Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
1913-03-28 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1913:158, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
Dokumentets text
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 158.
1
Nr 158.
Kung!. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen; given Stockholms slott den 28 mars 1913.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kung].
Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och
24 §§ strafflagen.
Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kung], nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
(lust. Sandström.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 114 käft. (Nr 158.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
f
Förslag
till
Lag
angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
22 §.
Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskilt belagd är.
Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller
att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse, i de fall,
där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.
24 §.
Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsägande!! angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän
säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan
än målsägande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 158.
.i
Utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 28 mars 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:
»Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 april 1912 avläts till riksdagen
en proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22
och 24 §§ strafflagen. Nämnda lagrum hade i förslaget följande lydelse:
22 §.
Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskilt belagd är.
Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon
4
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet
eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse, i de
fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.
24 §.
Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsägande!! angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän
säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan än
målsägande.
Vid jämförelse mellan de sålunda föreslagna stadgandena och motsvarande
bestämmelser i gällande lag finner man, att avvikelserna från de
senare hänföra sig till 22 § 2 mom. och 24 §. 1 mom. i 22 § har enligt
förslaget lämnats oförändrat. I samma paragrafs 2 mom. är först att märka
den förändringen, att tvångsmedlet hot, som enligt nuvarande lydelse med
dess hänvisning till paragrafens 1 mom. saknar särskild begränsning, enligt
förslaget inskränkts till sådant hot som omförmäles i 15 kap. 23 §,
samt att det alltså skall vara fråga om hot, muntligen eller skriftligen,
med misshandel eller brottslig gärning och framställt på sådant sätt eller
under sådana omständigheter, att det är anledning befara att hotet
skall verkställas. Vidare har 22 § 2 inom., förutom eu del jämkningar
som icke innebära någon olikhet i sak, undergått den förändring att lagrummets
straffsats blivit sänkt. Under det att hittills det i 2 mom. angivna
försöket varit i fråga om straffet likställt med det i 1 mom. upptagna
fullbordade brottet och kunnat straffas högst med straffarbete i två
ar, utgöres enligt förslaget straffskalan av böter eller fängelse. Vad åter
beträffar 24 §, innefattar förslaget i vissa avseenden inskränkning men i
annat avseende utvidgning av allmän åklagares åtalsrätt. Inskränkningarna
bestå däri att, medan brott enligt 22 § 1 inom., då genom brottet
någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till
arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, samt brott enligt 22 § 2 mom.
för närvarande äro utan vidare underkastade allmänt åtal ■— brott enligt
1 inom. på grund av stadgande i 24 § och brott enligt 2 mom. på grund
av den allmänna regeln att under allmänt åtal lyda alla brott, som ej i
lag uttryckligen undantagits — skall dylikt brott enligt förslaget ej kunna
åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande!! angiver det till åtal eller
ock brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Då sistnämnda
regel för åtalsrätt jämlikt förslaget skall gälla alla brott enligt
22 §, ligger häri eu utvidgning av allmän åklagares åtalsrätt, i det att
åtal å brott enligt 1 mom., till den del detta icke avser, att någon tv in
-
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
5
gas till deltagande i arbetsinställelse eller hindras att återgå till arbetet
0 o o
eller övertaga erbjudet arbete, hittills icke i något fall fått äga rum utan
målsägandens angivelse.
Omförmälda för nästlidet års riksdag framlagda lagförslag tillstyrktes
av lagutskottet men blev icke av någondera kammaren antaget. I första
kammaren, som med 73 röster avslog propositionen, avgåvos dock 71 röster
för ett förslag att i enlighet med densamma högsta straffet för brott enligt
22 § 2 mom. skulle nedsättas från straffarbete i två år till fängelse.
Andra kammaren åter biföll ett yrkande, som gick längre än propositionen
och avsåg, att 22 och 24 §§ skulle återställas till den lydelse de
haft före däri genom lagar den 9 juni 1893, den 28 maj 1897 och den
10 juli 1899 vidtagna förändringar. För detta yrkande avgåvos 138
röster, under det att 50 röster tillfullo ett yrkande om avslag å propositionen.
Aven i andra kammaren utgjorde alltså icke något yrkande
om bifall till Kung!. Maj:ts förslag föremål för den slutliga omröstningen.
Förslaget vann dock mycket erkännande såväl genom direkt förordande
av detsamma som ock därigenom att från den sida, vars mening
fick uttryck i kammarens beslut, det medgivande lämnades åt förslaget
att detta innebure viktiga förbättringar av de nuvarande bestämmelserna.
Förhandlingarna i kammaren giva även vid handen att, därest
förslaget av första kammaren antagits, detsamma otvivelaktigt skulle vunnit
bifall jämväl av andra kammaren. I betraktande av nu anförda förhållanden
torde den utgång frågan nästlidet år erhöll icke vara sådan, att
man för den skull behöver uppgiva hoppet om att på den grundval förslaget
angiver åstadkomma en reform av lagstiftningen i förevarande ämne.
Ej heller hava de sakskäl, som under förslagets behandling i riksdagen
anfördes mot detsamma, rubbat min övertygelse om att förslaget är i
och för sig förtjänt av bifall och jämväl innefattar den bästa lösning av
frågan, till vars genomförande nu finnes någon utsikt.
De anmärkningar, som i riksdagen gjordes mot förslaget, innehöllo
1 allmänhet icke några nya synpunkter på den föreliggande frågan. De
flesta av dem hade framställts förut antingen inom riksdagen vid behandlingen
av tidigare, genom enskilt initiativ framkomma förslag i samma
riktning eller inom lagrådet vid dess granskning av förslaget. För min
uppfattning om dessa anmärkningar har jag utförligt redogjort i mina
yttranden till stadsrådsprotokollet dels den 29 mars 1912, då beslut fattades
om att inhämta lagrådets utlåtande över förslaget, dels deri 26 april
samma år, då förslagets framläggande för riksdagen beslöts. Jag skulle
därför nu kunna i huvudsak nöja mig med att hänvisa till vad jag vid
nämnda tillfällen anfört. För att klargöra frågans läge och i någon mån
opaginerad Kontrollera mot PDF
fi
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
ytterligare belysa förslagets innebörd anhåller jag dock att få göra en
del erinringar. Att vad jag därvid kommer att anföra till största delen
utgör ett upprepande av tidigare yttranden från min sida, beror på det
nyss berörda förhållandet att, sedan frågan sista gången behandlades inför
Kungl. Maj:t, något i sak nytt endast i ringa utsträckning förekommit i
densamma.
Mot förslaget har invänts å ena sidan, att det ger för litet, i det
att de nuvarande bestämmelsernas fundamentala fel, det nämligen att de
rikta sig endast mot en viss samhällsklass, icke avhjälpes genom förslaget,
samt å andra sidan, att förslaget i sak, om också icke i form, går till
mötes de ytterligaste strävandena på området och innebär upphalande av
hela ifrågavarande lagstiftning; vad som efter de föreslagna ändringarna
skulle återstå av densamma voro nämligen utan värde för det därmed avsedda
ändamål.
Nu liksom förut är jag av den meningen, att det riktigaste och bästa
vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning till det upprepade
gånger framställda yrkande, som vid förra riksdagen bifölls av andra
kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen tillbaka till det
innehåll de hade före lagarna av åren 1898, 1897 och 1899. Men då jag
allt fortfarande är övertygad om att ingen som helst möjlighet finnes att
nu ena riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse oriktigt
att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att snarast
möjligt tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande bestämmelser,
att de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas. Om
man sålunda måste gå ut ifrån att stadganden i berörda ämne, mer eller
mindre förändrade, komma att fortfarande finnas, vore det i min tanke
förfelat att vidtaga en lagstiftningsåtgärd uteslutande eller huvudsakligen
i syfte att detta förhållande skulle mindre starkt framträda. Att, såsom
föreslagits, utsträcka tillämpningen av försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom.
til! hela det område för fullbordat brott, som 1 mom. i samma § omfattar,
skulle säkerligen icke utöva någon avsevärd inverkan på uppfattningen om
att 2 inom. innebär en klasslagstiftning. Dessutom skulle genom en generalisering
av nämnda bestämmelse denna erhålla utvidgad tillämplighet
även beträffande tvångsbrott, som förövats av arbetare i sammanhang med
arbetsinställelser, och att utvidga ett stadgande, som jag anser helst böra
alldeles borttagas, synes mig icke tillrådligt. Oavsett de betänkligheter, som
i övrigt möta mot att utsträcka gränserna för ifrågavarande försöksbrott,
finner jag det nu anförda utgöra tillräcklig anledning att, då upphävande
av bestämmelsen ej för närvarande står att ernå, låta densamma, såsom
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 158. 7
i Kungl. Maj:ts förslag var fallet, behålla sin omfattning i berörda
hänseende.
