Sök i Ratio Lex

Med förslag till stadga om skjutsväsendet

1911-03-31 · 143 sidor, varav 136 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 136 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1911:151, Med förslag till stadga om skjutsväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 151.

1

N:o 151.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

stadga om skjutsväsendet; gifven Stockholms slott den

31 mars 1911.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till stadga om skjutsväsendet.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oskär Nyländer.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. (N:o 151.) t

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Förslag

till

Stadga

om sJcjutsväsendet.

I Kap.

Om skjutsanstalt.

1 §•

Skjutsanstalt för resandes befordran skall å tjänlig plats finnas

för hvarje ort, där bekofvet sådant krafvel’ och anstalten enligt denna

stadga kan uppehållas.

2 §•

Om inrättande, flyttning eller indragning af skjutsanstalt eller om

förändring af sådan anstalts egenskap enligt 3 § förordnar Konungens

befallningshafvande. Innan sådant förordnande meddelas, skola trafikanter

och andra, som saken kan röra, i ärendet höras vid sammanträde,

som efter tillkännagifvande i länskungörelserna och i ortstidning hålles

antingen inför Konungens befallningshafvande eller, efter dess bestämmande,

inför magistrat eller kronofogde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

3

3 §•

Skjutsanstalt skall, efter ty Konungens befallningshafvande bestämmer,

vara antingen gästgifveri eller skjutsstation.

Vid skjutsstation tillhandahålles resande, förutom skjutsning, gästoch

stallrum samt vagnbod, hvilka lägenheter skola hållas i fullgodt

stånd, äfvensom hästfoder.

Vid gästgifveri skola dessutom för de resande vara att tillgå

nödig förplägning och uppassning samt, till det antal Konungens befallningshafvande

bestämmer, ett eller flera rum för härbärge. Dessa rum

skola vara städade, försedda med snygga möbler och i mån af behof

uppvärmda sängkläder, så ock med nödigt lyse, samt, när årstid eller

väderlek så fordrar, vara uppeldade.

4 §•

. För begagnande af husrum, förplägning eller annan förmån, som

jämlikt 3 § skall vid skjutsanstalt vara för resande att tillgå, skall

resande erlägga skälig betalning. Dock äge resande, som ankommer

till skjutsanstalt, under afvaktan på anskaffandet af därstädes beställd

skjuts uppehålla sig i gästrummet utan betalning.

Visar sig behof af taxa å de förnödenheter, för hvilka enligt hvad

nu är sagdt betalning skall erläggas, ankomme på Konungens befallningshafvande

att fastställa sådan taxa. År för skjutsanstalt dylik taxa utfärdad,

skall densamma vara i gästrummet anslagen.

5 §•

För resandes befordran skola vid skjutsanstalt hållas fullt dugliga

hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så nödigt finnes, ridsadlar,

eller, där batskjuts äger rum, farkoster, till det antal för hvarje

dygn räknadt, som Konungens befallningshafvande bestämmer. Härvid

bör iakttagas, att skjutsatgången lägges till grund för bestämmandet af

hästarnas eller farkosternas antal, samt att, där betydligt olika antal under

olika tider af året utgår, bestämmelserna därefter lämpas.

Skjutsdygnet räknas från klockan sex eftermiddagen det ena dygnet

till samma tid det andra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Om tiden för hästars eller farkosters inställande skall Konungens

befallningshafvande jämväl meddela föreskrift. Ej må därvid stadgas,

att häst eller farkost skall inställas genast vid anfordran, eller att inom

kortare tid än en timme efter anfordran skall tillhandahållas större antal

hästar eller farkoster än det, som under nästföregående år dagligen i

medeltal vid skjutsanstalten utgått.

År skjuts beställd före den resandes ankomst, skola de hästar eller

farkoster, hvilka för skjutsen utlämnas, afräknas å antalet af de hästar

eller farkoster, hvilka mom den längsta tiden skola tillhandahållas.

Om olika slag af åkdon, som skola vid skjutsanstalt vara att tillgå,

och deras beskaffenhet skall gälla hvad Konungen vid fastställande af

afgift för begagnande af sådana åkdon bestämmer.

Jämte farkost skall tillhandahållas nödigt rodd-eller segelmanskap;

och skall Konungens befallningshafvande meddela föreskrift såväl härom

som angående farkostens beskaffenhet och det högsta antal personer eller

största last, som vid hvarje tillfälle må med farkosten befordras.

Om skjuts med automobil eller motorbåt stadgas i 63 §.

6 §•

Vid skjutsanstalt skola såväl gästgifveri- eller stationshållningen,

hvarmed förstås tillhandahållandet af de i 3 § härofvan omförmälda

förnödenheter och förmåner, som skjutsningen gemensamt upplåtas på

entreprenad efter ty i V kap. därom bestämmes.

Om uppehållande af skjutsanstalt annorledes än genom sådan

entreprenad skils i YII kap.

7 §•

Gästgifveri skall förestås af gästgifvare, skjutsstation af stationsföreståndare.

Där entreprenad, som i V kap. afses, vid skjutsanstalt äger rum,

skall entreprenören vara gästgifvare eller stationsföreståndare; honom

dock obetaget att till sådan befattning i sitt ställe på egen bekostnad

sätta annan person, som af Konungens befallningshafvande godkännes.

Uppehälles skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad hvarom

nyss är nämndt, skall särskild person till gästgifvare eller stationsföreståndare

af Konungens befallningshafvande antagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

8 §•

Till entreprenör eller eljest till gästgifvare eller stationsföreståndare

må ej antagas annan än den, som äger medborgerligt förtroende,

gjort sig känd för ordentlighet och redbarhet samt jämväl i öfrigt finnes

för befattningen lämplig. Entreprenör skall ock, för att kunna såsom

sådan godkännas, ställa antaglig borgen för fullgörande af de förbindelser

han genom entreprenaden åtager sig. Denna borgen skall vara ingången

af minst två personer, en för båda och båda för en såsom för egen skuld,

och försedd med vederbörligt intyg om deras vederhäftighet samt innefatta

ansvarighet för gäldande af alla de kostnader, som, i händelse

entreprenören jämlikt 37 § varder skild från entreprenaden eller under

entreprenadtiden aflider, kunna föranledas af entreprenadens uppehållande

genom annan.

9 §•

Vid skjutsanstalt skall genom gästgifvarens eller stationsföreståndarens

försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt en tafla, tydligen

angifvande namnet å skjutsanstalten samt dess egenskap af gästgifveri

eller skjutsstation, så ock namnen å och afstånden till de skjutsanstalter,

till hvilka skjuts från ifrågavarande anstalt utgöres.

10 §.

Entreprenör vare pliktig att underkasta sig den förändring i skjutsskyldigheten,

som genom flyttning eller indragning af närbelägen

skjutsanstalt eller tillkomsten af ny sådan göres nödvändig.

11 §•

Jämte iakttagande af hvad denna stadga i öfrigt för gästgifvare

eller stationsföreståndare utsätter, skall honom åligga:

att med höflighet bemöta samt själf eller genom sina tjänare med

beredvillighet tillhandagå resande;

att städse hålla anstaltens gästrum och öfriga lägenheter i behörigt

skick;

att vårda det, som i hans förvar af resande lämnas;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att tillse, att häst jämte seltyg äfvensom åkdon eller farkost, som

för skjuts tillhandahålles, är i fullt behörigt skick samt i motsatt fall

anskaffa duglig skjuts;

att vidmakthålla ordning bland skjutsare under det de uppehålla

sig vid skjutsanstalten; samt

att vaka öfver, att resande hvarken genom förvållande af någon,

som med skjutsningen har befattning, uppehälles eller affordras betalning

utöfver hvad i skjutslega eller andra afgi/ter enligt denna

stadga bör erläggas eller på annat sätt tillskyndas olägenhet eller förfång

af skjutsare eller andra vid skjutsanstalten sig uppehållande personer.

Aflägsnar sig gästgifvare eller stationsföreståndare från skjutsanstalten,

skall han dessförinnan draga försorg, att hans åligganden

vid anstalten under hans frånvaro fullgöras af annan lämplig person.

II Kap.

Om skjuts- och åkclonslega.

12 §.

Maximibeloppet af lega, som i allmänhet må uppbäras för skjuts

efter häst, fastställes för hvarje stad, som ej hör till landsting, samt i

öfrigt för hvarje län eller, där län är fördeladt i särskilda landstingsområden,

hvarje sådant område af Konungen på förslag af vederbörande

stadsfullmäktige eller landsting samt Konungens befallningshafvande.

Beloppet kan sättas olika för olika delar af samma län.

13 §.

Maximilegan för båtskjuts vid anstalt, där sådan utgöres, bestämmes

genom taxa, som för den anstalt fastställes af Konungen på

dess befallningshafvandes förslag.

14 §.

Finnes i anseende till särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande

vid viss skjutsanstalt den enligt 12 § bestämda maximilega

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

mera afsevärdt understiga skjutsens verkliga värde; eller skulle för vidmakthållande

af viss skjutsanstalt erfordras utöfver rättigheten till uppbärande

af maximilega enligt 12 eller 13 §§ större bidrag af allmänna

medel än att anstaltens nytta och behöflighet kan anses däremot svara;

då må, i den ordning som i V och VII kap. sägs, skjutslegan för sådan

anstalt kunna antingen för viss tid eller tills vidare förhöjas utöfver

maximilegan'' efter ty skäligt pröfvas.

15 §.

Akdonslega, hvarunder här förstås jämväl afgift för sadel och

betsel till ridhäst, som af resande begagnas, så ock för sele när den

resande medför eget åkdon, bestämmes af Konungen.

III Kap.

Om begagnande af skjuts.

16 §.

Vid skjutsanstalt äge eu hvar resande påkalla och erhålla skjuts i

enlighet med denna stadgas bestämmelser. Drucken eller vildsint person,

som begär skjuts, må dock afvisas.

17 §•

Skjuts utgöres i allmänhet från och till skjutsanstalt. Dock skall

skjuts lämnas äfven från eller till annat ställe dit farbar väg finnes,

under förutsättning, att den skjutsande icke därigenom kommer att

färdas längre väg än som motsvarar afståndet från skjutsanstalten, där

skjutsen erhållits, till det längst därifrån belägna ombytesställe, dit skjuts

från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas från annat ställe än skjutsanstalt,

och° den lesandes färd ej går tillbaka till den anstalt, där skjutsen

erhållits, skall den resande erlägga utöfver skjutslega efter den af honom

därvid tillryggalagda väglängd jämväl särskild skjutslega för hämtningen.

Denna lega beräknas efter vägens längd från anstalten till

hämtningsstället.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Resande, som med skjuts ankommer till stad, vare jämväl berättigad

att utan särskild ersättning med skjutsen färdas till au nät ställe inom

stadens planlagda område än därvarande skjutsanstalt. Kan ej härbärge

å det uppgifna stället erhållas, må den resande icke förvägras

att, för sökande af härbärge annorstädes, ytterligare begagna skjutsen

mot särskild ersättning, beräknad efter sjuttiofem öre hästen för hvarje

full halftimme, som skjutsen för detta ändamål tages i anspråk.

18 §.

Skjuts må före den resandes ankomst beställas antingen skriftligen

eller, där så ske kan, genom telegram eller ock genom telefon från

telefonstation.

Skriftlig beställning skall vara undertecknad af den resande själf

eller annan person å hans vägnar. Beställning genom telegram eller

telefon skall vara vitsordad af tjänstemän vid den telegraf- eller telefonstation,

från hvilken beställningen göres.

Vid beställning skall uppgifvas, förutom den resandes namn, titel

eller yrke samt hemvist, jämväl det antal hästar eller farkoster, som

påfordras, tid och ort för skjutsens tillhandahållande samt namnet å det

ställe, till hvilket skjutsen skall utgöras.

Har ej vid beställning iakttagits hvad sålunda är stadgadt, må

densamma lämnas utan afseende.

19 §.

Entreprenör skall vara skyldig att under högst två timmar från

den för skjutsens tillhandahållande bestämda tid låta skjuts afvakta att

resan anträdes eller skjutsbeställningen återkallas. För hvarje full fjärdedels

.timme, som af den sålunda stadgade väntningstiden förflyter efter

det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå, skall entreprenören vara berättigad

att i väntningspenningar af den resande erhålla tjugufem öre

för hvarje häst.

20 §.

Entreprenör är ansvarig för, att skjuts lämnas inom behörig tid

och i fullt dugligt skick.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

V arder resande till följd däraf att honom lämnats oduglig häst

förhindrad att med erhållen skjuts fortsätta resan, skall skjutsaren vara

honom behjälplig att genom beting anskaffa annan skjuts.

21 §.

Återkallar resande skjutsbeställning'' senare än en timme innan

skjutsen skall lämnas, skall entreprenören vara berättigad att af den

resande för besvär och tidsspillan erhålla ersättning med sjuttiofem öre

för hvarje häst.

1 illhandahålles betingad skjuts vid särskildt kämtningsställe utan

att sedermera af den resande begagnas, äge entreprenören att för

färden dit åtnjuta lega i förhållande till våglängden däremellan och

skjutsanstalten, från hvilken skjutsen utgått, dock minst sjuttiofem öre

för hvarje häst.

Utöfver ersättning eller lega, hvarom nu är sagdt, skola jämväl

erläggas väntningspenningar, där sådana enligt 19 § böra utgå.

22 §.

Då gästgifvare, stationsföreståndare eller entreprenör därom tillsäger,

skall resande innan färden anträdes erlägga, jämte väntningspenningar,

där sådan bör utgå, belöpande skjutslega för resan till det

ställe, dit skjutsen skall utgöras.

Har resande vid skjuts anstalt, hvarifrån färden anträdes, åtnjutit

förmån, för hvilken enligt 4 § betalning skall gäldas, skall sådan betalning

erläggas innan afresa får ske.

23 §.

Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgifver, belastas

med större tyngd af resande och resgods än etthundrasextio eller, där

skjutsaren ej å åkdonet färdas, tvåhundrafyrtio kilogram för hvarje häst.

Person som fyllt tolf år anses härvid motsvara åttio samt barn under

tolf år fyrtio kilograms vikt. Utgör resgods, som å åkdonet medföres,

ej mer än tio kilogram för hvarje häst, varde det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes till ridt, må ej läggas gods till

större tyngd än femton kilogram.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 97 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

24 §.

För schäs, kärra, trilla eller därmed jämförligt åkdon med eller

utan sufflett vare resande ej skyldig att använda flera än en häst.

För större åkdon skola begagnas två hästar.

25 §.

Resande, som färdas med eget åkdon, vare berättigad att, med

iakttagande af stadgad körningstid, själf eller genom honom åtföljande

person köra åkdonet. När två eller tre hästar begagnas för två åkdon,

vare den resande icke skyldig att medhafva flera än en skjutsare. År

antalet hästar eller åkdon större, må så många skjutsare medfölja, som

erfordras för hästarnas återhämtning.

Till skjutsare må ej användas person under aderton år, om ej den

resande det medgifver; ej heller någon, som eljest uppenbarligen är för

ändamålet olämplig eller oduglig.

26 §.

Begagnar resande ridhäst, skall han såsom godtgörelse för hästens,

återhämtande erlägga hälften af den för skjutsen belöpande lega.

27 §.

Skjuts intill en half mil betalas såsom för en half mil. Vid

skjuts utöfver en half mil beräknas betalningen efter den tillryggalagda

väglängden, dock att som full tiondedels mil räknas öfverskj utande del

af sådan.

28 §.

Resande äge icke att fordra skyndsammare fortkomst än efter en

och en fjärdedels timme på milen. År afståndet mellan två skjutsanstalter

ovanligt långt, eller är vägen af svårare beskaffenhet eller af

backar i hög grad besvärad, ankomme på Konungens befallningshafvande

att för sådant skjutshåll bestämma ställe, hvarest entreprenören

må vara berättigad att låta hästen hvila högst en half timme.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Under färden må af resande göras uppehåll högst tre timmar.

För den tid skjutsen sålunda uppehälles öfver en fjärdedels timme skall

den resande erlägga väntningspenningar efter den i 19 § stadgade

beräkningsgrund.

29 §.

Sker genom resandes eller honom åtföljande persons förvållande

skada å häst, åkdon, seltyg eller sadel, må ej, innan öfverenskommelse

om ersättning därför blifvit träffad och betalning af ersättningsbeloppet

erlagts eller säkerhet därför ställts, skjuts till resans fortsättande lämnas

den resande, med mindre den, som skadan lidit, det medgifver.

30 §.

Hvad i detta kapitel stadgas om entreprenör skall, där skjutsanstalt

uppehälles annorledes än genom entreprenad, gälla om annan

person, af hvilken skjuts vid den anstalt utgöres.

IV KAP.

Om tillsyn öfver skjutsanstalt.

31 §.

För kontroll öfver gästgifveri- eller stationshållningens och skjutsningens

ordentliga besörjande skall vid skjutsanstalt finnas dagbok,

som före hvarje månads början tillställes gästgifvaren eller stationsföreståndaren,

i stad genom magistratens och på landet genom länsmannens

försorg.

Gästgifvare eller stationsföreståndare skall vårda dagboken och

opåmint tillhanda resande densamma för behöriga anteckningar efter

ty nedan sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

32 §.

Dagboken, som bör bestå af erforderligt antal blad, uppdelade i

särskilda kolumner för de anteckningar, Indika böra däri införas, skall

å första sidan innehålla uppgift å

de särskilda skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten utgöres;

väglängden till berörda ställen;

den lega, som bör erläggas för resa till livartdera af dessa ställen;

det antal hästar eller farkoster, som vid skjutsanstalten skall för

de resande tillhandahållas, samt

de tider, inom hvilka skjuts efter tillsägelse skall inställas.

Riktigheten af dessa uppgifter skall genom vederbörande polismyndighets

underskrift bestyrkas.

33 §.

Resande åligger att, innan han lämnar skjutsanstalt, hvarest skjuts

tages, i dagboken anteckna sitt namn, titel eller yrke, dagen då resan

äger rum, den ort, hvarifrån resan företages, och den, till hvilken resan

ställes, äfvensom det antal hästar, som begagnas.

Lämnas skjuts vid särskildt hämtningsställe. eller underlåter resande

att verkställa nämnda anteckningar, skola dessa göras af gästgifvaren

eller stationsföreståndaren. Betingas skjuts genom beställning, som i

18 § afses, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren genast i dagboken

anteckna tiden, då beställningen ingått.

34 §.

Vill resande anföra klagomål i ett eller annat hänseende öfver

förhållande vid skjutsanstalt eller eljest vid skj utsningen, göre det

antingen i särskild skrift, i stad till magistraten och å landet till vederbörande

länsman, eller ock genom anteckning i därtill afsedd kolumn i

dagboken. Resande skall därvid jämväl uppgifva de skäl och bevis,

som för styrkande af klagomålets befogenhet må förefinnas, äfvensom

sitt namn, titel eller yrke och postadress. Sker annorlunda, må klagomålet

lämnas utan afseende.

Resande, som anför obefogadt klagomål, skall vara pliktig att

ersätta alla de besvär och kostnader, som däraf föranledas för den, mot

hvilken klagomålet riktats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

13

35 §.

För hvarje månad skall, inom åtta dagar efter utgången däraf, dagboken,

försedd med gästgifvarens eller stationsföreståndarens underskrift,

af honom aflämnas eller insändas, i stad till magistraten och å

landet till länsmannen.

Förekommer i dagboken klagomål, eller är sådant i särskild skrift

anfördt, skall magistraten eller länsmannen ofördröjligen verkställa noggrann

undersökning rörande det öfverklagade förhållandet samt därefter

till Konungens befallningshafvande insända dagboken eller klagoskriften

jämte undersökningsprotokollet och vederbörandes förklaring.

Dagbok, i hvilken klagomål icke finnes antecknadt, skall ofördröjligen

öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

36 §.

För hvarje skjutsanstalt skall i stad magistraten samt å landet

kronobetjäningen öfva särskild tillsyn å, att ordning och skick äro vid

anstalten rådande, samt att gästgifvare eller stationsföreståndare äfvensom

entreprenör, där sådan finnes, behörigen fullgöra sina skyldigheter.

A landet skall för nämnda ändamål länsmannen minst en gång i

kvartalet eller, om Konungens befallningshafvande så förordnar, minst

en gång i månaden besöka hvarje skjutsanstalt inom sitt tjänstgöringsområde

och därvid med sorgfällighet undersöka anstaltens skötsel.

Härom skall anteckning göras i dagboken.

Förekommer vid tillsyn, hvarom nu är sagdt, anmärkning, som

finnes påkalla anmälan hos Konungens befallningshafvande, skall sådan

anmälan ofördröjligen aflåtas.

37 §.

Visar gästgifvare eller stationsföreståndare gång efter annan försumlighet

med fullgörande af sina skyldigheter, eller förekomma å

skjutsanstalt vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att gästgifvaren

eller stationslöreståndaren icke kan anses fortfarande äga de

lör befattningens utöfvande erforderliga egenskaper, vare han, utom det

bötesansvar, hvartill han i hvarje fall må hafva gjort sig skvldig, underkastad

påföljden att från befattningen skiljas, och skall densamma i

sådant tall öfverlämnas till annan person. Beslut härom meddelas af

Konungens befallningshafvande, på anmälan af magistrat eller krono
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

betjäning. Entreprenör, som sålunda skiljes från befattning såsom gästgifvare

eller stationsföreståndare, skall vara pliktig att gälda kostnaden

för befattningens uppehållande genom annan.

Underlåter eljest entreprenör att behörigen fullgöra sina skyldigheter,

eller förekomma andra sådana omständigheter att entreprenaden

icke vidare kan honom anförtros, skall han från densamma skiljas.

Konungens befallningshafvande skall därom på anmälan af magistrat

eller kronobetjäning meddéla beslut. Varder entreprenör sålunda skild

från entreprenaden eller aflider han under entreprenadtiden, och finnes

ej annan lämplig person villig att för den återstående tiden öfvertaga

entreprenaden på stadgade villkor, skall det åligga i stad magistraten

och på landet länsmannen att skyndsamt ombesörja entreprenadens

uppehållande på entreprenörens eller hans dödsbos och löftesmäns bekostnad.

Kan det ej ske, varde förhållandet anmäldt hos Konungens

befallningshafvande, och äge den myndighet förordna, att anstalten skall

för den återstående entreprenadtiden indragas.

V Kap.

Om åstadkommande af entreprenad.

38 §.

Entreprenadtiden skall i allmänhet omfatta eu period af fem

kalenderår. Konungens befallningshafvande äge dock, om så anses lämpligare,

inskränka perioden till tre år. I hvarje fall skall emellertid perioden

utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma län.

Huru i visst fall entreprenadperiod må afse kortare tid ån nu är

sagdt stadgas i 49 §.

39 §.

För upplåtande på entreprenad af skjutsningen _ och i förening

därmed af gästgifveri- eller stationshållningen vid skjutsanstalt skola

anställas auktioner, en eller flera, efter ty i detta kapitel därom närmare

bestämmes.

Auktion utlyses af Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande

i länskungörelserna och i åtminstone en af ortens tidningar,

ordinarie auktion minst en månad och ny auktion minst fjorton

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

dagar före auktion sdagen. Därvid skall för den anstalt, auktionen afser,

jämväl meddelas uppgift å de bestämda entreprenadvillkoren, så ock å

antalet hästar som under sistförflutna tre år, där anstalten så länge

ägt bestånd, i medeltal vid densamma utgått.

Där så lämpligt finnes, må auktioner för flera skjutsanstalter å

landet hållas vid samma tillfälle.

Auktion förrättas för skjutsanstalt i stad af magistraten samt för

sådan anstalt å landet af kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande

så förordnar, länsmannen i orten.

Vid auktion skall föras protokoll, upptagande gjorda utrop och

samtliga anbudsgifvares därvid afgifna lägsta anbud.

Efter auktionens slut skall protokollet jämte anbudsgifvares därvid

aflämnade bevis, intyg och borgen skyndsamt insändas till Konungens

befallningshafvande.

40 §.

I början af året näst före det, med hvilket den löpande entreprenadperioden

inom länet går till ända, skall Konungens befallningshafvande

efter vederbörande magistraters och länsmäns hörande taga under ompröfning,

huruvida för någon eller några skjutsanstalter inom länet någon

förändring af de stadgade entreprenadvilikoren må vara behöflig, samt, i

den mån anledning därtill förekommer, meddela beslut om sådan ändring.

Härefter skall Konungens befallningshafvande ombesörja, att ordinarie

entreprenadauktion före näst infallande maj månads utgång hålles

för tillvägabringande af nytt beting för en hvar skjutsanstalt inom länet.

41 §.

Vid ordinarie auktion skall skjutsningen och i sammanhang därmed

gästgifveri- eller stationshållningen utropas emot rättighet att af de

resande i skjutslega uppbära den för orten fastställda maximilega utan

villkor af bidrag. Varder därvid icke något anbud afgifvet, skall utrop

anställas med villkor af bidrag jämte rättighet att uppbära nämndamaximilega.

42 §.

Nu har vid ordinarie auktion afgifvits anbud, mot hvilket med afseende

å anbudsgifvares person eller borgen eller beskaffenheten af den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

för gästgifveri- eller stationshållningen erbjudna lägenhet anmärkning

ej förekommer; är sådant anbud afgifvet utan anspråk på entreprenadbidrag,

skall det af Konungens befallningshafvande antagas. Åro två

eller flera sådana anbud, skall det antagas, som innefattar erbjudande

att besörja skjutsningen för lägsta legan. in-o två eller flera anbud

därutinnan lika, halve det företräde, som tinnes erbjuda största säkerhet

för entreprenadens behöriga fullgörande.

År åter vid det eller de lägsta godkända anbuden fäst förbehåll

om entreprenadbidrag, skall auktionsprotokollet för det ändamål, som

afses i 44 §, af Konungens befallningshafvande öfverlämnas, för skjutsanstalt

i stad, som ej deltager i landsting, till stadsfullmäktige och för

annan skjutsanstalt till årets lagtima landsting för det län eller landstingsområde,

där skjutsanstalten är belägen.

43 §.

År vid ordinarie auktion icke afgifvet något anbud, som Konungens

befallningshafvande finner kunna godkännas, skall Konungens befallningshafvande

skyndsamt låta förrätta ny auktion.

I afseende å denna auktion och därvid gjorda anbud, mot hvilka

anmärkning ej förekommer, skola stadgandena i 41 och 42 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Göres vid auktion, hvarom nu är sagdt, ej anbud, som finnes kunna

godkännas, gifve Konungens befallningshafvande stadsfullmäktige eller

landstinget därom underrättelse för den åtgärd, som jämlikt 44 § däral

må föranledas.

44 §.

Stadsfullmäktige eller landstinget beslute, huruvida och till hvilket

belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalt må böra anvisas.

I sammanhang härmed må stadsfullmäktige eller landstinget, där

anledning därtill förekommer, taga under öfvervägande och för sin del

besluta, ej mindre huruvida någon förhöjning af skjutslega!! utöfver

maximilegan må kunna enligt 14 § medgifvas, ån äfven huruvida, för

den händelse entreprenad vid anstalten ej kan åstadkommas med till—

lämpning af sålunda bestämda villkor i afseende å bidrag och skjutslega,

anstalten må indragas för den period, hvarom fråga är. Finnes anstalten

böra, utan vidare åtgärd för entreprenad, för alltid indragas, må ock

därom beslutas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

17

45 §.

Stadsfullmäktiges eller landstingets beslut skall ofördröjligen hos

Konungens befallningshafvande anmälas.

Afser beslutet indragning af skjutsanstalt eller förhöjning af skjutslegan

för sådan anstalt, skall beslutet därutinnan underställas Konungens

befallningshafvandes pröfning. Sådan underställning skall ock äga rum

beträffande landstings beslut, hvarigenom entreprenadbidrag beviljats.

Beslut, som sålunda underställes, skall af Konungens befallningshafvande

oförändradt antingen godkännas eller ogillas. Ej må godkännande

af landstings beslut om entreprenadbidrag vägras på den

grund, att beviljadt dylikt bidrag anses vara för högt.

Hvad sålunda efter underställning från landsting beslutas skall

delgifvas landstinget, så framt tinget ännu är samladt. Eljest skall

underrättelse om beslutet införas i länskungörelserna.

46 §.

År betingadt bidrag medgifvet, skall motsvarande anbud antagas.

Har bidrag antingen alldeles icke eller ock endast till nedsatt

belopp beviljats, med eller utan förhöjning af skjutslega^ och åtnöjes

godkänd anbudsgifvare med sålunda bestämda villkor, skall ock entreprenaden

till honom öfverlämnas. Hafva två eller flera afgifvit godkända

anbud, skall med iakttagande af nämnda villkor entreprenaden

hembjudas dessa anbudsgifvare i ordning efter deras anbud, så att den,

som gjort lägre anbud, skall hafva företräde framför den, som högre bjudit!

Aro på grund af hvad sålunda stadgats två eller flera anbudsgifvare

lika berättigade till entreprenadens öfvertagande, skall företrädet

tillkomma den, som nöjes i främsta rummet med lägsta bidrag men

eljest med lägsta skjutslega. Kan ej på sådant sätt dem emellan skiljas,

skall entreprenaden lämnas till den, hvars antagande finnes erbjuda

största säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

47 §.

Kan ej efter ty ofvan är sagdt entreprenad åstadkommas, skall

Konungens befallningshafvande så snart ske kan föranstalta om förrättande

af ny auktion.

Bihang till BiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Vid denna auktion skall utrop anställas med de villkor i afseende

å bidrag och skjutslega, hvarom jämlikt 44 och 45 §§ blifvit bestämdt.

48 §.

Har vid auktion enligt föregående paragraf afgifvits anbud, mot

hvilket anmärkning ej förekommer, varde det anbud antaget. Föreligga

flera sådana anbud, skola i fråga om företrädet dem emellan de i 46 §

stadgade grunder äga motsvarande tillämpning.

49 §.

Finnes under den för länet löpande entreprenadperiod ny skjutsanstalt

böra utan afbidan på periodens slut inrättas och kan efter föregången

auktion, hvarom Konungens befallningshafvande förordnar,

entreprenad vid den anstalt åstadkommas för periodens återstående del

utan entreprenadbidrag eller förhöjning i skjutslega^ äge Konungens

befallningshafvande till den minstbjudande öfverlämna denna entreprenad.

Kan ej sådant beting tillvägabringas, vare frågan om anstaltens

uppehållande för nämnda tid förfallen.

Auktion enligt denna paragraf må hållas så snart ske kan och

tillkännagifves på sätt om ordinarie entreprenadauktion är ofvan stadgadt.

50 §.

Med den person, till hvilken entreprenad skall öfverlämnas, skall

afslutas entreprenadkontrakt, för skjutsanstalt i stad genom magistraten

och för anstalt på landet genom kronofogden. Kontraktet skall upprättas

i tre exemplar, af hvilka det ena tillika med borgensförbindelsen

för entreprenadvillkorens behöriga fullgörande förvaras hos magistraten

eller länsmannen, det andra tillställes entreprenören och det tredje insändes

till Konungens befallningshafvande.

Bestyrkt afskrift af kontraktet skall jämte ett exemplar af denna

stadga genom entreprenörens försorg finnas anslaget i skjutsanstaltens

gästrum.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

19

VI Kap.

Om utgörande af entreprenadbidrag.

51 §.

I fråga om gäldande af fastställda entreprenadbidrag utgör hvarje

stad, som ej hör till landsting, och i öfrigt hvarje län eller landstingsområde

ett distrikt för sig.

Bidrag för distriktets samtliga vederbörande skjutsanstalter intill

belopp, som motsvarar hälften af den för distriktet senast fastställda

bevillning af fast egendom samt för inkomst af kapital eller arbete,

skola gäldas med lika andel af staten och distriktet. Öfverskjuta bidragen

nämnda hälft, skall öfverskottet gäldas med två tredjedelar af

staten och en tredjedel af distriktet.

Vid beräkning efter ty nu är sagdt skall så anses, som om bevillningen

vore bestämd att utgå med sex öre för hvarje fulla etthundra

kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla

etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta

samt en för hundra af taxerad inkomst.

53 §.

I fråga om statens andel i bidragen åligger Konungens befallningshafvande

att, så snart denna andel blifvit till beloppet utrönt, ofördröjligen

till Konungen insända förteckning öfver de ifrågavarande särskilda

skjutsanstalterna tillika med uppgift å det för hvarje sådan anstalt

bestämda bidrag samt den däraf på staten belöpande andel. Konungens

befallningshafvande äger emellertid att af under händer hafvande statsmedel

efter hvarje hälft års utgång utanordna och i landskontorets

specialräkning afföra samt till entreprenörerna utbetala hvad en hvaraf

dem i statsbidrag tillkommer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

54 §.

För stad, som ej hör till landsting, utbetalas distriktets andel i

bidrag halfårsvis ur stadens kassa till vederbörande entreprenör.

55 §.

För län eller landstingsområde skall distriktets andel i bidragen

utgöras medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till

bevillning af fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,

med iakttagande af den särskilda grund, som för utgörande af de på

bevillning beroende utskylder är eller varder i allmänhet stadgad.

Konungens befallningshafvande åligger att i sammanhang med

kronoskatterna för det år, bidragen afse, låta hos de skattskyldiga uttaga

ifrågavarande afgift. För sådant ändamål har Konungens befallningshafvande

att, efter det taxeringsförrättningarna för nämnda år blifvit

afslutade, med tillämpning af ofvan stadgade debiteringsgrund låta

verkställa uträkning å det öretal, som för distriktet belöper på hvarje

krona bevillning af fast egendom samt af inkomst. Härefter skall afgiften

genom Konungens befallningshafvandes försorg af vederbörande

under benämning bidrag till skjutsentrepr enad erna debiteras och indrifvas

samt hos Konungens befallningshafvande insättas inom den tid och med

det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgadt.

Af de härvid influtna medel eller, i den mån sådana ej finnas hos

Konungens befallningshafvande mnestaende, förskottsvis af undei händer

hafvande statsmedel skall Konungens befallningshafvande efter hvarje

hälft års utgång låta utbetala till entreprenörerna hvad dem i bidrag

från distriktet tillkommer.

För hvarje år bör en hos Konungens befallningshafvande upprättad

och af verifikationer åtföljd redovisning öfver uppbörden af de

skattskyldigas afgifter inom den 1 april nästföljande år tillställas landstingets

revisorer för granskning och yttrande till nästa landsting.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

21

VII Kap.

Om uppehållande af skjutsanstalt när entreprenad ej kan åstadkommas.

56 §.

Kan ej i den ordning, hvarom i V kap. är stadgadt, entreprenad

åstadkommas vid skjutsanstalt, om hvars indragning för sådant fall beslut

ej heller meddelats, skall Konungens befallningshafvande om förhållandet

underrätta, för skjutsanstalt i stad, som ej hör till landsting, stadsfullmäktige

och för annan sådan anstalt nästa lagtima landsting för det län

eller landstingsområde, där anstalten är belägen.

Stadsfullmäktige eller landstinget åligge därefter att, på sätt tjänligast

finnes, låta draga försorg om anstaltens uppehållande för den

period, hvarom fråga är. Finnes därvid skjutslegan för anstalten kunna

jämlikt 14 § förhöjas utöfver hvad tillförene är för anstalten bestämdt,

må dylik förhöjning beslutas i enahanda ordning som i 44 och 45 §§

är stadgad.

I Stockholm skall i ofvannämnda fall skjutsningen, intill dess den

kan enligt denna stadgas bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen,

uppehållas på sätt hittills skett.

57 §.

Årlig kostnad för uppehållande af skjutsanstalt i fall, som afses i

föregående paragraf, skall, sedan densamma blifvit hos Konungens befallningshafvande

till beloppet styrkt, anses såsom entreprenadbidrag,

hvarå bestämmelserna i VI kap. skola äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande att de medel, som jämlikt nämnda bestämmelser eljest

skolat utbetalas till entreprenör, i stället skola af Konungens befallningshafvande

öfverlämnas till vederbörande stads eller landstings kassa.

58 §.

Kan ej i fall, hvarom i 56 § är sagdt, skjutsanstalt utan oskäligkostnad

uppehållas, må anstalten indragas. Om ordningen för beslut

därom galle hvad i 44 och 45 §§ är stadgadt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

VIII Kap.

Ansvarsbestämmelser m. rn.

59 §.

Lämnas ej skjuts inom behörig tid; eller är häst, seltyg, åkdon

eller farkost, som utlämnas för skjuts, ej i fullt dugligt skick; eller varder

resande genom förvållande af någon, som med skjutsningen har befattning,

eljest uppehållen, eller affordras honom af sådan person betalning

utöfver hvad i skjutslega eller andra afgifter enligt denna stadga bör

erläggas, straffes den felande med böter från och med fem till och med

femtio kronor.

Till enahanda ansvar dömes, där eljest gästgifvare eller stationsföreståndare,

entreprenör eller annan, af hvilken skjuts vid anstalt utgöres,

eller skjutsare öfverträder hvad honom enligt denna stadga

åligger iakttaga.

Fråga om ådömande af bestraffning efter ty nu är stadgadt upptages

och afgöres af Konungens befallningshafvande i anledning af klagomal

eller anmälan enligt 34—36 §§.

Har i målet jämväl framställts yrkande om ersättning för skada,

som af förseelsen kommit, och är ej sådant yrkande bestridt, må ock

skyldighet att gälda skadeståndet af Konungens befallningshafvande den

felande åläggas.

Har i sammanhang med förseelsen den felande jämväl begått

gärning, som är straffbar enligt allmän strafflag, eller har framställdt

yrkande om skadestånd blifvit bestridt, skall dock målet i hela dess

vidd tillhöra allmän domstols pröfning och förty af Konungens befallningshafvande

öfverlämnas till vederbörande åklagare för talans utförande

vid sådan domstol.

60 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

23

61 §.

öfver landstings i laga ordning fattade beslut, hvarigenom bidrag

till skjutsentreprenads åstadkommande blifvit beviljadt eller eljest anslag

till uppehållande af skjutsanstalt anvisadt, må ej besvär anföras; ej

heller öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande förklarat

sig icke kunna godkänna gjordt entreprenadanbud.

Beträffande annat af Konungens befallningshafvande enligt denna

stadga meddeladt beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

62 §.

Hvad i denna stadga föreskrifves om magistrat skall gälla i Stockholm

i tillämpliga delar för öfverståthållareämbetet och i stad, där

magistrat ej finnes, för den stadsstyrelse, som i stället är tillsatt.

63 §.

De i denna stadga gifna bestämmelser om skjuts efter häst eller

om båtskjuts skola i tillämpliga delar gälla om skjuts med automobil eller

motorbåt. Dock skola, för den händelse sådan skjuts utgöres, entreprenadvillkoren

i afseende å antal hästar och åkdon eller farkoster, som skola

vid skjutsanstalt tillhandahållas, därefter lämpas, och må skjutslegan

jämväl utgå med skälig förhöjning, allt efter ty Konungens befallningshafvande

på framställning af entreprenör eller där förhållandena eljest

därtill gifva anledning äger närmare bestämma.

I öfrigt skall, i fråga om automobilskjuts, lända till efterrättelse

hvad om automobiltrafik är eller varder särskildt stadgadt.

64 §.

Kostnaden för tillkännagifvanden enligt 2, 39 och 49 §§ gäldas

af statsverket.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Genom denna stadga upphäfva^:

28 kapitlet byggningabalken;

Kungl. gästgifvareförordningen den 12 december 1734; dock att

hvad § 7 innehåller angående borthuggande af smärre buskar på ömse

sidor om landsväg skall, i fråga om stads område, fortfarande gälla;

Kungl. förklaringen angående gästgifveriskjuts in. m. den 11

december 1766;

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skjuts väsendet den 31

maj 1878,

samt allt hvad öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter innehålla

mot den nya stadgan stridande.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1914. I fråga om

skjutsväsendets ordnande för den period, som samtidigt med stadgans

ikraftträdande skall taga sin början, skola dock föreskrifterna i denna

stadga tillämpas.

Där enligt nu gällande ordning ny entreprenadperiod skall taga

sin början tidigare än den 1 januari 1914, skall denna period omfatta

allenast den tid, som återstår till dess stadgan träder i kraft.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

25

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Hederstierna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen statsrådet Nyländer anförde, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen, i underdånighet

följande.

I skrifvelse den 27 april 1905 har Riksdagen, bland annat, gjort Ang. skjutsframställning

om utredning och förslag i syfte, att den vissa hemman skyldigheten,

å landet ännu åliggande skjutsskyldighet måtte kunna upphöra eller

alternativt göras mindre betungande.

Innan jag öfvergår till en närmare redogörelse för innehållet i

Riksdagens skrifvelse och hvad i anledning däraf åtgjorts, anhåller jag

få. meddela en öfversikt af förhållandena i afseende å det allmänna

skjutsningsbesväret. Jag frånser härvid de särskilda slag af skjutsskyldighet,

som i författningarna omtalas under benämningarna kungsBiliang

till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 97 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Historisk

återblick.

Skjutsväsendet

på

landet.

28 kap.

bvggningabalken.

26 Kungl. Mafits Nåd. Proposition N:o 151.

och kronoskjuts och hvarmed förstås utgörande af skjuts antingen för

kungliga personers resor inom landet (kungsskjuts) eller för transport

af kronans manskap och persedlar (kronoskjuts). Dessa särskilda slag af

skjutsskyldighet äro icke i Riksdagens framställning afsedda och de

hafva af sådan anledning ej nu varit föremål för min uppmärksamhet.

Jag torde emellertid framdeles få tillfälle att till dem återkomma.

Frågan gäller nu endast den allmänna skjutsskyldigheten för

resandes befordran. I vidsträckt mening omfattar besväret icke allenast

skjutsning utan äfven gästgifverihållning. Dess innebörd torde bäst

belysas genom eu återblick på lagstiftningen och utvecklingen alltifrån

1734 års lag.

Skjutsväsendets organisation, sådan den framstår genom stadgandena

i 28 kap. byggningabalken, hänför sig, hvad landsbygden beträffar,

till gästgifvaregårdarna. »Vid allmänna lands- och sjövägar»

— heter det i 1 § af nämnda kapitel — »skola nödiga skjuts- och

gästgifvaregårdar vara ej längre från hvarandra än högst två mil.

Konungens befallningshafvande äger å häradsting dem lägga och inrätta

i hvarje härad helst å kronans jord. Finnes ej kronohemman så när,

ha-fve då frälseman eller skattebonde dem å sin jord eller skifte med

konungen och tage vederlag». Häradet åligger att bebygga gästgifvaregården

med vissa hus, så framt ej den enskilde har nog stort intresse

att själf bygga för att få hålla gästgifveriet. Underhållsskyldigheten

af dessa hus åligger gästgifvaren själf. Han har vidare skyldighet såväl

att mot betalning förse resande med husrum och förplägning som ock

att i viss, af länsstyrelsen bestämd omfattning tillhandahålla skjuts efter

häst eller med båt — den s. k. gästgifveriskjutsen till skillnad från

håll- och reservskjutsen, hvilken jag senare skall beröra, I gengäld

mot skyldigheten tillförsäkras honom vissa särskilda näringsrättigheter,

förnämligast rätt till utskänkning af vin och Öl, äfvensom särskild!

straffrättsligt skydd mot våldgästning. Gästgifvarens förhållande till

de resande, villkoren för begagnande af skjuts, tillsyn öfver gästgifvaregården

in. m. regleras genom åtskilliga närmare bestämmelser. Men

gästgifvaren svarar icke under alla förhållanden ensam för gästgifverioch

skjutshållningen. När behofvet är större än att det kan fyllas af

gästgifvaregårdens egna resurser, skola »nästa grannar» (hemmansinnehafvare)

subsidiärt prestera det felande hvad angår såväl resandes mottagande

och förplägning som äfven och särskildt skjutsningen. I denna

de nästa grannarnas förpliktelse att, som det heter i 5 § af åberopade

kapitel, »honom till hjälp komma» med skjutsningen — hvithet då sker

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

på det sätt, att de i tur och ordning efter budskickning inställa sig

vid gästgifvaregården för att utgöra beställd skjuts — ligger grunden

till den i författningarna sedermera så benämnda reservskjutsen. Men

»är där större farväg än att skjutsen så kan uppehållas; lägge häradsrätten

därtill hållskjuts, eftersom det nödigt och skäligt pröfvas och

af Konungens befallningshafvande gilladt varder». Hållskjutsen innebär

skyldighet för mera aflägse boende jordägai''e att i tur och

ordning under viss tid hafva en eller flera hästar stående vid gästgifvaregården

för att skjutsa.

Genom gästgifvare ordningen den 12 december 1734 meddelas en Gästgifvaremängd

kompletterande föreskrifter. Landshöfdingen åligger »att draga ordningen

försorg, det alla gästgifverier med beskedlige och duglige gästgifvare eni734.ec"

eller krögare varda föresedde.» Utöfver gästgifvarens särskilda näringsfriheter

— hvaribland nu namnes äfven rättigheten att sälja brännvin

— förunnas honom vissa allmänna förmåner, såsom frihet från rotering

och eu del grundskatt, hvarjämte extra statsunderstöd vid behof i särskilda

fall för honom ställes i utsikt. Skjuts- och båtlega fastställes,

i hufvudsak lika för hela landet. Om villkoren i öfrigt för begagnande

af skjuts, gästgifvarens och de resandes inbördes förhållanden m. in.

lämnas närmare föreskrifter. De viktiga bestämmelserna i byggningabalken

om nästa grannars skjutsskyldighet — reservskjutsen — och

hållskjutsen förklaras nu närmare så, att »ifrån en sådan skjuts på

landet böra inga andra befrias, än de som genom särskilda privilegier

och resolutioner äro undantagne, utan alle så krono- och skatte-, som

frälsehemman, efter en proportionerad tillhjälp» — proportionen är

mantalet eller öretalet —, »hvarest så behöfves, vara pliktige, enär ordningen

till dem kommer, eller de af gästgifvaren eller skjutsaren blifva

tillsagde, att komma strax utan någon försummelse till gästgifvaregården

med sine hästar, vagnar och kärror.» Dock medgifves öboar

och afsides boende skjutsskyldiga att sätta andra i sitt ställe. Samfälligheten

af de till gästgifveriet anslagna skjutsskyldiga eller det s. k.

skjutslaget sammansättes och skyldighetens fördelning därinom fastställes

af landshöfdingen.

Åtskilliga delvis skärpta eller nya bestämmelser lämnas i kungl. Förklaringen

förklaringen den 11 december 1766 »angående gästgifveriskjuts och der\766dec‘

hvad till hämmande af hvarjehanda därvid inritade missbruk och högst

skadande olägenheter bör iakttagas.» Utom en del detalj föreskrifter,

hvaribland märkas sådana som afse vissa inskränkningar i rättigheten

att påkalla och erhålla skjuts, förande af dagbok vid gästgifvaregård

och annan kontroll öfver dess skötsel, inrymmer författningen stadganden

s. 28 Kontrollera mot PDF

Grästgifvexioch

skjutsskyldigheten.

Besvärets

innehåll och

omfattning.

28 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 151-

i det uttryckligen angifva syftet att så vidt möjligt begränsa den betungande

hållskjutsen, öfver hvars anlitande i oträngda mål redan dä

allmänt klagats. I sådant afseende förordnas om upphörande af den

dittills inrättade hållskjutsen vid alla mindre farvägar och anbefalles

ny undersökning af rätten med noga aktgifvande på, att intet annat

till reserv väl beläget hemman får undantagas från reservskjutsen än

de, som genom privilegier, förordningar och särskilda kungl. resolutioner

äro från skjutsbesväret alldeles fria. Sedan reservhemman sålunda

blifvit gästgifveri underlagdt, får det icke från skjutslaget skiljas.

Hållskjuts får endast i det fall, att farvägen är större och flera hästar

erfordras, än gästgifvaren och reservlaget skola hålla, anslås för det

som brister. Regleringen härutinnan verkställes af häradsrätt. På alla

ställen, där antingen reserv- eller hållskjuts inrättas, lämnas allmogen

fritt att därom sins emellan öfverenskomma. Träffas sådan öfverenskommelse,

bör den af rätten med befallningshafvandens samtycke gillas.

Gästgifveriskyldigheten enligt ofvan åberopade lagrum och författningar

är visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i vidare

mån än att, såsom förut blifvit nämndt, den enskilde jordägaren har

skyldighet att vid behof tåla gästgifvaregårdens läggande på hans jord.

eller alternativt för ändamålet mot vederlag afstå hemmanet till kronan,

samt att byggnadsskyldigheten vid gästgifvaregård i vissa fall åligger

häradssamfalligheten (= innehafvare af inom häradet belägen icke privilegierad

jord). Men när, såsom regeln var, ett kronohemman anslogs till

gästgifveri, eller ett annat hemman vare sig aftalsmässigt eller tvångsvis

därtill togs i anspråk; när vidare hemmanet så i ena som andra fallet

bebyggdes och inrättades för det särskilda ändamålet samt gästgifverifriheterna

till väsentlig del utgingo i själfva hemmanets frihet från

skatt och besvär, föranledde detta gifvetvis, att skyldigheten ansågs

vara fäst vid själfva hemmanet såsom ett realonus, så att hemmanet

blef hvad man kallar ständigt gästgifveri. Hvad kronohemmanen

angår, befästes förhållandet ytterligare därigenom att, när ett sådant

till gästgifveri indeladt hemman försåldes till skatte, gästgifveriskyldighetens

utgörande fästes såsom villkor för skatterättigheten. I hvarje

fall hafva gästgifverihemmanens särskilda kamerala karaktär i jordeböcker

och eljest alltjämt upprätthållits, och gästgifveriskyldigheten

anses vidlåda dem ända till dess vederbörande skjutsanstalter indragas.

Skyldigheten att utgöra håll- och reservskjuts är återigen, jämlikt

förberörda lagrum och författningar, ett allmänt, den icke privilegierade

jorden åliggande besvär. Fritagna härvid äro enligt särskilda för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

fattningar — förutom gästgifvaregårdarna själfva såsom ansvarande för

.egen skjutsning — följande egendomsgrupper:

l:o) säterier, ladugårdar, rå- ock rörs- samt insockne- eller veckodagshemman

(adliga privilegierna den 16 oktober 1723, § 8) äfvensom

med detta s. k. ypperligare frälse likställda kungl. lustslott, kungs- ock

kungsladugårdar;

2:o) ecklesiastika ock andra boställen (prästerskapets privilegier

den 16 oktober 1728. § 7, samt förenings- och säkerhetsakten den 21

februari 1789, § 3);

3:o) lotshemman (förordningen den 17 september 1783, § 2);

4ro) bergsfrälsehemman (resolutionen den 28 september 1808);

5:o) akademi-, kyrko- och hospitalshemman (åtskilliga författningar);

och

6:o) de, som uppfunnit sällsyntare mineralstreck, för sig och efterkommande

på det hemman, de vid uppfinningen innehade (förordningen

den 27 augusti 1723, §§ 2 och 3).

Härjämte har i vissa fall temporär frihet från besväret fått

åtnjutas af särskilda personer för deras hemman med afseende å innehafvande

sysslor (nämndemän, fjärdingsmän samt, i Skåne, kyrkovärdar).

Anmärkningsvärdt är emellertid, att en jämförelsevis mycket stor

del af den lagligen skjutsskyldiga jorden under tidernas lopp faktiskt

gått fri från besväret genom att icke blifva indelad i skjutslag.

De båda kommittéer, som den 31 augusti 1859 och den 6 mars

1877 afgåfvo underdåniga betänkanden och förslag angående skjutsväsendets

ordnande, meddelade angående den skjutsskyldiga jordens omfattning

i förhållande till den privilegierade och om skjutsskyldighetens

verkliga utsträckning en del statistiska uppgifter, af hvilka jag tillåter

mig här intaga följande:

1859 års

1877 års

kommitté;

kommitté;

mantal.

mantal.

Hela rikets hemmantal ...............................................

Häraf författningsenligt befriade från gästgifveri-,

66,225 7*

69,424,99

håll- och reservskjuts .......................................

12,608

12,845,21

Skjutsskyldiga ................................................................

Häraf indelade:

53,617 3U

56,579,78

till gästgifveri och reservskjuts ......................

10,714 V8

12,172,40

till hållskjuts........................................................

20,406 Vs

21,894,69

till postskjuts ........................................................

484

Till skjuts icke indelade..........................................

. 22,002 */*

22,512,69

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Särskild

organisation

i vissa orter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Om anledningen därtill, att så många hemman af skj utsskyldig

natur icke deltoge i skjutsning, yttrade 1859 års kommitté, att någon

allmängiltig orsak till förhållandet näppeligen kunde utfinnas. Sannolikast

torde väl hemmanens belägenhet, afsides från de allmänna landsvägarna,

därtill föranleda men ett sådant antagande stode icke väl

tillsammans därmed, att i de nordliga länen, där afstånden vore stora,

nästan alla hemman af förenämnda beskaffenhet blifvit till skjutsning

indelade, då däremot i andra län förhållandet visade sig olika ända

därhän, att i de småländska endast ett jämförelsevis ringa antal hemman

hade sig ålagdt att skjutsa, änskönt detta besvär ingalunda kunde

därstädes anses vara minst tryckande. Att skjutslagen icke varit i

behof af förstärkning kunde ej heller gärna åberopas, då skjutningsbördan

på många ställen och synnerligast i de delar af landet, där

största antalet till skjutsning skyldiga, men därtill icke indelade

hemman funnes, uteslutande hvilade på ett i förhållande till skjutsåtgången

mindre betydligt antal hemman, utan syntes den tillförene i

vissa orter mer eller mindre, men mångenstädes alldeles icke begagnade

utvägen att förstärka reservskjutslagen genom anslående af hållskjuts

hafva varit egentliga anledningen, att så många hemman af skjutsskyldig

natur nu vore gynnade på de andra lika beskaffade hemmanens

bekostnad.

Att hållskjutsen i själfva verket varit ganska ojämnt fördelad,

har äfven påvisats af 1877 års kommitté. Enligt hvad denna kommitté

upplyste, förekomme hållskjuts alls icke inom Hallands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs

samt Jämtlands län. Inom alla de öfriga länen däremot utgjordes

sådant besvär, men det vore särskildt inom Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, som ett betydligt

antal hemman blifvit till utgörande af hållskjuts indelade.

Den hittills beskrifna organisationen af skjutsinrättningen afser

den typ af skjutsanstalter, som är bildad på grundval af byggningabalkens

28 kap. med dithörande äldre författningar: ett ständigt, för

ändamålet inrättadt, med särskilda förmåner utrustadt gästgifverihemmsin

såsom centralpunkt med det däromkring grupperade, likaledes

fast indelade skjutslaget af håll- och reservskjutsskyldiga hemman,

hvartdera utgörande skyldigheten in natura. Men på några orter inom

landet har tillämpats en annan ordning. Gästgifveri- och skjutshållningen

är här icke fäst vid vissa hemman, utan har, såsom i 3 § i

skjutsstadgan sägs, tid efter annan ordnats som en gemensam ange
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

lägenhet, för större eller mindre samfälligheter, omfattande större områden,

i ett fall (Jämtland) t. o. m. hela provinsen. Gästgifverihållningen

har då ordnats antingen i sammanhang med skjutsningens

upplåtande på entreprenad eller så, att vissa personer öfvertagit gästgifverihållningen

särskildt, mot ersättning af hela samfällighetens skjutsskyldiga

hemman. Skjutsningen åter synes, där den ej kunnat på

entreprenad för gemensam räkning upplåtas,'' hafva drabbat de skjutsskyldiga

samfäld! på det sätt, att till skjutsning vid hvarje inom samfälligheten

inrättad skjutsanstalt indelats vissa hemman, som haft att

utgöra besväret in natura mot ersättning af alla de öfriga. Samfällighet]!

kan fördenskull sägas här utgöra skjutslaget, ehuru intressenterna

däri fått vidkännas skjutsskyldigheten i olika form, somliga endast in

natura och de öfriga endast i penningar.

Beträffande städerna heter det i 28 kap. 1 § byggningabalken,

att i hvarje köpstad böra vara gästgifvare och formän så många som

där behöfvas. Och ifall skjutsningen icke kan med gästgifvarens" hästar

besörjas, skola stadens borgare uppehålla skjutsen (5 §).

Enligt 1734 års gästgifvareordning skall gästgifverihållningen i

de större städerna vara alldeles skild från skjutsningen, hvilken senare

skall utgöras af särskilda formän och skjutsare. Men i de mindre skall

gästgifvaren tillika vara forman och skjutsare. Förmår ej borgerskapet

utgöra den nyssnämnda subsidiära skjutsskyldigheten, »tillordnas dem

hjälp och understöd af allmogen på landet».

1766 års förklaring anbefaller undersökning genom vederbörande

magistrater angående behofvet af sådant understöd i hvarje fall, hvarefter

af landshöfdingen anslås så många af närmaste hemman å landet,

som behofvet kräfver.

I öfrigt gälla enligt den äldre ordningen hufvudsakligen samma

bestämmelser för städerna som för landet, dock att skjutslegan i

städerna är högre.

Borgerskapets omförmälda skjutsskyldighet påhvilar faktiskt icke

alltid borgerskapet eller den borgerliga kommunen såsom helhet. I

åtskilliga städer äro härutinnan af ålder gällande särskilda bestämmelser,

så att skyldigheten helt eller delvis åligger än den ena, än den andra

kategorien af stadsinvånare: burskapsägare, innehafvare af donationsjord,

hus- och tomtägare, andra jordägare, någon gång i form af särskild

jordskatt till staden såsom vederlag för befrielse från skyldighetens

utgörande o. s. v. I några fall är viss jord för ändamålet särskildt

anslagen.

Städerna.

«

s. 32 Kontrollera mot PDF

Paitiella

reformer före

1878.

1878 års

skjutereform.

32 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

T Stockholm åligger det af ålder hufvudstadens droskägare och

åkare att verkställa skjuts för resandes befordran. Denna skyldighet

är senast fastslagen i öfverståthållareämbetets åkaretaxa för gästgifveriskjuts

den 23 december 1874.

Under slutet af 1700-talet och sedermera ända till den nu gällande

skjutslagstiftningens tillkomst är skjutsväsendet ofta föremål för lagstiftarens

uppmärksamhet. En mängd författningar, berörande detaljbestämmelser

i den äldre lagstiftningen, utfärdas. Åtgärder till förminskande

eller upphörande af den betungande hållskjutsen anbefallas

gång efter annan. Framför allt inriktas dock sträfvandet på att få

till stånd entreprenader å skjutsningen, både för vinnande af mera

tillfredsställande anordningar för den resande allmänheten och för lindring

i de skjutsskyldigas ställning. Upprepade framställningar i nämnda

syfte göras af Rikets Ständer hos Kungl. Maj:t, mer än en gång med

framhållande af önskvärdheten att jordbruket varder från skjutsskyldigheten

befriadt. Ett ordnadt entreprenadförfarande införes. Högre skjutslega

vid entreprenad medgifves, och vissa lättnader i afseende å entreprenadvillkoren

beredas efter hand. Jämväl statsanslag till godtgörande,

så långt det förslår, af skjutslagens bidrag till entreprenader anvisas,

närmast till förmån för mera betungade skjutslag. Såväl entreprenadlegan

som nämnda anslag förhöjas o. s. v.

De sålunda af statsmakterna under lång tid fullföljda sträfvanden

att på de partiella reformernas väg åstadkomma verksam lindring i

skjutsbesväret kunde emellertid icke leda till någon allmännare och

mera väsentlig förbättring. Skjutskostnaden, i den mån den ej ersattes

genom den högre entreprenadlegan och det af staten för ändamålet

anvisade bidrag, drabbade ännu ensamt de förutvarande skjutsskyldiga

på samma gång de alltid hade att svara för skjutsningens uppehållande

in natura när entreprenaden ej kom till stånd. Å andra sidan

berodde det på de skjutsskyldiga själfva att afgöra i hvad mån entreprenad

skulle anlitas eller ej. Bördan hvilade alltså fortfarande i hufvudsak

på den skjutsskyldiga jorden och hvad städerna beträffar på

kommunerna själfva eller särskilda deras invånare.

Kom så 1878 års stora skjutsreform, uttryckt i den nu gällande

skjutsstadgan af den 31 maj samma år. För det närmare innehållet

af denna stadga torde jag icke nu behöfva redogöra, utan kan inskränka

mig till ett summariskt angifvande af författningens grunddrag’,

hvilka torde kunna sammanfattas sålunda:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

1. All skjuts för resandes befordran ställes, såvidt ske kan, på

entreprenad.

2. Maximilegan vid entreprenad bestämmes med afseende å

hvarje ort för sig och i närmare öfverensstämmelse med skjutsens

verkliga värde på de olika orterna, För vissa slag af skjutsanstalter,

som kunna uppehållas utan entreprenadbidrag, får nämnda maximilega

öfverskridas för åvägabringande af entreprenad utan särskildt

bidrag.

3. Inrättande af ny skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad

eller efter godvilligt åtagande förbjudes i regel.

4. Skjutsanstalterna indelas i gästgifverier och skjutsstationer,

de senare utan skyldighet att förse resande med härbärge och förplägning,

hvilken anordning i förening med rättigheten för entreprenör

att efter egen önskan öfvertaga jämväl gästgifveri- eller stationshållningen

och förflytta densamma till sin bostad har till syfte att underlätta

åstadkommande af entreprenad. Entreprenadvillkoren lindras

jämväl i öfrigt i ett och annat hänseende.

5. Föreskrifterna om entreprenadförfarandet utvecklas och fullständigas.

G. Skjutskostnaden, d. v. s. entreprenadbidragen, öfverflyttas på

länskommunerna eller de i landsting ej deltagande städerna och staten

på det sätt, att bidragen, hvilkas beviljande ankommer på vederbörande

landsting och stadsfullmäktige, bestridas till viss del af landstingsområdenas

eller vederbörande städers innevånare, med skyldighet för alla

beskattningsföremål att däri deltaga, och till återstående, i visst fall

öfvervägande delen af statsverket.

7. Angående gästgifvares och stationsföreståndares rättigheter

och skyldigheter i förhållande till såväl resande som entreprenörer,

villkoren för begagnande af skjuts, tillsyn och kontroll öfver skjutsanstalterna

m. in. meddelas fullständiga föreskrifter.

Men med skjutsstadgan är det gamla skjutsbesväret ändock icke

fullständigt aflyst. Utom det att för Stockholms stad den äldre

ordningen enligt stadgans 58 § skulle bibehållas orubbad, skall i öfriga

städer och å landsbygden besväret enligt samma stagda för vissa fall

fortfarande kunna tagas i anspråk.

Sålunda heter det i 3 §, att i de delar af riket, där gästgifverioch

skjutshållningen icke är fästad vid vissa hemman, utan tid efter

Bihang till Biksd, prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

Skjutsbesväret

delvis

ännu kvarstående.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

annan ordnats såsom en gemensam angelägenhet för större eller mindre

samfällighet, Konungens befallningshafvande må äga att, därest vid

en eller flera af de utmed allmän väg varande skjutsanstalter entreprenad

icke skulle kunna tillvägabringas, men sådan anstalt, med eller

utan gästgifverihållning, finnes vara för samfärdseln därstädes oundgängligen

behöflig, för sådant fall, efter föregången undersökning

vid häradsrätten i orten, bland de inom samhälligheten enligt hittills

gällande författningar skjutsskyldiga hemman till skjutsanstalt

med därtill hörande skjutslag bestämma vissa lämpligen belägna

hemman.

Vidare stadgas i 18 §, att, om ej entreprenad vid skjutsanstalt

kan åvägabringas, skjutsningen skall, hvad angår stad, af staden själf

eller med biträde af dit tillförene anslaget skjutslag från landet utgöras

intill dess skjutsningen kan enligt stadgans bestämmelser varda åstadkommen.

Hvad åter angår skjutsanstalt å landet, skall i nämnda fall

skjutslaget, där sådant enligt fastställd indelning finnes att tillgå eller

af Konungens befallningshafvande med tillämpning af stadgandet i 3 §

anordnas, vara skyldigt att uppehålla skjutsningen intill dess densamma

kan, enligt stadgans bestämmelser, varda af entreprenör öfvertagen:

och äger Konungens befallningshafvande att, efter vederbörandes hörande

inför häradsrätten i orten, förordna om den förändring i skjutslagens

sammansättning, som för skjutsningens ändamålsenliga utgörande^ må

finnas lämplig, med iakttagande att hållskjuts, där utgörande af sådan

skjuts icke af förhållandena oundgängligen påkallas, skall upphöra.

Slutligen skall jämlikt 20 § skjutsskyldigheten återinträda jämväl

för det fall, att entreprenör och hans löftesmän brista i entreprenadens

fullgörande och icke någon annan finnes villig att öfvertaga densamma

på stadgade villkor; och förfares i sådant fall på samma sätt

som enligt 18 §.

För händelse af skjutsbesvärets utgörande i någotdera af sålunda

angifna fall innehåller stadgan jämväl en och annan särskild bestämmelse

angående de skjutsskyldigas ställning (30 och 31 §§); men

villkoren för begagnande af skjuts eller i allmänhet de skjutsskyldigas

förhållande till de resande regleras hufvudsakligen genom samma föreskrifter,

som i motsvarande afseende gälla vid entreprenad. Öfverhufvud

kan man säga, att de många detaljbestämmelser i skjutsstadgan,

hvilka ej uttryckligen hänföra sig till entreprenadsystemet eller å andra

sidan till skjutsbesvärets effektiva utgörande, äga samma giltighet för

båda alternativen. Sammalunda gälla stadgans bestämmelser om gäst
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

35

gifverihållningen i det stora hela lika, på hvilketdera sättet vederbörande

anstalt än uppehälles.

De nyss återgifna bestämmelserna i 3, 18 och 20 §§ innebära,

såsom redan förut blifvit antydt, att den äldre skjutsordningen icke

blifvit genom den nya stadgan helt upphäfd. 1877 års kommitté,

hvars förslag i allt väsentligt följdes, berörde äfven förhållandet till de

äldre skjutsförfattningarna. I motiven till sitt förslag upptog kommittén

till granskning åtskilliga bestämmelser ur 28 kap. byggningabalken

samt gästgifvareordningen och 1766 års förklaring. Öfriga i nämnda

lagrum och författningar angående gästgifveri-, håll- och reservskjutsen

gifna stadganden, såsom dels redan förut ändrade eller upphäfda, dels

till följd af förändringar i näringslagstiftningen förfallna, dels, i hvad

de innefattade straffbestämmelser för brott, genom nya strafflagstiftningen

upphäfda, fann kommittén icke föranleda vidare yttrande. Och i sitt

författningsförslag inrymde kommittén slutligen (i 60 §) ett stadgande

af innehåll, att vid den tid då den nya författningen skulle vinna tilllämpning

ej mindre 28 kap. byggningabalken, gästgifvareordningen

och 1766 års förklaring än äfven öfriga tid efter annan meddelade

föreskrifter, som vore stridande mot de i förslaget gifna bestämmelser,

skulle »upphöra att vara gällande».

Öfver detta förslag inhämtades högsta domstolens yttrande »i anledning

af ifrågasatt upphäfvande af 28 kap. byggningabalken i sammanhang

med utfärdande af ny stadga angående skjutsväsendet».

Högsta domstolens flesta ledamöter lämnade utan anmärkning

det remitterade förslaget, såvidt detsamma, enligt den nådiga remissen,

utgjort föremål för högsta domstolens granskning.

Två justitieråd voro skiljaktiga och yttrade: 28 kap. byggningabalken

innehölle visserligen till största delen ekonomiska föreskrifter,

mot hvilkas uteslutande ur den allmänna lagen justitieråden icke hade

något att anmärka, men de ansågo sig böra erinra, att 3 och 12 §§ i

sagda kap. jämväl innehölle betydelsefulla stadganden af civilrättslig

natur. De anginge gästgifvares ansvarighet för skada och förlust, som

genom honom eller genom hans hjon och husfolk tillskyndades vägfarande.

För den ifrågasatta regleringen af skjutsväsendet syntes omförmälda

stadganden rörande skadestånd icke kunna i någon mån ligga

i vägen. De tillhörde ett helt annat slag af rättsregler och sammanhängde

närmast, ehuru ej fullkomligt öfverensstämmande, med åtskilliga

i handelsbalken intagna lagbud, som nu icke vore föremål för bedömande.

Enligt justitierådens tanke borde därföre ifrågavarande

F örliållandet

mellan

skjutsstadgan

och de

äldre författningarna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

stadganden, emot hvilkas innehåll någon anmärkning ej blifvit af kommitterade

framställd, tills vidare orubbade bibehållas.

Då proposition i ämnet till 1878 års riksdag beslöts, yttrade

föredragande departementschefen — beträffande förhållandet emellan

kommitterades förslag och de åsyftade äldre stadgandena — att, då

den föreslagna regleringen af skjutsväsendet afsåge att, för den händelse

entreprenad vid någon skjutsanstalt ej kunde med tillämpning af de

nya grunderna åvägabringas, de skjutsskyldiga själfva skulle fortfarande

vara pliktiga att utgöra skjuts i enlighet med då gällande i 28 kap.

byggningabalken, gästgifvareordningen den 12 december 1734 och kungl.

förklaringen den 11 december 1766 gifna föreskrifter; berörda föreskrifter

vid sådant förhållande icke torde kunna, på sätt kommitterades

förslag innefattade, upphäfvas, utan endast tillämpningen däraf

förklaras skola upphöra, där sådan icke af särskilda, i stadgan angifna

förhållanden kunde behöfva äga rum.

På grund häraf föreslogs för 60 § i denna del eu förändrad

lydelse, lika med den nu gällande.

Enligt denna lydelse, skall, sedan skjutsentreprenader blifvit i

öfverensstämmelse med stadgan ordnade, all tillämpning af ej mindre

28 kap. byggningabalken, än ock de i såväl gästgifvareordningen af

den 12 december 1734 — med undantag af en viss specialbestämmelse,

ej berörande skjntsväsendet — som kungl. förklaringen den 11 december

1766 gifna föreskrifter »hvila, där ej sådan tillämpning af de i 3 och

18 §§ omförmälda förhållanden än vidare påkallas». I sammanhang

härmed förklaras alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter,

som äro stridande emot de i stadgan gifna bestämmelser, skola vara

upphäfda.

Den tillämpning i afseende å gästgifveri-, håll- och reservskjuts

af allmänna lagen samt gästgifvareordningen och 1766 års förklaring,

som alltså ännu kan ifrågakomma, hänför sig egentligen till grundstadgandet

alt sådan skjutsskyldighet äger rum och, hvad landsbygden

beträffar, hvilka som skola däri deltaga; men skyldighetens närmare

reglering och de skjutsskyldigas förhållanden såsom sådana bestämmas

i öfrigt och i hufvudsak genom nya skjutsstadgan och icke genom de

gamla föreskrifterna.

Utvecklingen från 1878 till närvarande tid har, hvad angår lagstiftningen

på ifrågavarande område, — förutom en viss förändring för

Stockholms stad — endast inneburit vissa förskjutningar till försämring

af gästgifverihemmanens och gästgifvarnas friheter. Så hafva grund
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

skatterna afskrifvits och roteringsbesväret afskaffats utan att gästgifverihemmanen

bekommit någon motsvarande extra förmån. Vidare

och jämte det gästgifvarnas rättigheter till brännvinsutskänkning,

redan förut begränsade till eu personlig och temporär förmån, numera

i det närmaste allesammans blifvit emot ersättning af statsmedel indragna,

har genom den år 1905 reviderade lagstiftningen angående

försäljning af vin och Öl den mångenstädes indräktiga rättigheten att

vid skjutsanstalterna försälja Öl blifvit i fråga om skjutsstationerna

helt afskaffad och för gästgifverierna afsevärdt inskränkt.

Beträffande Stockholms stad beslöto stadsfullmäktige år 1902, att,

därest föreskrift komme att lämnas därom, att fullgörandet af den

droskägare och åkare då åliggande skjutsskyldighet i Stockholm skulle

utbjudas på entreprenad, staden förklarade sig villig att lämna

entreprenadbidrag, såvida i sammanhang med ändringens genomförande

förklarades, ej mindre att staden ägde att af statsmedel erhålla understöd

med hälften af entreprenadbidragets belopp, än ock att droskägare

och åkare vore skyldiga att i de fall, då entreprenad ej kunde

på skäliga villkor åstadkommas, i tur och ordning, bestämd af öfverståthållareämbetet,

efter bildning verkställa gästgifveriskjuts enligt

fastställd taxa.

Sedermera anhöll öfverståthållareämbetet, att Kungl. Maj:t måtte

taga i öfvervägande, huruvida icke det för Stockholm gällande undantag

från de i skjutsstadgan gifna bestämmelser, som innefattades i 58 §

samma stadga, kunde upphöra att gälla och de för rikets städer i

allmänhet gifna bestämmelser om skjutsskyldighetens utgörande blifva

tillämpliga äfven på hufvudstaden under de af fullmäktige uppställda

villkor.

Denna framställning ledde till utfärdandet af nådiga kungörelsen

den 9 juni 1905, hvarigenom upphäfdes 58 § i skjutsstadgan och till

18 § fogades det tillägg, att i Stockholm skulle i de fall, som afsågos

i sistnämnda paragraf, skjutsningen, intilldess den kunde enligt stadgans

bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen, uppehållas på sätt dittills

skett. Härmed blef alltså den hufvudstadens droskägare och åkare

åliggande skjutsskyldigheten reducerad till en subsidiär sådan, på samma

sätt som skett i fråga om skjutslagen på landet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens

skrifvelse

den 27 april

1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

I sin förutnämnda skrifvelse den 27 april 1905 har Riksdagen

anfört, bland annat, följande.

Enskilda motionärer hade vid samma års riksdag väckt förslagom

ändring i vissa hänseenden uti stadgan angående skjutsväsendet

den 31 maj 1878.

I fråga om skjut anstalt å landet förekomme ännu i åtskilliga

fall, att skjutsningen, intill dess den kunde varda af entreprenör öfvertagen

eller beträffande ny skjutsanstalt äfven efter godvilligt åtagande

inrättad, måste uppehållas af skjutslag, som enligt fastställd indelning

funnes att tillgå eller af länsstyrelse bland de inom viss samfällighet

enligt gällande författningar skjutsskyldiga hemman särskildt anordnades,

och komme skjutsningen sålunda uti dessa fall att, såsom förr

var regel, som ett särskildt onus hvila på vissa fastigheter. Denna

anordning hade ansetts otillfredsställande och otidsenlig, hvarför ändring

af skjutsstadgan i berörda afseende påyrkats.

Yäl kunde vid skjutsstadgans tillkomst bibehållandet af den

obligatoriska skjutsskyldigheten för särskilda fall hafva haft sitt berättigande,

men med senare tids åskådning, som liäfdade grundsatsen

om all jords lika beskattning, syntes det uppenbarligen ej stå i öfverensstämmelse

att bibehålla ett stadgande, som pålade vissa fastigheter

ett onus och fritoge andra därifrån. Obilligheten af detta stadgande

framginge enligt Riksdagens förmenande särskildt af följande förhållanden.

Rustnings- och roteringsbesväret hade aflyftats från jorden, och grundskatterna

hade afskrifvits, men de hemman, som i och för gästgifverihållningen

af ålder varit befriade från rotering eller grundskatt, hade

icke erhållit någon motsvarande lindring. Då entreprenadbidrag utginge

till skjutsningens uppehållande, deltoge all skattskyldig jord i

lika grad till bidragens gäldande, men vid skjutsningsbesvärets utgörande

i de åsyftade undantagsfallen vore enligt äldre, ännu gällande

bestämmelser en stor del hemman, såsom säterier, rå- och rörshemman,

boställen, akademihemman med flera, befriade från all skjutsskyldighet.

Grenom förordningen den 23 juli 1869 bestämdes visserligen, att de

räntor, som till ett visst hemman anslagits från andra hemman såsom

bidrag till uppehållandet af skjutsskyldigheten genom först berörda

hemman, skulle indragas till statsverket emot ersättning medelst

statsanslag i penningar, men, efter hvad Riksdagen inhämtat, skulle

på några orter ännu förekomma, att vissa pålagor, som ytterst hade

sin grund i roteringsbesväret, utginge från hemman till gästgifverihållningen.

Dessa missförhållanden syntes Riksdagen tala för eu ändring

i skjutsväsendets nuvarande anordning, och vore Riksdagen af den

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151. 39

åsikten, att tiden nu syntes vara inne att fullständigt genomföra principen

om skjutsningens uppehållande på frivillighetens väg och skjutsväsendets

ordnande såsom en allmän samhällsangelägenhet.

Det torde måhända kunna invändas, att, då för närvarande skjutsningen

vid mera än 90 procent af rikets skjutsanstalter vore på entreprenad

upplåten, det kunde antagas, att inom en ej alltför aflägsen

framtid så äfven skulle blifva fallet med de återstående, samt att någon

lagändring därför vore obehöflig. Häremot torde å andra sidan med

skäl kunna framhållas, att, då landstingen visade sig obenägna att

lämna några bidrag eller anvisade sådana endast till ringare belopp,

hvilket ej så sällan torde vara fallet, de åstadkomna entreprenaderna

tillkomme mindre på frivillighetens väg än därigenom, att innehafvare

af hemman, vid hvilka skjuts- och gästgifverihållningen vore fäst, såge

sig nödsakade att öfvertaga entreprenaden för att såmedelst undvika

den för dem än mera betungande skyldigheten, som skulle uppkomma,

därest entreprenad ej komme till stånd. Äfven från denna synpunkt

syntes därför Riksdagen den föreslagna lagändringen önskvärd.

Hvad härefter anginge frågan om sättet för skjutsningens uppehållande,

då skjutsanstalt i något fall icke genom entreprenad eller

godvilligt åtagande kunde komma till stånd, hade härutinnan olika

förslag framställts. Sålunda hade ett förslag gått ut på, att i sådant

fall och till dess skjutsanstalt kunde på nyssnämnda sätt anordnas

skjutsningen borde med anslutning till hvad nu gällde om stad ombesörjas

af vederbörande kommun ensamt eller, efter länsstyrelsens bepröfvande,

gemensamt med angränsande kommuner. Ett annat förslå

åter hade afsett, att i förevarande fall det närmast borde åligga vederbörande

landsting att ordna förhållandet. Dessutom hade också ifrågasatts,

att staten här på ett eller annat sätt borde träda emellan. Mot

förslaget att göra frågan till en kommunens angelägenhet syntes den

omständigheten tala, att åtskilliga kommuner härigenom skulle kunna

blifva alltför mycket betungade. Från kostnadssynpunkt torde också

betänkligheter möta mot sakens ordnande enbart genom statens mellankomst.

Såvidt Riksdagen nu kunnat bedöma, syntes däremot någon

berättigad invändning icke kunna göras mot att öfverlämna ordnandet

af denna angelägenhet åt landstingen, möjligen med biträde i eu eller

annan form från statens sida; och denna utväg, som föreföll Riksdagen

tilltalande, torde ej heller böra kunna möta alltför stora svårigheter.

I så fall syntes det Riksdagen lämpligt att, såsom också ifrågasatts,

bereda landstingen möjlighet att, då till följd af andra kommunikationsmedels

uppkomst eller eljest vissa skjutsanstalter visade sig vara

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kimgl. Maj ds Nåd. Proposition No 151.

eller inom den närmaste framtiden blifva för samfärdseln obehöfliga,

kunna gå i författning om deras indragande. Likaså torde under nämnda

förhållanden blifva nödvändigt att i viss mån ändra bestämmelserna

angående skjutslega!!. I ett undantagsfall, då fråga vore om upplåtande

på entreprenad af skjutsanstalt vid hamnplats, järnvägsstation eller

kanalplats, kunde enligt 26 § i skjutsstadgan entreprenad nu åstadkommas,

äfven om af den lägstbjlidande betingats högre skjutslega än

den i afseende å skjutsentrepenad inom orten gällande maximilegan.

Med anslutning till detta stadgande torde det kunna ifrågasättas, om

icke efter fastställande af viss efter ortsförhållandena lämpad skjutslega

för större eller mindre delar af landet det sedermera lämpligen borde

öfverlämnas åt landstingen att för de fall, då på grund af särskilda

lokalförhållanden eller andra omständigheter sådant kunde finnas vara

af behofvet särskilt påkalladt, möjligen inom viss gräns, besluta om

en höjning af den fastställda legal!. Med en dylik grund att bygga

på torde det kunna förutsättas, att alltför stora anspråk på entreprenadbidrag

ej skulle uppstå, och att kostnaderna för skjutsväsendet

sålunda "skulle kunna hållas inom rimliga gränser. Mot skjutslega^

oskäliga höjande åter torde Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfningsrätt

af landstingens beslut böra utgöra ett korrektiv.

Skulle emellertid vid en utredning af frågan från alla synpunkter

det visa sig blifva förenadt med alltför stora svårigheter att från de

skjutsskyldiga hemmanen helt och hållet aflyfta ifrågavarande besvär,

hvilken åtgärd Riksdagen ansåge böra i första hand tagäs under öfvervägande,

syntes det dock Riksdagen, att äfven på det bestaendes grund

väsentliga förbättringar i berörda hänseende kunde åvägabringas. Riksdagen

hade härvid närmast fäst sig vid det öfverklagade förhållandet

att, då vid skjutsentreprenadauktioner landstinget icke medgåfve betingadt

bidrag eller blott lägre bidrag än som betingats, samt entreprenad

i anledning häraf icke komme till stånd, de, på hvilka enligt

äldre bestämmelser skjutsskyldigheten då återfölle, finge utgöra denna

icke blott utan något som helst bidrag, utan äfven mot en i regel

betydligt lägre skjutslega än den, som gällde vid skjuts på entreprenad,

hvilket för en del på längre afstånd från skjutsanstalten belägna skjutsskyldiga

hemman kunde vara mycket betungande. Att nu berörda förhållande

innebure en obillighet, som kräfde rättelse, syntes Riksdagen

uppenbart; och skulle af en eller annan anledning den förut omförmälda,

mera genomgripande förändringen i skjutsstadgan icke kunna

helt genomföras, ansåge Riksdagen i allt fall eu ändring uti bägge nu

anmärkta hänseenden böra komma till stånd i den riktning, att skjuts
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:t.^ Nåd. Proposition N:o 151.

legan blefve densamma antingen skjutsningen uppeliölles af gästgifvaren

enligt ingånget entreprenadkontrakt eller af håll- och reservskjuts,

skyldiga, samt att, där gästgifvare icke ville åtnöja sig- med det lägre

entreprenadbidrag, som vid pröfning af den utaf honom vid hållen

entreprenadauktion fordrade ersättning kunde fastställas, skjutslaget,

som finge uppehålla skjutsningen, måtte få uppbära det sålunda fastställda

lägre bidraget jämte stadgade skjutslega^

Vidare hade föreslagits ändring af vissa detaljbestämmelser i skjutsstadgan,

såsom ökning af de i 35 § fastställda väntningspenningarna,

begränsning af den resande enligt 38 § tillkommande rätt att själf

eller genom medhafd betjäning köra det åkdon, han för resan begagnade,

äfvensom ändring af stadgandet i 49 § om skyldighet för

gästgifvare och skjutsstationsföreståndare att utan ersättning till sitt

biträde hafva eu hållkarl eller annan tjänlig person för budning af

skjuts och de resandes betjäning; och förutsatte Riksdagen, att vid en

kommande utredning i ämnet jämväl toges under öfvervägande, i hvad

mån ifrågavarande och möjligen äfven andra detaljbestämmelser kunde

till följd af ändrade förhållanden anses vara i behof af omarbetning''.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen anhållit, det

täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida den skyldighet

för vissa hemman att fortfarande ansvara för skjutsningens uppehållande

å landet, som för särskilda fall enligt gillande författningar

ännu kvarstode, måtte kunna upphöra eller, därest så ej kunde ske, i

hvad mån satarna skyldighet kunde för de omförmälda hemmanen göras

mindre betungande, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

utredningen kunde gifva anledning.

Länsstyrelserna, som erliöllo befallning att efter vederbörandes

hörande i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden, inkommo sedermera

med sådana utlåtanden och öfverlämnade därvid tillika yttranden af

flertalet landsting'' jämte en del kronofogdar med flera.

Beträffande själfva hufvudfrågan, eller huruvida den vissa hemman

å landet åliggande subsidiära skjutsskyldigheten kunde upphöra samt

skjutsningen helt uppehållas på frivillighetens väg och skjutsväsendet

ordnas som en allmän samhällsangelägenhet, tillstyrktes en sådan förändring,

antingen mera ovillkorligt eller under vissa förbehåll, af tretton

landsting och fjorton länsstyrelser. Såsom skäl för skjutsskyldighetens

upphäfvande åberopade man, lika med Riksdagen, det obilliga och

otidsenliga i denna ännu på jorden — och allenast på viss jord —

hvilande tunga och det principiellt riktiga i besvärets ordnande som

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 6

Yttrande»

öfver Riksdagens

skrifvelse.

Landsting

och länsstyrelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4-2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

en allmän samhällsangelägenhet. Flera länsstyrelser vitsordade därvid

tillika det af Riksdagen uppgifna förhållandet, att i många fall entreprenader

åstadkommes endast genom särskilda, mer eller mindre betungande

uppoffringar af de skjutsskyldiga själfva, hvadan frivilligheten i

sådant fall endast vore skenbar. I öfrigt framliöllos i viss mån andra

synpunkter. Sålunda vore skjutsningens utgörande genom skjutslagen

själfva äfven ur de resandes synpunkt ganska otillfredsställande. Om

ock de gamla skjutslagen sällan behöfde anlitas för skjutsningens uppehållande,

måste skyldigheten, när den emellertid måste fullgöras, kännas

så mycket mera tryckande, om besväret under en längre mellantid

hunnit råka i glömska. På samma gång kunde det jämväl ofta blifva

förenadt med ganska stora svårigheter att ånyo bringa i tillämpning

den gamla regleringen af skjutshållningen, så att icke något för de

resande olägligt afbrott i skjutsens utgörande ägde rum. Erfarenheten

inom flera län tydde alls icke på några större svårigheter att helt

öfvergå till entreprenadsystemet med öfvergifvande af den gamla skjutsskyldigheten

såsom nödfallsutväg. Enligt uppfattningen på andra orter

vore visserligen ett annat förhållande att befara, särskildt i följd af de

genom 1905 års författningsändringar vidtagna inskränkningar i rättigheten

att vid skjutsanstalterna försälja Öl, hvilka inskränkningar med

tämligen stor säkerhet kunde antagas komma att föranleda ökade anspråk

på entreprenadbidragens storlek. Men det allmänna finge icke

rygga tillbaka för de större uppoffringarna, när det som här gällde

att afhjälpa eu uppenbar orättvisa och att i öfrigt på''ett tillfredsställande

sätt ordna en viktig samhällsangelägenhet. Och då landstingen,

hvilka hittills konsekvent sökt nedpressa entreprenadbidrageu,

icke kunde förutsättas vara synnerligen benägna att tillmötesgå stegrade

anspråk på dylika bidrag, så länge skjutslagen hade ansvarighet för

skjutsningens utgörande, syntes en ändring af bestämmelsen härom,

redan förut önskvärd, blifva än mer berättigad genom de förhållanden,

som komme att framkallas genom ofvannämnda författningsändringar.

Emot den ifrågaställda reformen uttalade sig — antingen mera

bestämdt eller åtminstone under uttryck af mer eller mindre stark

tvekan om dess behöflighet och möjlighet -— fem landsting äfvensom

öfverståthållareämbetet och tio länsstyrelser. Härvid anfördes hufvudsakligen

följande skäl.

Den genom 1878 års skjutsstadga åvägabragta omregleringen af

skjutsväsendet hade otvifvelaktigt till fullo motsvarat, om icke öfverträffat,

förväntningarna. Den börda, skjutsskyldigheten, som sällan toges

i anspråk, medförde för vederbörande hemman, vore alltför obetydlig

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

för att i och för sig kunna motivera rubbning eller undanröjande af

den grund, hvarpå den nuvarande anordningen hvilade. Redan nu

kunde besväret anses flerstädes vara ordnadt såsom eu gemensam angelägenhet

för större samfälligheter, och skjutsstadgan i 3 § anvisade för

sådana fall möjlighet att åstadkomma skälig utjämning af skjutshållningskostnaden,

äfven där skjutsskyldigheten måste tagas i anspråk.

Såsom skäl för skjutsningsbesvärets aflyftande från jorden hade man

åberopat skjutsningens numera väsentligen minskade betydelse för den

allmänna samfärdseln. Men i trots af de moderna kommunikationsmedlens

utveckling vore ännu inom stora delar af vårt land de resande

för sin fortkomst uteslutande hänvisade till landsvägsskjutsen. För

öfrigt hade just genom nämnda utveckling de resandes antal ökats så

väsentligt, att skjutsningen ingalunda undergått den minskning man

skulle förmoda. Under dessa förhållanden gånge det icke an att helt

öfverlämna skjutsningens ordnande åt enskild företagsamhet och enskilt

godtycke, utan staten måste här fortfarande ingripa reglerande

i afseende å såväl beredandet af skjuts som bestämmande af ersättning

därför. Men skjutsningens ordnande som en allmän samhällsangelägenhet

syntes åtminstone för närvarande icke möjligt att åstadkomma

på lämpligare sätt än det nu gällande. Kunde skjutsningen ej

på frivillighetens väg uppehållas, måste staten antingen själf öfvertaga

densamma eller ock ålägga vissa medborgare, Indika lämpligen kunde

därtill förbindas, att fullgöra bestyret; och härtill ägnade sig naturligen

bäst de invid vägarna boende jordägarna, hvilka voro försedda med

hästar och åkdon. Samma förfaringssätt hade följts vid väghållningsbesvärets

ordnande genom nya väglagen. Med skjutsskyldighetens borttagande

afhände man sig i själfva verket den enda garantien för möjlighet

att ordna skjutsningen utan orimlig kostnad. Särskilt på afsides

belägna och glesare bebyggda orter, där i följd af ringare trafik

skjutsningen i och för sig icke kunde blifva lönande och alltså icke

framkalla någon spekulation, men där skjutsanstalter i alt fall, kosta

hvad det ville, måste finnas, vore det ingen utsikt att kunna för rimligt

pris uppehålla skjutsningen, om icke tvånget i detta afseende för vederbörande

jordägare kvarstode och i nödfall kunde göras gällande. Det

vore alldeles visst, att, om skjutsskyldigheten upphäfdes och skjutsväsendet

ordnades uteslutande på frivillighetens väg, kostnaden för

skjutsväsendet skulle i högst väsentlig mån höjas och måhända uppdrifvas

så, att densamma blefve en för samhället ganska tung börda.

Och i valet mellan två onda ting, å ena sidan skjutsskyldigheten såsom

eu nödfallsutväg med dess mindre olägenhet och tunga, som för öfrigt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

genom lämpliga åtgärder borde kunna afsevärdt lindras, och å andra

sidan ett orimligt uppdrifvande af skjutskostnaden för det allmänna,

vore mest välbetänkt att fortfarande stanna vid det förra alternativet,

huru tilltalande och riktigt ur billighets- och principsynpunkt uppuppliäfvandet

af ifrågavarande vissa hemman ännu åliggande onus än

kunde förefalla.

Vidkommande härefter frågan om det sätt, hvarpå skjutsningen,

under förutsättning af besvärets aflyftande från jorden, lämpligen skulle

kunna uppehållas, då skjutsanstalt i något fall icke kunde genom entreprenad

eller efter godvilligt åtagande komma till stånd, afstyrkte

de landsting och länsstyrelser, som härom yttrade sig, så godt som enhälligt

skjutsningens öfvertagande af staten, såsom säkerligen alltför

kostsamt. Likaså uttalade man sig nästan allmänt emot bestyrets läggande

på kommunerna, under framhållande, att bördan härigenom

skulle blifva högst ojämnt fördelad samt för många af de små och föga

bärkraftiga kommunerna alltför betungande.

En länsstyrelse ifrågasatte, huruvida icke bestyret lämpligast

skulle kunna uppdragas åt vederbörande vägstyrelser, då väg- och

skjuts väsen det hade ett visst inbördes sammanhang. Staten skulle då

bidraga till kostnaden för skjutsningens uppehållande i här åsyftade

fall med Vio, och borde vägstyrelserna hafva rätt att hos länsstyrelserna

göra framställning om skjutsanstalters indragning eller flyttning samt

om skjutslega^ höjning.

I öfrigt yttrade man sig närmare om den i Riksdagens skrifvelse

framkastade tanken, att skjutsningens ordnande i förevarande fall borde

öfverlämnas åt landstingen. Frågan härom var emellertid föremål för

meningsskiljaktighet, särskildt med hänsyn till den föreslagna befogenheten

för landstingen att gå i författning om indragning af skjutsanstalter,

som visade sig vara eller inom den närmaste framtiden blifva

för samfärdseln obehöfliga, och att i vissa fall besluta om höjning af

den fastställda skjutslega!!.

Landstingens flertal fann hinder icke möta för den åsyftade anordningen,

utan tillstyrkte densamma. Härvid erinrades, att landstingen

redan nu hade laglig befattning med skjutsväsendet, samt att

länet eller landstingsområdet utgjorde enhet för skjutskostnadens fördelning.

Landstingen borde följaktligen vara närmast att öfvertaga

ifrågavarande uppgift. - Och skulle med afseende å entreprenadbidragen

väsentligen större anspråk genom den nya ordningen komma att ställas

på landstingen, hvilket väl vore att förutse, vore det alldeles nöd
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

vändigt att landstingen erhölle en viss afgörande- eller åtminstone

medbestämmanderätt i fråga om de på bidragen inverkande faktorer:

skjutsanstalternas bibehållande eller indragning och skjutslegans belopp.

A andra sidan gjordes — hufvudsakligen af länsstyrelserna _

gällande, att landstingens organisation och arbetssätt icke lämpade sm

för uppgiften ifråga. Landstingen vore samlade endast några få dagar

på året och hvarken ägde eller kunde på denna korta tid förskaffa

sig den ingående kännedom om ortens förhållanden, som kräfdes för

ordnande af den viktiga skjutsningsfrågan på ett tillfredsställande sätt.

så att icke enskild vinningslystnad erhölle tillfälle att bereda sig obehöriga

fördelar på de skattdragandes bekostnad. Dessutom vore landstingen

redan nu så öfverhopade med andra uppgifter, att de ej skäligen

borde ytterligare betungas med omsorg om förevarande angelägenhet,

Frågorna om skjutslegans belopp och om skjutsanstalters indragning

vore för öfrigt af sådan natur, att de borde pröfvas å administrativ

väg. Skjutslegans belopp kunde nämligen inverka rätt betydligt på

tjänstemäns reseersättning, och statsmyndigheterna torde höra tillse,

att såväl tjänstemän som andra resande bereddes tillfälle att utan alltför

stor tidsutdräkt och för skäligt pris komma fram på de allmänna

vägarna. Där landstinget för viss skjutsanstalt beviljat endast läo-re

bidrag än det betingade, måste föras vidare underhandlingar med vederbörande

före skjutsårets utgång och eventuellt bestämmas högre bidrag

än det anvisade. Men landstinget kunde ej taga befattning°med vare

sig det ena eller det andra, eftersom tinget ej längre vore samladt och

man naturligtvis hvarken kunde för ändamålet hålla extra landsting-,

ej heller afbida tingets nästa sammanträde och under tiden låta skjutsningen

vid skjutsanstalten ligga nere. Att öfverlämna frågan åt särskilda

delegerade vore ej heller lämpligt, då slutliga bestämmandet

af bidragets belopp i hvarje fall borde ställas i samband med pröfningen

af frågorna om skjutsanstaltens indragning och skjutslegans höjning,

hvilka frågor på sätt nyss blifvit nämndt borde tillhöra administrativ

myndighets afgörande.

Särskild uppmärksamhet ägnades åt förhållandet med skjutslegan.

Från ganska många håll gafs uttryck åt den uppfattning, att maximilegan,

såsom efter nutida prisförhållanden alltför låg, borde höjas till

bättre öfverensstämmelse med skjutsens verkliga värde. Därigenom skulle

entreprenader afsevärdt underlättas. Och det vore jämväl i sin ordning,

att kostnaderna för skjutshållningen till betydligare del ersattes af de

resande själfva. I fråga om en sådan allmän förhöjning af skjutslegan

tänkte man sig emellertid bibehållandet af den nu gällande ordningen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

föi’ legans bestämmande, så att legans maximibelopp, olika för olika

län ock jämväl'' för olika delar af samma län, skulle fastställas af

Kungl. Maj:t efter förslag af vederbörande landsting och länsstyrelser.

Endast en länsstyrelse ville helt öfverflytta befogenheten i detta afseende

på landstingen, som enligt detta förslag skulle hafva att, sedan

krafven på bidrag af allmänna medel till skjutsningens uppehållande

blifvit framställda och kunde öfverskådas, hvart för sitt område, inom

ett visst maximum, bestämma skjutslega för hvarje entreprenadperiod.

Till stöd därför anfördes, att de omständigheter, som inverkade på

legans belopp, kunde betydligt växla icke allenast inom olika orter,

utan ock å olika tider på samma ort.

Beträffande åter den af riksdagen åsyftade befogenhet för landstingen

att i vissa fall, då på grund af särskilda lokalförhållanden eller

andra omständigheter sådant kunde finnas vara af behofvet särskildt påkalladt,

möjligen inom viss gräns, höja den fastställda legan, voro meningarna

mera delade. A ena sidan framhölls i fråga om lämpligheten öfverhufvud

taget af en sådan extra ordinär höjning af legan, att en dylik

höjning borde vara ett verksamt hjälpmedel för entreprenaders åvägabringande

i särskilda fall. Öfvergången till det nya system, som af

skjutsskyldighetens upphäfvande betingades, vore egentligen att finna

just på denna väg. Anordningen vore för öfrigt endast en utveckling

af hvad redan nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan, för vissa fall vore gällande.

Å andra sidan ansåg man legans höjning kräfva stor varsamhet,

så att samfärdseln icke blefve försvårad. Men för att inverka på entréprenadanbuden

måste höjningen i alla fall vara rätt betydlig, och

om därvid legan sattes för hög, förfelades ändamålet af den anledning,

att de resande då föredroge att, med förbigående af skjutsanstalten,

så vidt möjligt skaffa sig skjuts genom beting med enskilda, hvarvid

entreprenören måste se sin inkomst af skjutsningen i motsvarande mån

minskad.

Hvad som emellertid särskildt — hufvudsakligen från länsstyrelsernas

sida — framkallade gensagor mot den ifrågasatta anordningen

var, att höjningen skulle ankomma på landstingen. Dessa, livilka i

allmänhet vore benägna att så mycket som möjligt nedsätta bidragen,

skulle nog lätt föranledas att för undgående af högre bidrag bestämma

legan så mycket högre, att den till och med kunde komma att stiga

till oskäliga belopp. Det kunde ingalunda heller vara lämpligt, att

den allmänna trafikens villkor skulle omedelbart bestämmas af en

måhända tillfällig majoritet hos ett landsting. Däraf måste äfven befaras

stor ojämnhet i taxesatserna, hvilken skulle kunna synnerligast

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

i gränsdistrikt, där skilda län möttes, vålla olägenheter. Det korrektiv

mot skjutslegans oskäliga höjning, man velat finna i länsstyrelses rätt

att pröfva landstings beslut, vore tämligen illusoriskt. Denna pröfningsrätt,

som för öfrigt icke innebure befogenhet att jämka ett dylikt

beslut, vore nämligen endast af mera formell natur och borde icke få

utsträckas till rena lämplighetsfrågor. Hade landstinget med betydande

majoritet besluta en höjning af legan, som syntes oskälig,

tvekade nog i allt fall länsstyrelsen att sätta sin auktoritet mot landstinget

i en sa vansklig fråga. Lämpligare än att iäg''ga den fördyrade

skjutskostnaden på en af landstinget beslutad höjning af skjutslegan

vore därför att fylla behofvet genom ökade entreprenadbidrag och att

på något sätt tillse, att skäliga sådana blefve beviljade.

Bland dem, som sålunda af anförda synpunkter funno sig icke

kunna helt biträda förslaget om skjutsningens ordnande i åsyftade fall

uteslutande genom landstingen med däraf följande särskilda befogenheter

för dessa, framställdes åtskilliga andra förslag, gående i allmänhet

ut pa att lata detta ordnande i sista stund ankomma på

länsstyrelserna, åt hvilka skjutsväsendets reglering enligt nu gällande

ordning i hufvudsak vore anförtrodd. Sålunda skulle landstingen,

jämte pröfning af entreprenadbidragen, visserligen höras eller till och

med möjligen få i första hand besluta om indragning af skjutsanstalter,

som syntes obehöflig^, och om skjutslegans höjning i särskilda falk

Men det definitiva afgörandet i dessa frågor skulle tillhöra länsstyrelserna.

En länsstyrelse satte till och med i fråga, huruvida ej

för det fall att landstinget icke skulle bevilja betingadt entreprenadbidrag,

och entreprenad icke skulle kunna åstadkommas mot det af

landstinget anvisade lägre bidraget, frågan om bidragets belopp borde

underställas Kungl. Mnjits nadiga pröfning. I öfrigt förordades

uti några närmare utförda förslag olika förfaringssätt. Enligt

en länsstyrelses åsikt borde i nämnda fall länsstyrelsen kunna medgifva

en viss höjning af skjutslegan; och kunde skjutsningen ej ens

på detta sätt uppehållas, borde anstalten genom länsstyrelsens beslut

få indragas för alltid eller intill dess någon förklarade sig villig att

uppehålla densamma på antagliga villkor. En annan länsstyrelse åter

föreslog för samma fall, att det skulle tillkomma länsstyrelsen att,

såvidt länsstyrelsen icke funne skjutsanstalten böra indragas och entreprenad

ej kunde åstadkommas för det af landstinget anvisade bidrag,

därest skjutslegan höjdes i någon mindre grad, som af länsstyrelsen kunde

finnas skäligt, träffa aftal om skjutsningens utgörande mot minsta

möjliga bidrag. Eu tredje länsstyrelse förordade, att landstings beslut

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

om skjutsanstalts indragning och höjande af fastställd lega skulle, för

att kunna hringas till verkställighet, vara fastställda af länsstyrelsen,

samt att, om vid förnyad entreprenadauktion på sålunda afgjorda villkor

anbud ej erhölles, länsstyrelsen skulle äga att på de villkor, som

under hand kunde betingas, förordna om skjutsningens uppehållande.

Slutligen höll en fjärde länsstyrelse före, att landstinget visserligen

borde få i första hand bestämma entreprenadbidraget och jämväl besluta

om skjutsanstalts indragning, men att dessa beslut skulle pröfvas af

länsstyrelsen, som därvid, i händelse entreprenad ej kunde åstadkommas

mot det af landstinget beviljade bidrag, skulle äga bestämma bidraget

högre, hvarefter, om entreprenad ändock ej kunde åvagabringas, det

skulle åligga vederbörande kommun att mot sålunda fastställdt bidrag

besörja om skjutsningens uppehållande vid äfventyr, om kommunen i

sådant afseende tredskades, att länsstyrelsen ägde låta på kommunens

bekostnad ombesörja skjutsningen vid vederbörande anstalt. På detta

sätt vore å ena sidan sörjdt för, att skäliga entreprenadbidrag anvisades,

och å andra sidan skulle den eventuella ansvarigheten för kommunen

utgöra eu sporre för denna att söka anskaffa entreprenör mot skålig

ersättning. Det skulle otvifvelaktigt också ställa sig lättare för kommunen

att i ett särskildt fall ordna saken än för landstinget, om ansvaret

under alla förhållanden hvilade på detta.

Därest skjutslagen befriades från ansvarighet för skjutsningen,

borde enligt en länsstyrelses mening alla skjuts anstalter — således

äfven sådana, som omförmälas i 26 § skjutsstadgan — ordnas efter

enahanda grunder och vara berättigade till entreprenadbidrag. Därigenom

skulle det blifva lättare att omreglera skjutsanstalterna och

förlägga en del af dem till platser, som vore mera lämpade efter det

nutida trafikbehofvet. För eu sådan omreglering mötte nu ofta hinder

till följd af de olika stadganden, som gällde för skjutsanstalter, där

skjutslag funnes, och andra skjutsanstalter.

I allmänhet synes man hafva afsett, att de förökade kostnader,

som skulle uppstå genom skjutsningens ordnande i förevarande fall,

skulle gäldas af landstingen och staten efter samma grunder som

hittills.

I sammanhang med frågan om skjutsskyldighetens upphäfvande

förordade två länsstyrelser eu reglering af skyldigheten för därtill anslagna

hemman att hålla gästgifveri. I sådant syfte framhöll en af

dessa länsstyrelser, hurusom staten ursprungligen genom, bland annat,

eftergift af räntor och andra särskilda friheter, däribland särskildt ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

skänkningsrättigheter, lämnat innehafvarna af gästgifverihemmanen

godtgörelse för besväret, men numera, därigenom att grundskatter och

roteringsbesvär afskrifvits samt utskänkningsrättigheterna upphört, indragit

nämnda godtgörelse, under det att skyldigheten, för hvilken

betalningen erlades, kvarstode; och föreslog denna länsstyrelse, att

staten måtte på det sätt återtaga sina skyldigheter i afseende å gästgifverihållningen,

att till länsstyrelsens eller landstingets disposition

ställdes ett belopp, motsvarande värdet af statens forna bidrag till

gästgifverierna inom länet, för att användas till understöd åt dem

bland dessa gästgifverier, hvilka icke ansåges kunna upprätthållas endast

genom vinsten af den vid gästgifveriet förekommande rörelse.

För det fall att skjutsskyldigheten skulle komma att kvarstå,

ansåg man väsentliga förbättringar på det beståendes grund kunna

vidtagas i. syfte af lindring i besväret. Hvad Eiksdagen härutinnan

anfört i fråga om rättighet för skjutslagen att, där skjutsskyldigheten

toges i anspråk, uppbära såväl enahanda lega, som gällde vid entreprenad,

som jämväl de entreprenadbidrag, som kunde hafva blifvit.

bestämda, vann nästan allmänt gillande. Endast två länsstyrelser

uttalade afvikande meningar, hvad anginge entreprenadbidragen. Enligt

den ena länsstyrelsens åsikt vore nämligen sådant bidrag afsedt att

täcka den förlust, som för entreprenören uppkomme därigenom, att

han måste hålla flera hästar och åkdon än som, till följd af den ojämna

skjutsåtgången, ständigt toges i anspråk, men som likafullt måste stå

i beredskap för skjutsningen utan att kunna på annat sätt tillgodogöras.

En sådan förlust förekonnne icke för den skjutsskyldige jordägaren,

hvilken under alla förhållanden för jordbrukets skull måste

vara försedd med dragare och åtminstone i de flesta fall väl torde

hafva eller lätt kunna bereda sig tillgång till skjutsåkdon. Den andra

länsstyrelsen åter befarade, att, om entreprenad icke längre skulle vara

villkor för bidragen, landstingen med sin tendens att nedsätta dessa

skulle frestas att gå än längre i sådan nedprutning. Därest den ändring,

som i nu förevarande afseende påkallats, skulle komma till stånd,

syntes för den skull samtidigt böra medgifvas länsstyrelsen en viss

pröfnings- och jämkningsrätt af landstingsbeslut rörande entreprenadbidrag,

till förekommande af att dessa bestämdes alltför låga.

Eu länsstyrelse ansåg tillgodonjutandet af här åsyftade förmåner

för skjutslagen böra bindas vid den förutsättning, att de skjutsskyldiga

förbunde sig att i afseende å antalet hästar och åkdon samt tiden för

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. Höft. 97 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Kammar
kollegium.

50 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 151.

deras inställande fullgöra samma villkor, som blifvit stadgade för

entreprenadskj uts.

En annan länsstyrelse uttalade, att vederbörande skjutslag skäligen

borde tillåtas att fullgöra skjutsskyldiglieten genom särskild skjutsföreståndare,

som af länsstyrelse på skjutslagets framställning antoges, med

rätt för sådan föreståndare jämväl att lyfta det af landstinget utfästa

skjutsbidraget i enahanda ordning, som vore stadgad om entreprenör.

Jämväl för här afsedda fall, att skjutsskyldigheten icke skulle

kunna upphäfvas, förordades på flera håll en allmän höjning af skjutslegan

såsom ägnad att åstadkomma lindring i nämnda skyldighet.

I enahanda syfte föreslogs, att skjutsskyldiglieten måtte utsträckas

till all jord utan hänsyn till dess kamerala natur, så att skjutslagen

måtte kunna ordnas endast med hänsyn till hemmanens lämplighet i

afseende å deras läge.

Öfverståthållareämbetet erinrade, att hufvudstadens åkare och

droskägare numera intoge ungefär enahanda ställning i fråga om skjutsskyldigheten

som de å landet bildade skjutslagen; hvadan, för den

händelse lindring i skjutsningens utgörande skulle tillförsäkras dessa

senare, det torde vara väl förtjänt att tagas i öfvervägande, huruvida

icke samma lindring borde tillgodokomma bemälda åkare och

droskägare.

Härefter afgaf kammarkollegium den 17 januari 1908 underdånigt

utlåtande, livilket sedermera jämlikt nådigt beslut utgick i tryck.

Kollegium återgaf därvid jämväl fullständigt innehållet i landstingens

och länsstyrelsernas nyssberörda yttranden samt meddelade i sammanhang

därmed närmare utredning angående skjutsskyldigheten och dit

hörande förhållanden.

För egen del yttrade kollegium, beträffande själfva saken och

hvad först angår skjutsskyldigheten å landet, bland annat följande.

För afskaffande af den å jorden ännu hyflande skjutsskyldiglieten

talade enligt kollegii åsikt flera beaktansvärda skäl.

Något principiellt berättigande för skjutsskyldighetens bibehållande

vid jorden torde icke kunna åberopas. Samfärdselns befrämjande

genom beredande af möjlighet för resande att förskaffa sig fortkomst

mot skälig betalning vore obestridligen ett viktigt samhällsintresse.

Den särskilda kostnaden härför torde följaktligen böra drabba alla

beskattningsföremål, utan att jorden i högre mån däraf betungades,

desto hellre som det icke med något fog torde kunna påstås, att skjutsväsendet

företrädesvis gagnade jordbruket och dess ändamål, utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

KungI. Majds Nåd. Proposition N:o 1.51.

snarare kunde sägas vara i detta hänseende af jämförelsevis minsta

betydelse. På en sådan uppfattning hvilade ock den nu gällande skjutsstadgan,

hvars hufvudsyfte just varit att från jorden aflyfta det därå

Infilande skjutsningsbesvär, ehuru steget af ekonomiska hänsyn icke

togs fullt ut. Den nu ifrågaställda förändringen vore sålunda endast

en konsekvent utveckling af skjutsstadgans bärande princip och en utslutning

af den genom samma stadga åvägabragta skjutsreformen.

Den för vissa hemman å landet ännu kvarstående skjutsskyldigheten

innebure tillika åtskilliga oegentligheter eller missförhållanden.

Redan den omständighet, att vissa hemman vore författningsenligt

befriade från ifrågavarande besvär, vore, såsom Riksdagen framhållit,

stridande mot nutida åskådning, som alltmera käfdade grundsatsen om

all jords lika beskattning. Detsamma kunde sägas om det förhållandet,

att många skjutsskyldiga hemman faktiskt undginge besväret genom

att icke blifva indelade i skjutslag. Beträffande de öfriga, som verkligen

vore underkastade besväret, mötte den största ojämnhet i fråga om

dettas fördelning, beroende på skjutslagens mycket olika storlek i förhållande

till skjutsåtgången vid vederbörande skjutsanstalter, olika sätt

och former för besvärets utgörande samt vidt skiljaktiga lokala förhållanden,

som inverkade på den större eller mindre svårigheten därvid.

En annan ojämnhet framträdde därigenom att, till följd af landstingens

olika benägenhet att anvisa tillräckliga bidrag för åstadkommande af

entreprenader, skjutslagen på en del orter blefve mera, på andra mindre

gynnade.

Särskildt uti denna omständighet, att skjutslagen vore ställda i

alldeles för stort beroende af landstingens goda vilja att anslå skäliga

entreprenadbidrag, företedde sig för kollegium eu anledning till skjutsskyldighetens

afskaffande.

Efter att hafva närmare utvecklat betydelsen af detta förhållande

och den däraf beroende, allenast skenbara frivilligheten vid många

entreprenader äfvensom den för skjutslagen ogynnsamma inverkan af

den genom 1905 års lagstiftning numera vidtagna inskränkningen af

rätten att vid skjutsanstalterna försälja Öl, yttrar kollegium vidare:

Ej heller vore själfva besvärets subsidiära beskaffenhet ur beskattningssynpunkt

tilltalande. Därigenom, att detsamma tidvis kunde hvila,

tidvis åter behöfva utgöras, saknades här den stadga och säkerhet, som

gärna borde finnas i fråga om fast egendoms allmänna skatteförhållanden.

En liknande osäkerhet vållades af föränderligheten i skjutslagens sammansättning,

hvarigenom kunde inträffa, att ett hemman, som icke

någonsin varit indeladt till skjutsning, på en gång belastades med dylikt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

besvär, utan att sädant hade sin grund i ny allmän lagstiftning. Jämväl

landsvägstrafikens förändrade riktning till följd af tillkomsten utaf uya

järnvägar o. d. kunde medföra betydande omhvälfningar i skjutsskyldigheten,

sä att skjutslag, hvilka tillförene icke varit mycket besvärade

med skjutsning, kunde blifva det, och tvärtom.

Härtill komme den föråldrade och på andra områden såsom orättvis

öfvergifna grunden för besvärets fördelning inom samfälligheten,

nämligen mantalet, och den jämväl otidsenliga formen för skyldighetens

utgörande, nämligen tjänstbarheten in natura. Denna sistnämnda vore

å ena sidan en skyldighet, som kunde verka särskildt betungande därigenom,

att den måste utgöras oberoende af årstid och läglighet för

jordbrukets körslor, men å andra sidan jämväl en rättighet, mindre

tjänlig med hänsyn till de resandes bekvämlighet, då man icke skäligen

kunde på de skjutsskyldiga ställa samma anspråk i fråga om hästar

och åkdon m. m. soin på eu entreprenör.

Tillsåge man nu å andra sidan, hvad som kunde sägas till förmån

för skjutsskyldighetens bibehållande, mötte till eu början den historiska

grunden: besvärets urgamla häfd. Hänsyn härtill torde emellertid icke

böra mycket betyda i en tid, som sett aflyftade så många andra ensamt

å jorden af ålder hvilande skatter och besvär.

I öfrigt företedde sig, såvidt kollegium kunde finna, icke mera

än eu synpunkt, ur hvilken besvärets bibehållande kunde anses vara

angeläget eller önskvärdt, nämligen den ekonomiska, eller med andra

ord, behofvet af någon garanti mot skjutskostnadens uppdrifvande för

det allmänna til] en obillig höjd. Önskvärdheten af en sådan garanti

läge i sakens natur, så framt skjutsningen öfverhufvud skulle genom

det allmännas försorg och på dess bekostnad uppehållas. Möjligen

skulle man härvid vilja invända, att skjutsväsendet numera, i anseende

till landsvägstrafikens minskade betydelse i följd af de moderna

kommunikationsmedlens utveckling, skulle utan större olägenhet

kunna öfverlåtas åt den enskilda företagsamheten utan inblandning

eller kontroll från det allmännas sida. En sådan uppfattning

torde emellertid icke vara hållbar. Ännu för eu lång framtid komme

utan tvifvel landsvägsskjutsen att spela den roll för samfärdseln, att

den måste genom det allmänna regleras och uppehållas. Åtminstone

hade densamma ingalunda undergått någon så betydande minskning,

som de senaste årtiondenas lifliga utveckling af järnvägs- och ångbåtskommunikationerna

skulle låta förmoda. Belysande vore i detta afseende

tillgängliga uppgifter angående antalet utgångna skjutshästar

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 53

vid samtliga skjutsanstalter i riket åren 1875 och 1906. Detta antal

utgjorde:

år 1875 ................................. 512.083 st.

» 1906 ................................ 407,530 »

För enskilda län visade sig till och ined en ökning, trots väsentligen

förbättrade järn vägskommunikationer. Så för Kristianstads län,

från 13,725 år 1875 till 15,052 år 1906. Till och med Malmöhus län,

där järnvägsnätet vore allra tätast, företedde någon ökning, nämligen

från 16,105 till 16,422.

Om man alltså fortfarande måste tänka sig skjutsväsendet såsom

ordnadt och bekostadt genom det allmänna, vore det naturligen af vikt

att söka genom särskilda anordningar förebygga, att denna kostnad

öfverskrede rimlighetens gränser.

När den nu gällande skjutsstadgan korn till stånd, trodde man

sig i landstingens befattning med skjutsningens ordnande samt dess bekostande

delvis af länskommunernas skattskyldiga hafva funnit ett

tjänligt medel för åstadkommande af det intresse, hvaruti man skulle

hafva att påräkna en verksam motvikt mot entreprenadbidragens obilliga

stegring. Förvisso hade anordningen väl fyllt sitt ändamål att freda

det allmänna, staten och länskonimunerna, från öfver höfvan stora

kostnader i berörda hänseende. Men någon garanti för entreprenaders

åstadkommande mot skäliga bidrag äfven utan särskilda uppoffringar

af de skjutsskyldiga både anordningen ingalunda inneburit eller kunnat

innebära. Landstingen hade nämligen, såsom ock på sin tid erinrades,

saknat utväg att på ett verksamt sätt göra sitt intresse gällande, då

de själfva icke kunnat framställa några entreprenörer, lika litet som

enskilda spekulanter kunnat låta sig påverkas af hänsyn till en genom

entreprenadbidragens stegring föranledd ökning i deras egen kontribution.

Annorlunda förhölle det sig med skjutslagen. I följd af dessa

samfälligheters ringare omfattning måste en högre entreprenadersättning,

i den mån den faktiskt komme att drabba skjutslaget, göra sig

för hvarje intressent jämförelsevis mera kännbar, så att hans medverkan

till dess nedbringande därigenom uppkallades; och intressenternas

inbördes beröring och kännedom om hvarandras förhållanden

öppnade för dem särskilda möjligheter att ordna skjutsningen på billigaste

sätt.

Också vore det ej i landstingens medverkan till skjutsningens ordnande,

utan i skjutslagens subsidiära ansvarighet för skjutsningens uppehållande,

som man funnit den eftersträfvade verksamma motvikten mot

skjutskostnadens obilliga uppdrifvande vid entreprenad och på samma

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

gång eu säker garanti för möjligheten att öfverhufvud kunna uppehålla

skjutsningen. Häri läge skjutsskyldighetens stora betydelse, och

det vore endast ur denna synpunkt, som man kunde hysa betänklighet

mot dess afskaffande. Afhände man sig genom en sådan åtgärd nämnda

motvikt och garanti, måste man antingen uppsöka någon annan anordning

i samma syfte — någon enklare och verksammare sådan torde

knappast kunna utfinnas — eller ock vara beredd på ökade svårigheter

och kostnader för skjutsningens uppehållande, åtminstone vid en

del skjutsanstalter.

Härvid fäste sig kollegium vid det förhållandet, att på många

ställen så godt som hvarje konkurrens om skjutsentreprenad vore utesluten.

Ofta, i glest bebyggda orter, kunde skjutsanstaltens belägenhet

vara sådan, att blott en enda hemmansåbo kunde vara i tillfälle att

åtaga sig skjutsbestyret. Han behärskade då situationen på ett sådant

sätt, att han intill eu viss, naturligen ganska långt aflägsen gräns,

där lockelse för främmande spekulanter kunde inträda, kunde betinga

sig huru förmånliga entreprenadvillkor som helst, om skjutsningen vid

anstalten skulle till hvarje pris uppehållas. Och i allmänhet måste, i

samma mån som, i anseende till spekulanternas fåtalighet, fältet för

täflan vore mera inskränkt, entreprenadvillkoren blifva för det allmänna

mera ogynnsamma. Äfven vid sådana anstalter, där lifiigare

täflan skulle kunna råda, måste man räkna med möjligheten, att

vederbörande kunde genom sammanslutningar sig emellan åstadkomma

frånvaro af konkurrens och därigenom uppdrifva entreprenadbidragen.

Försök i denna riktning torde redan nu icke vara okända.

Härtill komme, att vid mången skjutsanstalt förhållandena äfven

för en fullt lojal spekulant kunde ställa sig så ogynnsamma, att han

icke mäktade gå i land med entreprenaden utan ett ganska högt

entreprenadbidrag, hvilket alltså icke kunde anses oskäligt. Detta

bidrag måste följaktligen, om anstalten skulle uppehållas, anvisas, när

man ej längre kunde undkomma det genom att hålla sig till de skjutsskyldiga

såsom reserv.

Frånsedt lokala svårigheter i särskilda fall, kunde äfven en allmän

stegring af entreprenadbidragen vara att motse, i anledning af

såväl den förut omnämnda inskränkningen i rättigheten till ölförsäljning

vid skjutsanstalterna som ock den fortgående allmänna prisstegringen

å arbets- och varumarknaden.

Huru som helst, vore det gifvet, att skjutskostnaden för det allmänna

icke kunde stanna vid samma gräns, om skjutsskyldigheten

borttoges, som om den finge kvarstå.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 55

Men äfven om denna kostnadsökning skulle blifva betydlig, syntes

det allmänna icke böra undandraga sig att vidkännas densamma, när

det, såsom här vore fallet, gällde att undanröja ett förhållande, som i

belysning af den nyare tidens utveckling dock måste betecknas såsom

stridande mot billighet och rättvisa. För öfrigt vore kollegium af

den mening, att lämpliga utvägar till verksam begränsning af skjutskostnaden,

äfven efter skjutsskyldighetens upphörande, icke saknades.

På grund af det anförda biträdde kollegium Riksdagens åsikt,

att man nu borde fullständigt genomföra principen om skjutsningens

uppehållande på frivillighetens väg och skjutsväsendets ordnande som

en allmän samhällsangelägenhet.

Beträffande frågan om sättet för skjutsningens uppehållande därest

den jorden åliggande skjutsskyldigheten afskaffades, fann kollegium

på närmare anförda skäl denna angelägenhet icke kunna läggas vare

sig på staten eller vederbörande kommuner, ej heller såsom Riksdagen

ansett böra öfverlämnas ensamt åt landstingen, men däremot böra

ankomma på landstingen och länsstyrelserna i förening. Innan kollegium

emellertid närmare inlät sig härpå, ansåg sig kollegium lämpligen

böra söka klargöra, hvilka anordningar i allmänhet måtte kunna

vidtagas i syfte af skjutskostnadens hållande inom rimliga gränser, en

uppgift som i händelse af skjutsskyldighetens borttagande torde blifva

angelägen.

Till nämnda anordningar hörde enligt kollegii åsikt först och

främst en längre drifven indragning af mindre behöfliga skjutsanstalter.

Under erinran om den — med vissa statistiska uppgifter belysta —

obetydliga skjutsfrekvensen vid eu stor del af landets skjutsanstalter, förmenade

kollegium, att anstalter med obetydligare skjutsåtgång i regel,

så framt icke skjutshållens längd därför kunde lägga hinder i vägen,

icke borde bibehållas i annat fall, än att entreprenad å skjutsningen

därstädes allenast mot rättighet att uppbära stadgad skjutslega — om

ock förhöjd sådan — kunde åvägabringas, hvadan något särskildt

entreprenadbidrag här ej borde annat än undantagsvis ifrågakomma.

En sådan anordning innebure endast en utsträckning af hvad redan

nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan, gällde i fråga om skjutsanstalt vid

hamnplats, järnvägsstation eller kanalstation.

Vidare förordade kollegium vissa förändringar med afseende å

den skjutslega, som får af entreprenör uppbäras.

Dit hörde först och främst eu allmän förhöjning af denna lega

till bättre motsvarighet med verkliga skjutsvärdet, i den män ej för

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:p 151.

en del orter sådan förhöjning under de senare åren redan skett.

Jämte meddelande af närmare utredning härom utvecklade kollegium

den uppfattning, som hos 1877 års kommitté gjort sig gällande i afseende

å det lämpliga förhållandet mellan skjutslega!! och det verkliga

skjutsvärdet samt om utsikterna öfverhufvud att medelst eu högre

skjutslega underlätta åstadkommandet af entreprenader. Till dessa

förhållanden får jag tillfälle att i det följande återkomma.

Vidkommande den af Riksdagen ifrågasatta och af liera i ärendet

hörda vederbörande förordade anordning att i särskilda fall, då sådant

af lokala eller andra omständigheter kunde finnas påkalladt, förhöja

entreprenadlegan utöfver den för orten i allmänhet gällande, ansåg

kollegium äfven för sin del eu sådan anordning välbetänkt. Skjutsens

verkliga värde, såsom väsentligen beroende af, bland annat, större

eller mindre tillgång på hästar i skjutsstationens närhet, trafikens

större eller mindre jämnhet, svårare eller lättare vägförhållanden samt

den större eller mindre svårigheten och kostnaden för de till skjutsning

afsedda hästarnas utfodring sommar- och vintertiden, kunde

otvifvelaktigt växla ej obetydligt på olika ställen inom samma ort.

Och principen, att kostnaden för de resandes befordran borde läggas

på dem själfva och icke på det allmänna, syntes kollegium så riktig

och viktig, att den i största möjliga utsträckning borde upprätthållas.

De skäl, som i allmänhet kunde tala emot en större förhöjning af

legan, så att den sammanfölle med verkliga skjutsvärdet, kunde icke

heller på hvarje ställe äga giltighet. Där sålunda trafiken under alla

förhållanden vore mera obetydlig, torde en högre skjutslega icke kunna

sägas i nämnvärd mån inverka hämmande på samfärdseln. Detsamma

gällde om anstalter, till och från Indika endast kortare skjutsning

förekomme, såsom i regel torde vara fallet med skjutsanstalter vid

järnvägsstationer, hamnplatser och kanalstationer, hvilket förhållande

också torde vara anledningen därtill, att redan nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan,

maximilegan finge vid sådana skjutsanstalter öfverskridas.

