Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om hingstöesiktningstvång

1913-02-21 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:104, Med förslag till lag om hingstöesiktningstvång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 104.

1

Nr 104.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om hingstöesiktningstvång; given Stockholms slott

den 21 februari 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 72 höft. (Nr 104.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Förslag

till

lag om hingstbesiktningstvång.

1 §■

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant

påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och

vederbörande landsting, förordna, att hingstbesiktningstvång skall införas

inom hushållningssällskapets område eller viss del därav.

Dylikt hingstbesiktningstvång skall dock icke äga tillämpning å

staten tillhöriga beskälare.

2 §•

Inom område, varest hingstbesiktningstvång införts, må icke hingst,

med mindre han uppnått tre års ålder ävensom prövats vara såsom beskällare

inom orten lämplig vid den tid, då betäckningen sker, vare sig

kostnadsfritt eller mot avgift anväudas till betäckning av sto, som tillhör

annan än hingstens ägare, och ej heller, därest hingsten äges av två

eller flera personer samfällt, till betäckning av sto, som tillhör någon

av dem enskilt.

Prövning, som nyss nämnts, verkställes av statens premieringsnämnd

eller dess ordförande i enlighet med de bestämmelser härutinnan,

vilka meddelas av Konungen.

3 §•

I förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika

utsättas viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag ej

sättas tidigare än två eller senare än sex år från det förordnandet gavs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

3

4 §•

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till

och med tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan

förseelse, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen äro

stadgade.

5 §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk

eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom vore

förseelsen begången av honom själv.

6 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

7 §•

Förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika

med erinran om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag

genom Kungl. Maj:ts vederbörande befalluingshavandes försorg på statsverkets

bekostnad införas i länskungörelserna och i tidning inom orten.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 februari 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson, anförde:

Hittills hava statsmakternas bemödanden att främja den svenska

hästaveln och leda den i önskade riktningar uteslutande varit riktade

på att uppmuntra och understödja den enskilda, frivilliga verksamheten

i dylikt syfte, förnämligast genom tillhandahållandet av beskällare av

ädelt slag samt genom premieringsväsendet. Från åtskilliga håll hava

emellertid numera framställningar hos Kungl. Maj:t gjorts i ändamål,

att dessa åtgärder mätte kompletteras genom direkt ingripande från

statens sida i lagstiftnings- eller beskattningsväg i syfte att hindra

eller försvåra användandet för avel av olämpliga eller underhaltiga

beskällare. Jag anhåller nu att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla vad

som i detta hänseende förekommit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

t)

_ Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Uti eu till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift av den

4 augusti 1903 har »föreningen för befrämjande av uppfödning inom

Blekinge län av hästar med norsk eller nords veu sk typ» — under framhållande,

att, sedan Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om åtgärder

för tillvaratagande av de inhemska häststammarna, föreningen, som hade

till ändamål att befrämja den »svenska hästen» inom Blekinge län, vid

sådant förhållande ansett sig icke böra lämna tillfället obegagnat att

framlägga de åsikter, som den för sin del hyste rörande de lämpligaste

åtgärderna för de inhemska häststammarnas tillvaratagande och förbättrande

— i sådant hänseende anfört, bland annat, att av dylika åtgärder

främst borde ifrågakomma ordnandet av hingsthållningen; att härför

visserligen vore i viss män sörjt genom hästpremieringarna, men att,

då dessa, enligt föreningens åsikt, sträckte sina verkningar endast till

trakterna nära omkring premieringsplatserna, vilka i regel vore förlagda

till de mera centrala, bördiga och tätast bebyggda orterna, dit hästuppfödarna

från skogstrakterna och öarna på grund av stort eller svårframkomligt

avstånd och ringa utsikt till prisbelöning sällan kunde

infinna sig med sina hästar, andra åtgärder måste vidtagas, som berörde

även dessa områden, varest fortfarande 1- å 2-åriga hingstar i stor

utsträckning användes till betäckning, i det att de, jämte stona, utsläpptes

på gemensamma beten; att man dagligen i städerna i Blekinge och

Småland vore i tillfälle att se, vilka tarvliga hästar genom sådant vårdslösande

av aveln uppkommit; att man å andra sidan funnit, att dessa

hästars bristfälliga beskaffenhet icke vållats av naturförhållandena å

uppfödningsorterna, vilka tvärtemot, synnerligast med hänsyn till betena,

befunnits gynnsamma för hästaveln, såsom ock framginge av den ganska

goda avkomma, som erhållits i de fall, då godkända norska hingstar

kommit till användning; att till rådande av bot på de påpekade missförhållandena

näppeligen återstode annan utväg än att tillgripa det i

flera länder med gott resultat prövade medlet att införa skatt å hingstar,

vilka användes till betäckning av andra ston än de hingstägaren själv

tillhöriga, ävensom att stadga förbud mot utsläppandet av icke godkända

hingstar, 1- och 2-åriga hingstar däri inbegripna, på de gemensamma

betena; att en sådan beskattning på hästaveln skulle kunna gottgöras

genom högre anslag till premiering av godkända beskälare; samt att

ledningen av landets hästavel således skulle hava till sin förnämsta

uppgift att tillse, att av de olika premieringsbara hästraserna funnes

ett tillräckligt antal fullgoda beskälare och att endast sådana användes

till avel. På grund av vad sålunda anförts har föreningen anhållit att,

vid behandlingen av Riksdagens förenämnda skrivelse, jämväl måtte

Inkomna

framställ
ningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

tagas under omprövning frågan om skatt på beskällare och i så fall

även om högre anslag till premieringen av hingstar ävensom om förbud

att å gemensamma beten utsläppa icke godkända hingstar.

Blekinge läns hushållningssällskap har i underdånig skrivelse den

6 maj 1904 under anförande av väsentligen samma synpunkter hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag rörande begränsning av

rättigheten att tillhandahålla beskällare, att i den form Kungl. Maj:t

funne lämpligast föreläggas Riksdagen. Därefter hava hushållningssällskapen

i Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län, Kalmar läns

södra del, Älvsborgs läns norra del samt Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län inkommit med i huvudsak

liknande framställningar, varvid emellertid Norrbottens läns hushållningssällskap

anhållit, att de särskilda förhållanden måtte beaktas,

som på hästavelns område gjorde sig gällande inom detta län. I Östergötlands

läns hushållningssällskaps skrivelse uppgives, att en verkställd

utredning visat, att under år 1904 inom sällskapets område 76 icke

godkända hingstar betäckt 1,507 ston, medan 65 godkända hingstar

använts till 2,312 ston. Dessa siffror hade väckt överraskning, ty det

hade varit okänt, att antalet opremierade hingstar varit så stort och

att de använts till så många ston. I några skrivelser framhålles, att

de underhaltiga beskällarna tillfogade hästaveln stor skada såväl därigenom,

att de gåve upphov till underhaltiga hästar, som ock på den

grund, att de berövade de bättre hingstarna en mängd ston. De uppoffringar,

som stat och hushållningssällskap underkastade sig till hästavelns

främjande, förmådde ej att i behörig grad inskränka användningen

av dylika underhaltiga hingstar. Västmanlands läns hushållningssällskap

har emellertid uttalat betänkligheter mot förslaget om skatt å hingstar

och i stället framhållit hingstbesiktningstvång såsom den enda fullt

verksamma åtgärden i förevarande syfte, vilken dock endast i mån

av framställning från vederbörande hushållningssällskap borde tillämpas

i landets olika delar.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte i Stockholm i november

månad år 1905 blev frågan på grund av motion föremål för ombudens

behandling. Ombuden hemställde i underdånig skrivelse, bland annat,

att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, om och i vad mån

åtgärder borde vidtagas för att begränsa rättigheten för ägare av opremierade

hingstar att utlega dessa.

I särskilda underdåniga skrifter hava hushållningssällskapen i

Uppsala län, i Kalmar läns södra del samt i Kristianstads, Göteborgs

och Bohus ävensom Värmlands län instämt i denna ombudens hemställan,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

varvid Värmlands läns hushållningssällskap förklarat sig hålla före, att

det kraftigaste medlet till avvärjande av de påpekade missförhållandena

vore införandet av hingstbesiktningstvång, såsom flerstädes i utlandet skett.

Stuteriöverstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 19 november

1906 yttrat sig över de sålunda gjorda framställningarna och därvid

anfört huvudsakligen följande.

Utav de remitterade framställningarna framginge otvetydigt, att

inom vårt land användandet av underhaltiga beskälare ägde rum i stor

utsträckning och till avsevärt förfång för hästaveln, varför otvivelaktigt

effektiva åtgärders vidtagande för rättande av detta missförhållande vore

av behovet påkallade.

I sådant syfte hade »föreningen för befrämjande av uppfödning

inom Blekinge län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti

berörda skrivelse föreslagit införandet av skatt på beskällare. De framställningar,

vilka i anledning av den sålunda väckta frågan sedermera

inkommit, innehölle emellertid ej några bestämda yrkanden eller förslag

beträffande de åtgärder, som för ifrågavarande syftes vinnande syntes

böra vidtagas, men av framställningarna ifråga framginge dock genomgående

den åsikten, som dessutom i några fall även direkt uttalats,

att, därest besiktningstvång kunde införas, sådant, även om detsamma

komme att verka mera ingripande i den enskildes fri- och rättigheter

beträffande hästaveln än hingstskått, vore att föredraga framför dylik

skatts åläggande.

Stuteriöverstyrelsen, som för sin del ansåge s. k. hingstskatts införande

möta hinder ej endast på grund av detta medels för allmänheten

obehagliga karaktär, utan även och i synnerhet genom svårigheten att

i praktiken tillämpa detsamma, funne sig under sådana förhållanden

kunna, med förbigående av detta förslag, inskränka sitt vidare yttrande

till frågan om hingstbesiktningstvångs införande.

Att obligatorisk besiktnings införande såsom villkor för hingsts

användande i aveln vore ett synnerligen lämpligt och effektivt medel

mot användandet av underhaltiga beskällare vore stuteriöverstyrelsen,

med stöd av den erfarenhet om resultatet av dylika åtgärders vidtagande,

som vunnits inom andra länder, gärna villig att erkänna, men huruvida

dylikt hingstbesiktningstvångs införande inom vårt land på en gång

inom landets hela område skulle vara lämpligt, däremot hade styrelsen

måst ställa sig avvisande.

Hur glädjande uppsving hästaveln än visat inom vårt land, torde

nämligen inom större delen av detsamma tillgången på beskällare likväl

StuteHÖv erstyrelsen

den

19 november

1906.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Betänkande av

sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

ännu vara alltför knapp, för att en dylik bestämmelse skulle kunna

utan stora olägenheter därstädes tillämpas, på samma gång som kännedomen

om och känslan av nödvändigheten att till avelsbruk använda

endast fullgoda beskälare näppeligen ännu allmänt vunnit tillräckligt

insteg hos hästuppfödarna för att dessa, utan att känna sig utsatta för

avsevärd inskränkning i sina fri- och rättigheter, skulle foga sig under

en sådan bestämmelses tvång.

Stuteriövei''styrelsen, som ansåge det resultat, som tvångsvis vunnes

på hästavelns område, vara ej endast utan bestående värde utan även

onödigt, synnerligast då, såsom i nu föreliggande fall, det åsyftade

resultatet kunde säkert om än icke så hastigt ernås på frivillighetens

väg, funne sig av sådan anledning icke kunna tillstyrka utfärdandet av

bestämmelser om införande på en gång inom hela landet av s. k. hingstbesiktningstvång.

Rätten att bestämma, huruvida och när föreskrift om obligatorisk

hingstbesiktning lämpligen kunde införas inom underdistrikt, borde enligt

stuteriöverstyrelsens åsikt läggas i händerna på uppfödarna själva på

så sätt, att inom varje underdistrikt fråga därom, i överensslämmelse

med vad enligt gällande hästpremieringsreglementes föreskrifter ägde

rum beträffande frågor om utverkande av fastställelse utav stambok,

gjordes beroende på framställning hos stuteriöverstyrelsen från vederbörande

hushållningssällskap, som, på samma gång detsamma vore väl

ägnat att uttrycka ortbefolkningens önskningar, dessutom borde vara

kompetent att pröva huruvida underdistriktet vore tillräckligt framme i

hästavelshänseende för dylik bestämmelses införande. Ett sådant tillvägagångssätt

skulle enligt styrelsens mening, utan att medföra brådstörtande

åtgärder, komma att på övertygelsens och frivillighetens väg säkert och

rationellt, allt efter som de olika underdistrikten vore därtill beredda,

motarbeta och slutligen hämma användningen av underhaltiga beskällare.

På grund härav har stuteriöverstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen medgiva, att inom underdistrikt, som genom

vederbörande hushållningssällskap gjorde framställning därom hos stuteriöverstyrelsen,

finge, därest styrelsen så funne lämpligt, införas s. k.

hingstbesiktningstvång eller, med andra ord, bestämmelser därom, att

hingst, vid visst äventyr, icke finge till avel användas för andra än

hingstägaren själv tillhöriga ston, därest icke hingsten vid i bestämd

ordning verkställd besiktning blivit såsom beskällare godkänd.

Den 5 juni 1909 behagade Kungl. Maj:t på hemställan av dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet medgiva, att högst fem sak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition Nr 104.

kunniga personer finge tillkallas att inom nämnda departement biträda

med utredning och utarbetande av förslag i fråga om åtgärder för

främjande av landets hästavel. På grund härav tillkallade bemälde

departementschef för berörda uppdrags fullgörande chefen för stuteriöverstyrelsen,

numera överhovstallmästaren friherre C. F. Wrangel,

kammarherren friherre F. J. von Essen, professorn W. Hallander, hovstallmästaren

G. Tamm och arkitekten H. Törnqvist. Ovan omförmälda

handlingar blevo därefter överlämnade till dessa sakkunniga.

De sakkunniga hava den 11 december 1911 avgivit betänkande,

vilket blivit befordrat till trycket.

I detta betänkande hava de sakkunniga under huvudrubriken

»obligatorisk hingstbesiktning» anfört huvudsakligen följande.

Under en tid av inemot 40 år hade vårt land ägt ett genomfört

hästpremieringssystem, och det stöd, som därigenom givits vår hästavel,

torde knappast kunna tillräckligt uppskattas.

Huru avsevärda framsteg hästaveln än gjort under dess hägn,

måste likväl erkännas, att resultatet icke i allo motsvarat förväntningarna.

Själva systemet i de former, det numera vunnit, bure nog icke

skulden till detta förhållande. Den förnämsta anledningen därtill hade

systemet icke ägt makt förekomma — användandet av olämpliga eller

underhaltiga beskällare.

Inom hela landet användes nämligen sådana beskällare till stor

skada för hästaveln. Sålunda hade man fått bevittna, hurusom i åtskilliga

trakter av vårt land, där förut efter många års träget arbete och avsevärda

ekonomiska uppoffringar häststammen närmat sig den för fortsatt

avel nödiga likformighet och konsistens i avseende å nedärvningen, en

tillbakagång inträffat på grund därav, att såsom beskällare använts för

sådant ändamål otjänliga hingstar, vilka huvudsakligen genom billiga

språngavgifter varit i stånd att upptaga tävlan med tillgängliga, för

avel lämpliga beskällare, vilkas anlitande emellertid skulle medfört en

något större kostnad.

Det vore likväl icke riktigt att uteslutande tillskriva detta förhållande

nämnda, rent ekonomiska motiv, ty jämväl okunnighet och

självgodhet hade medverkat därtill. Många hästägare svävade nämligen

fortfarande i okunnighet om hästavelns grundbetingelser, särskilt vad

beträffade nödvändigheten att ihärdigt fasthålla vid en påbörjad avelsriktning,

under det de själva förmenade sig vara fackmän på området.

Insikten om den fara för vår hästavel, det anmärkta förhållandet

innebure, hade helt naturligt hos vårt lands insiktsfulla hästuppfödare och

hästvänner framkallat frågan, huru densamma lämpligen borde bekämpas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 72 höft. (Nr 104.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Enligt vad av de till de sakkunniga överlämnade handlingarna i

detta ämne framginge, vore det huvudsakligen tre utvägar, som man

tänkt sig för att kunna förekomma användandet av olämpliga eller

underhaltiga beskällare, nämligen dels upplysningsarbete, dels införande

av skatt å hingst, vilken upplätes såsom beskällare för annat än hingstägaren

själv tillhörigt sto, och dels stadgande av besiktningstvång för

hingstar, vilka vore avsedda att sålunda användas.

Beträffande den förstnämnda utvägen, nämligen att genom upplysning

söka påverka hästuppfödarna, ville de sakkunniga framhålla, att,

ehuruväl hästpremieringarna måste anses hava verkat väckande och

upplysande uti ifrågavarande hänseende, samt för saken intresserade

fackmän därutöver genom uppsatser i tidningar och tidskrifter ävensom

genom muntliga föredrag strävat att för vårt lands hästuppfödare klargöra

den fara, användning av otjänliga beskällare medförde för hästaveln,

detta upplysningsarbete, såsom det hittills kunnat bedrivas, beklagligt

nog syntes hava härutinnan föga uträttat.

De sakkunniga ville dock icke härmed hava uttalat den mening,

att upplysningsarbete bland hästuppfödarna borde anses fruktlöst, utan

de ansåge fast hellre, att dylikt arbete vore ett verksamt medel för

höjande av hästaveln i allmänhet och således jämväl i förberörda hänseende.

För bekämpande av det skadliga användandet av otjänliga beskällare

ansåge de sakkunniga emellertid erforderligt, att staten, liksom

förut skett på åtskilliga andra ekonomiska områden, ingrepe mera direkt

genom lagbestämmelser för att effektivt ordna och reglera dessa förhållanden.

I sådant hänseende hade de sakkunniga tagit under omprövning

de båda andra, uti ifrågavarande hänseende föreslagna åtgärderna, nämligen

införande antingen av skatt å hingst eller av hingstbesiktningstvång.

Vad anginge införande av skatt å hingst, hade denna åtgärd

föreslagits av »föreningen för befrämjande av uppfödning inom Blekinge

län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti dess förberörda skrift.

Med instämmande uti vad stuteri överstyrelsen i sitt utlåtande

häröver anfört, ansåge sig de sakkunniga böra i denna fråga ytterligare

framhålla, att ett skattekrav av ifrågavarande art syntes vara

ägnat att uppväcka missnöje. Utan tvivel skulle allmänheten uppfatta

en dylik skatt icke, som avsett vore, såsom ett prohibitivmedel,

utan såsom en åtgärd i syfte att för staten öppna en ny skattekälla;

och det måste medgivas, att skillnaden emellan en dylik avgift och

andra beskattningsavgifter vore mindre iögonfallande. Jämväl tillverk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

nings- och försäljnings avgift å brännvin tjänade ju i främsta rummet

prohibitivsyfte, men för stat och kommun utgjorde och betraktades de

såsom en avsevärd inkomstkälla.

Det viktigaste skälet mötte emellertid i svårigheten att göra en

dylik skatt verkligt effektiv. I detta avseende borde främst erinras

därom, att tillhandahållandet av jämväl underhaltiga beskällare stundom

visat sig så inkomstbringande, att det torde kunna förutses, att denna

hantering icke i nämnvärd grad skulle hämmas genom en låt vara

ganska avsevärd skatt.

Härtill komme att, under det en årlig skatt för hingst av exempelvis

50 kronor — det högsta belopp, som i sådant avseende syntes böra

stadgas — måhända skulle uppfylla sitt ändamål, då fråga vore om en

hingst med underhaltig exteriör, skulle helt säkert så icke bliva förhållandet,

då det gällde en med tilltalande exteriör utrustad, men i

övrigt för avel olämplig hingst.

Det läte naturligtvis härvid tänka sig, att åtskilliga ägare av

underhaltiga hingstar läte avskräcka sig genom skatten, men också att

densamma erlades av en eller annan, vilken under sådana förhållanden

utan tvivel skulle göra allt för att av sin otjänliga beskällare draga så

stor inkomst som möjligt.

I detta fall skulle skatten sålunda rent av kunna komma att motverka

sitt eget ändamål.

Såsom ytterligare skäl emot beskattningsprincipen borde framhållas

att, därest skatten, såsom väl icke kunde undvikas, komme att samtidigt

införas inom hela landet, genom en dylik åtgärd brist på beskällare

kunde uppstå, i all synnerhet å orter, där hästaveln ännu befunne sig

på låg ståndpunkt. Skatten skulle sålunda kunna medföra, att hästaveln

i åtskilliga orter tillbakahölles.

Skatteförslaget, som därför syntes böra övergivas, hade icke heller

vunnit någon avsevärd tillslutning från de hushållningssällskap, som

lämnat utlåtande i förevarande ämne.

Vidkommande den återstående av de föreslagna utvägarna till

ernående av ifrågavarande syftemål, införande av obligatorisk besiktning

av hingst, avsedd att användas såsom beskällare för annat än hingstägaren

tillhörigt sto, och i sammanhang därmed stadgande av bötespåföljd

för överträdelse av i sådant hänseende utfärdade bestämmelser,

hade de sakkunniga ansett vägande skäl tala för anlitande av denna utväg.

Principen att genom lagbud utestänga olämpliga individer såsom

avelsdjur hade sedan gammalt hemortsrätt här i landet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Sålunda hade Karl XI år 1680 utfärdat en av fältmarskalken

Ascheberg utarbetad, för Skåne gällande förordning, däri bland annat

stadgades, att »alle Hästfohlar skede, innan de blifva 2 åhr gamble,

uthskäras och vallachas». Förordningen innehöll dessutom förbud att

under första året efter densammas utfärdande till avel använda sto, som

ej ägde i förordningen närmare angivet värde.

Så småningom hade dessa bestämmelser fallit i glömska, men år

1735 hade de blivit med vissa ändringar återupplivade under namn av

»Förnyad Sto-ordning». Det hette däri: »Häfver någon Sokn, By eller

Bonde, som tager betalning af andra, för det hans häst betäcker stoen,

en sådan hingst, som är för liten, för svag eller med arfskador behäftad»,

så skulle densamma kastreras. Underläte ägaren detta, skulle

hingsten konfiskeras och försäljas, i vilket fall köpeskillingen tillfölle

närmast liggande hospital. Förordningen innehöll tillika förbud att utsläppa

2 år gammal »vrenskfola» lös på fäladsmark, utan borde »sådane

kladdar utskiäras».

Denna förordning hade till följd av allmogens besvär vid 1741

års riksdag förändrats på så sätt, att hingstar över 2 års ålder väl finge

utsläppas på bete, men skulle dessförinnan besiktigas för utrönande, om

de vore felfria.

I detta stadgande mötte oss sålunda för första gången bestämmelser

om tvångsbesiktning.

1741 års förordning hade, såvitt de sakkunniga kunnat finna, icke

formligen upphävts, ehuru den visserligen av sig själv trätt ur tillämpning.

Ytterligare lagbestämmelser i ämnet hade sedermera icke utfärdats.

Däremot hade förslag därtill icke saknats.

I sistnämnda hänseende framhölles, att M. Björnstjerna i sitt år

1828 utgivna arbete »System för Sveriges häst-eultur» förordat införandet

av besiktningstvång i den omfattning, att alla tvååriga hingstar skulle,

innan de finge användas såsom beskällare eller gå i vall, besiktigas och

förses med brännmärke; hingstarna skulle uppvisas årligen från och

med fem års ålder. För överträdelse av dessa påbud hade föreslagits

bötesstraff.

Frågan om besiktningstvång syntes därefter hava vilat, intill dess

nu omständigheterna ånyo bragd densamma i förgrunden.

Förslaget om införande av bestämmelser i dylikt syfte hade emellertid

icke saknat motståndare.

Det hade sålunda bland annat anmärkts, dels att dylika bestämmelser

skulle innebära en obehörig inskränkning i den enskildes fria

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 104.

bestämmanderätt över sin egendom, dels att desamma kunde befaras

medföra bristande tillgång på beskällare, dels slutligen att vid bestämmelsernas

tillämpning den myndighet, som verkställde den föreslagnabesiktningen,

härvid kunde göra sig skyldig till maktmissbruk.

Gent emot den första av dessa anmärkningar borde till en början

erinras därom, att stuteriöverstyrelsens förslag ginge ut därpå, att den

obligatoriska hingstbesiktningen skulle införas icke tvångsvis, utan på

frivillighetens väg, efter i sådant avseende gjord framställning från

vederbörande hushållningssällskap.

Ej heller vore förslaget avsett att omfatta hingst, som endast

användes till betäckning av hingstens ägare tillhöriga ston. De sakkunniga

ansåge det nämligen icke kunna ifrågakomma att förbjuda

hingstägaren att för eget sto använda honom själv tillhörig hingst, av

vilken ras och beskaffenhet den vara månde.

För övrigt vore åtgärder syftande till begränsning av den enskildes

frihet och bestämmanderätt ingalunda främmande vare sig för vårt eller

andra länders rättssystem, i synnerhet vad beträffade det ekonomiska

lagstiftningsområdet. Jaktstadgan, lagarna om rätt till fiske, skogslagarna,

byggnads- och hälsovårdsstadgarna lämnade därpå exempel.

Den andra här ovan omförmälda anmärkningen, nämligen att

genom den föreslagna åtgärden hingstbrist kunde uppstå, särskilt i

avlägsnare trakter, vägde tyngre än den förstnämnda.

De sakkunniga hölle emellertid före, att dylik olägenhet vore att

föredraga framför den, att olämpliga beskällare finge till ytterlig skada

för hästaveln fritt användas. Det förtjänade nämligen ihågkommas, att

den befarade bristen på beskällare vore en olägenhet av jämförelsevis

hastigt övergående art, under det att åratal åtginge för att avhjälpa den

skada för vår hästavel, som användningen av otjänliga beskällare förorsakade.

Säkerligen skulle dessutom en dylik hingstbrist i väsentlig

mån begränsas därigenom, att de i sådana trakter befintliga, vid premiering

godkända hingstar i större utsträckning än förut komme till användning

såsom beskällare, varjämte det säkerligen snart nog skulle visa sig

vara ekonomiskt fördelaktigt att till sådana trakter inköpa tillräckligt

antal fullgoda hingstar.

Därjämte borde i detta sammanhang beaktas, att förbudet ifråga

enligt de sakkunnigas åsikt icke vore avsett att omfatta alla icke premierade

hingstar, utan att även opremierade hingstar, vilkas användande

såsom beskällare icke vore till direkt skada för landets hästavel, skulle

efter besiktning kunna tillåtas att användas såsom sådana. Vederbörande

nämnd skulle dessutom vid dylik besiktning taga noggrann hänsyn till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

hästavelns ståndpunkt å varje särskild ort samt sålunda i viss mån anpassa

bedömningen efter de lokala förhållandena.

Vidare borde särskilt framhållas, att de ifrågasatta bestämmelserna

vore avsedda att införas icke, såsom fallet vore med den föreslagna

hingstbeskattningen, på en gång inom hela landet, utan, efter framställning

av vederbörande hushållningssällskap, inom särskilda underdistrikt

eller i vissa fall inom än mindre områden, och det kunde väl

med visshet förutsättas, att hushållningssällskapen komme att välja en

sådan tidpunkt för sin framställning, att minsta möjliga olägenheter

av besiktningstvånget kunde förväntas.

Vad slutligen anginge invändningen, att maktmissbruk kunde

befaras från vederbörande besiktningsmyndighets sida, syntes denna äga

minsta betydelsen. De sakkunniga hade nämligen tänkt sig, att det

skulle åligga statens hästpremieringsnämnder att verkställa de besiktningar,

som erfordrades för utrönande av hingstarnas användbarhet

såsom beskällare. Härigenom borde invändningen om befarat maktmissbruk

förfalla, enär det väl med fog Unge förutsättas, att premieringsnämndernas

medlemmar ägde den ansvarskänsla, att de skulle

opartiskt och sakligt fullgöra sina skyldigheter i denna sin egenskap.

Vår tids stränga offentliga kontroll över allmänna åtgärder syntes dessutom

innefatta ett avsevärt korrektiv mot alla försök till maktmissbruk.

Ett sådant korrektiv syntes vidare ligga däri, att klagan över nämndens

beslut skulle vara tillåten, samt att inga som helst kostnader skulle vara

förbundna med denna klagan, om nämndens beslut därigenom bleve

upphävt. Gent emot de sakkunnigas förslag härutinnan kunde visserligen

invändas, att statens hästpremieringsnämnders arbete härigenom

komme att icke oväsentligt ökas, men någon annan utväg att lösa

frågan om erhållande för rimliga kostnader av lämpliga besiktningsnämnder

syntes ej förefinnas.

I flertalet europeiska länder, där hästavel i större skala bedreves,

hade man ingalunda dragit i betänkande att införa bestämmelser om

hingstbesiktningstvång. Sålunda funnes dylikt besiktningstvång stadgat

i Tyskland, Osterrike-Ungern, Frankrike, Belgien och Schweiz, varemot

England, Ryssland och Danmark saknade bestämmelser i sådant

avseende.

I Tyskland funnes icke någon för hela riket gällande förordning

angående obligatorisk hingstbesiktning, utan hade därstädes särskilda

lagbestämmelser härom införts i de olika provinserna i Preussen samt i

övriga tyska stater, t. ex. i Hannover år 1844, i Pommern år 1880,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

i Väst-Preussen år 1879, i Ost-Preussen år 1887, i Schlesien år 1880

samt i Posen år 1859. Dessa bestämmelser vore emellertid varandra

tämligen likartade. Det vore förbjudet att använda i enskild ägo

befintlig hingst till betäckning av »främmande» ston, därest ej hingsten

uppnått tre års ålder samt vid besiktning (Körning) inför en särskild

nämnd (Landespferdezucht-Kommission) förklarats duglig till avel.

Vid överträdelse bärav vore straffet böter, vilka kunde uppgå ända

till 300 mark för varje förseelse. För godkänd hingst utfärdades

ett tillståndsbevis (Zulassungsschein), gällande för ett år. Hingst, som

icke blivit vid sådan prövning godkänd, tillätes året därpå undergå

ny prövning inför kommissionen, men om hingsten då ej godkändes,

finge densamma ej vidare för sådant ändamål uppvisas för kommissionen.

Emellan de ordinarie besiktningsförrättningarna ägde ordföranden

i kommissionen verkställa besiktning (Nachkörung) av och i förekommande

fall utfärda interimistiskt tillståndsbevis för hingst, vilken av

vissa, i författningarna nämnda orsaker ej kunnat uppvisas vid ordinarie

besiktningsförrättning.

I de Österrikiska kronlånderna, varest hingstbesiktningstvång införts

genom lag av år 1855, vore detsamma numera ordnat genom

för varje kronland särskilt utfärdade bestämmelser, vilka emellertid

vore i huvudsak likartade. Enligt dessa finge hingstägare ej upplåta

hingst till betäckning av »främmande» ston, med mindre hingsten uppvisats

för en »Körungskommission» och därvid befunnits för avel lämplig,

i vilket fall ägaren erhölle en för löpande betäckningssäsong gällande

s. k. Körungslicenz. Överträdelser av förordningens bestämmelser medförde

böter intill 200 kronor.

I Ungern gällde på det hela taget enahanda bestämmelser.

Genom lag av den 14 augusti 1885 hade i Frankrike införts

besiktningstvång för alla i enskild ägo varande beskällare. De vid besiktningen

godkända hingstarna indelades i tre klasser, nämligen approberade

(étalons approuvés), autoriserade (étalons autorisés) och accepterade

(étalons acceptés). För att en hingst skulle kunna approberas erfordrades,

att den vore ägnad att förbättra rasen; av den autoriserade hingsten

begärdes, att den skulle kunna användas till avel, utan att försämra

rasen. För att hänföras till de accepterade hingstarna erfordrades

allenast, att hingsten vid besiktningen icke befunnits behäftad med

lungpipning eller periodisk ögoninflammation. Besiktning av hingst

måste upprepas varje år. Då hingsten första gången uppvisades, försåges

den på halsen med ett brännmärke av olika utseende allt efter

som han godkändes eller kasserades.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Reservation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Den i Belgien gällande lagen om hingstbesiktningstvång vore

utfärdad den 17 september 1901. För att enligt densamma en hingst

finge användas till betäckning av »främmande» ston erfordrades, att

hingsten vore minst tre år gammal samt vid besiktning av en särskild

nämnd blivit godkänd såsom beskälare. Tillståndet gällde till den

påföljande år återkommande obligatoriska hingstbesiktningen. Förseelse

mot lagen medförde böter intill 50 francs.

1 Schweiz hade bestämmelser i förevarande avseende införts genom

allmän folkomröstning. Enligt dessa bestämmelser ägde hingstbesiktning

rum i sammanhang med premieringarna, men i nödfall kunde sådan

besiktning verkställas av veterinär ensam, vilken för sådant fall därom

utfärdade bevis, gällande intill nästa ordinarie premieringsmöte.

1 två stora hästproducerande länder, nämligen Ryssland och England,

saknades, såsom ovan nämnts, ännu hingstbesiktningstvång.

Beträffande Ryssland syntes de säregna förhållandena i detta vidsträckta

land lägga hinder i vägen för tillämpningen av ett sådant tvång.

Anledningen till frånvaron av hingstbesiktningstvång i England

vore nog icke att söka i bristande insikt om dess betydelse hos hästavelns

målsmän i detta land, utan måhända snarare i landets säregna

sociala och nationella förhållanden.

Ehuru, såsom känt vore, Danmarks hästavel i visst avseende

stode på en jämförelsevis hög ståndpunkt, saknades jämväl i detta land

hingstbesiktningstvång. Emellertid funnes mord de flesta kommuner

därstädes hingstföreningar, vilka inginge såsom medlemmar i en stor

centralförening. Såsom villkor för att hingstförening skulle få tillhöra

centralföreningen fordrades, att föreningen tillhöriga hingstar besutte

vissa kvalifikationer, och det vore uppenbart, att då de flesta hästuppfödarna

i Danmark vore delägare i någon dylik föreningshingst samt

sålunda hade särskilt intresse av dennes anlitande, hingstbesiktningstvånget

därstädes vore mindre nödvändigt.

I vårt vidsträckta, till större delen glest befolkade land syntes

förutsättningarna för ett så omfattande föreningsväsende till hästavelns

fromma icke kunna inom överskådlig tid påräknas.

Med stöd av den utredning, som sålunda lämnats, hava de sakkunniga

föreslagit införandet av hingstbesiktningstvång och i sådant

hänseende utarbetat ett av speciella motiv åtföljt lagförslag.

Mot de sakkunnigas betänkande i denna del har reservation avgivits

av arkitekten Törnqvist. Denne förklarar sig dock icke avse att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 104.

på något sätt protestera mot den föreslagna lagens berättigande, utan

ville tvärtom på det kraftigaste understryka nödvändigheten av ett

direkt ingripande genom lagbestämmelser för att på ett effektivt sätt

kunna avvända de skadliga följderna av användandet av otjänliga beskällare.

Hans kritik gäller en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse,

att tillståndsbevis icke skulle få under några förhållanden utfärdas

för hingst, som ej med hänsyn till ras och härstamning uppfyllde de

enligt gällande hästpremieringsreglemente uppställda fordringar för beskällares

premiering inom det underdistrikt, för vilket beviset vore

avsett. Denna bestämmelse syntes reservanten ej tillräckligt tillgodose

fordringarna på variation efter de lokala förhållandena och han har

föreslagit, att i stället vissa av honom angivna principer måtte godkännas.

Då denna fråga emellertid berör ett ämne, varöver Kungl.

Maj:t torde äga att besluta i det fall att hingstbesiktningstvång överhuvud

kommer att införas, saknar jag nu anledning att närmare ingå

därpå.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av samtliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förslaget om införande

av hingstbesiktningstvång har därvid icke från något håll mött gensaga,

om än vissa anmärkningar framställts mot de av de sakkunniga föreslagna

specialbestämmelserna rörande reglerna för själva besiktningen

och villkoren för godkännande av hingst. Från flera håll har förslaget

blivit synnerligen livligt tillstyrkt. Sålunda yttrar Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, att utskottet ville så mycket kraftigare

understryka behovet av obligatorisk hingstbesiktning, som det

överallt på den europeiska kontinenten, där eu målmedveten hästavel

bedrives, visat sig, att besiktningstvånget utgjort en av de viktigaste

faktorerna för en framgångsrik hästavel, och det vore utskottets förvissning,

att dylikt tvång även i vårt land skulle bliva eu av grundvalarna

för den svenska hästavelns förbättrande. Södermanlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att besiktningstvånget

syntes vara det effektivaste medlet att få fram en homogen avel, samt

att den uttryckta farhågan för möjlig brist på hingstar, om besiktningstvång

infördes, syntes, vad detta län beträffade, vara ogrundad. Besiktningstvånget

skulle inleda aveln på bestämda linjer, till största fördel

för såväl sto- som hingstägare. Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott finner det föreslagna besiktningstvånget välbehövligt

och synnerligen lämpligt för att motverka underhaltiga hingstars skadBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 72 höft. (Nr 104.) 3

Hushållnings
sällskapens
förvaltnings
utskott.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Stuteriöverstyrelsen

den

30 april 1912.

Departements*:

chefen.

18 Kung!,. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 104.

liga inverkan på aveln, utan att dock den enskildes rätt trades för nära.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att då

det otvivelaktigt är av största vikt för en framgångsrik hästavel, att

endast fullt lämpliga hingstar få användas i aveln, premieringsnämnden

hör mer än vad hittills skett få i sin hand att bestämma, vilka hingstar

som må användas till beskällare för främmande ston, samt att detta

bör ske genom införande av besiktuingstvång. Flertalet övriga förvaltningsutskott

hava utan närmare motivering förklarat sig livligt tillstyrka

förslaget.

Stuteriöverstyrelsen har i utlåtande den SO april 1912 tillstyrkt

de sakkunnigas förslag, allenast med två erinringar. Den ena gäller

utfärdandet i visst tall av interimistiskt tillståndsbevis och torde i detta

sammanhang kunna lämnas å sido. Den andra hänför sig till bestämmelsen,

att besiktning ej skulle fordras för en hingsts användning såsom beskällare

till hingstens ägare tillhörigt sto. Styrelsen framhåller, att det

läte tänka sig, att ett antal personer inom samma trakt sammanslöte

sig till en hingstägareförening, vars medlemmar var för sig betraktades

såsom ägare av föreningens hingst och ansåge sig hava rätt att utan

besiktning av hingsten använda densamma för alla sina ston. Om den

ifrågasatta lagen inom någon ort skulle komma att väcka motstånd eller

ovilja, läge enligt styrelsens mening den sannolikheten nära till hands,

att man sökte kringgå dess bestämmelser på nu antydda sätt. Detta

syntes böra förekomma^ genom stadgande att hingst, som ägdes av

bolag eller förening ej finge användas för betäckning av enskild bolagsmans

eller föreningsmedlems sto, så framt icke hingsten blivit för betäckningsåret

premierad eller förklarad tillåten såsom beskällare.

Det förslag, för vilket jag nu redogjort och som avser införande

i vårt land, liksom redan förut skett i åtskilliga andra länder, av lagstadgat

förbud emot användande för avel av härtill olämpliga hingstar,

synes mig vara värt synnerligt beaktande vid bedömande av frågan om

vilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för hästavelns främjande, hinder

lång tid hava från det allmännas sida och på goda skäl avsevärda uppoffringar

i penningar gjorts för förbättring av våra häststammar. Vi utgiva

sålunda årligen endast till hästpremieringen mera än 300,000 kronor

av allmänna medel. Andra åtgärder i samma syfte, vidtagna av såväl

stat som hushållningssällskap, draga ävenledes betydande kostnader.

Resultat av dessa uppoffringar hava icke uteblivit, ehuru de

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kunijl. Majds Nåd. Proposition Nr 104.

visserligen icke i allo motsvarat förväntningarna. Emellertid kan det

ej råda tvivel om att-dessa resultat skulle blivit ännu större och mera

påtagliga, därest de vidtagna åtgärderna icke i viss mån motverkats av

den hittills rådande friheten att till avel använda hingstar av huru

underhaltig beskaffenhet som helst. Sannt är, att premieringssystemet

haft till främsta uppgift att för den hästuppfödande allmänheten framhäva

betydelsen av att till avel använda endast det yppersta material

särskilt av handjur, samt att ett rätt intensivt upplysningsarbete i sådant

avseende bedrivits, men icke förty har det vid närmare undersökning

visat sig, att ännu ett mycket stort antal underhaltiga hingstar användas

i aveln. Så skall nog också allt framgent bliva fallet bristande

insikt i förening med verklig eller inbillad tillfällig ekonomisk fördel

för hästägaren föranleder härtill — därest icke förbud mot. tillhandahållande

av dylika beskälare varder stadgat. Det är anmärkningsvärt,

hurusom man nu på olika håll anser, att tiden är inne för att på

lagstiftningsväg åstadkomma ett sådant förbud. Hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, vilka väl få antagas äga kännedom om de önskningar,

som hysas av den hästuppfödande allmänheten i landet, hav a

enstämmigt uttalat sin anslutning till förslaget. Någon avvikande mening

har icke uttalats, utom i vissa underordnade detaljfrågor. . Alla de gjorda

uttalandena tyda på att förslaget till sin huvudsakliga innebörd stål- i

god överensstämmelse med en utbredd önskan inom landets hästirrtres
serade

kretsar. _ .

Mot ett sådant förbud som det nu ifrågasatta kunna givetvis

invändningar göras av såväl principiell som praktisk innebörd. Er

förstnämnda synpunkt kan det för många synas betänkligt att inskränka

den enskildes fria bestämmanderätt över sin tillhörighet. Det torde

emellertid icke kunna förnekas, att ägaren till en underhaltig hingst,

genom att hålla densamma tillgänglig för traktens hästuppfödare, i så

hög grad skadar viktiga allmänna intressen, att kravet på en inskränkning

i hingstägarens fria förfoganderätt över djuret på goda grunder

kan anses berättigat. Han icke endast omintetgör de goda resultat,

som kanske med avsevärda uppoffringar blivit uppnådda under ett ofta

mångårigt arbete att åt traktens befolkning skaffa en god häststam, utan

därtill kommer ock, att det för att sedermera utplåna spåren av den

skada, han vållat, kräves nya uppoffringar, som kanske taga ännu flera

år i anspråk, under vilka den inkomst, trakten eljest skulle kunnat

inhösta av sin goda häststam, lätt kan förbytas i kännbar förlust.

Jag finner alltså eu begränsning i rättigheten att tillhandahålla

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

beskällare både önskvärd och av behovet påkallad. Min övertygelse är,

att, om väl avvägda åtgärder härutinnan bleve vidtagna, dessa ganska

snart skulle inom de orter, där förhållandena tilläte deras genomförande,

visa sig vara ett kraftigt medel ej endast att direkt främja ortens hästavel

utan även att göra andra i samma syfte träffade åtgärder ännu

mera verksamma.

Mot det föreslagna besiktningstvånget har även den invändningen

riktats, att genom dess införande brist skulle kunna uppstå på för betäckningsändamål

tillgängliga hingstar. Att en dylik farhåga på vissa orter

möjligen kan vara berättigad vill jag icke förneka, ehuru jag å andra

sidan är livligt övertygad om, att den befarade bristen i de flesta fall

skulle bliva av kort varaktighet dels på grund av att mången god

hingst, som nu av en eller annan anledning icke blir uppvisad, genom

besiktningstvånget skulle tvingas fram för att bliva godkänd, dels ock

på grund av att anskaffandet av värdefulla beskällare icke längre skulle

vara förbundet med samma ekonomiska risk, som för närvarande mången

gång är fallet på grund av konkurrensen med underhaltiga hingstar.

1 övrigt må framhållas, att möjligheten att erhålla goda hingstar och

lättheten att anskaffa sådana, exempelvis genom sammanslutning i s. k,

hingstförening, numera är vida större än förut.

På grund av den inskränkning i hästägarnas fria självbestämmanderätt,

som ett införande av hingstbesiktningstvång medför, och i betraktande

jämväl av den farhåga, som på sätt ovan nämnts yppats,

att genom införande av sådant tvång skulle kunna uppstå brist på för

betäckningsändamål tillgängliga hingstar, anser jag emellertid, att de i

ämnet utfärdade bestämmelserna böra träda i kraft, endast i den män

vederbörande hushållningssällskap och landsting finna förhållandena

inom orten medgiva tillämpning därav, i vilket fall framställning i

ämnet skall av nämnda korporationer göras hos Kungl. Maj:t, som lärer

inhämta stuteriöverstyrelsens yttrande i ärendet.

Jag tillåter mig erinra, såsom exempel på lagstiftning, som träder

i verksamhet inom de särskilda orterna först efter medverkan från

lokala korporationers sida, om lagen den 22 december 1897 angående

köttbesiktning och slakthus, om lagen den 28 juni 1907 angående bredden

av hjulringar å arbetsåkdon på landet samt om lagen den 5 juni

1909 angående förbud mot handels idkande å söckendag utöver viss

tid. Beträffande dessa lagar har emellertid bestämmanderätten uppdragits

åt Kungl. Maj.ds befallningshavande. I nu förevarande fall

synes den böra förbehållas Kungl. Maj:t.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

I{ungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 104.

Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till lag angående obligatorisk

hingstbesiktning innehåller ett flertal detalj bestämmelser angående

besiktningens verkställande, villkoren för att hingst må godkännas såsom

beskällare in. m. Bestämmelser av nu antydda slag torde emellertid

lämpligen böra av Kungl. Maj:t meddelas. Huvudfrågan, avseende

införandet av besilctningstvång, torde däremot böra föreläggas Riksdagen,

och bär för sådant ändamål inom jordbruksdepartementet utarbetats

förslag till lag om hingstbesiktningstvång.

I enlighet med de sakkunnigas förslag har åt 1 § av den föreslagna

lagen givits sådant innehåll, att hingstbesiktningstvång må,

därest detsamma icke anses böra införas inom vederbörande hushållningssällskaps

hela område, kunna införas inom viss del därav, detta

huvudsakligen med hänsyn till landets nordligare landskap, där hästavelsförhållandena

förete betydande skiljaktigheter i olika trakter.

Att statens beskällare böra undantagas från lagens tillämpning

torde vara givet.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen att besiktning ej

skulle fordras för hingsts användande till betäckning av sto, som tillhör

hingstens ägare, har stuteriöverstyrelsen erinrat, att den ifrågasatta

lagen kunde kringgås på det sätt, att ett antal personer inom samma

trakt sammanslöte sig till en hingstägareförening, vars medlemmar var

för sig betraktades såsom ägare av föreningens hingst och på grund

härav ansåge sig hava rätt att utan besiktning av hingsten använda

densamma för sina ston. Till förekommande härav har stuteriöverstyrelsen

föreslagit ett stadgande av innehåll att till avel olämplig hingst,

som äges av bolag eller förening, icke skulle få användas till betäckningav

enskild bolagsmans eller föreningsmedlems sto. I likhet med styrelsen

anser jag en bestämmelse i förevarande syfte erforderlig, men torde

densamma böra formuleras annorlunda än som föreslagits. Ty för den

händelse äganderätten till hingsten tillkommer bolaget eller föreningen,

torde det vara uppenbart att enskild medlem av bolaget eller föreningen

icke kan anses vara ägare till djuret, vadan särskilt stadgande uti

ifrågavarande hänseende ej lärer vara i sådant fall av behovet påkallat.

Stadgande härutinnan torde däremot vara erforderligt, i händelse hingsten

äges under samäganderätt av två eller flera enskilda personer. På

grund härav har i 2 § införts bestämmelse om att hingst, som äges

av två eller flera personer samfällt, icke må, därest ej angivna förutsättningar

föreligga, användas till betäckning av sto, som enskilt tillhör

någon av dessa personer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Föreskriften i 2 §, att hingsten skall hava prövats vara såsom

beskällare inom orten lämplig, hänvisar för sin tillämpning till de bestämmelser

härom, som äro avsedda att utfärdas av Kungl. Magt. Ur

de sakkunnigas förslag härutinnan, som torde komma att av Kungl.

Maj:t i huvudsakliga delar följas, må meddelas, att dessa föreslagit, att

hingsten skulle inom underdistriktet blivit för betäckningsåret antingen

premierad av statens hästpremieringsnämnd eller ock förklarad såsom

beskällare tillåten, vilket i regel också skulle ske genom hästpremieringsnämnden,

dock att i vissa fall interimistiskt tillstånd skulle kunna lämnas

av premieringsnämndens ordförande ensam. Om nämnden funne en uppvisad

hingst, ehuru ej premieringsbar, dock kunna få användas såsom

beskällare, skulle hingsten betecknas såsom tillåten, vilket uttryck alltså

skulle erhålla en alldeles särskild innebörd och beteckna en viss kategori

av hingstar. Premierad eller såsom beskällare tillåten hingst skulle

därigenom vara gillad såsom avelsdjur endast för användning inom det

underdistrikt, där premieringen skedde eller tillåtelsen gavs, och endast

för betäckningsåret, d. v. s. intill utgången av de inom underdistriktet

nästföljande år anordnade besiktningsmöten, vid vilka hingstar finge

uppvisas. Berörda lokala begränsning motiverades av olikheterna i hästavelns

tillstånd och förhållandena i övrigt inom skilda delar av landet,

vilka gjorde, att den omständigheten, att en hingst kunde anses uppfylla

villkoren för användning såsom beskällare inom ett underdistrikt, ingalunda

med nödvändighet medförde, att han i enahanda avseende lämpade

sig i ett annat, bland annat enär fordringarna å ras och härstamning

kunde vara olika inom de särskilda underdistrikten.

Bestämmelsen om minst tre års ålder är föreslagen av de sakkunniga

och grundar sig på gällande premieringsreglemente.

Föreskrifterna i 3 § äro införda för att bereda den hästuppfödande

allmänheten rådrum för anskaffande av framstående hingstar samt realiserande

av mindervärdiga sådana.

I övrigt torde lagförslagets bestämmelser icke erfordra någon

närmare motivering.

Efter att hava uppläst det inom jordbruksdepartementet upprättade

förslaget till lag om hingstbesiktning, hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen att

antaga det sålunda upplästa lagförslaget.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i denna hemställan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 104.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda

hemställt; och skulle proposition till Riksdagen avlåtas

av den lydelse, bilaga — vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gasta A ister mar k.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:221 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hingstbesiktningstvång. a1 i texten
  2. JoU 1913:108 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om långstbesiktningsträng jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten