Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180

1911-03-03 · 16 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1911:180, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.

i

Nr ISO.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition angående anslag för höjande af

musiklifvet i Sverige; gifven Stockholms slott den 3 mars

1911.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen

att för vidtagande af åtgärder till höjande af musiklifvet i landet på

extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 28,000 kronor att utgå under

de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott ; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

P. E. Lindström.

Bihang till Rilcsd. prat. 11)11. 1 Sami. 1 Afd. 122 Haft. (År ISO.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.

(töjning af

nuaiklifvet

i Sverige.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Hederstiekna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet Lindström, anförde:

»I underdånig skrifvelse den 27 oktober 1910 har musikaliska akademien

gjort framställning om aflåtande till 1911 års Riksdag af nådig

proposition om beviljande å extra stat för år 1912 af ett anslag å 55,000

kronor att användas till höjande af musiklifvet i Sverige.

Då detta ärende vid underdånig föredragning den 13 januari 1911 af

frågan om anslagsbehofven under riksstatens åttonde hufvudtitel icke blifvit

slutbehandladt inom ecklesiastikdepartementet men, såvidt jag i ärendets

dåvarande skick kunde bedöma, ett belopp af omkring 30,000 kronor syntes

för ifrågavarande ändamål vara behöflig!, hemställde jag, såsom inhämtas

af statsverkspropositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden för samma dag, punkt 195, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen att i afbidan på nådig proposition i ämnet för

berörda ändamål å extra stat för år 1912 beräkna ett belopp af 30,000

kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 180.

Hvad jag sålunda föreslagit, behagade Eders Kungl. Maj:t bifalla.

Jag anhåller, nu att få återupptaga denna fråga och får då till en

början redogöra för musikaliska akademiens framställning i ämnet.

Akademien yttrar.

I underdånig skrifvelse den 28 oktober 1909 hade akademien hemställt,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes till nästföljande Riksdag aflåta nådig

proposition om beviljande af ett statsanslag att, på sätt i skrifvelsen

närmare angifvits, användas i ändamål att höja musiklifvet i landet och

särskildt göra god musik tillgänglig för de mindre bemedlade. Denna

skrifvelse hade ej föranledt någon åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, men

akademien ansåge sig icke sakna anledning till det antagande, att allenast

förhållanden af öfvergående natur funnits utgöra hinder för det ifrågasatta

anslagets äskande. Under sådana omständigheter hade akademien,

som det tillkomme att främja tonkonsten i hela dess vidd, trott sig böra

upptaga frågan till förnyad behandling; och tilläte sig akademien att, med

hufvudsaklig anslutning till omförmälda skrifvelse, i underdånighet anföra

följande:

Det torde med fog kunna påstås, att musiken icke i våra dagar intoge

den plats i svenska folkets kulturlif, som rätteligen borde tillkomma

denna konst. Att vårt folk i fråga om musikalisk begåfning hörde till de

af naturen mera gynnade, torde väl utan förhäfvelse kunna uttalas, men

desto mera nedslående vore det då att nödgas konstatera, huru föga

musiken i detta land hittills förmått gorå sig gällande såsom verkligt

kulturelement. Helt visst ägde tonkonsten här alltjämt ett icke obetydligt

antal vänner och utöfvare, framför allt inom de bättre lottade klasserna,

och hvad särskildt vokalmusiken beträffade, hade inom skilda samhällslager

ett lifligt intresse sedan lång tid tillbaka förefunnits för en viss gren

af denna, nämligen den manliga körsången, hvilket intresse under senare

tiden i olika delar af landet ledt till lifskraftiga sammanslutningar. Men

i stort sedt kunde det dock sägas vara ett faktum, att för folkets öfvervägande

flertal, bildade såväl som mindre bildade, den musik, som förtjänade

namnet konst, vore något tämligen främmande och att den hotades

med än fullständigare undanträngande.

Någon närmare undersökning af orsakerna till detta beklagliga förhållande

kunde bär ej ifrågakomma. Hvari än dessa orsaker bestode, ville

det emellertid synas, som om det enda effektiva medlet att inom en öfverskådlig

tid åstadkomma något afsevärdt framsteg läge i ett kraftigt ingripande

från statens sida.

Musikens betydelse inom den andliga kulturen borde ligga i öppen dag för

en hvar. Om detta dock icke vore fallet, torde en hufvudsaklig orsak

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

härtill vara att söka i det förhållande, att musiken i sina högre former

likasom konsten öfver hufvud hittills alltför mycket varit förbehållen de

i ekonomiskt afseende bättre lottade samhällsklasserna. Under sådana omständigheter

läte det förklara, om ock ej fullt försvara sig, att mången ej

förmådde inse tonkonstens kulturvärde utan betraktade musiken allenast

såsom ett förströelsemedel, jämförligt med flera andra dylika, hvilka stode

till buds för relativt förmögna eller förfinade lager i samhället. Att tonkonsten

