Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen

1910-05-03 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1910:223, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 223.

1

N:o 223.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen;

gifven Stockholms slott den 20 maj 1910.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kung!. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse

af 18 kap. 13 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Petersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 169 Höft. (N:o 223.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

Förslag
tiii
Lag
om

ändrad lydelse af 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och

sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,

om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är afsedt

för otuktig! bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;

eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande

för allmänheten till salu utbjuder eller själ!'' eller genom annan till försäljning

kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att

allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen eller

genom utspridande af skrift söker förleda till användande af föremål,

som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande;

varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter

ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å

Stockholms slott fredagen den 29 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anförde:

»Under senaste tid hafva inom lmfvudstaden framträdt vissa företeelser,

hvilka synas innebära en allvarsam fara för allmän tukt och

sedlighet. Här har uppstått en propaganda med syfte att i vidsträcktaste

kretsar utbreda kännedom om s. k. preventiva medel och mana till deras användning.

På offentliga möten inför skaror af män och kvinnor afhandlas

dessa frågor, och agenter för försäljare af sagda medel ha vid mötena

ett utmärkt tillfälle, som ej heller lämnats obegagnadt, att bland allmänheten

sprida sina priskuranter och prospekter. Förkunnarna af dessa läror

utan känsla af ansvar vare sig mot det folk, de tillhöra, eller de skaror

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

af unga män och kvinnor, åt hvilka do utbjuda sina model till föiebyggande

af sedeslöshetens vanliga följder sprida öfver landet ett

smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva en hel nation.

Det synes mig uppenbart, att ett kraftigt ingripande i syfte att stat]a

det onda i den mån ske kan är af nöden, och att hvad som kan göras,

äfven bör göras snart, ty fara är i dröjsmål.

Gällande strafflag belägger i 18 kap. 13 § med straff utspridande

af skrift, som sårar tukt och sedlighet, samt annan gärning, som sårar

tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse

däraf kommer.

Visserligen torde det icke lida något tvifvel, att offentligt föredrag

om preventiva medel, särskild! om det hålles inför en okritisk publik

och innefattar öppen eller förtäckt uppmaning till deras användande,

kan träffas af den angifna lagbestämmelsen och sålunda redan nu

blifva bestraffadt. Men möjligt är ock, att föredrag med liknande innehåll

kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom de för straffbarhet

nu i lag uppdragna gränser, äfven om faran för att andia däraf

förledas till sedeslöshet må vara än sa stor. Vidare torde ett utbjudande

till salu af preventiva medel, deras utställande för allmänheten

och annonsering därom endast sällan ske pa sadant sätt, att ansvai

därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men äfven ett dylikt

offentligt utbjudande innefattar otvifvelaktigt en fara för andras förförelse,

som icke bör lämnas ur sikte och som tvifvelsutan är stol nog

för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenadt förbud mot

dylikt offentligt salubjudande eller utställande.

I flere utländska lagstiftningar, bland dessa den tyska, danska och

norska, hafva meddelats mer eller mindre vidtgaende straffbestämmelser,

direkt riktade mot spridande bland allmänheten af preventiva medel,

och vår lagstiftning lärer ej heller längre kunna undvara dylika stad
ganden.

.

Bestämmelser i den af mig angifna riktning torde lämpligen hora

upptagas i 13 § af 18 kap. strafflagen.

Straffet för de förseelser, som de ifrågasatta bestämmelserna afse,

lärer böra blifva det samma som för öfriga, i sagda lagrum angifna

förseelser, men strafflatituden torde böra så ändras, att den i lagrummet

nu stadgade tidsbegränsningen för fängelsestraffet bortfaller.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört har jag låtit

inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse af

18 kap. 13 § strafflag en.y>

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

kung!,. Majds 2\ åd. Proposition N:o 223.

Föredraganden uppläste därefter nämnda lagförslag, af den lydelse

bilagan vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att då den mening

icke torde sakna anhängare, att eu lagstiftning åt ifrågavarande beskaffenhet

skulle kunna medföra fara för ökad utbredning af smittosamma

könssjukdomar, medicinalstyrelsen äfvensom den af Kungl. Maj:t tillsatta

kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag rörande åtgärder

för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning

måtte anbefallas att skyndsammast afgifva underdånigt utlåtande öfver

förslaget.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle utdrag af protokollet

expedieras till medicinalstyrelsen och förutnämnda

kommitté.

Ur protokollet

Pink Öländer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 223.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt

och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,

om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är afsedt

för otuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;

eller genom offentligt tillkännagifvande till salu utbjuder eller själf eller

genom annan till försäljning kringför sådana föremål; eller offentligen,

vare sig muntligen eller genom utspridande af skrift, söker förleda till

användande af föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om

sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan,

som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 6 maj 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

Swartz,

grefve HAMILTON,

grefve Eiirensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anmälde, att

från medicinalstyrelsen samt från kommittén för afgifvande af utlåtande

och förslag rörande åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas

spridning inkommit de genom utdrag af protokollet öfver

justitiedepartementsärenden för den 29 sistlidne april infordrade underdåniga

utlåtanden öfver det inom justitiedepartementet upprättade förslaget

till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; varande

dessa utlåtanden af den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

Föredraganden hemställde härefter, att lagrådets utlåtande öfver

berörda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 223.

9

Bil. A.

Till Konungen.

Genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden i

statsrådet den 29 april 1910 liar medicinalstyrelsen erhållit nådig befallning

att afgifva underdånigt utlåtande öfver bifogadt förslag till

lag om ändrad lydelse af 18 kapitlet 13 § strafflagen.

Till fullgörande af den nådiga befallningen får medicinalstyrelsen

i underdånighet anföra följande.

Det motiv, som i justitieministerns anförande till ifrågavarande

statsrådsprotokoll åberopats för inhämtande af medicinalstyrelsens utlåtande

i frågan, är, »att den mening icke torde sakna anhängare, att

en lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna medföra fara

för ökad utbredning af smittosamma könssjukdomar»; och torde på grund

häraf styrelsens yttrande böra begränsas till nämnda smittofara och den

hänsyn, som därtill bör tagas vid en lagstiftning af detta slag.

I fråga om förhindrande af smittas spridning med tillhjälp af så

kallade preventiva medel behöfver man tänka endast på de veneriska

sjukdomarna och bland dem hufvudsakligen på syfilis och gonorré,

hvilka genom sina följder kunna blifva ödeläggande för den enskilde

och för familjen. Tvenne synpunkter kunna därvid komma under öfvervägande:

den ena, förhindrande af sjukdomsämnets öfverförande från

individ till individ, den andra, förekommande af befruktning vid könsumgänge

i fall, då kvinnan lider af syfilis i sådant stadium, att den

med sannolikhet kan öfvergå på fostret och göra detta sjukt ända från

födelsen.

Vidkommande den förra synpunkten lära i de allra flesta fall endast

sådana preventivmedel komma i betraktande, som äro beräknade för män.

Ehuru användandet af dylika medel alldeles icke förlänar något säkert

skydd mot smitta, vill medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför

Bih. till Rilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 169 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

en relativ trygghet vid orent könsumgänge. Men å andra sidan vill

det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt och ohöljdt utbjudande

af slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar, som eljest af

fruktan för smitta skulle därifrån af hållas; och de förleddes antal skulle

stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades

af en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådana som man på

sista tiden fått bevittna här i hufvudstaden, dels ock efterträddes af

den råhet i sinnet, som själfva användandet af de preventiva medlen är

ägnadt att alstra. Framför allt vore sexuella utsväfningar i ökadt omfång

att befara i större städer, å garnisonsorter och annorstädes, där

mycken manlig ungdom är hopad.

Då härigenom antalet smittomöjligheter skulle ökas, då, såsom

förut sagts och äfven framhållits af Dermatologiska sällskapet i Stockholm

uti dess här bifogade flygblad »Om de smittosamma könssjukdomarna»,

de preventiva medlen icke medföra något säkert skydd mot

smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika medel lätteligen kunna

af den oerfarne, trots gifna anvisningar, anbringas så, att de icke förläna

något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra

beräkningar icke kunna göras i detta afseende — att vinsten af de

preventiva medlens bruk af nämnda anledningar kan neutraliseras, ja,

att rent utaf de smittosamma könssjukdomarna kunna vinna ökad

spridning.

Från ifrågavarande medels förmåga att skydda mot öfverförande

af smittosamma könssjukdomar torde alltså skäl ej kunna hämtas för ett

underlåtande af lagstiftningsåtgärder till förhindrande af medlens offentliga

utbjudande och kringförande till försäljning.

