Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

136 sidor, varav 129 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 129 av 136 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:42, Med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

1

Nr 42.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas; gifven Stockholms slott den 31 december 1912.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för vissa

utlänningar att här i riket vistas.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (AV 42.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Förslag

till

Lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om afvisning af utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländska zigenare äfvensom utlänning, som uppenbarligen har för

afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring

från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af musik, förevisande

af djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter af polismyndighet afvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för

att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet

att här ärligen försörja sig. Dock må den ej afvisas, som innehar

medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle

under åtta dagar; icke heller må afvisning ske, där omständigheterna göra

sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla

arbete.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som

en gång varit svensk medborgare, men hvars medborgarrätt genom vistelse

utomlands eller eljest gått förlorad.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 §.

Finnes afvisning böra äga ruin, skall till utlänningen öfverlämnas

skriftligt besked angående afvisningen med skälen därför; och skall beskedet

jämväl innehålla underrättelse om hvad utlänningen har att iakttaga,

där han vill föra klagan öfver att han afvisats.

3 §•

Vill utlänning klaga däröfver att han afvisats, äger han sist å trettionde

dagen från den dag, då besked angående afvisningen blef honom tillställdt,

till Konungens befallningshafvande ingifva besvär. Klagande vare ock

tillåtet att insända besvären i betaldt bref med allmänna posten.

4 §.

Aro besvär öfver afvisning anförda, skall Konungens befallningshafvande

från polismyndigheten infordra afskrift af beskedet samt, där

förhör i ärendet hållits, af det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens

eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshafvande inkommit,

meddele Konungens befallningshafvande beslut i ärendet. Öfver

det beslut må klagan ej föras.

5 §.

Afvisning gånge i verkställighet utan hinder af anförda besvär. Kan

afvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen

af polismyndigheten tagas i förvar.

Den, som från riket afvisas, bör befordras till det land, hvarifrån

han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,

såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro, att han där skulle

komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han föröfvat i politiskt

syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den

afvisades återsändande till det land, hvarifrån han ankommit, skall polismyndigheten.

föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,

där sådant hinder ej är för handen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande

från riket af följande utlänningar, nämligen:

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller med

förseelse, som omförmäles i 40 § 2 eller 5 mom. af kungl. förordningen

den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådana nämnda mom. lyda enligt

kungl. förordningen den 12 juni 1885, så ock den, som under vandring

från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande

af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast förflutna

fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt

brottets beskaffenhet eller hans vandel i öfrigt föranleder till antagande,

att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet;

c) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket för brott, hvarför

enligt gällande lag angående utlämning af förbrytare utlämning må ske,

undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt, på sätt under

b) sägs, fara af hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet;

d) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i riket

genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen

skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

e) den, som af tredska eller i afsikt att undandraga sig polismyndighets

uppsikt uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, ^om jämlikt

Konungens på grund af denna lag meddelade förordnande må honom

åligga, så ock den, som vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig

uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings lefnads- och familjeförhållanden; och bör därvid i

synnerhet komma i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt

om han är gift med svenskfödd kvinna.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,

är särskilt stadgadt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande

föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom, att

han inställes "till förhör inför Konungens befallningshafvande; dock må,

därest han undergår straffarbete eller fängelse, förhöret efter Konungens

befallningshafvandes förordnande kunna hållas af fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,

som kunna å ärendets utgång inverka. Bär så erfordras, bör

tolk närvara vid förhöret. Ej må den brukas som tolk, hvilken är i sådant

förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må

anses förringad.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid förhör,

hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill

dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse,

bör frågan, huruvida utvisning skall äga rum, af Konungens befallningshafvande

tagas under ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande,

att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter

straffets aftjänande verkställas.

8 §•

Polismyndighet må hos Konungens befallningshafvande göra hemställan

om utlännings utvisande. Tillika äger polismyndigheten taga utlänningen

i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han

eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra

densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta

Konungens befallningshafvande därom.

9 §.

Finnes utvisning böra äga rum, meddele Konungens befallningshafvande

snarast möjligt utslag i ärendet. Utslag, hvarigenom till utvisning

dömes, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äfventyr som

i 14 § sägs, att utan Konungens tillåtelse återvända till riket; och gifve

Konungens befallningshafvande tillkänna, hvad utlänningen har att iakttaga,

där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort

ske kan utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 42.

10 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det

utslaget honom delgafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring,

att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,

må förklaringen i vittnens närvaro upptagas af tillsyningsinannen eller

föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför hvilken förklaringen

afgifvits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till

Konungens befallningshafvande.

Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ej återkallas.

11 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats

skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter

det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande

ingifva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där

klaganden i häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingifvas

till tillsyningsinannen vid häktet. Tillsyningsinannen vare i ty fall

pliktig ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshafvande.

Konungens befallningshafvande och tillsyningsman vid häkte åligger

tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt

att själf föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande,

erhåller sådant.

Inkomna besvär skola af Konungens befallningshafvande så fort ske

kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med vederbörandes

yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom Konungens

befallningshafvandes eget utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, hvarom ofvan sägs, varde genom Konungens

befallningshafvandes försorg drägt till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter

möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter

däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller

straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan den utvisade

ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7

till det land, hvarifrån han i riket inkommit, såvidt ej sådana skäl däremot

föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

13 §.

Därest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens .intresse finnes

påkalladt, må Konungen förordna om utvisning af utlänning, som i riket

vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens

befallningshafvande; och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan

på ärendets afgörande tagas i förvar.

Vid pröfning af fråga om utvisning på grund af bestämmelserna i

denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden

komma under öfvervägande.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs, förordne

Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till

land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt skulle tilltalas eller

straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

14 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blifvit härifrån utvisad, till

riket återvändt utan tillstånd af Konungen, straffes med fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med

böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur

riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angifna grunder.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3 kap.

Om kostnad i anledning af åtgärd, hvarom i 1 och 2 kap. sägs.

15 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, hvarom i 1 eller 2 kap. sägs, vare

han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

16 §.

Har utlänning, hvarom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort

inse att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan

åtgärd vidtages, befälhafvaren förpliktad att, utan ersättning från statsverkets

sida, återföra honom till det land, hvarifrån han medtagits; doci

att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller

inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne

från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden

för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, för sa vx

utvisningen föranledts af brott eller annan omständighet, som inträffat

under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en manad

förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgivaren

från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet af den omständighet,

som föranledde utvisningen, .ett år förflutit från arbetarens ankomst

Föranledes utvisning af brott, som arbetaren före ankomsten till riket

föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från det arbetaren

till riket anlända arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket

sådan kostnad, som i första stycket sägs.

i kap.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde ellei

länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

För köping eller annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan

för rikets städer°är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshafvande

kunna förordna lämplig polisman att fullgöra hvad enligt denna

lag åligger polismyndighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

9

19 §.

I händelse af krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund af särskilda omständigheter pröfvas erforderligt,

må Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer,

skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som af Konungen

meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än äfven utfärda

de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars öfvervakande må

finnas nödiga.

20 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må erfordras

med afseende å verkställighet af afvisning eller utvisning, meddelas

af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914. Ej må dock olaga

handel, som före nämnda dag bedrifvits, föranleda utvisning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (AV 42.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 31

mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Plans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,

anmälde chefen för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton:

Riksdagens skrifvelse den 20 mars 1907, däri Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring

så vidt möjligt måtte hindras samt i öfrigt utlänningars inflyttning och

bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas;

öfver hvilken framställning öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit yttranden samt kommerskollegium

inkommit med utlåtande.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»För bedömande af den i Riksdagens skrifvelse afsedda fråga, hvilken

enligt min mening är värd synnerligt beaktande, lärer man till en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

början hafva att taga kännedom om, i hvilken utsträckning invandring

af utlänningar hit till riket skett och sker, samt om beskaffenheten af

hit inkommande folkelement.

Huru många utländska undersåtar för närvarande uppehålla sig i

riket, kan ej af officiella uppgifter utrönas. Hvad emellertid angår i vårt

land kyrkoskrifna utlänningar, så hade antalet af dessa, hvilket vid

allmänna folkräkningen år 1890 uppgick till 10,112, vid folkräkningen

år 1900 stigit till 15,281. Om man, utgående från sistnämnda siffra,

skulle beräkna, att ökningen af förevarande befolkningsgrupp under

åren 1901—1910 skett i samma proportion som under det näst föregående

årtiondet, skulle man komma till en numerär, vid tiden för den

senast verkställda, till sitt resultat ej ännu offentliggjorda folkräkningen

den 31 december 1910, af minst 20,000.

Härutöfver torde emellertid, såsom kommerskollegium i sitt utlåtande

framhåller, i riket vistas ett stort antal utlänningar, som af

en eller annan anledning icke blifvit här kyrkoskrifna. Huru stort

detta antal är, kan icke med ledning af nuvarande befolkningsstatistik

bedömas. Dock torde man, i fråga om de zigenare, utländska

musikanter, djurförevisare och dylika, som kringvandra i

landet, kunna förmoda, att de ej upptagits i de officiella uppgifterna

till befolkningsstatistiken. Detsamma lärer gälla angående åtskilliga

af de utlänningar, som under kringresande i riket bedrifva

olaga handel.

I allmänhet torde ej heller i vår befolkningsstatistik finnas redovisade

utländska säsongarbetare, som vistas i landet endast en kortare

del af året. Enligt en af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik

under år 1909 utgifven redogörelse angående utländska jordbruksarbetare

i Sverige år 1907, uppgick det sistnämnda året antalet utländska

säsongarbetare i de södra länen till sammanlagdt 1,678, de

flesta från Galizien eller ryska Polen.

I sitt berörda utlåtande, som är afgifvet den 25 september 1907,

har kommerskollegium beräknat antalet af de i riket vid nämnda tid

sig uppehållande utlänningar till minst 25,000. I detta antal äro inberäknade

såväl kyrkoskrifne som icke kyrkoskrifne utlänningar, men

icke turister eller andra som blott tillfälligt här vistas.

Af statistiska centralbyråns öfversikter rörande in- och utvandringen

framgår, att antalet immigranter till Sverige under tioårsperioden 1900—

1909 utgjort i medeltal 8,430 årligen. År 1909, det sista år för hvilket

uppgifter finnas, utgjorde immigranternas antal 8,071. Dessa tal afse

emellertid blott de invandrare, hvilka här blifvit kyrkoskrifna. Af skäl,

Antalet

utlänningar

Sverige.

Invandring

1900—1909.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utländska

brottslingar

och lösdrifvare.

som nyss angifvits, är emellertid att antaga, att därutöfver under

ifrågavarande tid hit inkommit jämväl en icke ringa mängd personer,

som icke i riket kyrkoskrifvits.

I fråga om de länder, hvarifrån invandring hit skett under 1909,

upplyser statistiska centralbyråns öfversikt för nämnda år att, af omförmälda

8,071 immigranter, hit inkommit: från Norge 728, Danmark

667, Finland 550, Ryssland 251, Tyska riket 515, Stora Britannien

och Irland 124, Frankrike 55, Italien 60, Österrike-Ungern 87 och från

öfriga europeiska länder 46 äfvensom från Amerikas förenta stater

4,854 samt från öfriga utomeuropeiska länder 134. Härvid bör anmärkas,

att af invandrarna från Amerikas förenta stater större delen

lärer kunna antagas vara af svensk härkomst, återkomna emigranter

med familjer samt ättlingar af svenska emigranter.

Af bemälde 8,071 invandrare under 1909 hafva i den nämnda öfversikten

redovisats: under rubriken »jordbruk, boskapsskötsel och fiske»

2,197, under rubriken »grufbrytning och tillverkningsindustri» 2,190,

under rubriken »handel och samfärdsel» 762, under rubriken »allmän

tjänst, litterära m. fl. yrken» 389 samt under rubriken »utan uppgifvet

yrke eller anställning» ej mindre än 2,533. På sätt kommerskollegium

framhållit, torde den under sistnämnda rubrik upptagna siffra, om den

också icke berättigar till någon säker slutsats, likväl vara af betydelse

för frågan om värdet af de vårt land genom immigrationen tillförda

folkelement, då man väl lärer vara berättigad antaga, att de under bestämda

yrken redovisade immigranterna utgöra ett för landet värdefullare

tillskott i arbetskraft än de, som icke kunna till något yrke

hänföras.

Hvad angår brottsligheten bland de i riket vistande utlänningar,

så angifves i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser för

åren 1904—1908 i fråga om de för gröfre brott sakfälldes hemvist

(kyrkoskrifningsort), att af de sakfällde, hvilkas antal under nämnda

år upptages till 2,393, 2,610, 2,563, 2,570 och 2,694, ett antal af

respektive 76, 57, 65, 72 och 59 hade hemvist utrikes. De öfvervägande

flesta af dessa voro sakfällda af underrätt i Stockholms stad eller i

Malmöhus, Norrbottens, Göteborgs och Bohus eller Västernorrlands län.

Fångvårdsstyrelsens berättelser, jämförda med uppgifter, som af

styrelsen vid utarbetande af förevarande lagförslag aflämnats, utvisa,

att under åren 1905—1909 till myndigheter utom riket öfverlämnats

personer, som varit häktade för brott och förseelser, till ett antal af

10, 8, 5, 11 och 7, eller i medeltal 8 årligen, samt personer, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

13

vant häktade för lösdrifveri eller bettlande, till antal af 247, 361, 321,

273 och 265 eller således i medeltal 293 årligen.

Rikets fattigvård sstatistik gör ej någon skillnad mellan svenskar

och i Sverige vistande utlänningar. Någon beräkning har därför ej

kunnat göras, vare sig i fråga om antalet af utlänningar, som här åtnjutit

fattigunderstöd, eller angående de belopp, med hvilka dessa understöd

utgått. I flertalet af de yttranden, som i ärendet afgifvits,

vitsordas emellertid, att utlänningar till ej obetydligt antal stryka omkring

i landet under sådana förhållanden, att de äro att anse såsom

lösdrifvare och falla fattigvården till last.

Hvad nu angår de olika främmande länder, från hvilka invandring Länder, från

hit till riket sker, så är redan omförmäldt, hurusom större delen af de ^Ing TkeT

från Amerikas förenta stater inkomna personer torde vara af svensk Hemyändande

härstamning; såsom kommerskollegium framhållit, torde det ej vara ”^ane”611"

lämpligt att låta dessa invandrareelement beröras af den lagstiftning,

som nu är i fråga. Vid sådant förhållande lärer det vara endast en

ringa del af de från Amerikas förenta stater invandrade, till hvilken

man vid bedömandet af föreliggande fråga har att taga hänsyn.

De länder, som näst Amerikas förenta stater lämna största tillskott Norrmän m. a.

till immigrationen hit till riket, äro Norge och Danmark. Hvad angår

dessa länder äfvensom Tyska riket, Stora Britannien och Irland

samt Österrike-Ungern har kommerskollegium, i hufvudsaklig anslutning

till öfverståthållareämbetet och de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

som yttrat sig om invandringen från nämnda länder,

uttalat, att det folkutbyte, som med dem äger rum, i stort sedt säkerligen

icke tillför vårt land sådana folkelement, som staten har intresse

af att hålla utom sina gränser.

Den nämnda redogörelsen angående utländska jordbruksarbetare i Gaiiziaka säSverige

1907 utvisar att, af de i redogörelsen omförmälda 1,678 ar- songarbetarebetare,

1,174 personer hade anställning i egentligt jordbruksarbete.

Af dessa voro 707 från Galizien, 324 från ryska Polen, 36 af rumänisk

eller tysk och 107 af obekant nationalitet. Inom Malmöhus län

arbetade 882, i Kristianstads län 176 samt inom Östergötlands, Gottlands

och Hallands län sammanlagdt 116. Enligt redogörelsen samt

särskild uppgift från kommerskollegium torde under åren 1908, 1909

och 1910 antalet utländska jordbruksarbetare i de skånska länen i stort

sedt hafva varit detsamma som under år 1907. Det uppgifves, att dessa

arbetare under sin vistelse i Sverige i regel iakttagit ett godt uppförande

samt visat sig arbetsamma och sparsamma.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Finnar och

rysBar.

Beträffande därefter immigrationen från Finland och Ryssland företer

densamma under senare år vissa växlingar. Åren 1905—1909 har

antalet invandrare hit till riket varit: från Finland 642, 787, 660, 514

och 550, i medeltal ungefär 631 om året, samt från Ryssland 328, 529,

342, 254 och 251, således i medeltal 341 årligen.

I sitt i ämnet afgifna yttrande, dagtecknadt den 29 juni 1907,

anslår öfverståthållareämbetet antalet af de vid nämnda tid i Stockholm

eller dess omnejd vistande finnar till minst 3,000. Öfverståthållareämbetet

erinrar om att Sverige under senaste år hemsökts af ytterst

farliga förbrytare af finsk härkomst, hvilka planlagt grofva brott såsom

bankplundring och rån. Enligt samma yttrande är det ock vanligt,

att i hufvudstaden vistande finnar, särskildt under rusets inflytande,

göra sig skyldiga till våldshandlingar, vildsint uppträdande och

trots mot offentlig myndighet. Af en vid berörda yttrande fogad tablå

framgår, att under de före yttrandets afgifvande närmast förflutna fem

åren, 1902—1906, från Stockholm hemsändts som lösdrifvare eller utvisats

i medeltal 35 finnar årligen, under det att medeltalet hemsända

eller utvisade norrmän, danskar och tyskar, hvilka tre nationer i förevarande

afseende komma därnäst, uppgick till respektive 17, 10 och 9.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län

anför i sitt yttrande i ämnet, att den invandring, som från Finland

sker till Härnösand och Sundsvall, vållar olägenhet dels i fråga om

ordningens uppehållande och dels i fattigvårdshänseende. I öfverensstämmelse

härmed yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Norrbottens län att, om man undantager jordbruksarbetare och ett fåtal

handtverkare i gränstrakterna, omgå till länet inkommande finnar

i allmänhet äro ohågade för arbete, begifna på starka drycker och

ohörsamma mot ordningsmakten samt förty ofta utgöra en fara för

rättssäkerheten; bland invandrarne finnas ofta personer som i hemlandet

straffats eller dömts till straff för brott; antalet brott, som i länet

föröfvas af finska invandrare, är i förhållande till dessa invandrares

numerär mycket stort, och dessa brott äro i många fall de svåraste,

som inom länet förekomma, samt vittna merendels om en otrolig djärfhet

hos gärningsmännen. Ofta inträffar ock, trots bestämmelserna i

den med Ryssland den ~ december 1860 afslutade konvention, att invandrade

finnar och deras familjer falla fattigvården till last: återsändande

enligt berörda konvention kan nämligen ske endast genom

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, icke af underordnad polismyndighet,

och i allmänhet först efter det främlingens finska nationalitet blifvit,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

om så erfordras genom skriftväxling med utländska myndigheter, vederbörligen

styrkt; dessa omständigheter leda ofta till dröjsmål.

_ O fv er ståthållareämbetet anför i sitt nämnda yttrande af den 29

juni 1907, att vid nämnda tid i Stockholm vore boende omkring 2,000

ryska judar och omkring 200 andra personer af rysk nationalitet.

Hvad de sistnämnda angår, så betecknas de af öfverståthållareämbetet

såsom i allmänhet stilla och laglydiga personer, som icke gifva polismyndigheten

anledning till klagomål. Beträffande de ryska judarne

anföres, att en stor del af dem sakna fast bostad samt lefva under

ytterst fattiga omständigheter; och finner ämbetet sig hafva anledning

antaga, att de under kringvandrande i landet drifva oloflig

handel.

Angående italienare i Stockholm har öfverståthållareämbetet anfört,

att dessas antal år 1907 öfverstigit 700; af den italienska kolonien

vore ungefär hälften gipsarbetare och handtverkare, som vore

nyktra, arbetsamma och sparsamma, under det en annan del af nämnda

invandrare utgjordes af positivspelare och yrkestiggare. I ett flertal

af de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden

framhälles, att invandrare af italiensk nationalitet ofta bedrifva öppet

eller förstucket tiggeri och i många fall blifvit en tunga för det allmänna.

Armenier och perser omnämnas i åtskilliga yttranden såsom kringstrykande

i riket: de vandra omkring bettlande, därvid de oftast falskeligen

uppgifva sig insamla penningar för religiösa ändamål, stundom

hafva de befunnits innehafva afsevärda belopp, som de genom tiggeri

åtkommit.

Af de personer, som under åren 1906—1910 enligt Kungl. Maj:ts

beslut utvisats — hvilkas antal, hemsända lösdrifvare och bettlare oberäknade,

sammanlagdt uppgått till 90 eller i medeltal 18 om året

hafva 45 eller således halfva antalet varit finnar, 21 ryssar, 9 norrmän,

8 tyskar, 5 italienare, 1 dansk och 1 österrikare.

En folkstam, som i detta sammanhang bör blifva föremål för uppmärksamhet

är zigenarne. Anda sedan 1500-talet, då de först hit inkomma,

förde den äldre lagstiftningen ett förbittradt krig mot dessa

»tartaren», såsom de då benämndes. Så påbjöds i ett kungl. plakat af

år 1637 att, därest efter en viss dag tattare anträffades inom riket,

myndigheterna skulle »låta dem strax gripa, hvad gods, de medföra,

afhända och så många karlar däribland äro, utan vidare rättegång upphänga

och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de

låta från härad till härad sin kos utur landet fördrifva».

Italienare.

Armenier och

perser.

Under åren

1906—1910

utvisade personers

nationalitet.

Zigenare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Men hvaifken dylika stränga påbud eller en senare tids mera humana

bestämmelser hafva förmått göra slut på zigenarnes kringstrykande

i riket. Särskildt från de sydliga länen, där zigenarne hufvudsakligen

hafva sitt tillhåll, hafva vid upprepade tillfällen försports klagomål

öfver de olägenheter, som äro förenade med zigenarnes kringvandrande

i landet. Så har domkapitlet i _ Göteborg, uti en den 28

september 1887 aflåten underdånig framställning angående åtgärder för

beredande af kristlig uppfostran åt det så kallade vandringsfolkets barn,

anfört följande. Det så kallade vandringsfolket inom stiftet vore ej

obetydligt; det syntes nästan uteslutande lifnära sig genom tiggeri och

stöld samt vore, genom pockande uppträdande och ofta förekommande

våldsgärningar, en skräck för den fasta, laglydiga befolkningen. Vandringsfolkets

män och kvinnor lefde för det mesta i konkubinat; barnen

uppväxte utan undervisning och kristlig tukt. Orsaken till dessa beklagliga

förhållanden vore till största delen att söka i den stora och

tygellösa frihet, i hvilken vandringsfolket i Sverige lefde och trodde

sig ha rätt att lefva. I en sådan frihets hägn växte barnen i likhet

med föräldrarna, utan undervisning och uppfostran, till lättingar, tjufvar

och våldsverkare, och på detta sätt blefve vandringsfolket, till antalet

årligen förökadt, alltmera en skam och skräck för det kristligt ordnade

samhället.

Kungl. Majtis befallningshafvande i Hallands län, som afgifvit yttrande

öfver berörda framställning, anförde i sin årsberättelse för åren

1886—1890, i anslutning till sitt berörda yttrande, bland annat följande:

Icke sällan mötte man i Halland, särskildt inom mellersta delen däraf,

mer eller mindre talrika, kringströfvande följen af män, kvinnor och

barn, som ansåges härstamma från zigenare, ehuru de skilde sig från

dem så till utseende som lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen benämndes

de »kältringar», men själfva sade de sig höra till »vandringsfolket».

Eu och annan bland männen finge hos hemmansägaren en högst

tillfällig sysselsättning såsom »vallackare», kvinnorna och barnen syntes

däremot uteslutande lefva af bettlande, och då männens högst ovissa

arbetsförtjänst för det mesta användes till dryckenskap, kunde också

de till största delen sägas få sitt uppehälle af det som sammanbettlades.

Dessa kringvandrande följen vore af den bofasta befolkningen både

fruktade och hatade. Man vagade därför knappast neka till deras

pockande fordringar, men å andra sidan vore det högst få, som ville

eller vågade ens öfver en natt hysa dem, och i flere kommuner hade

öfverenskommelse träffats att icke gifva dem natthärbärge. Följden

hade blifvit, att de den ena dagen kunde visa sig inom en socken, den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IT

påföljande träffas i en annan, flere mil aflägsen. Föreskrifterna om

mantalsskrifning kunde icke tillämpas på dessa personer, livilka helt

hastigt komme fram än i den ena än i den andra kommunen samt efter

några få dagar åter begåfve sig af. Folkskolestadgans föreskrift om

obligatorisk skolgång blefve jämväl en död bokstaf i fråga om detta folks

barn. Såsom egentlig lösdrifvare kunde högst sällan någon af vandringsfolket

behandlas, enär han, då han anhölles, vanligen innehade medel till

uppehälle för eu längre tid bortåt. Däremot skulle val tvångsarbete

på grund af förordningen angående fattigvården ganska ofta kunna

ådömas flertalet, om blott lanatbefolkningen kunde förmås att hos polismyndigheterna

göra anmälan om bettleri: men den fruktan för vandringsfolket,

som bland allmogen vore utbredd, gjorde att dylik anmälan

högst sällan inkomme och att stundom till och med verkliga brott såsom

olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket föröfvats,

icke angåfves.

I en vid 1897 års riksdag af representanter från Hallands län väckt

motion framhölls önskvärdheten af åtgärder för beredande af ordnade

förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de så

kallade tattarne. I motionen anfördes: Lösdrifvarne i synnerhet »tat
tarne»

eller, som de i Halland vanligen benämndes, »krämame» vore

en verklig landsplåga i vissa traktör af detta landskap och äfven i

vissa andra delar af landet. De saknade stadigvarande bostad, lefde

vanligen i laster, kif och strid samt plågade öfriga samhällsmedlemmar

med ett ständigt och stundom oförsynt tiggeri, ej sällan äfven genom

öfverfall och våldsgärningar. Deras barn kunde icke få någon ordentlig

undervisning och uppfostran, emedan föräldrarno svårligen kunde, i anseende

till sitt kringströfvande lefnadssätt, skicka barnen i skola. De

vuxne och arbetsföre bland dem kunde vanligen icke skaffa sig en fast.

boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän, af eu

lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels icke

tilläte dem att nedsätta sig någonstädes. De gamla, sjuka och orkeslösa

måste ej sällan sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta ingen kommun

ansåge sig pliktig att lämna dem sådan.

Med anledning af berörda motion anhöll i underdånig skrifvelse

den 8 maj 1897 Riksdagen, som ansåg att samhället borde vidtaga åtgärder

för att förekomma de oordningar, som af ifrågavarande lösa och

kringströ fvande befolkning bedrefves, det täcktes Kungl. Maj:t, med

föranledande af hvad i detta ärende förekommit, taga i öfvervägande,

huruvida de af motionärerna påpekade missförhållanden skulle kunna

undanrödjas, samt, därest det befunnes, att sådant genom lagbestämBihang

till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kling!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

meker eller åtgärder från statens sida lämpligen kunde ske, för .Riksdagen

framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Det anförda aiser ju hufvudsakligen de, mest i Hallands län och

trakterna däromkring vistande, så kallade tattarne, hvilken stam utgör

en blandning mellan zigenare och svenskar. Men den karakteristik, som

här gifvits af tattarns och deras förhållanden, torde i allt väsentligt

gälla äfven i fråga om de utifrån hit inkomna zigenarne af ren ras;

och lärer såsom visst kunna antagas, att de sistnämnde, på grund af

sina. egenskaper och sitt lefnadssätt, äro ännu mindre än tattarne ägnade

att ingå som element i eif ordnadt samhälle.

Mer än halfva antalet länsstyrelser hafva i sina yttranden i förevarande

ärende anfört, att zigenareband kringstryka i orterna; i flera

yttranden framhållas kraftigt de olägenheter, som däraf uppkomma. Sa

anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands lätt, att

såsom yrkestiggare i flock uppträdande främmande zigenare äro en

verklig skräck för länets landtbefolkning, som ser sig nödsakad att

bespisa och härbärgera dem af fruktan att eljest utsättas för deras

hämnd och skadegörelselusta; åt en liknande uppfattning gifves uttryck

i åtskilliga andra yttranden.

Den i fråga om utlänningar i Sverige gällande lagstiftningen är

rätt knapphändig. Sedan genom förordningen om upphäfvande af

skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21 september

1860 passfrihetens princip införts, regleras hithörande förhållanden

hufvudsakligen af stadgandena i kungörelsen den 10 april 1861, utfärdad

i anledning af den med Ryssland don december 1860 afskräde

konvention angående ömsedidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare

och förbrytare, samt vidare af bestämmelserna i cirkuläret angående

behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med

lösdrifveri, den 28 maj 1886 samt i cirkuläret angående viss anmälningsskyldighet

för främlingar in. m. den 27 april 1906. Om utlännings

rätt till idkande af handel eller annat näringsyrke stadgas i förordningen

angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt vissa i

an slutning därtill utfärdade författningar. Vidare äro utlännings rättsförhållanden

föremål för bestämmelser i förordningen angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober

1908 samt kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet

bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentliga föreställningar

m. in. eller att därvid medverka den 13 november 1908.

Öfver svensk lags bestämmelser i förevarande ämne har jag låtit

inom civildepartementet utarbeta eu öfversikt, som jämväl upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tager det hufvud sakliga af den i utlandet gällande främlingslagstiftningen

äfvensom vissa af Institutet för internationell rätt föreslagna

internationella regler på förevarande rättsområde; och torde denna

öfversikt få fogas som bilaga vid statsrådsprotokollet.»

Sedan föredraganden därefter redogjort för hithörande svensk lagstiftning,

anförde han vidare:

»Riksdagens förevarande skrifvelse, som tillkommit på föranledande

af enskild motionär, innehåller i hufvudsak följande. Under de senare

åren har invandringen af utlänningar hit till riket antagit ganska afsevärda

dimensioner. Särskilt hafva på den allra sista tiden ryska folkelement

i stor omfattning inkommit. Riksdagen anser det emellertid

vara uppenbart, att de folkkategorier, som sålunda invandra, äro af

mycket olikartad beskaffenhet. Årliga och fullt hederliga förvärfsuppsåt

i förening med oförvållade svårigheter i hemlandet drifva tvifvelsutan

mången att i främmande land söka ett bättre lifsuppehälle. I andra

fall åter är motivet af mindre god beskaffenhet och invandrarens medborgerliga

egenskaper af lägre värde. Otvifvelaktigt kan immigrationen

vara förbunden med vissa olägenheter för det land, dit den sker.

Vidare anför Riksdagen, att många hit invandrande utlänningar

söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot redbare svenska

handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller

är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande arbetssökande

utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga till att försämra

svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskild! i de norra delarna af

vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af arbetssökande

finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna invandring i

nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande

därjämte ofta sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla

fattigvården till last, hvithet också ofta säges inträffa.

De, som invandra, torde i månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna.

Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer

nödgas ofta utvandra, och då de flesta af de främmande länder, dit de

söka inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter

af denna art, ligger det i sakens natur, att dessa sämre element

uppsöka och öfverskrida våra för dem öppna gränser. Gifvetvis skola

utlänningar af sådan beskaffenhet, som sysslolösa ströfva omkring i

landet från ort till annan, utöfva ett dåligt inflytande.

Af det sålunda anförda finner Riksdagen det framgå, att det föreliggande

ämnet är af icke obetydlig vikt och att ett tillfredsställande

ordnande af invandringen till landet är en betydelsefull angelägenhet

Riksdagens

skrifvelse de

20 mars 190

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

för lagstiftningen; icke heller synas principiella betänkligheter kunna

resas mot en dylik lagstiftning.

Riksdagen fortsätter: Cirkulären af den 28 maj 1886 och den 27

april 1906 kunna icke anses tillfyllestgörande reglera de i Sverige

vistande utlänningars förhållanden. Enligt förstnämnda cirkulär kunna

val i vissa fall de däri omförmälda utlänningar hemsändas genom polismyndighetens

försorg. Men i andra i cirkuläret omförmälda fall skall

frågan om utländsk lösdrifvares behandling till Kungl. Maj:ts pröfning

öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Tillämpningen

af dessa sistnämnda föreskrifter förorsakar gifvatvis svårigheter,

särskild! då, såsom ofta för att icke säga oftast är fallet, den anhållne

utlänningen icke ens själf vet eller åtminstone ej kan förmås tillförlitligt

uppgifva till hvilket land han står i undersåtlig! förhållande. Myndigheterna

måste därför ofta stå maktlösa mot alla zigenaresällskap, positivspelare

och inånga andra, h vil ka få fritt inkomma och därefter strof va

omkring i landet, uppehållande sig med mera eller mindre förstucket

tiggeri, till dess de slutligen måste af fattigvården omhändertagas. Enda

mö jligheten att befria landet från sådan immigration torde vara att genom

polismyndigheterna i rikets gränsstationer hindra dessa för trefnaden

inom samhället menliga, oftast medellösa individer att inkomma. Andra

fall, då förhindrande af tillträde kunde vara ensidigt, äro här ofvan

vidrörda. Förutnämnda cirkulär den 27 april 1906 innehåller väl föreskrifter

om förfaringssättet mot vissa utlänningar, sedan de redan inkommit,

men gifver icke polismyndigheterna befogenhet att, då skäl

därtill kunde förefinnas, vägra tillträde. 1 fråga om uppsikt öfver inkomna

utlänningars åtgöranden och verksamhet, där sådan kan vara

nödig, samt polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende finnas

inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna

uti sistnämnda cirkulär.

Emellertid finner Riksdagen det uppenbart, att vid lagstiftning uti

nu antydd riktning den största varsamhet bör iakttagas, så att icke

den internationella samfärdseln obehörigen hindras och försvåras eller

dugande och behöflig;), arbetskrafter afhållas från användning inom landet,

Därför måste i lag noppa bestämmas och begränsas de fall, då

underordnad polismyndighet må vara berättigad på eget ansvar afvisa

utlänning, som vill i riket inkomma, eller meddela honom tillstånd att

under vissa villkor sig här uppehålla. I vissa fall torde pröfningen af

sådana frågor böra ankomma på öfverordnad polismyndighet. Kan

åter fråga om utlännings behandling på något sätt beröra landets förhållande

till främmande makt, torde i allmänhet, såsom nu iakttaga,

sådan fråga böra öfverlämnas till Kungl. Mapts omedelbara pröfning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 21

Med stöd af hvad sålunda anförts, liar Riksdag-en anhållit, det täcktes

Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig- invandring, skridt möjligt,

må hindras samt i Girigt utlänningars inflyttning och bosättning

inom landet på lämpligt sätt ordnas.

I sin till 1910 års riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde justitieombudsmannen,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kung!. Magt

anhålla, att Eders Kung;!. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande

grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar äfvensom

beträffande därmed sammanhängande frågor och därefter för Riksdagen

framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen,

hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Till stöd för denna framställning anförde justitieombudsmannen

följande. Hvarje själfständig stat måste anses berättigad att utvisa

utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa och billighet, fordrade emellertid,

att denna befogenhet utöfvades med tillbörligt iakttagande af

det berättigade intresset hos den, som gjordes till föremål för utvisningsåtgärd,

och under former, som lämnade den, mot hvilken sådan

åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt. I

Sverige saknades så godt som fullständigt lagbestämmelser, som

normerade de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skulle

förfaras, och som angåfve de former, hvilka därvid borde iakttagas.

Denna brist kunde tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som

ville uppehålla sig i riket. Deri vore därjämte åt beskaffenhet att

kunna bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kunde

jämväl lätt föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd finge skenet

af godtycke. Det syntes därför justitieombudsmannen vara af vikt, att

en lagstiftning komma till stånd på det an glin a området, så att de

åtgärder, som vidtoges mot utlänningar, skedde efter så vidt möjligt

objektiva, i lag fastställda grunder och under lagbestämda former. Eu

dylik lagstiftning vore också i hög grad ägnad att trygga staten i dess

förhållande til! främmande makter.

Otvifvelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt angifva de

förutsättningar, under hvilka en utvisning finge äga ram. I flera fall

kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande

utlänningar, som trots förbud berådt sig tillträde till svenskt område

eller som gjort sig skyldiga, till lösdrifveri eller till förbrytelser, här i

landet eller utomlands, af visst angifvet slag. Men klart vore enligt

justitieombudsmannens mening, att staten icke kunde afstå från sin rätt

att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, Indika icke kunde rubri
-

Justitieombudsmannen

vid 1910 års

riksdag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I ärendet

hörda myndigheter.

Kungl. Maj:ts

befallningshafvande

om

behofvet af

den föreslagna

lagstiftningen.

ceras under någon viss straff lagsbest ämmelse, äfventyrade statens säkerhet

inåt eller utåt. Att bestämdt angifva alla dylika åtgärder läte sig säkerligen

icke göra,. utan måste i vissa fall en diskretionär pröfningsrätt

lämnas vederbörande myndighet. Äfven i afseende å nyssberörda fall

borde emellertid den ifrågasatta lagstiftningen anses vara af värde.

Den torde nämligen, förutom stadganden om de fakta, som kunde

föranleda utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren

vid utvisnings förfarandet, särskildt angående den förundersökning,

hvilken måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt

vore ägnade att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt

behandlande af utlänningen med tillfälle för honom att kunna försvara

sig mot obefogade beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag borde enligt justitieombudsmannens

mening behandlas icke blott förutsättningarna för utvisning

och förfarandet därvid utan äfven frågan om rätten för utlänningar att

erhålla tillträde till eller vistas å svenskt område. Möjligen borde i

samband härmed tagas under öfvervägande frågan om utlämning af

utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser angående

behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga till lösdrifveri m. m.

Lagutskottet hemställde, att berörda framställning icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda. I utskottets utlåtande hänvisades

bland annat till Riksdagens nu ifrågavarande skrifvelse, och anförde

utskottet att, genom den lagstiftning, som på grundvalen af samma

skrifvelse kunde komma till stånd, eller i samband med nämnda lagstiftning,

till ledning för myndigheterna torde komma att lämnas närmare

föreskrifter rörande förfaringssättet i händelse den, som folie under

lagstiftningen, åsidosatte dess bestämmelser: därigenom torde afhjälpas

den anmärkta nu rådande bristen å lämpliga förhållningsregler för de

lokala myndigheterna rörande förfaringssättet i vissa fall med afseende

å härvarande utländska undersåtar.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot andra

kammaren, med utslag å samma hemställan, biföll eu reservation, däri

yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning.

