Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa

1911-01-13 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1911:32, Med förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen

med förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa;

gifven Stockholms slott den 13 januari 1911.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta Riksdagens

yttrande öfver bilagda förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode

åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,

meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjänstförrättningar,

verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; och

vill Kungl. Maj:t, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den

slutliga pröfningen af samma förslag och förordna om utfärdande af ny

författning i ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl, nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Bih. till Riksd. Prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. (Nr 32).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

Allmän

bestämmelse.

Arfvode för

rådfrågning.

Förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst

anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på

enskild begäran, äfvensom för tjänstförrättningar, verkställda

enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

§ 1.

1. Förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, provinsial-,

extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare, eller vikarie

för sådan läkare äger att för enskild sjukvård, som inom distriktet

lämnas, äfvensom för intyg, som på enskild begäran meddelas, erhålla

arfvode och i särskilda fall reseersättning enligt här nedan gifna bestämmelser,

där ej högre arfvode erhjudes.

2. När i denna taxa lämnas fritt åt läkaren att mellan vissa

ängifna gränser själf bestämma arfvodets belopp, skall han härvid taga

hänsyn så väl till sjukdomsfallets natur samt det arbete, läkaren därpå måst

nedlägga, som ock till den betalning sskyldiges förmåga att utgöra arfvodet,

dock må af personer i ringa förmögenhetsvillkor, såsom stat- eller annat

tjänstfolk och andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda, under alla

förhållanden endast det lägsta beloppet fordras.

§ 2.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad eller annorstädes, utgår arfvodet

för rådfrågningen, vare sig recept af läkaren meddelas eller icke, med

1—3 kronor. För förnyelse af recept utan särskild rådfrågning utgör

arfvodet 50 öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arfvode för rådfrågning utgår icke vid

sjukbesök, hvarom här nedan stadgas; och må sådant arfvode ej heller

beräknas, därest vid sjukbesök på afstånd från läkarens bostad Överskjutande

en half mil läkaren rådfrågas af någon, som tillhör samma

hushåll som den sjuke.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 32.

3

§ 4.

Öfverstiger vid sjukbesök våglängden till den sjuke från läkarens Arfvode för

bostad eller annat ställe inom distriktet, därifrån resan anträdes, två SJa“jtbäen8°kiitp&

kilometer, utgår arfvodet, för besök på afstånd ej öfverstigande eu half öfver tv&

mil, med 5 kronor samt, för besök på längre afstånd, med ytterligare kllometer1

krona 50 öre—3 kronor för hvarje öfverskjutande börjad half mil

intill fyra mil och därefter med 1 krona 50 öre för hvarje öfverskjutande

börjad mil af våglängden till den sjuke, utan rätt för läkaren till särskild!

arfvode för återfärden.

§ 6.

1. Begagnar läkaren, där han ej med skjuts befordras, för resa Ersättning för

vid sjukbesök på afstånd öfverstigande två kilometer eller för del af ^"räknad

sådan resa, järnväg eller ångfartyg, eller måste vid besök på sådant af- efter tid.

stånd vägen eller någon del däraf tillryggaläggas på båt, till häst eller

till fots, skall arfvodet för besöket beräknas efter den tid, som för färden

åtgår, sålunda att arfvodet utgår med 2—3 kronor för hvarje börjad

timme, intill tio timmar, och för längre tid med 1 krona för hvarje

börjad timme, dock att arfvodet för sådan resa icke i något fall må

understiga 5 kronor; skolande denna beräkningsgrund tillämpas jämväl

om skjuts jämte något af nu nämnda fortskaffningssätt användes. Vid

bestämmandet af den tid, som för färden åtgått, inberäknas äfven den

tid läkaren måst under färden afvakta järnvägs- eller ångfartygslägenhet;

ägande dock den betalningsskyldige att, där han vill undgå kostnaden

för väntetid under hemfärden, själf ombesörja läkarens fortskaffning

till hans hem. Däremot inberäknas icke den tid, som åtgår för

nattlogi, som i mom. 2 sägs.

2. Vid resa, hvarom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren

utom arfvode äfven reseersättning för färd på järnväg efter afgift för

plats i första klassens vagn och för färd på ångfartyg efter afgift för

enkel hyttplats eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats; börande,

därest läkaren måste själf ombesörja färd med båt, häst eller skjuts,

honom ersättas stadgad eller, där taxa icke finnes, betingad lega. Har

läkaren haft utgift för transport af reseeffekter eller, vid sjukbesök på

afstånd öfverstigande fyra mil, för nattlogi, skall sådan utgift honom

godtgöras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ersättning för

flera sjukbesök

under

en resetur.

Särskildt

arfvode för

barnförlossning.

Läkarvård,

som af kommun

för vissa

fattiga eller

mindre bemedlade

betalas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

§ 7.

1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter

besöket med afvikande från eller fortsättning af vägen besöka annan

sjuk, skall för hvarje sådant ytterligare sjukbesök arfvode, efter de i § 3

mom. 1, § 4 och § 6 mom. 1 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa;

och vare den, som kallat läkaren till det senare besöket, skyldig att, vid

afvägen eller där den nya vägen börjar, antingen hämta läkaren samt

ombesörja hans hemfärd eller ock utgifva reseersättning efter ofvan stadgade

grund.

2. Skall, då flera på förhand aftalade sjukbesök i ett sammanhang

företagas, läkarens arfvode, enligt hvad i § 6 sägs, för något eller några

af besöken beräknas efter tid, gäller samma beräkningsgrund för hela

reseturen, dock så att för hvarje sjukbesök ett arfvode af minst 3 kronor

utgår; skolande arfvodet mellan de betalningsskyldiga fördelas efter den

tid, som åtgått för färden till och från hvarje särskildt sjukbesök, och

svare hvar för den hämtningsskyldigliet eller reseersättning, som efter

ofvan stadgade grunder på honom belöper.

§ 8.

För läkarens biträde vid barnförlossning skall, utöfver förut stadgade

arfvode och reseersättning, där sådan ifrågakommer, betalas ytterligare

arfvode från och med 5 kronor till och med 25 kronor.

§ IL

1. klar kommun åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga

eller mindre bemedlade medlemmar af kommunen och företes inför läkaren

därom af kommunalnämnds ordförande utfärdadt intyg, utgår arfvodet

för all sådan läkarvård med endast tre fjärdedelar af det här ofvan för

hvarje särskildt fall stadgade lägsta arfvodesbelopp.

2. Varder läkaren till sådant sjukbesök, som i mom. 1 afses, ej

hämtad, må resa på kommunens bekostnad af läkaren företagas, endast

så vida medgifvande därtill af kommunalmyndigheten lämnats.

3. För likvids erhållande i fall, hvarom i denna paragraf sägs, äger

läkaren att, med bifogande af lämnade intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten

ingifva räkning å läkaren tillkommande arfvode och reseersättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

5

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 13 januari 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hedekstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton yttrade:

I sammanhang med Kungl. Maj:ts till 1890 års Riksdag aflåtna

proposition angående ordnande af den allmänna och enskilda hälso- och

sjukvården i riket, innefattande, bland annat, förslag till ny lönereglering

för rikets provinssialläkare, meddelade Kungl. Maj:t Riksdagen, att, om

nämnda förslag bietve af Riksdagen bifallet, Kungl. Maj:t komme att framdeles

utfärda taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för

enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom

för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets

uppdrag, af den lydelse ett af särskilda kommitterade upprättadt,

propositionen vidfogadt förslag utvisade med vissa närmare angifna förändringar

däri.

ProYinsial1

åkartaxa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Styrelsens för

Allmänna

svenska lakarföreningen

framställning.

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:r 33.

Uti Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890 i anledning af ofvannämnda

proposition anförde Riksdagen, att Riksdagen funnit den förhöjning

i provinsialläkarnas dåvarande aflöningsbelopp, som den af Kungl.

Maj:t föreslagna nya lönestatens antagande skulle medföra, vara af rättvisa

och billighet påkallad, under förutsättning att taxebestämmelser i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af kommitterade föreslagna blefve

för provinsialläkarna gällande. Då frågan om införandet af dessa taxebestämmelser

emellertid synts Riksdagen stå i allra närmaste sammanhang

med ett godkännande af den nya lönestaten, ansåg Riksdagen sig

icke böra bifalla det framlagda förslaget till lönestat, utan att på samma

gång verklig garanti erhölles icke allenast för att taxebestämmelser

af den beskaffenhet, som af Riksdagen godkändes, blefve af Kungl.

Maj:t utfärdade utan ock för att ändring i dessa bestämmelser icke af

Kungl. Maj:t vidtoges utan Riksdagens hörande. Med denna uppfattning

och då de bestämmelser i ämnet, som, enligt Kung]. Maj:ts i propositionen

afgifna förklaring, skulle komma att blifva gällande, därest de

Riksdagens godkännande underställda förslagen blefve af Riksdagen bifallna,

synts Riksdagen i vissa delar böra blifva föremål för ändring,

ansåg Riksdagen sig böra vid antagandet af den nya lönestaten fästa

det villkor, att en taxa utfärdades af den lydelse, Riksdagen efter granskning

af det framlagda taxeförslaget komme att närmare angifva. Sedan

Riksdagen därefter gjort en del erinringar mot berörda förslag, förklarade

Riksdagen, att Riksdagen med de sålunda angifna ändringarna

ansett kommitterades taxeförslag böra godkännas såsom villkor för den

nya lönestatens antagande, och formulerade Riksdagen uti ett särskildt

författningsförslag de taxebestämmelser, som enligt Riksdagens åsikt sålunda

borde fastställas.

Detta Riksdagens förslag till taxa- blef sedermera af Kungl. Maj:t

godkändt, hvarefter Kungl. Maj:t den 31 oktober 1890 utfärdade (svensk

författningssamling, n:r 59) den taxa, som ännu alltjämt är gällande.

Taxan äger tillämpning å förste provinsialläkare, provinsialläkare, extra

provinsialläkare och biträdande provinsialläkare.

Allmänna svenska läkarföreningens styrelse har uti en till statsrådet

och chefen för civildepartementet ingifven skrift af den 17 april

1906 framhållit behofvet af ändringar i denna taxa.

Styrelsen anför därvid hufvudsakligen,

att redan länge inom vida kretsar af läkarkåren önskningar yppat

sig om vidtagande af åtgärder i syfte att bringa till stånd åtskilliga

ändringar i den gällande taxan;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 32,

att beträffande de motiv för nämnda taxa, som återfinnas i 1885

års provinsialläkarkommittés underdåniga betänkande af den 5 april

1887, läkarens verksamhet i den enskilda sjukvården aldrig torde kunna

betecknas enbart såsom tjänstförrättning, så att provinsialläkaren för

denna sjukvård delvis erhölle ersättning i sin lön, utan att denna verksamhet

fast mera därutöfver alltid äfven vore eu humanitär gärning,

och att läkaren faktiskt alltid måste, trots taxans befintlighet, underkasta

sig mer eller mindre betydliga afskrifningar för fattigpraktiken;

att provinsialläkarens lön borde i hufvudsak vara att betrakta såsom

ersättning för arbetet i den allmänna hälsovården och öfriga tjänsteåligganden

samt såsom ett nödvändigt villkor för beredande af eu billig

och lätt tillgänglig läkarvård åt särskildt de mindre bemedlade;

att provinsialläkarens i lag stadgade taxa uteslutande vore orsaken

till det billiga läkararfvodet, hvilket kunde medföra ett underskattande

från de burgnas sida af provinsialläkarens arbete; samt

att; sedan taxan fastställts, icke blott lefnadskostnaderna i vårt land

sprungit upp för alla utan äfven läkarnas studiekurser liksom äfven

utgifterna för deras yrkesutöfning betydligt ökats, allt under det inkomsterna

nästan öfver hela linjen förbättrats för i allmän och enskild tjänst

anställda personer och välmågan i landet i icke ringa grad höjts, hvadan

det icke kunde anses som någon obillig fordran, att äfven provinsialläkarnas

ekonomiska ställning blefve i någon mån förbättrad.

Det är, yttrade styrelsen, hufvudsakligen dessa synpunkter,

som framkallat en liflig önskan hos landets läkarkår och dess representation

att få till stånd en revision af nu gällande taxa, så att den måtte

bättre motsvara tidens kraf och läkarnas berättigade anspråk, än den år

1890 fastställda numera gör. Vid sammanträde med Allmänna svenska

läkarföreningens fullmäktige den 21 och den 22 maj 1903 hade ock

dessa önskningar tagit sig uttryck i en af Östergötlands läns läkarförening

afgifven motion, i anledning af hvilken fullmäktige beslöto

uppdraga åt en kommitté att, efter samråd med de till Allmänna svenska

läkarföreningen hörande lokalföreningarna, inkomma med yttrande och

förslag i ärendet. Kommitterade hemställde sedermera, att taxan måtte

erhålla lydelse i enlighet med ett af kommitterade framställdt förslag.

Lokalföreningarna, hvilkas yttranden öfver förslaget infordrades,

framställde visserligen mot detsamma en del anmärkningar, men då lokalföreningarna

ganska enstämmigt uttalat sig till förmån för ändringsförslaget

och då de af några föreningar gjorda anmärkningarna, ehuru förtjänta

af en viss uppmärksamhet, ansågos kunna lämnas åsido, hemställde

kommitterade om åtgärder från Allmänna svenska läkarföreningens sida

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

till förslagets förverkligande till båtnad för hela läkarkåren. Efter föredragning

af detta ärende vid Allmänna svenska läkar föreningens fullmäktiges

sammanträde i Malmö den 27 augusti 1905 beslöto också

fullmäktige att uppdraga åt föreningens styrelse att ingå med framställning

om ändringar af gällande provinsialläkartaxa i enlighet med kommitterades

förslag. I sin förutnämnda skrifvelse, som styrelsen med anledning

häraf aflat till chefen för civildepartementet, har föreningen särskilt

framhållit, att allmänhetens rätt icke på minsta sätt träddes för

nära genom de föreslagna arfvodesförhöjningarna, från hvilka de mindre

bemedlade uttryckligen fritagits och hvilka förhöjningar endast komrne

att medföra en högeligen måttlig stegring af kostnaden för en så privat

sak som enskild läkarvård för personer, hvilka ej kunde hafva minsta

kraf på statens mellankomst i detta afseende, hvarjämte styrelsen påpekat

det omotiverade uti, att för närvarande en dylik förmån uteslutande

tillkomme de burgnare på landsbygden, under det att i städerna

därtill ej någon som helst motsvarighet förefunnes.

Förslagets

innebörd.

Hvad angår innebörden i kommitterades förslag tillåter jag mig

till en början anmärka, att de såsom ledande princip fasthållit vid den

uppfattningen, att läkarvården för de mindre bemedlade ej borde fördyras,

och därför ansett sig, om man vill ernå bättre villkor för läkarna,

icke hafva annan utväg än att taga en taxa med stigande skala. Grunderna

för denna gradering angifves i § 1 mom. 2 sålunda, att, när i

taxan arfvode efter stigande skala stadgas, skall vid arfvodets bestämmande

hänsyn tagas till sjukdomsfallets natur, det arbete läkaren därpå

måst nedlägga samt den betalningsskjddiges förmåga att utgöra arfvodet,

dock så att af personer med mindre ekonomisk bärkraft, såsom

torpare, stat- och annat tjänstfolk samt arbetare och andra med dessa

i ekonomiskt hänseende likställda, under alla förhållanden endast det

lägsta arfvodet må fordras.

I enlighet härmed föreslås, att ersättning för rådfrågning (§2 mom.

1) skall utgå i stället för med 1 krona med 1—3 kronor; att arfvode

för sjukbesök på afstånd öfverstigande en half mil (§ 4 inom. 1) skall,

utöfver grundtaxan, 5 kronor, för hvarje Överskjutande börjad half mil

intill fyra mil utgå med 1 krona 50 öre—3 kronor i stället för såsom

hittills 1 krona 50 öre, men för hvarje Överskjutande börjad mil däröfver

med samma belopp som för närvarande eller 1 krona 50 öre; att

arfvodet för sjukbesök, där ersättning beräknas efter tid (§ 6 mom. l)r

skall för hvarje börjad timme intill tio timmar utgå med 2—3 kronor

i stället för nuvarande 2 kronor; att bestämmelsen därom att häri icke

skall inberäknas den tid, som åtgår för läkarens besök hos den sjuke,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung}. Maj ris Nåd. Proposition Nr 32.

skall bortfalla; att läkaren, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas

vid resa, där ersättning utgår efter tid (§ 7 mom. 2), skall, något

som hittills ej vant stadgadt, erhålla ett arfvode af 3 kronor för hvarje

sjukbesök, som göres utöfver det första; samt att med afseende å nu

gällande bestämmelse, att kommun för vissa fattiga och mindre bemedlade

medlemmar af kommunen gäldar läkarvården med endast hälften

al arfvodesbeloppet (§11 mom. 1j, skall iakttagas, att, då graderad

taxa stadgas, med arfvodesbeloppet alltid skall afses lägsta beloppet.

ÖlVer döma framställning har medicinalstyrelsen den 27 februari MedidnahtyLJöl

atgilvit mfordradt utlåtande och därvid till en början omnämnt relsens Utu~

att till styrelsen jämväl inkommit ett utdrag ur protokoll, hållet vid Afl- faruaHMoz

manna svenska provinsialläkarföreningens årsmöte i Stockholm den 20

och den 21 augusti 1906; enligt hvilket utdrag mötet enhälligt uttalat

såsom sm mening, att den kommun nu medgifna rätten till 50 % rabatt

å kostnaden för läkarvård för vissa fattiga och mindre bemedlade borde

utgå. ur taxan, enär densamma, på sätt under den vid mötet förda diskussionen

framhållits, maste anses obillig och olämplig’.

Meduanalstyjrelflm har vidare anfört, att läkartaxan den 31 oktober

890, som, savidt angår arfvoden för enskild sjukvård, är afsedd att

galla endast i sådana fall, där sjukvård meddelas inom vederbörandes

distrikt, ^ iitan tvifvel från början i vissa afseenden satts särdeles

lag, ett förhållande som ansetts ej oväsentligen motvägas af andra förmaner,

såsom lön, tjänstårsberäkning och, hvad provinsialläkare angår,

pension. Styrelsen framhåller vidare, att genom taxan, då något motsvarande

icke finnes i städerna, landsbygdens befolkning beredts en särskild

fordel och ^att denna landsbygdens undantagsställning motiverats

f i*1 s|^rre svårighet, som i jämförelse med städerna i allmänhet på

landsbygden förefinnes att mot rimlig kostnad skaffa nöjaktig läkarvård.

Det lar också, säger styrelsen, icke kunna med fog förnekas, att ofvannainnda

förmåner måste anses som ersättning åt ifrågavarande läkare

tid icke ringa del äfven för deras arbete med den enskilda sjukvården,

som i manga fall utgör deras hufvudsakligaste tjänstgöring.

Styrelsen. anser likväl ändrade taxebestämmelser vara i vissa afseenc

eu val behöfhga och af nutida förhållanden betingade. Detta gäller enlio-t

styrelsens mening i främsta rummet taxans § 2 mom. 7, enligt hvilket

moment läkaren for rådfrågning har att erhålla en krona i ersättning,

otyrelsen finner en kronas arfvode för en rådfrågning uppenbarligen

xara mycket for litet, såvida rådfrågningen i hvarje fall utan undantag

skall godtgöras med detta belopp.

Bill. till micsd. Prof. 1911. 1 Samt. 1 Afä. 18 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kring!. Maj.is Nåd, Proposition Nr 32.

I likhet med Allmänna svenska läkar för eningens styrelse anser

medicinalstyrelsen, att denna låga arfvodessats kan föranleda ett underskattande

af läkarens uppgift vid. en rådfrågning, och helt visst hälben

enligt styrelsens åsikt bidragit till en uppfattning, som oaktadt

ifrågavarande bestämmelses ordalydelse ingalunda sällan synes förekomma,

den nämligen att provinsialläkaren vid en rådfrågning egentlibell

endast för en krona ntskrifver ett recept åt den. radfiagande.

Däruti ligger, menar styrelsen, eu fara för att den . vida viktigare

delen af rådfrågningen eller undersökningen af den sjuke samt meddelande

af råd och anvisningar för hans behandling och vård icke

blir tillräckligt beaktad eller uppskattad och därför understundom ansedd

icke vara värd någon godtgörelse alls, därest icke också recept meddelas.

En noggrann och omsorgsfull läkarundersökning klöfver emellertid,

i synnerhet då mera omständliga undersökningsmetoder måste

anlitas, både tid och möda. För sådana fall. kan, säger styrelsen, en

krona numera, äfven om hänsyn tages till ifrågavarande läkares lön

och andra förmåner, ingalunda anses vara skäligt arfvode, alliaminst då

den betalande är en burgen person. 1885 års provinsialläkarkommitte,

som utarbetat förslaget till nu gällande provinsialläkartaxa, hade. icke

heller tänkt sig, att mera bemedlade i allmänhet skulle begagna sig- af

taxan vid läkares honorerande. Det framgår nämligen, anmärker styrelsen,

af kommitténs betänkande (sid. 191), att kommittén ansett, att

»taxan skulle vara afsedd för den mindre bemedlade befolkningen pa

landsbygden och sannolikt mindre komma att användas af de förinög

nare, Indika nog hädanefter som hittills komrne att oberoende af taxa

lämna läkaren hans honorarium». Denna kommitténs förmodan lärer

emellertid icke visat sig riktig. Många provinsialläkare uppgifva nämligen,

att de af så godt som alla få sina arfvoden tillmätta efter taxans

bestämmelser, där icke läkarens rätt på grund af den rådfrågandes fattigdom

måste helt och hållet eftergifvas.

Medicinalstyrelsen kan därför icke finna annat än befogadt förslaget,

att bestämmelsen i läkartaxan om en kronas arfvode för rådfrågning

skulle ersättas med föreskrift om ett efter de betalningsskyldigas. råd

och lägenhet graderadt belopp a 1—8 kronor och att personel med linga

förmögenhetsvillkor sålunda allt fortfarande skulle få åtnjuta förmånen

af samma låga arfvodessats som hittills, medan läkaren skulle äga rätt

att af burgnare och särskildt vid besvärliga och mera tidsödande rådfrågningar

begära ett till högst 3 kronor förhöj dt arfvode. Att ändamålet

med taxan härigenom skulle äfventyras och arfvodena.helt och

hållet blifva beroende af läkarens godtycke, anser styrelsen icke vara

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

11

att befara, då läkarens verksamhet nödvändigtvis förutsätter förtroende

emellan honom och hans klientel. Skulle det visa sig, att provinsialläkaren

uppträdde godtyckligt fordrande, skulle inom kort förtroendet till

honom minskas och följderna häraf blifva för honom själ!’ kännbara

nog. Men det syntes vara en billig begäran, att han af personer i burgnare

omständigheter utfår full godtgörelse för sitt arbete. Därigenom

blefve det också lättare för honom att, då så behöfdes, kunna i ökad

utsträckning lämna den obemedlade sin hjälp mot nedsatt eller ingen

ersättning. Medicinalstyrelsen påpekar slutligen, att i gällande taxa för

öfrigt för visst fall, nämligen i fråga om arfvode för biträde vid förlossning

(§ 8), redan funnes en efter enahanda grunder, som förut angifvits,

graderad taxa, utan att missnöje härmed försports.

Af enahanda skäl har medicinalstyrelsen ansett sig icke heller kunna

ställa sig afvisande mot förslaget till ändring i § 4, afseende en dylik

ersättning af 1 krona 50 öre—3 kronor för tillägg till ersättning för

börjad halfmil vid sjukresa på afstånd, öfverstigande en half mil, i stället

för 1 krona 50 öre, liksom icke heller mot den föreslagna ändringen

i § 6, att arfvode skulle utgå med 2—3 kronor för hvarje börjad timme

i stället för 2 kronor. Därjämte finner styrelsen i sistnämnda fall billigt,

att läkaren erhåller ersättning äfven för den tid, som åtgår till själfva

besöket hos den sjuke.

Hvad däremot vidkommer det föreslagna tillägget till § 7 inom. 2,

afseende ett med 3 kronor förhöjdt arfvode för hvarje sjukbesök, som,

då vid sjukresa med efter tid beräknad kostnad flera sjukbesök i ett

sammanhang företagas, göres utöfver det första, erinrar styrelsen därom

att, då läkaren, jämlikt hvad nyss anförts, skulle äga att i dylika

fall till beräkningsgrund för kostnaden lägga bestämmelsen om 2—3

kronor för hvarje börjad timme äfvensom tillgodoräkna sig ersättning

för tiden för sitt besök hos den sjuke, tillräcklig anledning icke synes

förefinnas till ytterligare ersättning af den betalningsskyldige.

Beträffande slutligen nu gällande bestämmelse i § 11 i läkartaxan,

att, när kommun åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga eller

mindre bemedlade medlemmar af kommunen och af kommunalnämndsordföranden

därom utfärdadt intyg företes inför läkaren, arfvodet för

all sådan läkarvård utgår med endast hälften af det i hvarje fall stadgade

arfvodesbeloppet, finner medicinalstyrelsen mot samma bestämmelse

gjorda anmärkningar icke sakna fog. Paragrafen synes nämligen icke

vara tillräckligt tydligt affattad. Utan tvifvel afses icke, säger styrelsen,

endast kommunens ständiga underhållstagare, utan för hvarje fattig

eller mindre bemedlad medlem, för hvilken kommunen åtagit sig att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

Utlåtanden af

provinsialläkare,

Knngl.

Majits befallningshafvande

och

medicinalstyrelsen.

betala läkarvård och som företer intyg därom af kommunalnämndsordförande,

har kommunen rätt till sådan förmån. Uttrycket »mindre bemedlad»,

som är synnerligen sväfvande och obestämdt, finner styrelsen

kunna gifva anledning till missbruk och meddelar, att vid tillämpningen

af sagda bestämmelse den också tolkats mycket olika i olika delar af

riket. Det kan icke heller enligt styrelsens mening förnekas att bestämmelsen

innebär eu viss orättvisa mot läkaren, som förpliktas att utan

vederlag — ty, såsom redan 1385 års kommitté framhållit, någon skyldighet

att utan eller mot nedsatt betalning betjäna fattiga och medellösa

lär icke kunna åläggas provinsialläkare — till kommunens fattigvård

afstå en del af sina inkomster, hvilken därtill icke låter sig på förhand

beräkna.

Då 1885 års förenämnda kommitté afgaf sitt betänkande, ifrågasatte

kommittén skyldighet för läkardistrikten att tillhandahålla läkarna

boställen och såg äfven däri en anledning till nedsättning i den ersättning,

kommunerna hade att till provinsialläkarna betala för sina fattiga.

Då kommunerna numera äro fullt fria från skyldigheten att hålla provinsi

alläkarbostäder, har enligt styrelsens uppfattning äfven denna grund

bortfallit för denna särskilda förmån för kommunerna, hvarför viktiara

skäl tala för, att föreskriften borde helt och hållet utgå ur taxan. I

stället kunde lämpligen stadgas, att kommun städse skulle få åtnjuta

fördelen af taxans lägsta belopp. Ingenting skulle emellertid hindra

kommunerna att träffa särskild! aftal med läkaren för viss tid eller för

särskild! fall om godtgörelse för sådan läkarvård, för hvilken de hade

att ansvara.

På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte medicinalstyrelsen

styrelsens för Allmänna svenska läkarföreningen framställning allenast

med de ändringar, att bestämmelsen i § 7 mom. 2 om ersättning för

flera sjukbesök under samma resa skulle bibehållas oförändrad och att

stadgandet i § 11 rörande läkarvård, som af kommun betalas för vissa

fattiga och mindre bemedlade, skulle ändras därhän, att arfvodet, där

stigande belopje stadgas, städse skulle utgå med lägsta beloppet.

Därjämte skulle enligt medicinalstyrelsens förslag i det ifrågasatta

mom. 2 af § 1 orden »personer med mindre ekonomisk bärkraft» utbytas

mot orden »personer i ringa förmögenhetsvillkor».

Genom nådig remiss den 18 juni 1907 anbefalldes därefter Eders

Kungl. Maj ds befallningshafvande i de olika länen att, efter det förste

provinsialläkaren och provinsialläkarna i länet lämnats tillfälle att yttra

sig, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dessas yttranden och egna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

underdåniga utlåtanden öfver hvad Allmänna svenska läkarföreningens

styrelse och medicinalstyrelsen sålunda föreslagit. Den sålunda äskade

utredningen har under åren 1907 och 1908 inkommit.

Sedermera har medicinalstyrelsen den 30 maj 1910 afgifvit förnyadt

utlåtande i ärendet.

Eders Kung!. Maj ds befallningshafvande i länen äfvensom de läkare,

Indika yttrat sig i ärendet, hafva så godt som enstämmigt förordat de

af medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i läkartaxan, allenast med

vissa jämkningar i en eller annan detalj. En afvikande ståndpunkt intages

emellertid af Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Jämtlands

län, som visserligen erkänner, att provinsialläkarna, likasom öfriga statstjänstemän,

äro i behof af förbättrade inkomster, motsvarande de stegrade

lefnadskostnaderna, och att denna förbättring måhända borde i viss mån

beredas dem genom förhöjning af de arfvoden, de ägde betinga sig för

enskild sjukvård eller annat biträde, som de lämna åt enskilda, men

tillika framhåller, att frågan om en dylik arfvodesförhöjning icke bör

lösas enbart för sig utan först i förening med frågan om provinsialläkarnas

ämbetsverksamhet och aflöningsförhållanden i sin helhet.

Därjämte antyder Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ej

ansett skäl föreligga att ingå i någon detalj granskning, att stora betänkligheter

synas föreligga mot en gradering af arfvodesbeloppen

enligt § 1 mom. 2 af förslaget. En sådan gradering, lagd i läkarens

egen hand, blefve enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening

för honom ytterst svår att rättvist verkställa; den blefve med all

säkerhet högst ojämn alltefter läkarnas förmåga och begär att se sig

sj kifva ekonomiskt tillgodo samt därför olidlig. Jämförelsen med § 8 "i

nu gällande taxa, som afser ett speciellt fall, hvilket icke så ofta inträffade,

anser Eders Kungl. Majds befallningshafvande icke belysande.

Medicinalstyrelsen anför med anledning häraf, att uppfattningen om

olämpligheten af en rörlig skalas införande i taxan förefaller inkonsekvent,

då Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande, å ena sidan, synes

medgifva, att de i provinsialiäkartaxan ganska lågt tillmätta arfvodesbeloppen

böra förhöjas, men, å andra sidan, åter finner stora betänkligheter

mot att pa föreslaget sätt införa en latitud för arfvodesbeloppen.

Men om arfvodena behöfva höjas, hur skulle detta, yttrar medicinalstyrelsen,

utan att väsentligen fördyra den af provinsialläkarna meddelade

läkarvården för fattiga och mindre bemedlade kunna åstadkommas

annorledes än medelst eu gradering efter dels den betalningsskyldiges

råd och lägenhet, dels läkarens möda och med bibehållande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 32.

af de nuvarande låga beloppen såsom minimibelopp? Flera läkare hade

äfven framhållit, att de, bättre än någon annan, genom sin verksamhet

blifva i tillfälle att erhålla kännedom om sitt klientels ekonomi; och om

skalans maximum tilltoges så moderat, som i förslaget skett, torde

icke den befarade egennyttan från läkarnas sida kunna åstadkomma

nämnvärd olägenhet. Beträffande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande, att föreskriften i taxans § 8 skulle afse tall, som

icke så jämförelsevis ofta inträffade, hvarför sagda föreskrift icke vore

för frågan belysande, säger sig medicinalstyrelsen härvid vara af en

motsatt uppfattning. Just de i § 8 afsedda fallen förlossningsfall —

förekomma naturligtvis ofta, och de ställa alltid särskild! stora anspråk

på läkarens takt och omdöme. Och då, styrelsen veterlig!, något missnöje

med den läkaren i § 8 medgifna rätten att uti de i paragrafen

afhandlade fallen bereda "sig ersättning enligt en graderad skala icke

försports, bör enligt styrelsens mening väl detta få anses visa, huru

föga grund förefinnes för den uttalade farhågan för att låta läkaren

äfven i andra tall inom eu viss latitud bestämma arfvodet efter sjukdomsfallets

natur in. m. och den betalningsskyldiges ekonomi. Styrelsen

kan således ej dela de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade

betänkligheterna mot själfva den princip, som ligger i förslaget

att genom införandet af bestämmelser om vissa minimi- och maximiarfvoden

bereda läkaren möjlighet till att af burgnare personer erhålla

högre ersättning än den nu i taxan bestämda. Tvärtom anser styrelsen

denna princip god och ändamålsenlig samt vidhåller därför sin i detta

hänseende redan i sitt föregående yttrande uttalade ståndpunkt.

Beträffande förslagets särskilda delar hafva, såsom nämndt, eu del

erinringar framställts.

Hvad sålunda angår den i § 1 mom. 2 förekommande bestämmelsen,

att af personer i ringa förmögenhets villkor, såsom torpare, stat- eller

annat tjänstfolk samt andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda,

under alla förhållanden endast lägsta arfvode må fordras, böra

orden »såsom torpare, stat- eller annat tjänstfolk samt arbetare och

andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda» enligt ett trettiotal

läkares samt länsstyrelsernas i Malmöhus, Södermanlands och V ästernorrlands

läns mening ändras eller helt och hållet utgå. Nämnda

kategorier af personer vore nämligen icke alltid så kvalificerade i ekonomiskt

hänseende, att de framför andra, icke undantagna kategorier

af personer borde komma i åtnjutande af de medgifna lindringarna i

taxan. En och annan läkare riktar sig särskildt emot orden »torpare»

och »arbetare»; dessa personer vore ej alltid i behof af undantags
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

bestämmelser härutinnan. Enligt några läkares förmenande borde orden

»under alla förhållanden» ersättas med uttrycket »i regel». Flertalet af

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrka emellertid den formulering,

som medicinalstyrelsen i sitt förslag af den 27 februari 1907

gifvit åt momentet.

Medicinalstyrelsen hemställer för egen del, att orden »torpare» och

»arbetare» må uteslutas, men att det föreslagna momentet i öfrigt lämnas

utan ändring.

Enligt nuvarande lydelsen af § 2 mom. 2 må, därest vid sjukbesök

läkaren rådfrågas af någon, som tillhör samma hushåll som den sjuke,

arfvode ej beräknas.

Ett tjugutal läkare äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gottlands och Älfsborgs län hafva ansett revision af detta

moment behöflig. Med styrka har sålunda från vissa håll påpekats,

att skyldigheten för en läkare att vid sjukbesök meddela kostnadsfria

konsultationer åt enhvar, som tillhör samma hushåll som den sjuke,

kunde missbrukas och leda till oegentligheter. Man kunde nämligen

kanske finna det ekonomiskt fördelaktigare att skicka efter läkaren än

att besöka honom i hans bostad.

Medicinalstyrelsen säger sig icke hafva erfarit, att bestämmelsen i

fråga missbrukats, men då, såsom af flera läkare framhållits, sådant

kan inträffa vid sjukbesök på kortare afstånd från läkarens bostad, bör

det enligt styrelsens mening förekommas. Vid sjukbesök på något

längre afstånd torde däremot den ifrågavarande förmånen för den betalningsskyldige

böra bibehållas. I enlighet härmed borde därför momentet

ändras. Gränsen torde lämpligen kunna sättas vid resor Överskjutande

en half mil.

Det är framför allt de i § 7 inom. 2 förekommande bestämmelserna

om flera sjukbesök vid en sjukresa, som varit föremål för

olika meningar. Det öfvervägande flertalet af läkarna och af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har anslutit sig till medicinalstyrelsens

förslag, som lämnar momentet orubbadt. Ett ej ringa antal läkare

äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Östergötlands

och Skaraborgs län hafva förordat läkarföreningens styrelses förslag,

enligt hvilket i förevarande fall skulle tillkomma ett'' arfvode af

3 kronor för hvarje sjukbesök, som göres utöfver det första. Flera

läkare hafva framhållit, att den nu gällande bestämmelsen — som för

öfrigt, där det icke vore fråga om på förhand kända sjukbesök, vore

svår att i praktiken tillämpa — kunde föranleda till att läkarens arbete

under dylika resor på ett ohemult sätt utnyttjades. Till förekommande

häraf borde stadgas, att arfvodet för hvarje under resan aflagdt besök

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 38.

icke finge understiga 3 kronor. Andra åter kafva yrkat, att hvarje ny

resa alltid skulle betraktas såsom en resa för sig.

Medicinalstyrelsen finner för sin del uppenbart, att momentet allenast

kan afse sjukbesök, som vid resans företagande varit för läkaren

bekanta. Med denna uppfattning af stadgandet torde väl missbruk åt

detsamma kunna utan svårighet förhindras. Emellertid torde det vara

billigt och i princip fullt riktigt, att ett minimibelopp af 3 kronor bestämmes

för hvarje här ifrågakommande sjukbesök. I öfverensstämmelse

därmed har styrelsen i vissa afseenden omarbetat detta mom. 2,

hvarvid äfven mom. 1 erhållit en något förändrad tydelse.

Medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse af § 11 därhän, att

arfvode, som kommun betalar för vissa fattiga och mindre bemedlade,

skall, där stigande belopp stadgas, städse utgå med lägsta beloppet,

tillstyrkes af samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med

undantag af Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län,

som anser den i nu gällande taxa intagna föreskriften om billigare afgifter

för fattiga eller mindre bemedlade medlemmar af kommun icke

böra borttagas. Själfva graden af nedsättningen kan ju enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt vara tvist underkastad, men

om gagneligheten af själfva saken borde icke kunna vara mer än eu

mening. Utom de mindre goda följder, som ett borttagande af denna

föreskrift på många håll kunde befaras medföra i afseende å tillfälle

till läkarvård åt mindre bemedlade, skulle, anmärker Eders Kungl. Maj :ts

befallningshafvande, ett dylikt borttagande äfven verka i motsatt riktning

till den sträfvan, som nu gör sig gällande för utjämning af fattigvårdstungan

kommuner emellan.

Medicinalstyrelsen framhåller emellertid, att, såsom styrelsen redan

förut betonat, något stöd för fordran på reduceradt arfvode för läkarvård

åt kommunens understödstagare numera ej finnes i till ifrågavarande

läkare från kommun utgående vederlag i form af bidrag till

bostad eller dylikt. Vid nådiga medgifvanden till tjänstårsberäkningsrätt

för extra provinsialläkare är det också, påpekar styrelsen, vanligt,

att det uttryckligen föreskrifves, att de till läkaren anslagna löneförmåner

skola till honom utgå oafkortade. Någon skyldighet att mot

lönen bestrida läkarvård åt kommuns understödstagare finnes lika litet

för dem som för provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen anser alltså för

sin del, att bestämmelsen, att ifrågavarande läkarvård skall betalas med

half afgift, bör utgå ur taxan.

Jämväl i vissa andra afseenden har en del af de i ärendet hörda

läkarna påyrkat ändring i taxan. Dessa yrkanden hafva emellertid icke

vunnit understöd vare sig från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 82.

i länen eller från medicinalstyrelsen; och då icke heller jag funnit tillräckliga

skäl föreligga för de sålunda ifrågasatta ändringarna, har jag

ej ansett mig böra här upptaga desamma till närmare behandling.

I detta sammanhang ber jag få omnämna en af Riksdagens justitieombudsman

i underdånig skrifvelse den 12 juni 1909 gjord framställning,

som äger samband med föreliggande ärende.

Nu gällande taxa innehåller i § 1 det stadgandet, att de läkare,

på hvilka taxan är tillämplig, erhålla arfvode och i särskilda fall reseersättning

enligt i taxan gifna bestämmelser, »där ej annorlunda öfverenskommes».

Motsvarande stadgande återfinnes äfven i läkarinstruktionen

den 31 oktober 1890.

Justitieombudsmannen framhåller, att helt visst icke någon befogad

anmärkning kan framställas mot det sakförhållande, att läkare, hvarom

här är fråga, äger efter öfverenskommelse utfå högre arfvode än taxan

bestämmer, men att de ordalag, hvari läkare tillerkännes dylik rätt,

synas vara alltför obestämda och följaktligen kunna gifva anledning till

en tolkning, som står i strid mot lagstiftarens afsikt. Att dylik missuppfattning

också gjort sig gällande, säger sig justitieombudsmannen

under sin ämbetsutöfning varit i tillfälle att konstatera.

Enligt hans mening kan stadgandet i fråga icke anses äga annan

innebörd än att läkare, som i detsamma afses, må, i olikhet med andra

ämbetsmän, för förrättning eller åtgärd i tjänsten mottaga högre ersättning

än som är för hvarje fall fastställd, där denna af vederbörande

fullkomligt frivilligt bjudes honom. Sådant frivilligt erbjudande kan

emellertid enligt justitieombudsmannens mening icke anses vara för

handen i det fall, att läkaren utan att nämna det belopp, hvartill han

enligt taxan är berättigad, på vederbörandes fråga om arfvodet förklarar,

att han vanligen i liknande fall plägar bekomma ett uppgifvet högre

belopp, eller eljest, direkt eller indirekt, gör antydningar om sin önskan

att erhålla större ersättning än taxan tillerkänner honom.

Justitieombudsmannen åberopar vidare ett, med anledning af ett

under hans ämbetspröfning draget fall af angifven art, utaf medicinalstyrelsen

på hans hemställan afgifvet utlåtande i ärendet och säger, att,

af detta yttrande att döma, medicinalstyrelsen synes dela hans mening i

afseende å ifrågavarande stadgandes mindre klara affattning.

Justitieombudsmannen anser därför skäl föreligga för dess förtydligande

och finner sådant lämpligen kunna äga rum i samband med

den revision af läkartaxan, hvarom Allmänna svenska läkarföreningen

i syfte att tillförsäkra läkarna högre arfvode gjort underdånig framställBih.

till Bikstf. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 18 Höft. 3

Framställning

från

justitieombudsmannen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.

Departements
chefens
yttrande.

ning. Han har därför inför Eders Kungl. Maj:t framlagt ofvanberörda

förhållande till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t kunde finna

saken förtjäna.

Medicinalstyrelsen har, enligt nådig befallning, i sitt utlåtande den

30 maj 1910 yttrat sig jämväl i denna fråga. Styrelsen har därvid

erinrat om följande af 1885 års provinsialläkarkommitté i dess den 5

april 1887 afgifna underdåniga betänkande gjorda yttrande: »Liksom

det således naturligtvis står läkaren fritt att helt och hållet eller till

större eller mindre del efterskänka den ersättning, han enligt taxan har

rätt att utkräfva, har härigenom lämnats honom rätt såväl att, där högre

ersättning, än taxan bestämmer, erbjudes honom för af honom meddelad

enskild sjukvård eller utfärdade intyg, mottaga denna ersättning som

äfven att träffa uppgörelse med enskilde, vare sig genom s. k. ackord

för viss tid eller för hvarje särskildt fall, om högre godtgörelse i nämnda

afseende!! än den i taxan fastställda». Af de anförda orden torde enligt

medicinalstyrelsens mening den slutsats kunna dragas, att lagstiftaren

haft en helt annan uppfattning än den, som justitieombudsmannen syntes

vilja tillägga honom. Emellertid håller medicinalstyrelsen före, att,

därest principen om en viss latitud för arfvodet stadfästes, ifrågavarande

ord »där ej annorlunda öfverenskonnnes» lämpligen kunna utbytas mot

orden »där ej högre arfvode erbjudes». Detta ord »erbjudes» — som

tydligen afser en fullt frivillig och på eget initiativ framkallad handling

— anser styrelsen förläna all erforderlig garanti mot de af justitieombudsmannen

i detta ämne hysta farhågorna.

Vid utfärdande af den nu gällande taxan med dess ytterst låga arfvoden

afsågs hufvudsakligen att göra läkarvården lättare tillgänglig för

de mindre bemedlade särskildt bland landsbygdens befolkning, under

det man antog, att de burgnare klasserna i allmänhet icke skulle begagna

sig af dessa taxebestämmelser. Detta senare antagande synes

emellertid, att döma af de i ärendet afgifna yttrandena, i hufvudsak

slagit fel. Taxan synes äfven i afseende å läkarvård, som lämnas till

personer i god ekonomisk ställning, hafva verkat som en maximitaxa.

Att sålunda och med hänsyn jämväl till de i öfrigt anförda skälen

behof föreligger af en revision af taxan, synes mig obestridligt. Och

detta så mycket hellre som den reglering af provinsialläkarnas löner,

som förut denna dag föreslagits, skulle medföra en mycket måttlig förhöjning

i de nu utgående löneförmånerna. Sålunda skulle den verkliga

löneförbättringen för dem, som för närvarande åtnjuta extra lönetillägg,

ej uppgå till mer än 200 kronor om året, oafsedt att ålderstillägg skulle

utgå tidigare än nu är fallet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 32.

Hvad angår ändringarna i taxan synas de i medicinalstyrelsens

senaste utlåtande föreslagna i allmänhet vara lämpligen afvägda. Härigenom

beröfvas de mindre bemedlade icke nuvarande fördel af billigläkarvård,

under det de, hvilka hafva råd att betala, få vidkännas en

måttlig ökning i arfvodet.

Beträffande emellertid läkarvård, som kommun betalar för vissa

fattiga eller mindre bemedlade (§11) och för hvilken arfvodet för närvarande

utgår med allenast hälften af eljest stadgade belopp, anser

jag icke lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, helt borttaga

den sålunda medgifna nedsättningen. En afkortning till hälften af det

vanliga arfvodesbeloppet torde å andra sidan få anses väl mycket; rimliga

anspråk på billighet synas vara tillfredsställda, om kommun tillförsäkras

att erlägga endast tre fjärdedelar af det i hvarje fall stadgade

lägsta arfvodesbeloppet.

Genom den af medicinalstyrelsen föreslagna lydelsen af § 1 mom.

1 synes den af justitieombudsmannen framhållna oklarheten rörande

stadgandets innebörd blifva undanröjd.

Det af medicinalstyrelsen utarbetade förslaget torde således med

den .af mig angifna jämkning böra läggas till grund för blifvande författning

i ämnet.

Med hänsyn till det af Riksdagen gjorda uttalande lärer emellertid

böra inhämtas dess yttrande öfver författningen, som tillhör den ekonomiska

lagstiftningens område.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte genom nådig

proposition inhämta Riksdagens yttrande öfver det af mig nu framlagda

förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst

anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild

begäran, äfvensom för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion

eller myndighets uppdrag, med förklarande att Kungl. Maj:t

vill, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen

af samma förslag och förordna om utfärdande af ny författning

i ämnet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

Riksdagen afl åtas.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1911:38 Memorial, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens sjätte hufvudtitel. s. 1 i texten
  2. SU 1911:6 Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. s. 6 i texten