Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 46

1913-01-31 · 168 sidor, varav 166 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 166 av 168 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:46, Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 46

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.

1

tfr 40.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av 16, 24,

36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse

av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning

och annan avledning av vatten, lag om ändrad lydelse

av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om

ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907

angående stadsplan och tomtindelning; given Stockholms

slott den 31 januari 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan avledning av vatten,

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (AV 46.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl, Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och; tomtindelning.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Majits nåd. proposition Nr 46.

3

Förslag

till

Lag- om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1. Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk

genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,

skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,

eller eljest för rikets försvar,

för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän

trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,

telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna

samfärdselns främjande,

för allmän byggnad,

för något eu kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna

ändamål,

för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning

åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, eller förse en ort med vatten eller

förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller

bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt

syfte av synnerlig vikt,

för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för

orten, eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det

allmänna.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan,

må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål,

som nu är sagt.

2. Finnes synnerligen märklig fast fornlämning för dess bevarande

böra jämte därför erforderlig mark vara i kronans ägo eller jordområde

böra på grund av synnerligen märklig naturbeskaffenhet avsättas såsom

naturminnesmärke och för sådant ändamål avstås till kronan, eller prövas

skoo-såterväxt böra på det allmännas bekostnad åstadkommas a kronan ej

tillhörig skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd

och ej utgör nödig betesmark, eller finnes flygsandsfält, varom ägaren

försummat att taga föreskriven vård, böra avstås till kronan, må, på

förordnande av Konungen, expropriation av sådan fastighet äga rum.

Prövas särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark,

böra upphöra, äge ock Konungen förordna om expropriation av rättigheten.

2 §•

Ägare av fastighet, i avseende varä rätt till expropriation meddelats,

vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet

om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta

nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma.

Har expropriationsrätt meddelats i avseende å särskild rätt, som

besvärar fastighet, vare rättighetens innehavare, enligt vad nyss är sagt,

pliktig avstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning därav.

Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken särskild rätt

innehaves av annan än kronan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vattenfallsrätt

exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fast egendom är

särskilt stadgat.

3 §•

Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att

fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet

i tillämpliga delar gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

4 §•

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, foge

vid ansökningen karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest

det är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör och,

om fastigheten är fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock

styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende

överenskommelse träffats, redogörelse därför.

År fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,

äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift

å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är

föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen

åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem

vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill

expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan omförinälda

handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

5 §•

Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.

Visas mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet,

må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller

upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens

användande för det avsedda ändamålet, tillkomme Konungen att meddela

sådana bestämmelser.

Konungen utsatte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropriationsrätt,

skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till

domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör.

6 §•

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan

att Konungen det medgiver.

Om expropriationsersättning.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens värde. Exproprieras en del av en fastighet och lider

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade

delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest

genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning

pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av

skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriation sersättningen skall bestä mmas i penningar, att utgå

på en gång.

8 §.

Vid bestämmande av expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas

till förändring i värde, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens

beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

9 §•

Exproprieras eu del av en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående

delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall

ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.

10 §•

Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11 §•

Vad i 7, 3 och 10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tillämpning

beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av

expropriation.

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande

en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fasti o-heten,

vare ock ägaren berättigad fordra, att denna skall lösas.

Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för

skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar

av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å fastigheten,

äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant men

eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra

stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är garn!.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §.

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där

fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo

belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättmngens

bestämmande uppskattas annat än såsom eu enhet, förordne

Konungen, att frågan om expropriationen i sin helhet skall för sådan

uppskattning instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren

på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller

domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintlio-a

okända . sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten

är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom

orten. Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphävande av särskild

rätt, som ej är intecknad i fastigheten, antecknat i rättens inteckningsprotokoll,

på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å

nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller

fastighetsboken.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs,

stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad

nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,

som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken

företräda den frånvarande.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av

fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller

fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

17 §•

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende

å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller, eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,

som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren

ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild

rätt till fastighet, som på grund av expropriation avstås.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

9

20 §.

Kunna ej lämpligen särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter,

från vilka expropriation skall ske, för expropriationsersättningens

bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förord ne rätten om

sådan uppskattning.

21 §•

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall,

om ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd

för bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,

förldare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Om expropriationsnämnd.

22 §.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de

bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock

vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår

till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska

värv väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms

stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av

överståthållarämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län följande

valbara, nämligen tjugufyra av landstinget utsedda och, om stad,

som ej deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige i varje

sådan stad valda ävensom så många av Konungens befallningshavande

utsedda, som motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige

valt. Finnas inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara.

De valbara skola utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möj
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!, MajUs nåd. proposition Nr 46.

ligt är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap,

som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,

bliva behörigen företrädda bland de valbara; börande minst halva

antalet av dem landsting- och tolv av dem Konungens fcefallningshavande

utser vara ägare av jordbruksfastighet.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant

rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshafvande

landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stadsfullmäktige

därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige

företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse, vilka

landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande, efter erhållet

meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges val, vad i fråga

om utseende av valbara på Konungens befallningshavande ankommer.

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av valbara

ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka landstinget

i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, överståthållarämbetet

och Konungens befallningshavande i Stockholms län var för sig i nu

angivna ordning utse tjugufyra. I övrigt äge vad ovan i denna § stadgas

motsvarande tillämpning.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder

eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda tidens

utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes ställe

för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det skall förrättas

av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima möte.

År valmyndigheten arman än Konungens befallningshavande, erhålle befallningshavanden

genom valmyndighetens försorg underrättelse om valet.

25 §.

Eu förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden

i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande

Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana

nämnder valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan

vad i 28 § stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna

samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring

i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande

därom göras på sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,

eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller

ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de

till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad

och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt

tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra ledamöter.

Värdera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam

del i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot

i deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall

underlåter att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt,

galle det för dem alla.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma

fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse

en ledamot att vid sakens prövning, såvitt en var av dem rör, deltaga

i nämnden.

Ersättare för ledamöterna i nämnden skola ock, särskilt för varje

ledamot, utses enligt vad om ledamöter är stadgat.

28 §.

Skola särskilda fastigheter, som tillhöra olika ägare, uppskattas

såsom eu enhet enligt vad i 13 eller 20 § sägs, galle om val av nämnd

vad i 27 § stadgas för det fall att två eller flera hava gemensam del

i saken.

29 §.

Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna

i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens

försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäv: om lian

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv

mot domare; om lian eller någon, som är med honom sålunda skyld eller

besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada

därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i

åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller

däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en

lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän; om han

står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av

honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för

brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,

som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller

vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,

vari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att

därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

31 §•

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda

tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund

att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare

för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller uppförd

bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

Är ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom

valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som i

26 § första stycket sågs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,

må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

tillsättande eller ock, såvitt angår förhållande, om vilket anmärkning ej

sålunda blivit gjord, inför nämnden. Part må dock ej framställa anmärkning

mot ledamot, som han själv valt, så framt ej anledning till anmärkningen

uppkommit eller blivit av parten känd först efter valet. Har anmärkning

ej framställts, innan nämndens förrättning avslutats, vare rättigheten

att framställa anmärkningen försutten; dock må, om målet visas

åter till nämnden, vid det nya sammanträdet framställas anmärkning, som

ej förut kunnat göras.

Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av

nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part vid det första rättegångstillfallé, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat anmärkning,

pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må

klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock på anmärkning

inom nämnden av denna prövas.

33 §.

Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller

har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,

namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd, och

är jämväl ersättaren hindrad eller jävig, skall ny ledamot utses, enligt

vad eljest för val till nämnden gäller.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde,

och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.

Är ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall

på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den uteblivne

vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med

mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

3 G §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

låta höra sakkunniga inför nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på armat

sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

37

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden

närvara.

38

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i

målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,

må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående

delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten

sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,

sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum

men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning

ersättningen sättas lägre än till det värde, sam framgått av den

tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av

fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna

med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran som

skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte

nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å

fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,

varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar, och

kunna de till varandra jämkas, galle den mening, som, efter jämkning

om sådan erfordras, finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke de olika meningarna jämkas till varandra, galle den,

som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt vad nu

är sagt, ^ röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de meningar,

som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gällande, om

vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening, galle

vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest

kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet

uppgivas.

42 §.

Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av nämnde11;

och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid

förrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.

Om expropriationsmåls slutliga handläggning.

43 §.

Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande

om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller

domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till

den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten

är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom°orten.

44 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny

flaga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds

behandling-, " ^ 1

Ö

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

45 §.

Är ersättning av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp

än den exproprierande i målet erbjudit, eller är annan ersättning än som

avses i 38 § andra stycket av expropriationsnämnden bestämd till högre

belopp än den till ersättningen berättigade i målet yrkat, varde sådan ersättning

av rätten jämkad till det belopp, som erbjudits eller yrkats. Strider

expropriationsnämndens uppskattning mot vad i 38 § tredje stycket

stadgas, varde den ock av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i 39 ocli 40 §§ sägs eller eljest ej

förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet

eller den del, vari rättelse tarvas, åter till nämnden.

Huru förfaras skall, om nämnden vid bestämmande av ersättning,

som avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande i

vidare mån än som erfordrats för skyddande av fordringsägares rätt, stadgas

i 56 §.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av

vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings*

havande inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt

bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

17

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i

besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild

rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå

och som ej jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens

ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej

genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde

framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den

exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i

denna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare att förverkande ägt rum, göre Konungens

befallningshavande anmälan därom hos rätten, och äge i sådant fall vad

i 14 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt inteckningseller

fastighetsboken motsvarande tillämpning.

51 §•

Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det

expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen

fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens

förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens

fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande

att låta, uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Åtgärd för expropriationens fullbordande enligt vad nu är sagt må

dock ej vidtagas, sedan hos rätten gjorts anmälan, som i 50 § andra

stycket avses.

52 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare

eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande ersättning.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola

fogas rättens utslag samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och

skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid expropriationsersättningen

s uttagande.

Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens

utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens

befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning

samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund

av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över utslaget

fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation

omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av

därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad

nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriation sersättningen

slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i

första stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den

exproprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos

Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika

gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens

utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

56 §.

Då expropriationsersättning inkommit, utbetale Konungens befallningshavande

ersättningen till den, som är därtill berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,

om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för

skada och inträng å den återstående delen, så ock angående ersättning

för upplåtelse av rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos

överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava

motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom av fordran besvärad av

annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre

rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla

gäldandet av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av

nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande

mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning som i

första punkten avses nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren

yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur

ersättningen, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren

ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom Konungens

befallningshavandes försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt

kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersättningen, och innehavare

av annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd,

läte ock Konungens befallningshavande kungöra dagen för sammanträdet

på sätt i 14 § om kungörelse stadgas.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens

befallningshavande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess

Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

57 §.

Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning eller möter eljest

hinder för ersättningens utbetalning eller fördelning, läte Konungens befallningshavande,

om sådant begäres, insätta medlen i bankinrättning för

att där innestå mot ränta; och komme räntan den till godo, som finnes

vara berättigad till medlen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild

rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det

Konungens befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan pålandet

hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet

exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,

göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt

införas i intecknings- eller fastigbetsboken.

Utfaller, då" en del av intecknad fastighet eller en eller flera av

gemensamt intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad

fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning

likvid å intecknings huvudstol,_ åligger ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika

insända fördelningslängden.

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet,

och visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola

därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som

ej skulle°erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

säo-s blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för

fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till rätten

stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen. År

fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten

kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,

att överenskommelsen må fastställas, varde, om .ej full betalning för hans

fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må,

därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller upplåtelse

av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

21

rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten

fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall

enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande,

i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan

anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Om återkallande av expropriationsanspråk.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt

anspråk på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten

meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om

återkallelsen, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som

återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten samt, om expropriationsnämnd

har saken under behandling, nämndens ordförande del av återkallelsen.

Vad i 14 § stadgas om anteckning av expropriation smål äge,

sedan rätten skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande anteckning

av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfattar

eller någon del därav men må ej göras i avseende å mark, som

den exproprierande tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan

expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse

eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt

understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande

erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant

ändamål av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den

exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet

lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens

förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men

enligt 7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det

yrkar, målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller

intrånget.

65 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada

eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande och

ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostuad.

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning

för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring

och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes

av rätten, om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsersättningens

bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande

kostnad. Dock äge han, om han utgivit kostnad, som i 34 § första stycket

avses, söka kostnaden åter av den, som därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68 §.

Har område, som genom expropriation frånskilts en fastighet, ej

kommit till användning för det avsedda ändamålet eller områdets användande

för ändamålet upphört, och är beträffande området nämnda ändamål

att anse såsom övergivet, eller användes sådant område i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det avsedda, vare ägaren av den återstående

fastigheten berättigad lösa området, därest han instämmer talan

därom inom tio år från det expropriationen fullbordats.

I fråga om sådan lösen skall vad denna lag i övrigt stadgar i

tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens prövning, huru kostnad,

som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.

Om förundersökning.

69 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta karta

över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge

Konungens befallningshavande på ansökning föreskriva, att erforderligt

tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner uppenbart, att

expropriationsrätt för det uppgivna ändamålet ej kan komma att beviljas.

70 §.

Föranleder undersökning, som i 69 § avses, skada, skall ersättning

därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om

överenskommelse ej träffas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshavande

prövar nödigt, ställa pant eller borgen för ersättningens

gäldande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. "proposition Nr 46.

Om pant eller borgen.

71 §■

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej

sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten

prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

72 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle

ej kronan.

2. Särskilda bestämmelse!* om expropriation av fördämning eller naturminnesmärke.

73 §.

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte

därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

74 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av

allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade

företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på

ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,

om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

75 §.

Konungen äge, utan att området för expi’opriationen närmare bestämmes,

giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera

den mark, som härför erfordras.

76 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i

expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande ställts

pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig

ränta därå från tillträdesdagen.

o

77 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande

i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd

av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga

rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit,

äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av

nämnd.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

78 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge renstakning

av banlinjen rum.

Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad beskrivning,

utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,

last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför

banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek, till vilken jordeboksenhet

område å landet hör, och, om område är fördelat i flera ägolotter,

dessas läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift å

ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något

hänseende träffats överenskommelse, redogörelse därför.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 Käft. (Nr 46.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

79 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vridtages

sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,

ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen, förordne

Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan

expropriation må äga rum.

80 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprierande

taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda

dag giver ägaren underrättelse om att marken skall tagas i besittning;

dock vare enligt vad i 81 § stadgas i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning

erforderligt.

81 §•

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning

taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars

avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området

af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande

ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift

om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av

Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller

hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom

en lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i

expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag

till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshavande

nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande fastigheten.

82 §.

Då expropriationsersättning enligt 81 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga

delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.

Uppgift å det nedsattta beloppet skall av Konungens befallningshavande

ofördröjligen översändas till rätten eller domaren för att, om

uppskattning genom expropriationsnämnd sker, tillställas nämnden.

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 81 §

förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

83 §.

Expropriationsnämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,

som enligt 81 § blivit hos Konungens befallningshavande nedsatt.

Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad sålunda stadgas,

varde den av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

84 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 77 §

är stadgat.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

85 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och

under vilka förutsättningar sådan expropriation må ske.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 46.

86 §.

Vad i 77 samt 80—83 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsSedningar.

87 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller

telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av

fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på

karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och

innehavare av fastighet, varöfver ledningen skall framgå eller i vars mark

den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,

redogörelse därför.

88 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,

för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom

fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan

endast upplåtelse av nyttjanderätt.

89 §.

Bifalles ansökning, som i 87 § sägs, må fastigheten, sedan stämning

i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den

exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande ställer pant

eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta

därå från tillträdesdagen.

Yad i 77 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

90 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 88 § avses, att

fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

29

stycket, bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat

ej avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blifvit av

rätten avgjord genom laga kraft ägande utslag. Mot rättens utslag i fråga

som nu är sagd må särskild talan föras.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

91 §.

Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd

de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,

om annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande samt

två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Valbarheten vare ej

inskränkt till dem, som äro upptagna å den i 25 § omförmälda förteckning.

92 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 88 § sägs,

skall ersättning ej bestämmas för annat men än det, som då redan uppkommit.

Uppstår därefter skada eller intrång, varde ersättningen därför,

om överenskommelse ej träffas, bestämd av domstol.

93 §.

År egendom, som i 88 § avses, använd för lednings framdragande,

och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar

samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,

såsom gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för

behövliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall

ledningen på bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den

mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, vare

ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant

är av nöden för att fastighet, där ledningen är framdragen, må kunna

användas till bebyggande eller annat för fastighetens tillgodogörande viktigt

ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan synnerligt men för

ledningen. Kostnaden för dylik åtgärd skall gäldas av fastighetens ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

94 §.

Upphör egendom att vara av den i 88 § angivna beskaffenhet, vare

förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

95 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall

åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning

på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfordras

för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egendom,

varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall

framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från

densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall

framgå.

96 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde

för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugu meter

från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller

trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller upplåta

något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke

kunna användas utan synnerlig olägenhet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

31

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

97 §.

Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utövas av kronan, icke

beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område

den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

98 §.

Har, efter det boningshus blivit till större antal uppförda å annans

än husägarnas mark, för tryggande av dessas ställning sådan mark exproprierats,

vare nye ägaren av marken pliktig att till en var husägare, som

det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område med den

jämkning, som kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område till

husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas ej

heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad

köpa. detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna expropriationsersättning

och å området belöpande del av expropriationskostnaden

jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande; har husägaren,

efter det expropriationen fullbordats, innehaft tomten på grund av

honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför avräknad

från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften för den

upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för försäljning angivna

grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att erlägga varde prövad i

den ordning, som stadgas i gällande lag om skiljemän.

Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande

besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upplåtelse

ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som

för nämnda rätt karl återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande

av de därför stadgade villkor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

99 §.

Rätt till expropriation för att på det allmännas bekostnad åstadkomma

skogsåterväxt å kronan ej tillhörig skogsmark, som är genom

kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark,

må, om rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun,

inom vars område marken är belägen, eller skogsvårdsstyrelsen inom

landstingsområdet.

100 §.

Prövar Konungen framställning om expropriationsrätt för ändamål,

som i 99 § sägs, förtjäna avseende, men påstår markens ägare, att han

vill själv ombesörja återväxt, give Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,

och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,

därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken

nye ägaren skall sörja för återväxt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola

stadgandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder

samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder

tillämpas redan under år 1913. Av de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stadgande^

''som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock

skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den

1 januari 1914, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,

ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande expropriation,

vartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stadgandena i

13 § första stycket och första punkten av andra stycket i omförmälda

förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första stycket,

8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning

hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i stället motsvarande

bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom denna

lao- ändring i vad lag eller särskild författning innehåller om fast egendoms

avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.

33

Förslag

till

Lag;

om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ I förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande

ändrade lydelse:

16 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till

större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om

expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation

eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd

och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts

ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,

sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,

göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 ‘mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen

om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare

för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna

i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen

av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,

som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rätts
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Kr 46.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning

å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat

ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och värde

därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,

anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av

den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller

ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i

något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller

å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser om

ändring eller utsyning av vattenverk allenast en del av intecknad egendom

avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings

huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,

blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga ki’aft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,

efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis

sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 inom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser

om expropriation'' en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i besittning

eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller derå av gemensamt

intecknade egendomar upplåtes, eller att en eller derå av gemensamt

intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande

bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälseränta,

som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna

häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning;

skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

35

45 §.

Har den tid, för vilken nyttj anderätten upplåtits, gått till ända, eller

visas, att ny ttj anderätten av annan anledning upphört, må på begäran av

fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej

företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens

bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen

erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan

från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning

i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran

äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som

på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Är fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,

åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,

därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos

rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom

för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,

vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen

likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge och Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit

laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Har vid fördelning av ersättning, som i 67 t} avses, likvid

utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,

som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,

äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,

varom i 69 § o mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914, men skall ej

tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

37

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen

prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,

skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde

avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne

skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad . i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås

eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt

de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation

för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där

jorden ellei lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,

förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som

jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag
om

ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14 18,

22, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,

skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga

delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22 24 §§ är

stadgat.

15 §•

Ansökan om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldiglösa

mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 76

och 77 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §■

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds

tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

18 §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga

tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22 §.

Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är

stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess

ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i

händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens

avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68 §

av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

ivist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas

av rätten. 1

År genom laga kraftägande dom eller parternas åsämjande avgjort,

att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets

belopp, skall fragan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,

lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall

må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må

ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättningstaganden

yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det beloppet

blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

av . staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden medgivit,

men eljest av ersättningstaganden.

32 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej

parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas

ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.

Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden

avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava

vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden

av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å

den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad

gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden

fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

41

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 7 september 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande.

»Sedan Kungl. Maj:t den 20 mars 1908 förordnat en kommitté att

verkställa revision af expropriationslagstiftningen in. m., vid hvilket uppdrags

utförande kommittén särskildt skulle hafva att till behandling upptaga

frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet, afgaf

kommittén den 15 september 1910 betänkande med förslag till lag om

expropriation, lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Öfver dessa förslag hafva utlåtanden inhämtats från öfverståthållarämbetet

och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, arméförvaltningen,

marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, hvarjämte domänstyrelsen blifvit

hörd öfver viss del af förslaget till lag om expropriation. Tillfälle att

yttra sig i ärendet har lämnats samtliga öfverexekutorer utom de redan

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslaget

till lag om

expropriation.

1 §■

nämnda, och de hafva med få undantag afgifvit yttranden. Tillika har svenska

järnvägsföreningens styrelse till Kung!. Maj:t inkommit med yttrande i ämnet.

Förslagen hafva sedermera gjorts till föremål för granskning i justitiedepartementet.

Härvid har förslaget till lag om expropriation fått undergå

en ganska omfattande öfverarbetning, till större delen föranledd af erinringar,

som de hörda myndigheterna framställt mot detsamma. Af förslaget

till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, har endast

en mindre del bibehållits. Förslaget till lag, innefattande tillägg till förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, har med

anledning af de ändrade förhållanden, som inträdt genom de af innevarande

års riksdag antagna lagarna om ändring i vissa delar af inteckningsförordningen

och om ändrad lydelse af 24 och 26 §§ i förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, delvis inarbetats i förslaget till lag om expropriation och i öfrigt

fått förfalla. Inom departementet har utarbetats ett förslag till lag om

ändrad lydelse af 36 § i inteckningsförordningen.

Af de ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om expropriation,

torde jag först böra nämna dem, som afse reglerna för bestämmande af

expi’opriationsinstitutets omfattning. Enligt kommitténs förslag skall expropriation

kunna äga rum, så snart Konungen pröfva!'' nödigt att fast

egendom tages i anspråk för allmänt gagn. Kommittén har alltså ur förslaget

uteslutit hvarje närmare begränsning af expropriationsändamålen

och lagt frågan, huruvida expropriation i särskilda fall må ske, helt och

hållet i Kungl. Maj:ts hand, endast med den inskränkning som innefattas

i uttrycket allmänt gagn.

Oförnekligt är att kommitténs förslag i denna del innebär en enkel

och ur formell synpunkt tilltalande lösning af den svåra lagstiftningsuppgiften,

huru gränserna för expropriationsinstitutet skola uppdragas,

samt att lagstiftningen i ämnet enligt förslaget skulle få en smidighet och

möjlighet till anpassning efter växlande förhållanden, som skulle underlätta

tillgodoseendet af nya, oförutsedda behof samt undanröja risken för

att ofta nog lagändring skall finnas erforderlig för jämkande af nämnda

instituts omfattning. Att, såsom kommittén framhållit, den utländska lagstiftningen

inom stora rättsområden går mer eller mindre långt i samma

riktning förtjänar också utan tvifvel beaktande.

Mot förslaget i berörda del hafva kraftiga invändningar framställts

af en del myndigheter. Flertalet myndigheter har emellertid lämnat ifrågavarande

bestämmelser utan anmärkning, och några hafva uttalat sig för

desamma.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Med erkännande af förslagets nyss angifna fördelar har jag för min

del icke kunnat anse det lämpligt eller ens möjligt att i detta afseende

bygga lagstiftningen på den föreslagna grunden. Under nuvarande tid, då

jordfrågorna intaga eu så framskjuten plats och meningarna i dem så starkt

bryta sig mot hvarandra, kan det säkerligen icke med framgång ifrågasättas

att åt Kungl. Maj:t skulle gifvas ett till sina gränser och sin innebörd

så vidsträckt och obestämdt bemyndigande att ingripa i den enskilda

jordäganderätten. I den mån framställningar om expropriationsrättens utsträckande

till nya ändamål hittills förekommit, har stor olikhet i uppfattningen

oftast gjort sig gällande, och än mer måste antagas så blifva

händelsen beträffande många och viktiga frågor inom ett område med den

utomordentligt stora omfattning förslaget anger. Att skilja mellan dessa

meningar skulle enligt förslaget anförtros åt Kungl. Maj:t. Äfven om

riksdagen kunde förutsättas vara benägen härtill, förefaller det mig tveksamt,

huruvida icke denna uppgift mången gång skulle kunna blifva alltför

svår och ansvarsfull, för att Kungl. Maj:t skulle vilja på egen hand fullgöra

densamma. Expropriationen är det starkaste ingrepp i enskild rätt

lagstiftningen känner. Den gifver det allmänna en makt, hvars användande

för nya syften kan få den största betydelse för hela samhället. Ovisst

synes därför, huruvida frågor om mera principiella utvidgningar af expropriationsrättens

tillämpning någonsin skola kunna med trygghet afgöras

utan båda statsmakternas medverkan; att för närvarande mera klara och

bestämda riktlinjer än de föreslagna uppdragas för denna rätts utöfning

torde vara nödvändigt.

Enligt min mening bör man vid den erforderliga utvidgningen af

möjligheterna till expropriation följa den väg gällande expropriationsförordning

angifver och alltså lämna en uppräkning af de viktigaste eller

mera säregna expropriationsändamålen med förklaring tillika att expropriation

må äga rum för syften jämförliga med de uppräknade.

Naturligt är att vid sådant bestämmande af expropriationsinstitutets

omfattning utgå från de ändamål, som äro angifna i 1 § expropriationsförordningen

och i de författningar af den 30 december 1880, den 29 juni

1900 och den 25 juni 1909, genom hvilka tillägg gjorts till nämnda förordning.

Den lydelse 1 § i förslaget erhållit vid dess omarbetning i departementet

öfverensstämmer därför också i väsentliga delar med förut gällande

bestämmelser. Jämte det några uteslutningar ägt rum, hafva emellertid viktiga

tillägg gjorts genom införande af ett flertal nya expropriationsändamål.

Det första rummet enligt förslaget liksom enligt nuvarande lagstiftning

intages af försvarsändamålet. Hvad förslaget i detta afseende innehåller

går ej i sak utöfver de äldre stadgandena annat än såtillvida som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

genom uttrycket »skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens

utveckling» beredes ökad möjlighet att medgifva expropriation

af mark för skjutbana, äfven då denna icke skall förvärfvas för statsverkets

räkning. Förslaget tillgodoser härigenom önskningar, som framförts

i en från skytteförbundens öfverstyrelse till Kungl. Maj:t ingifven

skrifvelse af den 8 januari 1908, för hvilken i kommitténs betänkande

redogöres.

Närmast i ordningen nämnes det ändamål, för hvilket expropriation

hittills mest anlitats och säkerligen äfven framgent kommer att i största

omfattning äga rum, nämligen den allmänna samfärdselns främjande. Under

begreppet »allmän väg» eller »dylikt allmänt behof» har hittills äfven järnväg

måst hänföras, men att detta viktiga samfärdsmedel nu skall särskildt

upptagas ligger i sakens natur. Mellan järnväg och spårväg torde någon

skillnad icke kunna med bestämdhet uppdragas annat än i hvarje särskildt

fall, och äfven om en anläggning linnes vara af det senare slaget, kan den

utan tvifvel äga sådan allmän betydelse att, i den mån sättet för anläggningens

framdragande gör expropriation användbar och behöflig, rätt därtill

bör kunna medgifvas. Jämväl kanaler böra nu särskildt nämnas. Att

i förslaget talas om telegraf- eller telefonanläggning i stället för »utläggning

af elektriska ledningstrådar» torde icke innebära någon väsentlig skillnad

i sak. Såsom kommittén framhållit, kan det visserligen tagas för

gifvet att, då det nuvarande stadgandet tillkom, därmed afsågos alla slag

af elektriska ledningar, men torde, sedan genom lagen den 27 juni 1902

särskilda bestämmelser meddelats om elektriska starkströmsanläggningar,

tillämpning af de allmänna stadgandena knappast ifrågakomma beträffande

andra elektriska ledningar än svagströmsledningar. Och bland dessa lära

telegraf- och telefonledningar vara de enda, som hafva sådan betydelse för

det allmänna, att särskildt stadgande om expropriation till deras förmån

bör meddelas.

Att expropriation för torg eller gata i stad icke nämnes i det nya

förslaget beror därpå att lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning innehåller fullständiga stadganden om skyldigheten att

afstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder samt

endast beträffande ersättningens bestämmande och gäldande i hufvudsak

hänvisar till expropriationslagstiftningen. Äfven stadgandena om

expropriation för uttappning eller sänkning åt sjö samt strömrensning

hafva utelämnats, enär erforderliga bestämmelser om marks afstående för

dylika ändamål hafva sin plats i vattenlagstiftningen.

I fråga om expropriation för allmän byggnad öfverensstämmer förslaget

med gällande förordning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

I den mån för kommunala ändamål erfordras annan mark än för

torg eller gata eller byggnadsplatser, finnes ej i nuvarande lagstiftning

något särskildt stadgande om expropriationsrätt. Sådan har dock beviljats

t. ex. för anskaffande af kyrkogårdar och andra begrafningsplats^’. Enligt

förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om

något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål.

Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages,

föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är

att å ena sidan kommunernas uppgifter hafva en naturlig begränsning, som

utesluter faran för mera vidtutseende ingrepp i jordförhållandena, men att

dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller

kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga

eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärfsändamål

äro uteslutna följer af uttrycket »allmänna ändamål». Under denna beteckning

synas i hufvudsak vara att hänföra dels fullgörande af uppgifter,

som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande af

anläggningar afsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag af

det senare slaget höra bl. a. anläggningar för en orts förseende med belysning

eller drifkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behof af

att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expropriation

kunna medgifvas. Rätten att framdraga elektriska ledningar för

samma ändamål grundas däremot på lagen den 27 juni 1902.

Genom sistberörda stadgande i förslaget uppfyiles alltså delvis den af

andra kammaren flera gånger uttryckta önskan, att vattenfall skola kunna

exproprieras för det allmännas räkning. Vattenfall likställas enligt förslaget

med annan fast egendom. Erfordras ett vattenfall för något af de i förslaget

angifna ändamål — t. ex., utom det nyssnämnda, för att bereda en

järnväg drifkraft — kan expropriation äga rum. Däremot gifver ej förslaget

staten eller kommun någon allmän rätt att expropriera vattenfall,

oberoende af dylika särskilda ändamål. Meningarna torde alltmer gå i den

riktningen, att de intressen det allmänna, utöfver sådana ändamål, har att

bevaka med hänsyn till vattenfallen, lämpligare tillgodoses på andra vägar

än genom expropriation.

Jämväl de ändamål, som härnäst upptagas i förslaget, torde komma

att i många fall företrädas af kommuner. Det utmärkande för dem är

emellertid, att de afse gagn för någon ort, äfven om denna icke utgör en

kommun eller annan dylik samfällighet.

Bestämmelsen om expropriation för att i ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är föranledd

af riksdagens skrifvelse den 30 april 1907 med anhållan, att Kungl. Maj:t

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till åtgärder, särskild! med anlitande af expropriation, i ändamål

att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där

en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande

sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig

eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Det sålunda angifna

syftet är äfven i kommitténs förslag särskildt beaktadt. I motiveringen

till de af kommittén föreslagna bestämmelserna om expropriation

af mark till förmån för ägare af därå uppförda hus har kommittén framhållit,

att berörda syfte skulle tillgodoses genom antagande af 1 § i kommitténs

förslag. Hade a någon ort boningshus till större antal uppförts

på annans mark än husägarnas, och vore dessa till följd häraf utsatta för

de olägenheter, som oinförmäldes i riksdagsskrifvelsen, syntes det nämligen

kunna vara till allmänt gagn, att marken exproprierades för tryggande af

husägarnas ställning. Likaledes kunde det allmännas intresse kräfva, att

ett samhälle, till förekommande af dylika olägenheter, tillförsäkrades äganderätten

till mark, öfver hvilken byggnadsverksamheten inom samhället antoges

snart komma att utbreda sig.

Hvad i förslaget stadgas om expropriation för att förse en ort med

vatten eller förhindra förorenande af vattenledning, som är anlagd för sådant

ändamål, har motsvarighet i de den 30 december 1880 och den 29

juni 1900 utfärdade tilläggsförfattningarna till expropriationsförordningen.

Bland de förslag till utvidgning af expropriationsinstitutet, som

under de senare åren gång efter annan varit föremål för riksdagens behandling,

är äfven frågan om expropriationsrätt för anskaffande af vissa

samlingslokaler. Senast vid innevarande års riksdag har andra kammaren

bifallit en framställning om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under

hvilka villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde inedgifvas

i syfte att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att åt sammanslutningar

för folkbildning och nykterhet eller annan religiös, social eller

kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler, samt för riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Hvad som

framkallat önskningarna om en sådan lagstiftning är företrädesvis det icke

ovanliga förhållandet, att i någon mera befolkad ort på landsbygden, särskildt

vid större industriella anläggningar, jorden vidt omkring tillhör

samma ägare, oftast ett aktiebolag. Uppstår bland en dylik orts befolkning

en församlings- eller föreningsrörelse, som afser — för att nämna de

vanligaste fallen — öfverläggningar i allmänna frågor eller åhörande af

föredrag öfver ämnen, som för befolkningen äga intresse, är det förenadt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt fylla behofvet af lokal

för ändamålet. Då det är angeläget att denna ligger på eller nära den

plats, där den hufvudsakliga delen af befolkningen har sitt arbete och

sina bostäder, är man för anskaffande af mark beroende af den nyssnämnde

jordägarens tillmötesgående. Att särskilt aktiebolag icke kunna

förväntas i regel vara benägna att afhända sig en byggnadstomt eller dylikt

område, allraminst inom bolagets öfriga ägor och i närheten af dess

anläggningar, är emellertid ett kändt förhållande, hvilket äfven vunnit

bekräftelse genom eu utredning, som är bilagd den s. k. norrlandskommittens

betänkande af den 27 oktober 1904. Däremot förekommer no*^

numera ofta, att stora arbetsgivare skälfva uppföra och tillhandahålla sina

arbetare byggnader för sådana ändamål. Ortsbefolkningen är dock mången

gång obenägen att åtnöjas med dessa lokaler, och man kan knappast med

fog underkänna de skal, som härvid äro bestämmande. Äfven om, i bästa,

fall, arbetsgifvaren icke söker utöfva någon långt drifven påtryckning i

fråga om lokalens användning, ligger det i sakens" natur, att församlingsoch

föreningsrätten icke kan med samma trygghet och trefnad göras gälG

j* 611 annans som i en, öfver hvilken man själf bestämmer.

Med de starka meningsbrytningar, som utmärka vår tid, torde det dessutom

vara så godt som oundvikligt, att arbetsgivare och arbetare icke

sällan skola hysa olika uppfattning om hvad soin lämpligen bör förekornrna

i öfveriäggningar och föredrag. Skall rätten att samlas för berörda

ändamål kunna fritt och fullt utöfvas inom lagens gränser, torde det vara

nödvändigt att befolkningen i dylika orter skall hafva möjlighet att förvärfva

behöflig mark, och det kan icke vara riktigt att låta en sådan

utöfning förhindras genom ett rent yttre förhållande af angifna beskaffenhet.

Att såsom ett yttersta medel anlita expropriation, då annan utväoicke

finnes, synes därför vara befogadt.

I sammanhang me<^ exPropriationsrätt för samlingslokaler har inom

nksdagen ifrågasatts rätt att expropriera mark för beredande af möjlighet

att utöfva kooperativ verksamhet enligt 1 § i lagen om ekonomiska föreningar.

Frågan gäller här isynnerhet att i orter, där fri konkurrens

inom handeln med lifsmedel och andra förnödenheter uteslutes af förhållanden

jämförliga med de beträffande samlingslokaler angifna, sätta eu

bland befolkningen bildad konsumtionsförening i tillfälle att förvärfva

handelslokal. Om än särskilda åtgärder för nämnda ändamål numera

icke så ofta torde . vara behöfliga, synes dock ett dvlikt behof, när det

förefinnes, vara behjärtansvärdt.