Påståendet att de föreslagna ändringarna av lagstiftningen i ämnet i
själva verket skulle beröva denna all praktisk betydelse kan jag ej anse befogat.
Vad särskilt angår stadgandet i 22 § 2 mom. kommer, därigenom att i
strafflagen får kvarstå en bestämmelse, som uttryckligt kriminaliserar försök
att tvinga arbetsvillig till deltagande i strejk, den brottsliga karaktären
hos dylik handling att framträda tydligare, än om handlingen vore straffbar
endast enligt någon § i 14 kap. eller enligt 15 kap. 23 §; och därest
ytterligare, såsom förslaget innebär, i 22 § 2 mom. behålles eu högre
strafflatitud än den, som står till förfogande enligt 14 kap. 13 § och 15 kap.
23 §, får stadgandet i 22 § 2 mom. alltjämt den innebörd, att handling,
som är straffbar enligt 14 kap. 13 § eller 15 kap. 23 §, blir kvalificerad,
så snart den användes i syfte att tvinga arbetsvillig till deltagande i strejk,
även om den avsedda effekten icke uppnås. I det hela kan sägas att lagstiftningen
fortfarande kommer att giva de arbetsvillig^ samma skydd och
göra dem, som önska anlita deras arbetskraft, samma gagn, som gällande
föreskrifter, rätt tillämpade, kunna bereda. De handlingar, som nu utgöra
föremål för straff, skola i all huvudsak även framgent kunna bestraffas,
och även lika höga straff som hittills förekommit skola fortfarande kunna
ådömas. Skillnaden blir egentligen blott den att, såsom senare skall
närmare påvisas, tillämpningsområdet för stadgandet i 22 § 2 mom. blir
tydligare avgränsat i huvudsaklig överensstämmelse med den av högsta
domstolen redan nu följda praxis, och att den häktningsrätt, som nu,
utan reell anledning, formellt förefinnes vid varje tvångsförsök emot
arbetsvilliga, kommer att kvarstå endast för de undantagsfall, där den är
av ett verkligt behov påkallad.
Förslaget upptager, i likhet med gällande lag, våld såsom medel
vid försöksbrott enligt 22 § 2 mom. Då nu enligt förslaget straffskalan
för försök skall vara lägre än för fullbordat brott enligt 1 mom., har detta
påståtts medföra den oegentligheten att, om våld, som i och för sig innebure
ett fullbordat brott enligt 1 inom., förövats i syfte att tvinga någon
till deltagande i arbetsinställelse utan att dock detta syfte förverkligats,
våldet kunde komma att bedömas enligt 2 mom. och sålunda straffas lindrigare
än om samma våld begåtts utan dylikt tvångssyfte; någon motsvarande
oegentlighet kunde icke förekomma enligt gällande lag, som i
fråga om straffbarhet likställde försöket med det fullbordade brottet. Deri
sålunda anmärkta oegentligheten är emellertid utesluten därigenom, att 2
mom. skall komma i tillämpning å en gärning endast då den ej är särskilt
belagd med svårare straff. Utgör våldet ett fullbordat tvångsbrott
8
Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
enligt 1 inom., skall alltså detta moment tillämpas, oberoende av om gärningen
motsvarar vad i 2 mom. stadgas.
Ytterligare har mot förslaget anmärkts att i detsamma såsom tvångsmedel
upptagits, förutom våld, endast hot med brottslig gärning men icke
den fullbordade brottsliga gärningen. Om t. ex. en ärekränkning av den
i 16 kap. 11 § strafflagen angivna beskaffenhet förövats i syfte att tvinga
till deltagande i strejk, komme brottet att bedömas enligt sistnämnda lagrum,
som stadgade högst tvåhundra kronors böter; hade däremot under liknande
omständigheter endast hot om ärekränkning förekommit, folie handlingen
under stadgandet i 15 kap. 22 § med dess väsentligt högre straffskala.
1 den mån denna anmärkning kan vara berättigad, drabbar den lika
mycket gällande lag. Ojämnheten i strafftillämpningen kan till och med
bliva större enligt denna än enligt vad nu föreslås, då ju förslaget avser
eu nedsättning av straffsatsen i 22 § 2 mom. Det anmärkta förhållandet
kan alltså icke åberopas såsom något skäl för att med underkännande av
förslaget behålla nuvarande bestämmelser. Att för anmärkningens undanröjande
såsom försökshandling kriminalisera annat fullbordat brott än våld
samt hot enligt 15 kap. 23 § torde icke kunna förordas. En sådan utvidgning
av förevarande bestämmelses tillämpningsområde skulle ju stå i
direkt strid mot syftet med det lagstiftningsarbete, varom nu är fråga.
Den i 22 § 2 mom. föreslagna begränsningen av hot såsom tvångsmedel
till sådant hot som avses i 15 kap. 23 § åsyftar huvudsakligen att
till ledning för åklagare och domare åstadkomma ett välbehövligt förtydligande
av området för förstnämnda lagrums tillämpning. Däremot innebär
förslaget i denna del icke någon väsentlig förminskning av den räckvidd,
som enligt en riktig tolkning tillkommer det nuvarande stadgandet.
Fordringen på att hotet skall hava skett på sådant sätt eller under sådana
omständigheter, att anledning är att befara att det skall verkställas, torde
så gott som alltid vara uppfylld i de fall, om vilka nu är fråga. Att
genom fordringen på hotets framställande muntligen eller skriftligen sådana
fall, i vilka den brottsliga avsikten tillkännagivits endast genom åtbörder,
äro uteslutna synes sakna praktisk betydelse, enär vid tillfällen,
då dylika åtbörder förekomma, även hotfulla yttranden givetvis fällas.
Den begränsning, som mest föranlett farhågor, är att det, varmed hotas,
enligt förslaget måste utgöra eu brottslig gärning, under det att man
velat, med en tolkning endast efter ordalydelsen, giva gällande lag den
innebörd att hotet skulle kunna avse vad som helst. Genom den tillämpning
högsta domstolen givit åt nuvarande bestämmelse torde emellertid
vara fastslaget, att angivna tolkning icke är riktig, utan för ådömande av
straff erfordras att den handling, varmed hotats, skall vara antingen brotts
-
9
1Tungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
lig eller åtminstone lagstridig. Då fall, i vilka hotas med lagstridiga men
ef brottsliga handlingar, torde vara ytterst sällsynta under de förhållanden,
som nu åsyftas, synes även sistnämnda begränsning icke avsevärt förringa
stadgandets användbarhet. o
Den av de ifrågasatta förändringarna, som innebär sådan sänkning
av straffskalan att straffarbete ej vidare skall ingå däri, vann, såsom jag
förut nämnt, stark anslutning även inom första kammaren. Genom berörda
nedsättning av straffskalan avhjälpes den svåra oegentlighet, som
vidlåder gällande lag i det avseendet att straffet för försök enligt 22 § 2
mom. för närvarande är lika högt som för fullbordat brott enligt 1 mom.
i samma §. Straffskalan bringas också till bättre överensstämmelse med
försöksbrottets betydenhet; att en straffskala, som sträcker sig till två års
straffarbete, i och för sig är alltför hög för nämnda brott torde tydligt
framgå redan därav att T fall, då endast 22 § 2 mom. åberopats, högre
straff än tre månaders fängelse aldrig ådömts av högsta domstolen. Den i
praktiskt hänseende mest betydelsefulla verkan av berörda förändring skulle
dock vara att, i och med det att straffarbete uteslötes ur latituden, rätt
till häktning ej vidare komine att förefinnas annat än i de på förevarande
område mera sällsynta fall, som omförmäla® i 19 § 6 mom. andra stycket
och 7 mom. i förordningen om strafflagens införande. Häktningsbefogenheten
har vid brott av berörda slag givit anledning till synnerligen talrika
och beklagliga obehöriga ingrepp i enskilda medborgares frihet, och det
stöd för bibehållande av nämnda befogenhet, som man velat finna däri
att densamma skulle vara till gagn för att vid strejktillfällen betrygga
lugnet på arbetsplatsen, saknar tydligen allt värde, då användande av
häktning i sådant syfte avgjort strider mot grunderna för lagstiftningen
om häktningsrätt.