För eu skjutsanstalt, som vore utan betydelse för tjänstemäns resor,

hade staten ur denna synpunkt icke något intresse af legans hållande

vid lägre belopp. Där i anseende till ringare tillgång på hästar i

anstaltens närhet entreprenören icke behöfde riskera eu besvärlig konkurrens

genom betingsskjuts, borde skjutskostnaden lika väl kunna

läggas på skjutslega!! som på entreprenadbidraget. I hvarje fall syntes

för öfrigt förhöjningen kunna så afpassas, att den icke ur någon af

de angifva synpunkterna verkade menlig, men ändå kunde gagna sitt

ändamål att*underlätta åstadkommande af entreprenad. För kollegium

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

stode det nämligen klart, att entreprenaden skulle erbjuda spekulanter

eu större lockelse, om under i öfrigt enahanda villkor därmed förknippades

rättigheten att uppbära eu sålunda afvägd högre lega än eu

lägre sådan.

I sammanhang med en allmännare förhöjning af skjutslegan

ifrågasatte kollegium af enahanda skäl höjning jämväl af åkdonslega

och väntningspenningar.

I gäldande af entreprenadbidragen borde enligt kollegii åsikt

staten och vederbörande landstingsområden deltaga efter nu gällande

grunder.

Hvad nu slutligen angick den formella frågan om landstingens

och länsstyrelsernas befattning med skjutsningens ordnande när skjutsskvldigheten

icke längre kunde tillitas, yttrade kollegium till stöd för

sin åsikt, att denna angelägenhet icke borde helt öfverlämnas åt landstingen,

bland annat följande.

Först och främst torde det, på sätt flera länsstyrelser erinrat,

blifva svårt för landstingen att under sina kortvariga, af många andra

kräfvande arbeten upptagna sessioner kunna behandla dessa frågor

med erforderlig omsikt och noggrannhet. Nämnda frågor, särskilt

de, som rörde skjutsanstalters indragning, kunde jämväl kräfva sådan

undersökning och utredning, som icke kunde hos landstingen eller

genom dess organ åstadkommas. Olägenhet skulle äfven framträda på

det sätt att, beträffande sådana skjutsanstalter, som ostridigt icke

kunde undvaras, ingen säkerhet gåfves för, att skjutsningen skulle

kunna på de af landstingen beslutade villkor uppehållas. Så länge

man, såsom nu, hade skjutsskyldigheten i reserv, mötte i berörda afseende

ingen svårighet, oberoende af huruvida eller till hvilka belopp

entreprenadbidrag af landstingen anvisades. Annorlunda däremot, om

skjutsskyldigheten borttoges. Det kunde då för ändamålets vinnande

blifva nödigt att vidtaga jämkning eller ändring i de beslutade villkoren,

än beträffande bidragen, än i afseende å skjutslegan, än åter i

såväl ena som andra hänseendet på eu gång, allt beroende på resultaten

af förnyade entreprenadauktioner och underhandlingar med vederbörande

entreprenadspekulanter. Men landstingen, hvilka då ej längre

vore samlade, kunde ej taga befattning med dessa efterarbete!! med

däraf påkallad förändrad anpassning af entreprenadvillkoren. Och det

ginge gifvetvis icke an att i sådana fall lämna saken hvilande till nästa

landstingssammanträde och låta skjutsningen under tiden ligga nere.

Svårigheten skulle visserligen kunna öfvervinnas därigenom, att

landstingen åt särskilda delegerade uppdroge att ordna dessa frågor.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

En sådan utväg, om den eljest vore med landstingsförordningens bestämmelser

förenlig, syntes dock icke kunna tillrådas, då det här gällde

sä viktiga och ingripande befogenheter som utöfvandet i visst afseende

af landstingens beskattningsmyndighet — med återverkan äfven på

statens utgifter — och åläggande i viss mån af afgifter å den allmänna

trafiken.

Framför allt syntes det dock kollegium betänkligt, om, såsom

den af Riksdagen ifrågasatta anordning innebure, det allmänna skjutsväsendet

i hufvudsak skulle undandragas statsmyndigheternas befogenhet

för att läggas i händerna på oansvariga korporationer, hvilkas beslut

tillika ej sällan kunde bero allenast på tillfälliga majoriteter. Därmed

vore, efter kollegii åsikt, ej väl sörjdt för nödig säkerhet i afseende å

skjutsverkets funktionerande på ett sätt, som i stort sedt kunde nöjaktigt

tillfredsställa statens och den resande allmänhetens berättigade

kraf. Det skulle nämligen kunna befaras, att landstingen, af lätt förklarlig

benägenhet att begränsa entreprenadbidragen, skulle känna sig

manade att indraga flera skjutsanstalter likasom, beträffande skjutslegan,

att vidtaga flera eller större förhöjningar än nödigt och nyttigt

vore. Och om landstingens dispositioner i afseende å entreprenadbidragen

skulle blifva allena afgörande, hvem svarade väl för, att

landstingen alltid skulle anvisa sådana bidrag, tillräckligt stora för att

de verkligen behöfliga skjutsanstalterna skulle kunna uppehållas? Eu

särskild garanti härför torde, vid afskaffande af skjutsskyldigheten,

icke kunna undvaras.

Hvad särskildt anginge skjutsanstalters indragning, syntes följdriktigheten

bjuda att i afseende å sådana frågor bibehålla samma

ordning, som gällde och väl äfven framgent skulle gälla för behandling

af frågor om skjutsanstalters inrättande, nämligen pröfning och afgörande

i administrativ väg genom länsstyrelserna. Beträffande åter

skjutslega!! kunde erinras, att, då fastställandet af afgifter å den allmänna

rörelsen i alla andra fall — utom hvad anginge skjutslegan

vid extra skjutsanstalter enligt 26 § skjutsstadgan, där maximilegan

efter vederbörande länsstyrelsers pröfning kunde få öfverskridas -—- vore förbehållet åt den högsta administrativa myndigheten, det syntes

med eu sådan princip stå mindre väl tillsammans att låta skjutslegans

höjning ankomma på afgörande af kommunala representationer. Ville

man icke äfven här bibehålla underställningen till Kungl. Maj:t,

syntes just det nyss åberopade, med här förevarande fall närbesläktade

förhållandet i afseende å extra skjutsanstalter böra få tjäna till mönster,

så att legans höjning borde få bestämmas af vederbörande länsstyrelser.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

Man hade såsom garanti mot ett otjänligt handhafvande å landstingens

sida af deras nu ifrågaställda, väsentligen utvidgade befogenhet,

särskild! i fråga om extraordinära förhöjningar i skjutslega^ hänvisat

på den länsstyrelse jämlikt landstingsförordningen redan tillkommande

allmänna rätt att pröfva, landstings beslut. Lika med åtskilliga

i ärendet hörda vederbörande ansåge emellertid kollegium denna

garanti vara för det afsedda syftet tämligen värdelös. Omförmälta

pröfningsrätt torde nämligen endast vara af formell natur. Den torde

alltså inskränka sig till en granskning, huruvida ett landstingsbeslut

kränkte enskild rätt eller eljest hvilade på orättvis grund eller icke i

laga ordning tillkommit eller stode i strid med allmän lag eller författning

eller annorledes öfverskrede landstingets befogenhet. Däremot

medgåfve granskningsrätten ingen lämplighetspröfning, då länsstyrelsen

ju icke hade befogenhet att ändra och jämka beslutet, utan

måste antingen oförändradt godkänna eller ogilla detsamma.

Till belysande af, huru föga verksam länsstyrelses nu berörda

pröfningsrätt måste anses vara för främjande af här ifrågavarande

syfte, tilläte sig kollegium anföra ett par exempel. Landstinget hade

beslutit indragning af en viss skjutsanstalt. Äfven om länsstyrelsen

skulle kunna ställa sitt veto mot beslutet, på den grund, att indragningen

ansåges olämplig, måste beslutet i allt fall faktiskt blifva ber

ståndande, så länge länsstyrelsen icke ägde makt att förordna om anvisande

af det för anstaltens uppehållande erforderliga entreprenadbidrag

eller, alternativt, en möjligen äskad höjning af skjutslega^ I

ett annat fall nedsatte landstinget betingadt entreprenadbidrag för

någon anstalt, men höjde i stället skjutslegan vid densamma på ett

sätt, som länsstyrelsen ansåge obilligt. Med afseende å det nära sammanhanget

mellan bidragets och skjutslegans belopp torde länsstyrelsen

då vara förhindrad att undanröja beslutet i den senare delen utan

att på samma gång upphäfva bestämmelsen om bidraget, hvaraf följden

lätt skulle blifva, att entreprenad vid anstalten ej kunde åstadkommas.

Inför en sådan eventualitet måste länsstyrelsen rimligtvis låta sin

betänklighet mot fastställelse å landstingets beslut fara,. Lämpligheten

borde eljest fordra, att länsstyrelsen finge reducera legobeloppet

och i stället höja entreprenadbidraget i sådan mån, att anstalten kunde

vederbörligen vidmakthållas. Men härtill ägde länsstyrelsen ingen

befogenhet.

Anförda förhållanden syntes kollegium tala för en annan anordning

i afseende å landstingens och länsstyrelsernas inbördes befogenhet

med hänsyn till skjutsningens ordnande i bär förevarande fall.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Utan tvifvel vore det rättvist och billigt att, då med skjutsskyldighetens

afskaffande komme att ställas ökade anspråk på beviljandet

af entreprenadbidrag'', landstingen, såsom en motvikt häremot, tillerkändes

inflytande på frågor om skjutsanstalters indragning och skjutslegans

höjning i särskilda fall. Men enär af skäl, som ofvan anförts,

landstingens beslut i sådana frågor icke borde få vara afgörande, måste

landstingens befogenhet här inskränkas till framställningar och förslag

eller, om sådant ansåges lämpligare, till fattande af beslut, som skulle

underställas länsstyrelserna med dessa förbehållen fri pröfningsrätt.

Icke ens i fråga om entreprenadbidragen borde landstingens beslut i

hvarje fall blifva bindande. Med andra ord, den länsstyrelserna nu

tillkommande formella kassationsrätt öfver landstingens beslut syntes

böra utvidgas till en allmän befogenhet att efter sig företeende lämplighetshänsyn

pröfva och afgöra alla till skjutsregleringen hörande frågor,

med hvilka landstingen skulle äga taga befattning. Härvid kunde

icke heller afgörandet i hvarje fall följa omedelbart efter landstingens

sammanträden. Man Ange visserligen härvid tänka sig den ordning,

att länsstyrelserna i regel utan större tidsutdräkt än som med nu

gällande ordning vore förenligt meddelade besked. Men då, för såAÖdt

anginge sådana skjutsanstalter, som funnes icke kunna indragas, det

icke vore säkert, att skjutsningen kunde uppehållas på de af länsstyrelserna

sålunda bestämda villkoren — sådant visade sig törst efter

förnyade entreprenadauktioner och vidare underhandlingar — måste

ytterligare jämkningar och ändringar för ändamålets vinnande göras,

och först i och med dessa senare förfoganden kunde skjutsfrågan i

sådant fall blifva definitivt ordnad. Förhållandet kunde i korthet uttryckas

så, att länsstyrelserna, obundna af landstingens framställningar

eller beslut, där dessa i något afseende funnes outförbara eller eljest

otjänliga, skulle äga låta på lämpligaste villkor uppehålla de skjutsanstalter,

som icke kunde undvaras.

Kollegium förutsåge härvid den invändning, att landstingens bestämmanderätt

öfver entreprenadbidragen härmed skulle I »lifva betydelselös

och deras beskattningsmyndighet i detta afseende i själfva

verket Överflyttad på länsstyrelserna. Härvid borde emellertid påpekas,

att fråga icke vore om de fall, då entreprenad kunde åstadkommas mot

de af landstingen anvisade bidrag, utan att i samband därmed förekomme

någon sådan extra förhöjning i skjutslega!!, som af vederbörande

länsstyrelse skulle finnas obillig. I alla sådana fall skulle

landstingens beslut angående entreprenadbidragen, om de eljest vore

lagligen fattade, gifvetvis lända till efterrättelse, utan att bidragens

s. 61 Kontrollera mot PDF

Klingl. Majds Nåd. Proposition N:o 151. 61

belopp skulle kunna af länsstyrelserna öfverskridas. I öfrigt syntes

flen af kollegium förordade anordningen icke mera oegentlig än det

föihållande, som nu ägde rum i afseende å det allmänna vägväsendet,

nämligen^ att de väghållningsskyldigas bidrag i penningar och arbete

till väghållningen vore så godt som uteslutande beroende på de administrativa

myndigheternas beslut och åtgärder. Slutligen kunde den

nuvarande ordningen, då landstingen med sin allena bestämmanderätt

öfver entreprenadbidragen, i hvilkas gäldande äfven staten finge taga

del, faktiskt bestämde öfver statsmedel, med fog sägas innebära en

minst lika° stor oegentlighet som den här ifrågasatta utvägen att,

omvändt, låta länsstyrelserna såsom målsmän för statsintresset inom en

viss gräns bestämma öfver landstingens bidragsskyldighet.

Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke, till

lämplig garanti mot missbruk af denna länsstyrelsernas befogenhet,

deras beslut om anvisande af högre entreprenadbidrag än landstingen

bestämt borde underställas Ivungl. Maj:ts nådiga pröfning. Mot denna

anordning syntes dock möta en viss olägenhet genom den därmed

förbundna tidsutdräkt, så att skjutsfrågan icke skulle kunna ordnas

före entreprenadperiodens utgång, som enligt 10 § skjutsstadgan i allmänhet

skulle infalla den 31 oktober. Visserligen kunde perioden enligt

samma paragraf få utsträckas till och med den 31 december, men icke

ens till denna tidpunkt kunde frågan i hvarje fall beräknas föreligga

afgjord. Det skulle då blifva nödvändigt att än ytterligare framskjuta

tiden för periodens utgång eller rättare för den nya periodens början.

Men då härigenom alla de entreprenörer, hvilka vid auktionerna redan

före juni månads utgång det föregående året afgifvit sina af landstingen

och länsstyrelserna sedermera godkända anbud och därefter

ordnat sina förhållanden, skulle kunna åsamkas förluster, förefölle

nämnda framskjutning icke lämplig. 1877 års kommitté tilltrodde

sig af antydda orsak icke i något fall bestämma tidpunkten senare än

till den 1 november.

Härefter upptog kollegium den förut icke berörda frågan om

gästgifverihållningen och de gamla gästgifverihemmanens ställning i

händelse af skjutsskyldighetens afskaffande för öfriga vederbörande

hemman, en fråga som påkallade särskild uppmärksamhet.

I detta afseende ansåg kollegium, på andragna skäl, önskligt och

lämpligt att de nuvarande gästgifverihemmanen, mot anvisande af full

ersättning därför af statsmedel, bibehölles i denna sin egenskap, dels

för gästgifverihållningen, där sådan erfordrades, och dels såsom stödjepunkter

för skjutsregleringen, med skyldighet i sistnämnda hänseendet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151-

för hemmanens innehafvare att för skjutsningen hålla och upplåta erforderliga

lägenheter. Däremot syntes bibehållandet af gästgifverihemmanens

skyldighet att prestera skjutsning icke böra ifrågakomma.

Å de orter i riket, där icke några fasta gästgifverier funnes, syntes

af närmare angifna orsaker annan utväg ej stå till buds än att låta

såväl gästgifveribestyret, där gästgifverihållning öfver hufvud skulle

äga rum, som tillhandahållandet af vid hvarje skjutsanstalt behöflig^

lokaler ankomma på entreprenad eller godvillig uppgörelse; och syntes

kostnaden härför, i likhet med den förordade ersättningen åt gästgifverihemmanen

inom rikets öfriga orter, böra drabba statsverket ensamt.

Vidare fäste kollegium uppmärksamheten på, att den föreliggande

frågan visserligen enligt Riksdagens skrifvelse åsyftade skjutsskyldigheten

endast å landet, men att, om denna fråga ordnades i hufvudsak

på sätt kollegium förordat, densamma äfven måste beröra städernas

ställning, livad nämligen anginge de städer, som ej deltaga i landsting.

Härvid erinrade kollegium hufvudsakligen, att ett afskaffande af

skjutsskyldigheten ensamt å landet skulle, på sätt kollegium jämväl

närmare angaf, bringa dessa städer i eu sämre ställning än förut samt

föreslog i anledning häraf och på i öfrigt anförda skål afskaffande

jämväl af den samma städer eller särskilda dess invånare åliggande

subsidiära skjutsskyldigheten. Äfven i fråga om de städer, som ej

deltoge i landsting, däribland jämväl Stockholms stad, ansåg kollegium

förhållandet böra för likformighetens skull ordnas på samma sätt som

beträffande landsbygden, med iakttagande att hvad som skulle gälla

om landstingen och landstingsområdenas skattdragare här skulle äga

motsvarande tillämpning på stadsfullmäktige och de skattskyldiga i

nyssberörda städer.

På grund af allt hvad sålunda och i öfrigt anförts hemställde

kollegium, att allt hvad lag eller författningar innehölle om skyldighet

för jord å landet eller för städerna eller särskilda deras invånare att

bestrida skjuts för resandes befordran, när skjutsentreprenad enligt

skjutsstadgans bestämmelser icke kunde åstadkommas, måtte upphäfvas

och skjutsstadgan med dithörande förordningar i följd häraf omarbetas

med tillämpning af i hufvudsak följande grunder:

l:o. All skjuts för resandes befordran skulle upplåtas på entreprenad.

Skjutsanstalter med ringare skjutsåtgång borde indragas så

långt ske kunde.

2:o. Nuvarande gästgifverihemman skulle bibehållas med skyldighet

för innehafvarna att bestrida gästgifverihållning, när sådan erfordrades,

eller i öfrigt åt de resande eller för skjutsningen tillhandahålla

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Majds Nåd. Proposition No 151. 63

de förmåner och lägenheter, som vid vederbörande anstalter skulle

vara att tillgå. För denna skyldighet skulle hemmanens innehafvare

af statsmedel njuta ersättning, som efter vederbörandes hörande bestämdes

af länsstyrelse.

3:o. I de orter, där gästgifverihållningen icke vore fäst vid vissa

hemman, skulle äfven denna och i sammanhang därmed tillhandahållandet

af nyssberörda förmåner och lägenheter upplåtas på entreprenad

på statsverkets bekostnad.

4:o. För de flesta orter borde skjutslega!! höjas till bättre öfverensstämmelse

med skjutsens verkliga värde. Därutöfver kunde för särskilda

skjutsanstalter, där sådant af lokala eller andra omständigheter

påkallades, extra förhöjning i legans belopp vidtagas.

5.o. Äfven åkdonslega och väntningspenningar borde förhöjas i

eu af tidsförhållandena påkallad skälig omfattning.

6:o. I de för skjutsningens uppehållande erforderliga entreprenadbidrag

borde deltaga vederbörande län eller landstingsområden eller

städer, som ej hörde till landsting, hvar för sig gemensamt med staten

efter samma fördelningsgrund, som nu gällde.

i .o. Landstingen eller, i städer som ej deltoge i landsting, stadsfullmäktige

skulle i första hand besluta om entreprenadbidragen, med

lätt jämväl för landstingen att besluta om indragning af skjutsanstalter,

som ansåges obehöfliga, och om extra förhöjningar i skjutslega. Lands- •

tingens eller stadsfullmäktiges sålunda fattade beslut skulle underställas

pröfning af länsstyrelserna, hvilka ägde däri vidtaga de ändringar

eller jämkningar, som för skjutsningens uppehållande eller eljest

funnes lämpligen påkallade, och i öfverensstämmelse härmed ordna

skjutsningen.

Slutligen berörde kollegium äfven den frågan, hvilka ändringar i

skjutsförfattningarna lämpligen borde, för den händelse skjutsskyldigheten

skulle pröfvas icke kunna utan alltför stor olägenhet och kostnad för

det allmänna undvaras, vidtagas för vinnande af det vid detta alternativ

framtiådande viktiga önskemal: att skyldig-heten måtte för vederbörande

göras mindre betungande.

Såsom åtgärder i detta syfte förordade kollegium, utom höjningar

i skjutslega m. m.,

dels sådan lagändring, att beviljandet af skäliga entreprenadbidrag

blefve en landstingens skyldighet, hvars fullgörande borde

säkerställas genom eu viss pröfnings- och jämkningsrätt för länsstyrelserna

med afseende å landstingens beslut;

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Förarbeten

inom jortibruksdepartementet.

Tidigare

förslag.

Nytt förslå;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

dels den af Riksdagen ifrågaställda anordning att låta skjutslaget,

där entreprenad ej kunde åstadkommas, uppbära icke allenast samma

högre skjutslega, som gällde för entreprenadskjuts vid vederbörande

anstalt, utan jämväl det för anstalten möjligen anvisade entreprenadbidrag

;

dels ock — hvithet syntes vara det icke minst viktiga — en genomgripande

omläggning af besväret, så att först och främst skyldigheten

utsträcktes till den nu författningsenligt frikallade jorden, och vidare

att all jord komme att deltaga i besväret vare sig in natura eller med

penningar, hvarmed också sammanhängde, att skjutsningen i hvarje

fall borde ordnas på större samfälligheter, lämpligen härad eller tingslag

eller möjligen fögderier eller väghållningsdistrikt.

Äfven vid clet nu afsedda alternativet syntes en reglering af gästgifverihemmanens

ställning blifva nödvändig så till vida som skälig

ersättning för deras skyldigheter borde dem beredas.

Med anledning af hvad sålunda förekommit uppgjordes inom

departementet ett förslag till ny stadga om skjutsväsendet. Detta förslagåsyftade

skjutsskyldighetens upphäfvande och var jämväl i öfrigt i

hufvudsak byggdt på de af kammarkollegium för detta alternativ ängdun

grunder. Sålunda skulle de gamla gästgifverihemmanen bibehållas

Vid sina skyldigheter i afseende å gästgifveri- eller stationshållningen,

mot ersättning af statsmedel, och vid skjutsningens ordnande

skulle länsstyrelserna till och med kunna höja de af landstingen anvisade

entreprenadbidrag likasom äfven i särskilda fall skjutslegan,

allt efter ty skäligt pröfvades.

Öfver nämnda förslag afgåfvo öfverståthållareämbetet och länsstyrelserna

infordrade yttranden, hvarvid mot förslaget framställdes en

del anmärkningar.

Dels med anledning af berörda anmärkningar, dels ock af skäl,

att jag för egen del ansett det tidigare förslagets grunder böra i vissa

afseenden — särskildt i fråga om gästgifverihemmanen samt landstingens

och länsstyrelsernas ställning och befogenheter vid skjutsningens

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

ordnande — frångås, har jag låtit inom departementet utarbeta ett

nytt förslag i ämnet, äfven detta byggdt på principen om skjutsskyldighetens

afskaffande, men beträffande grunderna i öfrigt, såväl

som i åtskilliga detaljer, ej oväsentligt afvikande från det förra förslaget.

Med afseende å dessa afvikelser har jag ansett nödigt, att vederbörande

i orterna blefve äfven öfver det nya förslaget hörda; och har,

på därutinnan gjord underdånig hemställan, nådig remiss till öfverståthållareämbetet

och länsstyrelserna i sådant syfte aflåtits.

Till följd häraf hafva öfverståthållareämbetet och länsstyrelserna

inkommit med underdåniga utlåtanden öfver det nya förslaget, hvarvid

jämväl fogats yttranden från stadsfullmäktige i Stockholm. Göteborg,

Malmö och Norrköping, samtliga landsting utom ett samt, för somliga

län, kronofogdar, länsmän, magistrater och andra.

Härvid hafva emot förslaget framställts åtskilliga erinringar —

till allra största delen berörande endast förslagets detaljbestämmelser;

och då en del af dessa detaljanmärkningar synts befogade, har förslaget

underkastats däraf påkallad omarbetning.

Jag anhåller nu att få underställa det sålunda reviderade förslaget

Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.

Hvad först beträffar förslagets allmänna grunder, innebär förslaget,

såsom jag förut antydt, den skjutsskyldiga jordens befrielse från det

nuvarande besväret.

När man vid skjutsväsendets omreglering enligt den nu gällande

skjutsstadgan bibehöll skjutsskyldigheten, att kunna göras gällande nödfallsvis,

det vill säga vid uteblifven entreprenad, hade man visserligen tillförsäkrat

sig en enkel och verksam garanti för möjligheten att öfverhufvud

taget uppehålla vederbörande skjutsanstalter och på samma gång mot

skjutskostnadernas, entreprenadbidragens, uppdrifvande till oskälig höjd.

Men denna garanti var helt visst icke af sedd att utnyttjas i den utsträckning,

som i verkligheten blifvit fallet. Utan tvifvei var anordningen

byggd på den förutsättning, att landstingen, åt hvilka inrymdes praktiskt

taget all bestämmanderätt i fråga om beviljandet af entreprenadbidragen,

skulle i allmänhet bevilja sådana bidrag till skäliga belopp.

Då emellertid någon skyldighet i detta afseende icke blifvit landstingen

ålagd, har nämnda förutsättning i många fäll endast i ringare

män inträffat. Det gifves till och med landsting, som icke alls

Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 9

Departementschefens

yttrande.

Det föreliggande

förslagets

allmänna

grunder

Den. skjutsskyldiga

jordens

befriande

från besväret.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

plägat anvisa några bidrag, och hvad de öfriga beträffar ligger det

i sakens natur, att sparsamlietshänsyn måst verka mer eller mindre

återhållande på deras offervillighet. Men i samma män som utvecklingen

gått och måst gå i denna riktning, hafva betingelserna för

åstadkommande af entreprenader utan de skjutsskyldigas betungande i

motsvarande mån minskats och bördan återfallit på de skjutsskyldiga.

Nu kan visserligen invändas, att, såsom ock i Riksdagens skrifvelse

uttalats, entreprenader i senaste tid funnits åvägabragta vid

omkring nittio procent af hela antalet skjutsanstalter i riket eu proportion"

som enligt kammarkollegii utredning äfven gäller förhållandet

ensamt för landsbygden — samt att det skulle kunna antagas, att inom

en ej alltför långt aflägsen framtid så äfven skall blifva fallet med de

återstående, hvarigenom skjutsskyldigheten komme att af sig själf upphöra.

Men den omständighet, att entreprenad vid en skjutsanstalt

kunnat åstadkommas, innebär ingalunda alltid att vederbörande skjutsskyldiga

gått fria från sin börda. Bristen på entreprenadbidrag, tillräckliga

att i och för sig framkalla en verklig spekulation och konkurrens,

hvarur en fullkomligt frivillig entreprenad skulle kunnat framgå

såsom produkt, har nämligen i många fall föranledt, att de skjutsskyldiga

sett sig tvungna att med egen uppoffring på ett eller annat

sätt anskaffa entreprenör för att icke komma i den för dem ännu

ofördelaktigare ställningen att behöfva utgöra skjutsskyldigheten in

natura, i hvithet fall de icke ens fått uppbära den vid entreprenad

gällande högre skjutslegan. Bördan har i sådana fall alltså, ehuru i

annan form och visserligen ej heller i samma utsträckning, ändock drabbat

dem. Denna synpunkt är också i Riksdagens skrifvelse särskildt beaktad,

och kammarkollegium har betonat, att den skjutsskyldiga jorden ai

nu berörda anledning endast i ringare och måhända långt ringare mån

än afsedt varit kommit i åtnjutande af den med skjutsstadgan åsyftade

lindring i ifrågavarande besvär''. 1 anslutning härtill framhåller

kollegium jämväl, hurusom förhållandet i angifna hänseendet måste för

framtiden ställa sig för de skjutsskyldiga ännu mera ogynnsamt, om

— på sätt från flera håll förespåtts — entreprenader i följd af de

vidtagna inskränkningarna i rättigheten till maltdrycksförsäljning vid

skjutsanstalterna icke skulle kunna åstadkommas utan väsentligen

ökade bidrag, eller en allmännare stegring af anspråken på dessa

bidrag eljest skulle inträda, och någon i motsvarande mån ökad offervillighet

från landstingens sida icke vore att påräkna.

Jämväl i de från orterna inkomna yttranden lämnas från många

håll vitsord åt den uppfattning, att skjutsskyldigheten, sådan den ännu

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 67

kvarstår på grund af 1878 års skjutsstadga, innebär ett kännbart och

tyngande onus.

I betraktande häraf finner jag den föreliggande frågans lösning i den

af Riksdagen angifna riktning i främsta rummet påkallad af rättvisa och

billighet. Jag delar sålunda den grundåskådning, som kommit till

uttryck i Riksdagens skrifvelse äfvensom och särskildt i kammarkollegii

yttrande. Med en sådan uppfattning kan jag icke tillerkänna den omständigheten,

att ett fullständigt afskaffande af skjutsskyldigheten möjligen

och sannolikt komme att medföra för det allmänna större svårighet

och kostnad för skjutsväsendets ordnande, någon afgörande betydelse,

ehuru visserligen, af skäl, som kammarkollegium anfört, äfven denna

sida af saken är förtjänt af allvarlig uppmärksamhet. Frågan om

hvilka anordningar må kunna vidtagas i syfte att hålla denna kostnad

inom rimliga gränser skall jag i det följande närmare beröra. Såsom

anmärkningsvärdt torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, hurusom

de af landsting och länsstyrelser nu senast afgifna yttranden utvisa

eu afgjord förskjutning af vederbörandes uppfattning just i förslagets

riktning. Sålunda hafva af samtliga tjugotre landsting, som

nu yttrat sig i hufvudfrågan, endast ett afstyrkt skjutsskyldighetens

upphäfvande, och af länsstyrelserna är det nu egentligen endast fyra,

som funnit öfvervägande betänkligheter mot en sådan anordning.

Ofriga i ärendet hörda vederbörande hafva, med högst få undantag, uttalat

sin anslutning till förslagets hufvudgrunder. Hvad sålunda förekommit

har ytterligare styrkt mig i min uppfattning, att förslaget

bort, såsom skett, byggas på grundvalen af den skjutsskyldiga jordens

befriande från det nuvarande besväret.

Städernas skjutsskyldighet är icke i Riksdagens framställning

åsyftad. Yissa af kammarkollegium vidrörda förhållanden synas emellertid

göra en utvidgning af frågan äfven till städerna nära nog nödvändig,

åtminstone hvad angår de städer, som deltaga i landsting.

Till en början förekommer härvid, att åtskilliga af dessa städer

till biträde vid skjutsningen, när denna måste af vederbörande städer

själfva utgöras, hafva sig anslagna skjutslag från hemman å landet.

Då nu vid afskaffande af skjutsskyldigheten för jord å landet nämnda

biträde icke vidare skulle kunna äga rum, måste ersättning därför i

någon form beredas.

Viktigare är dock en annan synpunkt. De städer, som höra till

landsting, deltaga enligt nuvarande ordning med landsbygden i de

entreprenadbidrag, som af landstingen anvisas. Dessa städer hafva

Upphäfvande

af skjutsskyldigheten

jämväl för

städ ernå.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 . Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 151.

emellertid därjämte sin subsidiära skjutsskyldighet, som här i regel

påhvilar hvarje vederbörande stadskommun såsom sådan, under det

skyldigheten på landet hänför sig till vissa i skjutslag indelade hemman.

Därest nu skjutsskyldigheten på landet afskaffas och då en sådan

förändring säkerligen icke kan äga rum utan ökade entreprenadbidrag

från landstingen, uppstår den frågan, huruvida nu angifna

städer skäligen böra vidkännas en dylik extra uppoffring utan att

genom befrielse från egen skjutsskyldighet kunna påräkna motsvarande

förmån. För min del anser jag denna fråga böra nekande besvaras.

För att i nu berörda hänseendet tillgodose billighetens kraf skulle

den utväg vara tänkbar, att den nuvarande gemenskapen mellan stad

och land i fråga om skjutsväsendet helt upphörde och åt vederbörande

städer — i likhet med hvad som äger rum beträffande de städer, som

ej deltaga i landsting — öfverlämnades att själfva ordna skjutsningen.

Én sådan anordning var redan under förarbetena till den nu gällande

skjutsstadgan ifrågasatt, men tanken därpå vann icke afseende. Ur

synpunkten af skjutskostnadens jämnare fördelning torde det också

vara mera önskvärdt, att kostnaden lör uppehållande af städernas

skjutsanstalter utjämnas på de större samfålligheterna, länen eller

landstingsområdena, än att den stannar på de särskilda städerna, hvaraf

måste följa afsevärd olikhet i skjutsbördans tyngd. Och om med besvärets

aflyftande från den skjutsskyldiga jorden å landet äfven följer

upphörande af städernas särskilda skjutsskyldighet, bortfaller naturligen

hvarje kraf på vederlag åt städerna för deras deltagande i de ökade

bördor, den förra reformen skulle kräfva. På samma gång vinnes härigenom

en i sig själf lämplig och önskvärd likställighet mellan stad

och land. Någon ersättning åt de städer, som nu åtnjuta biträde af

skjutslag från landet, behöfver tydligen då ej heller ifrågakomma.

Den omständighet, att i vissa städer skjutsskyldigheten — hvilken

eljest i regel påhvilar stadskommunen i dess helhet — enligt särskilda

bestämmelser åligger endast vissa stadsinvånare eller jordinnehafvare

synes, på sätt ock kammarkollegium anfört, icke böra utgöra

hinder för upphäfvande af den hvarje sådan stad, betraktad såsom helhet

och i förhållande till det allmänna, åliggande skjutsskyldighet. Huruvida

i följd af ett dylikt upphäfvande förhållandet mellan staden och

vederbörande enskilda, på hvilka skyldigheten i nu åsyftade fall h vilar,

kan påkalla reglering i syfte att från deras sida någon mot befrielsen

svarande förmån skall till staden utgöras, är en annan fråga, hvilken

torde blifva beroende på utredning och pröfning i hvarje särskild! fall.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

Hvad åter angår de städer, som ej deltaga i landsting'' — med

undantag af Stockholm —, består deras subsidiära skjutsskyldighet däri,

att, när entreprenad å skjutsanstalt i sådan stad ej i den af skjutsstadgan

anvisade ordning kan åstadkommas, staden själf utan bidrag af statsmedel

måste draga försorg om anstaltens uppehållande; och kostnaden

därför drabbar då alla stadsmedlemmarna efter den allmänna kommunala

skattegrunden. I öfrigt äro dessa städer redan nu likställda med landstingsområdena

så till vida, att de hvar för sig bilda en samfällighet

för utgörande af entreprenadbidragen till den del, som ej utgår af

statsmedel. Då nu förslaget beträffande landsbygden och de i landstingdeltagande

städer åsyftar en öfverflyttning af skjutsskyldigheten från

de nuvarande skjutsskyldiga till landstingssamfälligheterna, dock sålunda

att staten i hvarje fall, vare sig entreprenad äger rum eller ej, skall

deltaga i kostnaden för vederbörande skjutsanstalter, har det ansetts

lämpligt och följdriktigt att de nu åsyftade större städernas ofvan omförmälda^

skjutsskyldighet visserligen bibehålies, men så modifierad, att

staten äfven här efter den vanliga fördelningsgrunden deltager i skjutskostnaden

jämväl för såvidt entreprenad i fråga om dessa städers skjutsanstalter

icke kan tillvägabringas.

Beträffande slutligen Stockholms stad hafva nu stadsfullmäktige

— under uttalande att, med tillämpning af det utaf dem i öfrigt godkända

förslaget, skjutsanstalten i Stockholms stad torde kunna inom en

ej alltför aflägsen framtid indragas såsom obehöflig — påyrkat, att intill

dess en sådan indragning kunde ske, droskägares och åkares särskilda

subsidiära skjutsskyldighet måtte kvarstå på samma sätt som

hittills. ;. ^

Denna önskan har jag trott mig så mycket hellre kunna tillmötesgå,

som här icke är fråga om någon skjutsskyldighet i nu åsyftade

mening, utan skjutsningen för kufvudstadens droskägare och åkare" innebär

en utöfning af själfva deras yrke och skyldigheten betingas af förmånen

att få utöfva detta yrke, i och för hvithet de jämväl måste

vara försedda med dragare och åkdon. Bibehållandet af nämnda skyldighet

torde alltså kunna anses både försvarligt och billigt.

Beträffande statens deltagande i bidrag till entreprenad vid hufvudstadens

skjutsanstalt, där sådan entreprenad kan åstadkommas, torde

anledning saknas till afvikelse från hvad i detta afseende ansetts höra

gälla för öfriga till landsting ej hörande städer.

I öfverensstämmelse med mina sålunda uttalade åsikter, innebär

det föreliggande förslaget för de mindre, i landsting deltagande städerna

ett fullständigt upphäfvande af den nuvarande skjutsshyldigheten och för

s. 70 Kontrollera mot PDF

Upphörande

af de gamla

gästgifverihemmanens

skyldigheter

såsom

sådana.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

öfriga städer, utom Stockholm, en sådan lindring däri, att staten i

hvarje fall skall deltaga i skjutskostnaden, samt för Stockholms stad, när

entreprenad kan åstadkommas, likställighet i berörda afseende med sistnämnda

städer men, i annat fall, bibehållande af den nuvarande ordningen

med droskägares och åkares särskilda skjutsskyldighet.

Jag anhåller nu få öfvergå till den mera speciella del af frågan,

som berör de gamla gästgifveri hemmanens ställning.

Därvid torde jag först böra, med ledning af den utaf kammarkollegium

i ämnet lämnade utredning, i korthet erinra om beskaffenheten

af de särskilda förmåner och friheter, som gästgifverihemmanen

från det allmännas sida haft att åtnjuta i och för sitt besvär och som

haft till syfte att utgöra ekvivalent för detta besvär.

Omförmälda friheter och förmåner hafva varit dels sådana, som

tillförsäkrats gästgifverierna i allmänhet, dels sådana, som tilldelats

åtskilliga gästgifverier såsom särskilda understöd.

Till den förra gruppen höra l:o) frihet från rotering och skjutsfärdspenningar,

hvilken frihet numera i följd af roteringsbesvärets upphäfvande

och grundskatternas afskrifning icke längre kan anses utgöra

någon förmån; 2:o) frihet från inkvartering, numera af ringa

praktisk betydelse; 3:o) frihet från annan skjutsning än egen gästgifveriskjuts

och 4:o) rättighet för gästgifvare att sälja Öl, vin och

brännvin, hvilken rättighet efter hand alltmera inskränkts, så att

däraf, efter de under 1905 vidtagna författningsändringar och sedan i

det närmaste alla de vid en del gästgifverier kvarvarande personliga

rättigheterna till brännvinsutskänkning blifvit af vederbörande mot

ersättning afstådda, nu endast återstår rättigheten att åt resande försälja

Öl i samband med servering af inåt. Sistnämnda rätt gäller tillika

endast vid de såsom sådana bibehållna gästgifverier, men icke vid dem,

som inskränkts till skjutsstationer.

De till en del gästgifverier anslagna särskilda understöd hafva

utgått i form af antingen l:o) disposition af mindre kronolägenheter;

2ro) eftergift i gästgifverihemmanens egna grundskatter; B:o) kontanta

penningebelopp, s. k. gästgifvare!öner m. m. och 4:o) anslag af andra

hemmans grundskatter.

Frinjutandet af de egna grundskatterna kan till följd af den allmänna

grundskatteafskrifningen nu icke vidare sägas utgöra någon

förmån. De från andra hemman anvisade grundskatter hafva i likhet

med andra indelade rånte- och tiondeanslag på sin tid blifvit

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 71

indragna till statsverket mot ersättning, delvis ännu utgående efter

markegång, af statsmedel.

Riksdagen liar nu ifrågasatt upphörande jämväl af gästgifverihemmanens

skyldigheter såsom sådana,

Kammarkollegium, som däremot, på sätt jag förut nämnt, förordat

gästgifverihemmanens bibehållande mot ersättning af statsmedel

till hemmansinnehafvarna, har till stöd härför anfört, att det skulle

blifva förenadt med alltför dryga kostnader för det allmänna, om

man i hvarje fall skulle ordna och uppehålla gästgifveri erna på entreprenad,

hvarvid man eventuellt jämväl kunde blifva nödsakad att på

det allmännas bekostnad uppföra eller eljest förvärfva för ändamålet

erforderliga hus och byggnader. Gästgifverihemmanens skyldigheter

vore icke heller, med afseende å sitt ursprung, att betrakta såsom onera

i egentlig mening. De grundades nämligen icke direkt å lag, utan

\ore uttryck för ett kontraktsförhållande i hvarje fall mellan hemmanets

innehafvare och kronan, och skyldigheterna vore från början afsedda

att uppvägas af motsvarande vederlag. I samma mån sådant vederlag

finge fullt åtnjutas, borde följaktligen också skyldigheterna rättvisligen

kunna utkräfvas.

Emot det inom departementet tidigare uppgjorda förslaget, som

upptog den af kollegium förordade anordningen i afseende å gästgifverihemmanen.

framställdes visserligen i denna del anmärkning'' endast

af två länsstyrelser, hvilka uttalade sig för ett upphäfvande äfven af

gästgifverihemmanens skyldigheter. Jag har emellertid ansett mig höra

öfvergifva tanken på gästgifverihemmanens bibehållande, såsom både

stridande mot förslagets allmänna syfte och näppeligen heller af behofvet

särskild^ påkalladt. Den lifliga och af turisttrafiken kraftigt befrämjade

utvecklingen af hotellväsendet gifver anledning att förmoda, att det

behof, som de egentliga gästgifverierna skola fylla, alltmer och mer

skall blifva tillgodosedt genom den enskilda företagsamheten utan det

allmännas betungande. Gästgifverierna torde sålunda efterhand i allt

större utsträckning inskränkas till skjutsstationer; och med de mera

anspråkslösa lokaler och anordningar i öfrigt, som vid dessa senare

anstalter skola finnas, lärer det icke behöfva befaras, att, om stationshållningen

ställes på entreprenad, bidragen skola uppstegras genom

brist på spekulanter, som äro i tillfälle att fullgöra denna prestation.

Dessutom torde det förhålla sig så, att till följd af rörelsens förändrade

riktning behofvet af skjutsanstalter i allmänhet och gästgifverier i

synnerhet gör sig kanske i de flesta fall allraminst gällande just på de

platser, där de gamla gästgifverihemmanen äro belägna. Äfven denna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

omständighet talar gifvetvis emot dessa hemmans bibehållande såsom

sådana.