Af nu anförda skäl och då på områden, där utvecklingen går så

raskt, gränserna icke torde böra dragas alltför snäft, har i förslaget upp
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.

taoits stadgande om rätt att medgifva expropriation för att bereda befolkningen

eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggnmgar i

allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekono*

miskt syfte af synnerlig vikt. Begränsningen af detta stadgandes räckvidd

licrcrg]^ förutom i ordet »dylikt», förnämligast däri att befolkningen eller

en väsentlig del däraf i en ort skall framstå såsom bäraie af det intresse,

för hvilket expropriationsrätt begäres. Äger ett i och för sig synnerligen

viktigt ideellt eller ekonomiskt syfte den omfattande betydelse, som

härmed angifves, och kan detta syfte icke tillgodoses utan expropriation,

torde det vara berättigadt att sådan får förekomma.

Vidare kan enligt förslaget expropriation äga rum lör framdragande

af linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för orten. I

skrifvelse den 13 april 1904, för hvilken likaledes redogöra i kommitténs

betänkande, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida och under hvilka villkor rätt att medelst expropriation förvärfva

mark kunde medgifvas för anläggning af sådana linbanor, som kunde anses

vara af större betydelse för det allmänna, samt, därest utredningen gåfve

anledning därtill, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i

an eif na syfte. Kommittén har ansett äfven detta ändamål vara innefattadt

under begreppet allmänt gagn och föreslagit särskilda bestämmelser om

dylik expropriation. Om också här är fråga om ett syfte, som mer än

något annat af de i förevarande förslag upptagna kan sägas närmast vara

enskilt och endast medelbart äga allmän betydelse, synes den sålunda

föreslagna expropriationsrätten kunna blifva till ganska stor nytta och

icke innebära någon mera afsevärd risk. o

Då en uppräkning af de särskilda expropriationsändamålen aldrig

kan blifva uttömmande och rätt till expropriation torde böra fortfarande

liksom hittills förefinnas för allmänna ändamål, som, utan att kunna direkt

inordnas under de i lagen särskildt angifna fall, äro dessa närstående,

har möjlighet härför beredts genom tillägget: »eller för annat därmed jämförligt

ändamål af väsentlig betydelse för det allmänna».

I andra stycket af det nya förslagets 1 § hafva införts bestämmelser

om expropriation för en del ändamål, som äro bundna vid vissa mera

säregna slag af fastigheter.

I hvad dessa stadganden angå expropriation af fast tornlämnmg

med tillhörande mark, innebära de en utvidgning af nuvarande expropriation

smöjligheter. Sedan riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj .t

den 20 maj 1911 anhållit om utredning, huru vården af rikets förn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

saker herde ordnas för att motsvara sitt ändamål, har på -rund af remiss

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 3 ‘ innevarande

september afgifva utlåtande i denna fråga och därvid öfverlämnat ett

genom akademiens försorg uppgjordt förslag till lag angående forntida

minnesmärkens fredande och bevarande jämte motiv. 1 nämnda motiv antores

att, da det numera enligt den allmänna uppfattningen funnes vissa

fornlämningar, som vore af den betydelse för hela landet att de måste

anses omistliga, det^ vore nödvändigt att det funnes ett medel att tillgripa

för att rädda ett sådant hotadt fornminne, om öfriga bestämmelser i förslaget

tilläfventyrs skulle visa sig otillräckliga. Ett dylikt medel vore expropriation,

och borde akademien äga rätt att hos Kungl. Makt föreslå

expropriation åt ett med undergång hotadt omistligt fornminne jämte så

m\ diet åt den kringliggande jorden som ansåges nödvändigt för dess effektiva

skydd. I anslutning härtill har akademien i sitt utlåtande hemställt,

att berörda fråga måtte vinna behörigt beaktande vid utarbetande af ny

expropriationslagstiftning. Någon betänklighet att medgifva den sålunda

toreslagna expropriationsrätten torde icke möta.

Stadgande^ om expropriation af jordområde för dess afsättande såsom

naturminnesmärke och af nyttjanderätt eller servitutsrätt å område

aisatt till nationalpark öfverensstämma med lagen den 25 juni 1909 innefattande

tillägg till expropriationsförordningen.

Bestämmelsen om expropriation af flygsandsfält är hämtad från

l S åt samma förordning.

En nyhet i förhållande till nuvarande lagstiftning är stadgandet

att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd

,, ej ,utSor_ nödig betesmark, kan exproprieras, om skogsåterväxt därå

prötvas höra åstadkommas på det allmännas bekostnad. Dylik expropriationsrätt,

hvartill förslag några gånger framställts i riksdagen och eu

gång vunmt andra kammarens bifall, var förutsatt af kommittén, som

•jemväl föreslog särskilda bestämmelser om nämnda rätt. Domänstyrelsen

har i sitt utlåtande förklarat sig anse, att ifrågavarande expropriationsrätt

kan komma att äga afsevärd betydelse för vårt lands skogshushållning,

samt hemställt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna måtte med vissa

to Hind ringar fa niga i den expropriationslag, som kunde komma att utfärdas.

j tf förslag, som till syftet i vissa afseenden står nära förenämnda

bestämmelse om rätt till expropriation för åstadkommande af

tryggade bostadsförhållanden, är det af den s. k, torpkommissionen i dess

betänkande den 6 maj 1911 framlagda förslaget till lag om lösningsrätt

tor innehafvare af vissa på fyrtionio år eller längre tid afsöndrade lägenheter.

Det skulle kunna ifrågasättas, att det ändamål, som afses med

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4S.

nämnda förslag, borde upptagas bland dem, som kunna föranleda expropriation,

och att förslaget i öfrigt borde inarbetas i den nya expropriationslagen.

Berörda lösningsrätt har emellertid icke anordnats såsom en

expropriationsrätt, beroende på tillstånd af Konungen i hvarje fall, utan

bundits vid vissa på förhand fastslagna förhållanden, hvilkas tillvaro i det

särskilda fallet skall utrönas genom landtmäteriförrättning. Förslaget kan

därför icke ingå i expropriationslagstiftningen utan fullständig omläggning,

och att vidtaga en sådan finner jag mig åtminstone för närvarande

icke5 hafva anledning till. Jag delar för öfrigt den af expropriationslagskommittén

uttalade meningen, att vissa förhållanden, som kunna föranleda

behof af expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiltmngsuppoifter

eller eljest aro af så säregen natur, att de lämpligen regleras

.orenom speciallagstiftning. Till detta område har kommittén räknat nonfandskommitténs

förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga odlmgslagenheter.

Sistnämnda lagförslag har äfven nu lämnats åsido. Pa samma satt

har förfarits med en del andra under de senare åren väckta jordtragor,

hufvudsakligen afseende tvångsaflösning i vissa fall af äganderätten till

bebyggda jordbrukslägenheter på annans mark. Dessa frågor hänga nära

tillsammans med torpkommissionens och norrlandskommitténs nyss berörda

försko- och böra lämpligen behandlas i sammanhang med dessa.

''4 § i förslaget har undergått väsentliga förändringar. Dels har det

af kommittén föreslagna andra stycket af densamma utelämnats, ett förhållande,

till hvilket jag torde få återkomma vid redogörelse för de nu 1

förslao-et införda särskilda bestämmelserna om expropriation för vissa kommunikationsanläggningar.

Dels hafva i paragrafen införts två nya stycken.

Båda dessa innehålla regler, som i och för sig kunna anse?i sjal!klara men

hvilka det dock icke torde sakna betydelse att uttryckligt fastslå, särskild!

då expropriationsrätten nu väsentligt utvidgas och detta äfven till områden,

där expropriationen endast medelbart skall tillgodose ett allmänt intresse.

Ofta nog kan förhållandet vara, att det med en expropnationsansöknino-

afsedda området icke är det enda, som lämpar sig för expropnationsänd

amålet. Sådant torde mera sällan framgå af ansökningen, men

däremot ligger det nära till hands att jordägaren, då han höres öfver

denna, gör invändning om att något annat honom eller måhända en annan

jordägare tillhörigt område, som är tjänligt för ändamålet, kan tagas 1 anspråk

med mindre olägenhet för ägaren. Särskild! då det galler att expropriera

eu del af en fastighet för ett syfte, som är ägnadt att valla

Lärer! skada eller obehag, är det för honom af vikt att expropnationsområdet

icke lägges för nära hans bostad, trädgård eller andra särskild!

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ömtåliga delar al den återstående fastigheten. Kan sådant förhållande

visas, är det otvifvelaktigt förtjänt af beaktande. Sökanden har icke befogad

t anspråk på att erhålla just det af honom begärda och i regel enligt

hans mening tjänligaste området, ifall dess afstående eller upplåtande

skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som

likaledes motsvarar ändamålet, står till buds. Ansökningen bör i dylikt

fall afslås. Någon fordran på att dessa frågor alltid skulle undersökas

vid pröfning af expropriationsansökningar kan dock icke lämpligen uppställas,

utan får det ankomma på part, som vill åberopa sådant förhållande,

att förebringa utredning därom.

Liksom beträffande området kunna i fråga om sättet för den afsneda

anläggningens utförande olika möjligheter föreligga, och jämväl

härutinnan bör uppenbarligen tillses, att expropriationsändamålet må utan

oskälig kostnad för den exproprierande vinnas med minsta olägenhet för

annan, hvars rätt är i fråga.

Enligt hvad i kommittébetänkandet närnnes, har inom kommittén

framkastats tanken, att för Konungen skulle stadgas rätt eller möjligen

skyldighet att i samband med beviljande af expropriation föreskrifva''sådana

villkor för den exproprierade egendomens användande, att det allmänna

gagn, som åsyftades med expropriationen, blefve betryggadt. Kommittén

har emellertid ansett Konungens rätt att i män af behof meddela

dylika bestämmelser såsom själfklar icke erfordra bekräftelse i lag och ett

stadgande om skyldighet i berörda afseende icke böra ifrågakomma. I

den senare delen instämmer jag med kommittén, men däremot har jag af

förut, anförda skäl trott det lämpligen kunna uttryckligt angifvas att, om

särskilda bestämmelser finnas erforderliga för att trygga expropriationsändamålets

vinnande, Konungen tillkommer att meddela sådana bestämmelser.

Träffas mellan parterna öfverenskommelse, att den exproprierande

skall vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af skada, skall

enligt 6 § andra stycket i kommitténs förslag expropriationsersättningen

undergå motsvarande jämkning. Järnvägsstyrelsen har nu ifrågasatt, att

expropriationsnämnden skall få taga. hänsyn till en utfästelse af den exproprierande

att t. ex. bygga en vägbro eller utföra eu vattenafledning,

äfven om jordägaren yrkar ersättning för hela den skada, som därförutan

skulle uppstå. En dylik utvidgning af bestämmelsens räckvidd synes mig

lämplig. Det samma bör gälla, om den exproprierande af annan anledning^

t. ex. eu af myndighet vid fastställande af plan för anläggningen eller därefter

meddelad föreskrift, är skyldig att vidtaga skyddsåtgärd.

Beträffande. ersättning för upplåtelse af särskild rätt eller för skada

genom expropriation stadgas i kommitténs förslag dels i 6 § tredje stycket,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. M.aj:ts nåd. proposition Nr 46.

att för upplåtelse på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan

bestämmas, ersättningen skall utgå såsom årlig afgift, dels i 44 § tredje

stycket, att för öfriga fall rätten skall bestämma, huruvida ersättningen

skall utgå på angifna sätt eller på en gång. Det förra stadgandet tiar

motiverats därmed att, då man icke kan beräkna, upplåtelses eller skadas

varaktighet, tydligen icke finnas nödiga förutsättningar för bestämmande

af skälig ersättning eu gång för alla. Hvad sålunda anförts är obestridligen

teoretiskt riktigt, men ur praktisk synpunkt lär det knappast vara

nödigt att uppdraga en sådan skillnad som den angifna, då tiden för eu

upplåtelses eller ett intrångs fortvaro sällan torde vara så fullkomligt obestämd,

att uppskattning till ett skäligt medelvärde skall vara omöjlig; kan

man ej alls beräkna, når upplåtelsen eller intrånget skall upphöra, torde

för öfrigt det rätta oftast vara att bestämma ersättningen såsom om den

gällde all framtid. Tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande stadgande

finnes därför icke enligt min mening, och detta så mycket mindre

som det synes önskvärdt att starkt begränsa de fall, då ersättningen utgår

såsom årlig afgift, eller om möjligt låta den alltid utgå eu gång för alla.

Den förstnämnda formen skulle väl egentligen äga berättigande, om upplåtelse

gäller en lång framtid, under hvilken man emotser förändringar,

hvilkas innebörd det är svårt att på förhand bedöma. Liknande svårigheter

kunna emellertid förefinnas vid äganderättsexpropriationer; äfven

vid dem förekommer ofta att man måste vid ersättningens bestämmande

bygga på mer eller mindre ovissa beräkningar om framtida förhållanden.

Och just. vid långvariga upplåtelser framträda med särskild styrka olägenheterna

af ersättningens bestämmande såsom årlig afgift. År det fråga

om ett servitut, blir den härskande fastigheten pliktig erlägga afgäld till

den tjänande, och att skapa, nya afgälder för all framtid eller längre lid

bör helst undvikas. Sker expropriation för annans räkning än statens

eller någon kommuns, kan dessutom otrygghet för ersättningens utgående

i en mera aflägsen framtid ofta göra sig gällande, och någon lämplig form

att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår att finna. . Dä

alltså något verkligt hinder icke torde möta att låta ersättningen äfven

för upplåtelse eller intrång alltid utgå eu gång för alla och afsevärda

olägenheter härigenom undvikas, har i det nya förslaget denna form

stadgats för bestämmande åt all expropriationsersättning. 1 sammanhang

härmed hafva uteslutits omförmälda bestämmelser i 44 § tredje stycket

och vissa däraf beroende stadganden i kommitténs förslag.

Hvad 9 §, i öfverensstämmelse med 15 § i gällande förordning,

innehåller därom att ersättning i visst fall icke skall utgå för kostnad,

som nedlagts å fastigheten, »efter det fråga, om expropriation blifvit väckt»,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

53

har på något håll föran-ledt det missförstånd, att härmed skulle afses tiden

efter expropriationsmålets instämmande. Någon förändring i paragrafens

lydelse synes mig emellertid ieke erforderlig, utan har jag endast velat

påpeka, atto enligt förslagets mening den afgörande tidpunkten ligger längre

tillbaka. Åtminstone då ansökning om expropriationsrätt ingifvits till

Kungi. Maj:t, måste fråga om expropriationen anses vara väckt.

I öfverensstämmelse med den ståndpunkt innevarande års riksdag i 12 §.

ett jämförligt fall intagit torde det höra anses tillräckligt att de kungörelser,

som skola utfärdas enligt den föreslagna lagen, endast en gång

uppläsas i kyrkan och införas i tidningarna.

Om expropriation afser blott att frigöra en fastighet från eu nyttjande-

eller servitutsrätt eller annan särskild rätt och denna icke är intecknad

i fastigheten, synes det vara obehörigt att belasta inteckningsprotokollet

och intecknings- eller fastighetsboken med anmärkning om

expropriationsmålets instämmande.

På grund af stadgandet i 11 § andra stycket skall det kunna förekomma,

att frågan om expropriation af en fastighet instämmes till annan

rätt än den, inom hvars domvärjo fastigheten är belägen. För att i sådant

fall målet skall blifva antecknadt i inteckningsprotokollet och intecknings-

eller fastighetsboken bör det åligga den, som utfärdat stämningen,

att ofördröjligen därom göra anmälan hos den rätt, i hvars protokoll anteckning

skall äga rum.

I kommitténs motivering uttalas, att det enligt förslaget skall stå is §.

öppet för part, som ej kan eller vill komma tillstädes vid målets handläggning

inför rätten, att när som helst under tiden härför lämna rätten

skriftlig uppgift, hvem han utser till ledamot af expropriationsnämnden.

Det synes dock vara lämpligt, att vanliga processuella former iakttagas vid

eu så viktig åtgärd som tillsättande af nämnd, och att alltså part, som vill

begagna sin rätt att utse ledamot, skall komma tillstädes själf eller genom

ombud. För att gifva uttryck häråt har nu i 18 § införts bestämmelse,

att nämnd skall tillsättas »inför rätten».

Beträffande kommitténs förslag, att antalet till ledamöter i expro- so §.

priationsnämnder valbara personer inom hvarje län skall utgöra tjugu fyra

— om icke stad, som ej deltager i landsting, tinnes inom länet — tiar

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län erinrat, att detta antal

vore för knappt tilltaget för nämnda län med dess stora utsträckning och

den skiljaktighet i förhållandena, som ägde rum mellan länets olika delar.

Det syntes vara lämpligt att fördubbla antalet. Eu liknande erinran har

framställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län. För

att de olika landsdelarnas behof må blifva med säkerhet tillgodosedt före
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

slås nu att — med bibehållande af den i kommittéförslaget angifna proportionen

mellan land och stad — tjugufyra personer skola utses af lagtima

landsting, tolf af stadsfullmäktige i stad, som ep deltager i landsting, och

af Kungl. Maj-.ts befallningshafvande så många som motsvara dem landstinget

och stadsfullmäktige utsett. Tillika har meddelats bestämmelse för

det fall att inom ett län finnas två landsting. Vidare har, i enlighet med

önskningar af några myndigheter, uttryck gifvits åt den äfven af kommittén

förutsatta skyldigheten för vederbörande valmyndigheter att, i den mån

det är möjligt, tillse att länets olika delar och de särskilda slag af sakkunskap,

som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,

blifva behörigen företrädda bland de valbara.

1 anledning af invändningar, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län framställt mot kommitténs förslag, att för Stockholms

stad och län skulle af Kungl. Maj:t utses gemensam ordförande i expropriationsnämnder,

har detta förslag ändrats så att särskild ordförande utses

för staden och länet, för den förra af öfverståthållarämbetet och för

det senare, liksom i öfriga län, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Staden

och länet skola enligt det nya förslaget utgöra en enhet blott i fråga om

utseende af personer valbara till ledamöter i expropriationsnämnder. Antalet

af sådana personer inom valområdet har, i öfverensstämmelse med

förökningen af antalet valbara på andra håll, bestämts till nittiosex.

22 §. Med de i 22 § andra stycket af kommitténs förslag angifna grunder,

på hvilka eu person kan undandraga sig att vara ordförande eller ersättare

för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de till ledamöter

i sådana nämnder valbara, har nu likställts det förhållandet att han

sex år innehaft dylikt uppdrag.

27 §. , Jäfsbestämmelserna i förslagets 27 § äro, såsom kommittén framhållit,

affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i

4 § af lagen om skiljemän. Dock har det i sistnämnda lagrum intagna

jäfvet mot den, som vittnat i saken, utbytts mot jäf i fråga om den, som

yttrat sig i saken såsom sakkunnig, eu förändring, till stöd för hvilken

kommittén anfört att, om en person inför domstolen icke afgifvit något

omdöme i en angelägenhet, som rör expropriationsmålet, utan endast lämnat

upplysningar om faktiska förhållanden, sistnämnda omständighet icke bör

utgöra grund för hans jäfvande, så mycket mindre som just hans kännedom

om dessa förhållanden kanske gör hans deltagande i värderingen särskild!

önskvärd!. Skillnaden mellan ett vittne och en sakkunnig torde emellertid

med det nu tillämpade rättegångsförfarandet vara alltför sväfvande

för att de lämpligen skulle kunna ställas i motsats till hvarandra, och

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

äfven det förhållandet att en person vittnat i saken synes därför böra upptagas

såsom anledning till jäf.

Från den i 29 § meddelade regeln att, då såväl ledamot i ex pro- 29 §.

priationsnämnd som hans ersättare har laga förfall eller funnits jäfvig, ny

ledamot skall utses, enligt hvad eljest för val till nämnden gäller, föreslår

kommittén det undantag att, om val af ny ledamot skall ske efter det

målet öfverlämnats till nämnden, rättens ordförande på landet skall äga

den befogenhet, som eljest tillkommer rätten. Anledningen till detta

undantag är att kommittén, enligt hvars afsikt part skulle äga att välja

ny ledamot utan att därför behöfdes sammanträde inför rätten, velat bereda

möjlighet att äfven beträffande de af rätten utsedda personerna få

nämnden kompletterad, utan att rättens nästa sammanträde skulle behöfva

afvaktas. Den nu i 3 8 § införda regeln att nämnden skall utses inför

rätten torde emellertid böra vidhållas, äfven om det skulle inträffa att både

ledamot och hans suppleant hade förhinder och komplettering af nämnden

alltså erfordrades. Berörda undantagsbestämmelse har därför uteslutits ur

förslaget.

Under det att i 29 § afses det fall att en person, som skulle till- 30 §.

höra en expropriationsnämnd, icke ingår däri eller lämnar nämnden, meddelas

i 30 § bestämmelser om förfarandet, då ordförande eller ledamot,

utan att hafva afgått ur nämnden, förfallolöst uteblifver från sammanträde.

Hvad i den senare paragrafen nu föreslås skiljer sig från kommitténs förslag .

hufvudsakligen i två hänseenden. Sålunda har stadgats att ersättaren, om

han är tillstädes, skall inträda i nämnden. Tillämpning af denna bestämmelse

torde särskilt kunna föranledas därigenom att ordförande eller

ledamot, som, utan att kunna visa laga förfall, har svårt för att deltaga

i nämndens arbete, själf inkallar ersättaren. Infinner sig denne vid förrättningens

början, uppstår icke någon ökad kostnad genom den ordinaries

utevaro. Vidare har föreskrifvits att, då uppskof förorsakas af en persons

frånvaro utan anmäldt laga förfall, det skall ankomma på de tillstädesvarande,

huruvida den ordinarie eller i hans ställe ersättaren skall inkallas

till nästa sammanträde.

Någon bestämmelse för den händelse att uteblifven ordförande eller

ledamot har laga förfall finnes icke i kommitténs förslag och har ej heller

nu ansetts behöflig. Att han då icke kan drabbas af någon påföljd för

sin utevaro ligger i sakens natur, liksom ock att, om förfallet är för de

tillstädeskomna kändt, de icke skola vidtaga annan åtgärd än att uppskjuta

sammanträdet för att den uteblifne må få tillfälle närvara.

Den i 33 § af kommitténs förslag innefattade bestämmelsen att, om :n §.

ordföranden eller ledamot på grund af jäf eller af annan anledning afgått

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kuhgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ur nämnd, åtgärd, som dessförinnan vidtagits af nämnden, skall vara utan

verkan, torde lämpligen undergå den jämkning att endast beslut om expropriationsersättnings

belopp förklaras ogiltigt och äfven detta blott om

afgången ur nämnden skett af skäl, som rubbar förtroendet till den afgångnes

tidigare medverkan vid förrättningen.

•lV7 « Om inför nämnden yrkanden framställas eller utfästelse göres af

part eller annat förhållande af betydelse för sakens slutliga handläggning

vid rätten förekommer, måste uppenbarligen detta förhållande antecknas

till protokoll. Kommittén bär också förutsatt, att protokoll kan komma

att föras inför nämnden, enligt hvad särskild! framgår af den i kommittéförslagets

40 § meddelade bestämmelsen om godtgörelse till ordföranden

för protokollsföring. Det torde emellertid, såsom några myndigheter framhållit,

vara lämpligt stadga, att genom ordförandens försorg alltid skall

föras protokoll, som sedan öfverlämnas till rätten.

36 q De i första stycket af 36 § nu införda bestämmelserna om upp
(.

35 § i korn- skattning af särskild rätt till fastighet, som exproprieras, och af fastigmttttm

fm- tj|] cjesg genoin dylik rätt förminskade värde afvika från grun
derna

för kommittéförslaget endast i det hänseendet att från uppskattning

undantag^ särskild rätt, som jämlikt utfästelse af den exproprierande

lämnas orubbad. Enligt kommittéförslaget skulle exproprierad

egendom öfvergå till nye ägaren fri från afl rätt, som i afseende därå

förut tillkommit annan, naturligtvis med undantag af rättigheter, som

på grund af öfverenskommelse mellan parterna skulle äga bestånd, och

följaktligen skulle, med nämnda undantag, afl särskild rätt utom intecknade

fordringsrätter värderas af nämnden. Det nya förslaget däremot låter

det förhållandet, att en särskild rätt jämlikt utfästelse af den exproprierande

lämnas orubbad, äfven utan motpartens godkännande vara tillräcklig

förutsättning för rättighetens fortbestånd. Huruvida rättigheten verkligen

har samma värde efter expropriationen eller kanhända trots utfästelsen

måste antagas lida intrång tillkommer nämnden att bedöma. I senare

fallet skall gifvetvis ersättning för intrånget bestämmas.

En nyhet i förhållande till kommitténs förslag innebär äfven det i

samma stycke meddelade stadgandet att, om fastighet, som svarar för

fordran, tillika besväras af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, nämnden skall uppskatta

jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga. Detta stadgande

sammanhänger därmed att, enligt hvad som framgår af bestämmelse

i 49 §, fordringsägaren i nämnda fall skall äga rätt till betalning intill

ett belopp motsvarande det sålunda bestämda högre fastighetsvärdet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj.-ts nåd. proposition Nr 4ti.

Såsom kommittén i motiven till 38 § anfört, torde i fråga om

nämndens hufvudsakliga beslut — de, som angå bestämmande af ersättningssummor

.— någon svårighet vid röstberäkningen icke kunna uppstå.

Då den mening, som ville bestämma ett högre belopp, i sig inbegrepe

jämväl deri,, som stannade vid en lägre siffra, måste nämligen de "olika

meningarna i dylika fall alltid kunna jämkas till hvarandra så, att ett visst

belopp funnes vara godkändt af flertalet röstande. I enlighet härmed

både man enligt kommitténs afsikt haft att tillämpa bestämmelsen att,

om vid omröstning till beslut inom nämnden äro olika meningar, den

skall gälla, som biträdes åt flera röstande än någon annan. Denna bestämmelse

har emellertid missuppfattats af eu del myndigheter, och det

synes därför vara lämpligt att uttryckligt angifva hvad den i nämnda hänseende

innebär.

Då expropriationsmål, som förklarats hvilande, skall ånyo företagas

vid rätten, åligger det enligt kommitténs förslag rätten eller domaren att

låta kungörelse härom minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan och

införas i tidningarna. Härutöfver har nu stadgats att tillkännagifvande

skall. med posten sändas till den exproprierande. Detta stadgande har

särskildt föranledts af en, såsom 54 § i det nya förslaget utvisar, nu företagen

begränsning af den tid, inom hvilken expropriationsanspråk skall kunna

återkallas.

Befogenhet att jämka expropriationsnämndens uppskattning torde

böra tillkomma rätten, endast då uppskattningen strider mot stadgandet,

att ersättning ej må bestämmas lägre än hvad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt. År det däremot fråga om tillämpning

af bestämmelsen, att ersättning ej må till förfång för innehafvaren

af intecknad eller därmed likställd fordran sättas lägre än till fastighetens

värde, äfven om ägaren mindre begärt, kan jämkning af uppskattningen

ej få vidtagas af rätten. Att bestämma »fastighetens värde» tillhör

nämligen ej rätten. Häraf följer dock icke, att i hvarje fall möjlighet till

ändring måste anses utesluten, om nämnden ej ställt sig berörda stadgande

till efteilättelse. Skulle af nämndens protokoll eller andra handlingar

uppenbart framgå, att så år förhållandet, får domstolen för rättelses vinnande

tillämpa bestämmelsen i andra stycket af 42 § och alltså återförvisa

målet till nämnden.

I fråga om sättet för expropriationens fullbordande har kommittén,

då det icke. gäller inteckningshafvares rätt, låtit den exproprierande välja

mellan att inom viss tid till den ersättningsberättigade erlägga eller hos

öfverexekutor nedsätta expropriationsersättningen. Ehuru med hänsyn till

parternas bekvämlighet kunde vara önskvärd t att behålla denna valfrihet,

Bihang till Riksdagens protokoll IBIS. 1 sand. 21 höft. (AV 46.) S

38 §.

40 §

(41 Hl

42 §

(43 §).

45 §

(47 §)■

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

har jag icke funnit sådant låta sig gorå, enär det på grund af expropriation

ens rättsverkningar måste anses nödvändigt att för dess fullbordande

bestämma eu form, genom hvilken till upplysning för framtida intressenter

blir veterlig!, att och när expropriationen fullbordats. Härför erfordras

eu åtgärd i förhållande till offentlig myndighet, och det lämpligaste i

detta afseende synes vara att stadga deposition af ersättningen såsom den

enda formen.

Att mottaga och fördela medel, som den exproprierande nedsätter,

äfvensom att omhändertaga säkerhet, som af honom ställes, hai enligt

kommitténs förslag ålagts öfverexekutor, under det att motsvarande

för närvarande tillkomma Kung!. Maj:ts befallningshafvande,

förändring hafva några öfverexekutorer framställt erinringar,

46 §

(49 och 50

§§)■

åligganden

enligt

förslaget

samma

handläggas

expropna:if

derå

Mot denna

under anförande hufvudsakligen, att

tion ofta skulle komma att i nämnda hänseenden

myndigheter, hvilket vore olämpligt, samt att berörda åligganden sa mycket

hellre borde bibehållas hos Kung! Maj:ts befallningshafvande, som

denna myndighet äfven i öfrig! hade befattning med expropriationer och

i vissa afseenden bättre än andra öfverexekutorer lämpade sig för samma

åligganden. Anledningen till kommitténs förslag torde vara, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande endast såsom öfverexekutor har hand om sådan

fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom, till hvilken

i förslaget hänvisas såsom grund för expropriationsersättningens fördelning.

Det torde emellertid icke möta något hinder att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länet verkställer dylik fördelning äfven för område, där

nämnda myndighet icke är öfverexekutor, och da det är förenadt med

vissa praktiska fördelar att låta ifrågavarande åtgärder fortfarande ankomma

på Kungl. Maj:ts befallningshafvande, har kommitténs förslag nu ändrats

i denna del.

Särskild rätt till fastighet, som exproprieras, skall, såsom förut

nämnts, enligt det nya förslaget äga bestånd efter expropriationen, om

jämlikt utfästelse af nye ägaren rättigheten lämnas orubbad. Det synes

vara önskvärd! att jämväl i detta afseende vidhålla grundsatsen, att expropriationen

icke skall sträckas längre än nödigt är. För den expiopiie

rande kan det äga den största betydelse att icke nödgas inlösa alla särskilda

rättigheter till ett exproprierad! område. Eu dylik rätt, t. ex. eu

vågrätt, kali under vissa förhållanden hafva större värde än själ!va området.

Äro omständigheterna sådana, att hvarken expropriationen eller

områdets användande för expropriationsändamålet behöfver göra intrång å

och deri exproprierande utfaster att lämna densamma orubbad,

rättigheten

torde icke finnas tillräcklig anledning att gorå

rättighetens

fortbestånd be

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

50

roende af fattigt.etshafvarens medgifvande. En bestämmelse i enlighet

härmed innefattas i 46 § andra stycket i det nya förslaget. I öfrigt

öfverensstämma stadgandena i samma paragraf med bestämmelserna i 49

och 50 §§ af kommitténs förslag.

47 § i det nya förslaget skiljer sig från 48 § i kommitténs förslag i7 §

särskild! däri, att från regeln om expropriationsrättens förverkande genom (48

försummelse att inom föreskrifven tid erlägga expropriationsersättningen

gjorts undantag för det fall att den exproprierande fått tillträda fastigheten.

Ett sådant undantag var af kommittén föreslaget för den händelse

att tillträde i förväg ägt rum enligt de af kommittén föreslagna bestämmelserna

om tidigare tillträde af egendom. Dessa bestämmelser hafva i

det nya förslaget motsvarighet endast beträffande järnvägs- och farledsanläggningar.

Berörda undantag synes emellertid lämpligen kunna gälla,

så snart fastigheten tillträdts, oafsedt om det skett enligt stadgande i

lagen eller på grund af jordägarens medgifvande.

Vidare har meddelats bestämmelse att, då den exproprierande förverkat

sin expropriationsrätt, hans motpart skall äga att i inteekningsprotokollet

samt intecknings- eller fastighetsboken få införda motanteckningar

till förut gjorda anteckningar om expropriationsraålets instämmande.

Kommittén har ansett det enligt dess förslag lika väl som enligt 48 §.

gällande rätt utan särskild! stadgande vara gifvet att, om expropriationsersättning

betalas efter förfallodagen, den exproprierande är skyldig erlägga

sex procent årlig ränta å det oguldna beloppet från nämnda dag. En

bestämmelse härom torde emellertid icke böra saknas. Har tillträde fått

ske före förfallodagen, bör räntan räknas från tillträdesdagen.

Under det att inteckningshafvare och med dem likställda fordrings- 49 §

ägare enligt förslaget icke hafva något sjanständigt anspråk mot den ex- {47 £>■

proprierande utan få nöja sig med att njuta del af expropriationsersättningen

för fastigheten, skall i regel ersättningen för andra särskilda rättigheter

utgå oberoende af ersättningen för fastigheten. Om denna regel

tillämpades utan undantag, skulle emellertid däraf kunna följa att t. ex.

eu servitutsrätt, som hade sämre rätt än en inteckning, blefve fullt godtgjord,

medan fastighetens genom servitutet förminskade värde icke försloge

till betalning af inteckningen. Det riktiga synes vara att i ett sådant

fall inteckningshafvaren får betalning intill det belopp, som motsvarar

fastighetens värde utan servitutet. Men då den exproprierandes betalningsskyldighet

icke bör ökas därigenom att fastigheten är intecknad, måste

servitutshafvarens ersättning minskas med det belopp, inteckningshafvaren

uppbär utöfver hvad som i vanliga fall skulle hafva utgjort expropriations
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ersättningen för fastigheten, d. v. s. utöfver det värde fastigheten äger i

dess af servitutet besvärade skick. I enlighet härmed har, såsom jag vid

36 § nämnt, där införts stadgande om uppskattning i berörda fall jämväl

af fastighetens värde utan servitutet, och har vidare i 49 § stadgats skyldighet

för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att vid ersättningens utbetalning

på nu angifvet sätt jämka mellan inteckningshafvaren och innehafvaren

af den andra särskilda rättigheten.

1 49 § har tillika, utöfver hvad 47 § i kommitténs förslag innehåller,

meddelats bestämmelse, huru med expropriationsersättningen skall

förfaras, om exproprierad fastighet innehafts såsom fideikommiss.

so § Den i 47 § af kommitténs förslag intagna bestämmelse, enligt hvilken

{4‘ ^'' medel, som nedsättas hos öfverexekutor, alltid skola genom hans försorg

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta, torde, såsom särskilt

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län påpekat, kunna medföra

svårigheter i tillämpningen. I stället för nämnda bestämmelse har

därför i 50 § af det nya förslaget meddelats ett stadgande, som i hufvudsak

motsvarar hvad för liknande fall är föreskrifvet bl. a. i 138 § utsökningslagen

(160 § enligt den af innevarande års riksdag antagna ändring

af vissa delar af samma lag).

51 §. Genom stadgande i 51 § första stycket af det nya förslaget har det

ålagts Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, oafsedt om fastighet, som utgör

föremål för expropriation, är intecknad eller icke, ofördröjligen göra

anmälan på landet hos domaren och i stad hos rätten, så snart genom expropriationsersättnings

nedsättande eller, i visst fall, uttagande expropriationen

fullbordats. Denna anmälan skall föranleda vissa anteckningar i inteckningsprotokollet

samt intecknings- eller fastighetsboken. Sålunda skola,

enligt bestämmelse i samma stycke, anteckningar göras om att fastigheten

exproprierats eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropriationen

förvärfvats. Att sådana anteckningar böra verkställas torde följa

redan däraf att expropriationsmålets instämmande antecknats. Anteckningen

om att särskild rätt uppkommit har dessutom det viktiga syftet,

att upplysning om nämnda förhållande för framtiden skall finnas tillgänglig

hos domaren och rätten samt ingå i gravationsbevis. Ytterligare stadgande

om anteckning finnes i första momentet af 24 § inteckningsförordningen

enligt dess af innevarande års riksdag antagna lydelse. Där stadgas

nämligen att, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om behörig

nedsättning af löseskillingen för exproprierad fastighet, i inteckningsprotokollet

skall antecknas att fastigheten ej vidare häftar för fordringsinteckning,

som däri meddelats. Att samma regel skall äga motsvarande

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj As nåd. proposition Nr 46.

tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt framgår af den samtidigt

antagna nya lydelsen af 45 § inteckningsförordningen.

Bestämmelserna i 51 § andra stycket utgöra endast ett återgifvande

och i visst afseende eu utveckling af stadgande!! i 26 § af gällande expropriationsförordning

enligt dess samtidigt med nyssnämnda lagändringar

antagna lydelse.

Den väsentliga skillnaden i sak mellan det nya. förslagets 52 § och

56 § i kommittéförslaget består däri att ur den senare uteslutits stadgandet

om rätt för vissa inteckningshafvare att, efter det öfverenskommelse

om expropriationsersättning fastställts af rätten, påkalla ersättningens bestämmande

af expropriation snämnd. Beträffande detta stadgande har järnvägsstyrelsen

anfört, att värdet af den närmast därförut införda mycket

lämpliga bestämmelsen syntes till stor del upphäfvas genom berörda stadgande.

Oförnekligt är att stadgandet i viss mån förminskar betydelsen af

paragrafens öfrig» bestämmelser, och då äfven utan detsamma inteckningshafvares

rätt torde vara väl tryggad, har jag funnit öfvervägande skäl

tala för att låta stadgandet utgå.

för att syftet med en bestämmelse om rätt att återkalla expropriationsanspråket

skall vinnas, måste otvifvelaktigt denna rätt utsträckas till

eu tid, då den exproprierande kan bedöma, hvilka kostnader expropriationens

genomförande skall föranleda. Att härvid gå så långt som kommittén

föreslagit och låta rättigheten till återkallelse äga bestånd intill en månad

efter det domstolens utslag i expropriationsmålet vunnit laga kraft synes

dock knappast vara nödvändigt. Då expropriationsnämndens uppskattning

blifvit känd af den exproprierande, har han i de flesta fall tillräcklig

grund att bedöma, om anledning till återkallelse finnes; endast undantagsvis

kunna frågor, som utöfva något väsentligt inflytande på hans ersättningsskyldighet,

då vara oafgjord». Kännedom om uppskattningen står

emellertid den exproprierande till buds vid domstolens återupptagande af

målet eller på hans begäran dessförinnan, sedan uppskattningshandlingarna

inkommit till rätten eller domaren, Äfven om den tid, som därefter förflyter

före utslagets meddelande, icke kan antagas i regel blifva särdeles

lång, synes den dock böra innebära tillräckligt rådrum för den exproprierande

att fatta sitt beslut. Behöfver lian af någon anledning längre

tid, lär uppskof i målet icke förvägras honom. Det torde därför låta sig

göra att såsom yttersta gräns för återkallelse uppställa den tid, då domstolen

meddelar utslag i målet. Härigenom undvikes jämväl den oegentlighet,

som, äfven om utslag i expropriationsmål är i viss mån af säregen

beskaffenhet, möjligen kan anses vidlåda kommitténs förslag att låta den

52 §

(56 §).

54 S

(59 §).

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

exproprierande genom återkallelse göra verkan af ett. laga kraftvunnet utslag

om intet.

Såsom en förutsättning för nämnda begränsning af återkaHelsovatten

bör emellertid beredas skälig säkerhet att den exproprierande får kännedom

om tiden för domstolens sammanträde, och i 40 § har därför, såsom

jag redan nämnt, införts bestämmelse att den exproprierande skall erhålla

särskild kallelse till sammanträdet.

Om ifrågavarande rätt sålunda inskränkes till en tid, då domstolen

ännu ej skilt målet från sig, synes återkallelse!! lämpligen få göras genom

anmälan hos rätten eller domaren, med skyldighet för den exproprierande

att tillika gifva motparten och, om nämnden har saken under behandling,

nämndens ordförande del af återkallelse!!.

Då expropriationsmålet är antecknad! i inteckningsprotokollet samt

intecknings- eller fastighetsboken, bör eu motsvarande anteckning göras

äfven om återkallande af expropriationsanspråket.

Enligt kommitténs motivering är med dess förslag åsyftadt att återkallelse

icke skall få göras i fråga om någon del af en fastighet, som innefattas

under expropriationsanspråket, utan måste gälla hela fastigheten.

Vattenfallsstyrelsen har ansett giltig anledning härtill knappast förefinnas.

Om den exproprierande under arbetets fortgång, såsom ofta förekomme,

funne sig icke behöfva taga i anspråk så stor del af fastigheten som lian

från början beräknat, skulle, i strid mot den allmänna grundsatsen rörande

expropriationens omfattning, företagaren tvingas att fullfölja sitt anspråk

i hela dess vidd, såvida han icke fövedrogc att återkalla sin talan

och uttaga ny expropriationsstänming för förvärfvande af eu del af det

område, som afsetts med den första stämningen. Ehuru rätt till återkallelse

i fråga om en del af en fastighet medför den olägenheten att, om

återkallelse!! görcs efter det expropriationsnäinndens förrättning afslutats,

ny uppskattning oftast torde blifva behöflig, synes det vara förenad! med

öfvervägande praktiska fördelar att medgifva sådan rätt, och då dessutom

vissa af kommittén anförda skäl mot ett dylikt medgifvande icke äga samma

betydelse enligt det nu föreliggande förslaget, har jag låtit i andra stycket

af 54 § införa bestämmelse att återkallelse må gälla hela fastigheten

har i det nya förslaget till tiden begränsats och förklarats gälla endast

till dess expropriationsmålet slutligen afgjorts. Att, såsom kommittén

föreslagit, låta sådant vridande framställas intill tre månader från nämnda

C ) '' •'' ^ t

tid skulle bl. a. medföra den olägenheten att expropriation sersättningen

56 §

eller någon del däraf.

Jämväl rätten att begära ny uppskattning, om exproprierad

(6S doms värde väsentligt förminskats efter expropriationsnäinndens förrät

egen
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

icke gärna kunde få utbetalas af Kung!. Majrts befallningshafvande, innan

dessa tre månader förflutit.

} det nya förslaget har vidare införts bestämmelse att ifrågavarande

rätt ej .gäller, om fastigheten fått tillträdas af den exproprierande, innan

förändringen i värdet inträffade.

Då de grunder, efter Indika ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd

skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde böra bestämmas

i administrativ ordning, hafva de af kommittén föreslagna bestämmelserna

i detta ämne utbytts mot eu hänvisning till hvad därom

särskilt kan blifva stadgadt.

Om expropriationsnämnden förfarit felaktigt och målet af sådan anledning

återförvisats till nämnden, torde denna'' i regel icke böra åtnjuta

ersättning för det arbete, som däraf föranledes. Stadgande härom har nu

meddelats.

1 fråga om rätt att aterförvärfva exproprierad men ej för expropriationsändamålet

använd egendom har kommittén ej föreslagit annat än en

förköpsrätt till exproprierad fastighetsdel, som biir obehöflig för nämnda

ändamål ocli därför säljes. Beträffande denna rätt, som tillagts hufvudfastighetens

ägare, skulle tillämpas hvad eljest enligt lag gäller om lösningsrätt.

Hvad sålunda föreslagits torde emellertid icke i önskvärd omfattning

tillgodose behofvet af återlösningsrätt. Med utvidgning af expropriationsinstitutet

till ett flertal ändamål, som kunna företrädas äfven af enskilda

personer och sammanslutningar, följer oförnekligen eu viss risk, att de

förutsättningar, på hvilka tillståndet till expropriation grundats, icke alltid

skola uppfyllas. 1 samband med nämnda utvidgning synes det därför

vara lämpligt stadga en ganska vidsträckt rätt att aterförvärfva det exproprierade.

kran 29. § i gällande expropriationsförordning synes härvid böra

upptagas det fall att afträdd egendom ej kommer till användning för det

uppgift ändamålet. År större praktisk betydelse torde, såsom kommittén

påpekat, den möjligheten vara att fastigheten visserligen eu tid användes

för berörda ändamål men denna användning sedermera upphör. I båda

de nämnda fallen synes, om den bristande användningen ej är blott tillfällig

utan innebår ett öfvergifvande af ändamålet, återlösningsrätt vara.

på sin plats, och detta oafsedt om egendomen skall säljas eller''icke. Det

1orde äfven vara befogad! att utsträcka samma rätt till ytterligare ett

fälb_ ^ Om fastigheten visserligen användes för det afsedda ändamålet men

därjämte i väsentlig omfattning för annat

af underförstådda eller

kringgående

ändamål, kan häri ligga ett

måhända uttryckligt angifna villkor

59 §

(40 §).

Öl §

(60 §).

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 46.

02 §

(67 §).

för exp ro pri åt io nen. Dylika missbruk torde lättare förhindras, om lösningsrätt

finnes.

Den för återlösningsrätt nu stadgade tidsbegränsningen af tio år

synes böra bibehållas.

Det nya förslaget öfverensstärnmer med kommitténs förslag däri, att

lösningsrätt skall finnas endast då en del af eu fastighet exproprierats

samt °att rättigheten alltid skall vara förenad med hufvudfastigheten.

Såsom kommittén anfört synes nämligen ett större och mera varaktigt intresse

af expropriationens återgång egentligen finnas, då expropriationen

afsett en fastighetsdel, som genom form och belägenhet naturligt tillhör

hufvudfastigheten. Af mindre vikt torde vara att återgång sker, när eu

hel fastighet exproprierats. Expropriationen innebär då endast en rubbning

af personliga äganderättsförhållanden, och denna får i allmänhet antagas

vara utjämnad genom expropriationsersättningen, särskildt efter någon

tids förlopp.

Enligt expropriationsförordningen skall återlösningssuinman i händelse

af tvist bestämmas af expropriationsnämnd, dock ej till högre belopp än

det, för hvilket fastigheten afträdts. Den sålunda angifna hufvudregeln,

att ifrågavarande lösen likställes med expropriation, torde böra bibehållas

och utsträckas därhän att stadgandena om expropriation skola, äfven utöfver

löseskillingens bestämmande, i tillämpliga delar gälla. Den nuvarande

begränsningen af löseskillingens belopp synes däremot ingifva betänkligheter

med hänsyn till möjligheten att området, da det återlöses, åi

besväradt af inteckning. Bestämmelsen i denna del har därför icke upptagits

i det nya förslaget. Från de allmänna expropriationsreglerna har

gjorts det undantag att på rättens pröfning skall ankomma, huru kostnaden

för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.

Det torde nämligen icke vara billigt att alltid lata denna kostnad drabba

den lösande.

Kung!. Maj:ts befallningshafvandes rätt att bereda en person tillträde

till eu fastighet för kartläggning eller annan förundersökning för expropriation

har enligt 67 § i kommitténs förslag bundits vid det förbehåll,

att tillträde förvägrats af fastighetens ägare eller innehafvare. Häremot

hafva järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att,

då någon ville verkställa undersökning för ett större företag, Kungl. Ma.j:ts

befallningshafvande borde kunna lämna honom allmänt tillstånd därtill föt

hela den" trakt, i hvilken undersökningen skulle göras. En sådan förändring

har synts mig af praktiska skäl vara lämplig, och berörda förbehåll

liar därför utelämnats vid affattande af 62 § i det nya förslaget.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

Äfven den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att växande träd

ej må för undersökningen fällas, med mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande

det särskilt medgifvit, har fått utgå. Det torde vara svårt att

på förhand afgöra, huruvida och i hvilken mån växande träd böra få

fällas. Uppstår tvist, huruvida en person i detta afseende öfverskridit sin

befogenhet, får tvistens afgörande bero på pröfning, om hans förfarande

faller inom gränserna för »erforderligt tillträde». Att härunder icke innefattas

rätt till dylik åtgärd i större omfattning än den är verkligt behöflig

ligger i sakens natur.

I enlighet med hvad flera myndigheter hemställt har i det nya för- 64 §.

slaget närmare än i kommittéförslaget angifvits, huru säkerhet, som skall

ställas, bör vara beskaffad och huru densamma skall pröfvas. De föreslagna

stadgandena om borgens beskaffenhet äro strängare än de motsvarande

bestämmelserna i 48 § utsökningslagen såtillvida, som enligt förslaget

för alla fall fordras att löftesmännen skola förbinda sig ej blott en

för alla och alla för en utan äfven såsom för egen skuld.

Beträffande expropriation för naturminnesmärke har i det nya för- 66 §.

slaget införts bestämmelse att fråga om sådan expropriation må väckas

endast af vetenskapsakademien. Detta stadgande öfverensstämmer med

hvad som för närvarande gäller enligt lagen den 25 juni 1909 innefattande

tillägg till expropriationsförordningen. Någon anledning att frångå nämnda

bestämmelse torde icke förefinnas, liksom ej heller torde hafva framträdt

något behof af att nu i annat afseende utvidga rätten till expropriation

för berörda eller liknande ändamål. Befogenheten att väcka förslag om

expropriation af fornlämning synes lämpligen erhålla en begränsning motsvarande

den som gäller för expropriation af naturminnesmärke, och torde

nämnda befogenhet böra tillerkännas vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,

såsom äfven föreslagits i den förut berörda framställningen i ämnet.

Kommittén har icke föreslagit några särskilda bestämmelser för andra

anläggningar till samfärdselns främjande än elektriska svagströmsledningar

och linbanor. I fråga om allmänna vägar, järnvägar och farleder äro

de allmänna bestämmelserna i kommittéförslaget afsedda att gälla utan

vidare. Det förefaller dock, som om vissa i förslagets allmänna afdelning

införda stadganden i själfva verket äro att anse såsom särskilda bestämmelser

för kommunikationsanläggningar, enär dessa stadganden synas hafva

intagits i förslaget åtminstone hufvudsakligen för dylika anläggningars

skull och knappast äro behöfliga vid expropriation för andra ändamål.

Sådana stadganden äro de, som innefattas i 4 § andra stycket, 51—55 §§

samt 58 § i förslaget. De afse i hufvudsak bestämmande af expropriationsområdet

och villkoren för att den exproprierande må tillträda detta.

Bihang till Riksdagens ■protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

67 och 68 §§.

69 §.

70 §

(58 §).

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Ehuru genom dessa stadganden ganska väsentliga lättnader beredts den

exproprierande vid jämförelse med de allmänna fordringarna i nämnda

hänseenden, synes det dock särskilt hos de myndigheter, som hafva

hand om allmänna arbeten, vara en enhällig uppfattning att utförande af

desamma skulle i synnerligt hög grad försvåras genom kommittéförslagets

antagande. Då de framställda betänkligheterna enligt min mening äro i

mångt och mycket befogade, har jag för berörda kommunikationsanläggningar

låtit utarbeta särskilda bestämmelser, som dels återgifva det väsentligff

i förenärnnda af kommittén föreslagna stadganden dels därutöfver

innebära eftergifter i olika hänseenden. I sammanhang härmed hafva de

för dylika anläggningar särskild! afsedda bestämmelserna i kommittéförslagets

allmänna del utelämnats.

Hvad allmänna vägar beträffar, synes det utan afsevärd risk för

]ordägaren kunna stadgas att, liksom enligt nuvarande rättstillämpning,

Konungen må utan närmare bestämmande af expropriationsområdet gifva

den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera härför erforderlig

mark samt sådan expropriationsrätt utan vidare skall följa af

Konungens fastställelse å plan för anläggning eller förändring af allmän

väg. Stadganden om villkoren för dylik fastställelse hafva tydligen icke

sin plats i denna lag. Beträffande åter villkoren för att utan samband

med fastställelse å plan vinna expropriationsrätt torde, då området icke

skall närmare bestämmas, anledning saknas att å den karta, som skall

biläo-o-as ansökningen, ställa större anspråk än att vägens sträckning skall

DO O 7 1

angifvas.

Vidare torde kunna medgifvas, att den exproprierande må taga

marken i besittning, så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats och

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte ränta. Expropriation för ifrågavarande ändamål

kan knappast komma att gälla mark af den beskaffenhet och omfattning,

att ersättningens erläggande först någon tid efter besittningstagande!

kan befaras medföra någon verklig olägenhet för jordägaren.

58 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser om uppskof med

tillsättande af expropriationsnämnd för två fall. Dels stadgas nämligen

att parterna äga öfverenskomma om sådant uppskof. Dels föreskrifves, att

rätten kan på framställning af part låta anstå med tillsättande af nämnd,

dock endast om den exproprierande fått i förväg tillträda egendomen och

uppskattning icke lämpligen kan ske, innan anläggningen blifvit i sin helhet

eller åtminstone delvis utförd. Den förra bestämmelsen, hvars tilllämpning

skulle kunna ifrågakomma vid alla slag af expropriation, synes

emellertid knappast vara behöflig. Om af någon anledning båda parterna

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

67

önska uppskof med nämnds tillsättande och göra framställning därom hos

rätten, kommer säkerligen utan särskildt stadgande sådant uppskof att beviljas

för skälig tid. Nämnda bestämmelse har därför helt och hållet uteslutits

ur det nya förslaget. Beträffande åter rätt för domstol att på yrkande

af endera parten uppskjuta tillsättande af nämnd, var denna rätt

icke afsedd att gälla annat än då den exproprierande fått tillträda egendomen,

och kan densamma, såsom kommittén framhållit, ej heller äga betydelse

för andra fall. Syftet för uppskofvet skall ju vara, att genom anläggningens

utförande säkrare grund för värderingen skall vinnas. Stadgande

om möjlighet att före expropriationsersättningens erläggande få tillträda

fastigheten — antingen enligt bestämmelser, motsvarande de i

kommittéförslagets 51—54 §§ upptagna, eller på andra villkor — föreslås

nu endast beträffande särskilda slag af företag, och i anledning häraf synes

eu liknande begränsning böra göras af domstols befogenhet att besluta

uppskof. Om den exproprierande fått tillträda egendomen icke på grund

af bestämmelse i lag utan efter medgifvande af motparten, torde nämligen

häraf icke böra följa, att den exproprierande skall kunna yrka uppskof

med ersättningens bestämmande.

De i 69 § af kommitténs förslag meddelade bestämmelserna, att

Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna föreskrifva upplåtelse af

egendom dels att under viss kortare tid användas till upplagsplats eller

för liknande ändamål dels för hämtning af fyllnadsämnen eller dylikt,

hafva likaledes nu begränsats att gälla endast beträffande särskilda slag af

företag, nämligen anläggning af allmänna vägar, järnvägar och farleder. Då

de innebära ett undantag från regeln, att blott Konungen kan medgifva

expropriationsrätt, böra de icke erhålla vidsträcktare giltighet än som kan

anses påkalladt af ett större praktiskt behof, och ett sådant torde icke

föreligga i andra fall än de angifna. Nämnda bestämmelsers räckvidd

har nu tillika inskränkts i det afseende! att rätt till hämtning af grus

icke skall kunna beviljas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Sådan

rätt bör skäligen likställas med befogenhet att expropriera grustag med

äganderätt, då marken är så godt som värdelös, sedan grustaget blifvit

uttömdt, och, såsom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län

påpekat, är rätten till grustag af alltför stor ekonomisk betydelse för att

särskildt lindriga villkor skulle vara på sin plats.

I det nya förslaget har ej upptagits den af kommittén föreslagna

bestämmelsen, att tvist om ersättningen för ifrågavarande upplåtelser skall

pröfvas af domstol. Häraf följer att rörande ersättningens bestämmande

skola gälla samma regler som vid annan expropriation. I allmänhet torde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

72 §.

dylika upplåtelser lämpligen uppskattas af expropriationsnämnd i sammanhang

med värderingen af den exproprierade marken.

Frågan, i hvad mån undantag med hänsyn till kommunikationsanläggningar

böra göras från de allmänna expropriationsbestämmelserna,

berör, såsom jag förut antydt, särskild! reglerna för bestämmande af

expropriationsområdet och villkoren för att detta må tillträdas af den

exproprierande. Det torde vara lämpligt att redogöra för hvad järnvägsstyrelsen

anmärkt mot kommitténs förslag i dessa delar. I hufvudsak

liknande synpunkter hafva framhållits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, styrelsen för svenska järnvägsföreningen samt Kungl.

Maj ds befallningshafvande i Jämtlands län. Äfven de bland öfriga myndigheter,

som i något afseende inlåtit sig på denna sida af frågan, hafva

i allmänhet anslutit sig till samma ståndpunkt.

Hvad först angår kommitténs förslag, att fullständig karta öfver det

o . D'' o

afsedda expropriationsområdet skall bifogas ansökningen om expropriationsrätt,

har järnvägsstyrelsen anfört följande. Erfarenheten från järnvägsbyggnader

gåfve vid handen, att kommittén alltför mycket underskattat

svårigheterna för expropriationskartans utarbetande pä förhand, då den

fordran uppställts att ej blott alla gränser för det blifvande järnvägsområdet

skulle vara definitiva utan äfven alla sådana områden, som måste

exproprieras för vägomläggningar, vattenafledningar m. in., redan å det

förberedande stadiet skulle vara fullt bestämda. Renstakningen, i samband

med hvilken det enligt kommitténs mening borde vara möjligt att bestämma

järnvägsområdet, bestode endast i en fixering af spårets midtlinje

och fastställande af balanslinjens läge, hvadan det syntes blifva ganska

vanskligt att på endast denna grundval fastställa gränserna mellan järnvägen

och jordägarens återstående mark. Kartläggningen kunde ej utföras

af landtmätare, förrän det för järnvägen behöfliga området af järnvägsbyggaren

utmärkts å marken, men härför erfordrades ej blott att

linjen vore renstakad utan äfven att vidlyftiga och tidsödande sektioneringsarbeten

blifvit utförda. Under alla förhållanden kunde dock gränserna i

regel icke blifva annat än approximativt bestämda vid eu dylik förrättning.

Innan arbetena å järnvägsbygget framskridit tämligen långt, kunde

för öfrigt de behöfliga områdena ej bestämmas, enär stationsplaner sällan

vore på förhand uppgjorda, lägen för banbevakningsbostäder icke vore bestämda

samt storleken af behöfliga upplagsplatser och sidotag icke vore

kända m. m. Härtill komme, att landtmätarna i allmänhet vore så öfverhopade

med arbete, att det ofta dröjde lång tid, innan expropriationskartan

med beskrifning kunde erhållas. En dyrbar tid skulle sålunda gå

förlorad, om påbörjande af järn vägsbyggnadsarbetet måste uppskjutas, till

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

dess karta och beskrifning hunnit upprättas och Kungl. Maj:t i detalj

bestämt, hvilken mark finge exproprieras.

Beträffande därefter frågan om rätt att under anläggningens fortgång

taga i anspråk mark, som ej blifvit bestämd på förhand, har järnvägsstyrelsen

framhållit, att enligt kommitténs förslag gifvetvis af sevärd a uppehåll i arbetet

skulle förorsakas, därest på grund af oförutsedda omständigheter sådan mark

blefve behöflig. Trots noggranna undersökningar och beräkningar vid

planens uppgörande kunde det under ett järn vägsbyggnadsarbetes utförande

visa sig nödvändigt att framdraga järnvägslinjen något annorlunda

ån från början beräknats, hvilket kunde föranleda att på vissa platser erfordrades

mera och på andra mindre mark än som förut antagits. Att

för sådant fall behöfva inlåta sig på proceduren med kartläggning samt

ny ansökning till Kungl. Maj:t måste gifvetvis vålla afsevärdt uppehåll i

byggnadsarbetets jämna gång. Det i 4 § föreslagna stadgandet om

eventuell rätt att utsträcka expropriationen till områden utanför det af

Konungen bestämda talade blott om smärre utvidgningar men icke om de

ofta förekommande fall, då på grund af under byggnaden inträffade ras

och sido förskjutningar, banksjunkningar eller andra oförutsedda tilldragelser

ganska afsevärda tillökningar måste göras i området eller till och med

ändringar eller flyttningar af linjens sträckning visade sig nödiga. Då

enligt förslaget ingen jord finge tagas i anspråk, förrän expropriationslösen

vore betald, skulle, i fall ändring af linjen blefve behöflig, järnvägsbyggaren

nödgas förvärfva och utgifva lösen för annan och mera mark än

som för företaget vore erforderlig. Jämväl borde anmärkas att, då

gränserna på den på förhand uppgjorda kartan icke kunde blifva annat

ån på en slump uppdragna, den af kommittén föreslagna ordningen komme

att drifva sökanden till att tilltaga området större än hvad enligt gällande

regler vore fallet, för att tillförsäkra sig rörelsefrihet. Så noggranna förundersökningar

som förslaget gjorde nödvändiga jämte landtmäteriförrättningar

och sammanträden med sakägarna måste ''dessutom leda till högst

betydande kostnader. För själfva markförvärfvet skulle med järnvägsområdenas

bestämmande på förhand onekligen drygare kostnad vara att

förvänta än om möjlighet funnes att vidtaga sådana ändringar i järnvägslinjens

sträckning som betingades däraf, att vissa jordägare erbjöde mark

för betydligt lägre pris än som ifrågakommit för den ursprungliga sträckningen.

Hvad särskildt anläggningen åt enskilda järnvägar beträffade

torde de höjda kostnaderna mången gång komma att göra en eventuell

sökande betänksam och verka tillbakahållande på initiativet. De föreslagna

stadgandena skulle under vissa förhållanden verka skadligt ej blott

för järnvägsbyggaren utan ock för ortsbefolkningen och därmed äfven för

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

det allmänna. Talrika exempel funnes på att under järn vägsarbetets fortgång

från ortsinvånarna framkoinme petitioner om annan sträckning åt

linjen än den ursprungliga, i många fall innefattande så väsentliga

ändringsförslag, att det ej kunde vara tal om smärre ändringar i den

ursprungliga planen. Med förslagets bestämmelser skulle det ej vara

möjligt att tillmötesgå berättigade kraf på linjens ändring utan att järnvägsägare

finge vidkännas kostnad för mark, som redan exproprierats, men

som vid linjens ändring befunnes obehöflig. Dessa kostnader kunde tänkas

stiga till så betydliga belopp, att trots det ortsbefolkningen eller landsändan

hade stort intresse af att få ändringen genomförd, järn vägsbyggaren

ändock nödgades fasthålla vid den ursprungliga planen.

Mot kommitténs förslag, att i regel expropriationsområdet icke skulle

få tillträdas, innan expropriationsersättningen blifvit betald, har järnvägsstyrelsen

funnit ungefär samma invändningar kunna framställas som mot

de föreslagna grunderna för expropriationsområdets bestämmande. Olägenheter

och intrång, som vållades af järnvägsbyggnad, vore för öfrigt mången

gång icke på förhand kända, och att rent teoretiskt bestämma dem syntes

f de flesta fall icke låta sig göra. Det tidigare tillträde, hvartill möjlighet

skulle beredas enligt 51 och följande §§ i förslaget, kunde vinnas endast

genom en procedur, som blefve tämligen besvärlig och tidsödande. För

tillgodoseende af jordägarnas intressen hade i förslaget uppställts större

fordringar än som kunde anses påkallade af förhållandena. Det vore att

märka att vid expropriation för järnväg i regel endast toges i anspråk

mindre väsentliga delar af en jordägares fastighet. Undantagsvis kunde

dock ersättning" böra utgå före besittningstagandet. I hvilka fåll anledning

härtill förefunnes kunde lämpligen pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen ytterligare anfört, torde väl rent teoretiskt

sedt någon skillnad ej böra göras mellan järnvägsexpropriation och

annan expropriation, och i en del andra länders lagstiftning syntes dylik

skillnad ej heller vara uppdragen, men hvad som i ett stort kulturland

med rikare resurser och andra naturförhållanden möjligen lämpade sig

skulle i vårt land sannolikt komma att verka hämmande på förverkligandet

af nya järnvägsföretag behöfliga för orterna eller landet i dess helhet.

Järnvägsstyrelsen har, till vidare utveckling af sin åsikt i frågan,

uppgjort förslag till särskilda bestämmelser om expropriation för järnväg.

Detta förslag är i nu förevarande delar byggd! på följande hufvudgrunder.

Har Konungen fastställt definitiv plan för ny statsbana eller beviljat koncession

å enskild järnväg enligt därför ingifven plan, följer härmed rätt

till expropriation af fast egendom, som erfordras för järnvägens utförande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

enligt planen med däri af Konungen medgifna modifikationer. Rätt till

expropriation må inträda tidigare än nu sagts, därest Konungen för särskild^

fall så förordnar. Efter det expropriationsrätt vunnits samt, hvad

enskild järnväg beträffar, Konungen lämnat tillstånd till järnvägsarbetets

påbörjande och den exproprierande hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ställt borgen för expropriationsersättningen, må marken omedelbart tillträdas.

Från sistnämnda regel göres dock följande undantag. Skall jordägare.

afstå hela eller större delen af den fastighet, hvaraf han har sin

bärgning, eller åkerareal i väsentlig mån honom frånhändas eller bonino-shus

eller annan byggnad af väsentlig betydelse för ägaren tagas i anspråk

eller betydande skada eller olägenhet någon tillskyndas, och kunna parterna

ej träffa uppgörelse i ersättningsfrågan, må på ansökan af den, mot hvilken

expropriationen riktas, Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela förbud för

den exproprierande att taga området i besittning och påbörja arbetet å

detsamma, innan tre personer, tillsatta enligt bestämmelsen i 51 § af

kommitténs förslag, verkställt provisorisk uppskattning af egendomen samt

den exproprierande hos öfverexekutor nedsatt tre fjärdedelar af det uppskattade

beloppet och ställt säkerhet för den ytterligare ersättning han på

grund af expropriationsnämndens uppskattning kan blifva skyldig utgifva

jämte ränta från tillträdesdagen.

Att äfven jag finner de framställda betänkligheterna mot kommitténs

förslag i denna del vara i flera afseenden befogade har jag förut nämnt.

A andra sidan har jag docx trott det vara möjligt och önskvärdt att uppställa

i någon mån strängare regler för järnvägsexpropriationer än de hittills

tillämpade. Det synes mig nämligen som om de af kommittén så

starkt framhållna samt utan tvifvel riktiga och betydelsefulla principerna,

att expropriationsområdet skall bestämmas af myndighet och ej af den

eyproprierande samt att jordägaren ej bör få blifva lidande genom markens

afhändande utan omedelbar betalning, böra kunna tillgodoses i större utsträckning

än för närvarande utan att dylika allmänna anläggnino-ars

genomförande i afsevärd grad förtynges.

Det nya förslaget skiljer sig'' från nu tillämpade regler till en början

däri, att expropriationsrätt ej utan vidare skall följa af beslut om en

statsbanas utförande eller meddelas i samband med koncession å en enskild

järnvägsanläggning. För expropriationsrätts erhållande skall erfordras särskild

ansökning hos Konungen, och en förutsättning för dylik ansökning

skall, såsom äfven kommittén åsyftat, vara att renstakning af banlinjen

ägt ruin. 1 sammanhang med renstakningen torde planerna för järnvägsanläggningen

vinna sådan stadga, att behofvet af mark kan i sina hufvuddrag

prof vas med ganska stor säkerhet; och på samma gång härigenom

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

73 §

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

möjliggöres att i hvarje särskilt fall bestämma skäliga gränser för expropriationsrätten,

torde det äfven för järn vägsbyggaren icke vara utan fördelar,

att genom renstakningens framskjutande till detta tidiga skede af

förfarandet järnvägsarbetets påbörjande blir mera omsorgsfullt förbereda

Jag vill nämna, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län

funnit det vara i sin ordning att rätten till expropriation göres till föremål

för särskild framställning, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ledamot för ärenden rörande enskilda järnvägar enligt en vid styrelsens

utlåtande fogad reservation ansett expropriationsrätt för enskild järnvägsanläggning

böra meddelas af Kungl. Maj:t på särskild ansökning samt

först i den mån renstakning af järnvägen eller delar däraf utförts.

Enligt det nya förslaget göres i vissa hänseenden skillnad mellan å

ena sidan banlinjen samt å andra sidan stationer, last- och hållplatser samt

andra platser, där mark utanför banlinjen tages i anspråk. Det är beträffande

banlinjen de största svårigheterna möta att på förhand bestämma

expropriationsområdet. Det låter sig icke göra att i de vidsträckta utmarker,

där järnvägarna i vårt land till största delen framgå, verkställa

så noggranna förundersökningar för banlinjens framdragande, att icke

terrängförhållandena ofta skola påkalla antingen någon jämkning af linjens

sträckning eller ock en opåräknad utvidgning af banområdet. Beträffande

åter de platser, där större områden skola upptagas af stationer eller dylika

anläggningar, torde något verkligt hinder icke möta att i hufvudsak

vidhålla anspråket på att expropriationens omfattning skall bestämmas i

förväg.

I öfverensstämmelse härmed stadgas i det nya förslagets 72 §, att

den karta, som skall bifogas expropriationsansökningen, jämte åtföljande

beskrifning skall utvisa dylika större områdens läge och storlek, till hvilken

jordeboksenhet de höra och, om de äro fördelade i flera ågolotter,

dessas läge och gränser, men att beträffande järnvägen i öfrigt endast

läge och sträckning behöfva angifvas.

Hvad därefter angår omfattningen af den expropriationsrätt Konungen

skall meddela, synes, såsom jag nyss nämnt, i fråga om de platser,

där mark utanför banlinjen afses, expropriationsrätten böra i hufvudsak

begränsas till områden, som bestämmas af Konungen.

För banlinjens framdragande måste den exproprierande erhålla större

frihet. Man torde icke böra uppställa strängare villkor än att Konungen

bestämmer visst afstånd å ömse sidor om den renstakade linjen, intill

hvilket den exproprierande sedermera äger att efter eget godtfinnande

taga all marken eller större eller mindre del däraf i anspråk. Detta afstånd

bör motsvara hvad som efter sakkunnig pröfning i olika fall anses

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

vara erforderligt för banlinjen, då icke särskilda förhållanden föranleda

ett större och mera ovisst behof.

Att bestämma i hvad mån jämkning af en renstakad linje skall vara

tillåten faller utanför området för denna lag. Enligt resolutionerna om koncession

å enskilda järnvägar gäller för närvarande, att vid järnvägsanläggnings

utförande koncessionsinnehafvaren äger att i afseende å banans läge

göra smärre afvikelser från den fastställda sträckningen under vissa villkor

och i den omfattning, som det enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gällande instruktion tillkommer denna styrelse att medgifva.

Instruktionen innehåller härom, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen må

tillåta eller föreskrifva sådana mindre ändringar i fastställda planer, som

leda till förbättring. Har i enlighet härmed en jämkning i sträckningen

vidtagits, bör tydligen det af Konungen bestämda afståndet få räknas från

den nya linjen.

De i 4 § andra stycket af kommitténs förslag innefattade stadgandena

om att Konungen må vid meddelande af expropriationsrätt gifva den

exproprierande befogenhet att utsträcka expropriationen till smärre områden

utanför det af Konungen bestämda hafva i fråga om järnvägar motsvarighet

i 73 § tredje stycket af det nya förslaget. I desamma har

emellertid vidtagits särskildt den förändringen, att begränsningen till

smärre områden uteslutits. Såsom myndigheterna påpekat” torde behofvet

af expropriationens utsträckande icke sällan kunna afse områden, som

knappast äro »smärre». Förslaget åsyftar dock ingalunda att ifrågavarande

befogenhet skall _ lämnas utan begränsning. En sådan ligger redan däri,

att annan mark icke far tagas i anspråk ån den, till hvilken det på grund

af förhållanden, som icke kunnat med säkerhet bedömas på förhand, under

anläggningens utförande finnes nödigt att utsträcka expropriationen. Härutöfver

tillkommer det Konungen att i hvarje särskildt fall föreskrifva

villkor. . På detta sätt torde komma att bestämmas, för hvilka ändamål

utvidgning af expropriationen får äga rum, samt huru förslag till utvidgning

skola pröfvas å det allmännas vägnar eller eljest tillsyn°utöfvas därå

att utvidgningsråtten icke missbrukas; i den mån det finnes möjligt och

erforderligt, kan äfven stadgas viss areal, utöfver hvilken utvidgningen

icke får sträckas. ° h

Rätt till dylik utvidgning af expropriationen torde, såsom äfven

kommittén asyftat, i regel komma att meddelas för järnvägsanläggningar.

Densamma synes nämligen blifva behöflig vid så godt som alfa sådana

företag,. hvilka icke gälla endast förökning af ett stationsområde eller

något liknande. Bland ändamål, för hvilka ifrågavarande rätt särskildt

kan erfordras, må nämnas anskaffande af mark till skärningar, bankar,

Bihang till Riksdagens ‘protokoll 1913. 1 sand. 21 höft. (Nr 46.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

vägars anläggning eller förändring, diken, vattenaflopp och sidotag. Mark

tilf last- och hållplatser eller banvaktslägenheter torde ock kunna inbegripas

under berörda expropriationsrätt, i den mån dylika områden icke

låta sig på förhand bestämma eller den exproprierande har rätt att utan

Konungens medgifvande jämka de från början meddelade bestämmelserna.

Jämväl beträffande stationsområden synes sådan expropriation kunna ifrågakomma,

åtminstone såtillvida som jämkning af banlinjen utanför stationsområdet

kan göra någon mindre förökning af detta behöflig.

74 §. Såsom villkor för att expropriationsområdet må tagas i besittning

uppställer förslaget, jämte det att expropriationsmålet skall vara instämdt

och jordägaren skall hafva erhållit tillsägelse minst fjorton dagar förut,

i princip endast den fordran att, liksom för närvarande, den exproprierande

skall hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställa säkerhet för expropriationsersättningen.

Dock skall under vissa förutsättningar jordägaren

hafva rätt till någon betalning i förskott.

75 §. Redan kommittén har erinrat om att, ehuru förlusten af den expro
prierade

egendomen stundom vore ytterst kännbar för ägaren, förekomme

äfven ofta att expropriationsområdet icke hade denna betydelse. Vid expropriation

för eu järnväg toges ju i allmänhet endast ett mindre område

i anspråk från hvarje jordägare, och om detsamma tillhörde utmarken

eller eljest ej hade särskilt högt värde, vore det ej för jordägaren någon

större olägenhet att afstå området utan omedelbar betalning, när han både

visshet att efter någon tid erhålla full ersättning jämte ränta. Kommittén

ansåg det dock vara omöjligt att i lag uppdraga någon gräns mellan de

fall, då besittningstagande utan betalning måhända skulle kunna inedgifvas,

och de fall, då det icke kunde medgifvas. Om man ville bereda trygghet

mot att sakägarna utsattes för obehöriga svårigheter, syntes alltså enda

utväo-en vara att icke i något fall eller åtminstone endast i vissa mera

säregna undantagsfall låta tillträdet gå före betalningen, naturligtvis under

förutsättning att icke godvillig öfverenskommelse träffats.

Mot kommitténs uppfattning i sistnämnda afseende har järnvägsstyrelsen

anmärkt, att erfarenheten från gångna tiders järnvägsbyggande

syntes visa, att de fall, då besittningstagande utan föregående betalning

icke borde medgifvas, utan svårighet kunde inskränkas till ett jämförelsevis

obetydligt antal, i hvilka särskilda skäl för tidigare betalning vore för

handen/ Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde lämpligen blifva profvande

myndighet i dessa frågor. Enligt järnvägsstyrelsens förut omnämnda

förslag skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dylika fall på ansökning

af jordägaren meddela förbud för den exproprierande att taga området i

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

75

besittning, innan provisorisk uppskattning af expropriationsersättningen

ägt rum och viss del däraf nedsatts hos öfverexekutor.

Då den sålunda anvisade utvägen synts mig vara användbar, har

jag låtit i det nya förslagit intaga bestämmelser i denna riktning. Dock

har det förefallit mig obilligt att jordägaren för att freda sin mark skulle

behöfva påkalla Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande. Det torde

snarare böra läggas på den exproprierande att, om jordägaren icke vill afstå

marken utan föregående betalning, begära Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

pröfning, huruvida sådant fall föreligger, att denna vägran är berättigad.

Om Kungl. Matjts befallningshafvande finner jordägaren böra erhålla

betalning i förskott, skall, såsom äfven järnvägsstyrelsen föreslagit, provisorisk

uppskattning ske genom tre personer tillsatta enligt bestämmelserna

i 51 § i kommitténs förslag.

Den ersättning, som skall deponeras hos Kungl. Maj ds befallningshafvande

för att tillhandahållas jordägaren, har, i enlighet med järnvägsstyrelsens

hemställan, inskränkts till tre fjärdedelar af det belopp uppskattningsmännen

föreslagit. Med denna begränsning synes det vara antagligt,

att den provisoriska ersättningen så godt som aldrig skall öfverstiga

hvad som under alla förhållanden bör tillkomma jordägaren, och

genom betalning af nämnda belopp torde å andra sidan all mera kännbar

olägenhet för honom undanröjas.

I det nya förslagets 76 § hafva sammanförts bestämmelser, som äga 76 §.

motsvarighet i 51 § fjärde stycket, 52 § och 53 § första stycket af kommitténs

förslag.

Att, såsom kommittén i 53 § andra stycket föreslagit, den expro- 77 §■

prierande ej skall återfå något af det efter provisorisk uppskattning

föreslagna beloppet, äfven om ersättningen sedermera af expropriationsnämnd

bestämmes till lägre belopp, har från flera håll rönt gensagor.

Stadgandet äger säkerligen mycket ringa praktisk betydelse, sedan

depositionen inskränkts till tre fjärdedelar af det uppskattade beloppet.

En viss billighet synes dock ligga i att låta den exproprierande,

som påkallat tillämpning af detta extra ordinarie förfarande, hellre än

hans motpart — i dylika fall oftast en person i små villkor — bära

risken för att uppskattningsmännen misstagit sig till den grad, att återbäring

skulle kunna komma i fråga.

Syftet för ifrågavarande bestämmelse torde emellertid lämpligare

vinnas på det sätt, att expropriation snämndens frihet i uppskattningen

begränsas, liksom i vissa andra fall förekommer, och det hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande nedsatta beloppet förklaras vara det minsta, till hvilket

den slutliga expropriationsersättningen må bestämmas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

I farledernas intresse har särskildt vattenfallsstyrelsen beträffande

kommittéförslaget gjort erinringar och framställt ändringsförslag, som i

sina hufvuddrag öfverensstämma med de förut angifna. Om också behofvet

af lindringar i de allmänna expropriationsreglerna knappast torde

vid farledsanläggningar framträda lika tydligt och starkt som vid väg- och

järnvägsanläggningar, anser jag mig böra tillstyrka, att man äfven i fråga

om de förra skall i väsentlig mån tillmötesgå de sålunda från sakkunnigt

håll framförda önskningarna. I förbigående vill jag, i anledning af en åt

vattenfallsstyrelsen uttalad farhåga, erinra om att det enligt förslaget icke

möter något hinder att söka expropriationsrätt för en del af en anläggning

i sänder, allt eftersom de förberedande arbetena framskrida.

För närvarande synes i regel vid expropriation för farled visst område

bestämmas af Konungen. Beträffande stora företag, t. ex. ombyggnaden

af Trollhätte kanal och anläggningen af ny farled mellan Vänersborg

och Göteborg, har dock Konungen — i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad som äger rum vid järnvägsanläggningar — samtidigt med

planens fastställande utan att närmare bestämma området medgifvit expropriation

af all den enskild man, menighet eller inrättning tillhöriga

jord eller lägenhet, hvars inlösande erfordrats vare sig för farledsarbetets

utförande jämlikt den fastställda planen och i laga ordning meddelade

föreskrifter eller för utförande af hamn- och kajbyggnader, som stått i

samband med arbetet för farleden.

Jämväl det nya förslaget uppställer såsom hufvudregel, att expropriationsområdet

skall bestämmas af Konungen, men medgifver härifrån

vissa undantag. Dessa gå dock icke så långt att i något fall den exproprierande

skulle, såsom hittills förekommit, själf få i hufvudsak bestämma

expropriationens omfattning utan innebära endast rätt för honom att enligt

medgifvande af Konungen och på de villkor Konungen föreskrifter

taga i anspråk sådan utanför det bestämda området belägen mark, till

hvilken det på grund af oförutsedda omständigheter under anläggningens

utförande kan finnas nödigt att utsträcka expropriationen. Hvad i detta

afseende föreslås öfverensstämmer med de delvis från 4 § i kommittéförslaget

hämtade stadganden om expropriation för järnväg, hvilka innefattas

i 73 § tredje stycket af det nya förslaget.

I fråga om villkoren för expropriationsområdets tillträdande synes

likaledes samma lättnad som vid anläggning af järnväg böra beredas vid

farledsanläggningar. I förslaget stadgas därför att bestämmelserna i 74—77 §§

skola äga tillämpning i afseende å anläggningar af det senare slaget.

Äfven bestämmelserna i förslagets 70 och 71 §§ torde böra erhålla

giltighet för dylika anläggningar.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.

I den förut af mig omnämnda riksdagsskrivelse!! den 30 april 1907, 91 §.

som bl. a. ligger till grund för det i 1 § af förevarande förslag intagna

stadgandet om rätt till expropriation för att å ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, anfördes, att

expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål borde läggas i det allmännas

hand och alltså kunna pakallas af det särskilda samhället, kommunen eller

staten, enär man endast därigenom vore tillförsäkrad att förhållandena ordnades

på ett ur alla synpunkter betryggande sätt. Denna uppfattning har

i kommittéförslaget kommit till uttryck blott i fråga om bebyggd mark,

men den synes med samma skäl böra äga giltighet beträffande annan mark’

som exproprieras för berörda ändamål. I 91 § af det nya förslaget har

därför införts bestämmelse, att expropriationsrätt i dylika fall, om°den ej

skall utöfvas af kronan, icke må beviljas annan än kommun eller municipalsainhälle,

inom hvars område den mark expropriationen skall afse är

belägen.

Genom den förändrade lydelse 92 § andra stycket i det nya för- 92 §

slaget utvisar vid jämförelse med 85 § i kommitténs förslag har gifvits m 2$ 85

tydligare uttryck åt husägarens rätt att, om ej markägaren föredrager att ^ ''

upplåta tomten till honom med tomträtt och ej heller mellan dem träffas

arrendeaftal rörande tomten, köpa denna för en köpeskilling bestämd efter

hvad expropriationen af tomten kostat säljaren. I denna kostnad torde

böra ingå jämväl ränta som synes skäligen kunna beräknas efter fem

procent å utgifterna för expropriationen. Har husägaren efter expropriationen

fortfarande innehaft tomten på grund af förut gällande nyttjanderättsaftal,

kan emellertid markägaren tydligen ej i regel vara berättigad

att jämte nyttjanderättsafgiften erhålla ränta å nämnda utgifter. Han

skulle ju då uppbära dubbel afkastning å ett belopp, som motsvarar tomtens

värde. Endast om arrendeafgiften ej utgör fem procent ränta å expropriationsutgifterna,

bör markägaren hafva rätt att af husägaren bekomma

skillnaden.

Äfven enligt det nya förslaget är husägaren berättigad att, om köp

af tomten ej kommer till stånd, fordra upplåtelse af denna med tomträtt

mot en afgift, som likaledes skall beräknas med ledning af utgifterna för

expropriationen. Det torde dock icke vara af kommittén åsyftadt och ej

heller kunna anses lämpligt att låta denna beräkningsgrund gälla för all

framtid, utan synes rätt att fordra tillämpning däraf böra finnas endast

första gången tomten upplåtes. Att stadga en liknande grund för beräkning

af arrendeafgift synes vara ändamålslöst, då för arrendeaftal erfordras

öfverenskommelse mellan parterna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Tvist om köpeskillings eller tomträttsafgifts belopp torde lämpligare

pröfvas af skiljemän än, såsom kommittén föreslagit, af domstol.

I det nya förslaget har, utöfver hvad nyss nämnts om begränsning

till den första tomträttsupplåtelsen, stadgats den inskränkning i husägarens

rätt till köp eller tomträttsupplåtelse på nu angifna villkor att bestämmelserna

i ämnet ej skola äga tillämpning, med mindre husägaren inom

två år från expropriationens fullbordande hos markägaren gör framställning

om försäljning eller upplåtelse af tomten. Det torde ej med skäl kunna

begäras att ifrågavarande rätt skulle stå husägaren öppen någon längre

tid; särskildt de stadgade villkoren för försäljning eller tomträttsupplåtelse

skulle i allmänhet snart upphöra att äga motsvarighet i de verkliga förhållandena.

Äfven om husägaren skulle på grund af äldre aftal hafva

rätt att besitta tomten utöfver de två åren, synes det icke vara en

obillig fordran, att han inom nämnda tid bestämmer, huruvida han vill

begagna de möjligheter expropriationen medfört. Gör han framställning

om försäljning eller upplåtelse, förlorar genom det nya aftalet det äldre

sin betydelse; eljest får det äldre aftalet äga bestånd. Vid dess utlöpande

åtnjuter han i hvarje fall den fördelen, att han har att förhandla med en

tomtägare, som måste antagas känna både förpliktelse och benägenhet att

uppställa skäliga anspråk.

Om mark, som exproprierats för åstadkommande af skogsåterväxt

därå, sedermera löses al ägaren till den fasta egendom marken före expropriationen

tillhörde, skall enligt kommitténs förslag löseskillingen motsvara

expropriationsersättningen jämte ränta samt de kostnader, som efter

expropriationen nedlagts å marken för beredande af återväxt, utan att i

afseende å de senare särskildt stadgats beräkning af ränta. Måhända kan

det anses att i berörda kostnader ingår äfven ränta å de utgifna beloppen.

I hvarje fall synes ränta böra fordras, och likaledes synes det böra åläggas

den lösande att återgälda kostnaden för expropriationsförfarandet

med ränta. Han skulle eljest, såsom domänstyrelsen framhållit, gorå oskälig

vinst på den exproprierandes bekostnad. Käntan synes emellertid i

förevarande fall icke gärna kunna beräknas högre än till fyra procent om

året.

De af kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna om expropriation

af inteckning för fordran i penningar återfinnas icke i det nya förslaget.

De torde icke vara påkallade af något större behof och skulle i tillämpningen

kunna föranleda svårigheter. Af nämnda bestämmelsers utelämnande

följer att fordringsinteckning icke skall kunna exproprieras på annat

sätt än att inteckningen till följd af annan expropriation helt och

hållet eller delvis upphör att gälla.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

I fråga om öfvergången från gällande expropriationsförordning till Slutbestämden

föreslagna nya lagstiftningen afser kommittéförslaget, att den förra melsenskall

tillämpas beträffande expropriationsmål, hvari stämning utfärdats före

dagen, för den nya lagens trädande i kraft, men att beträffande mål, hvari

stämning utfärdats tidigast å sagda dag, den nya lagstiftningen skall i sin

helhet gälla. Mot sistberörda regel synas i vissa fall betänkligheter

mota, såvidt angår grunderna för expropriationsersättningens bestämmande.

Om expropriationsrätt meddelas under nuvarande lagstiftnings giltighetstid,

synes fastighetsägaren därmed förvärfva anspråk på att erhålla

ersättning, enligt de nu gällande högre grunderna; det förhållandet att

expropriationsmålets instämmande fördröjes, kanske genom försummelse

eller uppsåtlig underlåtenhet af den exproprierande, bör icke få försämra

ägarens ställning. Särskildt tydligt framträder detta, om den exproprierande

tager, egendomen i besittning, medan den äldre lagen gäller, men,

såsom ofta förekommit, låter instämma expropriationsmålet först långt efter

besittningstagande! Agaren kan då icke gärna vara skyldig åtnöjas med

lägre ersättning än enligt reglerna vid den tid, då egendomen frånhändts

honom. I anledning häraf har nu stadgats att beträffande expropriation,

hvaiti.il

i kraft, skola, fastän stämning ej utfärdats före samma dag, stadgandena

i 13 § första stycket och första punkten af andra stycket i gällande förordning.

tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 och

8 §§ af den nya lagen.

1 36 § . andra stycket inteckningsförordningen enligt dess af inne- Förslaget

varande års riksdag antagna lydelse stadgas, att om en eller flera af ge- andra! ly™

mensamt intecknade egendomar utmätningsvis säljas, de öfriga ej vidare ?e?.se af3!>§

skola häfta för hvad af inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de^^dente

sålda egendomarna, samt att anteckning härom skall göras i intecknings- 1875

protokollet. . Denna .bestämmelse torde böra erhålla motsvarighet i fråga inteckning

om expropriation af egendom, som gemensamt med annan häftar för in-1 fast e&««- teckning. l,om
I

det utlåtande lagrådet den 2 januari 1912 afgaf öfver ett sedermera

för innevarande års riksdag framlagdt och af riksdagen antaget förslag

till lag om aflösning af vissa frälseräntor ifrågasattes, huruvida icke

för det fall. att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den fastighet,

af hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom uttrycklig

föreskrift erfordrades därom att inteckningen i sådan egendom skulle vara

utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet för

frälseräntan. Såsom jag vid föredragning inför Kungl. Maj:t af propositionen

i berörda ämne framhöll, ansåg jag emellertid af vissa skäl frågan

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

om den för angifna ändamål behöfliga ändringen i 36 § inteckningsförordningen

böra anstå till 1913 års riksdag. Det synes vara lämpligt att

nämnda fråga nu vinner sin lösning i sammanhang därmed att, enligt hvad

jag nyss förordat, af annan anledning en liknande ändring vidtages i samma

paragraf.

Förslaget Det af kommittén framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse af

ändrad 1™ 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

delse af 1 § elektriska anläggningar, har, såsom kommitténs motivering utvisar, till

MiSPiSSa ändamål dels att tydligare än förut bestämma gränsen mellan expropriation

innefat- ’ enligt den allmänna expropriationslagen och enligt 1902 års lag dels att

bestämmen genomföra den af riksdagen i skrifvelse den 30 april 1907 begärda försel-om

elek-ändring, att expropriation måtte kunna medgifvas, utom för elektriska ledläggningar.

ningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar

o. d. _ .

Berörda riksdagsskrivelse har varit föremål för behandling älven i

ett den 17 december 1910 afgifvet kommittébetänkande med förslag till

vattenlag in. in. 1 motiveringen till nämnda förslag har anförts att den

af riksdagen ifrågasatta lagändringen syntes knappast hafva sin plats i

1902 års lag. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller

göra ledning för vattnet erfordrades icke allenast där fråga vore om vattnets

användande såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Af lika

stor betydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande

på annat sätt underlättades genom medgifvandet af eu dylik rättighet.

Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom

i eu lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, synnerligast

som under lagens tillämpningsområde folie äfven andra dylika anläggningar

än de, vid hvilka kraftkällan utgjordes af ett vattenfall._ I viss mån gällde

detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning. Stadganden i

förevarande hänseende hade sin naturliga plats i sammanhang med lagföreskrifter

rörande de villkor, under hvilka ett tillgodogörande af vatten

finge äga rum.

Åf det sålunda anförda synes mig framgå, att frågan, i hvad mån

och på hvilket sätt syftet för riksdagens berörda framställning bör tillgodoses,

icke lämpligen kan upptagas till afgörande förr än i samband med

den föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del det af expropriation slagskommittén

uppgjorda förslaget af ser att utvidga omfattningen af 1902 års

lag har detsamma därför nu fått förfalla. I 1 § af samma lag torde emellertid

vissa smärre förändringar böra vidtagas. Dels synes det för ökad tydlighets

vinnande vara lämpligt att, enligt hvad kommittén föreslagit, i första

stycket ordet »ledning» utbytes mot »starkströmsledning». Dels bör i fjärde

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.

stycket angifvas att den motsvarande tillämpningen af bestämmelserna i

den allmänna expropriationslagstiftningen skall afse" hvad enligt denna gäller

om elektriska svagströmsledningar. I den mån de för dessa meddelade

särskilda bestämmelserna afvika från hvad eljest stadgas, är det alltså de

förra,. som skola äga motsvarande tillämpning i fråga om expropriation för

elektriska starkströmsledningar. För genomförande af dessa ändringar har

jag latit utarbeta ett förslag- till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den

27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar».

Departementschefen uppläste härefter förenämnda förslag till lag om

expropriation, lag om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16”juni

1875 angående inteckning i fast egendom samt lag om ändrad lydelse

af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar; och hemställde departementschefen, att för det

ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, lagrådets utlåtande

måtte inhämtas öfver berörda såsom bilagor vid detta protokoll fogade

lagförslag.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom

expropriation, om Konungen pröfvar det nödigt:

för befästning, öfnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,

skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,

eller eljest för rikets försvar,

för allmän väg, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn,

lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller telelonanläggning

eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande,

för allmän byggnad,

för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna

ändamål,

för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden, eller förse en ort med vatten eller förhindra

förorenande af vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller bereda

befolkningen eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt

syfte af synnerlig vikt,

för linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för

orten, eller

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

för annat därmed jämförligt ändamål af väsentlig betydelse för det

allmänna. J

Finnes synnerligen märklig fast fornlämning för dess bevarande

böra jämte erforderlig mark vara i det allmännas ägo, eller finnes jordområde

böra på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet afsättas

såsom naturminnesmärke eller nyttjanderätt eller servitutsrätt å område

afsatt till nationalpark böra upphöra, eller pröfvas å skogsmark, som är

genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödi o- betesmark,

skogsåterväxt böra åstadkommas på det allmännas bekostnad, eller

bär föreskrifven vård af flygsandsfält försummats, och tillhör sådan fastighet

eller rättighet annan än kronan, äge ock Konungen förordna om expropriation

där af.

2 §•

Ägare af fastighet, i afseende hvarå rätt till expropriation meddelats,

vare pliktig att, enligt hvad i denna lag stadgas och Konungen i

förordnandet om expropriation föreskrifvit, afstå fastigheten eller upplåta

nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma. Innehafvare af särskild

rätt till fastighet vare ock, i enlighet med hvad nu är sagdt, skyldig afstå

rättigheten eller underkasta sig inskränkning däraf.

Hvad nedan stadgas om fastighet galle i tillämpliga delar om särskild

rätt till sådan egendom.

3 §.

Deri, _ som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, foge

vid ansökningen karta öfver fastigheten med beskrifning, utvisande till

hvilken jordeboksenhet fastigheten hör och, om den är fördelad i flera ägolotter,

dessas läge och gränser, så ock styrkt uppgift å fastighetens ägare

och innehafvare samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats

redogörelse därför.

År fråga endast om expropriation af särskild rätt till fastighet, äge

hvad nu stadgats om bifogande af karta med beskrifning samt° uppgift

a ägare och innehafvare tillämpning i afseende å den fastighet, sommar

föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen

åtföljes af karta och beskrifning, om Konungen icke finner dem

vara af nöden för ärendets pröfning. Innehafves den rätt sökanden vill

expiopriera af annan än fastighetens ägare, skall, förutom ofvan omförmalda

handlingar, styrkt uppgift å innehafvaren bifogas ansökningen.

o o

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.

Konungen bestämme, hvilket område expropriationen må omfatta.

Visas mer än ett område vara tjänligt för det afsedda ändamalet,

må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, hvars afstående eller

upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i öfrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan, hvars rätt är i fråga.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga det afsedda

ändamålets vinnande, tillkomme Konungen att meddela sådana bestämmelser.

Konungen utsätte viss tid, inom hvilken den, som erhållit expropriationsrätt,

skall fullfölja frågan genom stämning till domstol, vid äfventyr

att expropriationsrätten upphör.

5 §•

Expropriationsrätt må ej från innehafvaren öfvergå på annan, utan

att Konungen det medgifver.

Om expropriationsersättning.

6 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens värde. Exproprieras en del af en fastighet och lider

återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade

delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest

genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund af åtagande eller af annan anledning

pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af

skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå

på en gång.

Vid bestämmande af expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas

till förändring i värde, som uppstår allenast till följd af expropriationsrättens

beviljande eller det afsedda ändamålets genomförande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

85

8 §•

Exproprieras en del af en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående

delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall

ersättning för sådant men gäldas endast i den män det öfverstiger nyttan.

9 §•

Har, efter det fråga om expropriation blifvit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar afsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning af fastighetens värde icke

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Om utvidgning af expropriationen.

10 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del af en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande

en återstående del af fastigheten synnerligt men, varde jämväl

denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas och föranledes däraf synnerligt men för fastigheten,

vare ock ägaren berättigad fordra, att denna skall lösas.

Om vid expropriation åt en del af eu fastighet ersättningen för

skada eller intrång å eu återstående del skulle uppgå till två tredjedelar

af den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse af nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar af värdet å fastigheten,

äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant men

eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 6 § andra

stycket afses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol,

11 §•

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där

fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo

belägna fastigheter, som stå i det förhållande till hvarandra, att

gemensam uppskattning, på sätt i 24 § sägs, kan vara af nöden, och finnes

fördenskull expropriationen böra i sin helhet handläggas inför samma

domstol, förordne Konungen, vid hvilken underrätt målet skall upptagas

12 §.

På ansökning af den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren

på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,

om sådana sakägare af sökanden uppgifvas. Rätten eller

domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan i den socken, där fastigheten

är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphäfvande af särskild rätt,

som ej är intecknad i fastigheten, antecknadt i rättens inteckningsprotokoll,

på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å

nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller

fastighetsboken.

Afser på grund af förordnande, som i 11 § andra stycket sägs,

stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger

den, som utfärdadt stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt hvad

nj^ss är sagdt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,

som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken

företräda den frånvarande.

13 §.

Hvad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehafvare af fordran

i penningar, för hvilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller

fastigheten kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.

87

14 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheter).

15 §.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgifva öfriga sakägare i afseende

å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

16 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgifvits eller eljest blifvit

känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

17 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den af de tvistande,

som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba öfverenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller svarat i målet, vare stämning å nye ägaren ej behöflig.

18 §.

Då målets förberedande handläggning vid rätten afslutats, skall expropriationsnämnd

inför rätten tillsättas, och öfverlämne rätten till nämnden

protokoll och öfriga handlingar i målet.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,

förklare rätten målet hvilande.

Om expropriationsnämnd.

19 §•

Komma parterna öfverens om val af expropriationsnämnd, äge de

bestämma, huru många och hvilka personer skola deltaga i nämnden; dock

vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

20 §.

Konungens befallningshafvande skall för en tid af tre kalenderår

till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska

värf väl förfaren man äfvensom förordna ersättare för denne. För Stockholms

stad skola ordförande och ersättare enligt hvad nu är sagdt utses af

öfverståthållarämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom hvarje län följande

personer valbara, nämligen tjugufyra af lagtima landsting utsedda och, om

stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolf af stadsfullmäktige i hvarje

sådan stad valda äfvensom så många af Konungens befallningshafvande

utsedda, som motsvara antalet af dem landstinget och stadsfullmäktige

valt. Finnas inom ett län två landsting, skall hvardera utse tolf personer.

De valbara skola utses för en tid af tre kalenderår, och en tredjedel af

det antal, hvarje valmyndighet utsett, skall årligen afgå. 1 den mån möjligt

är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag af sakkunskap,

som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,

blifva behörigen företrädda bland de valbara; skolande minst halfva

antalet af dem landsting och tolf af dem Konungens befallningshafvande

utser vara ägare af jordbruksfastighet.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant

rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshafvande

landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stadsfullmäktige

därstädes meddelande, hvilka personer blifvit utsedda, Stadsfullmäktige

företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse,

hvilka personer landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshafvande,

efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges

val, hvad i fråga om utseende af valbara personer på Konungens befallningshafvande

ankommer.

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende af valbara personer

ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, af hvilka landstinget

i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, öfverståthållarämbetet

och Konungens befallningshafvande i Stockholms län hvar för sig i nu

angifna ordning utse tjugufyra. I öfrigt äge hvad ofvan i denna § stadgas

motsvarande tillämpning.

Afgår ordförande, ersättare för honom eller till ledamot valbar

person före den bestämda tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet

utse någon i den afgångnes ställe för den tid, som för honom

återstått.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

89

21 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden

i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande

Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana

nämnder valbara skall af Konungens befallningshafvande hvarje år, sedan

hvad i 20 § stadgas blifvit för året fullgjordt, införas i länskungörelserna

samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring''

i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagifvande

därom göras på sätt nu är sagdt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

22 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,

eller ej råder öfver sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller

ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de

till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad

och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, hvarom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt

tjänsteman, som är af sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

23 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras af ordföranden och fyra ledamöter.

Hvardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Äro å någondera sidan två eller flera, som hafva gemensam

del i saken, och blifva de ej ense, hvem de skola utse, välje rätten ledamot

i deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall

underlåter att fullgöra valet. Har af flera samägare en utöfvat valrätt,

galle det för dem alla.

Kunna ägaren af fastighet och annan sakägare i afseende å samma

fastighet ej enas om val af ledamot i nämnden, äge de hvar för sig utse

en ledamot att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga

i nämnden.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.)

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Ersättare i nämnden skola ock utses, till antal och på sätt om ledamöter

är stadgadt.

24 §.

Skall expropriation ske från dera, särskilda ägare tillhöriga fastigheter,

varde särskild! val af nämnd företaget för hvarje fastighet, i afseende

hvarå part sådant begär. Dock äge, om fastigheterna ej lämpligen

kunna uppskattas annat än såsom en enhet, rätten förordna, att de skola

behandlas såsom en fastighet, och galle i sådant fall hvad i 23 § stadgas

om val af nämnd, då två eller flera hafva gemensam del i saken.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas däraf, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 20 § omförmälda

tid för honom utlöper.

26 §.

Då nämnd blifvit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna

i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens

försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

27 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäf: om han

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf

mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller

besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada,

däraf; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i

åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller

däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i eu

lika sak; om han är palats vederdeloman eller uppenbare ovän; om han

står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller af

honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för

brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagdt vid häradsrätt, må ej den,

som därvid suttit i häradsnämnden, af sådan orsak anses jäfvig. Ej heller

vare den, som af kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jäfvig i mål,

hvari kronan är part.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 46.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att

därmed göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.

Part må ej jäfva ledamot, som han själf valt eller om hvars väljande

parterna varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit af

parten kändt först efter valet.

28 §.

Gröres vid expropriationsnämnds tillsättande jäf mot ordföranden

eller till ledamot utsedd person, beslute rätten därom.

Anmärkning om jäf, som ej är pröfvadt af rätten, må framställas

inför nämnden. Underlåtes det och har nämndens förrättning afslutats,

vare rättigheten att gara jäf försutten.

Jäf,'' som göres inför nämnden, varde af denna pröfvadt. Ogillas

jäfvet, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part sist vid det rättegångstillfälle, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, hvarigenom nämnden

ogillat jäf, skall jäfvet pröfvas af rätten.

Öfver rättens beslut i fråga om jäf må klagan ej föras.

29 §.

År ordföranden af laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller

har han funnits jäfvig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,

namne Konungens befallningshafvande särskild, ojäfvig ordförande.

Har ledamot på grund af laga förfall eller jäf afgått ur nämnd, och

är jämväl ersättaren hindrad eller jäfvig, skall ny ledamot utses, enligt

hvad eljest för val till nämnden gäller.

30 §.

Uteblifver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde

och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna af honom gäldas.

År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall

på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblifnes ställe.

Konungens befallningshafvande äge på anmälan förelägga den uteblifne

vite.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

31 §.

Har ordföranden eller ledamot afgått ur nämnd af anledning, som

i 22 § första stycket eller 27 § afses, vare förut fattadt beslut om expropriationsersättnings

belopp ej gällande.

32 §.

Nämnden må ej, utöfver livad i 28 och 30 §§ stadgas, vidtaga åtgärd,

med mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

o ''

33 §.

Då fulltalig nämnd sammankommit, äge parterna att inför nämnden

andraga hvad de akta nödigt. Part äge ock låta höra sakkunniga inför

nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat

sätt inhämta närmare upplysningar, hafve rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

34 §.

Vid nämndens öfverläggningar till beslut må ej någon utom nämnden

närvara.

35 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än hvad den exproprierande i

målet erbjudit eller högre än motparten begärt. Dock må ej till förfång

för innehafvare af fordran, för hvilken fastighet svarar, ersättningen sättas

lägre än till fastighetens värde, äfven om ägaren mindre begärt.

36 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens

värde än äfven värdet af all särskild rätt, som i afseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse af den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning af

fastighetens värde, skall uppskattningen af fastigheten afse det värde denna

med därå hvilande besvär äger. Är fastighet, som svarar för fordran, tillika

besvärad af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition ÅTr 46.

93

åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte nämnden jämväl det värde

fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskildt för hvarje sakägare. Löseskillingen

för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å

fastigheten och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda hvar

för sig.

37 §.

Har fråga om expropriation af fastighet enligt 10 § blifvit väckt,

varde jämväl denna fastighet värderad af nämnden.

38 §.

Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar och

kunna de till hvarandra jämkas, galle den mening, som, efter jämkning

om sådan erfordras, finnes hafva erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke de olika meningerna jämkas till hvarandra, galle den,

som biträdes af flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt hvad nu

är sagdt, röstöfvervikt, skall ny omröstning anställas mellan de meningar,

som erhållit mer än eu röst hvar, och varde den mening gällande, om

hvilken de flesta i nämnden då förena sig. tiar hvar sin mening, galle

hvad ordföranden säger.

Ej må i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden

inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgifvas.

39 §.

Nämndens beslut skall affattas skriftligen och undertecknas af nämnden;

och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid

färrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.

^ Om expropriationsmåls slutliga handläggning.

40 §.

Har expropriationsmålet förklarats hvilande, skall tillkännagifvande

om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller

domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till

den exproprierande som uppläsas i kyrkan i den socken, där fastigheten

är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 46.

41 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny

fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds

behandling.

42 §.

Strider expropriationsnämndens uppskattning mot hvad i 35 § första

punkten stadgas, varde den af rätten jämkad till öfverensstämmelse därmed.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit hvad i 36 och 37 §§ sägs eller eljest ej

förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet

eller den del, hvari rättelse tarfvas, åter till nämnden.

43 §.

Har någon yrkat expropriation af fastighet enligt 10 §, gifve rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundadt.

44 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande af hvad

i 42 och 43 §§ sägs, fastställd af rätten.

I fråga om belopp, som blifvit enligt uppskattningen bestämdt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationens fullbordande.

45 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallningshafvande

inom tre månader från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsåttningen ingifve den exproprierande till Konungens befallningshafvande

gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt bevis

att och när utslaget vunnit laga kraft.

46 §.

Då hvad i 45 § första stycket stadgas blifvit fullgjordt, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda fastigheten.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Exproprierad fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all särskild

rätt, som ej jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad. Fastighetens

ansvar för allmänna utskylder förändras ej genom expropriationen.

Genom expropriation förvärfvad särskild rätt till fastighet äge företräde

framför all annan rätt till samma fastighet.

47 §.

Försummas hvad i 45 § första stycket är stadgadt och har ej den

exproprierande fatt tillträda fastigheten, vare rätten till expropriation förverkad,

om ej fastighetens ägare medgifver, att expropriationen må fullbordas.

Vill ägaren själf påfordra expropriationens fullbordande, må han inom

tre månader från utgången af den i 45 § bestämda tid hos öfverexekutor

söka den betalningsskyldige för utfående af ersättningen. Är öfverexekutor

annan än Konungens befallningshafvande, öfverlämne öfverexekutor uttagen

ersättning till Konungens befallningshafvande.

Styrker vid rätten ägaren, att expropriationsrätten förverkats, äge

hvad i 12 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt intecknings-

eller fastighetsboken motsvarande tillämpning.

48 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 45 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tillträdts, efter tiden härför, skall tillika gäldas sex

procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång och i

senare fallet från tillträdesdagen.

o

49 §.

Då expropriationsersättning inkommit, utbetale Konungens befallningshafvande

ersättningen till den, som är därtill berättigad.

I fråga . om ersättning för fastighet, som besväras af sökt eller beviljad

inteckning för fordran i penningar eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, så ock beträffande ersättning

för upplåtelse af rätt till sådan fastighet äge hvad som är stadgadt om

fördelning hos öfverexekutor af köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom af fordran

besvärad af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och

åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det

tarf vas för fulla gäldandet af hans fordran, betalning såsom om fastigheten

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

icke vore af nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten

i motsvarande mån förminskad.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom Konungens

befallningshafvandes försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt

kända innehafvare af fordran, för hvilken fastigheten svarar, och innehafvare

af annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehafvare af fordran okänd,

läte ock Konungens befallningshafvande kungöra dagen för sammanträdet

på sätt i 12 § om kungörelse stadgas. _ . o

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens

befallningshafvande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess

Konuno-en förordnat, huru därmed skall förfaras.

50 §.

Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning eller möter eljest

hinder för ersättningens utbetalning eller fördelning, läte Konungens befallningshafvande,

om sådant begäres, insätta medlen i bankiniättning föi

att där innestå mot ränta; och komme räntan den till godo, som finnes

vara berättigad till medlen.

51 §•

Det åligger Konungens befallningshafvande att, då expropriation fullbordats,

därom ofördröjligen göra anmälan på landet hos domaren och i

stad hos rätten; och skall anteckning om att fastigheten exproprierats

eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropriationen förvärfvats,

o-öras i inteckningsprotokollet, på landet a nästa rättegångsdag undei lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt

införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Har. då en del af intecknad fastighet exproprierats eller särskild

rätt till sådan fastighet genom expropriation förvärfvats, vid fördelning af

expropriationsersättningen likvid utfallit å intecknings hufvudstol, åliggei

ock Konungens befallningehafvande att därom, sedan fördelningen blitvit

godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen gara anmälan enligt hvad

nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Om öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen.

52 §.

Hafva parterna träffat öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen

för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt till fastighet,

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

och visas att fastigheten ej besväras af sökt eller beviljad inteckning för

fordran i penningar och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

•nr i, °Su!den köpeskilling, eller att den aftalade ersättningen förslår

till tull betalning af de fordringar, för hvilka fastigheten svarar, eller att

öfverenskommelsen godkänts af de fordringsägare, som ej skulle erhålla full

betalning, varde öfverenskommelsen fastställd af rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

sägs blifvit visadt, erhålla fastställelse å öfverenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt därtill, läte han till rätten

stamma de kända fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen. År

fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten

kungjord på sätt i 12 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare

att öfverenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans

fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må

därest expropriationen afser endast en ringa del af fastigheten eller upplåtelse

af särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

Öfverenskommelse om expropriationsersättning i annat fall än ofvan

sägs varde ock, på anmälan af part, fastställd af rätten.

53 §.

Har öfverenskommelse af expropriationsersättning blifvit af rätten

fastställd,, galle om expropriationens fullbordande hvad i 45—51 §§ stadgas.

Skall enligt öfverenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, »öre den

exproprierande, i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshafvande.

Om återkallande af expi^opriationsanspråk.

54 §.

Vill deri, som genom stämning till rätten fullföljt anspråk på expropriation,

återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten meddelat utslag

l målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om återkallelse^ eller

vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som återkallat, åligger att

ofördröjligen gifva motparten samt om expropriationsnämnd har saken

under behandling, nämndens ordförande del af återkallelsen. Hvad i 12 §

stadgas om anteckning af expropriationsmål äge motsvarande tillämpning

beträffande anteckning af återkallelse. ö

Bihang till Riksdagens protokoll 1613. 1 sand. 21 käft. (AV 46.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. May.Is nåd. proposition Nr 46.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfatttar

eller någon del däraf men må ej göras i afseende å fastighet, som

den exproprierande tillträdt.

55 §.:

Har på grund af expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

56 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förättning afslutats men innan

expropriationsmålet slutligen afgjorts, fastigheten genom naturhändelse

eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt understiger

värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande erhålla

ny& uppskattning af fastigheten; och varde på hans begäran målet för

sådant ändamål af rätten återförvisadt till nämnden.

Hvad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som tätt

tillträdas af den exproprierande, innan förändringen inträffade.

57 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga afgörande, att fastigheten

lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens

förrättning afslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men

enligt 6 § skall ersättas, varde, om den till ersättningen berättigade det

yrkar, målet återförvisadt till nämnden för uppskattning af skadan eller

intrånget.

58 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i afseende å skada

eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga afgörande och

ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostnad.

59 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd vare berättigade

till ersättning för uppskattningen enligt hvad särskilt stadgas. Därjämte

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

99

njute ordföranden gcdtgörelse för kallelser, protokollsföring och belutets

affattande i skrift med belopp, som bestämmes af rätten, om öfverenskommelse

ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt hvad i 42 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som häraf föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten af särskild anledning det föreskrifver.

60 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all af expropriationsersättningens

bestämmande och fördelning eller eljest af expropriationen följande

kostnad. Dock äge han, om han utgifvit kostnad, som i 30 § första stycket

afses, söka kostnaden åter af den, som därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

61 §.

Har område, som genom expropriation frånskilts en fastighet, ej

kommit till användning för det afsedda ändamålet eller områdets användande

för ändamålet upphört, och är beträffande området nämnda ändamål

att anse såsom öfvergifvet, eller användes sådant område i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det afsedda, vare ägaren af den återstående

fastigheten berättigad lösa området, därest han instämmer talan

därom inom tio år från det expropriationen fullbordats.

I fråga om sådan lösen skall hvad i denna lag i öfrig! stadgas i

tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens pröfning, huru kostnaden

för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.

Om förundersökning.

62 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta karta

öfver fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge

Konungens befallningshafvande på ansökning föreskrifva, att erforderligt

tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshafvande finner uppenbart, att

expropriationsrätt för det uppgifna ändamålet ej kan komma att beviljat.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 46.

63 §.

Föranleder undersökning, som i 62 § afses, skada, skall ersättning

därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om

öfverenskommelse ej träffas, bestämmas af domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshafvande

pröfvar nödigt, ställa pant eller borgen för ersättningens

gäldande.

Om pant eller borgen.

64 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen och är ej

sådan säkerhet godkänd af den, till hvars förmån den ställes, varde säkerheten

prof vad af Konungens befallningshafvande.

Borgen må ej godkännas af Konungens befallningshafvande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

65 §.

Hvad i denna lag stadgas om ställande af pant eller borgen galle

ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation af fomiämning eller naturminnesmärke.

66 §.

Fråga om att för bevarande af fast fornlämning denna skall jämte

erforderlig mark exproprieras må väckas endast af vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att afsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast af vetenskapsakademien.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

101

3. Särskilda bestämmelse! om expropriation för allmänna vägar.

67 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring af

allmän väg skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade

företaget med affattning på karta af vägens sträckning, styrkt uppgift på

ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver vägen skall framdragas, samt,

om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

68 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare bestämmes,

gifva den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera

den mark, som härför erfordras.

Har Konungen fastställt plan för anläggning eller förändring af

allmän väg, vare, utan att rätt till expropriation särskilt meddelas, den,

af hvilken vägarbetet skall utföras, berättigad att expropriera den mark,

som härför erfordras.

69 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i

expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts

pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig

ränta därå från tillträdesdagen.

70 §.

Har den exproprierande fått tillträda fastighet, utan att ersättningen

blifvit bestämd af expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke

lämpligen äga rum, innan den anläggning, för hvilken expropriationen

sker, längre fortskridit, äge rätten på framställning af part låta anstå med

tillsättande af nämnd.

71 §•

År för vägbyggnads utförande behöflig!, att område begagnas såsom

upplagsplats eller för liknande ändamål, som ej kan föranleda väsentlig

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

eller varaktig förändring af områdets beskaffenhet, äge Konungens befallningshafvande

föreskrifva, att området skall upplåtas, dock ej för längre

tid än tre år.

Konungens befallningshafvande äge ock, om för vägbyggnads utförande

pröfvas nödigt, föreskrifva, att område skall upplåtas för hämtning

af sten eller annat fyllnadsämne än grus.

Område, som ofvan sägs, må genast tagas i användning af den exproprierande.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

72 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande af en statens järnväg

eller af en för allmän trafik afsedd enskild järnväg, till hvars anläggning

Konungen gifvit tillstånd, äge renstakning af banlinjen rum.

Vid ansökningen loge sökanden karta och dåröfver upprättad beskrifning,

utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,

last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen afser mark utanför

banlinjen, angifvande sådant områdes läge och storlek, till hvilken jordeboksenhet

området hör och, om det är fördeladt i flera ägolotter, dessas

läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift å ägare och innehafvare

af den mark ansökningen afser samt, om i något hänseende träffats

öfverenskommelse, redogörelse därför.

73 §.

I fråga om de platser, där ansökningen afser mark utanför banlinjen,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen gifve Konungen sökanden rätt att expropriera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst afstånd från denna. Vidtages

sedermera, enligt hvad för byggande af järnväg må vara medgifvet,

ändring af banlinjens sträckning, varde afstånd et räknadt från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

103

området eller det bestämda afståndet från den renstakade linjen, förordne

Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan expropriation må äga rum.

74 §.

Den exproprierande äge, med det undantag som i 75 § andra

stycket sägs, taga mark i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts pant eller borgen

för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta från tillträdesdagen.

Sist å fjortonde dagen, innan mark skall tillträdas, erhålle ägaren

genom den exproprierades försorg underrättelse därom.

75 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande af expropriationsersättning

taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshafvande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller hvars

afstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området

af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller pröfvar Konungens befallningshafvande

ägaren eljest hafva giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift

om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande af

Konungens befallningshafvande, ordföranden i expropriationsnämnder eller

hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person äfvensom

en landtmätare och en tredje person, som utses bland de till ledamöter i

expropriationsnämnder valbara, efter besiktning af området afgifvit förslag

till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshafvande

nedsatt tre fjärdedelar af det föreslagna beloppet.

Vid nedsättningen ingifve den exproprierande till Konungens befallningshafvande

gravationsbevis rörande fastigheten.

76 §.

Belopp, som enligt 75 § blifvit nedsatt, må, med tillämpning af

hvad i 49 § stadgas, genast utbetalas.

Uppgift å sådant belopp skall af Konungens befallningshafvande

ofördröjligen öfverlämnas till rätten eller domaren för att, om uppskattning

genom expropriationsnämnd sker tillställas nämnden.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

öfver K onungens befallningshafvandes beslut, hvarigenom enligt 75

§ förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

77 §.

Expropriationämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,

som enligt 75 § blifvit hos Konungens befallningshafvande nedsatt.

78 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas hvad i 70 §

är stadgadt, och äge stadgandena i 71 § motsvarande tillämpning.

5. Särskilda bestämmelser em expropriation för farleder.

79 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring af farled,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området, bestämme Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan

expropriation må ske.

80 §.

Hvad i 70 samt 74—77 §§ är stadgadt skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder, och äge stadgandena i 71 § motsvarande tilllämpning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

105

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för tefegrafeller

telefonledningar.

81 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af telegraf- eller

telefonledning skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillärnnade

företaget med affattning på karta af den föreslagna ledningens sträckning,

styrkt uppgift å ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver ledningen

skall framdragas eller i hvars mark den skall nedläggas, samt, om

i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

82 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,

för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom

fastställdt hamnområde må expropriation ej afse egendoms afstående utan

endast upplåtelse af nyttjanderätt
-

83 §.

Bifalles ansökning, som i 81 § sägs, må fastigheten, sedan stämning

i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning af den

exproprierande, om han hos Konungens befallningshafvande ställer pant

eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta

därå från tillträdesdagen.

Hvad i 70 § stadgas äge tillämpning.

84 §.

Påstår vid rätten ägaren af fastighet, att denna lider synnerligt

men och fördenskull, jämlikt 10 § första stycket, bör lösas, men bestrides

sådant af motparten, varde, om annat ej aftalas, expropriationsnämnd

ej tillsatt, innan denna tvist blifvit af rätten afgjord genom laga

kraft ägande utslag.

Hvad i 10 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

95 §.

Skall fastighet afstås, galle om tillsättande af expropriatiousnämnd

de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej afstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,

om annat ej aftalas, bestå af en af rätten utsedd ordförande samt

två ledamöter, af hvilka hvardera parten väljer en. Valbarheten vare ej

inskränkt till dem, som äro upptagna å den i 21 § omförmälda förteckning.

86 §.

Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 82 § omförmäles, njute

ägaren ej ersättning för upplåtelsen utan endast för skada eller intrång,

som däraf må uppstå. Vid expropriationen skall ersättning ej bestämmas

för annat men än det, som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada

eller intrång, varde ersättningen därför, om öfverenskommelse ej träffas,

bestämd af nämnd, som i 85 § andra stycket sägs.

87 §.

Är egendom, som i 82 § afses, använd för lednings framdragande,

och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar

samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,

såsom gas-, vatten- eller afloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för

behöfliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall

ledningen på bekostnad af dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den

mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande af ledning, vare

ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant

är af °nöden för att fastighet, där ledningen är framdragen, må kunna

användas till bebyggande eller annat för fastighetens tillgodogörande viktigt

ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan svnnerligt men för

ledningen. Kostnaden "för dylik åtgärd skall gäldas af fastighetens ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af domstol.

88 §.

Öfver går egendom, som i 82 § sägs, i enskild ägo, vare förut förvärfvad

rätt att hafva ledning där framdragen ej längre gällande.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

107

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af linbana skall

åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, affattning

på karta af den föreslagna banans sträckning och af den jord, som erfordras

för banan, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom,

hvaröfver banan skall framdragas, eller som, utan att banan skall

framdragas däröfver, är belägen på mindre afstånd än tjugu meter från

densamma, samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för hvilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehafvare erfordras allenast såvidt angår egendom, hvaröfver banan skall

framgå.

90 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom faställdt hamnområde

för linbanans framdragande afstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än tjugu meter

från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller

trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig afstå eller upplåta

något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke

kunna användas utan synnerlig olägenhet.

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande af tryggade

bostadsförhållanden.

91 §•

Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kuncjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utöfvas af kronan, icke

beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom hvars område

den mark, expropriationen skall afse, är belägen.

92 §.

Har, efter det boningshus blifvit till större antal uppförda å annans

än husägarnas mark, för tryggande af dessas ställning sådan mark exproprierats,

vare nye ägaren af marken pliktig att till en hvar husägare, som

det begär, försälja eller upplåta den till hans hus hörande tomt med den

jämkning, som kan erfordras för genomförande af stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren upplåta tomten till husägaren med tomträtt enligt

hvad nedan sägs och träffas ej heller mellan dem arrendeaftal rörande

tomten, vare husägaren berättigad köpa denna för en köpeskilling motsvarande

den för tomten utgifna expropriationsersättning och å tomten

belöpande del af expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta

från expropriationens fullbordande; har husägaren efter nämnda tid innehaft

tomten på grund af honom förut tillkommande besittningsrätt, varde

afgiften härför afräknad från köpeskillingen. Sker efter sagda tid upplåtelse

med tomträtt, varde afgiften för den upplåtelse, som först äger

rum, beräknad efter den för försäljning angifna grund. Tvist om hvad husägaren

sålunda har att erlägga varde pröfvad i den ordning, som stadgas

i gällande lag om skiljemän.

Hvad ofvan i denna § är stadgadt äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande af tomten.

Kommer ej försäljning eller upplåtelse till stånd, och har tiden för

husägarens besittningsrätt till tomten ännu ej utlupit, vare husägaren berättigad

att under nämnda tid fortfarande åtnjuta besittningsrätten mot

fullgörande af de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation af ödelagd skogsmark.

93 §.

Väckes förslag, att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på

annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark, skall af kronan, kommun

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

109

eller skogsvårdsstyrelse exproprieras för åstadkommande af skogsåterväxt

å marken, och pröfvar Konungen framställning om expropriationsrätt

förtjäna afseende, men påstår markens ägare, att han vill själf ombesörja

återväxt, gifve Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,

och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,

därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom hvilken

nye ägaren skall sörja för återväxt.

94 §.

Har återväxt kommit till stånd å skogsmark, som blifvit exproprierad

efter hvad i 93 § sägs, vare, om marken ej är behöflig för visst

allmänt ändamål, ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut

hörde, efter ansökning hos Konungen berättigad lösa densamma mot gäldande

af expropriationsersättningen, kostnaden för expropriationen och den

kostnad, som efter expropriationen nedlagts å marken för beredande af

återväxt, allt med fyra procent årlig ränta; göre dock sådan ansökning

i fråga om egendom, som kronan exproprierat, inom tid, som Konungen

bestämt vid förordnande om expropriation, och beträffande annan egendom

sist inom tio år från utgången af den, enligt hvad i 93 § andra stycket

sägs, för besörjande af återväxt bestämda tid.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola

stadgandena om val af ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder

samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder

tillämpas redan under år 1913. Af de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäfves förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof jämte de hittills

gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning;

dock skall i fråga om expropriationsmål, hvari stämning utfärdats

före den 1 januari 1914, hvad i sagda förordning stadgas äga tillämpning

och skola, ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande

expropriation, hvartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stadgandena

i 13 § första stycket och första punkten af andra stycket i

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

gällande förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första

stycket, 7 och 8 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning

hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäfves, skall i stället

motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom

denna lag ändring i hvad lag eller särskild författning innehåller om fast

egendoms afstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 46.

111

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,

blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del af intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hafva fått afräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,

efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis

sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit godkänd

eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att en eller flera af gemensamt

intecknade egendomar varda helt eller delvis afträdda enligt gällande

bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, eller

att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

varder inlöst för statsverkets räkning eller aflöst, de öfriga egendomarna

häfta för intecknadt belopp, hvarför betalning utfallit vid fördelning

af löseskillingen; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt hvad i 1 mom. sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse af I § i lagen den 27 juni 1002, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa" bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen

pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk starkströmsledning,

skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde

afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne

skyldig något afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås

eller upplåtas, äge hvad i gällande lag om expropriation stadgas angående

expropriation för telegraf- eller telefonledningar motsvarande tillämpning;

dock att, där jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning

än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften af det

belopp, som jämlikt de i nämnda lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

113

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen

den 20 december 1912.

N ärvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

7 september 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas

öfver upprättade förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse

af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

samt lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af revisionssekreteraren Herman Falk.

Förslaget till lag om expropriation.

Förslaget gaf anledning till de erinringar, som innefattas i nedanintagna

yttranden:

1 och 2 §§.

Lagrådet:

I gällande expropriationsförordning af den 14 april 1866 angifves

föremålet _ för expropriation vara jord eller lägenhet. Därunder torde,

såsom uti det till grund för förevarande förslag liggande kommittébetänkande

är erinradt, inbegripas ej blott fast egendom i egentlig me
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.

ning, utan äfven egendom, hvilken enligt 5 § i lagen angående hvad

till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895 skall anses såsom

fast egendom, med undantag dock af frälseränta. Då expropriation

sker, omfattar denna jämväl de rättigheter med afseende å egendomen,

som tillkomma annan än dess ägare. Dylik rätt lärer däremot icke,

frånsedt uttryckligen angifna undantagsfall, kunna utgöra själfständigt

föremål för expropriation. Att nu i förslaget orden jord eller lägenhet

utbytts mot uttrycket fastighet, innebär ej någon ändring i fråga

om hvad som må utgöra föremål för expropriation. Likaså är det

afsedt, att förordnande om expropriation af fastighet skall medföra

skyldighet för innehafvare af särskild rätt till fastigheten att afstå samma

rätt. "Däremot kan enligt förslaget expropriation beviljas i fråga om särskild

rätt till fastighet utan att samtidigt expropriation af fastigheten

behöfver företagas. Och detta skall, enligt uttalande i kommitténs motiv,

gälla vare sig det är fråga om öfvertagande af en nyttjanderätt, som

redan är skild från äganderätten till fastigheten, eller upphäfvande af

eller inskränkning i rättighet, hvars utöfvande finnes vara till hinder för

expropriationsändamålet, eller ock slutligen skapande af nyttjanderätt

eller servitutsrätt till fastigheten.

Mot förslagets angifna innebörd är icke något att erinra, om än

påpekas må, att det endast i ytterst sällsynta undantagsfall lärer kunna

ifrågakomma, att för ändamål, som är af beskaffenhet att böra tillgodoses

genom expropriation, en förut upplåten särskild rätt öfvertages. Den anmärkningen

kan emellertid framställas, att icke i början af förslaget

angifvits dess allmänna ståndpunkt beträffande särskild rätt till fastighet,

då fastigheten är föremål för expropriation. Den i första stycket andra

punkten af 2 § upptagna föreskriften om skyldighet för innehafvare af

särskild rätt att afstå densamma eller underkasta sig inskränkning däraf

synes nämligen enligt sin affattning afse allenast det fall att fråga är

om sjanständig expropriation af rättigheten; och det är egentligen först

genom stadgandet i 46 § andra stycket därom att i regeln exproprierad

fastighet skall öfvergå till den exproprierande fri från all särskild rätt,

som det framgår, att enligt förslaget meddelad expropriationsrätt till

fastigheten utan vidare omfattar äfven rätt att öfvertaga fastigheten

fri från rättighet, som besvärar densamma. Hvad förslaget sålunda

härutinnan innebär synes vara af den vikt och betydelse, att det

redan i sammanhang med stadgandena i 2 § bör komma till tydligt

uttryck.

Med hänsyn till hvad nu anförts om innebörden af första stycket i

2 § får det antagas, att det i andra stycket af samma § upptagna stad
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

115

gandets egentliga syfte är att lämna en regel för det fall att särskild rätt

till fastighet utgör själfständigt föremål för expropriation. Åtskilliga af

förslagets bestämmelser synas ock, såsom exempelvis 8 och 12 §§, vara

affattade under förutsättning af en sådan uppfattning af stadgandet.

Det är dock tydligt, att samma stadgande måste enligt förslaget äga betydelse

jämväl för det fall att särskild rätt till fastighet exproprieras i

sammanhang med expropriation af fastigheten. Detta är förhållandet med

afseende å 6, 8, 9 och 17 §§. Hvad särskild! angår 6 §, skall alltså äfven

st angifna fall, med tillämpning af de däri intagna bestämmelserna, innehafvaren

af den särskilda rätten äga anspråk icke blott på ersättning för

dennas värde — löseskilling i egentlig mening — utan äfven på godtgörelse

för skada eller intrång, som för honom eljest uppkommer, t. ex., därest fråga

är om jordbruksarrende, ersättning för det arrendatorn nödgas realisera en

för honom numera obehöflig kreatursbesättning, andra inventarier in. m.

Beträffande det härutinnan praktiskt viktigaste fallet att fråga endast är om

expropriation af en del af fastighet, som i sin helhet utarrenderats, måste

denna förslagets ståndpunkt innebära, att arrendatorn också är berättigad

till ersättning för den förlust, han befinnes lida därigenom att arrendet i

följd af expropriationen kommer att inskränkas till återstoden af fastigheten.

Såsom af det föregående framgår, är emellertid förslagets ståndpunkt

i denna del ej klart uttalad, hvadan någon omarbetning af förslaget

härutinnan är erforderlig; och synes denna omarbetning lämpligen

kunna ske sålunda, att stadgandet i 2 § andra stycket uttryckligen

förklaras afse allenast det fall att särskild rätt till fastighet utgör själfstäudigt

föremål för expropriation samt att vid vederbörliga lagrum tillfogas

bestämmelse af innehåll att hvad där stadgas skall äga motsvarande

tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som själf är föremål

för expropriation.

För öfrigt kan ifrågasättas, huruvida icke det sålunda ändrade stadgandet

i 2 § andra stycket bör med hänsyn till dess stora vikt inrymmas

i en särskild paragraf af förslaget.

Hvad som förstås med uttrycket särskild rätt till fastighet är ej i

förslaget uttryckligen utsagdt. Enligt kommitténs motiv åsyftas därmed

alla sakrätter utom äganderätten, däremot icke obligatoriska rättigheter. Å

andra sidan torde uttrycket begränsas af begreppet allmänna utskylder, för

b vilka enligt bestämmelse i 46 § af förslaget fastighet skall svara jämväl

efter det den exproprierats. Men äfven med denna begränsning kan det

blifva föremål för tvekan, huruvida förslagets mening är, att eljest sådan

rätt, som afses i första stycket af 17 kap. 6 § handelsbalken eller de till

samma lagrum hänvisande författningar, skall vara att räkna såsom sär
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 46.

skild rätt till fastigheten. Vid en jämförelse mellan 2 och 13 §§ i förslaget

synes det emellertid ligga närmast till hands att antaga att — ehuru

de skäl, som föranledt stadgandet i 13 §, måhända bort medföra, att ej

heller innehafvare af nu afsedd rätt tillätes att uppträda såsom sakägare —

så dock enligt förslaget skall vara förhållandet, detta desto hellre som i

förslaget icke upptagits särskilda bestämmelser om likvid åt innehafvare af

rätt, som nu sagts. Det torde dock vara vida lämpligare, att med afseende

å dylik rätt förslaget kommer att intaga samma ståndpunkt som beträffande

allmänna utskylder. Hvad särskild! angår frälseränta, är att märka dels

att det knappast lärer ifrågakomma att tillämpa förslagets bestämmelser

1 syfte att genom själfständig expropriation af dylik ränta få densamma

aflyftad från fastighet, som besväras däraf, och dels att, med hänsyn till

förefintlig lagstiftning om inlösen och aflösning af frälseränta, det icke

kan vålla vidare olägenheter att vid expropriation af fastigheten låta

frälseränterätten förblifva orubbad.

Under begreppet särskild rätt till fastighet falla åter enligt förslagets

mening uppenbarligen tomträtt och vattenfallsrätt. Med den särställning,

som i allmänhet tillkommer dessa slag af nyttjanderätt, instämmer, att

jämväl vid expropriation af den fastighet, till hvilken sådan rätt upplåtits,

rättigheten betraktas och behandlas såsom fast egendom och följaktligen

skall utgöra föremål för själfständig expropriation. Detta är för

närvarande stadgadt i 4 kap. 9 § af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, jämförd med 11 § i samma kapitel. Men eu erinran härutinnan

torde böra upptagas i förslaget i sammanhang med den omarbetning af

2 §, hvarom nyss hemställts.

Enligt gällande lagstiftning kan expropriationsrätt medgifvas endast

mot enskild man, menighet eller inrättning; och det lärer icke vara förslagets

mening att afvika från denna grundsats. Uttrycklig bestämmelse i

antydd riktning har emellertid, såvidt angår särskild rätt till fastighet, meddelats

endast beträffande nyttjanderätt och servitutsrätt till område, afsatt

till nationalpark. I afseende å dylik expropriation är sagda bestämmelse

strängt taget öfverflödig, enär för ett områdes afsättande till nationalpark

förutsättes att detsamma tillhör kronan, hvadan från äganderätten skild

nyttjanderätt eller servitutsrätt beträffande sådant område icke kan tillkomma

kronan. Däremot synes icke böra i förslaget saknas bestämmelse,

hvarigenom för andra fall kronan tillhörande särskild rätt uttryckligen fritages

från expropriation. En sådan bestämmelse torde, såsom antydts, icke

innebära annat än ett förtydligande af förslaget. Visserligen skulle det i

andra stycket af 46 § i förslaget upptagna stadgande att exproprierad

fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all särskild rätt, som ej

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad, tolkadt efter sin ordalydelse,

innebära, att förordnande om expropriation af fastighet innefattar skyldighet

jämväl för kronan att afstå särskild rätt till fastigheten, hvaraf kronan

är i besittning; men detta stadgande afser säkerligen allenast att utsäga,

att fastigheten öfvergår fri från sådan särskild rätt, som är underkastad

bestämmelserna i den föreslagna lagen, och har alltså ingen afgörande

betydelse i nu förevarande hänseende, önskvärdt är emellertid, att

sistnämnda stadgandes innebörd härutinnan erhåller ett tydligare uttryck

än i förslaget skett. Att sålunda enligt förslaget kronan icke är underkastad

skyldighet att afstå rättigheten utgör naturligtvis icke något hinder

mot att Konungen vid förordnande om expropriation af fastighet eller

därefter på särskild ansökan förklarar, att särskild rätt till fastigheten, som

tillkommer kronan, skall upphöra, och i sammanhang därmed meddelar

föreskrift om fastställande af ersättning åt kronan för rättighetens upphörande.

I fråga om expropriation af jordområde för detsammas afsättande

såsom naturminnesmärke har, i motsats till hvad nu gäller, i förslaget icke

upptagits föreskrift att området skall afstås till kronan. Då någon anledning

till denna afvikelse från gällande lag icke torde förefinnas, hemställes,

. att bestämmelse härom införes antingen i anslutning till stado-andena

i andra stycket af 1 § eller i den paragraf af förslaget, som innehåller

särskilda bestämmelser om expropriation af fornlämning eller naturminnesmärke.

I sammanhang härmed synes bestämmelse af enahanda innehåll

böra införas jämväl beträffande fornlämning, som göres till föremål

för expropriation.

Vidare må uppmärksammas, att beträffande expropriation för allmän

väg i förslaget torde, till undvikande af hvarje anledning till missförstånd,

böra. tydliggöras, att förslaget afser äfven dylik väg å stads område, samt

att i fråga om expropriation för anläggning af elektrisk ledning förslaget

bör på ett eller annat sätt angifvas afse allenast svagströmsledmngar.

Justitieråden Sundberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg:

Det synes vara lämpligast att, i olikhet med hvad i förslaget

ägt rum, däri främst uttalas den för hela expropriationsinstitutet grundläggande

bestämmelsen om skyldighet för den enskilde, mot hvilken riktas

^expropriationsanspråk, att, då detta anspråk pröfvas vara befogadt,

afstå honom tillkommande rätt och först därefter upptagas regler om i

hvilka fall medgifvande till expropriation må lämnas. Ett sådant

förfaringssätt torde leda till ökad klarhet och reda. Särskildt skulle

man därmed undgå den oegentlighet, som i förslaget förefinnes därutinnan

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

att redan i 1 § upptages bestämmelse om Konungens rätt för visst fall

att förordna om expropriation enbart af särskild rätt till fastighet, under

det att den allmänna föreskriften att expropriationsförodnande må kunna

afse allenast sådan särskild rätt meddelas först i 2 §.

I den Riksdagens skrifvelse, som föranledt upptagande i förslaget

af bestämmelsen att expropriation må kunna medgifvas för att å ort med

större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,

uttalas, att expropriation bör komma till användning icke blott då det

gäller att ordna bostadsförhållandena inom redan bebyggd!, område utan

äfven då fråga är att ytterligare utsträcka bebyggandet öfver förut obebyggdt

område; och enligt departementschefens yttrande vid 91 § synes

sådant äfven vara i förslaget åsyftadt. Frånsedt den omständigheten att

sistnämnda syftemål knappast med erforderlig tydlighet framgår af den

använda lagtexten, må vidare erinras, att samma syftemål synes vara i

hufvudsak tillgodosedt genom den i 10 § andra stycket af lagen angående

stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 upptagna bestämmelse om

rätt för stad att expropriera i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som

finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt men icke annorledes

kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande — hvilken bestämmelse

enligt stadgande i 36 § af nämnda lag skall äga motsvarande tillämpning

för där afsedd ort — äfven om medgifvas måste att, såsom af bestämmelsens

affattning framgår, man därvid aisett icke egentligen att tillgodose

behofvet af tryggade bostadsförhållanden utan närmast att möjliggöra ett

samhälles utveckling i enlighet med fastställd plan. Val är sannt, att

enligt stadsplanelagen expropriationsrätt må utöfvas allenast af stad, köping

och annat samhälle, som i lagen afses, medan förslaget endast angifver,

att i orten skall finnas större sammanträngd befolkning, och icke med nödvändighet

förutsätter, att förordnande, som afses i 50 § af byggnadsstadgan

för rikets städer och 36 § stadsplanelagen, blifvit meddeladt, hvarjämte

expropriationsrätt medgifvits jämväl kronan och i fråga om ort å

landet, som ej utgör egen kommun, den kommun, inom hvilken det område,

som skall exproprieras, är beläget. Men med hänsyn till affattningen

af nyssnämnda två lagrum torde i allmänhet inträffa att sådant förordnande

meddelats för ort, å hvilken förslagets ifrågavarande stadgande kan

vinna tillämpning; hvarjämte i detta sammanhang må erinras, att man vid

affattningen af 92 § i förslaget synes hafva utgått från den förutsättningen

att för där afsedt fall i regel stadsplan finnes fastställd eller inom den

närmaste framtiden kommer till stånd. Och den i förslaget åt kronan

och vederbörande kommun inrymda möjlighet att ingripa torde icke vara

af nämnvärd praktisk betydelse; det synes för öfrigt lämpligare och rik
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

tigare, att själfva expropriationsrätten lägges uteslutande i det särskilda

samhällets hand, stat och kommun obetaget att för expropriationens åvägabringande

träda hjälpande emellan. Att expropriationsrätten icke får

utöfvas med mindre stadsplan blifvit fastställd för det område, som

skall exproprieras, synes innebära en gifven fördel. Därigenom beaktas

nämligen det med afseende å ett områdes bebyggande viktiga önskemålet,

att bebyggandet sker på lämpligt sätt.

Slutligen må påpekas, att medan åstadkommande af tryggade bostadsförhållanden

knappast kan anses vara ett sådant behof, hvarom det enligt

80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet tillkommer ett municipalsamhälle

att besluta, det däremot gifvet ligger inom ett dylikt samhälles

befogenhet att tillgripa expropriation för ändamål, som upptagas i

stadsplanelagen.

På . grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande i

förslaget inskränkes att omfatta det fall, att fråga är om åstadkommande

af tryggade bostadsförhållanden inom redan bebyggdt område; i sammanhang

hvarmed någon jämkning af ordalagen i 10''§ andra stycket stadsplanelagen

måhända kan finnas lämplig.

Regeringsrådet Er fiber g:

Af förarbetena till förslaget framgår, att förslaget, som i vissa hänseenden

väsentligt utvidgar expropriationsinstitutets tillämpningsområde, å

andra sidan äfven afser att fullständigt öfvergripa alla de fall, då enligt

nu gällande expropriationsförordning med därtill gjorda tillägg expropriation

kan förekomma. Ifragasättas kan emellertid, huruvida förslaget verkligen

täcker alla dessa fall. I förordningen den 30 december 1880 om

tillägg till gällande expropriationsförordning stadgas, bland annat, att där

för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvas nödigt, att

vatten ur sjö, älf, å eller annat vattendrag ledes bort för att annorstädes

nyttjas,. enskild man, menighet eller inrättning, som öfver vattnet råder,

är pliktig att det tåla samt att, där öfverenskommelse om ersättning härför

ej kan träffas, saväl i fråga därom som i allt öfrigt i tillämpliga delar

skall gälla hvad i expropriationsförordningen är stadgadt. Den rätt,

som den exproprierande sålunda vinner, torde i vissa fall strängt taget

icke vara att hänföra vare sig till nyttjanderätt eller till servitut. Om än

den vunna rättigheten må kunna hänföras till nyttjanderätt i afseende å

den fastighet, därifrån vattnet bortledes, kan detsamma svårligen ske i

fråga om rätt, som vinnes i afseende å fastighet, hvilken vid vattendraget

ligger nedanför den, därifrån bortledandet sker. Icke heller torde den

ifrågavarande rättigheten alltid kunna rubriceras såsom servitut. Så

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

synes man knappast kunna använda denna beteckning, i händelse vattnet

bortledes för att användas såsom drifkraft vid verk eller inrättning, som

ligger på ofri grund och ej är att anse som fast egendom. Tvifvelaktigt

synes äfven vara, huruvida servitutsbegreppet under alla förhållanden kan

utsträckas till det fall att bortledandet sker för farled eller flottled, som

näppeligen alltid kan sägas utgöra fastighet. Men enligt förslaget kan,, i

händelse med expropriation afses att tillskapa en ny särskild rättighet till

annans egendom, endast nyttjanderätt eller servitutsrätt komma i fråga.

På grund af hvad sålunda anförts och då det synes önskvärdt, att

expropriation för ofvan omförmälda ändamål må kunna äga rum i samma

omfattning som hittills, hemställes om den jämkning i förslaget, som härför

erfordras.

Enligt hittills hos oss gällande lagstiftning har expropriation i regel

vant medgifven allenast för ändamål, som innefatta ett direkt allmänt

behof af synnerlig vikt, i allmänhet sådana, som omedelbart företrädas af

stat eller ''kommun eller som afse att tjäna den allmänna samfärdseln.

Afsteg härifrån har gjorts endast i särskilda undantagsfall, där speciellt

viktiga intressen, hvilka väl icke äro af nyssberörda art men likväl ansetts

indirekt vara till väsentligt gagn för det allmänna, varit i fråga.

Förslaget går härutinnan betydligt längre och afser att i stor utsträckning

bereda expropriationsrätt äfven för ändamål, som, utan att kunna sägas i

och för sig utgöra ett allmänt behof, likväl anses medelbart vara af

större betydelse för det allmänna. Att emellertid härvid, med hänsyn

till det starka ingrepp i bestående rättigheter expropriationen innebär,

lagstiftningen bör framgå med stor varsamhet ligger i öppen dag. Bland

de ändamål, för hvilka expropriation skulle vara tillåten, upptages i förslaget

bland annat beredande åt befolkningen eller en väsentlig del däraf

å en ort af plats för öfverläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag

eller för anläggning till förbättrande af tillgången på lifsmedel eller

andra förnödenheter eller för annat företag, ägnadt att främja något dylikt

ideellt eller ekonomiskt syfte af synnerlig vikt. Frånsedt det sväfvande

och obestämda i detta stadgandes sista del, torde det, huru behiärtansvärda

ändamål af i stadgandet angifven art än i och för sig må vara, dock

kunna ifrågasättas, huruvida desamma äro af beskaffenhet att böra

främjas på det sätt, nu ifrågavarande lagstiftning innebär, eller medelst

expropriation, helst det torde möta stora < m ej oöfverstigliga

svårigheter att, på sätt med bestämmelsen i 4 § tredje stycket synes

varaafsedt, i fall, som här äro i fråga, uppställa sådana villkor för den

exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som vid

expropriationens beviljande varit åsyftadt, verkligen blir på ett tillfreds
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ställande sätt betryggadt. Synnerligast, göra sig dylika betänkligheter gällande

i fråga om företag för ekonomiska syften, hvilka företag uppenbarligen

lätt kunna missbrukas i konkurrensens intresse utan att detta låter

sig förekomma eller ens med säkerhet påvisa. Erinras må ock, att förslaget

lider af oklarhet i fråga om hvem expropriationsrätt skulle för ofvan

angifna ändamål tillkomma.

Därest emellertid, nu berörda omständigheter oaktadt, omförmälda

stadgande anses höra i förslaget helt eller delvis bibehållas, hemställes, att

i lagtexten måtte gifvas uttryck däråt, att expropriation för ändamål, som

i samma stadgande afses, allenast i särskilda undantagsfall — där behofvet

\ Dåga är af synnerligen framträdande eller ömmande art — bör komma

till användning.

I redaktionellt hänseende erinras, att då i 1 § talas om något en

kommuns eller dylik samfällighets allmänna ändamål, orden »dylik samfällighets»

synas höra utbytas mot det korrektare uttrycket »menighets».

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Äfven om vissa erinringar kunna göras mot hvad förslaget innehåller

därom att rätt till expropriation må medgifvas för att bereda befolkningen

eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt

syfte af synnerlig vikt, torde det dock icke vara alldeles uteslutet

att förhållandena kunna vara sådana att tillgodoseendet af ett dylikt behof

framstår såsom ett samhällsintresse af den betydenhet att det må anses

befogadt att därför anlita expropriation; och då denna utväg helt visst

kommer att tillgripas endast såsom ett yttersta medel, då sådant är oundgängligen

erforderligt för det föreliggande behofvets tillfredsställande,

synas bestämmelserna i fråga kunna kvarstå.

r o 3 §•

Lagrådet:

Den i förevarande § upptagna bestämmelsen att vid ansökan om rätt

till expropriation skall fogas bland annat kartebeskrifning, utvisande till

hvilken jordeboksenhet den ifrågakomna fastigheten hör, har erhållit en

affattning, enligt hvilken bestämmelsen skulle vara tillämplig äfven beträffande

fastigheter inom stadsområde. Då emellertid dylika fastigheter

icke finnas upptagna i jordeboken, bör bestämmelsen undergå någon modifikation.

6 ö

Enahanda är förhållandet i fråga om 72 §.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

4 §•

Lagrådet:

Med det i tredje stycket af förevarande § upptagna stadgandet om

rätt för Konungen att meddela erforderliga bestämmelser för tryggande af

expropriationsändamålets vinnande afses enligt motiveringen uttryckligt

inrymmande åt Konungen af rätt att föreskrifva sådana villkor för den

exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som åsyftas

med expropriationen, betryggas. Detta har emellertid knappast kommit

till uttryck genom de använda ordalagen, hvadan någon jämkning i affåttningenosynes

önskvärd.

Åt stadgandet i sista stycket lärer, särskildt vid jämförelse med det

annorstädes i förslaget förekommande uttrycket »sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats», knappast kunna gifvas annan tolkning än att

den, som erhållit expropriationsrätt, skall inom den fastställda tiden icke

blott uttaga stämning å vederbörande utan ock delgifva densamma, vid

äfventyr att expropriationsrätten eljest upphör. Ett stadgande af dylik

innebörd låter emellertid svårligen förena sig med vare sig hvad 12 § i

förslaget innehåller om rättens eller domarens befattning med stämningens

kungörande samt om målets antecknande i inteckningsprotokollet och intecknings-

eller fastighetsboken eller bestämmelserna i 69 och 74 §§, enligt

hvilka mark må tagas i besittning omedelbart efter stämningens utfärdande;

och hemställes förty om någon jämkning i afiåttningen af ifrågavarande

stadgande, i sammanhang hvarmed motsvarande jämkning torde böra vidtagas

jämväl i afiåttningen af 54 §.

6 §.

Justitierådet Sundberg:

Omfattningen af begreppet fastighet kan för landet anses numera

vara fastslagen genom förordningen angående jordregister den 13 juni

1908. Enligt denna författnings terminologi torde nämligen med fastighet

förstås hvarje fast egendom, hvilken skall åsättas registernummer,

eller, såsom framgår af förarbetena till författningen, särskildt lagberedningens

underdåniga skrifvelse den 3 maj 1904, hvarje sådan fast egendom,

som utgör antingen en från äldre tid för sig bestående, i jordeboken

under särskildt nummer upptagen enhet eller ock en från sådan enhet

genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring — expropriation

därunder inbegripet — i behörig ordning afskild del. Hvad sålunda gäller

för landet äger motsvarande tillämpning beträffande den städernas jord,

som befinnes utanför det egentliga stadsområdet. Inom detta område åter

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

123

torde, såvidt^fastställa tomtindelning träd! i tillämpning, begreppet fastighet

sammanfalla med begreppet tomt och i öfrigt såsom en fastighet böra

anses hvarje ägares sammanhängande ägovälde. Med nu angifna betydelse

åt begreppet fastighet stamma de flesta af förslagets bestämmelser väl

öfverens: sa t. ex. bör gifvetvis ansökning om expropriation särskildt riktas

mot hvarje fastighet, som däraf beröres; likaså låta föreskrifterna om

rättsägares instämmande i expropriationsmålet, om företeende af gravationsbevis

och om fördelning af expropriationsersättning knappast lämpa

sig annat an för hvarje fastighet för sig. I åtskilliga andra förslagets

stadgande^ t. ex. i första punkten af förevarande paragrafs första

^ S § andra ;stycke^ 37 och 43 §§, 54 § sista stycket samt 56

rivandes ordet fastighet i annan än dess omförmälda betydelse.

Det synes dock vara angeläget, att rätta omfattningen af detta

begrepp icke fördunklas. Och torde med hänsyn härtill erforderlio- jämkmng

höra vidtagas i affattningen af alla dylika stadganden, där missförstånd

eljest kan tänkas förekomma.

Ersättning för skada eller intrång, som, därest en del af en fastisrhet

exproprieras, återstoden lider genom den exproprierade delens användande,

skall gifvetvis, såsom ock antydes i motiven till kommitténs betänkande

icke i expropriationsmålet bestämmas i vidare mån än för såvidt

skadan eller intrånget föranledes af det företag, för hvilket expropnationen

sker. Huruvida skada eller intrång framdeles må kunna uppkomma

därigenom _ att den exproprierade marken användes på annat sätt

an med expropriation en afsetts är en fråga, hvartill i expropriationsmålet

icke fai tagas någon som helst hänsyn. Förslaget lider emellertid af en

IT vT?? n1 argi/na hänseende> ett förhållande, som synes hafva

framkallat behofvet af den eljest öfverflödiga bestämmelse, hvilken innehalles

i 58 §. Jag hemställer, att denna oklarhet måtte undanröjas genom

erforderlig jämkning i affattningen af andra punkten i nu förevarande

paragrafs första stycke.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

< For d®f f^1 att allenast en del af en fastighet exproprieras stadgas i

förevarande §, bland annat, att därest återstoden af fastigheten lider skada

delens “Sändande, ersättning

skall darfor gäldas. Med skada och intrång skall här, enligt hvad af motiven

till kom mifteförslaget framgår, förstås skada och intrång, som föranedes

eller ukas daraf att just det exproprierade området användes för föletage

u i fråga, således icke skada eller intrång, som skulle hafva uppommi

genom företagets drift, äfven om icke samma område tagits

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.

i anspråk. Önskvärd! vore, om åt denna förslagets mening kunde gifyas

ett uttryck, hvarigenom meningen framträdde på ett mera klart och åskådligt

sätt. Såsom lagrummet nu är affattadt, synes det x angifna hänseendet

. lätt kunna gifva anledning till missförstånd.

11 §•

I fråga om andra stycket af denna § må först erinras, att till följd

af den skedda anknytningen till 24 § icke kommit att beredas rum för

sådant Konungens förordnande, som i förevarande § afses, för det tall att

fastigheterna tillhöra samma ägare. Och frånsedt detta stå de bada lagrummen

icke i god öfverensstämmelse med hvarandra. Omförmälda stycke

torde därför böra sålunda ändras, att itall expropriation skall ske tran

skilda fastigheter, belägna inom olika underrätters dom värj o, det ma ankomma

på Konungen att förordna, att gemensam uppskattning åt fastigheterna

skall äga rum, och för sådant ändamål, bestämma, vid hvilken

underrätt expropriationen i sin helhet skall handläggas.

13 §.

Anledning saknas att, för den händelse i något fall inteckning skulle

beviljats till säkerhet för fordran i varor, med afseende å innehafvare åt

sådan fordran uppställa andra regler än dem, som gälla för innehafvare

af fordran i penningar; och hemställes förty, att bestämmelserna i.förevarande

§ måtte undergå af det anmärkta betingad jämkning, som jämväl

bör vidtagas i 49 § andra stycket och 52 § första stycket.

Tillika anmärkes, att orden »kan häfta» böra utbytas mot uttrycket

»häftar».

15 §.

Justitierådet Sundberg: , c ,

Till undvikande af det möjliga missförstånd af förevarande att

iakttagandet å stämningsutfärdarens sida af den i paragrafens tredje pun ''t

"ifna ”föreskrift skall utgöra förutsättning för fastighetsägarens i paragrafen

stadgade skadeståndsplikt, torde nämnda föreskrift höra. utgå ur paragrafen

och i stället meddelas i sammanhang med innehållet i forsta stycket

af 12 §, något som jämväl af rent formella skäl synes önskligt.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

125

18 §.

Lagrådet:

Det synes lämpligt, att här i korthet angifves det ändamål, för

hvilket expropriationsnämnden tillsättes.

Att icke alltid expropriationsnämnd skall tillsättas, framgår af 52 §;

och torde vid sådant förhållande någon begränsning böra göras uti den i

förevarande § uppställda regeln om tillsättande af nämnd.

2° §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket därom att landsting allenast å lagtima

möte må utse personer, valbara till ledamöter i expropriationsnämnder,

synes hafva sin grund däri att den omständigheten att af landstinget

utsedd person afgått före utgången af den tid, för hvilken han

blifvit vald, ansetts icke böra föranleda sammankallandet af urtima landsting

för anställande af kompletteringsval. Ett ovillkorligt förbud mot

behandling å urtima landsting af ärenden af ifrågavarande art skulle

emellertid måhända i särskildt fall kunna leda till att utan egentligt skäl

dröjsmål komme att äga rum med vals anställande. Nämnda bestämmelse

torde fördenskull lämpligen böra utgå ur andra stycket och ersättas

af ett i sammanhang med sista stycket af paragrafen gifvet stadgande

därom att val, hvarom i samma stycke sägs, må, där det skall förrättas

af landsting, kunna anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima

möte.

I förslagets öfvergångsbestämmelser stadgas, att af de till ledamöter

i expropidationsnämnder valbara personer, som utses under år 1913, skola

väljas en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår. Af detta stadgande, jämfördt med bestämmelserna i förevarande

§ angående en tjänstgöringstid af tre kalenderår och om anställande, då

någon före denna tids utgång afgått, af kompletteringsval för den återstående

tiden, blir en följd, att för framtiden inom hvarje län och Stockholms

stad en tredjedel utaf hela antalet till ledamöter i expropriationsnämnder

valbara personer årligen skulle komma att afgå. Det i andra

stycket af förevarande § i detta hänseende intagna stadgande är alltså,

strängt taget, öfverflödigt. Därest emellertid stadgandet anses icke böra

uteslutas, må anmärkas, att detsamma med den affattning det erhållit

närmast synes, i strid mot hvad därmed afsetts, innebära föreskrift om

afgång för vissa utsedda ledamöter innan den tid, för hvilken de utsetts,

tilländalupit, hvadan någon jämkning i affattningen är erforderlig.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts nåd. .proposition Nr 46.

Det kan ifrågasättas, om åt önskemålet att bereda tillräckligt antal

ägare af jordbruksfastighet plats bland de till ledamöter i expropriationsnämnder

valbara bör, såsom slutet af andra stycket innehåller, gifvas

formen af en bindande föreskrift, hvaraf följer, att ett val, som icke till

fullo tillgodosåge detta önskemål, skulle i anledning af besvär i sin helhet

upphäfvas. Särskildt olämpligt skulle detta te sig i det fall att

besvären afsåge allenast val af viss ledamot och genom underkännande af

denne ledamots val antalet utsedda ägare af jordbruksfastighet komme att

understiga hvad i förevarande § stadgas.

Sista stycket af paragrafen synes böra fullständigas med föreskrift

att Konungens befallningshafvande skall, där samma myndighet icke är

valmyndighet, erhålla underrättelse om valet.

22 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Då genom första stycket i förevarande § angifvits vissa omständigheter

såsom hinder för att en person må förordnas till eller kvarstå såsom

ordförande eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder

inom ett län eller tillhöra kretsen af dem, som inom ett län äro valbara

till ledamöter i sådana nämnder, uppställer sig spörsmål angående verkan

däraf att någon, beträffande hvilken dylikt hinder förefinnes — tillsvidare

dock bortsedt från det hinder, som består i bosättning utom länet — det

oaktadt kommer att deltaga i en expropriationsnämnd.

Detta spörsmål synes i förslaget vara besvaradt på det sätt, att å

ena sidan, på grund af stadgandet i 44 § första stycket, angifna förhållande

icke kan leda till rubbande af expropriationsnämndens uppskattning,

sedan densamma vunnit fastställelse genom laga kraftvunnet utslag i expropriationsmålet,

men å andra sidan, genom frånvaron af bestämmelser svarande

mot de enligt 28 § beträffande jäf stadgade, anmärkning om hinder

af nu förevarande art må kunna med laga verkan framställas så länge

rätt att föra talan i målet står part öppen.

Uppenbart är, att förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende kan

leda till synnerligen betänkliga praktiska olägenheter; och torde fördenskull

den föreliggande frågan böra ordnas till närmare öfverensstämmelse

med hvad som skall gälla angående jäf. Därigenom vunnes ock den fördel,

att det blefve klargjordt att förevarande bestämmelser äro att tillämpa jämväl

med afseende å ordförande och annan ledamot i nämnd, hvarom

stadgas i 85 § andra stycket. De i förslaget angående jäf gifna regler

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kung!. MajUs nåd. proposition Nr 46.

äro emellertid i viss mån i behof af förtydligande. Då nämligen i 28 §

utsagts,, att rättigheten att göra jäf är försutten i och med det att

expropriation snämndens, förrättning afslutats, är denna bestämmelse i så

måtto oklar, att den ej tydligt angifver, huruvida, för den händelse att

ett expropriationsmål varder återförvisadt till nämnden, part vid nämndens

förnyade sammanträde äger att framställa jäf, som förut kunnat väckas, eller

icke. Det senare af dessa alternativ torde stämma bäst öfverens med’innebörden

i ifrigt af 28 §. Vidare framgår ej af förslaget, huruvida fråga

om jäf må väckas inom nämnden själf, vare sig af den som af jäfvet beröres

ellei af annan ledamot i nämnden. Detta bör genom uttryckligt

stadgande klargöras; och synes, särskild! i betraktande af den frihet vid

val af ledamöter i expropriationsnämnd, som i 19 § lämnats åt parterna,

då de äro ense om valet, nämnda stadgande böra gå i den riktning, att

fråga om jäf må väckas allenast af part.

Att ett stadgande af sistnämnda innehåll skulle blifva gällande äfven

beträffande omständighet, hvarom i första stycket af förevarande § förmäles,

låter ej väl förena sig med den karaktär af offentligt förtroendeuppdrag,

förslaget förlänar åt dem, som enligt 20—23 §§ utsetts att

tjänstgöra i expropriationsnämnd; utan synes denna uppdragets karaktär

med nödvändighet kräfva, att fråga om ledamots afgång eller uteslutande

ur nämnden på grund af antydt hinders förefintlighet må få väckas inom

nämnden. Beträffande däremot rätten för part att på sådan grund framtvinga

ledamots afgång torde lämpligen höra gälla enahanda regler som i

fråga om jäf mot ledamot.

Hvad i det föregående är sagdt äger tillämplighet äfven beträffande

sådant hinder, som bestar i bosättning utom länet, dock, på grund af

stadgandet i 25 §, allenast ifall hindret förefanns redan vid nämndens

tillsättande.

Regeringsrådet Ernberg:

Äfven jag anser önskvärd!, att ett förtydligande af förslagets bestämmelser

med afseende å parts rätt att anföra jäf sker i den riktning

som af lagrådets öfriga ledamöter antydts.

hänsyn till de praktiska olägenheter, som skulle uppkomma,

ifall. part tillerkännes rätt att sa länge mål, hvarom här är frå^a, icke

slutligen afgjorts åberopa omständighet, som jämlikt 22 § utgör hinder för

deltagande i expropriationsnämnd, synes ock parts rätt i sådant hänseende

böra begränsas på enahanda sätt, som skall gälla i fråga om jäf.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

23 §.

Lagrådet:

I betraktande af det lätt nog inträffande fall att rätten vid utseende

af ledamöter i nämnden och ersättare för dem tager särskild hänsyn till

den sakkunskap i visst afseende, som en af dessa ledamöter och den ena

af ersättarna anses äga, torde stadgandet i sista stycket böra undergå

sådan jämkning, att däraf följer, att enhvar af ledamöterna skall hafva sin

bestämda ersättare.

24 §.

Lagrådet:

Beträffande expropriation, som afser två eller flera fastigheter, synes

förslaget hvila på den uppfattningen att expropriationsfrågan för hvarje

sådan fastighet utgör ett särskildt mål. Med denna uppfattning är stadgandet

i första punkten af förevarande § öfverflödigt.

Föreskriften i andra punkten synes böra omredigeras i syfte att bereda

möjlighet att under där angifva förutsättning behandla flera inom

rättens domvärjo belägna fastigheter, Indika tillhöra samma ägare, såsom

en fastighet.

25 §.

Lagrådet:

I anslutning till stadgandet i förevarande § torde böra meddelas

föreskrift därom att ordförande eller ledamot icke må äga rått att afgå

ur nämnd på den grund att han, innan nämndens förrättning afslutats,

uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft uppdrag, som i 22 § afses.

27 §.

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket lärer, såvidt det angår jäf mot ledamot,

om hvars väljande parterna varit ense, icke kunna hänföra sig till annat

val än sådant, som afses i 19 § af förslaget. Då emellertid bestämmelserna

i nu förevarande § angående jäf uppenbarligen sakna tillämplighet

beträffande expropriationsnämnd, som tillsatts enligt 19 §, torde omförmälda

stadgande böra rättas.

Regeringsrådet Ernberg:

Enär ådömd förlust af medborgerligt förtroende enligt förslaget

skall anses såsom hinder för deltagande i expropriationsnämnd, synes följdriktigheten

fordra, att därest jämväl åtal för brott, som kan medföra dylik

förlust, skall kunna föranleda uteslutande ur nämnd, åtalet hänföres, icke

på sätt i förslaget skett till jäf, utan till hinder, hvarom nyss sagts.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

29 §.

129

Lagrådet:

Till förebyggande af missuppfattning i fråga om pröfningen af jäf

mot ordförande, som utsetts enligt första stycket af förevarande §, torde

här icke, såsom i förslaget skett, böra inflyta något stadgande därom att

sådan ordförande skall vara ojäfvig.

31 §.

Lagrådet:

Det synes knappast vara förenligt med innebörden af 39 § i förslaget,

att i ett och samma mål fattas flera definitiva beslut om expropriationsersättnings

belopp. Med hänsyn härtill lärer stadgandet i förevarande §

icke kunna afse andra än af nämnden under fortgången af dess arbete

fattade preliminära beslut i sådant hänseende. Har emellertid ordföranden

eller ledamot i nämnden därur afgått efter att hafva deltagit i ett

eller flera dylika beslut, kan den, hvilken i den afgångnes ställe inträdt i

nämnden, uppenbarligen icke vara förpliktad att genom sin underskrift gifva

giltighet åt något som helst beslut, däri han ej deltagit. Uttrycklig lagbestämmelse

i sådan syftning är öfverflödig. På grund häraf hemställes,

att förevarande § måtte ur förslaget uteslutas.

32 §.

Lagrådet:

Den här förekommande hänvisningen till 28 § torde böra utgå såsom

hyflande på den oriktiga förutsättningen att ordföranden eller ledamot i

nämnden, då fråga om jäf mot honom väckts, icke skulle äga deltaga i

pröfningen häraf.

35 §.

Lagrådet:

Förslaget innebär, att för den händelse vid expropriation af allenast

en del al eu fastighet återstoden af fastigheten lider skada eller intrång

genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, den

ersättning, som kommer att utgå för skadan eller intrånget, skall i likhet

med löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen användas till gäldande

af fordran, för hvilken fastigheten svarar. Då uppenbarligen ersättning

af förstnämnda slag icke må till förfång för innehafvare åf dylik

fordran sättas till lägre belopp än som motsvarar den genom skadan eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

intrånget uppkommande minskningen i värdet af den återstående fastighetsdelen,

äfven om fastighetsägaren begärt mindre, synes nödigt att jämväl

härom meddelas uttrycklig bestämmelse i förevarande §.

36 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Då ersättning för skada eller intrång icke kan ifrågakomma beträffande

själfva den exproprierade fastigheten utan allenast vid expropriation

af en ''del af en fastighet med afseende å återstoden, är någon jämkning

af ordalagen i sista stycket af denna § erforderlig. Motsvarande jämkning

bör vidtagas i 57 §.

38 §.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

Stadgandet i sista stycket af denna § får anses innebära, att jämväl

beträffande sådana ämnen, som ej röra uppskattningen,^ omröstning inom

nämnden och skälen för nämndens beslut icke få på något sätt offentliggöras.

Det är dock svårt att förstå, hvarför ett förbud i denna utsträckning

skall uppställas; och för sådant fall då ett nämndens beslut får öfverklagas

hos rätten — såsom förhållandet är med beslut, hvarigenom jäf

mot ordföranden eller ledamot i nämnden af denna ogillats synes så\ äl

principiellt som af praktiska skäl det vara i sin ordning att den inom

nämnden rådande uppfattningen i den föreliggande frågan kommer i hela

sin vidd till rättens kännedom. På grund häraf hemställes, att ifrågavarande

stycke underkastas omarbetning i angifven riktning.

40 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn därtill att enligt förslaget part är oförhindrad att i vissa

frågor, som varit föremål för nämndens behandling, inför rätten ytterligare

utveckla sin talan, synas äfven andra kända sakägare än den expio

prierande böra erhålla särskild kallelse till det rättegångssammanträde,

då expropriationsmål, som förklarats hvilande, ånyo företages; och hemställes

förty om den jämkning i förevarande §, som däraf föranledes.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 46.

131

42 §•

Lagrådet:

Förslaget hvilar, likasom gällande rätt, på den naturliga grundsatsen

att uppskattningen af hvad som exproprieras är förlagd uteslutande

till nämnden och således undandragen rättens bedömande. Från denna

grundsats är emellertid i första stycket af förevarande § gjord modifikation

såtillvida, att i vissa fall rätten skall gorå jämkning i den af

nämnden verkställda uppskattningen. Dessa fall föreligga, när nämnden

finnes hafva bestämt ersättningen till lägre belopp än den exproprierande

i expropriationsmålet erbjudit och när nämnden bestämt

ersättningen till högre belopp än hvad af ersättningstaganden i målet

yrkats. Vid en jämförelse mellan nämnda lagrum och 35 § i förslaget

framgår dock, att jämkning från ett högre till ett lägre belopp är

utesluten för det fall att nämndens öfverskridande af hvad fastighetsägaren

begärt beror därpå att nämnden, sin plikt likmätigt, med hänsyn

till fordringsägarnas intresse bestämt ersättningen till det högre beloppet.

Skulle rätten finna, att nämnden väl icke bort stanna vid det af fastighetsägaren

begärda beloppet men i allt fall icke behöft för fordringsägarnas

skull gå så högt som skett, lärer rätten hafva att besluta allenast så stor

nedsättning, som kan äga rum utan att fordringsägarna blifva lidande.

Härförutom har enligt andra stycket af förevarande § rätten fått sig tilllagd

väl icke befogenhet och skyldighet att jämka men rätt och plikt att

återförvisa målet till nämnden för den händelse att denna skulle i anledning

af fastighetsägarens yrkande stannat vid ett fastighetens värde

understigande belopp, oaktadt för tillgodoseende af fordringsägarnas rätt

krafts, att ersättningen bestämts till ett belopp, som öfverstiger det af

fastighetsägaren begärda med hela eller åtminstone en del af skillnaden

mellan det begärda beloppet och fastighetens värde.

Den ställning, som sålunda i omförmälda hänseende inrymts åt rätten,

synes emellertid medföra vissa svårigheter vid tillämpningen. Väl behöfver

ingen olägenhet uppkomma, om nämnden vid sin uppskattning skulle gått under

hvad den exproprierande erbjudit; här kan aldrig hinder mot jämkning

tänkas uppstå. Men i det motsatta fallet — då nämndens uppskattning går utöfver

hvad fastighetsägaren begärt — ställer det sig annorlunda. Vare sig

fastigheten enligt rättens urkunder är ograverad eller icke, kan det inträffa,

att nämnden haft till sitt förfogande upplysningar, som berättigat den till att

öfverskrida hvad fastighetsägaren begärt. Detta är förhållandet, ifall för

nämnden påvisats, att fastigheten gått i försäljning på sådan tid, att säljaren

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken har ogulden köpeskillings rätt,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

hvilken emellertid ännu icke när expropriationsmålet afgöres af rätten

behöft genom inteckning bevaras och hvars förefintlighet ej heller framgår

af något inskrifningsärende vid rätten. Och det är att märka, att nämndens

protokoll ju, enligt uttryckligt stadgande i förslaget, icke får innehålla

något angående skälen till nämndens beslut och följaktligen icke

heller den grund uppgifvas, på hvilken nämnden kommit till det högre

beloppet. Någon säker ledning för att i nu förevarande fall åvägabringa

en riktig jämkning förefinnes icke för rätten. Än vanskligare ställer

det sig i fråga om tillämpning af stadgandet att rätten skall hålla hand

öfver att icke kränkning af fordringsägarnas intresse sker därigenom att

nämnden stannat vid det af fastighetsägaren begärda beloppet eller i allt

fall icke kommit upp till rätta värdet. Härvid är först och främst

att märka, att ett återförvisningsbeslut i förevarande fall uppenbarligen

måste ytterst grunda sig på ett bedömande från rättens sida af hvad som

skall anses vara fastighetens rätta värde; men detta är dock något, som

enligt förslagets egen ståndpunkt bör falla utanför rättens kompetens.

Och äfven om en dylik afvikelse från nämnda ståndpunkt skulle låta

sig försvaras, vill det dock synas, som om det skulle blifva rätt

svårt att i praktiken genomföra densamma. Nämndens uppfattning angående

fastighetens rätta värde kan i själfva verket vara riktigare än

rättens. Att fastigheten är intecknad till visst belopp innebär i och för

sig ingen säker ledning, ej heller att fastigheten är åsatt visst taxeringsvärde.

Vidare är att märka, att det af nämnden bestämda ersättningsbeloppet,

äfven där domstolen anser det understiga fastighetens rätta värde,

kan vara fullt lagenligt med hänsyn därtill att, enligt hvad hos nämnden

blifvit tillfredsställande upplyst, de fordringar, för hvilka inteckningarna

gälla såsom pant, icke uppgå till inteckningarnas belopp och sålunda

i själfva verket den af nämnden under fastighetsvärdet salta ersättningen

räcker till för fordringsägarna.

Vid nu angifna förhållanden synes det riktigast att ur 42 § beträffande

nu ifrågavarande ämne utesluta allt, som icke hänför sig till det fall

att nämnden skulle hafva satt ersättningsbeloppet lägre än den exproprierande

erbjudit, samt att — efter förebilden af hvad som finnes stadgadt

i 20 § af 1866 års förordning — i förslaget införa bestämmelser

i syfte att fastighetsägaren icke under några förhållanden må kunna till

kränkning af den exproprierandes rätt komma att uppbära mera än han

i målet begärt.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

133

45 och 46 §§.

Lagrådet:

Genom bestämmelserna i dess,a §§ hafva öfverflyttandet å den exproprierande

af äganderätten till jord eller af annan rättighet, som är föremål

för expropriationen, samt befogenheten att tillträda det exproprierade

knutits till fullgörandet af skyldigheten att utgifva den expropriationseisättning,

som blifvit den exproprierande ålagd. I detta afseende innebära:

ock, efter hvad det vill synas, nämnda bestämmelser en naturlig

konsekvens däraf att förslaget icke, i likhet med gällande expropriationsförordning,

såsom villkor för att stämning i. målet må utfärdas uppställer

fordran på att dessförinnan tiden, då expropriationsföremålet skall afstås

eller upplåtas, blifvit bestämd. Likaså lärer icke vara något att erinra

mot samma bestämmelser, i hvad de uppställa fordran på att expropriationen

icke skall anses fullbordad och öfvergång af äganderätten till det

exproprierade ej skall äga rum innan utslaget i expropriationsmålet vunnit

laga kraft.

Däremot torde hvad förslaget innehåller därom att nedsättning af

expropriationsersättning icke må verkställas och den exproprierandes rätt

att komma i besittning af expropriationsföremålet följaktligen icke skall

kunna inträda förr än rättens utslag i expropriationsmålet vunnit laga

kraft icke böra vinna godkännande. Ett sådant, kanske under åratal

förlängd t uppskjutande af tillträdesrätten skulle mången gång kunna tillfoga

expropriationsändamålet betänkligt afbräck, ja kanske göra detsamma

alldeles förfeladt; och det må ej heller förbises, att med tillämpning af ifrågavarande

stadgande det i händelse af expropriationsmålets fullföljande till

högre rätt blir ställdt helt och hållet utom parternas förfogande, ä hvilken

tid på året tillträdet skall äga ruin, något som dock kan vara af ej oväsentlig

betydelse. Några verkligen bärande skäl torde och knappast kunna åberopas

till stöd för stadgandet. Att för en klagan, som endast afser rättegångskostnader

i målet, neka den exproprierande att taga i besittning det exproprierade

är så mycket oegentligare, som utgifvandet af ädörnda rättegångskostnader

icke i förslaget är satt, och ej heller bör stadgas, såsom

villkor för tillträde i det fall att utslaget vunnit laga kraft; och beträffande

den klagan part i öfrig! må röra öfver rättens utslag — frånsedt tillsvidare

klagan rörande expropriation enligt förslagets 10 § — lärer densamma

allenast i undantagsfall kunna leda till ändring i uppskattningen. Åt

den exproprierande torde fördenskull böra gifvas rätt att mot nedsättande

af expropriationsersättningen taga det exproprierade i besittning omedelbart

efter det rätten meddelat utslag i expropriationsmålet; dock att med

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majtfs nåd. ''proposition Nr 46.

ett dylikt stadgande böra till skydd för den, mot hvilken expropriationsanspråket

riktats, förbindas föreskrifter därom att, för den händelse förd

klagan öfver rättens beslut leder till verkställande af ny uppskattning,

nämnden ej må bestämma ersättningen lägre än till belopp, som blifvit

hos Konungens befallningshafvande nedsatt, samt därom att den exproprierande

skall vara pliktig att vid sitt tillträde ställa pant eller borgen för

den ytterligare ersättning han kan blifva skyldig att gälda.

Vidkommande därefter det fall att klagan föres öfver rättens beslut

i väckt fråga rörande expropriation enligt 10 §, synes sådan klagan i fråga

om yrkande, som enligt första stycket framställes angående skyldighet

för den exproprierande att lösa viss mark, icke böra utgöra hinder för

honom att tillträda mark eller rättighet, som utgjort föremål för hans expropriationsanspråk.

Hänföra sig åter klagomålen till ett åt den exproprierande

framställdt yrkande enligt andra stycket, torde de i förslaget uppställda

reglerna att expropriationsersättning ej skall erläggas och det exproprierade

ej får tillträdas förr än efter det domstolens utslag vunnit laga

kraft val lämpa sig.

Äfven om anförda besvär öfver rättens utslag ej föranleda höjning

af ersättningens belopp och någon ytterligare nedsättningsskyldighet följaktligen

ej åligger den exproprierande, erfordras uppenbarligen i allt fall,

sedan frågan slutligen pröfvats, anmälan därom för att expropriationen

skall kunna anses fullbordad. Det torde med hänsyn till de för

den exproprierande viktiga rättsverkningar, som äro förknippade med

fullbordandet, skäligen kunna antagas, att sådan anmälan ock skall

göras af den exproprierande; men det kan likväl ifrågasättas, om icke

uttryckligt stadgande rörande denna anmälningsskyldighet bör inflyta i

förslaget.

Slutligen erinras, att på grund af kung], förklaringen den 23 mars

1807, punkt 42, den i 45 § första stycket intagna tidsbestämmelsen bör ändras

till nittio dagar. Detsamma bör iakttagas i fråga om 47 § andra

stycket.

Justitieråd^] Borgström och Skärsten samt regeringsrådet Ernberg:

Tydligt är, att, i händelse hvad ofvan förordats iakttages, ersättningsbelopp,

som den exproprierande nedsatt hos Konungens befallningshafvande

innan expropriationen fullbordats, bör af denna myndighet utbetalas

och fördelas på sätt i 49 § af förslaget föreskrifves med afseende

å fullbordad expropriation. Men då uppkommer också frågan, hvilken verkan

dylik nedsättning skall hafva å beståndet af fordringsinteckningar, som

äro meddelade i den fastighet expropriationen rörer. Att i afseende å

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

sådana inteckningar låta nedsättningen medföra samma verkan, som jämlikt

1 inom. i 24 § inteckningsförordningen, enligt lydelsen i lagen den 11

oktober 1912, tillkommer nedsättning vid fullbordad expropriation, eller

att alla fordringsinteckningar, oberoende af huruvida det nedsatta beloppet

läckt till deras gäldande eller icke, skola i och med nedsättningen vara

utan verkan i det exproprierade området, är icke gärna möjligt; då det

icKe är uteslutet, att högre expropriationsersättning slutligen kan komma

att bestämmas, måste en af det redan nedsatta beloppet icke täckt inteckningshaivares

rätt till den ytterligare ersättning, som sålunda kan komma

alu utgå, bevaras oförkränkt. Och äfven om hinder ej kan anses möta att

låta nu angifna verkan inträda med afseende å inteckning, som till fullo

guldits af det nedsatta beloppet, saknas tillräcklig anledning att redan på förevarande

stadium låta nedsättning medföra dylik"verk an. Däremot synes, buden

händelse nedsättningen afser allenast en del af intecknad fastighet/det

vara i sm ordning, att inteckning, å hvars hufvudstol utfaller betalning

\id likvid, hvarom nu är fråga, utan afvaktande af expropriationens fullbördande

kommer att till motsvarande belopp vara utan verkan i återstoden

af fastigheten. Eljest skulle, därest exekutiv försäljning af återstoden

ägde lum innan expropriationen fullbordats, efterföljande inteckningshafvaie

kunna komma att i strid mot grunderna för inteckning,slagstiftnino-en

blifva obehörigen tillbakasätta.

Hvad nu anförts föranleder, att visserligen 1 mom. i ofvannämnda, §

i inteckningsförordningen äfvensom 51 § första stycket i förslaget böra

uti nu ifrågavarande hänseende lämnas orubbade men att till 2°mom. i

sagda § i inteckningsförordningen bör fogas ett tillägg af innehåll att

jämväl fördelning, hvarom nu är fråga, skall medföra den i sistnämnda

moment angifna verkan samt att genom någon jämkning i ordalagen af

51 § andra stycket i förslaget de där meddelade bestämmelserna, åsyftande

att bringa fördelningen till rättens kännedom för vederbörliga anteckningai,

böra göras tillämpliga äfven å fördelning, som nyss sagts.

47 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i andra stycket af förevarande § skall fastighetsägaren,

där han vill påfordra expropriationens fullbordande, inom föreskrifven tid hos

vederbörande öfverexekutor söka åläggande för den exproprierande att utgifva

expropriationsersättningen. Huru förfaras skall, sedan öfverexekutor

meddela,t sitt utslag öfver ansökningen, är ej utsagdt; men det lärer vara

afse dt, att öfverexekutor skall föranstalta om'' verkställande af utslaget och,

sedan ersättningsbeloppet inkommit, för den händelse öfverexekutor såsom

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

Konungens befallningshafvande är därtill behörig, utbetala beloppet åt den

därtill berättigade men eljest öfverlämna detsamma åt vederbörande ko

normens befallningshafvande för åtgärd, som ankommer på denna myndighet

° Likaså torde det vara förslagets mening att, sedan expropnationser

sättningen kommit Konungens befallningshafvande till hända, expropriationen

skall anses vara fullbordad och nye ägaren berättigad att genast

tillträda fastigheten. ... . ,..

Frånsedt den omständigheten att hvad sålunda angifvits vara förslagets

innebörd endast med svårighet kan utläsas ur lagtexten, synes den

ifrågasatta anordningen åtminstone ur formell synpunkt knappast innebära

en tillfredsställande lösning af ifrågavarande spörsmål. Att börja med förefaller

det oegentligt att fastighetens ägare skall ansöka om utfående åt

expropriationsersättningen i dess helhet, äfven om däri ingår belopp, som

tillkommer innehafvare af särskild rätt till fastigheten. För öfrig! skall

den äo-aren tillagda ersättningen icke utbetala^ direkt till honom; och

om fastigheten häftar för fordran, kan det inträffa, att han icke tar uppbara

någon de? af ersättningen. Vidare synes det innebära en onödig omgång,

att öfverexekutor skall, efter det rättens utslag om fastställelse åt expropriationsnämndens

uppskattning vunnit laga kraft, pröfva fragan om dun

exproprierandes skyldighet att utgifva det sålunda bestämda ersättningsbeloppet,

en pröfning, som alltid måste utmynna i ett bifall till den gjorda

framställningen. . , , ö£ j

Eu lämpligare utväg torde vara, att om fastighetsägaren vill påfordra

expropriationens fullbordande, han skall därom inom den föresknfna tiden

göra anmälan hos Konungens befallningshafvande med bifogande af rattens

utslag jämte bevis att och när det vunnit laga kraft, hvarefter det skall

åligga ''Konungens befallningshafvande att låta uttaga ersättningsbeloppet

hos ° den exprimerande, därvid utsökningslagens bestämmelser om verkställighet

af lagakraftägande dom i tvistemål i tillämpliga delar skola

lända till efterrättelse.

Enligt förslaget har, äfven för deri händelse att vid en expropriation

finnas andra ersättnings berättigade än fastighetsägaren, åt denne ensam inrymts

befogenhet att påkalla tillämpning åt föreskriften i andra stycket åt

denna §. Ingen som hälst anledning till en dylik inskränkning torde emellertid

förelio-ga för det fall att den exproprierande tillträdt fastigheten och

följaktligen underlåtenhet att inom stadgad tid nedsätta expropriationsersättningen

icke medför expropriationsrättens förverkande. I detta tall synes

åt eu hvar sakägare böra inrymmas befogenhet att hos Konungens befäl - ningshafvande påkalla ersättningens uttagande, och detta utan att därvid

vara bunden till någon viss tid.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

'' Äfven i ett annat hänseende lämnar förslaget ruin för anmärkning.

Med förslagets affattning synes det nämligen icke möta hinder för den exproprierande

och fastighetens ägare att äfven efter utgången af den i andra

stycket föreskrift^ tid, öfriga sakägare oatsporda, träffa öfverenskommelse om

expropriationens fullbordande och därigenom tvinga dessa att huru lång tid

än förflutit efter expropriationsmålets slutliga handläggning frånträda utöfningen

af sin rätt. Fördenskull hemställes, att om nu rätten att i det förutsatta

fallet träffa öfverenskommelse skall bibehållas, den göres beroende af

samtliga sakägares bifall. Att dylik öfverenskommelse icke bör få träffas efter

det anteckning om expropriationsrättens förverkande skett enligt tredje stycket

ä,r uppenbart. Uttryckligt stadgande härutinnan torde emellertid vara af

nöden, i sammanhang hvarmed tredje stycket synes böra undergå sådan

omarbetning, att fastighetens ägare har att hos Konungens befallningshafvande

styrka, att expropriationsrätten förverkats, och denna myndighet att

därom hos rätten göra anmälan.

Justitierådet Skavstedt:

Därest, på sätt stadgas i första stycket af förevarande §, expropriationsrätten

förverkats, skall enligt förslaget jordägaren hafva att välja mellan

att påfordra expropriationens fullbordande och att låta frågan om expropriation

vara förfallen. För att vid en dylik situation full rättvisa .skall

vederfaras honom synes han, i händelse det senare alternativet väljes,

böra äga rätt att för skada, som han lidit på grund af expropriationsanspråket

och hvilken, om han med föranledande af anspråket vidtagit

särskilda dispositioner, kan blifva stor nog, af den exproprierande undfå

en ersättning, som ekonomiskt sätter honom i det läge, hvari han skulle

kommit, därest expropriationen gått i fullbordan. Genom upptagande i förslaget

af bestämmelse härom skulle vinnas önskvärd öfverensstämmelse med

hvad som i fråga om häfvande åt köp af lös egendom finnes stadgadt i

lagen den 20 juni 1905 och beträffande köp af fast egendom influtit i lagberedningens

förslag till lag om köp, byte och gåfva af sådan egendom.

Att, därest dylik bestämmelse införes, jämväl åt innehafvare af särskild

rätt till fastigheten bör tillerkännas enahanda skadeståndsrätt, är påtagligt.

49 §.

Lagrådet:

Såsom vid 35 § af lagrådet erinrats, är i förslaget afsedt, att då

endast eu del af en fastighet exproprieras, fordran, för hvilken fastigheten

svarar, skall utgå ej blott ur löseskillingen för den exproprierade fastigBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. {Nr 46.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

hetsdelen utan äfven ur ersättning för skada och intrång, som återstoden

lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande.

Denna synnerligen viktiga regel har knappast kommit till fullt tydligt

uttryck i lagtexten, och hemställes därför om någon omarbetning af andra

stycket i förevarande §.

För tydlighetens skull torde i samma stycke vid orden »jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken» böra inskjutas uttrycket »i ägarens hand» eller något

liknande. Enahanda tillägg synes böra göras i 52 § första stycket.

51 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelse i 12 § af förslaget skall angående expropriationsmål,

ehvad det afser fastighet eller allenast särskild rätt till fastighet, anteckning

göras i rättens inskrifningsurkunder. Från denna regel har

emellertid gjorts undantag för det fall att målet angår allenast upphäfvande

af särskild rätt, som ej är intecknad i fastigheten. Gifvet är, att

fullbordandet af en expropriation icke bör föranleda anteckning i inskrifningsurkunderna

i vidare mån än sådan anteckning föreskrifvits beträffande

expropriationsmålets anhängiggörande. Detta förhållande är dock icke

iakttaget vid affattningen af första stycket i förevarande §; och hemställes

därför, att samma stycke i sagda hänseende bringas till öfverensstämmelse

med det motsvarande stadgandet i 12 §.

Betydelsen af den anmälan om expropriationens fullbordande, som

enligt första stycket skall göras af Konungens befallningshafvande, sträcker

sig under vissa förhållanden utöfver det i samma stycke angifna

syftet, verkställande af anteckning i inteckningsprotokoll och bok angående

fullbordandet. Därest i fastighet, som helt eller delvis exproprieras,

meddelats inteckning för fordran, skall, jämlikt stadgande i 1 mom. af

24 § i förordningen angående inteckning i fast egendom, såsom detta

lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, hvad som exproprierats

icke vidare häfta för inteckningen; och härom skall, enligt bestämmelse i

samma lagrum, göras anteckning i inteckningsprotokollet, sedan anmälan

om expropriationens fullbordande inkommit till vederbörande. Enligt

nya lydelsen af 45, 54 och 55 §§ i sagda förordning skall hvad sålunda

är stadgadt med afseende å fordringsinteckning äga motsvarande

tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst

eller annan förmån af fast egendom samt servitut. I förslaget förutsattes

emellertid, i olikhet med gällande rätt, uttryckligen det fall att vid expropriation

af fastighet eller fastighetsdel en till expropriationsområdet upp
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.

låten nyttjanderätt eller därmed likställd rätt kommer på grund af utfästelse

af den exproprierande att lämnas orubbad. Att, där så sker, inteckning,

som meddelats för rättigheten, skall trots utfästelsen upphöra att gälla,

lärer icke kunna anses vara af något verkligt behof påkalladt, såvida icke

hvilket naturligtvis kan vara fallet — den exproprierandes utfästelse

skulle vara förbunden med det särskilda villkor att inteckningen skall

bortfalla. Har dylikt villkor icke uppställts, synes det råtta vara att inteckningens

bestånd följer med den särskilda rättens bestånd. Men då den

lydelse, sista stycket af 45 § inteckningsförordningen erhållit, synes lägga

hinder i vägen för att, därest förslaget varder upphöjdt till lag, domstolen

skulle kunna fästa något afseende vid den omständigheten att rättigheten

på grund af särskild utfästelse skall äga bestånd, lärer samma lagrum böra

undergå erforderlig jämkning.

Bestämmelsen i andra stycket af förevarande § motsvarar stadgandet

i andra punkten af första stycket i 1866 års förordnings 26 §, sådant

detta lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, och skiljer sig från

sistnämnda stadgande i sak allenast därutinnan att den i förslaget^ föreskrifna

anmälningen hänför sig jämväl till det i förslaget upptagna men i

1866 års förordning icke omförmälda fall att särskild rätt till fastighet

genom expropriation förvärfvats. Den i förslaget stadgade anmälningsskyldigheten

hvilar därpå att det större eller mindre belopp, som vid fördelning

af expropriationsersättningen utfaller å hufvudstolen af intecknad

fordran, skall för tillgodoseende af efterföljande inteckningshafvares rätt

upphöra att gravera, vid delexpropriation den återstående fastighetsdelen

och vid sådan expropriation af särskild rätt, som nyss sagts, den fastighet,

hvartill genom expropriationen den särskilda rättigheten upplåtits. Men då

i det stadgande i inteckningsförordningen, till hvilket nu förevarande

bestämmelse anknyter sig, eller sista stycket af 24 § 2 mom. inteckningsförordningen,

icke omtalas annat fall än det, då allenast eu del af intecknad

egendom afträdes, lärer sistberörda lagrum böra undergå nödig komplettering.

Enligt förslaget skall vid expropriation af allenast en del af en

fastighet bestämmas hvar för sig den ersättning, som skall utgå för själfva

den exproprierade delen, och ersättning för skada och intrång å återstoden.

Allenast ersättning af förstnämnda slag utgör enligt förslagets terminologi

löseskilling. Vid sådant, förhållande och då, såsom förut erinrats, jämväl

ersättning åt det sistnämnda slaget skall användas till gäldande af intecknad

fordran ined den påföljd att inteckning, å hvars hufvudstol sålunda

utfaller betalning, skall till motsvarande belopp vara utan verkan, torde,

för vinnande af full tydlighet, det i ofvanberörda lagrum i intecknings
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

förordningen använda uttrycket »löseskiliingens fördelning» böra utbytas

mot ett mera allmänt uttryck; och synes, därest detta iakttages, enahanda

förändring böra vidtagas i 1 mom. af sagda lagrum.

52 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Enligt hvad afsedt torde vara, skall hinder mot fastställelse af öfverenskommelse

kunna förefinnas äfven i andra omständigheter än de i

förevarande § angifna. Sålunda lärer förslagets mening knappast kunna

vara att tillåta fastställandet af en öfverenskommelse, som i strid mot

stadgandet i 6 § bestämmer expropriationsersättningen till viss årlig afgift.

Förslagets ståndpunkt härutinnan bör klargöras.

Justitierådet Sundberg:

Samma förutsättningar, som anses böra förefinnas för att öfverenskommelse

om expropriationsersättning skall kunna vinna fastställelse, synas

mig jämväl böra uppställas såsom villkor för fastställelse af uppskattning,

som verkställts af en enligt 19 § i förslaget tillsatt expropriationsnämnd.

Innebörden af sista stycket i förevarande § torde böra genom någon

omredigering förtydligas.

53 §.

Lagrådet:

Det torde böra uttryckligen utsägas att genom anmälan, som här sagts,

expropriationen är att anse såsom fullbordad.

54 §.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

12 § i förslaget föreskrifver att, då stämning i ett expropriationsmål

utfärdats, anteckning därom i inteckningsprotokoll samt intecknings- eller

fastighetsbok skall för de fall, för hvilka sådan anteckning är föreskrifven,

ske snarast möjligt, utan afvaktande af att det instämda målet blifvit föremål

för rättens handläggning. Dylik anteckning beträffande återkallande af

expropriationsanspråk synes däremot ej böra få äga rum förr än rätten

i anledning af den gjorda återkallelsen afskrifvit målet. A andra sidan

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

måste anteckning, hvarom nu är fråga, göras äfven i det fall, att rätten

skiljer expropriationsmålet från sig af annan anledning än uttryckligt återkallande

af expropriationsanspråket.

56 §.

Lagrådet:

Då i denna § talas om fastighets förändring genom naturhändelse

eller annorledes, afses uppenbarligen endast fastighet i egentlig betydelse.

Med hänsyn härtill ligger det nära till hands antaga, att den nya uppskattning,

som kan erhållas, må afse endast själfva fastigheten, något som

åter icke gärna kan vara åsyftadt. Till förekommande af all tvekan torde

emellertid stadgandet i fråga böra undergå någon omarbetning, så att det

klart framgår, att sådan särskild rätt, som skall af den exproprierande

ersättas och till sitt innehåll undergått förändring genom fastighetens förändring,

jämväl skall ånyo uppskattas. Motsvarande jämkning bör vidtagas

i 57 §.

58 §.

Justitierådet Skarstedt:

Redan genom innehållet i 57 § lärer vara klargjordt, att i fråga

om skada eller. intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga

afgörande och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning,

ersättningsanspråket icke under några förhållanden kan göras gällande i

den genom expropriationslagstiftningen stadgade ordning. Såvidt 58 §

afsei att fastsla detta förhållande, är samma § uppenbarligen öfverflödig.

Till den del åter paragrafen skulle, såsom af kommitténs motivering synes

framgå, vara afsedd att utgöra eu erinran om möjligheten att i vanlig

domstolsväg väcka dylikt ersättningsanspråk, synes mig paragrafen innefatta

ett ämne, som ligger utanför ramen af förevarande lagstiftning. Jag

hemställer därför, att paragrafen måtte utgå ur förslaget.

Justitierådet Sundberg:

. hänvisning till hvad jag erinrat vid 6 § instämmer jag uti hvad

justitierådet Skarstedt vid förevarande § anfört.

t- „ 59 §■

Lagrådet:

Att,, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa

allmängiltiga grunder, efter hvilka ordförande och ledamöter i expro
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

priationsnämnd skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta

på stora praktiska svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt

och inveckladt expropriationsärende, hvarför kräfves ett tidsödande

förberedande studium af handlingarna, åtminstone från ordförandens

sida, den andra gången åter ett ärende, hvars hela behandling af

nämnden är undangjord på en eller annan timme. Vid expropriation

för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda expropriationsmäl

handläggas samma dag af expropriationsnämnder med delvis växlande

sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga

undergår sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros

åt rätten att bestämma beloppet af den ersättning för uppskattningen,

som skall utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd,

för den händelse öfverenskommelse därom ej träffas.

60 §.

Regeringsrådet Er fiber g:

Enligt motiveringen till kommittébetänkandet är afsedt, att den exproprierande

icke skall vara skyldig gälda kostnad, som närmast föranledts åt

motparten och finnes icke hafva varit för sakens utredning åt nöden. Detta

synes dock icke med erforderlig tydlighet framgå af paragrafens affattning;

och hemställes därför om något förtydligande af densamma.

62 §,

Justitierådet Skarstedt:

Det lärer vara nödigt att på annat sätt än som skett gifva uttryck

åt den i förslaget innefattade meningen att rätten till förundersökning

skall medföra en så vidsträckt befogenhet som vidtagande af förändring:

i fastighetens substans, t. ex. rätt att fälla växande träd.

o o 7

68 §.

Lagrådet:

Det i andra stycket af förevarande § upptagna stadgande torde icke

vara till något egentligt gagn för den, af hvilken vägarbetet skall utföras;

och då anledning till afvikelse från förslagets allmänna ståndpunkt att

expropriationsrätt skall beviljas endast efter därom gjord ansökning icke

eljest torde föreligga, hemställes, att stadgandet måtte uteslutas ur förslaget.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

143

71 §.

Lagrådet:

I allmänhet lärer hinder ej möta för den exproprierande att genom

öfverenskommelse på skäliga villkor erhålla upplåtelse för ändamål, som

afses i förevarande §; och tillräcklig anledning att för de undantagsfall, då

uppgörelse ej kan träffas, afvika från den eljest gällande regeln att endast

Konungen äger medgifva expropriationsrätt torde icke föreligga. Då bestämmelserna

i förevarande § äro afsedda att vinna tillämpning jämväl

vid expropriation för järnväg eller farled, må härutinnan erinras, att genom

stadganden ^ i 73 och 79 §§ möjlighet beredts att, där behofvet af

upplåtelse för här afsedt ändamål icke låter på förhand med säkerhet beräkna

sig, för dess tillgodoseende i föreskrifven ordning erhålla tillstånd

till expropriation i den omfattning sådan finnes böra äga rum.

På grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande § måtte uteslutas

ur förslaget och i sammanhang därmed de i 78 och 80 §§ intagna

hänvisningar till 71 § utgå.

72 §.

Lagrådet:

Då enligt förslaget allenast för sådan enskild järnväg, som är afsedd

för allmän trafik, expropriationsrätt skall kunna meddelas, samt i förslaget

icke synes böra, vare sig direkt eller indirekt, uttalas något

angående koncession å byggande af järnväg, torde åt första stycket af

förevarande § böra gifvas den förenklade affattning, att detsamma kommer

att utsäga allenast att, innan expropriationsrätt sökes för byggande af

järnväg, renstakning af banlinjen skall äga rum.

73 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Med det i sista stycket af förevarande § meddelade stadgande afses,

enligt hvad af motiveringen framgår, att Konungen skall i det i nämnda

stycke omförmälda fall förordna, icke blott till hvilket område eller till

hvilket afstånd från den renstakade banlinjen expropriationen må sträcka

sig utan ock på hvilka villkor i afseende å kontrollen dylik utsträckning

må ske. Denna förslagets mening framgår icke med tydlighet af den

föreslagna lagtexten; och hemställes därför om ett förtydligande tillägg i

antydt hänseende.

Hvad nu sagts gäller äfven om 79 § andra stycket i förslaget.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

74 och 75 §§.

Lagrådet:

Att besittningstagande, som afses i förevarande §§, icke i något fall

må äga rum utan att markens ägare minst fjorton dagar förut genom den

exproprierandes försorg fått underrättelse därom torde vara i förslaget

afsedt men har icke kommit till korrekt och tydligt uttryck, hvadan en

omredigering af stadgandena lärer vara erforderlig.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

De i 75 § upptagna bestämmelserna åsyfta uppenbarligen endast att

bereda skydd åt ägaren af fastighet, som är föremål för expropriation.

Hvad beträffar innehafvare af särskild rätt till fastighet, lärer själfständig

expropriation af dylik rätt under sådana förhållanden, som angifvas i andra

stycket af 75 §, icke för järnvägsanläggningar komma i fråga i annat fall

än då tomträtt — eller möjligen vattenfallsrätt — skall exproprieras; och

innehafvare af sådan rätt kommer på grund af bestämmelsen i 4 kap. 9 §

andra stycket i lagen om .nyttjanderätt till fast egendom, jämfördt med

11 § första stycket i sagda kapitel, att hafva samma ställning som i 75 §

af förslaget inrymts åt fastighetsägare. För den händelse åter till fastighet,

som skall exproprieras, är upplåten särskild rätt, hvilken i anledning

af denna expropriation skall försvinna, kan rättigheten vara af sådan beskaffenhet,

att dennas innehafvare bör genom bestämmelse i den föreslagna

lagen erhålla enahanda skydd som stadgandena i 75 § bereda en ägare.

Detta är förhållandet, när mark, som skall exproprieras, är upplåten på

arrende eller hyra. Enligt förslaget kan arrendatorn eller hyresgästen icke

göra gällande anspråk, som omförmäles i 75 §; och äfven om markägaren

skulle vara villig att för nyttjanderättshafvarens skull träda emellan,

synas stadgandena i 75 § andra stycket icke i något fall lämna utväg

härtill. På grund häraf hemställes, att hvad i 75 § stadgas om ägare

förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om arrendator eller

hyresgäst. Att utsträcka skyddet till innehafvare af annan särskild rätt

torde däremot icke vara af något behof påkalladt.

76 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

I denna § stadgas, att när enligt 75 § nedsättning af expropriationsbelopp

ägt rum, de i 49 § andra stycket af förslaget meddelade bestäm
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

145

melserna angående fördelning af expropriationsersättning skola, oaktadt

expropriationen icke är fullbordad, lända till efterrättelse. Beträffande

verkan af nedsättning och fördelning, hvarom nu är fråga, gäller detsamma

som vid 45 och 46 §§ anförts i afseende å det fall att, såsom

lagrådet ansett böra få ske, vid expropriation i allmänhet den exproprierande

redan innan utslaget i expropriationsmålet vunnit laga kraft nedsätter

expropriationsersättningen i syfte att genast komma i besittning af

den ifrågavarande marken. Jämväl med hänsyn till fördelning af belopp,

som afses i 75 §, böra därför 2 mom. i 24 § inteckningsförordningen

samt 51 § andra stycket i förslaget underkastas ändring i enlighet med

hvad vid 45 och 46 §§ förordats.

Förhållande, som afses i 50 § af förslaget, kan gifvetvis föranleda

undantag från tillämpningen af den i första stycket af förevarande § meddelade

föreskriften; och bör fördenskull erforderlig rättelse i detta stycke

vidtagas.

77 §.

Lagrådet:

Det kan ifrågasättas, huruvida icke med förevarande § bör förbindas

en bestämmelse angående åliggande för rätten att, för den händelse

nämnden ej skulle iakttaga föreskriften i paragrafen, vidtaga jämkning i

uppskattningen.

79 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Det synes böra tagas under öfvervägande, huruvida icke enahanda

bestämmelser, som enligt förevarande § äro afsedda att gälla om expropriation

för farled, böra gälla jämväl i afseende å expropriation för flottled.

84 §.

Lagrådet:

Att påstående enligt första stycket i denna § ej kan väckas beträffande

område, som afses i 82 §, synes väl framgå vid en jämförelse med

innehållet i samma §, men torde till undvikande af missförstånd stadgande

därom böra här upptagas.

Utslag i tvist, som i nämnda stycke omförmäles, lärer ej kunna anses

annorledes än såsom ett under rättegång meddeladt beslut. På grund häraf

och med hänsyn till stadgandet i 16 kap. 8 § rättegångsbalken torde det

böra uttryckligen stadgas, att särskild talan må föras mot utslaget.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

86 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Stadgandet i första punkten af förevarande § innebär, att ett samhälle

är pliktigt att utan ersättning upplåta samhället tillhörig gatumark

för ändamål, som är för samhällets egna uppgifter främmande. Ett

sådant stadgande synes, såsom jämväl kommittén i sina motiv medgifver,

ej rätt väl öfverensstämma med eljest gällande rättsgrundsatser; och de

skal, som af kommittén anförts till stöd för afvikelsen, kunna icke anses

tillfyllestgörande, äfven om man, i likhet med kommittén, vill inskränka

densamma till statens telegraf- och telefonledningar. Särskilt obilligt

i tillämpningen ter sig stadgandet för de fall, då samhället med kanske

dryga utgifter förvärfvat gatumark och iordningsställt densamma för sina

behof. Förbises må ej heller i detta sammanhang, att möjlighet att bereda

ersättning för det åtminstone temporära hinder i allmänna trafiken,

som förorsakas af ledningens anbringande, knappast synes förefinnas.

Någon synnerlig fördel för den exproprierande lärer den ifrågasatta befrielsen

ej heller innebära. Äfven om ersättning för upplåtelsen förklaras

skola utgå, torde nämligen ersättningsbeloppet komma att sättas tämligen

lågt med hänsyn såväl till innebörden af upplåtelsen som ock särskilt

till innehållet i 87 § första stycket och 88 § af förslaget. Slutligen må

erinras, att om ock område, som här afses, i regel torde vara i samhällets

besittning, det dock icke är utan exempel att sådant område tillhör enskild;

och för dylikt fall saknar uppenbarligen stadgandet hvarje berättigande.

På grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande undantagsbestämmelse

uteslutes ur förslaget. I hvarje fall synes anledning icke

föreligga att, såsom i förslaget ägt rum, utsträcka bestämmelsens omfattning;

utöfver statens telegraf- och telefonledningar. Äfven om den enskilde

med sin anläggning tillgodoser ett allmänt intresse, torde hans egentliga

syftemål uteslutande vara den egna förtjänsten.

Därest i förslaget upptoges bestämmelse därom att ersättning för

nyttjanderätt samt för stadigvarande skada och intrång skall utgå i årlig

afgäld, skulle visserligen härigenom beredas möjlighet att utan hänsyn

till de fall, som afses i 87 § första stycket och 88 §, beräkna ersättningsbeloppets

storlek, men detta förhållande synes knappast innebära tillräcklig

anledning att här afvika från förslagets allmänna ståndpunkt att expropriationsersättning

skall utgå på en gång.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Enligt bestämmelsen i sista punkten af denna § skall ersättning för

skada eller intrång, som uppstår efter expropriationen, i brist af öfverenskommelse

bestämmas af nämnd. Det förefaller emellertid mindre tilltalande,

att ett nytt eller kanske riktigare fortsatt expropriationsförfarande

sålunda skall kunna inledas efter det. expropriationen fullbordats. För

öfrigt torde bestämmelsen i fråga knappast låta sig tillämpas med mindre

den fullständigas med ganska utförliga föreskrifter om huru, för den händelse

det egentliga expropriationsmålet afslutats, ärende, som här afses,

skall . anhängiggöras, hvarest och inom hvilken tid nedsättning skall ske,

påföljden för försummelse i nämnda hänseende m. m. Med hänsyn till

hvad sålunda anförts hemställes, att bestämmelsen utbytes mot föreskrift

att ersättningen, om öfverenskommelse ej kan träffas, skall bestämmas af

domstol. Därigenom skulle ock uppkomma enhetlighet i behandlingen af

tvistefrågor enligt förevarande lagrum och enligt 87 § första stycket, något

som . icke är utan sin betydelse, för den händelse tvistefrågorna samtidigt

föreligga till afgörande. Så är t. ex. förhållandet, om å ena sidan samhället

påstår skyldighet för ledningens ägare att flytta densamma och å

den andra denne yrkar, att samhället för sin anläggning skall välja annan

plats mot ersättning enligt förevarande lagrum för kostnadsökningen.

Justitierådet Sundberg:

Äfven jag anser tillräckliga skäl ej föreligga att i förevarande fall

stadga sådant undantag från de allmänna reglerna, som första punkten af

86 § innebär. Och det synes mig ej heller vara skäl att göra ens det

undantag, som samma § i öfrigt innehåller. Vid hvarje expropriation

måste man för beräkningen af skada, särskildt sådan som förväntas uppstå

genom, det exproprierades användande, räkna med sannolikheter; och jag

kan ej finna, att i detta hänseende svårigheterna vid en expropriation å

plats, som omförmäles i 82 §, äro så väsentligen större än vid expropriation

för svagströmsledningar å annan plats eller vid åtskilliga andra

fall. af expropriation, t. ex. för vattenledning eller för linbana, att ett så

viktigt afsteg från de grundläggande principerna i förslaget, som här är

ifrågasatt, är däraf motiveradt. Man skulle snarare kunna ledas till ett

motsatt .antagande dels med hänsyn därtill att kostnaderna för bestämmande.

i hvarje fall af uppkommen skada antagligen skulle blifva alltför

stora i förhållande till skadeersättningens belopp dels ock emedan för nu

omhandlade företag ytterst sällan torde komma i fråga att använda expropriationsförfarandet,

utan behöflig upplåtelse i regel fortfarande, såsom

hittills, lärer komma till stånd genom aftal mellan vederbörande.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

På grund af hvad jag nu anfört tillstyrker jag, att 86 § måtte ur

förslaget utgå. Vid bifall härtill torde jämväl 87 § första stycket och 88 §

böra uteslutas, enär de däruti intagna stadgandena icke synas äga fog

under annan förutsättning än att för ledningens framdragande mark upplåtits

utan full ersättning för upplåtelsen. Måhända bör dock i så tall

ett eller annat af de ändamål, som uppräknas i 87 § första stycket, inflickas

bland de i samma paragrafs andra stycke angifna ändamål.

88 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Stadgandet i denna § innebär enligt sin ordalydelse, att område,

som afses i 82 §, skulle kunna öfvergå från samhället i enskild ägo utan

att dessförinnan undergå förändring till sin natur. Detta är naturligtvis

icke afsedt, utan förutsättes för lagrummets tillämpning, att sådan förändring

skall hafva försiggått i vederbörlig ordning. För ''öfrigt synes

detta böra vara den enda förutsättningen för inträdandet af här afsedd

rättsverkan. Den genom expropriationen förvärfvade rätten torde nämligen,

ehvad ersättning för upplåtelsen skall utgå eller icke, ej innebära annat

eller mera än rättighet att hafva ledningen kvar så länge området tjänar

samma ändamål som vid tiden för ypplåtelsen. I förstnämnda fall har ju

ersättningen bestämts med hänsyn till områdets speciella natur och den

omständighet att tillämpning af förevarande § kan inträffa. Ett bibehållande

af förslagets ståndpunkt i denna fråga skulle i många fall kunna

faktiskt omöjliggöra för ett samhälle att genom bebyggande tillgodogöra

sig gatumark, som enligt vederbörligen fastställd ändring i stadsplan öfvergått

till tomtmark, något hvartill anledning så mycket mindre torde föreligga,

som nyssnämnda rätt för ledningens ägare i allt fall kunde bringas

till upphörande genom en så enkel åtgärd från samhällets sida som områdets

öfverlåtande till enskild.

På grund af det anförda hemställes, att stadgandet omarbetas i antydd

riktning.

91 och 92 §§.

Lagrådet:

I förslaget förutsättes, att vid expropriation för ändamål, som afses

i 91 §, den besittningsrätt till mark inom det exproprierade området,

som före expropriationen upplåtits till ägare af därstädes uppförda hus, icke

genom densamma rubbas utan fortfarande skall bestå, där ej försäljning

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

eller upplåtelse, som afses i 92 §, kommer till stånd. Härpå syftar ock

föreskriften i sista stycket af 92 §; men med hänsyn till den uttryckliga

bestämmelsen i 46 § af förslaget, att exproprierad fastighet skall öfvergå

till nye ägaren fri från all särskild rätt, som ej jämlikt utfästelse af honom

lämnas orubbad, kan ifrågasättas, om ej hvad med förslaget härutinnan

åsyftas bort komma till tydligare uttryck i själfva lagtexten.

Såsom förut inom lagrådet erinrats, synes man vid affattandet af

92 § hafva utgått från den förutsättningen att stadsplan och tomtindelning

för det exproprierade området i regel linnes fastställd vid expropriationen

eller åtminstone kommer till stånd inom närmaste tiden därefter.

Härpå tyda föreskriften i första stycket om skyldighet för husägaren att

vara underkastad jämkning, som kan erfordras för genomförande af stadsplan

och tomtindelning, äfvensom bestämmelsen i första punkten af andra

stycket, enligt hvilken markägaren antages kunna till husägaren upplåta

tomt med tomträtt. Fall kunna emellertid inträffa, särskild! vid fisklägen,

där byggnaderna ofta ligga hopgyttrade, då upprättande af stadsplan

stöter på nära nog oöfvervinneliga svårigheter och fastställelse af sådan

plan därför kanske aldrig ifrågakommer. Med hänsyn härtill torde

92 § böra undergå någon jämkning i affattningen till förebyggande af

det missförstånd att bestämmelserna om försäljning eller upplåtelse, som

där afses, icke skulle vai’a tillämpliga i nu berörda fall.

93 §.

Regeringsrådet Erriberg:

Af förarbetena till förslaget framgår, att expropriationsrätt för ändamål,

som afses i denna §, skall tillkomma allenast kronan, kommun eller

skogsvårdsstyrelse. Åt denna förslagets mening synes emellertid böra

gifvas ett korrektare uttryck än som skett i förslaget.

Vidkommande det förfarande, som i ärende af förevarande beskaffenhet

skall äga rum, är förslaget ej fullt klart. Meningen synes emellertid

vara, att ifall markens ägare på grund af därom framställdt påstående

erhåller föreläggande att inom viss tid själf ombesörja återväxt å

marken, pröfning af den gjorda framställningen om expropriationsrätt till

marken skall anstå till dess det visat sig, om föreläggandet behörigen

fullgöres eller icke, och således, då tiden härför utlupit, ånyo upptagas.

Då tiden för fullgörande af föreläggande, som nyss nämnts, antagligen i

de flesta fall måste tilltagas tämligen lång, synes emellertid lämpligare,

att stadgande i paragrafen införes därom att i fall, hvarom nyss sagts,

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

pröfningen af frågan om expropriationsrätt skall bero af därom gjord förnyad

framställning i sådant syfte.

94 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och SJcarstedt:

Då enligt 93 § expropriation för ifrågavarande ändamål icke må äga

rum i annat fall än att vederbörande markägare underlåtit att begagna sig

af honom lämnadt tillfälle att själf ombesörja skogsåterväxt, torde beträffande

mark, som för angifna ändamål blifvit exproprierad, saknas anledning

att tillerkänna markägaren den särskilda lösningsrätt, hvarom i förevarande

§ förmäles och hvartill motsvarighet ej finnes i fråga om flygsandsfält,

därom ägaren försummat att taga vård.

Regeringsrådet Ernberg:

Expropriation för ändamål, som afses i 93 §, skall visserligen enligt

förslaget kunna äga rum så snart skogsåterväxt å marken i fråga finnes

böra åstadkommas på det allmännas bekostnad. Med hänsyn till de med

dylik expropriation i större omfattning förbundna betydande kostnader

är dock sannolikt, att sådan expropriation kommer att anlitas hufvudsakligen

i sådana fall, då behofvet af skogsåterväxt ur allmän synpunkt finnes

mera trängande, såsom till förekommande däraf att en för närliggande

trakter äfventyrlig försumpning af marken må alltför mycket utbreda

sig, eller till förbättrande af svåra klimatiska förhållanden i viss trakt,

eller dylikt. Därest det åsyftade ändamålet verkligen skall vinnas, synes

därför skogen å den exproprierade marken, om denna efter åstadkommen

skogsåterväxt återlöses af den enskilde, böra ställas under sådan

kontroll, att skogen kommer att i det allmännas intresse på ett effektivt

sätt skyddas. Någon garanti för att i dylikt fall skogen eljest

blir af den enskilde på ett rationellt sätt skött finnes icke, helst ju intet

hindrar denne att afyttra marken till annan eller andra, som måhända

sakna alla förutsättningar för åstadkommande af sådan skötsel; och ingripande

från skogsvårdsstyrelsens sida på grund af 1903 års lag angående

vård af enskildes skogar kan ske först efter det verklig vanskötsel

af skogsmarken konstaterats. Fara föreligger därför, att därest icke vid

återlösen särskild kontroll med afseende å skogsvården anordnas, de uppoffringar,

det allmänna iklädt sig för åstadkommande af skogsåterväxt,

mången gång skola visa sig till stor del vara förgäfves och det ändamål,

man genom expropriationen velat vinna, mer eller mindre förfeladt.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Skall därför nu ifrågavarande lösningsrätt i förslaget bibehållas,

synes det böra tagas under öfvervägande, huruvida icke afverkning å

skogsmark, som på grund af förevarande stadgande löses, bör ställas under

särskild kontroll, exempelvis så att därå afverkning annorledes än till

husbehof må ske allenast efter utsyning.

Justitierådet Sundberg:

Tvekan kan i åtskilliga fall, som ej särskildt berörts i de inom lagrådet

afgifna yttrandena, råda, i hvad mån genom de i 66—94 §§ af

förslaget meddelade särskilda bestämmelser öfriga stadgande!! i förslaget

modifieras eller helt förlora tillämpning. Till undanröjande af sådan tvekan

torde i antydda fall böra å vederbörliga ställen meddelas erforderliga tydliga

hänvisningar i sådant afseende.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Genom den föreslagna lagen upphäfves, bland annat, förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.

Enligt 14 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti

1907 äger, då enligt nämnda lag mark skall till stad afstås eller af staden

lösas, den, som af markens afträdande lider skada, att njuta ersättning

därför af staden; och skola i sådant fall de i sagda förordning meddelade

föreskrifter äga tillämpning med iakttagande af hvad i 15—24 §§ i stadsplanelagen

finnes stadgadt.

Väl är i förslagets slutbestämmelse upptagen föreskrift att, där i

lag eller särskild författning förekommer hänvisning till bestämmelse, som

skall upphäfvas, i stället motsvarande bestämmelse i förslaget skall tillämpas,

men torde det, särskildt med hänsyn därtill att de i sistnämnda §§

af stadsplanelagen upptagna föreskrifter hänföra sig till speciella stadgande11

i 1866 års förordning, böra blifva föremål för noggrann undersökning

i hvilken män hvad som sålunda är att iakttaga då mark skall afstås eller

lösas enligt stadsplanelagen låter förena sig med de i förslaget upptagna

nya föreskrifterna; och vill lagrådet i sådant hänseende fästa särskild uppmärksamhet

å följande.

Enligt 1866 års förordning skall i brist af öfverenskommelse mellan

parterna Konungen bestämma tiden då fastighet, hvars exproprierande är

i fråga, skall afstås eller upplåtas; och afgörande härom skall träffas innan

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

stämning i expropriationsmålet må utfärdas. Förslaget står åter i detta

hänseende på eu helt annan ståndpunkt. Någon viss tillträdestid skall ej

på förhand bestämmas, men nye ägaren är berättigad att sedan expropriationen

fullbordats tillträda fastigheten. I vissa fall kan ock mark dessförinnan

få tillträdas. De sålunda föreslagna nya bestämmelserna synas

böra föranleda upphäfvande af eller åtminstone ändring af och tillägg till

16 § i stadsplanelagen. Att bibehålla den i första stycket af nämnda lagrum

upptagna föreskriften om viss tillträdestid, bestämd genom Konungens

förordnande eller parternas öfverenskommelse, innan stämning må utfärdas,

medan motsvarande föreskrift icke finnes upptagen i den allmänna expropriationslagen,

lärer icke kunna gå för sig: och äfven om det skulle befinnas

lämpligt att för de i andra stycket af paragrafen upptagna fall bibehålla

där meddelade särskilda bestämmelser om tiden för marks afträdande och

således för dessa fall icke tillämpa stadgandet i 46 § första stycket af förslaget,

torde det vara erforderligt att nämnda bestämmelser kompletteras

med föreskrifter huru förfaras skall för den händelse expropriationsersättningen

ej hunnit bestämmas före tillträdesdagen.

I detta sammanhang erinras, att genom hänvisning i stadsplanelagen

till 69 och 70 §§ i förslaget de i nämnda lagrum upptagna bestämmelser

synas böra göras tillämpliga i fråga om expropriation ai mark för hufvudgator,

som omförmäles i 11 § nyssnämnda lag.

Enligt förslagets allmänna bestämmelser äger, i olikhet med hvad nu

gäller, ingen förpröfning af uppkomna tvistefrågor rum, utan de afgöras

af rätten i sammanhang med fastställande af nämndens beslut. Skulle, efter

det stämning utfärdats, rätten af någon anledning afvisa stämningen, _ blir

beslutet härom att betrakta såsom ett hufvudsakligt utslag, mot hvilket

talan skall fullföljas efter vad. Ogillas åter ett framställ dt yrkande i sådan

riktning, får särskild talan däremot ej föras, utan kan denna fråga dragas

under hofrätts pröfning endast i sammanhang med hufvudsaken d. v. s.

rättens fastställelse af uppskattningen. Aid sådant förhållande synes det

oegendigt att bibehålla sfadgandena i första stycket af 17 § i stadsplanelagen,

hvilka öfverensstämma med reglerna i 1866 års förordning.

I 18 § stadsplanelagen föreskrifves, att hvad i 14 § af 1866 års

förordning är stadgadt icke skall medföra skyldighet att lösa jord eller

lägenhet, som ligger inom det område stadsplanen omfattar. Sistnämnda

lagrum motsvaras i förslaget af 10 § första stycket. Följdriktigheten synes

fordra, att jämväl 10 § andra stycket sättes ur tillämplighet i det hänseende,

hvarom här är fråga.

Bestämmelsen i 21 § af stadsplanelagen är med hänsyn till stadgandet

i 7 § af förslaget öfverflödig. Den kan ock blifva i någon mån miss
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46. 153

visande. Tillika må erinras, att enligt förslaget förutses möjligheten jämväl

af värdeminskning.

Stadgandet i 22 § af stadsplanelagen blir enligt sin ordalydelse att

tillämpa äfven för det fall att den exproprierande tillträdt fastigheten

och således enligt bestämmelse i 47 § första stycket af förslaget försummelse

af hvad i 45 § första stycket är stadgadt ej medför att rätten till

expropriation förverkas. Detta synes något oegentligt, då stadgandet i fråga

är afsedt att ersätta föreskriften i sista punkten af 24 § i 1866 års förordning,

enligt hvilken fråga om jords eller lägenhets afstående i visst fall

skall vara förfallen och ankomma på ny pröfning.

Därest en revision af sagda §§ i stadsplanelagen anses böra vidtagas,

bör den emellertid icke inskränkas att omfatta allenast ofvan särskildt berörda

stadganden, utan synes den böra gå ut på att till alla delar, äfven

i formellt hänseende, bringa bestämmelserna i nämnda §§ till öfverensstämmelse

med föreskrifterna i förslaget; och är härutinnan att uppmärksamma

jämväl innehållet i 14, 26 och 32 §§ af stadsplanelagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet yttrade;

Af skäl, som vid 51 § af förslaget till lag om expropriation af lagrådet

anförts för komplettering och förtydligande af 24 § inteckningsförordningen,

torde det föreslagna nya momentet af 36 § samma förordning

böra undergå sådan ändring, att dels hänsyn tages till det fall att

till en eller flera af gemensamt intecknade egendomar genom expropriation

upplåtes särskild rätt samt af expropriationsersättningen betalning utfaller

å intecknadt belopp och dels ordet »löseskillingen? ersättes med annat,

mera allmänt uttryck.

Enär i båda styckena af 1 mom. i förevarande § upptagits föreskrift

angående anteckning i inteckningsprotokollet, torde för tydlighetens

skull den i 2 inom. upptagna hänvisningen till 1 mom. böra uttryckligen

hänföras till det med hänvisningen afsedda andra stycket af sistnämnda

moment.

Slutligen vill det synas som om, för vinnande af motsvarighet till

hvad i 24 § 2 mom. andra stycket inteckningsförordningen stadgas för

där afsedt fall, de i 2 mom. af förevarande § meddelade nya föreskrifterna

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

lämpligen borde utsträckas till att gälla äfven för det fall att enligt gällande

bestämmelser om ändring eller utrifning af vattenverk en eller flera

af gemensamt intecknade fastigheter varda helt eller delvis afträdda.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg

tilläde:

Därest expropriationsersättning, som afser allenast en eller flera af

gemensamt intecknade egendomar, blifvit jämlikt 75 § i förslaget till lag

om expropriation nedsatt och vid fördelning af det nedsatta betalning utfaller

å intecknade beloppet, bör af enahanda skäl, som anförts vid 45 och

46 samt 76 §§ i nämnda förslag, inteckningen till motsvarande belopp

omedelbart upphöra att gravera de öfriga egendomarna; och för den händelse,

i enlighet med lagrådets hemställan, rätt till nedsättning af expropriationsbelopp

kommer beträffande expropriation i allmänhet att medgifvas

utan hinder däraf att rättens utslag icke vunnit laga kraft, gäller

hvad nu nämnts äfven i fråga om sådant belopp, som med tillämpning

häraf varder nedsatt. Detta föranleder emellertid beträffande 2 mom. i

förevarande § ändring, motsvarande hvad som förordats i fråga om 2 mom.

af 24 § inteckningsförordningen; och bör nu angifna förhållande uppmärksammas

äfven vid den jämkning af 51 § andra stycket i förslaget till

lag om expropriation, hvarom hemställan gjorts vid 45 och 46 samt 76 §§

i nämnda förslag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

155

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 31 januari 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

den 20 december 1912 avgivna utlåtande över de den 7 september

samma år till lagi’ådet remitterade förslagen till lag om expropriation, lag

om ändrad lydelse av 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom samt lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den

27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

följande.

»Vad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt i fråga om förslaget

till lag om expropriation har jag funnit mig böra i allmänhet gå

till mötes,° och även vissa erinringar, som vid samma lagförslag gjorts

inom lagrådet utan att där vinna så stark anslutning som den nyss angivna,

hava synts mig vara befogade. Då jag jämväl beträffande grun
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

derna för de i anledning härav vidtagna ändringarna i förslaget i regel ansluter

mig till de inom lagrådet avgivna yttrandena, torde jag, vad dessa ändringar

angår, kunna i huvudsak inskränka mig till en kort redogörelse för

vad sålunda åtgjorts. Endast i något enstaka fall har jag funnit särskilt

anförande av skäl vara erforderligt från min sida. Härutöver anhåller jag

att i de få punkter, där jag ansett mig icke eller endast delvis böra biträda

förslag, som framställts av lagrådet eller dess flesta ledamöter, få

angiva de skäl, som i sådant avseende varit för mig bestämmande.

Den omarbetning ifrågavarande lagförslag i åtskilliga punkter fått

undergå har i allmänhet avsett förtydligande och utveckling av bestämmelser

i det remitterade förslaget eller jämkning i detaljer samt endast

mera undantagsvis inneburit någon viktigare förändring i sak.

Såsom lagrådet anmärkt, saknas i det remitterade förslaget en allmän

bestämmelse, varigenom kronan tillkommande särskild rätt till fastighet

i enskild ägo uttryckligt fritages från expropriation. I fråga om självständig

expropriation av särskild rätt har nu denna brist avhjälpts i sammanhang

därmed att i 1 § 1 mom. införts stadgande om dylik expropriation.

Likaledes har den i 2 § tredje stycket av det omarbetade förslaget

meddelade regeln att, då fastighet avstås på grund av expropriation, innehavare

av särskild rätt till fastigheten skall vara pliktig avstå rättigheten

inskränkts till det fall att innehavaren är annan än kronan; och har den

i 49 § andra stycket innefattade bestämmelsen om att exproprierad fastighet

i regel skall vara gravationsfri förtydligats i samma hänseende.

Till förtydligande av förslagets ståndpunkt beträffande allmän väg

å stads område hava i 1 § 1 mom. efter orden ''allmän väg’ tillagts orden

''på landet eller i stad’.

En annan förändring av bestämmelserna i samma moment är, att

stadgandet om expropriation i syfte att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden

begränsats till att gälla bebyggda områden. Såsom inom

lagrådet framhållits, synes beträffande obebyggd mark nämnda syfte, såvitt

nu är i fråga, redan vara i huvudsak tillgodosett genom bestämmelsen i

10 § andra stycket av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och

tomtindelning. Den kommitté, på vars förslag berörda lag närmast är

grundad, åberopade till stöd för ifrågavarande bestämmelse, att till kommitténs

kännedom kommit flera fall, då det stött på hart när oövervinnliga

svårigheter att med äganderätt förvärva tomter inom planlagt område,

samt att även andra fall kunde tänkas, då vederbörande jordägare inom

planlagt område av spekulationslusta eller av annan anledning motsatte

sig försäljning av tomter på antagliga villkor. De olägenheter, mot vilka

berörda stadgande i stadsplanelagen är riktat, sammanfalla alltså väsent
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

157

ligen med dem man velat undanröja genom den föreslagna expropriationslagstiftningen

i denna del. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

vad lagrådets flesta ledamöter i ämnet anfört torde den vidtagna begränsningen

av förslagets omfattning ej böra möta någon betänklighet; och

synes det ej heller vara nödigt att, enligt vad inom lagrådet ställts i fråga,

i detta sammanhang jämka ordalagen i stadsplanelagens stadgande.

Lydelsen av de i 1 § 2 mom. innefattade bestämmelserna om expropriation

av fast fornlämning eller för jordområdes avsättande såsom

naturminnesmärke har jämkats i det avseendet, att dylik expropriation

förklarats icke kunna åsyfta avstående av mark till annan än kronan.

Däremot har en av lagrådets flesta ledamöter gjord hemställan, som

går ut på att stadgandena i det remitterade förslagets 1 och 2 §§ skulle

till större delen byta plats, icke föranlett någon åtgärd. Någon mera betydande

erinran ur redaktionell synpunkt torde icke finnas mot att låta

1 § innehålla bestämmelser utvisande, av vem, i fråga om vilken egendom

och för vilka ändamål expropriationsrätt kan beviljas, samt i 2 § närmare

angiva, vad meddelad expropriationsrätt innebär. Åven den inom lagrådet

föreslagna omläggningen av berörda stadganden skulle för övrigt

vara förenad med vissa redaktionella olägenheter. Den i lagrådets yttrande

påpekade oegentligheten, att en allmän bestämmelse om att expropriation

kan ske enbart av särskild rätt till fastighet enligt det remitterade

förslaget meddelas först i 2 §, har emellertid avhjälpts genom det av mig

redan omnämnda stadgandet i andra stycket av 1 § 1 mom.

Genom den likaledes av mig förut omnämnda bestämmelsen i 2 §

tredje stycket har bland förslagets grundläggande stadganden införts tydlig

föreskrift, att expropriationsrätt i avseende å fastighet utan vidare inbegriper

befogenhet att övertaga fastigheten fri från rättighet, som besvärar

densamma.

I fjärde stycket av 2 § hav upptagits erinran om att enligt särskilda

bestämmelser i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom tomträtt och vattenfallsrätt skola i fråga om expropriation behandlas

såsom fast egendom.

Den i 2 § andra stycket av det remitterade förslaget innefattade

allmänna bestämmelsen, att vad om fastighet stadgas skall i tillämpliga

delar gälla om särskild rätt till sådan egendom, har nu införts i ett särskilt

lagrum, .8 §, och därvid inskränkts till att avse det fall att särskild

rätt till fastighet utgör självständigt föremål för expropriation. I sammanhang

härmed hava i 11 § samt 19 § tredje stycket meddelats erforderliga

bestämmelser av motsvarande innehåll i fråga om särskild rätt till

en fastighet, som avstås på grund av expropriation.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Ma,j:ts nåd. proposition Nr 46.

Den i det remitterade förslaget ej berörda frågan, huruvida fordringar,

för vilka enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken åtnjutes

förmånsrätt till betalning ur fastighet, skola, i den mån de ej äro allmänna

utskylder, vid expropriation av fastigheten behandlas enligt förslagets

regler om särskild rätt, har nu vunnit sin lösning genom den i

49 § andra stycket intagna bestämmelsen att dylika fordringar, även då

de icke utgöra allmänna utskylder, skola liksom dessa lämnas oberörda av

expropriationen.

I anledning av vad lagrådet vid 1 och 2 §§ anfört därom, att beträffande

expropriation för anläggning av elektrisk ledning förslaget bör

på ett eller annat sätt angivas avse allenast svagströmsledningar, har jämkning

vidtagits i rubriken till förslagets sjätte avdelning samt i 87 §.

Lagrådets erinringar vid 3 § i det remitterade förslaget hava föranlett

jämkningar i 4 § första stycket och 78 § andra stycket av nuvarande

förslag.

Likaledes har i anledning av lagrådets yttrande angående 4 § tredje

stycket i det remitterade förslaget lydelsen av samma stycke i förevarande

förslags 5 § något jämkats.

Med hänsyn till vad lagrådet vid 4 § i det remitterade förslaget

anfört om fullföljande av expropriationsanspråk genom stämning har i 5 §

fjärde stycket och 61 § första stycket av nuvarande förslag vidtagits den

ändring att för sådan fullföljd skall erfordras endast ansökning om stämning.

13 § andra stycket i nuvarande förslag har till följd av lagrådets

erinran vid 11 § i det remitterade förslaget erhållit en delvis förändrad

lydelse.

Vad lagrådet anmärkt vid 13 § i det remitterade förslaget har iakttagits

vid avfattande av 15 §, 56 § andra stycket och 59 § första stycket

i förevarande förslag.

Likaså har lagrådets yttrande vid det remitterade förslagets 18 §

givit anledning till förändring i lydelsen av 21 § i det nya förslaget.

20 § i det remitterade förslaget motsvaras av det omarbetade förslagets

23 och 24 §§. Vid de senare paragrafernas formulering har beaktats

vad lagrådet anfört beträffande den förra paragrafen.

Det remitterade förslaget saknar särskilda bestämmelser för det fall,

att en person, som är obehörig att förordnas till eller kvarstå såsom ordförande

eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder inom ett

valområde eller att tillhöra kretsen av dem, som inom ett valområde äro

valbara till ledamöter i sådana nämnder, det oaktat innehar dylikt uppdrag

och jämväl inträder i nämnd. I enlighet med vad lagrådets flertal

anfört vid 22 § i det remitterade förslaget hava nu meddelats bestämmel
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ser, huru i sådant fall anmärkning om vederbörandes obehörighet må

framställas samt i vilken ordning dylik anmärkning skall prövas; och hava

dessa bestämmelser, på sätt 32 § i det nya förslaget utvisar, samarbetats

med de i det remitterade förslagets 28 § givna reglerna om framställande

och prövning av jäv. Sistnämnda regler hava härvid, ävenledes med hänsyn

till vad lagrådets flertal yttrat, förtydligats och fullständigats i vissa

avseenden.

På grund av lagrådets hemställan vid 23 § i det tidigare förslaget

har 27 § tredje stycket i det nya förslaget undergått någon jämkning.

Stadgandet i första punkten av det remitterade förslagets 24 § synes,

såsom lagrådet framhållit, vara överflödigt, och nämnda punkt har därför

icke upptagits i aet nya förslaget. Vad paragrafen i övrigt innehåller

ågei, med någon förändring, motsvarighet i 20 och 28 §§ av sistberörda

förslag.

Lagrådets yttrande vid 25 § i det äldre förslaget har föranlett stadgandet

i 31 § andra stycket av nuvarande förslag.

Aven bestämmelsen i 27 § fjärde stycket av det tidigare förslaget

har ändrats i enlighet med lagrådets erinran; och har den ändrade bestämmelsen,

för att vinna tillämpning jämväl i fråga om framställande av

anmärkning att ledamot i nämnd är obehörig, fått sin plats i 32 § av

förevarande förslag.

Med hänsyn till lagrådets anmärkning mot det remitterade förslagets

29 § har 33 § första stycket i nu föreliggande förslag något jämkats.

Jtadgandet i 31 § av det remitterade förslaget avser givetvis det

fall, att ordföranden eller ledamot avgår ur nämnd efter det definitivt beslut

fattats rörande någon del av den åt nämnden uppdragna värderino-,

och ett sådant beslut kan jag för min del icke finna oförenligt med bestämmelserna

i samma förslags 39 §. Då emellertid, särskilt med hänsyn

därtill att enligt förslagets mening mer än en fastighet blott undantagsvis

kan innefattas under samma expropriation, nämnda stadgande icke torde

aga någon större praktisk betydelse, har jag icke velat motsätta mig lagrådets

hemställan om stadgandets uteslutande ur förslaget.

. På Srunfl av vad lagrådet anmärkt mot 32 § iÖdet äldre förslaget

har i 35 § av det nya förslaget ej upptagits annan hänvisning än till 34 8

i samma förslag:.

Den av lagrådet vid 35 § i det remitterade förslaget gjorda hemställan,

att vad i andra punkten stadgas om ersättningen för exproprierad

fastighet skall vid delexpropriation erhålla motsvarighet beträffande ersättning

för skada eller intrång å den icke exproprierade fastighetsdelen, synes

vara befogad. Att en liknande regel skall gälla om ersättning för upp
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

låtelse av särskild rätt till fastighet torde emellertid ävenledes böra uttryckligt

angivas, särdeles som härigenom vinnes överensstämmelse med

det uttryckssätt 49 § i det remitterade förslaget och 56 § i nuvarande

förslag använda för att beteckna de slag av expropriationsersättning, till

vilka inteckningshavare och med dem likställda fordringsägare skola hava

företrädesrätt. I enlighet med vad nu anförts har andra stycket i det nuvarande

förslagets 38 § avfattats. Tredje stycket i samma § skall jag i

annat sammanhang beröra.

Vad inom lagrådet yttrats vid 36 § i det remitterade förslaget har

föranlett jämkning i 39 § andra stycket och 64 § i förevarande förslag.

1 anslutning till vad två ledamöter i lagrådet anfört beträffande 38 §

tredje stycket i det tidigare förslaget har den motsvarande bestämmelsen

i 41 § av det nuvarande förslaget delvis underkastats omarbetning.

Lagrådets uttalande, att i fråga om rättens befogenhet till jämkning

av nämndens uppskattning borde ur det remitterade förslagets 42 § uteslutas

allt, som icke hänförde sig till det fall att nämnden satt ersättningsbeloppet

lägre än den exproprierande erbjudit, synes mig giva anledning

till den erinran att, även då nämnden gått utöver vad ersättningstaganden

begärt, hinder mot att tillerkänna rätten sagda befogenhet icke kan förefinnas

annat än då det är fråga om ersättning, till vilken inteckningshavare

och med dem likställda fordringsägare hava företräde. Enligt 45 §

första stycket i det nya förslaget tillerkännes därför jämkningsrätt fortfarande

domstolen, så snart den ersättningsberättigades yrkande överskridits

beträffande annan ersättning än som avses i 38 § andra stycket.

Vad åter angår ersättning av sistnämnda slag, synes det i två särskilda

fall vara önskvärt, att nämndens uppskattning icke må behöva utan

vidare följas. Det ena fallet föreligger, om nämnden vid ersättningens

bestämmande gått utöver fastighetsägarens yrkande i vidare mån än som

erfordrats för skyddande av fordringsägarnas rätt, det andra, om nämnden

i anledning av fastighetsägarens yrkande stannat vid ett belopp under

fastighetens värde, ehuru för tillgodoseende av fordringsägarnas intresse

varit erforderligt att bestämma ersättningen till nämnda värde eller åtminstone

till ett belopp, som stått värdet närmare än det av nämnden

utsatta.

I: avseende å det förra av de sålunda angivna fallen synes den bästa

utvägen vara att, såsom lagrådet tillstyrkt, meddela bestämmelser i syfte

att icke under några förhållanden, till kränkning av den exproprierandes

rätt, fastighetsägaren må uppbära mera än han i målet begärt. Då full

säkerhet om det för fordringarnas täckande erforderliga beloppet icke

alltid torde vinnas förr än vid den likvid mellan fastighetsägare och ford
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 46.

ringsägare, som efter expropriationsersättningens nedsättande skall hållas

inför Konungens befallningshavande, synes ett stadgande av nämnda innehåll

hava sin plats i sammanhang med föreskrifterna om dylik likvid; och

bestämmelse i ämnet har därför införts i 56 § andra stycket av det omarbetade

förslaget.

Lagrådets erinringar beträffande det senare av de nyss omförmälda

fallen synas egentligen rikta sig mot ett vid remissen till lagrådet av mig

gjort uttalande, att stadgandet om att målet skall återförvisas till nämnden,

då denna ej förfarit enligt den föreslagna lagens bestämmelser, torde undantagsvis

kunna erhålla tillämpning jämväl då nämnden underlåtit att

till skyddande av fordringsägarnas rätt åsätta fastigheten ett skäligt och

tillräckligt värde, utöver vad fastighetsägaren yrkat. Det synes mig fortfarande

icke vara uteslutet att sådan tillämpning kunde äga rum, åtminstone

om av nämndens protokoll framginge att nämnden icke alls gjort

någon uppskattning av fastigheten utan allenast låtit bero vid ett av fastighetsägaren

yrkat, uppenbarligen för lågt belopp. Gärna medgives dock

att denna möjlighet blott har ringa praktisk betydelse; regeln att uppskattningen

tillkommer nämnden ensam bör utan tvivel upprätthållas.

Berörda stadgande, som i nu föreliggande förslag återfinnes i 45 § andra

stycket, är emellertid erforderligt, oavsett om sådan tillämpning som den

av mig ifrågasatta kan förekomma eller icke, och då något behov av

jämkning i stadgandets lydelse icke synes vara påvisat, hava lagrådets erinringar

i denna del icke föranlett någon åtgärd.

Att, såsom lagrådet vid 45 och 46 §§ av det remitterade förslaget

förordat, giva den exproprierande allmän befogenhet att på vissa villkor

taga expropriationsföremålet i besittning, så snart rätten meddelat utslag

i målet, synes mig innebära en förbättring av förslaget, och jag har

därför låtit i 54 § av det nya förslaget införa bestämmelser om dylik tillträdesrätt.

. År i målet tvist, huruvida enligt 12 § i sistnämnda förslag

expropriationen skall omfatta mera än Konungen bestämt, bör dock den

exproprierandes rätt att taga mark i besittning, innan utslaget vunnit laga

kraft, icke sträckas längre än till det under alla förhållanden ostridiga

området, det av Konungen bestämda. A andra sidan torde tillträdesrätt

i . fråga om detta område alltid kunna medgivas honom; tillräcklig anledning

synes mig icke föreligga att i enlighet med lagrådets hemställan

skilja mellan första och andra styckena i 12 §samt, när utvidgning av expropriationen

är yrkad enligt det senare lagrummet, göra ett lagakraftvunnet utslag

till förutsättning för varje tillträde av mark. Då ett villkor för tillträdesrätt

skall vara att den i utslaget bestämda ersättningen nedsättes hos Konungens

befallningshavande för att omedelbart tillhandahållas de till densamma

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

berättigade och eventuellt därvid fördelas bland inteckningshavare, erfordras

jämväl, såsom lagrådet framhållit, föreskrift att, om klagan över utslaget

leder till ny uppskattning, nämnden vid denna ej må sätta ersättningen

lägre än till det värde, som framgått av den tidigare uppskattningen.

Stadgande härom har intagits i 38 § tredje stycket, i sammanhang

varmed genom bestämmelse i 45 § första stycket rätten fått sig tillerkänd

befogenhet att jämka nämndens uppskattning, om nämnden ej

skulle ställa berörda stadgande sig till efterrättelse.

Lagrådets hemställan om utbyte av orden ’tre månader’ mot ''nittio

dagar’ har föranlett jämkning i 48 och 51 §§.

Stadgandet i 47 § andra stycket av det remitterade förslaget har

på grund av lagrådets anmärkningar fatt undergå omarbetning. Motsvarande

bestämmelser finnas nu i 51 § andra stycket och 53 §.

1 det remitterade förslaget har bestämmelse ej meddelats för det

fall, att den exproprierande enligt fastighetsägarens medgivande eller stadgande

i lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande av expropriationsersättning

och därefter försummar att fullgöra sin nedsättningsskyldighet

inom föreskriven tid från det rättens utslag vunnit laga kraft. I

dylikt fall, då försummelsen ej medför förverkande av expropriationsrätten,

bör tydligen varje sakägare kunna utkräva den honom tillkommande ersättning

av den exproprierande. I anledning av vad lagrådet härom anmärkt

hava bestämmelser i nämnda syfte införts i det nya förslagets 52

och 53 §§.

På grund av vad lagrådet yttrat beträffande den enligt 47 § första

stycket i det remitterade förslaget, liksom enligt nu gällande expropriationsförordning,

förefintliga möjligheten att huru lång tid som helst, efter

det expropriationsrätten förverkats genom försummelse att erlägga expropriationsersättningen,

träffa överenskommelse om expropriationens fullbordande

har i 51 § första stycket av det omarbetade förslaget rätten

till dylik överenskommelse begränsats till samma tid, inom vilken fastighetsägaren

kan påfordra fullbordande av expropriationen, eller nittio dagar

från expropriationsrättens förverkande.

Vidare har genom stadgande i 51 § tredje stycket förtydligats att,

såsom lagrådet påpekat, överenskommelse om expropriationens fullbordande

ej bör kunna träffas, sedan hos rätten gjorts anmälan om expropriationsrättens

förverkande genom försummelse att nedsätta expropriationsersättningen,

liksom ock att efter dylik anmälan fastighetsägaren ej heller

skall kunna påfordra expropriationens fullbordande. 1 sammanhang härmed

har enligt lagrådets hemställan stadgandet i 47 § tredje stycket i det

remitterade förslaget ändrats därhän att, såsom 50 § andra stycket i det

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

nya förslaget innehåller, expropriationsrättens förverkande skall av fastighetsägaren

styrkas hos Konungens befallningshavande, som gör anmälan

därom hos rätten.

Stadgandet i första punkten av 56 § andra stycket i det omarbetade

förslaget har i olika avseenden förtydligats på grund av lagrådets erinringar

vid det äldre förslagets 49 §. Att det härvid i nämnda punkt intagna

uttrycket i ägarens hand’ åsyftar den, som är berättigad att i ärendet

föra talan såsom fastighetens ägare och alltså i allmänhet den, som har

lagfart å fastigheten, torde vara tydligt. Jämväl i 59 § har samma uttryck

införts.

Den av lagrådet framställda erinran om bristande överenstämmelse mellan

51 § första stycket och 12 § första stycket i det remitterade förslaget har

föranlett jämkning i 58 § första stycket av det nya förslaget. Lydelsen av

andra stycket i samma § har likaledes i vissa avseenden förändrats. Jämkning

har nämligen, såsom lagrådets flesta ledamöter vid 45 och 46 samt

76 §§ i det äldre förslaget framhållit, varit erforderlig för att göra bestämmelserna

i nämnda stycke tillämpliga vid fördelning av sådan ersättning

som den exproprierande, innan rättens utslag vunnit laga kraft, nedsätter

för att bliva berättigad taga mark i besittning. Även har jämkning vidtagits

för att, med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 36 § 2

mom. inteckningsförordningen, giva stadgandena i berörda stycke tillämpning

för det fall att en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter

exproprieras.

1 anledning av vad lagrådets flesta ledamöter anfört vid 52 § i det

remitterade förslaget har i 59 § av det nuvarande förslaget tillagts ett

stadgande att fastställelse ej må meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång. Det tredje

stycket i samma § har förtydligats på grund av en inom lagrådet framställd

anmärkning.

60 § i det nya förslaget har i visst avseende förtydligats med hänsyn

till lagrådets erinran vid det tidigare förslagets 53 §.

Till följd av en inom lagrådet vid 54 § i det äldre förslaget gjord

anmärkning har 61 § i det omarbetade förslaget undergått förtydligande

i det hänseendet, att anteckning om återkallelse av expropriationsanspråk

icke skall göras i inteckningsprotokollet samt intecknings- eller fastighetsboken,

förrän rätten i anledning av återkallelsen avskrivit målet. Något

allmänt stadgande att rätten, så snart den av någon anledning skiljer

expropriationsmålet från sig, skall låta göra anteckning därom i nämnda

urkunder har däremot icke införts i förslaget, såsom torde vara åsyftat

med de vid samma § inom lagrådet''gjorda ytterligare erinringarna. Bestäm
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

melser om anteckning i rättens urkunder finnas enligt förslaget för de

fall att expropriationen fullbordas, expropriationsrätten förverkas genom

försummelse att nedsätta expropriationsersättningen eller expropriationsanspråket

återkallas. Härmed torde hava angivits de praktiskt viktiga

fallen, och skulle av annan anledning uppstå behov av dylik anteckning,

lär rätten eller domaren icke tveka att, med ledning av som är stadgat

för dessa fall, göra den erforderliga anteckningen.

Lydelsen av 63 och 64 §§ i det nya förslaget har något jämkats

med hänsyn till lagrådets erinringar vid 56 § i det äldre förslaget.

Den ändrade lydelse 66 § första stycket i nuvarande förslag utvisar

vid jämförelse med 59 § första stycket i det remitterade förslaget är

föranledd av lagrådets hemställan vid sistnämnda §.

68 § andra stycket och 71 § i det remitterade förslaget hava uteslutits

på grund av vad lagrådet beträffande desamma anfört. I sammanhang

med den senare paragrafens utelämnande har lydelsen av 84 och

86 §§ i det nya förslaget något jämkats.

I 78 § första stycket av det omarbetade förslaget har vidtagits

jämkning till följd av vad lagrådet vttrat beträffande det äldre förslagets

72 §.

I anledning av en vid 73 § av det remitterade förslaget inom lagrådet

gjord erinran har i 79 § tredje stycket och 85 § andra stycket av

det nya förelaget förtydligats att Konungen i där avsedda fall äger bestämma

ej blott i vilken omfattning på marken utan även under vilka

förutsättningar, särskilt beträffande ändamål och kontroll, expropriation

må äga rum. Att under den nu föreslagna lydelsen icke innefattas befogenhet

för Konungen att angående expropriationsvillkoren göra avvikelser

från förslagets stadganden och sålunda t. ex. föreskriva särskilda

grunder för expropriationsersättningens bestämmande i dylika fall är uppenbart.

Med hänsyn till lagrådets anmärkning vid 74 och 75 §§ i det äldre

förslaget har det nya förslagets 80 § i formellt avseende omarbetats.

En av lagrådets flesta ledamöter vid 76 § av det remitterade förslaget

framställd erinran har föranlett, att i 82 § första stycket av det

nya förslaget införts hänvisning till 57 §, varjämte för vinnande av ökad

tydlighet hänvisats jämväl till 58 § andra stycket.

I 83 § av det nya förslaget har gjorts ett tillägg i överensstämmelse

med vad lagrådet ifrågasatt vid 77 § av föregående förslag.

Lydelsen av 90 § första stycket i det nuvarande förslaget har i

vissa hänseenden jämkats på grund av lagrådets yttrande vid det äldre förslagets

84 §.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Beträffande första punkten i det remitterade förslagets 86 § hava

anmärkningar framställts av lagrådets flesta ledamöter. Sålunda hava två

ledamöter hemställt, att den där innefattade undantagsbestämmelsen måtte

uteslutas, under tilläggande att i varje fall anledning icke syntes förefinnas

att, såsom nämnda förslag i motsats till det till grund därför liggande

kommittéförslaget avsåge, utsträcka undantagets tillämpning utöver statens

telegraf- och telefonledningar. En tredje ledamot har förklarat sig likaledes

anse tillräckliga skäl för det stadgade undantaget från allmänna

regler ej föreligga. Någon betänklighet mot att undantaget, därest det

skall kvarstå, begränsas till vad kommittén föreslagit kan så mycket mindre

finnas från min sida, som avvikelsen från berörda förslag allenast har sin

förklaring däri att vid den bearbetning, förslaget före remissen till lagrådet

undergick i departementet, en åsyftad redaktionell jämkning genom

förbiseende kommit att innebära även ändring i sak. Beträffande åter undantaget

för statens telegraf- och telefonledningar har jag, då de inom

lagrådet framställda anmärkningarna synas mig äga ganska mycket fog,

ansett riktigast att ej heller upptaga detta undantag i det nu förevarande

förslagets 92 §. Sista punkten i samma § har på yrkande av lagrådets

flesta ledamöter något jämkats.

94 § i det nuvarande förslaget, motsvarande 88 § i det remitterade

förslaget, har likaledes underkastats jämkning i överensstämmelse med vad

lagrådets flesta ledamöter hemställt.

Lydelsen av det nya förslagets 98 §, som motsvarar 92 § i det

remitterade förslaget, har i enlighet med lagrådets hemställan förtydligats

i vissa hänseenden.

99 och 100 §§ i det nuvarande förslaget motsvara 93 § i det

tidigare. Genom förstnämnda § har, såsom en ledamot i lagrådet hemställt,

givits tydligare uttryck åt förslagets mening, att expropriationsrätt

för det i denna del av förslaget avsedda ändamål icke skall kunna tillkomma

annan än kronan, den kommun, inom vars område marken är

belägen, samt skogsvårdsstyrelsen inom vederbörande landstingsområde.

Enligt 94 § i det remitterade förslaget bibehålies den i kommittéförslaget

upptagna bestämmelsen att, sedan återväxt åstadkommits på

skogsmark, som exproprierats för sådant ändamål, ägaren av den fastighet,

till vilken marken före expropriationen hört, i regel skall vara berättigad

att lösa marken. Tre ledamöter i lagrådet hava funnit anledning saknas

att tillerkänna fastighetsägaren sådan lösningsrätt. Den återstående ledamoten

har uttalat den mening att, om lösningsrätten skall bibehållas,

det bör tagas under övervägande, huruvida icke avverkning å skogsmark,

som löses av huvudfastighetens ägare, skall ställas under särskild kontroll,

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

exempelvis så att annan avverkning än till husbehov må ske allenast efter

utsyning.

Vad sistnämnde ledamot ifrågasatt överensstämmer i huvudsak med

en hemställan, som gjordes av domänstyrelsen i dess utlåtande över kommittéförslaget.

Denna hemställan ledde ej till någon ändring i förslaget,

och även nu anser jag icke lämpligt, att för ett antal i olika trakter av

landet kringspridda jordområden i enskild ägo skulle finnas särskild skogslagstiftning,

avvikande från den, som i övrigt gällde för de fastigheter

områdena tillhörde.

Mot de skäl, på vilka kommittén grundat sitt förslag om ifrågavarande

lösningsrätt, synes i teoretiskt avseende någon väsentlig invändning

icke kunna göras. Såsom kommittén anfört, är syftet för expropriationen

fyllt i och med det att marken ånyo är skogbärande, och att förebygga

markens förnyade kalläggande är en uppgift, som faller inom området

för 1903 års lagstiftning om enskilda skogar. Huruvida nämnda lagstiftning

kan anses i verkligheten innebära sådan trygghet mot nytt ödeläggande

av skogsmarken, som man i nu förevarande fall med skäl kan

fordra, är dock ovisst; domänstyrelsens nyss berörda framställning har

tydligen utgått från en motsatt uppfattning. I betraktande härav är

oförnekligt att den föreslagna återlösningsrätten medför eu risk för att det

gagn, som åsyftats med expropriationen och därefter vidtagna åtgärder för

återväxt, icke skall varaktigt vinnas. Något större behov av eu dylik rätt

torde ej heller föreligga. År markens beskaffenhet eller belägenhet sådan

att dess återlösen mot gäldande av nedlagda kostnader är av särskild vikt

för huvudfastighetens ägare,'' torde han ofta kunna förvärva marken genom

avtal med den exproprierande, under förutsättning att skogen kan antagas

efter dylik överlåtelse bliva väl vårdad. Då tillika en lösningsrätt, som

lång tid skall vila å en fastighet, är ägnad att medföra vissa olägenheter

t. ex. vid laga skifte, har jag ansett mig kunna biträda den uppfattningen

att omförmälda bestämmelse lämpligen bör utgå ur förslaget.

Utöver de i förevarande förslag vidtagna ändringar, för vilka särskild

redogörelse nu lämnats, har förslaget underkastats en del rent redaktionella

jämkningar.

Vissa erinringar, som lagrådet eller dess flesta ledamöter framställt

vid 45 och 46, 51 "samt 76 §§ i förslaget till lag om expropriation, avse

att, i sammanhang med genomförande av detta förslag, förordningen den

16* juni 1875 angående inteckning i fast egendom bör undergå en del

förändringar jämte dem, som innefattas i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § i samma förordning.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

167

Sålunda har beträffande 24 § inteckningsförordningen erinrats följande.

Vad i 2 mom. andra stycket av paragrafen stadgades för det fall

att allenast en del av intecknad egendom avträddes borde erhålla giltighet,

även då särskild rätt till intecknad egendom genom expropriation upplätes.

Stadgandet borde ock gälla ej blott då efter expropriationens fullbordande

den slutliga expropriationersättningen fördelades utan jämväl beträffande

sådan tidigare fördelning som föranleddes av bestämmelserna om villkoren

för rätt att taga mark i besittning, innan domstolens utslag i expropriationsmålet

vunnit laga kraft, eller, vid järnvägs- och farledsanläggningar,

efter expropriationsstämningens utfärdande. Ordet ''löseskilling’ hade enligt

förslaget till lag om expropriation en mera inskränkt bemärkelse än enligt

inteckningsförordningen och borde därför i såväl 1 som 2 mom. av förevarande

§ utbytas mot ett allmännare uttryck. I enlighet med berörda

erinringar och för att med önskvärd tydlighet bereda grund för en tilllämpning,

som i huvudsak varit åsyftad även enligt de remitterade förslagen,

har jag funnit 2 mom. andra stycket i förevarande § böra omarbetas

och 1 mom. i samma § böra i någon mån jämkas.

Till 45 § tredje stycket i inteckningsförordningen torde böra göras

ett tillägg i överensstämmelse med vad lagrådet beträffande denna § hemställt

vid 51 § i förslaget till lag om expropriation.

I anledning av lagrådets eller dess flesta ledamöters yttranden beträffande

36 § inteckningsförordningen, sådan denna § upptagits i förslaget

till lag om ändrad lydelse av densamma, synes 2 mom. böra i vissa

hänseenden förändras.

Då vid den omarbetning förenämnda paragrafer skola undergå desamma

böra även redaktionellt bringas till huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget till lag om expropriation, synes det för likformighets vinnande

vara lämpligt att vidtaga en motsvarande jämkning i 16 § inteckningsförordningen.

Vid denna omformulering torde ock, enär berörda § för

länge sedan upphört att gälla beträffande järnvägar, ordet järnväg’ böra

uteslutas ur densamma.

På nu angivna grunder har jag låtit uppgöra ett förslag till lag om

ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

För att, då nu på lagrådets hemställan de i 36 § 2 mom. inteckningsförordningen

föreslagna stadgandena utsträckts att äga tillämpning även

då en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller

delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning

av vattenverk, de i samma moment föreskrivna anteckningarna i inteck
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ningsprotokollet skola k om in a till stånd, erfordras stadgande om viss anmäl

ningsskyldighet för Konungens befallningshavande, i överensstämmelse med

vad för motsvarande fall föreskrives i 71 § av lagen den 20 juni 1879

om dikning och annan avledning av vatten, enligt lydelsen i lagen den 11

oktober 1912. I anledning härav har utarbetats ett förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 § i lagen den 20 juni 1819 om dikning och annan

avledning av vatten.

Det av lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 1 § i lagen den 21 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, har i redaktionellt avseende något jämkats.

Ytterligare har utarbetats ett förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen den 31 augusti 1901 angående stadsplan och tomtindelning.

Beträffande'' grunderna för detta förslag torde jag endast behöva åberopa

lagrådets yttrande vid slutbestämmelsen i förslaget till lag om expro

priation.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till

lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den

16 juni^1875 angående inteckning i fast egendom,

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dik

ning och annan avledning av vatten,

lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angå
ende

stadsplan och tomtindelning; _ _ ...

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt g 87

regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, blev av Hans Maj:t Konungen bifallen;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Stockholm 1913. Kungl. boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

122142

Doktrin (1)

  1. K. M:ts praxis vid tillståndsprövning i expropriationsärenden, FT 1971 nr 5 s. 244, på s. 245, 247, 272 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:122 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Magis proposition med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten. s. 2 i texten
  2. LU 1913:22 Lagutskottets utlåtande Nr 22 s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 1 dokument.

  1. FT 1971 s. 244 K. M:ts praxis vid tillståndsprövning i expropriationsärenden s. 245 · s. 247 · s. 272 i texten