Med förslag till förordning om ändrad lydelse af §3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning
1912-04-26 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1912:227, Med förslag till förordning om ändrad lydelse af §3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
1
Nr 227.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse af §3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning;
gifven Stockholms slott den 26 april 1912.
Under åberopande af närlagda tvenne utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga
bilagda förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning.
De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 179 käft. (Nr 227.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning.
Härigenom förordnas, att § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrifning skall erhålla följande ändrade lydelse:
Mom. 6. Ledamot af statsrådet, som för utöfning af statsrådsämbetet
afflyttar från den ort, hvarest han vid utnämningen var bosatt,
äger utan hinder häraf fortfarande vara där mantalsskrifven.
År någon, som blifvit af Kungl. Maj:t förordnad till ledamot i
kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig
biträda inom statsdepartement eller af Riksdagen erhållit särskildt uppdrag,
för uppdragets fullgörande bosatt å annan ort än den, där han
förut haft sitt hemvist, äger han fortfarande vara mantalsskrifven å
sistnämnda ort, om han där innehar tjänst, äger fastighet eller idkar
rörelse.
Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet
uppehåller sig å annan ort än den, där han är bosatt, må ej åt sådan
anledning mantalsskrifvas å uppehållsorten.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 227.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anförde
följande:
»Enligt § 3 mom. 1 i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrifning skall en hvar mantalsskrifvas, där han är bosatt. Den
sålunda angifna regeln, som med mer eller mindre vidtgående begränsningar
sedan gammalt gällt i vår rätt, modifieras i någon mån genom
senare bestämmelser dels i samma moment dels i de följande momenten
af samma paragraf.
En bestämmelse, hvars tillämpning visat sig föranleda vissa
svårigheter, är det i mom. 6 första stycket innefattade stadgandet, att
den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet eller i
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
följd af uppdrag, lämnadt af Riksdagen, å annan ort sig uppehåller, ej
må af sådan anledning där mantalsskrifvas.
Detta stadgande, i hvad det i allmänhet afser arbete eller uppdrag
af tillfällig beskaffenhet, härleder sig från det af sakkunniga inom finansdepartementet
utarbetade förslag till förordning angående mantalsskrifning,
hvilket låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till
1894 års riksdag. Stadgandet motiverades af de sakkunniga endast
därmed, att en förut befintlig bestämmelse angående mantalsskrifning
af personer, som i och för tillfällig arbetsförtjänst vistades borta från
hemorten, syntes de sakkunniga böra tillämpas äfven på andra än egentliga
kroppsarbetare.
Orden »eller i följd af uppdrag, lämnadt af Riksdagen» infördes i
stadgandet af 1894 års riksdag på förslag af sammansatta bevillningsoch
lagutskottet, som därom yttrade följande. Utskottet ansåge visserligen
den i § 3 m,om. 6 intagna bestämmelsen äga tillämplighet jämväl
å dem, som innehade utaf Riksdagen lämnade uppdrag, men utskottet
hade dock, med afseende fäst särskildt å Riksdagens nyligen fattade
beslut, hvarigenom vissa af de utaf Riksdagen lämnade uppdrag komme
att afse en så lång tidrymd som tre år, funnit sig böra, till förekommande
af all tvekan vid tillämpningen af förevarande stadgande, förorda,
att i sagda mom. 6 måtte meddelas uttrycklig föreskrift därom, att den,
som i följd af uppdrag, lämnadt af Riksdagen, å annan ort sig uppehölle,
ej finge af sådan anledning där mantalsskrifvas.
Då det af Riksdagen sålunda gjorda tillägget uttryckligen förklarades
åsyfta endast ett förtydligande af hvad berörda stadgande äfven
därförutan ansågs innebära och de inom Riksdagen särskildt omnämnda
uppdragen medföra så lång vistelse å den ort, där de utföras, att bosättning
därstädes måste förutsättas i regel blifva en naturlig följd, vill
det synas, att enligt den uppfattning, som gjorde sig gällande vid ifrågavarande
bestämmelses antagande, densamma skulle kunna erhålla tillämpning
jämväl, när andra tillfälliga uppdrag än de af Riksdagen meddelade
föranledde afflyttning till orten för uppdragens utförande. Äfven i fråga
om personer, som för någon tid bosatte sig å annan ort för fullgörande
af kommittéuppdrag eller uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom
statsdepartement eller annat dylikt tillfälligt uppdrag, skulle då gälla, att
de ej finge åt sådan anledning mantalsskrifvas å den nya boningsorten.
Dylik tillämpning af berörda stadgande har emellertid icke blifvit
godkänd i den högsta instansen i mantalsskrifningsmål. Beträffande
mantalsskrifningsort år 1909 för en person, som på grund af olika uppdrag
såsom kommittéledamot och sakkunnig en längre tid varit bosatt
5
Kungi. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 227.
i Stockholm, har kammarrätten genom utslag den 21 juli 1910 utlåtit
sig att, då hans vistelse i Stockholm icke vore att hänföra till sådant
tillfälligt uppehåll, som afsåges i § 3 mom. 6 af förordningen angående
mantalsskrifning, utan han måste anses därstädes under ifrågavarande
år haft sitt egentliga hemvist och följaktligen jämlikt § 3 mom. 1 i
samma förordning bort för år 1909 föras i mantal i Stockholm, funne
kammarrätten skäligt att, med ändring af öfverståthållarämbetets i polisdomstolen
utslag i målet, förklara Stockholm vara nämnda persons mantalsskrifningsort
för år 1909. Liknande utgång fick genom kammarrättens
utslag den 19 december 1911 frågan om berörda persons mantalsskrifningsort
för år 1910.
Under hänvisning till omförmälda rättsfall väcktes vid 1911 års
riksdag inom Första kammaren en motion, i hvilken anfördes följande.
Nödvändigheten af det i § 3 mom. 6 mantalsskrifningsförordningen från
den allmänna regeln om mantalsskrifningsort angifna undantaget för
personer, som af Riksdagen mottagit sådana uppdrag som ledamotskap i
riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige, behöfde icke närmare uppvisas,
helst som det stått klart för dem, som stiftat denna förordning. Emellertid
funnes det uppdrag af ett annat slag, hvilka enligt motionärens
mening med alldeles samma nödvändighet borde medföra ett liknande
undantag. Sådana uppdrag vore medlemskap i af Kungl. Maj:t tillsatta
kommittéer och kommissioner eller förordnande såsom sakkunnigt biträde
inom ett departement. Att dittills icke lagstiftningen haft anledning
att göra något undantag från den allmänna regeln för dem, som
i följd af dylikt uppdrag, lämnadt af Kungl. Maj:t, uppehölle sig å annan
ort, berodde väl därpå, att sådana uppdrag ansetts vara af tillfällig beskaffenhet
och sålunda falla under momentets nuvarande lydelse. Enligt
motionärens uppfattning måste de ock anses såsom tillfälliga, äfven om
de vore af den natur, att de tvingade de personer, som erhållit dem,
att under största delen af året uppehålla sig å annan ort än där de
vore mantalsskrifna. Ty längden af ett sådant uppdrag eller antalet
af gifna uppdrag kunde icke inverka på deras natur af att vara tillfälliga.
Om t. ex. ett kommittéuppdrag, som varade några veckor, allmänt
erkändes såsom tillfälligt, måste med samma rätt ett sådant uppdrag,
som varade ett helt år eller mer, vara tillfälligt; och, på samma
sätt, om en person successivt erhölle flera sådana uppdrag, måste hvart
och ett anses tillfälligt, äfven om de tillsammans tvingade vederbörande
att vistas på främmande ort en längre tid. I förut berörda fall hade
emellertid den administrativa rättsskipningen uttalat en annan mening,
6
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
hvilken möjligen för framtiden kunde blifva normerande, om icke lagstiftningen
förtydligade, huru nämnda stadgande borde tolkas. Genom
kammarättens utslag komma sannolikt ifrågavarande person att beröfvas
valbarhet till Riksdagens Andra kammare i den valkrets, som han dittills
tillhört och representerat. Det vore enligt motionärens mening alldeles
uppenbart, att, om den af kammarrätten företrädda uppfattningen blefve
gällande, det skulle falla sig ytterst svårt för Kungl. Magt att erhålla
de medlemmar i kommittéer och kommissioner, som i hvarje fall
funnes lämpligast, ty om den riksdagsman, som mottoge ett sådant uppdrag,
riskerade att därigenom förlora sin plats i kammaren, vore det
icke svårt att inse, att de flesta komme att afböja anbudet att ingå i en
kommitté. Motionären ville i detta sammanhang erinra om, att för närvarande
sutte en kommission, den s. k. civilkommissionen, som vore
utsedd för högst fem år, och hvars flesta medlemmar största delen af
året måste uppehålla sig utom sin mantalsskrifningsort. Det kunde
gifvetvis icke vara meningen, att Kungl. Magt genom att utse en andrakammarledamot
till medlem i denna eller annan likartad kommitté skulle
kunna aflägsna honom ur kammaren. Det syntes alltså vara nödvändigt
att gifva förevarande bestämmelse en sådan lydelse, att dylika eventualiteter
undvekes.
På sålunda angifna grunder föreslogs i motionen, att mom. 6 i
§ 3 mantalsskrifningsförordningen i förevarande del skulle erhålla följande
lydelse:
»Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet
eller i följd af uppdrag, lämnadt af Riksdagen, eller såsom af Kungl.
Magt utsedd ledamot af kommitté eller kommission eller såsom till
departement inkallad sakkunnig å annan ort sig uppehåller, må ej af
sådan anledning där mantalsskrifvas — — —)).
1 häröfver afgifvet utlåtande uttalade bevillningsutskottet den mening
att, för att någon med stöd af berörda moment skulle kunna
mantalsskrifvas i den ort, utom hvilken han för tillfälliga uppdrag eller
uppdrag af Riksdagen uppehölle sig, alltid kräfdes, att han kunde anses
vara i denna ort fortfarande bosatt. Uppdrag af den af motionären angifna
natur vore enligt utskottets uppfattning alltid att anse såsom tillfälliga,
oberoende af den tid, under hvilken desamma föranledde uppdragsinnehafvaren
att vistas utom hemorten. Vid den granskning utskottet
underkastat det af motionären åberopade fallet hade utskottet
icke heller funnit, att kammarrätten uttalat någon härifrån afvikande
mening. Fastmer syntes kammarrättens utslag grunda sig på den uppfattningen,
att den ifrågavarande personen icke kunde anses fortfarande
7
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 227.
vara bosatt å sill förra mantalsskrifningsort, hvarför någon tillämpning
af § 3 mom. 6 öfverhufvud icke kunde komma ifråga. Vid sådant förhållande
skulle man tydligen genom ändringar af mom. 6 i af motionären
afsedd riktning icke vinna ett annat bedömande af ett liknande fall
som det anförda. Icke heller syntes berörda utslag böra föranleda de
konsekvenser, som af motionären befarades. Utskottet fann sig därför
sakna tillräckliga skäl att tillstyrka motionärens framställning.
Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarna.
Oafsedt huru förevarande bestämmelse i mantalsskrifningsförordningen
rätteligen bör tolkas, finner jag det vara lämpligt, att personer,
hvilka för fullgörande af sådana offentliga uppdrag som de förut omförmälda
bosätta sig å annan ort än den, där de förut haft sitt hemvist,
genom uttryckligt stadgande tillförsäkras möjlighet att fortfarande
vara mantalsskrifna å sistnämnda ort. De uppdrag, till hvilka härvid
bör tagas hänsyn, torde vara de, som bestå däri, att någon blifvit af
Kungl. Maj:t förordnad till ledamot i kommitté eller kommission eller
mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement.
Dylika uppdrag äro ofta en följd af en persons verksamhet inom riksdagen,
och det kan då icke vara riktigt, att deras mottagande skall
kunna föranleda förlust af en förutsättning för denna verksamhet.
Då det gäller att närmare bestämma innehållet af ett stadgande i
berörda syfte, ligger det nära till hands att hämta ledning från den
bestämmelse angående statsråds mantalsskrifningsort, som på grund af
väsentligen liknande hänsyn antogs af 1911 års Riksdag och genom
förordningen den 27 oktober 1911 införts i § 3 mom. 6 andra stycket
af mantalsskrifningsförordningen. Enligt denna bestämmelse äger ledamot
af statsrådet, som afflytta* från den ort, hvarest han vid utnämningen
var bosatt, utan hinder häraf fortfarande vara där mantalsskrifven.
Bestämmelsen innebär alltså rätt för statsråd att i fråga om
mantalsskrifningen välja mellan den föregående boningsorten och don
ort, där han vid mantalsskrifningen är bosatt, och genom en motsvarande
föreskrift för nu förevarande fall kommer följaktligen utvidgadt
tillämpningsområde att gifvas åt valfrihetsprincipen, hvars användande
i mantalsskrifningsförfattningarna man hittills sökt att strängt begränsa.
Emellertid är ju äfven nu endast fråga om undantagsfall, som icke
kunna antagas komma att utgöra något större antal, och valfrihetens
utsträckande till dessa fall synes därför icke böra ingifva några mera
afsevärda farhågor. Att i stället ålägga ifrågavarande personer att fortfarande
vara mantalsskrifna å sin förra boningsort och sålunda från
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
känna dem rätt att mantalsskrifvas å den nya boningsorten, om de
sådant önska, torde så mycket mindre vara att förorda, som ett dylikt
förbud mot mantalsskrifning å boningsorten skulle strida mot själfva
bufvudprincipen för bestämmande af mantalsskrifningsort.
Såsom villkor för rätten till mantalsskrifning å föregående boningsort
torde dock, särskilt med hänsyn till skatteförhållandena, böra fordras,
att den afflyttade bevarar ett visst samband med nämnda ort. I öfverensstämmelse
med hvad för andra fall enligt samma paragraf äger rum,
synes man härvid lämpligen kunna fästa afseende vid, att ban innehar
tjänst, äger fastighet eller idkar rörelse å den förra boningsorten.
Tydligt är att mantalsskrifning å den föregående boningsorten
icke bör vara tillåten längre än vistelsen å annan ort har sin orsak i
uppdrag af omförmälda slag. Fortfar den afflyttade efter uppdragens
afsilande att vara bosatt å den nya boningsorten, måste han enligt
vanliga regler mantalsskrifvas därstädes.
Om närmare bestämmelser meddelas angående mantalsskrifningsort
under utförande af berörda offentliga uppdrag, synes det motsvarande
stadgandet i fråga om uppdrag, lämnade af Riksdagen, böra jämkas till
öfverensstämmelse med de nya stadgandena och med dem sammanföras.
Af det nuvarande första stycket i mom. 6 återstår därefter den ursprungliga
bestämmelsen, att den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig
beskaffenhet å annan ort sig uppehåller, ej må af sådan anledning
där mantalsskrifvas. Under det att de nya stadgandena utgöra undantag
från hvad i mom. 1 af samma paragraf stadgas, torde den äldre bestämmelsen
efter deras tillkomst ej hafva annat ändamål än att utgöra
ett förtydligande tillägg till mom. 1. Denna bestämmelse synes, med
någon jämkning i lydelsen, lämpligen erhålla sin plats efter de nya
stadgandena.
Äfven lydelsen af momentets andra stycke torde i detta sammanhang
böra underkastas en mindre jämkning. I det utlåtande kammarrätten
den 28 september 1911 afgaf öfver det af 1911 års Riksdag antagna
förslaget till ändrad lydelse af detta moment anfördes följande.
Innebörden af det föreslagna stadgandet syntes vara, att ledamot af
statsrådet, som på grund af sin utnämning till statsråd nödgats afflytta
från den ort, där han vid utnämningen varit bosatt, ägde själf bestämma,
huruvida han skulle mantalsskrifvas å sin förra boningsort eller å den
ort, dit han till följd af statsrådsutnämningen afflyttat. Det kunde
emellertid inträffa, att eu statsrådsledamot af annan anledning än utnämningen
till statsråd flyttade från den ort, där han vore bosatt vid
utnämningen. En statsrådsledamot, som vid utnämningen hade sitt
9
Knngl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
hemvist i Stockholm, kunde ju t. ex. bosätta sig i något åt'' de utom
Stockholm belägna villasamhällena. Då det gifvetvis icke vore meningen,
att en dylik flyttning skulle föranleda därtill, att vederbörande tillerkändes
valfrihet beträffande mantalsskrifningsorten, syntes ett förtydligande af
stadgandet i nu anmärkta hänseende önskvärdt.
Hvad kammarrätten sålunda anfört föranledde icke ändring i förslaget,
säkerligen därför att någon sådan icke kunde vidtagas, om det
föreslagna stadgandet skulle kunna utfärdas utan nytt beslut af Riksdagen.
Då emellertid kammarrättens erinran synes vara befogad, torde
stadgandet nu böra förtydligas i angifna hänseende. Efter de nya stadgandenas
tillkomst torde sistberörda bestämmelse lämpligen få sin plats
såsom första stycket i momentet.
Jämlikt Eders Ivungl. Maj:ts förordnande har kammarrättsrådet
J. Ostberg inom finansdepartementet biträdt vid utarbetande af det förslag
till ändrade bestämmelser i förevarande ämne, som jag anhåller att
härmed få för Eders Kungl. Maj:t anmäla.»
Departementschefen uppläste härefter ett förslag till förordningom
ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrifning, af den lydelse, bilagan litt. — — vid detta
protokoll utvisar;
och täcktes på departementschefens hemställan,
som biträddes af statsrådets öfriga ledamöter, Hans
Maj:t Konungen förordna, att kammarrättens utlåtande
öfver nämnda förslag skulle genom utdrag af protokollet
inhämtas.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 179 höft. (Nr 227.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
F ö r s 1 «a g
till ■
Förordning om ändrad lydelse af § 3 inom. (> i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning.
Härigenom förordnas, att § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrifning skall erhålla följande ändrade lydelse:
Mom. 6. Ledamot af statsrådet, som för utöfning af statsrådsämbetet
afflyttar från den ort, hvarest han vid utnämningen var bosatt,
äger utan hinder häraf fortfarande vara där mantalsskrifven.
År någon, som blifvit af Kungl. Maj:t förordnad till ledamot i
kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig
biträda inom statsdepartement eller af Riksdagen erhållit särskilt uppdrag,
för uppdragets fullgörande bosatt å annan ort än den, där han
förut haft sitt hemvist, äger han fortfarande vara mantalsskrifven å
sistnämnda ort, om han där innehar tjänst, äger fastighet eller idkar
rörelse.
Den, som i och för arbete eller uppdrag af tillfällig beskaffenhet
uppehåller sig å annan ort än den, där han är bosatt, må ej af sådan
anledning mantalsskrifvas å uppehållsorten.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
11
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
april 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre AdelswäRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
ärendena
grefve Ehrensvärd,
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd an
de^de^^1
marfTö 1 fn/! mnevarande aPril afgifna utlåtande öfver
det den 2- mars 1912 till kammarrätten remitterade förslaget till för
ordmng
om andrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 alns i
1894 angående mantalsskrifning. S °
menJhefonlöljände” f6r>,4t“dete innehlll anförde departe
Hvad
först betraffar den af kammarrätten såväl nu som i ett
tidigaie utlåtande berörda frågan om rätta mantalsskrifningsorten för
peisoner, som tillhora en på annan ort än boningsorten mantalsskrifven
12
Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
persons hushåll, torde denna fråga få lösas enligt mantalsskrifningsförordningens
allmänna regler. Föreligger någon otydlighet i nämnda
hänseende, äger den, såsom äfven kammarrätten erinrat, motsvarighet
utanför området för det nu föreliggande förslaget. Kammarrätten har
ej heller antydt hvad ett förtydligande i ämnet enligt dess mening
borde innebära. .. . c „
Kammarrättens förslag att den ifrågasätta nya bestämmelsen i $ å
mom. 6 äfvensom det förutvarande andra stycket i samma moment skola
upptagas i ett särskild! moment närmast efter mom. 1 samt paragrafens
uppställning i öfrigt undergå en del härmed sammanhängande förändrmgar
torde ur redaktionell synpunkt vara i vissa afseenden fördelaktigt.
Äfven för den nuvarande'' uppställningen, på hvilken det remitterade
förslaget är grundadt, kunna emellertid skäl anföras; och då det synes
vara önskvärdt, att de formella förändringarna i paragrafen icke strackas
längre än nödigt är, torde det vara lämpligt att lämna förslaget alven
i detta hänseende oförändradt.
Jag hemställer alltså, att förevarande förslag må, med den atiattning
detsamma vid dess utarbetande inom finansdepartementet erhållit,
föreläggas Riksdagen till antagande.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Majrt Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas åt den lydelse,
bil. likt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Emil Sundberg.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1012.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1912:223 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti s. 5 i texten
- BevU 1912:43 Betänkande, i anledning af dels Kungl. JSIajits proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angåen s. 1 i texten