Det nu föreliggande förslaget afser i enlighet härmed, att äfven gästgifveri-

eller stationshållningen skall för framtiden uppehållas på frivillighetens

väg, lika väl som själfva skjutsningen, och gästgifverihemmanens

skyldigheter såsom sådana upphöra. Af denna förändring blir en naturlig

följd, att samtliga från statsverket nu utgående anslag och understöd

till dessa hemman i och för deras ifrågavarande besvär skola indragas.

Enahanda bör förhållandet blifva med de gästgifvarelöner och andra

anslag, som hittills utgått till gästgifveri- och skjutshållningen i orter,

där inga gästgifverihemman finnas. Någon särskild anledning, hvarför

staten, efter det gästgifveri- och stationshållningen blifvit ställd på

entreprenad, skulle påtaga sig ensam kostnaden därför till skillnad

från entreprenadbidragen i öfrigt, kan jag icke finna.

Med hänsyn därtill, att gästgifverihållningen i gynnsamma _ fall

kan för sin utöfvare ställa sig afsevärdt lönande, skulle det möjligen

kunna sättas i fråga, huruvida den gästgifverihemman åtföljande så

kallade gästgifverirättigheten, eller rättigheten att få hålla gästgifveriet

och tillgodonjuta de därmed förenade, om ock numera betydligt kringskurna,

friheter och förmåner, skäligen ma kunna utan vidare genom eu

reglering i förslagets syfte vederbörande betagas. Någon betänklighet

härutinnan kan jag emellertid icke finna. Iledan enligt nu gällande

ordning kan ett gästgifveri förändras till skjutsstation eller alldeles indragas,

hvarvid i båda fallen gästgifverirättigheten utan vidare upphör.

Och när entreprenad å skjutsningen vid ett gästgifveri kommer till stånd,

är entreprenören i hvarje fall — så framt han förfogar öfver erforderlig

och lämplig lägenhet — berättigad att öfvertaga jämväl gästgifvenhållningen,

hvarvid omförmälda rättighet för den ordinarie innehafvare!!

suspenderas. Det torde häraf vara tydligt, att gästgifverirättigheten icke

är någon själfständig sådan, fristående från den motsvarande skyldigheten,

utan är beroende af denna sistnämnda sålunda att med dennas upphörande

jämväl rättigheten förfaller. För öfrigt hafva gästgifvarna under det

föreslagna nya systemet, för så vidt vederbörande gästgifverier pröfvas

fortfarande behöfliga, utväg att tillvarataga sitt intresse genom att själfva

åtaga sig motsvarande entreprenader, hvilka i hvarje fall skola omfatta

både gästgifveri- och skjutshållningen. På detta sätt kunna älven de

förutnämnda brännvinsutskänkningsrättigheter, som icke blifvit mot ersättning

afstådda, fortfarande få af vederbörande tillgodonjutas så länge

sådant enligt nu gällande bestämmelser öfverhufvud är medgifvet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Innan jag härefter öfvergår till frågan om de förändrade anordningar,

som kunna påkallas af skjutsskyldighetens afskaffande i den

mening, att besväret skall aflyftas från såväl den skjutsskyldiga jorden

som i allmänhet de särskilda städerna, torde jag redan i detta sammanhang

böra förberedelsevis nämna, att förslaget bibehåller i sina hufvuddrag

den nuvarande organisationen af skjutsväsendet, så vidt den hänför

sig till entreprenadsystemet, såsom i fråga om ordningen för maximiskjutslegans

bestämmande, skjutsanstalternas indelning i gästgifverier

och skjutsstationer, entreprenadbidragens bestämmande genom auktioner

och landstingens eller vederbörande stadsfullmäktiges beslut, entreprenadbidragens

fördelning mellan staten och skjutsdistrikten och grunden

därför samt de administrativa myndigheternas allmänna inseende och

befogenheter öfver skjutsväsendet.

Viktigast bland de spörsmål, som anknyta sig till den nuvarande

.skjutsskyldighetens afskaffande, är utan tvifvel, huruvida skjutsningens

uppehållande i den omfattning, som af det allmänna stats- och samfärdsintresset

kräfves, må kunna nöjaktigt betryggas. Spelade hänsyn

till kostnaden härvid icke någon roll, skulle gifvetvis ingen svårighet

möta, då möjligheten att på frivillighetens väg uppehålla skjutsanstalt

i hvarje fall ju ytterst är blott en penningefråga. Men då förutsättningen

här naturligen skall vara, att kostnaden skall hållas inom rimlighetens

gränser, ter sig problemet gifvetvis mera inveckladt. Också

är det egentligen endast ur denna synpunkt, som några vägande betänkligheter

mot en omläggning af skjutsväsendet i förslagets syfte

framförts och kunna framföras.

I utbyte mot den värdefulla garanti, som den nuvarande skjutsskyldigheten

i berörda hänseende erbjudit, har det blifvit ifrågasatt

att antingen kommunerna, landstingen eller staten skulle åläggas den

subsidiära ansvarigheten för skjutsningens uppehållande, när skjutsanstalt

icke kunde efter entreprenad eller godvilligt åtagande komma

till stånd. Nämnda ansvarighet skulle då kunna tänkas innebära skyldighet

att, efter omständigheterna, antingen vidkännas de ökade entreprenadbidrag,

som af vederbörande kunde betingas, eller ock anskaffa egen

uppsättning af hästar, åkdon och personal för skjutsningens utgörande.

För såväl kommunernas som statens vidkommande måste jag afstyrka

en sådan anordning. Tanken därpå, omnämnd i Riksdagens

skrifvelse men af Riksdagen själf mött med betänkligheter, har bland

de i ärendet hörda vederbörande icke vunnit någon tillslutning. De

däremot uttalade betänkligheter — hvad staten angår den stora kostBihang

till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 10

Den nya

organisationens

hufvud drag

i öfrigt.

Ansvarigheten

för

skjutsningens

uppehållande.

Kommunerna

och

staten.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Landstingen.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

naden ocli beträffande kommunerna den ojämna, för en del kommuner

allt för betungande nya bördan — delar jag till fullo. I afseende å

kommunerna måste ju visserligen erkännas, att en öfverflyttning af

skjutsskyldigheten å dem skulle innebära en jämnare fördelning af

skjutskostnaden än med den nuvarande ordningen, då kostnaden stannar

på skjutslagen; men å andra sidan måste erinras, hvad jämväl kammarkollegium

påpekat, nämligen att redan nu klagas öfver den stora olikheten

i de kommunala skattebördornas tyngd mellan olika kommuner,

hvadan påläggande af nya sådana bördor lärer böra af lagstiftningen

så mycket som möjligt undvikas. Såsom redan förut blifvit omförmäldt,

afser det nu framlagda förslaget, att jämväl den stadskommunerna

— frånsedt de större, som ej deltaga i landsting — nu åliggande

skjutsskyldigheten skall eftergifvas.

Återstår alltså landstingen. Riksdagen har, såsom af dess skrifvelse

framgår, uttalat sig i syfte, att ordnandet af nu berörda angelägenhet

öfverlämnades åt dessa.

Äfven för min del anser jag den nuvarande ordningen, i hvad

den är byggd på landstingens medverkan vid skjutsväsendets ordnande,

erbjuda den lämpligaste utgångspunkten vid en omreglering i förslagets

allmänna syfte. Visserligen ser jag i själfva landstingens befattning

med skjutsväsendet icke någon omständighet, som i och för

sig kan vara ägnad att skapa någon mera verksam motvikt mot

entreprenadanspråkens obilliga stegring, om det ock må antagas, att

landstingen kunna vara i tillfälle att i nödfall ordna skjutsningen på

billigare sätt än om sådant skulle ankomma på statsverket. Afgörande

för mig är däremot den tanken, att länskommunerna, länen eller landstingsområdena,

äro de lämpligaste enheterna för utjämning och fördelning

af skjutskostnaden, till den del som icke gäldas af staten. Hvad

jag fördenskull här åsyftar är en af det nuvarande skjutsbesvärets afskaffande

betingad skyldighet för landstingen att, med bidrag af staten efter

samma grund som nu gäller, ansvara för skjutsningens uppehållande vid behöfliga

skjutsanstalter. Denna skyldighet var i departementets tidigare

förslag omsatt uteslutande i förpliktelsen att till angifna del vidkännas

de för ändamålet erforderliga entreprenadbidrag, utan befogenhet alltså

för landstingen att själfva låta draga försorg om skjutsningens uppehållande.

Detta skulle nämligen i hvarje fall ankomma på länsstyrelserna,

hvarmed följde att, om de af landstingen anvisade bidragen befunnes

otillräckliga, desamma skulle kunna af länsstyrelserna inom

skäliga gränser höjas. Detta skulle emellertid innebära ett betänkligt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

intrång i landstingens beskattningsmyndighet. Därtill kommer, att om

skyldig]]eten skall hvila på landstingen, dessa också lämpligen böra

beredas tillfälle att försöka andra och möjligen billigare utvägar till

skjutsningens uppehållande än ett blott och bart anslagsgifvande till

dem förutan af länsstyrelserna enrådigt genomförda entreprenader. Af

dessa skäl har jag funnit det äldre förslagets berörda anordning icke

böra fasthållas. I stället skall, enligt det nu föreliggande förslaget,

förhållandet ordnas så, att landstingens medverkan till skjutsanstalternas

vidmakthållande visserligen i första hand skall taga formen af beviljandet

utaf entreprenadbidrag; men när entreprenad i förslagets mening

d. v. s. genom länsstyrelsernas och de underlydande administrativa organens

åtgöranden enligt det officiella entreprenadförfarandet ej kan åstadkommas,

skall det åligga landstingen att själfva taga hand om skjutsningens

ordnande, sättet må sedermera blifva det, som de kunna i hvarje fall

finna mest tjänligt: ackordsaftal med enskilda, som kunna finnas villiga

att åtaga sig gästgifveri- eller stationshållningen och skjutsningen, endera

eller båda i förening, eller ock ett direkt utgörande af besväret in natura

genom anskaffande af egna lägenheter, personal och hästar m. m. I öfverensstämmelse

härmed afser förslaget naturligtvis också en allmän förpliktelse

för landstingsområdenas skattdragare att utgöra de kostnader,

som för ifrågavarande ändamål erfordras, till den del samma kostnad

ej skall gäldas af staten. Som en jämförelsevis viktig beståndsdel i

förslaget är nämligen att märka, hurusom, på sätt jag redan haft tillfälle

antyda, staten äfven i det fall att entreprenad vid skjutsanstalt ej

kommer till stånd skall, efter samma grund som beträffande entreprenadbidragen,

med landstinget deltaga i kostnaden för anstaltens uppehållande på

annat sätt. Att denna anordning måste innebära en måhända afsevärd

förskjutning af skjutsbördan öfver på statsverket, förbiser jag icke.

men är å andra sidan öfvertygad, att det steg, som här skulle tagas

åt detta håll, icke är så stort, att det behöfver verka afskräckande.

Att tanken icke heller varit främmande för Riksdagen, framgår af dess

skrifvelse, däri »biträde i en eller annan form af från statens sida»

just för här åsyftade fall ställes i utsikt.

Hvad nu är sagdt om landstingen och landstingsområdenas

skattdragare skall enligt förslaget äga motsvarande tillämpning på

stadsfullmäktige och de skattskyldiga i de städer, som ej höra till

landsting.

Förslagets hufvudtanke kan alltså sägas vara den nuvarande

skjutsskyldighetens fullständiga omläggning till en allmän samhälls
-

De större

städerna.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

angelägenhet i främsta rummet för länskommunerna eller de större

stadssamfälligheterna, men med vidsträcktare kraf på statsverket.

Skjutskostnadens

nedbringande.

Skjuts anstalternas

tillvaro

villkorlig.

Att eu sådan systemförändring måste vara ägnad att för det allmänna

medföra eu betydande stegring af skjutskostnaden, är helt visst

obestridligt. Det blir fördenskull en angelägen omsorg att tillse, huruvida

icke en sådan stegring må kunna genom lämpliga anordningar

motverkas. 1 detta afseende äro de af Riksdagen på visst sätt anvisade

utvägar — indragning af mindre behöfliga skjutsanstalter och extra

förhöjningar i skjutslegan — värda all uppmärksamhet.

Kammarkollegium har framhållit, att vid omkring fjärdedelen af

samtliga skjutsanstalter i riket antalet under år 1906 utgångna skjutshästar

icke öfverstigit för hvarje anstalt 50 stycken. I anslutning därtill

har kollegium uttalat den mening, att i allmänhet skjutsanstalter med

dylik ringare skjutsåtgång i regel icke borde bibehållas i annat fall än

att sådant kunde ske utan anvisande af särskildt entreprenadbidrag.

Detta vore nu visserligen måhända att gå för långt, dä en skjutsanstalts

betydelse icke alltid kan afläsas i antalet därifrån utgångna

skjutshästar. En anstalt med relativt ringa skjutsåtgång kan nämligen

under särskilda lokala förhållanden vara lika behöflig som en anstalt

med stor skjutsfrekvens men på en plats, som erbjuder lättare möjligheter

att uppbringa privatskjuts. Särskildt för beredande af tillgång

till skjuts åt tjänstemän i och för deras tjänsteresor kan en skjutsanstalt,

som i öfrigt saknar betydelse, vara erforderlig. Redan nu

finnas på sina håll s. k. »hjälpgästgifverier» inrättade hufvudsakligen

endast för tjänstemäns fortskaffande. Vidare kan en skjutsanstalt vara

behöflig mindre för själfva skjutsningen än för gästgifverihållningen,

såsom på platser dem ortsbefolkningen för inställelse vid allmänna

sammankomster och möten af hvarjehanda slag har behof att oftare

besöka, hvarvid egna skjutsar i regel begagnas.

Att emellertid, för kostnadsfrågans skull, ett afsevärdt stort antal

af nuvarande skjutsansalter måste under den nya ordningen blifva underkastade

indragning, har ansetts ej kunna undvikas. Förslaget räknar

i själfva verket med indragningen såsom ett allmänt korrektiv mot

skjutskostnadens uppdrifvande till en orimlig höjd. Enligt förslaget

skall nämligen hvarje skjutsanstalts inrättande och fortbestånd vara bundet

vid den förutsättning, att anstalten kan i den af förslaget anvisade ordning

uppehållas utan oskälig kostnad. Med anlitande af den nuvarande skjutsskyldigheten

har det varit möjligt att utan någon kostnad för det

allmänna vidmakthålla skjutsanstalter äfven å sådana ställen, där det

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 151.

eljest, i anseende till frånvaron af hvarje egentlig konkurrens eller på

grund af mindre gynnsamma förhållanden i öfrigt, icke skulle varit tänkbart

att anskaffa entreprenörer annat än mot erläggande af entreprenadbidrag,

betydligt större än som kunnat motiveras af respektive anstalters

nytta och behöflighet. Då man icke längre skulle hafva den nuvarande

skjutsskyldigheten att tillgå, finge man i stället bereda sig på sådana

öfver höfvan stora uppoffringar, om skjutsanstalter skulle uppehållas i

samma utsträckning som hittills. Men det är enligt min tanke icke

billigt, att det allmänna i förevarande afseende betungas med större

kostnad än som i hvarje fall motsvaras af nyttan och behofvet. Det

bör sålunda icke komma i fråga att uppehålla en skjutsanstalt till

hvarje plus som helst, vore den än af någon större vikt.

Anstaltens nytta och betydelse bör sålunda i hvarje tvifvelaktigt

fall vägas mot den kostnad, som anstaltens uppehållande skulle för

det allmänna betinga, och frågan om anstaltens vara eller icke vara

sedermera blifva beroende af, att denna kostnad icke vid nämnda jämförelse

framstår såsom oskälig. Att i penningar exakt mäta och beräkna

en skjutsanstalts betydelse låter sig nu visserligen icke göra,

men ett, praktiskt taget, riktigt afgörande lärer väl ändock få förutsättas

såsom i hvarje fall möjligt.

I tillämpningen enligt förslaget skulle den angifna principen naturligen

ofta komma till användning på det sätt, att eu skjutsanstalts

indragning ställdes såsom äfventyr för det fall, att anstalten skulle

visa sig icke kunna uppehållas mot de villkor i afseende å skjutslega

och entreprenadbidrag, som för sådant ändamål, blifvit på förhand

fastställda, — understundom alltså enbart för skjutslega^ eftersom

anstaltens betydelse ju dock kunde vara så ringa, att det allmännas

intresse icke kräfde någon särskild uppoffring i form af bidrag till

anstaltens vidmakthållande.

Sålunda tillämpad, torde principen befinnas praktiskt ändamålsenlig

äfven ur den synpunkt, att därigenom bereddes ett lämpligt utrymme

för en samverkan mellan det allmänna och förefintliga ortsintressen,

som kunde visa sig nog verksamma att genom sin mellankomst

betrygga vederbörande anstalters bestånd.

Med den nya ordningen skulle i själfva verket hvarje beslut om

eu skjutsanstalts inrättande blifva endast villkorligt. Så länge det

allmänna villkoret, möjligheten att uppehålla anstalten mot kostnad som

pröfvades skälig, uppfylldes, skulle anstalten äga bestånd, hvarom icke

skulle den få indragas. Härvid afser jag naturligtvis icke sådana

anstalter, som finnas kunna under alla förhållanden undvaras och om

s. 78 Kontrollera mot PDF

Skjutslega!!.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

hvilkas indragning beslut förty omedelbart bör meddelas. Detta senare

bör också kunna förutsättas blifva händelsen med ej så få af nuvarande

skjutsanstalter, äfven där desamma skulle kunna uppehållas endast mot

skjutslegan. Vidmakthållande af helt och hållet obehöfliga skjutsanstalter

ensamt på den grund att detta kunde ske utan entreprenadbidrag

vore ju nämligen utan ändamål, och skulle endast vålla vederbörande

arbete och besvär med entreprenadauktioner och tillsyn.

Grundstadgandet i förslagets 1 § utsäger också, att anstaltens tillvaro

skall vara motiverad af ett förefintligt behof.

Med frågan om det allmännas kostnader för skjuts väsendet och

möjligheten att under den nya ordningen hålla desamma inom skäliga

gränser sammanhänger på det närmaste en annan fråga, nämligen den

huru skjutslegan lämpligen bör afpassas.

Utan tvifvel vore riktigast, att den resande i hvarje fall finge

erlägga verkliga värdet inom motsvarande ort af den tjänstbarhet, den

skjutsande lämnade honom. Men denna princip lärer icke kunna såsom

allmän regel utan olägenhet upprätthållas. En skjutsvärdet motsvarande

lega på de orter, där i följd af lokala förhållanden detta värde är synnerligen

högt, måste nämligen kunna verka hämmande på samfärdseln

och därigenom motverka skjutslagstiftningens allmänna syfte. Å andra

sidan eller från entreprenörens synpunkt kan en hög skjutslega icke

heller alltid vara tilltalande, utan snarare motsatsen. Den kan nämligen

antingen vid skjutsanstalter, i hvilkas närhet finnes god tillgång

på hästar, medföra för entreprenören den risk, att de resande föredraga

att, med förbigående af skjutsanstalterna, skaffa sig privatskjuts mot

lägre betalning, eller ock föranleda till inställande af mindre nödiga

resor, hvarigenom entreprenören i båda fallen måste se sin inkomst af

skjutsningen minskad. Härtill kommer, att, med tillämpning af en

skjutsvärdet fullt motsvarande lega, skjutsningen icke kan blifva för

eu entreprenör lönande med mindre han kan påräkna full sysselsättning

för sin i och för skjutsningen använda uppsättning af personal,

hästar och åkdon antingen genom en jämn skjutsåtgång eller andra

tillfällen till körslor. I annat fall måste han på entreprenaden göra

förlust, i samma mån som nämnda förutsättning icke är för handen.

Men ehuru af nu anförda skäl — hvilkas giltighet redan vid skjutsstadgans

tillkomst synes hafva erkänts — entreprenadlegan i allmänhet

måste, äfven efter den nu ifrågavarande omregleringen af skjutsväsendet,

hållas relativt låg, och det bärande momentet i systemet i motsvarande

mån läggas på entreprenadbidragen, är det uppenbarligen å

andra sidan af vikt, att legan icke sättes för låg. Däraf skulle näm
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 151. 79

ligen alldeles onödigtvis föranledas en motsvarande uppstegring af

bidragen. 0

I enlighet med denna min åsikt räknar också förslaget — ehuru

sådant ej behöft däri utsägas, eftersom förhållandet ordnas vid sidan

af den allmänna skjutsförfattningen — med den förutsättning, att den

föi hvaije ort i allmänhet gällande skjutslegan skall hållas vid en nivå,

visserligen ej så hög som det verkliga skjutsvärdet men ej heller

väsentligen understigande detta.

Vidkommande härefter den af Riksdagen ifrågasatta anordning

att i särskilda fall, då såaant af lokala eller andra omständigheter

kunde finnas påkalladt, förhöja skjutslegan utöfver den för orten i allmänhet

gällande, synes mig på de af kammarkollegium härutinnan anlörda

skäl en sådan åtgärd vara lämplig.

Äfven för egen del utgår jag nämligen från det antagande, att en

extra förhöjning af skjutslegan i undantagsfall kan vara ett både be1

ättigadt och veiksamt medel att åstadkomma entreprenader utan oskäl!0- uppoffring från det allmännas sida, ja understundom t. o. in. kanske utan

någon sådan uppoffring alls. Det föreliggande förslaget vill också

tillgodogöra sig denna utväg till nedbringande af skjutskostnaden enligt

den nya ordningen genom en på sätt och vis mera allmängiltig tilllänipning

af den redan nu i 26 § skjutsstadgan för särskilda slag af

skjutsanstalter nedlagda princip om maximilegans öfverskridande. Principens

användning skall alltså enligt förslaget icke vara inskränkt till

något visst slag af skjutsanstalter, utan kunna tag-as i anspråk vid

hvilken dylik anstalt som helst. Men härför uppställes endera af två

förutsättningar. Den ena är, att, i anseende till särskilda lokala förhållanden

vid viss skjutsanstalt, skjutsens verkliga värde därstädes är

sär,skridt högt, så att den i allmänhet gällande skjutslegan icke står

i rimligt förhållande därtill. Den andra åter är den, att uppehållandet

af en anstalt skulle, utan skjutslega^ förhöjning, finnas kräfva

större kostnad för det allmänna, än som motsvarades af anstaltens

nytta och behöflighet. Afgörandet, huruvida den ena eller andra förutsättningen

skall anses vara för handen, och i hvad mån maximilegan

i det säl skilda fallet förty skäligen må höjas, är enligt förslaget —

och måste väl äfven vara — öfverlämnadt åt lokalmyndigheternas fria

pröfning, ehuru visserligen med den i sakens egen natur grundade begränsning,

att principens användning skall vara undantag och icke

regel. Med afseende å förhöjningens skäliga belopp erbjuder pröfningen

i det först förutsatta fallet, då man endast har att träffa det

verkliga, lokala skjutsvärdet, mindre svårighet än i det andra fallet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Akdonslega

m. m.

Landstingens

och. länsstyrelsernas

inbördes befogenhet.

BO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

då förhöjningen för att blifva för sitt ändamål eifektiv väl icke

sällan, utan kanske i regel måste tilltagas så, att det verkliga

skjutsvärdet öfverskrides. Detta senare förhållande kan synas oegentligt,

men å andra sidan torde det icke ligga någon obillighet däri,

att den resande får erlägga någon öfverbetalning såsom premie för

förmånen att med säkerhet kunna påräkna skjuts på en plats, där det

allmänna icke har något större intresse af en skjutsanstalts uppehållande.

I hvarje fall bör naturligen förhöjningen dock hållas inom

rimliga gränser, och såsom en garanti såväl härutinnan som till skydd

mot förhöjningens tillgifvande i oträngdt mål uppdrager förslaget åt

vederbörande landsting och stadsfullmäktige endast initiativ och förberedande

pröfning, men lägger afgörandet i länsstyrelsernas hand.

Denna anordning har äfven Riksdagen tänkt sig såsom lämplig.

Revision af de föråldrade och som det vill synas alltför låga taxesatserna

i afseende å akdonslega och en del i skjutsstadgan utsatta särskilda

afgifter såsom värfningspenningar, godtgörelse för tillhandahållen, men

ej begagnad skjuts m. m. synes jämväl vara lämplig, såsom i någon,

om än mindre, mån ägnad att i allmänhet förbättra entreprenadvillkoren

och såmedelst verka till nedbringande af entreprenadbidragen.

1 den mån afgifterna hänföra sig till själfva skjutsstadgan, är den

åsyftade förhöjningen af desamma i förslaget iakttagen.

Då, såsom jag redan anfört, förslaget afser, att landstingsområdena

resp. de i landsting ej deltagande städerna, skola hvar för sig i förening

med staten vidkännas kostnaden för skjutsväsendet inom motsvarande

orter, och då eu mer eller mindre betydlig ökning af denna

kostnad för framtiden efter den nuvarande skjutsskyldighetens afskaffande

är att förvänta, har däraf, hvad först angår landstingen,

äfven ansetts böra följa en motsvarande utvidgning af deras befattning

med skjutsinrättningens administration och deras befogenheter i afseende

därå, principen om länsstyrelsernas allmänna vårdnad och inseende

öfver skjutsverket likväl oförkränkt.

Beträffande entreprenadbidragen, skall det enligt förslaget ankomma

på landstingen att besluta, om och i hvad mån dessa bidrag

i de särskilda fallen skola beviljas eller ej. Enligt den nuvarande

ordningen — 15 § skjutsstadgan — skola landstingens beslut härutinnan

anmälas till länsstyrelsernas pröfning, »därvid Konungens befallningshafvande

har att hvarje särskildt beslut antingen oförändradt

godkänna eller ogilla.»

Syftet med denna anordning är enligt motiven till skjutsstadgan

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att, med hänsyn till statens deltagande i entreprenadbidragens utgörande,

åstadkomma en garanti mot dessa bidrags öfver höfvan stora uppstegring

till förfång för statsverket, och effektiviteten af länsstyrelsernas

ingripande i detta syfte har naturligtvis också varit betryggad därigenom,

att man haft den nuvarande skjutsskyldigheten att tillgå såsom

reserv. Samma synpunkt har tydligen ock varit bestämmande för vissa

andra föreskrifter i skjutsstadgan, hvilka innebära befogenhet för länsstyrelse

att vägra godkännande af gjordt entreprenadanbud af den

anledning, att för högt entreprenadbidrag därvid fordrats. I båda

fallen handlar alltså länsstyrelsen såsom vårdare af statens direkta

ekonomiska intresse, och dess funktion i sådant afseende är en ren

lämplighetspröfning, till skillnad från den, väsentligen endast formella,

kassationsrätt, som enligt landstingsförordningen tillkommer länsstyrelse

beträffande landstingsbeslut i allmänhet.

Länsstyrelses omförmälda medbestämmanderätt i fråga om entreprenadbidragen

har vid den nu föreslagna omregleringen af skjutsväsendet

ansetts saklöst kunna undvaras. Skall nämligen, såsom förslaget

afser, kostnaden för uppehållande af behöflig skjutsanstalt fördelas

mellan landstingssamfälligheten och staten äfven där entreprenad icke

kan åvägabringas, synes det vara likgiltigt, huruvida statens andel

kommer att hänföra sig till ett entreprenadbidrag eller till den kostnad,

som kräfves för anstaltens uppehållande genom landstingets försorg på

annat sätt än genom entreprenad. Länsstyrelsens vägran att godkänna

ett af landstinget medgifvet men af länsstyrelsen för högt ansedt entreprenadbidrag

kunde eljest föranleda till, att entreprenaden ginge om

intet, och anstalten i följd däraf måste af landstinget på annat sätt

uppehållas för högre kostnad, hvari staten då icke dess mindre finge

deltaga. Följdriktigheten skulle i sådant fall fordra, att länsstyrelsen

finge i syfte att nedbringa denna kostnad ingripa i landstingets dispositioner

för anstaltens vidmakthållande. Men detta vore väl af praktiska

skäl icke lämpligt och kunde väl i de flesta fall ej heller leda till

afsedt resultat. Enligt min tanke bör landstingets eget intresse att

söka så långt görligt är nedbringa skjutskostnaden innebära äfven för

statens vidkommande en tillräcklig garanti mot en onödig uppstegring

af denna kostnad, och den omständighet, att landstingens beslut om

anslag till skjutskostnaden faktiskt skulle ådraga statsverket motsvarande

utgifter, behöfver enligt min åsikt icke ingifva någon betänklighet,

då det ju på andra områden af statsförvaltningen ansetts lämpligt

att göra statens bidrag till någon viss kostnad beroende allenast

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

däraf, att vederbörande menigbeter eller enskilda själfva tillskjuta

någon del, mindre eller större, af samma kostnad.

Anvisandet från landstinget af skäliga entreprenadbidrag är i

förslaget visserligen förutsatt såsom en gifven sak; men icke såsom

någon skyldighet, hvars fullgörande i och för sig skulle kunna uttvingas

genom någon länsstyrelsens rätt att förhöja bidragen, något som

af förut anförda skäl ansetts ej böra komma ifråga. Men för landstingets

underlåtenhet i berörda afseende ställes enligt förslaget det äfventyr,

att, om till följd af bristen på tillräckligt bidrag entreprenad ej kan

åvägabringas, landstinget själft får bära omsorgen om skjutsanstaltens

uppehållande.

Af det anförda framgår, att bestämmandet af entreprenadbidragen

eller i deras ställe annan kostnad för skjutsväsendet inom landstingsområdet

skall vara landstingets ensak. Men för att upprätthålla denna

viktiga grundsats har det befunnits nödigt att i förslaget stadga framskjutande

af åtgärderna för entreprenaders åstadkommande — entreprenadauktioner

o. s. v. — till ett år tidigare än enligt nuvarande

ordning. Enligt förslaget skola alltså dessa åtgärder för entreprenad

under nästkommande regleringsperiod vidtagas redan under den löpande

periodens näst sista i stället för såsom nu sista år. Landstinget får

sålunda visserligen att på vanligt sätt besluta om entreprenadbidragen

samma år som auktionerna hållits. Men om entreprenad sedermera

icke kan åstadkommas med det sålunda i hvarje fall gifna beslut i

bidragsfrågan, återstår alltid ännu minst ett år till den nya periodens

början, och ärendet återkommer då till nästa års landsting, som då

blir i tillfälle att träffa nytt och definitivt förfogande om anstaltens

uppehållande, på sätt landstinget då finner vara det mest tjänliga.

Under det länsstyrelse, på sätt nu anförts, skall enligt förslaget

vara utesluten från befogenheten att pröfva och bestämma

entreprenadbidragen eller eljest skjutskostnaden för det allmänna, blir

förhållandet helt annat när det gäller frågorna om skjutsanstalters

indragning och extra förhöjningar å skjutslega^ Afgöranderätten i

dessa hänseenden är nämligen enligt förslaget förbehållen länsstyrelsen.

Visserligen tillägger förslaget landstinget i dessa frågor initiativ och

jämväl i första hand beslutanderätt — en anordning, som ansetts betingad

af såväl landstingets ökade skyldigheter som det nära sammanhanget

mellan nämnda frågor och den om bestämmandet af entreprenadbidragen.

Men jag har icke tilltrott mig att helt öfverlämnafdessa

förfoganden i landstingets händer. Däraf skulle nämligen gärna kunna

befaras, att landstinget af lätt förklarlig hänsyn att skydda de skatt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj ds Nåd.. Proposition N:o 151.

dragande för större pålagor till skjutsväsendet skulle känna sig manadt

att vidtaga indragningsåtgärder ock extra legoförköjningar i större

utsträckning än som stode väl tillsammans med omsorgen om den allmänna

samfärdselns behof. I allt fall vore det knappast riktigt att

låta dessa för det allmänna samfärdsel tresset ganska viktiga förfoganden

ankomma på en korporation, där besluten kanske ej sällan

framginge ur eu blott tillfällig majoritet. På landstinget med dess

organisation och arbetssätt — kortvariga sessioner, fullt upptagna af

en mängd kräfvande arbetsuppgifter — kan ej heller skäligen ställas

det anspråk, att det skall medhinna att åt hvarje skjutsväsende ägna

den omsorgsfulla utredning och pröfning i här förevarande afseenden,

som för ett slutgiltigt afgörande bör vara af nöden. Förslagets procedur

i fråga om skjutsanstalters indragning, hvarvid vederbörande trafikanter

skola före besluts fattande höras, medgifver ej heller en så summarisk

behandling, som blefve nödig i händelse afgörandet skulle ankomma

på landstinget allena. De nu afsedda frågorna äro för öfrigt tydligen

af den art att de icke kunna utsöndras från länsstyrelsens befogenhet,

om man icke vill uppgifva den af ålder gällande och i förslaget bibehållna

princip, att skjutsväsendet skall stå under länsstyrelsens allmänna

inseende och vårdnad.

På nu anförda grunder, hvilkas giltighet från länsstyrelsernas

och kammarkollegii sida kraftigt framhållits, hvila förslagets stadganden

att landstingens beslut i frågor om skjutsanstalters indragning och

om extra förhöjningar i skjutslegan i hvarje fäll skola underställas

länsstyrelsernas pröfning.

Beträffande härefter de städer, som ej deltaga i landsting, synes

hvad här ofvan anförts om landstingens och länsstyrelsernas inbördes

ställning och befogenhet i fråga om skjutsningens ordnande visserligen

ej i allo äga samma giltighet, men dock i tillräckligt väsentlig mån

för att motivera eu motsvarande tillämpning på förhållandet mellan

stadsfullmäktige och vederbörande länsstyrelser. I öfverensstämmelse

härmed är förslaget jämväl affattadt.

Efter att sålunda hafva redogjort för förslagets allmänna grunder,

anhåller jag nu få öfvergå till detaljbestämmelserna i förslaget, i den

mån de kunna tarfva särskild motivering. Ganska många af dessa

bestämmelser hafva kunnat ur den nu gällande skjutsstadgan upptagas,

ehuru mestadels under annan redaktion, och torde jag icke behöfva

uppehålla mig vid dessa. I detta sammanhang torde jag emellertid få

Stadsfullmäktiges

i länsstyrelsernas

inbördes

befogenhet.

Förslagets

detalj bestämmelser.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

påpeka, att förslaget i afseende å ämnets allmänna anordning helt

afviker från skjutsstadgan, för vinnande af eu mera öfverskådlig och

systematisk uppställning, därvid en uppdelning i särskilda kapitel äfven

ansetts lämplig.

Enligt nuvarande ordning skall i hvarje stad ovillkorligen finnas

ordnad skjutsanstalt. För landsbygden äro i allmänhet också skjutsanstalternas

tillvaro och förläggningsplatser faktiskt gifna därigenom

att de hållas fästa vid sina respektive gästgifverihemman. Det är

sålunda icke egentligen det större eller mindre behofvet, som bestämmer,

om en skjutsanstalt skall finnas å någon viss ort och hvar den därstädes

lämpligen skall läggas. Att den nuvarande organisationen i

detta afseende företer en betydande olägenhet genom sin brist på rörlighet

och ågässlighet efter förändrade förhållanden torde vara ovedersägligt.

Denna brist vill förslaget afhjälpa på det sätt, att enligt 1 §

i hvarje fall behofvet skall vara utslagsgifvande för frågan om skjutsanstalternas

vara eller icke vara, likasom bestämmandet af den tjänliga

platsen för densamma också skall blifva beroende på en lämplighetspröfning.

Det är sålunda icke uteslutet, att skjutsanstalt i stad skall

kunna helt och hållet undvaras, om nämligen lika lätt och säker tillgång

på andra kommunikationsmöjligheter därstädes är för handen.

Med afseende å det närmare bestämmandet af tjänlig plats för

skjutsanstalt å landsbygden torde böra tillses, att bestämningen i

hvarje fäll icke göres alltför trång, då härigenom entreprenads åstadkommande

gifvetvis skulle kunna bli väsentligen försvåradt. Det bör

sålunda icke komma i fråga, att anstaltens belägenhet skall behöfva hänföra

sig till något visst hemman eller annat till lokaliteten lika inskränkt

område. Fast hellre torde man ej sällan blifva nödgad att åt motsatta

hållet gå något längre än af hänsyn till de resandes bekvämlighet

egentligen vore önskligt. Jag föreställer mig sålunda, att skjutsanstaltens

läge gärna kommer att bestämmas exempelvis så, att den

skall falla inom en rayon af eu kilometer från något centrum, en by,

järnvägsstation, municipalsamhälle eller dylikt. Några närmare antydningar

härutinnan torde emellertid icke behöfva i själfva stadgan

meddelas.

Beslutanderätten i fråga om inrättande, flyttning eller indragning

af skjutanstalt eller om förändring af dess egenskap af gästgifveri eller

skjutsstation skall enligt förslaget fortfarande liksom hittills tillkomma

länsstyrelse. Till ledning för pröfningen bör tydligen i hvarje fall föreligga

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

någon utredning. Att länsstyrelsen därvid låter sig angeläget vara att infordra

yttranden af närmaste magistrat eller kronobetjäning — understundom

jämväl från länsstyrelse i angränsande län när nämligen frågan kan

anses beröra förhållanden därstädes, — får väl tagas för gifvet utan att

någon föreskrift därom behöfver i stadgan inrymmas. Däremot synes det

kunna vara något tveksamt, hvilka vederbörande i öfrigt böra höras.

För närvarande äger i dylika frågor, närmast med stöd af B och 18

§§ skjutsstadgan, undersökning rum genom vederbörandes hörande

inför häradsrätt, men hvilka härvid äro att anse såsom rätta »vederbörande»,

lämnas i regel osagdt. Vanligen utses till sådana sammanträden

kommunombud, och dessa anse sig främst representera de skjutsskyldiga,

när frågan kan beröra deras intresse såsom sådana. I analogi

härmed skulle under den nya ordningen, då skjutsskyldigheten så

att säga öfverflyttas på landstingen, dessa böra höras. Detta vore nog

också både'' önskligt och i sin ordning, åtminstone vid fråga om inrättande

af ny skjutsanstalt eller eljest om en sådan förändring, som

kunde föranleda till ökning i skjutskostnaden. Ett sådant förfarande

skulle emellertid blifva förenadt med alltför stor omgång och tidsutdräkt

för att lämpligen böra ifrågakomma.

I själfva verket torde det också vara en annan synpunkt, som

minst lika mycket bör betinga vederbörandes hörande, nämligen den

afsedda åtgärdens behöflighet eller lämplighet för trafikanterna. Det

är med andra ord trafikintresset, som här bör få tillfälle att göra sig

hördt och framföra sina önskemål. I sådant syfte upptog förslaget

tidigare en bestämmelse, att innevånarna inom den kommun, som

frågan närmast rörde, så ock inom angränsande kommuner, skulle beredas

tillfälle att yttra sig. Denna bestämmelse har visserligen från

de flesta håll lämnats Titan erinran, men å andra sidan har man velat

göra gällande, att det trafikintresse, som man här ville träffa, ofta icke vore

tillfinnandes inom de åsjfftade kommunerna, hvilka hufvudsakligen

kunde bestå af jordbrukare, som förfogade öfver egna hästar för sina

resor och alltså hade ringa intresse af skjutsanstalten, utan måste sökas

utom den närmaste orten, bland näringsidkare, tjänstemän och andra

mera långväga trafikanter.

Med beaktande häraf och då emellertid äfven andra än trafikanter

kunna hafva ett direkt intresse af hithörande frågor — exempelvis

entreprenörerna vid närmaste skjutsanstalter — har förslaget nu jämkats

därhän, att begreppet vederbörande bestämts såsom liktydigt med

»trafikanter och andra, som saken kan röra».

Beträffande sättet för dessa vederbörandes hörande torde, på sätt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

som redan skett i lagstiftningen om allmänna vägar, äfven kär böra

afskaffas den besvärliga, ock jämväl ur andra synpunkter olämpliga ordningen

med undersökning inför käradsrätt. I stället anvisar förslaget

ett sammanträde inför länsstyrelsen eller efter dess förordnande — alltefter

som frågan gäller anstalt i stad eller på landet — inför resp.

magistrat eller kronofogde.

Enligt nu gällande föreskrift skola vid gästgifveri finnas minst

två rum för resandes kärbärgerande. Häremot har anmärkts, att ett

sådant rum kunde vid mindre gästgifverier vara tillfyllest, och då

denna anmärkning synts befogad, är berörda föreskrift i enlighet härmed

så ändrad, att det öfverlåtits åt länsstyrelse att bestämma antalet

af ifrågavarande rum.

Tillika och med anledning af därom gjorda erinringar har ansetts

böra föreskrifvas, att gästrummen skola vara försedda med nödigt lyse

samt att de sängkläder, som tillhandahållas, skola vara vid behof

uppvärmda.

Förslagets föreskrifter om antalet hästar m. m. som skola vid

skjutsanstalt vara att tillgå och om tiden för deras inställande m. in.

öfverensstämma väsentligen med motsvarande bestämmelser i den nu

gällande skjutsstadgan. Till nödig komplettering hafva dock tillagts

ett par detalj bestämmelser.

Sålunda har ansetts böra utsägas, att skjutsåkdon skall tillfredsställa

fordran äfven på snygghet.

Vidare hafva angående farkoster för båtskjuts intagits föreskrifter,

motsvarande hufvudsakligen hvad som i nu åsyftade hänseenden

skall gälla om hästar och åkdon, med det ur trafiksäkerhetens

synpunkt påkallade tillägg, att nödigt rodd- eller segelmanskap alltid

skall medfölja farkost, samt att närmare föreskrifter om farkostens

beskaffenhet, bemanning och högsta tillåtna belastning, såsom allt beroende

af lokala omständigheter, ansetts böra i hvarje fall meddelas af

länsstyrelse.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att förslaget äfven räknar

med användande af automobil eller motorbåt i skjutsningens tjänst.

Särskildt hvad angår automobil har från flera håll här uttalats önskvärdheten

af, att detta äfven på landsbygden redan nu ej ovanliga

fortkomstmedel måtte vid den nu ifrågavarande omregleringen af skjutsväsendet

uppmärksammas, och med afseende å den snabba utvecklingen

på detta område har nämnda kraf synts böra vinna beaktande. Någon

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 87

skyldighet att skjutsa med så dyrbara och för våra vägförhållanden

ingalunda alltid lämpliga fordon som automobiler lärer nu visserligen

icke i något fall böra vederbörande åläggas. Men däremot bör man

kunna räkna med möjligheten af, att en entreprenör är villig att för

skjutsningen — till påtaglig fördel för denna — hålla sig med dylikt

åkdon; och då bör han på lämpliga villkor medgifvas rätt därtill.

