrkta afdragsrätten. Jag har därför låtit i förslaget införa
det af utskottet förordade stadgandet, hvilket emellertid enligt min mening
bör förtydligas därutinnan, att det utsäges, att om husbehofsvirket inköpts
från annan ort, skogsvärdet dock skall beräknas efter förhållandena i beskattningsorten.
Beskattnings- Utom den nu nämnda befrielsen från skatt för husbehofsvirke och
bart belopp, dermed jämförligt virke bör accisfrihet äfven äga rum för skogsafverkning
till afsalu i ringare omfattning. Härför tala såväl praktiska skäl som
äfven den omständigheten, att skatten på grund af sin allmänna konstruktion
icke bör drabba de minsta skogsägarna. Hvar gränsen för accisfriheten
skall sättas, kan tydligtvis vara föremål för olika meningar. Vid
anmälan af det för 1908 års Riksdag framlagda förslaget yttrade jag, att
det enligt min åsikt vore lämpligt att från skattskyldighet befria afverkare,
hvilkens ifrågavarande af verkning för år understege ett skogsvärde af 100
kronor, något som innebure, att för en afverkare, som själf utdrefve virket,,
det lägsta beskattningsbara beloppet motsvarade i saluvärde å leveransorten
150 ä 200 kronor.
Inom Riksdagen föreslogs i särskilda motioner, att det lägsta beloppet
skulle bestämmas till 200 respektive 300 kronor. Härom yttrade lagutskottet,
att antalet af dem, som nödgades afgifva deklaration, ökades
ju lägre gränsen för accisfrihet sattes, och då det syntes utskottet önskvärd^
att skyldighet att afgifva deklaration och utgöra accis icke pålades
dem, hvilkas afverkningars värde vore alltför ringa, hade utskottet ansett,
att accisfrihet borde äga rum, då det afverkade virkets skogsvärde icke
uppginge till 200 kronor.
Gifvetvis skulle en sådan utvidgning af accisfriheten, som utskottet förordat,
ur kommunalfinansiell synpunkt icke hafva någon afsevärd betydelse.
Äfven om ett antal afverkningar till skogsvärde från 100 till 199 kronor
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
blefve skattefria, skulle den minskade accisinkomsten för kommunen icke
kafva någon nämnvärd inverkan på dess ekonomi. Jag anser därför den
föreslagna höjningen böra tillstyrkas, därest därmed kan vinnas någon fördel
i annat afseende. Såsom utskottet angifvit, medför också höjningen den
fördelen, att om deklarationsplikt inträder först vid afverkning till beskattningsbart
belopp, från skyldighet att afgifva deklaration befriades
personer, för hvilka denna skyldighet kunde verka betungande. För de
större afverkarna, hvilka äro vana att föra fullständiga tumningslistor och
ordnade räkenskaper, blir deklarationsskyldigheten tydligen lättare att fullgöra
än för de mindre afverkarna, som ofta själfva verkställa afverkningen.
Att så långt som möjligt befria sådana mindre afverkare från besväret
med deklarations afgifvande synes mig vara af behofvet påkalladt, och jag
finner mig vid sådant förhållande kunna biträda lagutskottets framställning,
i enlighet med hvilken därför i nu förevarande förslag skattskyldigheten
bestämts att inträda vid ett afverkadt skogs värde af 200 kronor.
För att underlätta debiteringen synes därjämte böra föreskrifvas, att
det för en hvar accisskyldig sammanräknade skogsvärdet skall vid taxeringen
utföras i fulla tiotal kronor, så att öfver skjutande belopp, som icke
uppgår till fullt tiotal, bortfaller.
Jag öfvergår härefter till den, såsom jag redan påpekat, ganska svår- Beskattningslösta
frågan om beskattning sper ioden. I sådant hänseende har skogsskatte- penod
kommittén
föreslagit tiden från och med den 1 juni det ena året till
och med den 31 maj det följande. I motiveringen har kommittén därom
anfört bland annat: »Skogsafverkningen är i vårt land hufvudsakligen
förlagd till vintern och sträcker sig därför vanligen ut öfver två kalenderår.
Besultatet af afverkningen kan icke öfverskådas förrän på våren,
då man erhåller kännedom om huru mycket som afverkats under
hela den föregående afverkningssäsongen. Då man inför en särskild skogsbeskattmng,
som på det närmaste hänför sig till afverkningen, är det
uppenbarligen nödvändigt, att denna beskattning ansluter sig till de faktiska
förhållanden, under hvilka afverkningen försiggår. Nu är hvarje
vinters afverkning praktiskt sedt en odelbar enhet. Detta måste beskattningen
taga hänsyn till. Om man vid taxering till skogsaccis fasthölle vid
den vanliga indelningen i kalenderår, skulle denna enhet brytas, och en
riktig deklaration om hvad som under det förflutna året afverkats skulle i
hög grad försvåras, om icke rent af omöjliggöras. Det visar sig alltså
nödvändigt att i lagstiftningen om skogsaccis använda ett särskilt afverk
-
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
ningsår såsom beskattningsperiod.» Kommittén åberopade vidare, att afverkningsårets
slutpunkt måste sättas så långt fram på året, att äfven i fråga
om de stora af verkningarna i landets nordliga trakter så exakta upplysningar
förelåge, att vederbörande afverkare kunde fullgöra sin deklarationsplikt.
I de af mig tillkallade sakkunniges förslag till lag om skogsaccis är
emellertid kalenderåret upptaget såsom beskattningsperiod. De båda förslagens
olika ståndpunkt i detta hänseende bör bedömas i sammanhang
med deras bestämmelser om taxeringsförfarandet och instansordningen, till
hvilka bestämmelser jag senare skall återkomma men som jag nu måste i
förbigående beröra. Skogsskattekommitténs förslag innebär, att deklarationer
om afverkadt virke skola afgifvas före den 1 juli, att taxeringen skall verkställas
af en för ändamålet särskildt upprättad myndighet, accisnämnden,
hvilkens arbete skall vara afslutadt senast den 25 augusti, samt att klagan
öfver accisnämndens taxeringsåtgärder må föras omedelbart hos kammarrätten
före årets slut. De sakkunnige åter hafva föreslagit, att taxeringen skall
i första hand verkställas af kommunalnämnden, samt att dess beslut i taxeringsfrågan
må kunna öfverklagas hos pröfningsnämnden och först därefter
hos kammarrätten. Då nu länens pröfningsnämnder skola sammanträda å
sådan tid, att deras arbeten äro afslutade senast den 10 augusti, hafva de
sakkunnige ansett, att tiden emellan den 31 maj, då beskattningsåret enligt
kommitténs förslag skulle utlöpa, och midten af juli månad, då besvär
hos pröfningsnämnden skola vara ingifna, icke lämnar tillräckligt utrymme
för deklarationernas afgifvande, kommunalnämndens arbete med därtill
hörande skriftväxling med de accispliktiga samt besvärs anförande hos
pröfningnämnden.
Kammarrätten har i sitt utlåtande öfver de sakkunniges förslag anfört,
att ämbetsverket, som funne sig böra lämna utan erinran förslagets bestämmelser
om taxeringsförfarandet och instansordningen, emellertid ansåge hvad
skogsskattekommittén andragit om nödvändigheten af att såsom beskattningsperiod
använda ett hela afverkningssäsongen omfattande taxeringsår förtjäna
allvarligt beaktande. Och äfven om ett sådant försvårande eller omöjliggörande
af en riktig deklaration, hvarom kommittén talat, icke skulle behöfva
befaras blifva en följd af kalenderårets användande såsom beskattningsår,
skulle genomförandet af de sakkunniges förslag i fråga om beskattningsåret
medföra en annan betydande olägenhet. Det läge i allmänhet
vid skattelagstiftningen vikt uppå, att taxering och skatteuppbörd till
tiden förlädes så nära som möjligt efter den tid, då den inkomst influtit,
som utgjorde grunden för taxeringen, och i fråga om beskattningen af
55
Kungd. Maj.ls Nåd. Proposition No 25.
skogsafverlåring, som ofta medförde en betydande tillfällig-inkomst, utan
att någon mera stadigvarande skatteförmåga hos den skattskyldige kunde
förutsättas, torde denna synpunkt böra i särskilt bög grad beaktas, i synnerhet
om, såsom i de sakkunniges förslag förutsattes, skatteplikten ålades
afverkaren och följaktligen den realsäkerhet, som kommittén velat vinna
genom att lägga skatteplikten på fastighetens ägare, måste undvaras.
Enligt de sakkunniges förslag skulle emellertid taxeringen exempelvis år
1910 afse kalenderåret 1909 och följaktligen omfatta hufvudsakligen det
virke, som under vintern 1908—-1909 huggits och under de första månaderna
af år 1909 blifvit så tillredt och upplagdt, att dess mängd kunnat
bestämmas. Den af taxeringen föranledda uppbörden skulle äga rum först
i slutet af år 1910 eller början af år 1911 eller således ett och ett hälft
till två år efter det att virket blifvit i lagförslagets mening afverkadt, och
för en afverkning, som exempelvis på två vintrar fördes till slut, skulle
accisen börja uttagas först efter det att af verkningen och utdrifningen af
virket alldeles afslutats. Från skatteteknisk synpunkt måste detta anses
mindre önskvärdt, och för kommunerna skulle det antagligen i ej så få fall
omöjliggöra accisens utfående.
Härefter yttrar kammarrätten vidare: »Af nu anförda skäl anser kammarrätten
det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke ett beskattningsår må
kunna fastställas, hvars slutpunkt är förlagd tillräckligt lång tid före tiden
för pröfningsnämndernas i länen sammanträde, men som i sig innesluter
såvidt möjligt hela afverkningssäsongen eller åtminstone den allra största
delen af densamma; och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke månadsskiftet
april—maj kan anses vara den rätta gränspunkten för beskattningsåret.
Den tid af två och en half månader, som skulle förflyta från
slutet af detta beskattningsår till tiden för pröfningsnämndernas sammanträde,
skulle visserligen nödvändiggöra en tämligen stark koncentrering i
tiden af arbetet för de deklarationspliktiga, för kommunalnämnderna och
för dem, som önskade besvära sig hos pröfningsnämnderna, men svårigheterna
i detta afseende torde väl ändock kunna öfvervinnas. Fördelarna
af den sålunda ifrågasatta förändringen ligga i öppen dag: sönderklyfningen
af afverkningssäsongen skulle undvikas och accisen kunna uttagas ett år
tidigare än enligt det remitterade förslaget.»
Såsom jag redan antydt, måste man, innan man tager ställning till
frågan om beskattningsperioden, äfven rikta uppmärksamheten på anordningen
af taxeringsförfarandet och instansordningen. Skogsskattekommittén,
som fann sig böra sätta beskattningsårets gräns till den 31 maj, nödgades
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
också därför föreslå en ny särskild taxeringsmyndighet för skogsbeskattningen.
Då kommittén velat göra denna beskattning från grunden fristående,
skulle inrättande af en alldeles ny taxeringsapparat äfven kunna
vara, om också ej särdeles tilltalande, dock möjligen acceptabelt. Genom
föreskriften att accisnämnden skulle hålla två sammanträden med nära en
månads mellanrum, det senare sammanträdet för revision af de på första
sammanträdet förslagsvis fattade besluten, skulle tilläfventyrs en sådan
granskning kunna anses hafva skett, att med öfverhoppande af pröfningsnämnden
besvär lämpligen kunde anföras omedelbart hos kammarrätten.
Det synes mig däremot uppenbart, att för en mera tillfällig och supplementär
beskattning, sådan som den nu ifrågasatta skogsaccisen, omöjligen
kan organiseras en särskild taxeringsmyndighet, och att därför uppskattningen
måste anförtros åt någon redan befintlig myndighet. Jag ansluter mig
i sådant afseende till det af reservanten inom skogsskattekommittén och de
sakkunnige framställda förslaget, att taxeringen måtte uppdragas åt kommunalnämnden.
Men i sådant fall synes det icke kunna ifrågakomma, att
besvär öfver kommunalnämndens beslut skulle få föras omedelbart hos
kammarrätten. Det lärer nämligen vara angeläget att tillse, att besluten
kunna i första hand granskas af en sådan myndighet som pröfningsnämnden,
hvilken, jämte det den är obunden af formella bevisningsregler och
således kan i hvarje fall taga hänsyn till billighet, äfven måste antagas
besitta erforderlig sakkunskap i fråga om gängse pris å skogsprodukter.
Härigenom skulle också vinnas en säkerligen betydande minskning i antalet
mål, som komme att fullföljas till kammarrätten, hvilket ämbetsverk redan
förut har en omfattande arbetsbörda.
Då besvär hos pröfningsnämnden skola anföras senast den 15 juli,
vore det otänkbart att under tiden efter den 31 maj medhinna deklaration,
taxering och besvärs ingifvande. Om man vill bereda möjlighet till taxeringens
granskning hos pröfningsnämnden, kan man därför icke begagna
en beskattningsperiod, som utgår den 31 maj.
Hvad beträffar kammarrättens förslag, att beskattningsperioden skulle
omfatta tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april, måste
det otvifvelaktigt också anses, att den tidrymd af två och en half månader,
som då skulle stå till förfogande för deklaration, taxering och besvärs anförande,
är otillräcklig. För deklarationen är en tid af en månad den
minsta möjliga. Skogsskattekommittén har också för ändamålet tillmätt en
månad, men härvid hafva flera af de hörda myndigheterna uttalat, att
denna tid vore för kort. Till själfva taxeringsarbetet lärer mera än en
57
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 25,
månad vara erforderlig. I sammanhang därmed måste nämligen föras
skriftväxling för infordrande af försummade deklarationer eller upplysningar
i anledning af afgifna uppgifter o. s. v., en skriftväxling, som i större
kommuner uppenbarligen kan varda ganska tidsödande. Likaledes torde
icke böra anslås mindre än en månad efter taxeringens afslutande för de
skattskyldiga, som önska anföra besvär hos pröfningsnämnden. Vid bedömande
af den tid, som för dessa olika ändamål må kräfvas, bör man äfven
beakta, att det ofta skall inträffa, att den skattskyldige är bosatt å en
annan ort än där deklaration skall afgifvas och taxering äga rum. Tillika
är att taga hänsyn därtill, att å en del orter de befintliga kommunikationerna
lägga hinder i vägen för en snabb skriftväxling. Den tid, som anvisats
för bevillnings- och inkomstskattetaxeringen, utgör två månader för
deklaration, två och en half månader för taxeringsarbetet och två månader
för besvärs anförande eller således tillsammans sex och en half månader.
Kammarrätten synes ej heller vid sitt förslag att åt skogsaccistaxeringen
skulle anslås sammanlagdt endast två och en half månader hafva hyst
någon större tillförsikt om lämpligheten af en dylik anordning, hvilken
berör en stor mångfald personer, eftersom kammarrätten åt sina förhoppningar
i detta afseende ej funnit starkare uttryck än att »svårigheterna
torde väl ändock kunna öfvervinnas». Slutligen bör, då kammarrätten uttalar,
att med dess förslag sönderklyfning af afverkningssäsongen skulle
undvikas, härmed sammanställas, hvad äfven skogsskattekommittén framhållit,
att afverkningen i landets nordliga trakter understundom fortgår
i maj månad, hvadan för dessa trakter en sådan sönderklyfning ändock
skulle ske.
Att välja någon ännu tidigare dag under året till gräns för beskattningsperioden,
synes icke kunna ifrågasättas, utan det torde under den uppställda
förutsättningen, att mål om virkestaxering böra läggas under pröfningsnämnden,
återstå allenast att låta perioden sammanfalla med kalenderåret.
Det gäller då att undersöka, om en sådan anordning eljes är lämplig och
genomförbar.
I fråga först om lämpligheten bör densamma tydligen bedömas olika, då
det gäller skogsskattekommittcns förslag och hvad angår det nu framställda
förslaget. I det förra förslaget, som afser att genomföra en från grunden
reformerad och åtminstone för eu längre framtid slutgiltig reglering af skogsbeskattningon,
kan tilläfventyrs utan olägenhet upptagas en beskattningsperiod,
som icke sammanfaller med den tidrymd, hvilken beskattningen i
öfrigt afser. För en skatt däremot, hvilken såsom den nu föreslagna skogsPih.
till Piksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 19 Höjt. 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
accisen är afsedd att utgöra allenast en fyllnad af en förutvarande skatt,,
kommunalutskylderna, såvidt de bero af den för låga bevillningen för skog,
måste det naturligaste vara, att den utgår för samma tid som själfva
kommunalutskylderna, hvilka undantagslöst påföras för kalenderår. Det
skulle kunna invändas, att detta skäl får en mindre betydelse, då accisen
icke skall erläggas af fastighetsägaren utan af afverkaren, men härvid bör
dock ihågkommas, att i ett stort antal fall fastighetsägaren och afverkaren
torde blifva samma person. Vidare är att märka, att accisen i sin föreslagna
form får betraktas vara af mera tillfällig beskaffenhet, och vid''
sådant förhållande synes det jämväl af denna anledning ej vara skäl att
till grund för accisen lägga en annan beskattningsperiod än den, som i
regel gäller för kommunalbeskattningen i öfrigt. Olika beskattningsperioder
för skogsbeskattningen och för den öfriga kommunalbeskattningen skulle
tydligtvis kunna bereda svårigheter vid en blifvande reform af hela den
kommunala beskattningen.
Om således principiella skal i viss mån för närvarande tala för att
skogsaccisen bör beräknas för kalenderår, så uppkommer frågan, om praktiska
skäl resa sig mot en sådan ordning. Då skogsaccisen måste förbindas
med skyldighet för afverkaren att afgifva deklaration om af honom
under beskattningsperioden afverkadt virke, kan frågan således i hufvudsak
ställas så, att den gäller, huruvida afverkaren kan utan större olägenhet
uppgifva hvad han afverkat under kalenderåret. Härvid bör ytterligare
fasthållas den bestämning, förslaget gifver om när skattskyldighet för afverkadt
virke skall göras gällande eller när virke skall i beskattningsafseende
anses afverkadt, hvilken tidpunkt förklarats inträffa, då virket blifvit
så tillredt och upplagdt, att dess mängd kan bestämmas. Med afseende å
hufvudmassan af virket infaller denna tidpunkt, då virket intummas. Det
är emellertid uppenbart, att det icke skall möta någon svårighet att uppgifva
hvad som intummats under nästföregående kalenderår. De tumlistor
eller journaler, som föras vid intumningen, pläga redan nu angifna dagen
för intumningen, och afverkaren har således endast att sammanräkna hvad
tumlistorna eller tumningsjournalerna för kalenderåret innehålla. Ännu
hellre måste ett sådant dagtecknande ske, om det blir i lag bestämdt, att
afverkaren är skyldig deklarera hvad som under viss tid intummats. Härtill
kommer, att intumning torde åtminstone inom de egentliga skogsdistrikten
verkställas endast i jämförelsevis obetydlig omfattning under den del af
vintern, som föregår årsskiftet, och hufvudsakligen är förlagd till de första
månaderna af kalenderåret. Taxeringen för ett visst kalenderår skulle så
-
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
ledes väsentligen komma att afse det virke, som intummats under kalenderårets
första månader. Beträffande sådant virke, som icke är föremål för
egentlig intumning, skulle svårigheten att därom afgifva deklaration icke
blifva afsevärdt större, i synnerhet då den lagstadgade skyldigheten att
deklarera skulle nödga afverkaren att noggrannt taga reda på dess kvantitet.
Jag anser mig också böra nämna, att ej mindre delegerade, som af svenska
trävaruexportföreningen utsetts att bereda skogsbeskattningsfrågan, vid sammanträde
med de sakkunnige än äfven andra i ärendet hörda personer,
som syssla med skogsavverkning, förklarat, att från trävaruhandteringens sida
icke skulle möta hinder att deklarera virke, som under kalenderåret afverkats
i den bemärkelse, som förslaget gifvit åt begreppet afvikning.
Kammarrätten har invändt, att med kalenderåret såsom beskattningsperiod
accisbetalningen skulle i regel uppskjutas ett år längre än om perioden
omfattade ett afverkningsår, som ginge till ända den 30 april. Denna
invändning är naturligtvis alldeles riktig, men den synes dock ej böra
verka afskräckande. Ty betalningen af accis skulle ej infalla senare än erläggandet
af kronoutskylder^, och den skulle kunna ske tidigare än den allmänna
kommunaluppbörden. Om man exempelvis tänker på den utverkning,
som äger rum år 1909, komma för den beskattningsbara inkomst, som däraf
uppstår för afverkaren, kronoutskylder att utgöras först i november eller
december 1910 och kommunalutskylder först år 1911. Skogsaccis för denna
utverkning skall enligt förslaget åter kunna uppbäras omedelbart efter den
15 oktober 1910. Genom detta uppskof med accisbetalningen hinner afverkaren
därjämte försälja virket och kan således lättare fullgöra skattelikviden.
Hvad angår den äfven af kammarrätten omordade minskade utsikten
att utfå skatten, påpekar jag ånyo, att det icke veterligen finnes
anledning antaga, att skogsåverkare i allmänhet skulle vara sämre skattebetalare
än andra grupper af näringsidkare.
Det för Riksdagen år 1908 framlagda förslaget upptog därför kalenderåret
såsom beskattningsperiod. Såsom jag redan erinrat, hemställde däremot
lagutskottet, att i enlighet med skogsskattekommitténs förslag beskattningen
skulle afse ett från och med den 1 juni det nästföregående året till och
med den 31 maj det år, taxeringen förrättades, räknadt afverkningsår.
I detta ämne väcktes inom Första Kammaren en motion, däri föreslogs,
att beskattningsperioden skulle anordnas i enlighet med hvad kommittén
ifrågasatt. Motionären önskade emellertid behålla pröfningsnämnden
såsom andra instans och föreslog i sådant syfte, att deklarationerna skulle
afgifvas före den 1 juli, att taxeringen genom kommunalnämnden skulle
60
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
vara afslutad den 15 augusti, att besvär hos pröfningsnämnden skulle vara
inlämnade före den 1 oktober och att pröfningsnämnden skulle i oktober
hålla ett särskildt sammanträde för att pröfva besvär angående skogsaccis.
Lagutskottet tillstyrkte den sålunda föreslagna ändringen, med undantag
däraf att utskottet icke biträdde förslaget att pröfningsnämnden skulle
hålla ett andra sammanträde utan i stället föreslog, att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skulle i andra instans pröfva accistaxeringen. Utskottet
yttrade: »De skäl, som blifvit af skogsskattekommittén och kammarrätten
anförda för fastställande af en särskild beskattningsperiod för taxering till
skogsaccis, äro emellertid enligt utskottets uppfattning så tungt vägande,
och de olägenheter, som äro förenade med denna periods sammanfallande
med kalenderåret, så svåra att förekomma, där detta ens är möjligt, att
någon utväg måste sökas, som möjliggör beskattningsperiodens förläggande
till ett särskildt afverkningsår. Såsom skogsskattekommittén framhållit,
utgör nämligen den utverkning, som äger rum under vinterns lopp, eu
odelbar enhet, så att mängden af det virke, som afverkats under afverkningssäsongen,
icke kan med säkerhet bestämmas förr än vid säsongens
slut. Om kalenderåret upptoges till beskattningsperiod, skulle däraf i
många fall vållas nära nog oöfvervinneliga svårigheter för afgifvande af
en riktig deklaration samt kontrollen öfver att felaktiga uppgifter icke
lämnats blifva i hög grad försvårad. Därigenom torde äfven försök lättare
kunna förekomma att undandraga sig erläggande af accis för virke,
för hvilket sådan bort utgå. I likhet med kammarrätten finner dessutom
utskottet det vara af betydelse, att sådana anordningar vidtagas, att erläggandet
af påfördt accisbelopp kommer så snart som möjligt efter det
afverkningen skett och afverkaren uppburit inkomsten af densamma. Utskottet
har sålunda funnit öfvervägande skäl tala för bifall till förslaget
om upptagande af eu särskild beskattningsperiod för taxering till skogsaccis
och därvid funnit skogsskattekommitténs förslag vara det mest ändamålsenliga,
nämligen att afverkningsåret räknas från och med den 1 juni det
nästföregående året till och med den 31 maj det år taxeringen förrättas.»
Utskottet anförde vidare, att genom förslaget om antagande af en
beskattningsperiod, som icke sammanfölle med kalenderåret, blifvit omöjliggjordt,
att pröfningsnämnden skulle kunna vid sitt ordinarie sammanträde
pröfva besvär öfver kommunalnämnds beslut rörande taxering till skogsaccis.
Därefter fortsatte utskottet, att det »funnit sig böra föreslå, att
besvär öfver taxering till skogsaccis skola pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
De skäl, som tala emot att Kungl. Maj:ts befallningshaf
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G1
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o So.
vande finge rätt att afgöra besvär öfver påförda utskylder till staten, böra
härvid ej komma i betraktande, då det nu endast är fråga om påläggande
af skogsaccis för kommunala ändamål. Utskottet vill i samband härmed
erinra, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan nu äger att taga befattning
med besvär i liknande frågor, t. ex. rörande vägskatt.»
»Om utskottets förslag, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall
blifva andra instans i mål rörande taxering till skogsaccis,1 vinner bifall,
kommer otvifvelaktigt antalet af de ärenden, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger att afgöra, att i åtskilliga län, särskildt de norrländska,
i icke ringa grad ökas. De fördelar, som vinnas genom den af utskottet
förordade förändringen i instansordningen, äro emellertid enligt utskottets
uppfattning så stora, att de mer än väl uppväga de olägenheter, hvilka
tilläfventyrs kunna uppkomma genom ökningen af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
arbetsbörda. Såvidt det nu är möjligt att döma rörande
antalet af de besvär öfver taxering till skogsaccis, hvilka kunna förväntas
inkomma till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, torde den därigenom förorsakade
ökningen icke blifva så betydande, att icke målens afgörande kan
medhinnas.»
Andra Kammaren biföll emellertid icke lagutskottets utan Eders Kung!.
Maj:ts förslag. Då kammarens beslut, på grund däraf att frågan redan
var genom Första Kammarens afslag fallen, endast, såsom också af flera
ledamöter betonades, hade karaktären af en opinionsyttring, är man dock
icke berättigad att däraf draga någon slutsats beträffande kammarens ställning
till nu förevarande fråga.
Vid förnyadt öfvervägande af saken har jag väl likasom förut funnit,
att den af utskottet förordade utvägen kan tillgripas, men jag har också
ytterligare stärkts i min uppfattning, att den af mig tillstyrkta anordningen
är att föredraga i frågans nuvarande läge. Jag upprepar, att det, då man
står i begrepp att söka reformera hela kommunalbeskattningen, icke kan
vara lämpligt och om möjligt bör undvikas att hafva olika beskattningsperioder
för de vanliga kommunalutskylderna och för deras nu föreslagna
komplement skogsaccisen. Olika beskattningsperioder skulle vid öfvergången
till ett nytt system kunna uppställa måhända rätt stora svårigheter. Det
måste vidare vara ett önskemål att få accisbeskattningen lagd under pröfningsnämnden,
som besitter sakkunskap och lokalkännedom på området,
något som icke får förutsättas och väl ofta ej heller finnes hos länsstyrelserna.
Diirtill kommer, att pröfningsnäinndens fria pröfningsrätt är
ägnad att bereda ärenden af ifrågavarande art en mera tillfredsställande
62
Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
behandling. Att öfverlämna afgörandet af taxeringsbesvär åt länsstyrelserna
skulle vara att redan i andra instansen införa en mera formell bevispröfning.
Det bör noga ihågkommas, att här är fråga om en alldeles själfständig taxering,
och vid all taxering ligger det vikt uppå att den, som skall verkställa densamma,
är obunden af formella bevisningsregler. Den jämförelse, utskottet
i sammanhang härmed gör med frågor om vägskatt, som förut tillhöra
länsstyrelsens bedömande, synes mig därför icke vara trälfande. I fråga
om vägskatt har länsstyrelsen icke att taga någon befattning med den
taxering, som ligger till grund för skattskyldigheten, under det att den
pröfning, som i accismål skulle erfordras af den andra instansen, just
komme att hufvudsakligen gälla uppskattning af virkesvärde.
Men om man vill föra accismålen under pröfningsnämnden, så finnes,
därest man, såsom jag anser det böra ske, lämnar ur räkningen den ifrågasatta
utvägen att anordna ett särskildt sammanträde af pröfningsnämnden
för behandling af besvär angående accistaxering, icke någon annan möjlighet
än att göra kalenderåret till beskattningsperiod. Och jag återkommer
då till frågan, om en sådan anordning är praktiskt genomförbar. Utskottet
har uttalat, att den i många fall skulle vålla nära nog oöfvervinneliga svårigheter.
Jag tror mig hafva nyss visat, att anordningen utan svårighet
låter sig genomföra, och jag åberopar härvid hvad de i saken åtsporda
fackmännen, enligt hvad jag redan nämnt, hafva yttrat. Ett ytterligare stöd
finner jag däri, att de idkare af trävarurörelse, som uttalade sig i denna
fråga inom Riksdagen, förordade kalenderåret såsom beskattningsperiod i
stället för det af utskottet föreslagna afverkningsåret. Däremot kan det
icke bestridas, att kontrollen af deklarationerna försvåras med kalenderåret
såsom beskattningsperiod. Denna olägenhet synes mig dock ej böra verka
afskräckande, då det öfverlämnas åt deklaranternas heder att afgifva riktiga
uppgifter och påföljden af oriktig deklaration göres tillbörligt allvarsam.
All kontroll blir dock icke omöjliggjord. Om det blir fråga om att i
kontrollsyfte anskaffa utredning om huru mycket af afverkningen å ett
visst område fallit före årsskiftet och huru mycket som fallit efter detsamma,
har man ju oftast att tillgå tumningslistor, hvarjämte i fall af behof
upplysningar kunna vinnas af de personer, som deltagit i arbetet med
afverkningen, eller eljes. Man bör ej heller förglömma, att kommunalnämndens
ledamöter nog oftast hafva tämligen god kännedom om de afverkningar,
som verkställts inom kommunen.
Jag vidhåller således min mening i detta ämne, och i förslaget är därför
stadgandet om att kalenderåret skall vara beskattningsperiod bibehållet.
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 25.
Jag har redan antydt, att enligt förslaget fastställandet af det skattepliktiga
virkesvärdet skall ske genom taxering, och jag skall senare återkomma
till taxeringsförfarandet. Det värde, efter hvilket skatt skall beräknas,
måste vara det värde, virket ägt i och för sig, då det afverkades,
d. v. s. virkets värde på rot. För att åt detta begrepp gifva en särskild
beteckning begagnas i förslaget termen skogsvärde. Virkets skogsvärde bör
taxeras enligt de i orten vid tiden för afverkningen gängse pris efter afdrag
för arbetskostnader. I skogsskattekommitténs förslag bar detta uttryckts
sålunda, att virkets värde å rot skall uppskattas med ledning af
de vid tiden för afverkningen gällande pris för oförädladt virke å närmast
belägna vattendrag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda
pris å virke betalas. I de delar af landet, där dylika platser saknas,
får taxeringen ske efter de pris, som eljes plägat betalas i orten.
Taxeringen måste byggas på skyldighet för afverkaren att afgifva Deklaration,
deklaration om det virke, ban afverkat. Deklarationsplikten kan bär desto
lättare genomföras, som den endast kommer att afse fullt konkreta förhållanden,
om hvilka ingen tvekan kan råda. Afverkare bör således
vara skyldig att uppgifva mängden af det virke, som han afverkat för
annat ändamål än husbehof eller därmed jämförligt syfte, likasom i deklarationen
bör upptagas virke, som förut upplagts till dylik användning, men
under nästföregående år disponerats på annat sätt. Göres denna deklaration
tillräckligt specificerad för olika slag af virke, böra taxeringsmyndigheterna
med den kännedom, de äga om i orten gängse virkespris, kunna med behörig
noggrannhet fastställa det skattepliktiga skogsvärdet. För att underlätta
taxeringen synes det lämpligt att, såsom lagutskottet föreslagit, stadga,
att deklaranten skall vara skyldig att föreslå det skogsvärde, hvartill ban
anser uppgifven virkesmängd böra uppskattas, liksom det gifvetvis bör vara
honom öppet lämnadt att i öfrigt lämna alla sådana upplysningar, som han
finner kunna tjäna till ledning vid taxeringen.
Med afseende på den nu ifrågasatta rätten att vid taxering för afverkadt
virke åtnjuta afdrag för inköpt busbebofsvirke bör den, som påfordrar
sådant afdrag, i sin deklaration lämna uppgift om det inköpta virkets beskaffenhet
och innehåll, om det afdrag som därför yrkas och om inköpspriset.
Såväl skogsskattekommittén som de sakkunnige hafva ansett, att deklaration
bör afgifvas äfven då det kan antagas, att det sammanlagda skogsvärdet
för året icke uppgått till det lägsta belopp, för hvilket taxering skulle
Värde på,
rot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
<54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
ifrågakomma. Då nämligen deklarationen skall afse virkesmängden men
taxeringen dess värde i penningar, ansågs samma eftergift med afseende
på deklarationsplikten icke kunna medgifvas, som i fråga om inkomst till
icke beskattningsbart belopp gäller beträffande taxeringen för inkomstskatt,
där deklarationsplikten hänför sig till för den deklarationspliktige själf i
allmänhet lätt fixerbara inkomstbelopp.
Jag ber att få uppläsa hvad kammarrätten i denna fråga anfört, därvid
jag erinrar, att det förslag, öfver hvilket kammarrätten hade att yttra
sig, upptog 100 kronors skogsvärde såsom den gräns, där accisplikt skulle
inträda. Kammarrätten yttrar: »Kammarrätten har funnit det vara i hög
grad önskvärdt, att från deklarationsplikten måtte befrias de personer, för
kvilka någon taxering till skogsaccis på grund af afverkningens obetydlighet
uppenbarligen icke kan ifrågakomma. Det synes icke böra öfverlämnas åt
afverkaren att bedöma, huruvida virket till sitt värde öfverstiger eller understiger
100 kronor, och medgifvas honom rättighet att under sistnämnda
förutsättning underlåta att afgifva deklaration. I sådana fall, där det kan
vara tvifvel underkastadt, om virket haft sådant värde, att accisplikt till
följd däraf uppkommit, bör enligt kammarrättens åsikt deklaration alltid
afgifvas, och gränsen för deklarationsplikten synes böra sättas vid ett så
väsentligen lägre belopp än 100 kronor, att det icke kan antagas, att afverkaren
kan i god tro anse sig icke vara deklarationspliktig, under det
att det afverkade virket af taxeringsmyndigheterna beräknas hafva haft
ett värde å rot af 100 kronor eller därutöfver. Kammarrätten har med
afseende å hvad nu anförts velat hemställa, att skyldighet att afgifva deklaration
måtte förklaras åligga allenast den, som annorledes än till husbehof
afverkat virke med ett värde å rot af minst 25 kronor.»
I en inom kammarrätten uttalad skiljaktig mening, som omfattats af
två ledamöter, anföres i detta ämne, att det syntes icke kunna förordas
att utsträcka deklarationsplikten äfven till andra än dem, som enligt förslaget
skulle vara skyldiga att erlägga skogsaccis. Jämte det genom en
dylik anordning besvär och tidsförlust skulle i många fall utan gagn tillskyndas
vederbörande, komme stadgandena om deklaration att i omförmälta
hänseende innebära en af omständigheterna icke påkallad afvikelse från
inkomstskatteförordningens motsvarande bestämmelser. I öfrigt kunde erinras,
att äfven kammarrättens förslag lede af den olägenheten, att deklarationsplikten
komme att bindas vid visst virkesvärde.
Vid öfvervägande af denna fråga har jag funnit det vara önskvärdt,
att deklarationsplikten icke göres obligatorisk för alla afverkare, oberoende
65
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 25.
af värdet å det afverkade virket. Om det läte sig göra att binda deklarationsplikten
vid en viss minimikvantitet afverkadt virke, kunde en lämplig
begränsning af denna plikt utan tvekan bestämmas. Men då med afseende
på de särskilda virkesslagens olika betydenhet en sådan anordning icke
gärna kan genomföras, måste man, om man vill begränsa deklarationsplikten,
sätta gränsen vid ett visst penningvärde. Då emellertid detta
värde är beroende af en uppskattning, som sker först efter deklarationens
afgifvande, kan det icke förnekas, att vid sådant förhållande principiellt
sedt det riktigaste vore att föreskrifva allmän uppgiftsskyldighet. Ty afverkaren
kan icke i hvarje fall på förhand med säkerhet veta, till hvilket
belopp värdet kommer att af taxeringsmyndigheten upptagas, och således
icke om värdet kommer att uppgå till den summa, där deklarationsplikten
inträder. Det är dock påtagligt, att med en sådan föreskrift ett stort
antal deklarationer skulle komma att afgifvas utan något praktiskt syfte,
likasom att hos åsyftade deklaranter uppgiftsskyldigheten skulle vara ägnad
att väcka missnöje och förargelse. Det synes mig därför, oaktadt begränsningen
måste bindas vid ett penningvärde, som först sedermera fastställes,
vara angeläget att inskränka deklarationsplikten, så att sådan icke kommer
att äga rum, där den ej är af praktiskt behof påkallad. Med denna ståndpunkt
kan jag icke biträda kammarrättens förslag att föreskrifva uppgiftsplikt
vid ett skogsvärde utgörande allenast en fjärdedel af det belopp, vid
hvilket skattskyldighet inträder. Därigenom skulle ändock framtvingas ett
stort antal deklarationer, om bvilka man på förband vore viss, att de icke
skulle komma att ligga till grund för taxering. På grund af den påföljd,
som måste stadgas för försummad deklarationsplikt, skulle en sådan föreskrift
föranleda exempelvis, att, med begagnande af de siffror kammarrätten
angifvit, den, som sålt några lass ved och med beräkning af vedens
skogsvärde till 20 kronor icke afgifvit deklaration men af taxeringsmyndigheten
blifvit -taxerad till huru högt belopp som helst, icke finge klaga
öfver taxeringen, därför att skogsvärdet vid anställd undersökning funnes
böra uppskattas till 25 kronor, således endast till en fjärdedel af det utaf
kammarrätten åsyftade lägsta beskattningsbara beloppet. Liknande fall
kunna ju tänkas, hvar man än sätter gränsen för deklarationsplikten, men
det torde dock vara påtagligt, att den minsta obilligheten uppkommer, om
man, såsom reservanterna i kammarrätten också föreslagit, låter deklarationsplikten
och skattskyldigheten inträda vid samma belopp. Den som afverka!
till ett värde, som han själf anser uppgå till inemot det belopp,
där accisplikt inträder, eller enligt mitt förevarande förslag 200 kronor,
Bill. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft. 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
bör då uppenbarligen i sitt eget intresse ändock afgifva deklaration för
undvikande af risken att ej få öfverklaga taxeringsmyndighetens beslut, i
fall denna finner virket böra uppskattas till 200 kronor eller därutöfver.
Å andra sidan måste det kunna förutsättas, att den första taxeringsmyndigheten
i regel skall hafva en tämligen fullständig kännedom om de
inom distriktet verkställda afverkningarna, hvadan erhållandet af deklarationer
om smärre afverkningar icke här är af samma betydelse, som beträffande
inkomsttaxeringen förhållandet är med uppgifter om smärre inkomstbelopp,
hvilka lättare kunna dölja sig för utomstående.
Hvad beträffar deklarationens innehåll, torde detta, utöfver hvad jag
redan därom anfört, visserligen icke kräfva vidare yttrande än en hänvisning
till lagförslagets ordalydelse härutinnan. Dock anser jag mig böra
i korthet redogöra för hvad härom förekommer i skogsskattekommitténs betänkande,
enär kommittéförslaget i detta afseende i allt väsentligt öfverensstämmer
med det nu anmälda förslaget. Deklarationen borde innehålla
uppgift om tiden för afverkningen, om afverkningsplatsen på tillfredsställande
sätt angifven samt om mängden af det afverkade virket. Sistnämnda
uppgift borde i fråga om timmer afse stycketal och kubikmassa i fast mått
samt i fråga om öfriga virkesslag angifva virkets kubikmassa i fast eller
löst mått. — Vidkommande timmer anser jag, att härjämte bör fordras uppgift
äfven angående dimensioner. Värdet af en viss kubikmassa timmer
är nämligen i hög grad beroende af dimensionerna å det däri ingående
timret. Härtill kommer, att å de orter, där det icke är vedertaget bruk
att i handel angifva kubikmassan utan i stället dimensionerna, taxeringsmyndigheten
får lättare att fullgöra sitt uppdrag, om den har att tillgå
uppgifter om dimensionerna. — Skogsskattekommittén anförde vidare, att då
i sammanhang med flottning stycketalet jämväl af annat virke än timmer
plägade utrönas, borde i fråga om flottgods stycketalet alltid tillika uppgifvas.
De nu omförmälda uppgifterna borde betecknas såsom minimifordringar,
nödvändiga för taxeringens behöriga förrättande, medan å andra
sidan fullgörandet af en dylik deklarationsskyldighet icke kunde anses
komma att blifva betungande för vederbörande accispliktiga. Undantagsvis
torde kunna, på grund af bristande underbyggnad eller ovana, uppstå svårighet
att verkställa uträkning af virkets kubikmassa. Äfven om någon
vidare hänsyn härtill icke torde behöfva tagas, då kubikeringstabeller funnes
i handel allmänt tillgängliga, borde dock, med tanke på lägenhetsägare och
andra, som afverkade i obetydlig omfattning, finnas ett undantagsstadgande,
att, där i särskildt fall svårighet mötte att uppgifva kubikmassa, deklara
-
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
tionen finge upptaga endast stycketal och dimensioner af virket. Dylik
lättnad i deklarationspliktens fullgörande, hvilken i viss mån ökade arbetet
för taxeringsmyndigheterna, borde dock icke ifrågasättas för den, som
yrkesmässigt drefve trävarurörelse. Med afseende på virke, som användts
till kolning på den skog, där det afverkats, vore föreslaget, att, därest kolningen
vore afslutad vid beskattningsperiodens utgång, den deklarationspliktige
finge i deklarationen, om han det föredroge, angifva, i stället för
mängden af det använda kolvirket, mängden af de kol, som vid kolningen
utvunnits. Denna bestämmelse vore naturligen afsedd för de mindre afverkare,
som drefve skogskolning i ringa omfattning, och gällde icke kolvirke,
som å vattendrag eller eljes förts från afverkningsskogen för att
kolas vid sågverk eller annorstädes.
Det synes knappast erforderligt att omgärda ifrågavarande deklarationer
med samma sekretess som uppgifterna för inkomsttaxeringen. Deklarationerna
böra dock ej vara tillgängliga för obehöriga.
Deklarationerna böra afgifvas på blanketter enligt fastställdt formulär.
Sådana blanketter böra på kommunens bekostnad afgiftsfritt tillhandahållas.
Formulär till såväl deklarationer som längder öfver accistaxeringen
torde, i öfverensstämmelse med hvad som under senare år på Eiksdagens
därom gjorda begäran i motsvarande fall ägt rum beträffande bevillningsoch
inkomstskatteförordningarna, böra af Eders Kungl. Maj:t fastställas vid
eventuellt utfärdande af lag i ämnet.
Härefter återkommer jag till frågan om taxering sfär farandet. Jag har Taxering»- redan framhållit, att organiserandet af en särskild taxeringsmyndighet förfarandet.
för accisbeskattningen under förhandenvarande förhållanden icke bör ifrågakomma.
Ej heller kan denna taxering för närvarande läggas på taxeringsnämnderna,
något som eljes uppenbarligen vore det naturligaste. Dessa
hafva nämligen redan förut i derå fall en synnerligen stor arbetsbörda,
och om denna ökades med ett så betydande taxeringsarbete som det föreslagna,
skulle det blifva ännu svårare att till dem erhålla lämpliga ordförande
än hvad redan är fallet. Däremot anser jag uppskattningen lämpligen
kunna anförtros åt kommunalnämnderna. Jag hyser för min del
icke något tvifvel om dessa nämnders sakkunskap på området. Kommunalnämnderna
bestå till öfvervägande del af jordbrukare, hvilka ju i regel
måste förutsättas hafva kännedom om skogsafverkning och utbytet däraf
samt om gällande pris å skogsalstcr. Efter hand skulle därför utom gifvetvis
68
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
vid kommunalnämndernas rekrytering behörig hänsyn äfven tagas till deras
funktion såsom taxeringsår rättare.
Beträffande såväl denna fråga som spörsmålet, huruvida kommunalnämnden
vore att anse såsom tillbörligt opartisk för att kunna handlägga
taxeringen, hafva emellertid uppkommit olika meningar. Så hafva två ledamöter
i kammarrätten uttalat, att det måste möta synnerligen stor betänklighet
att låta kommunalnämnden, som bestode af kommunens egna valda
förtroendemän och hade att bevaka kommunens intresse samt således vore
part i saken, själf i första hand verkställa den grundläggande taxeringen
af virkets skogsvärde. Väl lämnades det den skattskyldige öppet att anföra
besvär hos pröfningsnämnden, men bevisbördan kastades öfver på honom,
likasom föreskrifterna om deklaration och besvärstid erbjöde många fallluckor
för den på hithörande områden obevandrade.
Lagutskottet tillstyrkte förslaget, att åt kommunalnämnden skulle uppdragas
att förrätta taxering till skogsaccis. Utskottet anförde, att det
ingalunda ville bestrida, att det i flera fall kunde möta svårigheter för
kommunalnämnden att vid sidan af alla de olika göromål, h vilka i öfrigt
ålåge densamma, fullgöra uppdraget att förrätta taxeringen, men såvidt
utskottet kunde döma, torde dock dessa svårigheter icke blifva större, än
att de kunde öfvervinnas, helst om vissa af utskottet föreslagna lättnader
i nämndens arbete genomfördes. Och utskottet tilläde äfven, att i de
kommuner, där skogsaccis kunde ifrågakomma till utgörande, skulle man
dessutom vid utseendet af kommunalnämnden komma att taga hänsyn till
dess befattning med hithörande frågor.
Inom Riksdagens kamrar, särskildt i Första Kammaren, påstods från
flera håll med styrka, att det skulle vara olämpligt att betunga kommunalnämnderna
med ifrågavarande uppdrag, likasom att kommunalnämnderna
icke skulle vara kompetenta, möjligen ej heller tillräckligt opartiska för
uppdragets utförande. Det framhölls äfven, att den omständigheten, att
vid val af kommunalnämnd skulle tagas hänsyn till dess befattning med
accistaxeringen, kunde i en olycklig riktning inverka på kommunalnämndens
sammansättning. I en motion framställdes därjämte det förslaget,
att inom alla kommuner skulle tillsättas skogsvårdskommittéer och att
accistaxeringen skulle uppdragas åt dem. Detta förslag afstyrktes emellertid,
såsom jag tror med rätta, af lagutskottet. Å andra sidan betonades
äfven, att kommunalnämnderna utan tvifvel vore kompetenta att utföra
taxeringen.
Lika med kammarrättens majoritet och lagutskottet håller jag före,
69
, Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 25.
att man i dessa hänseenden icke behöfver hysa någon farhåga. Enligt
min mening måste kommunalnämnden tilltros att med samvetsgrannhet
och objektivitet verkställa uppskattningen. Frågan om kommunalnämndens
ställning synes mig erbjuda en osökt jämförelse med taxeringsnämndens
förhållande. Äfven taxeringsnämndens ledamöter, med undantag af ordföranden,
äro valda af och bland samma väljare som utse kommunalnämnd,
och åt taxeringsnämnden har dock anförtrotts att i första hand verkställa
en taxering af mera omfattande och på den kommunala skattskyldigheten
i högre grad inverkande art än den ifrågavarande taxeringen kan blifva.
I det fall att taxeringsnämndens distrikt är blott en enda kommun lärer
förhållandet ställa sig nästan analogt med det nu ifrågasatta. Hvad angår
de omordade svårigheterna med deklaration och besvärs anförande, böra
reglerna i hithörande afseenden vara lika med föreskrifterna på inkomsttaxeringens
område, om hvilka numera efter många års tillämpning en
utbredd kännedom måste anses hafva vunnits, hvadan från dessa synpunkter
förslaget icke torde böra möta någon betänklighet. Vidkommande
bevisningsskyldigheten i fall af besvärs anförande, skall den helt visst i
regel blifva lättare att fullgöra än i vanliga taxeringsmål, enär bevisningen
här nästan uteslutande behöfver rikta sig på ett enda, tämligen lätt konstaterbart
faktum, det gällande virkespriset.
Uti den af mig nyss omnämnda, inom kammarrätten afgifna resvervationen
har framställts ett förslag till lösande af frågan om accispåföringen,
hvilket jag nu får med några ord beröra. Eeservanterna uttala, att man
beträlfande virkesvärdet måste nöja sig med en viss medeltalsberäkning
för virke efter olika trädslag samt för timmer och dylikt jämväl med
hänsyn till grodeken. Virkesprisen syntes då kunna på förhand bestämmas
för olika distrikt genom en markegångssättning för hvarje län eller,
om förhållandena så påkallade, olika för olika distrikt af länet. Med
ledning af afverkarnas uppgifter om myckenheten afverkadt virke skulle
accisen därefter påföras och erläggas. Genom lämpliga ansvarsbestämmelser
för felaktiga uppgifter borde tillräckligt kunna sörjas för tillförlitligheten
af uppgifterna, lika väl som nu ägde rum i fråga om tullafgifter och
andra med skogsaccisen jämförliga umgälder.
Den sålunda föreslagna ordningen kan onekligen förefalla synnerligen
enkel. Vid närmare granskning synes den dock möta afsevärda betänkligheter.
Inom den nuvarande markegångssättningen, som fungerar för helt
annat ändamål, skulle en dylik prisbestämning säkerligen ej kunna in
-
70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
ordnas. Igångsättandet af en särskild markegångsförrättning för virkes - pris innebär i och för sig en mycket vidlyftig apparat, som det knappast
vore skäl att tillgripa för en så pass outvecklad beskattning som den föreslagna.
Ej heller torde virkesvärde å rot i stort sedt vara ett lämpligt
föremål för prissättning i dylik ordning. I någon mån skulle den passa
för vissa af de norrländska trävarudistrikten, där å olika platser tämligen
fasta virkespris pläga noteras. Men i öfriga delar af landet skulle den
svårligen kunna tillämpas. Värdet på rot är för öfrigt beroende af så
många omständigheter, såsom skogens afstånd från flottled eller utfartsort,
afsättningsmöjligheterna på platsen o. s. v., att ett för större distrikt afjämnadt
pris i talrika fall skulle medföra stor obillighet vid beskattningen.
Vidare skulle med afseende på de många olika virkeskvaliteterna erfordras
en synnerligen stark specialisering i prislistorna, hvilken icke vore lätt att
åvägabringa, eller också skulle hänsynen till virkets kvalitet i hög grad få
gifvas till spillo, något som skulle förhindra en rättvis beskattning. Därtill
kommer, att metoden måste bygga på att alla afverkare verkligen aflämna
uppgifter å afverkadt virke. Detta kan emellertid tydligen icke
förväntas. För sådana fall, då uppgift icke aflämnats, erfordras ovillkorligen
en taxering. Den beskattningsmetod, som man vill begagna, måste
anordnas så, att den kan användas i alla fall, hvilket icke är förhållandet
med den af reservanterna föreslagna men däremot med den af mig förordade.
Den anställda jämförelsen med uppbärandet af tull och dylika
utgifter utvisar också, huru olika förhållandena äro i det ena och det andra
fallet. För uttagandet af tull, sockerskatt, maltskatt och dylikt utöfvas
en kontroll på förhand, som kan göra skattepåföringen oberoende af aflämnandet
af uppgifter men som uppenbarligen icke kan få någon som
helst motsvarighet i fråga om skogsafverkning.
Med afseende på taxeringsförfarandet bör kommunalnämndens ordförande
intaga samma ställning som taxeringsnämndens ordförande har i
taxeringsnämnden. Sålunda bör det enligt min mening, i motsats till
hvad lagutskottet föreslagit, äfven åligga honom att tillhandagå de accispliktiga
med upplysningar angående beskaffenheten af deras uppgiftsskyldighet
och sättet för dess fullgörande. Såvidt det kommit till min
kännedom, har motsvarande bestämmelse i inkomstskatteförordningen ländt
till stort gagn. Och äfven om det, såsom utskottet anfört, må antagas,
att kortfattade handledningar i ämnet komma att utgifvas, är det dock
tydligt, att ej alla aceispliktiga förskaffa sig en sådan. Då taxeringsarbetet
otvifvelaktigt kommer att förorsaka kommunalnämndens ordförande
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
ej ringa besvär och tidsuppoffring, synes skälig ersättning böra efter kommunalstämmans
pröfning beredas honom af skogsaccismedlen. I fråga
om infordrande af uteblifna uppgifter och nödiga befunna upplysningar,
påföljd af försummelse att deklarera eller inkomma med infordrad upplysning,
afgifvandet af oriktig uppgift o. s. v. äfvensom beträffande själfva
taxeringsförrättningen och därmed sammanhörande åtgärder kunna inkomstskatteförordningens
motsvarande bestämmelser i allt väsentligt vinna tillämpning
äfven vid accistaxering.
Det kan i vissa fall leda till onödigt besvär och tidsförlust att ålägga
kommunalnämndens samtliga ledamöter, där antalet öfverstiger det i lag
stadgade minimum af tre, att deltaga i taxeringen. Af sådant skäl och
för den händelse det eljes kan anses lämpligt bör kommunalnämnden äga
besluta, att taxeringen skall verkställas af ordföranden och utsedda delegerade
af nämnden. Kommunalnämnden eller delegerade böra gifvetvis äga
rätt att anlita sakkunnigt biträde, om så erfordras, och bör kostnad därför
gäldas af accismedlen. Vid omröstning inom nämnden eller delegerade bör,
i olikhet med hvad som eljes enligt kommunalförordningen gäller men i
öfverensstämmelse med föreskriften i bevillningsförordningen, där rösterna
falla lika, den mening blifva gällande, som länder till den skattskyldiges
förmån, och endast om denna grund ej kan tillämpas, den som ordföranden
biträder.
Då taxeringen verkställts af ett kommunens organ, hafva de sakkunnige
ansett, att kommunen bör åtnöjas med taxeringsresultatet och att
således ej åt densamma behöfver inrymmas befogenhet att anföra besvär
hos pröfning snämnden. Besvär därstädes skulle följaktligen kunna ifrågakomma
endast från de accispliktigas sida, och i fråga därom innebär förslaget,
att pröfningsnämnden icke skulle hafva att taga annan befattning
med accistaxeringen än att afgöra anförda besvär samt att i sammanhang
därmed i förekommande fall öfverflytta på rätt vederbörande sådan taxering,
som funnes vara påförd orätt person. Däremot skulle pröfningsnämnden
icke äga att af eget initiativ ändra en taxering. Kammarrättens
majoritet åter har omfattat den meningen, att pröfningsnämnden
borde äga oinskränkt granskningsrätt. I detta ämne anföres nämligen i
ämbetsverkets utlåtande: »Kammarrätten har icke funnit anledning före
ligga
att beträffande nu ifrågavarande taxeringsmål frånkänna pröfningsnämnden
den befogenhet, som med afseende å mål angående taxering till
bevillning och inkomstskatt tillkommer nämnda myndighet, att äfven obe
-
Pröfningsnämndens
befattning
med accistaxeringen.
Skattesats.
72 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 25.
roende af anförda besvär granska taxeringarna samt med afseende å dem
besluta rättelser, ändringar och tillägg. Likasom förhållandet är beträffande
de taxeringsmål, pröfningsnämnden enligt nu gällande lagstiftning har att
handlägga, skulle det väl endast i sällsynta undantagsfall förekomma, att
pröfningsnämnden oberoende af anförda besvär skulle ändra en i första
instansen beslutad taxering till skogsaccis, och den af kammarrätten nu
upptagna frågan äger således måhända icke någon större praktisk räckvidd;
men då tillvaron af en generell pröfningsrätt i andra instansen får antagas
lämna en ytterligare garanti för målens samvetsgranna pröfning i första
instansen, och den omständigheten, att här endast är fråga om en utskyld
till kommunen, icke synes böra utgöra något hinder för att beträffande dessa
mål tillägga pröfningsnämnden samma befogenhet som i fråga om öfriga
taxeringsmål, har kammarrätten ansett en ändring i förslaget i nyssberörda
afseende böra vidtagas.»
Len obegränsade granskningsrätt, som pröfningsnämnden har i vanliga
taxeringsmål, får väl anses vara tillkommen företrädesvis för att i det allmännas
intresse förebygga för låg taxering. Yidkommande accistaxeringen
föreligger ej samma skäl, enär som sagdt kommunen bör åtnöjas med
kommunalnämndens beslut. För den enskilde skattskyldiges skull torde
en dylik rätt ej behöfva tilläggas pröfningsnämnden, då det bör vara den
enskildes sak att genom besvärs anförande själf bevaka sitt intresse. Vid
frågans bedömande kan man ej heller lämna ur räkningen önskvärdheten
af att ej mera än nödvändigt öka pröfningsnämndens redan förut stora
arbetsbörda. Jag anser därför företräde böra lämnas åt de sakkunniges
förslag.
Med afseende på accistaxeringsmålens behandling hos pröfningsnämnden
är i öfrigt att erinra, att någon godtgörelse bör beredas protokollsföranden för
hans arbete med anteckningar i skogsaccislängden och med protokollsföringen.
Att därvid tillämpa någon motsvarighet till beräkningen af den så kallade
bevillnings- och inkomstskatteprocenten, synes ej kunna komma i fråga.
I förslaget är i stället intagen en bestämmelse, att utdrag af pröfningsnämndens
protokoll, i hvad taxeringen till skogsaccis inom en hvar kommun
angår, skall utskrifvas och af kommunen lösas med två kronor arket.
Genom denna lösen, som torde afsevärdt öfverstiga renskrifningskostnaden,
lärer nöjaktig ersättning tillkomma protokollsföranden.
Det återstår nu att tala om den skattesats, som bör tillämpas å den
föreslagna skogsaccisen, och om hvad som med skattesatsen äger samman
-
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
bang. Jag har redan angifvit, att den växande skogens värde i större
eller mindre grad är inbegripen i fastighetens taxeringsvärde och att skogsbrukets
afkastning därför i viss mån är beskattad genom fastighetsbevillningen
och de öfriga utskylder, däribland kommunalutskylderna, som utgå
på grund af denna bevillning. Af skäl, som jag förut berört, kan fastighetstaxeringen,
så vidt skog angår, i allmänhet icke heller billigtvis uppbringas
till full öfverensstämmelse med det verkliga värdet. Då man nu
söker komplettera fastighetsbeskattningen med en generell accis, att uttagas
då skogen afverkas, måste man taga hänsyn till den allmänna fastighetsbeskattningen
och för accisen välja en skattesats, som icke ens i de
fall, där fastighetsbeskattningen är relativt hög, med fog kan sägas verka
obilligt. I sådant hänseende hade de sakkunnige föreslagit en skattesats
af två procent af virkets skogsvärde. Då denna syntes lämplig och måttfull,
upptogs den i det för Riksdagen år 1908 framlagda förslaget och blef
äfven af lagutskottet förordad, likasom den inom Riksdagen i öfrigt lämnades
utan gensägelse. Jag kan icke finna, att någonting inträffat, som bör
föranleda till att nu föreslå en annan skattesats. Såsom jag strax skall
nämna, bör skattesatsen dock nedsättas i kommuner, där den allmänna
utdebiteringen för fyrk eller bevillningskrona understiger ett visst belopp.
Att bilda sig ett någorlunda säkert omdöme om hvad skogsaccisen
sammanlagdt kan komma att i genomsnitt afkasta, är i saknad af tillförlitligt
material icke lätt. Det är gifvet, att större växlingar i'' konjunkturerna
på trävaru- och trämassemarknaden komma att återverka ej blott
på afverkningarna utan äfven på skogsvärdet och skogsaccisen. Under
alla förhållanden är det dock påtagligt, att den beräkning är alldeles för
låg, som under öfverläggningen i Första Kammaren framfördes och enligt
hvilken den från samtliga afverkningar i hela landet inflytande skogsaccisen
skulle komma att utgöra endast omkring 240,000 kronor. Man finner
af den officiella statistiken, att exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna
trävaror under åren 1901—1906 i medeltal årligen uppgick till
6V2 eller 7 miljoner kubikmeter. Då hufvudmassan häraf bestod af
plankor och bräder, torde det icke vara öfverdrifvet att beräkna skogsvärdet
för kubikmeter till inemot 10 kronor och att således antaga, att
skogsaccis för de exporterade trävarorna komme att utgöra åtminstone
en miljon kronor årligen. Härtill kommer skogsaccis för virke, som
åtgått till tillverkning af exporterad trämassa, och för virke, som förbrukats
inom landet, i den mån därvid användt virke fallit under accisBih.
till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 10
Skogsaccis
medlens
användning
-
74 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.
beskattning. Med beaktande häraf torde man kunna våga det antagandet,
att skogsaccisen för hela landet bör komma att uppgå till 1 xji eller 2
miljoner kronor, ett belopp som ju skulle möjliggöra en afsevärd utjämning
af de kommunala bördorna.
I fråga om användningen af de inflytande skogsaccismedlen har skogsskattekommittén
föreslagit, att desamma skulle afsättas till en fond, från hvilken
tillskott till bestridande af de kommunala utgifterna hvarje år skulle ske
efter förhållandet emellan fondens behållning och kommunens medelskattebehof
för de senast förflutna fem åren. En sådan ovillkorlig fondering var
utan tvifvel från kommitténs ståndpunkt en nödvändig åtgärd. Enligt
kommitténs förslag skulle nämligen den årliga accisutdebiteringen för 100
kronors skogsvärde utgöra åtta gånger medeltalet af hvad inom kommunen
för kommunala och kyrkliga ändamål under de senast förflutna fem åren
utdebiterats för fyrk eller motsvarande del af bevillningskrona. Härigenom
skulle tydligen i många kommuner understundom komma att i accis uppbäras
betydliga belopp, större än som lämpligen kunde få förbrukas för
kommunens löpande behof.
Med den af mig förordade skattesatsen kommer däremot accisuppbörden
mångenstädes icke att uppgå till sådant belopp, att någon fondering skäligen
bör ifrågakomma. Jag har därför tänkt mig, att de ett år inflytande
behållna accismedlen skulle få i sin helhet upptagas såsom tillgång i inkomststaten
för nästföljande år, så vidt därigenom den allmänna utdebiteringen
för fyrk eller bevillningskrona icke nedbragtes längre än till tre fjärdedelar
af hvad vid nästföregående utdebitering uttagits för fyrk eller bevillningskrona.
Endast i den mån, accisuppbörden öfverstege hvad som erfordrades
för ett sådant nedbringande af den allmänna utdebiteringen, skulle den
fonderas. Dock borde det# stå kommunalstämman öppet att af accismedlen
taga i anspråk ett mindre tillskott än nyss är nämndt och i stället i motsvarande
mån öka fonderingen. Det är emellertid uppenbart, att i kommuner,
där accismedel inflöte i rikligare grad, den allmänna utdebiteringen
med en dylik beräkningsgrund skulle snart nog kunna nedbringas till en
obetydlighet. Detta skulle således innebära, att kommunens utgifter hufvudsakligen
bestredes med skogsaccismedel. En sådan sakernas ordning
vore dock naturligen ej riktig, utan de öfriga beskattningsföremålen böra
i skälig proportion bidraga till kommunens behof. Därför innehåller förslaget,
att skogsaccisen icke må för 100 kronors skogsvärde öfverstiga hälften
af hvad som under det år, taxeringen sker, inom kommunen på grund
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
af kommunal- ock kyrkostämmors beslut sammanlagdt utgöres för tio fyrkar
eller hel bevillningskrona. Om således ett år de allmänna kommunalutskylderna
understiga 4 kronor för bevillningskrona, nedsättes också
skogsaccisen, så att den utgör endast hälften af hvad som erlägges för bevillningskrona.
På sådant sätt vinnes en automatiskt verkande regulator
på att de kommunala utgifterna icke i oskälig grad kastas öfver på skogsafkastningen.
En följd häraf blir också, att om något år allmänna kommunalutskylder
icke inom kommunen utgöras, skogsaccis ej heller skall utgå.
Om skogsaccisfond bildas, bör den förvaltas af kommunalnämnden i
likhet med kommunens öfriga tillgångar. Härutinnan har kammarrätten
uttalat, att för betryggande af skogsaccisfondens ändamålsenliga förvaltning
föreskrifter syntes erfordras angående de sätt, hvarpå fondens medel må
få göras räntebärande. Med anledning häraf ber jag få erinra, att kommunalnämnderna
redan nu å somliga orter hafva betydande fonder under
sin förvaltning, utan att någon olägenhet eller fara däraf veterligen uppkommit.
Jag anser därför särskilda föreskrifter i förevarande afseende åtminstone
icke för närvarande vara erforderliga.
Debitering och uppbörd af skogsaccis böra verkställas af kommunal- Debitering
nämnden. Efter det pröfningsnämndens sammanträde afslutats och utdragoch uPPbordaf
dess protokoll kommit kommunalnämnden tillhanda, kan uppbörden hållas,
antingen å särskild uppbördsstämma, som i sådant fall synes kunna
äga rum efter den 15 oktober, eller ock i sammanhang med uppbörden af
de allmänna kommunalutskylderna.
I‘ sitt utlåtande bar kammarrätten anfört, att det i sammanhang med Afdrag för
den föreslagna lagstiftningen angående skogsaccis borde klargöras, huruvida ^inkomstden,
som erlagt skogsaccis, skulle vid taxering till bevillning och inkomst- taxeringen.
skatt för inkomst af det accisbelagda virkets förädling vara berättigad till
afdrag för accisens belopp; och ansåge kammarrätten det vara med billighet
öfverensstämmande, att sådant afdrag medgåfves likasom för annan omkostnad
för rörelsen. Lika med kammarrätten anser jag, att vid inkomsttaxering
af förädlingsrörelsen afdrag skall ske för erlagd accis, och jog
tinner för min del detta så uppenbart, att något uttryckligt stadgande därom,
såsom kammarrätten får antagas hafva ifrågasatt, enligt min mening
icke är erforderligt. Då afdrag redan nu i motsvarande fall medgifves
för umgälder, som närmast äro att jämföra med skogsaccisen, såsom
brännvinstillverkningsafgift, malt- och sockerskatt o. s. v., måste också
Statens skattskyldighet.
76 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
den, som erlagt skogsaccis, få afräkna densamma vid inkomsttaxeringen af
den rörelse, i hvilken det virke förädlats, hvarför accisen utgått. Det är
gifvet, att härigenom trävarurörelsens inkomsttaxering kommer att i någon
mån sjunka och att till följd där af statens skatteinkomst likasom trävarurörelsens
bidrag till de kommunala utgifterna å de orter, där förädling,,
försäljning och utskeppning äga rum, skola minskas. En sådan påföljd
måste emellertid anses vara i sin ordning. I brist af material är det svårt
att angifva verkan däraf. För ett par större sågverkskommuner har emellertid
verkställts beräkning, och har det därvid visat sig, att den kommunala
utdebiteringen skulle därstädes stiga med ''högst 3 öre för fyrk,
därigenom att inkomsttaxeringen minskades med erlagd skogsaccis. Det
torde således icke vara någon anledning antaga, att minskningen skall i
ifrågavarande hänseende visa sig vara af någon afsevärd betydelse.
En fråga, som jag i samband härmed anser mig böra .med några ord
beröra, gäller beräkningen af det afdrag för värdet å från egen jordbruksfastighet
hämtadt virke, som idkare af trävarurörelse äger åtnjuta vid
rörelsens inkomsttaxering. För denna beräkning hafva hittills icke funnits
stadgade grunder. Om nu för skogsaccisbeskattningen verkställes en officiell
beräkning af nämnda värde, är det tydligen sannolikt, att det sålunda fastställda
värdet äfven skall läggas till grund för afdraget vid inkomsttaxeringen.
Detta afdrag skall härigenom i vissa fall komma att blifva högre
eller lägre än hvad hittills varit förhållandet. Därmed må vara huru som
helst, mot afdragets beräknande efter omförmälta grund synes i regel icke
kunna under nuvarande förhållanden göras någon befogad erinran.
Då i förslaget afverkaren upptagits såsom den till skogsaccis skattskyldige,
har icke något undantag gjorts för staten, utan förslaget innebär, att
äfven staten i den mån den varit att anse såsom af ver kåre skall erlägga
accis till den kommun, där skogen är belägen. Staten lämnar redan nu
för sina jordbruksfastigheter icke obetydliga skattebidrag till primärkommunen,
likasom staten också i samma hänseende bidrager till täckande
af väghållningsdistriktets utgifter. Därjämte har frågan om vidsträcktare
skyldighet för staten att såsom ägare af fast egendom eller idkare af rörelse
bidraga till den kommunala hushållningen alltmera framträdt på dagordningen.
Utan att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga synes
man kunna medgifva, att staten, då det nu gäller att i särskild ordning
tillförsäkra kommunen inkomst af den skog, som växer inom kommunen,
bör likaväl som hvarje annan skogsägare lämna kommunen den skatt, som
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.
belöper på af staten afverkadt virke. Om, såsom antagligt torde vara,
staten framdeles kommer att öfvergå till att alltmera själf ombesörja afverkningen
å sina skogar och således försälja afverkadt virke i stället för att
upplåta afverkningsrätt, kan möjligen ifrågavarande skattskyldighet komma
att medföra större utgifter. Under nuvarande förhållanden, då enligt sakkunnig
upplysning det sammanlagda skogsvärdet af virke, som staten själf
afverkat, bör uppskattas till allenast omkring en half million kronor om
året, får skattskyldigheten uppenbarligen icke för statens budget någon
betydelse.
Den förevarande lagstiftningen bar ansetts icke behöfva utsträckas att
gälla beträffande Stockholm. Den enda inom Stockholms stads nuvarande
område befintliga skogstillgången torde utgöras af de till Djurgården börande
skogarna, hvilkas afkastning enligt lagens grunder synes böra vara skattefri.
Däremot finnas inom flera andra städer skogsområden, på hvilkas afkastning
lagen uppenbarligen bör tillämpas. Därför innehåller förslaget en
bestämmelse, att lagens stadganden skola i tillämpliga delar gälla beträffande
sådana städer. Den befattning med accistaxeringen, uppbörden och
förvaltningen af accismedlen, som enligt förslaget åligger kommunalnämnden,
lärer böra i stad tillkomma drätselkammaren, likasom det utan vidare är
klart, att hvad förslaget innehåller om kommunalstämma skall i stad tilllämpas
på stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, på allmän rådstuga.
I en reservation vid lagutskottets utlåtande framställdes i fråga om
lagens giltighetstid ett förslag, som, efter hvad jag inhämtat, på flera håll
inom Eiksdagen vann en viss anklang. Det innebar, att lagen skulle gälla
allenast för fem års taxering, så att dess fortbestånd efter denna tids förlopp
skulle bero af förnyad pröfning och godkännande. I sak skulle det
kanske icke vara så mycket att erinra emot en sådan anordning, om blott
giltighetstiden tilltages så lång, att man kan våga med visshet antaga, att
före dess utgång frågan om reglering af hela den kommunala beskattningen
kan vara löst. Ty det är alldeles gifvet, att när den frågan kommer till
slutlig pröfning, äfven frågan om skogsbeskattningen måste upptagas, vare
sig lagen därom formellt gäller endast för viss tid eller icke. Men vid
sådant förhållande synes det ej heller föreligga tillräcklig orsak att föreslå
en begränsad giltighetstid för denna lag.
Skogsaecis
i städerna.
Till sist ber jag att få göra några anmärkningar i fråga om skogs
-
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.
accisens ställning till kommunens budget. Såsom det framgår af hvad jag
yttrat, har skogsaccisen enligt förslaget erhållit karaktären af en afgäld,
fristående från den allmänna utdebiteringen inom kommunen. Det tillskott,
som af skogsaccismedlen kan få användas till bestridande af kommunens utgifter,
har gjorts beroende af det sammanlagda kommunala behofvet för
nästföljande år. Nu hafva kommunalstämman och kyrkostämman hvardera
sin inkomst- och utgiftsstat. Innan tillskottets storlek kan fixeras, måste
således båda stämmornas utgiftsstater vara fastställda. Konstaterandet af
beloppet utaf de sammanlagda kommunala behofven och den däraf beroende
summa, som må af skogsaccismedlen tillskjutas, måste emellertid öfverlämnas
åt endera af stämmorna, och det naturliga är därvid uppenbarligen, att
denna befogenhet tillkommer kommunalstämman, hvilken således bör få
bestämma, om och i sådant fall huru stort tillskott må tagas af skogsaccismedlen.
Proceduren bör följaktligen blifva den, att kyrkostämman först
fastställer sin inkomst- och utgiftsstat. Sedan därefter äfven kommunalstämman
uppgjort sin utgiftsstat, bör kommunalstämman bestämma, om tillskott
af skogsaccismedlen skall ske, och, därest så beslutas, äfven afgöra,
med ledning af kommunalnämndens uppgift om tillgängliga skogsaccismedel,
huru mycket som skall såsom tillskott disponeras. Det beslutade tillskottet
bör lämpligen i första hand upptagas i kommunalstämmans inkomststat.
Skulle tillskottet vara större än som erfordras för fyllande af kommunalstämmans
behof, bör öfverskottet afräknas på hvad kyrkostämman beslutat
till uttaxering.
Det har ifrågasatts, att till gällande kommunalförordningar skulle göras
tillägg i syfte att erinra dels om skogsaccismedlens särställning bland
kommunens tillgångar och dels om den möjlighet, som vore beredd att af
dessa medel erhålla tillskott till kommunens budget. Emellertid innehåller
5 § 1 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att hvad kommunen
samfälldt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgifvande
rättighet, äfvensom medel, hvilka staten kan hafva åt kommunen beviljat,
skall, där ej annorlunda stadgadt är, anses såsom tillgång till betäckande
af kommunens gemensamma utgifter och förvaltas på sätt i förordningen
säges. Vidare föreskrifves i 62 § samma förordning, att uti inkomstförslaget
böra upptagas bland annat de inkomster, som på annan än redan
nämnd grund böra under det nästföljande året kommunen tillgodokomma.
Motsvarande bestämmelser finnas i 5 och 60 §§ förordningen om kommunalstyrelse
i stad. Dessa nu befintliga stadganden synas mig tillräck
-
79
KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
ligt omfattande äfven för här ifrågavarande fall, hvadan enligt min mening
tillägg i angifna syfte icke äro erforderliga.
Däremot torde ett tillägg böra införas i 38 § förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. Detta lagrum innehåller, att hvad
kyrkostämma till uttaxering beslutat skall delgifvas vederbörande kommunalnämnd
eller drätselkammare, hvilka det åligger att debitering och uppbörd
af dessa afgifter verkställa, dock att uppbörden äfven må kunna äga
rum i annan ordning. Såsom jag nyss nämnde, kan det likväl ifrågakomma,
att tillskott af skogsaccismedel skall afräknas å hvad kyrkostämma
beslutat till uttaxering, så att följaktligen icke hela det af kyrkostämman
beslutade beloppet behöfver utdebiteras på de skattskyldige. Åt en sådan
möjlighet synes böra gifvas uttryck genom att till nämnda lagrum foga
ett tillägg, så lydande: »Att i visst fall afräkning för tillskott af skogsaccismedel
skall ske å hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, därom
är särskildt stadgadt.» Att afgifva förslag härom ankommer emellertid på
chefen för ecklesiastikdepartementet.
Föredragande departementschefen uppläste härefter det upprättade förslaget
till lag om skogsaccis och hemställde, att detta förslag måtte genom
nådig proposition för Riksdagen framläggas.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde med föredraganden.
Hans Maj:t Konungen biföll hvad statsrådet sålunda
hemställt och förordnade, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Arvid Nordlindh.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BevLU 1909:7 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Memorial N:o 7 s. 1 i texten
- BevLU 1909:4 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner, dels ock Kungl. Maj:ts a2 i texten