Med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse af den 20

mars 1907 anbefalldes kommerskollegium att, efter infordrande af yttranden

från öfverståtbållareämbetet och Eders Kungl. Makts befallningshafvande

i rikets samtliga län, inkomma med utlåtande i ärendet.

1 afgifna yttranden hafva öfverståtbållareämbetet och de öfvervägande

flesta af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande vitsordat

behofvet af en lagstiftning på förevarande område enligt de i Riks
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kanal. Maj.is Kärf. Proposition Nr 4.2.

dagens stafvelse ang i fn a grunder. Emellertid liar befallningsliafvanden

i Värmlands län val funnit, att zigenares och andra dylika folkelements

vistande i riket ej kan vara önskvärd!-; men med afseende på dels hinder

oeh skada,. som genom en sådan lag som den föreslagna kan vållas

landets turistväsen och handelsförbindelser, dels svårigheten att affatta

hithöiande stadganden sa, att de ej träffa personer som med dem ej

afnetts, dels ock det mmsivliga i att lämna i underordnad polismyndighets

i gränsort skön att bestämma, huruvida viss utlänning må i'' riket, inkomma

eller icke, nar bciallniugshalvanden ansett sig böra afstyrka, ätten

sådan lag kommer till stånd; dock anser befallningsliafvanden, att

tillsynen å vissa utlänningar bör skärpas samt att utlänningar, hvilkas

fortsatta vistelse här i riket, må befinnas äfventyrlig för allmän ordning

eller säkerhet eller eljest för det allmänna oläglig, må kunna i vidsträcktare

fall och under mindre former än nu utvisas; och torde därvid

kunna ifiagasättas lätt för vederbörande länsstyrelser att om utvisning

besluta. På liknande sätt uttalar sig befallningshäfvanden i Örebro

län, hvilken emellertid framhåller att länet, till följd af sin belägenhet

inne i landet, ej besökes af utlänningar i samma grad som kust- och

giänslänen. Bexallningshafvanden i Uppsala län, som finner lämpligt,

att polismyndigheterna bemyndigas att vid gränsen afvisa eller ur riket

utvisa zigenare, positivspelare och dylika kringvandrande, anser det

lära synnerligen vanskligt att införa restriktiva bestämmelser i fråga

om andra utlänningars tillträde till riket.

Kommerskollegium uttalar,_ i _ fråga om behofvet af den föreslagna. Kommerslagstiftningen,

att kollegium af sin undersökning i ämnet icke kurmat kjllesium om

undgå att finna, hurusom de i vårt land gällande bestämmelser, livilka den^rlsiagL

utse kontroll å utlänningar eller eljest kunna för sådant ändamål an- lasstiftQinsen
vändas,

icke äro tillfyllest. Redan det antal utlänningar, som årligen

inkomma till landet, ma kunna motivera åvägabringande af nu felande

bestämmelser rörande invandring. Och kollegium finner värdet af eu

del af de folkelement, som söka sig hit till landet, vara sådant, att det

synes högst angeläget att snarast möjligt erhålla stadgande^ som möjliggöra

deras afvisande redan vid rikets gräns. Därest en lagstiftning

rörande invandring kommer till stånd, bör densamma, för åvägabringande

af enhetlighet vid utlänningars behandling, medföra en redan i och för

sig^ behöflig omläggning af kontrollen å de utlänningar, som bär vistas.

vid sådan lagstiftning lärer man hafva särskild anledning att tana

hänsyn till sådana invandrare, som försumma att affara na de personliga

uppgifter, b vilka ligga till grund för den officiella statistiken. Dessa

folkelement, som undandraga sig det under nuvarande förhållanden

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 43.

primära momentet i person kontrollen i vårt land, äro säkerligen i många

fall af tvifvelaktigt moraliskt värde samt, törne, nationalekonomiskt sent,

oftare blifva för landet ea börda än ett tillskott, i dess produktions kraft.

Kollegium håller alltså för angeläget, att en lag utfärdas, afseende såväl

invandring till Sverige som kontroll af utlänningar i landet.

Föredragande

departements
chefen.

Lika med Riksdagen och kommerskollegium finner jag en lag

angående invandring till riket och kontroll å här vistande utlänningar

vara af behof vet påkallad, flen i samband med de af Riksdagen föreslagna

ändringar synas mig de på hithörande område gällande bestämmelser

kräfva ett fullständigande äfven i den riktning, som angifvits i

justitieombudsmannens omförmälda framställning till 1910 ars riksdag.

Regierna angående utlänningars invandring och b,isättning torde lämpligen

böra ''kompletteras med stadganden beträffande de grunder, som

berättiga utvisning af utlänning, och det förfarande, som därvid är att

iakttaga. ^

Innan jag går att angifva de grundsatser, enligt. Indika en DJitvande

främlingslags filtning för vårt land synes böra anordnas, tillåter jag mig

att i korthet redogöra för innehållet af de viktigaste utländska lagar

i ämnet äfvensom antyda de allmänna principer, på hvilka nämnda lagar

få anses vara byggda.

Ehuru, rent teoretiskt godt, staten i kraft af sin suveränitet är

oinskränkt härskare öfver sitt område och från denna synpunkt kunde

anses befogad att från området afhålla alla främlingar, har kulturutvecklingen

och i synnerhet det nutida kommunikationsväsendets enorma

uppsving medfört, att det numera ej är möjligt för eu civiliserad stat

att lefva isolerad från andra eller att principiellt från sitt område utestänga

andra staters undersåtar. Den moderna stats- och folkrattens

teori och praxis äro ock ense därom, att ingen stat är berättigad åt c,

genom förbud för främlingar öfver hufvud att beträda statsområdet,

utstänga detsamma för den allmänna samfärdseln.

Men detta innebär icke, att staten skulle vara skyldig'' utan vidare

mottaga hvarje främling, som öfverskrider gränsen i åt sikt att vistas

eller bosätta sig i landet. Grundsatsen, att statsområdet ej får af stängas

för främlingar i gemen, kompletteras af den lika erkända regeln, att

hvarje stat tiar befogenhet att af rättsliga eller politiska grunder förvägra

vissa främlingar tillträde till området. Staten tillhör det att

bestämma, om en viss främling äger inkomma i landet, att åtgöra,

huruvida eu där vistande utlänning må tillåtas kvarblifva; samt att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4,2.

fastställa de villkor, under Indika främlingar må medgifvas tillträde till

och uppehåll i landet.

Utlänning kan således, om skäl därtill föreligger, af vederbörande

myndighet utvisas, från statsområdet. Utvisning innebär förbud för

utlänningen att vidare uppehålla sig å området; om så linnes nödigt,

verkställes utvisningen genom tvång. I de flesta länder är stadgadt

straff för utvisad person, som utan tillstånd återvänder.

Emellertid bör, enligt numera gällande åskådningssätt, utvisning

icke ske utan tillfyllestgörande orsaker; godtycke härutinnan är att

undvika redan på den grund, att den utvisande staten därigenom kan

föranleda att, till följd af reciprocitetsgrundsatsen, dess egna"utomlands

vistande .undersåtar utsättas för liknande eller ännu hårdare behandling.

. Utvisning sker dels på grund af domstols beslut och dels i administrativ

väg. I förstnämnda fall kan stundom direkt dömas till utvisning,

så i Frankrike. I vissa andra länder är utvisningen en påföljd som

ådömes. jämte straffet, därvid antingen påföljden ovillkorligen inträder,

såsom i Österrike, eller ock, såsom i Tyska riket, dess realiserande är

gjordt beroende af administrativ myndighets efterföljande beslut.

I administrativ väg utvisas utlänningar, som äro medellösa eller

lösdrifvare eller som, på grund af begångna brott eller eljest, kunna

antagas sätta ordningen eller sedligheten inom samhället i fara; sådan

utvisning plägar ske på föranstaltande af högre eller lägre polismyndighet.

Den utvisning åter, som anordnas med hänsyn till de allmänna

statsintressena, statens inre eller yttre säkerhet, försvaret, internationella

förhållanden och andra dylika omständigheter, den så kallade politiska

utvisningen, ligger vanligen i den högsta administrativa myndighetens

hand. J °

I vissa länder, sa i de flesta tyska stater, föreligger den administrativa

utvisningsrätten såsom en myndigheternas diskretionära befogenhet,

hvilken icke är i lagstiftningsväg reglerad. I andra stater åter hafva

i lag . angifvits vissa grunder, som berättiga utvisning af utlänning.

Att gifva fullständiga och uttömmande bestämmelser i detta afseende

lärer emellertid låta sig göra allenast i fråga om sådan utvisning,

hvilken icke är af politisk natur, såsom hemsändande af utländska lösdrifvare,

.tiggare och dylika: här ifrågavarande samhällsföreteelser äro

af. en. i viss mån konstant beskaffenhet och sålunda ägnade att i lagstiftningsväg

regleras.

Hvad däremot angår de omständigheter, som föranleda den så

kallade politiska utvisningen, så äro dessa till sin natur i hög grad

olikartade och skiftande. Deras betydelse är väsentligen beroende på

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Utländsk

främlingslag*

stiftning — s

bilaga.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

de inre eller yttre politiska förhållandena vid hvarje särskild tidpunkt:

sålunda kan samma handling, som under ett lugnt tidsskede synes rätt

oskadlig, vid en inre kris eller inför hotande krigsfara befinnas vara

för allmän ordning eller säkerhet så vådlig, att densamma fullt motiverar

gärningsmannens utvisande. Med hänsyn härtill lärer det v ara

synnerligen vanskligt att i lag uttömmande angifva de grunder, som

berättiga den politiska utvisningen. Den utländska lagstiftningen har

ock undvikit att specialisera nämnda grunder: de bestämmelser angående

den politiska utvisningen, hvilka upptagits i vissa staters lagar, hafva

i regeln fått eu helt allmän affattning, i det de berättiga till utvisning

af personer, som anses vådliga för den inre eller yttre säkerheten, den

offentliga ordningen, det offentliga lugnet. Ett försök att sammanställa

alla tillåtna utvisningsgrunder föreligger i omförmälda, af Institutet för

internationell rätt föreslagna internationella regler: där göres en uppräkning,

som afser att vara fullständig, af de fall, da utvisning böi

anses berättigad; emellertid har hvarken lagstiftning eller statsfru xis

hittills velat godkänna den sålunda föreslagna inskränkningen i den

politiska utvisningsrätten.

Under det att utvisning (Ausweisung, expulsion) tillämpas mot person,

som någon tid vistats i landet, innebär afvisning (Abweisung, renvoi), att

invandrare förvägras tillträde till territoriet. Väsentligt för så väl utvisning

som afvisning är förbudet att vistas å stat sområdet, men när

afvisning sker, delgifves detta förbud invandraren redan då han står

i begrepp att öfverskrida gränsen eller omedelbart därefter. . Särskild t

enligt engelsk och amerikansk rätt tillämpas i stor utstiäckning afvisning

af immigranter, hvilkas vistelse a sfatsomradet icke anses önskväi d,

såsom brottslingar samt medellösa eller arbetsodugliga personer (undesirable

strängera).

Staten ''äger ock, såsom redan antydts, att bestämma under hvilka

villkor främling må tillåtas att uppehålla sig i landet. I närvarande

tid är passfrihetens grundsats genomförd i de flesta kulturländer.

Kontrollen å utlänningar är i de särskilda staterna på olika sätt ordnad.

I vissa länder, så i Norge och Danmark, äro utlänningar, som där ämna

bosätta sig, söka arbete eller utöfva yrke, skyldiga att därom hos polismyndighet

göra anmälan.» ^ .

Sedan föredragande departementschefen därefter, i anslutning till

ofvanberörda i civildepartementet utarbetade öfversikt, redogjort för det

: hufvudsakliga af den utländska lagstiftningen på förevarande område,

anförde han vidare:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

»Kommerskollegium har i sitt utlåtande i ärendet ''angifvit de allmänna

principer, å hvilka enligt kollegii mening en ny främlingslagstiftning

bör grundas. Kollegium anser att, äfven med bibehållande af

grundsatsen om passfrihet, lagbestämmelser kunna åvägabringas, genom

hvilka för landet skadlig invandring hindras. Väl måste en lagstiftning

med ifrågavarande syfte alltid vara förenad med vanskligheter, men dessa

torde, enligt kollegii förmenande, mera komma att ligga i svårigheten

att göra föreskrifterna fullt verksamma i den åsyftade riktningen än i

den särskildt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län

framhållna risken, att bestämmelserna skola träffa personer, som icke

afses med desamma. Gör sig emellertid ett behof af lagbestämmelser,

genom hvilka invandring af skadliga folkelement kan hindras, verkligen

gällande, torde man icke äga anledning att inför svårigheter, som äro

förenade med dess tillgodoseende, underlåta vidtagandet af mått och

steg i sådant syfte. Ehuru kollegium icke haft tillfälle att annat än i

enstaka hänseenden erhålla upplysningar, huru motsvarande lagstiftning

verkat i utlandet, anser sig kollegium likväl af den omständigheten,

att lagbestämmelser på förevarande område finnas i de flesta länder,

med hvilka vårt land står i närmare förbindelse, och i åtskilliga af

dessa länder funnits sedan lång tid tillbaka, kunna draga den slutsatsen,

att bestämmelserna i fråga hvarken, i stort sedt, obehörigt inverkat

på ländernas internationella samfärdsel eller förfelat sitt syfte med afseende

å skadliga folkelement.

Den kontroll, som må komma att införas för hindrande af skadlig

invandring i riket, anser kollegium höra anordnas på sådant sätt, att

den i regel icke träffar eller i allt fall icke på ett sätt, som rimligtvis

kan kännas besvärande, berör utländska turister eller med sådana jämförliga

utländska resande. Den skulle under sådana förhållanden hufvudsakligen

komma att afse utlänningar, som i ett eller annat förvärfssyfte

inkomma i landet eller eljest för längre eller kortare tid ämna

här bosätta sig.

Beträffande dessa främmande folkelement finner kollegium angeläget,

att vid det faktiska utöfvandet af en blifvande kontroll en bestämd

skillnad kommer att göras mellan å ena sidan sådana utlänningar,

som inkomma till landet för utöfvande af ett produktivt yrke eller i

öfrig!, för en verksamhet, som kan anses vara af värde för landet, och

å andra sidan främlingar, som kunna befaras blifva till skada för samhället.

Bland de sistnämnda komma sådana utlänningar i betraktande,

h vil kas verksamhet kan anses innebära ett förstucket tiggeri eller endast

Kommerskollegium

om de

allmänna principerna

för en

ny främlingalagstiftning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

afser förlustelser af tvifvelaktigt värde, helst om verksamheten utöfvas

under ett kringflackande lif. Till denna grupp kunna hänföras zigenare,

förevisare af djur eller konststycken af hvarjehanda slag, positivspelare

och andra dylika kringresande musikanter. Den verksamhet,

som af dessa plägar utöfvas, lärer med nuvarande lagstiftning icke förutsätta

något särskildt tillstånd; 26 § 1 mom. af förordningen angående

utvidgad näringsfrihet har nämligen icke ansetts tillämpligt på sådan

verksamhet.

Kollegium håller före, att några principiella hinder ej förefinnas för

en speciallagstiftning mot dylika i vårt land kringvandrande utlänningar.

Svårigheten vid en sådan lagstiftning är emellertid att finna en ändamålsenlig

beteckning af hithörande folkelement. Hit torde emellertid

kunna utan tvekan hänföras utländska zigenare och tattare samt utlänningar,

som kunna antagas hafva för afsikt att under kringresande från

ort till annan söka sitt uppehälle genom musikutöfning, som icke krafvel''

konstnärlig skicklighet, genom förevisande af djur, ekvilibristiska

konststycken och annat dylikt. Lagstiftningen torde därför uttryckligen

böra, afse förbud för främliugar af ifrågavarande slag att inkomma i

landet.

Bland de utlänningar, hvilka under de senare åren inkommit till

vårt land i förvärfssyfte, hafva uppenbarligen i icke ringa omfattning

befunnit sig folkelement, hvilkas vistelse i landet måste inge allvarliga

betänkligheter. Kollegium tänker härvid särskildt på hvad öfverståthållareämbetet

samt befälIningsliafvandena i Västernorrlands och Norrbottens

län i sina yttranden i ärendet anfört om invandrande finnar

och ryssar.

Men om också en väsentlig del af dessa folkelement för närvarande

kommer från vårt östra grannland, finnes i denna omständighet icke,

enligt kollega åsikt, anledning att i allmän lag meddela stadganden,

som gälla uteslutande invandring därifrån. De omständigheter, hvilka

framkallat den ökade invandringen österifrån och särskildt på senare

åren från detta håll tillfört vårt land en mångfald främlingar som på

skilda sätt utgjort en våda för samhället eller eljest fallit det allmänna

till last, måste till icke ringa del, om ock ej i allo, anses vara mer

eller mindre tillfälliga och i hvarje fall sådana, som kunna tänkas inträffa

äfven i andra länder. Då kollegium alltså icke förordar några

särskilda allmänna lagbestämmelser med afseende å invandring från

visst eller vissa länder eller öfver viss gräns, har kollegium icke därmed

velat förneka, att för utomordentliga tillfällen af längre eller kortare

varaktighet särskilda åtgärder kunna behöfva vidtagas för reglerande

af invandringen ifrån visst håll. Den allmänna lag, som må

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung!., Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varda stiftad i ämnet, synes också lämpligen böra lämna åt Kungl.

Maj:t att pröfva, när sådana särskilda åtgärder kunna anses erforderliga.

Dock torde lagen böra angifva de allmänna grundsatser, som

härvid skola vara gällande.

Vid åvägabringandet af stadganden, som afse kontroll å invandringen

i riket, finner kollegium det vara angeläget att förfara med sådan

varsamhet, att den internationella samfärdseln icke äfventyras och särskilt

att ett för näringslifvet hälsosamt utbyte af yrkesskicklighet och

erfarenhet med främmande länder må kunna äga rum utan tryckande

hinder. Främlingar, hvilka inkomma för utöfvande af ett produktivt

yrke eller i öfrigt för en verksamhet, som kan anses vara af värde för

landet, torde det icke finnas anledning att söka hålla utanför landets

gränser. Med vårt i rask utveckling stadda näringslif gör sig i Sverige

för närvarande ofta förnimbart ett behof af såväl kapital som arbetskraft,

hvilket icke låter sig tillgodoses enbart med de hjälpmedel, öfver

hvilka landet i sådant hänseende förlogar. I fråga om utlänningar,

som lämna vårt land och särskildt dess näringslif ett värdefullt tillskott

i kapital och arbetskraft, bör lagstiftningen enligt kollega åsikt

hafva till ögonmärke att söka åstadkomma en assimilation med vårt

eget folk. Positiva stadganden i sådant syfte torde emellertid mera

höra hemma på medborgarskapslagstiftningens område än inom den

lagstiftning, som här är i fråga. Ett främjande af ändamålet kan dock

äga rum genom den sistnämnda, därest åt kontrollbestämmelserna med

afseende å utlänningar gifves ett sådant innehåll, att de icke blifva

besvärande för goda främmande folkelement, utan fastmer kunna tjäna

dessa såsom stöd i eu gagnande verksamhet.

I detta sammanhang finner kollegium den frågan böra komma i

betraktande, huruvida lagstiftningen på förevarande område bör söka

reglera konkurrensen på arbetsmarknaden mellan inhemsk och utländsk

arbetskraft. Kollegium påpekar därvid, att en af en norsk arbetaresammanslutning

till stortinget gjord framställning, som utgjorde det

första egentliga uppslaget till den diskussion hvilken gaf 1901 års

norska lag i ämnet till resultat, icke var främmande för ett sådant

önskemål. Vidare framhålles, hurusom i Frankrike finnes särskild lagstiftning

till skydd för det nationella arbetet samt att tid efter annan

i den franska representationen framlagts lagförslag, afseende att försvåra

användningen af utlänningar i kroppsarbete, hvilka lagförslag

emellertid, oftast med hänsyn till deras för den internationella samfärdseln

hinderliga bestämmelser, blifvit afslagna.

Hvad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sedt icke någon

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens med

främmande arbetare förekommer. Visserligen hafva från arbetarehåll

klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit. Men

enligt kollegii åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mestadels

torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket

eller till strejktillfällen då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes

ställe, icke så många, och har införskaffandet af främmande arbetare

ännu icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning,

som nu närmast är i fråga, bör göras beroende af nu vidrörda

förhållanden.

I en blifvande främlingslag anser kollegium den principen böra

fastslås, att lagen icke skall gälla personer, som en gång ägt svensk

medborgarrätt. I annat fall kan lagen befaras komma att verka hämmande

på en önskvärd återinvandring af emigrerade svenskar. Det

vore önskligt, om ifrågavarande princip kunde utsträckas att gälla jämväl

emigranternas ättlingar i visst eller vissa släktled, men svårigheten

att här bestämma gränsen finner kollegium vara allt för stor för att

icke inge betänkligheter. Det synes dock gifvet att, om lagen icke

skall gälla återvändande emigranter, den ej heller skall tillämpas på

åtföljande hustrur och barn. Det synes kollegium också rimligt, att

vissa lagens bestämmelser, till exempel angående utvisning och hemsändande,

icke varda tillämpliga på utlänning, som är i äktenskap förenad

med svensk kvinna.

Slutligen anför kollegium, att lagen bör gifvas ett sådant innehåll,

att på grund af dess föreskrifter polismyndigheterna erhålla kännedom

om alla i riket vistande utlänningar. Detta syfte torde säkrast kunna

ernås, om den skyldighet att anmäla sig hos polismyndighet, som för

vissa fall må böra åläggas utlänning, kompletteras med anmälningsskyldighet

för eu hvar som hyser utlänning.

I sitt förevarande utlåtande åberopar kollegium jämväl ett annat,

af kollegium samma den 25 september 1907 afgifvet utlåtande. Detta

sistnämnda tillkom i anledning däraf att Kungl. Magt, på hemställan

af chefen för finansdepartementet, i nådigt bref till kollegium den 11

oktober 1901 anbefallt kollegium att utreda, huruvida och i hvilken

man en utsträckning af det i 26 § 1 mom. af förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning

att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde äga rum, samt att

till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag till bestämmelser i ämnet,

som kunde finnas af omständigheterna påkalladt. Anledningen till det

nådiga brefvets aflåtande var, att hos Kungl. Maj:t blifvit anfördt, huru
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som vissa slag af näring syntes icke falla under den i omförmälda författningsrum

förekommande uppräkning; hit hörde exempelvis verksamhet

med utförande af musik, förevisande af djur eller konststycken af

hvarjehanda slag, tillhandagående med vissa slags arbeten med mera;

och syntes det böra komma under öfvervägande, huruvida icke förbudet

för utlänning att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde utsträckas

åtminstone till en del af de näringsfång, hvilka icke för närvarande

vore inbegripna under förbudet.

I sitt utlåtande med anledning af berörda nådiga bref har kommerskollegium

anfört, att det genom samma nådiga bref kollegium lämnade

uppdraget genom frågan om en invandringslag kommit i ett väsentligt

förändradt läge. Syftet med den ifrågasatta utsträckningen af förbudet

i 26 § 1 mom. af förordningen den 18 juni 1864 torde nämligen hufvudsakligen

vara att vinna utvidgad kontroll öfver utlänningar inom

landet, särskildt då deras vistelse och verksamhet härstädes vore af

mera tillfällig beskaffenhet; och sammanfölle alltså detta syfte med det,

en invandringslagstiftning hade att tillgodose. Till sådan af utlänning

bedrifven verksamhet, som uti förevarande hänseende borde vinna beaktande,

hörde dels gifvande af offentlig föreställning'', dels tillhandagående

med arbeten af mera tillfällig beskaffenhet såsom sågfilning,

skärslipning, förtenning, sillsaltning med mera, dels förfärdigande och

försäljning af korg-, gips- och stål tråd sarbeten och dylikt, när verksamheten

utöfvades i ringa omfattning samt under kringresande från.

ort till annan, dels uppköpande af varor för afsättning utomlands, dels

meddelande af undervisning, såsom lektioner i språk och musik, dels

sjukskötareverksamhet och dels anställning hos annan såsom arbetsbiträde.

Om emellertid en blifvande invandringslagstiftning, i enlighet,

med kollegii förslag i fråga om en sådan, komme att innehålla ovillkorligt

förbud att i riket inkomma för utlänningar, som kunde antagas

ämna under kringresande från ort till annan söka sitt uppehälle genom

musikutöfning, som ej kräfde konstnärlig skicklighet, genom förevisande

af djur, ekvilibristiska konststycken och annat dylikt, så skulle

ett sådant förbud komma att gälla en väsentlig del af just de näringsfång,

nådiga brefvet den 11 oktober 1901 afsåge. Sedan kollegium

därefter förklarat sig anse frågan om utlännings rätt att gifva offentliga

föreställningar böra behandlas i samband med frågan om beskattning

af sådan verksamhet, har kollegium slutligen, beträffande utlännings

rätt till utöfning af öfriga af nyss angifna näringsfång, anfört att,,

ur kontrollsynpunkt, en utsträckning till dessa näringar af det i förordningen

den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning att utan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Föredragande

departements
chefen.

Förslag till

lag rörande

tillsyn å utlänningar

i

riket.

Skiljaktigheter

mellan

förslaget och

gällande rätt.

1 kap

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

särskilt tillstånd idka viss näring vore, om än eljest af omständigheterna

påkallad, obehöflig, därest sådana bestämmelser blefve meddelade,

som enligt kollega förslag en blifvande invandringslag borde innehålla

till kontroll öfver hvarje utlänning, som ville här i riket bosätta sig,

söka arbete eller eljest utöfva verksamhet, hvarmed åsyftades ersättning

i en eller annan form.

Hvad kommerskollegium anfört i fråga om de allmänna principerna

för en blifvande främlingslagstiftning har jag ansett mig kunna i hufvudsak

biträda. 1 anslutning härtill har jag låtit inom civildepartementet,

med biträde af envoyén grefve J. J. A. Ehrensvärd och sekreteraren

i kommerskollegium, numera expeditionschefen K. A. Fryxell,

hvilka enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande för sådant ändamål

tillkallats, utarbeta förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.

Såsom redan antydt, har jag emellertid funnit lämpligt att låta i berörda

förslag upptaga icke blott bestämmelser uti de i Riksdagens ifrågavarande

skrifvelse närmast åsyftade hänseenden utan äfven stadgande^

afseende utlänningars utvisning från riket.

1 öfverensstämmelse härmed skiljer sig förslaget från nu gällande lagstiftning

hufvudsakligen därutinnan: att i förslaget upptagits utförliga

föreskrifter rörande kontroll å utlänningar i riket; att genom de föreslagna

bestämmelserna möjlighet beredts till afvisande redan vid rikets gräns

af utlänningar, för hvilka tillträde ansetts böra vägras; samt att i förslaget

upptagits stadganden, afseende dels att, så vidt sådant i lagstiftningsväg

låter sig göra, angifva de allmänna grunderna för utvisning

af utlänning och dels att reglera förfarandet vid beslutande och verkställande

af utvisning.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda lagförslag, af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, anförde han beträffande förslagets

särskilda delar följande:

»I fråga om sättet för öfvervakande af utlänningar i riket ansluter

sig förslaget till det kontrollsystem, som gäller i Norge och Danmark

äfvensom i Nederländerna samt, enligt lagarna af 1888 och 1893, i

Frankrike. Hufvudregeln är, att utlänning, som till riket inkommer,

därom skall göra anmälan hos vederbörande polismyndighet och i sammanhang

därmed lämna erforderliga upplysningar angående sina personliga

förhållanden. Föreligga de lagliga förutsättningarna för att den

anmälande må meddelas tillstånd att uppehålla sig i riket, utfärdas till

bevis härom en legitimationshandling, enligt förslaget liksom i norsk

och dansk rätt benämnd uppehållsbok. Denna bok har utlänningen

sedermera att uppvisa för hvarje gång han inom riket flyttar från ort

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 42.

till annan. Stadgande^ om anmälningsplikt för utlänning fullständigas

af bestämmelser angående skyldighet för den, som härbärgerar utlänning,

att därom hos polismyndigheten göra anmälan.

På sätt kommerskollegium anfört, torde de nya kontrollbestämmelmelserna

ej böra afse turister eller med dem jämförliga utländska resande.

I enlighet därmed har i 1 § anmälningsskyldighet föreslagits

allenast för utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna

uppehälle eller bosätta sig. Det är icke afsedt, att sådan utlänning,

som omförmäles i 3 § af förordningen angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908, skall vara anmälningsplikt^

enligt den nu föreslagna lagen.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej anmälan alltid borde ske omedelbart

vid utlännings ankomst till riket, således å den ort, där

han inkommer å svenskt område. Men ett ovillkorligt stadgande af

sådan innebörd skulle tvifvelsutan leda till åtskilliga olägenheter: å de

gränsorter och hamnplatser, där den stora internationella trafiken framgår,

skulle polismyndigheten oskäligt betungas af skyldigheten att mottaga

anmälningar af samtliga där inkommande utlänningar; och för de

invandrare, som hafva för afsikt att fortsätta resan till andra delar af

landet,, skulle en sådan anordning leda till dröjsmål och kostnader. I

anledning däraf har i förevarande § stadgats, att anmälan bör ske:

om utlänning ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men

eljest, å den ort, hvarest han först utöfvar verksamhet. För anmälningsskyldighetens

fullgörande diar medgifvits ett visst rådrum, hvars längd

emellertid, för att den föreslagna kontrollen må blifva så effektiv som

möjligt, icke ansetts böra öfverstiga 48 timmar.

Under vissa, i 5 kap. angifna, förhållanden äger Kung! Maj:t meddela

särskilda föreskrifter i fråga om utlännings anmälningsskyldighet.

Lagens stadganden äro afsedda att gälla jämväl utlänning, som före

lagens trädande i kraft kommit in i riket; de föreslagna promulgationsbestämmelserna

fastställa viss tid, inom hvilken sådan utlänning skall

göra anmälan, som i 1 § sägs.

När anmälan sker omedelbart vid utlänningens hitkomst och å den

ort, där han i riket inkommer, har polismyndigheten att tillse, huruvida

med .afseende å den anmälande kunna föreligga sådana omständigheter,

som ill § angifvas: är så förhållandet, varder utlänningen omedelbart

från riket afvisad. Göres anmälan i annan ordning —- vare sig inom de

första 48 timmarne af utlänningens vistelse i riket, men annorstädes

än å gränsort, eller ock efter förloppet af någon längre tid såsom på

grund af omförmälda retroaktiva bestämmelser kan äga rum och väl äfven

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 1 smil. 17 höft. (Nr 42.) 5

Utlänning3

anmälnings
skyldighet.

Uppehållsbok

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

2 kap.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

eljest lärer komma att inträffa — kan afvisning ej ske; skulle emellertid

polismyndigheten finna, att den anmälande med hänsyn till stadgandet

i 15 § icke bör tillåtas att i riket vistas, har polismyndigheten att

jämlikt 18 § hos Kungi. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan

om utlänningens utvisande.

Framkomma ej några förhållanden, på grund hvaraf uppehåll å statsområdet

bör den anmälande förvägras, har polismyndigheten att förse

honom med uppehållsbok. Medför han familj, torde särskilda böcker

böra utfärdas för honom själf, för hans hustru och för hvarje barn, som

fyllt femton år; angående barn under nämnda ålder sker anteckning i

faderns bok.

Uppehållsboken utgör bevis angående skedd anmälan, så ock därom,

att vid anmälningstillfället något hinder för utlänningens fortsatta vistande

1 riket icke synts föreligga. Däremot innebär bokens utfärdande icke,

att vederbörande myndigheter därigenom skulle hafva betagits rätten

att i framtiden, i enlighet med då vunna upplysningar eller inträffade

förhållanden, i laga ordning besluta om hans utvisande.

Formulär så väl till uppehållsbok som till skriftlig anmälan enligt

2 § skola enligt förslaget fastställas af Eders Kungl. Maj:t. Till sådana

formulär hafva gjorts utkast, bvilka torde få fogas som bilagor

vid protokollet i detta ärende.

På sätt af 15 § i förslaget framgår, är det afsedt, att utlänning

under vissa förhållanden må kunna utvisas för brott, som han här i

riket föröfvat. Med hänsyn härtill innehåller 5 § stadgande, att i

uppehållsboken skola införas vissa uppgifter angående straff, som utlänning

må hafva ådörnts, och om verkställande däraf. Då emellertid

utvisning på grund af brott enligt förslaget kan inträda endast inom

tid, som för särskilda fall angifvits, har billigheten ansetts fordra, att

utlänning, där utvisning ej

tids förlopp utfå ny uppehållsbok, där ifrågavarande uppgifter uteslutits.

Liknande bestämmelser förekomma i den danska lagen.

Förslagets 2 kap. upptager stadganden angående afvisande af utlänning,

som till riket inkommer. Då afvisning kan ske endast vid

invandrarens ankomst eller helt kort därefter, under det att, då utvisning

sker, uppehållsförbud meddelas en person, som under kortare

eller längre tid, kanske i åratal, uppehållit sig å statsområdet, torde

däraf vara uppenbart, att i vanliga fall utvisning för den, som däraf

drabbas, medför rättsverkningar af mera ingripande art än som är fallet

i fråga om afvisning. Vid sådant förhållande har i förslaget beslutanderätten

beträffande utvisning lagts i öfverordnad myndighets hand, under

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition dir 42.

det befogenheten att afvisa ankommande utlänning ansetts kunna hänskjuta»

till lokal polismyndighet. I anslutning härtill gäller enligt förslaget,

att den öfverordnade myndighet, som äger anordna utvisning,

i hvarje fall har eu diskretionär pröfningsrätt; däremot har en dylik

rätt icke tillagts underordnad polismyndighet i fråga om afvisning af

utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning föreligga,

är polismyndigheten skyldig verkställa sådan.

I den föreslagna 11 § uppräknas vissa klasser af utlänningar,

hvilka tillträde till landet ansetts alltid böra förvägras. Beträffande

zigenarne hänvisas till hvad förut är sagdt. Den danska lagen innehåller

uttryckligt förbud för kringvandrande tattare att taga uppehåll

i landet, och i Preussen har genom särskilda ministeriella kungörelser

för ordnats, att zigenare, som ej kunna styrka sig äga tysk

medborgarerätt, alltid skola afvisas vid gränsen. Enligt förevarande §

skola vidare afvisas invandrare, om hvilka är att antaga, att de ämna

söka uppehälle genom bettlande eller genom sådan under kringvandrande

bedrifven verksamhet, som kan anses innebära ett förstucket

tiggeri. Stadgandet lärer oundgängligen vara af nöden, för att ändans

diet med förevarande lagstiftning må vinnas; eu bestämmelse, sådan

som den föreslagna, har ock tillstyrkts af kommerskollegium och flertalet

länsstyrelser.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej afvisningsförfarandets tillämplighetsområde

borde utsträckas till att afse flera än de nu angifna

klasserna af invandrare. Men särskildt med hänsyn till att enligt förslaget

åtgörande! i hithörande frågor tillagts underordnad myndighet,

mot hvars beslut talan ansetts icke böra tillåtas, har det funnits nödigt

att vid lagstiftningen härutinnan iakttaga synnerligt stor varsamhet.

Det bör ock erinras, att afvisningsbestämmelserna kompletteras genom

stadgandena om utvisning: enligt den föreslagna 18 § äger polismyndighet

i förekommande fall hos vederbörande göra hemställan om utlännings

utvisande.

Föreskrifterna i andra stycket af 11 § samt i 12 § afse hemvändande

svensk-amerikaner och andra återinvandrande svenska emigranter.

Då en invandrare, om hvilkens afvisande är fråga, ej genast kan styrka

sin uppgift, att han är eller varit svensk medborgare, men sannolika

skäl tala för påståendets riktighet, får afvisning ej ske. Polismyndigheten

kan dock, om så finnes lämpligt, göra anmälan hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, som äger föranstalta om ytterligare utredning af

frågan om invandrarens medborgarerätt och, därest hans berörda uppgift

skulle befinnas oriktig, anordna hans utvisande.

Grunderna

för afvisande

af utlänning,

som till riket

ankommer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Verkställighet

af beslut om

utlännings

afvisande.

3 kap.

Grunderna för

utvisning.

Med afvisningsförfarandets natur öfverensstämmer, att afvisade invandrare

i allmänhet befordras till det land, hvarifrån de hit inkommit;

från denna regel har emellertid, af skäl som vid redogörelsen för 22 §

skola närmare utvecklas, gjorts undantag för vissa fall. Som det är af

synnerlig vikt, att polismyndighets beslut i fråga om utlännings afvisande

snarast möjligt verkställes, har klagan mot sådant beslut ansetts

icke böra tillåtas. Då förbud meddelats mot talans fullföljd i detta

fall, hvaremot beträffande utvisning medgifvits klagorätt, har denna

skiljaktighet sin grund däruti, att ett beslut angående invandrares afvisande

icke har samma definitiva verkan som ett utvisningsbeslut.

Under det att utvisning alltid innefattar förbud för den utvisade att

återvända till riket, hvilket förbuds öfverträdande föranleder ansvar,

är däremot en,, person, som afvisats från landet, oförhindrad att hit

återkomma, därest han då kan styrka, att de omständigheter, som föranledt

afvisandet, ej vidare föreligga.

I förslagets 3 kap. lämnas föreskrifter om utlännings utvisning

från riket. Kung!. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet i sådant

hänseende har i förslaget väsentligt utvidgats; i sammanhang därmed

hafva de allmänna grunderna för utvisning närmare angifvits. Bestämmelser

äro meddelade angående den förhandling, som skall föregå

utvisningsbeslut, samt angående sådant besluts Överklagande och om

verkställighet af utvisning. Den så kallade politiska utvisningen är

fortfarande Kungl. Magt förbehållen. Slutligen har stadgats ansvar

för utvisad person, som utan tillstånd återvänder till riket.