Hvad därefter angår den andra af ofvan angifna synpunkter eller

förebyggandet af syfilitiska barns födande till världen, förutsätta åtgärderna

i detta syfte, för så vidt de stödja sig på användning af preventiva

medel, ett fullt målmedvetet uppsåt, och detta han vara af den

art, att det förtjänar respekteras. Men i sådana fall torde väl i regel

läkares råd inhämtas, och tillkommer det då läkaren att pröfva och råda

efter samvete och den medicinska vetenskapens läror.

Med afseende på lagförslagets formulering vill medicinalstyrelsen

endast framhålla vikten af, att denna blifver så tydlig, att ingen tvekan

kan uppstå om lärarnas vid de medicinska läroverken rätt att vid sin

undervisning beröra äfven frågor om de preventiva medlen.

På grund af det anförda får medicinalstyrelsen uttala den meningen,

att de så kallade preventiva medlens roll såsom skydd mot

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

smittosamma könssjukdomar icke är af den betydelse, att hänsynen därtill

bör ställa sig hindrande i Tagen för stiftande af den lag, som i det

till styrelsens utlåtande remitterade förslaget åsyftas.

Stockholm den 4 maj 1910.

Underdånigst:

KLAS LINROTH.

HERM. PETERSSON.

E. SEDERHOLM.

RICHARD STENBECK.

FRED. BISSMARK.

A. E. Bastman.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

Bil. B.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 29 april 1910 har den af Eders Kungl.

Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag rörande

åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning

anbefallts att skyndsammast afgifva underdånigt utlåtande öfver

ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad

lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; och får kommittén till åtlydnad

häraf i underdånighet anföra följande:

Vissa slag af de s. k. preventivmedlen hafva, ehuru stundom

opålitliga, visat sig äga värde för förhindrande af smittosamma könssjukdomars

öfverförande. Den nu pågående propagandan för dessa

medel syftar emellertid till något helt annat och vida mera än till förekommande

af sjukdomstillstånd eller förhindrande af sjukliga anlags

öfverförande. Den utgör en så uppenbar fara för ungdomens förförelse

och måste verka i så hög grad undergräfvande på allmän tukt och

sedlighet, att i jämförelse därmed den betydelse, som nämnda medel

kunna äga till förebyggande af sjukdomars spridning, får betraktas

såsom underordnad. Eu" lagstiftning till stäfjande af denna propaganda

anser kommittén därför vara önskvärd.

Tydligt är emellertid, att en sådan lagstiftning erbjuder stora

svårigheter. Sålunda torde näppeligen ett lagbud af den nu ifrågasatta

lydelsen vara tillfyllest för att i den med förslaget åsyftade omfattningen

kunna stäfja nämnda propaganda. Under begreppet »offentligen» torde

nämligen icke kunna hänföras hållande af föredrag eller diskussioner

inom föreningar och sällskap, hvarigenom kännedom om dessa medels

användning lätteligen kan spridas i lika stor utsträckning som medelst

offentliga möten. Ej heller skulle eu så affattad lagbestämmelse utgöra

hinder för försäljare af ifrågavarande föremål att medelst postledes eller

på annat sätt till hemmen spridda reklamkort salubjuda dem. Medan

den förra synpunkten är beaktad i den norska lagstiftningen, är den

senare tillgodosedd i den danska.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition No 223.

Vid affattande! af ett lagbud på detta område är det enligt kommitténs

mening angeläget, att därvid icke lägges hinder i vägen för en

fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel,

t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller medicinsk framställning

vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Med hänsyn härtill torde en

omredigering af förslagets senare del vara af nöden.

Protokollsutdrag utvisande en ledamots skiljaktiga mening bifogas.

Stockholm den 3 maj 1910.

A kommitténs vägnar:

TTnderdånigst:

JOHAN WOLI).

Carl Malmroth.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

Bil. C.

Utdrag af protokoll, hållet vid reglementering skommitténs sammanträde

den 3 maj 1910 kl. 7 e. in.

Närvarande: samtliga herrar kommitterade.

§ I
Fortsattes

behandlingen af det under § 1 i protokollet för den 1

innevarande månad antecknade ärende angående förslag till lag om

ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; och beslöt kommitténs flesta

ledamöter, med hvilka herr J. E. Johansson förklarade sig i hufvudsak

instämma, att afgifva följande underdåniga utlåtande.

»Vissa — —---— — —--— —---nöden».

Från beslutet var herr O. M. Westerberg skiljaktig och anförde:

»I allt väsentligt instämmande i ofvanstående, anser jag likväl,

att motverkandet af de s. k. preventiv-medlens missbruk ej kan på annat

sätt effektivt och inom vederbörliga gränser genomföras, än att de inrangeras

bland varor, som endast vid apotek och mot legitimerad läkares

recept kunna erhållas.