Detsamma gäller om skjuts med motorbåt i stället för med vanlig

farkost. I angifna syfte innehåller förslaget under kap. »särskilda bestämmelser»,

vissa föreskrifter, till hvilka jag anhåller få återkomma

i det följande.

På sätt jag redan haft tillfälle utveckla, afser förslaget, att

icke allenast skjutsningen utan äfven gästgifveri- eller stationshållningen

skola ställas på entreprenad. Det skulle då kunna vara tänkbart, att

hvardera prestationen för sig gjordes till föremål för särskild entreprenad.

Fördelen härmed skulle vara, att fältet för täflan skulle

vidgas och en lifligare konkurrens till godo för det allmänna vinnas,

på det sätt nämligen, att antalet af dem, som ville och kunde åtaga

sig den ena prestationen men icke den andra, i de flesta fall kunde

tänkas vara större än antalet af dem, som vore hågade och i tillfälle

att reflektera på bådadera på en gång. Jag förbiser icke, att häri kan

ligga ett visst fog. men den därvid åsyftade tudelningen af entreprenaden

har synts mig i praktiken knappast kunna utan alltför stora svårigheter

genomföras. För närvarande hav en spekulant valfrihet att åtaga

sig enbart skjutsningen eller i förening därmed — så framt han förfogar

öfver erforderlig och lämplig lägenhet — äfven gästgifveri- eller

stationshållningen, under det entreprenad ensamt å den senare prestationen

är utesluten. Men valet af det förra alternativet, entreprenad

endast å skjutsningen, är nu praktiskt möjligt därigenom, att spekulanten

för sådant fall kan räkna med den visshet, att anstalten,

hvarifrån han har att utgöra skjutsningen, måste förblifva förlagd vid

själfva gästgifverihemmanet såsom regleringens stödjepunkt. Under den

nya ordningen åter, om gästgifveri- eller stationshållningen skulle göras

till föremål för särskild entreprenad, skulle skjutsspekulanten ännu vid

entreprenadauktionen å skjutsningen sväfva i ovisshet om hvar skjutsanstalten

komme att blifva förlagd, och då denna omständighet ofta

kunde vara af stor betydelse för honom, skulle han i sådant fall näppeligen

vara hugad att afgifva något anbud. Att återigen söka framskjuta

åtgärderna för entreprenad å gäst- eller gästgifverihållningen så långt

— minst ett år — att denna entreprenad vore ordnad, då entreprenad
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Ktmgl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1 Öl.

frågan om själfva skjutsningen skulle föreligga, kunde icke koller gärna

gå för sig, då åtgärderna redan i det senare afseendet i förslaget måst

utsträckas öfver en så lång tidrymd som inemot två år före entreprenadperiodens

börja,n. I allt fall vore det icke säkert, att den förra

entreprenaden kunnat vid nyss antydda tidpunkt komma till stånd,

utan gästgifveri- eller stati onshållningen i följd där af först sedermera

måste på annat sätt ordnas, och entreprenadspekulanten alltså fortfarande

stode inför ovisshet om anstaltens närmare förläggningsplats.

Med det nu åsyftade förfarandet kunde jämväl inträffa, att en spekulant,

som skulle vilja på billiga villkor åtaga sig skjutsningen om han därjämte

finge anstalten förlagd till sin bostad, droge sig tillbaka därför

att han i täflan om gästgifveri- eller stationshållningen gått miste om

denna entreprenad för en annan spekulant, som underbjudit honom,

men som icke deltoge i täflan om skjutsentreprenaden, å hvilken antagligt

anbud från annat håll möjligen icke stode att erhålla.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att ett särskiljande

af entreprenadens båda beståndsdelar, med särskilda af hvarandra oberoende

entreprenader för hvardera, skulle vara lämpligt. I öfverensstämmelse

härmed föreskrifver förslaget, att såväl gästgifveri- eller

stationshållningen som skjutsningen skola sammanslås under en gemensam

entreprenad.

Med afseende å uttrycket »entreprenad» i förslagets mening får

jag i detta sammanhang påpeka, att därmed endast afses sådant beting,

som åstadkommes genom länsstyrelsens och dess underlydande organs

åtgärder i den därför af förslaget anvisade ordning, men icke de mera

privata uppgörelser, som kunna träffas genom vederbörande landsting

eller städer, när i brist af entreprenad i nyssnämnda mening skjutsanstalt

måste genom landstingets eller stadens egen försorg uppehållas.

Vid sådana uppgörelser skall det naturligtvis icke vara vederbörande

förmenadt att, om så ske kan, träffa särskilda aftal om bestridande

af gästgifveri- eller stationshållningen och skjutshållningen

hvar för sig.

7 och s sv Likasom nu, skall enligt förslaget skjutsanstalt alltefter dess

egenskap af gästgifveri eller skjutsstation förestås af särskild person,

gästgifvare eller stationsföreståndare. Närmast till en sådan befattning

står tydligen entreprenören. Förslaget uppdrager fördenskull befattningen

åt honom, utan att han behöfver därtill särskildt antagas.

Härmed sammanhänger ock, att förslaget fordrar samma personliga

kvalifikationer för såväl den ena som den andra befattningen. Emel
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

lertid liar föreskriften, att entreprenören tillika skall vara gästgifvare

eller stationsföreståndare, ansetts icke böra vara ovillkorlig. Det skulle

nämligen kunna inträffa, att en person, som eljest gärna kunde vara

villig att på nöjaktiga villkor åtaga sig entreprenaden, afhölle sig

därifrån, om han såsom entreprenör i hvarje fall skulle vara pliktig att

själf utöfva jämväl befattningen såsom gästgifvare eller stationsföreståndare,

hvilken befattning rimligtvis måste kräfva vederbörandes bosättning

å själfva anstalten eller i dess omedelbara närhet. Med hänsyn

härtill har det ansetts böra lämnas öppet för entreprenör att i sitt

ställe till gästgifvare eller stationsföreståndare sätta annan person, som

af länsstyrelsen godkännes. Undantag från den nyssnämnda regeln

kan äfven äga rum på det sätt, att entreprenören, utan att eftersätta

sina skyldigheter i denna sin egenskap, däremot såsom gästgifvare eller

stationsföreståndare visar sig så försumlig eller olämplig, att han efter

ty förslaget därom utsätter måste skiljas från den senare befattningen.

I sådant fall måste annan person därtill antagas, och skall det enligt

förslaget (37 §) åligga entreprenören att vidkännas kostnaden för befattningens

uppehållande genom ett sådant substitut.

Där entreprenad i förslagets mening icke äger rum, måste naturligtvis

en särskild person antagas till ifrågavarande befattning, såsom

den där i hvarje fall måste uppehållas. I förslaget upptages jämväl

uttrycklig föreskrift härom.

Enligt 5 § i nu gällande skjutsstadga antages och förordnas

gästgifvare och föreståndare för skjutsstation endast å landet af länsstyrelse,

men i stad af magistraten, likasom befogenheten att skilja

vederbörande från befattningen är på motsvarande sätt ordnad. 1

förslaget är däremot, för likformighetens skull, både den ena och

andra befogenheten utan undantag uppdragen åt länsstyrelse, utan hvars

godkännande icke heller en entreprenör kan såsom sådan komma i fråga.

Den i 33 § skjutsstadgan gifna föreskrift, att vid skjutsanstalt

skall genom föreståndarens försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt

eu tafla, angifvande anstaltens namn och dess egenskap af gästgifveri

eller skjutsstation har i förslaget bibehållits med tillägg, att

täflan bör, såsom redan nu allmänt torde brukas, utvisa jämväl namnen

å de skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten i fråga utgöres,

och afstånden till desamma.

Förslagets stadganden om gästgifvares och stationsföreståndares

allmänna skyldigheter öfverensstämma väsentligen med motsvarande bestämmelser

i 48 § skjutsstadgan.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Häft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kung!.. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Enligt 49 § skjutsstadgan skola gästgifvare ocli stationsföreståndare

till sitt biträde för bildning af skjuts och de resandes betjänande jämväl

i öfrigt hafva en pålitlig, ärlig och nykter hållkarl, där icke med

afseende å de resandes ringare antal länsstyrelsen finner ett sådant

biträde kunna undvaras. År hållkarlen frånvarande eller finnes sådan

icke anställd, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren själf eller

genom annan därtill tjänlig person fullgöra hållkarlens åliggande.

Då emellertid skyldigheten att hafva hållkarl ofta torde kunna

ställa sig för eu entreprenör afsevärdt betungande, och det biträde åt de

resande, som här afses, väl i allmänhet torde kunna utan svårighet lämnas

af entreprenören i egen person eller på annat sätt än genom en för

ändamålet särskild! anställd person, har jag ansett nämnda skyldighet

kunna utan olägenhet eftergifvas. Med förslagets affattning ilig blir det

i allt fall gästgifvarens eller stationsföreståndarens skyldighet att sörja

för, att de resande icke må sakna erforderlig handräckning i nu berörda

hänseende. Hvad beträffar bildning af skjuts torde sådan bildning

efter entreprenadsystemets införande mera sällan behöfva ifrågakomma.

2 §. Ehuru fallande utom förslagets ram, torde här böra omnämnas,

hurusom en länsstyrelse fäst uppmärksamhet på det, enligt dess mening,

oegentliga förhållandet, att beloppet af skjutslega för parskjuts sättes

till dubbelt mot enkelskjuts, ehuru kostnaden för tillhandahållande åt

körsven i båda fallen vore densamma. Enkelskjutsen borde enligt

denna länsstyrelses åsikt rätteligen taxeras relativt högre.

Anmärkningen synes icke sakna fog, och antager jag, att förhållandet

kommer att uppmärksammas vid blifvande frågor om förändringar

i gällande taxesatser för skjutslegan inom de särskilda orterna.

4 g. I fråga om förslagets bestämmelser rörande förutsättningarna för

skjutslegans förhöjning i särskilda fall, tillåter jag mig åberopa hvad

därom vid förslagets allmänna grunder redan anförts. Angående giltighetstiden

för eu dylik förhöjning innehåller förslaget, att densamma

må beslutas antingen för viss tid eller tills vidare. Det förra alternativet

hänför sig till regleringen för eu bestämd entreprenadperiod, därvid

förhöjningen betingas af entreprenadbidragets storlek. Kan för

nästföljande period billigare anbud erhållas, kan skjutslegan sålunda

åter nedgå till det vanliga maximum. En mera permanent förhöjning,

hvarpå syftar uttrycket tills vidare», torde däremot vara på sin

plats i det fall, att fråga är om en skjutsanstalt, där i anseende till

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande den vanliga maximilegan

måste anses afsevärdt understiga det verkliga skjutsvärdet.

Rättigheten att vid skjutsanstalt påkalla och erhålla skjuts har

enligt äldre föreskrifter icke varit en hvar medgifven, utan underkastad

vissa inskränkningar innefattande bland annat i allmänhet förbud att

anlita skjutsanstalt för fortkomst i sjulfva hemtrakten. Alla dessa

inskränkningar hade enligt motiven till skjutsstadgan ansetts böra

bortfalla. Någon uttrycklig bestämmelse i detta syfte är emellertid

icke i den nu gällande stadgan intagen. Då å andra sidan författningens

föremål i 1 § angifves afse skjuts för resandes befordran,, har

man velat gorå gällande, att rättigheten i fråga endast borde tillkomma

verkliga resande; och i rättsskipningen saknas icke heller exempel

på beslut i denna riktning. Om det ock i särskilda fall kan

vara vanskligt att afgöra, huruvida en person skall anses vara resande

eller ej, måste man dock i undra fall kunna bestämdt frånkänna honom

eu sådan egenskap. Det lärer icke vara ovanligt, att personer t. o. m.

just i samförstånd med en illojal entreprenör till men för ankommande

verkliga resande upptingat hela antalet skjutshästar vid anstalten

endast för utflykter i dess omedelbara närhet, och dessa personer böra

rimligtvis icke kunna anses som resande. I syfte att såvidt möjligt

förekomma dylika missbruk och tillika förhindra det äfvenledes oegentliga

förhållande, att skjuts anlitas endast för godsbefordran, liar i förslaget

i denna del ansetts böra angifva, hurusom den allmänna rättigheten

att påkalla och erhålla skjuts skall vara knuten vid rekvirentens

egenskap af resande.

I öfrigt har på grund af därutinnan gjord erinran ansetts nödigt

att i berörda afseende stadga det af god ordning påkallade undantag,

att skjuts skall kunna förvägras drucken eller vildsint person.

Förslagets bestämmelser om rätt att erhålla skjuts äfven från

eller till annat ställe än skjutsanstalt öfverensstämma i hufvudsak med

motsvarande föreskrifter i skjutsstadgan. Denna rätt liar emellertid nu

ansetts böra göras beroende af den förutsättning, att ordentlig, framkomlig

väg finnes till det särskilda ställe, som skall utgöra resans

begynnelse-, respektive slutpunkt. Däraf skall alltså följa å ena

sidan, att entreprenören skall kunna vägra att skjutsa exempelvis på

dåliga och svåra byvägar, men å andra sidan, att hans skjutsskyldighet

icke, såsom i en del yttranden föreslagits, skall vara inskränkt

till allenast allmänna vägar, en inskränkning som uppenbarligen skulle

i väsentlig mån förringa betydelsen af nämnda rättighet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Vidare har bibehållits den i 47 § skjutsstadgan gifna bestämmelse

om rätt för resande, som med skjuts ankommer till stad, att

utan särskild ersättning med skjutsen färdas till annat ställe inom

staden än därvarande skjutsanstalt; dock att, enär städer kunna hafva

mycket vidsträckta områden, uttrycket »staden» i angifna sammanhangansetts

böra utbytas mot »stadens planlagda område».

Den i samma paragraf af skjutsstadgan bestämda särskilda ersättning

af femtio öre för hvarje häst, som af resande begagnas för färd

till uppsökande af härbärge inom stad, när sådant icke kan å uppgiga

stället erhållas, liar ansetts böra ökas till sjuttiofem öre.

I några yttranden liar föreslagits, att resande skulle tillförsäkras

ovillkorlig rättighet att begagna erhållen skjuts jämväl för

återfärd. Enligt uppgift praktiseras i vissa orter allmänt så, att resande

använder samma skjuts i retur mot hälften af belöpande lega.

Emellertid torde det knappast vara billigt, att en entreprenör i

hvarje fall — om han t. ex. verkställt en skjutsning på ett långt,

backigt skjutshåll under svårt väglag och med tung belastning på

åkdonet, — skall vara tvungen att omedelbart om igen fullgöra samma

betungande prestation. Å andra sidan och under vanliga, lättare skjutsförhållanden

torde man kunna förutsätta, att entreprenören gärna skall

vara benägen att tillhandagå den resande med återskjuts, till och med

mot eu reducerad lega, hellre än att icke få någonting alls för återfärden.

Under sådana omständigheter har det synts mig lämpligen

böra få bero på öfverenskommelse mellan vederbörande själfva, om och

på hvilka villkor återskjutsen skall få begagnas. Någon anvisning

härom lär icke behöfva i stadgan meddelas.

18 §. Beställning af skjuts i förväg kan nu, jämlikt 34 § skjutsstadgan,

icke med laga verkan göras på annat sätt än genom aflämnande åt

skriftlig beställningssedel, undertecknad af den resande själf eller annan

person å hans vägnar, samt närmare angifvande den skjutsprestation

som önskas.

Från många håll har man nu anmärkt, att denna ordning, hvilken

i praktiken sällan iakttoges, vore både olämplig och otidsenlig. Den

lämnade ett lätt tillfälle att trakassera de resande. Rekvisitionens

uppsättande skriftligen och dess aflämnande — insändande med posten

vore sålunda ej giltigt — vore alltför tunga formaliteter. I vissa fall vore

det t. o. in. omöjligt för den resande att före sin ankomst få beställningssedeln

»aflämnad ».

Med afseende å sålunda anförda omständigheter har framhållits

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 151.

önskvärdheten af, att skjuts finge beställas icke blott genom skriftlig

rekvisition — hvilken i sådant fall borde få sändas med posten —

utan äfven genom vare sig muntlig tillsägelse med bud eller telegram

eller, såsom nu oftast skedde, telefon. Vid många skjutsanstalter funnos

redan telefon, och det kunde t. o. in. ifrågasättas, om ej för nu

ifrågavarande ändamål anstalterna i allmänhet borde på det allmännas

bekostnad förses med sådan förbindelse.

Ett dylikt önskemål torde nu visserligen åtminstone för närvarande

böra lämnas å sido, men i öfrigt hafva vissa lättnader i förevarande

hänseende ansetts böra de resande medgifvas. Sålunda tillstädjer

förslaget beställning af skjuts, förutom genom skriftlig rekvisition,

jämväl, där så ske kan, genom telegram eller telefon. Rörande

den skriftliga rekvisitionen lämnar förslaget tillika öppet, huru densamma

skall ställas adressaten i händer, hvarvid det alltså icke skall

vara uteslutet att härvid anlita allmänna posten. Beställning per telefon

åter har, af skäl, som jag strax skall beröra, ansetts böra få ske endast

från telefonstation, men icke från enskild abonnents apparat.

Strängt taget borde förfarandet i hvarje fall vara så ordnadt, att

beställningen därigenom blefve för båda parterna fullt bevislig. Af

praktiska skäl är väl emellertid detta knappast möjligt. Hvad den

resande beträffar, lärer det alltså böra öfverlåtas åt hans eget intresse

att förskaffa sig den bevisning om gjord beställning, som eventuellt

kan vara behöflig. Den nuvarande ordningen erbjuder ej heller någon

garanti i detta afseende. Från motpartens, entreprenörens synpunkt,

blir förhållandet i någon mån motsatt. Han bör nämligen, om han

skall vara skyldig att taga beställningen till efterrättelse, med skäl

kunna fordra, att densamma göres i sådan form, som gifver åtminstone

en antaglig presumtion för en verklig, i god tro och ej af okynne eller

eljest obehörigen gjord rekvisition. Det synes också vara ett dylikt

betraktelsesätt, som förestafvat den nu gällande föreskriften, att beställningssedeln

skall vara undertecknad af den resande själf eller annan

person å hans vägnar. Också är denna föreskrift i förslaget bibehållen.

En blott och bart muntlig tillsägelse, såsom väl oftast framförd af

tredje man, hvilken icke vårdat sig om eller icke ens kunnat förskaffa

sig tillförlitlig kännedom om beställarens identitet och hvilken dessutom

ofta icke ens är vittnesgill, torde lika litet nu som hittills böra

såsom giltig beställning godtagas. Vid beställning genom telegram eller

telefon synes man till entreprenörens trygghet skäligen kunna fordra,

att beställningen genom påskrift å telegrammet eller i sammanhang

med telefonmeddelandet vitsordas af vederbörande tjänsteman å den

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

19 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

station, hvarifrån telegrammet expedieras eller telefonbudet sker. Af

denna, i förslaget intagna föreskrift blir en gifven följd, att, såsom

nyss nämnts, telefonbeställning från enskild apparat icke skall vara

medgifven — något som naturligen icke hindrar, att rekvisitionen

från sådan apparat intelefoneras till stationen, för att genom dess försorg

vitsordas och fortskaffa^ till ort och ställe.

Den så kallade väntningstiden utgör nu enligt 35 § skjutsstadgan

fyra timmar och de så kallade väntningspenningarna femtio öre för

hvarje häst för hvarje full timme som af väntningstiden förflyter efter

det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå.

I Riksdagens skrifvelse har ifrågasatts, huruvida väntningspenningarna

möjligen kunde behöfva förhöjas. I flertalet af de öfver samma

skrifvelse afgifna yttranden förordades ändring beträffande antingen

väntningstiden eller väntningspenningarna, eller både i ena och andra

afseende! på en gång. Väntningstiden ansågs sålunda från åtskilliga

håll kunna mer eller mindre inskränkas, enligt olika förslag till en,

två eller tre timmar. Såsom skäl härför anfördes, dels att resorna på

skjuts numera till följd af de många järnvägs- och ångbåtsförbindelserna

vanligen vore korta, så att det ginge lättare att närmare bestämma

tiden för resandes ankomst till skjutsanstalt, dels att beställning af

skjuts genom anlitande af telefon och telegraf numera ofta lätt kunde

återkallas och dels att det numera torde vara lättare än förr att erhålla

annan skjuts än från skjutsanstalt, i fall en landsvägsresa af oförutsedd

anledning skulle fördröjas. I fråga om väntningspenningarna framburos

åtskilliga olika förslag till förhöjning eller förändrad beräkning, därvid

jämväl ifrågasattes, att den nu stadgade tidsenheten hel timme skulle

utbytas mot half- eller fjärdedels timme, att afgiften skulle vara antingen

högre eller lägre för den första tidsenheten än för de följande eller att

beräkningen skulle afse påbörjad i stället för full timme etc., allt under

mångahanda olika kombinationer.

Förslaget i dess ursprungliga skick innehöll i afseende å väntningstiden,

att det skulle ankomma på länsstyrelsen att närmare bestämma

denna tid efter lokala förhållanden inom en gräns af lägst

två och högst fyra timmar; och beträffande väntningspenningarna gjordes

ej annan ändring, än att det nu gällande beloppet af femtio öre per

häst och full timme höjdes till sjuttiofem öre.

Nu har emellertid framhållits önskvärdheten af, att väntningstiden

fortfarande vore i stadgan fastställd lika för hela landet. Vidare har

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

♦

Kanyl. Majds KM. Proposition N:o lol.

uttalats, att den löreslagna beräkningen af väntningspenningarna näppeligen

vore rättvis. Utom det att en ersättning af sjuttiofem öre per

timme för hvarje häst måste anses otillräcklig, innebure den antagna

beräkningsgrunden, att en entreprenör finge låta skjuts stå i beredskap

så länge som nära en hel timme utan någon som helst ersättning'',

hvilket icke kunde vara billigt.

Med beaktande af dessa erinringar och då väntningstiden synts

mig kunna utan olägenhet nedsättas till två timmar, afser det nu föreliggande

dels en sådan nedsättning, dels ock, beträffande väntningspenningarna,

att dessa skola utg-a med tjugofem öre per häst för hvarje

full fjärdedels timme, som af den stadgade väntningstiden förflyter.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med innehållet i 32 § skjutsstadgan

upptager förslaget stadganden om ansvar och skadeersättningsskyldighet

för underlåtenhet att lämna skjuts i behörig tid och i laggill

skick eller för vållande på annat sätt till uppehåll för den resande

eller slutligen för affordrande af för hög betalning.

Enligt 39 § skjutsstadgan skall, när skjutsbeställning återkallas

senare än två timmar före den utsatta tiden, den resande betala för

den skjutsandes besvär och tidspillan en särskild ersättning af femtio

öre per häst. Nämnda tid har i förslaget ansetts kunna nedsättas till

en timme, på samma gång som däremot ersättningen, likmätigt den

förut antydda principen om skjutsafgifternas förhöjning i allmänhet,

ökats till sjuttiofem öre.

Enahanda förhöjning har äfven vidtagits med afseende å den

minimiafgift, som jämlikt nyssberörda paragraf i skjutsstadgan skall

utgå för tillhandahållande af skjuts vid särskildt hämtningsställe, när

skjutsen icke af den resande begagnas.

Sker i någotdera af omförmälda båda fall återkallelse af skjutsbeställningen

så sent, att väntningstid börjat löpa, böra äfven väntningspenningar

enligt den allmänna regeln skäligen få beräknas, hvilket till

undanröjande af tvekan härom ansetts böra särskildt utsägas.

I stället lör de i 36 § skjutsstadgan meddelade, delvis kasuistiska

och ej heller fullt rationella bestämmelser om antalet resande och

maximivikt af resgods för hvarje skjutshäst hafva motsvarande föreskrifter

i förslaget, efter mönster af en främmande lagstiftning, grundats

på regel om en viss angifven allmän maximibelastning af skjutsåkdonet

opaginerad Kontrollera mot PDF

06

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

hvad beträffar personer och resgods, likgiltigt sedan om denna belastning

hänför sig till personerna eller godset. Omförmälda maximum har

därvid, i ungefärlig öfverensstämmelse med den beräkning, som synes

ligga till grund för skjutsstadgans nyssberörda bestämmelser, ansetts

böra sättas till respektive 160 och 240 kilogram för hvarje häst, allt

eftersom skjutsare medföljer åkdonet eller ej, hvarvid man — såsom

ock uttryckligen angifves — utgår från en antagen normal vikt af

80 kilogram för fullvuxen person. Såsom sådan räknas här, likasom

nu, en hvar som fyllt tolf år. Viktsatsen för barn under tolf år har

med hänsyn till den nuvarande bestämmelsen, att tva sådana räknas

lika med eu person, ansetts kunna sättas till 40 kilogram. I öfrigt

har det synts lämpligt att, i fråga om resgods, medgifva en frivikt på

det sätt att, när sådant gods ej utgör mer än 10 kilogram för hvarje

häst, godset icke skall tagas i beräkning.

Med tillämpning af dessa bestämmelser vinner man bland annat

och särskildt det från flera håll uttalade önskemål, att två resande, som

ej medhafva något egentligen tyngande gods, skola äga rätt att åka

tillsammans efter en skjutshäst. Enligt hvad som uppgifvits, skall i

flera orter praxis vara den, att vid dylik sämskning betalas lega i banko

mot den vanliga; men med nyss nämnda förbehåll i fråga om resgodset

lärer en sådan förhöjning väl få anses oberättigad.

Å häst, som användes till ridt, får nu ej läggas gods till större

tyngd än 40 skålpund. Denna maximivikt är i förslaget något nedsatt

nämligen till 15 kilogram.

Enligt 37 § skjutsstadgan skola för större heltäckt vagn med

plats inuti för fyra personer eller därmed jämförligt åkdon begagnas

tre hästar. Denna bestämmelse har ansetts saklöst kunna eftergifvas;

Vagnar af detta slag, hvilka för öfrigt icke torde ofta förekomma i

skjutstrafik, tillverkas numera så lätta, att de utan svårighet kunna

dragas af två hästar. Med förslagets regler om åkdonets maximibelastning

torde någon fara ej heller behöfva förefinnas, att skjutsningen

genom berörda förändring skulle blifva alltför betungande.

Jämlikt 38 § skjutsstadgan äger resande rätt att själf eller genom

medhafd betjäning köra det åkdon, han för resan begagnar. I Riksdagens

skrifvelse har ifrågasatts begränsning af denna rätt, och i flera

yttranden har man påyrkat ett fullständigt borttagande af densamma.

Ingen entreprenör, heter det, ville utsätta sig för möjligheten att på

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 151. 97

detta sätt få sina hästar skadade eller förstörda med risk, i anseende

till den resandes bristande vederhäftighet, att själf få bära förlusten;

och då den resande påfordrade att själf få köra, skedde det vanligen

under sådana omständigheter, att han ingalunda borde kunna påräkna

lagens stöd.

För egen del föreställer jag mig, att ifrågavarande rättighet

lämpligen skulle kunna begränsas till det fall, att den resande färdas

med eget åkdon då han naturligen bör hafva ett berättigadt intresse

att detta åkdon icke må skadas eller förstöras genom vårdslös framfart.

I öfverensstämmelse härmed är förslaget i denna del affattadt.

Nyss åberopade paragraf i skjutsstadgan förbjuder användning af

minderårig såsom skjutsare, om ej den resande det medgifver.

Då emellertid begreppet »minderårig» i olika författningar har

olika betydelse, torde detsamma här böra närmare bestämmas. I detta

afseende och då skjutsaren, med hänsyn till egen ansvarsskyldighet,

synes böra vara helt underkastad dithörande bestämmelser och sålunda

bör hafva uppnått den för straffbarhetens fulla inträdande i allmänhet

stadgade åldersgräns af aderton år, har denna åldersgräns nu jämväl

ansetts böra antagas. Detta så mycket hellre som en blott femtonåring

icke i regel torde kunna anses innehafva nödiga förutsättningar för att

vala en säker och pålitlig körsven i all synnerhet nu, då vägarna börjat

befaras med automobiler, hvaraf mötande hästar lätt skrämmas. Härtill

kommer, att skjutsaren ju måste, i entreprenörens frånvaro, representera

honom gentemot den resande, något som tydligen bör betinga eu viss

större mognad hos den förstnämnde.

f lånsedt åldersbegränsningen, uppställer skjutsstadgan icke någon

säl skild fordran på skjutsarens kvalifikationer. Ur synpunkten af den

lesandes trygghet bör dock billigtvis kunna fordras, att ingen, som af

annan än nu berörda anledning uppenbarligen — t. ex. en onykter,

orkeslös eller mindre vetande person — är för ändamålet olämplig eller

oduglig, må såsom skjutsare godtagas. Detta har fördenskull'' i förslaget

utsagts. a

Enligt 42 § skjutsstadgan äger resande icke fordra skyndsammare

foitkomst än efter en och en half timme på milen. Med hänsyn till,

att hästmaterialet numera i allmänhet torde vara af bättre och kraftigare

beskaffenhet än vid tiden för skjutsstadgans tillkomst, har nämnda

bestämmelse till de resandes förmån ansetts kunna ändras till en och

eu fjärdedels timme på milen.

Samma paragraf i skjutsstadgan medger den resande rätt att göra

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sand. 1 Afd. 97 Höft. 13

28 §.

s. 98 Kontrollera mot PDF

29 §.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

uppehåll under färden endast en fjärdedels timme. Detta har ansetts

olägligt för t. ex. läkare vid sjukbesök, tjänstemän vid förrättning o.

s. v. Med hänsyn härtill har i förslaget uppehållstiden hlifvit utsträckt

ända till tre timmar, men mot skyldighet å andra sidan för den resande

att erlägga väntningspenningar för den tid som öfverskjuter en

fjärdedels timme. /

Föreskriften i 43 § andra stycket skjutsstadgan om resandes

skyldighet att ersätta af honom eller »hans körsven» — en mindre lycklig

formulering, eftersom uttrycket ju kan afse äfven entreprenörens skjutsare

— vållad skada å häst eller åkdon synes egentligen afse det fall, att

skadan uppkommer därigenom att körningen verkställes af den resande

själf eller hans betjäning. Med hänsyn likväl därtill, att skadan kan

vållas af den resande eller hans folk äfven på annat sätt och för öfrigt

kan afse äfven seltyg och ridsadel, har stadgandet i förslaget erhållit

en häraf påkallad förändrad affattning.

Hvad samma paragraf i skjutsstadgan utsätter om bestämmande,

i brist på öfverenskommelse, af ersättningens belopp genom särskildt

tillkallade gode män har nr förslaget uteslutits. Det har nämligen

anmärkts och påvisats, att stadgandet — i praktiken högst sällan anlitadt

— innebär en allt för omständlig och tidsödande procedur, som

icke ens alltid är möjlig, om nämligen, såsom fallet lätt kan vara,

skadan inträffar ute på skjutshållet eller eljest på en mindre bebyggd

trakt, där några personer, lämpliga att fullgöra godemansuppdraget,

icke stå att finna. Dessutom har såsom en oegentlighet påpekats, att

valet af gode män i ingen mån vore förbehållet den resande, utan endast

andra parten. Härtill kan läggas, att den nuvarande bestämmelsen

lämnar oafgjordt, huru förfaras skall, då gode männen stanna i olika

meningar, en brist som rätteligen skulle påkalla ännu mer ingående

bestämmelser och en ökning af gode männens antal, hvarigenom apparaten

blefve ännu tyngre.

I betraktande häraf och då hela förfarandet endast ingår såsom

ett villkor för den resandes rätt att erhålla skjuts till resans fortsättande,

har det synts mig som om man i detta afseende, utan att

praktiskt taget alltför mycket blottställa den resande, skulle kunna

uppställa fordran på, att vederbörande åsämjas om ersättningens belopp.

I öfrigt torde förutsättningarna för nyssnämnda rätt böra vara

desamma som nu, nämligen att ersättningsbeloppet bör vara erlagdt

eller säkerhet därför ställd.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Enligt 46 §, jämförd med 51 §, skjntsstadgan är anteckning i

dagboken nu i regel den enda tillåtna formen för anförande af klagomål

öfver gästgifvares, stationsföreståndares eller skjutsares förhållande.

Då det likväl torde böra lämnas den resande öppet att, om han hellre

vill, i särskild skrift omedelbart hos vederbörande — magistraten

eller länsmannen — anmäla sitt klagomål, hvarigenom jämväl en

snabbare undersökning möjliggöres, är det enligt förslaget öfverlämnadt

åt den resande att välja hvilketdera förfaringssättet han vill. Det

låter tänka sig, att anlitandet af den särskilda anmälningsformen skall

falla sig mera tilltalande för den resande ur den synpunkt, att han

därigenom undgår de trakasserier, för hvilka en anteckning i dagboken

skulle kunna för tillfället utsätta honom från entreprenören eller

hans personal.

I händelse af gästgifvares eller stationsföreståndares vägran att

tillhandahålla dagboken för klagomåls antecknande är den resande nu,

jämlikt 51 § skjutsstadgan, berättigad att införa klagomålet i dagboken

vid nästa skjutsanstalt eller ock skriftligen anmäla detsamma hos länsstyrelsen.

Då emellertid den nästa skjutsanstalten kan lyda under

annan magistrat eller länsman än den anstalt, till hvilken klagomålet

hänför sig, och häraf skulle kunna föranledas tvekan eller omgång

med afseende å rätt vederbörande för hållande af den undersökning,

som af klagomålet skall följa, samt den resande i hvarje fall enligt

förslaget har sig öppet att med klagomålet vända sig direkt till vederbörande

magistrat eller länsman, har nämnda bestämmelse i skjutsstadgan

ansetts kunna ur förslaget uteslutas.

I 53 § skjutsstadgan föreskrifves, att länsman skall för inspektion

minst en gång i hvarje månad besöka de inom hans tjänstgöringsdistrikt

varande skjutsanstalter. Det har anmärkts, att dessa täta inspektionsresor,

hvilka icke vore förenade med ersättning, vore för länsmannen

alltför betungande, helst i de norra orterna med deras långa

afstånd. De kunde ej heller medföra åsyftadt gagn. Hvad som därvid

kunde utrönas vore vanligen det minsta, och sin egentliga erfarenhet

om förhållandena hämtade länsmannen ur dagböckerna eller genom sin

beröring med den trafikerande allmänheten. Också hade på flera orter

de nämnda resorna alldeles kommit ur bruk. De kunde gärna helt

slopas eller åtminstone betydligt inskränkas.

I allmänhet har man dock uttalat sig för bibehållandet, om

än med lämplig inskränkning, af ifrågavarande inspektion såsom väl

s. 100 Kontrollera mot PDF

37 §.

100 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

behöflig. Därvid har äfven ifrågasatts, att länsmännen skulle beredas

ersättning af allmänna medel för omförmälda resor.

För egen del har jag icke funnit skäl att frångå den nuvarande

ordningen i vidare män än att de obligatoriska besöken synts mig kunna

såsom regel inskränkas till ett i hvarje kvartal. Där likväl de lokala

förhållandena icke erbjuda någon afsevärd svårighet och kostnad för

länsmannen att fortfarande såsom hittills en gång i månaden besöka

vederbörande skjutsanstalter, torde det lämpligen kunna öfverlåtas åt

länsstyrelsen att meddela förordnande härom. I öfverensstämmelse

härmed är förslaget i denna del nu affattadt.

Någon ersättning åt länsmannen för meranämnda resor har jag

icke trott mig böra föreslå, då besöken väl i allmänhet torde kunna

göras i samband med förefallande resor i andra tjänsteärenden, utan

att sålunda några extra resor annat än i undantagsfall må behöfva för

ändamålet företagas.

Förutsättningarna för gästgifvares eller stationsföreståndares skiljande

från befattningen äro enligt förslaget desamma som i motsvarande

afseende återfinnas i 54 § skjutsstadgan. För närvarande äger i stad

magistraten meddela beslut om dylik åtgärd, men enligt förslaget skall

sådant tillkomma länsstyrelse. Förslaget utgår nämligen från den

regel, att entreprenören tillika skall vara gästgifvare eller stationsföreståndare;

och då entreprenörens antagande såsom sådan skall tillhöra

länsstyrelsen, lärer frågan om hans aflägsnande från den särskilda

befattningen såsom gästgifvare eller stationsföreståndare jämväl böra

öfverlämnas åt länsstyrelsens pröfning. På sätt redan vid förslagets

7 § är omnämndt, kan härvid inträffa, att entreprenören skiljes från

den nyssnämnda särskilda befattningen, men kvarstår såsom entreprenör,

då han nämligen såsom sådan icke låtit komma sig någon

försumlighet till last. Underlåtenhet att fullgöra entreprenörsskyldigheten

i inskränkt mening, likasom entreprenörens dödsfall eller befunna

olämplighet, måste däremot naturligen föranleda hela entreprenadens

öfverflyttande på annan person, eventuellt på den förre entreprenörens

eller hans dödsbos eller löftesmäns bekostnad.

Här måste man emellertid räkna med det fall, att skjutsanstalten

icke kan på detta sätt uppehållas. För sådan händelse har man nu.

jämlikt 20 § skjutsstadgan, att anlita skjutsskyldigheten och är därigenom

säkerställd. Med skjutsskyldighetens afskaffande enligt förslaget

är denna garanti utesluten. Icke heller synes man lämpligen här,

då frågan kan gälla endast ett kort provisorium medan jämförelsevis

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

lång ticl kan återstå till nästa landstingssammanträde, kunna öfverflytta

skyldigheten på landstinget. Det återstår då knappast någon annan

utväg än att indraga anstalten för återstående entreprenadtiden. Till

undanröjande af all tvekan utsäger också förslaget detta. Anordningen

kan synas något betänklig, men den sammanhänger med förslagets allmänna

grundsats om indragning af skjutsanstalter såsom en nödfallsutväg.

För öfrigt torde saken i praktiken näppeligen kunna få någon

afsevärd betydelse, då det åsyftade fallet väl endast under sällsynt

ogynnsamma förhållanden kan inträffa.

Förslagets bestämmelser om åstadkommande af entreprenader äro 38-so §§.

i vissa afseenden mera fullständiga än skjutsstadgans och förete i öfrigt

en del afvikelser frän dessa, beroende hufvudsakligen på förslagets

allmänna grunder och särskildt landstingens förändrade ställning till

skjutsregleringen.

Beträffande entreprenadtiden gäller nu enligt skjutsstadgan den 38 §.

treåriga perioden såsom regel, och räknas tiden från och med den 1

november, med rätt för länsstyrelse att om så anses lämpligare utsträcka

perioden till fem år, så ock att bestämma dess början till den

1 januari. Faktiskt har emellertid undantaget så i ena som andra

afseende blifvit regel, i det att inom de allra flesta län perioden är

bestämd till fem kalenderår. Och då några olägenheter af en sådan

anordning icke försports, men påtaglig fördel däraf synes vara att vinna

såväl ur budgetssynpunkt som med afseende å det minskade besväret

särskildt för landstingen med mindre täta skjutsregleringar, är nämnda

anordning i förslaget upptagen såsom regel utan annan modifikation

än att länsstyrelsen må kunna, om så anses lämpligare — för att möjligen

underlätta åstadkommande af entreprenader —, inskränka perioden

till tre år, hvarjämte, då fråga är om inrättande af ny skjutsanstalt

utan afvaktan på utgången af den för länet löpande perioden, entreprenaden

vid sådan anstalt kan afse endast tiden till periodens utgång,

oberoende af om denna tid är kortare eller längre.

Rörande förfarandet vid entreprenadauktionernas utlysande och 39 §.

hållande lämnar skjutsstadgan anvisningar endast i afseende å den första

eller, som den i förslaget benämnes, »ordinarie» auktionen, som skall

hållas för hvarje skjutsanstalt i och för tillvägabringandet af entreprenad

för ny period. Förslaget upptager däremot regler äfven för den eller

de »nya» auktioner, som skola hållas, när den första auktionen icke

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

ledt till önskadt resultat. Hithörande bestämmelser äro i vissa afseenden

gemensamma för båda slagen af auktioner.

Skjutsstadgan lämnar oafgjordt, hvem bestyret med auktionernas

utlysande skall åligga. Emellertid lärer därmed så tillgå, att länsstyrelsen,

efter att hos auktionsförrättarna hafva förhört sig om lämpliga

tider och ställen, själf verkställer utlysningen, och förslaget bibehåller

denna ordning.

Tillkännagifvande om auktion publiceras nu endast i länskungörelserna.

Detta torde icke vara tillfyllest med den nya ordningen, då

uppsamlande af all öfver hufvud påräknelig konkurrens är mera angeläget.

För sådant ändamål har varit ifrågasatt att jämväl låta uppläsa

auktionskungörelserna i ortens kyrkor, och förslaget upptog ursprungligen

bestämmelse därom. Enär likväl, på sätt däremot anmärkts, detta

publikationssätt torde vara mindre ändamålsenligt, har i stället, på flera

länsstyrelsers tillstyrkan, föreskrifvits offentliggörande i tidning, »åtminstone

en af ortens tidningar», såsom det tvifvelsutan verksammaste

sätt för spridning af ifrågavarande meddelanden. Kostnaden härför

lärer visserligen ej blifva ringa, men torde väl få anses uppvägas genom

en motsvarande ökad utsikt till gynnsammare auktionsresultat. Tilläfventyrs

vore det mest i sin ordning, att denna kostnad bestredes på

samma sätt som entreprenadbidragen; men i likhet med hvad som redan nu

äger rum beträffande auktionernas utlysande i länskungörelserna, har kostnaden

äfven i nu berörda afseendet ansetts skäligen kunna läggas på

statsverket, hvarom bestämmelse i förslaget (64 §) influtit.

För närvarande är ej bestämdt föreskrifvet, att auktionskungörelsen

skall meddela upplysning om de för vederbörande anstalt gällande

entreprenadvillkoren. Sådant är emellertid tydligen lämpligt eller till

och med nödvändigt, och förslaget upptager fördenskull uttrycklig föreskrift

därom. Därjämte och till ledning för spekulanternas beräkningar

har det ansetts nyttigt att i kungörelsen intaga uppgift å antalet skjutshästar,

som vid anstalten i fråga under de senaste tre åren i medeltal

utgått. För denna uppgift finnes material i de hos länsstyrelsen

förvarade dagböckerna.