Enligt 15 § utvisas utländska zigenare äfvensom kringvandrande

musikanter, djurförevisare och dylika, därest de mot bestämmelserna i 11 §

lyckats inkomma i landet. Vidare skola, liksom nu sker, utländska lösdrifvare

och bettlare utvisas. I detta sammanhang kan anmärkas, att enligt

det underdåniga betänkande angående åtgärder för motarbetande af de

smittosamma könssjukdomarnas spridning, hvilket den 31 december 1910

afgifvits af en för ändamålet tillsatt kommitté, prostituerade kvinnor af

utländsk nationalitet ofta begifva sig hit till riket för att härstädes bedrifva

yrkesmässig skörlefnad; dessa blifva i regeln häktade för lösdrifveri

och återsända till hemlandet. Kommittén framhåller emellertid

som en allvarlig olägenhet, att sålunda hemsända kvinnor opåtaldt

kunna hit återvända; och påpekar kommittén önskvärdheten af en lagbestämmelse

därom, att dylika kvinnor, som efter utvisning återkomma,

befordras till straff. Förevarande förslag afser ej ändring i den hittills

följda praxis att utländska prostituerade kvinnor utvisas; och som redan

antydts har i förslaget upptagits en sådan bestämmelse som den af

kommittén förordade.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I syfte att förhindra, att medellösa utlänningar här i riket falla

det allmänna till last, har förslaget tillagt Kung!. Maj:ts befallningshafvande

befogenhet att utvisa den utlänning, som finnes sakna samt

vara ur stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig och

sin familj.

Vidare äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande utvisa utlänning, hvilken

här i riket undergår eller inom viss tid före inledandet af den procedur,

som skall föregå utvisningsbesluts meddelande, här i riket eller utomlands

undergått urbota bestraffning, i sistnämnda fall dock endast för så

vidt gärningen är sådan, att den, därest den begåtts i Sverige och under

motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma såsom ett i den svenska

allmänna strafflagen med svårare straff än fängelse belagdt brott. Emellertid

får utvisning på grund af begånget brott ske endast i det

fall, att brottets beskaffenhet eller utlänningens vandel, före eller efter

förbrytelsens begående, särskildt därtill föranleder. Ätt, på sätt som

här skett, låta möjligheten af utvisning inträda vid alla brottsliga handlingar,

endast de medfört urbota straff, men tillika föreskrifva en pröfning

i hvarje särskildt fall så väl af gärningens beskaffenhet som af

förbrytarens personliga förhållanden har ansetts lämpligare än att, såsom

i vissa utländska lagar är fallet, förbinda utvisningspåföljden endast

med vissa arter af brott.

Jämväl olaga handel, som af utlänning bedrifves, har synts böra

i vissa fall föranleda utvisning. Af länsstyrelsernas yttranden i förevarande

ärende framgår, att i skilda delar af riket utlänningar, företrädesvis

judar af rysk eller polsk nationalitet, idka olaga handel. Kommerskollegium

i sitt berörda utlåtande framhåller ock, att handel, särskildt

gårdfarihandel, i anmärkningsvärd omfattning olagligen bedrifves

af utlänningar här i riket; och finner kollegium det uppenbart, att

detta missförhållande häntyder på en brist i vår näringslagstiftning. Såsom

en af de åtgärder, hvilka häremot böra vidtagas, föreslår kollegium^

att i eu blifvande invandringslag upptages eu bestämmelse af

innehåll, att utlänning, som beträdes med att här i riket för egen eller

annans räkning idka handelsverksamhet eller annan näring, hvartill han

icke är berättigad, må utvisas. Att såsom förutsättning för utvisning

fordra laga kraftvunnet utslag, synes kollegium icke vara erforderligt;

genom en sådan bestämmelse skulle enligt kollega mening föreskriften

om utvisning i många fall förfela sitt ändamål. Då kollega berörda

förslag torde motsvara ett föreliggande behof, har ett stadgande

i den af kollegium angifna riktning upptagits i lagförslaget. Emellertid

har utvisning synts böra grundas allenast på utslag, hvilket vunnit

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Proceduren.

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 42.

laga kraft, liksom berörda påföljd ansetts ej böra inträda, då förseelsen

i fråga skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art.

Slutligen äger enligt förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande

utvisa utlänning, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets

uppsikt underlåtit att fullgöra honom åliggande anmälningsplikt

eller ock vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Då utvisningen i vissa fall kan medföra synnerligen betydelsefulla

verkningar med hänsyn till den utvisades personliga och ekonomiska

förhållanden, ligger det vikt uppå att utvisningsrätten handhafves med

omsikt och varsamhet. I öfverensstämmelse härmed äro, såsom förut

framhållits, föreskrifterna angående grunderna för utvisningens handhafvande

icke ovillkorliga, utan äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att i hvarje särskildt fall besluta efter ett diskretionärt öfvervägande

af de föreliggande förhållandena. I näst sista stycket af 15 § antydes,

att sådana omständigheter som exempelvis en utlännings långvariga

bosättning eller vistelse här i landet eller hans giftermål med en svensk

kvinna böra vinna skäligt beaktande vid pröfning af hithörande frågor.

Kommerskollegium har ifrågasatt, att utvisning icke skulle tillämpas

mot utlänning, som är gift med en svensk kvinna. Bestämmelser i

denna riktning förekomma ock i vissa utländska lagar. Emellertid har

ett dylikt stadgande ej upptagits i förslaget, utan har berörda principiella

uttalande ansetts vara tillfyllest: exempelvis torde, då fråga är

om en farlig utländsk förbrytare, det allmännas intresse fordra, att utvisning

äger rum utan hänsyn till att han här i riket ingått äktenskap.

I sista stycket af 15 § hänvisas i fråga om utlänning, som faller

fattigvården till last och förty bör hemsändas, till hvad därom, i förordningen

den 9 juni 1871 angående fattigvården, 29 § 3 mom. och

32 §, samt dithörande författningar, är stadgadt.

Då fråga om utlännings utvisande uppkommit, skall enligt 17 §

förhör med honom hållas till utredning angående de omständigheter,

som kunna inverka på ärendets utgång; och kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i sammanhang därmed förordna om hans tagande i förvar.

Såsom redan är nämndt, äger jämlikt 18 § polismyndighet att

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan om utvisning;

polismyndigheten har ock befogenhet att taga utlänningen i förvar,

dock skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande ofördröjligen underrättas

om sådan åtgärd. I 19 och 21 §§ innehållas föreskrifter angående

meddelande af utslag i utvisningsärende samt om fullföljd af talan.

Besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag får anföras allenast

af den, hvilkens utvisning beslutats; pröfningen af sådana besvär

tillkommer enligt förslaget Kungl. Maj:t i statsrådet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt förslagets 22 § skall utvisad person i allmänhet befordras till Verkställighet

sitt hemland. Undantag är emellertid gjordt för det fall, att den utvisade af utviBnings

i hemlandet sannolikt skulle komma att åtalas eller straffas för brott, som beslut

han föröfvat i politiskt syfte. Liknande plägar iakttagas i utländsk

lagstiftning och praxis. Enligt gällande internationell utlämningsrätt

äro nämligen regelmässigt de politiska brotten undantagna från utlämningspåföljd;

men om en person, som i hemlandet misstänkes för sådant

brott, efter utvisning blefve dit befordrad, så vore detta ju ej annat än

en maskerad utlämning. Hvad som skall förstås med politiska brott är

emellertid synnerligen omtvistadt, med hänsyn därtill har i förslaget

valts en något allmännare formulering.

Hvad angår den så kallade politiska utvisningen, som i 23 § af

förslaget omförmäles, hänvisas till hvad därom i sammanhang med

redogörelsen för utländsk lagstiftning blifvit yttradt.

Utvisningsbestämmelserna fullständigas af stadgandet i 24 §, där ut- Ansvar,

visad persons olofliga återvändande belagts med straff. Ett sådant stadgande,

som regelmässigt förekommer i de utländska lagarne, saknas

hittills i vår rätt, och har denna brist i lagstiftningen medfört allvarsamma

olägenheter.

I förslagets 4 kap. meddelas bestämmelser i fråga om ersättande 4 kap.

af det allmännas kostnader för utlännings aflägsnande från riket enligt Kläder för

denna lag. _ Berörda kostnader afses skola gäldas i första hand af ut- afv„\8igCh

länningen själf. Men om, såsom väl oftast lärer blifva förhållandet,

denne saknar erforderliga medel, har ersättningsskyldighet för vissa

fall förklarats skola åligga andra personer.

_ Enligt 26 § svarar fartygs redare under vissa förhållanden för de

utgifter, som föranledas af utlännings afvisande. Liknande bestämmelser

äro meddelade i engelsk och amerikansk rätt.

Vidare har arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk arbetare,

ansetts böra i vissa, i 27 § angifna fall ersätta statsverket de

kostnader, som kunna uppkomma till följd af dennes utvisande. Arbetsgivarens

förpliktelse inträder, därest den omständighet, som föranleder

utvisningen, exempelvis ett af arbetaren här i riket begånget brott,

inträffat vare sig under arbetsanställningens fortvaro eller ock inom

en månad efter dess upphörande. I sistnämnda fall är dock arbetsgivaren

från ansvarighet fri, där anställningen upphört på grund

af arbetsinställelse. Ersättningsskyldighet har synts böra äga rum

endast då fråga är om så kallade säsongarbetare, icke då den utvisade

under någon längre tid, enligt förslaget minst ett år, vistats i riket.

Hå utvisningen föranledts af brott, som arbetaren begått före sin ankomst

till riket, inträder liknande förpliktelse för arbetsgivaren, därest

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

5 kap.

S ärskilda bestämmelser.

Förslag till

lag om ändring

i lagen

af 1885 ang.

lösdrifvares

behandling.

deri procedur, som skall föregå utvisningsbeslutets meddelande, blifvit

inledd inom ett år från arbetarens ankomst till riket. En sådan ansvarighet

som den föreslagna synes vara väl grundad i det här ifrågavarande

förhållandets natur. Föreskrifter i denna riktning innehållas

ock i den danska lagen af 1908 om utländska arbetare.

På sätt kommerskollegium framhållit, torde för vissa utomordentliga

tillfällen af längre eller kortare varaktighet böra vidtagas särskilda ätåtgärder

för reglerande af invandringen från visst håll. I öfverensstämmelse

härmed har i 29 § föreslagits, att vid sådana tillfällen, som nyss

sagts, Ivungl. Maj:t må kunna meddela förordnande angående vissa

skärpningar i fråga om den i 1 § för utlänning stadgade anmälningsskyldighet.

Föreskrifterna i de föreslagna 30 och 31 §§ hafva tillkommit på

hemställan af chefen för generalstaben. Stadgandet i förstnämnda §

afser att för vederbörande myndigheter möjliggöra kontroll öfver utlänningar,

om hvilka det kan misstänkas, att de till riket inkommit för att

skaffa sig närmare kännedom om fästningar eller andra platser, hvilka

för vårt försvar äga särskildt intresse.

Därest förevarande förslag varder lag, torde cirkuläret den 28 maj

1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas

med lösdrifveri, böra vid tidpunkten för lagens ikraftträdande upphöra

att gälla. Under samma förutsättning lärer konventionen med Ryssland

angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare

den U december 1860, hvilken konvention enligt sin ordalydelse äger

tillämpning till utgången af ses månader efter det att den ena af de

kontraherande parterna hos den andra anmält sin önskan om upphäfvande

af konventionens kraft och verkan, böra uppsägas så tidigt,

att densammas giltighet upphör, när den nu föreslagna lagen träder

i kraft.

Då efter upphäfvande af cirkuläret den 28 maj 1886 behandlingen

af utländska lösdrifvare afses skola regleras uteslutande af den nu föreslagna

lagens bestämmelser, synes i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885 uttryckligen böra tillkännagifvas, att sistnämnda

lag ej gäller i fråga om utländska lösdrifvare. Af sådan anledning

har upprättats ett förslag till lag om ändring i 1885 års lag; enligt

berörda förslag införes, efter lagens 16 §, en §, som således får

numret 17, af sådant innehåll, som nyss sagts; den nuvarande 17 §

får numret 18.»

Föredragande departementschefen uppläste sistnämnda lagförslag,

hvilket skulle fogas såsom bilaga vid detta protokoll; därefter hem
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

ställde föredragande departementschefen, att Kungi. Maj:t behagade, för

det i S7 § regeringsformen omförmälda ändamål, inhämta lagrådets

yttrande öfver ifrågavarande förslag till

1) lag rörande tillsyn ä utlänningar i riket;

2) lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindliult.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 43.

Bilaga.

Förslag

till

rörande tillsyn å utlänningar i riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om anmälnin^skyldighet och uppehållsbok.

1 §•

Utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle

eller bosätta sig, skall inom fyrtioåtta timmar efter sin ankomst till riket

därom göra anmälan hos polismyndighet. Sådan anmälan skall ske:

om utlänningen ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men

eljest å den ort, hvarest han först utöfvar sin verksamhet.

2 §.

Anmälan, som må göras skriftligen eller muntligen, skall innefatta

de uppgifter, som för fastställande af den anmälandes identitet erfordras,

och i sådant hänseende upptaga den anmälandes namn, lefnadsålder,

födelseort, nationalitet, senaste utländska bostadsort, tillämnad bostadsort

inom landet, yrke och aftalad arbetsanställning eller tjänst i

riket.

I fråga om barn under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning,

må dock, därest polismyndigheten icke jämväl rörande dessa

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

påfordrar uppgift i ett eller flera af nyss angifna afseenden, anmälan

kunna inskränkas till angifvande af deras antal.

Sker anmälan skriftligen, vare den, som anmälan gjort, likväl skyldig

att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

För skriftlig anmälan tillhandahåller polismyndigheten blanketter

enligt formulär, som af Konungen fastställes.

3 §•

Finner polismyndigheten ej anledning att förfara enligt 11 eller 18 §,

skall polismyndigheten utfärda uppehållsbok för den anmälande.

Uppehållsbok skall innehålla uppgifter om de förhållanden, angående

Indika anmälan enligt 2 § skall ske. Formulär till sådan bok fastställes

af Konungen.

4 §.

Då utlänning har för afsikt att lämna den ort, där uppehållsbok

för honom utfärdats, för att taga sin bostad annorstädes, skall han hos

polismyndigheten uppvisa boken ej mindre före afresan än äfven inom

tjugufyra timmar efter ankomsten till den afsedda bostadsorten. Sådan

anmälningsplikt åligger utlänning jämväl då han senare flyttar från ort

till annan inom riket.

Om uppvisandet skall polismyndigheten göra anteckning i boken.

5 §•

Därest utlänning, som innehar uppehållsbok, blifver dömd till straffarbete

eller fängelse eller för olaga handel till böter, skall domstolen

därom underrätta Konungens befallningshafvande, hvarjämte, där omedelbart

ådömdt frihetsstraff aftjänats, fängelseföreståndaren skall därom hos

Konungens befallningshafvande göra anmälan; och läte Konungens befallningshafvande

genom vederbörande polismyndighet i uppehållsboken

införa anteckning om det brott utlänningen föröfvat och det straff

honom ådömts äfvensom domstolens namn samt dagen för utslagets afkunnande,

så ock om dagen för det slutliga verkställandet af omedelbart

ådömdt frihetsstraff.

Varder den dömde med anledning af förd klagan befriad från ansvar

eller hafva fem år förflutit från den dag, omedelbart ådömdt frihetsstraff

slutligen aftjänats, eller två år förflutit från det böter för olaga handel

ådömts genom utslag som vunnit laga kraft, utan att utlänningen under

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

nämnda tid veterligen blifvit dömd till straff, hvarom anteckning, enligt

hvad ofvan är sagdt, skall göras, skall den polismyndighet, som utfärdat

uppehållsboken, på därom framställd begäran utfärda ny uppehållsbok

med uteslutande af de i den förra boken i sådant hänseende införda

anteckningar. Har utlänningen lämnat den ort, där den första för

honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall på hans begäran polismyndigheten

i den ort, där han vistas, införskaffa sådan ny uppehållsbok,

som nyss sagts.

6 §.

Därest uppehållsbok för utlänning förkommit, åligger det honom

att ofördröjligen göra anmälan därom hos den polismyndighet, som utfärdat

boken; och skall nämnda myndighet, med ledning af den i 7 §

omförmälda liggare, utfärda ny uppehållsbok. Har utlänningen lämnat

den ort, där den första för honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall

anmälan ske hos polismyndigheten i den ort, där han vistas; och har

sistnämnda myndighet att införskaffa ny uppehållsbok.

7 §•

Hvarje polismyndighet, som utfärdar uppehållsbok eller i sådan gör

anteckning, hvarom i 4 eller 5 § sägs, skall föra särskild liggare, innefattande

upplysning rörande samtliga de uppgifter, uppehållsboken innehåller

eller anteckningen afser.

Där anteckning i uppehållsbok göres af annan polismyndighet än

den, som utfärdat boken, skall underrättelse därom ofördröjligen tillställas

sistnämnda myndighet, som har att i sin liggare anteckna hvad

sålunda blifvit upplyst.

8 §•

Enhvar, som hyser utlänning, skall affordra honom uppgift om

namn, yrke och hemort samt härom inom tjugufyra timmar efter utlänningens

emottagande göra anmälan hos vederbörande polismyndighet;

och må skyldigheten anses fullgjord, därest meddelandet inom samma tid,

för befordran till polismyndigheten, inlämnas till allmänna posten i rekommenderadt

bref.

9 §•

Uraktlåter någon att i fall, som i denna lag sägs, hos polismyndigheten

göra anmälan eller uppvisa uppehållsbok, straffes med böter,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

45

högst etthundra kronor. Lämnar han i anmälan mot bättre vetande

oriktig uppgift, böte från och med tio till och med trehundra kronor.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

10 §.

Förseelse, hvarom i 9 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol.

2 kap.

Om afvisande af utlänning, som till riket ankommer.

11 §•

Polismyndighet i gränsort eller hamn skall omedelbart vid deras

ankomst till riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning,

som kan antagas hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande

eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom

utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som

eu gång varit svensk medborgare men hvars medborgarrätt genom

vistelse utomlands eller eljest gått förlorad.

12 §.

Uppgifver någon, då fråga är om hans afvisande från riket, att

han är eller varit svensk medborgare, och föreligga sannolika skäl härför,

må han ej från riket afvisas. Där omständigheterna sådant föranleda,

göre polismyndigheten anmälan i ärendet hos Konungens befallningshafvande.

13 §.

Utlänning, som från riket afvisas, bör i allmänhet befordras till det

land, hvarifrån han hit inkommit, där ej särskilda omständigheter däremot

föreligga, såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

att han där skulle komma att tilltalas eller undergå straff för brott,

som han föröfvat i politiskt syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den

afvisades återsändande till det land, hvarifrån han inkommit, skall polismyndigheten

föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,

där sådant hinder ej är för handen.

14 §.

Klagan öfver beslut om utlännings afvisande må ej föras. Beslutet

gånge så fort ske kan i verkställighet; kan det ej genast ske,

må utlänningen af polismyndigheten tagas i förvar, intill dess beslutet

kan verkställas.

3 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

15 §.

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande

från riket af följande utlänningar, nämligen

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller genom

bettlande eller sådan förseelse som omförmäles i 40 § 5 mom. af kungl.

förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant nämnda

mom. lyder enligt kungl. förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen

till behandling såsom lösdrifvare, så ock den, som under vandring

från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande

af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa medel

till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj;

c) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast

förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för

så vidt brottets '' beskaffenhet eller hans vandel i öfrig! föranleder till

antagande, att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet;

d) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket undergått honom

omedelbart ådömdt frihetsstraff för gärning, som, därest densamma begåtts

i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma

såsom ett i den svenska allmänna strafflagen med svårare straff

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

47

än fängelse belagdt brott, för så vidt, på sätt under c) sägs, fara af

hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet;

e) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i

riket genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där

ej förseelsen skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

f) den, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets

uppsikt uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse enligt denna lag gällande

bestämmelser om utlännings anmälningsskyldighet eller ock vid anmälan,

mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig

hänsyn tagas till den tid, utlänningen vistats här i riket, äfvensom till

hans familje- och lefnadsförhållanden.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,

är särskild! stadgadt.

16 §•

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse,

bör frågan, huruvida utvisning må äga rum, af Konungens befallningshafvande

tagas i ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande,

att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter

straffets aftjenande verkställas.

Har Konungens befallningshafvande förordnat, att någon, som här

i riket undergår straffarbete, skall efter utståndet straff utvisas, vare

förordnandet förfallet, där Konungen beslutar, att han må villkorligt

frigifvas.

17 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande

föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom att

han anhålles och inställes till förhör inför Konungens befallningshafvande;

dock må, därest han undergår straffarbete eller fängelse här i riket, förhöret

efter Konungens befallningshafvandes förordnande kunna hållas af

fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,

som kunna å ärendets utgång inverka.

Vid förhöret bör tolk, där så erfordras, närvara. Ej må den brukas

som tolk, hvilken är i sådant förhållande till utlänningen, att därigenom

hans tillförlitlighet må au ses förringad.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid

förhör, hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar,

intill dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

18 §.

Polismyndighet äger hos Konungens befallningshafvande göra hemställan

om utlännings utvisande; och må polismyndigheten tillika, där

så skäligt pröfvas, taga honom i förvar; dock må det ej ske, där det

ej kan antagas, att han eljest skulle undandraga sig myndigheternas

uppsikt eller väsentligen försvåra densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshafvande därom.

19 §.

Sedan förhandlingarna i ärende rörande utvisning förts till ända,

meddele Konungens befallningshafvande snarast möjligt utslag. Där till

utvisning dömes, skall utslaget innehålla förbud för utlänningen, vid

äfventyr som i 24 § sägs, att utan tillåtelse återvända till riket; och

gifve Konungens befallningshafvande tillkänna hvad utlänningen har

att iakttaga, där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom

så fort ske kan skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

20 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det utslaget

gafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring, att

han åtnöjes med utslaget. Sådan förklaring må ej återkallas; och

gånge utslaget omedelbart i verkställighet.

21 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag

förklarats skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar

efter det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens

befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr dä.

Konungens befallningshafvande åligger tillse, att utlänning, som är

tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt att själf föra sin talan

eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande, erhåller sådant.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att så fort

ske kan till civildepartementet insända tillika med vederbörandes yttrande,

om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom eget

utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

22 §.

Vid verkställande af utslag rörande någons utvisning, hvarom ofvan

sägs, skola följande grunder tillämpas:

I allmänhet bör den utvisade befordras till sitt hemland, där ej särskilda

svårigheter möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter

däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle

tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan

den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas,

bör han i allmänhet befordras till det land, hvarifrån han i riket inkommit,

såvidt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,

eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan

hos Konungen.

Sedan det land, dit den utvisade skall sändas, blifvit bestämdt,

skall Konungens befallningshafvande draga försorg om hans befordrande

ur riket.

23 §.

Därest sådant för rikets inre eller yttre säkerhet eller med hänsyn

till allmän ordning eller, sedlighet eller eljest i allmänt intresse synes

påkalladt, må Konungen från riket utvisa utlänning, som bär vistas.

Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande;

och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan

på ärendets afgörande tagas i förvar.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs,

förordne Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

befordras till land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

24 §.

Återvänder till riket den, som jämlikt denna lag blifvit härifrån

utvisad, utan att därtill hafva erhållit Konungens tillstånd, straffes med

fängelse i högst sex månader och varde efter utståndet straff omedelbart

förd ur riket.

4 kap.

Om kostnad för åtgärd, hvarom i 2 och 3 kap. sägs.

25 §.

Har åtgärd, hvarom i 2 eller 3 kap. sägs, mot utlänning vidtagits,

vare han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes. Finnes lian ej äga medel därtill och kan ej, enligt

hvad i denna lag är stadgadt, annan därtill förpliktas, skall kostnaden

bestridas af allmänna medel.

öfriga kostnader skola alltid gäldas af allmänna medel.

26 §.

Har utlänning, hvarom i 11 § sägs, med fartyg till riket inkommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort

inse, att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan

åtgärd vidtages, redaren förpliktad att återföra honom till den utländska

hamn, hvarifrån han medtagits, eller till statsverket utgifva häremot

svarande kostnad.

27 §.

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder

denne från riket utvisad, vare arbetsgifvaren pliktig ersätta statsverket

kostnaden för arbetarens befordrande ur riket, för så vidt utvisningen

föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens

ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen

upphört; dock vare arbetsgifvaren från förpliktelse, som

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sagd är, befriad, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledde

utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket,

eller han i följd af arbetsinställelse upphört med arbetet samt den omständighet,

som föranledde utvisningen, först inträffat efter det arbetsinställelsen

ägt rum.

Har utvisning föranledts af brott, som arbetaren före ankomsten

till riket föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från

det han till riket anländt, arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta

statsverket kostnaden för hans befordrande ur riket.

5 kap.

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde eller

länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

29 §.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen i fråga

om viss del af riket förordna, att utlänning, som dit anländer, skall fullgöra

den honom enligt 1 § åliggande anmälningsskyldighet å den ort,

dit han först ankommer, och inom tid, som Konungen utsätter.

Likaledes må, där sådant af särskilda omständigheter kräfves,

Konungen ej mindre förordna, att till viss del af riket inkommande utlänning

eller utlänning från visst land eller landsdel skall vid anmälan,

hvarom i 1 § sägs, foga fullständiga legitimationshandlingar, än äfven i

sammanhang därmed föreskrifva, att utlänning, som icke är försedd med

sådana handlingar, må, på sätt i 2 kap. är stadgadt, från riket afvisas.

30 §.

Där sådant för rikets försvar pröfvas erforderligt, äger Konungen i

fråga om visst område förordna, att en hvar utlänning, som dit anländer,

skall, äfven om han annorstädes fullgjort den anmälningsskyldighet, som

eljest enligt denna lag må honom åligga, inom tid, som Konungen bestämmer,

hos polismyndigheten göra anmälan om sin ankomst.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

31 §.

I händelse af krig eller fara för krig må Konungen, utan hinder

af bestämmelserna i denna lag, utfärda de föreskrifter, som för utlänningars

öfvervakande erfordras.

32 §.

Hvad i 1 kap. är stadgadt afser icke konsul, som härstädes anställts

och ej själf är svensk medborgare, eller hans familj, ej heller

tjänstefolk hos medlem af främmande beskickning här i riket eller hos

sådan konsul, som n}rss nämnts.

33 §.

Do närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må

erfordras med afseende å verkställighet af beslut om utlännings afvisande

eller utvisning, meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den ...................................., vid hvilken tid

kungl. cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar,

hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, upphör att gälla.

Utlänning, som före tidpunkten för lagens ikraftträdande till riket

inkommit i sjette som i 1 § omförmäles, skall senast ett år efter nämnda

tidpunkt göra sådan anmälan, som i 1 § sägs.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4.2.

53

Bilaga.

Anmälan om utlännings ankomst till riket

enligt 1 § i lagen rörande tillsyn å utlänningar i riket den

1. Namn:..................................................................................

2. Födelsedag: ......................................................................

3. Födelseort:.........................................................................

4. Nationalitet: ......................................................................

5. Senaste utländska bostadsort:.....................................

6. Afsedd bostadsort inom riket: ..................................

7. Yrke: ..................................................................................

8. Aftalad arbetsanställning eller tjänst inom riket:

9. Antalet till riket medförda barn under 15 år: ....

10. Anmärkningar: ................................................................

Ort och dag. .................................

(Den anmälandes underskrift.)

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

llppeliållshok

för

Bilaga.

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn.)

Utdrag ur lagen rörande tillsyn å utlänningar i

riket den ....................................................................................

Sedan .....................................................................................................................,

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn)

hvilken icke är svensk medborgare,

anmält sig hafva för afsikt att här i riket vinna uppehälle*),

bosätta sig,

varder, jämlikt föreskrifterna i lagen rörande tillsyn å utlänningar i

riket den .....................................................................................................................,

denna uppehållsbok för honom utfärdad.

............................................................................................. har uppgifva sig

vara född den ................................. i ............................... i.................................

(°rt)

till nationaliteten vara............................................

utländska bostadsort i ...........................................

(land)

hafva haft sin senaste

.. i ................................

samt till riket inkommit den

(ort)

(land)

Ort och dag.

(Vederbörande polismyndighets

underskrift.)

* Efter omständigheterna strykes denna eller nästa rad.

Anmärkningar;

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

55

Förslag
till
Lag
-

Bilaga.

om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885 skola erhålla följande lydelse:

17 §•

Angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas

med lösdrifveri, gälle hvad särskilt är stadgadt.

18 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 oktober 1885.

Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på

grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne

personer den 29 maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då han varder

frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete enligt denna lag.

Därest före den bestämda arbetstidens utgång något förhållande inträffar,

på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga kunnat blifva

frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits

från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom

hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.

1 händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att

låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant tillfälle

saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,

dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den ådömda

arbetstiden afdrages.

Denna lag träder i kraft den........

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

57

Bilaga.

Öfversikt af främlingslagstiftningen i Sverige och vissa andra

länder, med ett tillägg, upptagande af Institutet för in ter- •

nationell rätt föreslagna regler för utvisning in. in.

1. Sverige.

Passväsendet, som närmare reglerats genom åtskilliga under de Förordnin»

första årtiondena af 1800-talet utfärdade författningar, afskaffades ge- sen afiseo

nom kungl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande ° van“dePaff''

att vara försedda med pass den 21 september 1860. I ingressen till skyldighedenna

förordning angafs såsom skäl för densammas tillkomst, att dit- ^ande^t''

tills gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre vara förtillämpliga

i den mån kommunikationsmedlen lättats samt att den po- ^pass!''6''*

lisuppsikt, som med berörda föreskrifter varit afsedd men endast ofullständigt

vunnits, syntes under rikets dåvarande inre och yttre trygghet

kunna i allmänhet umbäras.

. Genom kungl. kungörelsen den 16 april 1861 publicerades en mel- Konvent»»,

lan Sverige och Ryssland den 27/15 december 1860 afslutad öfverens- nen af 1860

kommelse angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och "luid''om"

förbrytare. Om sådan person, född i Ryssland eller Finland, begifvit återsänsig

till Sverige, kan han återsändas till sitt fädernesland, äfven om lösdrifvare

uttrycklig begäran därom ej blifvit af ryska regeringen framställd. M fl

Detsamma gäller om person, som är född i Sverige af rysk eller finsk

fader, men formligen blifvit erkänd för rysk eller finsk undersåte. Dock

får ej hemsändas den, som i Sverige varit anställd i allmän tjänst eller

för egen del lagligen idkat jordbruk eller annat näringsfång, ej heller

den, som här ingått äktenskap med en svensk medborgare. Innan en

dylik person hemsändes, skall hans nationalitet styrkas. Med förbrytare

Bihang till Riksdagens protokoll 19lk. 1 samt. 17 Käft. (Nr 42.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

förstås den, som i någotdera landet blifvit dömd för brott, förbrytelse

eller öfverträdelse af lag. Därest en i konventionen afsedd persons

födelseort ej kan utredas, anses han tillhöra det land, där lian senast

sökt nyttig sysselsättning; därest ej heller detta kan ådagaläggas, bör

han mottagas i det land, hvarifrån han bevisligen först ankommit till

det andra. Undersökning i dylikt ärende skall med nödig skyndsamhet

verkställas af landshöfdingen i det län, där utlänningen blifvit

gripen. Fordras upplysningar från auktoriteter i utlänningens hemland,

sker skriftväxlingen genom utrikesministerierna. Dock äga, till underlättande

af ömsesidiga förhållanden mellan gränsprovinserna samt

till påskyndande af erforderliga undersökningar, enligt konventionen

landshöfdingarna i Stockholms och Norrbottens län, enligt praxis äfven

öfverståthållareämbetet, direkt skriftväxla med motsvarande utländska

myndigheter. I. alla sådana ärenden skall fullständigt protokoll föras;

och då någon hemsändes, bör förpassningen åtföljas af protokollsutdrag,

innehållande beslutet och skälen därtill. Om utlänningen åtföljes af

hustru och barn, skall med dem förfaras på samma sätt. Då någon

från Sverige återsändes till Ryssland eller Finland, skall Sverige bära

kostnaden för hans forslande och underhåll intill rikets gräns, därifrån

bäres kostnaden af det mottagande landet.

Enligt omförmälda förordning den 21 september 1860 skulle, i öfverensstämmelse

med den då gällande stadgan angående försvarslöse den

29 maj 1846, därest okänd person undandroge sig att uppgifva namn

eller hemort''eller hvad eljest hörde till nödig upplysning eller det

kunde antagas att han lämnade osann uppgift, den okände af polismyndighet,

inställas hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande,, som ägde

hålla honom i fängsligt förvar till dess han blifvit tillförlitligen känd.

Befunnos sålunda anhållna personer vara utlänningar, lärer praxis ha

varit, att de genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg återsändts

till hemlandet.

Sedan under år 1881 åt en kommitté uppdragits att utarbeta förslag

till ny lagstiftning i de ämnen, som afsåges i 1846 års stadga,

aflämnade kommittén den 31 augusti 1882 bland annat förslag till förordning

angående utlänningar, hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas.

Enligt förslaget må sådan utlänning häktas och öfverlämnas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet som, där annat förfarande

ej anses böra äga rum, har att draga försorg om hans befordrande ur

riket.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 59

Detta förslag blef icke antaget, men i anslutning till den nya lagen

angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 utfärdades kungl.

cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka

här i riket beträdas med lösdrifveri. I berörda cirkulär är stadgadt, att

därest utländsk man eller kvinna bär i riket beträdes med lösdrifveri

eller genom bettlande eller sådan förseelse, som omförmäles i 40 § 5

mom. af förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant

nämnda mom. lyder genom förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen

till behandling såsom lösdrifvare, må — i händelse det land, till

hvilket den ifrågavarande personen står i unders ätlig t förhållande, är

så beläget, att han eller hon kan dit befordras utan att under vägen

behöfva uppehålla sig å annat lands område — Kungl. Maj:ts befallningshafvande

eller öfver ståthållareämbetet draga försorg därom, att

personen på lämpligt sätt varder till sitt hemland återsänd, sedan underrättelse

därom dock förut meddelats vederbörande myndighet å det ställe

i nämnda land, dit personen först ankommer. I annan händelse än nu

är nämndt äfvensom i fall det icke med full tillförlitlighet kan utredas,

hvilket land personen tillhör, skall frågan om hans eller hennes behandling

till Kungl. Majrts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå

i häkte förvaras. Med norsk undersåte skall i ifrågavarande fall förfaras

på enahanda sätt, som är stadgadt om utlänning. Däremot skall beträffande

lösdrifvare och tiggare, som äro ryska eller finska undersåtar,

kungörelsen den 16 april 1861 fortfarande tillämpas. — Genom cirkuläret

den 15 juli 1904 är stadgadt, att i afseende å utlänningar af

persisk eller armenisk nationalitet skola de i cirkuläret af den 28 maj

1886 föreskrifna åtgärder mot utländska lösdrifvare i hvarje förekommande

fäll med största skyndsamhet vidtagas.

Genom kungl. cirkuläret till öfverståthållareämbetet och Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länen den 27 april 1906 meddelades föreskrifter

angående viss anmälningsskyldighet för främlingar m. m. Berörda

cirkulär innehåller följande. Med hänsyn därtill att under de

senaste månaderna ett större antal personer i följd af tilldragelserna

i ryska riket därifrån begifvit sig hit till landet, anbefalldes rikets

polismyndigheter att förständiga de främlingar, som af nämnda anledning

inkommit eller inkomme till riket, att ofördröjligen hos vederbörande

polismyndighet anmäla namn, yrke och hemort äfvensom uppgifva

ej mindre bostad och förvärfsmöjligheter här i landet än ock,

där ombyte af bostad skedde, den nya bostaden. Det ålåge polis
-

Cirkuläret

af 1886 angående

behandlingen

af utlänningar,

hvilka här

i riket beträdas

med

lösdrifveri.

Cirkuläret

af IDOG angående

viss

anmälnings,

skyldighet

för främlingar

m. m.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungörelsen

af 182!)

angående

villkoren,

hvarunder

utländska

män kunna

förvärfva

och besitta

fast egendom

i riket.

Förordningen

af 1864

angående

utvidgad

näringsfrihet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndigheten att på Olämpligt sätt fästa dessa främlingars uppmärksamhet

därpå, att de icke ägde någon ovillkorlig rätt att uppehålla sig här

i landet och särskildt vore underkastade risken att varda utvisade från

riket, icke blott om de beginge något, som strede mot lag eller allmän

ordning, eller underläte att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet eller

om sig lämnade falska uppgifter, utan äfven om de på ett eller annat

sätt blandade sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider

eller sociala tvister. Och hade polismyndigheten att, när främling,

hvarom i cirkuläret vore fråga, icke ställde sig till efterrättelse hvad

sålunda förordnats, därom genast hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ifrågavarande

cirkulär har åtskilliga gånger förnyats, senast den 17 februari

1911 att gälla tillsvidare under nämnda år.

I fråga om utlänningars rätt att här i riket besitta fast egendom

eller drifva näring äro meddelade vissa bestämmelser: för de viktigaste

af dessa skall här i korthet redogöras. I kungl. kungörelsen angående

villkoren, hvarunder utländska män kunna förvärfva och besitta fast

egendom i riket, den 3 oktober 1829 har Kungl. Maj:t förklarat, att

utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke kan

anses vara berättigad att förvärfva och besitta fast egendom i riket,

utan att han därtill undfått Kungl. Maj:ts tillstånd. — Personer, som

fått dylikt tillstånd, kallas stundom forenser

Enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den

18 juni 1864 skall på särskild pröfning af Kungl. Maj:t i hvarje fall

bero, om utländsk man eller kvinna må här i riket idka handels- eller

fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering. Sådant tillstånd meddelas

endast den som är myndig och har god frejd samt ställer säkerhet

för utskylder till stat och kommun. Utlänning må ej i något fall

idka gårdfarihandel eller användas som biträde därvid. Ej heller äger

utlänning verkställa eller biträda med realisation för svensk eller utländsk

mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund af ingången traktat

därtill gifvit lof. Angående utlännings rätt att reda i skepp eller

att drifva masugn, järnbruk eller liknande inrättning gälla särskilda

bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter, är

han förfallen till böter; och må allmän åklagare af olofligen till salu

hållna varor, till säkerhet för högsta bötesbelopp, 500 kronor, och för

ersättning, som kan intill 200 kronor ådömas, anhålla så mycket som

kan anses motsvara 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock

skall i sådant fall åtal ofördröjligen ske.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I kungl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908 meddelas bestämmelser

om beskattning af utlänning, som reser omkring i landet och för egen

eller annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor

att framdeles från utlandet levereras. Sådan utlänning skall vid ankomsten

till riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflämna skriftlig uppgift,

huru länge han ämnar kvarstanna, samt därvid för rättigheten att

idka dylik handel förskottsvis erlägga viss afgift, gällande för högst

30 dagar. Fortsättes verksamheten utan afbrott utöfver nämnda tid,

skola nya utgifter för hvarje period af 15 dagar betalas till kronans

uppbördsman i stad inom det län, där utlänningen vid betalningstiden

sig uppehåller. Kvittens meddelas å tryckta blanketter enligt fastställdt

formulär. Utlänningen skall å den ort, där han först utöfvar

sin verksamhet i landet, innan handel där inledes, i stad inför borgmästare,

stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor

samt å landet inför kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalnämnd,

styrka, att han erlagt den stadgade afgiften, och skall bevis om

sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det utlänningen att på

anfordran uppvisa kvittens å erlagd afgift. Enligt förordningen skall

bevillningsafgift vidare erläggas af utlänning, som här mot afgift gifver

offentlig föreställning eller tillställning eller vid sådan medverkar.

Slutligen skall bevillningsafgift betalas af utländska positivspelare, musikanter,

före visare af djur eller annat, akrobater och dylika, h vilka

drifva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig

afgift. I

I kungl. kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet

bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentlig föreställning

m. m. eller att därvid medverka den 13 november 1908 föreskrifves

hvad utlänning har att iakttaga där han vill i Sverige gifva

offentlig föreställning eller konsert, anställa bal eller andra nöjen, hålla

föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid

läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar,

af hvad slag det vara må, till hvilka allmänheten har tillträde. I sådant

. fall skall ansökning göras i Stockholm hos öfverståthållareämbetet,

i ökriga städer hos magistraten och å landet hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Ansökningen skall innehålla fullständiga uppgifter om sökandens

person och om föreställningen i fråga. Bifalles ansökningen,

meddelas tillståndsbevis. Innan tillställning må gifvas, skall om hvarje

tillställning göras anmälan, i stad hos vederbörande polismyndighet och

Förordningen

af 1908

angående

bevillningsafgifter

för

särskilda

förmåner

och rättigheter.

Kungörelsen

af 1908

angående

rätt för utlänning

att

här i riket

gifva offentlig

föreställning

m. in.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Strafflagen

af 1866.

lag af 1875

om tillsyn

å främmande.

Passtvånget

upphafdt.

Förbud för

vissa utlänningar

att

vistas i riket.

å landet hos länsmannen; därvid skall tillståndsbeviset uppvisas. Sådan

anmälningsskyldighet, som nu sagts, föreligger ock då svensk undersåte

eller utlänning vill göra dylik tillställning, därvid utlänning skall

medverka.1)

2. Danmark.

Enligt IG § i danska strafflagen af den 10 februari 1866 skall,

när utlänning, som icke under de sista 5 åren oafbrutet uppehållit sig

i Danmark, gjort sig förfallen till straffarbete, i straffdomen tillika

förordnas, att utlänningen efter straffets afdånande skall föras ut ur

riket. Samma påföljd kan efter omständigheterna och med särskild

hänsyn till förbrytelsens beskaffenhet ådömas äfven i samband med

lindrigare frihetsstraff, när den tilltalade förut inom eller utom riket

straffats för förbrytelser. Utlänning, som utan tillåtelse återkommer,

sedan han på grund af straffdom utvisats, dömes till frihetsstraff intill

ett år och varder efter affjänadt straff ånyo utvisad. Den som utvisas

skall inför domstolen erinras om den påföljd, som inträder, därest han

olofligen återkommer.

Bestämmelser på området återfinnas vidare i lagen om tillsyn å främmande

och resande m. m. den 15 maj 1S75. Genom berörda lag upphäfves

passtvånget, dock kan genom konungens beslut skyldighet att

medföra pass åläggas personer, hemmahörande i stater, där pass fordras

af danska resande.

Lagen innehåller förbud för vissa utlänningar att vistas i landet.

Utländska tattare, musikanter, förevisare af djur och annat, utöfvare af

kraft- och behändighetskonster och dylika personer är det icke tillåtet

att taga uppehåll i landet, därest de ämna söka uppehälle under kringvandring.

Likaledes vägras tillträde för arbetssökande utlänningar,

som ej äro i stånd att legitimera sig genom handlingar, utfärdade af

offentlig myndighet.

p Angående äidre svensk lagstiftning i fråga om utlänningars rättsställning i

riket, se Naumann: Sveriges statsförfattningsrätt, III, Stinn 1881—83, sid. 25 o. följ.,

sid. 139 o. följ.; Blomberg: Om svenskt statsborgarskap, Ups. 1891, sid. 33 o. följ.;

Hagman: Sveriges grundlagar med förklaringar, bihang och register, Stinn 1902, sid.

67''o. följ.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I fråga om kontroll å utlänningar föreskrifves följande. Därest

utlänning, som icke är i besittning af försörjningsrätt i Danmark, härstädes^

vill söka förvärf genom handtverk eller annat kroppsarbete eller

som tjänare eller genom verksamhet, som förutsätter resa eller vandring

från ort till annan, har han att anmäla sig för polismästaren i den

jurisdiktion, dit han först ankommer, eller, om han först senare besluter

sig för att söka sådant förvärf, lör polismästaren i den jurisdiktion, där

han då uppehåller sig. Från dylik anmälningsplikt är emellertid utländsk

handelsresande fritagren.

ö

Da anmälan sker, skall polismästaren undersöka, om utlänningen rimligen

kan väntas kunna och vilja genom sittarbete vinna utkomst i landet.

Polismästaren har att i sadant hänseende noga pröfva utlänningens

legitimationshandlingar; och det skall visas, att aftal om arbete eller

tjänst föreligger eller att utlänningen äger nödiga penningemedel för

sitt tarfliga uppehälle under 8 dagar och därutöfver hvad som erfordras

för lesa ut ur landet, hinner polismästaren, att utlänningen ej

karl tillåtas vistas i riket, skall han draga försorg om att denne

utvisas eller utsändes.

Finner polismästaren däremot att, med hänsyn till hvad som blifvit

upplyst, utlänningen kan tillåtas vidare uppehålla sig i landet, skall

han föi denne utfärda uppehållsbok, upprättad efter föreskrifter, som

af justitieministeriet bestämmas. Om bokens utfärdande skall anteckning

göras å utlänningens legitimationshandlingar.

Om den, som är försedd med uppehållsbok, vill lämna det jurisdiktionsområde,

där han uppehåller sig, skall han anmäla detta för

oi tens polismyndighet och därvid uppgifva resans mål. Polismyndigheten

skall då undersöka, om han äger nödiga medel för att uppnå

bestämmelseorten och huruvida honom där tillförsäkrats arbete eller

förvärf eller han, i motsatt fall, har medel till sitt tarfliga uppehälle

under 8 dagar efter ankomsten. Kan han ej visa detta, skall han utsändas

eller utvisas ur landet. Föreligga ej skäl till utvisning, förses

boken med påteckning om den gjorda anmälningen och om tillstånd

till resan. Därpå har polismästaren att, med tillbörlig hänsyn till utlänningens

därutinnan uttalade önskan, fastställa och i uppehållsboken

anteckna den väg, efter hvilken resan skall företagas, samt den tid,

inom hvilken resan skall vara afslutad.

Under resan skall utlänningen, då han tager nattlogi i eu stad

eller då han under mer än 24 timmar uppehåller sig å en ort på landet,

uppvisa uppehållsboken för vederbörande polismyndighet, som därom

i boken gör anteckning. Detsamma skall ock ske omedelbart vid an
-

Utlännings

anmälnings''

skyldighet.

Uppehållsbok.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Utvisning

genom polismyndighet.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

komsten till bestämmelseorten. De personer, hvilka härbärgera sådana

resande som nu nämnts, äro skyldiga att förvissa sig om att boken

vederbörligen varder uppvisad.

Har innehafvare af uppehållsbok ej funnit arbete eller förvärf inom

8 dagar efter det han senast anmält sig bos polismyndighet, är han

pliktig att ånyo göra anmälan hos sådan myndighet. Finnes han då

ej innehafva medel till 8 dagars tarfligt uppehälle, kan polismyndigheten

utvisa eller utsända honom ur landet. Den, som under 6 veckor ej

haft arbete, skall alltid utsändas eller utvisas, därest han ej kan styrka,

att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Den som tager en utlänning i arbete bör tillse, att denne är försedd

med uppehållsbok, och är pliktig att vid arbetets slut däri anteckna

den tid, hvarunder arbetet varat.

Om utlänningen ådömes straff, skall därom göras anteckning i

uppehållsboken; dock är han, när han under loppet af de sista 5 åren

ej dömts till straff, berättigad att utfå ny uppehållsbok, där anteckning

om förut ådömdt straff uteslutits.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för polismästaren.

Om därvid icke förekommer något, som föranleder antagande

att boken uppsåtligen undanskaffats, utfärdas ny bok, däri införas

de upplysningar om utlänningens tidigare uppehåll i landet, hvilka

utan vidlyftig undersökning kunna vinnas. I motsatt fall skall han utsändas

eller utvisas ur landet, därvid han erinras om det ansvar, som

han är underkastad därest han dit återvänder.

När polismyndigheten på grund af särskilda omständigheter fordrar

sådant, är en hvar skyldig styrka eller åtminstone göra sannolikt, att

han är den han utgifver sig för att vara.

Anmälningsskyldighet, som nu sagts, skulle ock åligga utlänningar,

som vid lagens ikraftträdande uppehölle sig i riket utan att där hafva

förvärfvat försörjningsrätt; dessa skulle inom en månad göra anmälan

hos polismyndigheten å den ort, där de vistades.

Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen

förvärfvat försörjningsrätt i riket; han blifver då, såvidt angår

bestämmelserna i förevarande lag, att anse som inlänning. På begäran

skall anteckning därom göras i uppehållsboken.

Utom i de fall, som redan omförmälts, sker utvisning från riket

enligt följande bestämmelser. Utlänningar, som ej äga försörjningsrätt

i landet och som ej innehafva tillräckliga medel för sitt uppehälle, så

ock kringvandrande utländska tattare, musikanter, djurförevisare, konstmakare

och dylika äfvensom arbetssökande, som ej inneha legitimations
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

t

handlingar, skola genom polismyndighetens försorg snarast möjligt utsändas

eller utvisas ur landet. Därvid kan utlänningen meddelas förbud

att återvända till landet, med tillkännagifvande af det ansvar, han

ådrager sig genom förbudets öfverträdande. Genom ministerialreskript

den 19 december 1879 hafva dessa bestämmelser förklarats skola

tillämpas, utom å verkliga zigenarsällskap, endast å dem, som söka

förvärf genom att gä från dörr till dörr eller i hufvudsak måste jämställas

med sådana, däremot icke ä dem, som på annat sätt kringresande

söka sin utkomst.

Den, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket, kan,

försåvidt han ej i 2 år stadigvarande uppehållit sig i landet, på order

åt justitieministern utsändas eller utvisas, när hans förhållande därtill

gifver anledning. Därvid kan justitieministern efter omständigheterna

föreskrifva skäliga jämkningar i de regler, som eljest gälla för verkställighet

af utvisning. Häri äger ock föreskrifva, att i sammanhang

med utvisningen skall meddelas utlänningen förbud att återkomma

till landet.

Den som snäll utsändas eller utvisas kan ställas under polismyndighetens

tillsyn och bevakning intill dess utsändandet eller utvisningen

verkställes. I fråga om verkställande af beslut angående utlännings

aflägsnande från landet enligt 1875 års lag, har man att skilja

mellan utsändande och utvisning. Utsändande sker på polisens föranstaltande

och under bevakning, på järnväg, till fots eller sjöledes

på det efter omständigheterna billigaste sätt. Utvisning sker utan bevakning,

enligt ett af polismästaren utfärdaat tvångspass, på det sätt

att den utvisade på järnväg eller sjöledes, om möjligt under kontroll,

sändes direkt ut ur landet. Tvångspasset angifver noggrannt reseplanen

samt bestämmer, hos hvilka polismyndigheter den utvisade under

resan nr riket skall anmäla sig och huru stort belopp medgifvits honom

i kostpenningar. Endast där järnväg och ångbåt saknas, äger den utvisade,

dock ej den som straffats för lösdrifveri eller tiggeri, färdas

gående; i sådant fall skall i tvångspasset fastställas en viss tid, inom

hvilken resan skall vara fullbordad. När eu person sändes med tvångspass

från en polismyndighet till en annan, skola hans legitimationshandlingar

eftersändas; där han färdas med järnväg eller sjöledes, skall

polismyndigheten på ankomstorten underrättas om hans ankomst. Innan

någon utsändes eller utvisas, skall tillses, att han är försedd med nödig

beklädnad och ej behäftad med smittosam sjukdom samt att hans hälsotillstånd

ej lägger hinder i vägen för resan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 17 käft. (Nr 42.)

Utvisning

genom justitieministern.

Verkställighet

af utvisningsbeslut
-

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kostnaden för

utvisning.

Gästgifvares

anmälnings
skyldighet.

Ansvar.

Lagen af

1908 om

utländska

arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De genom utsändande eller utvisning enligt förevarande lag föranledda

utgifter därunder inbegripna utgifterna för vederbörandes underhåll

och beklädnad samt för bevakning skola, när utsändandet eller

utvisningen sker på order af justitieministern, bäras af statskassan.

När det gäller personer, för hvilka öfver hufvud tillträde till landet är

förbjudet, skola de själfva, om de hafva medel, gälda de nämnda utgifterna.

I öfriga fall betalas kostnaderna i fråga af vederbörande

kommun.

Ofvan nämnda bestämmelser om kontroll å utlänningar kompletteras

af en föreskrift, att den, som för betalning upplåter nattlogi eller

utan vederlag härbärgerar okända eller kringvandrande personer, är

pliktig att affordra dessa upplysning om namn, ställning och sista

uppehållsort. Dessa uppgifter skola i städerna inom klockan 12 följande

dag och på landet inom 24 timmar tillställas vederbörande polismyndighet,

därvid efter omständigheterna tillika anmärkes, huruvida det

synes vara anledning till tvifvel på uppgifternas riktighet. Polismyndigheten

kan ålägga hotellägare, gästgifvare och dylika att, i stället

för att göra daglig anmälan, föra eu af myndigheten godkänd bok,

som vid anfordran uppvisas för polisen.

De kommunala myndigheterna kunna föreskrifva skyldighet för

hvarje husägare att högst två gånger om året skriftligen uppgifva

hvarje i hans hus boende persons namn, ställning och ålder äfvensom

den tidpunkt, då personen bosatte sig i kommunen.

Om utvisad person, som förbjudits återvända till landet, öfverträder

berörda förbud, fälles han till frihetsstraff. Den, som genom

falska uppgifter föranleder, att för honom utställd uppehållsbok icke

kommer att lyda på hans verkliga namn, eller eljest lämnar falska uppgifter

om sin person eller uppsåtligen utrifver blad ur uppehållsboken

eller använder annans legitimationspapper eller till annans bruk utlånar

egna legitimationspapper, dömes till frihetsstraff eller, då förmildrande

omständigheter föreligga, till böter. På samma sätt straffas gästgifvare

eller annan, som lämnar falska uppgifter angående personer,

som han härbärgerar. Utvisad person, hvilken afviker från den väg,

som är föreskrifven i tvångspasset, dömes till frihetsstraff. Andra förseelser

mot ifrågavarande lag straffas med böter, 2—50 kronor.

Lagen om utländska arbetares begagnande i Danmark och offentliga

myndigheters tillsyn därvid den 21 augusti 1908 afser utlänningar

som, utan att dessförinnan hafva oafbrutet i minst två år vistats i riket,

opaginerad Kontrollera mot PDF

G7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

antagas i landtbruksarbete, vid skogsbruk och träd går dsskötel, till arbete

vid tegelbruk, torfskärning, märgelgräfning med mera dylikt.

När dylika arbetare anlända till bestämmelseorten, åligger arbetsgifvaren

att inom 4 dagar hos polismästaren i orten göra skriftlig anmälan

därom. Berörda anmälan skall innehålla uppgifter om arbetarnes

antal, nationalitet och hemland, den tid, för hvilken de anställts, och

det arbete, hvarmed de skola sysselsättas, läget och anordningen af

arbetarebostaden m. in. Flytta arbetarne från en arbetsgivare till

annan, skall anmälan göras af båda arbetsgifvarne. Vidare innehåller

lagen bestämmelser om upprättande af kontrakt enligt officiellt fastställdt

formulär, om arbetsgifvares ansvar i vissa fall för kostnader för

sjukvård och dylikt samt om skyldighet för polismästaren att vid uppkommande

tvister mellan arbetsgivaren och de utländska arbetarne söka

förlika parterna.

Om en arbetstvist icke kan biläggas genom medling äfvensom när

utländska arbetare, som arbetat i landet, hos vederbörande myndighet

anmäla, att de sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten

hållas förhör till utrönande af huruvida arbetsgifvare gjort sig skyldig

till kontraktsbrott och huruvida någondera parten har giltigt anspråk

på arbetslön eller respenningar eller ock skadestånd af motparten.

Finnes arbetsgifvaren hafva rättsstridigt föranledt kontraktets brytande,

skall han förpliktas ersätta det offentligas kostnader för arbetarens

underhåll och utsändande, där utsändandet sker på föranstaltande af

polis- eller fattigvårdsmyndighet.

Arbetsgifvares

anmälningsskyldighet.

Arbetsgifvares

ansvarighet

för

kostnaden för

utländsk

arbetares utsändande.

3. Norge.

Genom lagen den 21 mars 1860 upphäfdes det dittills gällande Lag af iseo

passtvånget. Lagen bemyndigar emellertid konungen att i krigstid ®^endet8

eller vid krigsfara förordna, att resande skola vara försedda med pass, afskaffande,

äfvensom meddela närmare föreskrifter i detta afseende.

De hufvudsakliga stadgandena på förevarande område återfinnas i Lag af 1901

lagen om anmälning af resande och främmande den 4 maj 1901. I °"''j f"

kungl. resolutioner den 15 juni och den 26 oktober 1901 samt i ju- resande och

stitiedepartementets cirkulär den 21 juni 1901 hafva meddelats vissa

föreskrifter i afseende å lagens införande.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Utlännings

anmälnings
skyldighet.

Uppehållsbok.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

Lagen af 1901, som i väsentliga afseende]! öfverensstämmer med

den danska lagen af 1875, innehåller i hufvudsak följande. Om någon,

som ej är norsk statsborgare, vill bosätta sig eller söka förvärf i landet,

har han att vid sin ankomst till landet anmäla sitt förehafvande och

efter tillsägelse personligen inställa sig hos platsens polismästare (fogde)

eller länsman. Om han emellertid antingen före eller omedelbart efter

sin ankomst till landet försäkrat sig om fast arbete, äger han dröja åtta

dagar med anmälningen, som i så fall kan ske hos vederbörande myndighet

på den ort, där han då uppehåller sig.

Den myndighet, som mottager anmälningen, genomgår den anmälandes

legitimationshandlingar, om han har några sådana, och undersöker

huruvida häri är i besittning af tillräckliga medel till uppehälle eller har

utsikt till att skaffa sig lagligt förvärf i landet. Om han äger medel

eller utsikt till förvärf, skall, därest han ej efter förut skedd utvisning

återvändt till riket utan tillåtelse, för honom utfärdas en uppehållsbok,

upprättad efter af konungen fastställdt formulär. Öfver de upplysningar,

som af utlänningen vid anmälningen lämnats eller som eljest

inhämtats, föres protokoll efter af konungen gifna regler.

Nu nämnda bestämmelser komma ej till användning på den, som

har norsk infödingsrätt och vill i landet taga sådant fast uppehåll,

som vittnar om afsikt att där förblifva för beständigt.

Sådan anmälan, som nu är sagd, omfattar också hustru, som

sammanlefver med sin man, samt barn, hvilka uppehålla sig hos föräldrarna

och helt eller delvis försörjas af dessa.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för närmaste

polismyndighet, som efter anställd undersökning afgör, om ny

uppehållsbok skall utfärdas.

Den som i sin tjänst eller i arbete tager någon, som är lörsedd

med uppehållsbok, skall på begäran göra anteckning i boken om den

tidpunkt då tjänsten till- eller frånträdes.

Genom kungl. resolution den 15 juni 1901 är fastställdt formulär

för uppehållsbok. Enligt detta skall uppehållsboken innehålla, på första

sidan, utlänningens namn, lefnadsställning, födelseort och födelseår,

vidare utdrag ur ifrågavarande lag samt anteckning af vederbörande

myndighet, att utlänningen i fråga anmält sig ämna i landet bosätta

sig eller söka förvärf.

Sådan anmälan, hvarom nu är sagd t, skulle inom 3 månader Irån

lagens ikraftträdande göras äfven af utlänningar, som vid tiden för

ikraftträdandet uppehöllo sig i Norge; dock skulle de, som under de

två sista åren före ikraftträdandet hatt bostad därstädes, vara fritagna

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 42. 69

från anmälan så länge de fortfarande hade fast hemvist på bestämd

ort i riket.

Angående utländska handelsresande bestämdes i kungl. resolution

den 26 oktober 1901, att för person, som löste handelspass enligt

gällande lagstiftning om skatt på utländska handelsresande, handelspasset

skulle träda i stället för uppehållsbok, därest polismyndigheten

på passets första sida intygade, att vederbörandes ankomst till riket

lagligen anmälts och införts i polismyndighetens protokoll öfver anmälda

utlänningar.

I fråga om utvisning stadgar 1901 års lag att, därest icke armat utvisning,

blifvit genom öfverenskommelse med främmande stat bestämdt, polismyndigheten

kan utvisa från riket den, som icke är norsk statsborgare,

när han underlåtit fullgöra den anmälningsskyldighet, som på sätt ofvan

sagts honom åligger, eller icke kan gifva tillfredsställande upplysningom,

huruvida han besitter tillräckliga medel till uppehälle eller har

utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet, samt när han hängifver

sig åt sysslolöshet eller kringstrykande utan att kunna påvisa lagligt

förvärf eller under sådana omständigheter, att det är grund att antaga

att han helt eller delvis vinner lifsuppehälle! genom straffbara handlingar.

Dock kan sådan sysslolös eller kringstrykande person ej utvisas,

om han är född i Norge och under de sista tre åren där haft fast

bostad eller stadigvarande uppehållit sig.

Justitiedepartementets nämnda cirkulär af den 21 juni 1901 innehåller

bland annat följande. Den polisen genom lagen tillagda myndighet

att under vissa förhållanden utvisa främmande statsborgare bör

användas allenast till befordrande af lagens ändamål, som är att från

riket aflägsna invandrade personer, hvilka redan äro eller skäligen

kunna antagas blifva till skada för samhället. När således polisen äger

utvisa den, som underlåtit fullgöra sin anmälningsskyldighet, bör detta

i allmänhet ske blott i de fall, då vederbörande icke kan gifva tillfredsställande

upplysning om, huruvida han besitter tillräckliga medel

till uppehälle eller har utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet,

eller i öfrig! positiva grunder till utvisning föreligga. Vid fråga om

utvisning bör särskild! tagas hänsyn till de förhållanden, hvilka knyta

utlänningen till Norge, och huru länge han uppehållit sig där. Sålunda

bör en utlänning, som är gift med en norska och har barn i

Norge, utvisas endast när eu sådan anordning; måste anses innebära

nödvändiga repressalier gent emot den utvisades hemland. I lagen

tillätes utvisning där icke annat blifvit genom öfverenskommelse med

främmande makt bestämdt: därutinnan hänvisas till konventionen af

s. 70 Kontrollera mot PDF

Verkställighet

af utvisningsbeslut.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

den 27 december 1860 mellan Norge och Sverige, å ena, samt Ryssland

och Finland, å andra sidan. För öfrig! öfverlåtes afgörandet af

dessa spörsmål till vederbörande tjänstemans omdöme (conduite) i hvarje

särskild! fall. Cirkuläret innehåller vidare, att hvarje beslut om utvisning

skall fullständigt angifva grunden till utvisningen.

Lagen af 1901 lägger befogenheten att besluta om utvisning af

sådana personer, som ofvan nämnts, i vederbörande polismästares hand.

Den, om hvilkens utvisning är fråga, skall personligen inställas lör

polismästaren, som mottager och för till protokoll hans förklaring.

Beslut om utvisning skall afsägas för eller annorlunda meddelas utlänningen,

därvid ock skall tillkännagifvas, att han äger att inom 24

timmar hos amtmannen öfverklaga detsamma. Om talan fullföljes,

skola handlingarna omedelbart insändas till amtmannen, och med

verkställigheten anstår tills denne slutligen pröfva! ärendet. Alla beslut

om utvisning skola halfårsvis föreläggas konungen.

Lagen ger konungen rätt att utfärda närmare regier angående

verkställigheten af utvisningsbeslut. Enligt bemyndigande al konungen

har justitiedepartementet, i sitt nämnda cirkulär af den 21 juni 1901,

därutinnan föreskrifvit följande. Utvisning sker genom polismyndighetens

försorg och skall verkställas snarast möjligt efter det beslutet

därom vunnit laga kraft. Dock kan polismyndigheten, där särskilda

omständigheter föreligga, på betryggande villkor medgifva vederbörande

eu kort frist. År den, som skall utvisas, i besittning af norsk uppehållsbok,

skall polismyndigheten öfverstryka bokens första sida samt i

boken göra anteckning om bokens ogiltighet och om utvisningen, hvarefter

boken återställes till utlänningen. Om utvisningen lämnas underrättelse

till polistidningens redaktion och till den myndighet, som utfärdat

boken. Sistnämnda myndighet gör angående utvisningen anteckning

i det rörande anmälda utlänningar förda protokoll. Själ!va utvisandet

skall ske på det för ändamålet lämpligaste sätt. Polismyndigheten

bör, om särskilda betänkligheter däremot ej möta, uppförda

utlänningen att, till undvikande af tvångsåtgärder, frivilligt lämna landet.

Om han så gör, skall den väg, han väljer, godkännas af polismyndigheten,

som jämväl har att tillse, att han verkligen afreser och ej afbryter

resan förr än han kommit på andra sidan gränsen. Om för

utvisningens verkställande linnes nödigt att använda tvång, skall utlänningen

på ångbåt eller järnväg eller på annat lämpligt sätt befordras

ur riket. Där så erfordras skall han ledsagas af särskild vaktare enligt

de för transport af fångar gällande regler. Den, som med användande

af tvång föres ut ur riket, skall i allmänhet sändas tillbaka till sitt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

hemland. Kan hemlandet ej utrönas, skall han sändas till det land,

där han senast uppehållit sig.

Lagen af 1901 stadgar vidare, att utlänning, intill dess fråga om

hans utvisning blindt genom laga kraft ägande beslut afgjord, kan

hållas i förvar. Finnes det erforderligt att upptaga rättsliga förklaringar

i ärendet, sker detta inför vederbörande underdomare.

När någon på grund af 1901 års lag genom polisens försorg föres

ut ur riket, skola omkostnaderna därför bäras af statskassan, som dock

kan söka sitt åter af den utvisade. Enligt den nämnda rundskrifvelsen

skall polismyndigheten när den, som skall utvisas, är i besittning af

penningeinedel, däraf innehålla hvad som erfordras för bestridande af

nämnda omkostnader.

Den, som enligt 1901 års lag utvisats ur riket, kan på ansökan få

tillstånd att återkomma. Sådant tillstånd meddelas af konungen eller

den han bemyndigar.

Lagen innehåller vidare föreskrift, att hvar och en, som yrkesmässigt

mottager resande i natthärbärge, skall anmäla detta för ortens

polismästare eller länsman; därvid skall uppgifvas, hvar rörelsen bedrifves

och hvem som förestår densamma. Om förändring med afseende å

rörelsens drifvande inträffar, skall det ock anmälas. Den som drifver

dylik rörelse skall föra noggrann förteckning öfver alla, som mottagas

i natthärbärge. Förteckningen, som när så påfordras skall uppvisas

lör polismyndigheten, skall innehålla upplysningar om de resandes

namn,. ställning eller sysselsättning, sista uppehållsort, bestämmelseort

samt tid för ankomst och afresa.

Enligt lagens 13 §, jämförd med 342 § i nya norska strafflagen

al den 22 maj 1902, gäller att den, som, efter att hafva utvisats ur

riket, utan tillåtelse dit åter inkommer, straffas med fängelse intill 6

månader; om han tidigare fällts till ansvar för sådan förseelse, dömes

han till fängelse intill 2 år. Efter utståndet straff kan polismyndigheten

åter utvisa honom.

Vidare stadgas ansvar för en hvar, som underlåter att fullgöra

någon i lagen föreskrifven anmälan, för den, som underlåter att föra förteckning

öfver i natthärbärge mottagna resande eller att på anfordran

af polismyndighet uppvisa förteckningen, samt för den, som icke för

polismyndigheten uppgifver rätt namn, ställning eller boningsort, när

sådant pa grund af bestämmelserna i förevarande lag påfordras. I

I den nya norska strafflagen af den 22 maj 1902 har 38 § denna

lydelse: Därest icke annat blifvit genom öfverenskommelse med fram
-

Kostnader för

utvisning.

Gästgifvares

anmälnings
skyldighet.

Ansvar.

Strafflagen

nf 1902.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Rikets och

de särskilda

staternas

ställning till

främlingspolis

väsendet.

Strafflagboken

för

riket af

1871.

Utvisning

från riket.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mande stat bestämdt, kunna personel-, Indika ej äro norska statsborgare,

om de dömts till fängelse öfver 6 månader eller till »hette»1) öfver 3 år,

utvisas från riket i öfverensstämmelse med närmare föreskrifter, som

meddelas af konungen, samt om så erfordras på polismyndighets föranstaltande

föras ut ur riket. Dock gäller detta icke den, som är född

i Norge och under de 3 sista åren där haft fast bostad eller stadigvarande

uppehåll. — Det är att märka, att äfven nu nämnda utvisningär

af administrativ natur och ej förutsätter afgörande i domstolsväg.

4. Tyskland. -)

Enligt art. 4 nr 1 i Tyska rikets författning är främlingspolisväsendet''

underkastadt rikets uppsikt och lagstiftning. Men trots denna

bestämmelse ligger utvisningsrätten till stor del i de särskilda staternas

Länder. Endast i vissa, i deri för riket gällande allmänna strafflagen

särskilt angifna fall sker utvisningen å rikets vägnar. I andra fall

hafva de särskilda staterna hvar för ?ig rätt till utvisning. Under det att

den utvisning, som sker ä rikets vägnar, afser hela riksområdet, så kan

naturligen den af en enskild stat anordnade utvisningen gälla allenast

för den utvisande statens område. En från Preussen utvisad utlänning

är det således obenäget att vistas i Sachsen; utvisas han därifrån,

kan han begifva sig till Bayern o. s. v., så att, där fråga icke är om

utvisning enligt strafflagen, ej mindre än 26 särskilda utvisningsbeslut

erfordras för att en utlänning, efter att hafva utvisats från samtliga

stater och Elsass-Lothringen, är definitivt förhindrad att uppehålla sig

på tyskt område.

Hvad då först angår utvisning från riket, så kan, jämlikt 39 §

af strafflagboken för Tyska riket af den 15 maj 1871, utlänning, som i

enlighet med domstols beslut ställts under polisuppsikt, af högre polismyndighet

utvisas från riket. Enligt 38 § kan i fråga om vissa brott

b »Hefte» är ett slags cnsiodia honesta, som användes för mindre grofva brott.

2) Vid utarbetandet af redogörelsen för do utom-skandina viska ländernas rätt

hafva användts, förutom tillgängliga lagtexter, följande arbeten: von Martitx: Internationale

Rechtshilfe in Strafsac.hen; I, II, Leipzig 1888, 1897; Langhard: Das Recht

der politischen Fremdenausweisnng, Leipzig 1891; vört Govia: Die Ausweisung ans

dem Deutschen Reich, Berlin 1904; von Overbeck: Niederlassnngsfreiheit lind Ausweisungsrecht,

Karlsruhe i B. 1907; Ghantre: Du séjour et de 1’expulsion des etrangers,

Geneve 1891.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

domstolen jämte frihetsstraff ådöma den påföljd, att den högre polismyndigheten

i den stat, där domstolen finnes, förklaras äga befogenhet

att efter frihetsstraffets slut under högst fem år ställa förbrytaren under

polisuppsikt. Sådana brott äro, bland andra, uppror, upplopp, myntförfalskning,

koppleri, utöfvande af soutenörskap, stöld, rån, mordbrand,

gröfre skadegörelse, särskildt genom användande af sprängämnen, spioneri.

En utlänning, som begått sådant brott, kan således efter uttjänadt

straff genom den högre polismyndigheten utvisas. Praxis lärer

också vara, att i dylika fall utvisning nästan alltid sker. Då som nämndt

en persons ställande under polisuppsikt afser blott en tid af fem år,

anse åtskilliga, att icke heller utvisning, som drabbar eu utlänning på

den grund att han ställts under polisuppsikt, kan hafva verkan under

längre tid. Enligt en annan uppfattning, som torde vara vanligare, är

sådan utvisning gällande för alltid.

Vidare har enligt 361 och 362 §§ underordnad polismyndighet

befogenhet att utvisa utlänning, som på grund af domstols beslut blifvit.

efter utståndet straff enligt 361 §, öfverlämnad till polismyndighet.

Den nämnda 361 § stadgar straff af arrest i högst sex veckor (Haft)

för landstrykare, tiggare, försumliga familjeförsörjare och arbetsskygga

äfvensom för kvinnor, som på grund af yrkesmässig otukt äro ställda

under polisuppsikt, för så vidt de öfverträda de i sådant afseende till

skyddande af sundhet, allmän ordning och anständighet gifna föreskrifter,

så ock för kvinnor, som utan att vara ställda under sådan uppsikt

yrkesmässigt bedrifva otukt. Öfverlämnande till polismyndighet kan ock,

jämlikt § 181 a, ådömas såsom påföljd jämte fängelsestraff för yrkesmässigt

utöfvande af soutenörskap. Person, som på sätt nu nämnts öfverlämnats

till polismyndigheten, kan enligt denna myndighets beslut under

två ar iusättas i arbetshus eller för samma tid hållas till allmännyttigt

arbete. Om den till polismyndigheten öfverlämnade är utlänning, kan

han som nämndt utvisas, därvid utvisningen antingen, som i praxis lärer

vara vanligast, träder i stället för tvångsarbetet eller ock sker efter

dettas verkställande.

Slutligen gäller enligt 284 §, att utlänning, som dömts till straff

för yrkesmässigt utöfvande af hasardspel, kan efter straffets verkställande

af polismyndighet utvisas.

Sådan utvisning, som nu är nämnd, kan sägas vara af blandad

judiciell och administrativ natur. Utgångspunkten är alltid domstols

utslag; men den administrativa myndigheten afgör i hvarje särskildt

fall, om den påföljd, hvars anordnande domstolen medgifvit, verkligen

skall inträda och den dömde således ställas under polisuppsikt, respekBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt, 17 käft. (Nr -12.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Ansvar.

Främlingslagstiftning

i de särskilda

staterna.

Preussen.

Utvisning.

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tive utvisas. För klagan öfver utvisning finnas ingå riksrattshga bestämmelser,

utan gäller hvad i hvarje särskild stat därom bestamts.

Utvisningarna offentliggöras i »Centralbladet för Tyska riket)).

Enligt strafflagens 361 § straffas den, som utan tillstånd återvända:

efter det han utvisats från riksområdet eller från viss tysk stats

område, med frihetsstraff (Haft). Den domstol, dar atal for olofligt

återvändande anhängiggöres, äger pröfva den skedda utvisningens giltighet.

Den, mot hvilken talan om dylikt ansvar fores, kan inmanas

Här kan till sist anmärkas, att enligt den så kallade jesuitlagen af

1872, upphäfd 1904, utlänningar tillhörande jesuitorden skulle utvisas

ur riket.

Blott i de nu nämnda, i rikets strafflag förutsedda fallen sker utvisningen

å rikets vägnar. Eljest är främlingspohsväsendet en de särskilda

staternas angelägenhet, hvadan hvarje stat pa eget initiativ

anordnar utvisning i förekommande fall. ....

I konungariket Preussen bestämde redan den allmänna landsrätten

af 1794, att&främmande tiggare ej skulle tålas i riket; om de dit msmöo-o

sig, skulle de genast föras tillbaka öfver gränsen I den preussiska

strafflagen af 1851 erkändes den bestående politiska utyisnmgsrätten

genom stadgandet, att myndigheternas befogenhet att utvisa

utlänningar icke berördes af bestämmelserna i namnda lag. Hai kan

anmärkas, att strafflagen för riket af 1871, som i ofngt hade berörda

preussiska strafflag till förebild, icke upptog det namnda stadgandet

enligt motiven på den grund, att en sådan myndigheternas befogenhet

efter obestridda statsrättsliga grundsatser vore sjalftailen .

Angående grunderna för utvisning af utlänningar finnas i Preussen

icke några" lagbestämmelser. Utvisningsrätten betraktas som en

diskretion!»: befogenhet i den högre och lägre polismyndighetens

hand Föremål för utvisning äro särskilt främmande tiggare oci

landsstrykare. Zigenareband så väl som enskilda zigenare af visas vid

gränsen; de zigenare, som uppträda i landet, blifva utvisade, därest de

ei kunna styrka sig vara tyska medborgare. Mormonagenter som söka

verka för utvandring från Preussen, blifva utvisade. Icke fa utlänningar

utViSEnligtPdet Spreussiska förvaltningslagen af 1883 gäller den allmänna

rätten att i öfverförvaltningsdomstolen öfverklaga polismyndighets förfoganden

icke för utlänning, hvilken utvisande beslutits.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisning verkställes på tre särskilda sätt. Den mildaste formen verkställighet

är ett enkelt delgifvande af utvisningsbeslutet, däri angifves viss tid, af utvi9nings‘

inom hvilken utlänningen skall hatva lämnat statsområdet. Beslutet

innehåller tillika, att därest utlänningen efter utgången af nämnda tid

fortfarande befinner sig å området, han kommer att häktas och under

bevakning föras ur staten. Tillika erinras i beslutet om det ansvar,

som är stadgadt för utvisad, hvilken utan tillåtelse återvänder.

Vidare verkställes utvisning medelst tvångspass. Genom detta

ålägges utlänningen, vid ansvar, att utan uppehåll på i passet föreskrifven

väg begifva sig till viss gränsort. Afvikelse!- från den bestämda

vägen äro förbjudna, och utlänningen är skyldig att vid hvarje nattkvarter

låta visera passet. Ställer han sig ej passets bestämmelser till

efterrättelse, föres han öfver gränsen under bevakning. Då utlänning

med tvångspass anländer till gränsort, åligger därvarande polismyndighet,

som på förhand fått underrättelse om utlänningens ankomst, att

tillse, att han lämnar landet.

Slutligen verkställes utvisning genom fångtransport. Den myndighet,

som beslutat utvisningen, skall bestämma den gränsort, dit transporten

skall ske. Utvisning på detta sätt får emellertid endast ske i de

fall, då säkerhet finnes, att myndigheterna i den utvisade personens

hemland äro villiga att mottaga honom.

Alla utvisningar från Preussen offentliggöras i den preussiska statstidningen.

Kostnaderna för utvisning förskjutas af staten, som dock har re- Kostnader för

gressrätt gent emot den utvisade eller mot den, som eljest kan vara utTisning''

civilrättsligt förpliktad i sådant hänseende.

I ministeriel! förordning den 21 december 1907 föreskrifves, att Legitimationaalla

arbetare, som komma in i Preussen från Ryssland, Österrike-Ungern ntiändfk^areller

andra östliga länder, skola förses med tyska legitimationshandlin- letare i

gar (Inlandsausweispapieren). Utställandet af legitimationskort är öfver- Preua8enlämnadt

åt den så kallade landtarbetarecentralen och dess lokala byråer

i gränsorterna; landtarbetarecentralen (Deutsche Feldarbeiter-Zentralstelle)

bildades år 1905 genom sammanslutning af åtskilliga preussiska hushållningssällskap

(Landwirtschaftskammern). Legitimation skorten skola, efter

enhetligt formulär och med ledning af arbetarnes från hemorten medförda

legitimationshandlingar, af en språkkunnig tjänsteman hos landtarbetarecentralen

utställas på tyska språket samt därefter af den vid

gränsbyrån anställda polistjänstemannen granskas och utfärdas. Den

arbetare, som ej förskaffat sig legitimationskort å gränsbyrån, kan erhålla

sådant å den plats där han är anställd. Korten innehålla nog
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bayern.

Baden.

ElsassXolii
ringen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

grann personalbeskrifning samt fullständiga uppgifter om arbetarens så

väl som arbetsgifvarens namn och bostad, den aftalade arbetstiden

m. m. Till följd däraf att kortet upptager jämväl arbetsgifvarens namn,

kan arbetaren byta arbetsplats endast för så vidt ortens polismyndighet

omskrifvit kortet på den nye arbetsgifvaren. Arbetare, som söker eller

antagit anställning, men ej innehar eller kan utfå föreskrifvet legitimationskort,

skall utvisas och i fall af behof befordras öfver gränsen till

sitt hemland. Genom ministeriel! förordning den 30 december 1908

har legitimationstvånget utsträckts till samtliga utländska arbetare.

I detta sammanhang kan anmärkas, att antalet utländska arbetare

i Preussen år 1906 öfversteg 600,000 och år 1907 uppgick till minst

700,000,

Den bayerska Heimatgesetz af den 16 april 1868, ändrad genom

lag den 9 juni 1899, angifver i 39 art. de fall, då polismyndighet i viss

kommun kan från orten förvisa personer, tyskar eller utlänningar, som

där uppehålla sig. Sådan förvisning afser viss tid, som i regel ej får

öfverstiga 2 år, och tillämpas mot medellösa äfvensom mot personer, som

straffats för vissa uppräknade brott, samt mot prostituerade och personer,

som störa den offentliga ordningen, med flere. Om den sålunda

förvisade är utlänning, kan vederbörande polismyndighet enligt 44 art.

för den tid, förvisningen varar, anordna hans utvisning från statsområdet.

Enligt sistnämnda art. har statsministeidet för det inre befogenhet

att, af hänsyn till statens välfärd, förvägra utlänningar inträde i konungariket

eller utvisa dem från statsområdet. Utvisningar offentliggöras i

den bayerska polistidningen.

Vidare bär regeringen rätt att, i fråga om eu viss utländsk stats

i Bayern vistande undersåtar, utfärda samma, uppehållsrätten inskränkande

bestämmelser, som bayerska medborgare i berörda utländska stat

kunna vara underkastade (retorsion).

I storhärtigdömet Baden stadgas i lagen om uppehållsrätt den 5

maj 1870, att förbrytare, lösdrifvare och medellösa i den allmänna säkerhetens

och sedlighetens intresse kunna utvisas. Vidare har inrikesministeriet

befogenhet att utvisa utlänningar, som sätta statens yttre

eller inre säkerhet i fara. I

I öfriga stater finnas inga lagbestämmelser på förevarande område.

Slutligen kan anmärkas, att i rikslandet Elsass-Lothringen fortfarande

är gällande lagen angående utlänningars naturalisation och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

n

uppehåll i Frankrike den 3 december 1849. I denna lag stadgades

rätt för inrikesministern att utvisa utlänning, som reste i riket eller där

uppehölle sig; den befogenhet, som tillkom den franska inrikesministern,

utöfvas nu af presidenterna i rikslandets tre förvaltningsområden.

År 1887 infördes passtvång för alla öfver tysk-franska gränsen inkommande

utlänningar, men år 1891 blef passtvånget till största delen

upp häfd t.

Hvarje tysk har ett dubbelt indigenat, i det han dels är medborgare

i en af de särskilda staterna dels ock därigenom blifver medborgare

i riket. I anslutning härtill innehåller den för riket gällande

Gesetz uber die Freizugigkeit af den 1 november 1867, att hvarje medborgare

i en af tyska staterna äger bosätta sig, förvärfva fast egendom

eller idka näring i hvilken som helst annan tysk stat. I lagens 3 §

angifves emellertid vissa undantagsfall, då en stat icke är skyldig att

inom sitt område tåla en främmande stats undersåte; så kan polismyndigheten

utvisa andra staters medborgare, hvilka under de sista tolf

månaderna straffats för upprepadt bettlande eller upprepadt lösdrifveri.

5. Österrike-Ungern.

Enligt den österrikiska strafflagen af 1852 kan, då utlänning dömes

till tukthusstraff, domstolen tillika förordna, att han efter utståndet

straff skall landsförvisas. En sådan förvisning gäller för alltid och afser

hela kejsardömet. Vid vissa i lagen särskild! angifna lindrigare

förbrytelser dömes till utvisning; sådan kan ådömas för bestämd eller

obestämd tid och afse antingen ett visst kronland eller hela statsområdet.

Förbrytelser, som kunna medföra utvisning, äro förseelser mot bestämmelserna

om hemliga sällskap, uppvigling, angrepp i tal eller skrift

mot vissa statsinstitutioner, falsk uppgift till personregistret eller eljest

till offentlig myndighet, olofligt utöfvande af läkarekonsten, fältskärseller

apotekareyrket, olofligt utöfvande af handel, upprepadt koppleri

m. in.

Enligt en förordning af 1867 är hvarje resande utlänning skyldig

att vid anfordran styrka sin identitet och visa sig innehafva tillräckliga

existensmedel, vid äfventyr att tillträde till statsområdet honom förvägras.

Vidare kunna de kommunala myndigheterna förhindra utlänning,

Den enskilda

tyska statens

befogenhet

att utvisa

annan tysk

stats undersåte.

Österrike.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Ungern.

Edsförbundet.

Kantonerna.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som saknar nödiga medel till sitt uppehälle, att bosätta sig inom kommunens

område.

Enligt lag af 1871 kunna personer, som ej äro hemortsberättigade

i Österrike, al polismyndighet utvisas från statsområdet eller viss del

däraf, om deras vistelse därstädes i den offentliga ordningens och säkerhetens

intresse synes icke böra tillåtas. Beslutet kan inom tre dagar

öfverklagas; under klagotiden kan utlänningen hållas häktad.

Polismyndigheten kan vidare utvisa lösdrifvare eller andra, som

sakna medel och vägra att arbeta, personer, som ej kunna styrka

sin identitet eller sina förvärfsmöjligheter, äfvensom prostituerade, som

trots anmaning vägra att lämna orten, samt frigifna fångar, som äro

farliga för den offentliga säkerheten.

Utvisning verkställes genom tvångspass eller fångtransport. Densamma

kungöres i polistidningen. Den, som efter utvisning återkommer,

dömes till frihetsstraff.

I Ungern stadgar en ministeriel! förordning af år 1885, att utlänningar,

hvilkas vistelse i landet på grundade skäl kan antagas medföra

fara för det offentliga lugnet och statens säkerhet, kunna föras ut ur

landet.

6. Schweiz.

Den schweiziska förbundsförfattningen af 1874 innehåller, i sin 70

art., att edsförbundet äger från schweiziskt område utvisa främlingar,

Indika sätta statens inre eller yttre säkerhet i fara. Liksom den tyska

förbundsstaten måste emellertid, edsförbundet vid handhafvande af främlingspolisväsendet

betjäna sig af polismyndigheterna i de särskilda

staterna (kantonerna).

Nästan alla schweiziska kantoner hafva särskild lagstiftning på

förevarande område. Så gäller i kantonen Genéve, enligt lagar af 1844

och 1879, att främlingar, som vilja slå sig ner å området, skola därtill

söka tillstånd. Kantonrådet har rätt att utvisa främlingar, hvilkas uppehåll

i kantonen kan medföra fara för det offentliga intresset eller den

allmänna säkerheten. Utlänning, som kvarstannar i kantonen, trots att

tillstånd därtill förvägrats, eller som efter utvisning återkommer, dömes

till frihetsstraff.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

79

7. Belgien.

Den belgiska författningen af den 7 februari 1831 innehåller i

art. 128, att hvarje utlänning, som uppehåller sig på belgiskt territorium,

äger åtnjuta det skydd, som är personer och egendom tillförsäkradt,

med förbehåll dock för i lag upptagna undantagsbestämmelser.

Sådana undantagsbestämmelser finnas i särskilda författningar; i

dessa göres emellertid skillnad mellan å ena sidan utlänningar, som i

mer än 6 månader varit upptagna i befolkningsregistren (étrangers résicLants),

samt å andra sidan ej bofasta utlänningar.

Beträffande de sistnämnda stadgas i det ännu gällande dekretet af

den 23 messidor år III (enligt republikansk tideräkning, motsvarande

den 12 juli 1795), att hvarje utlänning, som inkommer i hamn eller

gränskommun, skall anmäla sig för den municipala myndigheten, som

har att öfva tillsyn å honom under hans vistelse å orten samt meddela

honom bevis om tillstånd att där vistas.

Dekretet af den 28 vendémiaire år VI (motsvarande den 19 oktober

1797) innehåller, att alla utlänningar, som resa i det inre af landet eller

som bo där utan att hafva förvärfvat medborgarerätt, skola öfvervakas

af vederbörande administrativa myndighet, som kan ålägga dem att

lämna landet, om deras vistande där kan befaras lända till störande af

den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet. Dekretet den 6

oktober 1830 ålägger främlingar, som icke hafva regeringens tillstånd

att vistas i riket, att visa, det de innehafva medel till sitt uppehälle.

Kunna de ej styrka detta, blifva de utvisade, om deras vistande där kan

lända till störande af den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet.

Om utvisning af bofasta utlänningar gåfvos stadganden i den viktiga

främlingslagen af den 22 september 1835, hvars innehåll blifvit

en förebild för andra staters lagstiftning på detta område. Lagen hade

en giltighetstid af endast 3 år, men den bär sedermera hvart tredje år

förnyats intill dess densamma slutligen enligt lagen den 12 februari

1897 förlorat sin provisoriska karaktär.

Författningen

af

1831.

Utlänning

Bkyddad till

person och

egendom.

Dekretet af

år III.

Utlännings

anmälnings
skyldighet.

Dekretet af

år VI.

Dekretet af

år 1830.

Utvisning

af ej bofasta

utlänningar.

Främlings*

lagar af

åren 1835

-1897.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Internering.

Utvisning friln

visa ort eller

från riket.

Verkställighet

af utvisningsbeslnt.

Ansvar.

Lagar af

1891 om lösdrifvares

behandling

och om

fattigvården.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 42.

Lagen af 1897, som till sin redaktion endast i oväsentliga delar

afviker från 1835 års lag, innehåller följande: Om utlänning, som är

bosatt i Belgien, genom sitt uppförande sätter det allmänna lugnet i

fara eller om lian efterspanas eller blifvit dömd i utlandet för brott,

som kan föranleda utlämning, så äger regeringen ålägga honom att

taga sin bostad inom visst angifvet område eller ock att utvisa honom

från viss ort eller från riket. Beslut om utlännings utvisande från riket

af sådan anledning, som nu sagts, behandlas i ministerrådet.

Utlänning, tillhörande nation, med hvilken Belgien lefver i fred,

kan emellertid icke utvisas enligt 1897 års lag, därest han af konungen

erhållit tillåtelse att slå sig ner i landet eller därest han är gift med

en belgisk kvinna samt antingen med henne har barn, som födts i Belgien

under hans uppehåll därstädes, eller ock år sedan mer än 5 år

fast boende i Belgien. Icke heller kan den, som är född i Belgien af

utländsk fader och är där boende, utvisas före utgången af den i Code

civil, art. 9, bestämda optionsfrist.

Vidare innehåller 1897 års lag, att den, som skall utvisas, bör,

sedan beslutet honom delgifvits, åtnjuta en frist ai minst en dag. Han

äger uppgifva, öfver hvilken gräns han vill lämna landet, och far därefter

skriftligt besked angående den väg han bör taga och huru länge

han får uppehålla sig på resan. Ställer han sig icke dessa föreskrifter

till efterrättelse, föres han ut ur riket genom offentlig myndighets

försorg.

Om en utlänning, som fått sig ålagdt att taga sin bostad inom

visst område, lämnar detta, kan han af regeringen utvisas från riket.

Därest en ur landet utvisad utlänning dit återvänder, dömes lian

till fängelse från och med 15 dagar till och med 6 månader och varder,

sedan straffet aftjänats, förpassad utom riket.

Slutligen föreskrifves, att årligen till representationen skall afkimnas

redogörelse för utvisningar, som skett enligt 1897 års lag.

Lagen af den 27 november 1891 om lösdrifvares och tiggares behandling

föreskrifver att, därest vuxna och arbetsföra utlänningar, som

icke äro bofasta i Belgien, finnas öfva tiggeri eller kringstryka som

lösdrifvare, sådana omedelbart kunna utvisas. Vidare kan regeringen

utvisa utlänningar, som af vederbörande myndighet förklarats skola

intagas på arbets- eller försörjningsinrättning. I fattigvårdslagen, utfärdad

samma den 27 november 1891, bemyndigas regeringen att med

främmande makter afsluta fördrag angående ömsesidigt mottagande af

utländska undersåtar. Medellösa utlänningar kunna, därest ej genom

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 42.

internationell konvention annorlunda öfverenskommits, på begäran af

vederbörande fattigvårdsmyndighet utvisas ur riket.

8. Nederländerna.

Bestämmelserna å förevarande område innehållas i lagen om framImgars

mottagande och utvisande af den 13 augusti 1849 (icke af den

13 augusti 1847, såsom lagen vanligen felaktigt citeras i litteraturen).

Lagen, som är bildad efter mönstret af den belgiska lagen den 22 september

1835, innehåller förutom stadganden om utlämning hufvudsakligen

följande:

Lagens 1 art. föreskrifver, att alla utlänningar, som innehafva eller

kunna förskaffa sig medel till sin utkomst, kunna, på de i 2—5 art.

angifna betingelser, få tillstånd att vistas i riket. Enligt 2 och 3 art.

beviljas tillstånd för invandrare, som äro försedda med pass eller andra

legitimationshandlingar. Men innehafvande af dylika handlingar är ej

ovillkorligen nödvändigt; enligt 4 art. kan tillstånd meddelas på grund

af en enkel anmälan till polismyndighet; sådan anmälan skall innehålla

uppgifter om utlänningens namn och personliga förhållanden samt om

ort, hvarifrån han invandrat, och hans blifvande verksamhet; polismyndighet

kan fordra, att uppgifternas riktighet styrkes genom intyg aftvå

för polismyndigheten kända personer.

Tillstånd till vistelse i riket meddelas, enligt 5 art., af polismyndigheten

i gränsort eller i den ort, dit utlänningen först ankommer,

därigenom att utlänningen tillställes ett rese- och uppehållspass. Berörda

pass har enligt 6 art. tre månaders giltighetstid, hvilken emellertid

kan förlängas af polismyndigheten på den plats, där utlänningen uppehåller

sig. Förlängning af passet kan förvägras endast då de i 1 art.

angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Anser polismyndigheten,

att förlängning ej kan ske, hänskjutes ärendet till vederbörande underdomare,

som därom besluter.

Utlänningar, som erhållit dylikt pass, kunna utvisas endast på order

af underdomaren å den plats, där de uppehålla sig, eller enligt konungens

beslut. Underdomaren kan anordna utvisning endast då de i art. 1

angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Förhör med utlänningen

skall hållas och protokoll därvid föras. Har utlänningen, oaktadt kal
-

Främlingslagen

af

1849.

Utlännings

anmälnings
skyldighet.

Uppehålla
pass.

Utvisning

enligt domstols

beslut

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.)

It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Utvisning

enligt konungens

beslut.

Internering.

Förbud att

vistas å viss

ort.

Ansvar.

Utlänningar,

å hvilka

lagen icke är

tillämplig.

Code pénal.

Utvisning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lelse, ej inställt sig till förhör, skall detta i ntvisningsbeslutet angifvas.

Beslutet bör vara motiveradt; afskrift däraf skall sändas till provinsguvernören.

Konungen kan, på besvär af den utvisade, upphäfva

beslutet, som emellertid utan hinder af förd klagan provisoriskt går i

verkställighet.

Konungen äger utvisa utlänning, som är farlig för den allmänna

säkerheten. Sålunda utvisad utlänning skall inom 14 dagar lämna riket.

Före nämnda tids utgång äger den utvisade i ansökan till högsta domstolen

begära dess förklarande, att han är nederländsk medborgare eller

ock enligt 19 art. (hvarom nedan) undantagen från bestämmelserna i

förevarande lag. Under tiden i fråga kan han hållas i förvar. Gör

han ej sådan ansökan eller lämnas den utan bifall, skall utvisning omedelbart

ske, om möjligt öfver den gräns, utlänningen själf anvisar.

Främling, som är farlig för den offentliga säkerheten, kan enligt

konungens beslut åläggas att uppehålla sig endast å en viss bestämd

plats äfvensom förbjudas att vistas å vissa angifna orter i riket.

Konungens beslut i de frågor, som nu nämnts, skola meddelas

generalstaternas kamrar.

Utlänning, som efter skedd utvisning återvänder till riket, ådömes

frihetsstraff; efter straffets aftjänande föres han öfver gränsen.

Enligt 19 art. äro bestämmelserna i 1849 års lag ej tillämpliga å

främlingar, som enligt allmän civillag äro likställda med nederländska

medborgare. Härmed afses främlingar, hvilka fått konungens tillstånd

att bosätta sig i riket, vidare de främlingar, hvilka bott 6 år i en kommun

och därefter för kommunalstyrelsen tillkännagifvit sin afsikt att

fortfarande vara fast bosatta i riket. Icke heller har 1849 års lag tilllämpning

å främling, som bor å statsområdet och är eller varit gift

med nederländsk kvinna, med hvilken han har i Nederländerna födda

barn.

9. Frankrike.

Enligt 272 artikeln i Code pénal kan utlänning, som af domstol

förklarats vara lösdrifvare, på order af regeringen föras öfver gränsen.

Om han återvänder, dömes han till ansvar på sätt nedan sägs.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i

Frankrike den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande

polismyndighet ålägga hvarje utlänning, som reser i Frankrike,

att omedelbart lämna rikets territorium; då en dylik order gifves, föres

utlänningen till gränsen. Samma rätt har ministern gent emot utlänning,

som fått tillstånd att bo i Frankrike; utvisningsordern gäller dock

endast för två år, därest icke inom samma tid omförmäld a tillstånd till

bosättning återtages. I gränsdepartementen har vederbörande prefekt

en dylik befogenhet gent emot utlänningar, hvilka icke äro i riket fast

bosatta; dock skall prefekten ofördröjligen underrätta ministern.

Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder

enligt denna lag eller enligt 272 artikeln i Code pénal eller, efter det

han utvisats, utan regeringens tillstånd återvänder, ställes inför domstol

och dömes till fängelse i en till sex månader. Sedan straffet aftjänats,

föres han till gränsen.

Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt affattadt; de grunder,

som föranledt utvisningen, angifvas icke i beslutet, som endast innehåller,

att utlänningens i fråga närvaro på franskt område är af natur

att sätta den offentliga säkerheten i fara.

Dekretet den 2 oktober 1888 angående utlänningar, som ämna

bosätta sig i Frankrike, stadgar för sådana viss anmälningsskyldighet.

Den utlänning, som utan att äga domicilrätt i riket ämnar där bosätta

sig, skall inom 15 dagar, från det han inkommit i landet, till vederbörande

kommunala myndighet i den ort, där han ämnar bosätta sig,

ingifva anmälan, som upptager utlänningens äfvensom hans föräldrars

namn och förnamn, hans nationalitet, hans senaste boningsort, hans yrke

eller existensmedel samt i fråga om hustru och minderåriga barn, då

sådana medfölja, namn äfvensom ålder och nationalitet.

Vid anmälandet skall utlänningen förete handlingar till styrkande

af de af honom lämnade uppgifter. Medhar han ej dylika handlingar,

kan kommunalmyndigheten, med tillstånd af prefekten i departementet,

lämna den anmälande uppskof för att införskaffa sådana. Utlänningen

äger utfå bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande. Vid förändring

af bostad, skall anmälan göras hos myndigheten i den ort, dit

inflyttning sker. Utlänningar, som vid dekretets utfärdande voro bosatta

i Frankrike utan att äga domicilrätt, skulle inom en månad göra

sådan anmälan som nu sagts.

Underlåtenhet att fullgöra den i dekretet föreskrifna anmälningsskyldighet

straffas såsom polisförseelse; dock att den rätt till utvisning,

lag’ af 1849

om utlänningars

naturalisation

och

uppehåll i

Frankrike.

Utvisning.

Ansvarsbe
stämmelser.

Dekret af

1888 angående

utlänningar,

som

ämna bosätta

sig i

Frankrike.

Anmälnings
skyldighet.

Ansvar.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som enligt 1849 års lag tillkommer inrikesministern, ej beröres af

dekretet.

Lag af 1893

om utlänningars

vistelse i

Frankrike

och om

skydd för

det nationella

arbetet.

Anmälnings
skyldighet.

Ansvar.

Under det att nyssnämnda dekret afser kontroll å utlänningar i

allmänhet, så föreskrifver lagen den 8 augusti 1893 angående utlänningars

vistelse i Frankrike och om skydd för det nationella arbetet

viss anmälningsplikt för utlänning som, utan att äga domicilrätt i riket,

har för afsikt att i en fransk kommun utöfva ett yrke drifva handel eller

industri. Eu sådan utlänning har att inom 8 dagar efter sin ankomst hos

vederbörande kommunala myndighet göra anmälan om inflyttningen och

därvid styrka sin identitet. För ändamålet föres hos myndigheten ett

register för immatrikulering af utlänningar. Den anmälande erhåller

till bevis om sin anmälan utdrag ur nämnda register. Vid flyttning till

annan kommun skall certifikatet angående immatrikuleringen inom två

dagar uppvisas för denna orts kommunalmyndighet, som åtecknar certifikatet

intyg om uppvisandet. Utlänning, som vistades i Frankrike vid

lagens utfärdande, skulle inom en månad göra anmälan på sätt nu sagts.

Utlänning, som icke inom föreskrifven tid gör anmälan eller som

vid anfordran vägrar att förete sitt certifikat, dömes till böter. Den

som uppsåtligen lämnar falsk eller oriktig anmälan straffas med böter;

han kan ock utvisas på viss tid eller för alltid. Den som i sin tjänst

använder utlänning, som ej är försedd med certifikat, straffas såsom för

polisförseelse.

Dekret af Enligt dekret den 10 augusti 1899 skall i kontrakt angående arbe1899

om ten och leveranser för statens räkning stadgas, att entreprenör icke

arbeten’.* äger använda utländska arbetare till större antal än som af vederbörande

myndighet medgifves. Liknande bestämmelser äro gifna äfven

i fråga om arbeten för departementens eller kommunernas räkning.

Under de senare åren hafva vid upprepade tillfällen i deputeradekammaren

framlagts lagförslag, afseende ytterligare åtgärder mot konkurrens

från utländska arbetares sida, men dessa förslag hafva icke

antagits. — Här kan anmärkas, att enligt vederbörande utskotts utlåtande

öfver ett af de nämnda förslagen uppgick antalet i Frankrike bosatta

utlänningar år 1896 till minst en million.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

85

10. Italien.

Enligt lagen den 30 juni 1889 om den offentliga säkerheten kunna Lag af 1889

de utlänningar, som i Italien blifvit dömda för brott, efter aftjänadt offentlig

straff utvisas ur riket och föras till gränsen. Inrikesministern kan i den säkerheten,

offentliga ordningens intresse låta utvisa och föra till gränsen utlän- utvisning,

ning, som reser eller bor i riket; denna bestämmelse gäller ej personer

som, utan att tillhöra konungariket, dock äro italienare.

Prefekterna i gränsprovinserna kunna, i trängande fall, i den offentliga

ordningens intresse utvisa sådan utlänning som nyss sagts; dock

skall inrikesministern därom underrättas. De kunna ock vid gränsen

afvisa den, som ej kan lämna tillfyllestgörande upplysningar angående

sin person eller som är medellös.

Den som utvisats äger ej, utan särskild!, tillstånd af inrikesministern,

återvända till Italien; om han olofligen återkommer, dömes han till fängelse

i högst 6 månader och varder efter utståndet straff ånyo utvisad.

De italienska utvisningsdekreten pläga ej vara motiverade. 11

11. Stora Britannien och Irland.

I England har ända till senaste tid gällt den grundsatsen, att sta- utlänningars

ten hade ej blott rätt, utan äfven plikt att bjuda en fristad, en asyl, . asylrKtt

åt alla utlänningar, som ej pa grund af internationella traktater borde " s

utlämnas.. Denna grundsats har visserligen vid olika tillfällen under

svåra politiska förhållanden genombrutits af främlingslagar (Aliens Acta),

hviska för vissa bestämda tidrymder gifvit förvaltningen befogenhet att

utvisa främlingar, men dessa hafva ej länge varit i kraft. Först vid

1900-talets inträde, då invandringen allt mera tillförde riket folkelement,

hufvudsakligen från Ryssland och Polen, hvilka syntes hota med ekonomiska

och sociala laror, tillkommo de nu gällande bestämmelserna

i ämnet, som innehållas i Aliens Ad af 1905. Enligt denna lag är

utlänningarnes asylrätt i England ej längre obegränsad; dock är vederbörande

myndigheters befogenhet att utvisa i riket vistande utlänningar

mera inskränkt, än som på kontinenten plägar vara fallet, och kan

utöfvas blott under noga bestämda former.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Främlingslagen

af

1905.

Tillsyn å

immigranter

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Aliens Act af 1905 afeer ej endast att reglera invandringen, utan

meddelar också bestämmelser rörande utvisning af utlänningar, som

icke äro immigranter i lagens mening. Med afseende å båda dessa

grupper af utlänningar gäller, att de skola afvisas från landet, där de,

på sätt bär nedan omförmäles, äro att anse såsom »icke önskvärda»

(undesirable).

Immigrant i lagens mening är hvarje utländsk mellandäckspassagerare,

som har för afsikt att stiga i land i det förenade konungariket.

Undantagna äro dock sådana passagerare, med afseende å hvilka säkerhet

vunnits att de endast befinna sig på genomresa till främmande land.

Med immigrantfartyg förstår lagen hvarje fartyg, som befordrar till

riket flera än 20 utländska mellandäckspassagerare.

Tillsyn i fråga om immigranterna utöfvas i första hand af en därför

anställd tjänsteman (immigration officer), som af inrikesministern

förordnas å de hamnplatser, där så finnes nödigt. Mot immigrationstjänstemannens

beslut kan talan föras hos den i hvarje sådan hamnplats

tillsatta immigrationsnämnden (immigration board), som består af tre

ledamöter, utsedda bland personer med kommersiell eller administrativ

erfarenhet. Tillsyn å immigranter utöfvas jämväl af vederbörande hälsovårdsmyndigheter.

Immigranter äga ej stiga i land annorstädes än i hamn, där immigrationstjänsteman

finnes anställd. Landstigningen får i regel ej ske

förr än denne, efter inspektion af immigranterna å fartyget, därtill

lämnar tillstånd. Sådant tillstånd skall förvägras så snart bemälde

tjänsteman finner immigranten vara »icke önskvärd». Dessa bestämmelser

gälla emellertid ej vid s. k. villkorlig landstigning, som äger

rum för vård eller observation å sjukhus, för öfverklagande af beslut

af immigrationstjänstemannen m. m.

Då tillstånd att stiga i land sålunda blifvit förvägradt, står rätten

att vädja till immigrationsnämnden öppen ej endast för immigranten

utan ock för immigrantfartygets representant.

Såsom »icke önskvärd» anses enligt 1905 års lag hvarje immigrant,

som icke kan visa, att han innehar eller är i stånd att anskaffa medel

till nödtorftigt uppehälle för sig själf och sin familj. I en år 1906 utfärdad

kungörelse har inrikesministern förklarat, att den immigrant, som

medför 5 pund sterling och därutöfver 2 pund för hvarje familjemedlem,

alltid skall anses innehafva tillräckliga medel. Innehar immigrant

ej nämnda belopp, tillkommer det vederbörande myndighet att, med afseende

på omständigheterna i hvarje särskild!, fall, pröfva huruvida

immigranten kan anses vara i stånd att genom arbete anskaffa nödiga

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 87

medel; därvid bör ock tagas hänsyn till, om han äger någon kunskap

i engelska språket.

Enligt 1905 års lag anses vidare såsom »icke önskvärd» hvarje immigrant,

som är sinnesrubbad eller idiot eller såsom sjuk eller kroppsligen

svag kan förväntas blifva till ekonomisk börda eller eljest till skada för

samhället; immigrant, som i ett främmande land, med hvilket det förenade

konungariket har utlämningstraktat, blifvit dömd för brott, som

icke är af politisk natur och i förhållande till ifrågavarande land är af

beskaffenhet att föranleda utlämning; samt slutligen immigrant, som

förut blifvit på grund af ifrågavarande lag utvisad ur riket.

Om emellertid immigrant kan styrka, att han invandrat allenast för

att. undgå åtal eller straff för politiskt brott eller för att undgå förföljelse,

som hotat honom på grund af hans religiösa öfvertygelse, må

han ej vägras landstiga enbart för medellöshets skull. Ej heller må

landstigning förvägras i. det fall att immigrant, som, efter att hafva

vistats minst 6 månader i det förenade konungariket, därifrån begifvit

sig direkt till annat land, förvägrats tillträde till det främmande landet

och på grund däraf återvändt omedelbart till hamn i det förenade

konungariket. Slutligen kan den, som är född i det förenade konungariket

af en britisk fader, ej enbart på grund af medellöshet förvägras

landstiga.

Immigrant, som olofligen landstiger, äfvensom fartygsbefälhafvare,

som tillåter landstigning i strid mot bestämmelserna i denna las:, äro

förfallna till straff.

Befälhafvare för fartyg, som befordrar passagerare till hamn i det

förenade konungariket, är enligt 1905 års lag och eu samma år af

inrikesministern utfärdad förordning skyldig att till vederbörande immigrationst

jänsteman eller tullmyndighet afgifva rapport angående utländska

passagerare. För dessa rapporter äro passagerarne skyldiga tillhandagå

befälhafvare med upplysningar. Rapporten skall, i fråga om immigranter,

innehålla uppgift å namn, ålder, sista stadigvarande uppehållsort,

afsedd uppehållsort i det förenade konungariket, existensmedel,

utsikter för immigranten att kunna försörja sig och sin familj samt

upplysning om, huruvida han är straffad för brott eller förut utvisad.

Äfven i fråga om passagerare, som endast på genomresa passera riket,

skola, vissa uppgifter meddelas. Om befälhafvare brister i anmälningsskyldighetens

fullgörande eller lämnar falsk rapport, eller därest passagerare

vägrar lämna upplysningar eller meddelar falska sådana, inträder

ansvar.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De straff, som enligt lagen kunna ådömas, äro böter och fängelse.

I vissa fall kan utlänning dömas till de för lösdrifveri stadgade påföljder.

Om en invandrare uppgifver sig vara af kritisk nationalitet, är lian

beviskyldig därför. Uppstår i immigrationsnämnden tvekan, om en

person är att betrakta som immigrant, eller uppkommer fråga, huruvida

ett visst brott skall anses vara af politisk karaktär, ligger afgörandet

hos inrikesministern.

utvisning. Inrikesministern har enligt lagen af 1905 rätt att utvisa utlänning

i följande fall, nämligen: dels då domstol i det förenade konungariket

fällt utlänningen till ansvar för brott, tillhörande någon af de i främlingslagen

angifna kategorier, samt i utslaget tillstyrkt utvisning, antingen

att träda i stället för straffet eller såsom påföljd jämte detta;

dels då, efter rättsförhandlingar som inledts inom ett år efter utlänningens

ankomst till riket, genom laga dom blifvit fastslaget, att utlänning

mottagit sådant understöd, som utgör hinder för valrätt till parlamentet,

eller att han funnits kringstrykande utan existensmedel eller att han

lefver under förhållanden, som till följd af många människors sammangyttring

å ett trångt område innebär fara för det allmänna hälsotillståndet;

dels ock då efter förhandlingar, inledda inom tid som nyss

sagts, genom dom blifvit konstateradt, att utlänning, som inkommit

till det förenade konungariket efter det lagen trädt i kraft, blifvit i

främmande land, med hvilket riket bar utlämningstraktat, dömd för

brott af icke politisk karaktär, hvilket är af beskaffenhet att föranleda

utlämning.

Därest utlänning finnes uppehålla i sig riket, efter det han blifvit

därifrån utvisad, är han förfallen till straff.

Kostnader för De af en utvisningsorder orsakade kostnader kunna efter inriutviBumg.

tesministerns bepröfvande bestridas af statsmedel. Om utvisning sker

på grund af dom, som meddelats inom sex månader efter det utlänningen

kommit till riket, är emellertid befälhafvaren för det fartyg,

med hvilket han ankommit, skyldig att ersätta ifrågavarande kostnader

samt kostnadsfritt återföra utlänningen och hans familj till den hamn,

där de stigit om bord, och bekosta deras underhåll under resan.

12. Amerikas förenta stater.

På grund af landets geografiska läge anlända de till Förenta staterna

inkommande utlänningar hufvudsakligen sjöledes. I hamnplatserna

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

har ett effektivt kontrollsystem genomförts; invandrarnes personliga

förhållanden göras till föremål för noggrann undersökning, och de utlänningar,

för hvilka tillstånd till uppehåll i Förenta staterna anses icke

böra meddelas, varda omedelbart återsända till hemlandet. Till ordnande

af invandringsväsendet hafva utfärdats särskilda lagar åren 1875,

1882, 1885, 1891 och, senast, år 1907.

An Ad to regulate the immigration of aliens into the United States,

dagtecknad den 20 februari 1907, innehåller de hufvudsakligaste nu

gällande bestämmelser på området; dessa afvika endast i detaljer från

den tidigare lagstiftningen i ämnet.

Förbud att inkomma i Förenta staterna är meddeladt för följande

slag af utlänningar, nämligen: vansinniga, sinnessjuka, sinnesslöa eller

epileptiska personer, fattighjon och personer, som kunna antagas komma

att falla det allmänna till last, samt yrkestiggare; personer angripna af

tuberkulos eller annan farlig smittosam sjukdom; personer, som af den å ankomstorten

undersökande läkaren förklaras äga något psykiskt eller fysiskt

fel eller lyte, som kan nedsätta deras förmåga att förtjäna sitt uppehälle;

personer, som begått vare sig gröfre brott eller ock lindrigare brott

af neslig beskaffenhet; polygamister och personer, som omfatta polygamistiska

åskådningar; anarkister eller personer, hvilka omfatta eller

söka utbreda läror, som gå ut på ett våldsamt kullkastande af Förenta

staternas regering eller annat lands regering eller af lagarna öfver

hufvud eller som uppmana till mord på statens ämbetsmän; prostituerade

samt personer hvilka söka i landet införa dylika; så kallade

contrad laborers, hvarmed förstås personer, hvilka förmåtts att begifva

sig till Förenta staterna genom anbud eller löften om sysselsättning

där, eller personer, som inkommit på grund af aftal, vare sig uttryckligt

eller tyst, om utförande inom landet af något slags arbete, kvalificeradt

eller ej; personer, hvilkas öfverfart helt eller delvis bekostats

med annans medel, för den händelse det ej till fullo styrkes, att de

icke tillhöra någon af omförmälda förbjudna kategorier och att biljetten

ej direkt eller indirekt betalts af någon korporation eller förening, af

utländsk kommun eller främmande regering; samt slutligen barn under

16 års ålder, som ej åtföljas af någon af sina föräldrar, dock med rätt

för vederbörande myndighet att medgifva undantag i detta fall.

Emellertid gäller, att ingen person, som i öfrigt kan tillåtas inkomma

i landet, bör därifrån afhållas på grund af en politisk förbrytelse

som ej är af neslig beskaffenhet; att kvalificerade arbetare få införas,

om ej inhemska arbetare af samma yrke gå utan sysselsättning

inom landet; och slutligen att föreskrifterna om contrad laborers ej äro

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 lwjt. (Nr 42.) 12

Immigrationslagen

af 1907.

Förbud för

vissa utlänningar

att

inkomma i

Förenta

staterna.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Kontroll å

invandrare.

tillämpliga på skådespelare, artister, föreläsare, sångare, präster, lärare

eller andra, som tillhöra lärda yrken, och icke heller på tjänstefolk.

Ansvar är stadgadt för den, som inför kvinnor för prostitution, för

den, som uppmuntrar eller hjälper contract laborera att invandra, samt i

allmänhet för den, som genom annonser eller löfte om sysselsättning

uppmuntrar till invandring. Äfven för redare eller fartygsbefälhafvare,

som uppmuntrar till invandring eller ock till Förenta staterna inför utlänningar

som befinnas tillhöra någon af de nämnda förbjudna kategorierna,

är straff stadgadt.

Fartygsbefälhafvare skall angående hvarje utlänning, som på hans

fartyg ankommer till landet, göra anmälan enligt faställda formulär, upptagande:

fullständigt namn; ålder och kön; civilstånd; yrke eller sysselsättning;

läs- och skrifkunnighet; nationalitet; senaste hemvist samt namn och

adress på närmaste släkting i det land, hvarifrån utlänningen kommit;

vidare uppgifter om, huruvida den resande själf bekostat sin öfverfart

eller om den betalats af annan person eller af någon korporation; huruvida

han är i besittning af 50 dollars och, därest så ej är fallet, huru

stora penningemedel han innehar; huruvida han skall begifva sig till

någon släkting eller vän och i så fall dennes namn och adress; huruvida

han förut varit i Förenta staterna; huruvida han varit intagen i fängelse

eller på fattighus eller anstalt för vård af sinnessjuka; huruvida han är

polygamist eller anarkist; samt huruvida han kommer på grund af anbud,

löfte eller aftal angående utförande af arbete; slutligen uppgifter

om hälsotillstånd i fysiskt och psykiskt hänseende samt om kroppsfel

eller lyte.

Ankomstlistorna skola af befälhafvaren beedigas; vidare skall hvarje

enskild utlänning förses med ett kort, utvisande hans namn och numret

på den lista, där han finnes upptagen. Befälhafvaren har äfven att med

ed intyga att, så vidt han vet, ingen af hans passagerare tillhör de

förbjudna kategorierna. Listorna undertecknas äfven af fartygsläkaren.

Sedan listorna ingifvits till vederbörande immigrationsmyndighet,

skall undersökning å invandrarne verkställas af immigrationstjänstemän

och läkare. Undersökningen sker antingen ombord eller ock å särskild

lokal i land. Invandrare få ej landsättas å annan plats än som af immigrationsmyndigheten

anvisas.

Om vederbörande tjänsteman anser viss immigrant ej böra tillåtas

inkomma i landet, underställes frågan en undersökningsnämnd, som

finnes tillsatt å hvarje hamnplats och som består af tre ledamöter. Där

nämnden beslutar afvisning, får klagan föras hos chefen för handelsoch

arbetsdepartementet, dock är talan mot nämndens beslut ej tillåten,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

« Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

om detsamma grundats därpå, att invandraren är angripen af tuberkulos

eller annan farlig smittosam sjukdom eller är behäftad med fel eller

lyte, som kan nedsätta hans arbetsförmåga.

Utlänningar, som i strid mot lagens bestämmelser ankommit till

landet, skola omedelbart återsändas med det fartyg, med hvilket de

anländt; kostnaderna härför bestridas af fartygsägaren.

Befälhafvare å immigrantfartyg har att betala till statskassan 4

dollars för hvar passagerare, som medföljer fartyget; denna afgift ingår

till en fond för bestridande af utgifterna för kontrollen å invandringen.

Särskilda föreskrifter äro meddelade för gränserna till Canada och

Mexiko till lättnad för samfärdseln mellan dessa länder och Förenta

staterna. Eljest gäller såsom allmän regel, att hvar och en, som inkommit

i landet öfver annan hamn eller gränsort än de, hvilka af immigrationsmyndigheten

särskilt angifvits som invandringsplatser, anses

hafva inkommit olagligen och återsändes.

Till förekommande af anarkisters invandring äro utförliga bestämmelser

gifna. Vidare är att märka såsom för Förenta staterna egendomlig

den detaljerade lagstiftningen angående invandringen af kineser.

Utlänning, som mot bestämmelserna i gällande lagar inkommit i utvisning.

Förenta staterna, så ock utlänning, som faller det allmänna till last af

orsaker, hvilka förelågo redan innan han ankom till landet, kan under

de tre forsta åren efter sin ankomst, enligt beslut af chefen för handelsoch

arbetsdepartementet, utvisas från Förenta staterna. Den, som skall

utvisas, tages i förvar och återsändes till hemlandet. Kostnaderna härför

skola gäldas af den, som genom upprättande af kontrakt eller

annorledes förmått honom att resa till Förenta staterna, eller ock af

rederiet för det fartyg, med hvilket han inkommit i landet; i visst fall

af allmänna medel.

För framtiden torde ännu strängare bestämmelser beträffande in- Förslag af en

vandringen till Förenta staterna vara att förvänta. En kommission, som i invandringsgenom

1907 å,rs lag tillsattes för att utreda hithörande frågor, har helt ^mmUslon*

nyligen afgifvit sitt utlåtande. Kommissionen finner med beklagande, att

den europeiska emigrationens tyngdpunkt flyttats från Europas norra och

västra till dess sydliga och östliga delar; de från sistnämnda trakter

inkommande folkelement anses af flera skäl vara mindre önskvärda tillskott

till den amerikanska nationaliteten. Särskildt uppmärksammas

spörsmålet om utestängande af utländska förbrytare; den nuvarande

lagstiftningen anses icke vara tillfyllest i detta afseende.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

Kommissionen finner det önskvärd!, att hithörande frågor ordnas

genom ett samarbete med de europeiska länderna, hvartill dessa icke lära

hafva ställt sig afvisande. Enligt kommissionens förslag skulle alla

europeiska emigranter i sitt hemland förses med en attest af polismyndighet,

att de i hemlandet iakttagit ett godt uppförande och ej varit

straffade för gröfre eller ringare brott. Den föreslagna ingående granskningen

af emigrantens personliga förhållanden skulle ske i hans hemland,

redan innan han förskaffade sig biljett till resan. Det för emigranten

utfärdade pass skulle före afresan godkännas af amerikansk

konsul i den hamn, därifrån afresan skulle ske. Vidare skulle enligt

kommissionens förslag en ny lag innehålla stadganden, som möjliggjorde

att från Amerika återsända immigranter, som under de fem första åren

af sin vistelse därstädes gjort sig skyldiga till brottslig gärning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

93

Tillägg.

Internationella regler i fråga om främlingars mottagande

och utvisande, föreslagna af Institutet för internationell rätt

(lTnstitut de droit international) vid dess sammanträde i

Geneve den 9 december 1892.

Institutet för internationell rätt tiar, i betraktande af,

att hvarje stats rätt att å sitt territorium mottaga eller icke mottaga

främlingar eller att endast på vissa villkor mottaga dem eller att

utvisa dem är en logisk och nödvändig konsekvens af statens suveränitet

och själfständighet;

att likväl mänsklighet och rättvisa kräfva, det staterna vid utöfningen

af denna rätt taga all den hänsyn, som med deras egen säkerhet

låter sig förenas, till de främlingars rätt och frihet, hvilka vilja

inkomma på territoriet eller redan vistas där;

att det ur denna internationella synpunkt kan vara nyttigt att för

framtiden därutinnan formulera några allmänna principer, genom

hvilkas antagande emellertid icke afses att uttala något omdöme om

föregående statshandlingar,

funnit skäl föreslå, att vid mottagande och utvisande af främlingar

följande regler måtte nationerna emellan iakttagas. 1

1 KAP.

Förberedande bestämmelser.

Art. 1. Med utlänningar förstås i detta reglemente alla de personer,

som ej hafva aktuell medborgarerätt i staten, vare sig de endast

äro stadda på genomresa eller de med eller utan särskild! tillstånd äro

där bosatta, vare sig de hafva inkommit som flyktingar eller af fri

vilja lämnat sitt hemland.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 2. I princip bör en stat ej vägra tillträde till eller vistande

å statens territorium vare sig för egna undersåtar eller för sådana, som

en gång varit statens undersåtar, men förlorat sin medborgarrätt där

utan att vinna sådan rätt i eu annan stat.

Art. 3. Det är önskvärdt, att utlänningars mottagande och utvisande

regleras genom lag.

2 KAP.

Villkoren för utlänningars mottagande.

Art. 4. De följande reglerna afse icke förekommande fall af repressalier

eller retorsion. Dock kunna utlänningar, som med regeringens

uttryckliga tillstånd bosatt sig i landet, icke vara föremål för

sådan utvisning, som är ämnad verka såsom repressalier eller retorsion.

Art. 5. De följande reglerna gälla icke heller med afseende på

de kolonier, där den europeiska civilisationen ännu icke blifvit förhärskande.

Art. 6. Ett allmänt och permanent förbud för utlänningars tillträde

till en civiliserad stats territorium bör icke utfärdas i andra fall

än då statsintresset sådant fordrar på grund af utomordentligt viktiga

omständigheter, såsom till exempel i fall af en fundamental olikhet i

seder och civilisation eller på grund af en farlig organisation eller ett

farligt hopande af utlänningar, som massvis inkommit.

Art. 7. Skydd för det nationella arbetet är icke i och för sig

tillräckligt motiv för ett invandringsförbud.

Art. 8. Staten behåller rätten att med anledning af krig, inre

oroligheter eller epidemier inskränka eller för viss tid förbjuda invandring.

Art. 9. Hvarje stat bör genom lagar eller reglementen, som publiceras

i god tid innan de träda i kraft, fastställa regler för utlänningars

tillträde till och kringresande i staten.

Art. 10. Utlänningars invandring eller vistande i staten bör ej

beläggas med betungande afgifter.

Art. 11. Alla viktigare förändringar i villkoren för utlänningars

mottagande eller vistande i staten, förändringar i de utlänningar i sådant

hänseende ålagda afgifter inbegripna, böra snarast möjligt meddelas

regeringarna i de stater, hvilkas undersåtar hafva intresse af att

därom äga kännedom.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 12. Tillträde till territoriet kan förvägras utländska lösdrifvare

och tiggare, utlänning, som är angripen af sjukdom af natur att

sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet i fara eller skäligen

misstänkt för att i utlandet hafva gjort sig skyldig till gröfre brott

mot annans lif eller hälsa eller gröfre tjufnads- eller förfalskningsbrott,

så ock utlänning, som är dömd för sådant brott som nu är sagdt.

Art. 13. I undantagsfall kan en stat i fråga om vissa utlänningar

förklara, att de äga uppehålla sig å statens territorium blott under

angifven tid, äfvensom utfärda förbud för dem att där bosätta sig; dock

bör, om det låter sig göra, dylikt förbud meddelas hvar och en af

ifrågavarande utlänningar personligen och skriftligen. Förbudet upphör

att gälla efter två år, därest det ej inom denna tidrymd blifvit

upprepad t.

3 KAP.

Om villkoren för utlänningars utvisande.

I. Allmänna regler.

Art. 14. Utvisning bör aldrig äga rum till skydd för ett enskildt

intresse, för att omöjliggöra eu lagligen tillåten konkurrens eller för

att hindra någon att gorå lagliga anspråk gällande eller att vid domstol

eller hos annan myndighet anhängiggöra eller fullfölja talan.

Art. 15. Utvisning och utlämning äro fristående åtgärder, af

hvilka den ena ej är afhängig af den andra; vägran att utlämna en

person innebär icke ett afstående från rätten att utvisa honom.

Art. 16. Om någon utvisas, som flyktat in på eu stats territorium

för att undgå straffprocessuellt förfarande i en annan stat, skall han

icke öfverlämnas till sistnämnda stat, därest icke det för utlämning

stadgade förfarande vederbörligen iakttagits.

Art. 17. Eftersom utvisning icke är något straff, bör dess verkställande

ske med all möjlig skonsamhet och med afseende fäst på förhållandena

i hvarje fall.

Art. 18. Utlänning kan åläggas att bo på viss plats eller att icke

aflägsna sig från viss ort, vid äfventyr att han eljest utvisas.

Art. 19. Utvisningar, vare sig de äro extraordinära eller individuella

(se art. 23—27), böra snarast möjligt meddelas regeringarna i de

stater, hvilkas undersåtar utvisas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Poposition Nr 42.

Art. 20. Alla utvisningar, äfven de som upphäfva^ eller återkallas,

böra periodiskt antingen tillkännagifvas för folkrepresentationen

eller kungöras i en officiell publikation. ......

Art. 21. Om den som utvisas påstår, att ban är inlänning eller

att hans utvisande strider mot en lag eller mot en internationell traktat,

som uttryckligen förbjuder eller utesluter utvisningen, äger han

mot utvisningen föra talan vid en hög judiciell eller administrativ

domstol, som är fullt oafhängig åt regeringen.1) Utan hinder af sådan

talan kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 22. Staten kan vid utvisning föreskrifva, att den utvisade,

om han återkommer, skall därför af domstol ådömas. straff", efter hvars

verkställande han genom offentlig myndighet föres till gränsen.

II. Om olika arter af utvisning.

Art. 23. Den extraordinära utvisning (eller massutvisning), som är

definitiv, afser hela klasser af personer; de utvisade hafva icke någon

rätt att inom viss tid återvända. . .

Art. 24. Den extraordinära utvisning (massutvisnmg), som gäller

blott för viss tid, afser jämväl hela klasser af personer. Sådan utvisning,

som föranledes af krig eller af allvarliga . oroligheter i staten, är

gällande endast så länge kriget pågår eller eljest för en bestämd tid.

Art. 25. Den ordinära utvisningen afser en viss person.

Art. 26. Den definitiva extraordinära utvisningen sker på grund

af antingen en särskild lag eller åtminstone en särskild kungörelse af

vederbörande regering. Lagen eller kungörelsen skall publiceras inom

skälig tid före ikraftträdandet.

Art. 27. Den extraordinära utvisningen för viss tid kan, sedan

kriget upphört eller den bestämda tiden förflutit, förvandlas till ordinär

utvisning eller till definitiv extraordinär utvisning. Den .för utvisningens

giltighet först bestämda tiden kan prolongeras en gång. i)

i) Af motiven framgår, att här afses, förutom inlänning, jämväl utlänning som

tillhör någon på grund af traktat eller lag privilegierad, klass, t. ex. enligt toelgrs

lag utlänning, som af konungen erhållit tillåtelse att slå sig. ned i la^det, eller u - länning, som är gift med inländsk kvinna och med henne har i Belgien födda barn.

Se Annuaire de V Institut de drott utter national, XI, Paris 1892, sid. 286—287, 301; samt

Annuaire, XII, sid. 207, 222.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

97

III. Om de personer som kunna vara föremål för utvisning.

Art. 28. Utvisas kunna följande utlänningar:

1) de som, mot gällande bestämmelser om invandring, hemligen

insmugit sig å statens område; dock att dessa, där ej annat skäl till

utvisning föreligger, ej kunna utvisas sedan de 6 månader uppehållit

sig i landet;

2) de som mot uttryckligt förbud bosatt sig å området;

3) de som vid invandringen voro angripna af sjukdomar af natur

att sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet, i fara;

4) tiggare eller lösdrifvare eller de som äro i behof af fattigvård;
5)

de som af landets domstolar dömts till ansvar för brott af en

viss svårare beskaffenhet;

6) de som i utlandet dömts eller stå under åtal för sådana svårare

brott, som enligt lagstiftningen i den stat, dit de invandrat, eller enligt

traktater mellan sistnämnda stat och andra stater kunna föranleda

utlämning;

7) de som uppmana till begående af gröfre brott mot den allmänna

säkerheten, detta äfven om sådan uppmaning ej är straffbar enligt landets

lag eller om det åsyftas, att brotten skola föröfvas utomlands;

8) de som under vistelse å statens territorium göra sig skyldiga

till eller skäligen kunna misstänkas för angrepp, vare sig genom pressen

eller annorledes, mot en främmande stat eller en främmande suverän

eller en främmande stats institutioner, därest den utvisande statens

lag belägger med straff sådana angrepp, begångna mot den utvisande

staten själf af dess egna i utlandet vistande undersåtar;

9) de som, under vistelse å statens område, i den utländska pressen

offentliggöra angrepp eller smädelser mot staten, nationen eller

suveränen;

10) de som, under pågående krig eller då krig hotar, genom sina

åtgöranden sätta rikets säkerhet i fara.

Art. 29. Utlänningar, som undandragit sig sin värnplikt eller

deserterat, kunna förbjudas att uppehålla sig inom en viss, till deras

hemland gränsande zon; om internationella traktater innehålla strängare

bestämmelser, skola de gälla.

Bihang till Riksdagens prototokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IV. Om utvisningens form.

Art. 30. Utvisningsbeslut skall delgifvas den som utvisas; beslutet

skall motiveras så väl i sakfrågan som i rättsfrågan.

Art. 31. Om den som utvisas äger befogenhet att öfverklaga

utvisningen hos judiciell eller administrativ domstol, skall underrättelse

därom äfvensom om tiden för talans fullföljande meddelas i utvisningsbeslutet.

Art. 32. Beslutet skall ock innehålla uppgift om den tidrymd, ej

kortare än en dag, inom hvilken utlänningen skall lämna landet. Om

han är på fri fot, bör han under nämnda tidrymd ej vara underkastad

tvång.

Art. 33. Utlänningen har att uppgifva den gräns, öfver hvilken

han önskar lämna landet; han bekommer en skriftlig resplan, upptagande

den väg, han skall följa, och den tid, han får uppehålla sig på

hvar plats. Om han ej fogar sig häruti, föres han till gränsen under

bevakning.

V. Om klagan öfver utvisningsbeslut.

Art. 34. Då fråga är om ordinär utvisning, är det önskvärd! att

äfven andra utlänningar än sådana, som på grund af lag äro fritagna

från utvisningl), tillerkännes befogenhet att öfverklaga utvisningen vid

en hög judiciell eller administrativ domstol, som är oafhängig af regeringen.

Art. 35. Domstolen uttalar sig endast angående utvisningens laglighet

och afgifver icke något omdöme vare sig om utlänningens uppförande

eller beträffande de omständigheter, som föranledt utvisningen.

Art. 36. I det fall, som i art. 28 nr 10 sägs, äger klagan ej rum.

År t. 37. Oaktadt klagan sker, kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 38. Därest en utvisning är öfverensstämmande med de folkrättsliga

principer, som uttalats i detta reglemente, så är den utvisande

regeringen skyddad för hvarje diplomatisk reklamation.

Art. 39. Regeringen kan städse återkalla utvisningen eller för viss

tid suspendera dess verkan.

Jämför art. 21.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

99

\ I. Särskilda bestämmelser angående utvisning af utlänningar med

domicil i den utvisande staten.

Art. 40. Utlänningar, som hafva domicil å territoriet, kunna utvisas

endast på grund af art. 28 nr 7—10, äfvensom enligt nr 6 i nyssnämnda

art. i de fall, då straffet ej blifvit till fullo verkställdt eller då

straffet af den utländska domstolen alagts efter det utlänningen tagit

sitt uppehåll i den utvisande staten.

Art. 41. Om utlänning med domicil eller med ett affärsetablissemang

å territoriet utvisas, bör detta ske på sådant sätt, att hans förtroende

för den utvisande statens lagar icke svikes. Sålunda bör han

äga frihet att om möjligt personligen, men eljest genom ombud utreda

och uppgöra sina ekonomiska angelägenheter å den utvisande statens

område.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Malis Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet, liället i Kungl. Maj-.ts lagråd onsdagen den

21 juni 1911.

Närvarande:

Justi tieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver eivilärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 mars 1911,

hade Ivungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas öfver

förslag, som inom civildepartementet utarbetats till lag rörande tillsyn å

utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af hofrättsrådet i Svea hofrätt Hjalmar Himmelstrand; och

blefvo desamma nu företagna till slutlig behandling.

De föredragna förslagen gåfvo anledning till de anmärkningar, som

innefattas i nedanintagna yttranden.

Förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.

1 kap.

Lagrådet yttrade:

Klart är, att åt eu hvar stat måste vara förbehållen full befogenhet

att vidtaga de mått och steg, som äro nödiga för att den må vid hvarje

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 42.

tidpunkt kunna i fall af behof afhålla från sig de utländska element, som

från en eller annan synpunkt kunna vara till skada för landet. Att för

denna statens egen skyddsvakt utfinna de rätta normerna, så att staten, å

ena sidan, icke genom alltför stor stränghet håller nyttig invandring borta

och, å andra sidan, icke genom för mycken efterlåtenhet uppmuntrar skadlig

sådan, är naturligtvis en ytterst svår uppgift.

Denna uppgift söker det föreliggande lagförslaget lösa på det sätt,

att i lag skola dels bestämmas vissa grunder för svenska statens rätt att

hålla utlänningar borta från landet antingen genom preventiva åtgärder

d. v. s. åtgärder i syfte att förhindra utlänning att utföra sin afsikt att

komma in i riket — afvisning — eller ock, där han redan inkommit i

riket, genom att föranstalta om hans aflägsnande — utvisning — dels meddelas

bestämmelser, afsedda att bereda myndigheterna tillfälle att hålla reda

på vissa hit ankommande utlänningar och lämna utväg till kontroll öfver

deras uppehållsort äfvensom deras förehafvanden i landet. Sammanhanget

mellan afvisnings- och utvisningsbestämmelserna, å ena, samt kontrollbestämmelserna,

å andra sidan, är uppenbart; ytterst äro de senare afsedda

att göra de förra effektiva.

Nyssnämnda kontrollbestämmelser innefattas i förevarande kapitel,

hvarjämte större delen af 5 kap. innehåller kompletterande regler härutinnan.

Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes emellertid knappast vara

af beskaffenhet att kunna godkännas.

De grundläggande stadgandena äro föreskrifterna om skyldighet för

hit ankommande utlänningar att inom viss tid göra anmälan om hitkomsten.

Enligt förslaget skall nämnda anmälningsskyldighet åligga utlänningar, som

hit inkomma i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig. Det torde

icke kunna anses riktigt att sålunda lägga den invandrandes afsikt med

inflyttningen till grund för skyldighet att göra anmälan. Äfven om i

många fall syftet med hitkomsten måste, oafsedt vederbörandes egna uppgifter,

vara uppenbart, kan dock antagligen i de flesta fall, då anmälningsplikt

föreligger, utlänningen undandraga sig denna genom uppgift

om annat syfte än någotdera af de i förslaget angifna. Vidare lärer

kunna antagas, att man just bland omförmälda kategorier företrädesvis har

att söka de utlänningar, beträffande hvilka kontrollanordningar icke alls äro

behöfliga; särskild! gäller detta om dem, som här taga fast bostad. Och föröfrigt

låter det sig säkerligen icke göra att helt allmänt binda anmälningsplikten

vid den omständigheten, att utlänningen här vinner uppehälle. En

dylik bestämmelse är alltför sväfvande för att tillämpningen af ifrågavarande

bestämmelse skulle kunna ske med tillbörlig fasthet och konsekvens. Klart är

väl, att icke hvarje inkomstgifvande sysselsättning enligt förslagets mening är

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

af beskaffenhet att föra vederbörande in bland de anmälningsskyldiga. Men

i praktiken skulle säkerligen betydande svårigheter uppkomma, när det

gällde att afgöra, huruvida ifrågavarande förutsättning vore för handen.

Så t. ex. kan om en utländsk skådespelare, som engagerats att under

någon kortare tid här i riket medverka vid teaterföreställningar, knappast

sägas, att han hit inkommit för att vinna uppehälle. Gäller däremot engagementet

exempelvis ett år, kunde måhända förhållandet blifva ett annat.

Enligt hvad föredragande departementschefen upplyst, är det icke afsedt, att

sådan utländsk handlande eller handelsresande, som omförmäles i 3 §

af förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, skall vara anmälningsskyldig. Han skulle

väl icke anses vinna sitt uppehälle här i riket. Det torde emellertid

kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone sådan handelsresande, som

under vistelsen här i landet icke har annan inkomst än provision å försäljningar,

som han här föormedlar, kan anses genom denna sin verksamhet

här vinna uppehälle. A andra sidan är förslaget tydligt därutinnan,

att dels anmälningsskyldighet komme att åligga utlänningar, som erhållit

tillstånd att här i riket idka handel eller annan näring eller att här förvärfva

och besitta fast egendom, dels ock från anmälningsskyldighet blefve

undantagna sådana utlänningar, som, utan att kunna betraktas såsom resande,

komma hit i syfte att idka studier. Sådant är uppenbarligen föga

tilltalande.

Gifvet är för öfrig!, att det är förenadt med nära nog oöfvervinneliga

svårigheter att här få till stånd en fullt tillfredsställande anordning.

Med hänsyn till den utveckling den internationella samfärdseln numera erhållit

och dess utomordentliga betydelse för det moderna samhällslifvet kan

det nämligen icke, åtminstone icke under normala förhållanden, ifrågasättas

att göra den föreslagna kontrollen allmän, d. v. s. utsträcka densamma

till alla i riket inkommande utlänningar. Tvärtom måste i följd af berörda

omständigheter kontrollföreskrifterna i väsentlig mån begränsas, något som

emellertid är ägnadt att i hög grad förringa deras verkan och värde. Detta

kan icke undvikas, vare sig kontrollbestämmelserna erhålla formen af ett

direkt uppräknande af de grupper, som skola vara desamma underkastade,

eller till formen göras allmängiltiga med särskild! angifvande af de grupper,

som skola därifrån undantagas. Och då det gifvetvis icke låter sig göra

att inrikta kontrollen allenast å sådana grupper eller individer, beträffande

hvilka den är af inre grunder önskvärd eller behöflig, utan man för utskiljandet

af de grupper, kontrollen skall gälla, måste tillgripa vissa yttre,

mer eller mindre godtyckliga grunder, kan det icke undvikas, att, huru

man än affatta!’ kontrollbestämmelserna, dessa komma att drabba eu stor

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mängd utlänningar, med afseende å hvilka särskild uppsikt icke är erforderlig,

men däremot icke blifva tillämpliga måhända just i sådana fall,

där uppsikt i själfva verket framför allt är påkallad.

Därjämte är att beakta, att da kontrollen endast kommer att gälla

en del utlänningar, häraf lätteligen blir följden, att de, som drabbas af

kontrollföreskrifterna, därigenom komma att stämplas såsom mindrevärdiga

i förhållande till öfriga utlänningar samt att för den lojale utlänningen de

formaliteter, som måste åtfölja hvarje kontrollsystem, ofta nog komma att

kännas som ett onödigt tryckande band, allt omständigheter, som kunna

tänkas i många fall motverka en för landet önskvärd invandring. Och

för alla utlänningar, å hvilka kontrollbestämmelserna koinme att vinna

tillämpning, skulle dessa i regeln medföra betydande omgång och besvär.

Särskildt blefve detta förhållandet för dem, som ämna bosätta sig i landets

nordligare delar, där afstånden äro afsevärda. Härtill kommer, att för en

stor del af landets polismyndigheter införandet af dylika bestämmelser

skulle betyda en högst väsentlig ökning i deras arbetsbörda.

A andra sidan lärer det knappast vara möjligt att så anordna kontrollföreskrifterna,

att icke den, som vill undandraga sig desamma, kan

utan större svårighet vinna sitt syfte. Hvad särskildt beträffar den synpunkten,

att med de föreslagna bestämmelserna skulle vinnas möjli°-- het att kontrollera själfva invandringen till riket, torde i detta hänseencle

något nämnvärdt gagn icke vara att förvänta af dylika bestämmelser. Det

är nämligen föga antagligt, att utlänning, mot hvilken redan vid tiden för

invandringen afvisning eller utvisning kunde behöfva vidtagas, kommer

att själf genom anmälan om sin ankomst till riket bereda myndigheterna

tillfälle att ingripa.

På grund af hvad sålunda anförts och då de ifrågasatta bestämmelserna

om afvisning och utvisning uppenbarligen icke med nödvändighet

förutsätta tillvaron af de föreslagna kontrollbestämmelserna, hemställes, att

det tages under öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna om anmälningsskyldighet

för utlänningar böra ur förslaget utgå.

Såsom erfarenheten gifvit vid banden, kunna dock omständigheter

inträffa, som göra det erforderligt att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar,

hvilka inkomma från visst land eller till viss del af riket, och

att på grund häraf stadga anmälningsplikt särskildt för dessa utlänningar.

Exempel härpå gifva de förhållanden, som föranledde utfärdandet af cirkuläret

den 27 april 1 906. Med hänsyn till sådana fall synes emellertid vara

tillräckligt, att åt Konungen inrymmes rätt att förordna om de kontrollåtgärder,

som kunna finnas erforderliga. För den händelse bestämmelserna

i 1 kap. finnas böra utgå ur förslaget, torde därför såväl dessa bestäm
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

meker som de därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af

förslaget böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för

Konurmen, hvilket stadgande lärer böra inbegripa jämväl de fall, som förutsättas

i 30 och 31 §§ af förslaget. Denna kontroll skulle kunna smidi

o-are än som genom lagfästa regler är möjligt anpassas efter det verkliga

behofvet, som i förhållande till särskilda länders medborgare gör sig gällande

tid efter annan med olika styrka. Och någon betänklighet mot att

lägga en dylik allmän befogenhet i Konungens hand torde från förslagets

ståndpunkt så mycket mindre böra förefinnas, som enligt förslagets 29 31

§§ under särskilda förhållanden, hvilkas vikt icke kan af annan än Konungen

bedömas, åt honom inrymts en mycket vidsträckt befogenhet i fråga om

kontrollen. , „

Skulle emellertid beträffande kontroll å utlänningar anses böra

införas allmänna bestämmelser af nyss angifva innebörd, torde förslaget

härutinnan vara i behof af fullständig omarbetning; och har med

hänsyn härtill lagrådet funnit sig böra, utöfver hvad redan blifvit anfördt,

framställa följande erinringar.

Såsom '' förut framhållits, kunna förslagets bestämmelser om hvilka

utlänningar böra vara underkastade den i 1 § föreskrifna anmälningsskyldighet

knappast bibehållas. En ur alla synpunkter lämpligare anordning

torde vara att uppställa såsom regel, att anmälningsplikt åliggei

hit ankommande utlänning, och därefter angifva vissa bestämda undantag

från regeln. Bestämmandet af dessa undantag påkallar naturligtvis en

noggrann undersökning. Det vill dock synas, som om i hvarje fall borde

från anmälningsskyldighet undantagas, förutom turister eller andra resande.

alla utlänningar, som erhållit tillstånd, hvarom ofvan sagts, eller tillstånd

att vara ledamöter i styrelser för svenska aktiebolag; vidare utlänningar,

som afses i 3 § af förordningen den 23 oktober 1908; samt slutligen,

förutom de i 32 § af förslaget afsedda personerna, alla, som i offentligt

uppdrag besöka landet eller hit inkallats för att tillhandagå svenska myn

digheter eller bestrida offentlig befattning. Det kan måhända äf\ eu ifråga

sättas, huruvida icke befrielse från anmälningsskyldighet borde medgifvas

utlänningar, som jämlikt kungörelsen den 13 november 1908 erhållit tillstånd

att gifva eller medverka vid offentlig tillställning.

Under alla förhållanden lärer lämpligen böra vidtagas någon jämkning

af bestämmelserna angående orten och tiden för anmälningspliktens full

förande. I förra hänseendet synes vara mindre tillfredsställande att, såsom

förslaget innehåller, låta för den, som invandrar för att här vinna

uppehälle, den första verksamhetsorten vara bestämmande, utan torde böra

i detta hänseende föreskrifvas, att anmälan skall göras af den, som vid an
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

105

komsten till riket eller omedelbart därefter förskaffat sig fast anställning

eller fast bostad, hos polismyndigheten i den afsedda uppehållsorten, men

eljest hos polismyndighet i ankomstorten. Det är ock mindre riktigt att,

såsom i förslaget skett, stadga, att anmälan skall ske å den ifrågavarande

orten, utan torde rätta meningen böra uttryckas genom föreskrift, att anmälan

skall ske hos polismyndighet för sagda ort. I sammanhang med

ändring af förslaget härutinnan torde för undvikande af missförstånd

böra iakttagas, att, där uttrycket »bostadsort» förekommer, detta ändras

till det i 1 § använda uttrycket »boningsort». Tiden, inom hvilken

anmälan bör ske, har uppenbarligen i förslaget tilltagits alltför kort för

den, som har afsevärd väg att tillryggalägga från ankomstorten till uppehållsorten.

För den, som har att fullgöra sin anmälningsplikt annorstädes

än å ankomstorten, synes tiden kunna utsträckas till åtta dagar

från ankomsten till riket. "Hvad nu förordats lägger naturligtvis icke

hinder i vägen för bibehållande i förslaget af de i 29 § första stycket

upptagna, för exceptionella fall afsedda bestämmelserna angående ort och

tid för anmälan.

Vidare måste uppenbarligen meddelas bestämmelser om anmälningsplikt

för utlänning, som vid ankomsten till riket icke är skyldig att

göra anmälan men sedermera kvarstannar under förhållanden, som, därest

de förelegat vid ankomsten till riket, skulle föranledt sådan skyldighet,

samt om rätt för utlänning, som vid ankomsten till riket är anmälningspliktig,

att, när ändrade förhållanden därtill gifva anledning, vinna befrielse

från skyldigheten att vidare vara underkastad uppsikt. I fråga om

tiden, inom hvilken för förstnämda fall anmälningsplikt skall fullgöras,

torde icke lämpligen kunna föreskrifvas annat än att skyldigheten skall

fullgöras ofördröjligen.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan huruvida och i hvad mån

uppsikt bör anordnas öfver utlänning, som hit inkommer innan han fyllt

femton år, och öfver den, som födes här i riket af utländska föräldrar.

Förslagets ståndpunkt i denna fråga är synnerligen oklar. I allmänhet

lärer utlänning under femton år, som hit inkommer, icke kunna anses

hafva något särskildt syfte med inflyttningen och skulle på den grund

icke falla under föreskrifterna i förevarande kapitel. Det är dock ej uteslutet,

att sådan utlänning inkommer i ändamål att här vinna uppehälle,

t. ex. såsom medlem af cirkussällskap eller dylikt. För sådan händelse blefve

han enligt bestämmelserna i 1 § anmälningspliktig, ehuru naturligtvis ansvar

å honom för försummad eller oriktig anmälan icke kunde förekomma.

I 2 § andra stycket af förslaget meddelas visst stadgande angående barn

under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning. Af detta stad
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (Nr 42.)

14

opaginerad Kontrollera mot PDF

10(5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

gande — hvilket är mindre väl a ffåt t ad t därutinnan att det angifves såsom

inskränkning i en regel, som icke någonstädes finnes uttalad — synes

man kunna draga den slutsatsen, att om den minderårige kvarstannar i

riket efter fyllda femton år under omständigheter, som enligt 1 § betinga

anmälningsskyldighet för invandrare, lian ändock icke skulle vara skyldig att

göra någon anmälan. Eljest hade ur kontrollsynpunkt den enligt ifrågavarande

stadgande anmälningsskyldige bort åläggas att beträffande den

minderårige lämna uppgift åtminstone om dennes namn, lefnadsålder och

nationalitet. I fråga om barn under femton år, som hit inkommer ensamt

eller åtföljande icke anmälningsplikt^ person, samt om barn, som födes

här i riket, saknas föreskrift i förslaget.

Det vill synas som skulle stadgande!! i förevarande ämne lämpligen

kunna fotas på följande grunder: att anmälningsplikt icke ålägges

utlänning innan han fyllt femton år; att anmälningsplikt^ utlänning,

som vid ankomst till riket åtföljes af barn under femton år, skall

i sin anmälan lämna uppgift om dettas namn, lefnadsålder och nationalitet;

att utlänning, hvilken hitkommer såsom minderårig och här kvarstannar

under omständigheter, som nyss sagts, skall efter uppnådd ålder

af femton år göra vederbörlig anmälan; att detsamma skall gälla beträffande

den, som är född här i riket; att minderårig, som hit inkommer ensam,

bör, därest afvisningsrätt varder hos oss införd, helt enkelt afvisas, så

framt han icke här omhändertages af föräldrar eller annan vårdare; samt

att, om sådan utlänning i särskilt fall tillätes inkomma eller om minderårig

hit inkommer i sällskap med person, som icke är anmälningspliktig,

det skall åligga den, som har vård om den minderårige eller i hvars sällskap

han inkommer, att göra anmälan angående hans namn, lefnadsålder

och nationalitet.

Enligt förslaget är utlännings anmälningsskyldighet förbunden med

åliggande för den myndighet, som mottager anmälningen, att för den anmälande

utfärda på visst sätt inrättad s. b. uppehållsbok. I departementschefens

yttrande angifves ändamålet med uppehållsboken vara, att den

skall utgöra bevis om skedd anmälan och därom att vid anmälningstillfället

något hinder för utlänningens fortsatta vistelse här i riket icke synts

föreligga. Ått döma häraf skulle boken egentligen hafva till uppgift allenast

att utgöra ett medel till skydd för utlänningen. Att så icke är förhållandet

framgår emellertid dels af bestämmelsen om skyldighet för bofast

person, vid äfventyr af böter, att vid ombyte af boningsort uppvisa

boken före och efter flyttningen och dels af stadgande!! i syfte att i boken

må inflyta anteckningar om brott, som utlänningen föröfvat här i riket.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

107

Hvad beträffar förslagets bestämmelse angående bokens uppvisande vid

ombyte af boningsort, kan stadgandet härom visserligen närmast sägas vara en

naturlig följd däraf att den i boken vid dess utfärdande angifna orten upphört

att vara ifrågavarande persons boningsort. Men stadgandet får säkerligen

antagas syfta längre, nämligen till att utgöra ett led i en kontroll

öfver utlänningens lefnadsförhållanden öfverhufvudtaget. Något motsvarande

innehåller förslaget icke i fråga om utlänningar, som icke hafva fast

bostad. Det måste också medgifvas, att en föreskrift om skyldighet för

alla dessa ambulerande yrkesidkare — sågfilare, förtennare, försäljare af

diverse arbeten o. s. v. — att med uppvisande af uppehållsbok göra dylik

anmälan för hvarje ny ort de besökte knappast kunde tänkas blifva effektiv

och, äfven om. sådant vore möjligt, i allt fall skulle till den grad

tynga tillsynsväsendet, att värdet af eu dylik föreskrift blefve högst tvifvelaktigt.

Men att härvidlag alldeles lämna kontrollsynpunkten ur räkningen

i fråga om dessa ambulerande utlänningar torde å andra sidan

knappast vara riktigt. Hvad i detta hänseende kan ifrågasättas är föreskrift

om skyldighet för den med uppehållsbok försedde utlänningen att

städse, hvar han än uppehåller sig, vid anfordran uppvisa boken för polismyndighet.

Men en föreskrift om dylik skyldighet borde då också göras

allmängiltig, ehuru visserligen i fråga om bofast utlänning anledning att

påkalla skyldighetens fullgörande skulle förekomma allenast i undantagsfall.

Hvad förslaget innehåller därom att uppehållsbok skall förses med

anteckningar rörande vissa förbrytelser är icke af beskaffenhet att böra

vinna godkännande. Såsom af departementschefens yttrande framgår, äro

de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna tillkomna med hänsyn till

de i förslagets 15 § c) och e) intagna stadganden angående utvisning såsom

påföljd af vissa af utlänning föröfvade förbrytelser. Finge det antagas,

att handhafvandet af statens utvisningsrätt på grund af här i landet begångna

förbrytelser skulle i någon högre grad försvåras, om icke nu ifrågavarande

anordning beträffande uppehållsböckerna genomfördes, kunde den

nog icke undvikas. Men ett dylikt antagande torde sakna fog. Därest en

till straff, som afses i 15 § c), dömd utlänning icke ansetts böra på grund

däraf utvisas omedelbart efter straffets aftjänande, lärer det kunna antagas

för visst, att därefter fråga om hans utvisning icke uppkommer utan att

han efter straffets aftjänande gör sig skyldig till något förhållande, som

påkallar vederbörandes uppmärksamhet. Vare sig nu denna nya anledning

utgöres af ett nytt brott eller af annat förhållande, t. ex. att utlänningen

beträdes med eftersättande af anmälningsskyldighet, kommer uppenbarligen

en undersökning af hans föregåenden till stånd; och då i det förutsatta fallet

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

straffregistret skall innehålla uppgift om ifrågavarande person, vinnes

ju redan genom inhämtandet af uppgift från detta all den upplysning,

som i förevarande hänseende erfordras. För fastställandet af hans

identitet saknar det all betydelse att boken innehåller uppgift om föregående

brott. Hvad nu anförts kan visserligen icke åberopas för det fall,

som afses i 15 § e), eller att utlänningen dömts till ansvar för olaga

handel, eftersom straffregistret härom icke lämnar någon upplysning och

det hvarken i förslaget ifrågasatts eller gärna bör kunna ifrågasättas att

i sammanhang med förevarande lagstiftning införa ändrade bestämmelser

angående straffregistrets innehåll. Men att allenast med hänsyn till förseelser

mot näringsfrihetsförordningen införa en så vidlyftig apparat som

den i 5 § föreslagna synes ingalunda vara af något verkligt behof påkalladt.

Det föreslagna antecknandet i böckerna af begångna brott är för öfrigt icke

endast obehöflig! utan äfven ägnadt att göra hela anordningen med uppehållsböcker

i viss mån förfelad. Klart är nämligen, att dylika anteckningar skola

för bokens innehafvare innebära en stark frestelse att förstöra boken eller åtminstone

ställa så till, att den blir för vederbörande oåtkomlig. Risken

häraf för utlänningen är obetydlig, alldenstund han blott lärer behöfva

uppgifva, antingen att boken förkommit å sådan tid, att man ej med

framgång kan lägga honom till last, att han icke förskaffat sig en ny

uppehållsbok, eller ock att han glömt bort, hvar den utfärdats. Till den

del förslaget innefattar bestämmelser angående införandet i uppehållsbok

af anteckningar om förbrytelser måste det alltså bestämdt afstyrkas.

I fråga om det sätt, på hvilket i förslaget anmälningsskyldigheten

närmare reglerats, föranleder detsamma åtskilliga erinringar.

Hvad landsbygden beträffar, finnes för den ifrågavarande anmälningsorten

mer än en polismyndighet i den bemärkelse detta begrepp jämlikt

stadgande i 28 § af förslaget skall tagas, nämligen både kronofogde och länsman.

Enligt förslaget skulle det stå utlänningen öppet att anmäla sig hos

hvilken som helst af dessa båda myndigheter. Häraf skulle följa, att kronofogden

kunde komma att mottaga anmälan och utfärda uppehållsbok för vissa

i hans fögderi sig uppehållande personer, underlydande länsman åter för

andra dylika personer. En sådan uppdelning af bestyret torde vara alldeles

onödig och skulle dessutom, med hänsyn till innehållet i 4 § af förslaget,

komma att leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Enligt sistnämnda §

är där omförmäld anmälningsskyldighet för bofast person vid flyttning inom

riket föreskrifven för det fall att personen i fråga lämnar den ort, där uppehållsbok

för honom utfärdats. Med denna ort kan emellertid — liksom

förhållandet är i fråga om den i 6 § af förslaget först omförmälda ort

icke menas annat än hela det tjänstedistrikt, som innehafves af den

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndighet, af hvilken uppehållsboken utfärdats. Ehuru det får anses

vara i sin ordning, att, såsom förslaget innebär, ifrågavarande anmälningsskyldighet

icke bör förekomma vid flyttning allenast inom visst distrikt,

torde man dock böra förebygga den oegentlighet, som skulle uppkomma

därigenom att utlänning, som erhållit sin uppehållsbok af fogden, ägde

att utan anmälan flytta omkring inom ett måhända mycket vidsträckt fögderi,

under det att däremot en annan utlänning, som vid ankomsten till

riket vändt sig till länsmannen i ett litet distrikt, vore skyldig anmäla sig,

när han ville flytta ur detta, om också blott till annan ort inom samma

fögderi. Denna oegentlighet torde undvikas därigenom att i förslaget

bestämmes, att med polismyndighet i 1 kap. af förslaget afses för landet

länsman. Härvid lärer emellertid äfven höra iakttagas, att i fråga om

landet särskild bestämmelse erfordras för köpingar och andra orter, där

särskild polistjänstemän är förordnad.

Anmälan, som göres skriftligen, synes lämpligen böra till myndigheten

ingifvas men icke få med posten insändas; och beträffande muntlig

anmälan torde denna alltid böra fullgöras af den anmälningsskyldige personligen.

Detta torde väl ock vara i förslaget afsedt men synes böra, till

undvikande af missförstånd, tydligt utsägas. Då vidare naturligtvis intet

hindrar, att anmälningsskyldig, som personligen inställer sig hos polismyndigheten,

gör sin anmälan skriftligen, föranledes häraf sådan jämkning i andra

stycket af 2 §, att ett korrekt uttryck vinnes för hvad som är åsyftadt eller

att den, som begagnar sig af sin rätt att genom bud aflämna skriftlig anmälan,

likväl är skyldig att på anfordran själf inställa sig hos myndigheten.

Det torde ock böra i förslaget uttryckligen angifvas, att bestämmelserna i

förevarande hänseende, omarbetade på sätt nu förordats, äga tillämpning

jämväl för de i 4 och 6 §§ afsedda fall af anmälningsskyldighet.

Hvad beträffar den i 8 § stadgade skyldigheten för eu hvar, som

hyser utlänning, att inom viss tid därom gorå anmälan hos polismyndighet,

så står föreskriften härom väl icke i sådant oupplösligt samband med de

öfriga bestämmelserna i kapitlet, att icke berörda föreskrift kunde tänkas

böra lagstadgas oberoende af kapitlets uteslutande i öfrigt. Men mot införandet

af en dylik föreskrift synas i hvarje fall möta afgjorda betänkligheter.

Ingen rimlig anledning torde föreligga att stadga anmälningsskyldighet

för t. ex. den, som hos sig hyser eu nära anhörig eller tillfällig

gäst eller annan dylik utlänning; och för den, som hos sig hyser en kringvandrande

person, kan det vara svårt eller omöjligt att förskaffa sig kännedom

om hans nationalitet. Flerstädes i landet är ock afståndet till postanstalt så

stort, att det föreslagna meddelandets inlämnande till posten skulle, frånsedt

svårigheten att inom föreskrifna tiden medhinna detsamma, för vederbö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande medföra besvär och omkostnader, som icke stode i skäligt förhållande

till det gagn, som vore att vinna af åtgärden. I en mängd fall skulle

antagligen meddelandet tillhandakomma polismyndigheten först efter det

utlänningen lämnat orten. Stadgandet i fråga komme helt visst att oftare

eftersättas än efterlefvas och skulle följaktligen blifva af ringa eller intet

värde. Det kunde visserligen ifrågasättas att på ett eller annat sätt begränsa

anmälningsskyldigheten; men då stadgandet hufvudsakligen skulle

äga betydelse för städer och sådana större samhällen, där bestämmelserna

i ordningsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar gälla, samt det

redan nu icke torde möta svårighet att å dessa orter anordna anmälningsplikt

åtminstone för en hvar, som mot betalning hyser främmande personer,

synes det icke heller påkalladt att i modifierad form införa ett

allmänt lagstadgande med nu åsyftad innebörd. Stadgandet i 8 § synes

fördenskull böra utgå.

Vidare anmärkes i fråga om

3 §: att, äfven om polismyndigheten skulle finna anledning att förfara

enligt 18 § i förslaget, det likväl kan inträffa, att uppehållsbok

måste utfärdas till utlänningen, nämligen i det fall, att förfarandet ej

leder till dennes utvisning;

4 §: att i första punkten försatsen icke passar rätt väl ihop med

bestämmelsen om skyldighet för vederbörande att efter ankomsten till den

ort, dit han flyttar, uppvisa uppehållsboken; att då i 9 §, som handlar

om ansvar, uttryckligen skiljes mellan underlåtenhet att göra anmälan och

att uppvisa uppehållsbok, det kan föranleda missförstånd, om ordet anmälningsplikt

bibehålies i 4 §, i följd hvaraf någon omarbetning af 4 §

är behöflig, såvida icke i stället jämkning vidtages i 9 §; samt att den i 4 §

föreskrifna anteckning i uppehållsboken bör innefatta äfven anledningen

till bokens uppvisande, d. v. s. uppgift om den blifvande boningsorten;

6 §: att i andra punkten, helt visst i strid mot hvad som åsyftats,

kommit att stadgas skyldighet och icke allenast rättighet för vederbörande

att för det i samma stycke afsedda fall göra anmälan hos annan

polismyndighet än den, som utfärdat uppehållsboken, samt att orden »den

första för honom gällande» äro missvisande;

7 §: att, där enligt 4 § i uppehållsbok verkställes anteckning om ankomsten

till den afsedda boningsorten, motsvarande anteckning i polismyndighetens

liggare i allmänhet måste göras betydligt vidlyftigare än

anteckningen i boken;

och 9 §: att, om utlänning beträdes med oriktig anmälan, sådant

synes tarfva åtgärder för vidtagande af rättelse i uppehållsboken och

vederbörande liggare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Slutligen må erinras, att de i 2 § tredje stycket och 3 § sista

punkten upptagna bestämmelserna angående anmälningsblanketter och

formulär till uppehållsbok icke äro af beskaffenhet att böra inflyta i den

föreslagna lagen, utan torde i denna böra upptagas stadgande därom att

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som för tillämpning af

kontrollbestämmelserna må erfordras; och lärer detta lämpligen kunna ske

genom utvidgning af det i 33 § upptagna stadgandet.

Justitierådet Sundberg tilläde:

Gifvetvis möter åtskillig olägenhet af att utsträcka tiden för fullgörandet

af den i förslagets 1 § stadgade anmälningsskyldighet till hvad

lagrådet i sådant afseende ifrågasatt. Denna utsträckning skulle kunna

undgås och förslagets ståndpunkt härutinnan bibehållas därigenom att man

åt den anmälningspliktige lämnade rätt att efter eget val göra sin anmälan

hos hvilken som helst myndighet, som ägde befogenhet upptaga dylik anmälan.

Att på så sätt äfven skulle beredas utlänningen en icke oväsentlig

fördel, är uppenbart. Någon vikt ligger tydligen ej heller uppå, hvar en

uppehållsbok är utfärdad. Och att, i händelse hvad jag nu antydt vinner

godkännande, i vissa orter polismyndigheternas besvär med uppehållsböcker

och liggare måhända skulle blifva något ökadt, torde uppvägas af den

fördel, man antagligen vunne genom att slippa en del liggare, hvilka

måste uppläggas för eu eller annan utlännings räkning, men sedermera

icke på långliga tider blifva föremål för några anteckningar och af sådan

anledning råka i glömska.

2 kap.

Justitieråden Borgström och Skcirstedt samt regeringsrådet Ernberg

förenade sig om följande uttalande.

n.§-

Att, såsom förslaget gör, skilja mellan två väsentligt olika former

för aflägsnandet ur riket af utlänningar, hvilkas härvaro synes strida mot

samhällets intresse — afvisning och utvisning — torde få anses hvila på

eu fullt riktig grundtanke. I fråga om vissa i särskildt hög grad mindrevärdiga

individer skulle det vara meningslöst att låta dem obehindradt

få slippa in i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något

omständliga behandling, som utvisningsproceduren innebär. Men förslaget

torde icke kunna anses hafva på ett lyckligt sätt löst frågan om bestämmandet

af villkoren för afvisningsförfarandets tillämpande. Enligt

förevarande § är det endast omedelbart vid ankomsten hit till riket,

opaginerad Kontrollera mot PDF

l\2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som utlänning skall kunna afvisas. Det är visserligen sant, att lagstiftningen

i detta ämne i främsta rummet bör vara inriktad på att vederbörande

myndighet må kunna gripa in redan på ett så tidigt stadium, att

utlänningen hindras att i ordets egentliga bemärkelse vinna inträde i landet;

det typiska fallet är ock helt visst, att utlänning, som anländer hit sjövägen,

skall hindras att landstiga. Att bestämma gränsen så snäft kan emellertid

icke anses rådligt. Att döma af departementschefens yttrande — hvithet

innefattar, att afvisning skall kunna ske endast vid utlänningens ankomst

eller helt kort därefter — är sådant icke heller afsedt. Men den åsyftade

meningen synes svårligen framgå af den affattning, paragrafen erhållit,

och att härvidlag vara hänvisad till en på nämnda yttrande grundad uttolkning

af lagrummet synes icke vare sig riktigt eller lämpligt. Det

hemställes därför om sådan ändring af ifrågavarande §, att i densamma

kommer att uttryckligen utsägas, att afvisning får äga rum vid utlänningens

ankomst eller omedelbart därefter. En dylik affattning blir nog i

viss mån sväfvande; men några vidare svårigheter vid tillämpningen torde

knappast behöfva befaras. . .

Vinner denna hemställan bifall, torde bestyret med afvisning icke

kunna, såsom i förslaget skett, läggas uteslutande i händerna på polismyndighet

i gränsort eller hamn. I regeln blir det naturligtvis sådan myndighet,

som kommer att vidtaga afvisningsåtgärden; men man kan dock

icke alldeles lämna ur räkningen särskild! de fall, då en landvägen hit

anländande utlänning kommit utom räckhåll för gränsmyndigheten men

likväl förutsättningarna för hans afvisning måste anses vara för handen.

Därest, på grund åt hvad förut blifvit inom lagrådet anfördt, det hii

nes böra stadgas, att afvisning af utlänning, som icke fyllt femton år, må

kunna äga rum oberoende af huruvida de i förevarande § angilna villkor

därför förefinnas eller icke, bör paragrafen i sådant hänseende kompletteras.

12 §.

För rättmätigheten af en så sträng åtgärd som afvisning synes det

vara ett nödvändigt villkor att i det särskilda fallet det för polismyn ig

heten står utom tvifvel, att personen i fråga verkligen är utlänning eller,

rättare sagdt, saknar och icke heller någonsin ägt svensk nationalitet.

Skulle den i första punkten af förevarande § förutsatta händelse inträffa,

att den invandrande personen väl ej kan styrka att han år eller

varit svensk medborgare, men dock förebringar sannolika skål härför,

synes det uppenbart, att han ej får afvisas. Det härom i nämnda

punkt upptagna stadgandet torde alltså vara alldeles öfverflödigt. Ett bibehållande

af stadgandet kan dessutom medföra fara för att polismyndigheten,

så snart den ej funne sannolika skäl föreligga för invandrarens

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

uppgift, skulle anse sig oförhindrad att afvisa honom, äfven om uppgiften

ej förefölle ogrundad.

Hvad beträffar andra punkten i förevarande §, måste på grund af

sammanhanget det antagandet ligga nära till hands, att myndigheten i

tveksamma fall skall äga att hänskjuta just frågan om afvisning till

Konungens befallningshafvande. Detta är dock ingalunda förslagets mening,

tv Konungens befallningshafvande skall enligt förslaget icke alls

hafva någon befattning med afvisning af utlänningar. Afses åter att inrymma

rätt för polismyndigheten att taga initiativet till ett på Konungens

befallningshafvande beroende beslut om utvisning, så är stadgandet obehöflig^

enär härom meddelas bestämmelser i 18 § af förslaget.

, i3 §.

Då i förevarande § — hvilken, liksom sista punkten i 14 §, uppenbarligen

icke kan afse det förut såsom typiskt angifna fallet, då utlänningen

omedelbart vid ankomsten till riket hindras att fullfölja sin afsikt —

stadgas, att, där ej hinder möter af särskilda omständigheter, afvisad utlänning

i allmänhet skall befordras till det land, hvarifrån han kommit,

betyder detta efter orden, att, äfven om dylika, omständigheter ej föreligga,

polismyndigheten likväl undantagsvis skulle äga att förpassa afvisad

person till annat land än nyss nämnts. Sådant är emellertid icke åsyftadt

och skulle ej heller vara lämpligt; orden »i allmänhet» böra därför utgå.

Såsom exempel på särskilda omständigheter af angifna slag namnes

i förslaget bland annat, att sannolika skäl finnas för att utlänningen skulle

i det land, hvarifrån han anländt, komma att tilltalas eller straffas för

politiskt brott. Till att antaga något dylikt lärer väl dock ytterst sällan

finnas anledning, då fråga är om sådana individer, som i detta kapitel

afses. Det förefaller därför, i olikhet med hvad förhållandet är beträffande

det i 22 § af förslaget omförmälda fall, föga motiveradt att i nu

förevarande § uttryckligen såsom hinder i angifna hänseendet åberopa

nämnda omständighet.

14 §.

Med fästadt afseende därå att i förut angifna typiska fall det, praktiskt

sedt, knappast låter sig göra att skilja mellan beslut och verkställighet,

vill det synas, som om förevarande § erhållit en med afvisningsförfarandets

summariska karaktär mindre förenlig affattning, hvarför någon jämkning

härutinnan torde böra äga rum.

Justitierådet Sundberg anförde:

Att förhindra utlänningar från att inkomma i riket är i och för sig

en ganska ömtålig fråga, särskild! med hänsyn därtill att till följd af

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 11 käft. (Nr 42.)

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sakens egen natur utöfvandet af rätten till afvisning måste läggas i underordnade

polismyndigheters händer utan möjlighet för den, mot hvilken åtgärd

i sådant hänseende vidtages, att därutinnan vinna ändring. Och den

fara för misstag eller missbruk vid afvisningsrättens utöfvande, som sålunda

föreligger, ökas därigenom att ett lagbud rörande afvisning måste

blifva mer eller mindre tänjbart. Afvisningsrätten kan nämligen uppenbarligen

icke begränsas till hvad densamma, teoretiskt sedt, innebär, nämligen

till att förhindra den, som vill hit inkomma, att öfverskrida rikets

gränser, utan måste inrymma möjlighet att inom obestämd kortare tid återsända

den, som inkommit, detta så mycket hellre som det är fullständigt

otänkbart, att polismyndigheter skulle, för att kunna verkställa afvisning,

vara posterade vid hvarje landsväg, där den skår riksgränsen, vid hvarje

hamn för mottagande af ett hvart dit ankommande fartyg, äfven sådant som

går i regelbunden trade kanske flera gånger dagligen, och på hvarje järnvägståg,

som passerar gränsen, eller vid hvarje järnvägsstation, där sådant

tåg först stannar inom riket. Och rätten till afvisning närmar sig på grund

häraf utvisningsrätten på sådant sätt, att skillnaden dem emellan ofta torde

vara omöjlig att bestämma.

Afvisningsinstitutets införande hos oss torde fördenskull icke böra

äga rum utan att afsevärda fördelar därmed stå att vinna. Det kan sättas

i fråga, om detta verkligen skulle blifva fallet genom antagande af det

föreliggande förslaget.

De bestämmelser uti förevarande hänseende, som förslaget innehåller,

synas rikta sig allenast mot personer, om hvilka det kan befaras, att de

skola söka förskaffa sig uppehälle här i riket medelst bettleri, öppet eller

förtäckt, eller måhända äfven medelst tjufnad. Obestridligt torde vara, att

vårt land icke har något att vinna däraf att de kategorier af utlänningar,

hvilka sålunda enligt 11 § i förslaget skulle blifva föremål för afvisning,

få hit inkomma. Men något särskildt behof af en invandringslag gent

emot dem kan dock näppeligen sägas förefinnas. Zigenare hafva vi här

i landet haft i många sekler . Och om det äfven förhåller sig så, att dessa

i åtskilliga landsändar utgöra ett folkelement, hvilket man helst skulle

vilja vara kvitt, torde likväl olägenheterna af deras vistelse här år för år

minskas. Att invandringen af utländska zigenare under senare tiden skulle

tilltagit på ett oroväckande sätt, har icke blifvit påstådt. Fasthellre torde

kunna antagas, att i regel de, som hit inkomma, många gånger, eller åtminstone

någon gång, förut här uppehållit sig; och där så är förhållandet,

komrne enligt förslaget en enkel uppgift af de invandrande, att de äro eller

varit svenska medborgare, i de flesta fall att förhindra, att afvisningsrätten

mot dem göres gällande. Det har icke heller påståtts, att någon ökad in
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

115

vandring ägt ruin af personer, som därvid icke haft för afsikt att söka sitt

uppehälle på annat sätt än genom bettleri. För öfrigt torde förslagets bestämmelse

om afvisning på sådan grund i allmänhet vara svår att göra gällande,

då det endast ytterst sällan lärer ifrågakomma, att en invandrande

medger sig hitkomma i afsikt att bettla, och man väl icke bör anses berättigad

att såsom bettlare afvisa en person allenast därför att han är torftigt

klädd och ej innehar tillräckliga medel att därmed försörja sig för någon

längre tid. Hvad slutligen angår de i förslaget omnämnda vandrande musikanterna

in. fl., bilda dessa en väl på det hela taget rätt oskyldig kategori,

för hvars skull lagstiftning af ifrågavarande betydelsefulla art icke kan

anses påkallad.

Det må härjämte uppmärksammas, hurusom fördelarna af den ifrågasatta

afvisningen torde blifva i betydlig mån förringade såväl därigenom

att afvisningen icke innefattar förbud att senare inkomma i riket som ock

genom det i andra stycket af 11 § intagna, för öfrigt rätt egendomliga,

stadgandet.

I riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1907, hvilken gifvit uppslaget

till den ifrågasatta nya lagstiftningen, omnämnas väl de i förslaget

upptagna grupperna såsom menliga för trefnaden inom samhället och uttryckes

önskvärdheten af att immigrationen af dem förhindras genom polismyndigheterna

i rikets gränsorter. Men det torde dock vara helt andra

omständigheter, som skapat behofvet af en invandringslag. T samma riksdagens

skrifvelse betecknas nämligen såsom personer, hvilkas invandring

det vore önskligt förhindra — bortsedt från ett i skrifvelsen förekommande,

mera obestämdt uttalande angående sådana, hvilka för sin invandring

hafva ett motiv af mindre god beskaffenhet och hvilkas medborgerliga

egenskaper äro af lägre värde —: de, som söka förvärfva sitt uppehälle

genom att på ett mot redbara svenska handelsmän illojalt sätt utöfva en

affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa;

vidare arbetssökande personer, som kunna obehörigen bidraga till att försämra

svenska arbetares utsikt till förvärf; slutligen oroliga och för lugnet

i hemlandet störande individer, som nödgats utvandra samt sysslolösa

ströfva omkring här i landet från ort till annan; hvarjämte i förbigående

anmärkes, hurusom nämnda arbetssökande ej sällan falla fattigvården

till last.

Hade den nya lagstiftningen om afvisning kunnat riktas mot dessa

grupper eller någon af dem eller mot åtskilliga andra, nedan antydda

grupper, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande kunnat

uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu befunnits

icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som förslaget

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

innehåller, tillmötesgå riksdagens i omförmälda skrifvelse uttryckta önskan

om lagstiftning till förhindrande af skadlig invandring och man ej heller

kunnat låta afvisningsinstitutet riktas mot t. ex. kända brottslingar, »bondfångare?,

prostituerade och dylika personer af långt samhällsfarligare art än

de i förslaget angifna grupperna, synes mig vara lämpligast, att man, åtminstone

för närvarande, afstår från tanken på genomförande af någon

sorts invandringslag; och hemställer jag förty, att hvad förslaget innehåller

angående afvisning får därur utgå.

Därest denna min hemställan ej vinner afseende, instämmer jag i de

anmärkningar, som af lagrådets öfriga ledamöter framställts mot förevarande

kapitel i förslaget.

3 kap.

Lagrådet yttrade:

15 §\

Såsom framgår af förarbetena till lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885, äga icke vare sig samma lag eller bestämmelserna.

i 40 § 2 och 5 mom. samt 41 § 1 mom. af förordningen angående

fattigvården tillämplighet å utlänningar. 1 stället har frågan rörande behandlingen

af utlänning, som här i riket beträdes med lösdrifveri eller

förfarande, hvilket enligt sistnämnda lagrum för svensk undersåte föranleder

till behandling enligt lösdrifvarlagen, reglerats genom cirkuläret den

28 maj 1886, som föreskrifver, att antingen skall dylik utlänning genom

Konungens befallningshafvandes eller öfverståthållareämbetets försorg återsändas

till sitt hemland eller ock skall frågan om hans behandling öfver1

ämnas till Kungl. Maj:ts pröfning.

Det föreliggande förslaget innehåller nu i 15 § a) stadgande, afsedt

att ersätta 1886 års cirkulär, hvars tillämpning kornme att upphöra

i och med det att förslaget blefve upphöjd! till lag. Detta stadgande har

emellertid fått en i vissa afseenden mindre tillfredsställande affattning.

Dels torde nämligen hänvisning icke1 lämpligen böra, på sätt som skeft,

ges till visst rum i fattigvårdsförordningen, i synnerhet som denna hörordning

för närvarande är under omarbetning, dels har åt stadgandet gifvits

en lydelse, som skulle det hvila på den oriktiga förutsättningen, att fattigvårdsförordningen

i förevarande delar ägde tillämplighet jämväl å utlänning.

Någon omredigering af samma stadgande synes fördenskull böra

äga rum.

I sammanhang härmed torde böra uppmärksammas, hurusom förslaget

saknar bestämmelse för den händelse att af någon anledning utvisnin°''

icke kan eller icke bör komma till stånd gent emot utlänning, hvar
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

117

om nu är fråga. Denna ofullständighet, som icke förefinnes i 1886 års

cirkulär, synes böra afhjälpas.

Hvad 15 § innehåller under f) hänför sig till den anmälningsskyldighet,

hvarom förmåles i 1, 4, 6, 29 och 80 §§ samt öfvergångsbestämmelsen.

För eftersättande af sådan skyldighet stadgas ansvar i 9 §.

Uppenbarligen bör, när underlåtenheten att göra föreskrifven anmälan härrör

från sådan afsikt, som omförmäles i 15 § f), eller gjord anmälan innefattar

eu mot bättre vetande lämnad uppgift, utvisning kunna äga rum,

vare sig straff erfarande inledts eller icke. Sådan är ock förslagets ståndpunkt.

Hvad åter beträffar det fall att hos utlänning, som är anmälningsskyldig

enligt nyss angifna bestämmelser men uraktlåtit göra anmälan,

icke kan påvisas afsikt, som nyss sagts, är enligt förslaget enda korrektivet

att söka uti ansvarsbestämmelsen i 9 §. Men sedan utlänningen

eu gång dömts till ansvar, bereder förslaget icke utrymme för vidtagande

mot honom af nytt strafförfarande, ehuru naturligtvis, oafsedt straffdomen,

förpliktelsen att göra anmälan fortfarande står kvar. Bestämmelser om

dylikt upprepadt strafförfarande synas ej heller lämpligen böra i förslaget

införas. I stället torde förevarande stadgande böra kompletteras med föreskrift

därom att utlänning, som tredskas att fullgöra nu afsedd anmälningsskyldighet,

må kunna utvisas.

Därest bestämmelserna i 8 § af förslaget komma att bibehållas i en

eller annan form, lärer det, såvidt angår utlänning, som hyser annan utlänning,

vara påkalladt att icke blott stadga ansvar för underlåtenhet att

göra anmälan, som i samma § afses, och för falsk sådan anmälan, utan

äfven införa bestämmelser om utvisningsrätt. Sådan rätt torde böra

förefinnas såväl för den händelse utlänningen handlat i afsikt att

undandraga den han hyser polismyndighets uppsikt eller mot bättre vetande

lämnat oriktig anmälan, som ock när utlänningen visar tredska i

fråga om nu afsedd anmälan eller upprepade gånger gjort sig skyldig till

underlåtenhet därutinnan.

16 §.

I 17 § lämnar förslaget en allmän bestämmelse om skyldighet för

Konungens befallningshafvande att, när anledning till utvisande af utlänning

förekommer, vidtaga åtgärder för utredning, huruvida utvisning bör

äga rum. Denna bestämmelse hänför sig naturligtvis äfven, och måhända

främst, till det i 16 § första stycket afsedda fall att utlänning biff vit här

i riket dömd till straffarbete eller fängelse. Tid sådant förhållande kan

syftet med den i samma stycke lämnade föreskrift icke antagas vara annat

än det, att Konungens befallningshafvande skall, när anledningen består

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj-ds Nåd. Proposition Nr 42.

däri att utlänningen dömts till straffarbete eller fängelse, låta sig angeläget

vara att föranstalta om utredningen så tidigt, att åt utlänning, som

skall utvisas, icke lämnas tillfälle att vistas här i landet någon tid efter

straffets aftjänande. Men stadgandet bör då rätteligen icke hafva plats

före bestämmelserna i 17 § utan, såsom innefattande allenast en instruktionell

bestämmelse, samarbetas med nämnda §.

Stadgandet i andra stycket af förevarande § torde med afseende å

osannolikheten af den där förutsatta händelse att förordnande meddelas om

villkorlig frigifning af person, som redan förklarats skola utvisas, utan

olägenhet kunna ur förslaget uteslutas, helst det i det förutsatta fallet

lärer stå Konungen öppet att förordna, att utvisningsbeslutet icke skall

gå i verkställighet. Skulle emellertid ett stadgande af ifrågavarande beskaffenhet

finnas förtjänt att införas i förslaget, bör vid affattningen däraf

uppenbarligen hänsyn tagas jämväl därtill, att under vissa förhållanden

den, som undergår fängelsestraff, kan komma att villkorligt frigifvas.

17 §.

Därest utlänning aftjänar frihetsstraff, kan något sådant anhållande,

som i första stycket afses, icke komma i fråga; och äfven för den händelse

att utlänningen är på fri fot torde det vara tillräckligt stadga, att

Konungens befallningshafvande skall föranstalta om att han inställes till

förhör.

De i samma stycke upptagna orden - här i rikets stå öfverflödiga och

böra utgå.

18 §•

Då den rätt att taga utlänning i förvar, som i första stycket tillerkännes

polismyndighet, i det särskilda fallet icke lärer kunna grundas på

annat skäl än det i samma stycke indirekt angifna eller att utlänningen,

om han lämnas på fri fot, kan antagas skola undandraga sig myndigheternas

uppsikt eller väsentligen försvåra densamma, hemställes, att orden

»där så skäligt pröfvas» må utgå.

19 §•

Enär det synes onödigt, att vid uppkommen fråga om utvisning utslag

af Konungens befallningshafvande meddelas i annat fall än då utvisning

pröfvas skola äga rum, torde föreskriften om utslags meddelande

lämpligen böra undergå jämkning i nu antydt hänseende.

" 20 §.

Ordet »gafs» bör utbytas mot »delgafs».

Slutorden »och gånge utslaget omedelbart i verkställighet» äro öfverflödiga

och böra utgå, så mycket hellre som de uppenbarligen sakna tilllämplighet

för det fall att utlänningen undergår frihetsstraff.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

21 §.

När den, som genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats

skola utvisas, icke är på fri fot, bör åt honom lämnas tillfälle att

till annan myndighet än Konungens befallningshafvande ingifva sina besvär

emot utslaget. I följd häraf bör första stycket i nu angifna hänseende

underkastas jämkning.

1 tredje stycket synes ordet »civildepartementet» böra utbytas mot

»vederbörande statsdepartement».

22 §.

För tydlighetens skull torde åt förevarande § böra gifvas sådan affattning,

att där främst kommer att utsägas, hurusom det åligger Konungens

befallningshafvande att låta verkställa utvisningsbesllitet. Därest omarbetning

i sådant syfte sker, saknas uppenbarligen skäl för bibehållande af

sista stycket.

Orden »i allmänhet» torde af enahanda skäl, som anförts vid 13 §,

böra utgå ur förevarande § å de två ställen, där de förekomma.

24 §.

Då förslaget för det här afsedda fall icke angifver, till hvilket land

utlänningen skall föras, men bestämmelser i detta hänseende torde vara

lika behöflig!! som i fråga om utvisning, synes förslaget böra härutinnan

fullständigas.

4 kap.

25 §.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelserna i denna § åsyfta tydligen icke det fall af afvisning,

att utlänningen i’ent af förhindras att landstiga här i riket; situationen

är ju då sådan, att myndigheterna icke hafva något vidare att åtgöra utan

det uteslutande blifver en sak emellan fartygets befälhafvare och den afvisade

hvart denne skall blifva befordrad.

Vid öfriga fall af afvisning äfvensom vid utvisning föreligger gifvetvis

fullt fog för att, såsom i första punkten af förevarande § skett, för

utlänning stadga skyldighet att, där han finnes äga medel därtill, själ!''

gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

Att öfriga kostnader skola bestridas af allmänna medel är själffallet

och behöfver fördenskull ej särskild! utsägas. Ej heller torde i förevarande

§ erfordras något uttalande därom att, såsom förslaget måste antagas afse

med stadgandet i andra punkten, statsverket för utgifter, som det fått vid
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

kännas, under vissa förhållanden skall äga att söka sitt åter af annan.

Andra och tredje punkterna af paragrafen torde alltså böra utgå.

26 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skärsten förenade sig om

följ ande yttrande:

Icke heller denna § kan rimligen hänföra sig till sådan afvisning,

hvarigenom utlänningen förhindras att här landstiga.

Har åter afvisningen ej skett förr än efter det utlänningen lämnat

fartyget, synes det under den i paragrafen angifna betingelsen vara i sin

ordning, att å fartygets befälhafvare lägges förpliktelse att utan ersättning

från det allmännas sida föra den afvisade med sig ur riket, dock endast

försåvidt fartyget omedelbart eller inom en af vanliga förhållanden betingad

tidrymd afgår till det land, dit den afvisade, jämlikt bestämmelserna

i 13 § af förslaget, skall befordras. Om sådan skyldighet uttryckligen

ålägges befälhafvare!!, torde däraf följa, äfven utan särskild! stadgande

i förevarande förslag, såväl att befälhafvare!! genom obehörig

vägran att medtaga den afvisade ådrager sig skyldighet att ersätta statsverket

däraf vållad skada som ock, på grund af 8 § sjölagen, att rederiet

för skadan svarar med fartyg och frakt. Att utöfver hvad nyss sagts utsträcka

befälhafvarens förpliktelse att bortföra den afvisade skulle i många

fall te sig ganska obilligt och torde fördenskull, med hänsyn till sakens

jämförelsevis ringa betydelse för statsverket, ej vara lämpligt. Och till att,

på sätt förslaget måhända åsyftar, för redaren stadga personlig ersättningsskyldighet

torde saknas fog. För att förevarande § må erhålla nu antydt

innehåll kräfves, att densamma undergår omarbetning.

Regeringsrådet Ernberg anförde:

Att denna § icke åsyftar sådan afvisning hvarigenom utlänning förhindras

att här i riket landstiga, är tydligt. Har, såsom däremot i

paragrafen synes vara förutsatt, utlänning tillåtits landstiga och varder han

därefter afvisad, torde förpliktelse att återföra, honom knappast höra åläggas

befälhafvare!! under annan förutsättning än den därstädes angifna.

Hvad beträffar den i föreliggande § berörda frågan om skadeståndsskyldighet

för det fall, att dylik förpliktelse ej fullgöres, torde sådan skyldighet

billigtvis böra åligga befälhafvare!! icke allenast vid obehörig vägran

att återföra utlänningen utan äfven ifall för återförandet genom befälhafvarens

försorg möter hinder, son! visserligen är af honom oberoende men

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 42.

121

hvarom han likväl redan vid utlänningens medförande hit från utlandet

ägt eller bort äga kännedom. Vidkommande åter redarens skadeståndsplikt,

följer denna, utan särskildt stadgande i föreliggande lag, i båda angifna

fall af 8 § sjölagen, dock att ansvarigheten där är begränsad till

fartyg och frakt, en begränsning, som det icke förefinnes någon anledning

att i dessa fall frångå.

På grund af hvad sålunda anförts synes nu afhandlade § böra omarbetas

i den riktning, att däri stadgas skyldighet för befälhafvare, som

under de i förslaget angifna förutsättningar hit medför utlänning, beträffande

hvilken afvisning skall gå i verkställighet efter det han lämnat fartyget,

att återföra denne till den utländska hamn, därifrån han medtagits,

äfvensom förpliktelse för befälhafvaren att, där han obehörigen vägrar att

fullgöra berörda skyldighet eller för återförandet af den afvisade genom

hans försorg möter hinder, hvarom han vid utlänningens medtagande ägt

eller bort äga kännedom, ersätta statsverket den kostnad, som erfordras

för utlänningens återbefordrande till utlandet.

27 §.

Lagrådet yttrade:

De i förevarande § upptagna bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet

att ersätta statsverket kostnaden för utvisad arbetares befordrande ur riket

äro enligt förslaget tillämpliga endast med afseende å arbetare, som arbetsgivare

själf låtit införskaffa. Då vidare någon ersättningsskyldighet icke

skulle föreligga, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledt

utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket eller, i fall

som omförmäles i andra stycket, där förhör ej ägt rum inom ett år från

samma tid, lära bestämmelserna i fråga nära nog uteslutande komma till

användning beträffande sådana utlänningar, som äro att hänföra till s. k.

säsongarbetare, hvilka i allmänhet hit inkomma omedelbart före arbetstidens

början för att vid dess slut återvända till sitt hemland. Ersättningsskyldigheten

skulle dessutom vara beroende däraf att den omständighet,

som föranledt utvisningen, inträffat efter det en månad förflutit

från det arbetsanställningen upphörde.

Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet synes icke vara något

att erinra. Det torde nämligen kunna sägas ligga i sakens natur, att

då arbetsgifvare införskaffar så beskaffad utländsk arbetskraft, som förut

sagts, han ock bör vara pliktig ombesörja arbetarnes återsändande till

hemlandet vid arbetstidens slut; och denna arbetsgifvarens förpliktelse

synes icke böra undergå någon minskning, för den händelse att arbetare

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (Nr 42.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varder utvisad af anledning, som föreligger redan vid anställningens början

eller uppkommer under densamma eller viss kort tid efter dess slut.

Då såsom nyss nämnts endast arbetsgivare, som själf låtit införskaffa

arbetare, ansetts böra vara ersättningspliktig, blifva förslagets bestämmelser

härutinnan icke tillämpliga, där arbetaren af egen drift inkommit

till riket för att söka arbete eller införskaffats af annan utan arbetsgivarens

föranledande. Det synes ej heller tillrådligt att utsträcka

arbetsgivarens ersättningsskyldighet att omfatta jämväl dessa fall. Om

arbetsgivaren ej på något sätt medverkat till att arbetaren inkommit i

landet, bör ej den omständigheten att han sedermera antagit arbetaren i

sin tjänst föranleda här afsedd ersättningsskyldighet.

Lagrådet finner sig fördenskull böra tillstyrka hvad i förvarande §

stadgas, dock med följande erinringar.

Den arbetsgifvare här ålagda ersättningsskyldighet torde icke afse

annat eller mindre än hvad som i 25 § angifves såsom kostnaden för utlännings

befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Det synes

emellertid, till förekommande af missförstånd, önskligt, att ordalagen i

förevarande § i nämnda hänseende bringas till öfverensstämmelse med de

i 25 § använda.

Bland de omständigheter, som enligt 15 § kunna föranleda förordnande

om utlännings utvisning, upptages äfven under angifna förutsättningar

den, att utlänningen här i riket undergår honom ådömdt frihetsstraff.

Att lägga denna omständighet till grund för bestämmande af den tid, under

hvilken arbetsgifvaren skall vara ersättningsskyldig, synes icke lämpligt.

Afgörande härvidlag bör i stället vara tidpunkten för brottets begående.

Detta är också antagligen med förslaget åsyftadt. Men då affattningen af

förevarande § knappast gifver stöd åt sådan tolkning, torde någon jämkning

däri böra äga rum.

Bestämmelsen om arbetsgifvarens befrielse från ersättningsskyldighet,

då arbetet upphört i följd af arbetsinställelse, synes böra vinna tillämpning

vare sig strejk eller lockout förorsakat arbetsinställelsen. Detta torde ock

vara i förslaget afsedt. Men då de i paragrafen använda ordalagen härutinnan

ej äro fullt tydliga utan föra tanken närmast på förstnämnda

eventualitet, erfordras någon redaktionell jämkning af paragrafen.

5 kap.

28 §.

Lagrådet hänvisade till hvad vid 1 kap. anförts beträffande innehållet

i förevarande §.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

123

29-31 §§.

Lagrådet yttrade:

De i. 29 och 30 §§ upptagna bestämmelser, hvilka innefatta modifikationer

i eller tillägg till föreskrifterna i 1 kap., torde hafva sin rätta

plats i sagda kapitel och följaktligen böra dit öfverflyttas, helst som ansvarsbestämmelserna

i 9 § skola vara tillämpliga jämväl i fråga om sådan anmälan,

som afses i förstnämnda båda paragrafer. Härvid lärer emellertid

böra beaktas, dels att hvad 29 § första stycket innehåller synes vara af beskaffenhet

att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, böra i likhet

med stadgandena i. 29 § andra stycket vinna tillämpning jämväl i fråga

om utlänning, som till riket ankommer från visst land eller landsdel, dels att i

29 § andra stycket uttrycket »utlänning från visst land eller landsdel» uppenbarligen

bör utbytas mot »utlänning, som ankommer från visst land eller viss

landsdel,» och dels att med hänsyn till innehållet i 11 § det säkerligen mången

gång icke skulle låta sig göra att vidtaga afvisningsåtgärd för det i 29 §

andra stycket förutsatta fall att utlänning, som har att anmäla sig å den

afsedda boningsorten, saknar de i sistnämnda lagrum påbjudna legitimationshan

dlin garna.

I öIligt hänvisas till hvad rörande förevarande paragrafer anförts vid

1 kap. af förslaget.

Härjämte tillädes

af justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Då förevarande förslag afser att, frånsedt den i 33’ § Konungen förbehållna

rätt att lämna närmare föreskrifter angående verkställighet af afvisning

eller utvisning, meddela uttömmande bestämmelser i fråga om tillsyn å

utlänningar i riket, torde det i 30 § intagna stadgandet, vid jämförelse

med 31 §, föranleda, att Konungen skulle komma att anses förhindrad

att, där ej något af de förhållanden, som omförmälas i sistnämnda §, äro

för handen, i försvarets intresse meddela andra föreskrifter angående tillsyn

öfver utlänningar än dem, som i 30 § åsyftas. Att en dylik begränsning

af Konungens befogenhet skulle i särskilda fall kunna vara till

skada, ligger i öppen dag.

Ifrågavarande stadgande synes för öfrigt otillfredsställande äfven ur

den synpunkten, att detsamma icke gärna kan tänkas tillämpligt under

annan förutsättning än att område, som där afses, utmärkes på sådant

sätt, att för hvarje utlänning blir uppenbart såväl hvilken omfattning området

äger som att dess beträdande är förenadt med ansvar, om ej föreskrifven

anmälningsskyldighet äger rum. Denna förutsättning finnes ernel
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lertid ej i förslaget angifven; antagligt är ock, att densamma icke i hvarje

fall kan uppfyllas.

Härtill kommer, att stadgandet enligt sin affattning icke synes gälla

för det fall att utlänning, som är bosatt i distrikt, där område af ifrågavarande

beskaffenhet finnes, in en utom samma område, och i distriktet fullgjort

stadgad anmälningsskyldighet, sedermera flyttar till området.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, hemställes, att, därest

bestämmelser i de frågor, som i 30 och 31 §§ afhandlas, anses böra inflyta

i förevarande förslag, dessa bestämmelser sammanföras till ett stadgande,

hvarigenom åt Konungen inrymmes befogenhet att, i händelse af

krig eller fara för krig eller där rikets försvar eljest så kräfver, meddela

särskilda föreskrifter angående tillsyn å utlänningar, som här vistas eller

hit inkomma.

samt af justitieråden Borgström och Skarstedt:

Det synes knappast erforderligt att i denna lag uttryckligen utsäga

en så själfklar sak som att Konungen under de i 30 och 31 §§ angifna förutsättningar

äger utan hinder af lagens bestämmelser meddela de föreskrifter,

som pröfvas erforderliga för öfvervakande af utlänningar. Därest emellertid

stadganden af antydd art finnas böra i förslaget bibehållas, torde —

till undvikande af den tolkning att i fall, som afses i 30 §, Konungens

ifrågavarande befogenhet skulle vara inskränkt till att omfatta endast där

omförmäldt förordnande — bestämmelserna i 30 § böra erhålla samma

generella affattning som stadgandet i 31 §, därvid båda paragraferna lämpligen

synas kunna samarbetas till en enda.

Lagrådet yttrade vidare beträffande

De här förekommande orden »och ej själf är svensk medborgare» stå

uppenbarligen öfverflödiga, eftersom 1 kap. afser allenast utlänningar, och

böra fördenskull utgå.

33 §.

Såsom vid 1 kap. blifvit antydt, torde åt förevarande § böra gifvas

det vidsträcktare innehåll, att den här åt Konungen inrymda rätt att

meddela särskilda föreskrifter må komma att afse icke blott afvisning

och utvisning utan sättet för tillämpande af tillsynsbestämmelserna öfver

hufvud.

Med hänsyn till hvad som hemställts vid 14 § i förslaget torde orden

»beslut om» böra utgå.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Näst sista stycket i förslaget.

Lagrådet anförde:

Då cirkuläret af den 28 maj 1886, såsom tillkommet i administrativ

ordning, icke kan — lika litet som det i samma ordning tillkomna cirkuläret

af den 15 juli 1904 angående utlänningar af persisk eller armenisk

nationalitet — äga bestånd gent emot en af konung och riksdag i samma

ämne stiftad lag, torde den i förevarande stycke intagna bestämmelse angående

upphörande af förstnämnda cirkulärs giltighet böra utgå.

Öfvergångsbestämmelsen.

Med hänvisning till hvad vid 1 kap. yttrats angående anmälningsplikt

för invandrande utlänning erinrade lagrådet, att nu förevarande bestämmelse

torde böra undergå motsvarande jämkning.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående lösdrifvares

12 juni 1885.

den

Lagrådet yttrade:

Såsom anförts vid 15 § af förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar

i riket, är lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni

1885 icke tillämplig å utlänningar. Föreliggande förslag år fördenskull,

strängt taget, obehöflig! Härtill kommer, att den ändring i sagda lag förslaget

innehåller synes till undvikande af missförstånd oundgängligen kräfva,

att däremot svarande ändring vidtages beträffande 40 § 2 och 5 mom. samt

41 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården. Men ändring i dylikt

syfte af sistnämnda förordning kan icke gärna ske annorlunda än att därvid

uttömmande bestämmes, i hvad mån samma förordning, särskildt dess

sjätte kapitel, äger tillämplighet å utlänningar. Och då härför skulle erfordras

en säkerligen ganska vidlyftig utredning, torde, äfven med hänsyn

därtill att fattigvårdsförordningen i dess helhet för närvarande är under

omarbetning, lämpligast vara, att föreliggande förslag icke göres till föremål

för proposition till riksdagen.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ståaff,

Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet an~

mai de chefen för civildepartementet statsrådet Schotte lagrådets den 21

juni 1911 afgifna utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 31

mars samma år till lagrådet remitterade förslag till lag rörande tillsyn å

utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen:

»Det till lagrådet remitterade förslaget till lag rörande tillsyn å

utlänningar i riket har, närmast med anledning af vissa principiella

anmärkningar, som från lagrådets sida framställts mot förslaget, blifvit i

väsentliga delar omarbetadt. De erinringar beträffande särskilda punkter

af förslaget, hvilka framställts af lagrådet eller en pluralitet af dess leda
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

möter, hafva jämväl vid omarbetningen efterkommits, där ej annat framgår

af hvad i det följande anföres.

Det remitterade förslagets första kapitel, innefattande bestämmelser

om kontroll å invandrande utlänningar, innehåller, bland annat, att utlänning,

som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta

sig, är pliktig att därom hos polismyndighet göra anmälan inom viss

tid, och skall sådan anmälan innehålla vissa uppgifter angående utlänningens

personliga förhållanden. Om polismyndigheten ej finner anledning

att afvisa utlänningen eller att hos öfverordnad myndighet göra hemställan

om utlänningens utvisande, skall uppehållsbok för honom utfärdas; denna

bok har utlänningen sedan att vid hvarje ombyte af boningsort uppvisa

för polismyndighet. — Vidkommande de i detta kapitel upptagna

bestämmelser har lagrådet hemställt, att det måtte tagas under öfvervägande,

huruvida icke desamma borde ur förslaget utgå. Till stöd för

sin ståndpunkt med afseende på de nämnda kontrollbestämmelserna har

lagrådet anfört, bland annat, att sådana bestämmelser, huru de än affattades,

skulle komma att drabba en stor mängd utlänningar, med afseende

å hvilka särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke blifva

tillämpliga måhända just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad.

Vidare ansåge lagrådet, att de ifrågavarande stadgandena skulle så väl för

inkommande utlänningar som för landets polismyndigheter medföra omgång

och besvär, utan att därmed vunnes motsvarande fördelar med afseende å

kontrollen _ af invandringen till riket. Emellertid kunde, såsom erfarenheten

gifvit vid handen, omständigheter inträffa, som gjorde det erforderligt

att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar, hvilka inkomma från

visst land eller till viss del af riket, och på grund däraf stadga anmälningsplikt

särskild! för dessa. Med hänsyn till sådana fall syntes emellertid

vara tillräckligt, att åt Konungen inrymdes rätt att förordna om de

kontrollåtgärder, som kunde finnas erforderliga. I enlighet härmed har lagrådet,

för den händelse bestämmelserna i första kapitlet af det remitterade

förslaget funnes böra utgå, hemställt, att såväl dessa bestämmelser som de

därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af det remitterade förslaget

borde ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för

Konungen; och borde berörda stadgande inbegripa jämväl de fall, som

förutsattes i 30 och 31 §§ af det remitterade förslaget.

De skäl, som lagrådet förebragt för sitt afstyrkande af bestämmelserna

i första kapitlet af det remitterade förslaget, finner jag vara synnerligen

vägande; och anser jag fördenskull, lika med lagrådet, att det remitterade

förslaget i. denna del icke bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Att, med bibehållande af grundsatsen om anmälningsskyldighet för invand
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande utlänningar eller för vissa grupper af dessa, söka för kontrollen finna

en annan, för invandraren lika väl som för polismyndigheten mindre

betungande form än den i det remitterade förslaget angifna, synes mig

icke heller böra ifrågakomma. På sätt lagrådet härutinnan yttrat, torde

det vara förenadt med nära nog oöfvervinneliga svårigheter att här

få till stånd en fullt tillfredsställande anordning. Vid sådant förhållande

och då jag icke kan finna, att ett oafvisligt behof af allmänna kontrollbestämmelser

i förevarande afseende gör sig gällande, har jag i denna

fråga stannat vid den lösning, som lagrådet anvisat. Sålunda har det remitterade

förslagets första kapitel, äfvensom den dithörande 32 § samt öfvergångsbestämmelserna

i sista punkten af remitterade förslaget, vid omarbetningen

uteslutits, och har i stället enligt den nya 19 § Konungen tillagts

befogenhet att, där sådant på grund af särskilda omständigheter pröfvas

erforderligt, meddela nödiga kontrollföreskrifter. Denna nya 19 § motsvarar

således ej mindre första kapitlet af det remitterade förslaget än

äfven samma förslags 29—31 §§. I sammanhang med nyss omförmälda

ändring har i nya 6 § under e) vidtagits motsvarande jämkning.

Andra kapitlet i det remitterade förslaget upptager bestämmelser

om afvisande af utlänning, som till riket ankommer. I fråga om den

princip, som ligger till grund för nämnda bestämmelser, hafva lagrådets

flesta ledamöter icke haft något att erinra. Däremot har en ledamot

hemställt, att hvad förslaget innehölle angående afvisning finge därur

utgå. Bemälde ledamot har, med hänsyn till de olägenheter, som

enligt hans åsikt vore förenade med afvisningsinstitutet, ansett berörda

institut icke böra hos oss införas utan att afsevärda fördelar därmed stode

att vinna. Det kunde sättas i fråga, om detta verkligen skulle blifva

fallet genom antagande af det remitterade förslaget. Visserligen hade

landet icke något att vinna däraf, att de i remitterade förslagets 11 §

omförmälda utlänningar finge hit inkomma; men något behof af en invandringslag

gent emot dem kunde näppeligen sägas förefinnas. Däremot

hade i den Riksdagens skrifvelse, som gifvit uppslaget till den ifrågasatta

nya lagstiftningen, angifvits jämväl vissa andra grupper af utlänningar,

hvilkas invandring det vore ensidigt förhindra. Hade den nya lagstiftningen

om afvisning kunnat riktas mot dessa grupper eller någon af dem

eller mot exempelvis kända brottslingar, »bondfångare», prostituerade och

dylika personer af långt samhällsfarligare art än de i förslaget angifna

grupperna, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande

kunnat uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu

befunnits icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som det

remittei’ade förslaget innehölle, tillmötesgå Riksdagens i omförmälda skrif
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

velse uttryckta önskan om lagstiftning till förhindrande af skadlig invand
och

man ej heller kunnat lata afvisningsinstitutet riktas mot brottslingar,

prostituerade och dylika, syntes det lämpligast att man, åtminstone

för närvarande, afstode från tanken pa genomförande af nå^on sorts invandringslag.

För min del tvekar jag icke att ansluta mig till den af sistnämnde ledamot

i lagrådet uttalade mening, att, så som det remitterade förslaget

i denna del affattats, dess effektivitet i afseende på det med en invandringslag

åsyftade ändamål icke kan förväntas blifva stor. Med denna

uppfattning läier man hafva att välja mellan två möjligheter: antingen att ur

förslaget utesluta bestämmelserna om afvisning eller ock att så°utsträcka

afvisningsförfarandets tillämplighet, att detsamma i afsevärdt hö<rre <rrad

än som enligt det ursprungliga förslaget är fallet motsvarar det syfte

som föranledt dess upptagande i den ifrågasatta nya lagstiftningen. Valet

mellan dessa bägge alternativ är ganska vanskligt, då åtskilliga0skäl kunna

göias gällande så väl för den ena som för den andra lösningen. Det synes

mig dock, som om skälen för det senare af de två berörda alternativen

vore öfvervägande. _ Den princip, som ligger till grund för afvisningsinstitutet,

kompletterar i viss mån den grundsats, som funnit sitt uttryck i

utvisningsförfarandet. Med lagrådets pluralitet finner jag, att det, i fråga

om vissa invandrare, såsom bettlare, till arbete oförmögna personer och

flera dylika, skulle vara ^ meningslöst att låta dem obehindradt få slippa

in^i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något omständliga

behandling, som utvisningsproceduren innebär. Om man således bibehåller

afvisningsförfarandet i den föreslagna lagstiftningen, synes likväl,

på sätt bemälde ledamot i lagrådet ock antydt, detsamrnas tillämplighetsområde

höra utsträckas utöfver de gränser, som därför i det remitterade

förslaget utstakats.

... Emellertid lärer det icke gå för sig att göra afvisningsinstitutet

tillämpligt i fråga om samtliga de grupper af invandrare, hvilka äro att

beteckna såsom icke önskvärda. Den summariska karaktär, som är utmärkande

för sistnämnda institut, medgifver icke detsamrnas utsträckande

till sådana fall, där pröfningen af en invandrares egenskaper och förhallanden

krafvel- mera ingående undersökning: dylika fall äro att utreda

och afgöra enligt de för utvisningsförfarandet gällande former. Däremot

bör den enklare och snabbare afvisningsproceduren lämpligen komma

till användning, där de omständigheter, hvilka anses böra föranleda utlännings

aflägsnande från riket, äro mer omedelbart i det yttre framträdande,

. så att det är jämförelsevis lätt att utan allt för vidlyftig efterforskning

konstatera deras tillvaro. En sådan princip torde hafva varit

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. IT käft. {Nr 42.)

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

bestämmande för afvisningsgrundernas begränsning i det remitterade förslagets

11 §. Men äfven med bibehållande af nämnda princip synes

mig afvisningsförfarandets tillämplighet kunna utsträckas åtminstone till

ytterligare en grupp invandrare, nämligen sådana, om hvilka kan antagas,

att de sakna möjlighet att här ärligen försörja sig. Från det allmännas

— och väl äfven från ifrågavarande utlänningars egen — synpunkt

lärer det vara att anse som en vinst, att statens ingripande kan

äga rum omedelbart vid en sådan utlännings ankomst hit, i stället för

att uppskjutas till den redan då förutsedda senare tidpunkt, när hans

oförmåga att på ärligt vis förskaffa sig uppehälle kommer att föranleda

hans aflägsnande från riket. Och att fastställa, huruvida de här vid lag

afgörande förhållanden äro, i fråga om en viss invandrare, för handen, torde

i regeln låta sig göra utan att undersökningen därom behöfver blifva

vidlyftigare än som med afvisningsproceduren är förenligt. Motsvarande

bestämmelser förekomma ock i utländsk rätt, så särskildt enligt de lagstiftningar,

den engelska och den amerikanska, i hvilka afvisningsinstitutet

erhållit sin fullständigaste utformning.

På de grunder, som nu angifvits, har jag låtit omarbeta bestämmelserna

angående afvisning, hvilka i det nya förslaget fått sin plats i första

kapitlet. — Enligt remitterade förslagets 11 § skall polismyndighet från

riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning, som kan antagas

hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att

under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af

musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning. Vid omarbetning

af nämnda paragraf, motsvarande 1 § i den nya texten, har — jämte det

ordalydelsen »som kan antagas hafva för afsikt» ersatts af uttrycket »som

uppenbarligen har för afsikt», samt vissa af lagradets yttrande föranledda

ändringar vidtagits — tillika, i öfverensstämmelse med hvad af

mig härutinnan blifvit anfördt, afvisningsproceduren förklarats tillämplig

jämväl i afseende på annan utlänning, som till riket ankommer för att

söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet

att här ärligen försörja sig. Med hänsyn till den skiftande och inbördes

olikartade naturen af'' de omständigheter, som sålunda föranleda

afvisning, är det uppenbart, att dessa icke kunna med någon fullständighet

i lag angifvas. Hufvudregeln med dess allmänna formulering kompletteras

emellertid af de anvisningar, som till ledning för vederbörande myndighets

åtgöranden gifvits i förevarande styckes andra punkt. Där utsäges först,

att utlänning, som innehar medel för sitt och med honom ankommande

familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar, icke må afvisas. I dylika

fall inskränker sig polismyndighetens uppgift i första hand till att

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

131

undersöka, huruvida invandrarens medel äro tillräckliga för uppehället;

och lärer det få anses ligga i sakens natur, att vid dylik pröfning anspråken

i fråga om storleken af det medbragta beloppet icke få ställas allt

för höga. Vidare får afvisning ej ske, där omständigheterna göra sannolikt,

att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla

arbete. Därest aftal angående arbetsanställning föreligger redan vid invandrarens

ankomst till riket, är således all tvekan utesluten; i andra fall

kommer närmast i betraktande det behof af arbetskraft, som må vara för

handen i de trakter, där utlänningen uppgifver sig ämna söka arbete.

I detta sammanhang är att erinra, hurusom enligt det remitterade

förslaget polismyndighetens skyldighet att verkställa afvisning är ovillkorlig.

Under det den öfverordnade myndighet, som anordnar utvisning, i

hvarje fall äger en diskretionär pröfningsrätt, har en dylik rätt icke enligt

remitterade förslaget tillagts underordnad myndighet i fråga om afvisning

af utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning

äro för handen, är polismyndigheten skyldig verkställa sådan. Denna

grundsats, hvars riktighet redan från det remitterade förslagets ståndpunkt

synes mig kunna ifrågasättas, lärer i hvarje fall icke böra bibehållas,

därest afvisningsförfarandets tillämplighetsområde kommer att utsträckas

på sätt det omarbetade förslaget innehåller. Enligt min mening

bör således polismyndigheten, då fråga är om afvisning, lika väl som jämlikt

remitterade förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid pröfning

af utvisningsärende, äga att för hvarje särskild! fall inrätta sitt handlingssätt

efter ett diskretionärt öfvervägande af de föreliggande omständigheterna; och

synes mig, såsom redan är antydt, denna grundsats böra gälla jämväl för

de fall, som omförmälas i första stycket af förevarande paragraf. För att,

i enlighet med hvad nu är sagd!, utmärka, att här ej är fråga om någon

polismyndighetens ovillkorliga plikt att afvisa, utan om en iiämnda myndighet

tillkommande befogenhet härutinnan, har i paragrafens första stycke,

hvartill i andra stycket hänvisas, ordet »skall» ersatts med ordet »må».

Att afgöra, huruvida afvisning jämlikt bestämmelserna i andra stycket

af den nya 1 § bör äga rum, lärer i många fall kräfva en pröfning af

rätt grannlaga art. Då det gäller en åtgärd af så allvarsam beskaffenhet

som den här ifrågavarande, är det uppenbarligen af den största

betydelse, att de myndigheter, åt hvilka det anförtrotts att anordna

afvisning, vid utöfningen af denna befogenhet förfara med erforderlig urskiljning

och varsamhet samt utan onödig stränghet. Endast då fullgiltiga

skål därtill föreligga, bör afvisning ske; vid bedömande, huruvida sådana

skäl äro för handen, har vederbörande myndighet att taga hänsyn, ej

mindre till omständigheterna i det särskilda fallet, än äfven till det med

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

förevarande bestämmelser åsyftade ändamål, som är, icke att hämma tillförseln

af utländsk arbetskraft eller öfver hufvud att ingripa till reglerande

af konkurrensen på arbetsmarknaden, utan allenast att från riket afhålla

sådana folkelement, beträffande hvilka det med all tydlighet framgår, att

de inom kort komma att falla det allmänna till last. Att en hit inkommande

utlänning kan förete legitimationshandlingar, är ju i sin mån ägnadt

att ingifva förtroende till hans person, men den omständigheten, att han

saknar dylika, har dock ansetts icke böra i och för sig utgöra bestämdt

hinder för hans mottagande här i riket. Slutligen må anmärkas, att där,

såsom väl undantagsvis kan inträffa, en invandrande utlänning förut under

någon tid uppehållit sig härstädes, hänsyn torde böra tagas jämväl till de

i näst sista stycket af nya 6 § angifna omständigheter.

Enligt remitterade förslaget är klagan öfver afvisning ej tillåten.

Denna grundsats synes emellertid svårligen låta sig förenas med den

afsevärdt ökade befogenhet, som polismyndigheten i det omarbetade förslaget

tillagts. Jag bär därför ansett, att afvisad utlänning bör beredas

möjlighet att få afvisningsåtgärdens berättigande pröfvad af högre myndighet.

Vid införande af klagorätt torde likväl, i öfverensstämmelse med

afvisningsförfarandets natur, afvikelse böra ske från den för vanliga fall

af ändringssökande gällande grundsats, att detsamma föranleder uppskof

med öfverklagade beslutets verkställande: ett fasthållande vid denna

grundsats skulle väsentligen omintetgöra det med nämnda förfarande

afsedda syfte. Härvid må erinras, att de förut i detta ärende omförmälda,

af Institutet för internationell rätt föreslagna internationella regler

i fråga om utvisning innehålla, i art. 21 och 37, att utvisning kan provisoriskt

verkställas, äfven om klagan öfver utvisningsbeslut föres. Hvad sålunda

enligt nämnda regler gäller beträffande utvisning lärer äga tillämpning jämväl

i fråga om afvisning, detta desto hellre som i vanliga fall sistnämnda

åtgärd icke torde drabba vederbörande fullt så kännbart som en utvisning.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, har jag i det omarbetade

förslaget låtit införa bestämmelser om rätt för afvisad utlänning att genom

besvär draga afvisningsåtgärden under Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

pröfning. Enär afvisad utlänning omedelbart befordras ur riket och det

således kommer att ställa sig så, att ändring sökes först sedan den afvisade

ej längre befinner sig i landet, har det lämnats honom öppet att insända

besvär med posten. Klagan öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

har ansetts icke böra tillåtas.

Stadgandena om besvär och hvad därmed äger samband hafva införts

i tre nya paragrafer, som fått numren 2—4, samt i första punkten af den

nya 5 §. Sistnämnda paragrafs andra punkt motsvarar senare punkten af

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

det remitterade förslagets 14 §. T enlighet med hvad lagrådet yttrat, har

12 § af det. remitterade förslaget vid omarbetningen uteslutits. Samma

förslags 13 § har undergått en redaktionell jämkning, därvid lagrådets

hemställan i det väsentliga ländt till efterföljd: paragrafen motsvaras af

andra och tredje styckena i den reviderade textens 5 §.

Jag öfvergår nu till det remitterade förslagets tredje kapitel, den

omarbetade textens andra kapitel, som innehåller bestämmelser om utlännings

utvisning från riket. Mot förslaget i denna del har någon principiell

anmärkning icke blifvit inom lagrådet framställd.

Lagrådets erinran i fråga om affattningen af 15 § a) af remitterade

förslaget, motsvarande 6 § a) i den omarbetade texten, har i

hufvudsak blifvit iakttagen. I sammanhang med yttrande härutinnan har

lagrådet anfört, att remitterade förslaget saknade bestämmelse för den

händelse,, att af någon anledning utvisning icke kunde eller icke borde

komma till stånd gent emot utlänning, hvarom i 15 § a) vore fråga; berörda

ofullständighet — som icke förefunnes i cirkuläret den 28 maj 1886

angående, behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med

lösdrifveri borde afhjälpas. Då emellertid de två sista punkterna i det

omarbetade förslagets 12 § synas mig lämna erforderlig ledning för, huru

i de af lagrådet angifna fall bör förfaras, finner jag ytterligare bestämmelse

härutinnan icke vara af nöden.

I fråga om 15 § i remitterade förslaget är vidare att erinra, att

densamma dels, under b), såsom grund för utvisning upptager den omständighet,

att utlänning finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa

medel till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj, dels ock, i sista

stycket, beträffande utlänning, som faller fattigvården till last och förty

bör hemsändas, hänvisar till hvad därom i gällande fattigvårdsförfattningar

är stadgadt. Att vid sidan af sistnämnda författningar införa en bestämmelse,

sådan som den i 15 § b) innehållna, synes mig emellertid ägnadt

att framkalla betänkligheter. Och något verkligt behof af en dylik bestämmelse

torde desto mindre vara för handen, därest, enligt hvad det omarbetade

förslaget innehåller, vederbörande myndighet tillerkännes rätt att

afvisa utlänningar, som antagas sakna möjlighet att här ärligen försörja

sig. I öfverensstämmelse härmed har stadgandet i 15 § b) icke influtit i

den nva 6 S.

Med remitterade förslagets 15 § d) har, enligt hvad de valda ordalagen

gifva vid handen, åsyftats att vinna öfverensstämmelse med det förslag

till lag angående utlämning af förbrytare, hvithet samtidigt med det

förevarande remitterade förslaget var under utarbetande: såsom grund för

utvisning skulle ifrågakomma allenast sådant utom riket begånget brott, som

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

vore af beskaffenhet att föranleda utlämning. Berörda, inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till utlämningslag är numera, sedan lagrådet

däröfver afgifvit utlåtande, beroende på Kungl. Maj:ts pröfning; och

har chefen för justitiedepartementet förklarat sig ämna hos. Kungl.

Maj:t hemställa, att förslaget göres till föremål för proposition till 1913

års riksdag. Vid sådant förhållande har det synts lämpligt, att det förevarande

remitterade förslagets affattning ersättes, i motsvarande 6 § c) af

den nya texten, med en hänvisning till berörda lag angående utlämning af

förbrytare.

Såsom grund för utvisning upptages i 15 § e) af det nu förevarande

remitterade förslaget olaga handel, som af utlänning bedrifvits.

Med hänsyn till ifrågavarande förseelses natur, har jag emellertid ansett,

att sådan handel, där den ägt rum före den nu föreslagna lagens ikraftträdande,

ej bör medföra den allvarliga påföljd, som utvisning innebär;

och har bestämmelse härutinnan tillagts vid slutet af det omarbetade lagförslaget.

Enligt näst sista stycket af ifrågavarande paragraf skall vid pröfning

af fråga om utlännings "utvisning hänsyn tagas jämväl till hans familjeförhållanden.

I den nya texten har såsom ett af de viktigare förhållanden,

som härvid böra komma i betraktande, angifvits den omständighet, att

utlänning är gift med svenskfödd kvinna.

1 enlighet med lagrådets hemställan hafva det remitterade förslagets

16 och 17 §§ sammanförts till en paragraf, 7 § i den nya texten, därvid

också i öfrigt iakttagits hvad lagrådet anmärkt.

Till 20 § i diet remitterade förslaget, den nya textens 10 §, har

fogats ett tillägg af innehåll, att, där utlänning förvaras i häkte, nöjdförklaring

må upptagas af tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet;

detta öfverensstämmer med motsvarande föreskrift i lagen den 26 mars

1909 angående verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke

laga kraftägande utslag.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets 23 §, som i det nya

förslaget erhållit nummerbeteckningen 13, har åt paragrafens första punkt

gifvits en affattning, hvilken bättre än den förutvarande ansetts uttrycka

den här omhandlade så kallade politiska utvisningens egenart; någon ändring

i sak har därmed icke åsyftats. Vid pröfning af fråga om utvisning på

grund af bestämmelserna i denna paragraf böra gifvetvis de förhållanden,

som omförmälas i nya 6 § näst sista stycket, få gälla hvad de kunna;

detta har uttryckligen utsagts i ett nytt stycke, som inskjutits i förevarande

13 § af det omarbetade förslaget.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisad persons olofliga återvändande till riket är i remitterade

förslagets 24 § belagdt med ansvar, fängelse i högst sex månader. För

att straff hotet skall blifva af önskvärd effektivitet, lärer det ock vara af

nöden att här stadga frihetsstraff. Emellertid finnas utan tvifvel fall, där

ådömande af allenast böter bättre motsvarar den föreliggande straffbarheten.

I enlighet härmed har i den nya 14 § föreskrifvits, att, där

olofligt återvändande, hvarom nu är sagdt, äger rum under synnerligen

mildrande omständigheter, bötesstraff må kunna tillämpas.

Bestämmelserna i förutvarande fjärde kapitlet, numera tredje kapitlet,

reglera vissa frågor om ersättning för kostnad, som uppstått till följd af utlännings

afvisning eller utvisning. I det ursprungliga förslagets 27 § första

stycket stadgas, att arbetsgifvare, som låtit införskaffa utländsk arbetare, i särskilda

fall är skyldig ersätta statsverket viss kostnad, som uppkommer däraf,

att arbetaren varder från riket utvisad. Sådan skyldighet äger rum, för så

vidt utvisningen föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från

arbetarens ankomst till riket och intill dess eu månad förflutit från det

arbetsanställningen upphört. Dock är arbetsgifvaren från dylik förpliktelse

fri, dels då berörda omständighet inträffat sedan mer än ett år förflutit

från arbetarens ankomst, dels ock dä arbetaren upphört med arbetet i

följd af arbetsinställelse samt den omständighet, som föranledde utvisningen,

inträffat först efter det arbetsinställelsen ägt rum. Jag kan emellertid ej

finna fullgiltiga skäl föreligga för uppställande af det sistnämnda undantaget;

och har detsamma fördenskull icke upptagits i motsvarande 17 § af den omarbetade

texten. Med afseende på bestämmelserna i denna paragraf må

det tillåtas mig framhålla, att genom desamma regleras allenast en detalj

— och kanske en af de mindre väsentliga detaljerna — af det rätt omfattande

och svårlösta spörsmålet om arbetsgifvares ansvarighet för utländsk

arbetare, som han till riket införskaffat. Att i en lagstiftning af förevarande

art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom landet

och villkoren därför låter sig icke göra. Visserligen är nämnda fråga af

ganska allvarlig natur och bör noga uppmärksammas; i detta sammanhang

kan den emellertid icke göras till föremål för vidare yttrande.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets femte kapitel, motsvarande

fjärde kapitlet i den nya texten, hafva, såsom redan nämnts,

väsentliga ändringar blifvit i enlighet med lagrådets yttrande vidtagna.

Därutöfver är att erinra endast, att hvad de förut i 28 §, numera i 18 §

ingående stadganden angår, särskild föreskrift ansetts böra meddelas i fråga

om köping och annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för

rikets städer är i tillämpliga delar gällande.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

För den föreslagna lagens ikraftträdande har bestämts viss tid, deri

1 januari 1914.

Då det remitterade förslagets rubrik icke lämpligen kan bibehållas

efter uteslutande af detsammas första kapitel, har åt det omarbetade förslagets

rubrik gifvits lydelsen: »förslag till lag angående förbud för vissa

utlänningar att här i riket vistas».

Utöfver hvad förut nämnts, hafva i lagförslaget vissa redaktionella

jämkningar vidtagits.

Hvad därefter angår det remitterade förslaget till lag om ändring

i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, så

har lagrådet'' vid det förhållande, att 1885 års lag icke vore tillämplig

å utlänningar, funnit föreliggande förslag vara obehöfligt samt fördenskull

och på i öfrigt anförda skäl ansett lämpligast vara, att detsamma icke

göres till föremål för proposition till Riksdagen. Hvad lagrådet härutinnan

anfört synes mig äga giltighet, och hemställer jag alltså, att det nu

ifrågavarande förslaget måtte få förfalla.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda förslag till lag

angående förbud för vissa utlänning ar att här i riket vistas, hemställde

föredraganden, att detta lagförslag måtte, jämlikt 87 § regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad föredragande departementschefen i ärendet

hemställt biträddes af statsrådets öfriga ledamöter; och

täcktes, med bifall till hvad hemställdt blifvit, Hans

Magt Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas

nådig proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

E. Lomm.

Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

123613.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:163 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. a1 i texten
  2. LU 1913:38 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, dels ock en med föra s. 1 i texten