emellertid vore något vida mer än ett förströelsemedel, att den i

själfva verket representerade ett af den andliga kulturens väsentligare

bildningsmedel, torde dock vara en sanning, som, trots allt, i våra dagar

insåges af de flesta omdömesgilla. Sant torde äfven vara, att denna

konst ingalunda behöfde utgöra någon uteslutande tillhörighet för vissa

samhällsklasser, utan att den i ganska hög grad, måhända lättare än

någon annan konstart, kunde blifva allmän egendom, och från social synpunkt

borde väl ej heller gärna kunna råda mer än en mening rörande

det önskvärda i att så skedde. Flera tecken tydde lyckligtvis också på, att

man hos oss liksom annorstädes börjat vakna till insikt om vikten af att

konstens lifs- och kulturvärden tillgodokomme äfven dem, som förut i

väsentlig grad varit utestängda från desamma, och det torde då också

kunna förväntas, att de bestämmande icke skulle sakna blick för hvad tonkonsten,

med omsorg odlad, förmådde uträtta för ett folks höjande i andligt

hänseende och för den betydelse, den skulle kunna erhålla såsom ett led

i de alltmera maktpåliggande sträfvandena för tänkesättets och känslolifvets

förädlande, de sociala motsatsernas mildrande och folkets sammangjutande

till en verklig enhet. För sin del föreställde sig akademien, att de åtgärder,

som från det allmännas sida kunde komma att vidtagas för omhuldande

och utbredande af tonkonsten, ingalunda skulle visa sig mindre

fruktbärande än de understöd, som i vårt land, utanför skolväsendets område,

lämnades åt andra grenar af folkbildningsarbetet.

Fn popularisering af musiken, sådan som den nu åsyftade, beliölde

enligt akademiens tanke ingalunda innebära något sänkande af konstens

nivå. Mycket berodde naturligtvis härvidlag af det sätt. hvarpå saken

organiserades och utfördes, men om, såsom sig borde, de konstnärliga

fordringarna därvid finge så vidt möjligt göra sig gällande, torde det

kunna förväntas att hos oss, såsom i andra länder, där tonkonsten vore

allmänt spridd, folket skulle, om ock ej genast från början, dock ganska

snart visa sig vara i stånd att upptaga och tillgodogöra sig äfven tonkonstens

högsta alster, och att den ökade utbredningen, långt ifrån att

verka neddragande eller förflackande, skulle tjäna till konstens uppsving

och utveckling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 180. 5

I åtskilliga af de främmande länder, om livilkas musikförhållanden

akademien ägde kännedom, hade från samhällets eller enskildas sida åtgärder

i ganska stor omfattning vidtagits i syfte att bereda de mindre

bemedlade och särskildt kroppsarbetarna tillgång till god musik. Akademien

hade genom bemedling af ecklesiastikdepartementet samt vederbörande

svenska beskickningar och konsulat lyckats erhålla tämligen rikhaltiga

upplysningar i fråga härom, och dessa jämte åtskilligt upplysningsmaterial,

som akademien annorledes haft tillgängligt, läge till grund

för en af akademiens sekreterare utarbetad, vid akademiens skrifvelse fogad

öfversikt af hithörande förhållanden i utlandet, till hvilken öfversikt akademien

tilläte sig hänvisa. Af densamma framginge, att staten flerstädes,

om ock icke i den omfattning, som vore önskvärdt, lämnade understöd

åt det offentliga musiklifvet och särskildt sträfvandena för tonkonstens

popularisering, samt att det hos folk, som på grund af stamfrändskap eller

andra förhållanden närmast kunde jämföras med vårt, i stor utsträckning

förekomme, att kommuner, stiftelser eller föreningar understödde sträfvanden

af nyssnämnda art.

Sålunda lämnade i Österrike staten, förutom andra betydande anslag

för musikändamål, ett till 50,000 österrikiska krönen uppgående understöd

åt föreningar, livilkas uppgift vore att utöfva och sprida god musik, däribland

äfven åt sådana, livilkas verksamhet särskildt omfattade gifvandet

af billiga folkkonserter, liksom ock i flera af de österrikiska kronländerna,

såsom Böhmen, Bukovina, Galizien, Mähren, Steiermark m. fl. särskilda

bidrag af dessa länders representationer beviljats till dylika ändamål, bland

annat till offentliga konserter. I Ungern hade »kultus- och undervisningsministeriet

s vidtagit den betydelsefulla åtgärden att för utbredande af

musikalisk odling bland de bredare folklagren organisera en af 70 man

bestående »Ländessymfoniorkester», hvilken mot minimala inträdesafgifter

gåfve på högsta konstnärliga nivå stående symfonikonserter i landets hufvudstad

samt upprepade dessa i större provinsstäder med understöd äfven af

vederbörande kommuner. Därjämte åtnjöte filharmoniska orkestern i BudaPest

statsanslag för gifvande af gratiskonserter för studerande ungdom

och för arbetarklassen.

Likaså lämnades från statens sida afsevärda bidrag i Frankrike

(115,000 francs årligen) och Belgien till föreningar, som anordnade offentliga

konserter, delvis afsedda för obemedlade.

I Tyskland förekomme mångenstädes, att orkestrar uppbure betydande

anslag mot skyldighet att gifva s. k. folkkonserter med synnerligen låga

afgifter. 1 åtskilliga tyska städer hade enskilda föreningar utvecklat ett

omfattande arbete i liknande syfte. 1 vissa fall hade i syftet ingått att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:(s Nåd. Proposition Nr 180.

vid musikverks utförande begagna, sig af arbetarnas aktiva deltagande,

hvilket tagits i anspråk till och med för för så kräfvande och svårfattliga

verk som t. ex. Beethovens nionde symfoni och Brahms »Ein deutsches

Requiem». Alla dessa sträfvanden för musikens populariserande syntes

hafva vunnit liflig anslutning från den kroppsarbetande befolkningens sida,,

och af många omständigheter att döma hade bland folkkonserternas publik

förmågan att tillgodogöra sig värdefull musik nått en hög utveckling.