Vid auktion skall enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget föras

protokoll, upptagande bland annat samtliga anbudsgifvares vid förrättningen

afgifna lägsta anbud. Detta senare, som icke har någon motsvarighet

i nu gällande bestämmelser, enligt hvilka endast det eller de

öfverhufvud taget lägsta anbuden behöfva i protokollet antecknas, är

betingadt af hänsyn till två olika omständigheter. Dels skall nämligen

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

i vissa fall ett anbud kunna antagas äfven om det icke är det lägsta,

och dels måste det, när auktionen eller auktionerna icke ledt till resultat,

men entreprenaden möjligen kan ordnas genom efterföljande underhandlingar,

vara till påtagligt gagn, om man genom auktionsprotokollet

äger kunskap om Indika som ötverhufvud uppträdt såsom spekulanter

och till Indika det sålunda kan vara skäl att närmast vända sig med

underhandlingsförsök.

Att åtgärderna för åstadkommande af entreprenader måst i för- 40 §.

slaget framskjutas till ett år tidigare än enligt nuvarande ordning,

likasom anledningen härtill, har jag redan i det föregående haft tillfälle

framhålla. Förfarandet skall, likasom nu, inledas med en allmän

undersökning och länsstyrelsens beslut om möjligen behöfliga förändringar

i de stadgade entreprenadvillkoren för någon eller några af länets

skjutsanstalter, hvarefter följer länsstyrelsens förordnande om de ordinarie

entreprenadauktionernas hållande. Dessa auktioner skola enligt

förslaget hållas sist före maj månads utgång det år, då perioden utlöper.

Motsvarande termin är nu slutet af juni, men för att i hvarje fall

kunna medhinna alla vidare förberedelser, förnyade auktioner o. s. v.,

som kunna erfordras i de fall då ärendena skola behandlas af årets

landsting, hvars sammanträde kan infalla redan den 15 september, har

det ansetts lämpligt att inskränka auktionsterminen redan till maj.

I afseende å ärendets behandling hos länsstyrelsen efter den första 4,I 2 ?c

auktionen gäller för närvarande, att, om det eller de lägsta anbuden

med afseende å anbudsgifvares person eller ur andra angifna synpunkter

finnes icke kunna godkännas, länsstyrelsen skall skyndsamt

ombesörja förrättande af ny auktion.

Förslaget följer häruti en annan ordning. Berörda stadgande synes

egentligen bero därpå, att auktionsprotokollet icke lämnar upplysning

om flera anbud än det eller de öfverhufvud lägsta, och när dessa måste

förkastas, är det en ganska naturlig sak, att vederbörande lämnas tillfälle

att täfla vid ny auktion. Med den nya anordningen åter, då samtliga

anbudsgifvares lägsta anbud skola i protokollet antecknas, blir

situationen för länsstyrelsen genast fullt klar. Och försåvidt härvid

visar sig, att äfven andra anbud föreligga, mot hvilka anmärkning ej

förekommer, synes ingen betänklighet behöfva möta att omedelbart

upptaga dessa till slutlig pröfning sålunda, att det lägsta, allteftersom

det endast afser skjutslega eller därjämte bidrag, antages eller hänskjutes

till landsting, respektive stadsfullmäktige. Fn omgång med ny auktion

skulle kunna medföra, att de spekulanter, som afgifvit de antagliga

s. 104 Kontrollera mot PDF

4-t §.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

anbuden, icke vid ny auktion läte sig afköra, utan att man i öfrigt

kade någon säkerket för ett gynnsammare eller ens lika godt resultat

af den nya auktionen. Den eller de anbudsgifvare åter, hvilka vid den

första auktionen bjudit lägst, men hvilkas anbud på grund af förefintliga

brister underkänts, synas icke kunna äga berättigad! anspråk att erhålla

förnyadt tillfälle till täflan. På nu anförda skäl bör den ordinarie

auktionen blifva grundläggande allenast därvid afgilvits något anbud,

mot hvilket anmärkning ej förekommer; och bör ett sådant äfven kunna

antagas, äfven om det icke är det allra lägsta. I sammanhang härmed

bör erinras, att, såsom i det föregående blifvit närnndt, länsstyrelsen

icke såsom hittills skall äga befogenhet att förkasta ett anbud af det

skäl, att det fordrade entreprenadbidraget anses vara för högt.

Men man måste äfven räkna med det fall, att vid ifrågavarande

auktion icke alls afgifvits något anbud, som finnes kunna godkännas.

I detta fall synes man icke böra underlåta att, såsom förslaget jämväl

stadgar, göra försök med en ny auktion. I afseende därå förfares på

samma sätt som vid den första, och man har äfven här att fästa sig

vid de anbud, mot hvilka anmärkning ej förekommer.

Afgifves vare sig vid den första eller andra auktionen anbud, som

af länsstyrelsen finnes antagligt men hvarvid fästats villkor om entreprenadbidrag,

skall i öfverensstämmelse med den nu gällande ordningen

frågan om bidraget hänskjutas till landstingets eller stadsfullmäktiges

pröfning. Göres ej vid någondera auktionen antagligt anbud, skall

enligt förslaget jämväl ett sådant förhållande anmälas hos landstinget

eller stadsfullmäktige. För närvarande gäller i sådant fall, att entreprenadförfarandet

helt afstannar och entreprenadfrågan för vidkommande

period förfaller, med skyldighet för skjutslaget att ansvara för

anstaltens uppehållande. Då emellertid denna skyldighet enligt förslaget

ytterst skall påkvila landstinget eller stadsfullmäktige, är det af

vikt, att dessa korporationer i hvarje fall erhålla kännedom om utfallet

af de redan gjorda försöken till entreprenad för att därefter kunna

träffa sina förfoganden.

På sätt af förslagets 44 § inhämtas, skola nämnda förfoganden i

detta sammanhang afse i första hand ordnandet af frågan om entreprenadbidrag

och vidare, där förhållandena därtill kunna gifva anledning,

d. v. s. när antingen betingadt bidrag icke beviljas till fulla

beloppet eller något anbud icke alls föreligger, upptagande af frågor

om förhöjning i skjutslegan och om skjutsanstalts indragning. Den

senare åtgärden kan därvid beslutas antingen villkorligt, för den

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

händelse entreprenad med tillämpning af de beslutade villkoren i afseende

å skjutslega och bidrag visar sig ej kunna åstadkommas, eller ock

ovillkorligt, hvilket senare beslut naturligen innebär omedelbart inställande

af vidare dispositioner för anstaltens uppehållande. Den villkorliga

indragningen torde emellertid lämpligen böra afse endast den

period, hvarom fråga är, då nämligen förhållandena för en annan period

ju kunna ställa sig väsentligt gynnsammare för anstaltens uppehållande.

A andra sidan är det icke uteslutet, att anstalten kan af stadsfullmäktige

eller landstinget finnas vara under alla förhållanden obehöflig, då

beslutet naturligen bör gå ut på dess indragning för alltid.

Då landstingets eller stadsfullmäktiges beslut i nyssberörda frågor

skola blifva grundläggande för skjutsfrågans vidare behandling närmast

hos länsstyrelsen, böra naturligen dessa beslut utan dröjsmål i hvarje

fall hos länsstyrelsen anmälas. På sätt jag i det föregående, i fråga

om förslagets allmänna grunder, haft tillfälle framhålla, skola emellertid

nämnda korporationers beslut i frågor om skjutslega^ höjning eller

skjutsanstalts indragning icke blifva slutgiltiga utan tillhöra länsstyrelsens

afgörande. Förslaget kräfver fördenskull, att sådana beslut alltid

underställas länsstyrelsens pröfning. Hvad beträffar entreprenadbidragen

är redan förut anfördt, hurusom länsstyrelsens hittillsvarande befogenhet

att af hänsyn till statens utgifter omintetgöra beslut om anvisande af

bidrag, som tilläfventyrs af densamma skulle finnas oskäligt höga, med

den nya ordningen synts böra upphöra. Detta är ock i förslaget uttryckligen

utsagdt. Vid sådant förhållande lärer hvarje anledning

saknas att fordra underställning af stadsfullmäktiges beslut om anvisande

af bidrag. Med landstings beslut i sådant afseende är förhållandet

i någon mån ett annat. Visserligen är länsstyrelsens bestämmanderätt

i fråga om bidragets storlek enligt förslaget fullständigt utesluten,

men det återstår dock alltid den formella pröfningeri, huruvida landstingets

beslut tillkommit i laga ordning, och ur clenna synpunkt torde

1 andstingsförordningens grundsats om länsstyrelsens godkännande såsom

villkor i allmänhet för landstingsbeslutens bindande kraft äfven här

höra upprätthållas. I öfrigt torde knappast behöfva påpekas, att, på

sätt förslaget jämväl antyder, underställningsskyldigheten i nu åsyftade

hänseendet endast bör hänföra sig ett landstingets positiva beslut —

hvarigenom bidrag beviljats — och alltså ingalunda jämväl till det fall,

att bidrag vägrats. Har bidrag anvisats, men endast till ringare belopp

än länsstyrelsen tilläfventyrs skulle anse skäligt och gagneligt, är det

visserligen med förslagets formulering icke uteslutet, att länsstyrelsen

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 14

45 §.

s. 106 Kontrollera mot PDF

46 §.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

på sådan grund skulle kunna vägra beslutets godkännande, men med

den redan angifna uppfattningen af det endast formella i länsstyrelsens

pröfningsrätt på detta område finner jag en sådan eventualitet icke böra

komma i fråga, helst därmed för öfrig!, någon praktisk fördel väl icke

stode att vinna.

Att, såsom förslaget föreskrifver, länsstyrelsen i här omhandlade

underställningsmål skall godkänna eller ogilla det underställda beslutet

oförändradt, är i öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser i

kommunallagarna. Visserligen torde häri kunna göras en viss modifikation,

nämligen vid fråga om skjutslega^ höjning, så till vida, att

länsstyrelsen, i händelse den skulle finna en dylik förhöjning befogad

men icke till så högt belopp som landstinget eller stadsfullmäktige för

sin del beslutat, skulle vara oförhindrad att begränsa förhöjningen till

det mindre beloppet. I praktiken torde emellertid en sådan anordning

icke kunna spela den roll, att den synts behöfva i förslaget särskild!

uppmärksammas.

När, efter ärendets behandling hos landsting eller stadsfullmäktige

och länsstyrelsen, entreprenadvillkoren i afseende å bidrag och skjutslega,

eventuellt i sammanhang med villkorligt beslut om anstaltens indragning,

blifvit bestämda, vidtager enligt förslaget, delvis i enlighet

med nu gällande ordning, ett nytt förfarande i syfte att få till stånd

entreprenad på basis af de sålunda fastslagna villkoren. Är betingad!

bidrag därvid medgifvet, eller nöjer sig anbudsgifvare med nämnda

villkor, i hvad de afvika från hans anbud, bör naturligen entreprenaden

öfverlämnas till honom. Emellertid kan här uppstå konkurrens

mellan två eller flera anbudsgifvare. Med »anbudsgifvare» synes här böra

förstås endast sådana, som vid auktionen afgifvit anbud, mot hvilka

anmärkning ej förekommit. De åter, hvilkas anbud på grund af brister

i ett eller annat hänseende underkänts, torde fortfarande böra lämnas

ur räkningen vid underhandling som nu kan komma i fråga. Äro de

vid auktionen afgifna godkända anbuden olika i fråga om bidragets

belopp, bör naturligtvis den minstbjudande ha företrädet. Men där

det af honom fordrade bidraget icke fullt beviljats, och han icke vill

ingå på någon nedsättning, torde lämpligheten bjuda, att man vänder

sig till den som kommit närmast det lägsta budet och, om äfven han

vägrar, till den närmaste i ordningen o. s. v. Men det kan äfven

inträffa, att två eller flera anbud äro lika låga. Entreprenaden lärer

då böra på en gång hembjudas båda eller alla dem, som afgifvit dessa

anbud, med företräde sedermera för den, som i denna konkurrens vill

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 151.

gå under de öfriga. Då emellertid medgifvanden i detta afseende kunna

hänföra sig antingen till bidragets eller till skjutslegans belopp eller till

både det ena och det andra, kunna sådana olika kombinationer uppstå,

att tvekan kan råda, hvilkendera bör anses innefatta de billigaste villkoren.

A och B hafva t. ex. vid auktionen hvar för sig afgifvit anbud,

lydande å 400 kronors bidrag. Emellertid anvisas endast 300 kronor

men medgifves i stället en förhöjning af skjutslegan från vanliga maximibeloppet

2 kronor till 3 kronor. Om nu A underhandlingsvis nöjer

sig med 200 kronor och en skjutslega af 3 kronor, B däremot fordrar

hela det anvisade bidraget 300 kronor men medger skjutslegans bibehållande

vid det vanliga maximum — hvilken bör då hafva företräde?

I)å principen synes böra vara, att skjutskostnaden så långt skäligt är

lägges på de resande och icke på det allmänna, torde företrädet böra

tillerkännas A, såsom kräfvande minsta bidraget. Där ej något bidrag

anvisats, eller ingendera af likberättigade anbudsgifvare vill medgifva

nedsättning i anvisadt bidrag, bör den, som tilläfventyrs nöjes med

mindre skjutslega än den eller de andra, tydligen hafva försteget.

Skulle till sist ingendera vilja gå in på någon modifikation af vare

sig bidrag eller skjutslega, sådana dessa blifvit efter ärendets behandling

hos stadsfullmäktige eller landstingen och länsstyrelsen bestämda,

lärer den böra komma i åtanke, hvars antagande finnes erbjuda största

säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

Till vägledning för vederbörande hafva nu antydda regler ansetts

böra i förslaget upptagas.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida ej, för det

bill att förhöjning i skjutslegan blifvit medgifven, ny auktion borde

hållas för att lämna alla hugade spekulanter tillfälle att täfla under

den sålunda uppkomna nya förutsättningen. Sådant kunde vara i sin

ordning, om en förhöjning i skjutslegan vore att betrakta som en

mera lockande förmån än ett entreprenadbidrag. Men detta är helt

visst icke händelsen, och jag kan fördenskull icke finna, att hänsynstagande

till dem, som uteblifvit med bud vid den redan hållna auktionen,

bör stå i vägen för eu eljest förefintlig möjlighet att, utan omgång

och besvär med ny auktion, få till stånd entreprenad genom underhandling

med någon af de redan framträdda spekulanterna.

Om nu alla föregående entreprenadförsöken blifva utan resultat,

vare sig nu detta beror på att nyssnämnda underhandlingar misslyckas

eller därpå, att öfverhufvud taget ingen godkänd anbudsgifvare förut

låtit sig afhöra, skall enligt förslaget ännu en auktion hållas med

s. 108 Kontrollera mot PDF

52 §.

108 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

utrop enligt de nu bestämda villkoren i afseende å bidrag och skjutslega.

Om därvid afgifves anbud, mot hvilket anmärkning ej förekommer,

bör det naturligtvis antagas. Föreligga flera sådana anbud,

bestämmes företrädet dem emellan efter samma grunder, som jag nyss

haft tillfälle angifva.

I fråga om proportionen mellan statens och skjutsdistriktets

andelar i entreprenadbidrag gäller enligt 22 § skjutsstadgan, att bidrag

intill belopp, som motsvarar hälften af den för länet eller landstingsområdet

senast fastställda bevillning »enligt andra artikeln bevillningsstadgan»,

skola gäldas med lika andel af staten och länet eller

landstingsområdet, hvaremot den del af erforderligt bidrag, som öfverskjuter

nämnda hälft, skall gäldas af parterna med respektive två

tredjedelar och en tredjedel. Betydelsen af denna bestämmelse sammanhänger

gifvetvis på det närmaste med grunderna för själfva, bevillningens

utgörande. Vid tiden för skjutsstadgans tillkomst utgjorde

bevillningen af jordbruksfastighet endast tre öre för hvarje fulla etthundra

kronor af taxeringsvärdet. När sedermera denna bevillning

höjdes till dubbla beloppet, måste denna förändring verka till förmån

för staten jämväl i det hänseende, hvarom nu är fråga. I motsatt

riktning, nämligen till nackdel för statsverket, måste däremot skjutsstadgans

bestämmelse, om den oförändrad bibehålies, komma att göra

sig gällande nu, sedan bevillningen upphört att intaga sin tidigare

framskjutna plats i skattesystemet och reducerats till en obetydlighet

mot förr. Jag syftar härvid på de förändringar i detta afseende, som

blifvit införda genom nåd. förordningarna den 28 sistlidne oktober

och enligt Indika bland annat bevillningen skall utgå med endast sex

tiondels öre för hvarje fulla hundra kronor af taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet och med proportionsvis samma nedsättning för öfriga

beskattningsföremål.

Påtagligen måste vid sådant förhållande skjutsstadgans regel om

statens bidragsskyldighet till skjuts väsende t under alla omständigheter

revideras. Därvid förmenar jag, att denna bidragsskyldighet lämpligen

bör bibehållas vid samma omfattning som under större delen af skjutsstadgans

giltighetstid varit gällande. I sådant syfte inrymmer nu förslaget,

jämte upptagande af den åberopade bestämmelsen ur skjutsstadgan,

ett tillägg af innehåll att i afseende å beräkningen enligt

denna bestämmelse bevillningen fortfarande skall anses utgå med de

förutvarande normala beloppen af sex öre för hvarje fulla etthundra

kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta

samt en för hundra af taxerad inkomst. Förslaget följer härutinnan

alltså samma anordning, som fått sitt uttryck i förordningen den 28

nästlidne oktober angående särskild grund för beräkning af rösträtt

och utgörande af utskyld eller annan afgift i förhållande till bevillning.

Af anförda skäl torde en provisorisk ändring i skjutsstadgan i

afbidan på den nu ifrågavarande stadgans trädande i kraft — enligt

förslaget skulle detta ske den 1 januari 1914 ''— blifva nödig, och

utbeder jag mig härom få i sinom tid anmäla ett särskildt förslag.

Vidare och hvad beträffar skjutsdistriktens andelar utsäger förslaget,

att bidrag från stad, som ej hör till landsting, skall utbetalas

ur stadens kassa. Däraf lärer utan vidare följa, att bidraget skall

utgöras efter den vanliga kommunala skattegrunden.

Rörande andel, som skall utgå från län eller landstingsområde,

gäller för närvarande enligt 22 § andra stycket skjutsstadgan beviilningen

såsom skattegrund.

Så har tidigare varit förhållandet med landstingsskatten. Emellertid

äro vissa skiljaktigheter mellan det ena och andra slaget af utskyld

att uppmärksamma. Sålunda äro de skjutsskyldiga — städer och

skjutslag —, när de själfva måste utgöra besväret, fria från bidrag till

skjutsentreprenaderna. Vidare påföres landstingsskatt äfven jordbruksfastighet,

lör hvilken bevillning ej erlägges, och gäller detta äfven vissa

kronoparker samt kronodomänerna. För dessa beskattningsföremål utgöres

däremot ingen skjutsafgift. Motsatt är förhållandet med inkomst af

arrende utaf de jordbruksfastigheter, för Indika bevillning ej utgöres.

Denna inkomst drabbas sålunda af skjutsafgift men ej af landstingsskatt.

Ytterligare har genom lagen den 26 maj 1909 angående ändring i

vissa delar af landstingsförordningen grunden för landstingsskatten

blifvit formellt en annan än bevillningen. Slutligen utgår till vederbörande

debiterings- och uppbördsprovision för landstingsskatten, men

icke för bidragen till skjutsentreprenaderna.

Det kan nu ifrågasättas och har äfven i några yttranden

blifvit ifrågasatt, huruvida ej, särskildt i betraktande af, att enligt

förslaget den nuvarande skjutsskyldigheten skall upphöra, och i öfrigt

för enkelhetens skull, skjutsafgiften lämpligen borde såsom särskild

utskyld afskaffas och utan vidare sammanslås med landstingsskatten.

I öiverensstämmelse med det stora flertalets mening har jag dock trott

mig böra bibehålla den nuvarande åtskillnaden, så att bevillningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

bör kvarstå såsom grund för skjutsaigiften, dock att, med hänsyn till

den förut omnämnda nyligen företagna förändringen med bevillningen,

här bör iakttagas den särskilda grund, som för utgörande af de på

bevillning beroende utskylder är eller kan varda stadgad.

Enligt 23 § skjutsstadgan, sådan paragrafen lyder genom förordningen

den 13 september 1901, debiteras och uppbäres ifrågavarande

utskyld i sammanhang med kronoskatterna för nästföljande år efter

det landstinget anvisat entreprenadbidragen. Med den föreslagna nya

ordningen kommer landstinget att besluta entreprenadbidragen ett år

tidigare än förut, sålunda mera än ett år innan bidragen skola utbetalas.

Det skulle då vara oegentligt att redan »nästföljande år» d. v. s.

första gången det år, som närmast föregår den nya periodens början,

och så vidare i förskott, upptaga afgiften i fråga. Med afseende härå

har i förslaget stadgats, att utskyldens debitering och uppbörd skall i

hvarje fall äga rum det år, bidragen afse.

§. Såsom förut är anfördt, lägger förslaget på vederbörande landsting

eller stadsfullmäktige skyldigheten att ansvara för skjutsningens uppehållande,

när entreprenad i förslagets mening icke kunnat åstadkommas

och anstalten ej heller funnits kunna indragas. Det skall då åligga

länsstyrelsen att bringa till landstingets eller fullmäktiges kännedom,

att entreprenadförsöken varit fruktlösa. Huru sedermera landstinget

eller fullmäktige skola förfara för anstaltens vidmakthållande, är deras

ensak. Gifvetvis får dock därvid icke, med mindre länsstyrelsen pröfvar

skäligt sådant besluta, ändring göras i de för anstalten redan fastställda

organisatoriska bestämmelser, såsom angående dess egenskap af gästgifveri

eller skjutsstation, antalet skjutshästar och tiden för deras inställande

m. m., likasom ej heller beträffande skjutslegan. Rörande

denna senare medgifver förslaget emellertid möjlighet till eu förhöjning

äfven på detta stadium af skjutsfrågans ordnande, då det ju lätt

låter tänka sig, att detta hjälpmedel för skjutsregleringen tidigare

under frågans behandling antingen alldeles icke eller åtminstone endast

i ringare mån begagnats.

Att i Stockholm — så framt skjutsanstalt härstädes öfverhufvud

skall finnas — den nuvarande ordningen skall vid uteblifven entreprenad

bibehållas, är förut omförmäldt.

Förut är jämväl vidrördt, att staten enligt förslaget skall i lika omfattning

och efter samma grund som eljest bidraga till skjutskostnaden

äfven när i brist af entreprenad anstalt måste uppehållas genom lands
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151. 111

tingets eller stadsfullmäktiges omedelbara försorg. Deras utgift för

ändamålet blir då enligt förslaget likställd med entreprenadbidrag, endast

med den skillnad, att, som i detta fall någon entreprenör ej finnes, till

hvilken utbetalning kan ske, likviden i stället äger rum till landstingets

eller stadens kassa. Tillika och då det i förevarande fall torde

vara lämpligt och nödigt, att skjutskostnadens belopp för statens vidkommande

på något officiellt sätt kontrolleras, afser förslaget, att

kostnadsbeloppet skall vara hos länsstyrelsen styrkt innan bestämmelserna

om entreprenadbidrag därå blifva tillämpliga.

b örslagets bestämmelser om ansvar för förseelser och om rättegången

äro väsentligen desamma som skjutsstadgans. Angående ordningen för

fullföljd af talan emot länsstyrelses beslut har emellertid gjorts den

ändring, att sådan talan undantagslöst skall fullföljas omedelbart hos

Kungl. Maj:t i den för ekonomimål stadgade ordning. Ändringen, hufvudsakligen

motiverad af upphörandet utaf kammarkollegiets tidigare

befattning med besvärsmål i vissa skjutsärenden, innebär i öfrigt upphäfvande

af kungl. brefvet den 31 maj 1763, hvarigenom stadgats, att

mål om ansvar för gästgifvare m. fl. för förseelser mot skjutsförfattningarna

skola fullföljas i vederbörande hofrätt.

På sätt jag förut omnämnt, afser förslaget att skjuts skall få utgöras

äfven med automobil eller motorbåt, därest vederbörande entreprenör

sådant åstunda!’, i stället för med häst, resp. vanlig farkost vid

båtskjuts. I afseende å skjutsning med nämnda nyare slag af fortkomstmedel

torde bestämmelserna om annan skjutsning i allmänhet och

i tillämpliga delar böra få gälla till efterrättelse. Yissa afvikelse!’

blifva emellertid här nödiga. Om eu entreprenör utgör skjutsning

med automobil eller motorbåt, bör han rimligtvis icke behöfva hålla

så många hästar med åkdon eller vanliga farkoster som eljest, eller

till och med icke några alls, om han bestrider all honom åliggande

skjutsning på detta sätt. Entreprenadvillkoren i berörda hänseende

höra alltså för angifna fall på lämpligt sätt jämkas. Vidare är

det skäligt, att skjutslegan i ifrågavarande fail får beräknas till

högre belopp än vid vanlig skjutsning, ocli detta jämväl ur den resandes

synpunkt, eftersom den större uppoffringen å hans sida ju motväges

genom förmånen af den snabbare fortkomsten.

Enligt förslaget är det öfverlämnadt åt länsstyrelsen att meddela

erforderliga bestämmelser så i ena som i andra af nu berörda hänseenden.

Detta skall nu kunna ske antingen på framställning af en
-

se- 61

63 §.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Upphäfvande

af 28 kap.

bygg
ningabalken

in. in.

Den före.

slagna lagens

plats i

systemet.

112 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

treprenör eller där förhållandena eljest kunna påkalla sådant, såsom

t. ex. i sammanhang med bestämmande af entreprenadvillkoren för ny

period vid skjutsanstalt, där skjuts med automobil eller motorbåt förut

utgjorts eller eljest anses kunna hafva särskildt gynnsamma förutsättningar.

Under alla förhållanden skall emellertid entreprenören i afseende

å rättigheten att använda automobil vara underkastad de särskilda

villkor och föreskrifter, som innefattas i nu gällande eller blifvande

ny förordning om automobiltrafik.

Vid en omreglering af skjutsväsendet i förslagets allmänna syfte

lära såväl 28 kap. byggningabalken som 1734 års gästgifvareordning

och 1766 års förklaring, i den mån dessa lagrum och författningar

ännu kunna äga giltighet, böra likasom skjutsstadgan och alla öfriga

mot förslagets bestämmelser stridande föreskrifter uppkäfvas. En

klausul härom är ock i förslaget intagen. I fråga om gästgifvareordningen

har dock synts böra göras ett visst undantag — som emellertid

icke berör skjutsväsendet utan vägliållningsbesväret. I § 7 af sistnämnda

författning stadgas, att smärre buskar på ömse sidor om

landsväg skola borthuggas. Denna föreskrift är nu visserligen hvad

landsbygden beträffar ersatt genom stadgandet i 24 § väglagen, men

torde fortfarande gälla och i brist af annan motsvarande bestämmelse

höra få gälla i fråga om sådana områden som höra till stad. Detta

med afseende därå, att flera städer hafva utanför sina planlagda områden

vidsträckta marker, öfver hvilka allmänna vägar äro framdragna.

Rörande frågan om den plats i systemet, som rätteligen bör tillkomma

en lagstiftning af förslagets innehåll, håller jag före, att, då

frågan här väsentligen gäller utvidgande af skattskyldigheten för ett

allmänt ändamål utan att medborgarnas civila allmänna skyldigheter i

andra afseenden däraf beröras, ifrågavarande lagstiftning icke är att

hänföra till allmän civillag, hvaröfver lagrådets yttrande behöfver inhämtas

i annat afseende än såvidt angår upphäfvandet af 28 kap.

byggningabalken. Däremot kräfver förslagets karaktär af skatteförordning

uppenbarligen Riksdagens godkännande.

För riktigheten af min sålunda angifna uppfattning hämtar jag

stöd af förfarandet vid tillkomsten af den nu gällande skjutsstadgan.

Öfver förslaget därtill hördes högsta domstolen endast i hvad angick

upphäfvande af nämnda kap. i byggningabalken, hvaremot förslaget i

sin helhet hänsköts till Riksdagens pröfning och antagande.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Hvad beträffar tiden för den föreslagna stadgans trädande i kraft,

får jag erinra, att länsstyrelserna genom särskilda nådiga cirkulär

den 23 april 1909 och den 4 mars 1910 med anledning af ifrågasatt

förändrad lagstiftning angående skjutsväsendet anmodats att, i den

mån åtgärder skulle under motsvarande år vidtagas för skjutsningens

ordnande för ny entreprenadperiod, icke bestämma den nya perioden

till längre tid än tre år. Af samtliga nu löpande entreprenadkontrakt

skola alltså de längst gällande utlöpa först med den 31 december

1913. Att bestämma den allmänna terminen för den nya stadgans ikraftträdande

till någon viss dag tidigare än den 1 januari 1914 lärer

af hänsyn till enskild rätt icke kunna komma i fråga; att återigen

låta ikraftträdandet äga rum för hvarje län vid den tidpunkt

då perioden inom samma län utlöper är helt enkelt omöjligt beträffande

de län. där perioden redan i år går till ända. Med antagande alltså

af terminen den 1 januari 1914 såsom lämplig tidpunkt i förevarande

afseende, måste emellertid tillses, att, där perioden utgår tidigare än

den 31 december 1913, hvilket nu har betydelse endast i fråga om

de perioder som utgå den 31 oktober eller 31 december åren 1911 eller

1912 — under år 1913 inträffar intet periodskifte —, nya entreprenadkontrakt

icke afslutas för längre tid än som återstår till den 1 januari

1914. Ett öfvergångsstadgande i detta syfte är ock i förslaget intaget.

Detta stadgande innebär jämväl positivt, att öfvergångsperioden skall

omfatta, där den räknas från och med 1 november, tiden 1 november

1911 eller 1912—31 december 1913 och, där den är ställd på kalenderår.

jämt två, respektive ett år.

I ett visst afseende synes den nya stadgan böra få verka redan

tidigare än den i öfrigt skulle träda i kraft. Åtgärder för skjutsningens

ordnande för den nya period, som samtidigt med stadgans ikraftträdande

skall börja löpa, böra tydligen anpassas efter de nya föreskrifterna och

måste då taga sin början redan under år 1912. I öfverensstämmelse härmed

är jämväl förslaget affattadt. Med denna anordning måste visserligen

i ett och annat län inträffa, att under nämnda år åtgärder måste vidtagas

för två särskilda, af hvarandra oberoende skjutsregleringar för

samma anstalter, den ena, enligt de äldre bestämmelserna, ensamt eller

hufvudsakligen endast för år 1913 och den andra, på grund af nya

stadgan, för åren 1914—1918, eller, där perioden bestämmes till allenast

tre år, 1914—1916, men någon svårighet eller olägenhet häraf lärer

icke behöfva befaras.

Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 97 Höft.

Tid för

stadgans

trädande i

kraft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Gräst
gifrämes

utskänkningslättigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att förslaget, i olikhet med

skjutsstadgan, ingenting antyder i fråga om gästgifvares rätt att sälja

Öl eller brännvin. En sådan antydan synes vara så mycket mindre

nödig som hithörande förhållanden äro reglerade genom vederbörande

näringsförfattningar. Af dessa berör förslaget endast förordningen den

9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl, på det sätt nämligen,

att en i 6 § 2 mom. andra stycket af denna författning förekommande

hänvisning till skjutsstadgan om gästgifverirättighetens öfvergång till

entreprenör bör, vid bifall till förslaget, förfalla såsom ej vidare tilllämplig.

I fråga om de få brännvinsutskänkningsrättigheter vid gästgifverierna,

som ännu kunna äga bestånd, vill jag endast påpeka, hurusom

den förutsättning, hvilken enligt brännvinsförordningen är ställd

såsom villkor för rättighetens fortvara, nämligen att vederbörande besörja

gästgifverihållningen, kan under den nya stadgan af dem uppfyllas

på det sätt, att de på entreprenad öfvertaga motsvarande skjutsanstalter.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande förslag och

hemställde i underdånighet, att lagrådets yttrande öfver förslaget, i

hvad anginge upphäfvande af 28 kapitlet byggningabalken, måtte, för

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af detta

protokoll inhämtas.

Till hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt och hvari statsrådets öfriga ledamöter

instämde behagade Hans Majestät Konungen i nåderlämna

bifall.

Ur protokollet:

Ernst Öberg.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

115

Förslag

till

Stadga

om skjutsväsendet.

I Kap.

Om skjutsanstalt.

1 §•

Skjutsanstalt för resandes befordran skall å tjänlig plats finnas

för hvarje ort, där behofvet sådant krafvel- och anstalten enligt denna

stadga kan uppehållas.

2 §•

Om inrättande, flyttning eller indragning af skjutsanstalt eller om

förändring af sådan anstalts egenskap enligt 3 § förordnar Konungens

befallningshafvande. Innan sådant förordnande meddelas, skola trafikanter

och andra, som saken kan röra, i ärendet höras vid sammanträde,

som efter tillkännagifvande i länskungörelserna och i ortstidning hålles

antingen inför Konungens befallningshafvande eller, efter dess bestämmande,

inför magistrat eller kronofogde.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Mapts Nåd. Proposition N:o 151.

3 §•

Skjutsans tält skall, efter ty Konungens befallningshafvande bestämmer,

vara antingen gästgifveri eller skjutsstation.

Vid skjutsstation tillhandahålles resande, förutom skjutsning,

gäst- och stallrum samt vagnbod, hvilka lägenheter skola hållas i fullgodt

stånd, äfvensom hästfoder.

Vid gästgifveri skola dessutom för de resande vara att tillgå

nödig förplägning och uppassning samt, till det antal Konungens befallningshafvande

bestämmer, ett eller flera rum för härberge. Dessa rum

skola vara städade, försedda med snygga möbler och i mån af behof

uppvärmda sängkläder, så ock med nödigt lyse, samt, när årstid eller

väderlek så fordrar, vara uppeldade.

4 §•

För begagnande af husrum, förplägning eller annan förmån, som

jämlikt 3 § skall vid skjutsanstalt vara för resande att tillgå, skall

resande erlägga skälig betalning. Dock äge resande, som ankommer

till skjutsanstalt, under afvaktan på anskaffandet af därstädes beställd

skjuts uppehålla sig i gästrummet utan betalning.

Visar sig behof af taxa å de förnödenheter, för hvilka enligt hvad

nu är sagdt betalning skall erläggas, ankomme på Konungens befallningshafvande

att fastställa sådan taxa. År för skjutsanstalt dylik taxa

utfärdad, skall densamma vara i gästrummet anslagen.

5 §•

För resandes befordran skola vid skjutsanstalt hållas fullt dugliga

hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så nödigt finnes, ridsadlar,

eller, där båtskjuts äger rum, farkoster, till det antal för hvarje

dygn räknadt, som Konungens befallningshafvande bestämmer. Härvid

bör iakttagas, att skjutsåtgången lägges till grund för bestämmandet

af hästarnas eller farkosternas antal, samt att, där betydligt olika antal

under olika tider af året utgår, bestämmelserna därefter lämpas.

Skjutsdygnet räknas från klockan sex eftermiddagen det ena

dygnet till samma tid det andra.

Om tiden för hästars eller farkosters inställande skall Konungens

befallningshafvande jämväl meddela föreskrift. Ej må därvid stadgas,

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att häst eller farkost skall inställas genast vid anfordran, eller att inom

kortare tid än en timme efter anfordran skall tillhandahållas större antal

hästar eller farkoster än det, som under nästföregående år dagligen

i medeltal vid skjutsanstalten utgått.

År skjuts beställd före den resandes ankomst, skola de hästar eller

farkoster, Indika för skjutsen utlämnas, afräknas å antalet af de hästar

eller farkoster, hvilka inom den längsta tiden skola tillhandahållas.

Om olika slag af åkdon, som skola vid skjutsanstalt vara att tillgå,

och deras beskaffenhet skall gälla hvad Konungen vid fastställande af

afgift för begagnande af sådana åkdon bestämmer.

Jämte farkost skall tillhandahållas nödigt rodd- eller segelmanskap;

och skall Konungens befallningshafvande meddela föreskrift såväl härom

som angående farkostens beskaffenhet och det högsta antal personer eller

största last, som vid hvarje tillfälle må med farkosten befordras.

Om skjuts med automobil eller motorbåt stadgas i 63 §.

6 §■

Vid skjutsanstalt skola såväl gästgifveri- eller stationshållningen,

hvarmed förstås tillhandahållandet af de i 3 § härofvan omförmälda

förnödenheter och förmåner, som skjutsningen gemensamt upplåtas på

entreprenad efter ty i V kap. därom bestämmes.

Om uppehållande af skjutsanstalt annorledes än genom sådan

entreprenad skils i VII kap.

7 §•

Gästgifveri skall förestås af gästgifvare, skjutsstation af stationsföreståndare.

Där entreprenad, som i V kap. afses, vid skjutsanstalt äger rum,

skall entreprenören vara gästgifvare eller stationsföreståndare; honom

dock obetaget att till sådan befattning i sitt ställe på egen bekostnad

sätta annan person, som af Konungens befallningshafvande godkännes.

Uppehälles skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad hvarom

nyss är nämndt, skall särskild person till gästgifvare eller stationsförståndare

af Konungens befallningshafvande antagas.

§ §•

Till entreprenör eller eljest till gästgifvare eller stationsföreståndare

må ej antagas annan än den, som äger medborgerligt förtroende, gjort

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

sig känd för ordentlighet och redbarhet samt jämväl i öfrigt finnes för

befattningen lämplig. Entreprenör skall ock, för att kunna såsom sådan

godkännas, ställa antaglig borgen för fullgörande af de förbindelser

han genom entreprenaden åtager sig. Denna borgen skall vara ingången

af minst tvä personer, en för båda och båda för en såsom för egen skuld,

och försedd med vederbörligt intyg om deras vederhäftighet samt innefatta

ansvarighet för gäldande af alla de kostnader, som, i händelse

entreprenören jämlikt 37 § varder skild från entreprenaden eller under

entreprenadtiden aflider, kunna föranledas af entreprenadens uppehållande

genom annan.

9 §•

Vid skjutsanstalt skall genom gästgifvarens eller stationsföreståndarens

försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt eu tafla, tydligen

angifvande namnet å skjutsanstalten samt dess egenskap af gästgifveri

eller skjutsstation, så ock namnen å och afstånden till de skjutsanstalter,

till h vilka skjuts från ifrågavarande anstalt utgöres.

10 §.

Entreprenör vare pliktig att underkasta sig den förändring i

skjutsskyldigheten, som genom flyttning eller indragning af närbelägen

skjutsanstalt eller tillkomsten af ny sådan göres nödvändig.

11 §.

Jämte iakttagande af hvad denna stadga i öfrigt för gästgifvare eller

stationsföreståndare utsätter, skall honom åligga:

att med höflighet bemöta samt själf eller genom sina tjänare med

beredvillighet tillhandagå resande;

att städse hålla anstaltens gästrum och öfriga lägenheter i behörigt

skick;

att vårda det, som i hans förvar af resande lämnas;

att tillse, att häst jämte seltyg äfvensom åkdon eller farkost, som

för skjuts tillhandahålles, är i fullt behörigt skick samt i motsatt fall

anskaffa duglig skjuts;

att vidmakthålla ordning bland skjutsare under det de uppehålla

sig vid skjutsanstalten; samt

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

att vaka öfver, att resande hvarken genom förvållande af någon,

som med skjutsningen har befattning, uppehälles eller för skjutsen

affordras betalning utöfver hvad i fastställd lega eller andra avgifter

bör erläggas eller på annat sätt tillskyndas olägenhet eller förfång af

skjutsare eller andra vid skjutsanstalten sig uppehållande personer.

Aflägsnar sig gästgifvare eller stationsföreståndare från skjutsanstalten,

skall han dessförinnan draga försorg, att hans åligganden

vid anstalten under hans frånvaro fullgöras af annan lämplig person.

II Kap.

Om skjuts- och åkdonslega.

12 §.

Maximibeloppet af lega, som i allmänhet må uppbäras för skjuts

efter häst, fastställes för hvarje stad, som ej hör till landsting, samt i

öfrigt för hvarje län eller, där län är fördeladt i särskilda landstingsområden,

hvarje sådant område af Konungen på förslag af vederbörande

stadsfullmäktige eller landsting samt Konungens befallningshafvande.

Beloppet kan sättas olika för olika delar af samma län.

13 §.

Maximilegan för båtskjuts vid anstalt, där sådan utgöres, bestämmes

genom taxa, som för den anstalt fastställes af Konungen på

dess befallningshafvandes förslag.

14 §.

Finnes i anseende till särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande

vid viss skjutsanstalt den enligt 12 § bestämda maximilega

mera afsevärdt understiga skjutsens verkliga värde; eller skulle för vidmakthållande

af viss skjutsanstalt erfordras utöfver rättigheten till uppbärande

af maximilega enligt 12 eller 13 §§ större bidrag af allmänna

medel än att anstaltens nytta och behöflighet kan anses däremot svara;

då må, i den ordning som i V och VII kap. sägs, skjutslegan för sådan

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

anstalt kunna antingen för viss tid eller tills vidare förhöjas utöfver

maximilegan efter tv skäligt pröfvas.

15 §.

Åkdonslega, hvarunder här förstås jämväl afgift för sadel och

betsel till ridhäst, som af resande begagnas, så ock för sele, när den

resande medför eget åkdon, bestämmes af Konungen.

III Kap.

Om begagnande af skjuts.

16 §.

Vid skjutsanstalt äge en hvar resande påkalla och erhålla skjuts i

enlighet med denna stadgas bestämmelser. Drucken eller vildsint person,

som begär skjuts, må dock afvisas.

