Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

1913-03-28 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:158, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 158.

1

Nr 158.

Kung!. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen; given Stockholms slott den 28 mars 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kung].

Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och

24 §§ strafflagen.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kung], nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

(lust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 114 käft. (Nr 158.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

f

Förslag

till

Lag
angående

ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon till

deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller

att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse, i de fall,

där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej

målsägande!! angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän

säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan

än målsägande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 158.

.i

Utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 28 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:

»Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 april 1912 avläts till riksdagen

en proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22

och 24 §§ strafflagen. Nämnda lagrum hade i förslaget följande lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet

eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse, i de

fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej

målsägande!! angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän

säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan än

målsägande.

Vid jämförelse mellan de sålunda föreslagna stadgandena och motsvarande

bestämmelser i gällande lag finner man, att avvikelserna från de

senare hänföra sig till 22 § 2 mom. och 24 §. 1 mom. i 22 § har enligt

förslaget lämnats oförändrat. I samma paragrafs 2 mom. är först att märka

den förändringen, att tvångsmedlet hot, som enligt nuvarande lydelse med

dess hänvisning till paragrafens 1 mom. saknar särskild begränsning, enligt

förslaget inskränkts till sådant hot som omförmäles i 15 kap. 23 §,

samt att det alltså skall vara fråga om hot, muntligen eller skriftligen,

med misshandel eller brottslig gärning och framställt på sådant sätt eller

under sådana omständigheter, att det är anledning befara att hotet

skall verkställas. Vidare har 22 § 2 inom., förutom eu del jämkningar

som icke innebära någon olikhet i sak, undergått den förändring att lagrummets

straffsats blivit sänkt. Under det att hittills det i 2 mom. angivna

försöket varit i fråga om straffet likställt med det i 1 mom. upptagna

fullbordade brottet och kunnat straffas högst med straffarbete i två

ar, utgöres enligt förslaget straffskalan av böter eller fängelse. Vad åter

beträffar 24 §, innefattar förslaget i vissa avseenden inskränkning men i

annat avseende utvidgning av allmän åklagares åtalsrätt. Inskränkningarna

bestå däri att, medan brott enligt 22 § 1 inom., då genom brottet

någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till

arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, samt brott enligt 22 § 2 mom.

för närvarande äro utan vidare underkastade allmänt åtal ■— brott enligt

1 inom. på grund av stadgande i 24 § och brott enligt 2 mom. på grund

av den allmänna regeln att under allmänt åtal lyda alla brott, som ej i

lag uttryckligen undantagits — skall dylikt brott enligt förslaget ej kunna

åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande!! angiver det till åtal eller

ock brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Då sistnämnda

regel för åtalsrätt jämlikt förslaget skall gälla alla brott enligt

22 §, ligger häri eu utvidgning av allmän åklagares åtalsrätt, i det att

åtal å brott enligt 1 mom., till den del detta icke avser, att någon tv in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

5

gas till deltagande i arbetsinställelse eller hindras att återgå till arbetet

0 o o

eller övertaga erbjudet arbete, hittills icke i något fall fått äga rum utan

målsägandens angivelse.

Omförmälda för nästlidet års riksdag framlagda lagförslag tillstyrktes

av lagutskottet men blev icke av någondera kammaren antaget. I första

kammaren, som med 73 röster avslog propositionen, avgåvos dock 71 röster

för ett förslag att i enlighet med densamma högsta straffet för brott enligt

22 § 2 mom. skulle nedsättas från straffarbete i två år till fängelse.

Andra kammaren åter biföll ett yrkande, som gick längre än propositionen

och avsåg, att 22 och 24 §§ skulle återställas till den lydelse de

haft före däri genom lagar den 9 juni 1893, den 28 maj 1897 och den

10 juli 1899 vidtagna förändringar. För detta yrkande avgåvos 138

röster, under det att 50 röster tillfullo ett yrkande om avslag å propositionen.

Aven i andra kammaren utgjorde alltså icke något yrkande

om bifall till Kung!. Maj:ts förslag föremål för den slutliga omröstningen.

Förslaget vann dock mycket erkännande såväl genom direkt förordande

av detsamma som ock därigenom att från den sida, vars mening

fick uttryck i kammarens beslut, det medgivande lämnades åt förslaget

att detta innebure viktiga förbättringar av de nuvarande bestämmelserna.

