Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande och till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handélshöcker och handelsräkningar

1914-01-30 · 53 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 53 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 A:47, Med förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande och till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handélshöcker och handelsräkningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om kommission, handelsagentur och handelsresande

och till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen

den 4 maj 1855 angående handélshöcker och handelsräkningar;

given Stockholms slott den 30 januari 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Förslag

till

Lag

om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, så

vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

Att i visst fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag,

stadgas i 45 §.

2 §•

Med köpman förstås i denna lag en var, som, enligt vad särskilt

finnes stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

3 §•

Där enligt denna lag någon skall giva annan ett meddelande,

vid äventyr att ban eljest förlorar talan eller anses bava antagit anbud

eller godkänt avtal eller betalning, och sådant meddelande varder inlämnat

för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt

sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas

eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren anses icke

hava fullgjort vad honom åligger.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

3

2 kap.

Om kommission.

Inledande bestämmelser.

4 §•

Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag

att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor,

värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen

eller inköpet skall ske, kallas kommittent.

År kommissionären köpman, och avser det honom lämnade uppdraget

försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse,

kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission.

5 §•

Den, som yrkesmässigt driver verksamhet såsom handelskommissionär,

vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller

inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer

honom till hända från någon, med vilken han står i affärsförbindelse,

pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll

giva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses

hava antagit anbudet.

6 §.

Där någon, som fått gods sig tillsänt för att säljas i kommission,

icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han

panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för vad han

må hava att fordra i anledning av den befattning han tagit med godset.

Om kommissionär ens skyldigheter.

7 §•

Det åligger kommissionären att vid fullgörande av sitt uppdrag

iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vitt möjligt följa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

kommittentens föreskrifter, att giva honom erforderliga underrättelser,

särskilt om avtal, som han för kommittentens räkning slutit, samt

att till kommittenten avgiva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär

är dock icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å

den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal, med mindre skyldighet

därtill följer av vad i 57 och 58 §§ stadgas.

8 §•

Påkalla omständigheterna avvikelse från kommittentens föreskrifter

i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse

därom utan uppskov begära erforderliga föreskrifter av kommittenten

och, där sådana ej kunna avvaktas, förfara så som omständigheterna

kräva.

Vad nu är sagt gälle ock, där kommittenten föreskrivit visst

pris (limitum), under vilket försäljning ej må ske eller som vid inköp

icke får överskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris

å godset finnes utsatt i räkning, som översändes till försäljningskommissionär,

anses innefatta limitum för försäljningen.

9 §•

År limitum föreskrivet, bör kommissionären ändock betinga för

kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid avtalets ingående

det medgiva.

10 §.

Kommissionären är pliktig att vårda gods, som av kommittenten

lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes.

Sådant gods skall, där ej annat föranledes av omständigheterna, hållas

avskilt från annat gods.

Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkrat, där

ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring

kan anses opåkallad.

ii §•

Har gods lämnats handelskommissionär till försäljning, åligger

det honom att undersöka godset i den omfattning efter gott handelsskick

kan fordras av en kommissionär.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

5

12 §.

Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljning,

kommer honom till hända, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera

fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten

därom. Giver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll

efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han,

efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens

uteblivande tillskyndas kommittenten.

13 §.

Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt vad han på

grund av avtalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

14 §.

Står kommissionären på grund av avtal eller enligt handelsbruk

eller annan sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten

ansvarig såsom för egen skuld för fullgörande av avtal, som han för

dennes räkning ingår med tredje man.

Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere,

äge kommittenten av honom kräva avtalets fullgörande, där kommissionären

i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande

icke uppgiver namnet å den, med vilken avtalet slutits.

15 §.

Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit avtal,

vid avtalets ingående eller sedermera visat försumlighet vid fullgörande

av sitt uppdrag, äge kommittenten avvisa avtalet, såframt hans

intresse blivit väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt

mot honom.

Kan kommittent, som sålunda avvisar avtal, på grund av 54 §

icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda

godsets värde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

16 §.

Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än

kommittenten föreskrivit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll

till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer

betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att avvisa avtalet, utan

så är att han av kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som

icke varder honom genom prisskillnaden gottgjord och som är av beskaffenhet

att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären

handlat oredligt mot honom.

17 §•

Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag,

äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom

tillskyndats honom.

18 §.

År i följd av kommissionärens försumlighet gods sålt till lägre

eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrivit, och varder avtalet

ej avvisat, äge kommittenten, i saknad av utredning om att hans

skada är större, av kommissionären utfå skillnaden mellan det betingade

och det föreskrivna priset eller, där avvikelse från detta pris var av

omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större avvikelse

än omständigheterna krävde, skillnaden mellan det pris, som betingats,

och det, som bort betingas.

19 §.

Har försäljningskommissionär visat försumlighet härutinnan, att

han utan fog medgivit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare

kommissionären, där ej avtalet avvisas av kommittenten, pliktig att själv

betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att

redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej

medgivits.

Styrker kommissionären, att godset skulle hava betingat lägre

pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer

än det pris.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

7

20 §.

Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet

vid fullgörande av sitt uppdrag, och vill han av sådan anledning avvisa

avtal, som ingåtts för hans räkning, kräva skadestånd av kommissionären

eller mot denne göra gällande sådan påföljd, som i 19 § stadgas,

åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han från kommissionären

erhållit underrättelse om det förfarande, varom fråga är,

giva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen;

underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller givet

meddelande icke, att kommittenten vill avvisa ingånget avtal, må rätt

därtill ej sedermera göras gällande.

Har kommissionären avgivit sådan redovisning, som i 18 kap.

9 § handelsbalken avses, galle i fråga om tid för klander av redovisningen

vad där finnes stadgat.

21 §.

År fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där

han är köpman och uppdraget avser inköp för hans rörelse, att med avseende

å gods, som inköpes på grund av uppdraget, föranstalta om

undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte av lös egendom

är för köpare föreskrivet.

22 §.

Yppas fel eller brist i gods, som blivit för kommitteutens räkninginköpt,

och vill han ej låta sig nöja med godset, åligger det honom att

utan oskäligt uppehåll giva kommissionären meddelande därom.

Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts giva meddelande

i avseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet

eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare män än denne

kan utfå vad han på grund därav må hava att fordra av säljaren,

fraktförare eller annan.

23 §.

Finnes gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, vara

avlämnat senare än ske bort, och vill han ej låta sig därmed nöja, skall

han giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts 1Vid. Proposition Nr 47.

efter det godset kommit honom till hända eller han av säljaren eller

kommissionären underrättats om dess avsändande. Underlåtes det, må

dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 §

andra stycket sägs.

24 §.

Vad här ovan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgat

om påföljden av underlåtenhet att giva meddelande, som där avses,

skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat oredligt mot

kommittenten, ej heller då lian visat grov vårdslöshet och kommittenten

därigenom tillskyndats märklig skada.

25 §.

Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods,

som blivit för hans räkning inköpt, givit kommissionären meddelande,

att han icke vill låta sig nöja med godset, äge han icke åberopa fel

eller brist däri i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Vad sålunda

är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit

sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat

oredligt mot kommittenten.

26 §.

Där kommittenten avvisar gods, som av kommissionären inköpts

för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter

de i 55—58 §§ lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter

äga motsvarande tillämpning.

Om hommissionärens rättigheter.

27 §.

Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han

för kommittentens räkning ingår med tredje man, dock endast såframt

avtalet varder å dennes sida fullgjort. År gods sålt eller inköpt att

avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning erläggas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att i fråga om någon

post avtalet icke fullgöres, inverka å kommissionärens rätt till provision

för de övriga.

Varder avtalet icke å tredje mans sida fullgjort, äge kommissionären

ändock åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av kommittenten

eller av händelse, som denne, om han själv slutit avtalet med

tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot honom.

28 §.

Försäljningskommissionär äge icke rätt till någon provision, där

köpeskillingen endast delvis erlägges och detta icke har sin grund i

sådant förhållande, som i 27 § andra stycket avses. Överstiger den

provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som

brister i full betalning, äge kommissionären dock rätt till skillnaden.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om inköpskommissionärs rätt till provision, då avtalet

allenast delvis fullgöres å säljarens sida.

29 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring

av godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola

särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning,

som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för

dem. För forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge

kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse, ändå att han icke fått

vidkännas särskild utgift därför.

30 §.

Har kommissionären själv fått till tredje man fullgöra avtal, som

han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter av kommittenten.

Förskottsbetalning, som inköpskommissionär utan kommittentens

lov erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda,

med mindre avtalet varder i motsvarande mån fullgjort å säljarens sida,

31 §.

Försäljningskommissionär, som givit kommittenten förskott å köpeskillingen

eller som eljest i anledning av uppdraget har fordringsrätt,

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 47.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

hos kommittén ten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning,

panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom

annan är i besittning av godset eller av konnossement eller sådan fraktsedel

därå, att avsändaren icke utan företeende av densamma äger förfoga

över godset.

32 §.

I gods, som handelskommissionär fått i uppdrag att sälja, äge

han, där kommittenten är köpman, panträtt såsom i 31 § sägs jämväl

för fordran, som grundar sig å annat kommissionsuppdrag för dennes

rörelse.

33 §.

I kraft av den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försäljningskommissionär,

äge han, så vitt hans säkerhet eljest skulle

äventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma,

och jämväl i övrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar

föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock allenast

under de i 34 § angivna förutsättningar avvika från densamma.

34 §.

Försäljningskommissionär äge, när den fordran, varför godset

utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja

godset. År godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller

fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vitt kommissionärens säkerhet

eljest skulle äventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning

förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till

provision, som eljest skolat tillkomma honom.

Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å

offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan,

i god tid före försäljningen ej mindre anmana kommittenten att erlägga

betalning för fordringen vid äventyr att godset eljest kommer att säljas

än även giva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 §.

Har kommissionären till utförande av sitt uppdrag försålt godset,

äge han, så vitt det erfordras för gäldande av sådan fordran hos kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

mittenten, för vilken han skulle haft panträtt i godset, om detta funnits

i behåll, rätt att, sedan nämnda fordran förfallit till betalning, genom

försäljning eller annorledes förfoga över fordringsrätten mot köparen.

Dock åligger det kommissionären att, där så ske kan, på förhand

anmana kommittenten att erlägga betalning för kommissionärens fordran

hos honom.

36 §.

