Sök i Ratio Lex

Angående anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda in. in

1913-03-07 · 73 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:115, Angående anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anläggning

av statsbana från Karungi till Haparanda in. in.;

given Stockholms slott den 7 mars 1913.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att, under förbehåll att de i statsrådsprotokollet förutsatta villkor om

kostnadsfri upplåtelse av mark m. m. iakttagas,

dels besluta anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda

för en beräknad kostnad av 1,495,000 kronor, med rätt för Kungl.

Maj:t att närmare förordna om de orter, järnvägen bör genomgå, samt

för påbörjande av nämnda anläggning för år 1914 anvisa ett anslag av

600,000 kronor;

dels ock besluta anläggning av utfartsvägar till landsvägen Boden

—Lappträsk från stationer och mötesplatser å statsbanan Boden—Lappträsk

för en kostnad av 172,600 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med ad

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 81 höft. (Nr Ilo).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Järnväg''

Karungi—

Haparanda.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 mars 1913.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde vidare:

I årets statsverksproposition har Kungl. Magt föreslagit Riksdagen

att i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas om

anläggande av en statsbana söder om linjen Lappträsk—Ivarungi, för

ändamålet för år 1914 beräkna ett anslag av 600,000 kronor.

Då jag nu går att för Kungl. Maj:t till slutlig behandling anmäla

detta ärende, erinrar jag, att 1911 års Riksdag, med bifall till Kungl.

Majrts i proposition nr 207 framställda förslag, beslutat under vissa

villkor anlägga en statsbana från Veittijärvi till Karungi samt från

Karungi till Matarengi.

Med denna handels fullbordande kommer alltså norra stambanan

att på en punkt nå fram till riksgränsen. Det återstår nu att avgöra,

huruvida den svenska huvudorten i Tornedalstrakten, Haparanda, skall

sättas i förbiudelse med det svenska järnvägsnätet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Om man för närvarande är tämligen ense om önskvärdheten att

så sker, skilja sig dock meningarna beträffande sträckningen av den

järnväg, som härför skulle erfordras. Såsom av nyssnämnda proposition

framgår, förelågo då åtskilliga förslag. Numera råder meningsskiljaktighet

endast mellan två huvudalternativ, det ena, förordat av järnvägsstyrelsen

och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, utgående från Karungi

och löpande genom Tornedalen i sydlig riktning till Haparanda, och

det andra, påyrkat av generalstabschefen, med utgångspunkt i närheten av

Lappträsks station och med sträckning i sydlig eller sydostlig riktning

till Säivitsviken samt därifrån öster ut fram till Haparanda.

Jag torde alltså i det följande kunna inskränka mig till en redogörelse

för vad som förekommit beträffande dessa två olika sträckningar,

under det jag i fråga om de övriga variationerna på lösningen av

Tornedalens'' järnvägsfråga och vad därmed sammanhänger ber att få

hänvisa till nämnda proposition vid 1911 års Riksdag.

Till en början vill jag lämna en kort historik i ämnet och

erinrar jag då, hurusom Kungl. Maj:ts befalluingshavande i Norrbottens

län med skrivelse den 21 november 1894 överlämnade en av

samma läns landsting gjord ansökning, att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla

undersökning av terrängförhållandena för en järnvägsanläggning

mellan Boden och Torne älv samt avlåta proposition till Riksdagen om

lämpligt anslag för fortsatt byggande av norra stambanan till riksgränsen.

I däröver den 30 april 1895 avgivet utlåtande anförde dåvarande

chefen för generalstaben, att stambanans framdragande till

riksgränsen, så framt den finge en strategiskt riktig utstakning,

väl komme att medföra varjehanda fördelar för försvaret av landskapet

Norrbotten, men att dessa fördelar likväl icke kunde uppväga

de betydliga olägenheter för riksförsvaret i dess helhet, som därav skulle

följa. Då emellertid de strategiska skälen icke kunde vara de bestämmande

uti en fråga sådan som den föreliggande, där det gällde, bland

annat, att främja vårt eget lands odling och utveckling och kanske också

dess språkliga och nationella enhet, ansåg t. f. chefen sig icke kunna

på dessa skäl avstyrka förslaget.

Vad beträffade spörsmålet om den riktning, vari norra stambanans

framdragande till riksgränsen borde ske, syntes tre dylika riktningar

med något fog kunna ifrågasättas, nämligen

en nordlig linje över Överstbyn (vid Råne älv), Över Kalix till

Niemis (invid ''Törne älv, ungefär 10 kilometer söder om Över Torneå

kyrkby);

Järnvägen

Boden—

Morjärv.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 115.

_ en mittlinje över Niemifors (vid Råne älv), Ytter Morjärv (vid

Kalix älv) till Korpikylä (vid Torne älv, ungefär mitt emellan Hietaniemi

och Karl Gustavs kyrkbyar) samt

en sydlig linje,. en kustlinje, över Melderstein (vid Råne älv), Vitåfors,

Neder Kalix till Haparanda.

Av. dessa linjer förordade t. f. chefen för generalstaben avgjort den

s. k. mittlinjen.

Sedan ledamöterna av Riksdagens Andra kammare för Norrbottens

län 0. H. Ström pcb . C. J. Mustaparta, hvilka redan vid 1894 års

Riksdag väckt motion i fråga om stambanans utsträckning till Haparanda,

. utan att förslaget vunnit Riksdagens bifall, uti en till Ivungl.

Maj:t ingiven skrift gjort enahanda framställning, avgav Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Norrbottens län, till följd av nådig remiss, den

19 juni 1895 utlåtande i ämnet och anförde därvid beträffande den

sträckning, vari järnvägen skulle framdragas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som i likhet med chefen för generalstaben hölle

före, att den av honom angivna kustlinjen icke lämpligen kunde väljas,

och som, vad anginge själva ändpunkten för den blivande järnvägen,

icke tilltrodde sig att jäva de grunder, som föranlett honom till det

uttalandet, att Haparanda stad från strategisk synpunkt icke kunde

anses för någon lämplig slutpunkt, för egen del förordade den av

chefen för generalstaben föreslagna mittlinjen.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande

den 14 oktober

1895.

Den 14 oktober 1895 avgav järnvägsstyrelsen infordrat utlåtande i

ämnet, därvid styrelsen anförde, bland annat, följande.

bn järnväg, anlagd i den av chefen för generalstaben förordade

riktningen från Boden eller dess närhet över Kalix älv till Korpikylä

vid Torne älv, kunde visserligen ej påräkna någon avsevärt större

trafik än den å en kustbana möjligen uppstående, men skulle på grund

av sitt läge. och därigenom att den komme att inuti landet korsa flera

vid havet utmynnande vägar dock medföra större fördel för länet i

dess helhet än någon av de andra föreslagna linjesträckningarna, ity

att befolkningen såväl norr som söder om järnvägen i sådant fall

kunde draga avsevärd nytta av densamma. Därtill komme, att, enligt

chefens för generalstaben yttrande, denna linjesträckning ej skulle medföra

allt för stora olägenheter i strategiskt avseende; och styrelsen ansåg

därför, att fullständiga undersökningar för norra stambanans fortsättning

till gränsen mot Finland i första rummet borde avse en sträckning

i huvudsaklig överensstämmelse med den föreslagna mittlinjen.

Enär det emellertid på anförda skäl kunde ifrågasättas, att järnvägen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

o

droges till Haparanda i stället för till Korpikylä, ansåg styrelsen, att,

i samband med undersökningen av linjen från Boden över Forsbyn till

Korpikylä, sådan även borde verkställas för en järnvägslinje från Boden

över Forsbyn till Haparanda.

Vid föredragning den 19 juni 1896 uppdrog Kung]. Maj:t åt Kungi. Maj:ts

järnvägsstyrelsen att gå i författning om upprättande av fullständig, bV1bt ligg.19

av kostnadsförslag åtföljd plan för norra stambanans framdragande

på andra sidan Lule älv med lämplig utgångspunkt från Bodens

station eller ep i närheten därav belägen punkt och huvudsakligen i

den riktning, som vore angiven medelst den av generalstabschefen

förordade s. k. mittlinjen, dock att denna undersökning tills vidare

och intill dess Kungl. Maj:t kunde finna skäl meddela vidare förordnande

ej finge utsträckas länge än till Forsbyn i närheten av Kalix älv.

Sedan de sålunda anbefallda undersökningarna bragts till slut, JämvBgsstyöverlämnade

järnvägsstyrelsen med utlåtande den 31 december 1896 utiåtendeSden

plan- och profilritningar samt kostnadsförslag rörande sträckningen 31 december

för norra stambanans fortsättande från Boden till Forsbyn, därvid styrelsen

av anförda skäl hemställde, att banan ej skulle bringas till utförande

längre än till Ytter Morjärv vid Kalix älv.

Då ärendet därefter den 26 februari 1897 föredrogs inför Kungl. l89pår8

Maj:t, yttrade dåvarande chefen för civildepartementet, bland annat, piopo’ltlorföljande.

Då man under de senare åren utdragit stambanenätet norrut genom

övre Norrland till Boden, hade det huvudsakliga skälet varit, att man

velat bereda dessa till följd av sin avlägsenhet synnerligen ogynnsamt

ställda, men med rika utvecklingsmöjligheter utrustade trakter förmånen

av den mäktiga hävstång för framåtskridande, som en järnväg alltid

innebure. Samma skäl talade kraftigt för järnvägens fortsättande genom

de delar av Norrbotten, som ännu icke kommit i åtnjutande därav, till

riksgränsen. Därtill konime beträffande området närmast gränsen, att

befolkningen till stor del vore av finskt ursprung eller åtminstone talade

finskt språk. Fn järnvägsförbindelse med det övriga landet torde otvivelaktigt

komma att verksamt bidraga till att närmare förbinda denna

befolkning med landets övriga invånare samt att i dessa trakter utbreda

svenskt språk och svensk kultur och hade således även i detta avseende

eu stor betydelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Riksdagens

beslut år

1897.

Järnvägen

Morjärv—

Lappträsk.

Departementschefens

yttrande

den 29

november

1901.

Kungl. Maj:ts

beslut den 29

november

1901.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande den

17 december

1902.

På hemställan av departementschefen beslöt Kungl. Maj:t att i

nådig proposition föreslå Riksdagen att, under förbehåll att av Norrbottens

läns landsting gjorda åtagande i fråga om kostnadsfri upplåtelse

av mark m. m. iakttoges, besluta anläggning av en statsbana från Boden

till Ytter Morjärv samt i sammanhang därmed anläggning av landsväg

från Boden till Forsbyn.

Kungl. Maj:ts framställning om anläggning av nyssnämnda statsbana

blev av Riksdagen enligt skrivelse den 18 maj 1897 bifallen,

varemot Kungl. Maj:ts förslag om anläggning i sammanhang med

berörda bana av landsväg från Boden till Forsbyn, vilken anläggning

ansågs utan någon olägenhet kunna tills vidare anstå, icke vann Riksdagens

bifall.

Inför Kungl. Maj:t anförde den 29 november 1901 dåvarande

chefen för civildepartementet, att, då statsbanan mellan Boden och

Morjärv vore avsedd att fullbordas under loppet av år 1902, tiden syntes

vara inne att vidtaga förberedande åtgärder för berörda banas fortsättning

från Morjärv mot riksgränsen. Departementschefen hemställde

fördenskull, att järnvägsstyrelsen måtte bemyndigas låta verkställa undersökning

för statsbanans framdragande från Morjärv till Karungi by i

Karl Gustavs socken.

I sammanhang därmed meddelade departementschefen, att omfattande

utredningar angående de sträckningar, som från militär synpunkt

kunde ifrågasättas vid ett framdragande av statsbanan från Morjärv till

finska gränsen, eventuellt till anslutning med finska järnvägsnätet, redan

på föranstaltande av militär myndighet verkställts under loppet av åren

1900 och 1901. Resultatet av denna utredning hade blivit, att den riktigaste

sträckningen för järnvägen vore dess framdragande från Morjärv

i nästan rak östlig riktning till trakten av Karungi by och därifrån i

sydlig riktning på 2 å 3 kilometers avstånd från Törne älv till mitt för

Jylhäkoski, varest älven kunde övergås.

Med bifall till vad departementschefen hemställt uppdrog Kungl.

Maj:t åt järnvägsstyrelsen att gå i författning om upprättande av fullständig,

av kostnadsförslag åtföljd plan för statsbanebyggandets fortsättning

från Morjärv till Karungi by.

Med utlåtande den 17 december 1902 överlämnade järnvägsstyrelsen

plan- och profilritningar jämte tillhörande kostnadsförslag

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115. 7

rörande, bland annat, statsbanans fortsättning från Moriärv till

Karungi.

Styrelsen anförde emellertid tillika, att styrelsen, som det tillkomme

att ur trafikteknisk synpunkt bedöma banans sträckning, dock

i anslutning till den åsikt, som styrelsen gjort gällande i sitt utlåtande

av den 14 oktober 1895, ansett sig höra ifrågasätta, huruvida

icke de militära fordringarna kunde anses bliva på tillfyllestgörande sätt

tillgodosedda, om banan, med bibehållande i huvudsak av den nu utstakade

riktningen mellan Morjärv och Lappträsk, från sistnämnda plats

erhölle en sträckning någorlunda direkt på Haparanda, och meddelade

styrelsen, att tekniska svårigheter icke förelåge för stambanans framdragande

från Lappträsk till Haparanda.

I infordrat utlåtande av den 15 januari 1903 förordade chefen

för generalstaben järnvägens dragande till Karungi.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län inkom därefter

med infordrat utlåtande av den 10 oktober 1903 och överlämnade därvid

en till Kungl. Maj:t ställd skrift, däruti utsedda ombud för stadsfullmäktige

i Haparanda anhållit om undersökning för anläggning av

en järnväg från Morjärv direkt till Haparanda eller, om detta icke

kunde bifallas, från Lappträsk direkt till Haparanda.

För egen del anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande, under

framhållande av nämnda järnvägsanläggnings stora betydelse för orten,

att genom att förlägga banans slutpunkt till Karungi några mera avsevärda

fördelar icke komme att tillskyndas Tornedalen i sin helhet än

de, som vunnes genom banans dragande till Lappträsk. De fördelar,

som skulle beredas Tornedalen genom att banans slutpunkt förlädes till

Karungi, skulle förnämligast komma till godo de fyra byarna Karungi,

Kukkola, Korpikylä och Vitsaniemi.

De fördelar, som genom järnvägens utsträckning tillfördes Tornedalen,

komme att till största delen mot vägas, ja, uppvägas av de olägenheter

och skadliga verkningar, som med skäl kunde befaras uppkomma

genom förläggande av banans slutpunkt till trakten av Karungi.

Det kunde nämligen med största sannolikhet antagas, att den finska

statsbanan komme att utsträckas till den svenska banans slutpunkt, för

att den förra skulle kunna komma i åtnjutande av de fördelar, som en

förbindelse med svenska statsbanan erbjöde. Sedan denna förbindelseled

Chefens för

generalstaben

utlåtande den

15 januari

1903.

Kungl. Maj:ts

befallningshavandes

utlåtande den

10 oktober

1903.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 115.

blivit upprättad, skulle de av Kungl. Maj:ts befallningshavande antydda

olägenheterna komma att visa sig.

I trots av de billiga järnvägsfraktsatser, som beretts Norrland och

Norrbotten i förhållande till övriga delar av Sverige, hade det dock

visat sig, att transporten av tyngre varor söderifrån ställde sig billigare

sjöledes än med järnväg. De ifrågavarande tyngre förnödenheterna,

såsom mjöl, gryn, kaffe, socker, potatis, gödningsämnen med mera, som

infördes för befolkningen i Tornedalen, torde därför även efter statsbanans

uppdragande till Torne älv komma att billigare transporteras

sjöledes till någon ort vid Bottniska vikens nordligaste kust för att

sedermera å järnväg uppföras till de trakter, där densamma slutade.

Med största säkerhet kunde därför antagas, att införandet av dylika

varor, som förut försiggått över Haparanda, därefter komme att ske

över Torneå stad, då denna satts i järnvägsförbindelse med de orter,

varifrån varorna kunde å närmaste landsväg föras till bestämmelseorterna.

Aven om denna införsel delvis kunde tänkas äga rum genom

svenska köpmän, komme nog största delen av handeln å Karl Gustavs

socken och de norr därom belägna orterna att gå till finska och i Finland

bosatta köpmän, vilka trots de svårigheter, som tull förhållandena

vållade, skulle lägga under sig all den större handeln i Tornedalen.

Då livliga handelsförbindelser vore ägnade att främja och framkalla inflyttningar,

skulle med visshet under de givna förutsättningarna Tornedalen

icke undgå att komma under ett stort och mäktigt inflytande

från finska köpmäns sida.

De med god framgång påbörjade strävandena att göra de svenska

gränsborna delaktiga jämväl av svensk odling och svenskt språk skulle

härigenom äventyras och bringas i beaktansvärd fara.

De stora olägenheter, som den tyngre godstrafikens drivande över

till Finland skulle framkalla, syntes även komma att göra sig gällande

beträffande den persontrafik, som måste äga rum mellan övre Tornedalens

invånare, å ena, samt domsagans och fögderiets i Haparanda

bosatta ämbetsmän och de där befintliga två bankinrättningarna och

läroverken, å andra sidan. På grund av de bättre kommunikationsmedlen

skulle helt visst även persontrafiken drivas över till Finland.

Skulle däremot statsbanan från Lappträsk dragas till Haparanda,

skulle de anmärkta missförhållandena icke uppstå, utan all samfärdsel

inom Tornedalen kunna försiggå inom svenskt område.

För att sätta den övre Tornedalen i en önskad nära förbindelse

med det övriga Sverige skulle en billigare byggd järnväg kunna utgå

från Lappträsk till Matarengi rätt betydliga kyrkoby inom Över Torneå

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

socken. De härigenom lättade kommunikationerna skulle med all

säkerhet på ett synnerligen mäktigt sätt bidraga till att främja och

stärka svensk odling samt svenskt språk och sinnelag inom den övre

Tornedalen.

Med skrivelse den 30 november 1903 överlämnades utdrag av

protokoll, hållet vid kommunalstämma med Karl Gustavs socknemän

den 15 i samma månad, utvisande att socknemännen därvid beslutat

uttala den åsikt, att Karungi eller någon punkt i närheten norr därom

vore den för järnvägen lämpligaste slutpunkten.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift hemställde Neder Kalix socknemän,

jämlikt beslut å kommunalstämma med socknen den 8 november

1903, att, innan nådig proposition om stambanans fortsättning till Torne

älv för Riksdagen framlades, undersökning av en av baningenjören

Oscar Wickman år 1895 uppgången järnvägslinje från Forsbyn direkt

till Haparanda måtte verkställas.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1904

anförde dåvarande chefen för civildepartementet, bland annat, följande.

Fn järnvägsförbindelse mellan övre Norrland och det övriga landet

utgjorde det nödvändiga underlaget för ett kraftigt befordrande av odling

och framåtskridande i dessa avlägset belägna trakter, som emellertid

ingalunda saknade möjligheter till en ganska rik utveckling. Fn sådan

förbindelse skulle ock tjäna till att med det övriga landet närmare förbinda

den till större delen finsktalande befolkningen i denna landsdel

och bidraga till utbredande därstädes av svenskt språk och svensk kultur.

Förbises borde icke heller, att genom järnvägens framdragande till riksgränsen

och den möjlighet, som därmed öppnades för vinnande av förbindelse

med det finska järnvägsnätet, utsikt erhölles till ej mindre en

ökning av trafiken å våra nordligaste statsbanor, som borde avsevärt

höja dessa banors avkomst, än även en mellanrikshandel, som kunde

bliva av stor betydelse för invånarna i dessa bygder. Då slutligen

vederbörande militära myndighet förklarat hinder icke möta för järnvägens

byggande, tvekade departementschefen icke tillstyrka Kungl.

Maj:t att hos Riksdagen göra framställning om norra stambanans fortsättande

från Morjärv till riksgränsen mot Finland.

Beträffande sträckningen för banan hade meningarna i huvudsak

varit ense därom, att banan borde från Morjärv dragas till Lappträsk,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 81 käft. (Nr Ilo.) 2

Yttrande av

Karl Gustavs

socknemän.

Ansökning av

Neder Kalix

socknemän.

1904 års

proposition.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

medan olika åsikter gjort sig gällande, huruvida vägen därifrån borde

tagas ungefär rakt öster ut till den vid Torne älv omkring 2 1 -■ mil

ovanför Haparanda belägna Karungi by eller banan skulle från Lappträsk

föras i sydostlig riktning till Haparanda.

I valet mellan dessa båda sträckningar syntes departementschefen

företrädet böra lämnas Karungilinjen. Medan Haparandalinjen huvudsakligen

skulle gagna Haparanda stad, som emellertid till följd av sitt

läge vid sjön redan icke vore alldeles utan kommunikationer, skulle man

genom linjens dragande till Karungi föra den kraftiga hävstång för utvecklingen,

som eu järnväg innebure, in i den tätast befolkade delen av

Tornedalen, vilken dal otvivelaktigt vore den trakt, som här erbjöde

de rikaste utvecklingsmöjligheter, men som nu vore i saknad av kommunikationer.

Banan skulle komma att genomlöpa stora odlingsbara

vidder, vilkas uppodling den skulle i hög grad främja, ävensom bereda

den finsktalande befolkningen i älvdalen en mera direkt förbindelse

med det övriga landet än sträckningen till Haparanda, som skulle gå i

utkanten av den egentliga finnbygden. Banans stora kulturella uppgift

skulle således med denna sträckning bäst förverkligas. De av Kungl.

Maj:ts befallningshavande uttalade farhågorna för, att Tornedalens handelsförbindelser

skulle helt och hållet dragas över till Torneå, syntes

departementschefen överdrivna. Förhoppning syntes förefinnas, att förhållandena

skulle så utveckla sig, att dessa handelsförbindelser komme

att bibehållas inom riket. En i alla avseenden tillfredsställande plats

för övergången av Torne älv ansåg departementschefen hava funnits

vid det en mil nedanför Karungi belägna Jylhäkoski fiske. Kunde,

såsom vore att hoppas, en sammanslutning med det finska järnvägsnätet

därstädes ernås, borde de fördelar ur trafiksynpunkt, som järnvägsstyrelsen

velat vinna genom banans dragande till Haparanda, lika fullt

erhållas genom Karungilinjen. I avseende å banans förande över älven

kunde emellertid då ej något förslag framläggas, enär frågan om järnvägens

anslutning till det finska järnvägsnätet måste bliva beroende

på överenskommelse med vederbörande främmande myndighet. Slutligen

erinrade departementschefen därom, att de militära myndigheterna

etter noggranna undersökningar å ort och ställe bestämt påyrkat järnvägens

dragande till Karungi, och därvid borde naturligtvis det största

avseende fästas.

På hemställan av departementschefen föreslog Kungl. Maj:t i

statsverkspropositionen till 1904 års Riksdag, att Riksdagen måtte besluta

dels anläggning av en statsbana från Morjärv över Storträsk och

Lappträsk till Karungi by dels ock i sammanhang därmed anläggning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115. 11

av landsväg från Boden till Morjärv och vidare från Morjärv till Lappträsk.

Med anledning av Ivungl. Maj:ts ifrågavarande framställning väcktes

inom Andra kammaren två motioner, den ena av O. H. Ström (nr 71)

och den andra av P. Hellström (nr 113).

I den förra motionen yrkades, bland annat, att Riksdagen måtte,

med avslag å Kungl. Maj:ts proposition, i vad den rörde anläggning

av en statsbana från Morjärv över Storträsk och Lappträsk till Karungi

samt landsväg- från Boden till Morjärv och från Morjärv till

Lappträsk, i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd

undersökning för norra stambanans fortsättning från Morjärv direkt

till Haparanda, inkomma till påföljande års Riksdag med proposition

om norra stambanans fortsättning från Morjärv till Haparanda. I

den senare motionen hemställdes, att Riksdagen, med avslag å Kungl.

Maj:ts nyssnämnda förslag, i vad det avsåge anläggandet av en statsbana

från Lappträsk till Karungi, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om undersökning samt upprättande av fullständig, av kostnadsförslag

åtföljd plan för en statsbanas framdragande från Lappträsk till

Haparanda. I

I avgivet utlåtande (nr 75) anförde statsutskottet, bland annat,

följande.

Till stöd för förslaget om eu utsträckning av den norrländska

stambanan fram till gränsen mot Finland både särskilt framhållits, att

den järnvägsförbindelse, som därigenom skulle beredas dessa aflägsna

gränstrakter, ej blott skulle bliva av stor betydelse för deras ekonomiska

utveckling och framåtskridande utan även verksamt bidraga att

med det övriga landet förbinda den till större delen finsktalande befolkningen

i denna landsända samt att därstädes utbreda svenskt språk och

svensk kultur. Sistnämnda förhållanden både synts utskottet vara av

största betydelse, och det vore förnämligast med hänsyn därtill, som

utskottet funnit sig böra tillstyrka den ifrågasatta banans anläggning.

Beträffande den riktning, i vilken banan skulle framdragas, ansåg utskottet

den av Kungl. Maj:t föreslagna linjen från Morjärv över Lappträsk

till Karungi vara att föredraga framför de sydligare sträckningarna

med ändpunkt i Haparanda, som ifrågasatts i ovan omförmälda motioner.

Såsom i statsrådsprotokollet påpekats, skulle sistnämnda sträckningar

framgå i utkanten av den egentliga finnbygden och huvudsakligen

bliva till gagn för Haparanda stad, varemot banan genom

Motioner vid

1904 års

riksdag.

Stats
utskottets
utlåtande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Reserva
tioner.

att dragas till Karungi skulle väsentligen främja utvecklingen av den

tätast befolkade delen av Tornedalen och bereda dess finsktalande befolkning

en direkt förbindelse med landets övriga invånare. Banans

stora uppgift i nationellt och kulturellt hänseende skulle sålunda otvivelaktigt

bäst vinnas med denna sträckning, eu omständighet, som utskottet

ansåg böra, jämte de militära skälen, vara avgörande för valet

av densamma.

För utförande i samband med järnvägen av de föreslagna väganläggningarna

ansåg utskottet fullt giltiga skäl vara anförda i statsrådsprotokollet.

Utskottet föreslog Riksdagen besluta i överensstämmelse med Kung].

Maj:ts ovan angivna förslag i ämnet.

Vid utlåtandet hade avgivits särskilda reservationer av I. Wijk med

flera samt av H. Andersson.

I. Wijk och hans medreservanter ansågo för sin del, att, sedan

den norrländska stambanan numera blivit framdragen så långt i nordost

som till Morjärv vid Kalix älv, en stor del av den i svenska gränstrakterna

bosatta befolkningen borde hava väsentlig fördel av denna

järnvägsförbindelse med rikets centralare delar. I betraktande härav

kunde reservanterna icke finna, att hänsynen till denna befolknings

intressen borde påkalla, att stamhållebyggnaden redan nu fortsattes

ända fram till gränsen. Däremot talade, bland annat, att, enligt vad

som meddelats i det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kungl. Majrts till

1897 års Riksdag gjorda framställning om anläggning av stambanan

Boden—-Ytter Morjärv, den dåvarande t. f. chefen för generalstaben förklarat,

att norra stambanans framdragande från Boden intill riksgränsen

ingalunda vore önskligt ur militär synpunkt utan tvärtom innebure eu

påtaglig försämring av vårt lands strategiska läge. Då därtill komme,

att någon avsevärd inkomst icke kunde påräknas från den nu föreslagna

järnvägen, och det sålunda icke syntes reservanterna böra ifrågakomma

att med upplånta medel bekosta dess anläggning, vore den närvarande

tidpunkten enligt deras mening ingalunda lämplig för igångsättande

av detta företag, som med ej obetydliga utgifter skulle ytterligare

belasta eu redan förut hårt ansträngd budget. Reservanterna,

som av ovan angivna skäl ansågo sig icke böra tillstyrka fortsättande

av den norra stambanan och som därför icke hade anledning att närmare

undersöka de olika sträckningar, som för banans fortsättning till

gränsen blivit ifrågasatta, funno sig dock böra uttala, att de ansågo

den av Kungl. Majrit föreslagna ändpunkten för järnvägen vara att före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

draga framför varje annan dittills föreslagen. Någon undersökning av

annan linje ansågo de sig därför icke böra förorda.

Reservanten H. Andersson ansåg, att utskottet bort hemställa, att

Riksdagen måtte besluta anläggning av statsbana från Morjärv över

Storträsk till Lappträsk jämte anläggning av landsväg från Boden till

Lappträsk.

Kamrarna stannade, såsom bekant, i olika beslut, i det att Första

kammaren antog det förslag, som innefattades i den av I. "W ijk med kamrarna,

flera avgivna reservationen, och Andra kammaren biföll ett under överläggningen

framställt yrkande av innehåll, bland annat, att Riksdagen

måtte besluta dels anläggning av en statsbana från Morjärv över Storträsk

till Lappträsk, dels i sammanhang- därmed anläggning av landsväg

från Boden till Morjärv och vidare från Morjärv till Lappträsk, dels

ock bevilja för ändamålet erforderliga medel.

Vid företagen gemensam omröstning i frågan blev Riksdagens be- Ri^1aj!ten8

slut bestämt i enlighet med den av Andra kammarens flertal omfattade

meningen. I

I eu till Kungl. Maj:t ställd, av Kungl. Maj:ts befallningshavande LJaärntv

i Norrbottens län med utlåtande den 12 februari 1906 överlämnad k ar ungi.

skrift, dagtecknad i januari samma år, anhöllo sedermera av stadsfullmäktige

i Haparanda utsedda kommitterade, att Kungl. Maj:t täcktes

anbefalla eu undersökning snarast möjligt för norra stambanans sträckning

från Lappträsk direkt till Haparanda.

Kommitterade framhöllo i sm skrivelse i huvudsak följande:

För staden Haparandas framtida bestånd och utveckling vore järnvägens

snara framdragande till staden snart sagt ett livsvillkor. Därest

de svenska och finska järnvägsnäten förenades i Haparanda, lryste staden

grundade förhoppningar om dess handels utvidgning genom förmedling

av en omfattande och lönande transitotrafik. De dittills gjorda

försöken att förmedla transporten av fisk från Norge till Fiiiland hade

dessvärre misslyckats och medfört ekonomiska förluster förnämligast i

följd av den för närvarande långa och dyrbara landsvägstransporten.

Den hämmande inverkan på näringarnas utveckling inom samhället,

som förorsakades av stadens bristfälliga kommunikationer, kändes så

mycket tyngre för stadens innevånare, som dessa dagligen hade för

ögonen de stora fördelar, den finska järnvägen erbjöde sitt lands befolk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

beUfåiininM8ta.3 1 sitt . nyssberörda utlåtande den 12 februari 1906 hänvisade

vandes utlå- Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län till sin underfebruariTgoe2

dåni£a skrivelse deri 10 oktober 1903 angående, bland annat, de

e ruan '' grunder, som talade för järnvägens mellan Boden och Sverges östra

gräns mot Finland snara fullbordande och för densammas dragande

från Lappträsk till Haparanda, samt tillkännagav, att Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke fått anledning frångå sin uppfattning i sistberörda

avseende och att den tidpunkt syntes hava inträtt, då järnvägssträckans

slutpunkt borde göras till föremål för slutligt avgörande.

Sedan staden Torneå kommit i direkt järnvägsförbindelse med det

övriga Finland, hade rörelsen visat tendens att draga sig utefter den

finska järnvägslinjen, ehuru belysande siffror därutinnan icke kunnat

anskaffas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande tillstyrkte därför bifall till den

av Haparanda stadsfullmäktiges kommitterade gjorda framställningen.

jämvägssty- I utlåtande den 12 mars 1906 över sistberörda framställning erinl&tande

den rade järnvägsstyrelsen om vad styrelsen beträffande norra stambanans

12 mars 1906. framdragande till gränsen mot Finland anfört i sina skrivelser den 14

oktober 1895 och den 17 december 1902; och anförde styrelsen därjämte

följande.

Enligt vad i styrelsens berörda skrivelser framhållits, kunde ett

tillfredsställande ekonomiskt resultat av driften å norra stambanan

öster om Boden icke motses, förrän tidsenlig förbindelse med finska

stambanan vunnits. Med anledning därav och med hänsyn därtill att

sistnämnda stambana sedan hösten 1903 varit till Torneå upplåten för

allmän trafik funne styrelsen — som från den synpunkt, styrelsen hade

att bedöma frågan, fortfarande hölle före, att Haparanda vore lämpligaste

slutpunkten för förstnämnda stambana — det vara i hög grad

önskvärt, att berörda sammanknytning ägde rum snarast möjligt och

att som en första åtgärd i detta syfte undersökning verkställdes samt

planer och kostnadsförslag upprättades för sträckningen Lappträsk—

Haparanda så fort sådant lämpligen kunde ske, allt under förutsättning

likväl, att de militära skälen för norra stambanans slutpunkts förläggande

till Karungi icke tillmättes samma betydelse som förut, utan

att berörda slutpunkts förläggande till Haparanda läte förena sig med

de militära kraven.

Styrelsen hemställde förty, bland annat, att, om slutpunktens för

norra stambanan förläggande till Haparanda vore förenlig med de mili
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

15

tära kraven, det måtte uppdragas åt styrelsen att, i samråd med militär

myndighet för åvägabringande av erforderlig överensstämmelse mellan

de tekniska och militära fordringarna i avseende å anläggningarna i fråga,

låta verkställa undersökning och upprätta fullständiga planer och kostnadsförslag

för stambanans Morjärv—Lappträsk framdragande till Haparanda.

Skulle återigen förutsättningen för denna hemställan icke förefinnas,

avstyrkte styrelsen bifall till ovanberörda av stadsfullmäktige i

Haparanda genom utsedda kommitterade gjorda framställning.

I infordrat utlåtande den 12 april 1906 yttrade chefen för

generalstaben, att de militära skälen för norra stambanans slutpunkts

förläggande till Karungi fortfarande måste tillmätas samma betydelse

som hittills, och avstyrkte han fördenskull bifall till den gjorda

framställningen.

Sedan järnvägsstyrelsen i skrivelse den 19 augusti 1909 anmält,

att de huvudsakligaste arbetena vid statsbanebyggnaden Morjärv—

Lappträsk beräknades bliva fullbordade i slutet av år 1910, ansågs

frågan om järnvägens vidare sträckning icke längre kunna uppskjutas.

Genom nådigt brev den 3 september 1909 bemyndigade Kungl.

Maj:t därför järnvägsstyrelsen att företaga erforderliga undersökningar

och utredningar för uppgörande av förslag till fortsättning av norra

stambanan.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av det styrelsen sålunda

givna bemyndigandet överlämnade Kungl. Maj:t den 7 januari

1910 tre till Kungl. Maj:t ingivna, lika lydande framställningar, underskrivna

av omkring ett tusental inbyggare i Över Torneå, Idietaniemi och

Pajala socknar.

I berörda petitioner har anhållits, att vid avlåtande av proposition

om stambanans framdragande till riksgränsen mot Finland

Kungl. Maj:t måtte föreslå dess sträckning så, att övre och mellersta

Tornedalens befolkning i möjligaste mån kunde utnyttja de fördelar,

banan skulle kunna för densamma medföra. Under framhållande av

önskvärdheten av att den föreslagna banan droges så högt upp som

möjligt och att en s. k. tertiärbana samtidigt byggdes till en början

fram till Matarengi, anförde petitionärerna vidare, att såmedelst vägen

för utförsel av ortens produkter och införsel av förnödenheter skulle förkortas

med fem mil förde norr om Matarengi belägna orterna; att lands
-

Chefens för

generalstaben

utlåtande den

12 april 1906.

Kungl. brev

den 3 september

1909.

Petitioner av

inbyggare i

Över Torneå,

Hietaniemi

och Pajala

socknar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Järnvägsstyrelsens

skrivelse den

26 mars 1910.

vägen efter älvdalen upp till Matarengi därigenom skulle undgå den

slitning, som genom den nuvarande starka trafiken åsamkades och som i

underhåll medförde kostnader, vilka torde vara tämligen enastående

inom landet, utan att vägen ändock kunde hållas i det skick, att dragare

och fordon kunde sparas såsom sig borde; att för en tertiärbanas

byggande i antydd riktning starkast bland alla skäl talade den omständigheten,

att trafiken från Tornedalen komme att helt taga sin riktning

över Finland, om en bana uppför älvdalen komme till stånd på

finska sidan av gränsen tidigare än på den svenska; att för åstadkommande

av en sådan bana inom grannlandet krafter vore i rörelse; samt

att, om framställningar om banbyggnaden komme att vinna gehör, det

vore att antaga, att densamma utfördes på kortaste tid, såsom förhållandet

varit med den tio mil långa banan från Kemi till Rovaniemi,

vilken löpte nära parallellt med riksgränsen och vilken, oaktat mellankommande

arbetsnedläggelse, fullbordades inom loppet av 21 ; år samt

öppnades för trafik den 15 oktober 1909.

*

I skrivelse den 26 mars 1910 anmälde järnvägsstyrelsen därefter,

att de genom nådiga brevet den 3 september 1909 anbefallda

undersökningarna och utredningarna blivit genom styrelsens försorgverkställda,

och erinrade styrelsen i sammanhang därmed, hurusom man

vid bedömandet av olika sätt för tillfredsställande av behovet av järnvägskommunikationer

till och uti gränstrakterna mot Finland hade

att taga hänsyn till ett flertal på frågan inverkande faktorer, av vilka

de viktigaste syntes vara dels de militära synpunkterna, dels önskvärdheten

av att framdeles kunna erhålla lämplig förbindelse mellan de

svenska och de finska järnvägsnäten, dels slutligen huru ifrågavarande

gränstrakters intressen i kommersiellt och kulturellt hänseende bäst

skulle kunna tillvaratagas.

Vad de militära synpunkterna beträffade, förklarade styrelsen sig

sakna förutsättningar för att närmare ingå på desamma, men erinrade

dock om vad ifråga om dessa förut anförts, varav framginge, att chefen

för generalstaben dels icke velat motsätta sig banans framdragande till

Torne älv, dels ock bland ifrågasatta olika sträckningar, efter från de militära

myndigheternas sida företagna undersökningar, förordat linjen till

Karungi.

Vidkommande sättet för anordnande framdeles av förbindelse

mellan de svenska och de finska järnvägsnäten ansåg sig styrelsen

på frågans dåvarande stadium icke böra yttra sig. På det att Tornedalens

järnvägsfråga emellertid icke måtte fördröjas därigenom, att platsen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

17

för åvägabringande av ovannämnda förbindelse icke vore bestämd, uttalade

styrelsen — med frångående av sin tidigare ståndpunkt, att banan

borde dragas från Lappträsk direkt till Haparanda — önskvärdheten av

att banan öster om Lappträsk måtte framdragas på sådant sätt, att

hinder icke mötte för sammanknytning vid vilken punkt som helst

mellan Karungi och Haparanda, för den händelse att sådan sammanknytning

av militära eller andra skäl icke kunde ske vid eller i närheten

av nyssnämnda stad, såsom styrelsen förut tänkt sig.

Beträffande lämpligaste sättet för att medelst järnvägskommunikationer

främja de kommersiella och kulturella intressena i Tornedalen

anförde styrelsen vidare, att de under år 1909 verkställda undersökningarna

ytterligare styrkt styrelsen i dess åsikt om, att det vore av största

vikt, att Tornedalens järnvägsfråga finge en snar och tillfredsställande

lösning. Det gällde att tillvarataga och vidare utveckla den odling,

som redan funnes i dessa trakter och som i betraktande av Tornedalens

nordliga belägenhet måste anses synnerligen god. En utmärkt

jordmån hade där sedan gammalt givit xxppehälle åt en jämförelsevis

talrik befolkning, boende till sin huvudsakliga del inom ett invid Torne

älv beläget bälte av i medeltal omkring eu kilometers bredd, som

sträckte sig från Haparanda omkring sjuttiofem kilometer upp längs

älven till Matarengi, ovanför vilken plats befolkningstätheten avtoge.

I jordbrukskänseende särskilt utmärkande för denna älvdal vore de

»självväxande älvängarna)), vilka gåve näring åt en stor boskapsstam.

Innanför älvängarna odlades å nyssnämnda bälte i ganska stor skala

korn och i någon mån råg och foderhavre. Men även i trakter längre

från älven funnes stora odlade eller till odling föreslagna och därtill

lämpliga vidsträckta marker. I detta avseende erinrade styrelsen om

de numera statsverket tillhörande s. k. Bromska hemmanen, till större

delen belägna mellan Lappträsk och Karungi, med en för odling synnerligen

lämplig och lättarbetad jord. Ett målmedvetet och energiskt

arbete bedreves även sedan några år i dessa gränstrakter för att göra

befolkningen delaktig av modernare jordbruksmetoder, genom vilka

den i sig själv fruktbara jorden skulle kunna avlockas vida större skördar

än vad som nu ägde rum, och hade dessa strävanden redan

tydligt yttrat sig genom införandet mångenstädes av modernare jordbruksredskap

för jordens bearbetande och skördens inbärgande. Under

förhanden varande goda naturliga förutsättningar och med det arbete,

som bedreves för deras tillgodogörande, borde man enligt styrelsens

mening kunna hava väl grundade skäl antaga, att Tornedalen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 81 käft. (Nr Ilo.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-is Nåd. Proposition Nr 115.

skulle gå en rik utveckling till mötes. Att en järnväg till och i denna

dalgång därvid skulle utöva ett mäktigt inflytande, antog styrelsen

kunna tagas för alldeles givet. De nuvarande höga transportkostnaderna

efter landsväg för införande av jordbruksredskap, gödningsämnen

och dylikt samt utförande av genom jordbruket vunna alster, exempelvis

hö, motverkade däremot jordbrukets utveckling i hög grad.

En för såväl den materiella som den andliga utvecklingen i dessa

trakter betydelsefull sak vore, enligt styrelsens mening, språkfrågan. I

detta avseende kunde sägas, att Tornedalens befolkning för närvarande

avgjort vore finsktalande. I skolorna lärde sig visserligen de unga

numera svenska språket, men i hemmen ginge denna kunskap för dem

till stor del åter förlorad. Då de blivit äldre, komme de under handel

och vandel med finska element på båda sidor om gränsen att i språkligt

hänseende alltmer avlägsna sig från sitt eget land. Gränsen mellan

svenskt och finskt språk kunde anses ligga så långt väster om

riksgränsen som vid Lappträsk. Det vore, anmärkte styrelsen, tydligt,

att till och i dessa gränstrakter en järnväg, vilken satte befolkningen

i närmare kontakt med landets svensktalande orter, kraftigt skulle

bidraga att till svenskt språk och svenska intressen återföra denna

befolkning.

Järnvägsstyrelsen berörde vidare i sin skrivelse den med järnvägsfrågan

i nära samband stående hamnfrågan. Styrelsen fann det nämligen

vara uppenbart, att den svenska stambanan måste sättas i förbindelse

med eu fullt tillfredsställande hamnplats i dessa trakter på

svenska sidan och att denna förbindelse måste åstadkommas samtidigt,

som banan framdroges till gränsen mot Finland. Sådana varuslag,

vilka icke tålde vid de dryga frakter, som betingades av långa järnvägstransporter,

komme, påpekade styrelsen, vid export eller import givetvis

att söka sig väg till närmaste för ändamålet lämpliga hamnplats.

Enär på svenska sidan någon hamn i förbindelse med stambanan icke

funnes närmare än Luleå, hade man skäl antaga, att, efter det svenska

järnvägsnätets eventuella sammanknytande med det finska, den tyngre

godstrafiken skulle komma att förmedlas över Kemi eller annan närbelägen

hamn på finska sidan. Den svenska hamnplats, med vilken

stambanan skulle förbindas, borde således enligt styrelsens mening ligga

så nära Torne älvs mynning som möjligt.

Vikarna längs kusten väster om denna plats vore emellertid, anmärkte

styrelsen, tillföljd av uppslamning från älven samt kanske även

genom den pågående höjningen av landet så uppgrundade, att man

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

måste gå ända till en plats, benämnd Karl Johans stad och belägen på

en udde omkring 13 kilometer västsydväst om älvmynningen, innan

man funne en punkt, där en tillfredsställande hamn kunde anordnas.

Hamnen i Haparanda vore i vanliga fall 1 å 1,5 meter djup, och endast

vissa tider av året med högt vattenstånd vore den tillgänglig för en

del av de nu använda kustbåtarna. Åven vid stadens nuvarande hamnplats,

Salmis, vore vattendjupet icke tillräckligt för att tillfredsställa

fordringarna på en god export- och importhamn, i det att det icke

uppginge till mer än 3,5 å 4 meter. Vid Kari Johans stad — belägen

på västra sidan om den landtunga, som skjuter ut i havet omedelbart

väster om Keräsjoki mynning samt strax! öster om Santasari — kunde

däremot erhållas ett vattendjup av 6 å 8 meter utan alltför kostsamma

muddringsarbeten.

I skrivelsen sade sig styrelsen vidare vid undersökningarnas fortföljande

hava blivit alltmera övertygad om nödvändigheten av att

under allra närmaste framtiden förse Tornedalen med tillfredsställande

järnvägskommunikationer, men enligt styrelsens förmenande kunde

sådana kommunikationer icke anses tillfredsställande, med mindre dels

stambanan framdragits till Torne älv och på lämpligt sätt förbundits

med hamnplats vid Karl Johans stad, dels ock en bana anlagts längs

älven från den punkt, där stambanan sålunda framkommit till densamma,

samt upp till Matarengi eller åtminstone sådan bana byggts mellan

Karungi och Matarengi med lämplig anslutning till stambanan.

Järnvägsstyrelsen redogjorde vidare för de olika bansystem, som

enligt då gjorda undersökningar kunde tänkas för frågans lösning.

Dessa system betecknades i skrivelsen såsom litt. A, B, C, D och E.

Beträffande innebörden i de olika förslagen ber jag att få hänvisa till

propositionen år 1911, allenast med erinran, att bansystemet litt. A.

avsåg stambanans framdragande från Lappträsk över Veittijärvi till

Karungi samt i älvdalen fram till Haparanda ävensom eu bibana

från Karungi till Matarengi. Sträckningen mellan Karungi och Haparanda

överensstämmer huvudsakligen med den å bifogade karta med

brun färg inlagda linje.

Järnvägsstyrelsen anförde vidare i sin skrivelse den 26 mars 1910,

att, om den föreliggande frågan endast behövt bedömas ur huvudsakligen

trafiktekniska synpunkter, styrelsen skulle till omedelbart utförande

föreslagit det med litt. A betecknade bansystemet. Då emellertid

vid frågans afgörande även andra synpunkter, vilka det icke låg

inom styrelsens kompetens att bedöma, tydligen komme att tillmätas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

väsentlig betydelse, men utredningen härutinnan ej vore fullständig,

ansåg sig styrelsen då böra begära erforderliga medel för byggande

allenast av den handel, om vilken någon tvekan icke syntes behöva

råda, enär den ingick i alla de förut angivna bansystemen, nämligen

sträckan Lappträsk—Veittijärvi.

Kungi. Maj:ts . dill följd av nådig remiss avgav Kungl. Maj:ts befallningshavande

^IvandeT * Norrbottens län den 9 april 1910 utlåtande i ärendet och biträdde

utlåtande den därvid järnvägsstyrelsens förslag.

9 april 1910.

Chefens för Därefter inkom chefen för generalstaben, som anbefallts att skyndSyttrarndetaden

sammast avgiva yttrande i ärendet, med utlåtande av den 12 april 1910

12 april 1910. och meddelade därvid, att han med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet

ej kunnat ingå på någon undersökning rörande betydelsen

av de planer till en bana i Tornedalen, vilka järnvägsstyrelsen omnämnt,

enär redan insamlandet av det ytterligare material, som erfordrades för

denna viktiga frågas militära bedömande, måste kräva en högst avsevärd

tid.

Chefen för generalstaben hade därför begränsat sitt yttrande till

själva det förslag, som järnvägsstyrelsen framlagt om fortsättande av

stambanan genom övre Norrland till Veittijärvi, och därvid förklarat,

att, då riktningen av den föreslagna linjen vore den, som tillförne förordats

av chefen för generalstaben, han icke hade något att erinra mot

densamma, allenast med den inskränkningen, att för det dåvarande ej

borde beslutas banans framdragande längre än till Iveräsjoki.

I en den 15 april 1910 avlåten proposition, nr 191, föreslog Kungl.

Maj:t .Riksdagen att, under förbehåll att vissa i protokollet för civilärenden

nyssnämnda dag förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse

av mark med mera iakttoges, dels besluta anläggning av en statsbana

från Lappträsk till Veittijärvi och i sammanhang därmed byggande av

utfartsväg från Keräsjoki, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna

om de orter, järnvägen borde genomgå, dels ock för ändamålet

till utgående från riksgäldskontoret anvisa 150,000 kronor för år 1910

och 980,000 kronor för år 1911.

Riksdagens Riksdagen, som hyste den mening, att den föreslagna bansträckan

beslut. borde utföras enligt bansystemets litt. A alternativ A 2 efter huvudbanetyp

med 27,5 i stället för 34 kilograms rälsvikt, vilket skulle medföra

en kostnadsminskning av 87,000 kronor, biföll, enligt vad i skrivelse

den 8 juni 1910, nr 179, anmäldes, Kungl. Maj:ts proposition

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 115.

allenast med den jämkning, att för år 1911 anvisades 893,000 kronor

i stället för begärda 980,000 kronor.

Genom nådigt brev den 1 juli 1910 anbefallde Kungl.

därefter järnvägsstyrelsen, bland annat, att gemensamt med chefen för

generalstaben verkställa de fortsatta undersökningar och utredningar,

som vore erforderliga för lösandet av Tornedalens järnvägsfraga, ävensom

att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag

i ämnet.

Maj:t Kungl. Maj:ts

„ beslut den

1 juli 1910.

I skrivelse den 8 mars 1911 redogjorde järnvägsstyrelsen föi

på grund härav verkställda undersökningarna och utredningarna.

de Järnvägsstyrelsens

skrivelse

den 8 mars

1911.

Redan i sin skrivelse den 26 mars 1910 anförde järnvägsstyrelsen,

att bansystemet litt. A — med stambanan framdragen irån Lappträsk 5de olika

förbi Veittijärvi till Karungi och vidare längs älven till Haparanda för bansystemen.

att därifrån fortsätta till Karl Johans stad samt med en bibana från

Karungi till Matarengi — samtidigt med att detsamma medförde de

minsta kostnaderna, på ett fullt tillfredsställande sätt uppfyllde de betingelser,

styrelsen ansåg nödiga för lösandet av Tornedalens järnvägsfråga.

Styrelsen tvekade icke att till utförande tillstyrka det med litt. A

betecknade bansystemet, och detta så mycket hellre som dels en sådan

lögn in o'' av järnvägsfrågan överensstämde med den därav berörda befolkningens

önskningar, sådana dessa kommit till uttryck såväl vid åtskilliga

av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens. län under sommaren

1909 avhållna möten, som ock i underdåniga petitioner, dels de krav

rörande linjens sträckning mellan Lappträsk och Torne älv,, vilka

uppställts från generalstabschefens sida i utlåtande den 15 januari

1903, enligt styrelsens förmenande blivit tillgodosedda, dels slutligen

därigenom ett påskyndande av järn vägsfrågans slutliga lösning vore att

hoppas, alldenstund stambanan tänkts framdragen på sådant sätt, att

dess byggande gjorts oberoende av fragan om lämpligaste platsen för

en framtida sammanknytning med det finska järnvägsnätet. I

I anslutning till Kungl. Maj:ts befallning i . nådiga brevet den i juli Kungij^Maj^8

1910 anhöll järnvägsstyrelsen uti skrivelse till Kungl. Maj:ts befall- haTandfs

ningshavande i Norrbottens län den 25 augusti 1910 — med överlämnande

av kartor, angivande, bland annat, olika ifrågasatta huvud
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

sträckningar för järnväg i Tornedalen — om Kung!. Mapts befallningsliavandes

yttrande över dels vilket av de å nämnda kartor angivna bansystem

bäst skulle tillgodose och tillvarataga utvecklingsmöjligheterna

i allmänhet för gränstrakterna öster om Kalix älv, samtidigt som de på

bästa sätt tillvaratoge den odling och tillfredsställde kommunikationsbehovet

för den befolkning, som redan funnes i dessa trakter, dels ock

vilket bansystem, som, utan åsidosättande av nyss angivna fordringar

pa banans nytta för utvecklingsmöjligheterna och för den befintliga beiolknmgen,

bäst skulle gynna import och export över hamn vid Karl

Johans stad i konkurrens med eu eventuell finsk handelshamn vid

Röyttakaari eller öster därom belägen hamnplats.

Med anledning härav samt av eu ytterligare framställning från

järnvägsstyrelsen har Kungl. Maj:ts befallningshavande den 5 november

1910 till styrelsen avgivit det begärda utlåtandet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar därvid till en början,

hurusom inom Norrbottens län liksom överhuvud inom största delen av

Norrland de talrikast och tätast bebyggda platserna finnas invid och

näimast trakten omkring kusten och de större älvarna, varest även de

platsei, som äldst och tidigast bebyggts, äro belägna. Där har också

först bygd brutits och odling skett. Därifrån har också odlingen i

gränstrakterna öster om Kalix älv utgått, varför största delen av den

odlade jorden finnes vid kusten, invid Torneälven och vid de platser,

som fått åtnjuta lättare förbindelser med lan ds vägsnätet, vilket ock vore

naturligt, då, ett jordbruk med nödvändighet måste hava avsättningsmöjligheter

för de produkter, som jordbruket avkastar.

För en betryggad _ och framgångsrik utveckling av de stora odlingsmöjligheter,

som verkligen förefinnas i dessa gränstrakter, finner Kungl.

Maj ds befallningshavande bäst, att uppodlingen icke framtvingas genom

konstlade medel, utan att densamma får försiggå på ett sätt, som mera

överensstämmer med sättet för den uppodling, som i stort sett förut

rurP> ®en del av odlingsmarken, som ligger närmast den förut

odlade jorden, torde sålunda böra uppodlas framför längre bort belägna

delar, isynnerhet som i så fall odlarna kunna hämta stöd och hjälp från

avkastningen av den förut odlade jorden och icke betungas av kostnaden

för .uppförandet av dyrbara byggnader. Anläggning av mindre

gårdar på. något avstånd från den odlade bygden kunde dock påräknas

ske av sådana personer, för vilka tanken på möjliga svårigheter ej

finnes och vilka utan missräkningar kunna underkasta sig otroliga försakelser.

En dylik ihärdig, årligen alltjämt fortgående uppodling, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115. 2‘S

kraftigt understöd]es genom lämpliga anordningar, innebure de säkraste

förutsättningar, för att uppodlandet av dessa vidsträckta odlingsmarker

icke skall misslyckas eller bliva missvisande.

På grund liärav ansåg sig Kungl. Maj:ts befaliningshavande böra

uttala, att utvecklingsmöjligheterna i allmänhet för nämnda gränstrakter

icke skulle i någon avsevärdare grad tillgodoses och tillvaratagas genom

en bansträckning från Ve it t ij Éir v i över Nikkala till Haparanda. .

En karta över Neder Torneå och Karl Gustavs socknar, av vilken

karta reproduktion var fogad vid propositionen nr 207 till 1911 års

riksdag, visade, att de ägor, som funnes i de inre delarna av den nedre

gränstrakten, i allmänhet tillhöra de hemman, som ligga vid kusten och

Torneälven, varför en blivande uppodling av de inre delarna är beroende

av ägarna till de vid kusten och älven belägna hemmanen, så att dessa

kunna bestämma, varest uppodling skall företagas.

Kungl. Maj:ts befallningskavande fann sig därför kunna med största

trygghet påstå'', att gränstrakternas utvecklingsmöjligheter i allmänhet

bäst tillgodoses och tillvaratagas, genom att järnvägssträckningarna förläggas

så nära som möjligt intill de redan nu bebyggda orterna, utan

att den dyrbara odlade jorden användes till själva järnvägsanläggningen.

Då bansystemet litt. A är uppgjort så, att dessa synpunkter

blivit beaktade, ansåg Kungl. Maj:ts befallningskavande nämnda system

ovillkorligen vara det, som bäst skulle tillgodose och tillvarataga utvecklingsmöjligheterna

i allmänhet för gränstrakterna öster om Kalix

älv, på samma gång som detta bansystem samtidigt skulle på bästa

sätt tillvarataga odiingen och tillfredsställa kommunikationsbehovet för

den befolkning, som redan finnes i dessa trakter.

Kungl. Maj:ts befallningskavande meddelade i detta sammanhang,

att trakten emellan Keräsjoki och Karungi utgör, sedan behövliga utdikningar

verkställts, en mycket god odlingsmark, som icke torde väsentligen

överträffas av andra odlingsmarker i gränstrakterna, särskilt om

hänsyn tages till dess stora sammanhängande vidd, samt att sträckningen

utmed Torneälven enligt bansystem litt. A berör samtliga de

förnämsta och viktigaste byarna i Tornedalen, vilkas utvecklingsmöjligheter

och kommunikationsbehov därigenom bliva tillgodosedda.

Genom antagandet av bansystemet med sträckning från Yeittijärvi

över Nikkala till Haparanda skulle den folkrika och relativt tätt bebyggda

delen emellan Karungi och Haparanda stad bliva mycket tillbakasätta

då den icke skulle få någon egentlig nytta av järnvägen.

Skulle, såsom syntes vara allvarligt ifrågasatt, en järnvägslinje å finska

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

sidan dragas från Torneå stad uppför älven i närheten av densamma,

skulle den stora bygden emellan Karungi och Haparanda stad för lokaltrafiken

Hiva hänvisad till den finska järnvägssträckan. Kungl. Makts

befallningshavande ansåg det därför böra vara synnerligen tungt vägande

skäl, som skulle kunna verka därhän, att järnvägen icke föres utmed

de trakter, där järnvägen kan medföra nytta och förhindra skadligt

inflytande.

Trakterna mellan Veittijärvi och Nikkala, varigenom järnvägen

enligt nyssnämnda system skulle dragas, äro, enligt vad Kungl. Makts

befallningshavando meddelade, till större delen obebyggda trakter med

endast små gårdar.

Pa grund av järnvägsstyrelsens anhållan om yttrande, över vilket

av de föreslagna bansystemen, som, utan åsidosättande av förut angivna

fordringar på järnvägens nytta för utvecklingsmöjligheterna och för den

befintliga befolkningen, bäst, skulle gynna import och export över hamn

vid Karl Johans stad i konkurrens med en eventuell finsk handelshamn

vid Röyttäkaari eller öster därom belägen hamnplats, yttrade Kungl. Makts

befallningshavande, att, då importen och exporten över hamnanläggningen

vid Karl Johans stad bäst gynnas genom att järnvägssträckmngen

så mycket som möjligt följer Torneälvens lopp, Kungl. Makts

befallningshavande icke tvekade uttala, att bansystemet litt. A bäst gynnar

denna import och export.

generalstaben • , Järnvägsstyrelsen meddelade vidare, att chefen för generalstaben

ifrågasätta 1 skrivelse till styrelsen den 3 augusti 1910 framhållit, att de underUnSaSrk''

^nmgar ^ .utredningar, vilka synts honom böra verkställas i och

för frågans allsidiga bedömande, vore:

1. Undersökning angående Veittijärvis lämplighet såsom på en

gång avbiytningspunkt söderut mot Nikkala och utgångspunkt för en

tertiärbana mot Hietaniemi.

Undersökning av sträckningen Nikkala—Haparanda med hänsyn

till järnvägslinjens indragande till Haparanda söder om Neder Torneå

kyrkhöjd.

.3-. Undersökning av en tertiärbanesträckning från trakten av Veittijärvi

till Hietaniemi.

4. Jämförelse mellan en järnvägssträckning Hietaniemi—Veittig-i

Nikkala (Karl Johans stad)—Haparanda och en sträckning

Hietaniemi—Karungi—Haparanda—-(Karl Johans stad) med hänsyn till

okade utvecklingsmöjligheter för gränstrakten i allmänhet öster om

Kalix älv.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr Ilo. 25

5. Undersökning, huru järnvägsförbindelserna på svenska sidan

borde ordnas för att så mycket som möjligt gynna eu eventuell hamnplats

vid Karl Johans stad i konkurrensen med en eventuell finsk handelshamn

Röyttä (yttre hamnen till Torneå).

6. Undersökningar på de tre punkter, som hittills varit mest

ifrågasatta för en förbindelse med finska järnvägsnätet, nämligen Jylhäkoski,

Torneå och Haparanda, angående denna förbindelses ordnande

a) med såväl svenska som ryska spår mellan gränsstationerna, b) med

endast svenska spår (normalspårvidd) mellan gränsstationerna, dels av

huvudbanetyp, dels av tertiärbanetyp, och c) med endast svenska smalspår

(0,891 meter) mellan gränsstationerna.

7. Undersökning, beträffande förbindelsen Haparanda—finska sidan,

av förutom broförbindelse även möjligheten till ånglärjeförbindelse mellan

Haparanda och Torneå.

Vidkommande de sålunda av generalstabschefen ifrågasatta undersökningar

och utredningar har järnvägsstyrelsen i skrivelsen den 8 mars

1911, vad först beträffar frågan om Veittijärvis lämplighet såsom på

en gång anknytningspunkt för en bana söderut mot Ni Ideal a och utgångspunkt

för en tertiärbana norrut mot Hietaniemi, anfört, att av

de ritningar, profiler och planer, som angå såväl linjen Lappträsk—

Veittijärvi—Karungi som linjen Veittijärvi—Nikkala, framgår, att ur

teknisk synpunkt intet hinder möter för anordnande av en för en dylik

kombination av banor erforderlig grenstation, oaktat den sänka marken

gör platsen i flera hänseenden, däribland i sanitärt, olämplig för

stations anläggning. Ur den synpunkten åter att bansystemet i Tornedalen

i största möjliga grad skall tillvarataga den odling, som redan

finnes, samt på säkraste och snabbaste sätt främja utvecklingen därstädes,

finner styrelsen ett sådant bansystem olämpligt, i synnerhet

på den grund att hela sträckan Hietaniemi—Veittijärvi—Nikkala skulle

komma att ligga i så gott som fullkomlig ödebygd, där odlingen helt

säkert skulle komma att endast mycket långsamt fortskrida, under det

att hela den bördiga älvdalen söder om Hietaniemi komme att lämnas

oberörd av banan.

Den av chefen för generalstaben begärda undersökningen av sträckningen

Nikkala—Haparanda med hänsyn till järnvägslinjens indragande

till Haparanda söder om Neder Torneå kyrkhöjd verkställdes, anför vidare

järnvägsstyrelsen, redan år 1909, och visade denna undersökning, att

hinder icke möter för anordnande av en slutstation för norra stambanan

på södra sidan om och omedelbart intill Haparanda stad. Det läge för

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. SI höft. (Nr Hd.) 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 115.

banan, som härmed avses, är även sådant, att ett framtida sammanbindande

av det svenska bannätet med det finska låter sig gorå å bro

över Torne älv, för vilken sammanbindning utredningar även gjordes i

samband med ovannämnda undersökningar.

Vad vidare angår undersökning av en tertiärbanesträckning från

trakten av Veittijärvi till Hietaniemi, har frågan härom redan förut behandlats.

Beträffande chefens för generalstaben föreslagna jämförande utredning

mellan en järnvägssträckning Hietaniemi— Veittijärvi—Nikkala—

(Karl Johans stad)— Haparanda och en sträckning Hietaniemi—Karungi

Haparanda (Karl Johans stad) med hänsyn till ökade utvecklingsmöjligheter

för gränstrakten i allmänhet öster om Kalix älv har enligt

järnvägsstyrelsens förmenande den verkställda utredningen givit vid

handen, att den senare sträckningen obetingat är att föredraga, och

finner sig. styrelsen _ i detta avseende kunna till fullo instämma i vad

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anfört vidkommande

denna fråga i sin skrivelse till styrelsen den 5 november 1910.

Vad beträffar chefens för generalstaben spörsmål, huru järnvägsförbindelserna

på svenska sidan böra ordnas för ätt så mycket som

möjligt gynna eu eventuell hamnplats vid Karl Johans stad i konkurrens

med en eventuell finsk handelshamn Röyttä (yttre hamnen till Torneå),

har Kungl. Maj:ts befallningshavande i sitt yttrande den 5 november

1910 enligt styrelsens mening klargjort denna fråga. Av detta yttrande

framgar nämligen, att även härvidlag banornas anläggning enligt styrelsens

tonsystem litt, A är fördelaktigast. Styrelsen erinrar därjämte^

att konkurrensen med finsk handelshamn icke torde vara sä svår att

upptaga. Avståndet mellan en station i Haparanda, förlagd sydväst om

staden, till hamnplats vid Karl Johans stad bliver endast 4 å 5 kilometer

längre än avstahdet från nämnda station via Torneå järnvägsstation

till Röyttä, en längdskillnad, som, då det gäller järnvägstransport,

enligt styrelsens mening är för obetydlig för att kunna uppväga olägenheterna

av att importera ellet exportera varor över hamnplats i ett

främmande land.

Vidkommande slutligen chefens för generalstaben förordade undersökningar

på de tre punkter, som hittills varit mest ifrågasatta för eu

förbindelse med finska järnvägsnätet, nämligen Jylhäkoski, Torneå och

Haparanda, hava, säger järnvägsstyrelsen, de gjorda undersökningarna

givit vid handen, att med hänsyn till den andel i kostnaderna, som

kunna antagas falla på svenska staten, eu förbindelse, dragen omedel
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ilo.

bart norr om Haparanda, är den lämpligaste. Mindre lämplig är förbindelsen

över Jvlhäkoski. Olämpligast i nyssnämnda hänseende ställer

sig en förbindelse, dragen söder om Haparanda.

Beträffande spårförbindelserna mellan de båda stränderna anser

styrelsen, att en station bör ordnas på var sin sida av älven och så

nära intill densamma som möjligt samt att vartdera landets järnvägsspår

dragés över bron till stationen å motsatta stranden. De svenska

tågen skulle således framgå till den finska stationen och de finska tågen

till den svenska stationen och detta oavsett, om den svenska banan

vore av normal spårvidd eller smalspårig,

Att för framtiden uppehålla förbindelsen mellan båda ländernas

banor medelst ängfärja, avsedd för överföring av järnvägsvagnar, låter

enligt styrelsens förmenande icke tänka sig, enär vattenvariationerna i

älven äro allt för stora, i det att vissa tider på året vattendjupet är

mycket ringa, under det att vid andra tillfällen vattenståndet är mycket

högt, varvid manövreringen av en färja därjämte skulle tidtals försvåras

av isgång. Vintertid bleve det dessutom synnerligen besvärligt

att hålla en isränna öppen. Under åtskilliga år framåt torde emellertid

trafiken ej bliva större, än att den skulle under sommaren kunna betjänas

med mindre färjor liknande dem, som nu användas mellan

Torneå stad och Torneå järnvägsstation, samt vintertid medelst slädfart

över isen.

Vidkommande spörsmålet om anordnande av hamn å svenska sidan

av Bottniska viken bär styrelsen anfört följande.

Haparanda stads nuvarande hamn i Torne älvs mynning blir för

varje år allt grundare, beroende på dels älvens uppslamningar, dels ock

landets sekulära höjning. Enligt professor A. G. Högboms uppgift i

hans i november 1906 utgivna bok »Norrland» skulle denna höjning

uppgå till cirka 1 meter på århundradet eller således i medeltal per år

omkring 1 centimeter. Inom 25 år torde därför, säger styrelsen, nämnda

hamn komma att bliva så avsevärt försämrad, att dess nuvarande kajer

vid medelvattenstånd knappast kunna angöras ens av de små ångbåtar,

som nu uppehålla stadens förbindelser med kusten. Så torde även i

motsvarande grad bliva förhållandet med Haparanda stads uthamn Salmis.

Bottnen i dessa båda hamnar och deras inseglingsrännor är dessutom

av eu så stenig och pinnmoartad beskaffenhet, att eu uppmuddring ej

utan avsevärda kostnader låter sig göra. Åven om en uppmuddring

tillfälligt skulle i någon mån förbättra förhållandena, blir den dock

Lämpliga

hamnar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 115.

endast av kortvarigt värde. Tornedalens import liar hittills till större

delen gått över dessa båda hamnar. Genom tillkomsten av nära förbindelse

med stambanan förbättras ju visserligen i avsevärd grad Tornebygdens

import- liksom exportmöjligheter. Att basera desamma uteslutande

på järnvägen med dess jämförelsevis höga fraktkostnader torde

ej rätteligen kunna göras, därest utvecklingen skall skrida normalt framåt.

En hel del tyngre varor måste alltid tänkas i regel böra inkomma sjövägen.

Utvecklingen i de övriga norrländska älvdalarna befordras nog

icke uteslutande genom användandet av norra stambanan som enda inoch

utfartsväg för godstrafiken, utan härvid hava hamnarna vid älvmynningarna

en väsentlig betydelse. Där hamnarna ej längre visa sig

fullgoda, göras stora ansträngningar att förbättra dem'' antingen genom

muddringsarbeten eller ock genom att flytta dem ut på djupare vatten.

Så är ju, påpekar järnvägsstyrelsen, exempelvis förhållandet med Indalsälvens,

Ångermanälvens, Umeälvens, Skellefteälvens och Luleälvens dalgångar.

Samma krav på sjöförbindelser föreligga naturligen enligt järnvägsstyrelsens

förmenande även för Tornedalen. Denna kan säkerligen ej

gå en normal utveckling till mötes utan att sättas i förbindelse med

en god hamn, som måste ligga på svenska kusten. Avstänges dalen

från havet å svenska sidan, komma exporten och importen av sig själv

att söka sig över närmaste hamn på finska sidan. Den närmaste plats

på svenska kusten intill Torneälvens mynning, där hamn lämpligen kan

anordnas, är Karl Johans stad. De jämförelsevis stora utgifter, som

skulle behövas för åstadkommande av denna hamn ävensom för dess

årliga underhåll, kunna ju ej direkt återtagas genom hamnavgifter, men

indirekt komma de stora utläggen säkerligen igen genom en raskare

och kraftigare utveckling av odlingen i Tornedalen.

Vidkommande storleken av den export och import, som anses vara

att förvänta över en hamn vid Karl Johans stad, hänvisar styrelsen till

vad Kungl. Maj:ts befallningshavande härom yttrat i sitt förut omhandlade

utlåtande, och tillägger styrelsen, att det icke förefaller osannolikt,

att trävaror i rätt avsevärd mån skulle komma att exporteras över

hamnen i fråga.

Enligt uppgift av Torne älvs flottningschef hava under åren 1905,

1906, 1907, 1908 och 1909 nedflottats efter Torne älvs nedre lopp

respektive omkring 280,000, 324,000, 386,000, 276,000 och 371,000

eller sammanlagt 1,637,000 timmer och således i medeltal per år omkring

327,400 timmer. Timret från Tornedalen är i regel ovanligt storvuxet

och grövre än det, som utflottas från de övriga norrländska älv
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ilo.

29

dalarna. Det liåller sålunda i medeltal ej under 8,5 meter i längd, har

en medeldiameter av omkring 0,3 meter samt innehåller således 0,6

kubikmeter virke. Beräknas vikten av en kubikmeter virke till 750

kilogram, väger sålunda ett sådant timmer 0,45 ton. På grund av de

många och strida forsarna och den stenbundna bottnen samt därav förorsakade

höga rensningskostnader ävensom flottningens utförande i flottar,

som för sitt framförande kräva mycket manskap, är flottningen i

Torne älv mycket dyrbar. Enligt uppgift av flottningschefen uppgår

den å sträckan Matarengi—Haparanda till i medeltal 1 krona 50 öre per

stock eller omkring 3 kronor 30 öre per ton virke. På grund av föreliggande

svårigheter lär ej heller förefinnas möjlighet att för rimliga

kostnader i någon avsevärd mån nedbringa dessa flottningskostnader.

Enligt statens järnvägars tariff för timmer (nr 12) skulle transporten

av en ton å den cirka 86 kilometer långa sträckan Matarengi—Karungi

—Kukkola—Haparanda—Karl Johans stad gå till cirka 2 kr. 50 öre.

Lägges härtill kostnaden för upplastning å järnvägsvagn med vad därtill

hörer eller, drygt räknat, 50 öre per ton, skulle hela kostnaden belöpa

sig till cirka 3 kronor per ton mot 3 kronor 30 öre vid flottning,

vilken sistnämnda kostnad dessutom ökas med cirka 13 öre per

stock eller omkring 30 öre per ton för flottning mellan Haparanda och

Karl Johans stad. Oaktat järnvägstransport av timmer i regel ej brukar

vara ekonomiskt fördelaktig, anser järnvägsstyrelsen sålunda möjlighet

föreligga för järnvägen i Tornedalen att erhålla ej obetydliga

inkomster genom sådan transport, detta dock förutsatt att hela bansträckan

Matarengi—Karl Johans stad erhåller samma spårvidd.

1 samband härmed meddelar järnvägsstyrelsen, att Karl Johans

stad redan nu utgör mottagningsplats för jämförelsevis stora kvantiteter

timmer, som i flottar ditbogseras dels från Torneälven (omkring 70,000

å 80,000 per år), dels ock ända från Kemi älv (omkring 200,000 per år).

Vid Karl Johans stad låter nämligen Ytterstfors trävaruaktiebolag sedan

en följd av år med tillhjälp av ångkranar hoplägga detta timmer i djupgående

så kallade mosor, som därefter bogseras till söderut liggande

sågverk.

Såsom framgår av det ovan anförda, håller järnvägsstyrelsen före,

att i och med norra stambanans framdragande till och uti Tornedalen

en god hamnplats måste anordnas så nära intill gränsen mot Finland,

som förhållandena medgiva. Styrelsen anser det även vara av vikt,

att arbetena med hamnens och spårförbindelsens till densamma anläggande

ordnas så, att hamnen blir färdig att tagas i bruk samtidigt

eller åtminstone endast kort tid efter det, att norra stambanan öppnats

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Järnvägsstyrelsens

förord för

bansystem

litt. A.

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr Ilo.

för trafik fram till nyssnämnda gräns. Enligt styrelsens mening kan

lämplig hamn anordnas vid Karl Johans stad, och hava under år 1910

verkställda undersökningar visat, att ett hamnläge därstädes medgiver

en tillfredsställande hamnanordning.

De undersökningar för hamnanordningar i dessa trakter, som styrelsen

sålunda låtit utföra, hava emellertid endast haft till ändamål att

tillse, huruvida platsen vid Karl Johans stad är lämplig såsom hamnplats,

vilket styrelsen för sin del finner vara ådagalagt. Styrelsen har

även låtit utarbeta vissa detaljerade förslag till hamnanordningar å

platsen, varav det, som tänkts förlagt till ett hamnläge, betecknat nr II,

och som förutsätter ett vattendjup invid kajen av 5,5 meter under lågvattenytan

ävensom eu kajlängd av 200 meter, approximativt beräknats

komma att kosta 670,000 kronor, inklusive spåranordningar, varuskjul

med mera.

Järnvägsstyrelsen höll dock före, att såväl muddringsarbeteua

som övriga anordningar kunna utföras till en början med vida mindre

omfattning, än som i detta förslag blivit förutsatt, alldenstund i likhet

med vad fallet är med de flesta Norrlands hamnar de stora fartyg, som

anlöpa hamn, huvudsakligen komma att lasta trävaror, vilket med större

fördel sker från pråm än från kaj, varav följer, att behovet av kajutrymme,

avsett, för stora djupgående fartyg, är jämförelsevis litet, och

att således mindre hamnanordningar, fullt tillfredsställande för ett avsevärt

antal år framåt, vid Karl Johans stad kunna åstadkommas för

betydligt lägre kostnad än nyss angivna belopp, ehuru styrelsen icke

är i tillfälle att framlägga detaljerat förslag till sådana hamnanordningar

med mindre omfattning.

Da det nu gällde att med ledning av de verkställda undersökningarna

och utredningarna yttra sig över vilket av de ifrågasatta bansystemen,

som bör anses vara för de därav berörda orterna ävensom

för landet i sin helhet nyttigast, ansåg sig järnvägsstyrelsen kunna i

allt väsentligt instämma med vad Kungl. Maj:ts befallningshavande anfört

i ärendet.

Med denna uppfattning vore det, yttrade styrelsen, naturligt, att

styrelsen funne sig böra kraftigt betona nödvändigheten av att järnvägen

framdroges så nära den odlade bygden som möjligt, men dock

så att man ej. för järnvägsanläggningen skall behöva taga den redan

odlade marken i anspråk.

Förlägga järnvägen på sådant sätt, tillvaratoges enligt styrelsens

förmenande bäst den odling, som redan finnes i dessa trakter, på samma

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

gång ny odling även säkrast och raskast befordras. Därjämte gynnas

genom eu sådan förläggning av järnvägen bäst hamnplatsen vid Karl

Johans stad och stärkes dess betydelse i konkurrens med en eventuell

hamnplats på finska sidan, på samma gång som man bäst bidrager

till svenska språkets utbredande bland den nu till övervägande del finsktalande

befolkningen i gränstrakterna mot Finland.

Järnvägsstyrelsen ansåg sig således böra obetingat förorda, att

Tornedalens järnvägs fråga löses på sätt, genom bansystemet likt. A blivit

ifrågasatt, och har styrelsen framhållit betydelsen av, att denna fråga må

finna sin lösning under allra närmaste framtiden samt i sin helhet på

eu gång, så att beslut samtidigt fattas såväl om huvudbanans framdragande

till Haparanda som om byggandet av bibanorna till Matarengi

och till hamnplats vid Karl Johans stad.

Sedermera har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 13 januari 1911

till chefen för generalstaben, med framhållande av sin syn på saken,

hemställt om dennes utlåtande i ärendet.

Med anledning av denna styrelsens anhållan avgav chefen för generalstaben

i skrivelse till styrelsen den 18 februari 1911 utlåtande, i

vilket han efter en utförlig motivering sammanfattade i följande punkter

de principiella anmärkningar, han anser sig hava mot det med litt.

A betecknade bansystemet:

1) Till grund för hela bansjustemet litt. A ligger en princip angående

gränstraktens uppodling, vilken ej i tillräcklig grad beaktar vikten

av, att helt nya områden för odling kunna och böra öppnas genom

järnvägens tillkomst.

2) Systemet är ensidigt lagt till Tornedalens gynnande, då det i

stället bör avvägas för att bliva en hävstång för hela gränstraktens

öster om Kalix älv utveckling.

3) Förhållandet mellan stambana och bibana synes ej tara riktigt,

avvägt.

4) Bansystemet litt. A sammanbinder Tornedalens till övervägande

del finsktalande invånare med varandra, men ingenting i detta system

tillkännagiver viljan att på ett beslutsamt och effektivt sätt sammanknyta

dem med Sverige. Fastmera innebär systemet enligt chefens

för generalstaben förmenande en fara, att slutresultatet av svenska statens

initiativ bliver ett gynnande av de finsk-ryska intressena i dessa

trakter.

5) Bansystemet litt. A med en sammanknytning över Torneå, antingen

nu eftersträvad av järnvägsstyrelsen eller sedermera av den

Chefen för

generalstaben

angående

bansystemet

litt. A.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

Järnvägsstyrelsen

i anledning av

generalstab schefens

anmärkningar.

00

Oli

andra parten framtvingad, framkallar en rysk brobyggnad till det på

svenska sidan om Torne älvs huvudfåra liggande Torneå med en

rysk station i nämnda stad, kompletterad med ett ryskt spårsystem i

Haparanda.

I anledning av vad chefen för generalstaben sålunda anfört, erinrar

järnvägsstyrelsen i skrivelse den 8 mars 1911, att såväl Kung!.

Majrts befallningshavande som och järnvägsstyrelsen hylla den bestämda

åsikten, att eu mera omfattande odling i eu överskådlig framtid ej

uppstår i de ifrågavarande gränstrakterna, försåvitt ej järnvägen förlägges

så, att den nya odlingen kan utvecklas från redan befintlig sådan

och därvid hava tillräckligt stöd såväl av densamma som av de förbättrade

kommunikationer, en järnväg erbjuder. Erfarenheten exempelvis

från de trakter, norra stambanan genomlöper, visar, säger styrelsen,

otvetydigt, huru ytterst långsamt odlingen utvecklar sig på andra ställen,

än där densamma kunnat utgå från och hava stöd av redan befintlig

odling. Skall i trakter, där odling ej förut finnes, nyodling igångsättas,

kräver detta ett förhållandevis stort kapital för åstadkommande av erforderliga

boningshus och ekonomibyggnader, vilket kapital oftast just

för en nybyggare är synnerligen svårt att uppbringa. Härtill kommer

den omständigheten, att trakter, där odling förekommer, måst, för att

sådan odling a priori skall kunna åstadkommas, utdikas och sålunda

varda mindre lrostländiga än trakter, där bygd ej brutits, varjämte

1 senare fallet möjligheten till avsättning av jordbruksprodukter i allmänhet

är vida sämre än i närheten av äldre, odlade bygder. Slutligen

anser styrelsen böra beaktas, att trakterna, belägna på större avstånd

från Törne älvs dalgång, äro vida sämre i odlingshänseende än själva

dalgången.

Järnvägsstyrelsen ansåg sig således icke kunna dela chefens för

generalstaben åsikt, att uppodling av gränstrakten mot Finland skulle

bäst befrämjas, om banan framdroges genom helt nya områden för

odling på en eller annan mils avstånd från de redan uppodlade trakterna,

utan håller före, att det skulle komma att dröja synnerligen

länge, innan en sådan bana skulle komma att, i stort sett, vinna något

inflytande på trakternas uppodling. Om däremot banan framdrages i

själva älvdalen, skulle den på ett synnerligen kraftigt sätt tillvarataga

redan befintlig odling och skapa ny sådan, och anser styrelsen förty,

att en sådan bana skulle bliva en vida kraftigare hävstång för hela

gränstraktens öster om Kalix älv utveckling än en bana, förlagd såsom

chefen för generalstaben synes ifrågasätta.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

33

Enligt chefens för generalstaben åsikt skulle, fortsatte styrelsen, en

av de huvudpunkter, till vilken stambanan borde dragas så direkt som

möjligt, vara hamnen vid Karl Johans stad, vilken hamn representerar

järnvägstrafikens anslutning till sjötrafiken på Östersjön, varvid generalstabschefen

dock syntes tänka sig, att banan därifrån borde framföras till

Haparanda i och för eventuell fortsättning över Torne älv och förbindande

med finska statsbanenätet. Vidare ansåge chefen för generalstaben, att

såväl Haparanda som Torneå komma att få allt mindre och mindre inflytande,

i samma mån som farleden till dessa städer försämras genom

uppgrundning samt handelsplatser uppstå och utveckla sig såväl vid Karl

Johans stad som Röyttä, och syntes han draga den slutsatsen, att inom

en längre eller kortare tid framåt Haparanda skall komma att praktiskt

taget förflyttas till Karl Johans stad, något som skulle påskyndas, om

stambanan droges först till sistnämnda plats, innan den framkomme till

Haparanda.

I anledning härav anförde järnvägsstyrelsen, att exempelvis ett

bansystem med huvudbanan mera direkt från Lappträsk till Karl Johans

stad — varvid således Torne älvs dalgång mellan Haparanda och

Karungi eller ända upp till Vitsaniemi skulle bliva i saknad av järnväg

— utan tvivel skulle hava ett synnerligen menligt inlåtande på

Haparanda stad. En stor del av den handel, som från och till de

övre delarna av Torneälvens dalgång hittills förmedlats genom köpmän

i Haparanda, skulle naturligen komma att fördela sig dels på stationen

vid Lappträsk och eventuellt även på Karungi, dels ock på Karl

Johans stad samt delvis också draga sig västerut längs banan till

Boden. Detta skulle helt säkert medföra ruin för en del affärsmän i

Haparanda och väsentligt försämra de ekonomiska förhållandena i denna

stad, som redan nu lider svårt av konkurrensen med det närbelägna

Torneå, vilken stad, till följd av den för länge sedan dit framdragna

järnvägen, vidkommande handelsrörelsen är vida fördelaktigare situerad

än Haparanda. Slutsatsen att vid Karl Johans stad i stället inom en

överskådlig framtid skulle komma att uppstå ett handelscentrum, jämfört

med och överträffande Haparanda, torde emellertid, anför styrelsen,

vara alltför sangvinisk tänkt. Med kännedom om den långsamhet, varmed

förhållandena i allmänhet utveckla sig uti ifrågavarande nordliga

trakter, kan man enligt styrelsens förmenande ej räkna på, att inom

överskådlig framtid något större samhälle kommer att uppstå vid Karl

Johans stad, i synnerhet i betraktande av att sjöfarten, som just skulle

befordra uppkomsten av ett sådant samhälle, ej är öppen mera än på

sin höjd 5 månader om året. Förhållandena torde helt säkert, anför

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 81 käft. (Nr 115.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 115.

styrelsen, gestalta sig så, att i stället för ett jämförelsevis betydande

kulturcentrum i Haparanda ett sådant av mindre betydelse framkallas

i Karl Johans stad, samtidigt som Haparanda går tillbaka. Vidkommande

Torueå anser styrelsen det vara att befara, att förhållandena

där skola bliva motsatta. Såsom förut framhållits, är antagligt, att

under en nära framtid finska statsbanan till Torneå kommer att framdragas

längs Torne älv upp emot Alkkula i närheten av Matarengi.

Styrelsen säger sig då ej kunna frigöra sig från den tanken, att en

stor del av befolkningen på svenska sidan kommer att över älven

uppsöka denna bana för att på densamma tillryggalägga den vida kortare

och billigare vägen direkt till Torneå i stället för att begagna sig

av en så krokig järnväg, som förut antytts, över Lappträsk ned till

Karl Johans stad eller eventuellt Haparanda; och helt säkert körnare

befolkningen i trakten av Kukkola by, som ej skulle komma i åtnjutande

av någon järnväg, att välja nyssnämnda väg i stor utsträckningför

att komma i förbindelse med handelscentrum i Torneå. Förhållandena

vid Röyttä äro, enligt vad styrelsen uppgiver, sådana, att något

större samhälle på denna ö ej gärna kan tänkas, utan torde Röyttä

för all framtid komma att bliva endast en uthamn till Torneå. Denna

vid finska stambanelinjen belägna stad komme då med största sannolikhet

att hava kvar sin betydelse som handelscentrum samt få detta förökat

i väsentlig grad genom den trafik, som otvivelaktigt kommer att

tillföras staden såväl från svenska sidan som från finska sidan genom

nyssnämnda bana på den finska sidan i älvdalen. Torneå stads inflytande

som kultur- och handelscentrum komme således att i avsevärd

grad ökas, under det att Haparanda avtynade och dess rörelse fördelades

på Karl Johans stad, Lappträsk och eventuellt Karungi, och att

detta ej kan vara till båtnad för svenskt inflytande uti ifrågavarande

trakter synes styrelsen uppenbart.

Chefens för generalstaben anmärkning, att bansystemet litt. A sammanbinder

Tornedalens i övervägande del finsktalande invånare med

varandra, men att ingenting i detta system tillkännagiver viljan att på

ett beslutsamt och effektivt sätt sammanknyta dem med Sverige, fann

styrelsen till huvudsaklig del redan vara i det föregående bemött så

till vida, som styrelsen såsom sin åsikt uttalat, att ett bansystem

sådant som från militärt håll nu synes förutsättas, enligt styrelsens förmenande,

komme att draga en del av trafiken från svensk sida över

till Torneå och verka nedsättande på den svenska kulturen i de trakter,

som ligga omedelbart intill älven, varest dock allra största delen av

befolkningen är boende. Styrelsen hölle däremot före, att man just

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

genom att skaffa denna befolkning så goda järnvägsförbindelser som

möjligt på säkraste sätt förbinder den med Sverige.

Av vad chefen för generalstaben i punkt 5) anfört syntes, anmärkte

järnvägsstyrelsen, framgå, att han förutsatte, att styrelsen ej skulle

vilja tillstyrka en förbindelse mellan svenska statsbanan och den finska

annat än över Torneå stad. Detta torde, anförde styrelsen, bero pa

missuppfattning, i det att styrelsen ej ställt sig avvisande mot tanken,

att övergåDgen över älven sker söder om Haparanda i närheten av

Nedre Torneå kyrka på finska sidan, men av skäl, som styrelsen förut

framhållit, anser styrelsen en övergång till Torneå stad norr om Haparanda

hava större sannolikhet för sig.

Att järnvägsstyrelsen vidkommande det sätt, på vilket förbindelsen

mellan de svenska och finska järnvägarna skulle äga rum, tänkt sig

spårsystemet så ordnat, att de svenska tågen skulle kunna gå över till

finska sidan och de finska över till den svenska, beror, anför styl elsen,

dels därpå, att styrelsen ej ansett sig böra förutsätta medgivanden

från de finska myndigheterna därtill, att spårsystemet skulle ordnas så,

att de svenska tågen kunde gå över till finska sidan, men ej de finska

tågen till den svenska sidan, dels ock därpå, att styrelsen varit tveksam,

huruvida en sådan anordning skulle vara till båtnad för Sverige.

I detta fall ligger nämligen nära till hands antaga, att den plats på

finska sidan, där således den enda sammanknytningen mellan banorna

vore belägen, just därigenom skulle vinna i inflytande på bekostnad

av den på svenska sidan närmast belägna stationen. Det av styrelsen

föreslagna sättet för spårsystemets anordnande med full reciprocitet

å båda sidor är, enligt vad styrelsen har sig bekant, tillämpat vid

flera dylika föreningspunkter, exempelvis å gränsen mellan Ryssland

och Tyskland.

Vidare framhåller styrelsen i detta sammanhang, att av alla kärlsystem,

som ifrågasatts för tillfredsställande av kommunikationsbehovet

i dessa trakter, är systemet litt. A det, som medförde de kortaste banbyggnaderna

och de minsta anläggningskostnaderna. Ett bansystem

sådant som förut antytts, i vilket stambanan framdrages från Lappträsk

tämligen direkt mot Karl Johans stad och vidare till Haparanda,

under5 det att bibanan bygges förbi Veittijärvi och Karungi upp till

Matarengi, skulle, approximativt räknat, erfordra omkring 14 kilometer

längre bana och kosta minst en miljon kronor mera än bansystemet

litt. A.

Beträffande chefens för generalstaben påstående, att såväl Kungl.

Maj:ts befallningshavande som styrelsen skänkt orts- och särskilt Tor
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Utlåtande av

chefen för

generalstaben.

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr Ilo.

nedalsintressena beaktande i högre grad än riksintressena bort kräva,

finner sig styrelsen böra framhålla, att det i vidkommande trakter är

av synnerlig vikt att tillvarataga Tornedalens intressen och att just

därigenom rikets intressen bäst tillgodoses, ty genom förbättrade kommunikationer

förbindes Tornedalens invånare med det övriga Sverige

och såmedels befordras även svensk odling i dessa trakter. Vidkommande

chefens för generalstaben i utsikt ställda uppskov med frågans

avgörande betonar styrelsen på det bestämdaste, att det skulle vara

synnerligen menligt, om avgörandet av denna järnvägsfråga nu ytterligare

bleve uppskjutet, ty detta skulle hava till följd, att banbyggnadsarbetet

på norra stambanans fortsättning måste avbrytas, vilket åter

skulle medföra stor olägenhet för själva byggnadsarbetet och helt

säkert bliva till avsevärd skada för de svenska intressena bland ortens

invånare, vilka enligt styrelsens förmenande alltför länge varit i saknad

av järnvägsförbindelse med det egna landet.

Med anledning av vad sålunda anförts, hemställde järnvägsstyrelsen,

med överlämnande av plan- och profilritningar med tillhörande

kostnadsförslag för en statsbana Veittijärvi—Karungi—Haparanda med

bibanor mellan Haparanda och Karl Johans stad samt mellan Karungi

och Matarengi, att. Kung]. Maj:t måtte föreslå 1911 års Riksdag att,

under förbehåll om iakttagande av vanliga villkor beträffande kostnadsfri

mark med mera, besluta anläggning av sagda banor, som beräknats

kosta omkring 5,493,000 kronor, samt för banornas påbörjande anvisa

visst belopp.

Sedermera avgav chefen för generalstaben den 3 april 1911 utlåtande

i ärendet.

Han bemötte däri vad järnvägsstyrelsen anfört och framställde såsom

sitt förslag, att järnvägen från Lappträsk fortsättes såsom tertiärbana

till lämplig punkt i trakten av Karungi, med de förändringar i den nu

såsom stambana stakade linjen, som kunna betingas av, att banan skall

kyggas såsom tertiärbana och så billig som möjligt, samt att samtidigt

eu undersökning verkställes angående statsbanans sträckning enligt ett

program begränsat till: utgång från Lappträsk eller lämplig punkt i dess

närhet och sträckning ned mot kustlandsvägen till trakten av Sangis

eller Säiyis samt vidare längs kusten och så nära Karl Johans stad

som möjligt till Haparanda med ingång söder om kyrkhöjden och slutpunkt

mitt för finska Nedre Torrieå (Björkö) kyrka.

Detta förslag är med röd heldragen linje inlagt på bifogade karta.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

37

I särskild hemlig skrivelse samma dag utvecklade generalstabschefen

närmare de militära skal, han anser tala mot järnvägsstyrelsens

och för hans eget förslag.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 7 april

1911 anförde dåvarande departementschefen, bland annat, följande.

»Därest man vid avgörandet av den nu föreliggande järnvägsfrågan

kunnat taga hänsyn uteslutande till allmänt kulturella synpunkter

och lokala kommunikationsbehov, skulle jag ej tvekat att till utförande

förorda bansystemet litt. A, enligt vilket stambanan framdrages från

Lappträsk förbi Veittijärvi till Karungi och vidare längs Torne älv till

Haparanda samt därifrån med tertiärbanetyp till Karl Johans stad, medan

en bibana skulle anläggas från Karungi till Matarengi. Utom det

att denna lösning av problemet bland de normalspåriga system, som

hittills varit ifrågasatta, ställer sig billigast, synes det nämligen mig,

som skulle järnvägsnätets framdragande på dylikt sätt bäst främja

odlingens utveckling i dessa bj^gder och kraftigast verka till att

binda befolkningen vid svenskt språk och svenska intressen. De av

Kungl. Maj:ts befallningshavande och järnvägsstyrelsen i sådant hänseende

framhållna skälen kunna, förefaller det mig, svårligen jävas.

Det synes mig också uppenbart, att åtgärder skyndsamt böra vidtagas

särskilt för att det finska språket icke skall bliva det allena härskande i

Tornedalen.

Över 70 procent av befolkningen i denna trakt är finsktalande,

och sannolikt torde väl vara, att finskan tager alltmera överhand, därest

icke särskilda åtgärder vidtagas.

Emellertid måste, såsom tidigare vid särskilda tillfällen påpekats,

vid förevarande frågors bedömande avgörande hänsyn tagas till de militära

synpunkterna. I sin hemliga skrivelse den 3 april 1911 har chefen

för generalstaben framfört tungt, vägande militärpolitiska och rent

strategiska skäl, som tala mot det av järnvägsstyrelsen och Kungl.

Maj:ts befallningshavande förordade bansystemet litt. A, framför allt

såvitt angår sträckningen mellan Karungi och Haparanda. Chefen för

^^försvarsdepartementet, med vilken jag i ärendet samrått, har också

med mycken styrka framhållit, att han måste hrstämt avråda, att denna

sistnämnda del av järnvägsnätet nu kommer till utförande. Vid dessa

förhållanden har icke heller jag funnit mig kunna tillstyrka, att för

närvarande beslut fattas om någon järnvägsanläggning söder om en

linje mellan Lappträsk och Karungi. Denna fråga bör sålunda göras

till föremål för ytterligare utredningar och förslag härom ej framläg
-

1911 års

riksdag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Järnvägsstyrelsens

redogörelse

den 20

mars 1912 för

de senaste

undersökningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

gas, förrän en ur militär synpunkt fullt tillfredsställande lösning kan

erhållas. Alltför viktiga intressen stå här på spel för att äventyras

genom ett förhastat beslut.

Redan av chefens för generalstaben skrivelser i ämnet framgår

emellertid, att lika avgörande militära skäl ej tala mot anläggning av

järnväg från den punkt, Veittijärvi, dit huvudbanan redan beslutits

skola framföras, till Karungi och vidare upp genom älvdalen till Matarengi.

Detta har ytterligare besannats vid de muntliga överläggningar,

som ägt rum med generalstabschefen. Han har visserligen framhållit

såsom ett önskemål, att banan mellan Lappträsk och Karungi skulle

byggas efter tertiärbanetyp. Men dels har beslut redan fattats om

järnvägens framdragande med huvudbanetyp till Veittijärvi, dels ock

bibehåller man genom att anlägga järnvägen fram till Karungi såsom

huvudbana, då det gäller att lösa, vad lag vill kalla det södra problemet,

möjligheten att anordna en eventuell anknytning till finska järnvägsnätet

vid Jylhäkoski, en punkt som förut från militärt håll ifrågasatts

för ändamålet. Jag anser mig därför böra förorda, att järnvägen

fram till Karungi bygges såsom huvudbana. Chefen för lantförsvarsdepartementet

har också förklarat sig icke hava avgörande skäl att

anföra häremot. Genom en sådan anordning står man givetvis fullt

obunden vid det framtida ordnandet av den järnvägsanläggning, som

med riktning mot söder tydligen bör komma till stånd. Alla möjligheter

äro fortfarande öppna.»

Departementschefen tillstyrkte därför allenast anläggning av

en statsbana från Veittijärvi till Karungi och från Karungi till Matarengi.

I enlighet härmed avlät Kungl. Maj:t proposition till Riksdagen

och blev denna proposition enligt skrivelse den 30 maj 1911 av Riksdagen

bifallen.

Genom nådigt brev den 22 juni 1911 anbefalldes sedermera järnvägsstyrelsen

att gemensamt med chefen för generalstaben verkställa

ytterligare undersökning och utredning angående anläggning av statsbana

söder om linjen mellan Lappträsk—Karungi ävensom att därefter

till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i ämnet. I

I skrivelse den 20 mars 1912 har järnvägsstyrelsen redogjort för

de sålunda anbefallda undersökningarna. Styrelsen meddelar här, att,

sedan chefen för generalstaben, med anledning av skrivelse från styrelsen

angående undersökningar och utredningar rörande anläggningav

en statsbana söder om linjen mellan Lappträsk och Karungi, i skri
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr Ilo.

velse till styrelsen den 6 september 1911 anfört, att, enär styrelsen förklarat

sig ämna under året undersöka den av chefen för generalstaben

förordade sträckningen mellan Lappträsk och Haparanda över Säivits,

han icke hade någon ytterligare linje att föreslå till undersökning, har

styrelsen låtit verkställa undersökningar och utredningar angående

nämnda sträckning.

Härvid hava upprättats dels ett huvudförslag, dels förslag till alternativa

sträckningar såväl vid Lappträsk som vid Säivitsviken. Enligt

huvudförslaget, som finnes å bifogade översiktskarta betecknat med grön

heldragen linje, skulle banan utgå från en punkt på statsbanan Morjärv-Lappträsk,

belägen vid Kukkasjoki 1,637 meter väster om Lappträsks

stationshus mitt, och därefter framdragas först i huvudsakligen

sydlig riktning i Sangis älvs dalgång till Sangis by, därvid passerande

Lappträskets sydöstra hörn samt, bland andra platser, byn Björkfors.

Vid Sangis skulle banan vika av åt öster samt i ostlig riktning

följa kustlandsvägen till Nikkala, därvid korsande samma väg först strax

norr om Säivits och därefter omkring 2 kilometer nordväst om Vuopio.

Vid Nikkala ansluter den utstakade linjen till den i styrelsens underdåniga

skrivelse den 8 mars 1911 föresiagna sträckningen för bibanan

Haparanda—Karl Johans stad.

Banan Kukkasjoki (Lappträsk)—Haparanda skulle enligt detta förslag

få en längd av omkring 50,8 kilometer och har beräknats kosta

4,079,000 kronor. Terrängen "är jämförelsevis god, och skulle terrasseringsarbetena

draga en kostnad av omkring 20,000 kronor per kilometer.

Den nuvarande stationen vid Lappträsk beräknas bliva flyttad till

Linka, och därjämte skulle anläggas stationer vid Sangis och Haparanda

samt håll- och lastplatser vid Björkfors, Säivits, Nikkala och

Vuono. Håll- och lastplatserna vid Säivits och Nikkala skulle därjämte

anordnas såsom mötesplatser för militärtåg.

Vattenstationer skulle anordnas vid Sangis och Haparanda.

Banan Lappträsk—Karungi—Matarengi, som nu utgår från stationen

vid förstnämnda plats, skulle efter flyttning av denna station utgå från

den nya stationen vid Linka, dit således spåret måste framdragas.

Enligt den alternativa sträckningen vid Lappträsk, som å översiktskartan

är utmärkt med grön streckad linje, skulle banan framdragas

från Lappträsks stations östra ända och därefter svänga runt Rutajärvi

på dess norra och östra sidor samt ansluta till huvudförslaget omkring

3 kilometer söder om sydöstra hörnet av Lappträsket.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Banan Lappträsk—Haparanda skulle med användande av denna

sträckning vid Lappträsk bliva omkring 4,220 meter längre än huvudförslaget,

men komma att kosta omkring 32,000 kronor mindre än samma

förslag.

Enär styrelsen anser det olämpligt att för all framtid förutsätta en

förlängning av huvud banan till Haparanda med över 4 kilometer, finner

styrelsen huvudförslaget vara att föredraga framför det alternativa förslaget,

oaktat det förra innebär flyttning av nuvarande stationen vid

Lappträsk, ävensom att eu mindre sträcka av det nuvarande huvudspåret

väster om Lappträsk icke skulle komma till användning.

I avsikt att utröna, huruvida annan lämplig hamnplats än den vid

Karl Johans stad undersökta kunde anläggas på ej allt för stort avstånd

från Haparanda i det fall, att nu föreliggande sträckning skulle komma

till utförande, har styrelsen jämväl låtit verkställa utredning i detta avseende.

Styrelsen har då funnit tvänne olika platser vara av den beskaffenhet,

att de kunde ifrågasättas för anläggning av hamn, nämligen

jämlikt ävenledes närlagda förslagsritning av den 16 januari 1912 dels

vid de så kallade Säivitskobbarne å östra stranden av Säivitsviken, dels

å ön Räväsaari, belägen cirka 1,5 kilometer söder om förstnämnda plats.

Då emellertid den direkta linje, som ingår i huvudförslaget, är framdragen

på ett avstånd av cirka 2 kilometer från kusten, har styrelsen,

med hänsyn till de omnämnda hamnplatsernas förbindelse med huvudlinjen,

jämväl låtit utstaka tvänne å översiktskartan med prickade gröna

linjer utmärkta alternativa linjer, som framgå närmare stranden av Säivitsviken

och som var för sig ansluta till de olika hamnlägena.

Den vid Säivitskobbarne föreslagna hamnplatsen skulle utföras med

ett 200 meter långt och 40 meter brett kajplan, bildat genom utfyllning

mellan stranden och en mindre holme. Den framför liggande

hamnbassängeu skulle i någon mån skyddas mot sydvästliga stormar

genom en cirka 100 meter lång vågbrytare, utlagd i vinkel mot hamnplanet.

Utförda pejlingar giva vid handen, att med tillhjälp av ringa

muddringsarbete ett djup av cirka 5 meter skulle kunna erhållas

invid kaj.

Från den i det alternativa järn vägsförslaget upptagna hållplatsen

vid stranden av Säivitsviken skulle ett 225 meter långt stickspår leda

ut till hamnområdet.

Kostnaden för anläggning av denna hamnplats jämte nödvändiga

varuskjul har approximativt beräknats till 454,000 kronor och för stickspåret

till 23,000 kronor.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115. 41

Den å ön Räväsaari föreslagna hamnen skulle utgöras av ett likaledes

genom utfyllning bildat hamnplan av något större utsträckning

än å föregående förslag. Äfven här är avsett att anordnas en från

hamnplanet i vinkel utlöpande, mindre .vågbrytare för att skydda hamnbassängen

för sydvästliga stormar. Ett djup av cirka 5 meter invid

kaj kan även bär lätt erhållas.

• För åstadkommande av förbindelse med den hållplats, som föreslagits

på fastlandet, skulle utläggas från denna ett 1,9 kilometer långt

förbindelsespår, vid vars ändpunkt å hamnplanet en mindre station jämte

sidospår för uppställning av vagnar skulle anläggas.

Kostnaden för hamnanläggningen med varuskjul enligt detta förslag

uppgår till 451,000 kronor, approximativt beräknat, således i det närmaste

till samma belopp som kostnaden för den förstnämnda hamnen.

Stickspåret jämte därtill hörande anläggningar är beräknat kosta 319,000

kronor, således avsevärt mer än motsvarande anläggning i första förslaget.

Båda hamnlägena lida emellertid av den olägenhet, att de vid sydliga

och sydvästliga stormar bliva hårt ansatta av sjögång, då de mot denna

sakna naturligt skydd. De torde därför vid sådana tillfällen bliva svåra

att anlöpa. Vid jämförelse dem emellan har styrelsen ansett det sistnämnda,

å ön Räväsaari föreslagna vara att föredraga ur sjöfartssynpunkt,

ehuru dock detta ej med bestämdhet kan avgöras, förr än fullständigare

undersökningar och planer härför "blivit uppgjorda.

Såväl lotsstyrelsen som tillkallad sakkunnig representant för den

reguliära ångbåtstrafiken uti ifrågavarande farvatten hava emellertid

ansett båda hamnlägena vid Säivitsviken vara ur sjöfartssynpunkt underlägsna

det hamnläge, som förut blivit undersökt vid Karl Joliaus stad.

Dels på grund härav och dels av det skäl, att detta sistnämnda hamnläge

ligger närmare Haparanda och finska gränsen, vilket senare förhållande

tidigare av styrelsen framhållits såsom synnerligen viktigt och även

angivits såsom ett behjärtansvärt önskemål i eu från Haparanda stadsfullmäktiges

järnvägskommitté den 28 september 1911 avgiven framställning,

anser styrelsen, att hamnläget vid Karl Johans stad är att

föredraga framför något av de båda hamnlägena vid Säivitsviken. I

I skrivelse den 20 februari 1912 har chefen för generalstaben anfört,

att han i minst lika hög grad som de övriga myndigheter, vilka

behandlat denna fråga, haft gränstraktens ekonomiska utveckling och

sammanknytande med Sverige för ögonen. Skillnaden i deras strävanden

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 81 höft. (Nr 115.) _ 6

Chefens för

generalstabens

skrivelse den

20 februari

1912.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

kunde i korthet uttryckas på det sätt, att generalstabschefen sökt

draga de för handelns och samfärdselns vägar avgörande punkterna

från gränsen, under det att övriga i frågan uppträdande ville förlägga

dem i själva gränsen.

En första blick på den allmänna läggningen av järnvägsstyrelsens

alternativ litt. A sade den, som fördomsfritt ville betrakta detsamma, att

detta vore uppgjort med tanke, att systemets brännpunkt skulle komma

att ligga i Haparanda. Karl Johans stad vore i detta system ingenting

annat än en uthamn till Haparanda. Tornedalens i övervägande grad

finska befolkningselement vore sinsemellan förbundna med en längs

Tornedalen löpande järnväg, vilken i Haparanda möttes av en bibana

från framtidens export- och importhamn Karl Johans stad. Het vore

ej heller svårt att inse, huru lätt tyngdpunkten under sådana omständigheter

kunde förflyttas från Haparanda till Torneå, varigenom slutresultatet

skulle kunna bliva rakt motsatt det, man egentligen åsyftar.

I den lösning, generalstabschefen förordat, finnes två huvudpunkter.

Den ena vore Lappträsk, som är föreningspunkten för de två olika

banor, systemet sträcker fram mot Tornedalen, den andra vore hamnen

vid Bottenhavet (Karl Johans stad eller möjligen Säivits), som i detta

system ej längre endast är en uthamn till Haparanda, utan en den

genomgående stambanans beröringspunkt med havet, en hamn med

transportmöjligheter, ej i en riktning — mot Haparanda — utan i tvä,

nämligen dels mot Haparanda, dels mot Lappträsk.

Beträffande de av järnvägsstyrelsen under år 1911 verkställda undersökningarna

anförde generalstabschefen, att ifråga om linjen Lappträsk

—Säivits—Haparanda ännu mycket torde stå att vinna, innan den rättvisligen

kunde betraktas såsom färdig för det slutliga bedömandet. Den

detaljsträckning av denna linje, som vore resultatet av järnvägsstyrelsens

undersökning, motsvarade ej de principer, han ansett böra läggas

till grund för eu stambanas sträckning. Generalstabschefen hölle före,

att åt avböjningen söderut (från trakten av Lappträsk) kunde givas en

mera stambanemässig karaktär, varförutom han ej kände sig övertygad

av det skäl, järnvägsstyrelsen anfört för bukten utefter Sangis älv. Vid

undersökningen hade dessutom framträtt eu ny faktor, nämligen möjligheten

av hamnlägen vid Säivitsviken, det ena vid de så kallade Säivits

kobbar, det andra på ön Räväsaari. Av dessa vore det vid Säivits

kobbar av det allra största intresse såsom representerande en möjlighet,

att den av generalstabschefen förordade stambanesträckniugen skulle,

praktiskt sett, kunna föras genom själva hamnområdet, varav åter följde

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

bortfallandet av särskild bibana till hamnen, en omständighet, vilken

han tillmätte så stor betydelse, då det gäller en hamn, som är tillfrusen

under halva året, att möjligheten borde underkastas en mera ingående

undersökning.

Hvad den ekonomiska sidan beträffar, hade järnvägsstyrelsen framlagt

översikter endast angående beräknade anläggningskostnader. Oavsett

att dessa jämföra kostnader för en linje av /muwdbanetyp i riktningen

Säivits—Haparanda, vars detaljsträckning generalstabschefen för

övrigt ej kan godtaga, med en linje av tertiärbanetyg i Tornedalen,

förefölle denna synpunkt ensidig, då det gällde den i princip riktiga

lösningen av ett så viktigt järnvägsproblem. Anläggningskostnaden

borde också vägas mot den blivande trafikeringskostnaden liksom ock

den omständigheten, att en bana kunde byggas något billigare i den

ena riktningen än den andra, ej utgjorde något bevis för, att den i anläggning

billigare vägen också är den riktiga.

Ej heller torde man få en klar överblick av frågans ekonomiska

innebörd i stort sett genom järnvägsstyrelsens åtgärd att uppställa den

jämförande kostnadstablån efter vad som kräves »utöver vad som redan

beslutats».

Likaså kunde generalstabschefen ej betrakta den omständigheten,

att man beslutat en enligt hans förmenande onödigt dyrbar anläggning

i en riktning, utgöra ett bestämt hinder för att inslå på en -annan väg,

om man därigenom skulle vinna en i det hela lyckligare lösning.

Järnvägsstyrelsen har ju redan funnit utvägar att genom ett förenklat

byggnadssätt nedbringa den beräknade kostnaden för redan beslutade

banor med 400,000 kronor. En ännu radikalare revision skulle måhända

ställa ytterligare summor till förfogande för en annan lösning.

Generalstabschefen slutade med att hemställa, att särskilda personer

måtte tillkallas för att bedöma de principer, som här stode mot varandra,

samt rent tekniskt undersöka möjligheterna i den sträckning,

generalstabschefen ansåge för den riktiga. I

I anledning av vad generalstabschefen sålunda anfört yttrade järnvägsstyrelsen

i sin förenämnda skrivelse den 20 mars 1912. följande.

Styrelsen håller före — såsom styrelsen i likhet med Kungl.

Maj:ts befallningshavande tidigare framhållit — att just det befarade

växande inflytandet från Torneå stads sida bäst förhindras därigenom,

att banorna i Tornedalen framdragas på sådant sätt, att de tillvarataga,

stödja och utveckla den odling och den kultur, som sedan gammalt

Järnvägsstyrelsens

utlåtande den

20 mars 1912.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

redan finnes i själva Tornedalen och som i större eller mindre grad

kan befaras bliva tillbakasätta, om banorna dragas bort från gränsen

till trakter, som sakna Tornedalens goda utvecklingsmöjligheter. Hela

Tornedalen har sedan gammalt haft och har fortfarande vissa handelsförbindelser

på Haparanda, ehuru handeln på senare år visat tendens

att övergå till Torneå sannolikt just av det skäl, att denna stad sedan

flera år haft järnvägsförbindelse, under det att Haparanda fortfarande

är i saknad av detta för konkurrensen med grannstaden nödvändiga

kommunikationsmedel. Skulle nu det av chefen för generalstaben förordade

bansystemet komma till utförande, bleve Haparanda, praktiskt

taget, avskuret från sitt »uppland» i de övre delarna av Tornedalen,

och stadens affärsmän komme otvivelaktigt att lida ett avbräck, som

bleve ödesdigert för de flesta av dem. Staden komme att icke endast

hämmas i sin utveckling utan att gå tillbaka och sålunda bliva ännu

mindre skickad att upptaga konkurrensen med grannstaden än vad nu

är fallet. Med den kännedom, man bär om den långsamhet, varmed

ny odling utvecklar sig i det nordligare Sverige, då den ej har kraftigt

stöd av redan befintlig odling, måste man befara, att det skulle

dröja mycket länge, innan nya affärscentra kunde uppstå, som hade

förmåga att draga till sig den handel, för vilken Haparanda hittills

varit centrum, även om huvudbanan komme att dragas fram till hamnplats

vid Säivitsviken eller vid Karl Johans stad, och affärsmän skulle

finna med sin fördel förenligt att söka flytta handeln till någon av

dessa platser, där dock för närvarande icke en enda gård finnes. Ett

ytterligare skäl varför styrelsen anser, att ett nytt handelscentrum endast

mycket långsamt, om ens någonsin, skall kunna uppstå exempelvis

vid Karl Johans stad, finner styrelsen vara, att affärsmännen i Haparanda

otvivelaktigt framdeles likasom nu under den korta tid av året,

då havet är isfritt, skulle låta omlasta sina varor på grundgående farkoster

och på så sätt upprätthålla stadens förbindelse med havet i det

allra längsta, och det skulle helt säkert uppstå en skarp konkurrens

mellan Haparanda och detta nya handelscentrum till skada för bådadera.

Skulle så under tiden — vilket förefaller styrelsen synnerligen sannolikt

— eu bana byggas på finska sidan från Torneå längs Torne älv upp

mot Alkkulla, beläget något söder om Matarengi, finner styrelsen mycket

antagligt, att befolkningen på svenska sidan i övre Tornedalen,

kanske just emedan den ännu är till övervägande del finsktalande, skulle

föredraga att över älven uppsöka den finska banan, som sätter den i

förbindelse med det redan befintliga och bärkraftiga handelscentrum i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 115.

Torneå på vida kortare och bekvämare väg, än om den på den avsevärt

längre och i följd av tågombyte besvärligare vägen över Lappträsk

skulle uppsöka något nytt handelscentrum vid Säivitsviken eller vid Karl

Johans stad. Med det av chefen för generalstaben förordade bansystemet

kommer således, enligt styrelsens förmenande, Haparanda och där

varande svenska kultur att hastigt förkvävas icke minst genom det

missnöje, som givetvis kommer att utbreda sig bland befolkningen på

Tornedalens svenska sida, om den ser sig avskuren från sitt gamla välkända

handelscentrum, under det att samtidigt Torneå stad jväxer. lika

hastigt i inflytande, och det härigenom bliver allt större svårighet för

ett eller flera nya handelscentra på svensk sida att uppstå och utveckla

sig.

Chefen för generalstaben har vidare, anför järnvägsstyrelsen, vant

sig mot det sätt, varpå undersökningen av sträckningen Lappträsk—

Säivits—Haparanda utförts.

Till bemötande härav har styrelsen meddelat följande, i ill ledning

för 1911 års undersökningar har lör styrelsen förelegat chefens för

generalstaben i skrivelse den 3 april 1911 uttalade åsikt, att en bana

borde undersökas enligt ett program begränsat till: »utgång från Lappträsk

eller lämplig punkt i dess närhet och sträckning ned mot kustvägen

till trakten av Sangis eller Säivits samt vidare längs kusten och

så nära Karl Johans stad som möjligt till Haparanda med ingång söder

om kyrkhöjden och slutpunkt mitt för finska Neder^ Torneå (Bjorko)

kyrka». Denna skrivelse åtföljdes även av en karta, å vilken bemälde

chef utmärkt linjen, som han tänkt sig densamma — å propositionen

bifogade översiktskarta är den utmärkt med röd heldragen linje. Den

av generalstabschefen förordade linjen var emellertid föreslagen utan

föregående terrängundersökning och uppdragen med stöd av tillgängliga

kartor för att angiva den huvudriktning, chefen för generalstaben ansåg

riktig. Det syntes således styrelsen, att det borde stå styrelsen fritt

att vid verkställande av den definitiva utstakningen av linjen på sätt

i regel plägar ske i dylika fall — göra de smärre avvikelsei, som

kunde betingas dels av terrängförhållandena dels av önskvärdheten att

beröra de bebyggda orterna, i den man sa kunde ske utan frångående

av det bansystem, chefen för generalstaben åsyftade. Emellertid är

även den av chefen för generalstaben angivna linjen, med endast eu

obetydlig förändring, som å översiktskartan utmärkts med gul linje,

definitivt undersökt å sträckan mellan Sangis och Nikkala, och den

sammanfaller även med den av styrelsen undersökta sträckningen mellan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Nikkala och Haparanda. Endast mellan Lappträsk och Sangis har definitiv

utstakning av den av chefen för generalstaben å kartan inlagda

injen icke blivit verkställd, men å denna sträcka hava sådana okulära

undeisökningar gjorts en på så sätt undersökt linje finnes angiven

med röd prickad linje å översiktskartan — att styrelsen redan nu

kan framlägga uppgifter på såväl längd som kostnad för densamma

med den grad av noggrannhet, som är fullt tillräcklig för järnvägsfrågans

bedömande i detta avseende.

Vidkommande den sträckning, styrelsen givit åt den år 1911 definitivt

undersökta linjen och mot vilken chefen för generalstaben ansett

ovan relaterade erinringar vara att göra, har styrelsen anfört följande.

Enligt chefens för generalstaben förslag skulle linjen avvika från den

redan färdiga järnvägen vid den punkt, där denna senare korsar Kukkasjoki

vattendrag, omkring 3 kilometer väster om mitten av Lappträsks stationshus,

i stället för att enligt styrelsens utstakning avvikningen förlagts

något längre mot öster eller, såsom ovan omtalats, 1,637 meter väster

om nämnda stationshus mitt, vilket senare medför en förlängning av

omkring 500 meter. Skälet härtill är, att styrelsen ansett sig böra bibehålla

den nuvarande banan över Kukkasjokimyren i stället för att framdraga

den i ny sträckning över nämnda myr, vilket skulle erfordra en

lång bank, utfylld på terräng, där avståndet till fast botten enligt verkställda

borrningar visat sig vara 4 till 8 meter på omkring 1,400 meters

längd och 12 till 20 meter på ungefär 500 meters längd, vartill kommer,

att Linka älv med denna linje skulle korsas på en plats, där avståndet

till fast botten är 15 meter, under det att bron i den av styrelsen

undersökta linjen utan omgrävning av vattendraget kan grundläggas

direkt på fast botten. Med ledning av den erfarenhet, som

vunnits vid byggandet av den nuvarande banan över denna myr, anser

styrelsen, att banans framdragande på sätt, den av chefen för generalstaben

å kartan inlagda linjen angiver, skulle medföra kostnader, som

ingalunda uppvägdes av den förkortning, som stode att vinna.

Beträffande sträckan från Lappträsk förbi Sangis till Nikkala har

vidare anmärkts, att linjen blivit framdragen i Sangisälvens dalgång i

stället för på ett avstånd av 1 till 4 kilometer från densamma, såsom

chefen för generalstaben föreslagit. Anledningen härtill är att söka

dels däruti att mitt för Hällfors terrängförhållandena betinga, att linjen,

på sätt styrelsen, tänkt sig, framdrages närmare älven än chefen''för

generalstaben angivit, dels däruti att styrelsen ansett synnerligen önskvärt,

att linjen framdrages i omedelbar närhet av de odlade och be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

byggda orterna i stället för att den enligt den av chefen för generalstaben

angivna linjen skulle framgå genom i det närmaste öde bygder,

i saknad av lämpliga vägförbindelser. Chefen för generalstaben hade

i skrivelse till styrelsen den 20 februari 1912 framhållit, att vid uppdragande

av den huvudriktning, chefen för generalstaben ansåg såsom

den riktiga, avsågs tillämpning av principen om den kortaste vägen

mellan de för banans sträckning i stort sett avgörande punkterna samt

att av sådan anledning avsiktligt och i vägförkortningens intresse undveks

linjens dragande in till Sangisälven.

Ehuruväl bör eftersträvas att göra banan så kort som möjligt, synes

det dock styrelsen påtagligt, att vid denna strävan även hänsyn

bör tagas till banans nytta för ortsbefolkningen, och då befinnes det,

att den av chefen för generalstaben å kartan inlagda sträckningen är

för ortens befolkning avsevärt ofördelaktigare än den av styrelsen utstakade

sträckningen, i det att banan i förra fallet framgår utan att

direkt beröra vare sig Sangis eller Säivits byar, vilket däremot är förhållandet

i det senare fallet, och anser styrelsen, att den förlängning

av omkring 3,2 kilometer, som skulle förorsakas av banans dragande

längs Sangisälvens dalgång, är väl motiverad, i synnerhet som den är

så obetydlig, att den icke kan tänkas utöva något nämnvärt inflytande

på valet mellan de båda här ifrågavarande bansystemen. Styrelsen har

sig bekant, att vid en nyligen i Neder Kalix hållen kommunalstämma

beslut fattats om, att man borde verka för, att, om stambanan komme

att framdragas till Haparanda i enlighet med det av chefen för generalstaben

förordade bansystemet, banan i så fall måtte förläggas längs

Sangis älvs dalgång eller just på sätt styrelsen föreslagit.

Vidkommande det av chefen för generalstaben ifrågasatta förläggandet

av hamnen till det förut omtalade hamnläget vid Säivitskobbarne,

hänvisar styrelsen till vad här ovan därom anförts.

Chefen för generalstaben hade vidare anmärkt, att vid den jämförelse,

styrelsen gjort beträffande kostnaderna för de olika bansystemen,

linjen Lappträsk—Sangis—Haparanda beräknats enligt huvudbanetyp,

under det att för linjen Karungi—Haparanda beräknats enklare byggnadssätt.

Härom anför styrelsen, att såsom styrelsen tidigare framhållit bansystemet

litt. A lämnar den frågan öppen, vid vilken punkt svenska stambanans

sammanknytning med det finska statsbanenätet bör åstadkommas.

Detta kan nämligen ske på sätt tidigare från militärt håll ifrågasatts an
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

tingen vid Jylhäkoski eller i närheten av Haparanda. I förra fallet skulle

större delen av sträckan Karungi—Haparanda komma att för all framtid

få karaktären av en bibana, för vilken ett enklare byggnadssätt vore tillfyllestgörande.

Då det sålunda tillsvidare vore ovisst, huru stor del

av nämnda sträcka skulle komma att allt framgent vara huvudbana och

i alla händelser trafiken kunde väntas för åtskilliga år framåt bliva

svag, har styrelsen ansett, att det skulle vara klokt att till en början

bygga sträckan Karungi-—Haparanda enligt sådant enklare byggnadssätt,

i synnerhet som terrängen är så gynnsam, att detta byggnadssätt skulle

medföra endast små avvikelser, då det gällde eu bana, byggd efter

huvudbanetyp, och det därför, när så visade sig erforderligt, lätt skulle

gå för sig att ombygga banan till sistnämnda typ.

Annorlunda är enligt styrelsens mening förhållandet med eu bana

från Lappträsk över Sangis till Haparanda. En sådan bana förutsätter,

att sammanknytningen med finska statsbanenätet sker i närheten av

Haparanda, varigenom således banan genast från början och allt framgent

kommer att hava huvudbanenatur, varför styrelsen ej heller ansett

sig hava något skäl att tänka sig denna bana byggd efter en enklare

typ, än som i enlighet med Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut tilllämpats

beträffande bandelen Lappträsk—Veittijärvi—Karungi. Styrelsen

vill därmed icke hava sagt, att icke trafiken på banan över Sangis

under åtskilliga år framåt skulle kunna skötas på ett tillfredsställande

sätt, om banan utfördes med användande av samma byggnadssätt, som

styrelsen ansett till en början kunna tillämpas ifråga om banan Karungi

—Haparanda, men finner styrelsen skäl icke föreligga för användande

av detta enklare byggnadssätt beträffande banan förbi Sangis i synnerhet

som detta byggnadssätt avsevärt skiljer sig från det system, som

kommit till användning å hela den övriga delen av stambanan från

Morjärv och dessutom terrängen på denna handel skulle kräva jämförelsevis

större avvikelser från huvudbanetypen än ifråga om banan

Karungi—Haparanda, vilket har till följd att, även om man vid den

första anläggningen skulle kunna inbespara jämförelsevis stort belopp,

banans sedermera erforderliga ombyggnad till huvudbanetyp dock bleve

rätt dyrbar.

Styrelsen har emellertid nu låtit verkställa beräkningar även

över kostnaderna för banan förbi Sangis, om denna utföres enligt

ett enklare byggnadssätt, och meddelas resultatet av dessa beräkningar

i en längre fram införd tablå. Såsom sammanfattning av vad

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. (Proposition Nr 115. 49

styrelsen anfört, har styrelsen såsom sin åsikt framhållit, att, för den

händelse Kungl. Maj:t skulle finna, att norra stambanan bör fortsättas

från Lappträsk förbi Sangis till Haparanda i huvudsaklig överensstämmelse

med det av chefen för generalstaben förordade bansystemet,

banan i så fall bör framdragas enligt det i nedanstående tablå med

Litt. R betecknade bansystemet längs Sangis älv i omedelbar närhet

av Sangis och Säivits byar, på sätt styrelsen föreslagit och som, såsom

ovan nämnts, angivits med grön heldragen linje å den bifogade

översiktskartan, samt att ett bispår anlägges från Nikkala till Karl

Johans stad, även detta spår betecknat med grön heldragen linje. Styrelsen

finner därjämte lämpligast, att banan bygges enligt huvudbanetyp,

även om, såsom styrelsen ovan anfört, trafiken å banan för några år

framåt skulle kunna nöjaktigt upprätthållas, om banan anlades enligt

det enklare byggnadssättet.

Slutligen förklarar styrelsen sig i motsats till chefen för generalstaben

anse, att Tornedalens järnvägsfråga icke kräver några vidare

ingående utredningar eller undersökningar, utan att statsmakterna nu

kunna fatta beslut i ärendet. Styrelsen har därför avstyrkt bifall till

chefens för generalstaben ovanberörda förslag om tillkallande av särskilda

sakkunnige.

I sammanhang härmed har styrelsen erinrat, att redan år 1904

framhölls i Riksdagen, då frågan om norra stambanans framdragande

till gränsen mot Finland vid Karungi förelåg till behandling, från auktoritativt

militärt håll, att den utredning, som redan då skett, vore så

uttömmande, att emot densamma icke vore något att erinra och att

ett uppskov med beslutet om banans byggande till Karungi icke vore

lämpligt.

Järnvägsstyrelsen meddelar härefter följande tablå, angivande längder

för olika bansystem samt kostnader för de bandelar, som enligt dessa

bansystem skulle ytterligare behöva anläggas för fullbordande av banbyggnaderna

i gränstrakterna mot Finland.

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 81 käft. (Nr 115.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 115.

Av styrelsen förordade bansystem.

•

| Längd

j km.

Kostnad.

Summa

kostnad.

Bansystem lätt. A. (alternativ A 5.)

Karungi—Haparanda, iiuvudbanetyp ......

26.7

1,844,000

Haparanda—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt...............

13.8

812.000

Summa

405

2,656,000

Bansystem litt. A. (alternativ A 6).

Karungi—Haparanda, enklare byggnadssätt...........................

26.7

1,475,000

Haparanda—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt...............

13.8

812.000

Summa

40.5

—

2,287,000

Av chefen för generalstaben förordade bansystem.

Bansystem litt. P. (alternativ Pi).

Kukkasjokibron—Linka—Långträsk—Storträsket—Nikkala,

kuvudbanetyp ...............................................................

35.9

2,647,000

Nikkala—Haparanda, kuvudbanetyp ....................................

11.9

1,240,000

Nikkala—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt ..................

4.7

397,000

Summa

51.8

—

4,284.000

Bansystem litt. P. (alternativ P 2).

Kukkasjokibron—Linka—Långträsk—Storträsket—Nikkala,

huvudbanetyp till Linka, därefter enklare byggnadssätt.........

35.9

2,143,000

Nikkala—Haparanda, enklare byggnadssätt .........................

11.2

1,136,000

Nikkala—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt

4.7

397,000

Summa

51.s

- II

3,676,000

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

51

Bansystem i huvudsaklig överensstämmelse med det av chefen för

generalstaben förordade systemet. I

Längd

lön.

Kostnad.

Summa

kostnad.

Bansystem litt. It. (alternativ El).

Kukkasjoki—Linka—Björkfors—Sangis—Säivits—Nikkala, huvud-

kanetyp........................................................................

39.0

2,839,000

Nikkala—Haparanda, huvudbanetyp ....................................

11.2

1,240,000

Nikkala—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt ..................

4.7

397,000

Summa

55.5

4.476,000

Bansystem litt. It. (alternativ E2).

Kukkasjoki—Linka—Björkfors—Sangis—Säivits—Nikkala, enk-

lare byggnadssätt .........................................................

39.0

2,155,000

Nikkala—Haparanda, enklare byggnadssätt ...........................

11.2

1,136,000

Nikkala—Karl Johans stad, enklare byggnadssätt ..................

4.7

397.000

Summa

55.5

3,688,000

I ovannämnda summor 812,000, 1,240,000, 397,000 och 1,136,000

kronor ingå kostnader för respektive station vid hamnen, stationer vid

Nikkala och Haparanda, station vid hamnen samt stationer vid Nikkala

och Haparanda.

Punkten Kukkasjoki i bansystemet litt. R är belägen på den färdiga

banan cirka 1,2 kilometer öster om Kukkasjoki bron samt 1,637

meter väster om mitten av Lappträsks stationshus.

A samtliga bandelar är beräknat att nedläggas räler av 27,5 kilograms

vikt per meter, upptagna å äldre för trafik upplåtna statsbanor,

och i kostnaderna för de från Kukkasjoki mot söder ifrågasatta linjerna

ingår även kostnaden för förbindelsespåret mellan den nya stationen

vid Linka och den gamla vid Lappträsk.

I den tablå över »olika bansystem för fortsättning från Lappträsk

till Torne älv samt järn vägsbyggande i Tornedalen», som åtföljde Kungl.

Maj:ts proposition den 7 april 1911 till samma års Riksdag, voro

vidkommande bansystemet Litt. B kostnaderna för bandelen Karungi—

Haparanda, enligt tertiärbanetyp, upptagna till 1,148,000 kronor. I

denna summa ingingo dock icke kostnader för stationer i Karungi

och Haparanda, varjämte banan i övrigt var beräknad såsom bibana av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 115.

tertiärbanenatur. Skall bandelen ifråga emellertid nu ingå som en länk

i bansystemet litt. A, måste ovan angivna kostnadsbelopp, 1,148,000

kronor, ökas med 327,000 kronor dels för anordnande av station i

Haparanda, dels med hänsyn till, att banan, även om den till en början

bygges enligt enklare byggnadssätt, dock måste utföras så, att den

framdeles utan för stora kostnader kan ombyggas till huvudbanetyp.

Beträffande ifrågasatta hamnanordningar yttrar styrelsen, att i de

angivna kostnadsbeloppen icke äro medtagna några kostnader för hamnanordningar

vid Karl Johans stad, enär styrelsen ansett det icke tillkomma

styrelsen handlägga den vidare utvecklingen av denna fråga.

Emellertid har styrelsen vidkommande detta spörsmål erinrat, att

styrelsen i sin skrivelse den 8 mars 1911 framhållit, bland annat, att i

och med norra stambanans framdragande till och uti Tornedalen en

god hamnplats måste anordnas så nära gränsen mot Finland, som förhållandena

medgåve, att det vore av vikt, att arbetena med banans och

spårförbindelsernas till densamma anläggande anordnades så, att hamnen

bleve färdig att tagas i bruk samtidigt eller åtminstone endast kort tid

efter det att norra stambanan öppnats för allmän trafik till nämnda

gräns, att hamnen borde förläggas vid Karl Johans stad, varest lämpliga

hamnanordningar kunde åvägabringas, att enligt ett av styrelsen

utarbetat förslag sådana anordningar, inklusive spår, varuskjul med

mera därstädes, vilket förslag förutsatte ett vattendjup invid kaj av

5,5 meter under lågvattenytan och en kajlängd av 200 meter, skulle

komma att kosta, approximativt beräknat, 670,000 kronor, samt att styrelsen

dock hölle före, att hamnanordningar med mindre omfattning än

de beräknade men ändock fullt tillfredsställande för en avsevärd tid

framåt skulle kunna åstadkommas å platsen för betydligt lägre kostnad.

Då styrelsen sålunda finner det vara av stor vikt, att en hamnplats

anordnas vid Karl Johans stad i samband med norra stambanans framdragande

till gränsen mot Finland, och då stjrrelsen har grundade skäl

antaga, att Haparanda stad icke mäktar åtaga sig att på egen hand

eller ens med statsbidrag i vanlig ordning bekosta nämnda hamnanläggning,

har styrelsen vidare såsom sin mening uttalat, att hamnanläggningen

ifråga bör komma till utförande genom statens försorg och

på dess bekostnad för att utan ersättning överlåtas till Haparanda stad,

som däremot skulle tillförbindas att bestrida erforderliga underhållskostnader,

sedan dock staden tillförsäkrats rätt att uppbära inflytande

hamnumgälder. Givetvis bör fastställandet av plan för bibanan Haparanda—Karl

Johans stad icke äga rum, förrän Kungl. Maj:t fastställt

läge för hamnen vid bibanans ändpunkt och anordningarna därstädes.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

53

Sedermera har även Kungl. Maj:ts befallningshavande med anled- Kungi. Jiajits

ning av vad generalstabs c h e fe n anfört lämnats tillfälle att ånyo yttra

sig i ärendet, och har Kungl. Maj:ts befallningshavande i skrivelse den låtande den

23 november 1912 anfört följande. 23

Huruvida såsom chefen för generalstaben angivit de strategiska

förhållandena, vilka i dessa trakter väl äro särskilt ömtåliga, kräva

järnvägens framförande på ena eller andra sättet, därom är Kungl.

Maj:ts befallningshavande givetvis icke kompetent att döma. Kungl.

Maj:ts befallningshavande kan dock ej underlåta påpeka, att de militära

auktoriteternas uppfattning i denna fråga synes hava varit skäligen

växlande. Ännu så sent som 1906 avstyrkte sålunda chefen för generalstaben

en framställning om undersökning av norra stambanans

fortsättande från Lappträsk direkt till Haparanda under förklaring,

att de militära skälen för slutpunktens förläggande till Karungi

fortfarande måste tillmätas samma betydelse som dittills. Måhända kan

sakläget nu anses vara ett annat, då frågan gäller banans framdragande

från Karungi till Haparanda. Av chefens för generalstaben

yttrande i ärendet den 18 februari 1911 framgår nämligen, att han

fäster synnerlig vikt vid frågan om platsen för en eventuell sammanknytning

mellan de svenska och finska järnvägsnäten. Men Kungl.

Maj:ts befallningshavande föreställer sig dock, att även om beslut nu

fattas i den av järnvägsstyrelsen påyrkade riktning härigenom icke

avgjorts, huruvida och eventuellt var en dylik sammanknytning skall

äga rum.

Chefen för generalstaben håller emellertid även före, att gränstraktens

mot Finland ekonomiska och kulturella utveckling liksom dess

säkra fästande vid Sverige skulle bäst befordras genom järnvägsproblemets

lösning på sätt han föreslagit. Kungl. Maj:ts befallningshavande inser

till fullo att, då nu stambanan en gång framdragits till riksgränsen,

det ligger ett stort försvarspolitiskt intresse i att hela gränstrakten

öster om Kalix älv må bringas till största möjliga utveckling, något

som givetvis också ligger Kungl. Maj:ts befallningshavande varmt om

hjärtat. Ifråga om medlen att vinna detta mål hyser dock Kungl.

Maj:ts befallningshavande en annan uppfattning än chefen för generalstaben.

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande senast i utlåtande till

järnvägsstyrelsen den 5 november 1910 yttrade sig i denna fråga,

framlade Kungl. Maj:ts befallningshavande de synpunkter, som enligt

dess mening borde vara bestämmande härvid. I korthet sammanfattade

kunna dessa uttryckas sålunda, att gränstrakternas utvecklings
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

möjligheter bäst tillgodoses och tillvaratagas genom att järnvägssträckningarna

förläggas så nära som möjligt intill de redan nu bebyggda

orterna. Härigenom främjas bäst det sätt för uppodlingen, som erfarenheten

visat vara det rationella i dessa trakter eller att den del av

odlingsmarken, som ligger närmast den förut odlade jorden, uppodlas

framför längre bort belägna delar.

Då det gäller att avgöra, vilken järnvägslinje mest gynnar utvecklingen,

lärer det för övrigt vara nödvändigt att, taga den största

hänsyn till möjligheterna för odling inom de olika linjernas trafikområden.

Vid bestämmande av de utav järnvägsstyrelsen å ena och chefen

för generalstaben å andra sidan föreslagna linjernas trafikområden torde

man kunna bortse från sträckan mellan Nikkala och Haparanda, som

skulle bliva gemensam för båda linjerna. Å kartskiss, som är bifogad

propositionen, har med grön streckad linje utmärkts det område, som

kan tänkas tå gagn av linjen Lappträsk—Nikkala, under det motsvarande

område för linjen Karungi—Haparanda betecknats med röd

streckad linje; och har härvid hänsyn tagits till befintligheten av järnvägen

Lappträsk—Karungi.

De byar, som helt eller delvis falla inom trafikområdet för linjen

Lappträsk—Nikkala, det västra trafikområdet, äro Lappträsk, och Aavajärvi

i Karl Gustavs socken, Långträsk, Nartijärvi, Sangijärvi och

Säivits i Neder Torneå socken samt Myrdalen, Espinära, Hällfors, Hömyrfors,

Moån, Empoheden, Granån, Björkfors, Sänkmyran, Holmträsk,

Mörtträsk, Landtjärv, Vånafjärden, Sangis, Säivitsnäs och Båtskärsnäs i

Neder Kalix socken, varjämte de industriella anläggningarna Båtskärsnäs

såg, Ängörens såg, Axelsviks såg samt Karlsborgs såg och mekaniska

verkstad torde komma att draga nytta av denna järnvägslinje.

Folkmängden inom detta område, som till största delen faller inom

Neder Kalix socken och innehåller en areal av omkring 425 kvadratkilometer,

uppgick den 31 december 1911 till 4,069 personer.

Inom trafikområdet för linjen Karungi—Haparanda, det östra trafikområdet,

ligga helt eller delvis följande byar: Kukkola, Keräsjänkkä

och Pitkäjärvi i Karl Gustavs socken samt Kattilasaari, Leipijärvi,

Keräsjoki, Äkusjärvi, Karsikojärvi, Över Vojakala, Neder Vojakala,

Mattila och Vuononoja i Neder Torneå socken. Folkmängden inom

detta område, vilket helt faller inom Neder Torneå och Karl Gustavs

socknar, utgjorde den 31 december 1911 1,334 personer. Dess areal

uppgår till omkring 250 kvadratkilometer.

Oaktat det västra trafikområdet sålunda både med avseende på

folkmängd och omfattning är väsentligt större än det östra, torde dock

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115. 55

utvecklingsmöjligheterna vara, även absolut taget, betydligt bättre inom

det senare än inom det förra området. Detta har sin grund däri, att

de i jordmånens naturliga beskaffenhet grundade betingelserna för jordbruk

äro vida gynnsammare inom de närmare Tornedalen belägna

trakterna än inom det område, som skulle få gagn av en järnväg

Lappträsk—Nikkala.

Ett tämligen påtagligt bevis på de möjligheter med hänsyn till

odling, de båda trafikområdena erbjuda, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande

vara att finna i omfattningen av de nyodlingar, som under

senare åren där verkställts. Några exakta siffror beträffande särskilt

de här avsedda, begränsade områdena kunde visserligen icke framläggas,

men sakförhållandet torde dock tydligt nog framträda därav att, medan

arealen av verkställda nyodlingar inom hela Neder Kalix socken med

en ytvidd av 1,809 kvadratkilometer under tioårsperioden 1902—1911

uppgår till endast 181 hektar, motsvarande siffra för Neder Torneå och

Karls Gustavs socknar med eu areal av 911 kvadratkilometer stiger till

205 hektar.

Jämväl jordbrukets nuvarande relativa ställning inom de olika

trafikområdena lärer få anses såsom eu god mätare på deras utvecklingsmöjligheter.

Följande sammanställning utvisar skördebeloppet samt

kreatursbesättningen inom områdena år 1911:

Folk-

Ungefär-

liga

Skörd av

korn och

Kreatursbesättning

mängd.

arealen

kvkm.

hekto-

liter.

hästar

st.

nöt-

kreatur

st.

får

st.

Västra trafikområdet................................

4,069

42o

4,110

233

1,551

693

Östra trafikområdet................................

1,334

250

3,475

188

1.269

634 :

Medan sålunda västra trafikområdet är i avseende å folkmängd 205

procent och med hänsyn till areal 70 procent större än det östra området,

var skördeavkastningen icke mer än 18 procent större i det förra

än i det senare området. Beträffande kreatursbesättningen är relationstalet

för hästar 24 procent, för nötkreatur 22 procent och för får 9

procent.

Kungl. Maj:ts befallningshavande kan följaktligen icke dela generalstabschefens

uppfattning, att den av honom förordade järnvägssträckningen

skulle bättre än linjen Karungi—Haparanda tillvarataga gräns
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 115.

traktens utvecklingsmöjligheter, som — därom torde man kunna vara

ense — i alldeles övervägande grad ligga på jordbrukets område.

Men icke heller övriga av chefen för generalstaben på det försvarspolitiska

området framhållna synpunkter synas Kungl. Maj:ts befallningshavande

äga fog för sig. Sålunda kan Kungl. Maj:ts befallningshavande

icke finna, att den omständigheten, att enligt järnvägsstyrelsens

alternativ systemets brännpunkt skulle kunna sägas bliva Haparanda,

i och för sig medför några egentliga olägenheter, snarare tvärtom.

Just genom att göra Haparanda i möjligaste mån konkurrenskraftigt,

vilket bäst sker genom att draga järnvägen från Karungi ner till staden,

motverkar man den eventualiteten, att tyngdpunkten för den allmänna

rörelsen i den svenska gränsbygden skulle förflyttas till Torneå. Genom

att giva järnvägen den av chefen för generalstaben föreslagna sträckning

skulle visserligen hamnen vid Karl Johans stad sannolikt få ökad

betydelse; men man torde dock ej kunna förutsätta en sådan fullständig

omläggning av förhållandena, att denna hamnplats skulle bliva ortens

centralpunkt. Denna torde allt framgent bliva att finna i Haparanda,

ehuru staden med en sådan anordning av kommunikationerna ej skulle

få den betydelse, man med det andra alternativet kunde vänta. För

Kungl. Maj:ts befallningshavande, står det klart, att en ort av betydenhet

på svenska sidan av gränsen är att avgjort föredraga framför tvä

med mindre bärkraft och förutsättningar. Det synes för övrigt Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som om Haparanda skulle hava berättigade

anspråk att i detta sammanhang få sina önskemål tillgodosedda, därest

riksintresset ej lägger hinder i vägen därför. Haparanda har av gammalt

haft sitt naturliga handelsområde inom Tornedalen. Dess uppland

har sålunda omfattat Neder Torneå, Karl Gustav, Hietaniemi, Över

Torneå, Korpilombolo, Tärendö och Pajala socknar. Allt efter som

stambanan framdragits till Morjärv och Lappträsk, har emellertid Haparandas

handelsområde minskats, i det socknarna inom övre Tornedalen

dragit sin import till andra orter, något som tagit sig tydligt uttryck

i minskad varuomsättning i Haparanda. Skulle nu järnvägen Karungi

—Haparanda icke komma till stånd, utan i stället en linje dragas direkt

från Lappträsk till Karl Johans stad och Haparanda, skulle Haparanda

handelsområde komma att ytterligare kringskäras och dess konkurrenskraft

till skada för de svenska intressena nedsättas. Om åter järnvägsproblemet

löses så, att linjen från Karungi föres ned till Haparanda

och Karl Johans stad, komma större delen av socknarna i övre Tornedalen

att återknyta sina gamla handelsförbindelser med köpmännen i

Haparanda. Man kan då, såsom förut antytts, äga säker förvissning,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

att staden kan bliva ett verkligt handels- och kulturcentrum på svenska

sidan och med framgång upptaga tävlan med Torneå. Att ett sådant

resultat också överensstämmer med riksintresset, synes Kungl. Majds

befallningshavande vara tydligt.

Chefen för generalstaben har vidare uttalat den mening, att, då

genom järnvägsstyrelsens förslag Tornedalens i övervägande grad finska

befolkningselement skulle komma att sinsemellan förbindas med en

längs dalen löpande järnväg, det av chefen för generalstaben förordade

alternativet skulle vara bättre ägnat att sammanknyta denna befolkning

med Sverige. Kungl. Majds befallningshavande har härvid erinrat, att

språkgränsen går ungefär vid Säivits. De av generalstabschefen föreslagna

båda stationerna mellan Lappträsk och Nikkala skulle sålunda

komma att ligga i svenskspråkig bygd, medan linjen Karungi—Haparanda

till hela sin längd genomlöper eu trakt med väsentligen finsktalande

befolkning. Kungl. Maj ds befallningshavande håller för sin de!

före, att försvenskningsarbetet har större utsikt till framgång, om järnvägen

föres mitt in i finnbygden och för denna skapar bästa möjliga

förbindelser med det övriga Sverige, än om den, på ett sämre sätt tillgodoseende

trafikbehovet, smyger sig in i en utkant av denna bygd.

Erfarenheten ger tydligt vid handen, att en järnvägsstation mitt uppe i

en finsktalande bygd har eu förunderlig förmåga att inom eu jämförelsevis

kort tid omskapa språkförhållandena; och detta sker så mycket

lättare, som hos befolkningen, som känner sig såsom svenskar, i allmänhet

förefinnes ett mycket stort intresse att tillägna sig kunskap i

svenska språket.

Kungl. Maj ds befallningshavande har sålunda tillstyrkt bifall till

järnvägsstyrelsens framställning i ärendet.

Till stöd för sin uppgift, att betingelserna för jordbruket äro vida

gynnsammare inom Tornedalen med närmaste omnejd än inom det område,

som skulle få gagn av en järnvägslinje mellan Lappträsk och

Nikkala, har Kungl. Maj ds befallningshavande åberopat ett yttrande av

jordbrukskonsulenten V. L. Wanhainen med instämmande av hushållningssällskapens

sekreterare filosofie doktorn Paul Hellström. Nämnda

yttrande torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Slutligen ber jag också att få nämna, att petitioner inkommit till

Kungl. Majd dels från Haparanda stadsfullmäktiges järnvägskommitté

samt köpmän och industriidkare i Haparanda med anhållan om anläggning

av statsbana från Karungi till Haparanda och Karl Johans stad

samt i sammanhang därmed anordnande av hamn å sistnämnda plats,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 81 käft. (Nr Ilo.) 8

Petitioner

från ortsinvånarna.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

58 Kung!.. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

dels från åtskilliga hemmansägare i Tornedalen, vilka framhålla såsom

önskvärt, att banan framdrages genom älvdalen utefter skogsbrynet, och

dels från kommitterade för Neder Kalix kommun, vilka med betonande

av Kalixdalens intressen förorda den av generalstabschefen påyrkade

sträckningen, eventuellt med bispår till Vånafjärden för blivande hamnanläggning

därstädes.

Innan jag går att uttala mig för den ena eller andra sträckningen

av den bana, som skall avsluta det norra stambanenätet, må nämnas

något om den terräng, som de konkurrerande linjerna genomlöpa.

Från Lappträsk går Sangisälven i ungefär rakt sydlig riktning ned

till Bottenhavet och erhåller därunder från väster ett tillflöde i Korpikån.

Utmed Sangisälven ligga åtskilliga byar, de största Björkfors och Sangis.

Aven utmed Korpikån hava några byar uppstått, liksom på kuststräckan

mellan Sangis och Nikkala. Jordmånen i de nämnda floddalarna och å

kuststräckan torde till största delen bestå av sand. Åven de myrområden,

som äro inströdda här och där, äro av mindre god beskaffenhet

eller av tämligen ringa utsträckning och således på det hela taget

antingen alldeles oanvändbara för odling eller av mindre betydenhet i

sådant avseende.

Torneälvs västra strand bildar eu än bredare, än trängre slätt med

jordmån, huvudsakligen av för odling mycket väl lämpad myrjord på

lerbotten, här och där avbruten av fasta marksträckor. I dalgången

och nära väster därom ligga flera betydande byar, bland vilka jag må

nämna Ivukkola, Vojakala och Mattila. Oaktat odlingen skrider ganska

hastigt framåt, återstå dock ännu utmärkta och vidsträckta odlingsmyrar,

till en del redan avdikade med statsanslag. Närmast väster om

floddalen vidtager ett mindre skogsbälte, på vars andra sida ett mycket

vidsträckt myrområde utbreder sig, även det väl lämpat för odling.

Med denna skildring må ock sammanställas de uppgifter, Kungl.

Maj:ts befallningshavande i sitt senaste utlåtande lämnat om, huru nyodlingarna

vuxit inom Tornedalen, under det de inom den västra bansträckningens

trafikområde varit jämförelsevis små, ett förhållande, som

ock får sin naturliga förklaring, då, enligt vad jag nyss nämnde, jorden

där är väsentligt ogynnsammare för kultur än i Tornedalen med tillhörande

områden.

Då man nu vet, vilka svårigheter kulturarbetet i Norrbotten har

att kämpa med, även där jordmånen är som bäst, synes det mig ingalunda

vara välbetänkt att, såsom chefens för generalstaben förslag innebär,

med statsbanan uppsöka de för odling mindre väl lämpade tråk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ilo.

terna, i stället för att giva dem, vilkas naturliga förutsättningar äro

störst, en ytterligare kraftig stöt framåt genom att underlätta omsättningen

med det övriga Sverige.

Ser jag alltså frågan ur den synpunkten, vilken av de föreslagna

sträckningarna är bäst ägnad att stödja den befintliga och uppamma

ny utveckling inom jordbruket, synes mig otvivelaktigt, att den av

järnvägsstyrelsen förordade linjen bär företräde.

Men den materiella odlingen kräver icke endast en utvecklingskraftig

bygd, utan -även en centralpunkt, där den jordbrukande befolkningen

kan avsätta sina produkter och själv förse sig med de förnödenheter,

som måste införas från annat håll. Ett sådant centrum

har sedan gammalt funnits i Haparanda, som emellertid på senare aren

synes till följd av konkurrens från grannstaden på finska sidan hava

begynt att gå tillbaka. Erhåller nu hela Tornedalens befolkning genom

en längsgående bana direkt förbindelse med Haparanda, synes mig

dock otvivelaktigt, att denna stad åter skall kunna blomstra upp.

Därmed skulle också vinnas ett mål, som ur försvarspolitisk synpunkt,

minst lika mycket som ur ekonomisk, torde vara av stor betydelse,

nämligen att inrikta hela gränstraktens finsktalande befolknings

förbindelser "på en huvudort, som allt mer försvenskas, och därigenom

på ett så att säga mera livskraftigt sätt underlätta spridningen

av svenska språket i dessa bygder än som kan ske enbart genom de

svenska skolorna. Ett sådant fastlimmande av denna gränsmark vid

moderlandet torde böra skattas mycket högt och är alltså enligt min

uppfattning ett synnerligen betydande företräde hos järnvägsstyrelsens

förslag. Huru något liknande skulle kunna vinnas med generalstabschefens

förslag, har jag svårt att inse, då enligt detsamma banan till

allra största delen skulle gå utom den finsktalande bygden och hänvisa

Tornedalens befolkning att söka sig förbindelser söder ut på samma

sätt som hittills eller till ävent}^rs framdeles å en bana på finska sidan.

En utveckling av sist antydda slag kan så mycket mera befaras, som

handeln och rörelsen i Haparanda skulle komma att ytterligare gå tillbaka

under konkurrens med något mindre samhälle vid Säivitsviken

eller annan hamnplats. Någon större uppblomstring av den sistnämnda

torde väl knappast kunna förväntas, utan resultatet skulle sannolikt

bliva två tynande, konkurrerande samhällen på svenska sidan samt ett

livskraftigt tillväxande på den finska.

Står det således för mig klart, att ur ekonomiska och kulturella

synpunkter sträckningen från Karungi till Haparanda är att föredraga,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

åtel star dock alltid frågan, huruvida strategiska skäl lägga hinder i vägen

för nämnda sträckning. Jag ber då till en början få erinra att, såsom

framgår av den historiska redogörelsen här ovan för de olika förslagen

till norra stambanans avslutande, järnvägsstyrelsen och Kung]. Maj:ts

befallningsha vande såväl. 1903 som 1906 förordat, att stambanan skulle

dragas från Lappträsk direkt till Haparanda, men att generalstabschefen

da av strategiska skäl yrkade, att stambanan skulle få sin slutpunkt i

Karungi. Detta sistnämnda önskemål har helt och hållet blivit till—

goaosett genom statsmakternas beslut år 1911. Då nu generalstabschefen

tillstyrker, att banan i den av honom förordade riktningen skall

framdragas till Haparanda, innebär detta i själva verket att genom en

från Lappträsk utgående sidobana skaffa stambanan en ny slutpunkt vid

gränsen. Järnvägsstyrelsens förslag däremot synes mig kunna betraktas

sålunda, att man, med bibehållande av ändpunkten i Karungi, giver

Tornedalen eu tertiärbana för fyllande av dess lokala kommunikationsbehov.

Beträffande, sträckningen av bandelen Karungi—Haparanda samt

stationsplatsen i Haparanda torde densamma få närmare bestämmas av

Kung!. Maj:t. Dock anser jag mig böra uttala den mening, att banan

visserligen bör framdragas nära själva dalgången men dock så västligt,

att. den faller utanför den egentliga odlade marken och att vissa

militära hänsyn varda tillgodosedda. Stationen i Haparanda bör förläggas

söder om staden. En framtida anknytning med det finska nätet

kan enligt min mening icke ifrågasättas annat än söder om Haparanda

i närheten av Neder Torneå kyrka på finska sidan.

Med iakttagande av vad sålunda uttalats, torde avgörande strategiska

betänkligheter icke finnas mot en järnväg från Karungi i Torneälvens

floddal till Haparanda; och då mycket starka skäl ur synpunkten

av odlingens och den svenska kulturens befrämjande tala för denna

sträckning, anser jag mig böra tillstyrka järnvägsstyrelsens förslag.

Haparandas nuvarande uthamn Salmis har vid medel vattenstånd

allenast ett djup av 3''/g meter och försämras alltjämt dels i följd av

deri allmänna höjningen av kustlandet vid Bottniska viken och dels

genom uppslamning från älven. Att nedlägga betydande kostnader för

att under en längre framtid binda Haparandas behov av hamn vid

denna plats torde därför knappast böra ifrågakomma. Järnvägsstyrelsen

har föreslagit att i stället söka få till stånd en hamn vid Karl

Johans stad, vilken hamn skulle fylla skäliga anspråk under åtminstone

40 a 50 år framåt. Mera ingående undersökningar rörande liamnmöjlig
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

lieterna i trakten äro emellertid påkallade för ett slutligt beslut i denna

fråga. Jag har därför uppenbarligen ej heller nu kunnat föreslå någon

bibana från Haparanda till en blivande hamnplats. Till ett annat år

hoppas jag emellertid, att denna fråga skall kunna föreligga i mera

utrett skick än nu.

Kostnaderna för linjen Karungi—Haparanda uppgå enligt järnvägsstyrelsens

beräkning till 1,475,000 kronor, om banan bygges såsom

tertiärbana.

I detta sammanhang ber jag emellertid att få omnämna, att järnvägsstyrelsen

anmält, att, sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 3

september 1909 bemyndigat styrelsen att företaga erforderliga undersökningar

och utredningar för uppgörande av förslag till fortsättningav

norra stambanan samt genom nådigt brev den 1 juli 1910 anbefallt

styrelsen att gemensamt med chefen för generalstaben verkställa de

fortsatta undersökningar, som vore erforderliga för lösande av Tornedalens

järnvägs fråga, järnvägsstyrelsen för berörda ändamål låtit förskottera

tillhopa 22,051 kronor 34 öre. Beträffande dessa kostnader

hemställer styrelsen, att de måtte få gottgöras av de för statsbanan

Lapp träsk—Veittijärvi och Veittijärvi—Karungi—Matarengi anslagna

medel i proportion av de för dessa banors anläggande beräknade kostnader.

Då utgifterna kunna anses ha skett i och för nämnda banor

samt något ökat anslag för deras täckande ej erfordras, torde jag framdeles

hos Kungl. Maj:t få göra framställning om ^anordnande av beloppet

i enlighet med styrelsens framställning.

Vidare har styrelsen upplyst, att de genom nådigt brev den 22

juni 1911 anbefallda undersökningarna och utredningarna, vilka även

omfattat tidsödande borrningar och andra undersökningar för olika

hamnlägen, torde komma att draga en kostnad av 20,000 kronor samt

att detta belopp icke ingår i den beräknade kostnaden för det nu av

mig förordade bansystemet, vars beräknade kostnader således böra ökas

med sistnämnda belopp eller till 1,495,000 kronor. Härav torde, i enlighet

med vad järnvägsstyrelsen hemställt, 600,000 kronor böra anvisas

för år 1914.

Enligt vad jag inhämtat, komma under år 1913 de flesta terrasseringsarbetena

å bandelen Veittijärvi—Karungi—Matarengi att avslutas.

Under år 1914 kunna lämpligen utföras terrasseringar ävensom murning av

vattengenomlopp å linjen Karungi—Haparanda och torde dessa arbeten

kunna bedrivas så, att hinder icke möter att under följande år 1915

rälslägga och ballasta banan fram till Haparanda samt i övrigt att full
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

börda densamma, så att till år 1916 endast mindre kompletteringsarbeten

återstå.

I fråga om de tekniska bestämmelserna torde i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag vara lämpligt, att bandelen Karungi—Haparanda

by§''§es enligt liknande bestämmelser, som äro gällande för den beslutade

delen Karungi—Matarengi av statsbanan Veittijärvi—Karungi—Matarengi

med det undantag dock, att broarna å banan beräknas för ett högre

lokomotivaxeltryck, 18 ton, än vid bandelen Karungi—Matarengi samt

att vissa stationsanordningar böra göras vidlyftigare än på sistnämnda

bandel.

De huvudsakligaste tekniska bestämmelserna skulle sålunda bliva

följande:

Skenvikt ..................................................

Sliprarnas längd ..................................

Största stigning å rak bana ..........

Minsta krökningsradie å fria banan

Banvallens krönbredd..........................

Jordskärnings bredd i balansplanet.

Ballastens krönbredd ............................

» tjocklek..................................

27,5 kg per meter (begagnade,

men brukbara räler),

2.4 meter,

25:1000,

300 meter,

4,3 »

7.5 »

2,8 ))

0,4 ))

Såsom förutsättning för banans anläggning med statsmedel anser

jag, i enlighet, med vad järnvägsstyrelsen föreslagit och i anslutning till

vad senast vid beslutet om byggande av statsbanan Sveg—Hede ägt

rum, böra stadgas att vederbörande landsting utfäster sig:

att kostnadsfritt för banan upplåta

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med därtill hörande avdikningar, vattenavlopp

och parallellvägar;

all mark för banbevakningsområden, bangårdar, håll-, last- och

mötesplatser samt lokomotiv- och vattenstationer med tillhörande ledningar,

varvid iakttages i fråga om mark för bangårdar, håll-, lastoch

mötesplatser samt lokomotivstationer, att så stora områden därför

upplåtas, att .tillräckligt utrymme erhålles för framtida, möjligen erforderliga

utvidgningar samt lör rymliga bostäder åt järnvägens personal

;

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

genom skogsmark en bredd av 15 meter å vardera sidan om banans

medellinje ävensom, där arbetets beskaffenhet betingar en större bredd,

vad som i sådant hänseende erfordras, med all skog, som å den erforderliga

marken befinnes vid den utstakning, vilken ligger till grund

för nådigt beslut om fastställelse av definitiv plan för banan;

all mark för till följd av banbyggnaden erforderlig anläggning av

nya eller omläggning av gamla, allmänna eller enskilda vägar ävensom

rätt att efter behov i sjöar och vattendrag taga för järnvägsbyggnaden

och för järnvägens trafikerande med mera erforderligt vatten, samt att,

där område icke anses böra för ändamålet förvärvas, framdraga och

för framtiden underhålla för vattentagning erforderlig ledning;

skolande i händelse av tvist angående storleken av markområde,

som för något av ovan angivna ändamål må vara erforderligt, frågan

därom underställas Kungl. Maj:ts prövning och avgörande;

dels under arbetets fortgång:

all mark, behövlig för dels sidoschaktningar, dels upplag av sten,

jord samt för anläggningen erforderliga materialier och andra effekter,

dels sten-, grus- och dyjordstäkter, dels vägar och sidospår, dels slutligen

de provisoriska anordningar, av vad namn och slag de vara må,

som för byggnadsarbetenas utförande befinnas nödiga, allt att vid arbetets

slut avlämnas i då befintligt skick;

att överlämna den för all framtid upplåtna marken gravationsfri;

att lämna ersättning för husflyttningar och olägenheter till följd

av försvårad brukning och förlängda vägar eller andra olägenheter, av

vad namn och beskaffenhet de vara må, som kunna anses härflyta av

det genom anläggningens utförande orsakade intrång; samt

att utan kostnad för staten anskaffa och till järnvägsstyrelsen

överlämna alla för erhållande av lagfart å den för all framtid upplåtna

marken erforderliga handlingar och kartor med mera;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös, för

vad i ett eller annat avseende härutinnan till äventyrs kan komma

att brista. I

I detta sammanhang har jag slutligen att anmäla frågan om anläggning

av utfartsvägar från statsbanan Boden—Lappträsk.