Förhandlingarna i kammaren giva även vid handen att, därest

förslaget av första kammaren antagits, detsamma otvivelaktigt skulle vunnit

bifall jämväl av andra kammaren. I betraktande av nu anförda förhållanden

torde den utgång frågan nästlidet år erhöll icke vara sådan, att

man för den skull behöver uppgiva hoppet om att på den grundval förslaget

angiver åstadkomma en reform av lagstiftningen i förevarande ämne.

Ej heller hava de sakskäl, som under förslagets behandling i riksdagen

anfördes mot detsamma, rubbat min övertygelse om att förslaget är i

och för sig förtjänt av bifall och jämväl innefattar den bästa lösning av

frågan, till vars genomförande nu finnes någon utsikt.

De anmärkningar, som i riksdagen gjordes mot förslaget, innehöllo

1 allmänhet icke några nya synpunkter på den föreliggande frågan. De

flesta av dem hade framställts förut antingen inom riksdagen vid behandlingen

av tidigare, genom enskilt initiativ framkomma förslag i samma

riktning eller inom lagrådet vid dess granskning av förslaget. För min

uppfattning om dessa anmärkningar har jag utförligt redogjort i mina

yttranden till stadsrådsprotokollet dels den 29 mars 1912, då beslut fattades

om att inhämta lagrådets utlåtande över förslaget, dels deri 26 april

samma år, då förslagets framläggande för riksdagen beslöts. Jag skulle

därför nu kunna i huvudsak nöja mig med att hänvisa till vad jag vid

nämnda tillfällen anfört. För att klargöra frågans läge och i någon mån

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

ytterligare belysa förslagets innebörd anhåller jag dock att få göra en

del erinringar. Att vad jag därvid kommer att anföra till största delen

utgör ett upprepande av tidigare yttranden från min sida, beror på det

nyss berörda förhållandet att, sedan frågan sista gången behandlades inför

Kungl. Maj:t, något i sak nytt endast i ringa utsträckning förekommit i

densamma.

Mot förslaget har invänts å ena sidan, att det ger för litet, i det

att de nuvarande bestämmelsernas fundamentala fel, det nämligen att de

rikta sig endast mot en viss samhällsklass, icke avhjälpes genom förslaget,

samt å andra sidan, att förslaget i sak, om också icke i form, går till

mötes de ytterligaste strävandena på området och innebär upphalande av

hela ifrågavarande lagstiftning; vad som efter de föreslagna ändringarna

skulle återstå av densamma voro nämligen utan värde för det därmed avsedda

ändamål.

Nu liksom förut är jag av den meningen, att det riktigaste och bästa

vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning till det upprepade

gånger framställda yrkande, som vid förra riksdagen bifölls av andra

kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen tillbaka till det

innehåll de hade före lagarna av åren 1898, 1897 och 1899. Men då jag

allt fortfarande är övertygad om att ingen som helst möjlighet finnes att

nu ena riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse oriktigt

att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att snarast

möjligt tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande bestämmelser,

att de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas. Om

man sålunda måste gå ut ifrån att stadganden i berörda ämne, mer eller

mindre förändrade, komma att fortfarande finnas, vore det i min tanke

förfelat att vidtaga en lagstiftningsåtgärd uteslutande eller huvudsakligen

i syfte att detta förhållande skulle mindre starkt framträda. Att, såsom

föreslagits, utsträcka tillämpningen av försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom.

til! hela det område för fullbordat brott, som 1 mom. i samma § omfattar,

skulle säkerligen icke utöva någon avsevärd inverkan på uppfattningen om

att 2 inom. innebär en klasslagstiftning. Dessutom skulle genom en generalisering

av nämnda bestämmelse denna erhålla utvidgad tillämplighet

även beträffande tvångsbrott, som förövats av arbetare i sammanhang med

arbetsinställelser, och att utvidga ett stadgande, som jag anser helst böra

alldeles borttagas, synes mig icke tillrådligt. Oavsett de betänkligheter, som

i övrigt möta mot att utsträcka gränserna för ifrågavarande försöksbrott,

finner jag det nu anförda utgöra tillräcklig anledning att, då upphävande

av bestämmelsen ej för närvarande står att ernå, låta densamma, såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 158. 7

i Kungl. Maj:ts förslag var fallet, behålla sin omfattning i berörda

hänseende.

Påståendet att de föreslagna ändringarna av lagstiftningen i ämnet i

själva verket skulle beröva denna all praktisk betydelse kan jag ej anse befogat.

Vad särskilt angår stadgandet i 22 § 2 mom. kommer, därigenom att i

strafflagen får kvarstå en bestämmelse, som uttryckligt kriminaliserar försök

att tvinga arbetsvillig till deltagande i strejk, den brottsliga karaktären

hos dylik handling att framträda tydligare, än om handlingen vore straffbar

endast enligt någon § i 14 kap. eller enligt 15 kap. 23 §; och därest

ytterligare, såsom förslaget innebär, i 22 § 2 mom. behålles eu högre

strafflatitud än den, som står till förfogande enligt 14 kap. 13 § och 15 kap.

23 §, får stadgandet i 22 § 2 mom. alltjämt den innebörd, att handling,

som är straffbar enligt 14 kap. 13 § eller 15 kap. 23 §, blir kvalificerad,

så snart den användes i syfte att tvinga arbetsvillig till deltagande i strejk,

även om den avsedda effekten icke uppnås. I det hela kan sägas att lagstiftningen

fortfarande kommer att giva de arbetsvillig^ samma skydd och

göra dem, som önska anlita deras arbetskraft, samma gagn, som gällande

föreskrifter, rätt tillämpade, kunna bereda. De handlingar, som nu utgöra

föremål för straff, skola i all huvudsak även framgent kunna bestraffas,

och även lika höga straff som hittills förekommit skola fortfarande kunna

ådömas. Skillnaden blir egentligen blott den att, såsom senare skall

närmare påvisas, tillämpningsområdet för stadgandet i 22 § 2 mom. blir

tydligare avgränsat i huvudsaklig överensstämmelse med den av högsta

domstolen redan nu följda praxis, och att den häktningsrätt, som nu,

utan reell anledning, formellt förefinnes vid varje tvångsförsök emot

arbetsvilliga, kommer att kvarstå endast för de undantagsfall, där den är

av ett verkligt behov påkallad.

Förslaget upptager, i likhet med gällande lag, våld såsom medel

vid försöksbrott enligt 22 § 2 mom. Då nu enligt förslaget straffskalan

för försök skall vara lägre än för fullbordat brott enligt 1 mom., har detta

påståtts medföra den oegentligheten att, om våld, som i och för sig innebure

ett fullbordat brott enligt 1 inom., förövats i syfte att tvinga någon

till deltagande i arbetsinställelse utan att dock detta syfte förverkligats,

våldet kunde komma att bedömas enligt 2 mom. och sålunda straffas lindrigare

än om samma våld begåtts utan dylikt tvångssyfte; någon motsvarande

oegentlighet kunde icke förekomma enligt gällande lag, som i

fråga om straffbarhet likställde försöket med det fullbordade brottet. Deri

sålunda anmärkta oegentligheten är emellertid utesluten därigenom, att 2

mom. skall komma i tillämpning å en gärning endast då den ej är särskilt

belagd med svårare straff. Utgör våldet ett fullbordat tvångsbrott

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

enligt 1 inom., skall alltså detta moment tillämpas, oberoende av om gärningen

motsvarar vad i 2 mom. stadgas.

Ytterligare har mot förslaget anmärkts att i detsamma såsom tvångsmedel

upptagits, förutom våld, endast hot med brottslig gärning men icke

den fullbordade brottsliga gärningen. Om t. ex. en ärekränkning av den

i 16 kap. 11 § strafflagen angivna beskaffenhet förövats i syfte att tvinga

till deltagande i strejk, komme brottet att bedömas enligt sistnämnda lagrum,

som stadgade högst tvåhundra kronors böter; hade däremot under liknande

omständigheter endast hot om ärekränkning förekommit, folie handlingen

under stadgandet i 15 kap. 22 § med dess väsentligt högre straffskala.

1 den mån denna anmärkning kan vara berättigad, drabbar den lika

mycket gällande lag. Ojämnheten i strafftillämpningen kan till och med

bliva större enligt denna än enligt vad nu föreslås, då ju förslaget avser

eu nedsättning av straffsatsen i 22 § 2 mom. Det anmärkta förhållandet

kan alltså icke åberopas såsom något skäl för att med underkännande av

förslaget behålla nuvarande bestämmelser. Att för anmärkningens undanröjande

såsom försökshandling kriminalisera annat fullbordat brott än våld

samt hot enligt 15 kap. 23 § torde icke kunna förordas. En sådan utvidgning

av förevarande bestämmelses tillämpningsområde skulle ju stå i

direkt strid mot syftet med det lagstiftningsarbete, varom nu är fråga.

Den i 22 § 2 mom. föreslagna begränsningen av hot såsom tvångsmedel

till sådant hot som avses i 15 kap. 23 § åsyftar huvudsakligen att

till ledning för åklagare och domare åstadkomma ett välbehövligt förtydligande

av området för förstnämnda lagrums tillämpning. Däremot innebär

förslaget i denna del icke någon väsentlig förminskning av den räckvidd,

som enligt en riktig tolkning tillkommer det nuvarande stadgandet.

Fordringen på att hotet skall hava skett på sådant sätt eller under sådana

omständigheter, att anledning är att befara att det skall verkställas, torde

så gott som alltid vara uppfylld i de fall, om vilka nu är fråga. Att

genom fordringen på hotets framställande muntligen eller skriftligen sådana

fall, i vilka den brottsliga avsikten tillkännagivits endast genom åtbörder,

äro uteslutna synes sakna praktisk betydelse, enär vid tillfällen,

då dylika åtbörder förekomma, även hotfulla yttranden givetvis fällas.

Den begränsning, som mest föranlett farhågor, är att det, varmed hotas,

enligt förslaget måste utgöra eu brottslig gärning, under det att man

velat, med en tolkning endast efter ordalydelsen, giva gällande lag den

innebörd att hotet skulle kunna avse vad som helst. Genom den tillämpning

högsta domstolen givit åt nuvarande bestämmelse torde emellertid

vara fastslaget, att angivna tolkning icke är riktig, utan för ådömande av

straff erfordras att den handling, varmed hotats, skall vara antingen brotts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

1Tungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

lig eller åtminstone lagstridig. Då fall, i vilka hotas med lagstridiga men

ef brottsliga handlingar, torde vara ytterst sällsynta under de förhållanden,

som nu åsyftas, synes även sistnämnda begränsning icke avsevärt förringa

stadgandets användbarhet. o

Den av de ifrågasatta förändringarna, som innebär sådan sänkning

av straffskalan att straffarbete ej vidare skall ingå däri, vann, såsom jag

förut nämnt, stark anslutning även inom första kammaren. Genom berörda

nedsättning av straffskalan avhjälpes den svåra oegentlighet, som

vidlåder gällande lag i det avseendet att straffet för försök enligt 22 § 2

mom. för närvarande är lika högt som för fullbordat brott enligt 1 mom.

i samma §. Straffskalan bringas också till bättre överensstämmelse med

försöksbrottets betydenhet; att en straffskala, som sträcker sig till två års

straffarbete, i och för sig är alltför hög för nämnda brott torde tydligt

framgå redan därav att T fall, då endast 22 § 2 mom. åberopats, högre

straff än tre månaders fängelse aldrig ådömts av högsta domstolen. Den i

praktiskt hänseende mest betydelsefulla verkan av berörda förändring skulle

dock vara att, i och med det att straffarbete uteslötes ur latituden, rätt

till häktning ej vidare komine att förefinnas annat än i de på förevarande

område mera sällsynta fall, som omförmäla® i 19 § 6 mom. andra stycket

och 7 mom. i förordningen om strafflagens införande. Häktningsbefogenheten

har vid brott av berörda slag givit anledning till synnerligen talrika

och beklagliga obehöriga ingrepp i enskilda medborgares frihet, och det

stöd för bibehållande av nämnda befogenhet, som man velat finna däri

att densamma skulle vara till gagn för att vid strejktillfällen betrygga

lugnet på arbetsplatsen, saknar tydligen allt värde, då användande av

häktning i sådant syfte avgjort strider mot grunderna för lagstiftningen

om häktningsrätt.

Från håll, där man erkänt det ur lagteknisk synpunkt oförsvarliga i att

låta försök till tvång vara belagt med samma straff som fullbordat tvång,

har man å andra sidan sökt göra gällande, att i materiellt avseende sådan

handling som åsyftas i 22 § 2 mom. vore förtjänt av att hänföras undei

en lika” hög straffskala som brott enligt samma paragrafs 1 mom. Det

oriktig;! i nuvarande bestämmelser läge däri, att brott enligt 2 mom. betraktades

såsom försökshandling till brott enligt 1 mom.; i själva verket

vore det förra brottet ett fullt självständigt brott, vars upptagande i strafflagen

skett i ändamål att tillgodose ett under senare tider framkommet

behov av skydd för rätten att arbeta, för sig och de sina. Visserligen

skulle en sådan konstruktion av berörda brott att detsamma ställdes självständigt

undanröja den formella oegentlighet, som ligger i den nu stadgade

likställigheten mellan försök och fullbordat brott. Men förutom det att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. Hd höft. (Nr 158.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 158.

nämnda konstruktion förutsätter en lagändring och icke kan i formellt

hänseende lända till försvar för nu gällande bestämmelser, torde förtjäna

framhållas att den straffskala, som visat sig för hög så länge brottet

skolat bedömas såsom försök, säkerligen skulle befinnas lida av samma fel,

åven sedan brottet blivit självständigt. Brottets svårhet förändras ju icke

genom en ny uppställning. Den med den höga straffskalan följande häktningsrätten

skulle likaledes medföra samma olägenheter som förut.

Då jag nu övergår till 24 §, kommer jag till den del av förslaget,

om vilken meningarna vant mest delade. Betänkligheterna hava särskilt

riktat sig mot det föreslagna stadgandet att allmän åklagares åtalsrätt —

da målsägande ej gjort angivelse — skall vara beroende av att brottet

medfört fara för allmän säkerhet eller ordning. Sålunda har detta stadgande

befarats alltför mycket inskränka åklagares befogenhet att ingripa.

Från annat håll har däremot framträtt farhåga, att åklagare vid tvångshandlingar

av ifrågavarande slag skulle så ofta anse dylik fara föreligga,

att den med stadgandet åsyftade begränsningen av hans åtalsrätt bleve utan

praktiskt värde. Vidare har det föreslagna stadgandet ansetts genom sin

obestämdhet ställa alltför stora anspråk på åklagarens omdömesförmåga.

För min del håller jag fortfarande före, att nämnda stadgande på ett nöjaktigt

sätt framhäver de synpunkter, som böra vara avgörande for frågan,

huruvida åtal från det allmännas sida skall ske eller icke. Åklagaren

får rätt och plikt att inskrida, då sådant påkallas av hänsyn till allmän

säkerhet eller ordning, men han förklaras oberättigad att,'' såsom hittills

icke sällan skett, på eget initiativ taga befattning med bagateller utan

betydelse för det allmänna. Även om stadgandet är i viss mån obestämt,

synes det därför vara att föredraga framför den nuvarande bestämmelsen

med dess obegränsade åtalsrätt; och att i stället gå till motsatt ytterlighet

mot gällande lag och gorå angivelse till eu ovillkorlig förutsättning för

allmänt åtal är en lösning av frågan, som, oavsett om den i övrigt vore

den bästa, torde kunna lämnas åsido på grund av omöjligheten att genomföra

densamma.

Det synes icke vara erforderligt att, jämte vad jag nu anfört om

innebörden av de ifrågasatta ändringarna i förevarande lagstiftning, ingå

i någon närmare utveckling av skälen till att över huvud en reform av

denna lagstiftning — då dess upphävande icke nu kan åstadkommas —

måste anses vara av trängande behov påkallad. Jag vill endast erinra om.

att nämnda lagstiftning i sitt nuvarande skick genom de densamma vidlådande

bristerna, som i tillämpningen framträtt med synnerlig klarhet

och skärpa, innebär en ständig fara för att, även utöver vad redan skett,

förtroendet till lag och rätt skall rubbas inom stora delar av vårt folk och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 158.

11

split alstras mellan samhällsklasserna. Strävandena efter att åtminstone

avhjälpa de svåraste felen i denna lagstiftning kunna därför enligt min

mening icke få vila, innan de lett till något resultat.

På sålunda anförda skäl och under åberopande i övrigt av vad

jag vid föregående tillfällen yttrat i frågan tillåter jag mig hemställa, att

omförmälda förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24

§§ strafflagen, över vilket förslag lagrådet förut avgivit yttrande, måtte

jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.»

1 vad föredraganden sålunda hemställt instämde statsrådets övriga

ledamöter;

och behagade, med bifall till denna hemställan,

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att

till riksdagen skulle avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1913:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning dä s. 1 i texten