Vad i 31—35 §§ är för försäljningskommissionär stadgat om

panträtt i gods, som lämnats honom till försäljning, och om rätt att,

sedan detta blivit sålt, förfoga över fordringsrätten mot köparen skall

äga motsvarande tillämpning beträffande inköpskommissionär i fråga

om gods, som av honom för kommittentens räkning inköpts, och fordran,

som genom sådant avtal förvärvats mot säljaren; dock att där inköpskommissionären

i kraft av sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen

icke skall utgå.

37 §.

År gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till

honom, och försättes han i konkurs eller finnes han eljest vara på

sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären

skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke

kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp

och byte av lös egendom samt 166 § sjölagen är stadgat om säljares

rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från

köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären

gjort bruk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande

såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs.

Lag samma vare, där försälj ningskommissionär sänt gods, som

han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, pch denne försättes

i konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första

stycket sägs.

38 §.

Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd av dröjsmål

å hans sida icke blivit till honom utgivet, äge kommissionären,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

där han ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med

godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter

det han blivit därom tillsagd förfoga över godset, låta för kommittentens

räkning sälja godset å offentlig auktion; give dock, så vitt ske

kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.

A sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med

försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå,

äge kommissionären bortskaffa godset.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om gods, som kommissionär innehar till försäljning

men icke vidare är pliktig att omhänderhava; dock att kommissionären,

när sådant gods säljes, äger samma rätt till provision, som eljest skolat

tillkomma honom.

39 §.

Har kommissionären i följd av uppdraget fått mottaga prover,

mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är avsett till

försäljning, äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av

uppdraget har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna,

till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess

gäldande ställer betryggande säkerhet.

Om självinträde av kommissionären.

40 §.

Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer av avtal eller

av handelsbruk eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för

egen räkning inträda såsom köpare eller säljare av godset.

41 §.

Självinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande

om uppdragets utförande uttryckligen giver kommittenten till känna,

att kommissionären själv är köpare eller säljare av godset.

Vill kommittenten gorå gällande, att kommissionären icke enligt

40 § var berättigad till självinträde, åligger det honom att giva kom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

missionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes

tillkännagivande om självinträdet kom honom till hända. Underlåtes det,

äge kommittenten icke av anledning som nu sagts avvisa självinträdet.

42 §.

Kommissionären är i händelse av självinträde pliktig att tillvarataga

kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt

uppdrag genom slutande av avtal med tredje man.

I fråga om det pris, till vilket självinträde må ske, är särskilt

att iakttaga: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt

lör kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären

avsände meddelandet om självinträde eller muntligen gav

detta till känna; att om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning

förfogat över gods, som han mottagit till försäljning, redovisning

ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde

rum; samt att om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra

uppdraget kom honom till hända men före självinträdet, inköpt sådant

gods, som uppdraget avser, kommittenten äger fordra redovisning efter

det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke

skett i anledning av kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären

vad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i

15—17, 20 och 24 §§ givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Efter det självinträde skett har försäljningskommissionär en köpares

och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot

kommittenten.

Kommissionären äge i händelse av självinträde samma rätt till

provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag

genom slutande av avtal med tredje man. lian äge ock rätt till gottgörelse,

efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap

av kommissionär.

44 §.

Finnes kommissionären hava i strid med verkliga förhållandet och

mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört,

vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregivna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

avtalet, såsom om självinträde skett då uppgiften gavs, och att redovisa

det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

t

45 §. .

De i 41, 42 och 44 §§ givna stadganden skola lända till efterrättelse

utan hinder därav, att avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja

åberopas emot kommittenten. År kommittenten köpman, och avser

uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse, skall vad nu är sagt

om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana, som i 44 § avses.

Om upphörande av kommissionär ens uppdrag.

46 §.

Vill kommittenten återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget,

stånde det honom fritt; dock vare i fall, som i 50 § avses, kommittenten

och, när 51 § äger tillämpning, kommissionären pliktig att

utgiva skadestånd efter ty där sägs.

47 §.

I händelse av kommittentens eller kommissionärens konkurs skall

kommissionärens uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å

borgenärerna utfärdades.

48 §.

Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har

han själv avsagt sig detsamma, vare han ändock, så vitt sådant kan

ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill

dess kommittenten varder i stånd att själv tillvarataga sitt intresse, vidtaga

sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot

förlust.

49 §.

Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande

de rättigheter, som enligt 31—39 §§ tillkomma honom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

15

50 §.

I fall, då det är kommissionären tillförsäkrat att få handhava uppdraget

under bestämd tid eller bringa visst ärende till slut eller åtnjuta

viss uppsägningstid, äge kommissionären, om hans uppdrag i förtid

återkallas, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Hade

kommittenten i kommissionärens underlåtenhet att fullgöra uppdraget

eller annan särskild omständighet giltig anledning till återkallelse^ vare

han dock icke pliktig att gälda ersättning.

Här kommissionären avsäger sig uppdrag, som i denna paragraf

omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse

att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag förfaller

i följd av kommittentens konkurs, äge kommissionären ock rätt

till ersättning för sin förlust.

51 §.

Där kommissionären i fall, då han åtagit sig att under bestämd

tid handhava uppdraget eller att bringa visst ärende till slut, eller då

viss uppsägningstid är avtalad, i förtid avsäger sig uppdraget, skall

han ersätta kommittenten den skada denne därigenom lider. Hade kommissionären

i kommittentens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser

mot honom eller annan särskild omständighet giltig anledning till sin

avsägelse, vare han dock icke pliktig att ersätta skadan.

Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där han återkallar

uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning

därtill i kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så ock där

sådant uppdrag förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

52 §.

Avsäger sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga giltig anledning

därtill i omständighet, som kan tillskrivas kommittenten eller

eljest är att hänföra till denne, går han därigenom förlustig sin rätt

till gottgörelse för utgifter och kostnader, som i följd av uppdragets

upphörande bliva för kommittenten onyttiga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47,

Vad nu är sagt galle ock, där kommittenten återkallar uppdraget

och har giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrivas

kommissionären eller eljest är att hänföra till denne, så ock där uppdraget

förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förbliver i

kommittentens ägo, intill dess äganderätten övergår till tredje man eller

till kommissionären, där denne själv inträder såsom köpare.

Till gods, som av kommissionären förvärvas för kommittentens

räkning, bliver denne omedelbart ägare.

54 §.

Varder i följd av kommissionärens försumlighet gods, som han

innehar till försäljning, av honom försålt till lägre pris än vederbort

eller eljest i strid mot kommittentens intresse, förvärvar köparen ändock

rätt till godset, där han vid avtalets ingående varken insåg eller bort

inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens

intresse eller handlade oredligt mot honom.

Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning

olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock

där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över

inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, vare

sådant förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god

tro vid sitt förvärv.

55 §.

Utan hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller

av annan anledning upphört och att han förty icke är berättigad att

förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning,

skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar över sådant gods,

förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken

ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 47.

därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfogandet efter det kommissionärens

uppdrag förfallit i följd av hans eller kommittentens

konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om

konkursen.

56 §.

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkningmen

i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt

allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer

grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att

fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

57 §.

Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommittenten,

under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill göra gällande

fordringsrätt mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs.

Föreligger handelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt

på grund av sådant avtal göras gällande av kommittenten,

såframt vad tredje man enligt avtalet åligger icke blivit i rätt tid fullgjort

eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller

handlat oredligt mot kommittenten eller ock blivit försatt i konkurs.

58 §.

Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt på

grund av avtal, som i 56 § sägs, skall han därom tillsäga kommissionären

eller, där denne blivit försatt i konkurs, konkursförvaltningen.

Har kommissionären hos kommittenten fordran av sådan beskaffenhet,

att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger, där fordringen är förfallen,

för dess gäldande förfoga över fordringsrätten mot tredje man,

åligger det kommittenten jämväl att gälda kommissionärens ifrågavarande

fordran eller ställa betryggande säkerhet för densamma.

Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta

kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själv fullgöra

vad denne enligt avtalet åligger, må fordringsrätten icke göras

gällande av kommittenten.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 47.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

59 §.

År kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att

göra fordringsrätten gällande mot tredje man, äge han av kommissionären

eller, där denne blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen

erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöva fordringsrätten.

Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant

erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa

betryggande säkerhet för vad denne enligt 63 § kan finnas pliktig att

utgiva till kommissionären.

60 §.

I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§

sägs, äger göra fordringsrätt. gällande mot tredje man, må fordringsrätten

allenast göras gällande av kommissionären, och må den utan

hinder därav, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utövas

av honom eller, där han blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen.

Inflyter betalning för sålt gods till kommissionärens konkursbo,

skall beloppet av konkursförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 §.

Fordran mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs, må

ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort

vad tredje man enligt avtalet åligger eller på grund av 35 eller 36 §

äger förfoga över fordringen.

62 §.

Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller avlämnat

gods för fullgörande av avtal, som i 56 § sägs, vare han icke i något

fall pliktig att på krav av kommittenten ånyo fullgöra avtalet, med

mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var

kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på

grund av avtalet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

19

63 §•

Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger mot honom göra

gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, till kommittenten

erlägger betalning eller avlämnar gods, vare han ändock

pliktig att till kommissionären fullgöra avtalet, så vitt det ej visas,

att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen

erlagts eller godset avlämnats omedelbart till kommittenten.

64 §.

Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt

att av honom kräva betalning för sålt gods, kvitta sin skuld mot fordran

hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder därav, att tredje

man vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit

senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet,

handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten må

ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån än så vitt

det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan kvittning.

Glöres fordringsrätten gällande av kommittenten, äge tredje man

kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran

hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då

han varken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde

göra fordringsrätten mot honom gällande.

3 kap.

Om handelsagentur.

65 §.

Med handelsagent förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag

att för annans (huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor

genom att upptaga köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes

namn sluta försälj ningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens

tjänst utan driver verksamheten såsom självständig yrkesidkare med

eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden

angående denna kunna sändas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

66 §.

Det åligger handelsagenten att vid fullgörande av sitt uppdrag

iakttaga huvudmannens intresse. Han har att giva honom erforderliga

underrättelser, särskilt att utan uppskov insända anbud, som äro av

beskaffenhet att kunna förtjäna avseende, och inberätta försäljningsavtal,

som han för huvudmannens räkning slutit.

67 §.

Har handelsagent genom försumlighet vid fullgörande av sitt

uppdrag tillskyndat huvudmannen skada, äge denne rätt till ersättning

för skadan.

Vill huvudmannen göra sådan rätt gällande, åligger det honom

att utan oskäligt uppehåll efter det han från agenten erhållit underrättelse

om det förfarande, varom fråga är, giva agenten meddelande,

att han vill tala å försummelsen. Underlåtes det, vare huvudmannen

sin talan förlustig, såframt icke agenten handlat oredligt mot honom

eller ock visat grov vårdslöshet, varigenom huvudmannen tillskyndats

märklig skada.

68 §.

Handelsagent är berättigad till provision å försäljningsavtal, som

slutas av honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan,

dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres. År varan

såld att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning

erläggas särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen

för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till

provision för de Övriga.

Varder avtalet icke å köparens sida fullgjort, äge agenten ändock

åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av

händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har huvudmannen

överenskommit med köparen om avtalets återgång, eller har han beviljat

honom anstånd med köpeskillingen och utebliver i följd härav

betalningen, inverkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så

är att denne samtyckt till åtgärden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

21

69 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till

någon provision, med mindre 68 § andra stycket därtill föranleder. Överstiger

den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts,

vad som brister i full betalning, äge agenten dock rätt till skillnaden.

70 §.

Åger handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom

visst distrikt för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta

försäljningsavtal, är han berättigad till provision jämväl å avtal, som

utan hans medverkan slutas med köpare tillhörande distriktet.

71 §•

Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äge i

början av varje kalenderhalvår från huvudmannen erhålla provisionsnota

beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens medverkan

eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

I provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal, som under

det sist förflutna kalenderhalvåret blivit eller bort bliva å säljarens

sida fullgjorda, med angivande för varje avtal av det provisionsbelopp,

som tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom,

av anledningen därtill. Hava under samma tid slutits försäljningsavtal,

vilka först senare böra fullgöras, skola sådana avtal, utan tillgodoförande

av provision, i provisionsnotan antecknas. År anledningen,

varför provision å ett avtal icke blivit agenten tillgodoförd, av övergående

beskaffenhet, skall avtalet ånyo upptagas eller antecknas i följande

provisionsnota.

Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd, sådana

omständigheter, att provisionen finnes icke böra tillkomma honom, äge

huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.

72 §.

Handelsagent, som icke varaktigt företräder sin huvudman, äge

beträffande varje försäljning, som kommit till stånd genom hans med
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

verkan, bekomma provisionsnota, angivande det provisionsbelopp, som

tillgodoföres honom, eller, där provision icke tillgodoföres, anledningen

därtill.

73 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal samt övriga utgifter,

för vilka handelsagent haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt

ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd

att innefatta gottgörelse jämväl för dem.

74 §.

Har handelsagent i följd av uppdraget fått mottaga prover, mönster

eller annat, som tillhör huvudmannen och icke är avsett till försäljning,

äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av uppdraget

har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna, till dess

huvudmannen gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess gäldande

ställer betryggande säkerhet.

75 §.

Har handelsagent lager av varor till försäljning för huvudmannens

räkning, skola i fråga om agentens skyldigheter och rättigheter med

avseende å sådana varor de regler, som enligt 2 kap. gälla om handelskommissionärs

skyldigheter och rättigheter med avseende å gods, som

lämnats honom till försäljning, äga motsvarande tillämpning.

76 §.

Angående upphörande av handelsagents uppdrag skall vad i 46

—52 §§ är för kommissionär stadgat äga motsvarande tillämpning.

77 §.

Handelsagent äge icke, ändå att han varaktigt företräder sin

huvudman, utan huvudmannens bemyndigande sluta för denne bindande

försälj ningsavtal.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

23

78 §.

Inberätta! handelsagent försäljningsavtal, som han slutit för huvudmannens

räkning, åligger det denne, där agenten handlat utan bemyndigande

eller överskridit givet bemyndigande och huvudmannen icke

vill godkänna avtalet, att utan oskäligt uppehåll efter det underrättelsen

kom honom till hända själv eller genom agenten giva meddelande

därom till köparen. Underlåtes det, vare så ansett som hade avtalet

godkänts av huvudmannen.

79 §.

Vill huvudmannen icke antaga köpeanbud, som insänts genom

hans handelsagent, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter

det anbudet kom honom till hända själv eller genom agenten giva

meddelande därom till anbudsgivaren; underlåtes det, vare så ansett

som hade anbudet blivit antaget av huvudmannen.

\ ad nu är sagt skall icke gälla, där vid förhandlingarna mellan

agenten pch anbudsgivaren betingats, att anbudet skall vara förfallet,

om det ej uttryckligen antages.

80 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat angående skyldighet för huvudmannen

att giva meddelande, om han icke vill godkänna försäljningsavtal,

som inberättats av hans agent, eller antaga köpeanbud, som av denne

insänts, skall äga motsvarande tillämpning, där huvudmannen från

köparen eller anbudsgivaren får underrättelse, att agenten för hans räkning

slutit avtal eller mottagit anbud; dock att meddelandet i sådant

fall skall riktas omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

81 §.

Utan hinder därav att köpeanbud avgivits till handelsagent och

av honom insänts till huvudmannen, äge anbudsgivaren, där ej annat

följer av förhandlingarna mellan honom och agenten, enahanda rätt att

hos huvudmannen återkalla anbudet, som skulle tillkommit honom, om

han själv insänt detsamma.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

82 §.

Har köpman förhandlat med en handelsagent angående slutande

av köp för sin rörelse, och får han från agentens huvudman mottaga

meddelande, varigenom denne, med åberopande av dessa förhandlingar,

förklarar sig antaga till agenten därvid avgivet anbud eller bekräfta med

honom därvid slutet avtal, åligger det köpmannen, där han vill göra

gällande, att han icke avgivit något anbud eller slutit något avtal eller att

anbudets eller avtalets innehåll är i meddelandet oriktigt återgivet, att

utan oskäligt uppehåll giva huvudmannen meddelande därom. Underlåter

köpmannen det, skall han anses hava godkänt avtal av det innehåll

meddelandet från huvudmannen utvisar, dock endast såframt han

av meddelandet bort förstå, att enligt huvudmannens förmenande sådant

avtal ''kommit till stånd, och ej förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

83 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsagent icke, ändå

att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära

betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med

betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen

fått kännedom om att agenten uppburit betalning för varor, som blivit

försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter, att

70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han förmenar, att

agenten ej var berättigad att uppbära betalningen, och han därför icke

vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva köparen meddelande

därom. Underlåter huvudmannen det, vare sä ansett som hade

han godkänt betalningen.

84 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med

dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga om

fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga

verkan riktas till handelsagenten, där avtalet kommit till stånd genom

hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Ändå att agenten kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal,

äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med bindande

verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana meddelanden

från köparen, som i första stycket avses.

4 kap.

Om handelsresande.

85 §.

Med handelsresande förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag

att för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid,

genom upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande

av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som

icke medföras å resan.

86 §.

År handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola i fråga

om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen det dem emellan

ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.

I huvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med

mindre rätt därtill följer av avtalet eller giltig anledning föreligger, utan

föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själv lämna densamma.

Uppsäges avtalet från någondera sidan, skall det upphöra att

gälla med utgången av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen

skedde.

Utan huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna

paragraf förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta

försälj ningsavtal för annans räkning än huvudmannens.

Skall till handelsresande, som här avses, lön helt eller delvis utgå

i form av provision, skola i fråga om villkoren för provisionens åtnjutande

de i 68—70 §§ för handelsagent givna föreskrifter äga motsvarande

tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

87 §.

År handelsresande icke anställd i sin huvudmans tjänst, skola,

så vitt ej annat följer av 1 §, i fråga om lians skyldigheter och rättigheter

mot huvudmannen de i 66—74 §§ för handelsagent givna föreskrifter

samt beträffande upphörande av rättsförhållandet mellan den

resande och hans huvudman vad i 46—52 §§ är om kommissionär

stadgat äga motsvarande tillämpning.

88 §.

Handelsresande äge icke utan huvudmannens bemyndigande sluta

för denne bindande försäljningsavtal.

År den resande av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter,

vilka innehålla huvudmannens namn och på grund av sin avfattning må

antagas vara avsedda att, sedan de av den resande ifyllts, tjäna till

bevis om att avtal slutits för huvudmannens räkning, vare försäljnings- *

avtal, som den resande med ifyllande av sådan blankett ingår, lika

bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen bemyndigat

den resande att sluta avtalet.

89 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat om skyldighet för huvudmannen

att giva meddelande, därest han icke vill godkänna försälj ningsavtal,

som slutits av handelsagent, eller antaga köpeanbud, som avgivits till

agenten, skall äga motsvarande tillämpning, när handelsresande inberättar

till sin huvudman, att han slutit sådant avtal, eller insänder köpeanbud

till honom; dock att i ty fall huvudmannens meddelande skall riktas

omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

Detsamma gäller, där huvudmannen från köparen eller anbudsgivaren

får underrättelse, att den resande för hans räkning slutit avtal

eller mottagit anbud.

90 §.

I fråga om återkallelse av köpeanbud, som insänts genom

handelsresande, och om skyldighet för köpman, som med handelsresande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

förhandlat angående köp, att i visst fall giva meddelande till huvudmannen

skall vad i 81 och 82 §§ är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

91 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsresande icke, ändå

att han kan sluta för huvudmannen bindande för säljningsavtal, uppbära

betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med

betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från sin resande eller från

köparen fått kännedom om att den resande uppburit betalning för varor,

som blivit försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter,

att 70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han

förmenar, att den resande ej var berättigad att uppbära betalningen, och

han därför icke vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva

köparen meddelande därom. Underlåter huvudmannen det, vare så ansett

som hade han godkänt betalningen.

92 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med

dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga

om fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga

verkan riktas till säljarens resande, såvida denne vid tiden för meddelandet

befinner sig å köparens ort och avtalet kommit till stånd genom

hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tilllämpning.

Ändå att handelsresande kan sluta för huvudmannen bindande

försälj ningsavtal, äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med

bindande verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana

meddelanden från köparen, som i första stycket avses.

93 §.

Har någon åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom

den ort, där denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, genom

upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande av

försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som icke

medföras, skall å sådan platsförsäljare äga motsvarande tillämpning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

vad här ovan i 88—92 §§ är stadgat om handelsresande. Härutöver

skall, där platsförsäljaren är anställd i huvudmannens tjänst, 86 § och

i annat fall 87 § äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Genom denna lag upphäves förordningen den 6 oktober 1848

angående förmånsrätt i sådana till försäljning anförtrodda varor, därå

förskott blivit lämnat.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 47.

29

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Under stadgandet i första punkten av 1 § inbegripas: de, som

penningehandel och bankrörelse driva; de, som in- eller utrikes varor

uppköpa, för att dem åter utsälja; de, vilka yrkesmässigt idka verksamhet

såsom försäljnings- eller inköpskommissionärer, eller såsom

handelsagenter för försäljning av varor; de, som för in- eller utrikes

sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem på frakt

upplåta eller försälja; idkare av försäkringsrörelse; idkare av apoteksrörelse;

idkare av boktryckeri- och bokförlagsrörelse; idkare av grövre

eller finare smidesbruk, och av verk för tackjämsblåsning och järngjuteri;

idkare av fabriker och manufakturverk; idkare av de borgerliga

yrken, som hava till ändamål att livsmedel eller drycker till försäljning

bereda; och de, som till sitt yrke gjort att på beting övertaga uppförande

och bättrande av hus och byggnader.

Undantagne äro: jordbrukare och idkare av de näringar, vilka med

jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att betrakta;

idkare av gruvdrift och bergsmannahantering; hantverkare, som huvudsakligen

på beställning varor förfärdiga; och de, som, utan biträde av

andra än hustru och barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse

idka, eller livsmedel, drycker eller andra varor till försäljning

bereda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr il.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsiirenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 18 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, anmälde:

att, sedan den för utarbetande av lagföi-slag inom obligationrättens

område tillsatta kommitté den 21 maj 1910 erhållit uppdrag att uppgöra

förslag till lagstiftning i de ämnen, som angivits i en av delegerade

för Sverige, Danmark och Norge i november 1909 uppgjord plan för

fortsatt samarbete mellan de tre länderna å gemensam lagstiftning inom

obligationsrätten, vilken plan upptagit jämväl lagstiftning om kommissionsaffärer,

kommittén med underdånig skrivelse den 31 december 1912

avlämnat förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande

jämte ett därmed sammanhörande förslag till lag om ändrad

lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Föredraganden hemställde, att lagrådets utlåtande över nämnda

förslag måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas

genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

17 oktober 1913.

N ärvarande:

Justitieråden Thomasson,

Gustaf Carlson,

Syedelius,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 18 april 1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

inhämtas över upprättade förslag till

lag om kommission, handelsagentur och handelsresande samt

lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av revisionssekreteraren Edvard Gadde, utom såvitt angår

53—64 §§ av förslaget till lag om kommission, handelsagentur och

handelsresande, i vilken del revisionssekreteraren Tore Almén bestritt

föredragningen.

Lagrådet fann de remitterade förslagen föranleda följande yttrande:

I. Förslaget till lag om kommission, handelsagentur

och handelsresande.

Vid den nu ifrågasatta lagstiftningen bör naturligtvis i främsta

rummet tillses, att beträffande de punkter, där en fast rättsåskådning

är för handen, denna icke trädes för nära, samt att de bestämmelser,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

som givas, icke komma i strid med de Jagbud, som eljest äro gällande

på förmögenhetsrättens område. Då lagstiftningen såsom här berör den

mellanfolkliga samfärdseln, måste emellertid inom det utrymme, som

nämnda förutsättningar lämna, främmande handelsrätt vinna beaktande.

Angående de förhållanden, som avses med ifrågavarande lagstiftning,

synes rätrsåskådningen hos oss vara i väsentliga delar tämligen svävande;

i saknad av lagbestämmelser har en stadgad praxis icke utbildat sig.

Lagstiftaren rör sig fördenskull här med en ganska stor frihet.

De förslag, vartill det gemensamma lagstiftningsarbetet fört, äro

visserligen i allt väsentligt överensstämmande, så att genom deras antagande

skulle vinnas den önskvärda likformigheten å detta område

såvitt angår våra förhållanden till Danmark och Norge. Från lagstiftningen

i andra främmande stater, med vilka Sverige står i livliga handelsförbindelser,

företer emellertid det nu för lagrådet framlagda förslaget

avsevärda skiljaktigheter. Dessa äro väl till en del betingade av

den hänsyn till svensk rättsåskådning, som ej må eftergivas; i andra

tall innebära de sådana framsteg, vartill varje ny lagstiftning måste

sträva. Men enligt lagrådets mening återstå dock åtskilliga avvikelser,

för vilka ingendera av nämnda synpunkter kan göras gällande, och där

en bättre överensstämmelse med främmande handelsrätt således bort

kunna ernås.

Med hänsyn till frågans läge har lagrådet likväl icke velat av

sistnämnda anledning allena hemställa om någon ändring. Skulle de

erinringar, vilka lagrådet efteråt framställer, vinna beaktande, komma

dock de viktigastp av de uppmärksammade skiljaktigheterna att försvinna.

7 §•

Enligt denna paragraf är med undantag för särskilt angivna fall

handelskommissionär icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet

å den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal. De skäl, som

anförts för detta stadgande, synas lagrådet äga giltighet, och har lagrådet

fördenskull icke något att erinra mot stadgandet. Emellertid göras

i motiven uttalanden, som synas giva vid handen, att enligt förslagets

mening den kommissionärer! tillagda rätten skulle tillkomma honom

allenast utanför rättegång. Det förutsättes, att det kan för honom hava

menlig verkan, om han i process vägrar att yppa namnet å tredje man,

och anföres exempelvis, att om kommittenten klandrar kommissionärens

redovisning under påstående att denne ej tillgodofört kommittenten allt

vad kommissionären bekommit av sin medkontrahent, kom missionären

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

kan bliva nödsakad att uppgiva medkontrahentens namn för att med

verkan gendriva detta påstående. Enligt lagrådets mening medgiver

stadgandet, sådant detsamma avfattats, icke en dylik tolkning, och den

kommissionären tillerkända rätten bör ej heller äga en sådan innebörd.

Om i ett obligatoriskt rättsförhållande lagen tillerkänt ena parten en

viss befogenhet gentemot den andra parten, bör jämväl vid rättsförhållandets

avveckling dem emellan inför domstol denna befogenhet kunna

göras gällande i sin fulla utsträckning. Den berättigade måste helt

kunna begagna sig därav, utan att hans ställning i ringaste mån därigenom

får röna menlig inverkan. Då uttalandena i motiven kunna tänkas

verka vilseledande för domstolarna, om de finge stå oemotsagda, har

lagrådet ansett sig icke böra underlåta att göra ifrågavarande erinran.

11 och 12 §§.

För bestämmelserna i dessa paragrafer hava uppenbarligen 51 och

52 §§ i lagen om köp och byte av lös egendom tjänat till mönster;

uppställningen är i båda fallen densamma och innehållet är i huvudsakliga

delar enahanda.

Grunden för lagbestämmelserna är dock väsentligen olika i det

ena fallet och i det andra. I köplagen har det icke minst gällt att

avskära köparen från obehöriga invändningar, vartill han av fallande

pris eller annan anledning kunde frestas för att komma ifrån ett

köpeavtal, som synes honom ofördelaktigt. För kommissionsförhållandet

är en dylik synpunkt främmande. Däremot kan visserligen ur kommissionärens

plikt att vårda kommissionsgodset och i allmänhet iakttaga

kommittentens intresse härledas eu skyldighet för kommissionären att

undersöka godset och, därest fel eller brist upptäckes, sätta sig i förbindelse

med kommittenten. För denne är det i särskilda avseenden

viktigt att erhålla underrättelse om felet; han kan då vidtaga åtgärder

för godsets bevarande, göra gällande den rätt mot fraktförare eller

annan, som må tillkomma honom, samt få tillfälle, när rådrum därtill

finnes, att lämna en annan fullgod vara tillgänglig för försäljning.

Men den sålunda härledda skyldigheten för kommissionären att

verkställa undersökning måste helt naturligt vara olika den, som åligger

eu köpare. Det är ä ena sidan ofta icke nog att göra undersökning

vid godsets ankomst; en sådan kan vara erforderlig tid efter annan,

så länge godset finnes kvar hos kommissionären. A andra sidau är det

åtminstone för de fall, då godset omedelbart eller inom kort skall utlämnas

till den, med vilken kommissionären slutit köpeavtal, möjligt att icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

en så ingående undersökning, som man fordrar av en köpare, är nödig

eller ens tillåtlig, eller att undersökningsplikten helt och hållet bortfaller.

Väl äro dessa förhållanden genom förslagets avfattning i någon mån

antydda. Den från köplagen hämtade uppställningen är dock ägnad att

undanskymma olikheten i dessa avseenden och synes lätteligen kunna giva

anledning till en alltför stor benägenhet att analogivis tillämpa den

praxis och de sedvänjor, som anknyta sig till nämnda lag.

1 ett särskilt hänseende synes 51 § i köplagen hava övat en obehörig

inverkan å innehållet i 11 § i förslaget. Liksom i 51 § undersökningsplikt

är stadgad allenast vid handelsköp, har i förslaget upptagits

skyldighet för handelskommissionär att undersöka godset endast

för det fall att kommittenten är köpman och uppdraget avser försäljning

för lians rörelse. Kommissionärens plikt att vårda godset måste dock

vara densamma, evad kommittenten är köpman eller icke. Då den skyldighet

att verkställa undersökning, som i förslaget ålagts kommissionären,

allenast är ett moment i hans vårdnadsplikt, synes en sådan

begränsning icke vara riktig. Till stöd härför lärer icke kunna åberopas

berörda stadgande i köplagen, till vilket grunden är en helt

annan.

Då de föreslagna bestämmelserna icke synas i fråga om förfarandet

vid fel eller brist i kommissionsgodset giva någon säker ledning

utöver vad 7 och 10 §§ innehålla, vill lagrådet hemställa, att 11

och 12 §§ måtte utgå ur förslaget. Skulle stadganden i förevarande

hänseenden anses böra upptagas, torde omformulering ske till undanröjande

av obehörig sammanblandning med motsvarande bestämmelser

i köplagen, och i varje fall tillämpningen av 11 § göras oberoende av

kommittentens egenskap av köpman.

15 §.

Enligt denna paragraf är, om kommissionären vid skitande av

avtal med tredje man för kommittentens räkning försummat att iakttaga

dennes föreskrifter, kommittenten — frånsett det fall att oredlighet å

kommissionärens sida föreligger — berättigad att avvisa avtalet endast

under förutsättning att hans intresse blivit väsentligen eftersatt. För

att rätt uppfatta innebörden av stadgandet måste fasthållas, att därmed

ej avses avvikelser, som skett i kommittentens intresse; för sådan händelse

äro bestämmelser meddelade i 8 §. Ej heller föreligger någon

anledning till stadgandet i en önskan att skydda kommissionären mot

ohemula anspråk i de fall, då resultatet av en avvikelse från givna före
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

skrifter är för kommittenten alldeles betydelselöst; på grund av allmänna

rättsgrundsatser är all menlig påföljd för kommissionären därvidlag

utesluten. Den i 15 § upptagna begränsningen i kommittentens

befogenhet att avvisa avtalet skall däremot gälla, när en verklig rättskränkning

ägt rum, så att kommittentens rätt att tala å försummelsen

är klar. Men lians talan bar inskränkts till krav på skadestånd.

Denna modifikation i kommittentens befogenhet är, såsom i motiven

framhållits, hämtad från lagen om köp och byte av lös egendom och

har ansetts stå i överensstämmelse med där givet stadgande rörande

en köpares rätt att tala i anledning av fel i den av honom köpta varan.

Enligt lagrådets tanke äro dock i stort sett förhållandena i det ena

fallet och i det andra icke jämförliga. Till en början är köparens rätt

till köpets hävande oberoende av om försummelse från säljarens sida

föreligger eller icke. Bestämmelsen i köplagen hänför sig vidare

till alla fel i den levererade varan, vare sig de avse en vid köpslutet

tillförsäkrad egenskap eller allenast visa sig såsom en avvikelse från

vad enligt gängse uppfattning anses såsom en fullgod vara. Sin egentliga

tillämpning har helt visst undantagsstadgandet i köplagen för det

senare fallet; man torde nog kunna vara ense därom att, om säljaren

tillförsäkrat köparen att varan skall hava en viss egenskap, endast i

sällsynta undantagsfall brist i fråga om sådan egenskap kan anses

såsom ett ringa fel. Men i förslaget äro förhållandena helt omkastade.

Vad man vid köp menar med en tillförsäkrad egenskap motsvaras i

kommissionsförhållandet just av de för uppdraget givna föreskrifter.

Vid tillämpning av 15 § i förslaget träda dessa i förgrunden ; det

är om ett avsteg från dem från en försumlig kommissionärs sida stadgandet

främst handlar. Räckvidden av stadgandena här och i köplagen

är sålunda helt olika, och från denna senare lag lärer fördenskull icke

kunna vinnas berättigande för den i förslaget intagna ståndpunkt.

Ej heller från kommissionsavtalets natur synes man kunna hämta

stöd för ifrågavarande begränsning av kommittentens rätt att avvisa

avtalet. Kommittentens föreskrifter äro till för att följas; i de fall, då

kommissionären haft fog för sin åtgärd att avvika från dem eller avvikelsen

är till resultatet betydelselös, är, såsom förut påpekats, kommissionären

skyddad genom andra föreskrifter eller allmänna grundsatser.

Kommissionären står till kommittenten i samma förhållande som ett

ombud till sin huvudman; och så till vida gäller saken även här tredje

man, att om denne vet att kommittentens föreskrifter överträdas, han

ej bör på ombudets åtgärder kunna grunda någon rätt emot kommittenten.

Stadgandet i 15 § har emellertid måst inverka på avfattningen av

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

54 §; och därigenom har enligt förslaget möjlighet öppnats för'' tredje

man att inlåta sig med kommissionären i transaktioner, som, enligt

vad för tredje man är kunnigt, strida mot de av kommittenten givna

instruktioner. Att genomföra ett i överensstämmelse härmed stående

stadgande i fråga om fullmaktsförhållandet synes knappast möjligt.

På dessa grunder hemställer lagrådet, att den i 15 § gjorda inskränkningen

i kommittentens rätt att avvisa avtalet i anledning av kom missionärens

försummelse att följa givna föreskrifter måtte utgå samt att i

följd härav lydelsen av 54 § måtte något jämkas.

26 §.

Den i denna paragraf gjorda hänvisningen till vissa paragrafer i

lagen om köp och byte av lös egendom synes böra utvidgas att omfatta

jämväl 57 § i nämnda lag.

31 och 32 §§.

I dessa paragrafer är försäljningskommissionär för närmare angivna

fordringar tillerkänd panträtt i det gods, som lämnats honom till

försäljning. Emellertid framgår av bestämmelserna i 33 och 34 §§, att

han äger kvarhålla och eventuellt försälja allenast så stor del av godset,

som svarar mot fordringarna; återstoden är han pliktig att på anfordran

återlämna till kommittenten. En dylik konstruktion synes lagrådet vara

synnerligen oegentlig och icke överensstämma med panträttens begrepp,

sådant det hos oss hittills uppfattats. Panträtt bör icke ens på papperet

förklaras vara för handen i större utsträckning än där de med sådan

rätt förenade befogenheter stå panträttshavaren till buds.

Bestämmelserna i fråga äro även i övrigt ägnade att väcka betänkligheter.

Med hänsyn till nämnda konstruktion och arten av de

fordringar, för vilka panträtten stadgats, synas stora svårigheter kunna

uppstå i fråga om särskiljandet av panträttsbavarens och annans anspråk.

Då den säkerhet i kommissionsgodset, som blivit kommissionären

tillerkänd, betecknats såsom panträtt, äro naturligtvis de regler, som i

allmänhet i lag äro givna för panträtt, här tillämpliga, där annat ej

följer av 33 eller 34 §. Att 17 kap. 3 § handelsbalken samt 54 §

konkurslagen äro avsedda att tillämpas även å kommissionärens panträtt

synes också uppenbart. Kommissionären måste dock på grund av

33 § även vid konkurs — i olikhet med vad eljest gäller om pant —

till konkursboet utan lösen lämna från sig en del av godset, därest

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 47.

återstoden förslår till täckande av hans ifrågavarande fordringar. Anser

konkursboet uppgiven fordran helt eller delvis oriktig eller ej av beskaffenhet

att grunda panträtt, slites tvisten i samma ordning, som eljest

gäller för avgörande om panthavares rätt.

Svårigheterna framträda i synnerhet, när utmätning i kommissionsgodset

sökes för annan borgenärs fordran. Åven för sådant fall måste

vad i 33 § stadgas gälla; kommissionären har icke något anspråk på

den del av gödset, som ej behövs för tryggande av hans fordringsrätt.

Räcker nu godsets värde att täcka såväl kommissionärens som utmätningssökandens

fordran och kan godset delas, är saken enkel; utmätning

äger rum allenast av en del, som ej anses belastad med panträtt. Kan

godset ej delas, lära bestämmelserna i 71 § utsökningslagen få tillämpas;

kommissionären är icke skyldig lämna godset från sig med mindre full

lösen gives. Skulle kommissionären ej begagna sig av denna rätt att

behålla godset utan åtnöjas med att för sin fordran taga betalning ur

köpeskillingen, och finnes fordringen tvistig, kommer köpeskillingen att

avsättas och hänvisning till tvist att meddelas; på försäljningen av

godset inverkar ej en dylik omständighet. Om däremot panthavaren

vill behålla godset och utmätningssökanden ej giver lösen, måste godset

utropas med förbehåll om den rätt, kommissionären därtill äger; utmätningsmannen

får ej här — lika litet som i omförmälda fall, då fråga

är om betalning ur köpeskillingen — slita tvisten. Frågan om fordringens

tillvaro eller belopp bliver i så fall inroparens risk. Att ett

sådant försäljningssätt måste verka i hög grad tryckande på priset är

självklart. Svårigheterna bliva nästan ännu större, om godset visserligen

kan delas men ej räcker till att täcka både kommissionärens anspråk

och utmätningssökandens fordran. År kommissionärens anspråk tvistigt,

kan utmätningsmannen icke heller i detta fall ingå i prövning av anspråkets

riktighet, åtminstone om detsamma ej framträder såsom uppenbart

orimligt. Han måste således i regel vid beräkning, huru stor

myckenhet av godset bör anses förslå till täckande av kommissionärens

fordran, taga hänsyn till hela beloppet av hans uppgivna fordran. Huruvida

den del av godset, som anses därför behövlig, bör överhuvud bliva

föremål för utmätningsåtgärd, synes tvivel underkastat. Men med hänsyn

till att högre pris än de av utmätningsmannen beräknade kunna

ernås vid försäljning, och att det tvistiga fordringsanspråket måhända

kan sedermera befinnas helt eller delvis sakna grund, torde utmätningsmannen

ej kunna underlåta att taga i mät godset och sälja det med

bibehållande av kommissionärens rätt. Risken drabbar jämväl i detta

fall inroparen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Klart är att betänkligheterna bliva större, ju mera är att befara

att man härvidlag kommer att röra sig med obestämda eller tvistiga

fordringsanspråk. Det är sålunda av betydelse, för vilka fordringar

panträtten är stadgad. I 31 § avses endast fordringar, som kommissionären

äger i anledning av sitt uppdrag. Den här givna rätten är

— om än med någon utvidgning — en naturlig utformning av den

panträtt, som redan enligt kungl. förordningen den 6 oktober 1848 tilllagts

kommissionären. Det ligger i sakens natur, att dylika fordringar

till belopp och betalningsvillkor äro avpassade efter affärernas vanliga

gång. I de allra flesta fall lärer någon svårighet icke föreligga

att bestämma deras belopp. Annorlunda ställer sig saken med avseende

å sådana fordringar, om vilka 32 § handlar. Iiär kan i

själva verket bliva fråga om huru obestämda och tvistiga anspråk

som helst.

Nu kan visserligen invändas, att jämväl vid avtalad panträtt svårigheter

äro möjliga med hänsyn till obestämdheten i det fordringsanspråk,

varför panträtten göres gällande. Men det är dock en stor

skillnad däremellan, att ägaren av godset genom ett oförståndigt avtal

kan ställa det mindre fördelaktigt för sig, och att skapa en legal panträtt

av omförmälda innebörd.

Faran för missbruk av den kommissionären medgivna rätt att

kvarhålla eller enligt 34 § försälja godset är även helt olika med avseende

å de särskilda fordringar, som omförmälas i 31 § och i 32 §.