Jag erinrar då, att 1904 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts

framställning beslutat anläggning av eu statsbana från Morjärv över

Storträsk till Lappträsk och i sammanhang därmed anläggning av lands
-

Utfartsräg-ar

från

statsbanan

Boden—

Lappträsk.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

våg från Boden till Morjärv och vidare från Morjärv till Lappträsk,

under villkor, bland annat, förutom kostnadsfri upplåtelse av mark m. m.

för järnvägen,

att för den ifrågasatta landsvägen från Boden till Morjärv och vidare

från Morjärv till Lappträsk kostnadsfritt upplätes all till väganläggningen

erforderlig mark;

att upplåtelsen jämväl skulle innebära förpliktelse att lämna ersättning

för olägenheter till följd av försvårad brukning, förlängda vägar

eller andra olägenheter av vad namn och beskaffenhet de vore, som

kunde anses härflyta av det genom järnvägens anläggning orsakade

intrång;

allt med skyldighet att hålla staten skadeslös för vad i ett eller

annat avseende härutinnan till äventyrs kunde komma att brista.

Generalstabs- I utlåtande den 17 februari 1908 angående, bland annat, järnvägsfebruar^mV.

styrelsens förslag till arbetsplan under år 1908 för landsvägen Morjärv—

Lappträsk anmärkte chefen för generalstaben, att utfartsvägar till landsvägen

från stationer och mötesplatser på linjen Morjärv—Lappträsk

icke funnes medtagna i beräkningen. Enligt generalstabschefens mening

borde detta emellertid ske, ty det måste anses som oskiljaktigt från

hela idén med denna på militärt initiativ tillkomna landsväg, att den

stode i förbindelse med samtliga stationer och mötesplatser på den järnväg,

utefter vilken den löper.

Proposition I propositionen nr 72 till 1909 års Riksdag omnämnde dåvarande

°i909 Irs departementschefen detta förhållande, ävensom att järnvägsstyrelsen

Riksdag, låtit uppdraga åt vederbörande arbetsledare att verkställa erforderliga

undersökningar och kostnadsberäkningar beträffande dessa utfartsvägar.

Departementschefen framhöll tillika, utan att ingå på frågan om lämpligheten

att anlägga utfartsvägarna, att ett bifall till generalstabschefens

framställning givetvis komme att medföra icke oväsentliga kostnader,

vilka icke upptagits i den ursprungliga kostnadsberäkningen.

Jämvägssty- Järnvägsstyrelsen avgav sedermera den 19 november 1909 utlåimåtandTden

^nde i ämnet till chefen för generalstaben. Styrelsen framhöll däri

19 november till en början, att före påbörjandet av stambanan genom övre Norrland

var det gällande praxis att, om bygde- eller landsväg fanns nära intill

den plats, där en järnvägsstation anlades, byggdes genom statens

järnvägars försorg och på deras bekostnad en anslutningsväg mellan

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

stationen och. den förut befintliga bygde- eller landsvägen. Vid anläggandet

av nyssnämnda stambana frångicks emellertid i de flesta fall

denna praxis och, då sedermera statsbanan Frövi—Krylbo och statsbanan

genom Bohuslän anlades, bekostades i regel icke med järnvägsbyggnadsmedel

byggandet av utfartsvägar från stationerna. I de fall, där

väg korsade järnväg eller stationsområde och sålunda vägomläggning

var nödvändig, anlade och bekostade emellertid styrelsen erforderliga

utfartsvägar. Dessa olika förfaringssätt hava grundats endast

på praxis, och någon skyldighet för statens järnvägar att med järnvägsbyggnadsmedel

bekosta anläggning av ovanberörda anslutningsvägar bär

icke någon gång ansetts föreligga.

Styrelsen erinrade även, att frågan om byggande av dylika utfartsvägar

varit föremål för Riksdagens prövning. Vid 1908 års Riksdagväcktes

sålunda motion i ämnet, och gick denna motion ut på, att staten,

med frångående av den grundsats, som i förevarande hänseende

numera vunnit tillämpning, skulle åtaga sig att bekosta byggnad av förbindelsevägar

från statsbanestationer till närmaste allmänna landsväg

eller bygdeväg. Statsutskottet avstyrkte emellertid motionen och anförde

i avgivet utlåtande, att utskottet icke kunde finna giltiga skäl föreligga

för statens betungande med berörda kostnader ävensom att i betraktande

av de fördelar, som bereddes eu ort därigenom, att staten där framdroge

en järnväg, det syntes icke vara obilligt, att orten finge själv vidkännas

kostnaderna för anläggning och underhåll av förbindelsevägar till

järnvägsstationerna. Riksdagen avslog även motionen.

Det hade sålunda stått i överensstämmelse med antagen praxis, att

ifrågavarande utfartsvägar ej upptagits vid beräkningarna av kostnaden

för statsbanan och landsvägen från Boden .till Lappträsk.

Styrelsen överlämnade emellertid ett av arbetschefen för statsbaneanläggningen

Morjärv—Lappträsk upprättat betänkande jämte kostnadsförslag

angående ifrågavarande utfartsvägar. Enligt kostnadsförslaget

skulle kostnaderna för utfartsvägarna med 6 meters bredd uppgå till

omkring 215,700 kronor och med 4 meters bredd till omkring 172,600

kronor.

I sitt nyssnämnda utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen, att det

skulle kunna ifrågasättas att minska den i förslagen beräknade vägbredden

från 6 till 4 meter. I båda fallen inginge emellertid icke

i kostnaden lösen för den för utfartsvägarna erforderliga, mark och

därmed sammanhängande ersättningar. Då det emellertid icke kunde

bestridas, att flera av de föreslagna utfartsvägarna även i fredstid skulle

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. SI höft. (Nr 115.) ''•)

s. 66 Kontrollera mot PDF

Generalstabschefens

utlåtande

den 12 april

1910.

Framställning

till landsting

och

kommuner.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

bliva till stor nytta för de trakter, genom vilka de skulle komma att

ga, i vilket avseende särskilt erinrades om förhållandena vid Hundsjö,

Degerselet, Niemisel och Räcktjärv, ansåg styrelsen det kunna förutsättas,

att landsting, eller eventuellt kommuner, bekostade lösen för erforderlig

mark in. ro. för ifrågavarande utfartsvägar.

Styrelsen förklarade slutligen, att byggandet av dessa utfartsvägar

borde betraktas såsom eu följdriktig och i flera avseenden nödvändig

komplettering av statsbanan och landsvägen.

1 sitt den 12 april 1910 avgivna utlåtande angående norra stambanans

fortsättande från Lappträsk anförde chefen för generalstaben

beträffande ifrågavarande utfartsvägar, att den praxis, som utbildat sig

vid de senaste statsbanebyggnaderna, ej rätteligen kunde tillämpas på

här ifrågavarande fall. Det handlade nämligen här ej om förbindelsevägar

mellan stationerna och redan befintliga bygde- och landsvägar,

utan här gällde det ett kombinerat arbete järnvägen och landsvägen

Boden—Lappträsk, där såväl järnväg som landsväg byggas på statens

bekostnad och genom järnvägsstyrelsens försorg, och där landsvägen

tillkommit av militära skäl för att tillsammans med järnvägen kunna

bilda en operationslinie. Att ur detta företag utbryta utfartsvägarna

från stationer och mötesplatser och överlämna åt ortsintresset, huruvida

dessa ur militär synpunkt nödvändiga vägar skola komma till stånd

eller ej, synes stå i strid med huvudmotivet för landsvägens tillkomst

och det skäl, varför staten påtog sig hela kostnaden för densamma,

nämligen att vägen skulle tillsammans med järnvägen kunna bilda en

operationslinje. Eu landsväg, säger generalstabschefen, som löper från

Boden till Lappträsk utan gtt stå i förbindelse med järnvägen i samma

riktning, fyller endast ofullständigt denna uppgift.

Sedermera anbefallde Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 1 juli

1910 Kungl. Majrts befallningskavande i Norrbottens län att vidtaga

erforderliga åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner eller

enskilda vore villiga att kostnadsfritt upplåta mark m. in. för utförandet

av ifrågavarande väganläggningar.

I skrivelse den 31 december 1910 har därefter Kungl. Maj:ts befallningshavande,

med överlämnande av inkomna yttranden, anfört, att

varken landsting, kommuner — med ett enda undantag i visst avseende

— eller väghållningsdistrikt varit villiga att göra den begärda

utfästelsen samt att bidrag från enskilda ej heller kunde påräknas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl Maj:ts Nåd, Proposition Nr Ilo.

Landsvägen från Boden till Lappträsk bär tillkommit väsentligen Departements.

på militärt initiativ. Detta är anledning till, att staten åtagit sig hela

anläggningskostnaden, frånsett markupplåtelsen, oaktat naturligtvis ortens

invånare i viss mån draga nytta av det nya samfärdsmedlet. På

samma sätt torde det förhålla sig med de nu ifrågavarande utfartsväo-arna.

De anses av militära skäl vara nödvändiga, för att den redan

byggda landsvägen skall kunna fylla det ändamål, som därmed avsetts,

och har jag därför, efter överläggning med chefen för lantförsvarsdepartementet,

funnit mig böra föreslå, att ifrågavarande utfartsvägar

anläggas och att de bekostas av statsmedel. På grund av dessa vägars

speciella karaktär, anser jag därmed icke något prejudikat lamnat av

innebörd, att statsverket i allmänhet skulle åtaga sig att bygga utfartsvägar

från statsbanestationerna, eu praxis, som, på sätt järnvägsstyrelsen

framhållit, en gång övergivits och ingalunda åter bör upptagas.

Då emellertid det ej kan förnekas, att de blivande vägarna äro

till gagn för orten, i synnerhet vid de stationer och hållplatser, där

större byar finnas relativt nära, och det torde vara otvivelaktigt, att,

om utfarts vägarnas anläggande föreslagits samtidigt med statbanan och

landsvägen, samma åtagande om markupplåtelse in. m. skulle påfordrats

även för dessa utfartsvägar, anser jag det skäligt, att ett sådant åtagande

jämväl nu kommer till stånd. Om emellertid en närmare prövnino-

skulle kunna giva till resultat, att någon viss utfartsväg befinnes

alls0 icke eller högst obetydligt komma att användas för den allmänna

samfärdseln, synes det vara en billig eftergift åt ortsbefolkningens intressen,

att Kungl. Maj:t erhåller rätt att i sådant undantagsfall fritaga

från skyldigheten att upplåta mark m. m.

De av mig föreslagna villkoren torde lämpligen höra fästas vid

anläggningen av statsbanan Karungi—Haparanda.

För att i någon mån kunna nedbringa de betydande kostnaderna

synas utfartsvägarna böra anläggas med endast 4 meters bredd. Det

under sådan förutsättning erforderliga beloppet 172,600 kronor torde

först för år 1915 behöva anvisas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, under, förbehåll att de i

statsrådsprotokollet förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse av mark

in. in. iakttagas,

dels besluta anläggning av statsbana från lvarungi

till Haparanda för en beräknad kostnad av 1,495,000

kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

ordna, om de orter, järnvägen bör genomgå, samt för

påbörjande av nämnda anläggning för år 1914 anvisa

ett anslag av 600,000 kronor;

dels ock besluta anläggning av utfartsvägar till

landsvägen Boden—Lappträsk: från stationer och

mötesplatser å statsbanan Boden—Lappträsk för en

kostnad av 172,600 kronor.

Till denna av statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle

till Riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi Maj.is Nåd. Proposition Nr 115.

69

Bilaga.

Till Konungens befallningshavande i Norrbottens län.

Anmodad att avgiva yttrande angående de av jordmånen betingade förutsättningarna

för jordbrukets utveckling dels inom trafikområdet för en ifrågasatt statsbana

Karungi—Haparanda, och dels inom trafikområdet för en annan likaledes ifrågasatt

statsbana Lappträsk—Sangis—Säivis—Karl Johans stad, ber jag härmed vördsamt

få lämna följande

Utlåtande.

Det östra trafikområdet omfattar nedre delen av Kukkola by samt Pitkäjärvi och Leipijärvi

byar inom Karl Gustavs socken och Övre och nedre Vojakkala (med Kattilasaari,

Leipijärvi, Akusjärvi och Karsikkojärvi) samt Mattila byar inom Neder Torneå socken.

Inom detta område utgöras de viktigaste odlingslägenheterna dels av en strandremsa

utefter Torneälven och dels av myrmarker väster om de skogsåsar, som begränsa

ovannämnda strandremsa i väster.

Både inom Kukkola, Vojakkala och Mattila byars område bildar nämligen västra

stranden av Torneälven en låg och jämn, 500—1,500 meter bred slätt, vilken erbjuder

utmärkt goda odlingslägenheter. Endast i Övre Vojakkala och vid Kukkolaforsen

nå en del moränåsar ned till älven. Jordmånen här inom den gamla älvbädden

utgöres huvudsakligen av särdeles väl sönderdelad och för odlingsändamål värdefull

myrjord på botten av lera eller lerblandad sand. Närmast älvstranden förekommer

dock på hela sträckan Kukkola—Haparanda rå mest fastmarks jord: lera, sandblandad

lera, lerblandad sand, sand, och, där moränåsarna nå till älven, även morän- eller

krosstensjord.

Sådana delar av fastmarks jorden, som icke översvämmas av älven och icke äro

för mycket stenbundna, äro redan uppodlade till åker, varemot stora delar av myrjorden

antingen ligga alldeles orörda eller ock äro endast rödjade till ängar, som i

regel avkasta ytterligt ringa, och vilkas avkastning avtar år för år. Aven de delar

av denna myrjord, som nu användas som äng, skulle genom markens uppodling kunna

bringas att lämna flera gånger större skördar än vad nu är fallet. Rätt avsevärda

vidder av densamma äro ock redan avdikade med understöd av statsmedel och vänta

endast att plöjas upp och tagas i bruk.

Arealen av odlad och ofullständigt odlad odlingsbar myrjord här vid älven torde

kunna uppskattas till 8—9 kv.-km.

Väster om de skogsåsar, som begränsa ovan berörda gamla älvbädd i väster,

utbreder sig ett mycket vidsträckt myrjordsområde. Det upptar inom Kukkola (nedre

del), Pitkäjärvi och Leipijärvi byars område en areal av 30—35 kv.-km. samt fortsätter

söderut parallellt med Torneälven öster om Leipijärvi samt Vähä- och Iso
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

Karsikkojärvi inom Övre och Nedre Vojakkala samt Mattila skifteslags områden upptagande

där en areal, som kan uppskattas till ungefär 30 kv.-km.

Beskaffenheten af denna jord är mycket litet känd, men stora delar av densamma

hava lerbotten och markens lutningsförhållanden äro sådana, att de icke lägga

hinder i vägen för jordens torrläggning och kultivering.

Inom Övre- och Nedre Vojakkala skifteslag finnas, förutom vad ovan nämnts,

vidsträckta, med statsbidrag torrlagda, rätt värdefulla myrmarker även vid Akusjärvi

och Kuttilasaari.

Det västra trafikområdet omfattar byarna Lappträsk i Karl Gustavs socken,

fors, (Björkfors) Granån, Sangis, Lappbäcken och Båtskärsnäs i Neder Kalix socken*)

samt Pitkäjärvi, Narttijärvi, Sangijärvi, Säivis och delar av Nikkala i Neder Torneå

socken.

De viktigaste odlingslägenlieterna inom detta område ligga vid Sangisån, ehuru

denna å knappast har någon dalgång i ordets egentliga bemärkelse utan bildar helt

enkelt ^en fåra i de sand,- grus, morän- och leravlagringar, genom vilka den banar sig

väg från Lappträsk till havet.

Omedelbart nedanför Lappträsk genomskär ån en ungefär 3 km. lång och 2—

2.5 km. bred slätt, där jordmånen huvudsakligen utgöres av fin, slamblandad sand.

Öster om ån är dock sanden på ett område av ett par kv. km. täckt av ett ganska

mäktigt torvjordslager. En del av detta myrjordsområde har ock blivit avdikat med

statsbidrag, ehuru dikena nu fullständigt fått gro igen. Denna myrjord erbjuder en

synnerligen värdefull odlingsmark, varemot sandjorden är av betydligt mindre värde

för odlingsändamål.

Mellan Hällfors och Björkfors finnes så på ömse sidor om ån en del odlingslägenheter,

dock av mindre betydenhet. Nedanför Björkfors ligger öster om ån en

mycket värdefull bevattningsäng och en del ängar väster om ån. Även här torde

emellertid utvecklingsmöjligheterna vara mycket begränsade. Och förhållandet är i

stort alldeles enahanda inom den nedersta byn, Sangis, vid Sangisån.

Ej heller Lappbäcken och Båtskärsnäs erbjuda några nämnvärda möjligheter att

utvidga odlingarna.

Granå by vid Karpikån äger däremot inom sitt område tillgång på odlingsbar

myrmark, varav en del redan avdikats med bidrag av statsmedel. Arealen härav

torde dock icke uppgå till mer än högst 1 kv.-km.

Långträsk och Narttijärvi byar inom Neder Torneå socken äga likaledes en del

med statsmedel torrlagda myrmarker, som erbjuda tillfälle till utvidgning av den

odlade arealen. Även i dessa byar är dock arealen av den odlingsbara myrmarken

mycket inskränkt och torde icke kunna uppskattas till mer än på sin höjd 2 å

2.6 kv. km.

Vad så slutligen angår utvecklingsmöjligheterna å bansträckan Sangis—Karl

Johans stad d. v. s. i byarna Sangijärvi, Säivis och västra delen av Nikkala, så måste

de betecknas som tämligen obetydliga. Närmast Sangis förekomma vid havsstranden

rätt störa sandmoar, beväxta med tall. I övrigt utgöres jorden på kusten mellan

Sangis och Karl Johans stad huvudsakligen av moränjord, beväxt med mossor samt

blandad löv- och barrskog. Den är för det mesta ytterst stenbunden och i det allra

närmaste värdelös för odlingsändamål.

*) ,1 de övriga till trafikområdet hörande byarna inom Neder Kalix socken känner underecknad

icke förhållandena^ så noga, att det vore möjligt att avgiva något omdöme angående

jordbrukets utvecklingsmöjligheter inom desamma.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 115.

71

Myrmark förekommer visserligen också mellan moränåsarna och en del därav

kan även användas för odlingsändamål, men dels är arealen därav jämförelsevis

liten, och dels är den i allmänhet av mindre god beskaffenhet. I all synnerhet gäller

sistnämnda omdöme de lättast tillgängliga sankmarkerna vid kusten. Deras odlingsvärde

nedsättes nämligen i hög grad därav, att de ofta äro alunhaltiga.

Som av ovanstående torde framgå, äro de i jordmånen grundade betingelserna

för jordbrukets utveckling vida gynnsammare inom det östra än inom det västra

trafikområdet.

Vajakkala den 27 februari 1912.

Vördsamt

TF. L. Wanhainen.

Ovanstående av jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen gjorda uttalanden om

jordbrukets utvecklingsmöjligheter i vissa uti utlåtandet angivna områden äro enligt

min åsikt riktiga och med verkliga förhållandena överensstämmande.

Luleå den 9 april 1912.

Paul Hellström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(ujri

VY * f

rasaksn

Uhuv:.''»-.

''■>•••».4

ä.

■ ''JJSi

in »

ftfytcyfl

Xttajmodinsoaii

nan
-

TTTFlihyietu

kl - -

i1 /a/*<

^VgUÅjJko^

1»

■; -; J

jppä I

StVtfu/bSih

k^KokosVä

Wml0:

flkäsaari

m&M

V,, -

msaari

6&3pi

:l & Pl

)rr?.vV>.vö/J77''

fn larv,t

fe

i '';X'',V

?W/M-y

\woivuscLOon

Tuoanlika

h-£n.b"<''

)vdmiui

Kanin gi

, v-w -;

■n.j''ir£

Ppfpl

^''''b^gjfåfé

JlnukijänkkäMjW -A

SäÄ:

j\KÖLkosUi

i | §§

''■ojidviuiSPz

\ku • ..iZjP!

jpolansd
-

vi %é ’

Wm

Äp

faWi.

-t- .•■.

''o

»tf®

^.kmojU

it*.

Ä*»t

lPARANDA

Ned.Tomeå

1’äivit.s

TVxivös.

r. 59

><»fc 5

Risöuddjeity p

iasuemi

Carlsboi

^odö^äri.

ickholmen.

fuJcsörv

ffliolm.

itmumxL

fordans)

Säll/iit.

iäyfri k/u

qStdehlfluiri

tstinn

Itski

Sb. Truts}

\1qiiu0U)

q.Solida

TöJbesörC:

hpjkkstaa

Amrinikai*

■Jtfskili^R. A 64

itorsgr.

■Sf-sk/ir.

''^^Iisjyj^r,ä7l

Fisklägi

t rund.

9-khd)barrie

Jlap''aJdfidtLS(

,r. 65

luikari

mm.

fvföjQI i

BaEw

Sk''«

HEM

V ^ - ?r

*W

K$Sg

5S®

»II

''—K

''y :^4, -

mmm

:*«*u2

v 6Z/Ai Jltb/llar tfa

-..jjvz —_

?Xql tshoiVVQZ a étavvicbcL^cvi •

tsBe LV c bvvwv gja.1:

............ ©Lvz, tvffmaw /ft-a fik vt-ppXvtcvi /EkvW/iV-t.

(Ötf KoXswvkAXklut,yia ÅixCutabc , umW

anfju^/vvUixj vo/t <xvk^ , k«3/tt-^ilf <x-T-.

(Slf SK''wv<-^£’. fow
(Sire

(-0/Z C^ri/eza/btaf ei/t- afte-Z/

Xiiiyctvuqiufla, d&ztoz /sXdxck
A\AA\cy,

/Mnv ,a<3^<^zvni-za. z&fiptfcf

^jäzHViVCj u,wct^z^vJtt.

/M4z^cZÄÖ/^t atozvutttv ulT /sistniUn vu^a.

AtzäcfewiM^.

1/tWi" /M^ui>^yt4>4i!.t" O^fiztuztiv/Kff AJttWW

Sc/vwuvl ^Tvvn g/f. iiW/ä/g^/tg-Z/iif^/^vt^

fätzat^ AA.Cyt<xå.cd> iXdx<&Advv^ X Am a/

iSftefeva- (^ä/H tvu^/t^i^O/

(ÖUVi-zm-cU,t v> oftäc ilning aib SxpfXzä&d.

t^to/lTiavt.

1: »00000

(i 7 « i) 10

l Mil

Kilomrtrr

ans narr

'' Alkkula

e--e

-©--©-

r. 52

vo lans ann

72 ^ ^ • ^^ZftrsÄa/uZeZ

Vv 70

Stenen,

Generalstabens Lito<5r. Anst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

OFVERSIKTSKARTA

tillhörande

KungI.Majt§ befaltnin£.siiaJvaiides

utlåtande af den 25novl912.

rfhtkko.

KarhiLviisu-dL

Tossa

Rovasi

JjujrptpcLsk

ÄkräsjiänJckä

u tu cL c r V

årvis

''itilasaari

''arv.

TjltvcLer .N ed'' er

Vo/ o

a 7_ a

Haapasaari

B ap mara.

Hällfors

''arv v

sjarvi{

Moär

fjJuLltarsiJckaj.

''arv.

\{Bjnpohjulero

Ma t t i. 1 cl

w tv eu

tqai-vi

Nede^urjakal,

under K<ky I

Granan

<=•Iso XdrsiJckqj.

örklhrs

•årvis

Scinkniyrart

it. Thcbar/j

fiolni/rchi/cf
-

Vuonona jas

Afart.träsks ®

Vilo ra o

EeräsjokL^j

yiumoja

Vwotw:

än der 7\rä .s

Gaivils

Skala: 1=100000

JO Jans

Generalstabens Litugr. Anse

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1913:113 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts ''proposition till Riksdagen angående anläggning af statsbana från Karungi till Haparanda in. in. s. 1 i texten