Jag hemställer med anledning häraf, att en bestämmelse härom

kommer till stånd, hvilken bestämmelse inom rimlighetens gränser torde

komma att utgöra ett skydd såväl för den af vetenskapsman meddelade

undervisningen som ock för den legitimerade läkarens ordination af

dylika skyddsmedel.»

Som ofvan.

In fidem

Carl Malmroth.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

15

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

onsdagen den 18 maj 1910.

Närvarande:

Jnstitieråden Quensel,

friherre Marks von Wurtemberg,

Petrén,

Regeringsrådet Wall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 6 maj 1910, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt

förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af t. f. byråchefen för lagärenden Einar Bergelmer; och blef

detsamma nu företaget till slutlig behandling.

Jnstitieråden friherre Marks von Wurtemberg och Petrén samt

regeringsrådet Wall förenade sig om följande yttrande:

Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste

tiden förekommit här i landet, har från ett visst håll bedrifvits under

sådana former, att den otvifvelaktigt medfört stor fara för ungdomens

sedliga förvildning. Inför stora skaror af män eller kvinnor hafva i

fråga om dessa medel hållits föredrag, i hvilka det ömtåliga ämnet behandlats

på ett sätt, som varit i hög grad anstötligt och ägnadt att hos

de mindre kritiska åhörarne utbreda en lättsinnig och ansvarslös åskådning

i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla

sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.

Det är under dylika omständigheter förklarligt, om hos mången

väckts tankar på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

stäfja eller förhindra nämnda propaganda, och om dessa tankar tagit

form i ett förslag, sådant som det nu föreliggande.

Innan en lagstiftningsåtgärd af ifrågavarande art kommer till

stånd, bör emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda

till det åsyftade målet, som ock huruvida den icke tilläfventyrs är förenad

med vådor och olägenheter, hvilka mer än uppväga de fördelar

man tror sig uppnå. En undersökning häraf är desto mera angelägen,

som förslaget tillkommit i anledning af ett individuellt, nyss inträffadt

fall och under det omedelbara intrycket af den stämning det framkallat.

Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot

offentliga, i tal och skrift förekommande yttranden, hvilka åsyfta förledande

till bruk af preventiva medel eller innefatta meddelande af

anvisning i fråga om deras begagnande.

Medan enligt gällande lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen sådana

yttranden kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet,

så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer,

skola de, enligt hvad i förslaget uttalas, beläggas med straff äfven när

de ej kunna anses i nyssnämnda mening sårande för tukt och sedlighet.

Härvid är dock att märka, hurusom den föreslagna bestämmelsen

icke skulle kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I afseende

å dessa måste nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens

bestämmelser, enligt hvilka för straff barhet erfordras, att tukt

och sedlighet sårats. Det torde visserligen få antagas vara åsyftadt, att

tryckfrihetsförordningen framdeles skulle uti ifrågavarande hänseende

bringas till öfverensstämmelse med den nu föreslagna lydelsen af 18

kap. 13 § strafflagen; men äfven om en dylik grundlagsändring skulle

efter någon tid komma till stånd, måste det betraktas såsom i viss mån

oegentligt och menligt för lagens helgd, att under mellantiden yttranden

af här förutsatta art ansåges tillåtna där de spredes i tryck, men

straffades när de förekomme i muntlig framställning.

Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som

låta sig anföra mot att öfver hufvud belägga med straff sådana framställningar

rörande preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra

tukt och sedlighet. Det borde knappt behöfva framhållas, att spörsmålet

härom ingalunda sammanfaller med frågan om dessa medels skadlighet

ur samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke såsom en

statens sak att undertrycka hvarje mening, hvars spridande anses stå i

strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hafva tillräckligt

ådagalagt de sorgliga konsekvenserna af en sådan uppfattning rörande

samhällsmaktens uppgift. I hvarje tidehvarf, men framför allt i en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa, att uppfattningen

om hvad som länder till enskildt och allmänt väl till den grad

skiftar, att meningar, som omfattas af vissa samhällsmedlemmar eller

samhällsgrupper, af andra betraktas såsom i högsta grad fördärfliga.

Skulle dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett

sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar,

måste samhället, så vida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla

rättstillståndet, inskrida med straff eller andra tvångsmedel. Men

i öfrigt bör enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet grundad uppfattning

staten i det längsta möjliga afhålla sig från ingripande mot den, som

på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande

eller genomförande. Från eu dylik utgångspunkt kan det icke

vara riktigt att genom straffbud söka fullständigt utesluta preventivmedlen

från den offentliga diskussionens område. Enhvar, som i någon

man sysselsatt sig med de nationalekonomiska befolkningsspörsmålen

och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att spörsmålet om

önskvärdheten af folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem, som

en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle han

hafva bildat sig en än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala

eller politiska vådorna af nativitetens afsiktliga begränsande, så

vore därifrån ett stort och mahända ödesdigert steg till den ståndpunkten,

att hvarje offentligt uttalande till förmån för preventivmedel borde förbjudas

och straffas.

Ett sådant undertryckande ifrågasattes näppeligen i afseende å

andra läror, som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning

om det allmänna bästa. Den, som t, ex. anser ett fullständigt

förverkligande af socialismens principer innebära eu olycka för samhället

och mänskligheten, finner det ej gärna möjligt eller önskvärd!

att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska lärornas förkunnande,

ehuru det måste vai’a honom klart, att deras allmännare spridande kan

medföra stor fara för det samhälle, som hans öfvertygelse bjuder honom

att försvara. Den, som i religionen eller dess bestående former ser ett

oumbärligt villkor för samhällets och dess medlemmars andliga hälsa

och välfärd, eller som i hvarje fall bekymras öfver den andliga och sedliga

rotlöshet, hvartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande af

den häfdvunna religiösa uppfattningen kan gifva upphof, lärer knappast

tänka sigymöjligheten af något lagens inskridande mot den, som, utan

att göra sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller

vissa trosläror. Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud vara

nödvändigt för folkets räddande från undergång, lärer väl ej sträcka

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 169 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

sina önskningar därhän att, sedan förbudet genomförts, hvarje meningsyttring

rörande olägenheter, som det ansåges medföra, skidle förbjudas

och straffas.

Det erkännande af yttrandefriheten, hvartill samhället sålunda natt

fram, hämtar sitt berättigande ur flere särskilda förhållanden. Viktigare

än något annat är måhända det faktum, att ett genomförande af grundsatsen

om samhällets befogenhet och plikt att söka undertrycka, villomeningar

visat sig i många fall leda till de mest beklagansvärda misstag.

Till den nuvarande samhällsordningens förtjänster torde det böra räknas,

att den, i känslan af att de fördelar, yttrandefriheten ur nämnda och

andra synpunkter medför, öfverväga olägenheterna, vetat att i det stola

hela hålla yttranderätten i helgd, äfven när såsom i förevarande fall

frestelse till dess inskränkande legat nära till hands. Andra samhällsformer

kunna måhända medföra ett återfall i torna tiders tvång; men att

för närvarande inskränka möjligheten af det meningsutbyte, som ledes åt

allvarliga bevekelsegrunder, synes ej utan tvingande skäl kunna förordas.

Att vidare ingå på hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.

Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom

i våra dagars samhälle lagens helgd lätt kan komma att lida, om. lagstiftningen

börjar anlitas för undertryckande af meningar, som ej .innefatta

kränkning af någons rätt eller uppeggande till otillåtna handlingar

eller till ett tygellöst lefnadssätt men likväl af flertalet anses samhällsfarliga.

Redan ett första steg på denna väg kan ur nämnda synpunkt

vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt kan befaras, komma att iölj as

af andra försök att låta lagens maktspråk träda i stället för upplysning

och andlig fostran, är det fara värdi, att lagens auktoritet, som i våra

dag-ar behöfver i högsta möjliga grad upprätthållas, komme att väsentligen

försvagas.

Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller

frågan om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en

särställning, som påkallar mera vidtgående begränsning af yttranderätten

än på andra områden bör ifrågakomma. Sant är, att när gällande

strafflag likasom främmande lagar med straff belägger uttalanden,. som

såra tukt och sedlighet och kunna leda till andras förförelse, detta innebär,

att äfven ett i och för sig icke osedligt uttalande kan biff va straffbart

med hänsyn till de förhållanden, hvarunder det framförts.. Att

sålunda bestraffa eu framställning af de preventiva medlen, hvilken,

ehuru möjligen fri från otuktig! syfte, dock med hänsyn till de omständigheter,

hvarunder den förekommit, är att anse såsom sårande för

tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt ingrepp

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl, Maj-.ts Nåd. Proposition No 223.

i yttranderätten. Men en annan sak är att af hänsyn till den allmänna

sedligheten förbjuda äfven en taktfull, allvarlig och tydligen från hvarje

otuktig t syfte fri framställning rörande lämpligheten af preventivmedels

anyändande under vissa omständigheter. Den fara för utbredande af

osedlighet eller för nativitetens aftagande, som kan vara förenad äfven

med eu sådan framställning, må — om den ock från eu del håll öfverdrifves

— dock ej förnekas eller underskattas. Men den hör till de

vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens väg förekommas, utan.

för hvilkas motverkande andra medel böra tagas i anspråk.

