Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt till jakt

1912-03-29 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:98, Med förslag till lag om rätt till jakt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

1

N:o 98.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om rätt till jakt; gifven Stockholms slott den 29

mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Knngl. Magt härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag om rätt till jakt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Förslag

till

Lag

om rätt till jakt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jaktstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller

med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,

förordnas som följer:

1 §•

Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas

dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en

hvar jordägare på honom tillhörigt område.

2 §•

Å häradsallmänning tillkomme jakträtten kronan.

3 §.

A sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må

delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof utöfva

jakträtt.

Åro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda

föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om

jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.

Afgärda by hafve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

*

4 §•

Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han

äger mark härintill.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Den, som äger marken å bägge sidor af väg, kåfve, ändock han

icke äger vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af

dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.

o §. •

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke

någon af-de tvistande utan öfverenskommelse jaga.

« §•

Boställshafvare och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets

eller kronohemmanets ägor.

År jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren, där ej

annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.

7 §•

Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man

rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas, med mindre

Konungen därtill gifvit lof.

« §•

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här

ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

9 §•

Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, i sådan egenskap aftal om huru jakten å området

må utöfvas och jaktvården handhafvas, skall å hvad aftalet innehåller

om jaktens utöfvande och om skyldighet för ägare att å sin mark

tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende

tillämpas hvad i allmänhet stadgas om servitut; dock vare sådant aftal

ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

10 §.

Jakt efter varg eller järf må, om sådant djur bevisligen uppehållit.

sig i trakten, af en hvar företagas äfven å annans jaktområde,

där jakträttsinnehalvaren hvarje gång förut om jakten erhållit underrättelse;

och äge i sådant fall den jagande rätt att tillvarataga och

behålla de djur af nämnda slag, han vid jakten fäller.

11 §•

Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. År det

hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra

djuret utan i närvaro af två ojäfviga vittnen och vare han dessutom

pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet

underrätta jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, eller

någon åt deras folk. Försummar den jagande något häraf, varde ansedd

såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.

Har någon å eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg

eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.

12 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller

sälhund, då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den,

som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda

och behålla detsamma, ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan.

13 §.

Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf, utter,

gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, berguf, dufoch

sparfhök, korp och kråka.

14 §.

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträttsinnehafvare

icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan är

afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.

15 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans

jaktområde.; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån

bortskrämma eller bortdrifva villebråd, i den mån sådant erfordras

för afvärjande af skada eller olägenhet.

16 §.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans

jaktområde än tvåhundra meter.

17 §•

Med skjutgevär eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd

af jakträttsinnehafvaren färdas öfver annans jaktområde annorstädes

än å till allmänt begagnande upplåten väg, med mindre af omständigheterna

framgår, att det sker i lofliga ärenden, och hund, om sådan

medföres, hålles kopplad.

18 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark

eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

19 §.

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där

villebråd finnes, vare hundens ägare skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren

skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet.

Anträffas hund, som löper lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och

är hunden sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd,

äge jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet att hunden upptaga.

Det åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen

tillsäga hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan

träffas, låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit

upptagen, och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98,

hund, löse den med fem kronor eller, där inom ett år före upptagandet

hund, tillhörig samma ägare, blifvit hos samma jakträttsinnehafvare

löst, med tio kronor jämte ersättning hvarje gång för hundens föda

och öfriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar

efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar från

det kungörelse därom blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd

i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre

taga lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna

grunder utgifva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter

det hunden varit att anse såsom förverkad.

20 §.

Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren

eller hans folk saklöst dödas.

21 §.

Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt med skjutgevär,

med mindre han är försedd med för honom personligen utfärdadt jaktpass;

dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet, som han

med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva jaktpass.

Sådant vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,

Konungen bestämmer.

Den jagande vare pliktig att vid anfordran af förvaltande och

bevakande personal vid skogsstaten eller föreståndare och lärare vid

statens skogsskolor eller af vederbörande kronobetjänt eller särskilt

förordnad polisman framvisa jaktpasset.

22 §.

Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän

strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af

de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskildt

ansvar enligt 24 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd åtkommits, vare villebrådet eller, om det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkadt

till jakträttsinnehafvaren eller, om jakten skett å jord, där jakträtten

tillkommer kronan, eller å område, som i 7 § omförmäles, eller under

tid, då enligt hvad särskildt är stadgadt jakt efter sådant villebråd

icke är tillåten, till åklagaren.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

Såsom oloflig jakt enligt denna lag skall anses, om någon å annans

jaktområde olofligen tillvaratager fallvildt.

23 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,

må jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar

till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i

7 § omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten

äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt

allmän åklagare enahanda rätt.

Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans

iaktområde, inom tva ar därefter ånyo gjort sig skyldig- till sådan

förseelse, vare bössa, annan jaktredskap och hundar, som på grund af

stadgande^ i denna § fråntagits den jagande, förbrutna. Hvad sålunda

förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,

sedan afdrag skett för omkostnader och panthafvare njutit sin

panträtt enligt denna § tillgodo, fattigkassan i den kommun, där förseelsen

ägt rum.

24 §.

Öfverträder någon det i 21 § stadgade förbud, böte från och med

fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att

erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.

För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,

jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i jakten

deltaga, med rätt likväl att af den skyldige söka åter, hvad som sålunda

erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktpass eller

vägran att på anmodan af den, som vederbör, framvisa detsamma, vare

straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition N:o 98.

25 §.

Öfverträder någon förbud, som i 15, 16 eller 17 § är stadgadt,

och är ej förseelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,

straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

Var det i fall, som afses i 15 §, älg eller hjort, som skrämdes eller

motades, vare straffet böter från och med fem till och med två hundra

kronor.

Bryter någon emot hvad i 14 § är föreskrifvet, böte från och

med fem till och med femtio kronor.

26 §.

Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt

eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge

förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare

och lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att

föra talan därom.

27 §.

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som

rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle

ock om de härofvan i 26 § omförmälda, vid skogsstaten och skogsläroverken

anställda personer i mål, som afses i samma §.

28 §.

Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan

egendom förorsakas vare sig af honom själf eller annan, hvilken han

gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla, kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

9

30 §.

Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom

beträffande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar

af riket gälle hvad särskildt är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad

i 6 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är

upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912.

1 sand.

73 höft. (N:o 98.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 maj 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anhöll departementschefen, statsrådet Petersson, i underdånighet

att få underställa Kungl. Majt:s pröfning ett vid detta protokoll såsom

bilaga . . . fogadt förslag till lag om rätt till jakt.

Sedan lagförslaget blifvit uppläst, yttrade föredragande departementschefen

:

»Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 6 augusti 1908 bemyndigades

chefen för jordbruksdepartementet att inom departementet tillkalla

sakkunniga personer med uppdrag att företaga en fullständig revision

af gällande jaktstadga och att på samma gång företaga utredning,

huruvida ej genom uppställande af fordran på lösande af jaktpass eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

annat dylikt sätt en måttlig afgift kunde uttagas af utlänningar, som

ville inom riket utöfva jakt, äfvensom att inkomma med de förslag,

hvartill berörda revision och utredning kunde föranleda. De på grund

af detta bemyndigande utsedda sakkunniga aflämnade med skrifvelse

den 23 december 1909 till fullgörande af sitt uppdrag fem författningsförslag

nämligen:

l:o) förslag till lag om rätt till jakt;

2:o) förslag till jaktstadga;

3:o) förslag till kungörelse om hvad vid utfärdande af jaktpass

är att iakttaga;

4:o) förslag till kungörelse angående grunderna för tillgodogörande

af kronans jakträtt;

5:o) förslag till förnyad kungörelse angående skydd åt för landtbruket

nyttiga fåglar;

b vilka förslag med tillhörande motivering blifvit beftmdrade till

trycket.

I den allmänna motiveringen till dessa författningsförslag anföra

de sakkunniga, efter en kortfattad redogörelse för den ordning, i hvilken

nu gällande jaktstadga äfvensom däri vid olika tillfällen vidtagna ändringar

tillkommit, bland annat följande.

Om således tvekan icke förefunnes därom att vissa af jaktstadgans

bestämmelser vore af allmän lags natur och andra åter fortfarande

förbehållna Konungens ekonomiska lagstiftning, erbjöde det dock svårighet

att uppdraga gränsen emellan det ena och det andra slaget af bestämmelser.

Sådant särskiljande torde dock vara af vikt icke blott ur

teoretisk och formell synpunkt. Medan bestämmelser, som vore af allmän

lags natur, icke kunde ändras i annan än den i 87 § regeringsformen

föreskrift^ ordning, kunde stadganden, som tillhörde Konungens

ekonomiska lagstiftning, med vida mindre omgång anpassas efter förändrade

förhållanden. Ett utsöndrande af de förra bestämmelserna

kunde därför anses underlätta sträfvandena att erhålla en efter förhållandena

lämpad, effektiv lagstiftning rörande hushållningen med

jakten. Också hade af dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i

hans anförande till statsrådsprotokollet den 6 augusti 1908 betecknats

såsom själffallet, att vid revision af jaktstadgan det måste vara af

synnerlig vikt att söka skilja mellan de bestämmelser, som skulle

äga natur af lag, och dem, som borde meddelas på administrativ väg.

Vid fullgörande af denna mera formella del af det uppdrag, som lämnats

de sakkunniga, hade ledning erhållits af de till 1900 och 1901 års Riksdagar

afgifna nådiga propositioner med förslag till lag om rätt till jakt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

Dessa förslag hade så mycket hellre kunnat läggas till grund för de

sakkunnigas arbete, som flertalet af däri innehållna bestämmelser blifvit

af Riksdagens bägge kamrar godkändt och särskildt i fråga om urskiljandet

af bestämmelserna af allmän lags natur meningsskiljaktighet

icke förekommit. I öfverensstämmelse härmed hade i förslaget till lag om

rätt till jakt influtit de civilrättsliga bestämmelserna om hvem jakträtt

tillkomme, i hufvudsak svarande mot 1 § samt 3 — 10 §§ i gällande jaktstadga.

I samma lagförslag hade vidare upptagits de öfriga bestämmelser,

hvilka afsåge att i jakträttsligt hänseende reglera rättsförhållanden

emellan enskilda personer. Därjämte hade i lagförslaget

ansetts böra inflyta hufvudstadgandena rörande jaktpass såsom villkor

för utländsk undersåtes rätt att här i riket utöfva jakt. Skälet härtill

vore, jämte lämplighetshänsyn, att man ansett nödigt att för den afgift,

som för jaktpasset skulle utgå, göra ansvarig jämväl den, som till

den utländske mannen upplåtit jakträtt, och att stadgandet af en sådan

civilrättslig förpliktelse hade sin plats i jaktlagen. I förslaget till

ny jaktstadga däremot vore sammanförda de stadganden rörande

hushållningen med jakten, hvilka tillkommit i allmänt intresse,

såsom om fredningstider och därmed sammanhängande bestämmelser

om handel med vildt och om hund, bestämmelser om allmänfarliga

eller särskildt förödande jaktsätt och om premier för dödande

af rofdjur. Därjämte hade supplerande bestämmelser om jaktpass för

utländsk undersåte här fått sin plats. Hvartdera förslaget afslutades

med stadganden om åtalsrätt och ansvar. Nu gällande jaktstadga innehölle

i 2 § bestämmelser om hvem utöfvande af kronans jakträtt tillkomme.

Dessa bestämmelser vore närmast att hänföra till den art

af lagstiftning, som afsåge kronans domäner, och det hade därför synts

lämpligt att förbehålla dem åt en särskild författning, utfärdad i enahanda

ordning som stadgandena om grunderna för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner. I denna författning torde också böra inrymmas

bestämmelserna om tillgodogörande i vissa fall af kronans

jakträtt genom dess upplåtande på arrende på sätt inom Riksdagen

ifrågasatts.

Genom nådig remiss den 1 februari 1910 infordrades utlåtanden

öfver dessa af de sakkunniga afgifna förslag från Eders Kungl. Maj:ts

samtliga befallningshafvande, som hade att inhämta yttranden från

landsting och hushållningssällskap, hvarjämte domänstyrelsen anbefalldes

att efter vederbörandes hörande inkomma med sådant utlåtande.»

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i det af de

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

sakkunniga uppgjorda förslaget till lag om rätt till jakt och de däröfver

afgifna utlåtandena samt yttrade vidare:

»Det Eders Kungl. Maj:ts pröfning nu underställda lagförslaget

grundar sig hufvudsakligen å det af förutnämnda sakkunniga uppgjorda

förslaget till lag om rätt till jakt, livilket förslag bland annat med

fästadt afseende å de inkomna utlåtandena i vissa hänseenden omarbetats.

Dessa omarbetningar hafva i några fall gällt ändringar i sak.

Jag anhåller nu i underdånighet att få angifva de hufvudsakliga

skiljaktigheterna mellan de sakkunnigas förslag och det af mig nu

framlagda äfvensom de skäl, som föranledt de vidtagna ändringarna.

De i 2 § af gällande jaktstadga förekommande bestämmelserna 3 §.

om af hvem kronans jakträtt må utöfvas, hafva, såsom af det föregående

framgår, af de sakkunniga ansetts böra öfverflyttas till en särskild

författning, stiftad i enahanda ordning som stadgandena om grunderna

för förvaltningen af kronans domäner. Då det emellertid synts mig

lämpligt, att i lagen om rätt till jakt bibehålla hufvudbestämmelsen

om den jakträtt, som enligt nu gällande jaktstadga tillkommer Konungen,

chefen för hans hofjägeristat samt dem, som vid jakttillfällen

äro följaktiga, äfvensom angifva hvillca personer i öfrigt utöfvande af

kronans jakträtt tillkommer, hafva i det af mig nu framlagda förslaget

under 3 § intagits bestämmelser i sådant afseende.

För det fall att om förvaltningen af sådan samfälld jord, som omför- 4 §.

mäles i 4 § första stycket, särskilda bestämmelser ej äro gällande, har

af de sakkunniga föreslagits, att jakten å sådan jord skall kunna göras

till föremål för utarrendering, därest delägare med viss majoritet därom

fatta beslut. Att utan vidare tillerkänna några delägare rätt att mot

de andras bestridande bestämma om jakträttens utarrendering och villkoren

därför, kan emellertid lätt leda till kränkning af de mindre

delägarnas rätt. I nu antydda fall torde därför frågan om jakträttens

utarrenderande ej böra göras beroende af ett majoritetsbeslut utan

bör, i händelse ej samtliga delägare kunna förena sig om jaktens utarrenderande,

frågan därom förfalla. Att å stads mark jakträtten tillkommer

staden, torde framgå af den allmänna grundsatsen i 1 § om

jordägares jakträtt. Särskild bestämmelse angående jakträtten å stads

mark torde därför ej vara nödig.

Enligt 4 § i de sakkunnigas förslag har, i det fall att väg går 5 §.

i gränsen mellan skilda ägares mark, utan att någon af dem äger vägen,

ingendera rätt att utöfva jakt å sådan väg. På sätt i en mängd af de

inkomna utlåtandena anmärkts, torde det vara med den allmänna uppfattningen

mest öfverensstämmande och jämväl i praktiskt afseende för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

delaktigast att tillerkänna jordägarna å båda sidor om sådan väg jakträtt

därå. Följden häraf blir ock den, att särskilda bestämmelser

rörande rätten till fallvildt å väg ej blifva erforderliga.

Enligt de sakkunnigas förslag bär, jämte det i förslaget bibehållits

den rätt till jakt, som enligt 3 § i nu gällande jaktstadga tillkommer

boställshafvare och kronohemmansåbo, jakträtt tillerkänts jämväl en hvar

annan, som med besittningsrätt innehar jord, därvid dock lämnats öppet

att genom aftal eller särskild föreskrift inskränka jakträtten för boställshafvare,

kronohemmansåbo eller annan besittningsrättshafvare. Därjämte

har bestämmelsen i nu gällande lag, att jakträtt tillkommer arrendator

eller brukare af annans jord, där ej annorledes aftalas, utsträckts

att gälla en hvar, som med nyttjanderätt innehar annans fastighet,

med livilket stadgande, enligt motiven, afses jämväl hyresman eller

tomträttsinnehafvare i den mån jakt å af dem innehafda områden

kan äga rum. Några tillräckliga skäl att i vidsträcktare mån än som

nu är gällande tillerkänna nyttj anderätts- eller besittningsrättshafvare

jakträtt å af honom innehafd jord torde ej förefinnas, och det torde ej

vara lämpligt att beträffande boställsliafvares eller kronohemmansåbos

jakträtt hänvisa till i annan ordning tillkomna föreskrifter. Frågan

huruvida innehafvare af jord, hvarom nu är fråga, har eller icke har

jakträtt å jorden, synes böra fastslås i förevarande lag.

I 7 § af de sakkunnigas förslag har uppställts såsom regel, att

aftal om upplåtelse af jakträtt på arrende skall upprättas skriftligen

och att arrendator!! ej får å annan öfverlåta arrendet. I vår gällande

rätt finnes ej föreskrifven viss form för aftal om upplåtelse af jakträtt

eller af andra i 1 kap. 7 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 därmed likställda rättigheter med afseende

å fast egendom, ej heller finnes något allmänt förbud mot öfverlåtelse

af dylika rättigheter. Rättsförhållandet mellan kontrahenterna vid en

upplåtelse af jakträtt på arrende torde i allmänhet icke vara af så

invecklad natur, att, för undvikande af framtida meningsskiljaktigheter

rörande innehållet i a-ftalet, skriftlig form för sådant aftal bör fastslås

såsom regel. Ej heller synes jakträttens ekonomiska betydelse kräfva

en sådan formföreskrift. En upplåtelse af jakträtt på arrende torde

ej i och för sig vara af den art, att rätten att öfverlåta arrendet bör

utan vidare göras beroende af upplåtarens samtycke. Innehåller aftalet

icke uttryckligt förbud mot öfverlåtelse af arrendet, torde det böra

ankomma på pröfning i hvarje särskildt fall huruvida, med afseende å

aftalets tillkomst och innehåll samt den upplåtna rättighetens natur,

öfverlåtelse af rättigheten må äga rum. För öfrigt torde den af de

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

sakkunniga föreslagna bestämmelsen rörande öfverlåtelse af jaktarrende

lätt kunna af arrendatorn kringgås. Af dessa skäl hafva de af de sakkunniga

i 7 § af deras förslag upptagna bestämmelserna uteslutits ur

det nu framlagda förslaget.

Hufvudsyftet med stadgandena i 11 § af de sakkunnigas förslag n §•

är att genom frivillig öfverenskommelse mellan ägare af angränsande

fastigheter få till stånd ordnad jaktvård å större områden och att

trygga sådant aftals bestånd gent emot ny ägare af samma fastigheter.

Huruvida genom aftalet den ena kontrahenten berättigas jaga å den

andres ägoområde, torde vara af mindre vikt. Att såsom de sakkunniga

föreslagit begränsa aftalstiden till minst tio högst tjugufem år,

synes ej vara lämpligt. Med hänsyn till att för vinnande af inteckning

för nyttjanderätt och andra därmed likställda rättigheter med

afseende å fast egendom den skriftliga handlingen rörande aftalet ej

nödvändigtvis behöfver vara af vittnen styrkt, torde fordran på två

vittnen å sådant aftal, hvarom här är fråga, ej böra uppställas. Har

inteckning för sådant, aftal fastställts i samtliga de fastigheter, som

aftalet rörer, torde, oafsedt om inteckningen sökts af den ene eller

andre kontrahenten, inteckningen utan vidare gälla såväl mot som till

förmån för samtliga fastighetsägarna. Af nu antydda skäl har paragrafen

omredigerats på sätt det af mig nu framlagda förslaget utvisar.

I öfverensstämmelse med domänstyrelsens framställning har i den 15 §.

i 15 § förekommande förteckningen öfver skadliga djur upptagits

jämväl vildkanin.

Då enligt 5 § i det af mig framlagda förslaget väg ständigt är 20 §.

att hänföra till någons jaktområde, har det ansetts nödigt att åt stadgandet

i 20 § gifva sådan lydelse, att därigenom ej vållas hinder eller

inskränkning i den fria samfärdseln å till allmänt begagnande upplåtna

vägar.

Enligt motiven skulle det af de sakkunniga föreslagna stadgandet 21 §.

i 21 § endast innebära ett förtydligande af motsvarande bestämmelse i

nu gällande jaktstadga. Då det emellertid kan ifrågasättas, huruvida

ej sistnämnda bestämmelse blifvit genom den sålunda föreslagna lydelsen

i viss mån skärpt, samt anledning ej synes förefinnas till en dylik

skärpning, har lagrummet bibehållits vid dess lydelse enligt 1864 års

jaktstadga.

Den af de sakkunniga i 22 § föreslagna bestämmelsen om skyldighet 22 §.

för ägare af hund, som under där angifna förhållanden gör skada å

»annan egendom» än villebråd, att ersätta sådan skada synes ej hafva

sådant sammanhang med nu förevarande lagstiftning, att en dylik

s. 16 Kontrollera mot PDF

24 §.

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

bestämmelse bör däri inflyta. Ett stadgande att vite för hund, som

löper lös i annans jaktmark, skall utgå jämväl i det fall, att hunden

ej upptagits, skulle visserligen från jaktvårdssynpunkt vara fördelaktigt,

men då, på sätt i många af de inkomna utlåtandena framhållits, genom

ett dylikt stadgande den i vårt land så allmänt utöfvade och omtyckta

jakten med stöfvare skulle hart när omöjliggöras samt jakten med

stöfvare i stora delar af landet torde vara det enda jaktsätt, som med

fördel kan användas ifråga om vissa djurslag, har ett stadgande härom

ansetts ej böra i förslaget bibehållas. Med afseende därå att hund,

som af lapparna användes för renskötsel, icke kan anses »löpa lös» i

händelse hunden åtföljer renhjord, har det af de sakkunniga föreslagna

stadgandet i sista punkten af ifrågavarande § ansetts kunna utgå.

I 24 § stadgas såsom regel, att utländsk undersåte ej må här i

riket idka jakt utan att vara försedd med ett i föreskrifven ordning

utfärdadt jaktpass. Enligt de sakkunnigas förslag skulle påföljden för

utöfvande af jakt utan jaktpass vara den, att den skyldige vore pliktig

att utgifva den högsta för jaktpass fastställda afgift, men förseelsen

skulle ej föranleda bötesansvar, ehuru den otvifvelaktigt vore af den

natur, att krimininellt ansvar kunde bestämmas. Anledningen till att

de sakkunniga stannat vid en sådan utväg har af dem angifvits i

främsta rummet vara, att med vår rättegångsordning kriminellt ansvar

för sådan förseelse icke skulle kunna göras gällande i andra än de

säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då en utlänning kvarstannade

här i riket för att svara å en emot honom anhängiggjord brottmålstalan.

Hvad de sakkunniga sålunda anfört, torde dock ej innefatta

tillräckliga skäl att i förevarande fall utesluta kriminell ansvarspåföljd

för en af utländsk undersåte här i riket begången förseelse mot svensk

lag. I mitt förslag (27 §) har därför förseelse af nu antydd art belagts

med bötesstraff. Däremot har med hänsyn till det sålunda stadgade bötesstraffet

den af de sakkunniga föreslagna påföljden af förlust för viss tid

af rätten att erhålla jaktpass ansetts kunna uteslutas. De i 24 § af

de sakkunniga föreslagna inskränkningarna i rätten att erhålla jaktpass

synas leda till en vidlyftig skriftväxling mellan domstolarna och de

myndigheter, som hafva att utfärda jaktpass, samt mellan sagda

myndigheter inbördes äfvensom till en alltför omfattande skyldighet

för sistnämnda myndigheter att föra förteckningar å personer, hvilka

icke äga erhålla jaktpass, hvarför jämväl dessa bestämmelser utgått ur

förslaget. De för förseelse mot bestämmelserna rörande jaktpass stadgade

påföljder hafva ansetts böra sammanföras i en paragraf.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle Kungl. Maj:t äga fastställa

särskild afgift för dödande eller fångande af visst slag af villebråd att

utgå jämte afgiften för jaktpasset. Denna särskilda afgift skulle enligt

förslaget till jaktstadga utgå med 25 kronor för hvarje af utländsk

undersåte dödad eller fångad älg eller björn samt erläggas till närmaste

kronouppbördsman. Lämpligheten af en dylik efterskottsafgift kan

dock ifrågasättas. I de nordligare delarna af vårt land med deras vidsträckta

skogar och marker torde kontroll öfver denna afgifts ordentliga

erläggande knappast vara möjlig. Därjämte kan vid jakt, däri

utom utländsk äfven svensk undersåte deltagit, det mången gång vara

svårt att afgöra, huruvida djuret ifråga dödats eller fångats af den

utländske undersåten. Stadgandena rörande dylik afgift och densammas

indrifning hafva därför uteslutits ur förslaget. Då rätten att åtala

förseelse mot bestämmelserna om jaktpass, hvarom förmäles i 29 § af

det utaf mig framlagda förslaget, måste anses omfatta äfven rätt till

anställande af den talan af mera civil natur, som afser att mot svensk

jaktupplåtare göra gällande hans ansvarsskyldighet för den jagande utlänningens

jaktpassafgift, har särskild bestämmelse om talerätt i sådant

fall ej ansetts nödig, hvarjämte i sammanhang med ändring i 30

§ om fördelningen af böter, bestämmelsen om rätt för åklagare till

andel af passafgift, som genom hans åtgärd inflyter, uteslutits.

Öfverträdelse af bestämmelserna angående jaktpass torde hafva 25 §.

karaktär af polisförseelse, hvadan, om en dylik öfverträdelse begås

genom en handling, som innefattar jämväl oloflig jakt å annans mark,

särskildt straff för öfverträdelse af passföreskrifterna synes böra ådömas.

Bestämmelse om till hvem villebråd, som dödats eller fångats vid oloflig

jakt under förbjuden tid, förverkats, torde ej höra hemma i förevarande

lag utan i den författning, som i öfrigt behandlar påföljderna

af jakt under förbjuden tid. Sistnämnda bestämmelse har förty uteslutits

ur förslaget. Då det torde ligga i sakens natur, att den, som

gör sig skyldig till ansvar för oloflig jakt å annans jaktområde, jämväl

ådrager sig skadeståndsskyldighet gent emot den, hvars rätt blifvit

genom den olofliga jakten kränkt, har den af de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen om ersättning för skada genom oloflig jakt ansetts kunna

uteslutas.

I 27 § i det af de sakkunniga uppgjorda förslaget finnes bestäm- 26 §.

melse därom att vid upprepad oloflig jakt å annans mark bössa, jaktredskap

och hundar skola vara förbrutna. Det har emellertid synts mig

nödigt att begränsa detta stadgande till att afse allenast bössa, jaktBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

redskap och hundar, som på grund af paragrafens stadganden i (ifrigt

fråntagits den jagande. Utslag, hvarigenom bössa m. in., som ej tagits

i beslag, förklarats förbrutna, skulle oftast ej kunna verkställas.

Enligt 28 § i de sakkunnigas förslag har straffet för öfverträdelse

af förbud, som omförmäles i 17 och 19 §§, i det fall att fråga är om

älg eller hjort, föreslagits till böter från och med 50 till och med

200 kronor. Med hänsyn till straffbestämmelserna i 24 kap. 13 §

strafflagen har emellertid strafflatituden för nyss omförmälta förseelser

ansetts böra sättas till böter från och med 5 till och med 200 kronor.

Straffsatsen för öfverträdelse af det i 16 § stadgade förbud har jämkats

i öfverensstämmelse med straffsatsen i 24 kap. 11 § strafflagen. En

jakträttsinnehafvare, som i strid med bestämmelsen i 16 § beträder

annans besådda åker, bör ej kunna straffas strängare än en person,

som helt och hållet utan rätt beträder sådan mark.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt att i vissa fall åtala

förseelser mot ifrågavarande lag tillkomma, bland annat, tjänstemän

och betjänte vid skogsläroverken, hvilka befattningshafvare jämväl tillerkänts

rätt att från den, som gör sig skyldig till oloflig jakt å viss

mark, taga bössa, jaktredskap och hundar. För egen de! har jag ej

någon anmärkning att göra emot förslaget i denna del, såvidt detsamma

angår personalen vid statens skogsskolor. Beträffande däremot skogsinstitutet

torde med afseende ä institutets organisation samt då den åt

institutet anslagna mark icke torde kunna anses såsom tjänstgöringsdistrikt

för den vid institutet anställda personal, giltiga skäl att tillägga

skogsinstitutets personal nämnda befogenheter ej förefinnas. Åtalsrätt

i fråga om öfverträdelse af bestämmelserna om jaktpass torde böra tillerkännas

samma personer, som äga åtala öfriga förseelser emot denna lag.

I strafflagen och de flesta nyare författningar af allmän lags

natur har den grundsatsen gjort sig gällande, att böter skola tillfalla

kronan. I öfverensstämmelse härmed torde med afseende å förevarande

lags natur jämväl böter, som enligt denna lag ådömas, böra tillerkännas

kronan.

De smärre ändringar, som i öfrigt vidtagits i de sakkunnigas

förslag, äro af hufvudsakligen formell innebörd.

Beträffande de delar af samma förslag, i hvilka ändringar ej

vidtagits, hänvisar jag till hvad de sakkunniga därutinnan anfört.»

Föredragande departementschefen hemställde härefter i underdånighet,

att lagrådets utlåtande öfver det uppgjorda förslaget till lag

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 98.

om rätt till jakt måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall.

Ur protokollet:

Willand Aschan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Förslag

till

Lag

om rätt till jakt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jaktstadgan af den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga

innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,

förordnas som följer:

1 §•

Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas

dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en

hvar jordägare på honom tillhörigt område.

2 §•

Å häradsallmänning tillkomme jakträtten kronan.

3 §.

Konungen själf och chefen för hans hofjägeristat tillkommer att,

jämte dem som vid sådana tillfällen äro följaktiga, utöfva jakt å områden,

därå kronan har jakträtt.

A sådana områden med undantag för dem, som äro ställda till

Konungens disposition och där Konungen om jakten särskildt förordnar,

må jakt idkas jämväl af chefen för domänstyrelsen jämte dem, som

honom åtfölja, äfvensom af förvaltande och bevakande personal vid

skogsstaten och af föreståndare och lärare vid statens skogsskolor. I

hvilken omfattning detta må äga rum och huru kronans jakträtt i

öfrigt må tillgodogöras, därom är särskildt stadgadt.

4 §''

A sockenallmänning eller annan samfällighet eller å mark, som

vid skiftesförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behof,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98. 21

må delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof

utöfva jakträtt.

Äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda

föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om

jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.

Afgärda by kåfve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och

stör.

5 §•

Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han

äger mark därintill.

Den, som äger marken å bägge sidor af väg, hafve, ändock han

icke äger vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af

dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.

6 §•

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga.

7 §■

Boställshafvare och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets

eller kronohemmanets ägor.

barder jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,

där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.

8 §•

Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom

beträffande lapparnas rätt till jakt i vissa delar af riket galle hvad

särskildt är stadgadt.

9 §•

Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man

rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas med

mindre Konungen därtill gifvit lof.

10 §.

Är genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här

ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

11 §•

Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, för viss tid, ej öfverstigande femtio år, skriftligt

aftal om huru jakten å området må utöfvas och jaktvården handhafvas,

må till betryggande af sådant aftals bestånd inteckning meddelas

såsom om nyttjanderätt är stadgadt.

12 §.

Vill man å annans jaktområde jaga varg eller järf, tillsäge hvarje

gång förut den, som jakträtten å området äger. Har något af nämnda

djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jakträttsinnehafvaren ej

hindra jakten, utan tage del däri. Vill han ej deltaga, äge den, som

tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af nämnda slag,

han därvid kan komma att fälla.

13 §.

Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det

älg, hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra

djuret utan i närvaro af två ojäfviga vittnen och vare han dessutom

pliktig att sist å andra dagen sedan djuret fälldes, om förhållandet

underrätta jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, eller

någon af deras folk. Försummar den jagande något häraf eller öfverskrider

han eljest sin rätt att ä annans jaktområde tillvarataga villebråd,

varde ansedd såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.

Har någon ä eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg

eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

23

14 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller

sälhund, då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, kåfve den,

som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt detsamma

att döda och behålla, ändock jakträtten i öfrigt tillkommer annan.

15 §.

Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf,

utter, gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, berguf,

duf- och sparfhök, korp och kråka.

16 §.

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträttsinnehafvare

icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård,

icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan

är afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.

Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan

egendom förorsakas vare sig af honom själf eller af annan, hvilken han

gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.

17 §•

Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans

jaktområde; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att

därifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den män sådant erfordras

för afvärjande af skada eller olägenhet.

18 §.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans

jaktområde än tvåhundra meter.

19 §.

A jaktområde, till hvilket icke hör större sammanhängande areal

än ett hundra hektar, äge jakträttsinnehafvare icke under samma åt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 98.

fälla eller fånga flera än en älg eller hjort och å jaktområde, som ej

är öfver femtio hektar, ej flera än två rådjur.

20 §.

Med skjutgevär eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd

af jakträttsinnehafvaren färdas öfver annans jaktområde annorstädes

än å till allmänt begagnande upplåten väg, med mindre af omständigheterna

framgår, att det sker i lofliga ärenden, och hund, om sådan

medföres, hålles kopplad.

21 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark

eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

22 §.

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där

villebråd finnes, vare hundens ägare skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren

skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet.

Anträffas hund lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och är hunden

sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, äge jakträttsinnehafvaren

eller hans folk rättighet att hunden upptaga. Det

åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen tillsäga

hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas,

låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit upptagen,

och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå hund, löse den

med fem kronor eller, där hund, tillhörig samme ägare, förut under

samma år blifvit hos samme jakträttsinnehafvare löst, med tio kronor

jämte ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader.

Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse

om upptagandet eller inom trettio dagar från det kungörelse därom

blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd i tidningen, vare

hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre taga lösen, vare

hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna grunder utgifva,

därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter det hunden varit

att anse såsom förverkad.

23 §.

Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren

eller hans folk saklöst dödas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

25

24 §.

Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt eller fångst eller

däri deltaga, med mindre han är försedd med för honom personligen

utfärdadt jaktpass; dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet,

som han med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva

jaktpass. Jaktpass vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,

Konungen bestämmer.

Den jagande vare pliktig att vid anfordran af förvaltande och

bevakande personal vid skogsstaten eller föreståndare och lärare vid

statens skogsskolor eller af vederbörande kronobetjänt eller särskild!

förordnad polisman framvisa jaktpasset.

25 §.

Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän

strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse

af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad

särskild! ansvar enligt 27 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd fångats eller dödats, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess

värde förverkadt till jakträttsinnehafvaren eller, om villebrådet fångats

eller dödats å jord, där jakträtten tillkommer kronan, eller å område,

som i 9 § omförmäles, till åklagaren.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

26 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,

må den, som där äger jakträtt, eller jordens innehafvare

äfvensom deras folk af den jagande taga bössa, jaktredskap och hundar

samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i

9 § omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten

äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt

allmän åklagare enahanda rätt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 käft. (N:o 98.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 98.

Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans

jaktområde, inom två år efter den förra domen ånyo gjort, sig skyldig

till sådan förseelse, vare bössa, jaktredskap ock hundar, som på grund

af stadgandena i denna § fråntagits den jagande, förbrutna. Hvad

sålunda förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,

efter afdrag af omkostnader, fattigkassan i den kommun,

där förseelsen ägt rum.

27 §.

Öfverträder någon det i 24 § stadgade förbud, böte från och med

fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att

erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.

För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,

jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i

jakten deltaga.

För underlåtenhet att vid jakt medföra utlöst jaktpass eller vägran

att på anmodan af den, som vederbör, uppvisa detsamma, vare straffet

böter från och med fem till och med femtio kronor.

28 §.

Öfverträder någon förbud, som i 17, 18, 19 eller 20 §§ är stadgadt,

och är ej föi*seelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,

straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

Var det i fall, som afses i 17 eller 19 §§, älg eller hjort, som motades,

fångades eller dödades, vare straffet böter från och med fem till och

med två hundra kronor.

Bryter någon emot hvad i 16 § första stycket är föreskrifvet,

böte från och med fem till och med femtio kronor.

Villebråd, som emot förbudet i 19 § blifvit fångadt eller fälldt,

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde vare förverkadt och

tillfälle åklagaren.

29 §.

Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt

eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare

och lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare

att föra talan därom; och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem,

hvilka rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

30 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän

strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad i

7 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är

upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 22 juni

1911.

Närvarande:

Justitieråden: Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

26 maj 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas öfver uppgjordt förslag till lag om rätt till jakt.

Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af hofrättsrådet i hofrätten öfver Skåne och

Blekinge Emil Schartau; och blef detsamma nu företaget till slutlig

behandling.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

3 §•

Lagrådet:

Såsom anmärkts såväl i utsedda sakkunnigas betänkande af den

23 december 1909, hvilket ligger till grund för det remitterade förslaget,

som ock i ett af högsta domstolens ledamöter den 9 januari 1900

afgifvet yttrande vid granskning af då behandladt förslag till lag om rätt

till jakt, äro bestämmelser om utöfvandet af kronans jakträtt å kronojord

icke af civilrättslig natur, utan böra de hänföras till den art af lagstiftning,

som afser förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

På grund häraf och då icke heller regler om utöfvandet af den

kronan i öfrigt tillkommande jakträtt synas hafva sin rätta plats i före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

varande förslag, hvilket har till hufvuduppgift just att utskilja de bestämmelser

om jakt, som må anses vara af civilrättslig natur, hemställes,

att nu ifrågavarande paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

4 §•

Lagrådet:

I första stycket upptages jämte sockenallmänning och annan samfällighet

mark, som vid skiftesförrättning undantagits för delägarnes

gemensamma behof. Sålunda undantagen mark är dock icke att anse

annorlunda än såsom samfällighet. A andra sidan är det icke uteslutet,

att under begreppet samfällighet bör hänföras jämväl fastighet, hvilken

af två eller flera äges under sådana förhållanden, att lagen om samäganderätt

är att tillämpa; och då, såsom äfven i de sakkunnigas utlåtande

erinras, beträffande jakträtten å dylik fastighet icke skall gälla

hvad förslaget i förevarande stycke innehåller, torde en antydan härom

icke böra saknas i förslaget. På grund af hvad nu anförts, hemställes,

att förslaget måtte undergå jämkning i angifna hänseenden.

7 §■

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Det i andra stycket upptagna undantagsstadgandet från regeln i 1 §

motsvaras i nu gällande jaktstadga af den i 3 § sista stycket upptagna

bestämmelsen, att å jord, som till bruk åt någon upplåtes, jakträtten tillhör

brukaren, där ej annorledes aftalas. Såsom af föredragande departementschefens

yttrande framgår, har med den gjorda omskrifningen icke

åsyftats någon saklig ändring. Beträffande innebörden af det nu gällande

stadgandet synes det ligga närmast till hands att antaga, att

med där omförmäld upplåtelse afses allenast sådan upplåtelse af fastighet,

som — med eller utan bestämmelse om vederlag — skett för jordbruksändamål;

upplåtelse för annat ändamål, t. ex. upplåtelse af lägenhet

till upplagsplats eller dylikt, skulle således icke i och för sig medföra

jakträtt för nyttjanderättshafvaren. Huru härmed än må förhålla sig,

torde i allt fall med hänsyn till den terminologi, som för åtskiljandet

af olika slag af arrende till jord användes i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907, i det nu föreslagna stadgandet icke

kunna inläggas annan betydelse än den nyss angifna. Detta stadgande

skulle följaktligen blifva tillämpligt i fråga om jordbruksarrenden

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

men därutöfver endast å s. k. hälftenbruk och sådana upplåtelser för

jordbruk, hvilka ske utan bestämmelse om vederlag.

Nu angifna förhållande är af betydelse jämväl med hänsyn till

den art af nyttjanderätt, som tillkommer innehafvare af stadgad åborätt

å kronojord. Äfven här torde med afseende å jakträtten böra göras

skillnad mellan jord, som innehafves för jordbruk, och lägenhet, som

besittes såsom boningsplats eller för annat dylikt ändamål; det finnes

uppenbarligen lika litet skäl att tillerkänna dylik lägenhetsinnehafvare

jakträtt som den, till hvilken jord upplåtits på arrende för annat ändamål

än jordbruk. Förslaget innehåller uti ifrågavarande hänseende den

bestämmelsen, att kronohemmansåbo skall äga jakträtt å kronohemmanets

ägor. Men huruvida uttrycket »kronohemmansåbo» kommer

att fattas så inskränkt, att därunder icke inbegripes innehafvare af

kronolägenhet, som nyss nämnts, är ingalunda säkert; och torde därför,

till angifvande af nyssberörda skillnad, förslaget böra undergå någon

omarbetning.

Regeringsrådet Ern berg:

Af förslagets affattning framgår icke med full tydlighet, huruvida,

ifall jordägare, som på grund af bestämmelse i 5 § äger jakträtt jämväl

å väg invid honom tillhörig jord, upplåter sin jord till brukande åt

annan, jakträtt å vägen under alla förhållanden öfvergår å brukaren

äfven om detta icke uttryckligen ingår i öfverenskommelsen. Jakträtten

å sådan väg kan nämligen, äfven vid jämförelse med innehållet

i 5 §, svårligen utan vidare sägas höra till den invid liggande jorden

såsom sådan, åtminstone icke ifall jordägaren äger äfven vägen. Men

antagligen är i förslaget åsyftadt att äfven i sistnämnda händelse — i

hvarje fall om jordägaren äger jorden endast å ena sidan om vägen

och upplåter brukningsrätten till denna jord — tillerkänna brukaren

jakträtt äfven å vägen. Ett förtydligande af förslagets bestämmelser i

förevarande hänseende synes därför önskvärdt.

« §•

Lagrådet:

Med hänsyn till den plats, som i lagförslaget gifvits åt ifrågavarande

stadgande, ligger det nära till hands antaga, att den här upptagna

hänvisningen är afsedd att gälla endast själfva rätten till jakt men att

däremot med afseende å jakten i nationalparker och lapparnas jakt förslagets

bestämmelser i det följande skulle vinna tillämpning, oafsedt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

hvad i nämnda hänseenden eljest funnes stadgadt. Till undvikande af

en dylik tolkning synes förevarande stadgande lämpligen böra flyttas

till slutet af förslaget.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äro norska lappar

berättigade att årligen med sina renar flytta hit in i landet och uppehålla

sig å de trakter, Indika de efter gammal sedvana förut hafva besökt,

samt att där betjäna sig af land och vatten till jakt och fiske lika med

landets egna undersåtar. Det är naturligtvis icke afsedt att de i 24 §

af förslaget upptagna föreskrifter om jaktpass skola vara tillämpliga i

fråga om den jakt, norska lappar idka på grund af sagda bestämmelser;

men till undanröjande af all tvekan synes sådant böra i förslaget antydas.

11 §•

Lagrådet:

Det torde icke kunna bestridas, att ett behof förefinnes att i jaktvårdens

intresse få till stånd sådana sammanslutningar mellan fastighetsägare,

som i förevarande paragraf afses. 1 syfte att beståndet af aftal,

hvarigenom dylik sammanslutning sker, må kunna tryggas, innehåller

förslaget den bestämmelsen, att för aftalet må meddelas inteckning såsom

om nyttjanderätt är stadgadt. Redan häraf följer, att enligt förslaget

aftal af ifrågavarande slag icke skall fattas såsom upplåtelse vare sig

af nyttjanderätt eller af servitut. Det är icke heller möjligt att

karakterisera attalet såsom nyttjanderättsupplåtelse, eftersom meningen

är att aftalet icke skall innefatta upplåtelse af rätt, som omedelbart afser

en person; och enligt nu gällande rättsregler lärer jakträtt icke kunna

med laga verkan göras till föremål för servitutsupplåtelse eller, med

andra ord, upplåtas till förmån för nuvarande och blifvande ägare af

en fastighet. Att i sammanhang med den tilltänkta nya jaktlagstiftningen

under servitutsbegreppet inordna så beskaffade aftal,'' som i förevarande

paragraf afses, torde icke heller böra ifrågasättas.

A id förslagets ståndpunkt kan man dock icke stanna. Det är

icke nog att stadga, att aftalet är föremål för inteckning och att för

meddelandet åt inteckningen skall gälla hvad som i lag är stadgadt för

meddelandet åt nyttjanderättsinteckning. Det måste också sägas, huru

meddelad inteckning verkar till tryggande af aftalets bestånd. Härom

gifvas beträffande nyttjanderättsinteckning bestämmelser dels i inteckningsförordningen

och dels i utsökningslagen. Men hvad i dessa författningar

är i sådant hänseende stadgadt kan uppenbarligen icke utan

vidare tillämpas i fråga om nu afsedda intecknade rätt. Och att i före
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.is Pläd. Proposition N:o 98.

varande hänseende komplettera berörda författningar kan icke förordas.

Den lämpligaste utvägen synes vara att beträffande aftal af nu ifrågavarande

art bestämma, att hvad som i allmänhet är stadgadt angående viss annan

inteckningsbar rätt till fast egendom skall tillämpas äfven å nämnda

aftal; och det torde knappast böra vara föremål för någon tvekan, att

den rättighet, hvarmed man sålunda bör likställa upplåtelsen i fråga,

är servitutsrätten. Att märka är emellertid, att ett servitutsaftal i allmänhet

icke får gå ut på förpliktelse för den tjänande fastighetens

ägare att vidtaga åtgärd i den härskande fastighetens intresse; allenast

såtillvida är denna regel underkastad modifikation, att, jämlikt stadgandet

i 2 § af lagen om servitut, i ett servitut kan ingå skyldighet för den

tjänande fastighetens ägare att underhålla väg, byggnad eller inrättning,

som för rättighetens begagnande erfordras. Hvad åter beträffar aftal

af den i förslaget åsyftade beskaffenhet, får det antagas, att dessa ofta

skulle komma att innefatta härutöfver gående positiva åligganden t. ex.

skyldighet att anställa eu skogvaktare för handhafvande af uppsikt öfver

jaktvården. Vill man gå den nu angifna vägen, torde det därför vara

nödvändigt att åt den härutinnan erforderliga bestämmelsen gifva sådan

affattning, att det åsyftade skyddet icke kommer att med afseende å aftalets

särskilda delar beredas detta i större utsträckning, än som motsvarar det

enligt lag medgifna innehållet i ett servitutsaftal. Genom en anordning

sådan som den nu förordade vinnes, att beståndet af aftal utaf nu ifrågavarande

beskaffenhet kommer att äfven utan inteckning tryggas under

enahanda villkor, som är fallet beträffande ointecknad servitutsrätt. Visserligen

borde med ett strängt iakttagande af konsekvens i lagstiftningen på

jordabalkens område ett lagrum af antydda innehållet inarbetas i lagen

om! servitut; men sådant är dock icke alldeles nödvändigt och skulle

dessutom förorsaka en från praktisk synpunkt mindre lämplig splittring

beträffande nu förevarande lagstiftning.

Mot ifrågavarande paragraf kan vidare anmärkas, att enligt densamma

synes vara från där åsyftadt lagskydd uteslutet aftal, som ingåtts för

längre tid än femtio år. Riktigare är gifvetvis ett stadgande af innehåll

att aftal af förevarande slag icke skall vara bindande utöfver femtio

år från det aftalet slöts.

12 §.

Lagrådet:

Den affattning, som gifvits åt förevarande paragraf, synes icke tillfredsställande

uttrycka hvad därmed afsetts eller att jakt å varg eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

järf medgifves eu hvar äfven å annans jaktområde under förutsättning

att något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten samt att

jakträttsinnehafvaren före den tilltänkta jaktens bedrifvande om densamma

erhållit underrättelse. Någon omarbetning af paragrafen torde

fördenskull böra äga rum.

13 §.

Lagrådet:

Då i begreppet jakt måste anses inbegripet icke blott förföljande

och sårande utan jämväl tillvaratagande och behållande af fälldt villebråd,

samt den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att

det faller å annans jaktområde mer än etthundra meter från gränsen af

den jagandes jaktomi''åde, följaktligen enligt förslaget gör sig skyldig till

oloflig jakt, om han, oaktadt afståndet från gränsen är större än nyss

sagts, tillvaratager och behåller det fällda villebrådet, synas de i sista

punkten af första stycket förekommande orden »eller öfverskrider han

eljest sin rätt att å annans jaktområde tillvarataga villebråd» böra utgå.

14 §.

Lagrådet:

Affattningen af andra stycket synes kunna föranleda till den

säkerligen ej afsedda tolkning af stadgandets innebörd, att jakträtt å

område, som utgöres af gård eller trädgård, icke innefattar rätt att å

samma område idka jakt efter skadligt djur; och torde fördenskull någon

jämkning i affattningen böra äga rum.

16 §.

Lagrådet:

Då den i andra stycket stadgade ansvarigheten för j akträttsinnehafvare

uppenbarligen hänför sig till jakt i allmänhet å område, som

af annan innehafves, och icke allenast till jakt å sådan tid eller plats,

som i första stycket förmäles, synes lämpligt, att förstnämnda stycke

utbrytes till särskild paragraf.

19 §.

Lagrådet:

Bestämmelser af här ifrågasatt art, hvilka uppenbarligen skulle

lända till fördel hufvudsakligen för innehafvare af jakträtten å angränB

{hårig till Riksdagen protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

sande områden, synas, såsom af högsta domstolens ledamöter erinrades

i det vid 3 § omförmälda yttrande icke stå väl tillsammans med eljest

gällande grundsatser, enligt livilka en jakträttsinnehafvare visserligen i

allmänt intresse är underkastad inskränkningar i sin jakträtt men icke

är skyldig att till sina grannars fromma skona det villebråd, som förekommer

å hans jaktområde. De föreslagna bestämmelserna skulle vidare

komma att drabba synnerligen ojämnt. Så skulle t. ex. den, hvilken

i samma trakt innebar tre jaktområden om tio hektar hvartdera, äga att

under året skjuta tre älgar, medan däremot innehafvaren af ett sammanhängande

jaktområde om etthundra hektar finge skjuta allenast en älg.

Och att så snart det sammanhängande jaktområdets areal öfverstiger

etthundra hektar medgifva jakträttsinnehafvaren rätt att skjuta ett obegränsadt

antal älgar synes föga öfverensstämma med den af de sakkunniga

angifna grunden för stadgandet i fråga. För öfrigt kunna

bestämmelserna lätteligen kringgås t. ex. genom ett jaktområdes uppdelande

mellan flera särskilda jakträttsinnehafvare.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes att det föreslagna

stadgandet måtte uteslutas.

22 §.

Lagrådet:

Med det i andra stycket förekommande uttrycket »anträffas hund

lös» afses, enligt ” hvad af föredragande departementschefens yttrande

framgår, alldeles detsamma som med det i första stycket använda uttrycket

»löper hund lös» eller att hunden ströfvar kring på egen hand.

Då emellertid förstnämnda uttryck, särskildt vid jämförelse med lydelsen

af 21 §, lätteligen kan tolkas såsom betydande att hund anträffas

okopplad, torde samma uttryck böra utbytas mot något annat, som

tydligt utmärker hvad därmed afses.

I andra stycket angifves vidare såsom förutsättning för erhållande

af den högre lösesumman för upptagen hund, tio kronor, att »hund, tillhörig

samme ägare, förut under samma år blifvit hos samme jakträttsinnehafvare

löst». Detta uttryck lärer i fråga om den däri angifna

tiden icke kunna tolkas annorlunda än såsom afseende kalenderår.

Riktigare synes dock vara, att den tid, under hvilken en föregående

utlösen skall hafva ägt rum för att till densamma må tagas hänsyn,

bestämmes till ett år före upptagandet af hunden, hvadan erforderlig

ändring afl omförmälda uttryck torde böra vidtagas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Justitierådet Sundberg:

Såsom förutsättning för tillämpning af bestämmelserna i första

stycket af förevarande paragraf har föreslagits, att hunden är sådan, att

han jagar eller ofredar villebråd. Det skall således, för utbekommande

af ersättning för liden skada, ej vara till fyllest med att j akträttsinnehafvaren

förebringar bevisning därom att annans hund löpt lös i mark,

som i stycket afses, och där förorsakat skadan, utan det skall ock

styrkas, att hunden vid ett eller flera föregående tillfällen jagat eller

ofredat villebråd och att hundens ägare fördenskull haft anledning att

taga särskild vård om hunden. Enahanda, om ock måhända något

lindrigare, bevisningsskvldighet ålägges i andra stycket jakträttsinnehafvaren

såsom förutsättning för rätten att upptaga hund, som löper

lös i hans mark.

Detta svnes mig icke vara öfverensstämmande med billig hänsyn

till jakträttsinnehafvarens berättigade intressen, utan hemställer jag, att

antydda förutsättningar måtte ur förslaget uteslutas.

24 §.

Regeringsrådet Emberg:

Bestämmelserna om skyldighet för utlänning att för rätt till jakt

inom riket utlösa jaktpass äro uppenbarligen icke af privaträttslig

natur, då ju desamma icke i någon mån afse att reglera rättsförhållandet

mellan enskilda. Snarare äro de att uppfatta såsom skydds- eller

ordningsföreskrifter i jaktvårdens intresse, på samma gång som de utgöra

en form för utlänningars beskattning i angifvet hänseende. Anledningen

till att ifrågavarande bestämmelser icke dess mindre ansetts böra

införas i förevarande lag och sålunda erhålla civillags natur är, enligt hvad

framgår af de sakkunnigas motivering, att söka hufvudsakligen däri, att

man för beredande af större effektivitet åt bestämmelserna i fråga velat

ålägga jämväl den, som åt utlänning upplåter jakträtt eller tillåter

honom att deltaga i jakt inom landet, ansvarsskyldighet för jaktpassafgiftens

erläggande och ansett detta påkalla införande af såväl denna

som öfriga mera hufvudsakliga bestämmelser om jaktpass i den allmänna

jaktlagen. Huruvida det verkligen må anses riktigt eller lämpligt

att på grund af bristande tillsyn från upplåtares sida uppställa en

dylik ansvarsskyldighet, åt hvilken skulle gifvas karaktär af ett slags

civil skadeståndsplikt, för att dymedelst vinna säkerhet för skattens uttagande,

synes tvifvelaktigt. Att nämligen här enligt vanliga civila

skadeståndsregler en sådan skyldighet icke kan anses föreligga, är öppen
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

bart. Om sålunda bestämmelsen, teoretiskt sedt, förefaller oegentlig, torde

densamma säkerligen ock mången gång i praktiken komma att te sig

tämligen obillig, synnerligast om man tager i betraktande den ifrågavarande

afgiftens ringa betydelse för statsverket. Anser man för kontrollens

skull nödigt att tillita medverkan jämväl från deras sida, som till

utlänningar upplåta jakträtt, synes detta kunna naturligare och riktigare

ske på sådant sätt, att upplåtare ålägges tillse, att vederbörligt jaktpass

af utlänningen utlösts — hvilket ju eventuellt kan ske genom uppställande

åt detta såsom villkor för upplåtelsen — vid äfventyr af ansvar, som

då kan utmätas i förhållande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Därest denna uppfattning gillas, skulle, då en sådan bestämmelse, hvilken

tydligt skulle framstå såsom allenast en förseelse mot en politiföreskrift,

uppenbarligen icke behöfver upptagas i allmän lag, hvarje hinder bortfalla

för sammanförande, i den mån en utsöndring af vissa detaljföreskrifter

ej åt praktiska skäl tinnes lämplig, af samtliga bestämmelser

om jaktpass i särskild författning, hvarigenom fördelen af större öfverskådlighet

och reda skulle vinnas.

Under sådan förutsättning synes emellertid icke uteslutet att i

förevarande lag, i stället för bestämmelserna om jaktpass, införa en allmän

hänvisning af innehåll att om utlännings skyldighet att för rätt till

jakt inom riket utlösa jaktpass är särskildt stadgadt.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Enär jämväl fångande af villebråd är att hänföra till jakt samt

den, som deltager i jakt, gifvetvis också idkar jakt, torde de i första

stycket förekommande orden »eller fångst eller däri deltaga» böra såsom

öfverflödiga och missvisande utgå.

25 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid oloflig jakt å annans

jaktområde fångadt eller dödadt villebråd tillfalla jakträttsinnehafvaren

allenast om jakten ej ägt rum under förbjuden tid. 1 det föreliggande

lagförslaget har nämnda inskränkning uteslutits; och torde följaktligen

lagförslagets bestämmelser härutinnan böra så tolkas, att villebrådet,

vare sig den olofliga jakten ägt rum å förbjuden tid eller icke, tillfaller

jakträttsinnehafvaren. Vid sådant förhållande lärer det icke kunna gå för

sig att, såsom departementschefen antyder, i särskild författning meddela

stadganden om rätten till villebråd, som under förbjuden tid olofligen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

fångats eller dödats å annans jaktområde; och då den af de sakkunniga

föreslagna inskränkningen synes hafva goda skäl för sig, hemställes, att

föreskrift i sådan riktning upptages i lagförslaget.

Härjämte torde ordalagen uti ifrågavarande paragraf böra undergå

någon jämkning, så att det tydligen framgår att jämväl fallvildt, som

åtkommits genom oloflig jakt, skall vara förverkadt.

26 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till grunden för den i första stycket stadgade rätt

torde här, liksom för motsvarande fall skett i lagen om rätt till fiske

den 27 juni 1896, lämpligen böra utsägas, att ifrågavarande beslagsrätt

sker till vedermäle och pant. I sammanhang härmed må i afseende^ å

det i sista stycket förutsatta fall att gods är förbrutet erinras, att det

för tillgodoseendet af jakträttsinnehafvarens ifrågavarande panträtt icke

lärer vara tillräckligt att, såsom förslaget bestämmer, stadga att afdrag

å försäljningssumman för det förbrutna skall ske för omkostnader.

Då till jaktredskap är att hänföra jämväl bössa, erfordras i första

och sista styckena någon jämkning i affattningen; hvarjämte i sista

stycket uttrycket »efter deri förra domen» bör ändras till »därefter».

27 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Den betalningsskyldighet, som i andra stycket ålägges annan än

den jagande, synes hafva skäl för sig. Gifvet är emellertid, såsom ock

antydes i motiven till det af de sakkunniga afgifna förslag i ämnet,

att den, som sålunda måst erlägga jaktpassafgift, bör äga att af utlänningen,

hvilken bedrifvit den olofliga jakten, återfå det erlagda beloppet.

Och då, med den affattning stycket erhållit, dylik regressrätt icke torde

kunna göras gällande utan att vara uttryckligen lagfäst, åtminstone ej

för såvidt angår hälften af afgiften, synes i förslaget böra införas stadgande

i nu angifvet hänseende.

Justitierådet Sundberg:

Den i första stycket föreslagna skyldigheten att erlägga jaktpassafgift,

hvilken icke förbundits med rättigheten att utfå jaktpass, är

fördenskull, ehuru till formen angifven såsom en civil påföljd af brottet,

dock att anse såsom ett straff, som endast i det afseendet skiljer sig

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

från själfva bötesstraffet, att förvandling däraf ej kan äga rum. Afgiften

lärer ock näppeligen, på sätt de sakkunniga synas hafva antagit, kunna

af domstol utdömas i annan än den för brottmål stadgade ordning.

Det torde vid sådant förhållande icke vara riktigt att, såsom förslaget

innehåller, låta storleken åt samma afgift vara beroende på hvad i

administrativ ordning må blifva bestämdt angående jaktpassafgift i allmänhet.

Särskilt förefaller detta betänkligt med hänsyn därtill att, då det

i förslaget omförmälda jaktpasstvånget är en nyhet inom vår jaktlagstiftning

och detsamma skall införas allenast för de jämförelsevis få

tall, då utlänningar här bedrifva jakt, det kan antagas vara afsedt att,

för att stadgandet om jaktpass må blifva af verklig betydelse, jaktpassafgiften

eller, därest denna på ett eller annat sätt graderas, dess maximum

skall bestämmas ganska högt. Det är att befara, att härigenom

påföljderna af oloflig jakt stundom skulle blifva omättligt stränga.

Synnerligen obilliga skulle dessa påföljder kunna te sig, då fråga vore

om olofligt tillvaratagande af fallvildt, något, som enligt förslagets

ståndpunkt skall anses såsom oloflig jakt. Att nämligen t. ex. domstolarna

skulle nödgas utdöma den högsta jaktpassafgiften, som kanske

vore bestämd lör jakt inom hela riket under en period af ett eller flera

är, lör det fall att en utlänning, utan att befinna sig på jakt eller ens

vara jägare, å annans jaktområde påträffar och tillvaratager en död fågel

al ringa eller intet värde, torde icke kunna anses öfverensstämmande

med en god rättsordning. Jag hemställer därför att, så framt icke alla

stadganden angående jaktpassafgift anses kunna utgå ur förslaget, ifrågavarande

bestämmelse måtte utbytas mot ett stadgande, som uttryckligen

angifver beloppet af den jaktpassafgift, hvilken i förevarande fall skall

drabba den skyldige, eller den latitud, inom hvilken sådan afgift må

utdömas.

Regeringsrådet Ernberg hänvisade till hvad af honom yttrats

vid 24 §.

28 §.

Lagrådet:

Om, på sätt förut hemställts, 19 § uteslutes ur förslaget, böra

jämväl bestämmelserna om ansvar för öfverträdelse af där afsedt förbud

utgå liksom föreskriften i tredje stycket af denna paragraf.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.■

39

29 §.

Lagrådet:

Stadgandet att förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten

äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor skola njuta

enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens

befallningshafvandes bud och ärenden gå, äger, såvidt angår förstnämnda

personal, sin motsvarighet redan i nu gällande jaktstadga (24 §). Enligt

hvad af högsta domstolens yttrande vid granskning af det förslag, som

legat till grund för denna stadga, synes framgå, torde — om än detta

icke med tydlighet kommit till uttryck i omförmälda bestämmelse i

stadgan — därmed åsyftats allenast att tillerkänna befattningshafvare,

tillhörande berörda personal, enahanda rätt att vittna, som jämlikt 17

kap. 11 § rättegångsbalken tillkommer vakter och vissa andra med dem

likställda personer, eller att bära vittne jämväl om sådant, som händt

dem sjkifva i tjänsten, t. ex. om mot dem utöfvadt våld vid offentlig

förrättning, oaktadt de eventuellt kunna tänkas uppträda såsom målsägande

och därför enligt eljest gällande regler skulle anses äga i saken

del, men däremot icke att tillerkänna dem vittnesgillhet äfven ifall de

uppträda såsom parter. Nu ifrågavarande stadgande har emellertid,

liksom för öfrigt äfven motsvarande bestämmelse i jaktstadgan, på

sådant sätt anknutits till bestämmelsen om ifrågavarande personers

åtalsrätt, att däraf lätteligen kan föranledas den missuppfattningen, att

dessa personer äfven i sistnämnda fall skulle äga bära vittne. Till

undvikande häraf hemställes om någon omarbetning af andra stycket i

förevarande paragraf.

Regeringsrådet Ernberg hänvisade tillika till hvad af honom yttrats

vid 24 §.

Slutligen yttrade

Justitierådet Sundberg:

Då med den föreliggande omarbetningen af vår jaktlagstiftning

hufvudsakligen afses att i en särskild lag om rätt till jakt, med uteslutande

af sådana i gällande jaktstadga upptagna bestämmelser, som

anses tillhöra området för Konungens ekonomiska lagstiftning, sammanföra

de stadgande^ hvilka äro af civilrättslig natur, har hvarje anled
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

ning bortfallit att i samma lag bibehålla några som helst straffbestämmelser,

utan borde lämpligen, på sätt som år 1896 skedde i fråga om

fiskerilagstiftningen, stadgande^ om jakt i 24 kap. 12 och 13 §§

strafflagen undergå sådan omarbetning, att dessa lagrum komme att

innehålla fullständiga regler om straff för öfverträdelse af de i lagen

om rätt till jakt gifna föreskrifter.

Om emellertid det anses kunna gå för sig att, såsom i förevarande

förslag skett, i sistnämnda lag bibehålla vissa straffbestämmelser för

lagens öfverträdande, kan i allt fall ifrågasättas, om förslaget, hvilket

icke upptager någon bestämmelse motsvarande sista stycket af 22 § i

gällande jaktstadga, verkligen i fråga om straffbestämmelserna är fullt

uttömmande. I afseende härå må erinras om t. ex. öfverträdelser af de

jaktförbud, hvilka omförmälas i 4, 6 och 9 §§ i förslaget, samt vidare

de möjligen förekommande fall, att en jordägare eller annan jakträttsinnehafvare,

som delvis öfverlåtit sin jakträtt å annan, sedermera

olofligen inkräktar å den sålunda öfverlåtna jakträtten.

(.hiskligt synes ock vara — alldenstund det endast med mycket

stort våld på språket låter sig göra att under begreppet jakt inrymma

tillvaratagandet af fallvildt — att till undvikande af hvarje missförstånd

i förslaget införes uttryckligt stadgande därom att olofligt tillvaratagande

af fallvildt anses och bestraffas lika med oloflig jakt.

Regeringsrådet Kritberg:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag det kunna ifrågasättas,

huruvida lagförslagets straffbestämmelser äro fullt uttömmande äfven

beträffande de af honom i sådant afseende angifna fall.

Tillika och då afsedt är, att, på sätt i särskild af Konungen utfärdad

jaktstadga lärer komma att föreskrifvas, den jakträtt, som i förevarande

lag tillerkännes enskilde, skall i allmänt intresse i åtskilliga

hänseenden lida inskränkningar, synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida

icke i lagen lämpligen bör intagas en allmän hänvisning angående

Konungens rätt härutinnan.

Vid protokollet:

Erik Öländer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

-Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

41

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, i underdånighet

lagrådets utlåtande öfver ett genom Kungl. Maj:ts beslut den

26 maj 1911 till lagrådet remitteradt förslag till lag om rätt till jakt.

Sedan berörda lagförslag samt lagrådets utlåtande föredragits,

yttrade chefen för justitiedepartementet:

»Med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar mot

förslaget har detsamma funnits böra i vissa hänseenden omarbetas eller

jämkas, därvid i allmänhet iakttagits hvad lagrådet eller dess flesta

ledamöter hemställt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

I 3 § af det remitterade förslaget hade upptagits bestämmelser

om utöfvandet af kronans jakträtt. Häremot har lagrådet anmärkt, att

bestämmelser om utöfvande af kronans jakträtt å kronojord icke vore

af civilrättslig natur, utan borde de hänföras till den art af lagstiftning,

som afsåge förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. På grund häraf

och då ej heller regler om utöfvandet af den kronan i öfrigt tillkommande

jakträtt syntes hafva sin rätta plats i förevarande förslag, hvilket

hade till hufvuduppgift just att utskilja de bestämmelser om jakt, som

kunde anses vara af civilrättslig natur, har lagrådet hemställt, att de

i sagda paragraf upptagna bestämmelser måtte ur förslaget uteslutas.

Med anledning af hvad sålunda anmärkts, har jag ansett dessa bestämmelser

böra utgå ur förslaget.

I anledning af hvad lagrådet erinrat vid 4 § af det remitterade

förslaget hafva orden »eller å mark, som vid skiftesförrättning undantagits

för delägarnas gemensamma behof» uteslutits ur förslaget, hvarjämte

till undvikande af en sådan tolkning utaf ordet samfällighet, att

detsamma skulle omfatta jämväl jord, som innehafves under samäganderätt,

förslaget därntinnan undergått någon jämkning.

Stadgandet i 3 § sista stycket af nu gällande jaktstadga torde,

såsom i lagrådet yttrats, böra tolkas så, att med i lagrummet omförmäld

upplåtelse afses allenast upplåtelse af fastighet för jordbruksändamål;

upplåtelse för annat ändamål torde icke i och för sig medföra jakträtt

för nyttjanderättshafvaren. Med den i 7 § andra stycket af det remitterade

förslaget gjorda omskrifningen af stadgandet har icke afsetts att

göra någon ändring i sak utan endast att bringa stadgandets lydelse till

närmare öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen om rätt

till fiske samt ordalagen i nya nyttjanderättslagen. Beträffande innebörden

af stadgandet i 7 § första stycket i det remitterade förslaget,

att kronohemmansåbo äger jakträtt å kronohemmanets ägor, så måste

uttrycket kronohemman anses omfatta äfven med hemman jämförlig

kronolägenhet, som innehafves för samma ändamål som hemman d. v. s.

för jordbruk, men däremot icke sådan kronolägenhet, som innehafves

såsom boningsplats eller för annat dylikt ändamål. Hvad i dessa hänseenden

i lagrådet anmärkts vid 7 § af det remitterade förslaget har

därför ej föranledt ändring däri.

Bestämmelserna i 8 § af det remitterade förslaget hafva i anledning

af hvad lagrådet erinrat flyttats till slutet af lagförslaget samt undergått

någon jämkning i affattningen. Härmed torde vara tydligt, att

hvad som ifråga om jakt å nationalparker äfvensom lapparnas jakt i

vissa delar af riket är särskildt stadgadt icke rubbas af bestämmelserna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

i förevarande lag, äfvensom att norsk flyttlapp vid utöfvandet af honom

såsom sådan inom Sverige tillkommande jakträtt icke behöfver vara

försedd med jaktpass.

9 § (motsvarande 11 § af det remitterade förslaget) har omarbetats

i den af lagrådet föreslagna riktning och har i öfverensstämmelse med

lagrådets yttrande ett sådant aftal, som i paragrafen afses, i rättsligt

hänseende likställts med servitutsaftal. För att servitutsskydd ej skall

beredas aftalet i större utsträckning än som motsvarar det enligt lag

medgifna innehållet af ett servitutsaftal, har i paragrafen uttryckligen

angifvits å hvilka delar af aftalet bestämmelserna om servitut skola

tillämpas.

I öfverensstämmelse med lagrådets hemställan har åt 10, 11 och

12 §§ (motsvarande 12, 13 och 14 §§ af det remitterade förslaget) gifvits

eu något förändrad affattning, hvarjämte de i 16 § andra stycket af

samma förslag förekommande bestämmelserna om skyldighet för jakträttsinnehafvare

att utgifva ersättning för genom jakt uppkommen skada

utbrutits till en särskild paragraf (28 §) och flyttats mot slutet af förslaget.

Vid 19 § af det remitterade förslaget har af lagrådet anmärkts, att

däri upptagna bestämmelser ej stode väl tillsammans med eljes gällande

grundsatser, att bestämmelserna skulle komma att drabba synnerligen

ojämnt och att de lätteligen skulle kunna kringgås. I anledning häraf

hafva föreskrifterna i sagda paragraf ansetts böra utgå, hvarjämte i

25 § (28 §) företagits däraf föranledd ändring.

Stadgandena i 19 § (motsvarande 22 § af det remitterade förslaget)

hafva i öfverensstämmelse med lagrådets hemställan förtydligats.

Med anledning af hvad inom lagrådet anförts beträffande 21 §

(motsvarande det remitterade förslagets 24 §) hafva orden »eller fångst

eller däri deltaga» uteslutits ur paragrafens första stycke. Då tillika,

på sätt en af lagrådets ledamöter i annat sammanhang vid 27 § af det

remitterade förslaget framhållit, det remitterade förslagets bestämmelser

om påföljderna för underlåtenhet att lösa jaktpass — böter och skyldighet

att utgifva högsta jaktpassafgift — under vissa förhållanden komme

att te sig obilliga, har nu ifrågavarande paragraf ändrats därhän, att

skyldigheten att lösa jaktpass inskränkts till att afse allenast jakt med

skjutgevär. Med denna begränsning torde ock syftet med jaktpasstvång

för utlänning vara behörigen tillgodosedt.

Bestämmelserna i 22, 23 och 24 §§ (25, 26 och 27 §§) hafva

jämkats eller fullständigats i af lagrådet eller dess flesta ledamöter

antydd riktning, hvarjämte i 22 § intagits en uttrycklig bestämmelse

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj te Nåd. Proposition N:o 98.

därom att olofligt tillvaratagande al fallvildt å annans jaktområde skall

anses såsom oloflig jakt å annans mark.

. ^ anledning af hvad lagrådet vid 26 § (29 §) anmärkt har genom

hänvisning till 17 kap. 11 § rättegångsbalken uttryckligen angifvits,

hvad som redan torde hafva varit med nu gällande bestämmelser afsedt

eller att de i förstnämnda lagrums andra stycke omförmälda personers

ratt att vittna icke sträcker sig längre än 17 kap. 11 § rättegångsbalken

medgifver, hvarjemte den sålunda omredigerade bestämmelsen utbrutits

till en särskild § (27 §).

_ Slutligen hafva i förslaget vidtagits ett mindre antal redaktionella

ändringar, Indika ej torde påkalla någon närmare redogörelse.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst det sålunda jämkade

förslaget till lag om rätt till jakt, hemställde han i underdånighet, att

rslag måtte, enligt 87 § regeringsformen, genom nådig proposition

för .Riksdagen till antagande framläggas.

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad föredragande

departementschefen sålunda hemställt; och

skulle nådig proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas,

af den lydelse bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

STOCKHOLM, ISAAC MAP.CUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:266 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. JoU 1912:96 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag Ull lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten