Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom

1912-02-16 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:44, Med förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag innefattande ändring i förordningen den 22 april

1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse af

10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom; gifven Stockholms slott den 16

februari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tiutuårig

häfd och J b

lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen mod all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen. J

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 käft. (Nr 44.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Med ändring af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd

förordnas, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,

ej vidare må mot kronan vinnas i afseende å egendom, som är kronan

afhänd, före den 1 maj 1922 och ej heller i fråga om inteckning i sådan

egendom, därest egendomen återvinnes genom klander, som instämts före

sagda dag.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. propositon Nr 44.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § I förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den

i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder,

som icke är af beskaffenhet, att den jämlikt 5 § genast bör afslås, förklara

rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den

ej redan är vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskilt utförande

i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom

i 7 § förmäles, skall kungörelse därom af rätten utfärdas, om sökanden

det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse

tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd

i allmänna tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet,

uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom,

när tingslaget består af mera än en församling, jämväl i kyrkorna

för angränsande, inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget

instärndt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år

efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning att

annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre

ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet

under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd

upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas

må, skall kronans ombudsman däröfver höras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 26 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:
l:o.

»Under de senare åren har behof vet af en noggrann och fullständig

undersökning, på hvilka grunder och med hvilken rätt vissa slag af egendom,

som tidigare tillhört kronan, numera med äganderättsanspråk innehafvas af

enskilda personer, gjort sig med allt större styrka gällande. Åtgärder för

åstadkommande af en sådan undersökning äro också af Eders Kungl. Maj :t

vidtagna.

Åtgärder Af största vikt i detta afseende äro de föreskrifter, som meddelats om

till verkställande af en utredning angående kronans vattenrätt samt anhängigaf^kronans

görande och utförande af den talan, som kan finnas erforderlig för bevavattenrätt.

rande af nämnda rätt. Jag anhåller nu att till en början få något redogöra

för anledningen till att särskilda föreskrifter i sådant syfte ansetts erforderliga

samt innehållet i de meddelade föreskrifterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Sedan i anledning af en vid domstol uppkommen tvist angående kro- Tillkallande

nans rätt till Hammarsforsen i Indalsälfven justitiekanslersämbetet kos Eders

Kungl. Maj :t hemställt om vidtagande af åtgärder för utredning i detta af- sakkunniga

seende, erhöll chefen för civildepartementet den 22 januari 1909 Eders Kungl. f°r. utre<*''

Majrts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för undersökning af den rätt vattenregalet

kronan på grund af vattenregal kunde äga till nämnda älf samt andra älf- * df- no£ra

var och strömmar i de norra länen. För fullgörande af nämnda uppdrag

tillkallades sedermera inom civildepartementet tre personer.

Samtidigt härmed togs initiativ till en utredning om kronans vattenrätt Vattenfallsi

de norra länen af vattenfallsstyrelsen. Detta ämbetsverk, som enligt sin *tyrdiens

instruktion har att förvalta sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt den 18 jasärskilda

bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans nuari 1909- räkning, med tillhörande utmål, anhöll i skrifvelse den 18 januari 1909, att

Eders Kungl. Maj:t måtte anbefalla ej mindre kammarkollegium och landtmäteristyrelsen

att gemensamt vidtaga erforderliga åtgärder för att så snart

som möjligt skulle till vattenfallsstyrelsen öfverlämnas dels en förteckning

öfver de vattenfall, som vid afvittringarna förbehållits kronan, dels ock

afskrifter af afvittringsutslagen och kopior af afvittringskartorna, i hvad

nämnda handlingar afsåge ifrågavarande vattenfall och för deras tillgodogörande

afsätta utmål, än äfven Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande i de

norrländska länen att till vattenfallsstyrelsen inkomma med uppgift såväl rörande

de nybyggen, hvilka i samband med afvittringarna eller därefter upplåtits

å stränderna till dylika vattenfall, som ock för hvilka af dessa nybyggen

skatteomföring blifvit i vederbörlig ordning beviljad.

I häröfver afgifvet utlåtande den 8 april 1909 förklarade emellertid Kammarkolkammarkollegium

och landtmäteristyrelsen svårigheter möta att åstadkomma

den begärda utredningen i hvad på dem berodde. Kammarkollegium med- styrelsens

delade härvid följande. Vattenfall och utmål till sådana funnes i allmänhet

icke i afvittringsutslagen särskildt omnämnda. Så t. ex. förekomme, såvidt 1909.

kollegiet hade sig bekant, icke något fall, där i sådana utslag för socknar inom

Gäfleborgs eller Västernorrlands län dylikt omnämnande ägt rum. Äfven i

de för socknar af Härjedalens fögderi i Jämtlands län hos kollegiet befintliga

afvittringsutslagen torde man förgäfves söka namnet å något därstädes

befintligt vattenfall. T afvittringsutslagen för Västerbottens län syntes väl

vattenfall icke heller hafva blifvit särskildt omnämnda, men borde dock anmärkas

att i samtliga utslagen för länets lappmarkssocknar funnes efter

hvarje däri upptagen by intaget förbehåll för kronan och andra virkesägare

till de rättigheter, som omförmälas i § 7 af stadgan den 30 maj 1873 om afvittring

i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Hvad Norrbottens

län anginge, hade i afvittringsutslaget för Juckasjärvi socken kro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 44.

nan och andra virkesägare förbehållits rätt till flottning i alla de vattendrag,

där flottled funnes eller kunde upprensas, hvarjämte till upplagsplatser och

utmål vid strömfall afsatts vissa områden. I afvittringsutslagen för Gellivare,

Jockmoeks, Arjepluogs och Arfvidsjaurs socknar hade förbehållits kronan,

förutom rätt till flottning i alla vattendrag, rätt till de inom kronohemmans

eller nybyggens områden »tilläfventyrs befintliga större strömfall»,

som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna ägors

befrielse från öfversvämningar m. ■ m. kunde användas. I Pite socken hade

utmål afsatts för vissa strömfall, och inom Öfver-Kalix socken hade ett strömfall

jämte utmål bibehållits för kronans räkning.

Vattenfalls- Vattenfallsstyrelsen aflät därefter den 29 oktober 1909 en ny fram
ficrifvelse

spillning till Eders Kungl. Maj:t. Styrelsen fann af kammarkollegiets och

den 29 okto- landtmäteristyrelsens utlåtande framgå, att det i flertalet fall icke vore möjber

1909. ligt att af afvittringsutslagen och afvittringskartorna vinna upplysning,

hvilka vattenfall efter afvittringsförrättningarna fortfarande tillhörde kronan.

Enligt afvittringsförfattningarna hade visserligen större strömfall på

kronomarkerna samt inom kronohemmans och afradslands områden, hvilka

kunde användas till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna

ägors befrielse från öfversvämningar med mera dylikt, icke bort genom skatteköp

frånhändas kronan utan dispositionsrätten därtill alltid kronan förbehållas

och i detta afseende af den omkringliggande kronomarken nödigt utmål

därtill afsättas. I strid med dylik föreskrift syntes emellertid i flera afvittringsutslag

dispositionsrätten till större strömfall icke uttryckligen hafva

förbehållits kronan. I åtskilliga fall, särskildt inom de nordligaste länen,

hade väl sådant förbehåll gjorts, men utmål syntes icke alltid hafva afsatts

vid strömfallen eller, där så skett, afsatts endast å ena stranden. Den omständigheten

att, såvidt utan ingående undersökning kunde bedömas, särskildt

under äldre tider kronans rätt vid afvittringsförrättningarna sålunda

icke tillgodosetts i den utsträckning författningarna föreskrifva

hade gjort att det mången gång vore mycket ovisst, hvad som efter afvittringen

kvarstannat i kronans hand och hvad som öfvergått i enskild

ägo. Hade i afvittringsutslaget ett otvetydigt uttalande gjorts rörande

visst område af mark eller i vatten, måste det gifvetvis tillerkännas afgörande

betydelse. Äfven där uttryckligt förbehåll gjorts för kronans räkning,

hade det emellertid förekommit att kronans rätt icke blifvit respekterad.

Genom bristande uppmärksamhet från vederbörande tjänstemäns

och myndigheters sida hade sålunda redan ett tiotal år, efter det afvittringsförrättningen

för Aspås socken i Jämtlands län afslutats, ett därvid afsatt

utmål utmed Kattstrupeforsen i Indalsälfven vid lagaskiftesförrättning

ingått i delning mellan skiftesdelägarna. Genom lagakraftvunnen dom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

af Svea hofrätt den 24 december 1897 hade emellertid utmålet återförts till

kronans omedelbara disposition. Under sådana förhållanden vore det icke

ägnadt att väcka förvåning att, då i afvittringshandlingarna icke fullt tydligt

angifvits hvad som förbehållits kronan, större strömfall, som bort kvarstanna

i kronans hand, kommit öfver i enskild besittning. Då kronan icke

framställt några anspråk på strömfallen, utan enskilda, måhända sedan lång

tid tillbaka, fått okvaldt tillgodogöra sig dem såväl för industriella anläggningar

som för andra ändamål, vore det helt naturligt om dessa ansåge

sig såsom rätta ägare till vattenfallen.

Styrelsen hade funnit sig af sin ämbetsplikt manad att påkalla verkställande

af eu utredning, om och i hvad mån kronan på afvittringsförrättningarna

kunde grunda anspråk på nu i enskild besittning befintliga vattenfall

eller för vattenfalls tillgodogörande nödig mark. De principfrågor,

som vid eu dylik utredning skulle upptagas till behandling och besvarande,

— exempelvis om kronan, ehuru något förbehåll därom icke gjorts i afvittringsutslaget

eller de handlingar, på hvilka detta grundats, med fog kunde

göra några anspråk gällande på strömfall, som enligt afvittringsförfattningarna

bort bibehållas under kronans disposition — vore af en så stor

räckvidd för industriens utveckling i Norrland, att de snart måste finna en

lösning. Det sätt, hvarpå denna skedde, kunde äfven komma att blifva af

mycket vidtgående betydelse för omfattningen af kronans rätt till Norrlands

vattenkraft.

Enbart genom en utredning kunde dock uppenbarligen något definitivt

afgörande icke träffas. Därtill erfordrades att kronans anspråk blifvit

pröfvade af domstolarna, önskligt vore därför att inom en nära framtid sådana

rättegångar blefve anhängiggjorda, i hvilka domstolarna blefve i tillfälle

att uttala sig rörande de principiella grunderna för kronans anspråk.

Eu grundlig utredning borde emellertid gifvetvis åvägabringas före anliängiggörandet

af dylika rättegångar.

På grund häraf och då hvad sålunda anförts syntes äga motsvarande

tillämpning i fråga om skatteköp af rekognitionsskogar och rekognitionshemman,

har styrelsen hemställt, det täcktes Eders Knngl. Maj:t låta inom

den närmaste tiden vidtaga åtgärder för utrönande, i hvad män kronan på

afvittringsförrättningarna i de norrländska länen eller på omförmälda skatteköp

kunde grunda anspråk på vattenfall och strandområden.

Genom skrivelser från chefen för civildepartementet den 11 januari utredning

1910 fingo sedermera Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Koppar- ^*ngl

bergs län och de norrländska länen sig anbefalldt att inkomma med förteck- May.ts beningar

dels å samtliga vattenfall och forsar i de inom vederbörande län be- fal^nmsslägna

delarna af vissa angifna vattendrag dels å öfriga inom länen befintliga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

vattenfall och forsar af någon betydenhet. Förteckningarna borde därjämte

upptaga fullständiga upgifter angående den eller de fastigheter, som å ömse

sidor gränsade till hvarje vattenfall och fors, med angifvande af såväl den

jordeboksbeteckning, såsom namn, nummer och mantal med mera, hvarunder

sådana fastigheter förekomme i kronans handlingar, som'' ock af det tingslag

samt den socken, hvari strandfastigheterna å ömse sidor om vattenfallet eller

forsen vore belägna. Hade vid afvittring eller skifte afsatts mark till utmål

för strömfall, borde utredning jämväl härom intagas i förteckningarna. Därest

utan afsevärd tidsutdräkt upplysningar kunde vinnas om den ungefärliga

fallhöjden för vattenfall eller fors, hvarom vore fråga, om hvem som vore

upptagen såsom ägare eller innehafvare af sådant vattenfall eller fors, eller

om dylikt vattenfall eller fors vore helt eller delvis bebyggdt eller eljest tillgodogjordt,

borde ock sådant i förteckningen angifvas.

Komplctte- Sedan de sålunda infordrade förteckningarna inkommit, verkställdes på

ratsöknirwer vattenfallsstyrelsens föranstaltande genom särskilt förordnad person ytterligare

undersökning i syfte att med uppgifter hämtade ur fastighetsböckerna

fullständiga de i förteckningarna intagna upplysningarna rörande de vattenfallen

angränsande strandfastigheternas beteckning samt deras ägare och innehafvare.

I den mån inkomna uppgifter gåfvo vid handen, att det för

bevakande af kronans anspråk på vattenfall och strandfastigheter var nödvändigt,

att inom den närmaste tiden därå löpande häfdetider afbrötes, öfversändes

af vattenfallsstyrelsen dylika uppgifter till kammarkollegium, dit

jämväl utredningens resultat i öfrigt efter hand öfverlämnades.

Förordnan- Med bifall till särskilda af vattenfallsstyrelsen gjorda framställnin
deom

trissa0 Sar Eann Eders Kungl. Maj:t den 8 oktober 1910 godt dels förordna, att

vattenfall. Ivrångedeforsarna i Indalsälfven skulle, såvidt anginge kronans rätt till desamma,

stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning, dels bemyndiga vattenfallsstyrelsen

att, därest kronans äganderätt till forsarna icke godvilligt erkändes,

vid vederbörlig domstol anhängiggöra och i förekommande fall fullfölja

rättegång mot den vattenfallsstyrelsen aktade nödigt att instämma för

att få kronans anspråk pröfvade i hela deras vidd, dels ock bemyndiga

samma styrelse att, därest kronans äganderätt till Lanforsen i Dalälfven icke

godvilligt erkändes, anhängiggöra och i förekommande fall fullfölja talan

för att få kronans rätt till forsen jämte utmål i laga ordning pröfvad af domstol

och forsen därjämte återförd till kronans omedelbara disposition för tillgodogörande

af dess vattenkraft.

Vattenfalls- I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 13 januari 1911 anmälde emelstrifvelse

Ert''*! vattenfallsstyrelsen, att redan de förarbeten, som varit nödiga för ett

den 13 ja- närmare studium af äganderättsförhållandena med afseende å omförmälda

nnan 1911. forsar jämte utmål, hade gifvit vid handen, att ett uppdrag åt vattenfallssty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

relsen att föra kronans talan i rättegångar om bättre rätt till vattenfall

och strandområden skulle kräfva så mycken tid och arbete, att de styrelsen till

buds stående tjänstemännen därigenom komme att dragas ifrån andra göromål,

som närmare sammanhängde med styrelsens åligganden enligt gällande

instruktion. Till stöd för denna uppfattning lämnade styrelsen äfven eu redogörelse

för de rättegångar, som, såvidt kunde bedömas, skulle komma att

under den närmaste framtiden anhängiggöras af kronan angående strömfall i

Dalälfven, Indalsälfven samt Ume och Lule älfvar; och framhölls vidare

att den på Eders Kungl. Maj :ts uppdrag företagna utredningen af regalrätten

i de norrländska älfvarna dåmera fortskridit så långt, att ytterligare

ett flertal liknande spörsmål kunde i en nära framtid väntas blifva aktuella.