För att bedöma lämpligheten af ett absolut förbud mot preventivmedlens

offentliga förordande eller beskrifvande är det af nöden att

göra sig redo för alla de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa

hafva i viss mån påpekats i de utlåtanden, som redan afgifvits öfver

förslaget. 1 medicinalstyrelsens utlåtande liar ur medicinsk synpunkt

erinrats, att fall förekomma, där användandet af preventivmedel sker

i ett syfte, som förtjänar respekteras, samt att inskränkning ej borde

göras i de vid medicinska läroverk anställda lärames rätt att vid

sin undervisning beröra äfven frågor om de preventiva medlen. Och i

ett annat utlåtande har framhållits angelägenheten af att hinder icke

läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke o tuktigt syfte lämnad redogörelse

för dessa medel, t. ex. i eu historisk, nationalekonomisk eller

medicinsk framställning, vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Befogenheten

af dessa erinringar synes ovedersäglig. Hvad beträffar det

af medicinalstyrelsen tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid öppen

bart, att om det skall vara tillåtet att vid don officiella medicinska

undervisningen beröra frågor om de preventiva medlen, det icke rimligen

kan förbjudas att i litteraturen behandla dessa frågor ur medicinsk

synpunkt. Och skulle, såsom i det senare af nämnda utlåtanden med

fog påpekats, det för uppnående af syftet med den ifrågasatta lagstiftningen

vara af nöden, att densamma utsträcktes att gälla äfven föredrag

och diskussioner inom slutna sällskap och föreningar, måste det förefalla

stötande, om härvid ej skulle göras undantag åtminstone för läkaresällskap

och andra medicinskt föreningar. Vill man från den tillämnade

straffbestämmelsen göra undantag för historiska, nationalekonomiska

eller därmed jämförliga framställningar, är det svårt att tänka

sig någon annan begränsning af undantaget än den, helt visst ganska

sväfvande, att framställning, som ej skedde i (tuktigt syfte eller eljest

på grund af omständigheterna kunde anses sårande för tukt och sedlighet,

icke skulle drabbas af bestämmelsen. Med. en dylik begränsningskulle

emellertid det nya stadgandet knappast komma att inrymma

andra fall än som enligt lagens nuvarande lydelse kunna bestraffas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

Till hvad nu blifvit yttradt i fråga om förbud mot preventivmedlens

offentliga förordande eller beskrifvande må läggas, att man i allmänhet

ej heller i främmande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda

dessa medels behandlande i tal eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser

mot råa och anstötliga yttranden torde i de flesta länder bereda möjlighet

att åtkomma framställningar af uppenbart otuktig beskaffenhet, och

framställning, som öppet eller förtäckt innefattar affärsmässig reklam

för vissa slags varor af hithörande art, drabbas i en del länder af speciella

ansvarsbestämmelser. Längre synes man i allmänhet, åtminstone

hittills, ej hafva ansett sig böra gå. Såvidt nu kunnat utrönas bär —

om man bortser från ett enstaka engelskt rättsfall — endast i ett land,

nämligen Norge, staten lagt hinder i vägen för möjligheten att öfver

hufvud offentligen behandla frågan om preventivmedel. I Norges nu

gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag af år 1891 har upptagits

ett ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande

preventivmedlen. Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande

land ett dylikt förbud sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest

att vederlägga de betänkligheter, som i det föregående gjorts

gällande mot införande i vårt land af ett liknande förbud. Särskild!

bör framhållas, att under de öfverläggningar, som i Norge föregått

bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots sin generella omfattning

ej behöfde eller borde föranleda åtalande af vetenskapliga framställningar

rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hafva sin grund

i en uppfattning af den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande

i Norge såväl som i flera andra länder, men som är främmande för

vår lagstiftning och rättsåskådning.

Med hänsyn till hvad i det föregående blifvit anfördt kan det här

åsyftade förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke

tillstyrkas. Åtminstone torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra

tillses, i hvad mån gällande lagstiftning medför skydd emot yttranden,

som lämpligen kunna straffas.

Utöfver nämnda förbud innefattar det remitterade förslaget stadgande

om straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom

offentligt tillkännagifvande till salu utbjuder eller själf eller genom

annan till försäljning kringför preventiva medel.

Hvad vidkommer offentligt utställande eller förevisande af dessa

medel, torde ett sådant förfarande i alla de fall, då skada däraf kan

föranledas, vara straffbart redan eldigt gällande lag. Den föreslagna

bestämmelsen i detta hänseende synes därför vara öfverflödig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223. 21

Beträffande åter förbudet mot ifrågakomma medels utbjudande till

salu genom offentligt tillkännagifvande torde ur sedlighetens och den

offentliga anständighetens synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras

starka skäl, hvilka måhända öfverväga de invändningar, som från andra

synpunkter kunna framställas däremot. Skall förbudet blifva af någon

större praktisk betydelse, torde det emellertid vara nödigt, att detsamma

utsträckes att afse jämväl försändande till allmänheten genom posten

eller annorledes af priskuranter och annat, hvarigenom preventivmedel

salubjud as. Därjämte erfordras uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen

ändras. I annan händelse kommer straffbestämmelsen att gälla

allenast i fråga om skrifna tillkännagifvandcn uti ifrågavarande syfte,

under det att de tryckta lämnas straffria. En dylik anordning synes

vara sä stötande, att det knappast torde böra ifrågakomma att vidtaga

ändring i strafflagen i detta hänseende, förr än motsvarande ändring i

tryckfrihetsförordningen kan genomföras.

Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning

af de nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvifvelaktigt

synes vara, huruvida detta förbud är af den betydelse, att en

ändring i strafflagen bör vidtagas enbart för genomförandet däraf.

Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen

angifvas röra icke allenast preventiva medel utan äfven föremål, som

äro afsedda för otuktig^ bruk. Såvidt angår de med sistnämnda uttryck

åsyftade föremål lära emellertid bestämmelserna vara utan nämnvärd

betydelse. Uti de i momentet angifva fall torde nämligen, då fråga är

om sådana föremål, gärningen i regel vara straffbar redan enligt gällande

lag.

Det remitterade förslaget innebär slutligen en höjning af paragrafens

straffmaximum. Att brott, som falla under denna paragraf,

kunna antaga sådana former, att de förtjäna högre straff än hvad lagen

nu medgifver, är måhända riktigt. Men äfven härvidlag kan ifrågasättas,

, huruvida, för den händelse de tilltänkta förändringarna i paragrafen

i öfrigt icke blifva genomförda, tillräckliga skäl finnas att för

närvarande göra ändring i straffskalan. Skall emellertid sådan ändringske,

torde, till undvikande af mindre väl afpassad straffmätning, den

nuvarande straffskalan böra bibehållas som den normala och det högre

straffmåttet blifva tillämpligt allenast då synnerligen försvårande omständigheter

föreligga.

Justitierådet Quensel anförde:

A ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget

allt för vidtgående därutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

att i den medicinska undervisningen frågan om de preventiva medlen

offentligen behandlas.

Å andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt,

förslaget icke tillräckligt effektivt. Om någon söker förleda till användande

af föremål, hvarom fråga är, eller meddelar anvisning om sättet

för deras användande, drabbas han nämligen af straff, endast om hans

åtgärder vidtagits offentligen. Samma åtgärder torde emellertid vara lika

ägnade att väcka betänkligheter, om de äga rum inom andra slutna

sällskap eller föreningar än läkaresällskap eller medicinska föreningar.

Hvad ofvannämnda kommitté påpekat i fråga om utbjudande till

försäljning medelst kringsända reklamer synes likaledes värdt beaktande.

Då tryckta meddelanden ej lära kunnas träffas af föreliggande lagstiftning,

skulle väl upptagande däri af ett straffbud, som afsåge kringsända

reklamer, för närvarande komma att sakna större betydelse.

Men då det är att förutse, att förslaget, därest det antages, snarast

möjligt efterföljes af ändringar i tryckfrihetsförordningen, torde det

vara af vikt, att strafflagen så affattas, att dess bestämmelser komma

att motsvara dem, hvilkas införande i tryckfrihetsförordningen kan anses

önskvärd!.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angifna

hänseenden.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.3.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepariementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott fredagen den 20 maj 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråd en: PETERSSON,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve Eiirensvärr,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anmälde lagrådets

genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 6 i denna månad inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till

lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Förslagets

viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande

till preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar

om sättet för sådana medels användande — har af lagrådets

flesta ledamöter afstyrkts hufvudsakligen på den grund, att ett dylikt

förbud skulle göra intrång på den yttrandefrihet, som bör vara medborgarnas

rättighet. Ifrågavarande ledamöter af lagrådet medgifva, att

bestraffande af eu framställning af do preventiva medlen, hvilken är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något obehörigt ingrepp i

yttranderätten, men de finna en från hvarje otuktigt syfte fri framställning

rörande lämpligheten af att preventivmedel under vissa omständigheter

användas icke böra på grund af vådan för den allmänna

sedligheten drabbas af förbud.

Denna uppfattning kan jag oj dela. Att eu. framställning af det

senare slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan

vara i hög grad ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella

området, lärer ej kunna förnekas, och den sociala fara, som därigenom

uppstår, är af sådan art, att hela folkets såväl andliga som fysiska

hälsa allvarligt äfventyras. I fråga om de högeligen samhällsvådliga

verkningar, som följa af folkets tillbakagång i sexuell moral, tala

historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar man detta, kan

jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran

å de enskilda medborgarna oberättigad, att de afhålla sig från uttalanden

i tal eller skrift, hvilka, om än icke tillkomna i osedligt syfte,

dock bland allmänheten sprida det fördärf, som för nationens bestånd

är kanske det allra farligaste.

Att icke hvarje offentlig framställning rörande de preventiva medlen

bör förbjudas, kan jag dock medgifva. I den offentliga undervisningen

vid de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas;

och äfven för andra fall är måhända, såsom i afgifna utlåtanden

öfver förslaget blifvit framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin

plats. För att förebygga, att förbudet komme att drabba hvad jag

skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet, bär jag

tänkt mig bestämmelsens affattning lämpligen kunna ändras därhän, att

framställningar af ifrågavarande slag blefve underkastade förbud endast

om de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för andras

förförelse däraf kommer».

Vidtages sådan ändring i förslaget, synes mig de af lagrådets

flesta ledamöter anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande

del icke vidare kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på

grund däraf bör förfalla.

Beträffande de öfriga föreskrifterna i förslaget hafva ej heller de

blifvit af lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser

skulle dock, i den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske,

en damm sättas för den smutsiga trafik, som i vinningslystet syfte

drifves med utbjudande till allmänheten af preventiva medel och som

icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas. Att dylika medels salubjudande

genom offentliga meddelanden och deras kringförande till för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.

säljning för närvarande i allmänhet icke är straffbart, erkännes i det

yttrande, lagrådets flesta ledamöter afgifvit, och dylika åtgärder innefatta

obestridligen ett det allra kraftigaste handtag till sedeslöshetens

befrämjande. Hvad i yttrandet anföres mot en lagstiftning till stäf]ande

af nämnda trafik har icke öfvertygat mig om vare sig obehöfligheten

eller kraftlösheten af de härutinnan ifrågasatta bestämmelser. Jag vidhåller

därför min åsikt om deras önskvärdhet. I anledning af gjord

erinran torde emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att

med tydlighet må framgå, att jämväl utbjudande till försäljning af

preventivmedel genom kringsända reklamer skall vara underkastadt

straff.

Sant är, såsom i lagrådets yttrande anmärkes, att formerna för

vår lagstiftning äro sådana, att bestämmelser i förevarande syfte nu

icke kunna införas i tryckfrihetsförordningen, men icke är detta något

skäl för att underlåta de åtgärder mot den hotande samhällsfaran, som

redan nu kunna vidtagas genom ändringar i strafflagen. Enahanda förfarande,

som nu ifrågasattes, har ock i liknande fall förtit tillämpats.

Såsom en gifven vinst af den ifrågasatta lagändringen skulle jag

äfven vilja beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt

lagbud i ifrågavarande hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i

sådant afseende anses fullt tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet

har ådagalagt önskvärdheten af lagstadganden, som äro begripliga äfven

för dem, hvilka vilja i dessa frågor tangera det tillåtnas yttersta gränser.))

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med hvad han

sålunda yttrat omarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap.

13 § strafflagen samt hemställde, att detta förslag måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till

antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas

nådig proposition af den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

Bill. till Riksd. Prof. 19J0. 1 Sami. 1 Afd. 169 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1910:155 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen. a1 i texten
  2. LU 1910:52 Lagutskottets Utlåtande Nr 52 s. 1 i texten