Från håll, där man erkänt det ur lagteknisk synpunkt oförsvarliga i att
låta försök till tvång vara belagt med samma straff som fullbordat tvång,
har man å andra sidan sökt göra gällande, att i materiellt avseende sådan
handling som åsyftas i 22 § 2 mom. vore förtjänt av att hänföras undei
en lika” hög straffskala som brott enligt samma paragrafs 1 mom. Det
oriktig;! i nuvarande bestämmelser läge däri, att brott enligt 2 mom. betraktades
såsom försökshandling till brott enligt 1 mom.; i själva verket
vore det förra brottet ett fullt självständigt brott, vars upptagande i strafflagen
skett i ändamål att tillgodose ett under senare tider framkommet
behov av skydd för rätten att arbeta, för sig och de sina. Visserligen
skulle en sådan konstruktion av berörda brott att detsamma ställdes självständigt
undanröja den formella oegentlighet, som ligger i den nu stadgade
likställigheten mellan försök och fullbordat brott. Men förutom det att
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. Hd höft. (Nr 158.) 2
10
Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.
nämnda konstruktion förutsätter en lagändring och icke kan i formellt
hänseende lända till försvar för nu gällande bestämmelser, torde förtjäna
framhållas att den straffskala, som visat sig för hög så länge brottet
skolat bedömas såsom försök, säkerligen skulle befinnas lida av samma fel,
åven sedan brottet blivit självständigt. Brottets svårhet förändras ju icke
genom en ny uppställning. Den med den höga straffskalan följande häktningsrätten
skulle likaledes medföra samma olägenheter som förut.
Då jag nu övergår till 24 §, kommer jag till den del av förslaget,
om vilken meningarna vant mest delade. Betänkligheterna hava särskilt
riktat sig mot det föreslagna stadgandet att allmän åklagares åtalsrätt —
da målsägande ej gjort angivelse — skall vara beroende av att brottet
medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Sålunda har detta stadgande
befarats alltför mycket inskränka åklagares befogenhet att ingripa.
Från annat håll har däremot framträtt farhåga, att åklagare vid tvångshandlingar
av ifrågavarande slag skulle så ofta anse dylik fara föreligga,
att den med stadgandet åsyftade begränsningen av hans åtalsrätt bleve utan
praktiskt värde. Vidare har det föreslagna stadgandet ansetts genom sin
obestämdhet ställa alltför stora anspråk på åklagarens omdömesförmåga.
För min del håller jag fortfarande före, att nämnda stadgande på ett nöjaktigt
sätt framhäver de synpunkter, som böra vara avgörande for frågan,
huruvida åtal från det allmännas sida skall ske eller icke. Åklagaren
får rätt och plikt att inskrida, då sådant påkallas av hänsyn till allmän
säkerhet eller ordning, men han förklaras oberättigad att,'' såsom hittills
icke sällan skett, på eget initiativ taga befattning med bagateller utan
betydelse för det allmänna. Även om stadgandet är i viss mån obestämt,
synes det därför vara att föredraga framför den nuvarande bestämmelsen
med dess obegränsade åtalsrätt; och att i stället gå till motsatt ytterlighet
mot gällande lag och gorå angivelse till eu ovillkorlig förutsättning för
allmänt åtal är en lösning av frågan, som, oavsett om den i övrigt vore
den bästa, torde kunna lämnas åsido på grund av omöjligheten att genomföra
densamma.
Det synes icke vara erforderligt att, jämte vad jag nu anfört om
innebörden av de ifrågasatta ändringarna i förevarande lagstiftning, ingå
i någon närmare utveckling av skälen till att över huvud en reform av
denna lagstiftning — då dess upphävande icke nu kan åstadkommas —
måste anses vara av trängande behov påkallad. Jag vill endast erinra om.
att nämnda lagstiftning i sitt nuvarande skick genom de densamma vidlådande
bristerna, som i tillämpningen framträtt med synnerlig klarhet
och skärpa, innebär en ständig fara för att, även utöver vad redan skett,
förtroendet till lag och rätt skall rubbas inom stora delar av vårt folk och
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 158.
11
split alstras mellan samhällsklasserna. Strävandena efter att åtminstone
avhjälpa de svåraste felen i denna lagstiftning kunna därför enligt min
mening icke få vila, innan de lett till något resultat.
På sålunda anförda skäl och under åberopande i övrigt av vad
jag vid föregående tillfällen yttrat i frågan tillåter jag mig hemställa, att
omförmälda förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24
§§ strafflagen, över vilket förslag lagrådet förut avgivit yttrande, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.»
1 vad föredraganden sålunda hemställt instämde statsrådets övriga
ledamöter;
och behagade, med bifall till denna hemställan,
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att
till riksdagen skulle avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Hjalmar Nyman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1913:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning dä s. 1 i texten