Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den den 14 juni 1901
1913-03-21 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1913:220, Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den den 14 juni 1901
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
I
Nr 220.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den
den 14 juni 1901; given Stockholms slott den 27 mars
1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga en så lydande
Lag
om
ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 .juni 1901.
Härigenom förordnas, att § 24 värnpliktslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 24.
Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts, dock
att i de fall, Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig
skall vara skyldig att även vid annat truppslag eller i annan tjänst
fullgöra tjänstgöring.
Denna lag träder genast i kraft.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
David Bergström.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913- 1 samt. 166 käft. (Nr 220.)
1
2
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
Utdrag ur protokollet över lan tförsv ar sär eu d en, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård
Statsråden: Petersson,
SciIOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswård,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Efter gemensam beredning inom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
anförde chefen för förstnämnda departement^ statsrådet Bergström,
följande:
»Sedan de vapenföra värnpliktiga utryckt vid regementsövningarnas
slut,. plägar det dröja någon tid, innan en ny årsklass börjar sin
tjänstgöring. Under denna tid, det s. k. vapenövningsuppehållet, har
det vid vissa truppförband av specialvapnen ofta visat sig svårt att
vederbörligen tillgodose vården av hästar m. in.
Genom, generalorder den 1 september 1910 bemyndigades därför
arméfördelningscheferna att under en tid av högst sex veckor efter
slutet .av samma års repetitionsövningar beordra militärarbetare vid infanteriregemente,
dock icke Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen,
till tjänstgöring vid truppförband av kavalleriet, artilleriet eller
trängen för^ skötsel av kronans hästar samt vård av dess etablissemang,
dess persedlar och dylikt, i den mån arméfördelningschefen prövade
sådan tjänstgöring vara erforderlig, under förutsättning dock att antalet
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220. 3
militärarbetare under ifrågavarande tid vid infanteriregementet icke understege
75 man samt att avsevärda extra kostnader genom denna
tjänstgöring icke uppkomme.
Samma bemyndigande upprepades genom generalorder den 23 maj
1911, denna gång under förutsättning allenast, att icke annat än nödiga
rese- och transportkostnader uppkomme genom militärarbetarnas beordrande
från infanteriet till nämnda truppförband.
För år 1912 däremot gjordes dylikt beordrande beroende av den
värnpliktiges eget medgivande. 1912 års Riksdag hade på Kungl. Maj:ts
förslag nedsatt fredstjänstgöringstiden för alla icke vapenföra till 182
dagar, att fullgöras antingen i en följd med början under första eller
andra året eller med eu första och en andra tjänstgöring under de tre
första åren; och i sammanhang härmed hade Riksdagen godkänt ett stadgande
av innehåll, att berörda nedsättning i allmänhet icke skulle gälla dem,
som inskrivits före år 1912, utan i avseende på dessa skulle Konungen äga
förordna, i vad mån nedsättning intill 182 dagar av dittills föreskriven
tjänstgöringstid skulle ske. Sedan i anledning härav Kungl. Maj:t
den 22 mars 1912 förordna!, att tjänstgöringstiden för icke vapenföra
värnpliktiga tillhörande hären, vilka inskrivits tidigare än 1912, skulle
nedsättas med 30 dagar, föreskrevs i generalorder samma dag följande:
»På det att de icke vapenföras arbetskraft, allt efter olika behov och
tillgång, må kunna på lämpligaste sätt tillgodogöras, må arméfördelningschef
beordra icke vapenföra, vilka tilldelats ett truppförband, till
tjänstgöring vid ett annat av samma eller olika truppslag, i senare
fallet med de värnpliktigas eget medgivande.»
I skrivelse den 17 oktober 1912 anmälde chefen för fjärde arméfördelningen,
att på frivillighetens väg icke kunnat erhållas det antal
icke vapenföra, som just vid den tiden behövdes vid Livgardet till häst
och Svea artilleriregemente, och anhöll arméfördelningschefen att utan
de värnpliktigas tillfrågande få tillgodose nyss nämnda behov samt
upplyste tillika, att tillgången å icke vapenföra värnpliktiga vid honom
underlydande infanteriregementen vid denna tid på året medgåve, att
ytterligare ett antal icke vapenföra värnpliktiga beordrades till tjänstgöring
vid nämnda regementen, utan att de för respektive infanteriregementen
därigenom uppstående olägenheterna bleve alltför kännbara.
Enär emellertid den icke vapenför värnpliktig åliggande värnpliktstjänstgöring
skulle fullgöras antingen i en följd med början under första
eller andra året eller med en första och en andra tjänstgöring under
de tre första åren, samt arméfördelningschefen följaktligen vore oförhindrad
att med stöd av nyss omförmälda generalorder den 22 mars
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
1912 till ifrågavarande tjänstgöring inbeordra därtill villiga, armefördelningsområdet
tillhörande icke vapenföra värnpliktiga, som inskrivits år
1912 och tilldelats infanteriet, men sådant inbeordrande, såvitt handlingarna
i ärendet utvisade, icke ägt rum, fann Kungl. Maj:t, i beslut
den 29 oktober 1912, den gjorda framställningen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
feamstai“ne ^ti underdånig skrivelse den 3 december 1912 har chefen för
ramsta mng. jjär(je armé fördelningen nu anmält, att endast ett tjugutal av de år 1912
inskrivna, infanteriet tilldelade icke vapenföra värnpliktiga förklarat sig
villiga antaga kommenderingen till Livgardet till häst och Svea artilleriregemente,
och att, då dessa truppförbands behov av militärarbetare
icke därigenom kunnat fyllas, följden blivit icke blott att underbefälsoch
rekrytutbildningen vid regementena lidit avsevärt avbräck, utan även
att år 1912 ridundervisningen med aspiranterna vid generalstaben och
eleverna vid krigshögskolan icke kunnat taga sin början förr än den
27 november i stället för omkring den 20 oktober året förut.
Då de icke vapenföra värnpliktiga, oberoende av det truppslag, de
vid inskrivningen tilldelats, numera alla hade samma tjänstgöringstid
och då militärarbetarna, varom här ovan närmast varit frågan, vid de
olika truppslagen icke bibragtes någon särskild specialutbildning, syntes
något hinder av militära skäl icke böra förefinnas för att kommendera
dylika värnpliktiga till tjänstgöring vid det truppslag, där de för tjänstens
behöriga gång vore mest behövliga.
Men dylik rättighet borde även vara medgiven beträffande andra
värnpliktiga. Man kunde t. ex. tänka sig, att under tiden mellan inskrivningen
och inryckningen till tjänstgöring samtliga eller större delen
av de icke vapenföra värnpliktiga skrivbiträden, som tilldelats arméfördelningens
kavalleriregemente, fältartilleriregemente eller trängkår, utflyttat
från arméfördelningsområdet, dött eller av en eller annan orsak
blivit otjänstbara, varigenom ifrågavarande truppförband enligt nu gällande
bestämmelser skulle komma att under utbildningsåret icke erhålla
några skrivbiträden alls eller endast en ringa del av det truppförbandet
ursprungligen tilldelade antalet och utan möjlighet för arméfördelningschefen
att reglerande ingripa annat än eventuellt på den osäkra och ur
militär synpunkt olämpliga frivillighetens väg.
På grund av vad arméfördelningschefen anfört och då på vissa
håll den uppfattningen numera gjort sig gällande, att § 24 värnpliktslagen,
sådan densamma nu löde, lade hinder i vägen för värnpliktigas
kommendering från ett truppslag till ett annat, ville arméfördelnings
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220. 5
chefen föreslå nedanstående lydelse av nämnda paragraf, varvid de av
honom föreslagna ändringarna understrukits, nämligen:
Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han tilldelats. I de fall Konungen
prövar erforderligt, är värnpliktig skyldig tjänstgöra även vid annat truppslag
eller i annan tjänst.
över detta förslag hava yttranden avgivits av övriga arméfördelningschefer
och militärbefälhavaren på Gottland, efter vederbörandes
hörande, ävensom av chefen för generalstaben, chefen för marinstaben
och chefen för kustartilleriet.
Av yttrandena framgår, att under tiden mellan repetitionsövningarnas
slut och beväringsrekrytskolans början svårigheter med avseende
på vården av hästar och materiel yppat sig även vid andra truppförband
än Livgardet till häst och Svea artilleriregemente. Cheferna för
andra, tredje och sjätte arméfördelningarna samt militärbefälhavaren på
Gottland hava anmält förefintligheten av sådana svårigheter vid dem
underställda truppförband av kavalleriet eller artilleriet; och den först
nämnde har framhållit, dels att till följd därav en del nödvändiga handräckningssysslor
måst uppskjutas till tiden efter beväringsrekryternas inryckning
och att de på grund härav sedermera ökade handräckningskommenderingarna
inkräktat på den militära utbildningen för lång tid framåt,
dels ock att samma olägenheter i nära nog lika hög grad förekomme
under regementsövningarna vid Smålands artilleriregemente. Ty då
vapenföra i stor utsträckning måste kommenderas att utföra sådana
handräckningsuppdrag, som eljest skulle bestridas av icke vapenföra,
kunde icke regementets samtliga batterier deltaga i repetition sövningarna.
År 1912 hade sålunda två batteriers manskap måst uppdelas på
de övriga batterierna, och enligt regementschefens beräkningar komme
under nästa års repetitionsövningar detta att bliva förhållandet med ej
mindre än tre batterier, ett förhållande, som naturligtvis måste utöva
ett menligt inflytande på regementets militära duglighet.
Cheferna för första, andra, tredje och sjätte arméfördelningarna,
militärbefälhavaren på Gottland, chefen för marinstaben och chefen för
kustartilleriet hava tillstyrkt bifall till den föreslagna lagändringen.
Den sist nämnde har dock ansett, att § 24 värnpliktslagen även
med sin nuvarande lydelse medgiver Kungl. Maj:t rätt att kommendera
värnpliktiga från en tjänst till en annan vid flottan, och har erinrat, att
Kungl. Maj:t ännu så sent som den 29 januari 1913 utfärdat en general
-
Yttranden
över
förevarande
framställning.
6 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
order, att vid vardera av flottans stationer en (vapenför) av de flottan
i stationstjänst såsom läkare tilldelade värnpliktiga, vilka inrycka för
undergående av repetitionsövning, av vederbörande beväringsbefälhavare
årligen skall beordras att tjänstgöra vid det kustartilleriregemente, vars
värnpliktiga tillhöra stationen.
Chefen för generalstaben har ansett det uppenbart, att det måste finnas
rätt att till tjänstgöring vid visst truppslag eller tjänst beordra även andra
värnpliktiga än de, som blivit tilldelade ifrågavarande truppslag eller tjänst.
I föreliggande fall framträdde behovet av denna rätt, då det gälde att
reglera de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, men behovet
gjorde sig även gällande i många andra fall såsom t. ex. då det
under fälttjänstövningar, vid mobiliseringsövningar, vid mobilisering och
i krig bleve nödvändigt att till tjänstgöring vid ett truppslag beordra
eller inkalla stundom hela kontingenter värnpliktiga, tilldelade ett annat
sådant. Ett dylikt förfaringssätt hade upprepade gånger använts och
torde även i framtiden bliva nödvändigt att tillämpa. Det måste
rent av anses ligga i sakens natur, att krigsmaktens personal skulle
kunna, oberoende av tilldelning till truppslag, kommenderas att tjänstgöra,
var behovet påkallade, även om någon uttrycklig föreskrift härom
icke förefunnes i värnpliktslagen. Utan en sådan befogenhet för krigsstyrelsen
torde nämligen krigsmakten svårligen kunna under alla förhållanden
motsvara sitt ändamål. Det hade också ansetts som självfallet,
att en dylik rätt att kommendera till tjänstgöring från ett truppslag
till ett annat tillkomme Kungl. Maj:t, varvid det likaledes ansetts
självklart, att sådan tillfällig kommendering på intet sätt förändrade
tjänstgöringstidens längd och fördelning, sådan den genom tilldelningen
till visst truppslag blivit fastställd. Denna åsikt hade synts så mycket
naturligare, som värnpliktslagen genom § 33 mom. 1 tillerkände Kungl.
Magt rätt att till visst truppslag eller tjänst tilldela värnpliktig, som
förut varit tilldelad annat truppslag eller annan tjänst, en vida mer
genomgripande åtgärd än en tillfällig kommendering, och som dessutom
för den värnpliktige kunde medföra väsentliga förändringar i utbildningstidens
längd och fördelning. Denna rätt hade också vid flera
tillfällen tillämpats. På senaste tid hade förekommit, att beordrande
av icke vapenföra värnpliktiga till tjänstgöring vid annat truppslag
fått äga rum endast med den värnpliktiges medgivande. Ett sådant
förfarande gjorde utan tvivel kommenderingen mera tilltalande för den
värnpliktige, men även det torde vara grundat på laglig rätt att verkställa
ett sådant beordrande. Ty, om det verkligen vore så, att värnpliktslagen
över huvud taget alls icke tillstadde Kungl. Maj:t att beordra
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220. 7
värnpliktig till tjänstgöring vid annat än eget truppslag, så bleve väl
näppeligen ett sådant beordrande lagligt, även om överenskommelse
ägt rum mellan den befallande myndigheten och den värnpliktige.
Generalstabschefen ansåge sålunda, att värnpliktslagens nuvarande lydelse
ingalunda utgjorde hinder för kommendering av här berört slag,
vadan ändring av värnpliktslagen för möjliggörande av sådana kommenderingar
icke vore erforderlig. Skulle emellertid den åsikten anses
hava fog för sig, att värnpliktslagens lydelse icke medgåve Kung!.
Maj:t här meromnämnda rätt, ansåge generalstabschefen det vara av
vikt, att ändring vidtoges.
Det har dock i de inkomna yttrandena icke saknats anmärkningar
mot den föreslagna lagändringen.
Chefen för Göta artilleriregemente har sålunda förklarat, att så
länge tiden för de värnpliktigas tjänstgöring icke är densamma vid alla
truppslag, kan han icke tillstyrka förslaget, att även vapenföra värnpliktiga
skulle kunna i vissa fall vara skyldiga tjänstgöra vid annat
truppslag, än de tilldelats. Chefen för Västmanlands regemente har
yttrat sig i ungefär samma riktning.
Åtskilliga regementschefer hava förklarat, att nedsättningen i de
icke vapenföras tjänstgöringstid framkallat brist på militärarbetare även
vid infanteriet och att förhållandena därför icke skulle medgiva en kommendering
av icke vapenföra värnpliktiga från infanteriet till kavalleriet
och artilleriet. En av nämnda chefer har därför avstyrkt lagändringen
och två andra hava förordat, att för erhållande av flera icke
vapenföra skulle bestämmelserna för frikallelse från värnpliktens fullgörande
skärpas.
Chefen för Värmlands regemente har ansett de av chefen för
fjärde arméfördelningen påpekade, till grund för framställningen liggande
svårigheterna endast vara av tillfällig art, beroende på rådande
övergångsförhållanden, och att de kunna förekonnnas därigenom, att
vid inskrivningsförrättningarna en lämpligare fördelning av de icke
vapenföra värnpliktiga äger rum på de olika vapenslagen.
Chefen för femte arméfördelningen har förklarat sig i princip intet
hava att erinra mot att föreslagen större frihet i fråga om användningen
av de värnpliktiga lägges i Kungl. Maj:ts hand. Såsom ett
medel att avhjälpa bristen å icke vapenföra under vapenövningsuppehållet
vid special vapnen har arméfördelningschefen å andra sidan ej
trott, att den föreslagna lagändringen skulle visa sig vara tillfyllest,
ehuru densamma såsom ett medel att i nödfall tillgripa synts honom
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
önskvärd. Bristen måste i så fäll fyllas genom kommendering från
infanteriregementena, men det vore ju givet, att inkallelsen av icke
vapenföra till dessa regementen måste av arméfördelningschefen ordnas
ej med hänsyn till specialvapnens utan företrädesvis efter dessa regementens
egna behov, och dessa krävde under vapenövningsuppehållet
vid special vapnen ej särskilt stor styrka. I regel torde sålunda ej vid
ifrågavarande tidpunkt något avsevärt överskott av icke vapenföra finnas
disponibelt. Enligt arméfördelningschefens mening borde däremot botemedlet
sökas dels genom ökning av de icke vapenföras antal över
huvud taget dels genom en lämpligare fördelning av desamma redan
vid inskrivningen. Ökningen borde åstadkommas genom skärpning av
föreskrifterna för läkarbesiktning vid inskrivning. Och vad en lämpligare
fördelning anginge, så både, enligt senast utfärdade bestämmelser
för uttagning av icke vapenföra, kontingenten av militärarbetare vid
kavalleriet och artilleriet fördubblats för att häva olägenheterna med
minskningen av tjänstgöringstiden för dessa, Härigenom hade dock
antalet dagsverken av icke vapenföra blivit oförändrat. Sedan den till
siffran bestämda kontingenten icke vapenföra (fackmän och militärarbetare)
uttagits till alla vapen, återstode ett överskott, som enligt generalorder
den 2 januari 1912, Nr 1, V. p. 3. skulle fördelas på truppförbanden i
samma proportion, som de erhölle vapenföra, Härigenom tillfördes givetvis
infanteriet avsevärt större antal icke vapenföra än specialvapnen. Antalet
från vapenföra till icke vapenföra nedflyttade värnpliktiga vore
icke blott proportionsvis utan även reelt större vid infanteriet än vid
specialvapnen. Såväl överskottet som kategorien nedflyttade fördelades
sålunda på truppförbanden i stort sett efter styrkan. Behovet
av icke vapenföra kunde däremot ej sägas minskas i samma proportion
som styrkan; det funnes inom en kasern ständigt behov av en
hel del arbeten oavsett innevarande styrkas storlek. Med kännedom
om den ej obetydliga ökning av antalet icke vapenföra, infanteriet erhölle
genom nedflyttning, borde enligt arméfördelningschefens mening överskottet
vid inskrivning fördelas till större favör för specialvapnen än
vad nu vore fallet, Denna fördelning — proportionen mellan vapenslagen
— kunde antingen allmängiltigt fastställas genom generalorder
eller hellre uppdragas åt arméfördelningscheferna. För det senare alternativet
talade den omständigheten, att arméfördelningschefen lättare
kunde lämpa fördelningen efter för handen varande förhållanden.
Chefen för generalstaben har i detta hänseende anfört följande: »Såväl
chefen för fjäi’de arméfördelningen som flertalet av de truppförbandschefer,
vilka haft att yttra sig om den ifrågasatta lagändringen, hava mer eller min
-
9
Kungl. Maj:t.s 1Säd. Proposition Nr 220.
dre ingått på frågan om de icke vapenföras fördelning och. inkallande
till tjänstgöring. Ehuru anledning icke föreligger att nu ingå på ett
närmare skärskådande av detta spörsmål, anser jag mig dock böra antyda
de allmänna grunder, enligt vilka jag anser frågan böra lösas.
Det är i allmänhet icke fördelaktigt, att behovet av icke vapenföra vid
ett truppförband tillgodoses genom tillfällig kommendering från ett
annat förband, och det ligger därför vikt uppå, att den första fördelningen
av särskilt militärarbetarna blir gjord med noggrann hänsyn
till de vid varje truppförband rådande ständiga eller tillfälliga, förhållandena.
Den till generalorder den 2 januari 1912, n:r 1, V. p. 6,
hörande tabellen fastställer de allmänna grunderna för fördelningen,
men det överskott av icke vapenföra, som i regel uppstår och som nu
fördelas enligt samma generalorder V. p. 3, bör i stället fördelas av
arméfördelningscheferna efter bedömande av dem underställda truppförbands
behov. Då arméfördelningscheferna i regel också bestämma
inryckningstiderna för ifrågavarande värnpliktiga, bör — genom lämpligt
avvägande av dessa tider — även med den nuvarande kortare utbildningstiden
kunna ordnas så, att truppförbanden bliva — i proportion
av tillgången — försedda med den arbetskraft, som vid olika tidpunkter
av utbildningsåret är erforderligt.»
Enligt § 19 värnpliktslagen är det inskrivningsnämnden, som har Departementsatt,
efter prövning av de värnpliktigas lämplighet för olika truppslag,
tjänster eller särskilda befattningar, tilldela de olika truppslagen och
tjänsterna dem, som inskrivits; dock att i de fall, Konungen bestämmer,
sådan tilldelning må verkställas av inskrivningsrevisionen.
Det är emellertid icke alla värnpliktiga, som tillföras försvaret
genom inskrivning, utan i fråga om sådana, som varit stamanställda,
sker det genom av militärmyndigheterna gjord överföring.
Det truppslag vid hären eller den tjänst vid flottan, vartill värnpliktig
blivit inskriven eller överförd, skall han enligt § 33 värnpliktslagen
tillhöra hela sin tolvåriga tjänstetid i beväringen, för så vitt
Konungen ej för särskilda fäll finner gott annorlunda bestämma. Av
motiven till lagen framgår, att detta undantag gjorts för att kunna
tillgodose de krav, som mobiliseringen framställer; och av sådana hänsyn
har Kungl. Maj:t jämväl någon gång på ansökan medgivit överflyttning
mellan hären och flottan eller mellan olika truppslag eller
olika tjänster. I allmänhet har då överflyttningen skett, innan den
värnpliktige börjat sin fredstjänstgöring, och denna har till följd därav
enligt § 24 värnpliktslagen fullgjorts i enlighet med bestämmelserna
för det truppslag eller den tjänst, vartill överflyttningen skett.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sam!. 160 höft. (Nr 220).
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220,
Enligt det av chefen för fjärde arméfördelningen framlagda förslaget
. skulle emellertid en värnpliktig, tilldelad visst truppslag eller
viss tjänst, vara skyldig att i vissa fall utan sådan överflyttning fullgöra
tjänstgöring vid annat truppslag eller i annan tjänst. En infanterist
skulle t. ex. kunna kommenderas att vid ett kavalleritruppförband
göra kela tjänstgöringen men skulle det oaktat alltjämt tillhöra
infanteriet.
Denna fråga torde böra bedömas något olika med avseende å
vapenföra och icke vapenföra.
För den vapenföre avser fredstjänstgöringen framför allt att vara
en skola till utbildning i de färdigheter, som krävas av det truppslag
och den tjänst, han tillhör. Vid sådant förhållande och då utbildningen
vid de olika truppslagen och tjänsterna i allmänhet är väsentligt
olika, torde — bortsett från de fall, då viss utbildning regelmässigt
måste förläggas till mer än ett truppförband, såsom exempelvis i fråga
om de till trängen i egentlig sjukvårdstjänst uttagna värnpliktiga — det
icke böra ifrågakomma, att den vapenföre värnpliktige ens någon kortare
tid fullgör fredstjänstgöringen vid annat truppslag än det han tillhör.
De skäl, som chefen för fjärde arméfördelningen anfört för eu lagändring
i förevarande avseende beträffande de vapenföre, torde icke heller kunna
anses vara bärande.
Den icke vapenföres fredstjänstgöring däremot avser långt mindre
att utbilda honom i vissa färdigheter utan består till största delen i en
del liandräckningsgöromål, tämligen ensartade vid de olika truppslagen
och de olika tjänsterna. Jag anser därför inga principiella skäl finnas
mot en lagändring i syfte att lämna Kungl. Maj:t rätt förordna, att
icke vapenför skall fullgöra tjänstgöring vid annat truppslag eller i
annan tjänst, än han tillhör.
Sedan genom lag den 16 mars 1912 tjänstgöringstiden för icke
vapenföra värnpliktiga, som inskrivas år 1912 eller senare, bestämts
till 182 dagar, bär härigenom tjänstgöringstiden för dessa värnpliktiga
minskats med 50 procent vid kavalleriet, fältartilleriet, fältingenjör- och
fälttelegraftrupperna, med 25 procent vid infanteriet, positionsartilleriet,
fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen samt med
40 procent vid flottan och kustartilleriet.
I sammanhang med denna nedsättning av tjänstgöringstiden har
genom. generalorder den 18 mars 1912, nr 250, antalet icke vapenföra
värnpliktiga, som av inskrivningsmyndigheterna skola i första hand
uttagas, blivit ökat:
. Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 220.
11
vid
ett infanteriregemente.............................................
........ från
40
till
50
»
b fördelningskavalleriregemente ......................
....... »
20
B
42
b
b fältartilleriregemente.........................................
........ B
36
B
67
b
en trängkår (utom förplägnadsmanskap) ........
....... B
26
B
32
b
flottan i station stjänst ...........................................
....... B
270
B
576
))
» » fästningstjänst .......................................
....... B
313
B
344
Vad hären angår ökas emellertid nyss nämnda antal på grund av
den tilldelning, som äger rum enligt bestämmelserna i generalorder den
2 januari 1912, nr 1, V, mom. 3 sålunda, att samtliga icke vapenföra
värnpliktiga, som efter förut verkställd fördelning återstå, det s. k.
överskottet, tilldelas truppavdelning vid hären i ungefär samma förhållande
som truppavdelningen tilldelas vapenföra. År 1912, d. v. s.
första året de nya bestämmelserna tillämpats, har denna extra tilldelning
uppgått till omkring 550 man eller omkring en tredjedel av antalet
närmast föregående år. Enligt nyss angiven beräkningsgrund har
i medeltal 14 tilldelats varje infanteriregemente, 3 varje fördelningskavalleriregemente,
9 varje fältartilleriregemente och 7 varje trängkår.
Minskningen i antalet tjänstgöringsdagar för samtliga truppförbandet
tilldelade icke vapenföra värnpliktiga har nämnda år uppgått i medeltal
till 23 procent vid kavalleriet och till 40 procent vid övriga truppslag.
Evad man utgår ifrån, att de olika truppslagen och tjänsterna
tillsvidare erhålla ungefär samma antal icke vapenföra som år 1912,
eller att — såsom särskilt chefen för generalstaben och chefen för
femte arméfördelningen förordat — det nyssnämnda överskottet varder
fördelat mellan olika truppslag och tjänster i annan ordning och efter
andra grunder, gäller naturligtvis att söka tillgodogöra sig de icke
vapenföra på bästa sätt. Jag har i detta avseende låtit för härens vidkommande
uppgöra olika planer, som tillställts vederbörande militärmyndigheter
för att tjäna till ledning för de icke vapenföras inkallande i
omgångar, på sätt förut nämnda av 1912 års riksdag beslutade lagändring
medgiver. Det är min övertygelse, ett på den väg, dessa planer
anvisa, de svårigheter, som helt naturligt framträtt vid övergången till
tillämpning av 1912 års ändrade bestämmelser rörande de icke vapenföras
tjänstgöringstid, skola övervinnas och ett fullt rationelt utnyttjande
av den arbetskraft, som genom den vid inskrivning sförrättning ärna skeende
tilldelningen av icke vapenföra värnpliktiga ställes till de olika truppavdelningarnas
förfogande, möjliggöras.
Det återstår att tillika bereda möjlighet till en rationel fördelning
de olika truppslagen och tjänsterna emellan av det icke obetydliga
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 220.
antal av vapenföra värnpliktiga, som under pågående vapenövning överföres
till icke vapenföra. Närmast för detta ändamål, varpå redan förut uppmärksamheten
varit riktad och som numera i ännu högre grad torde
förtjäna beaktande, lcräves en ändring av § 24 värnpliktslagen. Genom
den ändring jag i sådant avseende ärnar föreslå, innefattande medgivande
av rätt för Kungl. Maj:t att, där så prövas erforderligt, förordna
om icke vapenför värnpliktigs tjänstgöring vid annat truppslag
eller i annan tjänst än vid inskrivningen eller överföringen bestämts,
skola de svårigheter, som under pågående vapenövningar pläga uppstå
genom sådana fullkomligt oberäkneliga förändringar som inträffande
avgång o. d., jämväl kunna övervinnas.
För närvarande lyder § 24 värnpliktslagen: »Värnpliktig är skyldig
att tjänstgöra vid det truppslag av hären eller uti den tjänst vid flottan,
vartill han inskrivits eller överförts»; och då jag icke kan anse, att
detta stadgande inrymmer för Kungl. Maj:t någon sådan rätt, som nyss
angivits såsom önskvärd, får jag hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes
ör eslå Riksdagen att antaga en så lydande
Lag
om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901.
Härigenom förordnas, att § 24 värnpliktslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 24.
Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts, dock
att i de fall, Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig
skall vai-a skyldig att även vid annat truppslag eller i annan tjänst
fullgöra tjänstgöring.
Denna lag träder genast i kraft.»
Till denna departementschefens, av statsrådets
övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen regenten lämna bifall, och
skulle proposition till Riksdagen avlåtas av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
o
Gunnar Åkerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1913:125 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901. s. 7 i texten
- LU 1913:35 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels oc s. 1 i texten