Äfven i Nederländerna och Schweiz samt i viss man jämväl i England,

Danmark och Nordamerikas Förenta Stater hade under växlande former

åtskilligt blifvit gjordt i syfte att låta tonkonstens skatter tillgodokomma.

de obemedlade.

Eu särskild! framstående ställning intoges i förevarande afseende af

Finland. I detta land hade sedan länge staten på ett synnerligen verksamt

sätt understöd! det offentliga musiklifvet. Understödet hade framför

allt bestått i beviljande af anslag åt orkestrar i ett antal städer mot

skyldighet att gifva folkkonserter samt i visst fall hålla så kallade orkesterskolor.

Dessa anslag, livilkas sammanlagda belopp nu uppginge till 93,800

finska mark årligen, hade i förening med kommunala understöd varit tillräckliga

för vidmakthållande icke allenast af en större orkester i landets

hufvudstad, utan äfven af smärre orkestrar i sex andra städer. Att döma

af uppgifter, som meddelats akademien, hade den sålunda organiserade

orkesterverksamheten visat sig i hög grad ägnad att förädla den musikaliska

smaken It os folkets bredare lager, och det hade, äfven där orkesterns

numerär varit låg, befunnits möjligt att med hjälp af tillfällig förstärkning

utföra ganska kräfvande verk, säsom t. ex. Beethovens symfonier.

Hvad beträffar Sverige funnes i en af landets större städer, Göteborg,

eu på kommunalt understöd baserad orkester, med uppgift, bland annat,

att gifva folkkonserter. 1 Stockholm och vissa landsortsstäder hade kommunala

anslag till billighetskonserter och andra populära musikföredrag

beviljats. Därjämte hade folkbildningsförbundet, som åtnjöte statsunderstöd,

låtit i landsorten anordna åtskilliga af musik beledsagade populära föredrag

i musikaliska ämnen. Hvad sålunda hittills i vårt land åtgjorts i

förevarande syfte kunde emellertid — med allt erkännande åt den verksamhet,

som utöfvats såväl af den kommunala orkestern i Göteborg som

af andra anstalter — dock icke sägas hafva varit af någon större betydelse

för landet i det hela.

De erfarenheter, som på här ifrågavarande område hittills vunnits

dels i utlandet och dels, om ock i mindre omfattning, i vårt eget land,

syntes lämna stöd för det antagandet, att det äfven hos oss skulle visa

sig möjligt att hos den obemedlade allmänheten väcka sinne och håg för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180. 7

tonkonsten i dess ädlare former. Tydligt torde emellertid vara, att, såsom

redan framhållits, några mera afsevärda resultat i detta hänseende ej i

vart land stode att uppnå annorledes än genom statens medverkan. Bortsedt

från landets fa stora städer torde stadssamhällen och andra kommuner

näppeligen här i landet vara i tillfälle att anslå medel, som för ändamålet

vore tillräckliga, och att sådana medel skulle kunna på enskild väg

uppbringas, torde ej vara att förvänta. I hvarje fall vore till en början

statens ingripande af nöden för att utanför de största stadssamhällenas

områden något beaktansvärdt resultat skulle uti förevarande hänseende

kunna uppnås.

Det statsunderstöd, som kunde ifrågakomma, syntes böra i första

rummet afse orkestermusik. Att den instrumentala tonkonsten i vida högre

grad än vokalmusiken vore för sin utbredning i behof af understöd från

det allmänna, läge i själfva verket i öppen dag. Lika. tydligt torde äfven

vara, att det höjande af musiklifvet, som här åsyftades, med nödvändighet

förutsatte, att instrumentalmusiken Lomme till sin rätt, något som ingalunda

behöfde innebära ett åsidosättande af den vokala tonkonsten utan

tvärtom borde kunna lända till största båtnad äfven för denna. Några

åtgärder, som uteslutande åsyftade vokalmusikens understödjande, ansåge

sig akademien i detta sammanhang ej böra föreslå. Hvad särskilt beträffade

den art af vokalmusik, som i vårt land vunnit den största utbredningen

— den med instrumentalmusik ej förbundna fyrstämmiga manssången

— ansåge sig akademien, till förebyggande af ett eljest tänkbart

missförstånd, böra framhålla, att akademien ingalunda förnekade den betydelse,

som borde tilläggas manskörsången ur musikalisk samt kanske än

mer ur social och fosterländsk synpunk. Akademien hade i ett den 30

maj 1907 afgifvet underdånigt utlåtande haft anledning att för Kungl.

Maj:t uttala sin mening härom och vidhölle i allo hvad därvid anförts i

fråga om manskörsångens värde. Men när det gällde att afgöra, på hvad

sätt staten lämpligen skulle ingripa för att stödja musiklifvet i det hela.

borde enligt akademiens tanke komma i betraktande, att manskörsången

tydligen bättre än andra grenar af tonkonsten vore i stånd att utan direkt

understöd af staten fylla sin uppgift, och att statens ingripande därför i

första hand borde inriktas på andra punkter. Att emellertid vokalmusik

— manskörsången däri inbegripen — borde i viss mån ställas i förbindelse

med den af staten understödda instrumentalmusiken, framginge af

det följande.

Den väg, man enligt akademiens uppfattning helst borde för uppnående

af det åsyftade målet inslå, bestode i att, såsom skett i Finland,

bringa till stånd statsunderstödda orkestrar i vissa städer. Härigenom

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

skulle beredas en last grundval för skapande pa skilda orter i vart land

af musikcentra, från hvilka musiklifvet i orten komme att röna ett befruktande

och eggande inflytande. Dels borde nämligen orkesterns verksamhet,

hvilken i främsta rummet skulle bestå i att under viss del af året

gifva ett bestämdt minimiantal konserter, några mot sedvanliga inträdesafgift

er men andra i form af så kallade folkkonserter med låg eller ingen

inträdesafgift, icke förbehållas endast förläggningsorten utan omfatta äfven

vissa närbelägna städer, köpingar, municipalsamhällen eller landskommuner,

dels borde ock såsom ett viktigt led i orkesterns uppgift ingå att

genom dess medlemmar i viss utsträckning bereda afgiftsfri undervisning,

på sätt sedermera skulle vidare antydas.

Beträffande frågan, i hvilken omfattning sådana orkestrar kunde och

borde anställas, kunde först framhållas, att, om ock såsom ett slutmål

måste uppställas åstadkommandet af orkestrar i ett betydligare antal städer

i skilda delar af landet, det gifvetvis icke vore möjligt och icke ens önskvärdt,

att redan från början ett större antal orkestrar inrättades. Andamålsenligast

vore utan tvifvel, att början därmed gjordes på. några få

ställen, ''hvarest ett kraftigt arbete borde nedläggas för att bringa uppfattningen

af tonkonsten likasom musikutöfningen in på rätta banor, samt

att först sedan från dessa platser intresset spridts i vidare kretsar, ytterligare

åtgärder vidtoges i samma riktning.

Landets tre största städer borde emellertid enligt akademiens åsikt

icke komma i fråga såsom förläggningsorter för^statsunderstödda orkestrar.

Dessa städer måste nämligen antagas vara i stånd att, såsom redan skett

i Göteborg, på eget initiativ och med egna medel igångsätta dylika företag.

Möjligen kunde längre fram, sedan saken vunnit större utveckling,

komma under öfvervägande, huruvida något understöd skulle kunna beredas

orkestrar i dessa städer mot skyldighet att gifva konserter i närbelägna

orter. Men så länge endast en af ifrågavarande städer ägde en

kommunalt understödd orkester, borde denna fråga lämnas därhän och

allenast den förhoppning uttalas, att om stadigvarande orkesterverksamhet

enligt förevarande plan komme till stånd i vissa af de medelstora städerna,

de största skulle känna sig manade att, i den man sadant ej redan

skett, på egen bekostnad inrätta orkestrar.

I detta sammanhang ansåge sig akademien böra erinra därom, att, enligt

§ 4- i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter den 23 oktober 1908, sex tiondedelar af de bevillningsafgifter,

hvilka uttoges af utlänningar, som här i riket antingen själfva

gåfve offentliga föreställningar eller medverkade vid sådana, skulle tillfalla

den kommun, inom hvilken föreställning gifvits; och syntes det vara

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung}. Majds Nåd. Proposition Nr 180.

mycket rimligt, att de afsevärda belopp, hvilka härigenom komme att

tillfalla städerna, af dem användes för att på nämnda sätt stödja musik
lifvet.

Äfven de städer, i livilka statsunderstödda orkestrar skulle inrättas,

horde naturligtvis sj Elfva i väsentlig man bidraga härtill. Medel för ändamålet

borde kunna påräknas dels från vederbörande stadskommun, hvars

befolkning i främsta rummet komme att draga fördel af orkestern, dels

från andra kommuner, i hvilka orkestern skulle verka, dels från enskilda

sällskap och från vissa offentliga inrättningar, såsom sparbanker med flera,

dels ock möjligtvis af landsting.

Principiellt borde gälla, att staten bidroge med högst samma belopp,

som visades vara inom orten tillskjutet, men så länge saken vore ny och

därför ett kraftigare understöd vore oundgängligen nödigt, syntes skäligen

böra medgifvas, att statens bidrag kunde utgå med högst två gånger

nämnda belopp i hvarje särskild! fall. Yunne företaget framgång, skulle

till äfventyrs maximigränsen framdeles kunna till och med nedsättas under

hälften.

Hvad beträffade den antagliga kostnaden för uppehållande af eu

orkester i en medelstor stad, vore det tydligen förenadt med stora svårigheter

att härutinnan på förhand åstadkomma någon beräkning med anspråk

på tillförlitlighet, helst som utgifterna gifvetvis måste komma att

betydligt växla på skilda orter och under olika förhållanden. Några synpunkter,

som i detta afseende vore att beakta, torde emellertid redan här

höra framhållas. -Antalet medlemmar af orkestern borde, så framt denna

skulle kunna på ett någorlunda, tillfredsställande sätt fylla sin uppgift,

icke sättas lägre än till 25 å 30, beroende på växlande lokala förhållanden,

och för stråkstyrkan icke understiga 12 ä 16. Vid särskilda tillfällen

torde extra förstärkning af orkestern kunna ifrågakomma, därvid dock i

många fall afgiftsfri medverkan af amatörer syntes vara att påräkna.

Stamtruppen i orkestern torde i många eller de flesta fall komma att utgöras

af militärmusici, stationerade i förläggningsorten; och begagnade

akademien här tillfället att framhålla den stora betydelse det ägde ej blott

med hänsyn till nu föreliggande fråga utan äfven ur andra sociala och

kulturella synpunkter, att icke, såsom stundom ifrågasatts, någon ytterligare

minskning gjordes i antalet af den vid vederbörande truppförband anställda

musikpersonalen. Orkestermedlemmarna torde utan tvifvel få tillfälle

till andra inkomster än på grund af sin anställning vid orkestern,

t. ex. vid teatrar, genom lektioners gifvande med mera, och således icke

blifva i ekonomiskt hänseende helt beroende af aflöningen 1 orkestern,

Bihang till Riksd. prot. 1011. 1 Sami. 1 Afd. 122 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr *180.

hvilken aflöning med hänsyn därtill icke behöfde sättas alltför hög. Såsom

ett uttryckligt villkor för statsbidrags erhållande borde emellertid i afseende

a rätten att utföra arbete vid sidan af orkestertjänstgöringen stadgas,

att orkestermedlemmarna icke finge under den tid af året, då verksamheten

påginge, innehafva anställning för medverkan vid musik å kafé eller

restaurant, något som vore af synnerlig vikt icke allenast ur synpunkten

af orkesterverksamhetens behöriga upprätthållande utan äfven för motarbetande

af den för musiklifvets verkliga höjande hinderliga kafémusiken.

Från totalkostnaden för orkesterns uppehållande afginge inkomsten af inträdesafgifter

med mera vid konserterna, vid hvilka, själffallet, någon som

helst servering af spritdrycker icke borde få äga rum. Konserterna syntes

böra hallas hufvudsakligen under tiden från oktober, då regementsöfningarna

afslutats och militärmusici således blefve tillgängliga, till april eller

maj. f oder sommaren torde det nämligen hvarken vara lämpligt eller

ens möjligt sammanhålla orkestermedlemmarna. Dock torde, med hänsyn

till önskvärdheten af att jämväl den civila orkesterpersonalens ställning

blefve sä vidt möjligt fast och tryggad, denna personal, så länge det ej

läte sig gorå att bereda densamma årsanställning, böra anställas äfven för

någon del af den tid, då orkestern ej i sin helhet skulle tjänstgöra. Såsom

ofvan vore nämndt, borde ett antal af konserterna utgöras af s. k. folkkonserter,

vid hvilka antingen inträdesafgift en skulle sättas mycket låg

eller ock tillträde lämnas fritt. Vidare borde skyldighet stadgas dels att

genom den statsunderstödda orkesterns medlemmar i viss omfattning —

förslagsvis sammanlagd tva timmar i veckan — bereda afgiftsfri undervisning

i instrumentalmusik åt obemedlade, dels ock att i stadgad utsträckning

genom orkesterledaren eller annan lämplig person afgiftsfritt

lämna handledning i körsång för blandade röster.

I betraktande af samtliga nu omförmälda förhållanden, hvilka alla

vore af beskaffenhet att inverka på kostnadsfrågan, hade akademien ansett

hela arliga kostnaden för uppehållande af en sådan orkester, hvarom

har vore fråga, kunna efter afdrag för inkomst af inträdesafgifter, försålda

program och dylikt beräknas till 27,000 kronor. Med beräkning, såsom

nämndt, att till en början statsbidraget skulle utgå med dubbelt så stort

belopp, som visats vara inom orten tillskjutet, komme således ett statsanslag

a 55,000 kronor att blifva tillräckligt för anställande af orkestrar

i tre städer, jämte utöfvande af nödig kontroll från det allmännas sida.

Akademien ansage, att till en början sistnämnda belopp borde för ifrågavarande

ändamål anvisas. Ett sådant bidrag af staten syntes akademien

så mycket hellre kunna påkallas, som beloppet af den inkomst, hvilken

genom ofvanberörda bevillningsafgift komme att årligen tillflyta statsverket

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

—- en inkomst som för år 1909 uppgått till öfver 73,000 kronor — kunde

beräknas väsentligt öfverstiga den sålunda ifrågasatta utgiften.

Akademien både till ett flertal representativa och sakkunniga män i

ett tiotal städer låtit utsända ett antal spörsmål rörande möjligheten och

önskvärdheten af offentliga orkestrars inrättande på de grundvalar, som i

det föregående angifvits, samt rörande åtskilliga lokala förhållanden, hvilka

för frågan kunde vara af betydelse. Af de inkomna svaren, hvilka varit

i princip gynnsamma, inhämtades, bland annat, att på åtminstone ett par

orter utsikt syntes förefinn as att, om afsevärdt statsbidrag erhölles, omedelbart

begynna orkesterverksamhet enligt ofvan angifna grunder, samt att

på andra orter, där man ansett möjlighet för närvarande ej förefinnas

härtill, förhållandena antagits komma att ändras till det bättre, sedan, på

sätt afsedt vore, militär musikpersonal komme att förläggas till orten.

I fråga om de närmare villkor och bestämmelser, enligt hvilka statsbidraget

borde utgå, tilläte sig akademien ytterligare anföra följande.

Bestyret med bildandet af orkester, konserternas anordnande och så

vidare likasom ock ansvaret för, att jämväl i öfrig! stadgade villkor för

statsbidrags erhållande behörigen uppfylldes, och skyldigheten att för ett

sådant bidrag redovisa borde tydligen förenas på samma hand. Då det

af nära liggande skäl icke kunde vara lämpligt att härmed betunga några

offentliga eller kommunala myndigheter, och det ej heller borde ifrågasättas

att lägga ett sådant ansvar på orkesterledaren, hade akademien ansett

lämpligast, att ifrågavarande skyldigheter hvilade å särskilda i vederbörande

städer redan befintliga eller för ändamålet bildade föreningar,

hviika skulle underkasta sig det ekonomiska ansvaret för företaget äfvensom

i förhållande till utomstående jämväl i öfrigt representera detsamma.

Akademien hade förut vidrört frågan om afgiftsfri undervisning i

instrumentalmusik åt obemedlade. Redan ur allmänt musikalisk synpunkt

vore en sådan anordning synnerligen önskvärd, ity att instrumentalmusikens

utöfvande därigenom skulle spridas bland folket. Men det borde

äfven särskild! framhållas, att härigenom skulle beredas möjlighet att för

orkestern kunna vinna nya fasta eller tillfälliga medlemmar.

Äfven den förut omförmälda skyldigheten för den förening, som hade

att anordna orkesterverksamheten, att så vidt möjligt bereda handledning

i körsång för blandade röster, ansåge sig akademien böra särskild! påpeka

såsom ur musikalisk synpunkt synnerligen betydelsefull. Ett viktigt moment

vid spridandet af musikintresset vore nämligen bildandet af körer,

t. ex. bland kroppsarbetarna eller ännu hellre sammansatta af medlemmar

ur skilda samhällsklasser, hvilket äfven ur mera allmän social synpunkt

säkerligen icke skulle sakna betydelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr ISO.

skyldighet att låta inöfva och leda manskörer torde af skäl, som i

det föregående antydts, icke böra uppställas såsom villkor för statsunderstöds

erhållande, men gifvet vore, att om vederbörande förläggningsstad

gjorde ledandet af manskör till villkor för understöd från dess sida och

med hänsyn därtill afpassade understödets belopp, intet från statens sida

kunde vara att erinra mot, att manskörsången på detta eller något annat

sätt stöddes af orkesterföreningen, under förutsättning att orkestern och

dess ledamöter på ett tillfredsställande sätt uppfyllde sina plikter mot

staten. Bland villkoren för statsunderstöd syntes däremot böra upptagas

skyldighet för orkester att enligt de närmare bestämmelser, som för hvarje

förening kunde meddelas, mot skälig ersättning medverka vid offentligt

uppförande af körverk samt vid vissa offentliga högtidligheter.

t ill sist ville akademien äfven med några ord beröra frågan om anordnandet

af de i det föregående omförmälda så kallade folkkonserterna,

Indika akademien ansa,ge vara af stor vikt för vinnande af det här åsyftade

ändamålet. Da . dessa konserters hufvudsakliga betydelse skulle vara

att bland de breda lagren sprida kännedom om och intresse för gedigen

musik samt att i allmänhet väcka och utveckla en sund och god musikalisk

känsla och uppfattning, så borde de program, som valdes, tydligen

enligt pedagogiska grunder förete en väl afvägd fortskridande utveckling.

Äfven mera lättfattliga musikstycken borde alltså, särskild! i början, upptagas

pa . programmet, men aldrig värdelösa eller underhaltiga sådana.

Vokalmusik borde i man af tillgång omväxla med instrumentalmusik.

Härvid borde lämpligen förekomma vokal- eller instrumental solo- eller

ensemblemusik, omväxlande med körer med eller utan ackompanjemang,

såsom blandad kör samt, i lämplig omfattning, manskör, där sådan utan

kostnad kunde erhallas. Såsom inledning till en folkkonsert lämpade sig

synnerligen väl ett kortfattadt föredrag, innefattande koncisa meddelanden

om de kompositörer och kompositioner, som förekomme på programmet.

Bland de villkor, som skulle stadgas för statsbidrags erhållande, torde

slutligen böra upptagas bestämmelser rörande redovisning af erhållna statsmedel,

afgifvande af årsberättelser samt den kontroll öfver föreningens

verksamhet, som i öfrigt lämpligen kunde ifrågakomma. Denna kontroll

torde böra anförtros åt akademien, som, därest inspektion af orkesterverksamheten

funnes böra äga rum, skulle äga för sådant ändamål använda

belopp, hvartill anslaget kunde lämna tillgång.

De allmänna villkor och bestämmelser, som enligt akademiens tanke

borde gälla för beviljandet af statsunderstöd åt förening, vore alltså

följande:

att af vederbörande kommun eller eljest inom orten tillskötes bidrag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

utgörande för hvarje verksamhetsår minst hälften af det statsbidrag, som

ifrågasattes;

att det ekonomiska ansvaret öfvertoges af föreningen;

att verksamheten påginge under minst sju månader af året och orkestern

gåfve det antal konserter, som i vederbörlig ordning kunde blifva

bestämd för hvar särskild förening, af hvilka konserter minst hälften borde

vara så kallade folkkonserter mot låg eller ingen inträdesafgift;

att dylika folkkonserter efter uppgiord plan gåfves icke allenast i

förbiggningsstaden, utan, i den mån lämpligen kunde ske, äfven i närliggande

städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner;

att orkestern med hänsyn till ledning och sammansättning pröfvades

vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att utföra

värdefull musik;

att orkestern tillförbundes att enligt de särskilda bestämmelser, som för

hvarje förening fastställdes, mot ersättning medverka vid uppförandet af

oratorier, kantater och andra vokala verk samt vid vissa offentliga högtidligheter;
att

orkesterns medlemmar vid anställandet hvar för sig förpliktades

att under sammanlagdt två timmar i veckan åt obemedlade, som önskade

instrumentalundervisning och befunnes äga nödiga förutsättningar därför,

lämna sådan undervisning utan afgift för eleven;

att föreningen i den omfattning, som i hvarje särskildt fall kunde

varda bestämd, skulle vara pliktig att genom orkesterns ledare eller annan

person afgiftsfritt lämna handledning i körsång för blandade röster; samt

att orkestermedlemmarna förbjödes att under den tid af året, då

verksamheten påginge, innehafva anställning för medverkan vid musik å

kafé eller restaurant.

Föreningen skulle dessutom vara skyldig att underkasta sig de särskilda

villkor och kontrollbestämmelser, som Eders Kungl. Maj:t pröfvade

skäliga och lämpliga.

Speciella, på lokala förhållanden beroende villkor torde därjämte böra

föreskrifvas, när understöd tilldelades viss förening; och torde det böra

uppdragas åt akademien att bestämma dessa villkor och besluta i fråga

om understöds beviljande åt förening.

För vinnande af det åsyftade målet erfordrades uppenbarligen, att

statsbidrag under en följd af år ställdes till förfogande. Men akademien

hade i sakens närvarande läge icke ansett sig böra ifrågasätta uppförande

af anslag för mera än ett år. Akademien vågade dock hoppas, att, intill

dess nödig erfarenhet vunnits i ämnet, de erforderliga anslagen skulle år

efter år beviljas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.

Departe
mentschefen.

Det kan väl antagas för gifvet, att meningarna komma att visa sig delade

rörande det förslag, akademien sålunda framställt. Här är ju fråga om statsanslag

för ett nytt ändamål, hvilket kan befaras i fortsättningen föranleda

statsutgifter till betydande belopp. Men å andra sidan synas mig starka skäl

tala för förslaget. Ty det måste, såsom akademien framhållit, för staten

vara en allt mera maktpåliggande uppgift att genom åtgärder, som syfta

till tänkesättets och känslolifvets förädlande, söka höja folkets andliga och

sedliga nivå. Det är på nationens ståndpunkt härutinnan, som landets

framtid ytterst beror. Härvidlag är det emellertid ej nog med den fostran,

som genom de allmänna skolornas försorg bibringas barnaåldern och den

tidigare ungdomen, det är statens plikt emot sig själf att genom för ändamålet

afpassade bildningsmedel söka nå jämväl mognare åldrar.

För detta ändamål har staten sedan en följd af år anslagit afsevärda

belopp till populärvetenskapliga föreläsningar, hvilka väl afse att bibringa

åhörarna positiva kunskaper, men i första hand och framför allt att hos

dem motverka lusten för sämre förströelser och väcka hågen för högre intressen.

Ett annat dylikt bildningsmedel är folkbiblioteksrörelsen. Att förskaffa

folket tillfälle till läsning af god litteratur, äfven sådan, som endast afser

förströelse, är jämväl ägnadt att motverka de underhaltiga nöjenas lockelser

och att lifva hågen för ett bättre tillvaratagande af ledigheterna från dagsarbetet.

Om läsningen därjämte riktar vetandet och höjer dugligheten, så

är detta jämväl en afsevärd vinst. För nu berörda ändamål har Riksdagen

anvisat anslag dels å ordinarie stat till understöd åt folkbibliotek, dels å

extra stat för år 1911 för att främja spridningen af god och billig nöjesläsning.

I förbigående tillåter jag mig erinra därom, att jag jämlikt nådigt

bemyndigande låtit igångsätta utredningar afseende ett kraftigare främjande

af såväl föreläsnings- som folkbiblioteksrörelsen. Den förra af dessa är nu

slutförd och torde inom kort kunna föredragas inför Eders Kungl. Maj:t,

den senare närmar sig mot slutet, och anhåller jag att i sinom tid fa

underställa detta ärende Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

Ett af de yppersta bildningsmedlen har snart sagdt i alla tider varit

konsten, och den konstart, som lättast och med jämförelsevis minsta ekonomiska

uppoffringar kan göras tillgänglig för de breda lagren, är tonkonsten.

I fråga om dess betydelse som ett led i sträfvandena att mildra

sederna och utjämna de sociala motsatserna hänvisar jag till hvad akademien

i detta stycke anfört. Om jag bortser från idrotten, torde i våra

dagar näppeligen något intresse vara så ägnadt att sammanföra folk ur

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition Nr 180. lo

olika samhällslager som musiken, hvilken är att anse som en kraftig socialt

enande faktor.

Insikten om tonkonstens betydelse som ett af den andliga kulturens

väsentligare bildningsmedel har också i åtskilliga andra länder föranledt

stat och kommun att anslå i vissa fall betydande belopp för dess popularisering.

^ Jag hänvisar i detta afseende till akademiens motivering, som

stödes af en handlingarna i ärendet bilagd utredning. Af denna har jag

fått den uppfattningen, att vårt land i nu berörda hänseende måste anses

i viss mån efterblifvet, detta oaktadt det svenska folket i musikalisk fallenhet

icke torde stå efter andra folk.

Da det vidare torde förhålla sig så, som akademien uppgifver, nämligen

att intresset för verkligt god musik, frånsedt den manliga körsången,

är i tillbakagående, synas kraftigare åtgärder vara af nöden för att tonkonsten

skall komma att intaga den plats i svenska folkets kulturlif, som

betingas af dess betydelse för folkbildningen.

För sådant ändamål har akademien hemställt om utverkande af statsbidrag

till stående orkestrar i vissa städer. Härigenom skulle beredas en

fast. grundval för skapande å skilda orter af musikcentra, från hvilka

musiklifvet skulle komma att röna ett befruktande inflytande. De ifrågasatta

orkestrarna skulle under minst sju månader om året dels å förläggningsorten,

dels å kringliggande orter gifva konserter, några mot sedvanliga

inträdesafgifter, andra mot låg eller med ingen inträdesafgift. Orkestrarna

skulle tillförbindas att mot ersättning medverka vid uppförandet af oratorier,

kantater och andra vokala verk samt vid vissa offentliga högtidligheter.

Orkesterns medlemmar skulle vara skyldiga att hvar för sig under

minst två timmar i veckan lämna gratisundervisning i instrumentalmusik

åt obemedlade. Härjämte skulle orkestern vara pliktig att genom ledaren

eller annan medlem lämna handledning i körsång åt obemedlade. Det

ekonomiska bestyret skulle handhafvas af en för ändamålet bildad förening,

till hvilken statsbidraget skulle utbetalas, under villkor att från

orten tillskötes ett belopp motsvarande minst hälften af statsunderstödet.

Då det här är fråga om något för vårt land alldeles nytt, torde akademiens

förslag, hvad detaljerna angår, få anses hafva karaktären af ett

experiment. Vill man emellertid målet, som ju är synnerligen belijärtansvärdt,

synes här ingen annan utväg finnas än att gå försöksvis fram. Under

betonande häraf vill jag uttala min anslutning till förslaget. Mot de af

akademien föreslagna villkoren och bestämmelserna för beviljande af statsunderstöd

har jag för närvarande icke något att invända, utom i ett par

punkter.

Akademien har tänkt sig, att ortsbidraget skulle utgå med minst

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr ISO.

hälften af statsbidraget. 1 detta afseende vill jag förorda tillämpning af

den eljest vanliga regeln, att ortsbidraget skall utgå med minst samma

belopp som statsbidraget. Akademien har vidare för år 1912 beräknat

statsunderstöd för tre orter. I sin motivering yttrar emellertid akademien,

att på åtminstone ett par orter utsikt synes förefinnas att, om afsevärdt

statsbidrag erhålles, omedelbart begynna orkesterverksamhet enligt förut

angifna grunder. Med hänsyn härtill torde statsunderstöd för år 1912

böra äskas för endast två orter.

Enligt akademiens beräkning skulle för en orkester i stats- och ortsbidrag

sammanlagdt erfordras 27,000 kronor. Under förutsättning att staten

och kommunen tillskjuta hälften hvar samt att 1,000 kronor anslås till inspektionskostnader,

skulle alltså till understöd för två orkestrar erfordras

ett belopp af 28,000 kronor.

Beträffande den af mig förut antydda farhågan, att ett inslående på

den af akademien anvisade vägen skulle kunna leda till afsevärda. statsutgifter,

tillåter jag mig framhålla, att de kraf, som för statsbidrags erhållande

skulle ställas på kommunerna, äro betydande, att de statsunderstödda

orkestrarna äro afsedda ej allenast för förläggningsorten utan jämväl

för en större rayon däromkring, samt att de största städerna skulle

vara uteslutna från delaktighet i statsanslaget. Under sådana omständigheter

kunna dylika orkestrar ej ifrågakomma annat än i ett mindre antal

större och medelstora städer, detta i bästa fall, det vill säga om akademiens

uppslag vinner allmännare efterföljd. I betraktande af den orkesterstyrka,

akademien ifrågasatt, ligger det dessutom i själfva anordningens

egen natur, att den måste blifva begränsad till ett mindre antal orter.

Jag hemställer alltså, att Eders Kung! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för vidtagande af åtgärder till höjande af musiklifvet i landet på

extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 28,000 kronor att utgå under

de villkor och bestämmelser, lvungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

behagade Hans lVlaj:t Konungen på tillstyrkan af

statsrådets öfriga ledamöter bifalla, och skulle nådig

proposition aflåtas till Riksdagen af den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Efr. Sandberg.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1911.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1911:71 Statsutskottets utlåtande Nr 71 s. 1 i texten