På grund häraf hade det synts vattenfallsstyrelsen för hithörande frågors

snabba och ändamålsenliga lösning riktigast, om styrelsen befriades från befattningen

med ifrågavarande rättegångar och därmed sammanhängande

utredningar; och hemställde därför styrelsen, att Eders Kungl. Maj :t snarast

måtte göra de förfoganden, som häraf föranleddes.

I anledning häraf meddelade Eders Kungl. Maj :t den 27 januari 1911 Förordnanförordnanden

för vice häradshöfdingen E. Hagelin och revisionssekreteraren d)^r{Xshrifgrefve

II. A. II. Hamilton. Dessa förordnanden innefattade i hufvudsak dels dingen É.

bemyndigande för Hagelin att i fråga om Lanforsen och för Hamilton att i^sionssekfråga

om Krångedeforsarna utföra den för kronan anhängiggjorda talan, reteraren

dels för Hagelin uppdrag att verkställa undersökning rörande den rätt kro- ^{jamilton

nan öfverhufvud taget kunde äga till vattnet i Dalälfven samt för Hamilton ett

liknande uppdrag i afseende å Indalsälfven samt Ume och Lule älfvar; och

skulle Hagelin eller Hamilton, därest han funne sådana omständigheter föreligga,

att kronans rätt borde göras i laglig väg gällande, därom hos Eders

Kungl. Maj:t göra anmälan. Det på grund af Eders Kungl. Maj:ts beslut

den 22 januari 1909 tre personer meddelade uppdraget att verkställa undersökning

angående regalrätten i de norrländska vattendragen förklarades

hafva förfallit.

På grund af särskilda framställningar från Hagelin och Hamilton har

Eders Kungl. Maj:t sedermera bemyndigat dem att anhängiggöra talan Hagelin

angående vissa vattenfall i Dalälfven samt Hamilton angående två

vattenfall i Indalsälfven, sex vattenfall i Ume älf och ett vattenfall i Lule älf.

Jag vill tillika erinra om att genom motion i andra kammaren vid 1911 Förslag_ vid

års riksdag hemställdes, att riksdagen skulle hos Eders Kungl. Maj :t anhålla

om öfvervägande, huruvida icke den viktiga och omfattande utredningen af

kronans tvistiga rätt till vattenfall och utförandet af de däraf påkallade processerna

lämpligen borde i alla förekomande fall fortfarande anförtros åt

kammarkollegium såsom författningsenligt kronans rätta målsman i detta

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 höft (Nr 44.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Vice häradshöfdingen

Éagehns

skrifvelse

den 29 augusti

1911.

10 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 44.

afseende och sakligt sedt dess mest sakkunniga representant i dylika ärenden.

I anledning af denna motion afgaf kammarkollegium den 13 april 1911 utlåtande.

Frågan förföll därefter genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Ytterligare åtgärder i förevarande angelägenhet påkallades af Hagelin

genom skrifvelse till Eders Kungl. Maj :t den 29 augusti 1911. I denna anfördes

hufvudsakligen följande. Till Hagelin hade från vattenfallsstyrelsen

öfverlänmats afskrifter, hvad anginge Dalälfven, såväl af de från Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna förteckningarna å vattenfall

som ock af de förteckningar, hvilka uppgjorts vid den af vattenfallsstyrelsen

föranstaltade undersökningen till fullständigande af de förra förteckningarna.

En anledning till denna undersökning hade varit jämväl att söka vinna

upplysning om de tider, då lagfart å strandfastigheterna beviljats, för att i

fall af behof kunna vidtaga åtgärder i syfte att hindra inträdandet af häfd

jämlikt förordningen den 22 april 1881. I de från Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande

inkomna förteckningarna saknades emellertid ofta helt

och hållet uppgifter angående strandfastigheternas benämning och ägare, eller

ock vore dessa uppgifter i många fall icke så fullständiga, att däraf

kunde bedömas hvithet hemman eller andel af detsamma angränsade vattendraget.

Då den af vattenfallsstyrelsen anordnade undersökningen verkställts

med ledning af dessa förteckningar, hade densamma gifvetvis icke

kunnat blifva så noggrann och fullständig, att den kunde läggas till grund

för bedömande, huruvida åtgärder för afbrytande af tjuguårig häfd borde

vidtagas. Hade lagfart beviljats å hemman eller hemmansdel invid vattendraget,

vore visserligen enligt Hagelins uppfattning — som delades af justitiekanslern

och advokatfiskal i kammarkollegium samt, enligt hvad

Eders Kungl. Maj:ts beslut i visst mål syntes gifva vid handen, äfven af

Eders Kungl. Maj:t — i förevarande afseende frågan om liäfden utan betydelse,

enär häfden i sådant fall endast kunde gälla själfva hemmanet eller

hemmansdelen men icke vore afgörande för huruvida därinvid beläget vattenfall

utgjorde en hemmanets tillhörighet eller ej. Men äfven om frågan

om häfden i dylika fall vore utan betydelse, måste likväl utrönas, huruvida

lagfart meddelats å endast hemman eller hemmansdel eller om den afsåge jämväl

vattenområde eller grund och vattenfall därutanför. Af den utaf vattenfallsstyrelsen

föranstaltade undersökningen framginge att det beträffande

Dalälfven icke vore så alldeles ovanligt att lagfart uttryckligen meddelats å

vattenrätt, strandrätt och grund eller dylikt. Vore så förhållandet, måste gifvetvis

häfden omfatta allt, hvarå lagfart sålunda beviljats. För att med säkerhet

kunna utröna hvad som vore föremål för lagfarten erfordrades därför

ingående undersökningar, hvilka borde sträcka sig äfven till lagfartsprotokollen

och särskildt i Dalame torde vara förbundna med svårigheter, då fö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

randet af lagfartsböckerna där påbörjats först långt efter det lagfartslagen

börjat tillämpas. Undersökningar af dylik art inginge icke i det Hagelin tilldelade

uppdraget, och Hagelin vore förhindrad att sysselsätta sig med sådana

undersökningar, hvilka måste vara förenade med stor tidsutdrägt och förutsätta

långvariga uppehåll på olika platser. På grund häraf hade Hagelin

ansett sig böra hänleda Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på berörda

förhållanden, för att Eders Kungl. Maj :t måtte kunna vidtaga de åtgärder,

som i saken pröfvades nödiga.

1 häröfver afgifvet utlåtande den 2 oktober 1911 framhöll vattenfalls- Vattenfallsstyrelsen,

att afsikten med den af styrelsen igångsatta undersökningen till styrelsens utfullständigande

af de från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkom- % ''oktober

na vattenfallsförteckningarna hufvudsakligen varit att vinna utredning, hu- 1911- ruvida lagfart meddelats å vattenfall och strandområden å sådan tid, att tjuguårig

häfd kunde hindra kronan att göra gällande anspråk på samma strandoch

vattenområden. Den förnämsta anledningen till att styrelsen därvid iagt

berörda i vissa afseenden bristfälliga förteckningar i oförändradt skick till

grund hade varit, att det enligt styrelsens uppfattning legat fara i dröjsmål.

Styrelsen hade från början förutsatt, att berörda utredning icke kunde blifva

uttömmande men ändock borde utföras såsom en förberedande åtgärd för

vinnande såvidt möjligt af material för bedömande, när åtgärd under den

närmaste tiden borde vidtagas för afbrytande af löpande häfdetid. Ytterligare,

kompletterande utredningar vore nödvändiga för åstadkomande af fullständiga

uppgifter rörande tidpunkterna för inträdande af tjuguårig häfd å

samtliga de vattenfall och strandfastigheter, som omförmäldes i förteckningarna.

Enligt styrelsens förmenande borde dessa utredningar i första hand

inriktas på att införskaffa uppgifter rörande strandfastigheter utmed sådana

vattenfall, beträffande hvilka uppgifterna i förteckningarna varit så ofullständiga,

att anteckningar angående lagfartsförhållandena hittills icke kunnat

göras, samt att komplettera de sålunda inkomna uppgifterna med dylika

anteckningar. Ett genomforskande af afvittrings- och skifteshandlingar

samt af vederbörande lagfartsböcker och de vid vederbörande domstolar förda

protokoll angående meddelande af fasta eller lagfart med flera handlingar

borde dessutom företagas, därvid det syntes vara lämpligt att göra början

med de större vattenfallen samt med de vattenfall, å hvilka häfd enligt den

af styrelsen föranstaltade utredningen helt eller delvis kunde befaras inträda

inom den närmaste tiden. Enligt styrelsens uppfattning måste detta sistnämnda

utredningsarbete, om det skulle kunna slutföras inom rimlig tid, anförtros

till ett flertal i hithörande frågor förfarna jurister och landtmätare

och bedrifvas samtidigt å skilda orter samt eventuellt föranleda undersök
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 44.

ningar å ort och ställe, till följd hvaraf det torde komma att kräfva mycket

betydande kostnader. Särskildt syntes utredningarna rörande vattenfallen i

Kopparbergs län komma att medföra icke ringa svårigheter. Såsom vattenfallsstyrelsen

förut flera gånger varit i tillfälle att framhålla, borde emellertid

den omständigheten att utredningsarbetet komme att föranleda störa

kostnader så mycket mindre få blifva afgörande, som verkställandet af en

fullständig utredning rörande äganderätten till vattenfallen måste anses vara

af stor ekonomisk betydelse för landet samt utgöra en nödvändig förutsättning

för att kronans rätt skulle kunna tillbörligen tillvaratagas.

Vattenfallsstyrelsen hemställde därför, det täcktes Eders Kungl. Maj:t

vidtaga erforderliga åtgärder för kompletterande på sätt styrelsen angifvit

af undersökningarna rörande vattenfall och strandfastigheter.

Vattenfalls- Redan tidigare hade vattenfallsstyrelsen i skrifvelse till Eders Kungl.

styrelsens Maj :t den 25 juli 1911 dels upprepat sin den 18 januari 1909 gjorda hemstälden^jvli

lan att fa till styrelsen öfverlämnad såväl en förteckning öfver de vattenfall,

1911 hvilka enligt särskilda bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats

för kronans räkning, jämte tillhörande utmål som äfven afskrift af afvittringsutslagen

och kopior af afvittringskartorna, i hvad nämnda handlingar afsåge

ifrågavarande vattenfall jämte utmål, dels ytterligare hemställt, att Eders

Kungl. Maj :t täcktes ej mindre förklara, att, intill dess dylik förteckning

jämte bilagor blifvit till vattenfallsstyrelsen öfverlämnad, det icke tillkomme

styrelsen vare sig att verkställa utredning med afseende å äganderätten

till berörda vattenfall jämte utmål eller att för kronans räkning utföra talan

angående bättre rätt till desamma, än äfven i samband därmed träffa de

förfoganden, som kunde befinnas lämpliga för utredning om och tillvaratagande

af kronans rätt i fråga om äganderätten till omförmälda vattenfall.

Vattenfallsstyrelsen framhöll, att den för åstadkommande af den begärda

förteckningen erforderliga ingående granskningen af afvittringshandlingarna

och de öfriga handlingar, som i samband därmed kunde komma att genomgås,

borde blifva till synnerligen stort gagn för bevakande af kronans

rätt ej blott till sådana vattenfall i de norra länen, som vid afvittringsförrättningarna

uttryckligen förbehållits kronan, utan äfven till sådana strömfall,

som funnes i de vattendrag eller delar af vattendrag, beträffande hvilka

vid afvittringarna så förfarits, att de med däri befintliga vattenfall utan

samband med andra områden behandlats som en kronans öfverloppsmark,

ställd till framtida disposition. Angående den förra gruppen torde mången

gång kronans äganderätt till strömfallet icke dragas i tvifvelsmål.^ Äfven i

fråga om denna grupp hade dock erfarenheten visat, att enskilda på en eller

annan grund erhållit lagfart å dylikt strömfall, och särskildt kunde detta

antagas förekomma, där något utmål utmed strömfallet icke blifvit afsatt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

för kronans räkning. Beträffande den andra gruppen funnes än större anledning

befara att, i sammanhang med beviljande af lagfart å strandfastighet

utmed ett dylikt strömfall, lagfart jämväl meddelats å grund och vatten i

älfven utanför strandfastigheten. Då det icke kunde antagas, att kronans

anspråk å omförmälda vattenfall skulle godvilligt erkännas af vederbörande

strandägare, äfven om dessa icke erhållit lagfart å vattenområdet, syntes det

blifva nödvändigt att anhängiggöra ett stort antal rättegångar för att få

kronans anspråk pröfvade af domstol. Åtgärder i dylik riktning borde gifvetvis

utan dröjsmål vidtagas i de fall, då enskilda erhållit lagfart å strandoch

vattenområden, å hvilka kronan kunde framställa anspråk, på sådan

tid att de inom en nära framtid till sitt fredande mot kronans anspråk kunde

åberopa tjuguårig häfd.

Enär emellertid föreskrifterna i gällande instruktioner för å ena sidau

vattenfallsstyrelsen å andra sidan kammarkollegium och domänstyrelsen

onekligen lämnade rum för en viss osäkerhet, hvem det ålåge att bevaka kronans

rätt till ifrågavarande vattenfall, syntes erforderliga bestämmelser

härom snarast möjligt böra meddelas. Och genom dessa bestämmelser borde

enligt styrelsens förmenande uttryckligen stadgas att, intill dess den begärda

förteckningen öfver vattenfall jämte tillhörande bilagor blifvit till styrelsen

öfverlämnad, någon skyldighet icke ålåge styrelsen i berörda afseende.

Jämväl från annat håll fästades uppmärksamheten därpå att, sär- Förordnanskildt

med hänsyn till faran för inträdande häfd mot kronan, behörighet att advokat
i

rättegångarna om vattenfall föra kronans talan borde oförtydbart tilläggas fiskalsämbeviss

myndighet. På förslag af advokatfiskalsämbetet vid kammarkollegium tet

ingick kollegiet till Eders Kungl. Maj:t med framställning i ämnet, och

fann Eders Kungl. Maj :t den 6 oktober 1911 godt bemyndiga advokatfiskalsämbetet

att tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda föreskrifvet i

alla fall, där icke särskildt uppdrag i förevarande afseende lämnats annan

person såsom kronans ombud, anhängiggöra och utföra kronans talan i fråga

om bättre rätt till vatten och grund äfvensom till utmål vid strömfall såväl

i samtliga vattendrag inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Yästernorriands,

Jämtlands, Västerbottens och Korrbottens län som ock i de delar af Dalälfven,

som tillhörde Uppsala och Västmanlands län.

En mera definitiv och omfattande lösning af samma fråga har föranledts

af senare framställningar.

Kammarkollegium, som fått sig anbefalldt att afgifva utlåtande öfver Framställvattenfallsstyrelsens

skrifvelse den 25 juli 1911, lät i ärendet höra kammar- nin9

advokatfiskalsämbetet, som i afgifvet memorial anförde följande. Gifvetvis kronans vatvore

det ur flera synpunkter af allra största vikt, att utredningen rörande tenrätt i

kronans rätt till de vattenfall, hvarom ovisshet i sådant hänseende rådde, lan och de

norrländska

länen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

icke blott blefve grundlig utan äfven utfördes med så stor skyndsamhet som

möjligt. Såsnart tillförlitlig utredning rörande kronans rätt till ett visst

vattenfall vunnits, borde sålunda saken, där så funnes erforderligt, genast

dragas inför domstol. Emellertid borde utredningarna rörande kronans rätt

till andra vattenfall oafbrutet fortgå parallelt med de anhängiggjorda rättegångarna,

hvilket vore af vikt jämväl på den grund att det ytterligare material,

som sålunda komme i dagen, utan tvifvel skulle underlätta den principiella

tolkningen af de till stöd för kronans rätt till de norrländska vattenfallen

åberopade bufvudfakta. Det vore vidare klart att utredningarna icke

borde göras vidlyftigare än nödigt utan koncentreras kring vissa frågor,

som det kunde vara af intresse att få besvarade såväl ur principiell synpunkt

som för bedömande af kronans möjliga rätt till det särskilda strömfallet.

För vinnande af full enhetlighet syntes det ämbetet i flera hänseenden

lämpligast att en enda myndighet finge i uppdrag att iakttaga och bevaka

kronans anspråk på äganderätt till strömfall af alla kategorier. Af de myndigheter,

som därvid skulle kunna komma i fråga, syntes advokatfiskalsämbetet

vid kammarkollegium afgjordt böra ställas i främsta rummet. Utan

en afsevärd ökning i advokatfiskalskontorets arbetskrafter kunde ämbetet

emellertid icke utföra ett så vidlyftigt arbete jämte sina öfriga åligganden.

Förslag till sådan ökning och därmed sammanhängande anordningar framlades

af advokatfiskalsämbetet.

Med öfverl ärrm ande af berörda memorial gjorde kammarkollegium i

utlåtande den 7 november 1911 framställning i angifna riktning.

Framställ- Ett annat af kammaradvokatfiskalsämbetet afgifvet memorial afsåg

mårder1 till ome(ielbart åtgärder till förebyggande af att kronan genom tjuguårig häfd

förebyggan- ginge sina äganderättsanspråk förlustig. Efter att hafva uttalat sig angåmot

kronan enc^e bristerna i de förefintliga vattenfallsutredningarna, särskild! i hvad

i Koppar- desamma anginge förutsättningarna för häfd mot kronan, framhöll ämoetet

herfe norr-011 nödvändigheten af en fullständigt ny och efter en i väsentliga delar omarländska

betad plan företagen undersökning om häfden. Denna utredning måste, om

länen. c](n öfverhufvud skulle tjäna sitt syfte, bedrifvas med största möjliga skyndsamhet.

För att icke onödigtvis försenas borde den endast omfatta sådant,

hvarom upplysning nödvändigtvis erfordrades för afbrytande af löpande

häfdetid. Denna utredning af i hufvudsak formell natur borde följaktligen

strängt särskiljas från utredningen om kronans verkliga rätt till de norrländska

strömfallen, ehuru man helt naturligt för sistberörda utredning

skulle kunna tillgodogöra sig åtskilliga af häfdeutredningens resultat.

I fråga om själfva metoden för den ifrågasatta utredningen ville ämbetet

för tillfället inskränka sig till att erinra, hurusom tjuguårig häfd

kunde afskära kronan från möjlighet att göra gällande en henne tillkom
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 44.

mande rätt till strömfall icke blott för den händelse att den lagfart, soin

grundläde käfden, hänförde sig till viss areal, hvaruti jämväl inginge strömfallets

vattenområde, utan äfven under vissa förhållanden, såsom till exempel

i fråga om mantalssatt jordafsöndring eller ägostyckad fastighet, när

beviljad lagfart hänförde sig till viss jordeboksbeteckning eller visst skattetal.

. I sistnämnda fall skulle äfven den tjuguåriga häfden kunna lägga hinder

i vägen ftm advokatfiskalsämbetet att genom administrativa besvär, som

tilläfventyrs stått öppna, söka rättelse i de beslut om skatteförsäljning eller

skatteomföring, hvarigenom kronan i strid mot gällande författningar afhändts

henne tillhöriga strömfall med utmål inom den skattesålda eller skatteomförda

egendomens område. Därvid tilläte ämbetet sig fästa kollegiets

uppmärksamhet på den omständigheten att, såvidt framginge af ämbetets

diarier, ämbetet endast undantagsvis erhållit del af Kungl. Maj ds befallningshafvandes

skatteomföringsbeslut, meddelade innan kungörelsen den

26 september 1879 angående sättet för bevakande af kronans talan i fråga

om krononybyggens omförande från krono- till skattetitel träd! i kraft,

hvilka beslut följaktligen icke vore att anse såsom mot kronan laga kraftvunna.

Vid sådant förhållande måste advokatfiskalsämbetet för sin del fästa

stor vikt vid att den blifvande utredningen lämnade tillförlitliga upplysningar

rörande meddelade lagfarter icke allenast å den fastighet, som fått

sina ägor utlagda vid själfva strömfallet, utan äfven, för den händelse strömfallet

läge inom eller invid visst skifteslag, å skifteslagets samtliga hemman

eller hemmansdelar, hvarjämte det likaledes vore af vikt att upplysning meddelades,

huruvida vid laga skifte träffats några bestämmelser angående

rätten till vattnet.

Med åberopande af det anförda hemställde advokatfiskalsämbetet, att

kollegiet ville hos Eders Kungl. Maj :t göra framställning afseende åtgärder

till åstadkommande, på sätt ämbetet antvdt, af en fullständig och tillförlitlig

utredning rörande tidpunkterna för inträdandet af tjuguårig häfd till förmån

för enskild besittare af strömfall och därintill stötande strandfastigheter

inom Kopparbergs län och de norrländska länen.

I detta sammanhang fäste advokatfiskalsämbetet slutligen kollegiets

uppmärksamhet på de svårigheter, som vore förenade med ett effektivt

tillvaratagande af kronans rätt för undvikande af invändning om tjuguårig

häfd, äfven med stöd af en pålitlig utredning om de häfdetider, som

tilläfventyrs löpte mot kronan. Man kunde befara, att i många fall ämbetet

skulle komina att sakna rådrum för en tillfyllestgörande undersökning,

huruvida kronan verkligen kunde anses äga laga skäl för anställande af rättegång.

Den omständigheten att tjuguårig häfd kunde befaras afskära kronan

från möjlighet att få en henne tilläfventyrs tillkommande rätt lagli
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 44.

gen prof vad syntes icke i och. för sig utgöra skälig anledning till rättegång.

Tjenstförrättande adfokatfiskal skulle följaktligen synnerligen lätt komma

i den ställning, att han, å ena sidan, därest han anhängig^jorde rättegång

för afbrytande af löpande tjuguårig häfd, ådroge sig själf eller kronan eu

kanske betydande skadeståndsplikt samt, å andra sidan, genom underlåtenhet

att inom behörig tid anställa klandertalan riskerade, att kronan betoges

möjlighet att få sin rätt upptagen till saklig pröfning.

Kammarkollegium öfverlämnade med skrifvelse den 7 november 1911

omförmälda memorial till Eders Kungl. Maj:ts pröfning. För egen del erinrade

därvid kollegiet om ett, i anledning af en inom riksdagens andra kammare

väckt motion, den 5 maj 1911 af kollegiet afgifvet utlåtande — för

hvilket jag sedermera skall redogöra — och anförde vidare, att kollegiet utöfver

hvad advokatfiskalsämbetet i memorialet yttrat och hemställt ej hade

något att i ärendet erinra eller tillägga. Eu ledamot i kollegiet var skiljaktig

från beslutet såtillvida, som han förklarade sig anse kollegiet hafva

bort jämväl göra hemställan, huruvida icke åtgärder borde vidtagas i syfte

att få till stånd upphäfvande eller åtminstone temporär suspension till kronans

förmån af förordningen om tjuguårig häfd.

Framställ- Under erinran om hvad sålunda föreslagits i afseende å Kopparbergs

ning om åt- bin och de norrländska länen hemställde i ett ytterligare memorial kammarförebvalal

advokatfiskalsämbetet, att kammarkollegiet ville beträffande rikets öfriga

-,lc åt häfd län låta upprätta förteckning öfver sådana under kollegiets vård och törvaltIZmTfriZ

ning stående strömfall, hvilka helt eller delvis vore belägna inom områdena

lön. för skatteköpta egendomar, men i följd af kungl. brefvet den 28 december

1822 och kollegiets kungörelse den 24 januari 1823 icke fått i skatteköpen

ingå, äfvensom låta verkställa sådan utredning i fråga om dessa strömfall,

att i’fall af behof åtgärder kunde vidtagas för hindrandet af tjuguårig häfd

mot kronan. .

Äfven detta memorial öfverlämnades af kammarkollegium till Eders

Kungl. Maj:t med skrifvelse den 7 november 1911. I denna hemställdes, att

Eders Kungl. Maj :t täcktes till eu början anbefalla kollegiet att, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad genom skrifvelser från civildepartementet

ägt rum beträffande Dalarne och Norrland, infordra specifika uppgifter å

strömfall och strandfastigheter jämväl inom de öfriga, söder om Dalälfven

belägna länen.

Kungl Vid föredragning inför Eders Kungl. Ma]: t den 1 december 1911 åt

Af aj Us beslut förut ei behandlade framställningar i förevarande ämnen fann Eders Kungl.

XrKiJL1'' Maj :t godt, med upphäfvande af hvad förut i strid häremot kunde vara

stadgadt, förklara: att det skulle åligga kammarkollegium att tillsvidare och

intill dess annorlunda kunde varda förordnadt i fall, där icke undantag en
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

ligt hvad härefter sägs vore bestämda, låta med biträda af kammaradvokatfiskalskontoret

verkställa undersökning rörande den rätt kronan kunde äga

beträffande samtliga vattendrag inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom de delar af

Dalälfven, som tillhöra Uppsala och Västmanlands län, samt att, i den mån

tillgången pa arbetskrafter det medgåfve, jämväl anställa undersökning af

kronans rätt till strömfall söder om Dalälfven äfvensom att, där verkställd

undersökning därtill föranledde, låta genom kammaradvokatfiskalsämbetet

anhängiggöra och -utföra kronans talan i fråga om bättre rätt till vatten och

grund jämte utmål; samt att det vidare skulle åligga kammarkollegium att

hos Eders Kungl. Maj :t göra anmälan ej mindre så snart verkställd utredning,

eventuellt rättegång, gåfve vid handen, att visst vattenfall tillhörde

kronan, hvarefter Eders Kungl. Maj:t ville förordna om vattenfallets ställande

under vederbörlig myndighet, än äfven då efter uppkommen fråga

om anhängiggörande af rättegång i mål, som här afsåges, kammarkollegium

beslutat att icke vidtaga åtgärd i sådant syfte, men beslutet härom icke varit

enhälligt. Vidare fann Eders Kungl. Maj :t godt förordna revisionssekreterarna

grefve Hamilton och N. Wihlborg att tillsvidare från och med den 2

december 1911 tjänstgöra såsom extra advokatfiskal hos kammarkollegium,

därvid till en början Hamilton skulle hafva att fullfölja de honom af

Eders Kung]. Maj:t meddelade uppdrag med skyldighet att til! kollegium i

stället för till Eders Kungl. Maj:t göra anmälan, därest han funne sådana

omständigheter föreligga, att kronans rätt borde göras i laglig väg gällande,

samt Wihlborg skulle närmast hafva att verkställa undersökning för utrönande,

huruvida i fråga om vattenfallen i Dalälfven och de norrländska älfvarna

fara för tjuguårig häfd förelåge. Vid behandlingen och afgörandet

hos kammarkollegium af ärende, hvarom här vore fråga, skulle kammarrådet

A. Björkman samt, efter förordnande af kollegium, såsom adjungerad ledamot

antingen Hamilton eller Wihlborg deltaga; och beviljades Björkman

för behandlingen af hithörande ärenden befrielse tillsvidare från handläggning

af öfriga på honom ankommande mål och ärenden, i den man kammarkollegium

bestämde. De vice häradshöfdingen Hagelin i förevarande ämne

meddelade uppdrag skulle fortfarande bestå, dock med den förändring att,

därest han vid deras utförande funne sådana omständigheter föreligga, att

kronans rätt borde göras i laglig väg gällande, honom skulle åligga att därom

hos kammarkollegium i stället för hos Eders Kung]. Maj t göra anmälan;

och förklarades tillika, att Hagelins ifrågavarande uppdrag icke skulle

anses innebära, att undersökning skulle af honom verkställas för utrönande,

huruvida fara för häfd förelåge. De rättegångar, som vore anhängiggjorda

af advokatfiskalen, innan detta Eders Kungl. Maj ds beslut kommit till kolBiliang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt 28 käft. (Nr 44.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Utredningom

kronans

rätt till

\issa

bruksoch
skogsegen
doinnr.

Kungl. Ma:jts nåd. proposition Nr 44.

legiets kännedom, skulle af honom tillsvidare och intill dess af kollegiet kunde

varda annorlunda förordnadt i vanlig ordning fullföljas.

Särskilda åtgärder till bevarande eller återvinnande af kronans äganderätt

synas emellertid vara erforderliga äfven i fråga om annan egendom

än den, som innefattas under kronans vattenrätt. 1 afseende å olika slag af

jordbruks- och skogsegendomar föreligga förhållanden, som göra det för

kronan angeläget att låta vidtaga eu granskning af rättsgrunderna för enskildas

förfogande öfver desamma. Företrädesvis är här fråga om egendomar,

som kronan i äldre tider upplåtit till understöd åt industriella anläggningar.

Framställning om en mer eller mindre omfattande undersökning angående

kronans jordupplåtelser till industrien har gång efter annan gjorts

dels inom riksdagen dels hos Eders Kungl. Maj :t. Inom riksdagen har emellertid

hittills enighet icke kunnat vinnas om något förslag i detta ämne.

Däremot har en utredning satts i gång därigenom, att kammarkollegium enligt

särskilda beslut af Eders Kungl. Maj :t fått sig anbefalldt att afgifva

utlåtanden öfver vissa från enskilda personer till Eders Kungl. Maj:t inkomna

framställningar i ämnet.

Närmare upplysningar om berörda utredning lämnas i det förut omförmälda

af kammarkollegium den 5 maj 1911 afgifna utlåtandet, som i sådant

hänseende är af detta innehåll:

»Genom särskilda nådiga remisser dels den 10 och dels den 31 december

1909 dels oek den 17 oktober 1910 har kollegium fått sig anbefalldt att

till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af

gjorda underdåniga framställningar med begäran om anställande af undersökning

och vidtagande af annan åtgärd för bevakande af kronans rätt med

afseende å vissa slag af egendomar, som af kronan upplåtits till industriens

understöd. Härvid hafva berörda egendomar, som sammanfattats under

benämningen »kronans jorddonationer till industrien», af sökandena hänförts

till nedannämnda hufvudgrupper; och har i afseende härå, bland annat,

meddelats följande.

A) Till bruksrörelsens understöd upplåtna hemman och torp, hvarå

åbo funnits.

Utöfver stora skogsanslag hade bruksrörelsen gynnats med jordtilldelningar

på det sätt att till bruksrörelsens understöd anslagits en mängd

kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägare

att framför åbon skattelösa dylika egendomar. Förhållandet mellan bruksägaren

och åbon hade man sökt ordna genom särskilda bestämmelser, och

blef ''sedermera jämlikt nådiga kungörelserna den 24 maj 1878 och den 23

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

december 1881 medgifvet, att åbon finge öfverlåta sin åborätt till bruksägaren

och den sistnämnde sin skattemannarätt till åbon.

B) Rekogn i tionsskogar.

Bland kronans donationer af skogar till industriens understöd borde

främst bemärkas de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens

främjande anslagna skogar.

I allmänhet hade för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,

i följd hvaraf dessa egendomar med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar.

Numera kunde man skilja endast mellan rekognitionsskog^- samt de i bergskollegii cirkulärbref den 29 mars 1824 omförmälda grufskogar

och grufallmänningar, hvilka ej finge till skatte lösas och som jämväl

blefve till erläggande af rekognitionsafgift uppförda.

Hvad då anginge de egentliga rekognitionsskogarna, hade desamma,

där de ej blifvit under en mera bestämd besittningsrätt upplåtna, i allmänhet

blifvit på grund af särskilda bestämmelser indelade till hemman och skattesålda

med villkor att hemmanen skulle vara oskiljaktigt förenade med det

bruk, till hvars understöd rekognitionsskogen varit anslagen. Emellertid

hade på väckt motion inom riksdagens första kammare 1898 års riksdag

för sin del beslutit åt t författningarnas föreskrift om skatteköpta rekognitionshemmans

oskiljaktighet med bruken skulle upphöra att gälla äfvensom

att i följd däraf förbehåll i berörda syfte ej vidare skulle intagas i

blifvande skattebref. Detta förslag godkändes ock af Kungl. Maj :t, hvarpå

förordning i ämnet utkom den 22 december 1898.

C) Sågverkens stock fångstprivilegier.

Företrädesvis inom de norra länen hade sågverken gynnats med privilegier

å årlig stockfångst å kronans skogar mot en viss stubböresafgift.

Dessa privilegier både tillkommit under 1700-talet samt långt in på 1800- talet.

Vid afvittringen inom Gäfleborgs och Jämtlands län hade åt sågverk,

som åtnjutit dylika privilegier, i ersättning härför anvisats bestämda områden,

som blifvit till hemman indelade och skattlagda. Några stockfångstprivilegier

funnes ej vidare inom dessa län. En så beskaffad områdestilldelning

hade äfven förekommit vid afvittring inom andra län. Däremot

hade inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län utbrytning

af stockfångst ägt rum äfven på det sätt att till sågverk, utrustade med

(dylika privilegier, småningom anvisats visst aftaget skogsområde, från

hvilket de mot erläggande af skogsränta ägde uttaga den årliga stoc-kfångst,

som å privilegierna ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift.

Efter år 1886 hade träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare

af stockfångstområden, hvarigenom de senare till kronans fria disposition

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 44.

afstått områdena under förbehåll att fä under vissa år verkställa en vidsträcktare

afverkning än som medgåfves i stockfångstprivilegierna.

D) Andra jorddonationer till industrien.

Hit liörde ofvannämnda grufskogar och grufallmänningar, äfven kallade

statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar. Dessa skogar,

hvilka ej finge till skatte lösas, stode under domänstyrelsens inseende.

Nådiga förordningen den 27 maj 1898 innehölle bestämmelser angående skötseln

af dessa skogar.

Såsom alldeles fristående donationer till industrien upptoges:

1) Kengis bruks- och bergsfrälseegendom i Pajala socken, 2) Melder- ''

creutzska och Hermelinska bergverks- och odlingsdistriktena mellan Luleå

och Kalix alfvar, 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet på norra

sidan af Piteå älf, 4) Korpfors och Resundsfors järnverksanläggningar med

därtill anslagna skogar och 5) Ava fors masugns och Hvitåfors bruks koldistriktsskog.

I sammanhang med afvittringen hade reglering skett af

dessa privilegier. Stora områden hade därvid frångått privilegiehafvarne

och medtagits i den allmänna afvittringstilldelningen. Härutinnan borde

dock verkställas utredning till utrönande af i hvilken omfattning delar af

dessa jordområden ändock till följd af privilegierna bibehållits vid bruks-,

grufve- och sågverksindustrien. Sålunda skulle många hemman, som nu

disponerades af Gellivarebolaget, härröra från den Ivleldercreutzska stiftelsen,

Bolag hade jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt till eu stor myckenhet

nybyggen särskildt i Norrbottens län. En närmare utredning härom

saknades, öfverloppsmarker hade oek vid afvittringen disponerats på ott

sätt, som påkallade särskild undersökning till bevarande af kronans rätt i

berörda hänseende.

Vidare tillåter sig kollegium beträffande det utredningsarbete, som

sålunda åligger kollegium, anföra följande.

Omförmälda kronodonationer, med undantag af de under afdelningarna

A och B upptagna, hafva förut på sin tid varit föremål för vidlyftiga

utredningar, som innefattas i särskilda underdåniga utlåtanden, afgifna

af kollegium dels den 20 december 1864 i anledning af väckt fråga

om undersökning af de angående jord och skogar inom Norrbottens län

utfärdade privilegier och dels den 30 maj 1870 angående privilegii stockfångst

för sågverken i Västerbottens län, af den år 1868 tillsatta skogskommitté

den 21 december 1870 angående de norrländska järn- och sågverksprivilegierna

samt af kommerskollegium och domänstyrelsen gemensamt

den 23 november 1896 rörande statens till bergshandteringens understöd anslagna

skogar. Vid den ytterligare undersökning härutinnan, som ännu tor
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. AJaj:ts nåd. proposition AV 44.

de återstå, synes den sålunda redan verkställda utredningen blifva till väsentlig

hjälp och ledning.

Val har i samband med de rättegångar, som å kronans vägnar utförts

beträffande yrkad återgång af skattemannarätten till rekognitionshemman

och lägenheter, å kollega advokatfiskalskontor verkställts viss undersökningrörande

de under afdelningen B upptagna egendomar. Den utredning rörande

rekognitionsskogama, som sålunda åstadkommits, synes ej vara uttömmande

och torde i flera afseenden böra kompletteras. På sätt kollegium

särskild! framhållit i sitt den 7 april detta år afgifna underdåniga

utlåtande i fråga om uppgjordt förslag till öfverenskommelse mellan Stockholms

stad och kronan angående tillgodogörande af Storgysingen med

flera vattenfall i Dalälfven, har vid skattläggning af vissa utmed Dalälfven

befintliga rekognitionsskogar ansenliga sträckor dylik skogsmark alldeles

afglömts, till följd hvaraf dessa från skattläggning uteslutna marker såsom

saknande all jordeboksbeteckning ej vidare anträffas i gällande jordeböeker.

Enligt hvad byråchefen i landtmäteristyrelsen Eriksson meddelat undertecknad

Björkman lärer dylikt »förbiseende» rätt ofta hafva passerat

vid skattläggning af rekognitionsskogar landet rundt. Eu ingående undersökning

och revision af det särdeles rikhaltiga kartmaterialet å detta område

skulle helt säkert blotta manga missförhållanden. Kollegium finner det

ingalunda vara otroligt, att lagfart kan hafva meddelats å dessa helt bortslarfvacle

skogsområden, hvarigenom kronojord af högst betydande värde

kan komma att till följd af häfdelagens tillämpning för all framtid afhändas

kronan utan någon som helst ersättning till statsverket. Gifvetvis böra,

där bruken äro nedlagda, dylika ej skattesålda områden återfalla till kronans

fria disposition.

I fråga om de under afdelningen A berörda egendomar har den förberedande

undersökningen i viss mån slutförts. Sålunda har härstädes nu

upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman och lägenheter,

som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från och med den

20 mars 1703, då ny skatteköpsordning infördes, under skattetitel upplåtna.

Denna förteckning, som likaledes torde komma att i vissa afseenden än

ytterligare kompletteras, upptager dylika egendomar till ett antal af omkring

800 hemman, mestadels brutna skattetal, samt ett icke ringa antal

lägenheter.

Endast ett fatal af de å denna förteckning upptagna egendomar hafva

hittills varit föremal för undersökning inför domstol. Enligt uppgift från

kollegii advokatfiskalskontor har Svea hofrätts dom angående återgång af

skattemannarätten till 3/s mantal B ut vi k nr 2 i Neder-Luleå socken af Norrbottens

län numera vunnit laga kraft. Något afgörande af högsta domstolen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ändring i

förordningen

om 1ju

glimrig liiifd

Tidigare

förslag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

bär emellertid ännu ej afhörts beträffande dit fullföljda mål, berörande

egendom af nu ifrågavarande art.»

I de från olika håll gjorda uttalanden, för hvilka jag i det föregående

redogjort, har upprepade gånger med styrka framhållits, att kronan i stor

" utsträckning löper synnerlig fara att se den äganderättstalan, hvartill kronan

i afseende å olika slag af egendom i enskild besittning kan finna sig

befogad, afskuren genom tillämpning mot kronan af bestämmelserna i förordningen

den 22 april 1881 om tjuguårig häfd. Det har legat nära till

hands att för undanröjande af denna fara ifrågasätta upphäfvande eller begränsning

af häfdens verkan mot kronan. I sådant syfte hafva också, utöfver

hvad jag tidigare nämnt, förslag framkommit.

Genom en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 9 november

1910 gjorde enskild person hemställan i ämnet.

I en vid 1911 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs

därefter, att riksdagen måtte för sin del besluta sadant tillägg i lagen

den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot

kronan, eller, om detta ej kunde bifallas, att lagen förklarades ej skola

gälla gentemot kronan för den tid, som kunde antagas åtgå för vederbörlig

utredning om kronans jorddonationer.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlämnades, begärde,

jämlikt § 46 riksdagsordningen, från kammarkollegium yttrande, dels hvilka

slag af kronan tillhöriga fastigheter en, enligt hvad i motionen omnämnts,

hos kollegium pågåenddfcutredning omfattade, dels huruvida och i hvad man

ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af förordningen om tjuguårig

häfd kunde hafva betydelse för resultatet af utredningen med hänsyn till kronans

rätt att återvinna sagda fastigheter, där de blifvit kronan afhända.

I anledning häraf inkom kammarkollegium med det utlåtande af den 5

maj 1911, som några gånger berörts i det förut af mig anförda. I detta utlåtande

lämnades först den af mig nyss återgifna redogörelsen för den kollegiet

anförtrodda utredningen om vissa jordbruks- och skogsegendomar och

yttrades därefter följande:

»Med afseende å den senare frågan torde böra särskild^ meddelas att

kollegium beträffande förenämnda slag af fastigheter ännu ej låtit anställa

någon allmän undersökning, i hvad mån häfd å dessa egendomar kan hafva

inträdt. Af den utredning i berörda hänseende, som för närvarande äger rum

på föranstaltande af vattenfallsstyrelsen beträffande mera betydande vattenfall

i Dalälfven med flera floder, har inhämtats, att, där lagfart meddelats

men häfd ännu ej inträdt, densamma merendels lärer inträda inom den närmaste

framtiden. Kollegium har anledning antaga att i hufvudsak enahanda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtis nåd. proposition Av 44. 23

förhållande äger rum i fråga om de egendomar, som tillhöra kollegii ämbetsförvaltning.

Såsom svar å sistberörda fråga får kollegium alltså för sin del framhålla,

att ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af lagen den 22 april

1881 om tjuguårig häfd enligt kollegii förmenande obestridligen äger afgörande

betydelse för kronans af utredningen beroende rätt inom samtliga de

egendomsgrupper här ofvan angifvits.»

Lagutskottets sedermera afgifna utlåtande innehöll, förutom en redogörelse

för vårt lands lagstiftning om viss tids häfd från och med 1734

års lag, följande uttalande i ämnet:

»Af hvad ofvan anförts framgår, att man under förarbetena till 1881

års förordning om tjuguårig häfd icke ansåg skäl föreligga att i där afsedt

hänsende ställa kronan förmånligare än den enskilde. Med hänsyn till

grunderna för och ändamålet med ifrågavarande institut fann man sig ej

kunna sluta till att en sådan priviligierad ställning för kronan vore berättigad,

utan likasom kronan och andra offentliga rättssubjekt i förekommande

fall finge njuta häfd till godo, så ansågs å andra sidan häfd böra gälla äfven

emot dem.

Att ett upphäfvande, på sätt motionären afser, definitivt eller endast

provisoriskt, af häfdens giltighet gent emot kronan icke skulle sakna betydelse

vare sig för kronan själf eller för de enskilda, som från kronan härleda

sin rätt, därom synes meningsskiljaktighet icke kunna råda. Genom eu

dylik suspension i någon form, som finge verkan emot den, för hvilken, efter

det han i god tro förvärfvat och fått lagfart å fast egendom, häfdetiden

börjat löpa, skulle bland annat möjlighet beredas för kammarkollegium och

de öfriga myndigheter, som i detta afseende hafva att bevaka kronans rätt

och föra dess talan, att fullfölja detta värf och de utredningar, som därmed

kunna vara förknippade, utan någon hänsyn till löpande häfdetider och till

de intressen för de enskilda som däraf bero.

I fråga om den afgörande betydelsen af de af motionären ifrågasatta

åtgärder kan alltså utskottet instämma med kammarkollegium.

Enligt utskottets uppfattning kan dock den utsikt till förvärf för kronan,

som därmed erbjuder sig, icke få vara afgörande för frågan om ett sådant

ingripande från kronans sida verkligen bör ske. Vill man nämligen gifva

ett tillfredsställande svar på denna fråga, lära äfven andra faktorer

förtjäna beaktande än hänsynen till den direkta ekonomiska vinst, som kronan

skulle kunna draga af en sådan åtgärd. Sålunda lär böra tagas i beräkning

den osäkerhet, som däraf skulle vållas för alla de enskilda ägare

af fastigheter, hvarå lagfart, som i 1881 års förordning afses, första gången

efter den 1 januari 1882 beviljats — eller beträffande hvilka sådan an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

teckning skett i lagf artsprotokollet, som i 22 § lagfartsföror (Mogen af ses —

senare än att häfd ännu kunnat vinnas. Oberoende af den tid, då fastigheten

frångått kronan, skulle nämligen i så fall kronan kunna gorå sin rätt

gällande. Konsekvenserna häraf, i den män de kunna öfverblickas, lära

ej kunna undgå att drabba enskilda godtroende förvärfvare synnerligen

hardt, ojämnt och orättvist. Det synes utskottet som om faran häraf och dess

följder i olika riktningar från statens egen synpunkt skulle fullt uppväga den

förespeglade ekonomiska vinsten däraf.

Men äfven om man med hänsyn till det ändamål, som sålunda efteisträfvas,

finner åtgärder i dessa riktningar berättigade och lagstiftningsmaktens

handhafvare värdiga, synes det äfven kunna ifrågasättas, om desamma

skulle öfverensstämma med de principer, som i allmänhet höra följas i fråga

om införande af ny lagstiftning på detta område. Hittills i sadant hänseende

antagna grundsatser lära i allmänhet fordra, att dens ställning, föi hvilken

viss tids häfd redan börjat löpa, ej försämras genom ny lagstiftning på detta

område. Gäller detta enskilde emellan, synes den omständigheten, att det

är ett kronans intresse, som kan stå på spel, lika litet här som eljest i motsvarande

fall, där civillagstiftningen berör något kronans intresse, böra föranleda

undantag.

Med denna utskottets uppfattning skulle det, om sådant åt andra skal

ansåges böra ske, låta sig förenas, att en lagstiftning i den riktning, här är i

fråga, gåfves afseende å fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats. Med

hänsyn till sådana fastigheter synes emellertid fullt tillräcklig tid finnas för

behörigt bevakande af kronans rätt, hvarför alltså en dylik lagstiftning skäligen

synes kunna antagas blifva overksam för vinnande af motionärens

syfte. Skulle särskilda åtgärder för ett mer effektivt fullföljande af de utredningar,

som erfordras för sådant ändamål likasom för iakttagande, i allmänhet

af kronans rätt i de fall, där häfd ännu icke vunnits, visa sig påkallade,

lära dylika icke heller underlåtas. En anledning till särskild! uppmärksammande

af kronans intresse i detta afseende synes bland annat föreligga

i den af motionären omnämnda, till Kungl. Majtt den 9 november 1910

ingifna petitionen. o

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet, att ifrågavarande

motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Utskottets hemställan bifölls af första kammaren. Andra kammaren

däremot biträdde utan votering en vid utskottsutlåtandet fogad reservation,

innefattande hemställan, att riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj it täcktes taga under öfvervägande, Indika åtgärder,

eventuellt inskränkning af häfdeinstitutet enligt förordningen den 22 april

1881, må böra vidtagas, för att icke genom inträdande af häfd enligt nyss
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44. 25

nämnda förordning kronans rätt till sådana fasta egendomar, som i kammarkollegii

ofvan åberopade yttrande afses, må gå förlorad, samt, i den mån

riksdagens medverkan erfordras, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Då jag nu anhåller att få inför Eders Kungl. Maj :t upptaga frågan,

om icke, i enlighet med det af riksdagens andra kammare på nyss angifvet

sätt understödda förslaget, en förändring hör vidtagas i afseende å den tjuguåriga

häfdens verkan mot kronan, torde det vara lämpligt att först ingå i

en kortfattad undersökning om hvad från utländsk rätt och svensk rättsutveckling

kan hämtas till belysning af denna fråga.

Enligt den romerska rätten, som kände olika slag af häfd och i afseende

å dem innehöll i äldre och yngre tid något växlande bestämmelser, synes

statsverket städse hafva åtnjutit ett visst särskildt skydd mot häfd. I

fråga om sådan statsegendom, som användes för ett offentligt ändamål, gällde

ej häfd. Annan statsegendom var undantagen från den mera kortvariga liäfden,

och endast de häfdeformer, för Indika fordrades besittning under särskildt

lång tid, i regel fyrtio år, kunde vinna tillämpning beträffande densamma.

Inom den tyska rätten har man att göra skillnad mellan tiden före och

efter genomförandet af ett ordnadt fastighetsboksväsen, enligt hvilket öfvergång

af äganderätt till fast egendom grundas på förvärfvets inskrifning i

fastighetsbok. Den äldre tidens rättsregler i ämnet voro i hufvudsak byggda

på den romerska rätten, i den mån denna ej utan vidare ägde giltighet. För

den moderna tyska rätten har liäfdeinstitutet beträffande fastighet mycket

ringa betydelse. Häfd anses i allmänhet vara oförenlig med ett fastighetsboksväsen

af nyss angifven beskaffenhet. I de fall, då häfd å fastighet fortfarande

kan förekomma, gäller ej något undantag för statens egendom. Lös

egendom kan vara föremål för häfd; och det lär bero af de särskilda tyska

staternas lagar, om och under Indika förutsättningar häfd å dylik egendom

af offentlig natur är tillåten.

En förutsättning för häfd å fast egendom enligt fransk rätt är, att

egendomen kan vara föremål för enskildt förvärf. Undantagna äro därför

fastigheter, som utgöra offentlig egendom, såsom vägar och gator, segel- eller

flottbara vattendrag, offentliga byggnader och annan dylik egendom, tillhörig

staten eller offentliga korporationer. Egendom, som med vanlig äganderätt

innehafves af staten eller offentliga korporationer och endast tjänar till

anskaffande af medel för allmänna behofs fyllande, är däremot underkastad

häfd lika med enskild egendom.

Enligt norsk och dansk rätt är häfd medgifven i fråga om allt, som enligt

sin natur kan innehafvas med äganderätt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 2S käft. (Nr 44.) 4

Utländsk

rätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Svensk rättsutveckling.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Den finska lagstiftningen står på samma ståndpunkt, som intogs af

den svenska rätten före 1881 års förordning om tjuguårig häfd.

Hvad slutligen den svenska rättsutvecklingen beträffar, torde det icke

kunna anses vara med visshet kändt, huruvida enligt den äldsta lagstiftningen

egendom af offentlig natur betraktades såsom undantagen från häfd. 1

landskaps- och landslagarna nämnes icke något undantag för särskilda slag

af fastigheter. Till stöd för den meningen, att en i sig ogiltig föryttring

af kronogods ej kunde vinna giltighet genom häfd, har emellertid inom vetenskapen

åberopats landslagarnas stadgande, att konung ej må minska kronans

rätt för andra konungar och att, om någon det gör, konung, som efter kommer,

må taga egendomen åter.

Från slutet af sextonhundratalet finnas i särskilda kungl. bref uttalanden,

som synas gifva vid handen, att häfd å kronoegendom då ansågs icke

böra ifrågakomma.

Huruvida af stadganden i 1734 års lag borde härledas någon allmän

tidsbegränsning för klander å fång till fast egendom är en omtvistad fråga,

öfvervägande skäl torde tala för den meningen att sådan begränsning icke

förefanns.

Närmare bestämelser om häfd meddelades genom förklaringen den 14

maj 1805 angående, bland annat, lagens rätta förstånd och tillämpning i mål,

som röra klander å fast egendom. I denna författning nämndes två olika häfdetider.

Dels skulle nämligen mot den, som ville anställa klander å annans

åtkomst till fast egendom, häfd gälla efter natt och år från den dag, som

i hvarje särskild händelse vore bestämd, eller, när sådan tid icke funnes utsatt,

från den dag anledning ''till slikt klander för rätte ägaren yppats och han

kommit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra. Dels skulle förvärf

af fast egendom vara fritt från klander, om sådant ej blifvit anställdt af

rätte ägaren under hans lifstid och ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare

inom tjugu år efter hans död.

Angående häfd af det senare slaget stadgades, att egendomen skulle

vara af sådan beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat afhandlas

vare sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning. Någon motsvarande

bestämmelse fanns icke rörande den ettåriga häfden, och ifrågasättas

kan därför, huruvida denna var underkastad dylik begränsning med

hänsyn till egendomens natur. Emellertid synes hafva allmänt ansetts, att berörda

villkor skulle äga tillämpning i afseende å båda slagen af häfd, och att

egendom af annan natur än den angifna alltså var fullkomligt undantagen

från författningens tillämpning. Någon tvekan synes ej hafva rådt om att

undantaget omfattade all staten tillhörig egendom.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

Förslag till ändrade stadganden om häfd ingingo i såväl lagkommitténs

som äldre lagberedningens betänkanden. 1 lagkomitténs förslag omnämndes

ej något undantag från häfden. Äldre lagberedningen åter, som,

jämte häfd under tjugu år från det lagfart beviljats eller trettio år från det

lagfart sökts, i sitt förslag upptog ettårig häfd, räknad i allmänhet från det

rätte ägaren erhållit kännedom om annans fång och sin bättre rätt, föreslog i

fråga om det sistnämnda slaget af häfd, att det ej skulle gälla mot kronan,

allmänt verk eller allmän inrättning och ej heller mot enskild person, som

stode under annans målsmansskap. Sådan häfd borde nämligen ej äga giltighet

mot andra än dem, hos hvilka finge förutsättas en personlig kunskap om

uet förhållande, som kunde föranleda klander, i förening med den själfverksamhet,

som erfordrades för rättighetens tillbörliga bevakande.

1881 års förordning om häfd är grundad på ett af nya lagberedningen

afgifvet förslag. I motiven till detsamma anfördes, såvidt nu är i fråga,

följande:

»Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål för

häfd, har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild föreskrift

behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke någon

bestämmelse, som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande stadgandet,

att endast egendom af den beskaffenhet, att därom mellan enskilda

personer kunnat afhandlas, finge genom häfd försvaras. Den af äldre lagberedningen,

dock endast i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga

häfden, uppställda regeln, att förstnämnda slags häfd ej skulle gälla

emot kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, har icke heller ansetts

böra i förslaget upptagas. Fn dylik inskränkning synes ej hvila på fullgiltig

grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det tillstånd af osäkerhet,

som häfdeinstitutet åsyftar att undanröja. Den omständighet att en egendom

någon gång i tiden blifvit afhänd krokan eller allmän inrättning kan naturligtvis

icke vara känd för den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar

egendomen, men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid

vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlefvas vid pröfning

af sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma

att beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att, om genom något

förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle

upptäckas af kronans ombudsmän. Då, enligt den häfdelag beredningen föreslagit,

erhållen lagfart utgör ett hufvudvillkor för häfden, förefinnes således

så mycket mindre anledning att för ifrågavarande jordägare göra något

undantag från allmänna regeln, som dessa jämväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle

att öfver sina egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än

den, som i allmänhet står 3en enskilde sakägaren till buds i de händelser,

hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Allmänna

grunder för

häfdeinstitutet.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

Den nu lämnade redogörelsen, hvilken i fråga om främmande länder

inskränkts till de rättssystem, som för vår lagstiftning torde äga den största

betydelsen, synes tillräckligt visa, att mer eller mindre vidtgående undantag

till kronans förmån från de allmänna reglerna om häfd flerestädes förekommit

och på vissa håll fortfarande äga giltighet. Kronans likställande med

enskilda i berörda afseende kan alltså icke sägas utgöra någon enhälligt vedertagen

rättsgrundsats.

I fråga om de allmänna grunderna för häfdeinstitutet tillåter jag mig

att i hufvudsak åberopa följande af nya lagberedningen lämnade sammanfattning.

»Häfdelagstiftningens ändamål är enligt beredningens uppfattning

att åt den på god tro vunna åtkomsten af fast egendom bereda trygghet för

anspråk, grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter sig med äganderättens

helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt den, som med vetskap

om annans bättre rätt förvärfva!- egendom, skänka en dylik trygghet, hvilken

skulle innebära eu uppmuntran till mer eller mindre oredliga eller eljest

olagliga transaktioner. Det är således endast till fromma för det redbara förvärfvet

som fråga kan uppstå om inskränkning i rätte ägarens befogenhet

att återvinna den egendom, hvilken utan hans begifvande kommit i annan

mans hand, eller med andra ord därom att åt ett i sig själf ursprungligen ogiltigt

förvärf bereda samma bestånd, som om det från begynnelsen varit i full

öfverensstämmelse med lagens fordringar.

För att bedöma häfdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar

i berörda afseende torde det ej vara obehöfligt att erinra om den olika beskaffenheten

hos de förvärf, å hvilka den kommer att äga tillämpning. Främst

bör man därvid uppmärksamma dein, som endast formellt äro behäftade med

bristfälligheter utan att egendomens afhändande medfört något materiellt lidande

för förre ägaren. Sådana fall kunna förekomma när t. es. en omyndigs

egendom till dess fulla värde, som i förmyndarräkenskapen upptages,

men utan rättens tillstånd afyttras af förmyndaren, eller hustrus egendom

utan hennes samtycke försäljes af mannen emot en tillfredsställande köpeskilling,

hvilken kommer hustrun till godo, eller en fullmäktig afhänder liufvudmannen

hans gods till hans fördel men på grund af en ofullständig eller

formellt oriktigt upprättad fullmakt, eller en fullmyndig person säljer sin

fastighet genom ett icke behörigen bevittnadt salubref. I dessa och dylika

händelser är upplåtelsen visserligen juridiskt ogiltig och måste förfalla, men

uppenbart är ock att, då ägaren under sådana förhållanden återtager en egendom,

för hvilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke alltid låter förena

sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella bristen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden stigit framletas

för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda pretendenten eu

oskälig vinst på bekostnad af den, som under tiden vårdat egendomen, antager

förfarandet snarare karaktären af ett våld än af en rättshandling. Att i dylika

fall möjligheten att återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför

långt utsträckt tid lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande

af äganderättens helgd.

Hvad åter beträffar den kategori af olagliga förvärf, vid hvilka jämväl

ett materiellt lidande tillskyndas ägaren genom förlusten af egendomen, ligger

rättmätigheten af en inskränkning i ägarens återvinningsrätt icke i lika

öppen dag. För det allmänna naturliga rättsmedvetandet torde till äfventyrs

den föreställning ligga närmast till hands att rätte ägaren aldrig eller åtminstone

så sent som möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende

häfdeinstitutet — om än framtvunget af ett oafvislig! nationalekonomiskt och

juridiskt behof — icke i samma mån äger stöd af billighet och moralisk rätt.

En sådan föreställning, om den förefinnes, torde dock ej hvila på giltiga

grunder. Härvid är nämligen att märka, det häfdelagstiftningen icke har

för ändamål att förändra rättsförhållandet emellan bedragaren — den, som

genom ett lagstridigt förfarande beröfvat annan hans egendom — och den

bedragne — den, som sålunda blifvit sin egendom beröfvad. Bedragarens

förfarande och den rättsliga påföljden däraf för honom hemfalla under ett

annat rättsområde, nämligen brottmålslagstiftningen. Däremot af ser häfdeinstitutet

att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan bedrägeriets

båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som i god tro på bedragarens

behörighet att förfoga öfver egendomen förvärfva! den af honom och

är i fara att förlora hvad han till denne erlagt i köpeskilling. Å ena sidan

står eu person, som i den föreställning att han är rätt ägare faktiskt tagit

och fortfarande har egendomen i besittning, förfogar öfver densamma och

afkomsten däraf samt fullgör alla ägaren åliggande förpliktelser eller, i

korthet sagdt, är i fullständig utöfning af alla äganderättens förmåner jämte

därvid häftande skyldigheter. Å andra sidan uppträder en person, som antingen

ej någonsin af vetat att den ifrågavarande egendomen varit hans tillhörighet

eller, om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska förhållanden

och särskild! åt det betydande värdeobjekt, hvilket här är i fråga, ägna

tillbörlig uppmärksamhet och vård samt därigenom i större eller mindre

grad själ! vållat att egendomen kunnat komma ur hans egen och stanna i

annans besittning. Formellt kvarstående såsom ägare bär han dock materiellt

upphört att vara det, då han under en längre tid försummat att åt

egendomens förkofran och vård offra sitt arbete eller sina penningar äfvensom

åsidosatt de med äganderätten förknippade förpliktelser. Om ursprung
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr ii.

lige ägaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen — sålunda mer eller

mindre har sig själf att skylla för det inträffade förhållandet att äganderättens

utöfning öfvergått till annan, bör väl ock påföljden däraf — själfva rättighetens

upphörande — skäligen drabba honom själf och ej den andre, hvilken

ingen försummelse ligger till last. Afskäres den förres anspråk efter

någon tids förlopp, sker därigenom intet annat än att han fortfarande förblifver

i mistning af något, som antingen aldrig varit i hans ägo eller åtminstone

för längesedan upphört att för honom äga värde. Den ekonomiska

förlust, som drabbar honom, kan således icke i kännbarhet jämföras med

den, hvaraf innehafvaren af egendomen hemsökes, om han beröfvas densamma

midt under besittningens fortgång, då han står i begrepp att upphämta

frukten af sitt arbete och sitt kapital och sedan han tilläfventyrs för

egendomen iklädt sig förbindelser till tredje man, Indika han ej kan blifva

kvitt på samma gång som egendomen själf. Äfven i de fall, där någon bristande

uppmärksamhet icke kan anses ligga ursprunglige ägaren till last, bör

samma uppfattning med skäl göras gällande. Förlusten af egendomen antager

bär, hvilkendera den än drabbar, karaktären af ett olycksfall, omöjligt

att förutse eller förekomma. Ställes man i valet emellan att nödgas låta de

förstörande följderna af detta olycksfall hemsöka ensamt den ene eller den

andre bland de två därtill lika litet vållande personerna, lärer det jämväl ur

billighetens synpunkt icke kunna anses oriktigt om förlusten lägges å den,

hvilken under eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller med

andra ord att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande

som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blifvit anmärkt, det oändligt öfvervägande

antalet förvärf af den lagenliga beskaffenhet att någon dylik kollision

ej kommer att uppstå. Häfdlagstiftningens hufvudsyfte — att åt förvärfvaren

af fast egendom i allmänhet bereda visshet om besittningens orubblighet

— vinnes sålunda oftast utan att den behöfver köpas med uppoffring

af annans rätt. Ju förr denna visshet inträder, desto förr kan fastighetsägaren

med full trygghet nedlägga arbete och kapital å sådana mera omfattande

förbättringar, hvilkas frukt han först efter längre tids förlopp kan

hoppas skörda. Häfdelagstiftningen ingår således antagligen såsom ett ej

oviktigt moment uti den allmänna ekonomiska utvecklingen.»

Departe- Då det ifrågasättes att i afseende å häfd bereda kronan en undantags
fenTyUran-

ställning, är det tydligen af synnerlig vikt att tillse, huruvida de skäl, som i

de. allmänhet äro bestämmande för häfdeinstiutet, med hänsyn till kronan äga

samma giltighet som i förhållandet mellan enskilda.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

31

Jamte det härvid må erinras om att, när egendom genom häfd frånvinnes

kronan, det allmänna intresse, som härigenom blir lidande, ställer sig

i motsats till det allmänna intresse, som tillgodoses genom häfden, torde böra

tramhallas att häfd mot kronan åtminstone blott undantagsvis lär kunna vara

behöflig för att bereda orubblighet åt giltiga fång eller giltighet åt

fång som endast formellt äro bristfälliga och följaktligen kunna äga bestund

utan uppoffrande af någon eu föregående ägares rätt. Då möjligheten

till enskild klandertalan afklippes genom häfd, är det, såsom nya lagberednmgenframhaUit,

oftast fråga om fång af sådant slag; och säkerligen är det

vasenthg-en med hänsyn till dessa fall, i hvilka Imf dens berättigande är mera

sjaJiklart, hafdeinstitutet vunnit plats i lagstiftningen. Kronans nu ifrågavarande

atervmningsanspråk däremot rikta sig mot förvärf, som antagas vara

oriktiga i materiellt afseende och hafva medfört rättsförlust för kronan.

Till rättfärdigande af den öfverflyttning af äganderätt från eu person

till en annan, som hafden innebär, plägar åberopas att på grund af den senares

långvarig besittning och utöfning i god tro af eu ägares befogenheter

hans intresse i fastigheten är starkare än den förre ägarens. I dennes underia™nl(!.

et att bevaka sin rätt är man benägen att se ett uttryck för att berörda

rätt, för hvilken han visat sådan liknöjdhet, för honom icke äger någon större

betydelse. Hvad kronan och dess förevarande rättigheter vidkommer är ett

dylikt antagande tydligen uteslutet.

Det kan förefalla egendomligt att kronan öfverhufvud taget kunnat

komma i det läge, att förlust af värdefulla kronoegendomar genom häfd redan

mtradt eller.hotar att i framtiden inträda. Men anledningen härtill torde i

väsentlig man vara att söka i förhållanden, som icke äga någon full motsvarighet

beträffande enskilda personer. Såsom jag förut nämnt grundade

nya lagberedningen sitt förslag om kronans likställande med enskilda därpa,

att det syntes osannolikt, att lagfart skulle kunna beviljas å kronoegendom

eliei att sadant, om det genom förbiseende ägde rum, icke genast skulle upptackas

af kronans ombudsmän; jämväl i öfrigt vore kronan vanligen i tillfälle

att öfver sina egendomar hålla, en minst lika verksam uppsikt som den,

hvilken i allmänhet stode den enskilde sakägaren till buds i de händelser

som vanligast gåfve anledning till häfdeinstitutets tillämpande. Det må vara

att hoppas, att den af nya lagberedningen sålunda uttryckta uppfattningen

i framtiden skall finna motsvarighet i verkligheten; hittills torde den ej

afva agt hUrackhgt stöd i de faktiska förhållandena, och erfarenheten har

ej heller bekräfta! densamma.

o i **®dan det högst betydande omfånget af kronans fastigheter gör det

svart att med säkerhet skydda dem mot enskildas intrång, och denna svårighet

har ännu starkare framträdt i äldre tider, då förvaltningen af krono
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

egendomarna var sämre ordnad och förvaltningspersonalen fåtaligare än nu

samt då tillika en viss benägenhet att ej så strängt bedöma ingrepp i kronans

rättigheter torde på sina håll ännu mindre än i våra dagar hafva varit främmande

för uppfattningen. Härtill kommer att kronoegendomar i stor utsträckning

upplåtits åt enskilda under former, som varit ägnade att fördunkla

gränsen mellan enskild och kronans äganderätt. Åt den jordbrukande

befolkningen såväl som åt industriella anläggningar upplät kronan egendom

under stadgad åborätt eller annan långvarig besittningsrätt, som i det

yttre mycket liknade äganderätten. Det ligger nära till hands, att hågkomsten

däraf, att denna egendom, som släktled efter släktled innehades af enskilda

under utöfning af äganderättens flesta befogenheter, dock fortfarande

var kronan tillhörig, under tidernas lopp skulle i viss mån förblekna.

Villkoret af lagfart synes vara ägnadt att för kronan ännu mer än för

enskilda innebära ett skydd mot rättsförlust genom häfd. Är fastighet, hvarå

lagfart sökes, af krononatur, bör nämligen lagfartsdomstolen häri finna en

särskild anledning att noggrant granska det fång, som åberopas till stöd för

ansökningen. Att häraf draga den slutsatsen, att häfd mot kronan endast

undantagsvis skulle kunna ifrågakomma, vore dock förhastadt. Hinder att

erhålla lagfart kan icke antagas möta i andra fall än då kronans äganderätt

klart framträder eller åtminstone förhållanden, som kunna förutsättas vara

af lagfartsmyndigheterna kända, gifva sådant stöd åt ett äganderättsanspråk

från kronans sida, att dessa myndigheter böra på eget initiativ finna lagfartssökandens

rätt tvistig. Är kronans rätt oviss och rättegång till dess

styrkande ej anhän gigg jord, lär däremot i regel — liksom då någon anledning

till ett kronans anspråk icke är för domstolen känd — lagfart icke förvägras.

Lagfart är därför också i stor omfattning enskilda beviljad å egendom, beträffande

hvilken kronan har eller vid närmare undersökning sannolikt skall

finna anledning till återvinningstalan. Jag behöfver i detta afseende endast

erinra om, hvad utredningen angående kronans vattenrätt, äfven i sitt nuvarande

ofullständiga skick, ger vid handen. Men äfven egendom, hvars natur

af krono är klar och obestridlig samt i jordeböckerna angifven, synes i

icke ringa utsträckning hafva lagfarits för enskilda personer. En nyligen

företagen utredning angående de kronoegendomar under stadgad åborätt,

som ännu icke blifvit af åborna skatteköp^, har visat, att lagfart meddelats

enskilda å ett stort antal dylika egendomar. Till och med i fråga om kronoegendom

under kronans omedelbara disposition, för hvilken egendom upplägg

icke finnes i lagfartsbok, har lagfart för enskilda förekommit.

Enligt hvad erfarenheten visat, synes det, framför allt i fråga om vattenfallen,

vara tillämpningen af gällande lagstiftning om jordafsöndring,

som inneburit den största vådan för lagfarts beviljande å kronoegendom.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Det lär ej sällan hafva inträffat att vid afsöndrande af mark från en i enskild

ägo varande fastighet, belägen utmed ett kronan tillhörigt vattenfall,

gränserna utdragits i vattenfallet samt fastställelse och lagfart därefter meddelats

å den sålunda bestämda afsöndringen.

Frågar man sig, på hvilken åtkomst lagfarter å egendom af klar krononatur

grundats, torde svaret i öfrigt för många fall kunna gifvas genom en

hänvisning dels till de före nuvarande lagstiftning gällande bestämmelserna

om laga fasta dels till den enligt 10 § andra stycket lagfartsförordningen förefintliga

möjligheten att efter kungörelse erhålla lagfart utan styrkande af

förre ägarens laga åtkomst. Vid tillämpning af den äldre lagstiftningen

torde domstolarna ofta nog hafva nöjt sig med en ganska ofullständig utredning

angående den uppgifna fångesmannens rätt, om blott uppbuden fingo

fortgå utan klander. Hvad åter beträffar nämnda stadgande i lagfartsförordningen

skall enligt detsamma kronans ombudsman i orten höras öfver

lagfartsansökningen, innan den må bifallas. Denna bestämmelse, om hvilken

nya lagberedningen i motiven till sitt förslag i ämnet yttrade, ätt genom

sådant hörande tillförlitliga upplysningar kunde vinnas ej mindre om kronans

än oek gemenligen om enskildas rätt, synes ej hafva fyllt sitt ändamål,

ett förhållande till hvilket jag anhåller att få återkomma. Såsom villkor

för lagfartens beviljande gäller enligt samma lagrum vidare att, jämte det

klander å fånget ej blifvit instämdt och i rättens lagfartsprotokoll antecknadt

inom fem år efter sista kungörandet, anledning att annan äger bättre

rätt till egendomen ej heller eljest förekommer. Härigenom är, såsom nya

lagberedningen framhöll, domstolen ålagdt att med ledning af de utaf kronans

ombudsman lämnade och andra tillgängliga upplysningar undersöka,

huruvida annan än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Äfven denna domstolens

tillsyn synes ej alltid hafva motsvarat hvad man af densamma kunnat

vänta.

Den kontroll å lagfarters beviljande, som kunnat utöfvas af de centrala

ämbetsmyndigheter, Indika närmast hafva förvaltningen af kronans

egendomar sig anförtrodd, har ej heller varit tillfyllestgörande. Några särskilda

anordningar för att bringa ansökningar om lagfart å kronoegendom

till dessa myndigheters kännedom hafva ej varit träffade. Enligt sakens

natur är det ock, i detta afseende som i andra, svårt att få kontrollen fullt

betryggande, särskildt när det, såsom ej sällan är fallet, gäller vidsträckta,

aflägset belägna utmarksområden.

Det bör emellertid icke förnekas, att en anledning till att kronans rätt

i äldre tider ofta så illa bevakats nog äfven måste sökas däri, att myndigheternas

uppmärksamhet icke varit med tillräcklig skärpa fäst på faran för

intrång från enskildas sida och vikten af att förhindra detsamma. Först på

Bihang till Riksd. prof. 1912. 1 Sami. 28 Häft. (Nr 44.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

sista tiden torde man hafva fullt fått upp ögonen i detta afseende. Mycket

af det som försummats kan nu svårligen göras godt igen. Men mycket torde

också fortfarande kunna räddas åt kronan; och för framtiden torde man vara

berättigad hysa förhoppning att, oafsedt den förminskning af kronans risk

som föranledts särskildt af de ändrade formerna för tillgodogörandet af

kronans egendom, förnyande af de svårare missförhållandena skall förhindras

redan genom den större vaksamheten och klarare insikten om dessa frågors

betydelse.

Den ifrågasatta lagstiftningen skulle uppenbarligen förlora sin förnämsta

betydelse, om det vore nödvändigt att se bort från de fall, då den afhända

kronoegendomen redan blifvit för enskild person lagfaren. Lagutskottet

vid 1911 års riksdag var af denna mening. Hittills antagna grundsatser

i fråga om införande af ny lagstiftning syntes i allmänhet fordra,

att dens ställning, för hvilken viss tids häfd redan börjat löpa, ej skulle försämras

genom ny lagstiftning. Gällde detta enskilda emellan, syntes den

omständigheten att det vore ett kronans intresse, som kunde stå på spel, lika

litet här som eljest i motsvarande fall, där civillagstiftningen berörde något

kronans intresse, böra föranleda undantag.

Vore det verkligen så, att undanröjande eller inskränkande af en löpande

häfds verkan mot kronan skulle utgöra ett ingrepp i redan förvärfvad

rätt och att därigenom alltså, i strid mot vanligen tillämpade lagstiftningsgrundsatser,

en ny civillagsbestämmelse skulle tilläggas återverkande kraft,

läge häri oförnekligen en afsevärd anledning till tvekan om lämpligheten att

söka åstadkomma lagstiftning i förevarande syfte. Berörda invändning synes

emellertid icke vara befogad. Om något intrång å förvärfvad rätt är här

icke fråga. Den, som häfdar viss egendom, har — såsom ock under förhandlingarna

i ämnet vid 1911 års riksdag framhölls — icke af denna anledning

någon rätt till egendomen; han har endast en möjlighet, en utsikt att genom

häfdens fullbordande vinna sådan rätt. Någon rättskränkning tillfogas

honom icke, om denna utsikt genom ändrade förhållanden försämras eller

går om intet.

Från rättssynpunkt lär en lagstiftning om begränsning af häfden mot

kronan icke innebära annat anmärkningsvärdt än att, om man icke i likhet

med mig finner särskilda förhållanden föreligga för kronans del, det kan

synas stötande, att staten med begagnande af sin lagstiftningsmakt skall bereda

sig en företrädesställning i rättsförhållanden af väsentligen enskild natur.

En tänkbar utväg för undanröjande af denna betänklighet vore att göra

undantaget till regel och inskränka häfdens rättsverkningar öfver hela linjen.

Härigenom skulle man dock gå väsentligt längre än behofvet kräfver;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 44.

nian skulle af hufvudsakligen formella skäl afstå från nyttan af häfdeinstitutet

och skapa rättsosäkerhet på vidsträckta områden, där någon motsvarande

fördel icke vunnes. En dylik åtgärd torde därför endast i nödfall böra

tillgripas. Att jag för min del finner en undantagslagstiftning i detta

ämne till kronans förmån berättigad framgår af hvad jag förut anfört. Någon

obillighet torde så mycket mindre böra anses ligga däri, om man beaktar

anledningen till att denna lagstiftning biifvit behöflig. Kronan har med

utomordentlig — enligt nutida uppfattning otvifvelaktigt allt för långt

drifven — frikostighet understödt enskilda med jordupplåtelser. Det synes

då vara mycket begärd t, att man med öppna ögon skall se dessa upplåtelser,

jämväl utöfver hvad redan skett, i sina konsekvenser föranleda till att äganderätten

orättmätigt frångår kronan, utan att anlita de lagliga medel som stå

till buds för att förebygga sådant.

Det afgörande för den nu upptagna lagstiftningsfrågan synes mig

vara, om och i hvad män väsentligt och öfvervägande gagn kan beredas det

allmänna genom förändring i bestämmelserna om häfden. Att utan sådan förändring

högst betydande ekonomiska intressen stå på spel för kronan torde

icke vara föremål för tvifvel. Någon möjlighet att i detta afseende lämna

mera bestämda uppgifter, att göra en, låt vara ganska sväfvande, beräkning

af de värden, som äfventyras för statsverket genom häfden, finnes visserligen

enligt sakens natur icke. Anledningen till att häfden innebär sådan våda är ju

just don, att kronans äganderättsanspråk för närvarande äro så outredda.

Om en någorlunda fullständig och tillförlitlig utredning förelåge, skulle

man också hafva nödiga förutsättningar för att kunna omedelbart bevaka

kronans rätt genom anställande af återvinningstalan. Hvad man vet synes

dock utgöra tillräcklig grund för den nyss angifna uppfattningen om frågans

ekonomiska innebörd.

Att nu ingå i någon närmare redogörelse för de förhållanden, på hvilka

kronan stöder sina anspråk på vattenfallen, torde icke vara behöflig! eller

lämpligt. Jag vill därför endast i förbigående erinra dels om frågan, i hvad

mån en regalrätt till vissa vattendrag sedan gammalt förefinnes och hvad

densamma innebär, dels om de i olika författningar meddelade bestämmelser,

enligt hvilka vid afvittringarna liksom vid skatteköpen af rekognitionsskogar,

rekognitionshemman och allmänna kronohemman strömfall med utmål

skolat undantagas för kronans räkning. Nämnda bestämmelser hafva endast

i mycket ringa omfattning vunnit sådan tillämpning, att kronans rätt

biifvit klart och fullständigt tillgodosedd. Men otvifvelaktigt gifva de kronan

skäl — starkare eller svagare efter växlande förhållanden — att anställa

återvinningstalan i fråga om ett stort antal värdefulla vattenfall, som nu,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

ofta med stöd af lagfart, innehafvas af enskilda. Här torde det förnämsta

ekonomiska intresset af häfdefrågan vara att finna.

Beträffande därefter annan egendom äro de upplåtelseformer, under

hvilka denna kommit från kronan i enskild hand, och de omständigheter, på

Indika kronan kan grunda talan, ännu mera skiftande än då det gäller vattenfallen.

1 fråga om vissa egendomsgrupper lär någon mera afsevärd ekonomisk

fördel knappast kunna beredas kronan genom yrkande om upplåtelsevillkorens

fullgörande; stundom torde kronans talan mera få till uppgift att

åt enskilda personer bevara eller återställa rättigheter, som tillförsäkrats

dem i samband med upplåtelserna. Men i fråga om andra slag af jordbruksocli

skogsegendomar måste äfven stora ekonomiska värden antagas vara beroende

af att icke kronans äganderättsanspråk afskäras genom häfd.

Af de framställningar i afseende å kronans vattenrätt, för hvilka jag

förut redogjort, framgår tydligt, hvilken synnerlig betydelse de myndigheter

och andra, som besitta särskild sakkunskap i detta ämne, tillmäta faran för

häfd. Kammarkollegium har i sitt utlåtande den 5 maj 1911 likaledes framhållit,

att upphäfvande af förordningen om tjuguårig häfd enligt kollegiets

förmenande obestridligen äger afgörande betydelse för kronans rätt inom

samtliga de egendomsgrupper den hos kollegiet inledda undersökningen om

vissa jordegendomar afser. Äfven lagutskottet vid 1911 års riksdag uttalade

i denna del samma mening. Utskottet förklarade sig nämligen kunna

instämma med kammarkollegium i fråga om den afgörande betydelsen af

att, på sätt föreslagits, häfdens giltighet mot kronan definitivt eller provisoriskt

upphäfdes.

Inom den anbefallda vattenfallsutredningen har genom Eders Kungl.

Maj ds förordnanden den 1 december 1911 gjorts skillnad mellan å ena sidan

den mera djupgående undersökningen om kronans verkliga rätt till vattenfallen

och å andra sidan undersökningen, i hvilka fall möjliga rättsanspråk

från kronans sida löpa fara att omintetgöras genom häfd. Härmed har

åsyftats, att den sistnämnda undersökningen, såsom mest brådskande, skall

kunna genomföras med största möjliga skyndsamhet. Den är ock till

sin natur enklare och mera formell än äganderättsundersökningen. Det torde

likväl icke kunna undvikas, att jämväl häfdeundersökningen kommer att

kräfva en rätt afsevärd tid. Och äfven om den skulle kunna afslutas, innan

kronan lidit några större rättsförluster genom underlåten talan, och kännedom

om de fall, i hvilka häfden spelar in, alltså i tillräcklig tid stode kronan

till buds, kan det ingalunda anses tillfredsställande, att kronan, enär

äganderättsundersökningen vore ofullbordad och visshet alltså saknades, huruvida

ett verkligt rättsanspråk i hvarje särskildt fall förelåge, skulle vara

nödsakad att för säkerhets skull anhängiggöra rättegång i alla de fall, där

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

häfd kunde befaras. Dylika rättegångar måste antagas sedermera ofta nog

befinnas obefogade, och det är sannolikt att många, kanske de flesta, af dem

kunde undvikas, om tiden medgåfve erforderlig utredning. Att på detta

sätt massor af rättegångar skulle behöfva af kronan anhängiggöra mera

slumpvis vore tydligen olägligt ej mindre för dem, hvilka onödigtvis hemsöktes

med rättegång, än äfven för kronan, som måhända tillika kunde utsättas

för skadeståndsanspråk, och måste äfven ur det allmänna rättstillståndets

synpunkt betecknas såsom olämpligt. Det synes vara i hög grad

önskvärdt att sådant må kunna undvikas och kronans återvinningstalan begränsas

till de fall, i hvilka skälig anledning till rättegång förefinnes. Men

härför erfordras, att kronan genom undanröjande af risken för häfd erhåller

rådrum att pröfva grunderna för talan i de särskilda fallen.

Om behofvet att afbryta häfd förfaller, torde det för öfrigt, åtminstone

i första hand, icke befinnas nödigt eller lämpligt att till domstol hänskjuta

alla de anspråk kronan vill göra gällande. Man synes nämligen med

fördel kunna för olika slag af egendomar uttaga typiska fall och låta utgången

af den i dem anställda talan blifva afgörande för anspråk som stödas

på samma grunder. Åtminstone kan det tagas för gifvet att kronan såsom

tappande part i ett mål af principiell betydelse skall afstå från att anhängiggöra

liknande mål. Och äfven enskilda torde ofta blifva mera benägna

till godvillig uppgörelse i en tvist med kronan, om en likartad fråga

förut varit af domstolarna pröfvad. Härigenom torde antalet rättegångar

ytterligare kunna väsentligt begränsas.

Mot de fördelar, som kunna vinnas genom kronans frigörande från häfden,

har man emellertid att väga de af en sådan åtgärd följande olägenheterna

såväl för enskilda som för det allmänna. De nuvarande fastighetsinnehafvarnas

och andra sakrättsägares förluster genom den återvinningstalan, hvartill

möjlighet beredes, kunna gifvetvis blifva betydande. Skulle den osäkerhet i

äganderätten, som en tid måste blifva rådande i ganska stor omfattning, inskränka

företagsamheten och särskildt blifva till hinder för vattenkraftens

tillgodogörande, vore detta utan tvifvel mycket att beklaga, icke minst från

det allmännas synpunkt. Man bör dock icke se dessa förhållanden alltför

mörkt. Den enskildes förlust kan icke antagas i allmänhet blifva större än i

andra fall, då från honom vinnes egendom, som han, kanske i god tro, länge

besuttit. Och lika litet som hänsynen till denna förlust i det särskilda fallet

kan få afhålla kronan från framställande af ett befogadt äganderättsanspråk,

lika litet bör nämnda hänsyn i och för sig hindra en lagstiftningsåtgärd,

som för ett flertal fall betryggar möjligheten att anställa dylik talan.

Den rättsosäkerhet, som befaras inträda, torde i hufvudsak redan vara för

handen. I den mån häfd ej förut verkat, måste innehafvarna af egendom,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

som åsyftas med de inledda undersökningarna, hålla sig beredda på anspråk

från kronan. Bälta vägen att få slut på ovissheten är pröfning vid domstol

af dylika anspråk eller, ännu hellre, öfverenskommelse mellan kronan och de

enskilda. Huruvida häfden får fortfara att verka eller icke är, åtminstone

för de närmare åren, icke afgörande. Visserligen medför häfdetidens utlöpande

för egendom, i fråga om hvilken talan ej instämts, full trygghet för

ägaren af denna egemdom. Men å andra sidan kan, såsom jag redan påvisat,

nödvändigheten att afbryta häfden föranleda ett flertal ovissa rättegångar,

som ingalunda skulle befrämja rättssäkerheten. Att vissa innehafvare,

flera eller färre, af kronan frånhänd egendom genom tillfälliga omständigheter

skulle blifva fria från pröfningen af grunderna för deras besittning

kan för öfrigt icke anses såsom något lämpligt resultat. Bättre är

att, såvidt fullbordad häfd ej lägger hinder i vägen, alla med enahanda åtkomst

ställas lika vid den af kronan påkallade uppgörelsen.

För den nu åsyftade lagstiftningsåtgärden hafva från början ifrågasatts

två alternativ: att helt och hållet undantaga kronan från lagstiftningen

om tjuguårig häfd, såvidt angår häfdens verkan mot kronan, eller att upphäfva

verkan af häfd mot kronan endast för så lång tid slom erfordras för utredning

om kronans äganderättsanspråk på de olika slag af egendom, i fråga

om hvika rättsgrunden för enskildas nuvarande innehaf anses tvifvelaktig.

För min del hyser jag icke någon tvekan om, att man bör nöja sig

med att gå den senare vägen. Att för alltid förbehålla kronan en till tiden

obegränsad talan å fång till egendom, som förut varit i kronans ägo, synes,

åtminstone såvidt man nu kan bedöma, icke vara af behofvet påkalladt, och

man bör därför undvika en dylik åtgärd, som, om den än kan ur rättslig synpunkt

försvaras, säkerligen skulle, i denna omfattning, medföra öfvervägande

praktiska olägenheter genom den däraf föranledda rubbningen i grunderna

för ordnade och betryggande jordförhållanden. Sannolikt är väl att

utvecklingen i vårt land på detta område bör gå i den riktning, lagberedningens

förslag till ny jordabalk utvisar, och allt mer närma sig ett genomfördt

fastighetsboksväsen, enligt hvilket inskrifningar i fastighetsbok tilläggas största

möjliga vitsord i fråga om fång till fast egendom. Ju närmare man komme

detta mål, desto större svårighet skulle förorsakas däraf att de allmänna

reglerna om inskrifningens verkan ej ägde giltighet mot kronan. Och ett

väl anordnad! fastighetsboksväsen måste anses såsom ett önskemål af den

allra största betydelse.

Enligt Eders Kungl. Maj ds befallning har jag från kammarkollegium

begärt yttrande, för huru många år en inskränkning i häfdens verkan är

oundgängligt nödig, för att ändamålet med de inledda utredningarna

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 44.

ej må förfelas på grund af häfd. Kollegiet har häröfver hört sitt advokatfiskalsämbete,

som i afgifvet memorial anfört att, då de ifrågavarande

utredningarna vore af synnerligen omfattande och tidskräfvande beskaffenhet

och då den tid, under hvilken den ifrågasatta inskränkningen i häfdens

verkan mot kronan skulle gälla, gifvetvis borde bestämmas med hänsyn därtill,

att utredningarna därunder i hufvudsak hunne slutföras, ämbetet för sin

del ansåge, att en dylik inskränkning borde omfatta en tidrymd, ej understigande

tio år. I utlåtande den 22 december 1911 har kollegiet därefter anslutit

sig till hvad advokatfiskalsämbetet sålunda yttrat.

Då jag till fullo inser riktigheten af hvad som anförts om utredningarnas

synnerligen omfattande och tidsödande natur, anser jag mig höra biträda

det afgifna yttrandet och föreslå nämnda tids bestämmande till tio år,

som lämpligen torde räknas från och med den 1 maj 1912.

Den erforderliga lagändringen synes mig kunna genomföras på det

sätt, att genom särskild lag, med ändring af förordningen om tjuguårig häfd,

föreskrifves, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,

ej må före den 1 maj 1922 vinnas i afseende å fast egendom, som är

kronan afhänd. Härvid bör med sådan egendom likställas inteckning däri.

Angående innebörden i ett dylikt stadgande torde förtjäna framhållas, att detsamma

i hufvudsak berör blott fång, å hvilka lagfart vunnits under en viss

tioårsperiod. Därest fånget lagfarits senast tjugu år före lagens trädande i

kraft, är klanderfrihet vunnen före lagens giltighetstid, om förutsättningarna

för fullbordad häfd i öfrig! föreligga. Den föreslagna lagen är i dessa fall utan

betydelse. Hvad åter beträffar häfd, som grundas å lagfart den 1 maj 1902

eller därefter, kan sådan häfd icke under några förhållanden fullbordas före

den 1 maj 3922, och klanderfrihets vinnande vid denna tid förhindras icke

genom lagen. Den häfdetid, som löper under lagens giltighet, får nämligen

enligt samma regler som eljest inräknas i de tjugu åren. Har däremot lagfart

beviljats under tiden från och med tjugu år före lagens ikraftträdande till och

med den 30 april 3902 utöfvar lagen inverkan, som emellertid är begränsad

därtill att fastighetens innehafvare i fråga om möjligheten att fullborda häfden

underkastas ett uppskof, längre eller kortare allt efter den tid som vid

lagfartens beviljande återstått till den 1 maj 1902. Alla lagfarter under berörda

mellantid blifva nämligen i afseende å häfden likställda med lagfart,

som beviljats sistnämnda dag, i det att fullbordad häfds rättsverkningar ej

kunna för något under mellantiden lagfaret fång inträda före den 1 maj 1922,

ehuru de tjugu åren utlöpa tidigare. Att den föreslagna lagen bör genast

träda i kraft synes ligga i sakens natur.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang något beröra lagberedningens

förslag till ny jordabalk, äfven i hvad detsamma omedelbart angår

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

viss tids häfd. Då detta förslag visserligen innefattar ett steg i riktningen

mot ett rent fastighetsbokssystem men icke ett fullständigt genomförande

af ett sådant, har nämnda institut måst i förslaget bibehållas. Inskrifning

i fastighetsboken af ett olagligt fång skall icke, äfven om den, som

vunnit inskrifningen, varit i god tro, i och för sig bereda orubblighet åt förvärfvet

utan fortfarande allenast utgöra utgångspunkten för förvärf genom

häfd. Häfdetiden bestämmes till tio år från det den fasta egendomen kommit

ur rätte ägarens besittning och lagfart enligt den nya lagen meddelats

för annan. Då enligt förslaget fastighetsboken skall grundas på specialisering

och lagfarten i regel skall hänföra sig till visst till gränserna bestämdt

område å marken, blir det, enligt hvad i beredningens motiv yttras, icke

längre nödigt att såsom villkor för förvärf genom häfd fordra, att den häfdande

under viss tid såsom ägare besuttit fastigheten, utan kan lagfarten i

sådant hänseende tillerkännas grundläggande betydelse. 1 fråga om god tro

skall fordras endast, att någon af dem, som under den stadgade tiden från

lagfarten innehaft fastigheten, åtkommit denna i god tro.

De sålunda ifrågasatta förändringarna kunna med hänsyn till kronans

trygghet mot rättsförlust genom häfd innebära såväl fördelar som

olägenheter. Å ena sidan torde väl kunna antagas att — såsom lagberedningen

vidare framhållit — om fastighetsböckerna blifva specialiserade och

följaktligen hopandet på samma upplägg af ett flertal sinsemellan helt

och hållet skilda fastigheter med däraf föranledd fara för sammanblandning

kommer att upphöra, detta skall verka i den riktningen att såväl en

ökad garanti mot lagfarts meddelande å ogiltiga fång vinnes som ock förebygges

att, där sådant ändock skulle inträffa, felet under någon längre

tid undgår vederbörandes uppmärksamhet. Men å andra sidan synes jämte

de lindrigare villkoren för häfd äfven lagfarternas specialisering innebära en

i viss mån ökad risk. Om lagfart, enligt nuvarande förhållanden, hänför sig

icke till viss areal utan till visst skattetal eller därmed jämförlig beteckning,

torde häfd, som grundas på sådan lagfart, icke utgöra hinder för

pröfning af hvad till fastigheten rätteligen hör. Enligt förslaget blir det

emellertid regel, att lagfarten skall afse visst till gränserna bestämdt område

å marken, och härmed blir äfven häfdens verkan mera genomgripande.

Att nu ingå i någon pröfning af berörda förslag kan icke ifrågakomma.

Det torde endast förtjäna framhållas, att vissa betänkligheter mot

detsammas genomförande säkerligen skulle undanröjas eller förlora i betydelse,

om dessförinnan gränserna mellan kronans och enskild egendom hlefve,

utan oskälig rättsförlust för kronan, mera klart och bestämdt uppdragna.

Det synes vara ganska lämpligt, att den öfvergångstid, som ägnas åt förarbetena

för ett nytt, bättre fastighetsboksväsen, äfven må få tjäna till af
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

lägsnande af en del oriktigheter, som sammanhänga med det sätt hvarpå

fastighetsförhållandena i äldre tider varit ordnade.

De från olika hall framförda farhågorna för häfdens verkan mot

kronan hafva afsett endast den tjuguåriga häfden, icke urminnes häfd.

Äfven jag finner mig sakna anledning att föreslå utvidgning af frågan till

det sistnämnda rättsinstitutet, som är af helt annan innebörd än häfden i

öfrigt och för nu förevarande rättsanspråk icke torde äga någon större

betydelse.

Det i 10 § lagfartsförordningen innefattade stadgandet att, innan

lagfart efter kungörelse beviljas för den, som ej kunnat styrka sin fångesmans

laga åtkomst, kronans ombudsman i orten skall höras öfver lagfartsansökningen

synes, såsom jag förut haft anledning påpeka, icke hafva i

fråga om skyddande af kronans rätt fyllt sitt ändamål. Den granskning

kronofogdarna lagt till grund för sina yttranden i dylika ärenden torde i

allmänhet ej hafva varit och måhända ej heller kunnat vara särdeles djupgående.

Det förefaller därför önskvärdt att tillfälle till ingripande i dessa

frågor gifves. någon Embetsmyndighet, som genom särskild sakkunskap

och tillgång till material för erforderliga undersökningar bereder trygghet

för att kronans rätt blir tillbörligt bevakad. Advokatfiskalsämbetet vid

kammarkollegium synes i detta afseende vara den lämpligaste myndigheten.

Att i lag närmare bestämma, af hvem kronan i berörda ärenden skall företrädas,

torde emellertid icke vara erforderligt, utan synes det lämpligen

kunna öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att därom förordna i administrativ

väg. I sådant syfte vill jag föreslå den förändring i nämnda lagrum, åt t

efter orden »kronans ombudsman» orden »i orten» uteslutas.»

Departementschefen uppläste härefter förslag till lag innefattande

ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad

lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång

till fast egendom af den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa; och hemställde

departementschefen, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande öfver förslagen måtte inhämtas genom utdrag

af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets öfriga ledamöter,

blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 käft. (Nr 44.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr éé.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i förordningen den 22 april 188! om tjuguårig häfd.

Med ändring af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd

förordnas, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,

ej vidare må före den 1 maj 1922 vinnas i afseende å egendom, som är kronan

afhänd, eller i fråga om inteckning i sådan egendom.

Denna lag skall genast träda i kraft.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

43

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
Kan

till följd af de i 6, 7, S och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart ej

beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i

IS § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat binder, som

icke är af beskaffenhet, att den jämlikt 5 § genast bör afslås, förklare rätten

ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande. Tvist, som bör

afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid

domstol anhängig, af rätten förvisas till särskild! utförande i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom

i 7 § förmäles, skall kungörelse därom af rätten utfärdas, om sökanden det

äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse

tre gånger, minst eu månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna

tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst i

kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när tingslaget

består af mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande,

inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt samt i rättens

lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter sista kungörandet; och

förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen;

då må den omständighet att förre ägarens åtkomst ej styrkes

icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden

eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år

varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.

Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman

däröfver höras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 15 februari

1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

26 januari 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas öfver

upprättade förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22

april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse åt 10 § i förordningen

den 16''juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å afdelningen för lagärenden

Herman Falk.

Förslaget till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 18S1 om

tjuguårig häfd.

Förslaget gaf anledning till de erinringar, som innefattas i följande

yttranden:

Justitierådet Sundberg:

Såsom af föredragande departementschefen framhållits, lärer hätdelagstiftningen

icke innebära, att den, som genom ett ogiltigt fång åtkom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

45

mit fast egendom, genom erhållen lagfart å detta fång förvärfvat någon

som helst verklig rättighet gentemot fastighetens ägare. Innebörden af

häfdeinstitutet torde nämligen vara, att äganderätten går förlorad för den

ägare, som under viss längre tid underlåter att göra densamma gällande

oaktadt annan person, som i god tro och sålunda utan brottsligt förfarande

kommit i besittning af egendomen, offentligen uppträder med anspråk på

äganderätt därtill; och att äganderätten, då den sålunda går förlorad för

Tätta ägaren, tillfaller besittaren framför andra, blir en naturlig följd just

af den besittning, han i god tro förskaffat sig. Före häfdetidens utgång

gifver alltså häfdelagstiftningen åt besittaren ingen rätt till egendomen

gentemot dennas Tätta ägare, lika litet som lagstiftningen angående

fordringspreskription gifver gäldenär före preskriptionstidens utgång någon

rätt att blifva kvitt sin skuld utan att betala den. Civilrättsligt hinder

mot att genom ändring i lagstiftningen förlänga äfven den häfdetid, som

redan begynt löpa, förefinnes fördenskull efter mitt förmenande icke.

Ej heller kan jag, principiellt sedt, finna hinder föreligga mot att en

dylik ändring göres allenast i afseende å egendom, som olagligen frångått

kronan, så mycket mindre som i fråga om enskildas förvärf af statsegendom

häfdelagstiftningen hufvudsakligen har karaktären af ett af nationalekonomiska

skäl från statens sida lämnadt medgifvande, som får gälla så

länge det är förenligt med det allmänna bästa.

Frågan om det föreliggande förslagets upphöjande till lag torde

alltså böra afgöras uteslutande af lämplighetshänsyn. Därvid kan det näppeligen

antagas, att genom den förlängning af häfdetiden, som i förslaget

ifrågasatts, skulle skapas ett osäkerhetstillstånd, medförande för det allmänna

menlig inskränkning i den enskilda företagsamheten eller minskning

i fastighetskrediten; och mot en lagstiftning i dylikt syfte torde

icke heller eljest förefinnas skäl, som äro af afgörande betydelse. Det

är däremot under de i vårt land nu rådande sociala förhållandena i hög

grad af behofvet påkalladt, för att icke säga nödvändigt, att söka åt kronan

bevara dess fasta egendom eller åtminstone förhindra, att densamma

allenast på grund af häfd i betydande utsträckning går för kronan förlorad.

Detta torde emellertid, på grund af hvad i ärendet upplysts, kunna

befaras inträffa, därest ingen inskränkning i den gällande häfderätten

sker, särskild! med hänsyn därtill att kronan icke lärer kunna endast i

ändamål att förhindra utlöpandet af häfdetid till domstol instämma en

äganderättstvist utan kännedom om huruvida kronan äger rätt till den

omstämda egendomen. Jag tillstyrker fördenskull, att förslaget lägges till

grund för proposition till riksdagen i ämnet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Justitieråd et Skarstedt, med hvilken justitierådet Borgström förenade

sig:

Ehuru jag icke blifvit af den i förevarande ärende förebragta utredningen

eller annorledes fullt öfvertygad därom att till följd af försummelser

af vederbörande eller på annan grund kronan kommit att obehörigen

frånhändas fast egendom i sådan utsträckning, att de ifrågasatta

extraordinära åtgärderna äro påkallade, anser jag mig likväl, med hänsyn

till önskvärdheten att kunna förebygga det af departementschefen anmärkta

förhållandet att inom den närmaste tiden en mängd rättegångar

komma att så att säga på vinst och förlust inledas för eventuellt afbrytande

af häfd, böra tillstyrka en lagändring i angifvet syfte.

Regeringsrådet Ernberg:

Det föreliggande lagförslaget innebär en förlängning af den i gällande

lag stadgade häfdetiden gentemot kronan i syfte att bereda kronan

rådrum för utredning angående kronans återvinningsanspråk och anställande

af återvinningstalan, då skäl därtill förefinnas. Förslaget har således

icke retroaktiv verkan i fråga om fång, som på grund af häfd vunnit

orubblig giltighet vid lagens ikraftträdande. Den häfdetid, som då börjat

löpa, förlänges däremot utöfver hvad i gällande lag är stadgadt. Visserligen

kan, såsom departementschefen framhållit, en dylik lagstiftningsåtgärd

icke sägas medföra ingrepp i redan förvärfvade rättigheter, eftersom den

rätt häfden skänker — eller klanderfrihet för fång i god tro, förenad

med viss tids besittning — vinnes först därmed att denna tid utlöper

utan att klander dessförinnan instämts. Men å andra sidan kan det icke

förnekas, att en sådan åtgärd innebär, om ock endast provisoriskt, ett

synnerligen viktigt afsteg från den i vår nu gällande häfdelagstiftning

erkända grundsatsen, att, där på grund af äldre lag frihet från klander

vinnes tidigare än enligt nya lagen, den äldre lagen skall äga tillämpning,

en grundsats, som jämväl omfattats af lagberedningen i dess förslag

till förändrade bestämmelser i ämnet. Tydligt är äfven, att en sådan

grundsats måste anses bäst öfverensstämma med häfdelagstift,ningens syftning,

som är att i den allmänna ekonomiska samfärdselns intresse bereda

trygghet åt besittning af i god tro åtkommen fast egendom. I den mån

den ekonomiska samhällsutvecklingen ökas i liflighet och intensitet lärer

ock behofvet däraf allt starkare framträda. Detta har jämväl tagit sig

uttryck i lagberedningens ofvanberörda förslag, enligt hvilket häfdetiden

skulle förkortas från tjugu till tio år; och i den mån vi äfven i vårt

land närma oss ett på moderna grunder fotadt fastighetsbokssystem, som

till ej oväsentlig del måste söka sin utgångspunkt just i behof af nyss
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

berörda art, torde på grund af förhållandenas egen natur en dylik tendens

komma att äfven inom lagstiftningen å förevarande område med allt större

styrka göra sig gällande.

Obestridligt synes mig alltså vara, att, om än genom det föreliggande

förslagets genomförande bestående rättigheter icke kunna sägas lida

kränkning, förslaget likväl går i en riktning, till sin allmänna tendens

motsatt den, som af vår nu gälla de lagstiftning å förevarande område

omfattats och väl sannolikt äfven framgent i hufvudsak kommer att följas.

Vid sådant förhållande förefaller mig uppenbart, att detsamma icke

utan viktiga skäl bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Till stöd för förslaget har åberopats, att därest icke åtgärder i det

syfte, förslaget afser, snarast vidtagas, kronan på grund af förhållandena,

sådana dessa faktiskt utvecklat sig, löper risk att gå i mistning af högst

betydande ekonomiska värden och i följd däraf nödgas att utan tillräcklig

föregången utredning inom en nära framtid anhängiggöra eu stor mängd

rättegångar landet rundt till bevarande af sin talan. I hvad mån den föreslagna

förlängningen i häfdetiden därvid verkligen skulle komma att i sak

lända kronan till förmån är på grund af hittills vunnen utredning gifvetvis

vanskligt att bedöma. Men så mycket synes dock af densamma framgå,

att det här gäller för kronan tillvaratagandet af högst betydande intressen

samt att häfdetidens längd antagligen därvidlag på många punkter spelar

eu afgörande roll. Nekas kan icke heller, att, därest kronan vid uteblifven

lagstiftning i ämnet skulle finna sig nödgad att allenast för bevarande af

sin klanderrätt, hvilken kronan ju icke gärna kan efterskänka, instämma en

stor mängd tvister angående återvinning af fastigheter, som nu befinna sig

i enskild ägo, härigenom skulle skapas en situation, förenad med olägenheter,

måhända större än dem, som skulle föranledas af den ifrågasatta

suspensionen af gällande lag i ämnet. Den af departementschefen framhållna

omständigheten, att det under föreliggande förhållanden är bättre

att söka åstadkomma en, såvidt möjligt, fullständig utredning öfver hela

linjen än att på grund af mera tillfälliga omständigheter den ene skulle

komma att vinna frihet från klander från kronans sida, men den andre

däremot icke, kan icke heller frånkännas betydelse.

Oaktadt de principiella betänkligheter, som enligt min uppfattning

möta mot förslaget, finner jag mig därför icke böra afstyrka, att detsamma

lägges till grund för proposition till riksdagen i ämnet.

Lagrådet:

Med den i förslaget upptagna bestämmelsen att i fråga om inteckning

i egendom, som är kronan afhänd, frihet från klander ej vidare må

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

vinnas före den 1 maj 1922 torde vara afsedt att vid bifall till äganderättsklander,

anställdt efter den ifrågasatta lagens ikraftträdande men före

nämnda dag, innehafvare af inteckning, som i sådan egendom meddelats

sedan denna kom ur kronans hand, icke vidare må i något fall på grund af

de särskilda föreskrifterna i 4 § af förordningen den 22 april 1881 vinna

frihet från talan å inteckningen; men då detta icke med förslagets ordalydelse

kan anses hafva kommit till fullt tydligt uttryck, torde någon

omarbetning af förevarande bestämmelse böra vidtagas.

Då meningen är, att den ifrågaställda lagändringen skall äga verkan

allenast till förmån för kronan, men detta icke kan anses vara med förslagets

affattning behörigen iakttaget, hemställes om sådan jämkning i

förslaget, att detta kommer att innehålla att i afseende å egendom eller

inteckning, som i förslaget afses, frihet från klander ej vidare må mot

kronan vinnas före den 1 maj 1922.

Bestämmelsen angående tiden för lagens trädande i kraft bör ändras

sålunda, att lagen förklaras skola träda i kraft genast efter utfärdandet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

49

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 16 februari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

. Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

den 15 innevarande februari afgifna utlåtande öfver de den 26

januari 1912 till lagrådet remitterade förslagen till lag innefattande ändring

i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad

lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

följande:

»Med den i förslaget till lag innefattande ändring i häfdeförordningen

upptagna bestämmelsen, att i fråga om inteckning i egendom, som

är kronan afhänd, frihet från klander ej vidare må vinnas före den 1 maj

1922, är, såsom lagrådet antagit, afsedt att vid bifall till äganderättsklander,

anställdt efter den ifrågasatta lagens ikraftträdande men före nämnda

dag, innehafvare af inteckning, som i sådan egendom meddelats sedan

denna kom ur kronans hand, icke vidare må i något fall på grund af de

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 28 Käft. (AV 44.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

särskilda föreskrifterna i 4 § af häfdeförordningen vinna frihet från talan

å inteckningen. För att undanröja hvarje möjlighet till tvekan om förslagets

innebörd i denna del synes, i enlighet med hvad lagrådet hemställt,

förevarande bestämmelse lämpligen kunna i någon mån omarbetas.

Den egendom, i fråga om hvilken samma lag skall vinna tillämpning,

har i förslaget betecknats såsom varande kronan »afhänd». Det torde

knappast hafva varit att befara att, i strid mot förslagets syfte, åt detta

uttryck skulle hafva gifvits den tolkning, att den föreslagna bestämmelsen

gällde äfven sådan kronan förut tillhörig egendom, som i behörig ordning

öfvergått i annans ägo. På sätt lagrådet framhållit synes det dock vara

lämpligt att genom en jämkning i förslagets lydelse fullt otvetydigt angifva,

att den ifrågaställda lagändringen skall äga verkan allenast till förmån

för kronan.

Likaledes bör bestämmelsen angående tiden för lagens trädande i kraft

förtydligas i enlighet med hvad lagrådet föreslagit.

Jag har låtit i nu angifna hänseenden omarbeta lydelsen af berörda

förslag; och hemställer jag, att det sålunda jämkade förslaget äfvensom det

af lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget om ändring i lagfartsförordningen

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, föreläggas Riksdagen till

antagande.»

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;

och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

■ Ur protokollet

Israel Myrberg.

120195

Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:74 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd o s. 13 i texten