17 §•

Skjuts utgöres i allmänhet från och till skjutsanstalt. Dock skall

skjuts lämnas äfven från eller till annat ställe dit farbar väg finnes,

under förutsättning, att den skjutsande icke därigenom kommer att

färdas längre väg än som motsvarar afstandet från skjutsanstalten, där

skjutsen erhållits, till det längst därifrån belägna ombytesställe, dit skjuts

från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas från annat ställe än skjutsanstalt,

och den resandes färd ej går tillbaka till den anstalt, där skjutsen

erhållits, skall den resande erlägga utöfver skjutslega efter den af

honom därvid tillryggalagda väglängd jämväl särskild skjutslega för

hämtningen. Denna lega beräknas efter vägens längd från anstalten

till hämtningsstället.

Resande, som med skjuts ankommer till stad, vare jämväl berättigad

att utan särskild ersättning med skjutsen färdas till annat ställe inom

stadens planlagda område än därvarande skjutsanstalt. Kan ej härbärge

å det uppgifna stället erhållas, må den resande icke förvägras

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att, för sökande af härbärge annorstädes, ytterligare begagna skjutsen

mot särskild ersättning, beräknad efter sjuttiofem öre hästen för hvarje

full halftimme, som skjutsen för detta ändamål tages i anspråk.

18 §.

Skjuts må före den resandes ankomst beställas antingen skriftligen

eller, där så ske kan, genom telegram eller ock genom telefon från

telefonstation.

Skriftlig beställning skall vara undertecknad af den resande själf

eller annan person å hans vägnar. Beställning genom telegram eller

telefon skall vara vitsordad af tjänsteman vid den telegraf- eller telefonstation,

från hvilken beställningen göres.

Vid beställning skall uppgifvas, förutom den resandes namn, titel

eller yrke samt hemvist, jämväl det antal hästar eller farkoster, som

påfordras, tid och ort för skjutsens tillhandahållande samt namnet å det

ställe, till hvilket skjutsen skall utgöras.

Har ej vid beställning iakttagits hvad sålunda är stadgadt, må

densamma lämnas utan afseende.

19 §•

Entreprenör skall vara skyldig att under högst två timmar från

den för skjutsens tillhandahållande bestämda tid låta skjuts afvakta

att resan anträdes eller skjutsbeställningen återkallas. För hvarje full

fjärdedels timme, som af den sålunda stadgade väntningstiden förflyter

efter det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå, skall entreprenören vara

berättigad att i väntningspenningar af den resande erhålla tjugofem

öre för hvarje häst.

20 §.

Lämnas ej skjuts inom behörig tid; eller är häst, seltyg, åkdon

eller farkost, som utlämnas för skjuts, ej i laggill skick; eller varder

resande genom förvållande af gästgifvare, stationsföreståndare, entreprenör

eller skjutsare eljest uppehållen eller affordras honom af sådan

person betalning utöfver livad i fastställd skjutslega och andra afgifter

bör erläggas, skall den felande vara underkastad bötesansvar

enligt 59 §; vare ock skyldig att ersätta all skada, som af förseelsen

kommit.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Varder resande till följd däraf att honom lämnats oduglig häst

förhindrad att med erhållen skjuts fortsätta resan, skall skjutsaren vara

honom behjälplig att genom beting anskaffa annan skjuts.

21 §.

Återkallar resande skjutsbeställning senare än en timme innan

skjutsen skall lämnas, skall entreprenören vara berättigad att af den

resande för besvär och tidsspillan erhålla ersättning med sjuttiofem öre

för hvarje häst.

Tillhandahålles betingad skjuts vid särskildt hämtningsställe utan

att sedermera af den resande begagnas, äge entreprenören att för

färden dit åtnjuta lega i förhållande till våglängden däremellan och

skjutsanstalten, från hvilken skjutsen utgått, dock minst sjuttiofem öre

för hvarje häst.

Utöfver ersättning eller lega, hvarom nu är sagd!, skola jämväl

erläggas väntningspenningar, där sådana enligt 19 § böra utgå.

l)å gästgifvare, stationsföreståndare eller entreprenör därom tillsäger,

skall resande innan färden anträdes erlägga, jämte väntningspenningar,

där sådana böra utgå, belöpande skjutslega för resan till

det ställe, dit skjutsen skall utgöras.

Har resande vid skjutsanstalt, hvarifrån färden anträdes, åtnjutit

förmån, för hvilken enligt 4 § betalning skall gäldas, skall sådan

betalning erläggas innan afresa får ske.

23 §.

Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgifver, belastas

med större tyngd af resande och resgods än etthundrasextio eller, där

skjutsaren ej å åkdonet färdas, tvåhundrafyrtio kilogram för hvarje häst.

Person som fyllt tolf år anses härvid motsvara åttio samt barn under

tolf år fyrtio kilograms vikt. Utgör resgods, som å‘åkdonet medföres,

ej mer än 10 kilogram för hvarje häst, varde det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes till ridt, må ej läggas gods till

större tyngd än femton kilogram.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

123

24 §.

För schäs, kärra, trilla eller därmed jämförligt åkdon med eller

utan sufflett vare resande ej skyldig att använda flera än eu häst. För

större åkdon skola begagnas två hästar.

25 §.

Resande, som färdas med eget åkdon, vare berättigad att, med

iakttagande af stadgad körningstid, själf eller genom honom åtföljande

person köra åkdonet. När två eller tre hästar begagnas för två åkdon,

vare den resande icke skyldig att medhafva flera än en skjutsare.

År antalet hästar eller åkdon större, må så många skjutsare medfölja,

som erfordras för hästarnas återhämtning.

Till skjutsare må ej användas person under aderton år, om ej den

resande det medgifver; ej heller någon, som eljest uppenbarligen är för

ändamålet olämplig eller oduglig.

26 §.

Begagna!- resande ridhäst, skall han såsom godtgörelse för hästens

återhämtande erlägga hälften af den för skjutsen belöpande lega.

27 §.

Skjuts intill en half mil betalas såsom för eu half mil. Vid skjuts

utöfver en half mil beräknas betalningen efter den tillryggalagda väglängden,

dock att som full tiondedels mil räknas öfverskjutande del af

sådan.

28 §.

Resande äge icke att fordra skyndsammare fortkomst än efter en

och en fjärdedels timme på milen. År afståndet mellan två skjutsanstalter

ovanligt långt, eller är vägen af svårare beskaffenhet eller af

backar i hög grad besvärad, ankomme på Konungens befallningshafvande

att för sådant skjutshåll bestämma ställe, hvarest entreprenören må

vara berättigad att låta hästen hvila högst en half timme.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Under färden må af resande göras uppehåll högst tre timmar.

För den tid skjutsen sålunda uppehälles öfver en fjärdedels timme skall

den resande erlägga väntningspenningar efter den i 19 § stadgade beräkningsgrund.

29 §.

Sker genom resandes eller honom åtföljande persons förvållande

skada å häst, åkdon, seltyg eller sadel, vare den resande skyldig att

härför utgifva ersättning. Innan öfverenskommelse om ersättningens

belopp blifvit träffad och betalning erlagts eller säkerhet därför ställts,

må skjuts till resans fortsättande icke lämnas den resande, med mindre

den till ersättning berättigade det medgifver.

SO §.

Hvad i detta kapitel stadgas om entreprenör skall, där skjutsanstalt

uppehälles annorledes än genom entreprenad, gälla om annan

person, af hvilken skjuts vid den anstalt utgöres.

IV Kap.

Om tillsyn öfver skjutsanstalt.

31 §•

För kontroll öfver gästgifveri- eller stationshållningens och skjutsningens

ordentliga besörjande skall vid skjutsanstalt finnas dagbok, som

före hvarje månads början tillställes gästgifvaren eller stationsföreståndaren,

i stad genom magistratens och på landet genom länsmannens

försorg.

Gästgifvare eller stationsföreståndare skall vårda dagboken och

opåmint tillhandahålla resande densamma för behöriga anteckningar efter

ty nedan sägs.

32 §.

Dagboken, som bör bestå af erforderligt antal blad, uppdelade i

särskilda kolumner för de anteckningar, Indika böra däri införas, skall

å första sidan innehålla uppgift å

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

de särskilda skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten utgöres;

våglängden till berörda ställen;

den lega, som bör erläggas för resa till hvardera af dessa ställen;

det antal hästar eller farkoster, som vid skjutsanstalten skall för

de resande tillhandahållas, samt

de tider, inom hvilka skjuts efter tillsägelse skall inställas.

Riktigheten af dessa uppgifter skall genom vederbörande polismyndighets

underskrift bestyrkas.

33 §.

Resande åligger att, innan han lämnar skjutsanstalt, hvarest skjuts

tages, i dagboken anteckna sitt namn, titel eller yrke, dagen då resan

äger rum, den ort, hvarifrån resan företages, och den, till hvilken resan

ställes, äfvensom det antal hästar, som begagnas.

Lämnas skjuts vid särskildt hämtningsställe, eller underlåter resande

att verkställa nämnda anteckningar, skola dessa göras af gästgifvaren

eller stationsföreståndaren. Betingas skjuts genom beställning, som i

18 § afses, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren genast i dagboken

anteckna tiden, då beställningen ingått.

34 §.

Vill resande anföra klagomål i ett eller annat hänseende öfver

förhållande vid skjutsanstalt eller eljest vid skjutsningen, göre det

antingen i särskild skrift, i stad till magistraten och å landet till vederbörande

länsman, eller ock genom anteckning i därtill afsedd kolumn i

dagboken. Resande skall därvid jämväl uppgifva de skäl och bevis,

som för styrkande af klagomålets befogenhet må förefinnas, äfvensom

sitt namn, titel eller yrke och postadress. Sker annorlunda, må klagomålet

lämnas utan afseende.

Resande, som anför obefogadt klagomål, skall vara pliktig att

ersätta alla de besvär och kostnader, som däraf föranledas för den, mot

hvilken klagomålet riktats.

35 §.

För hvarje månad skall, inom åtta dagar efter utgången däraf,

dagboken, försedd med gästgifvarens eller stationsföreståndarens underskrift,

af honom aflämnas eller insändas, i stad till magistraten och å

landet till länsmannen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Förekommer i dagboken klagomål, eller är sådant i särskild skrift

anfördt, skall magistraten eller länsmannen ofördröjligen verkställa noggrann

undersökning rörande det öfverklagade förhållandet samt därefter

till Konungens befallningshafvande insända dagboken eller klagoskriften

jämte undersökningsprotokollet och vederbörandes förklaring.

Dagbok, i hvilken klagomål icke finnes antecknadt, skall ofördröjligen

öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

36 §.

För hvarje skjutsanstalt skall i stad magistraten samt å landet

kronobetjäningen öfva särskild tillsyn å, att ordning och skick äro vid

anstalten rådande, samt att gästgifvare eller stationsföreståndare äfvensom

entreprenör, där sådan finnes, behörigen fullgöra sina skyldigheter.

A landet skall för nämnda ändamål länsmannen minst en från o- i

. Ö O

kvartalet eller, om Konungens befallningshafvande så förordnar, minst

en gång i månaden besöka hvarje skjutsanstalt inom sitt tjänstgöringsområde

och därvid med sorgfällighet undersöka anstaltens skötsel.

Härom skall anteckning göras i dagboken.

Förekommer vid tillsyn, hvarom nu är sagdt, anmärkning, som

finnes påkalla anmälan hos Konungens befallningshafvande, skall sådan

anmälan ofördröjligen afiåtas.

37 §.

Visar gästgifvare eller stationsföreståndare gång efter annan försumlighet

med fullgörande af sina skyldigheter, eller förekomma å

skjutsanstalt vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att gästgifvaren

eller stationsföreståndaren icke kan anses fortfarande äga de

för befattningens utöfvande erforderliga egenskaper, vare han, utom det

bötesansvar, hvartill han i hvarje fall må hafva gjort sig skyldig, underkastad

påföljden att från befattningen skiljas, och skall densamma i

sådant fall öfverlämnas till annan person. Beslut härom meddelas af

Konungens befallningshafvande, på anmälan af magistrat eller kronobetjäning.

Entreprenör, som sålunda skiljes från befattning såsom gästgifvare

eller stationsföreståndare, skall vara pliktig att gälda kostnaden

för befattningehs uppehållande genom annan.

Underlåter eljest entreprenör att behörigen fullgöra sina skyldigheter,

eller förekomma andra sådana omständigheter att entreprenaden

icke vidare kan honom anförtros, skall han från densamma skiljas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Konungens befallningshafvande skall därom på anmälan af magistrat eller

kronobetjaning meddela beslut. Varder entreprenör sålunda skild från

entreprenaden eller aflider lian under entreprenadtiden, och finnes ej

annan lämplig person villig att för den återstående tiden öfvertaga entreprenaden

på stadgade villkor, skall det åligga i stad magistraten och på

landet länsmannen att skyndsamt ombesörja entreprenadens uppehållande

på entreprenörens eller hans dödsbos och löftesmäns bekostnad. Kan

det ej ske, varde förhållandet anmäldt hos Konungens befallningshafvande,

och äge den myndighet förordna, att anstalten skall för den återstående

entreprenadtiden indragas.

V Kap.

Om åstadkommande af entreprenad.

38 §.

%

Entreprenadtiden skall i allmänhet omfatta en period af fem

kalenderår. Konungens befallningshafvande äge dock, om så anses lämpligare,

inskränka perioden till tre år. I hvarje fall skall emellertid perioden

utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma län.

Huru i visst fall entreprenadperiod må afse kortare tid än nu är

sagdt stadgas i 49 §.

39 S.

O

För upplåtande på entreprenad af skjutsningen och i förening

därmed af gästgifveri- eller stationshållningen vid skjutsanstalt skola

anställas auktioner, en eller flera, efter tv i detta kapitel därom närmare

bestämmes.

Auktion utlyses af Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande

i länskungörelserna och i åtminstone eu af ortens tidningar,

ordinarie auktion minst en månad och ny auktion minst fjorton

dagar före auktionsdagen. Därvid skall för den anstalt, auktionen

afser, jämväl meddelas uppgift å de bestämda entreprenadvillkoren, så

ock å antalet hästar som under sistförflutna tre år, där anstalten så

länge ägt bestånd, i medeltal vid densamma utgått.

Där så lämpligt finnes, må auktioner för flera skjutsanstalter å

landet hållas vid samma tillfälle.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Auktion förrättas för skjutsanstalt i stad af magistraten samt för

sådan anstalt å landet af kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande

så förordnar, länsmannen i orten.

Vid auktion skall föras protokoll, upptagande gjorda utrop och

samtliga anbudsgifvares därvid afgifna lägsta anbud.

Efter auktionens slut skall protokollet jämte anbudsgifvares därvid

aflämnade bevis, intyg och borgen skyndsamt insändas till Konungens

befallningshafvande.

40 §.

I början af året näst före det, med hvilket den löpande entreprenadperioden

inom länet går till ända, skall Konungens befallningshafvande

efter vederbörande magistraters och länsmäns hörande taga under ompröfning,

huruvida för någon eller några skjuts anstalter inom länet någon

förändring af de stadgade entreprenadvillkoren må vara behöflig, samt, i

den mån anledning därtill förekommer, meddela beslut om sådan ändring.

Härefter skall Konungens befallningshafvande ombesörja, att ordinarie

entreprenadauktion före näst infallande maj månads utgång hålles

för tillvägabringandc af nytt beting för eu hvar skjutsanstalt inom länet.

41 §.

Vid ordinarie auktion skall skjutsningen och i sammanhang därmed

gästgifveri- eller stationshållningen utropas emot rättighet att af de

resande i skjutslega uppbära den för orten fastställda maximilega utan

villkor af bidrag. Varder därvid icke något anbud afgifvet, skall utrop

anställas med villkor af bidrag jämte rättighet att uppbära nämnda

maximilega.

42 §.

Nu liar vid ordinarie auktion afgifvits anbud, mot hvilket med afseende

å anbudsgifvares person eller borgen eller beskaffenheten al den

för gästgifveri- eller stationshållningen erbjudna lägenhet anmärkning

ej förekommer; är sådant anbud afgifvet utan anspråk på entrepenadbidrag,

skall det af Konungens befallningshafvande antagas. Åro två

eller flera sådana anbud, skall det antagas, som innefattar erbjudande

att besörja skjutsningen för lägsta legan. Åro två eller flera anbud därutinnan

lika, håfve det företräde, som finnes erbjuda största säkerhet för

entreprenadens behöriga fullgörande.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

År åter vid det eller de lägsta godkända anbuden fäst förbehåll

om entreprenadbidrag, skall auktionsprotokollet för det ändamål, som

afses i 44 §, af Konungens befallningshafvande öfverlämnas, för skjutsanstalt

i stad, som ej deltager i landsting, till stadsfullmäktige och för

annan skjutsanstalt till årets lagtima landsting för det län eller landstingsområde,

där skjutsanstalten är belägen.

43 §.

År vid ordinarie auktion icke afgifvet något anbud, som Konungens

befallningshafvande finner kunna godkännas, skall Konungens befallningshafvande

skyndsamt låta förrätta ny auktion.

I afseende å denna auktion och därvid gjorda anbud, mot hvilka

anmärkning ej förekommer, skola stadgandena i 41 och 42 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Göres vid auktion, hvarom nu är sagdt, ej anbud, som finnes kunna

godkännas, gifve Konungens befallningshafvande stadsfullmäktige eller

landstinget därom underrättelse för den åtgärd, som jämlikt 44 § däraf

må föranledas.

44 §.

Stadsfullmäktige eller landstinget beslute, huruvida och till hvilket

belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalt mn böra anvisas.

I sammanhang härmed må stadsfullmäktige eller landstinget, där

anledning därtill förekommer, taga under öfvervägande och för sin del

besluta, ej mindre huruvida någon förhöjning af skjutslegan utöfver

maximilegan må kunna enligt 14 § medgifvas, än äfven huruvida, för

den händelse entreprenad vid anstalten ej kan åstadkommas med tilllämpning

af sålunda bestämda villkor i afseende å bidrag och skjutslega,

anstalten må indragas för den period, hvarom fråga är. Finnes anstalten

böra, utan vidare åtgärd för entreprenad, för alltid indragas, må ock

därom beslutas.

45 §.

Stadsfullmäktiges eller landstingets beslut skall ofördröjligen hos

Konungens befallningshafvande anmälas.

Äfser beslutet indragning af skjutsanstalt eller förhöjning af skjutslegan

för sådan anstalt, skall beslutet härutinnan underställas Konungens

befallningsbafvandes pröfning. Sådan underställning skall ock äga rum

beträffande landstings beslut, hvarigenom entreprenadbidrag beviljats.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Beslut, som sålunda underställes, skall af Konungens befallningshafvande

oförändradt antingen godkännas eller ogillas. Ej må godkännande

af landstings beslut om entreprenadbidrag vägras på den

grund, att beviljadt dylikt bidrag anses vara för högt.

Hvad sålunda efter underställning från landsting beslutas skall

delgifvas landstinget, så framt tinget ännu är samladt. Eljest skall

underrättelse om beslutet införas i länskungörelserna.

46 §.

År betingadt bidrag medgifvet, skall motsvarande anbud antagas.

Har bidrag antingen alldeles icke eller ock endast till nedsatt

belopp beviljats, med eller utan förhöjning af skjutslega^ och åtnöjes

godkänd anbudsgifvare med sålunda bestämda villkor, skall ock entreprenaden

till honom öfverlämnas. Hafva två eller flera afgifvit godkända

anbud, skall med iakttagande af nämnda villkor entreprenaden hembjudas

dessa anbudsgifvare i ordning efter deras anbud, så att, den, som gjort

lägre anbud, skall hafva företräde framför den, som högre bjudit.

Åro på grund af hvad sålunda stadgats två eller flera anbudsgifvare

lika berättigade till entreprenadens öfvertagande, skall företrädet

tillkomma den, som nöjes i främsta rummet med lägsta bidrag men

eljest med lägsta skjutslega. Kan ej på sådant sätt dem emellan skiljas,

skall entreprenaden lämnas till den, hvars antagande finnes erbjuda

största säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

47 §.

Kan ej efter ty ofvan är sagdt entreprenad åstadkommas, skall

Konungens befallningshafvande så snart ske kan föranstalta om förrättande

af ny auktion.

Vid denna auktion skall utrop anställas med de villkor i afseende

å bidrag och skjutslega, hvarom jämlikt 44 och 45 §§ blifvit bestämdt.

48 §.

Har vid auktion enligt föregående paragraf afgifvits anbud, mot

hvilket anmärkning ej förekommer, varde det anbud antaget. Föreligga

flera sådana anbud, skola i fråga om företrädet dem emellan de i 46

§ stadgade grunder äga motsvarande tillämpning.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

131

49 §.

Finnes under den för länet löpande entreprenadperiod ny skjutsanstalt

böra utan afbidan på periodens slut inrättas och kan efter föregången

auktion, hvarom Konungens befallningshafvande förordnar,

entreprenad vid den anstalt åstadkommas för periodens återstående del

utan entreprenadbidrag eller förhöjning i skjutslegan, äge Konungens

befallningshafvande till den minstbjudande öfverlämna denna entreprenad.

Kan ej sådant beting till vägabringas, vare frågan om anstaltens

uppehållande för nämnda tid förfallen.

Auktion enligt denna paragraf må hållas så snart ske kan och

tillkännagifves på sätt om ordinarie entreprenadauktion är ofvan stadgadt.

50 §.

Med den person, till hvilken entreprenad skall öfverlämnas, skall

afslutas entreprenadkontrakt, för skjutsanstalt i stad genom magistraten

och för anstalt på landet genom kronofogden. Kontraktet skall upprättas

i tre exemplar, af hvilka det ena tillika med borgensförbindelsen

för entreprenad villkorens behöriga fullgörande förvaras hos magistraten

eller länsmannen, det andra tillställes entreprenören och det tredje

insändes till Konungens befallningshafvande.

Bestyrkt afskrift af kontraktet skall jämte ett exemplar af denna

stadga genom entreprenörens försorg finnas anslaget i skjuts anstaltens

gästrum.

VI Kap.

Om utgörande af entrejorenadbidrag.

Öl §.

I fråga om gäldande af fastställda entreprenadbidrag utgör hvarje

stad, som ej hör till landsting, och i öfrigt hvarje län eller landstingsområde

ett distrikt för sig.

52 §.

Bidrag för distriktets samtliga vederbörande skjutsanstalter intill

belopp, som motsvarar hälften af den för distriktet senast fastställda

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

bevillning af fast egendom samt för inkomst af kapital eller arbete,

skola gäldas med lika andel af staten och distriktet. Öfverskjuta

bidragen nämnda hälft, skall öfverskottet gäldas med två tredjedelar

af staten och en tredjedel af distriktet.

Vid beräkning efter ty nu är sagdt skall så anses som om bevillningen

vore bestämd att utgå med sex öre för hvarje fulla etthundra

kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla

etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta

samt en för hundra af taxerad inkomst.

53 §.

I fråga om statens andel i bidragen åli gr ger Konungens befallningshafvande

att, så snart denna andel blifvit till beloppet utrönt,

ofördröjligen till Konungen insända förteckning öfver de ifrågavarande

särskilda skjutsanstalterna tillika med uppgift å det för hvarje sådan

anstalt bestämda bidrag samt den häraf på staten belöpande andel.

Konungens befallningshafvande äger emellertid att af under händer

hafvande statsmedel efter hvarje hälft års utgång utanordna och i landskontorets

specialräkning afföra samt till entreprenörerna utbetala hvad

eu hvar af dem i statsbidrag tillkommer.

54 §.

För stad, som ej hör till landsting, utbetalas distriktets andel i

bidrag halfårsvis ur stadens kassa till vederbörande entreprenör.

55 §.

För län eller landstingsområde skall distriktets andel i bidragen

utgöras medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till

bevillning af fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,

med iakttagande af den särskilda grund, som för utgörande af de på

bevillning beroende utskylder är eller varder i allmänhet stadgad.

Konungens befallningshafvande åligger att i sammanhang med

kronoskatterna för det år, bidragen afse, låta hos de skattskyldiga uttaga

ifrågavarande afgift. För sådant ändamål har Konungens befallningshafvande

att, efter det taxeringsförrättningarna för nämnda år blifvit

afslutade, med tillämpning af ofvan stadgade debiteringsgrund, låta

verkställa uträkning å det öretal, som för distriktet belöper på hvarje

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

krona bevillning af fast egendom samt af inkomst. Härefter skall afgiften

genom Konungens befallningshafvande försorg af vederbörande

under benämning bidrag till skjutsentreprenaderna debiteras och indrifvas

samt hos Konungens befallningshafvande insättas inom den tid och med

det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgadt.

Af de härvid influtna medel eller, i den mån sådana ej finnas hos

Konungens befallningshafvande innestående, förskottsvis af under händer

hafvande statsmedel skall Konungens befallningshafvande efter hvarje

hälft års utgång låta utbetala till entreprenörerna hvad dem i bidrag

från distriktet tillkommer.

För hvarje år bör en hos Konungens befallningshafvande upprättad

och af verifikationer åtföljd redovisning öfver uppbörden af de

skattskyldigas afgifter inom den 1 april nästföljande år tillställas landstingets

revisorer för granskning och yttrande till nästa landsting.

VII Kap.

Om uppehållande af skjutsanstalt när entreprenad ej kan åstadkommas.

56 §.

Kan ej i den ordning, hvarom i V kap. är stadgadt, entreprenad

åstadkommas vid skjutsanstalt, om hvars indragning för sådant fäll beslut

ej heller meddelats, skall Konungens befallningshafvande om förhållandet

underrätta, för skjutsanstalt i stad, som ej hör till landsting, stadsfullmäktige

och för annan sådan anstalt nästa lagtima landsting för det län

eller landstingsområde, där anstalten är belägen.

Stadsfullmäktige eller landstinget åligge därefter att, på sätt tjänligast

finnes, låta draga försorg om anstaltens uppehållande för den

period, hvarom fråga är. Finnes därvid skjutslegan för anstalten kunna

jämlikt 14 § förhöjas utöfver hvad tillförene är för anstalten bestämdt,

må dylik förhöjning beslutas i enahanda ordning som i 44 och 45 §§

är stadgad.

I Stockholm skall i ofvannämnda fall skjutsningen, intill dess

den kan enligt denna stadgas bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen,

uppehållas på sätt hittills skett.

57 §.

Årlig kostnad för uppehållande af skjutsanstalt i fall, som afses i

föregående paragraf, skall, sedan densamma blifvit hos Konungens be
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

fallningshafvande till beloppet styrkt, anses såsom entreprenadbidrag,

hvarå bestämmelserna i VI kap. skola äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande att de medel, som jämlikt nämnda bestämmelser eljest

skolat utbetalas till entreprenör, i stället skola af Konungens befallningshafvande

öfverlämnas till vederbörande stads eller landstings kassa.

58 §.

Kan ej i fall, hvarom i 56 § är sagdt, skjutsanstalt utan oskälig

kostnad uppehållas, må anstalten indragas. Om ordningen för beslut

därom gälle hvad i 44 och 45 §§ är stadgadt.

VIII Kap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

59 §.

Ofverträder gästgifvare eller stationsföreståndare, entreprenör eller

annan, af hvilken skjuts vid anstalt utgöres, eller skjutsare hvad honom

enligt denna stadga åligger iakttaga, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Fråga om ådömande af sådan bestraffning, så ock om åläggande

af skyldighet att gälda skadestånd enligt denna stadga, där framställdt

yrkande om sådant skadestånd icke blifvit bestridt, upptages och aflröres

af Konungens befallningshafvande i anledning af klagomål eller anmälan

enligt 34—36 §§.

Har i sammanhang med förseelse, hvarom nu är sagdt, den felande

jämväl begått gärning, som är straffbar enligt strafflagen, eller har

framställdt yrkande om skadestånd blifvit bestridt, skall dock målet i

hela dess vidd tillhöra allmän domstols pröfning och förty af Konungens

befallningshafvande öfverlämnas till vederbörande åklagare för talans

utförande vid sådan domstol.

60 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

135

61 §.

Öfver landstings i laga ordning fattade beslut, hvarigenom bidrag

till skjutsentreprenads åstadkommande blifvit beviljadt eller eljest anslag

till uppehållande af skjutsanstalt anvisadt, må ej besvär anföras; ej

heller öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande förklara!

sig icke kunna godkänna gjordt entreprenadanbud.

Beträffande annat af Konungens befallningshafvande enligt denna

stadga meddeladt beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

62 §.

Hvad i denna stadga föreskrifves om magistrat skall gälla i Stockholm

i tillämpliga delar för öfverståthållareämbetet och i stad, där

magistrat ej finnes, för den stadsstyrelse, som i stället är tillsatt.

63 §.

De i denna stadga gifna bestämmelser om skjuts efter häst eller om

båtskjuts skola i tillämpliga delar gälla om skjuts med automobil eller

motorbåt. Dock skola, för den händelse sådan skjuts utgöres, entreprenadvillkoren

i afseende å antal hästar och åkdon eller farkoster, som skola

vid skjutsanstalt tillhandahållas, därefter lämpas, och må skjutslega!!

jämväl utgå med skälig förhöjning, allt efter ty Konungens befallningshafvande

på framställning af entreprenör eller där förhållandena eljest

därtill gifva anledning äger närmare bestämma.

I öfrigt skall, i fråga om automobilskjuts, lända till efterrättelse

hvad om automobiltrafik är eller varder särskild! stadgadt.

64 §.

Kostnaden för tillkännagifvanden enligt 2, 39 och 49 8S gäldas

af statsverket.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

Genom denna stadga upphäfvas:

28 kapitlet byggningabalken;

Kungl. gästgifvareordningen den 12 december 1734; dock att livad

§ 7 innehåller angående borthuggande af smärre buskar på ömse sidor

om landsväg skall, i fråga om stads område, fortfarande gälla;

Kungl. förklaringen angående gästgifveriskjuts m. m. den 11

december 1766;

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skjutsväsendet den 31

maj 1878

samt allt hvad öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter innehålla

mot den nya stadgan stridande.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1914. I fråga om

skjutsväsendets ordnande för den period, som samtidigt med stadgans

ikraftträdande skall taga sin början, skola dock föreskrifterna i denna

stadga tillämpas.

Där enligt nu gällande ordning ny entreprenadperiod skall taga

sin början tidigare än den 1 januari 1914, skall denna period omfatta

allenast den tid, som återstår till dess stadgan träder i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

187

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen

den 24 mars 1911.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg.

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3

mars 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att öfver ett inom jordbruksdepartementet

utarbetadt förslag till stadga om skjutsväsendet skulle

inhämtas lagrådets yttrande, i hvad anginge upphäfvande af 28 kap.

byggningabalken.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade i erforderliga

delar föredragits inför lagrådet af kammarrådet Hjalmar Nehrman; och

blef ärendet nu företaget till slutlig behandling.

Justitieråden Sundberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg

förenade sig om det yttrande, att de, som icke hade något att erinra

mot att stadgandena i 28 kap. byggningabalken i den mån desamma

ännu ägde gällande kraft, blefve upphäfda, lämnade utan anmärkning

det remitterade förslaget, så vidt det utgjorde föremål för lagrådets

granskning.

Bihang till EiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Justitierådet Slcarstedt anförde:

»De bestämmelser, som innefattas i 28 kap. byggningabalken, äro

till största delen af beskaffenhet att tillhöra den s. k. ekonomiska lagstiftningen.

Till vissa af dessa ekonomiska föreskrifter ansluta sig

omedelbart straffbestämmelser, afsedda att utgöra korrektiv mot åsidosättandet

af särskilda skyldigheter, hvilka just på grund af gästgifveriliållningen

åligga gästgifvaren eller annan. Men dessutom förekomma

här bestämmelser om ansvar och skadestånd för brottsligt förhållande

af annan art. Slutligen innehåller kapitlet i 3 § — och måhända äfven

i 12 § — civilrättsliga stadganden angående vårdnadsplikt och skadeståndsskyldighet

för gästgifvare i vissa hänseenden; och jämväl innehållet

i 11 § är i viss mån af civilrättslig natur.

Hvad i förevarande kapitel stadgas om ansvar och skadestånd för

brottsligt förhållande af annan art än öfverträdelse af där meddelad

ekonomisk föreskrift har vid allmänna strafflagens ikraftträdande upphört

att gälla. Af de ekonomiska föreskrifterna torde en del redan

vara definitivt satta ur gällande kraft genom stadgan om skjutsväsendet

den 31 maj 1878. Hvad kapitlet innehåller i 4 § angående gästgifvare

tillkommande rätt till försäljning af vin och Öl lärer — sedan förordningen

angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905 trädt i

kraft — icke vidare kunna under några förhållanden komma att äga

tillämpning; och hvad i samma § äfvensom i 8 § är stadgadt i syfte

att lämna stöd och skydd åt gästgifvarens näring torde genom efteråt

inträdda förändringar i näringslagstiftningen hafva förlorat all betydelse.

Beträffande de föreskrifter af ekonomisk natur, som kunna anses

fortfarande gällande, kan mot deras nu ifrågasatta uteslutande ur allmänna

lagen icke vara något att anmärka.

Hvad ofvan angifna civilrättsliga stadganden vidkommer synas de

fortfarande gälla för det i stadgan angående skjutsväsendet förutsatta

fall, att vid gästgifveri icke finnes ordnad skjutsentreprenad i enlighet

med nämnda stadga. Mot det nu ifrågastälida definitiva uteslutandet

ur byggningabalken af dessa bestämmelser finnes enligt min meningintet

att erinra, såvidt angår 11 § och såvidt genom 3 och 12 §§ gästgifvaren

ålagts vårdnadsplikt och skyldighet att svara för skada, som

af honom själ! vållas; i nu förevarande hänseenden torde såväl vissa

lagbud i handelsbalken som allmänna rättsregler göra hvarje särskild

bestämmelse härutinnan öfverflödig. Till den del åter i sistnämnda

båda lagrum kan anses hafva blifvit för gästgifvare fastslagen en af

allmänna rättsgrundsatser icke omedelbart härflytande ansvarighet för

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 151.

annan persons handlingssätt, kunde måhända lämpligheten af samma

lagrums upphäfvande dragas i tvifvel. Det vill emellertid synas,

som om fog icke förefinnes för att nu bibehålla dessa till ett helt

annat område af lagstiftningen än den förevarande hörande bestämmelser,

hvilka på grund af föreskrift i 60 § af stadgan angående

skjutsväsendet sedan länge varit satta ur kraft för största delen af

gästgifverierna i riket och dessutom, trots de likartade förhållandena,

aldrig kommit att gälla för de s. k. skjutsstationerna.

På grund af hvad sålunda anförts har jag mot det föreslagna

stadgandet angående upphäfvande af 28 kap. byggningabalken intet

annat att erinra, än att samma stadgande synes böra på lämpligt sätt

modifieras med hänsyn därtill, att nämnda kapitel i åtskilliga delar

är att anse såsom redan upphäfdt.»

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwäRTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet Nyländer anmälde, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen, i underdånighet

lagrådets den 24 innevarande mars afgifna yttrande öfver det

jämlikt nådigt beslut den 3 i samma månad till lagrådet i viss del

remitterade förslag till stadga om skjutsväsendet.

Efter att hafva erinrat om förslaget och redogjort för innehållet

af lagrådets ytttande anförde departementschefen vidare.

Då lagrådet icke haft något att erinra emo+ ett upphäfvande af

bestämmelserna i 28 kap. byggningabalken i den mån de ännu äga

gällande kraft, torde förslaget i denna del nu icke påkalla något vidare

yttrande å min sida.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 151.

Beträffande förslaget i öfrigt har jag, vid slutligt öfverseende af

detsamma, fäst min uppmärksamhet vid, att i 20 och 29 §§ kommit

att inrymmas vissa, med motsvarande föreskrifter i skjutsstadgan i

hufvudsak öfverensstämmande stadganden om skadeståndsskyldighet,

hvilka såsom varande af civilrättslig natur icke lämpligen torde böra

ingå i den föreslagna nya författningen. Dessa stadganden hafva fördenskull

synts mig nu böra ur förslaget uteslutas. De torde för öfrigt,

såsom hufvudsakligen endast innebärande skyldighet att ersätta skada,

som vederbörande själfva vållat, så mycket hellre kunna undvaras som

en dylik skyldighet lärer framgå redan ur allmänna rättsregler.

Af nu berörda anledning hafva de åsyftade paragraferna underkastats

omarbetning. Därvid har jämväl, beträffande 20 §, till 59 §

förflyttats den i den förra paragrafen upptagna men i sådant sammanhang

ej så lämpligt placerade ansvarsbestämmelsen, och i stället i paragrafens

första stycke inrymts ett positivt stadgande i syfte att uttryckligen

och direkt fastslå hvad förslaget eljest icke omedelbarligen utsäger

därom, att ansvarigheten för tillhandahållandet af skjuts inom behörig

tid och i fullt dugligt skick skall åligga vederbörande entreprenör.

I 59 § af det remitterade förslaget upptogs bland annat stadgande

om befogenhet för länsstyrelse att under viss förutsättning

ådöma »skadestånd enligt denna stadga». Då förslaget efter omarbetningen

af 20 och 29 §§ icke vidare i något fall utsätter någon skadeståndsskyldighet,

har jämväl 59 § i hithörande del måst revideras. Därvid

skulle visserligen kunnat ligga närmast till hands att helt slopa

länsstyrelsens behörighet att taga befattning med några af skjutsärenden

härflytande skadeståndsfrågor. Då emellertid sådana frågor, änskönt

materiella bestämmelser därom i skjutsförfattningen komma att saknas,

gifvetvis kunna uppkomma, har jag, med hänsyn till den praktiska fördelen

af dessa frågors behandling med minsta möjliga omgång, trott

mig böra bibehålla förslagets — såväl som den nu gällande skjutsstadgans

— princip, att omförmälda frågor, i de fall då stridighet om skadeståndet

ej förekommer, böra få af länsstyrelsen upptagas och afgöras. I

enlighet härmed är 59 § i dess reviderade skick affattad, jämte det, på

sätt nyss omförmälts, ansvarsbestämmelsen i 20 § af det remitterade

förslaget blifvit hitflyttad.

Slutligen har vidtagits en mindre ändring i förslagets 11 §.

Beträffande frågan om proportionen mellan statens och skjutsdistriktens

andelar i entreprenadbidrag har jag förut i ärendet haft tillfälle

fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det förhållandet, att

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

den allmänna bevillningen numera blifvit bestämd att utgå med endast

en tiondedel emot förr. Jag framhöll därvid, att denna förändring måste

komma att i nu förevarande hänseendet verka till nackdel för statsverket,

så framt man bibehölle orubbad den enligt 22 § skjutsstadgan nu

gällande regeln om entreprenadbidragans fördelning mellan staten och

skjutsdistrikten. Vidare och jämte påvisande, att förslaget i denna del

(52 §) innehölle bestämmelse till korrektiv för framtiden mot antydda

olägenhet, yttrade jag, att af samma skäl en provisorisk ändring i skjutsstadgan

i afbidan på den nya stadgans trädande i kraft torde blifva

nödig, och utbad jag mig att härom få i sinom tid anmäla ett särskilt

förslag.

Anställda beräkningar hafva emellertid gifvit vid handen, att den

antydda förändringen med bevillningen skulle, med bibehållande af 22

§ skjutsstadgan i oförändradt skick, komma att föranleda en ökad statsutgift

till entreprenadbidragens gäldande endast för några län, hufvudsakligen

i Norrland, där summorna af en treprena dbidragen äro anmärkningsvärdt

höga i förhållande till respektive bevillningssummor. Såvidt af

tillgängliga uppgifter kunnat utrönas, skulle nämnda ökning för statsverket

komma att belöpa sig till omkring 41,000 kronor per år för alla

länen tillsammantagna. Häraf skulle icke mindre än omkring 34,000

kronor komma på de fyra nordligaste länen — hvaraf omkring 12,000

kronor ensamt på Jämtlands län. Under sådana omständigheter bär

det nu synts mig som om vägande skäl för ändring af skjutsstadgan i

här afsedda riktning knappast vore för handen. Frågan har, under förutsättning

att det nu föreliggande förslaget till ny skjutsstadga varder

antaget, betydelse endast för en kort mellantid. Och om därunder några

af de i allmänhet och i förhållande till sin bärkraft mera betungade

orterna få vara i åtnjutande af ett, visserligen oafsiktligt lämnadt men

säkerligen väl behöflig! understöd i förevarande hänseende, synes detta

förhållande i sig själft ingalunda olämpligt.

Återkommande till hufvudfrågan, får jag, beträffande slutligen det

spörsmål, i hvad mån Riksdagens medverkan till antagande af det

nu föreliggande förslaget erfordras, i underdånighet erinra, hurusom

förslaget till den nu gällande skjutsstadgan på sin tid hänsköts »till

Riksdagens pröfning och antagande» i hela dess vidd. När den nådiga

propositionen härom till Riksdagen beslöts, yttrade föredragande

departementschefen, till stöd för sin hemställan om ett sådant tillvägagångssätt,

att i det då föreliggande förslaget, utom åtskilliga anordningar,

de där vore af beskaffenhet att röra rikets allmänna hushållning,

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

tillika innefattades frågor dels om upphörande af i allmän lag förekommande

stadganden, dels om lindring i ett med innehafvande af vissa jordbruksfastigheter

förenadt åliggande, dels ock angående skyldighet såväl

för staten som för i detta hänseende dittills undantagna samhällsklasser

att deltaga i utgifter för samfärdselns underlättande.

Väsentligen samma eller liknande synpunkter kunna sägas göra

sig gällande med afseende å det nu föreliggande förslaget, såsom afseende

bland annat dels upphäfvande af i allmän lag gifna stadganden,

dels ett fullständigt afskaffande af det vissa jordbruksfastigheter åliggande

skjutsbesväret, dels ock, reelt taget, en utvidgad skyldighet för

staten och alla beskattningsföremål att deltaga i skjutskostnaden.

Vid sålunda angifna förhållanden synes förslaget i dess helhet

böra underställas Riksdagens godkännande.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande förslag i dess

öfversedda skick och hemställde, att förslaget måtte Riksdagen till

antagande föreläggas.

Statsrådet öfriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen.

Och behagade Hans Maj:t Konungen besluta, att

nådig proposition af den lydelse bilaga. . . till detta

protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Herman Schlytern.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1911:198 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga om skjutsväsendet. s. 1 i texten
  2. JoU 1911:110 Utlåtande, i anledning af Kungl. Majds proposition med förslag till stadga om skjutsväsendet jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten