Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99

1912-03-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:99, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

1

N:o 99.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till

grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt; gifven

Stockholms slott den 29 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga bilagda förslag till grunder för tillgodogörandet af

kronans jakträtt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 74 käft. (Nr 99.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

Förslag

till

grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt.

l:o. Kronans jakträtt å dess hägnade jaktparker och djurgårdar,

å mark, hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens

egen disposition ställda lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker,

från kronans jordbruksdomäner vid utarrendering undantagen

skog och i öfrigt all kronan tillhörig odisponerad mark, å statens till bergshandteringens

och sågverksrörelsens understöd anslagna skogar äfvensom

å häradsallmänningar utöfvas af Konungen själf och chefen för hans

hofjägeristat jämte dem, som vid sådana tillfällen äro följaktiga.

2:o. Å nämnda områden, med undantag af dem, som äro

ställda till Konungens egen disposition och där Konungen själf om

jakten särskildt förordnar, må jakt idkas jämväl af chefen för domänstyrelsen

samt, för egna behof eller efter skadliga djur, af förvaltande

personal vid skogsstaten, hvar inom sitt tjänstgöringsområde.

3:o.'' Bevakande personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2:o

afsedda marker, som stå under deras bevakning, idka jakt efter skadliga

djur samt, med domänstyrelsens på särskilda skäl och begränsad tid

lämnade tillåtelse, äfven efter annat vildt eller vissa arter däraf.

4:o. Vid jakt, som idkas uti de i 2:o och 3:o omförmälda fall,

må dock utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd jakten icke afse älg,

hjort, rådjur, vildren eller svan ej heller björn; dock må björn, som

anfallit människa eller husdjur, äfven annorledes än i nödvärn dräpas,

efter tillåtelse af den tjänsteman vid skogsstaten, under hvars tillsyn

marken är ställd.

5:o. Personal och elever vid skogsläroverken äga å de i 2:o afsedda

områden idka jakt i enlighet med de bestämmelser, som därom

af Kungl. Maj:t meddelas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

6:o. På Kung!. Maj:t ankommer att uppdraga åt domänstyrelsen

att:

a) därest å kronopark stammen af älg, hjort eller rådjur så förökat

sig, att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller

till förekommande af olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas,

antingen på af styrelsen bestämda villkor till den högstbjudande upplåta

rätt att under angifven tid fälla och behålla visst antal villebråd

af berörda slag, eller ock uppdraga åt revirförvaltningen att ombesörja

den jakt, som må finnas erforderlig, med skyldighet för domänstyrelsen

att i sistnämnda fall jämväl meddela föreskrift, huruvida vid sådan jakt

fälldt villebråd skall för statsverkets räkning försäljas eller om detsamma

må af den jagande mot ersättning till statsverket behållas; samt att,

b) därest å kronopark utarrenderande af rätten till jakt å annat

villebråd, än nyss är sagdt, anses öfverensstämma med god jaktvård

och i öfrigt lämpligen böra ske, upplåta jakträtt, hvarom nu är fråga,

på arrende under villkor och på sätt, som må finnas för skogs- och

jaktvården betryggande.

7:o. Hvad i 6:o stadgats rörande kronopark skall äga tillämpning

jämväl å annan här ofvan under l:o omförmäld mark, med undantag

af sådan, som är ställd under Konungens egen disposition; dock att i

fråga om häradsallmänning tillika iakttages, att jakten därå icke må på

arrende upplåtas, med mindre vederbörande allmänningsstyrelse därtill

samtyckt, samt att behållna inkomsten af jakten, ehvad den ombesörjes

genom revirförvaltningen eller är utarrenderad, skall tillfalla allmänningskassan.

8:o. Sker upplåtelse af jakträtt å kronans jaktområde enligt 6:o

eller 7:o härofvan, må till utöfvande af kronans jakträtt eljes berättigade

personer å den med upplåtelsen afsedda mark utöfva jakt allenast i omfattning,

som är förenlig med den skedda upplåtelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1913.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition N:o 99.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde vidare.

»Enligt 1 § af nu gällande jaktstadga tillkommer jakträtten å viss

uppräknad kronojord äfvensom å häradsallmänning kronan. I 2 § af

samma stadga meddelas bestämmelser om af hvem kronans jakträtt må

utöfvas. I det förslag till lag om rätt till jakt, som Eders Kungl. Maj:t

tidigare denna dag på föredragning af statsrådet och chefen för justitiedepartementet

beslutat att genom nådig proposition förelägga Riksdagen

till antagande, förekomma däremot icke några bestämmelser om utöfvandet

af den kronan enligt samma lagförslag tillkommande jakträtt. Man har

nämligen ansett dylika bestämmelser vara att hänföra till den art af lagstiftning,

som afser kronans domäner, och att bestämmelser i detta hän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

seende därför böra meddelas i en särskild författning, utfärdad i enahanda

ordning som stadgandena angående grunderna för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner. Förslag till eu dylik författning torde följaktligen

böra i samband med jaktlagsförslaget underställas Riksdagens

pröfning. De sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 augusti

1908 tillkallats inom jordbruksdepartementet med uppdrag, bland annat,

att företaga en fullständig revision af gällande jaktstadga och som den

23 december 1909 afgifvit ett förslag till lag om rätt till jakt, hvilket

lagts till grund för omförmälta nådiga proposition, hafva därjämte afgifvit

ett förslag till kungörelse angående grunderna för tillgodogörande

af kronans jakträtt, upptagande bestämmelser af nu antydd art, i hufvudsak

öfverensstämmande med 2 § i nu gällande jaktstadga. I samma

förslag till kungörelse hafva ock inrymts bestämmelser om utarrendering

af kronans jakträtt.

T detta hänseende anföra de sakkunniga i motiven till förslaget:

1 skrifvelse den 10 maj 1895 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, på hvad sätt genom tillgodogörande af jakträtten

å kronoparkerna och annan kronan tillhörig odisponerad mark inkomst

kunde beredas statsverket. Efter det domänstyrelsen den 11 maj

1896 afgifvit utlåtande i ärendet, fann Kungl. Maj:t genom nådigt beslut

den 20 november 1896 Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke föranleda

vidare åtgärd. Detta beslut stödde sig hufvudsakligen på det af domänstyrelsen

uppvisade förhållande, att en i större omfattning skeende utarrendering

af jakträtten skulle, utan att tillföra kronan afsevärd inkomst,

menligt inverka på skogsvården å de utarrenderade områdena samt i sin

mån bidraga till påskyndande af den öfverklagade minskningen i tillgången

å nyttigt vildt. De sakkunniga delade i allt väsentligt den

uppfattning, till hvilken domänstyrelsen kommit, och trodde, att de af

domänstyrelsen anförda grtfnderna för densamma ännu ägde giltighet.

De hade därför icke funnit skäl föreslå någon allmän föreskrift om utarrenderande

af kronans jakträtt. Men på sätt jämväl af domänstyrelsen

i nyss berörda utlåtande framhållits, torde i vissa undantagsfall statsverket

kunna beredas inkomst af jakten utan att vare sig skogs- eller

jaktvård blefve lidande. Detta vore särskilt fallet i fråga om älg, där

jaktupplåtelsen kunde afse ett bestämdt antal djur och jakttiden vore

begränsad till en half månad. Nödig kontroll kunde där vinnas, utan

att skogsbetjäningen för mycket droges från det viktigare arbetet med

skogsvården, då jakträttsinnehafvaren ingen annan rätt hade än att

under några få dagar fälla det antal djur, som för året ansetts vara en

lämplig beskattning af älgstammen. En så begränsad jakträtt syntes

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 99.

utan olägenhet kunna upplåtas åt den mestbjudande utan hänsyn till

hans lämplighet i öfrigt. Svårare vore detta redan i fråga om hjort

och rådjur på grund af den längre tid, hvarunder jakten vore tillåten,

men intet hindrade att på arrende utbjödes rätten att under en viss

kortare tid t. ex. en vecka jaga hjort eller rådjur å viss mark och

därvid fälla högst ett visst antal djur. Skulle det bestämda antalet

icke vid jaktupplåtelsens slut vara fälldt, kunde återstående antalet utbjudas

för jakt under viss tid o. s. v., till dess att stammen blifvit

tillbörligt beskattad. Domänstyrelsen torde emellertid i alla dessa fall

böra äga full frihet att, om skogs- eller jaktvårdens intressen därigenom

blefve bättre tillgodosedda, låta sina underordnade organ ombesörja den

jakt, som ansåges böra äga rum, och därvid jämväl kunna efter omständigheterna

förordna, att jaktbytet skulle för statsverkets räkning

försäljas eller emot lösen behållas af den jagande, hvilken i så fall hade

att bestrida de med jakten förenade kostnader.

Beträffande mindre villebråd vore det vanskligare att genom bestämmelser

vid jaktupplåtelsen tillvarataga skogs- och jaktvårdens intressen.

Ett undantag härifrån kunde dock ripjakten för hund anses vara; den

bedrefs blott under en kort tid och i mark, där någon skogsvård knappast

ifrågakomme. Vid upplåtelse af jakt å annan fågel och å hare torde

man däremot endast i arrendatorns person finna någon borgen för att

jakträtten icke missbrukades. Domänstyrelsen borde därför i dessa fall

ha fria händer att lämna jakträtten äfven åt annan än den mestbjudande.

Hvad häradsallmänningarna anginge, blef jakträtten å dem kronan

förbehållen med den motivering, att de liksom kronoparkerna borde göras

till ett slags fridlysta hem, hvarifrån villebrådet sedan kunde utbreda sig;

att ett öfverlåtande af jakträtten till samtliga delägare i dylik allmänning

skulle för dessa medföra icke fördel och nytta, utan snarare tvärtom,

emedan en dylik jaktmark kunde anses så godt som till spillo gifven åt

alla och allt nyttigt vildt råka i fara att utrotas. Det vore således icke på

grund af någon höghetsrätt, som jakträtten tillagts kronan, utan den

hade beröfvats delägarna i deras eget intresse och för att icke genom

konkurrens af allt för många jaktberättigade jakten å dem skulle alldeles

fördärfvas. Någon anledning att, om jakten kunde blifva af

ekonomisk betydelse, beröfva delägarna afkastningen af densamma funnes

således icke. Också erkändes detta i Riksdagens omförmälda skrifvelse

den 10 maj 1895. Af de med anledning af denna skrifvelse hörda

allmänningsstyrelserna uttalade sig ungefär hälften emot en allmän jaktupplåtelse

å dessa skogar, därvid såsom skäl anfördes att den inkomst,

som därigenom stod att vinna, vore i allmänhet högst ringa, i många

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

fall knappast motsvarande den ökade kostnaden för bevakningen och

tillsynen, medan å andra sidan afsevärda olägenheter af sådan upplåtelse

kunde befaras. Sålunda skulle, medan allmänningsskogarnas

fridlysta områden nu verkade gynnsamt på vildstammen, jaktarrendena

däremot leda därtill, att villebrådet, åtminstone det värdefullare, mot

arrendetidens slut blefve utrotadt; fara för skogseldar skulle dessutom

jämte andra vådor och olägenheter uppstå för skogsvården, öfriga

allmänningsstyrelser hade däremot ansett jakträttens utarrenderande för

delägarnas räkning vara önskvärd, såsom främjande jaktvården och

medförande inkomst, men några af dessa styrelser hade därvid gjort

det uttryckliga förbehåll, att allmänningsdelägarna icke ville vidkännas

några kostnader för ökad bevakning eller tillsyn. Efter att på detta

sätt ha redogjort för allmänningsstyrelsernas yttranden, afstyrkte domänstyrelsen

i sitt utlåtande den 11 maj 1896 upplåtandet af jakträtt å

häradsallmänningarna annat än undantagsvis och på sätt som i fråga

om kronoparkerna blifvit hemställdt. De sakkunniga instämde i detta

domänstyrelsens yttrande och föresloge, att hvad som stadgats om upplåtande

af jakträtt å kronoparker Unge gälla jämväl å häradsallmänningar

allenast med det tillägg, att jaktens utarrendering icke finge

ske utan allmänningsstyrelsens samtycke. På sätt jämväl domänstyrelsen

hemställt, föresloges, att af jakten inflytande medel skulle ingå till allmänningskassan.

Genom nådig remiss den 1 februari 1910 hafva utlåtanden öfver

det af de sakkunniga uppgjorda förslaget till kungörelse infordrats från

Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande, som hade att inhämta yttranden

från landsting och hushållningssällskap, hvarjämte domänstyrelsen

anbefallts att efter vederbörandes hörande inkomma med sådant yttrande».

Sedan departementschefen närmare redogjort för innehållet i sistnämnda

författningsförslag och de däröfver afgifna utlåtandena, yttrade

han vidare.

»1 de sakkunnigas förslag har jag funnit vissa ändringar och förtydliganden

böra vidtagas, hvarjämte jag vid samma förslag anser mig

böra göra följande erinringar.

Enligt 6 § i förslaget till lag om rätt till jakt tillkommer å jord, i:su punkten.

som till bruk åt någon upplåtits, jakträtten brukaren, där ej annorledes

aftalas. Affattningen af första punkten i de sakkunnigas förevarande

förslag utesluter i och för sig icke den tolkningen, att stadgandet

skulle afse att meddela bestämmelser om utöfvande af jakten å kronojord,

som där omförmäles, äfven i det fall att jorden utan förbehåll ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

ra och 3:djc

unkterna.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 99.

arrenderats. Till undvikande af‘ en sådan tolkning har första punkten

något förtydligats.

Beträffande samma punkt har domänstyrelsen i sitt utlåtande

hemställt, dels att orden »kungsgårdar, kungsängar» måtte utgå, enär

alla sådana fastigheter vore antingen ställda till konungens disposition

eller ock utarrenderade samt de i hvarje fall ej vore odisponerade, dels

ock att bestämmelser måtte meddelas rörande vid utarrendering af

kronans jordbruksdomäner för kronans räkning undantagen jakträtt å

mark, som inginge i arrendet. Emellertid torde hvad domänstyrelsen

anfört i fråga om kungsgårdar och kungsängar ej utgöra giltigt skäl

att utesluta nämnda fastigheter från den gjorda uppräkningen af de olika

slag af kronojord, som afses med förslaget; och hvad beträffar anmärkningens

andra del, så torde det ej öfverensstämma med stadgandena i

nådiga kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner den 4 juni 1908 att vid utarrendering af

sådana domäner för kronans räkning undantaga jakträtten å mark, som

ingår i arrendet. — Af åtskilliga skogsstatstjänstemän äfvensom i ett

par andra utlåtanden har anmärkts, att orden »och chefen för hans hofjägeristat»

borde utgå, enär öfverhofjägmästaren ej vore statens ämbetsman

och ej längre hade något att skaffa med skogsvården eller statens

skogar. Af historiska skäl och då öfverhofjägmästaren i denna sin

funktion så att säga endast utöfvar den Konungen personligen tillkommande

jakträtt, har förslaget i denna del lämnats oförändradt.

1 andra och tredje punkterna hafva uttrycken »tjänstemän» och

»betjänte» vid skogsstaten utbytts mot de i nu gällande instruktion för

skogsstaten begagnade uttrycken »förvaltande personal» och »bevakande

personal» vid skogsstaten, hvarjämte, då under bevakning af skogsstatens

personal står äfven annan mark än som afses med förslaget, i

tredje punkten intagits en uttrycklig hänvisning till andra punkten..

Chefens för domänstyrelsen jakträtt har ansetts böra inskränkas till

hans egen person samt förvaltande personalens vid skogsstaten rätt till

jakt efter nyttigt vildt till att afse allenast det egna behofvet. Bestämmelser

om rätt för personal och elever vid skogsläroverken att utöfva

jakt å kronans jaktområden hafva synts mig lämpligen böra meddelas

af Kungl. Maj:t, hvarför föreskrift härom intagits i förslaget såsom eu

särskild punkt med plats efter fjärde punkten i de sakkunnigas förslag.

Med afseende å den ringa befattning, som numera tillkommer

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i fråga om de med förslaget afsedda,

kronan tillhöriga marker, hafva de sakkunniga ansett anledning icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

längre förefinnas att bibehålla dessa ämbetsmän vid den jakträtt, som

de för sina personer hittills ägt utöfva hvar inom sitt län. Länsstyrelsen

i Uppsala län har anmärkt, att de af de sakkunniga anförda skälen till

att frånkänna Kungl. Maj:ts befallningshafvande jakträtt icke kunde anses

tillfyllestgörande, särskildt hvad anginge häradsallmänning. I denna

fråga delar jag de sakkunnigas uppfattning.

I fråga om den bevakande personalens vid skogsstaten rätt att

utöfva jakt å kronans jaktområden innehåller de sakkunnigas förslag

bestämmelser, som i hufvudsak öfverensstämma med nu gällande stadganden

i ämnet. Enligt hvad i de sakkunnigas motiv angifves, hafva

de sakkunniga ansett, att det kunde vara fara, att skogsbetjänte, om de

annat än i undantagsfall erhölle tillåtelse att idka jakt efter nyttigt

vildt, droges ifrån sitt hufvudsakliga åliggande för att hängifva sig åt

jakt såsom sport och näringsfång, och hafva de sakkunniga därför föreslagit,

att sådant tillstånd borde meddelas allenast, då särskilda skäl

därtill förefunnes, hvar]ämte de sakkunniga framhållit, att sådan tillåtelse

torde böra lämnas tills vidare under viss tid för att kunna, om

den missbrukades, när som helst återkallas.

Emellertid hafva från representanter för Sveriges krono]ägarekår

under sistlidet år till jordbruksdepartementet inkommit två framställningar

rörande utsträckt rätt för kronojägare till jakt å kronojord. I den ena

af dessa anhålles om min medverkan till att i den ifrågasatta nya jaktlagstiftningen

måtte införas bestämmelser om rätt för kronojägare att

å de marker, som stå under deras bevakning, idka jakt äfven efter

andra än skadliga djur i samma utsträckning som jägmästare inom sitt

revir. 1 den andra af dessa framställningar hemställes, att Kungl. Magt

måtte i den nya lagstiftningen om jakt medgifva kronojägare rätt till

jakt å smärre matnyttigt vildt för eget husbehof å de under hans bevakning

stående kronans skogar.

I dessa framställningar bär framhållits, att ansökningar af kronojägare

om tillstånd till jakt efter matnyttigt vildt ej sällan af domänstyrelsen

afslagits. Detta innebure en orättvisa mot kronojägarna. Dessa

kände såsom en plikt att efter bästa förmåga vårda och skydda det

vilda inom sina bevakningsdistrikt. Kronoparkernas ägare hade ringa

inkomst af jakten å kronoparkerna, utan inkomsten däraf ginge till

största delen till några privilegierade högre tjänstemän. Däraf kunde

man få den uppfattningen, att det vore allenast för att tillgodose dessas

intressen, som kronojägarna finge tjänstgöra såsom »jägeribetjänte».

Därtill komme, att jägmästare, som själfva voro Kriga jägare, voro

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 74 höft. (Nr 99.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 99.

obenägna att tillstyrka bifall till af kronojägare gjorda ansökningar om

tillstånd till jakt efter matnyttigt vildt. Krono]ägarna hade hand om

bevakningen af kronans skogar och hade det tyngsta arbetet med skötseln

af dessa. De borde därför såsom en uppmuntran för sina ansträngningar

för skogarnas och villebrådets skydd och vård samt därjämte såsom

någon hjälp i sin husliga ekonomi få skjuta äfven matnyttigt vildt å

de under deras bevakning stående kronoskogar.

I afgifna yttranden öfver dessa framställningar har domänstyrelsen

anfört hufvudsakligen följande: Under 1890-talet och därförut äfvensom

under de första åren af 1900-talet hade kronojägare erhållit tillstånd

till jakt efter matnyttigt vildt allenast i sällsynta undantagsfall. Under

senare åren däremot hade tillstånd till jakt i rätt stor utsträckning medgifvits

kronojägare i skilda delar af landet. Dylika tillstånd hade meddelats,

ifall domänstyrelsen, efter pröfning, funnit sådant vara med hänsyn

till skogsskötsel!! iämpligt eller ur jaktvårdssynpunkt försvaradt, samt

i fall dessutom vederbörande kronojägare genom nit i tjänsten visat sig

förtjänt af uppmuntran. Dessa tillstånd hade alltid begränsats till viss

bestämd tid och förenats med villkor, att kronojägaren beflitade sig om

efterhållande af skadliga djur och i öfrigt om god jaktvård. Ansökningar

i berörda syfte från kronojägare i Norrland, till hvilkas bevakningstrakter

i regel hörde kronoskogar af betydande ytvidd, hade så

godt som alltid bifallits, hvarvid jakträtten begränsats till kronojägares

eget husbehof och i regel icke innefattat rätt till jakt å sjöfågel. Jämväl

ansökningar från kronojägare i mellersta och södra Sverige hade i afsevärdt

antal bifallits, hvarvid, förutom nyssnämnda begränsande bestämmelser,

tillika med hänsyn till de mindre skogsområden, som i

regel därstädes tillhörde kronojägares bevakning, föreskrifvits, att jakt

finge utöfvas allenast i förmans sällskap, eller ock jakträtten begränsats

till fällande af ett efter viss beräkningsgrund bestämdt antal matnyttigt

vildt i förhållande till antalet under samma år af kronojägare dödade

skadedjur. Emellanåt hade dock ansökningar från kronojägare i mellersta

och södra Sverige afslagits på grund däraf, att villebrådsstammen å det

med ansökningen afsedda området ansetts icke böra beskattas, bland

annat, när området varit af den obetydliga omfattning, att det icke

kunnat anses såsom ett själfständigt jaktområde. — Det kunde ej med

fog påstås, att öfverjägmästare eller jägmästare i större utsträckning

begagnade sig af sin jakträtt, hvilket förhållande torde bero därpå, att

dessa tjänstemän ej voro bosatta på eller i omedelbar närhet af kronoskogarna,

äfvensom därpå att de i.följd af ökade tjänategöromål finge allt

mindre tid till jakt. För dem blefve jakttillfäliena å kronoskogarna i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JV.-o 99.

regel begränsade till en eller annan gång på året. Att jägmästare afstyrka

kronojägares ansökan om rätt till jakt, hade förekommit endast

i några få undantagsfall. Jägmästares rätt till jakt efter nyttigt vildt

å de under hans förvaltning stående skogar torde, med hänsyn till dessa

skogars i regel afsevärda omfattning och spridda belägenhet, ej kunna

anses innebära fara för vildtstammens bestånd, äfven om jägmästaren

ägnade mera tid åt jakt än som vore skäligt. Skulle kronojägare erhålla

med jägmästare likställd rätt till jakt å matnyttigt vildt å kronoskogar

inom bevakningsdistriktet, kunde det däremot befaras, att, särskilt

där bevakningstrakten endast omfattade en eller annan jämförelsevis

. liten kronoskog, vildtstammen komme att alltför hårdt beskattas,

och att, om kronojägaren vore å skogen bosatt, något som oftast vore

fallet, dennes tid blefve af jakt upptagen i större omfattning än som

med hans tjänstgöring i öfrigt vore lämpligt. — Enligt domänstyrelsens

åsikt vore bestämmelse därom, att bevakande personal vid skogsstaten

erhölle rätt till jakt å annat vildt än skadliga djur allenast efter pröfning

i hvarje särskildt fall och med den inskränkning i hvarje fall, som

domänstyrelsen med hänsyn till förhållandena kunde finna skälig, nödvändig

för vildtstammens bevarande å kronans skogar. Den begränsning

i jakten, som enligt nu gällande stadganden utöfvades å dessa skogar,

vore af stor betydelse för det nyttiga vildas bevarande och tillväxt,

särskildt med hänsyn till att dessa skogar under sagda förhållanden

förblefvo för vildnaden välbehöfliga fristäder och tillflyktsorter. — Domänstyrelsen

åberopar de sakkunnigas ofvan omförmälda motivering och

hemställer, att nu ifrågavarande framställningar måtte lämnas utan afseende.

För egen del har jag efter öfvervägande af de olika synpunkter,

som i nu förevarande fråga måste komma i betraktande, kommit till

den uppfattningen, att de sakkunnigas förslag har goda skäl för sig.

Det är å ena sidan nödvändigt, att bestämmelserna så affattas, att såväl

skogs- som jaktvårdens intressen tillvaratagas. Utsträckes den själfskrifna

jakträtten alltför långt, kan det lätt hända, att jakt af dess utöfvare

kommer att bedrifvas i sådan omfattning, att vildtet, särskildt å

de mindre bevakningstrakterna i södra och mellersta Sverige, blir för

hårdt beskattadt, på samma gång som jaktutöfvarens intresse lätt kan

dragas från den egentliga skogsvården. Följden häraf skulle bland annat

blifva, att beträffande det mindre villebrådet utarrendering af kronans

jakträtt, åtminstone i vissa orter, knappast skulle kuuna ifrågakomma.

Å den andra sidan torde med de af domänstyrelsen under de senare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

4:de punkten.

S.te punkten.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 99.

åren tillämpade grunder för meddelande åt krono]ägare af tillstånd till

jakt efter nyttigt vildt å kronans jaktområden kronojägares billiga anspråk

på rätt till sådan jakt hafva blifvit behörigen tillgodosedda, och man

torde få antaga, att domänstyrelsen äfven framdeles kommer att efter

samma grunder bevilja af kronoj ägare gjord ansökan om rätt till jakt

af nu ifrågavarande slag.

Fjärde punkten i de sakkunnigas förslag har något omredigerats,

hvarjämte i denna punkt hänvisats allenast till andra och tredje punkterna

i förslaget.

I femte punkten af de sakkunnigas förslag stadgas skyldighet för

de till utöfvande af kronans jakträtt berättigade personer att till statsverket

utgifva ersättning för dödadt nyttigt vildt. Enligt stadgandets

ordalydelse skulle ersättning utgå äfven för villebråd, som fällts vid

jakt, däri Eders Kungl. Maj:t eller chefen för hofjägeristaten deltagit, i

händelse jakten ägt rum annorstädes än å de till Eders Kungl. Maj:ts egen

disposition ställda områden. Detta torde dock näppeligen kunna anses

vara förslagets mening. Hvad angår öfriga till utöfvande af kronans jakträtt

berättigade personer så skulle enligt de sakkunnigas förslag tjänstemän och

betjänte vid skogsstaten och skogsläroverken vara fria från ersättning för

villebråd, som af dem fälldes inom deras tjänstgöringsområden och icke

försåldes. Genom förut omförmälda ändring i 2:dra punkten har chefens

för domänstyrelsen jakträtt inskränkts till hans egen person och förvaltande

personalens vid skogsstaten jakträtt inskränkts till det egna

behofvet. Domänstyrelsen har i sitt yttrande öfver förslaget upplyst,

att bevakande personal vid skogsstaten och skogsläroverken i vissa

fall erhålla rätt att utöfva jakt efter nyttigt vildt men endast för eget

husbehof. Den föreslagna ersättningsskyldigheten torde därför blifva

af ringa värde för kronan. Särskildt i fråga om det mindre villebrådet

eller villebråd af annat slag än som omförmäles i fjärde punkten af

de sakkunnigas förslag, torde ock ersättningsskyldighetens kontrollerande

möta störa svårigheter. Beträffande det större villebrådet, hvarå enligt

fjärde punkten jakt skulle få anställas endast efter särskildt af Kungl.

Maj:t meddeladt tillstånd, torde kronans rätt lämpligast tillvaratagas

därigenom att, såsom hittills iakttagits, föreskrift om och till hvilket

belopp ersättning skall utgifvas meddelas i sammanhang med dylikt

tillstånds beviljande. Af dessa skäl har femte punkten i de sakkunnigas

förslag ansetts kunna helt och hållet utgå.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

I likhet med de sakkunniga anser jag upplåtelse af jakträtt å jord, e.n punkten.

hvarom nu är fråga, böra ske med försiktighet. Rätten att afgöra,

huruvida en sådan upplåtelse skall ske eller ej, torde böra ytterst läggas

i Kungl. Maj:ts hand. Där så anses lämpligt, torde ett sådant afgörande

kunna ske på det sätt att Kungl. Maj:t beträffande vissa kronoparker

eller kronopark i vissa orter eller län lämnar domänstyrelsen

bemyndigande att under angifna förutsättningar förfoga öfver kronans

jakträtt på sätt i förslaget angifves. Beträffande förutsättningarna och

formerna för upplåtelse af jakträtt å kronopark är jag ense med de

sakkunniga i fråga om det större villebrådet, älg, hjort och rådjur. I

fråga om det mindre villebrådet anser jag däremot de af de sakkunniga

angifna förutsättningarna för utarrendering vara alltför stränga och

böra något mildras. Utarrendering af jakträtt å dylikt vildt bör kunna

ske, då sådant kan anses öfverensstämma med god jaktvård och i öfrigt

vara lämpligt. Till betryggande af skogs- och jaktvårdens intressen

torde erforderliga bestämmelser kunna meddelas i de särskilda arrendekontrakten.

Nu ifrågavarande punkt i de sakkunnigas förslag har något omredigerats

samt med hänsyn till sitt innehåll uppdelats i två särskilda

punkter. Den i sista stycket af de sakkunnigas förslag förekommande

hänvisningen till lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

den 1 juli 1898 torde med hänsyn till innehållet i 1 och 30 §§ i förslaget

till lag om rätt till jakt samt första punkten i förevarande författningsförslag

icke vara erforderlig.

Till undvikande af tvetydighet har jag ansett i förslaget böra

intagas uttryckligt stadgande om att, därest särskild upplåtelse af kronans

jakträtt skett i enlighet med de i förslaget angifna bestämmelser, de till

utöfvande af kronans jakträtt eljes berättigade personer äga å den med

upplåtelsen afsedda mark utöfva jakt allenast i den omfattning, som är

förenlig med den gjorda upplåtelsen.»

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med

detta anförande inom jordbruksdepartementet uppgjordt förslag till

grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt samt hemställde, att

detta förslag måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till

antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 71 käft. (Nr 99). 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 99.

nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition

ämnet, af den lydelse bilaga . . . till detta protokoll ut

visar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Curt Rothlieb.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:267 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt. s. 23 i texten
  2. JoU 1912:97 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner s. 1 i texten