De förra äro tvivelsutan så gott som alltid avsedda att gå i avräkning

å den köpeskilling för godset, som kommissionären betingar vid försäljning

i enlighet med kommissionsuppdraget; de förfalla således regelmässigt

icke före dylik försäljning. Försäljningsrätten enligt 34 § kan

här praktiskt taget knappast komma att utövas i andra fall än då

kommissionsuppdraget återkallats eller eljest upphört, eller dess utförande

på grund av ändrade faktiska förhållanden blivit omöjligt. Enligt lagrådets

mening ligger det i förhållandenas natur, att kommissionären

icke får göra panträtten gällande, om därigenom de föreskrifter, vilka

kommittenten givit vid uppdragets meddelande, skulle överträdas. Endast

under villkor av dessa föreskrifters uppfyllande måste uppdraget anses

givet och godset överlämnat. Eu panträtt, som skapas genom erhållande

av gods under dylika villkor, kan icke få utövas i strid mot villkoren.

1 förslaget fmnes icke upptaget något positivt stadgande i detta hänseende.

Huruvida meningen varit att nämnda grundsats ändock skulle

gälla, är tveksamt att avgöra. Snarast synes så ej vara fallet. Såvitt

man har att göra allenast med de i 31 § angivna fordringar, föreligger

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

med hänsyn till dessa fordringars ovan omförmälda beskaffenhet icke

något egentligt behov av ett dylikt stadgande. Men skall panträtten

även gälla för fordringar, som upptagas i 32 §, synes stadgandet oumbärligt.

Kommissionärens intresse av snabb betalning kan här lätteligen

komma i strid med kommittentens intresse att ernå högsta möjliga

pris. Genom en försäljning enligt 34 § kan kommissionären förskaffa

sig sådan betalning, och han undgår att avvakta utgången av en ofta

besvärlig rättegång, då han ur köpeskillingen gör sig betäckt för ett

om än så tvistigt fordringsanspråk. År anspråket obehörigt, kommer

kommittenten till sin rätt först sedan den tvist, han får anhängiggöra,

måhända efter åratal blivit slutligen prövad av domstol.

I utländsk rätt har man ej heller med avseende å tillämpningen

av sådan panträtt, som avses i 32 §, gått så långt, som här är föreslaget.

Man har där gått försiktigare tillväga. För att exempelvis

nämna den tyska handelslagen medgives däri visserligen verklig panträtt

och därmed också eu i vanlig ordning inträdande försäljningsrätt i

fråga om alla kommissionsfordringar i löpande räkning. Men för andra

fordringar har en kommissionär allenast den köpmän i allmänhet tillkommande

retentionsrätt. Denna får icke göras gällande i strid mot de

föreskrifter, under vilka kommissionsgodset emottagits; vid försäljningskommission

kan den således egentligen få betydelse endast vid kommissionsförhållandets

upphörande. Retentionsrätten kan dessutom leda till

försäljning först efter föregången prövning av domstol.

Under sådana förhållanden vill lagrådet hemställa, att 32 § får

utgå ur förslaget, så att panträtt tillerkännes kommissionären allenast

för de fordringar, som omförmälas i 31 §. Ifrågasättas kan emellertid

huruvida icke åt sistnämnda lagrum kunde givas en något vidare avfattning,

så att detsamma komme att omfatta alla de egentliga kommissionsfordringarna

hos kommittenten, oavsett med hänsyn till vilket

kommissionsgods desamma uppstått. Därigenom skulle kommissionärens

berättigade intressen fullt tillgodoses och ett mera rationellt närmande

till utländsk rätt äga rum.

Därest lagrådets hemställan vinner beaktande, lärer 33 § icke

kunna bibehållas i sin nuvarande avfattning.

35 §.

En given konsekvens av ett stadgande om panträtt för kommissionären

i kommissionsgodset är visserligen att, sedan godset i enlighet

med kommissionsuppdraget blivit sålt, kommissionären bör för betalning

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

av de fordringar, varför godset utgjort pant så länge det fanns hos

honom kvar, kunna hålla sig till den fordran hos köparen, som vid försäljningen

uppstått. I 35 § har emellertid denna rätt så utformats, att

kommissionären tillagts befogenhet att genom försäljning eller annorledes

förfoga över fordringsrätten mot köparen, så vitt sådant erfordras

för gäldande av kommissionärens fordran. En så vittgående befogenhet

synes lagrådet icke böra vara medgiven. Därest lagrådets hemställan

under 31 och 32 §§ om inskränkning av panträtten till de i 31 § avsedda

fordringar vinner beaktande, lärer en begränsning av rätten i 35

§ falla sig helt naturlig. Dessa fordringar äro, såsom förut anmärkts,

i allmänhet avsedda att täckas, då köpeskillingen för godset i avtalad

ordning ingår. Kommissionären är den formellt berättigade innehavaren

av fordringen hos köparen, det är han, som uppbär betalningen av köpeskillingen,

och å denna har han sedan att avräkna sin fordran. Endast så

tillvida erfordras bestämmelse, att hans företrädesrätt att för sin fordran

göra sig betalt ur köpeskillingen statueras, så att kommittenten icke i något

fall får göra gällande fordringsrätten hos köparen, där han icke förut betalt

sin skuld till kommissionären eller ställt betryggande säkerhet därför.

Skulle däremot kommissionärens panträtt jämväl för andra fordringar

bibehållas och hans rätt till betalning därför anses böra tillgodoses utan

att avvakta den tidpunkt, då köpeskillingen för kommissionsgodset inflyter,

lärer dock till skydd för kommittenten böra stadgas en inskränkning

i den i 35 § kommissionären tillerkända förfoganderätt över fordringen

hos köparen. Kommittenten bör i analogi med stadgandet i 34 §

på förhand underrättas för att kunna genom betalning eller lämnande

av säkerhet hindra en tilläventyrs ofördelaktig realisation av fordringen.

42 §.

Då en tillämpning av bestämmelserna i 18 § icke synes kunna

förekomma i det fall, som avses i sista punkten av förevarande paragraf,

torde hänvisningen till förstnämnda paragraf få utgå.

47 §.

I denna paragraf bestämmes, att kommissionärens uppdrag skall

anses förfallet i och med det att denne råkar i konkurs; någon uppsägning

är i så fall icke erforderlig. Att kommissionärens rörelse, som går ut

på att sluta avtal i eget namn, upphör med konkursen, ligger också i

sakens natur; att andra därefter skulle med honom vilja ingå avtal om

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 47.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

köp eller försäljning är visserligen icke att förvänta. Klart är även att

konkursboet icke kan inträda i det på förtroende till kommissionärens

person grundade förhållandet mellan honom och kommittenten. Mot

stadgandet skulle fördenskull icke i och för sig vara något egentligt

att invända. Emellertid har genom hänvisningar i 76 och 87 §§ samma

grundsats gjorts tillämplig i fråga om agenter och vissa slag av handelsresande.

Beträffande dessa torde dock saken ställa sig helt annorlunda.

För agenten eller handelsresanden utgör en iråkad konkurs

icke något faktiskt eller rättsligt hinder att fortsätta verksamheten.

Frågan huruvida uppdraget upphört är därvidlag även av stor vikt vid

bestämmandet av förhållandet till tredje man. Enligt förslaget kan

uppdraget för agenten eller handelsresanden i vissa fall innefatta befogenhet

att avsluta för huvudmannen bindande avtal. För såväl denne

som tredje man är det medkontrahentens och icke ombudets solvens,

som är avgörande. Det låter lätt tänka sig'' särskilt för tiden närmast

efter konkursens öppnande, att den, med vilken agenten eller handelsresanden

ändock sluter avtal, eller huvudmannen eller kanske båda sakna

kännedom om konkursen. Det skulle helt visst anses i hög grad stötande,

om den ena parten utan vidare skulle kunna draga sig undan avtalet

på grund av en omständighet, som för detsamma varit utan all betydelse.

En regel av denna innebörd torde icke kunna vidmakthållas

beträffande ombudsmannaskap, som grundar sig på vanlig fullmakt.

Förhållandena äro dock i båda fallen väsentligen lika.

För det fall åter, att agenten eller handelsresanden icke har befogenhet

att sluta avtal, leda ifrågavarande bestämmelser därtill, att när

någon utan kännedom om den inträffade konkursen lämnat honom ett

köpeanbud och detta anbud blivit framfört till huvudmannen, denne, om

han ej vill antaga anbudet, icke har sådan .skyldighet att reklamera,

som eljest finnes stadgad. Aven en dylik följd av bestämmelserna

måste betraktas såsom allt annat än tillfredsställande.

Fn ändring i stadgandena, såvitt angår agenter och handelsresande,

synes alltså lagrådet nödvändig; konkursen bör icke i och för sig medföra

att uppdraget förfaller utan dess upphörande bliva beroende

av uppsägning från huvudmannens sida. Då ensartade bestämmelser

äro i viss mån önskvärda, och då något hinder icke synes möta

att jämväl vid kommissionärens konkurs låta uppdragets upphörande

bero av uppsägning, ehuru frågan härom, såsom redan antytts, är av

ringa räckvidd, vill lagrådet därför hemställa, att bestämmelsen i 47 §

icke kommer att omfatta kommissionärens konkurs; genom en sådan

ändring kommer motsvarande föreskrift i 76 och 87 §§ om agent och

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Knngl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

handelsresande att bortfalla. Att ersätta den sålunda borttagna föreskriften

med ett särskilt stadgande om rätt till uppsägning för omförmälta

fall, torde knappast vara erforderligt; en dylik rätt torde följa av

bestämmelserna i 46 och 50 §§. Skulle av någon anledning anses önskvärt

att bibehålla ifrågavarande regel beträffande kommissionär, torde

76 och 87 §§ böra erhålla en sådan avfattning, att regelns tillämpning

å agent och handelsresande varder utesluten.

Ett beaktande av lagrådets hemställan lärer föranleda jämkning i

avfattningen av 51, 52 och 55 §§ i förslaget.

54 §.

Med avseende å denna paragraf får lagrådet hänvisa till vad under

15 § anförts.

76 §.

Lagrådet vill erinra om vad ovan under 47 § blivit anfört.

78 och 79 §§.

Otvivelaktigt är det överensstämmande med sund affärskutym

att stadga reklamationsplikt för en huvudman, som genom sin agent

erhållit underrättelse om ett av denne ingånget avtal men ej vill godkänna

avtalet på den grund att agenten ej ägt bemyndigande till dess

ingående. Agentens ställning i detta avseende är, såsom i motiven påpekats,

ofta ganska oviss; de här ifrågavarande bestämmelserna äro

ägnade att bringa reda i kontrahenternas inbördes förhållande.

Enligt förslaget skall emellertid huvudmannen anses hava fullgjort

sin reklamationsskyldighet genom ett meddelande till agenten. Om denne

försummar att fortskaffa reklamationen till köparen, skall detta falla på

köparens risk. En dylik anordning är enligt lagrådets mening icke med

rättvisa eller billighet överensstämmande. Den torde icke kunna motiveras

därmed, att enligt sakens vanliga gång huvudmannen drager sig

för att förhandla direkt med köparen och därför ger meddelandet till

agenten. Agenten är syssloman och i ett sysslomannaskaps natur ligger,

att huvudmannen ofta måste lita till att hans ombud fullgör sina åligganden,

även när en underlåtenhet härutinnan kan medföra förpliktande

för huvudmannen. Huvudmannens meddelande till agenten innebär i förevarande

fall åläggande för denne att översända meddelande av enahanda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

innehåll till inedkontrahenten. Visar agenten vårdslöshet härutinnan, böra

följderna drabba huvudmannen; det är han, som valt sin agent. Om här

stadgas, att ett meddelande, varigenom huvudmannens rätt till talan

skall hållas öppen, bör göras hos medkontrahenten, innebär detta ingalunda

att meddelandet ej får gå genom agenten utan allenast att, om

så sker och denne försummar sig, följderna av försummelsen drabba

huvudmannen och icke medkontrahenten.

Genom en ändrad avfattning av 78 § i nu antydd riktning vunnes

överensstämmelse med de i förslaget beträffande handelsresande givna

bestämmelser. Då det för huvudmannen gäller att reklamera mot ett av en

handelsresande ingånget avtal på den grund att huvudmannen anser att den

resande överskridit sin befogenhet, skall enligt förslaget reklamationen

göras direkt hos medkontrahenten. Överensstämmelse härutinnan mellan

förslagets olika delar saknar ej praktisk betydelse. Det är nämligen

tänkbart att en agent även får uppdrag att vara huvudmannens resande.

Förslagets 3:e eller 4:e kapitel bliver då tillämpligt, allt efter som ombudet

handlar på grund av det ena eller andra uppdraget; men det

måste tydligen vara lämpligt att reglerna för en riktig reklamation bliva

lika för dessa båda fall.

Dessa skäl synas hava giltighet jämväl för det i förslagets 79 §

behandlade fall, och hemställer förty lagrådet om en sådan ändrad avfattning

av ifrågavarande båda paragrafer, att meddelandet, för att hava

verkan emot medkontrahenten, förklaras skola givas till denne; i sammanhang

varmed en redaktionell jämkning av 80 och 89 §§ blir erforderlig.

82 §.

Under det att i det danska lagförslaget såsom förutsättning för

den i förevarande paragraf föreskrivna reklamationsskyldighet uppställts, att

den köpman, som från säljaren får mottaga ett meddelande av bär avsett

slag, står i affärsförbindelse med denne, har man i det svenska och

i det norska förslaget icke inskränkt regeln till sådant fall. Lagrådet,

som väl icke är i tillfälle att bedöma, i vad mån en ändring i det svenska

förslaget till överensstämmelse med det danska skulle kunna medföra

att en helt naturligt önskvärd likformighet i denna punkt ernås mellan

alla tre lagstiftningarna, har emellertid ansett sig icke böra underlåta

uttala, att hinder icke synes möta att göra en dylik ändring.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

45

87 §.

Med avseende å denna paragraf hänvisas till lagrådets yttrande

vid 47 §.

IT. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagrådet finner detta förslag icke giva anledning till någon erinran.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 30 januari 1914.

Närvarand e:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde i

underdånighet lagrådets utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut

den 18 april 1913 till lagrådet remitterade, av särskilda kommitterade

utarbetade förslag till

1) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Departementschefen anförde:

Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få erinra,

att Eders Kungl. Magt under år 1909 tog initiativ till återupptagande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

av det med Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet å

obligationsrättens område. Sedan dessa länders regeringar förklarat sig

villiga biträda det sålunda från svensk sida väckta förslaget, sammanträdde

delegerade från de tre länderna i Stockholm under november

månad 1909. Därvid enades man om ett visst program för lagstiftningsarbetet.

Med gillande av det föreslagna programmet uppdrog Eders

Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för utarbetande av lagförslag

inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta kommitté att

uppgöra förslag till lagstiftning i en del av de på programmet upptagna

ämnen, däribland avslutande av avtal genom platsagenter och handelsresande

samt kommissionsaffärer. I sammanhang härmed bemyndigades

kommittén att med danska och norska kommittéer, som för motsvarande

ändamål blivit tillsatta, sammanträda till gemensamma överläggningar

i syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas

blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag

till lagstiftning om kommission, handelsagentur och handelsresande, vilka

förslag i så gott som alla punkter överensstämma; och har i sammanhang

härmed den svenska kommittén jämväl utarbetat förslag till lag

om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar.

Efter att hava redogjort för innehållet i de båda lagförslagen och

lagrådets däröver avgivna utlåtande anförde departementschefen vidare:

Med anledning av lagrådets utlåtande har förslaget till lag om

kommission, handelsagentur och handelsresande blivit översett, därvid

på grund av i utlåtandet framställda anmärkningar en del ändringar av

saklig innebörd ansetts böra ifrågakomma. Därjämte hava vissa ändringar

och förtydliganden av redaktionell natur vidtagits i förslaget. För att

söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av saklig innebörd,

vilka av lagrådets anmärkningar kunde finnas påkallade, hava

delegerade från de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,

vilka ägt rum i Köpenhamn under januari månad detta år.

Härvid har fullständig enighet uppnåtts mellan de delegerade.

Det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande,

vilket framgått såsom resultat av dessa överläggningar och

som jag nu underställer Eders Kung!. Maj:ts prövning, erbjuder således

endast få avvikelser från motsvarande danska och norska lagförslag.

Genom förslagets upphöjande till lag skulle tvivelsutan eu kännbar

lucka i vår lagstiftning fyllas och ett betydelsefullt steg vara taget för

vinnande av överensstämmelse mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning

å förmögenhetsrättens område. En lag i de ämnen, varom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

förslaget handlar, utgör en naturlig fortsättning av det lagstiftningsarbete,

som lett till sammanstämmande lagar om köp och byte av lös

egendom.

Beträffande de särskilda ändringar i förslaget till lag om kommission,

handelsagentur och handelsresande, som av lagrådet förordats,

torde jag få inskränka mig till att anföra följande.

11 och 12 §§ i det remitterade förslaget handla om försäljningskommissionärs

skyldighet att undersöka gods, som lämnats honom till

försäljning, och att underrätta kommittenten om fel eller brist i sådant

gods. Lagrådet har på anförda skäl hemställt, att dessa paragrafer måtte

ur förslaget utgå. Denna hemställan synes mig icke böra vinna avseende.

Sant är visserligen, att nämnda paragrafer endast innehålla en å däri

omhandlade fall gjord tillämpning av det allmänna stadgandet i 7 § om

kommissionärens skyldighet att vid fullgörande av sitt uppdrag iakttaga

kommittentens intresse. Men detsamma gäller om 8 — 10 och 13 §§.

När förslaget sålunda meddelar närmare bestämmelser om vad kommissionären

i olika avseenden har att iakttaga, bör frågan om hans skyldighet

att ägna uppmärksamhet åt kommissionsgodsets beskaffenhet och myckenhet

och att underrätta kommittenten om förefintliga fel eller brister

enligt min mening icke däri förbigås med tystnad. Ur lättfattlighetens

synpunkt är det önskvärt, att uttryckliga bestämmelser härom meddelas.

I avseende å dessa bestämmelsers innehåll och avfattning har lagrådets

eventuellt gjorda hemställan vunnit beaktande genom den ändrade lydelse

II § erhållit.

Om kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag,

äger kommittenten enligt 17 § alltid rätt till ersättning för den

skada, som därigenom tillskyndas honom. Rätt att avvisa det för hans

räkning ingångna avtalet tillkommer honom däremot enligt 15 § endast

om kommissionären väsentligen eftersatt hans intresse eller handlat oredligt

mot honom; dessa förutsättningar måste också enligt 54 § vara för

handen, såvida avvisningsrätten skall kunna göras gällande mot tredje

man. Enligt det remitterade förslaget skulle dessa grundsatser tillämpas

likaväl då kommissionärens försumlighet består däri att han Titan fog

avvikit från kommittentens föreskrifter som då han annorledes åsidosatt

dennes intresse. Lagrådet har ansett den sålunda gjorda begränsningen

i kommittentens avvisningsrätt sakna fog för sådana fall, då hans

yrkande grundar sig därå att kommissionären försummat att följa givna

föreskrifter. Lika litet som en fullmaktsgivare är bunden av ett avtal,

vid vars ingående fullmäktigen, tredje man veterligen, handlat i strid mot

sina instruktioner, borde enligt lagrådets mening tredje man kunna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

grunda någon rätt mot kommittenten å ett av kommissionären ingånget

avtal, om vilket han vet, att det strider mot de föreskrifter denne fått

mottaga från sin huvudman. Vad lagrådet sålunda anfört synes mig

förtjäna beaktande. En orderavvikelse från kommissionärens sida, för

vilken denne icke haft fog, bör för visso i allmänhet medföra avvisningsrätt

för kommittenten. Att i lagtexten uppställa en undantagslös regel av

detta innehåll synes mig dock icke vara att förorda. Kommittentens

föreskrifter i fråga om uppdragets utförande äro icke i lika hög grad av

tvingande natur som de instruktioner, efter vilka en fullmäktig har att

handla. Särskilt är att märka, att enligt 8 § en avvikelse från kommittentens

föreskrifter kan vara av omständigheterna påkallad; därest i ett

sådant fall kommissionären gjort större avvikelse än de förhandenvarande

förhållandena krävde, skulle det vara obilligt mot honom, om det ingångna

avtalet finge avvisas av kommittenten utan hänsyn därtill att dennes

intresse måhända endast i ringa mån blivit eftersatt. Då det emellertid

endast är i jämförelsevis sällsynta undantagsfall, som en oberättigad orderavvikelse

icke bör medföra avvisningsrätt för kommittenten, synes det mig

vara mindre lämpligt att, såsom i det remitterade förslaget skett, jämväl

för sådana fall såsom en förutsättning för kommittentens ifrågavarande

rätt uppställa, att hans intresse blivit väsentligen eftersatt. Om nämnda

förutsättning anknytes allenast till det förhållande, att kommissionären

visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, lärer därav bliva en

följd, att orderavvikelse i allmänhet kommer att anses såsom ett väsentligt

eftersättande av kommittentens intresse och följaktligen i regel medför

avvisningsrätt för denne; därigenom vinnes också närmare överensstämmelse

med motsvarande stadgande i lagen om köp och byte av lös egendom.

Ändras 15 och 54 §§ i nu antydd riktning, lärer det icke kunna

med fog påstås, att enligt förslaget kommittentens avvisningsrätt skulle

vara för snävt begränsad.

Lagrådets vid 26 § gjorda hemställan har föranlett, att i nämnda

paragraf införts en hänvisning till 57 § i lagen om köp och byte av

lös egendom och den därmed nära sammanhängande 58 § i samma lag.

Mot den ståndpunkt, som i det remitterade förslaget kommit till

uttryck i fråga om kommissionärens panträtt i kommissionsgodset, hava

inom lagrådet framställts åtskilliga anmärkningar, utmynnande i en hemställan,

att panträtt måtte tillerkännas kommissionären allenast för de i

31 § omförmälda fordringar, d. v. s. sådana fordringar, som grunda sig

å det kommissionären givna uppdraget. Jag delar de inom lagrådet

uttalade betänkligheterna mot att vid handelskommission skapa en legal

panträtt för fordringar, vilka icke hava något med kommissionsuppdraget

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

att skaffa utan härröra från andra affärstransaktioner mellan kommittenten

och kommissionären. En sådan anordning skulle enligt mitt förmenande

medföra faror för rättssäkerheten även i andra avseenden än de av lagrådet

anmärkta. Ehuru sålunda panträtt icke bör erkännas i så vid

utsträckning som enligt det remitterade förslaget, synes det å andra

sidan vara att uppdraga alltför snäva gränser för densamma, om man

såsom en oeftergivlig förutsättning uppställde, att den fordran, för

vilken panträtt yrkas, skall grunda sig å samma kommissionsuppdrag,

i kraft varav kommissionären innehar det gods, som skulle utgöra

pant för fordringen. Vid handelskommission är det ofta svårt att avgöra,

huruvida det föreligger ett bestående kommissionsförhållande eller

ett flertal mer eller mindre fristående kommissionsuppdrag. Åt denna

omständighet tillmätes, såsom naturligt är, icke någon betydelse i det

praktiska affärslivet. Lagrådet har också ifrågasatt, att alla egentliga

kommissionsfordringar böra utrustas med panträtt, oavsett med hänsyn

till vilket kommissionsgods de uppstått. Jag har ansett mig desto

hellre böra, vad handelskommission beträffar, upptaga denna tanke,

som därigenom den svenska lagstiftningen skulle komma att närma

sig den i utlandet gällande och möjlighet öppnas att i denna för den

mellanfolkliga samfärdseln betydelsefulla fråga vinna rättsenhet de skandinaviska

länderna emellan. För undvikande av rubbning i paragrafföljden

hava de bestämmelser, som i nämnda avseende funnits påkallade, fått

sin plats i 32 §. Lika litet som 31 § förutsätter densamma för sin

tillämpning, att kommissionärens ifrågavarande fordran skall vara till

betalning förfallen.

I anledning av de anmärkningar, som i lagrådet framställts mot

35 §, har i nämnda paragraf införts bestämmelse om skyldighet för

kommissionären att, där så ske kan, underrätta kommittenten, innan

han, för att skaffa sig betalning för sin fordran hos denne, förfogar

öfver fordringsrätten mot köparen. Det torde knappast behöva påpekas,

att om köparen accepterat växel ä köpeskillingen och kommissionären

vill skaffa sig betalning genom att diskontera växeln, han icke behöver

på förhand underrätta kommittenten därom. Om nu ifrågavarande liksom

om förslagets övriga bestämmelser gäller nämligen enligt 1 §, att

den skall lända till efterrättelse allenast för så vitt ej annat följer av

avtal eller handelsbruk. 1 sammanhang med nu nämnda ändring har i

35 § gjorts ett förtydligande tillägg, varigenom utmärkes, att kommissionären

endast om han har förfallen fordran hos kommittenten äger

förfoga över fordringsrätten mot köparen. Detta tillägg har påkallat

en redaktionell jämkning i 58 §.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Den i 42 § gjorda hänvisningen till 18 § har i enlighet med

lagrådets hemställan fått utgå.

Enligt 47 § har kommissionärens försättande i konkurs till följd,

att hans uppdrag förfaller. Detsamma gäller i följd av de i 76 och

87 §§ gjorda hänvisningarna, därest en handelsagent eller en handelsresande,

som icke är anställd i huvudmannens tjänst, gör konkurs.

Lagrådet, som icke haft något att erinra mot nämnda grundsats i vad

den avser kommissionärer, har däremot ansett, att densamma, tillämpad

å agenter och handelsresande, skulle leda till resultat, vilka ingalunda

voro tillfredsställande; dessas konkurs borde enligt lagrådets mening

icke i och för sig medföra, att det dem givna uppdraget förfaller, utan

allenast hava till följd, att huvudmannen äger återkalla uppdraget. Då

det emellertid vore önskvärt, att ensartade bestämmelser meddelades för

de olika slag av uppdrag, som förslaget avser att reglera, och då något

hinder icke syntes möta att jämväl vid kommissionärens konkurs låta

uppdragets upphörande bero av återkallelse från kommittentens sida, har

lagrådet hemställt, att den i 47 § givna bestämmelsen om verkan av

kommissionärens konkurs måtte uteslutas, i vilket fall någon ändring i

76 och 87 §§ icke bleve erforderlig. Den sålunda förordade ändringen

i förslaget synes mig icke böra vidtagas. Det ligger i sakens natur,

att ett kommissionsuppdrag i allmänhet icke kan med framgång handhavas

av en person, som är under konkurs. För kommittenten är det

också givetvis fördelaktigare, om uppdraget förfaller i och med konkursen

än om han skulle behöva särskilt återkalla detsamma; i sådant avseende

må särskilt erinras om den i 55 § andra punkten givna bestämmelsen,

att tredje man icke äger åberopa, att han saknat kännedom om kommissionärens

konkurs.

Vad härefter beträffar frågan om verkan därav att en handelsagent

eller handelsresande blivit försatt i konkurs, må det erkännas, att icke

lika starka skäl tala för att det dem givna uppdraget därigenom bör

anses förfallet. Lagrådet har också ifrågasatt, att man, för den händelse

den i 47 § givna regeln ansåges böra bibehållas oförändrad, genom en

ändrad avfattning av 76 och 87 §§ borde utesluta densamma från tilllämpning

i där omhandlade fall. Detta skulle enligt lagrådets mening

påkallas av nödig hänsyn till tredje man, särskilt när denne utan kännedom

om konkursen slutit avtal med agenten eller den handelsresande

eller till dem avgivit köpeanbud. Sant är, att av den sålunda ifrågasatta

ändringen skulle bliva en följd, att de i 78—80 och 89 §§ givna stadgandena

angående reklamationsskyldighet för huvudmannen bleve tilllämpliga

jämväl i sådana fall, då avtal slutits med en i konkurs försatt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

agent eller handelsresande eller då köpeanbud avgivits till en sådan

person. Fördelen härav för tredje man bör dock icke överskattas. Om

nämligen huvudmannen, såsom i allmänhet torde bliva fallet, i anledning

av konkursen återkallade uppdraget och tredje man utan kännedom

härom inläte sig i avtal med agenten eller den resande eller till dem

avgåve anbud, skulle han näppeligen kunna å ifrågavarande stadganden

grunda någon rätt emot huvudmannen. Samma betraktelsesätt gör sig

gällande i fråga om reklamationer och andra i 84 och 92 §§ avsedda

meddelanden, som tredje man kan rikta till en agent eller handelsresande

utan kännedom om dennes konkurs. Vid sådant förhållande och då en

omarbetning av förslaget i denna del efter all anledning skulle föranleda

därtill att olika rättsregler härom bleve gällande i Sverige och i de båda

andra skandinaviska länderna, har jag ansett mig icke böra vidtaga någon

ändring i de bestämmelser, varom kommitterade från de tre länderna

kommit till enighet och mot vilka icke i något av länderna gjorts anmärkning

från merkantilt håll.

Vid 78 och 79 §§ har lagrådet på anförda skäl hemställt, att det

meddelande, som huvudmannen enligt dessa paragrafer har att giva,

därest han icke vill godkänna försäljningsavtal, som ingåtts med hans

agent, eller icke vill antaga köpeanbud, som avgivits till agenten, skall

för att kunna med laga verkan åberopas mot köparen eller anbudsgivaren

riktas till denne. Nämnda hemställan har iakttagits. Då meddelanden

av här avsedda slag i allmänhet förmedlas av agenten, har det

funnits lämpligt att i den föreslagna lagtexten antyda, att huvudmannen

kan själv eller genom agenten fullgöra sin reklamationsskyldighet.

Anmodar huvudmannen agenten att bringa meddelandet till tredje mans

kunskap, handlar han emellertid på egen risk, vare sig agenten underlåter

att framföra detsamma eller det aldrig kommer agenten till hända.

Att risken för meddelandets framkomst till agenten ligger å huvudmannen,

lärer med tillräcklig tydlighet framgå därav att meddelandet skall riktas

till köparen respektive anbudsgivaren och att 3 § endast handlar om

meddelanden till personer, i förhållande till vilka reklamationsskyldighet

åligger avsändaren.

Genom de ändringar, som vidtagits i 78 och 79 §§, har sista

punkten av 80 § i det remitterade förslaget blivit överflödig och följaktligen

uteslutits. Den ändrade lydelsen av första punkten i samma

paragraf är också en följd av de ändrade bestämmelserna i de närmast

föregående. Någon ändring i 89 § har däremot icke av denna anledning

funnits påkallad.

1 likhet med lagrådet anser jag, att det skulle varit önskvärt, om

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

överensstämmelse mellan de tre förslagen kunnat uppnås i fråga om

innehållet i 82 §. Då detta emellertid visat sig omöjligt, har jag icke

funnit anledning frångå den ståndpunkt det svenska förslaget härutinnan

intager.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna

yttrandet avfattade förslag till

l:o) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande;

2:6) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

framläggas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens

hemställan; och täcktes, med bifall till

densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig

proposition i ämnet av den lydelse bilaga . . . vid

detta protokoll utvisar skulle till Riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (Nr 47.)

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1914 A:48 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande samt till lag om ändrad l s. 1 i texten
  2. LU 1914 A:14 Memorial, angående arvode åt den, som inom, lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 47, med förslag till lag om kommission m. s. 1 i texten
  3. LU 1914 A:7 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande och till lag om ändrad lydelse av s. 1 i texten