Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och till förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering

1914-07-03 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:238, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst och till förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 238-

1

Nr 238.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt

av inkomst och till förordning om ändrad lydelse av 50

§ i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering; given Stockholms

slott den 3 juli 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

.finansärenden för den 28 mars 1913 och denna dag vill Kungl. Maj:t

härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober

1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst; samt

2:o) förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28

oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 160 höft. (Nr 238.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

Förslag

till

Förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

5 Kap.

Om efterbeskattning.

13 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning

vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,

att inkomst icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då

sådant kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige taxeras

till bevillning för det beskattningsbara inkomstbelopp, som genom berörda

förfarande förut undgått beskattning. Bevillningen skall härvid

påföras den skattskyldige till belopp, som genom förfarandet undandragits.

Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senareän

fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras. Har den

skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan

taxering icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår,

under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering eller förrättad

.av vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare icke för

den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet.

År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper

å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 238.

3

6 Kap.

Beskattningsort m. ni.

14 §.

Skattskyldig taxeras — — — den avlidne senast varit eller bort

vara mantalsskriven; eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten huvudsakligen

förvärvats.

Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum, skall inkomsten taxeras

där, varest densamma, om den i rätt tid blivit taxerad, skolat vara

föremål för taxering.

15 §.

Konungen — — — uppsägning.

Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1915.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

3 §•

Med avseende å vad i 14 § b) av förordningen angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst stadgas angående ort, där inkomst

av bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drivits

vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret

av sådan beskaffenhet, att vid beskattning avdrag därför äger rum,

påföras rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av den del av beskattningsbara

inkomsten, som belöper å varje särskilt kontor, sker på följande

sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje

månads slut balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar, sammanläggas

och summan delas med månadernas antal, varefter den sålunda

erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av kontorets in- och utlå
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 238.

ning för året. Efter det förhållande, vari denna in- och utlåning står

till den på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman

för alla kontoren, uträknas den del av beskattningsbara inkomsten,

som bör taxeras i den ort, där kontoret är beläget. Utelöpande

postremissväxlar inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.

Vidkommande inkomst----finna skälig.

4 §•

Utlänning, som efter därtill enligt särskild författning förvärvad

rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder

ut till försäljning eller försäljer av honom medförda eller eljes i riket

befintliga varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i 8—14 §§

av bevillningsförordningen bestämda grunder; skolande vad sålunda är

vordet stadgat äga tillämpning även i det fall, att utlänning medför

utländska varor, som förut blivit under en eller annan form rekvirerade.

Efterbeskattning.

11 §.

Genom efterbeskattning enligt 13 § skall bevillning för den inkomst,

som undgått beskattning, påföras till det belopp, varmed den förut

erlagda skatten understiger det skattebelopp, som bort påföras, därest

den skattskyldiges hela till bevillning beskattningsbara inkomst i rätt

tid taxerats till riktigt belopp.

Exempel. En skattskyldig har år 1911 uppgivit sin inkomst till

750 kronor. Med anledning härav har bevillning påförts honom för ett

beskattningsbart belopp av 300 kronor med 30 öre. År 1915 upptäckes,

att. uppgiften varit oriktig, i det att inkomsten utgjort 1,800 kronor.

Följaktligen skall år 1915 utan sammanblandning med den taxering,

som då må varda den skattskyldige åsatt för inkomst år 1914, genom

efterbeskattning påföras honom bevillning för ett beskattningsbart belopp

av 1,500 kronor med 1 krona 50 öre.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ISåd. Proposition Nr 238.

5

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28 oktober 1910

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

50 §.

Den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å ort, där

han icke är mantalsskriven eller eljes skattskyldig för dylik skatt, så

ock den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än en

ort eller eljes till inkomstbevillning å ort, där han icke varit för sådan

bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äge att häröver

anföra besvär hos kammarrätten. Besvären skola, vid påföljd att eljes

icke varda upptagna till prövning, inom natt och år, efter det att utskylder

vederbörande avfordrats, ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i län, inom vilket taxering skett, varefter med ärendet förfares

i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas. Avse besvären taxering

för samma inkomst å mer än en ort och hava utskylder därför avfordrats

vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

Vad sålunda är föreskrivet gäller jämväl för de fall, att någon

obehörigen taxerats till bevillning för fast egendom eller att någon jämlikt

gällande bestämmelser efterbeskattats å ort, där han icke eljes är

skattskyldig för inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning det år,

efterbeskattningen sker, och där han ej heller är mantalsskriven.

Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1915.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 28 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anmälde Riksdagens

skrivelse, nr 37, den 9 mars 1912 i fråga om införande av

stadgande om efterbeskattning i förordningen angående bevillning av

fast egendom samt av inkomst och yttrade därvid:

Frågan om att med vårt beskattningssystem införliva föreskrift

om eftertaxering väcktes samtidigt med att man under 1890-talet på

allvar upptog tanken att i vårt land i en mera vidsträckt omfattning

införa obligatorisk självdeklaration till ledning vid taxeringsförfarandet.

Det förslag till förordning angående inkomstbevillning, som den 2 november

1894 avgavs av därtill förordnade kommitterade, innehöll jämte

bestämmelser om obligatorisk självdeklaration även, såsom en naturlig

konsekvens härav, stadganden om eftertaxering och efterbeskattning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

sådan inkomst, som på grund av veterligen oriktigt meddelande i avgiven

uppgift eller upplysning eller av annan orsak undgått bevillning.

I det förslag till ny förordning angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst, som, till någon del byggt på nämnda kommittéförslag,

framlades vid 1897 års riksdag, fanns upptagen bestämmelse

om eftertaxering; och motiverades förslaget i denna del av föredragande

departementschefen därmed, att genom berörda bestämmelse skulle ändring

göras i ett av ålder hos oss bestående förhållande, som för visso

icke ägde motsvarighet i något annat lands inkomstskattelagstiftning

och i övrigt syntes sakna varje grund i rättvisa eller billighet, det

förhållande nämligen, att ett inkomstbelopp, som vare sig med eller

utan den skattskyldiges eget åtgörande ett år undgått taxering, därmed

ock framgent skulle vara därifrån fritaget. Vid behandlingen inom Riksdagen

av det framlagda förslaget, vars bestämmelser om utsträckning

av deklarationstvånget icke vunno Riksdagens bifall, blevo jämväl föreskrifterna

om eftertaxering på hemställan av bevillningsutskottet uteslutna.

Utskottet förklarade sig nämligen anse, att, då de föreslagna

bestämmelserna om eftertaxering av inkomst, som av en eller annan

anledning undgått bevillning, tillkommit i sammanhang med och såsom

en följd av väckta förslag rörande ett vidsträcktare införande av obligatorisk

självdeklaration, samt det med hänsyn till Kungl. Maj:ts förslag

icke syntes böra ifrågakomma att införa eftertaxering annat än under

nämnda förutsättning, så borde, sedan frågan om införande av obligatorisk

självdeklaration i följd av kamrarnas olika beslut förfallit, därav

följa, att frågan om eftertaxering icke heller för det dåvarande borde

upptagas.

Sedermera upptogs frågan om eftertaxering av 1897 års kommunalskattekommitté,

som i sitt den 18 maj 1900 avlämnade förslag insatt

bestämmelser i ämnet i såväl förslaget till förordning angående bevillning

av inkomst som förslaget till lag angående kommunal taxering

och skattskyldighet. Emellertid ledde som bekant detta kommittébetänkande

icke till några direkta resultat i fråga om reformering av vår

beskattning; och sålunda blev tills vidare allt fortfarande eftertaxeringen

en för våra skattelagar främmande anordning.

I de nu omförmälda förslagen synes frågan om eftertaxeringens

inverkan på den kommunala beskattningen icke hava närmare berörts.

Av själva förslagen att döma synes avsikten hava varit, att den inkomst,

som undergick eftertaxering, skulle tagas till beskattning i kommunen

och detta tillsammans med annan inkomst, vilken samtidigt med den

verkställda eftertaxeringen blev i vanlig ordning taxerad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

En ändring i den uppfattningen, att den eftertaxerade inkomsten

borde även kommunalt beskattas, kom emellertid till synes, när frågan

om eftertaxering ånyo upptogs till behandling.

De kommitterade, som tillsatts med anledning av 1901 års Riksdags

hos Kungl. Maj:t framställda begäran om utredning angående införande

av obligatorisk självdeklaration och en särskild enligt vissa grunder

såsom bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen

fristående, direkt skatt, yttrade — i sitt den 15 oktober 1901 dagtecknade

betänkande med förslag till bestämmelser om inkomstskatt och obligatorisk

självdeklaration — angående frågan om eftertaxering, att, då med

ett genomfört deklarationssystem taxeringen i regel komme att grundas

på avlämnade uppgifter, fordrade rättvisa och billighet, att, om i följd

av försummad uppgiftsskyldighet eller avlämnad oriktig uppgift inkomst

icke taxerats eller taxerats för lågt, eftertaxering ägde rum, så att den

skattskyldige, då den uteblivna eller oriktiga taxeringen komme i dagen,

finge erlägga skatt för den inkomst, som icke blivit förut beskattad.

I ett progressivt skattesystem måste eftertaxeringen uppenbarligen rättas

efter förhållandena det år, då taxeringen bort ske, så att hänsyn toges

till den skattskyldiges hela inkomst detta år och den skattefot, som då

varit bestämd. Kommitterade, som ansett den tid, inom vilken eftertaxering

finge äga rum, böra bestämmas till fem år, hade emellertid

icke funnit sig under dåvarande förhållanden kunna föreslå eftertaxeringens

utsträckande även till bevillningen, och detta desto mindre som

bevillningen utgjorde grund för kommunalbeskattningen.

På grundval av sistnämnda kommitterades förslag avläts till 1902

års Riksdag proposition om en inkomstskatt, vari finnas i huvudsak

upptagna de av kommitterade förordade bestämmelserna om eftertaxering.

Dessa bestämmelser blevo av Riksdagen godkända, och återfinnas

i 35 § av den författning om inkomstskatt, som på grund av

Riksdagens beslut i anledning av berörda proposition utfärdades den

21 juni 1902.

Vid den mindre revision av bevillningsförordningen, som, föranledd

av inkomstskattelagens införande, verkställdes år 1903, bragtes icke på

tal frågan om upptagande i förstnämnda förordning av bestämmelse

om eftertaxering, utan synes man hava godkänt den uppfattning, som

framträdde i 1901 års kommitterades uttalande mot eftertaxeringens

utsträckande till bevillningen och kommunalbeskattningen.

Om man frånser ett förslag av enskild motionär vid 1904 års

Riksdag om införande av ett slags efterbeskatt.ning vid bevillningstaxeringen,

vilket förslag Riksdagen avslog, sedan bevillningsutskottet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

avstyrkt detsamma huvudsakligen på den grund, att det icke stode i

god överensstämmelse med bevillningsförordningens då gällande stadgande

om taxering av inkomsten för det löpande året, har sedermera

frågan om eftertaxering av inkomst, beskattningsbar till bevillning,

fått vila, tills den av Riksdagen åter upptogs nästlidet år. Dock torde

böra framhållas, att vid framläggande för 1910 års Riksdag av förslagen

till den reform av den direkta beskattningen till staten, som nämnda år

genomfördes, uttalades av föredragande departementschefen, att det

syntes honom vara påtagligt, att efterbeskattning även med avseende å

inkomstbevillning och kommunalutskylder, såsom några länsstyrelser i

avgivna yttranden över förslagen ifrågasatt, borde genomföras, men att

frågan dock icke kunde upptagas till lösning i det skede, vari reformarbetet

med avseende å skattelagstiftningen då befunne sig.

Uti Riksdagens nu förevarande skrivelse, som tillkommit på grund

av väckt motion, anför Riksdagen — efter att hava lämnat en kort

historik i ämnet — till en början följande:

»Vid 1910 års skattelagsreform blev inkomstskatteförordningens bestämmelse

om efterbeskattning överflyttad i den nya förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

och, i huvudsak oförändrad, tillämpad å denna skatt. Härigenom erhöll regeln

om efterbeskattning en vidgad betydelse, i det densamma, efter det bevillningen ej

längre skulle utgå till staten, blev gällande för hela den direkta beskattningen till

staten. I bevillningsförordningen, som bibehölls blott av hänsyn till den kommunala

beskattningen och i avvaktan på dess blivande omläggning, infördes däremot icke

någon motsvarande bestämmelse.

Ifrågavarande åtskillnad mellan de båda beskattningsförordningama och, såsom

följd därav, mellan skattskyldigheten till staten och till kommunen, synes Riksdagen

icke vara grundad på verkliga sakskäl, men kunna under vissa förhållanden leda

till uppenbara oegentligheter i beskattningshänseende. Enligt vad upplyst blivit,

saknas ej exempel på, att frånvaron av kommunal efterbeskattning berett skattskyldig

möjlighet att genom oriktigt uppgivande av sin inkomst vinna obehörig

minskning i sina kommunalutskylder. Det har vid frågans behandling inom Riksdagen

icke varit tillfälle att bedöma, i vilken omfattning fall av hithörande art

förekommit, men tydligt är, att avsevärda skattebelopp på detta sätt kunna undandragas

kommunen.»

Efter att sedermera hava erinrat om, att 1897 års kommunalskattekommitté

såväl i sitt förslag till bevillningsförordning som i den

föreslagna lagen angående kommunal taxering och skattskyldighet upptagit

stadgande om efterbeskattning, fortsätter Riksdagen:

»Något hinder för att nu oberoende av den pågående kommunalskatteutredningen

införa ett dylikt stadgande i bevillningsförordningen förefinnes icke. En

Bikung till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 160 höft. (Nr 238.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 238.

dylik åtgärd förutsätter nämligen icke några ändringar av förordningen i övrigt.

Vid sådant förhållande synas goda skäl tala för, att man utan att avvakta utredningens

resultat vidtager den av motionären föreslagna förändringen och genom

åvägabringande av likformighet i förevarande avseende omöjliggör ovan antydda

oegentligheter.

Med anledning av vad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,

att däri införes stadgande om efterbeskattning i huvudsaklig överensstämmelse med

motsvarande bestämmelse i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.»

Den av Riksdagen åberopade bestämmelsen i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, vilken bestämmelse

i huvudsak överensstämmer med det förut omförmälda stadgandet i den

äldre av nyssnämnda förordning ersatta inkomstskattelagen, lyder sålunda:

7 Kap.

Om efterbeskattning.

22 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering,

lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna uppgift

eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att inkomst eller förmögenhet

icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då sådant kommer till vederbörandes

kännedom, särskild inkomst- och förmögenhetsskatt genom taxering påföras

den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande undandragits.

Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare än fem år

efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort taxeras. Har den

skattskyldige avlidit, påföres skatten hans dödsbo; dock att sådan påföring icke

må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning

blivit ingiven för registrering eller förrättad av vederbörande domstol eller

magistrat. Stärbhuset svare icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. Är

boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å hans lott

och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, var avsikten till en

början att införa efterbeskattning även med avseende å inkomstbevillningen,

men avstod man senare från denna tanke, sannolikt till följd

av 1901 års kommitterades avvisande ställning till densamma. En

kraftigt bidragande orsak till att efterbeskattningen icke kommit att

utsträckas till bevillningen har nog även varit den av 1904 års bevillnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

utskott berörda omständigheten, att bevillningstaxeringen då avsåg det

löpande årets inkomst, vilket givetvis försvårade införande av eftertaxering.

Denna svårighet föreligger ju emellertid numera icke, sedan

bevillningstaxeringen på grund av de vid 1907 års Riksdag vidtagna

ändringarna i bevillningsförordningen avser det nästföregående årets

inkomst.

Då jag nu går att angiva min uppfattning i förevarande fråga,

vill jag förutskicka, att sedan genom den år 1910 vidtagna skattereformen

bevillningsförordningen faktiskt upphört att vara normerande

för beskattningen till staten och inskränkts till att bilda grundlaget

för den kommunala beskattningen, är frågan om införlivande av efterbeskattningsinstitutet

med bevillningstaxeringen numera praktiskt taget

att behandla uteslutande ur synpunkten av dess betydelse för kommunalbeskattningen.

Efterbeskattningens huvudsakliga uppgift med avseende å statsbeskattningen

är dels att förhindra, att de skattskyldiga göra en obehörig

vinning till följd av utebliven eller för låg taxering, dels ock att

möjliggöra uttagande av skatt från ett skatteobjekt, som helt eller delvis

undgått behörig beskattning, eller med andra ord att lämna det allmänna

ersättning för en tidigare uppkommen förlust. A det kommunala

beskattningsområdet bleve verkan av en efterbeskattning i stort sett

densamma. Man torde nämligen kunna bortse från, att teoretiskt taget

en kommunal efterbeskattning i vissa fall knappast kan få karaktären

av en beskattningsåtgärd, avsedd att åvägabringa ersättning åt kommunen

för liden förlust. I sådana fall, då beskattningsföremålens obehöriga

minskning övat inflytande på debiteringens storlek, lärer nämligen

icke hava uppstått någon förlust för kommunen, vilken ju hållits

skadeslös genom en högre utdebitering å övriga beskattningsföremål.

För de skattdragande däremot har förlust påtagligen uppkommit

genom den förskjutning i skattetrycket, som förorsakats av oriktig

deklaration; och, om man bortser från eventualiteten av år efter annat

inträdande förändringar i de skatteskyldiges sammansättning och inbördes

inkomstförhållanden, kan åt de skattskyldiga, såsom en helhet betraktade,

genom efterbeskattningen beredas någon ersättning därigenom, att

det eftertaxerade beloppet det år, då eftertaxeringen sker, inräknas bland

övriga vid samma tillfälle taxerade beskattningsföremål och sålunda

eventuellt nedbringar det kommunala skattetrycket å dessa beskattningsföremål.

Ty det är att märka, att en efterbeskattning näppeligen kan

på annat än nu nämnt sätt komma övriga skattdragande i kommunen

till godo. Sålunda lärer av praktiska skäl svårligen gå för sig att för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

anstalta om en åtei''betalning av medel, uttagna genom efterbeskattning,

till just de skattdragande, som på grund av den förelupna oriktigheten

i taxeringen fått erlägga för hög skatt. Ej heller låter sig med ett

system, som i allmänhet icke tillåter kommunen att fondera sina inkomster,

förena att oberoende av det för beskattningsåret beräknade inkomstbehovet

uttaga skatt av ett genom eftertaxering frambragt skatteobjekt.

Då det måste lika väl med avseende å skatteplikten till kommunen

som i fråga om skattskyldigheten till staten vara riktigt, att. den utkräves

fullständigt, så att den enskilde icke genom brottsligt förfarande

eller på grund av bristande kännedom om lagens bud må kunna undgå

att fullgöra sin skyldighet, och då det utan vidare kan antagas ligga

i kommunens intresse, att en anordning kommer till stånd, som möjliggör

beskattning av ett dittills undanhållet beskattningsföremål,

finner jag det vara påkallat, att efterbeskattning vinner tillämpning

jämväl med avseende å inkomstbevillningen och den därpå grundade

kommunala beskattningen.

I vilken utsträckning saknaden i bevillningsförordningen av bestämmelser

om efterbeskattning vållat, att inkomst undgått bevillningstaxering

och kommunalbeskattning, är omöjligt att en3 tillnärmelsevis

uppgiva utan en noggrann undersökning. En dylik utredning, som

skulle bliva både omfattande och besvärlig, synes dock icke för nu föreliggande

frågas besvarande vara erforderlig, ty även om utredningen,

vilket icke är uteslutet, skulle lämna till resultat, att de förekommande

fallen icke äro så synnerligen talrika, lärer detta dock icke böra förhindra,

att en principiellt riktig lagändring vidtages, helst densamma,

enligt vad jag förvissat mig om, kan genomföras utan att beskattningslagstiftningen

i övrigt behöver därav beröras. Det bör för övrigt här

framhållas, att fall inträffat, då skattskyldig, som genom upplysning,

lämnad mot bättre vetande, föranlett oriktig bevillningstaxering, och

som efter upptäckten av det brottsliga förfarandet ådömts böter,

ändock kunnat hava vinning av sitt åtgörande till följd därav, att

han undgått att erlägga kommunalskatt. Till undvikande av ett dylikt

för rättskänslan icke tilltalande resultat lär, enligt vad jag försport,

på sina ställen hava tillgripits den utvägen, att man utan vidare

jämväl i bevillningsavseende verkställt en eftertaxering, det vill säga

inbegripit den undanhållna inkomsten i taxeringen för det löpande

året och sålunda å det eftertaxerade beloppet utdebiterat såväl bevillning

som kommunalskatt. En sådan åtgärd är uppenbarligen alldeles

stridande mot lagen, men blir dock gällande mot den skattskyldige, om

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238. 13

densamma — såsom av lätt förklarliga skäl nog oftast sker — av honom

lämnas oanmärkt.

Med avseende å efterbeskattningen till inkomst- och förmögenhetsskatten

gäller, såsom förut antytts, att det eftertaxerade beloppet skall

beskattas efter den skattefot, som gällde det år, då beloppet rätteligen

bort taxeras. I fråga om en efterbeskattning för bevillning och kommunalskatt

vore måhända principiellt riktigast att följa samma regel.

Vad angår bevillningen lärer ej heller däremot möta något hinder, men

beträffande kommunalbeskattningen synes man av praktiska skäl, på

sätt jag närmare vill utveckla, böra välja en annan väg. I händelse

det eller de belopp, vilka ifrågakomma till eftertaxering, äro så stora,

att de, om de under rätt år taxerats, skulle övat inflytande på den kommunala

beskattningen och sålunda reducerat debiteringen per skatteenhet,

lärer det vara mindre lämpligt att beskatta ifrågavarande belopp

efter den oreducerade skattefoten, ty härigenom skulle ju å beloppen

uttagas högre skatt än som skolat erläggas, därest desamma i rätt

tid taxerats. Å andra sidan skulle det medföra en viss omgång

att omräkna skattefoten för att tillse, huru stor densamma skulle

blivit, därest på sin tid hänsyn kunnat tagas till det sedermera eftertaxerade

beloppet. Då för övrigt härtill kommer, att, på sätt förut anmärkts,

den genom efterbeskattning uttagna skatten icke lämpligen kan

återbetalas till övriga skattdragande och ej heller fonderas utan lärer

böra upptagas som inkomst för året, synes i varje fall vara enklast

att vid efterbeskattningen till kommunen tillämpa debiteringsgrunden

för det löpande året, det vill säga inräkna det efterbeskattade beloppet

bland de beskattningsföremål, å vilka kommunens skattebehov ifrågavarande

år skall utdebiteras. En ytterligare anledning att anlita nu

berörda utväg ligger ock i den omständigheten, att därvid någon ändring

icke behöver göras i kommunallagarna, alldenstund utan vidare följer,

att det eftertaxerade beloppet tages till kommunalbeskattning i vanlig

ordning det år, detsamma finnes intaget i taxeringslängden. Ett tillämpande

av principen, att efterbeskattningen skulle verkställas efter skattefot för

det år, då beskattning av det eftertaxerade beloppet rätteligen bort ske,

komme däremot att kräva i formellt avseende rätt omfattande förändringar

i kommunallagarna.

Om man sålunda vid en efterbeskattning för kommunalt ändamål

kan i fråga om skattefoten frigöra sig från att låta den regleras av de

förhållanden, som voro rådande vid tiden, då beskattningen rätteligen

bort ske, går ett dylikt bortseende från tidigare förhållanden uppenbarligen

ej för sig med avseende å beskattningsorten. Med hänsyn till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

kommunalskattens natur bör nämligen för eftertaxerad inkomst alltid

gälla samma beskattningsort, som skulle gällt för inkomsten, om den i

rätt tid taxerats.

Vad angår den tid, inom vilken efterbeskattning till bevillning må

kunna ske, synes den i likhet med vad för inkomst- och förmögenhetsskatten

är stadgat böra bestämmas till fem år.

I fråga om efterbeskattning till inkomst- och förmögenhetsskatt

gäller, beträffande avliden person, att skatten skall påföras hans dödsbo,

att dylik skattepåföring skall ske inom viss tid, att stärbhuset icke

svarar för skatten med mera än tillgångarna i boet, samt att, om boet är

skiftat, bodelägare icke skall påföras mera än vad av skatten belöper å

hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör. Enahanda

bestämmelser synas böra införas jämväl i bevillningsförordningen. Räckvidden

av dylika bestämmelser i bevillningsförordningen blir emellertid

i vad föreskrifterna avse begränsning av skattskyldigheten för stärbhus

och bodelägare inskränkt att gälla bevillningen; och det kan därför

ifrågasättas, om ej stadgande av liknande innebörd borde införas även

i kommunalförfattningarna för åstadkommande av enahanda begränsning

jämväl av den kommunala skattskyldigheten för stärbhus och bodelägare.

Det synes mig dock, att man skulle kunna även i detta fall undgå att

vidtaga en icke så alldeles enkel ändring av kommunalförfattningarna.

Det ligger i sakens natur, att den ansvarighet för skatt, som till följd

av en avliden persons försumlighet eller svikliga förfarande genom efterbeskattning

ålägges hans rättsinnehavare, icke kan sträckas längre än

den avlidnes efterlämnade tillgångar medgiva, så att, om dessa tillgångar

ej förslå till skattens gäldande, rättsinnehavarna ovillkorligen böra vara

fria från ansvar för bristen. Nu är det emellertid klart, att med avseende

å beskattningen till staten detta lämpligen bör i lagen utsägas,

under det att i fråga om den kommunala beskattningen ett sådant stadgande

är mindre behövligt, alldenstund man lärer kunna räkna med, att

i de säkerligen undantagsvis förekommande fall, då efterbeskattning

ifrågakommer efter en avliden, vars tillgångar icke förslå till kommunalskattens

gäldande, en uppgörelse under hand åvägabringas mellan kommunen

och de skattskyldiga, ledande till avkortning av det belopp,

varmed skatten överskjuter kvarlåtenskapen. Skulle emellertid av någon

anledning en dylik uppgörelse icke komma till stånd, återstår ju för de

efterlevande alltid den utvägen att göra sig urarta. Jag finner det

sålunda icke vara nödvändigt eller lämpligt att för närvarande och då

reform av den kommunala beskattningslagstiftningen i sin helhet är å

bane intaga stadganden av nyss antytt innehåll i kommunalförfattningarna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

Bestämmelser om efterbeskattning torde—jämte det att stadgande

om beskattningsorten införes i bevillningsförordningens nuvarande 13 §,

vilken i förslaget erhållit ordningsnummret 14 — böra i övrigt inordnas

under ett särskilt kapitel i bevillningsförordningen med plats mellan nuvarande

fjärde och femte kapitlen. Sistnämnda kapitel, som omfattar

förordningens slut, skulle vid sådant förhållande erhålla ordningsnumret

6 och där upptagna paragrafer omnumreras. I de vid bevillningsförordningen

fogade särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen bör

ock inrymmas anvisning rörande efterbeskattning, varjämte ett par mindre

jämkningar i 3 och 4 §§ av samma anvisningar påkallas av den i själva

förordningen vidtagna ändringen av paragrafnumren. De nya bestämmelserna

lära vidare böra träda i kraft den 1 januari 1914. Inkomst,

som före lagens ikraftträdande undgått beskattning, bör givetvis, såsom

ock av ordalydelsen i den föreslagna nya 13 § i bevillningsförordningen

framgår, bliva föremål för efterbeskattning under förutsättning, att icke

mer än fem år förflutit efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras.

Departementschefen uppläste härefter ett i anslutning till ovan

angivna synpunkter inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning

om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående

bevillning av fast egendom samt av inkomst; och hemställde

departementschefen, att kammarrättens utlåtande över förslaget skyndsamt

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifallen.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

Bilaga.

Förslag

till

Förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

5 Kap.

Om efterbeskattning.

13 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning

vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,

att inkomst icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då

sådant kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige taxeras

till bevillning för det beskattningsbara inkomstbelopp, som genom berörda

förfarande förut undgått beskattning. Bevillningen skall härvid

påföras den skattskyldige till belopp, som genom förfarandet undandragits.

Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare

än fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras. Har den

skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan

påföring icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår,

under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering eller förrättad

av vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare icke för

den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet.

År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper

å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 238.

6 Kap.

Beskattningsort m m.

14 §.

Skattskyldig taxeras — — — den avlidne senast varit eller bort

vara mantalsskriven; eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten huvudsakligen

förvärvats.

Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum, skall inkomsten taxeras

där, varest densamma, om den i rätt tid blivit taxerad, skolat vara

föremål för taxering.

15 §.

Konungen — — — uppsägning.

Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1914.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

3 §•

Med avseende å vad i 14 § b) av förordningen angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst stadgas angående ort, där inkomst

av bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drivits

vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret

av sådan beskaffenhet, att vid beskattning avdrag därför äger rum,

påföras rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av den del av beskattningsbara

inkomsten, som belöper å varje särskilt kontor, sker på följande

sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje

månads slut balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar, sammanläggas

och summan delas med månadernas antal, varefter den sålunda

erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av kontorets in- och utlåning

för året. Efter det förhållande, vari denna in- och utlåning står

till den på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman

för alla kontoren, uträknas den del av beskattningsbara inkomBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 160 käft. (Nr 238.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

sten, som bör taxeras i den ort, där kontoret är beläget. Utelöpande

postremissväxlar inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.

Vidkommande inkomst — — — — finna skälig.

4 §•

Utlänning, som efter därtill enligt särskild författning förvärvad

rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder

ut till försäljning eller försäljer av honom medförda eller eljes i riket

befintliga varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i 8—14 §§

av bevillningsförordningen bestämda grunder; skolande vad sålunda är

vordet stadgat äga tillämpning även i det fall, att utlänning medför

utländska varor, som förut blivit under en eller annan form rekvirerade.

Om efterbeskattning.

11 §•

Genom efterbeskattning enligt 13 § skall bevillning för den inkomst,

som undgått beskattning, påföras till det belopp, varmed den förut

erlagda skatten understiger det skattebelopp, som bort påföras, därest

den skattskyldiges hela till bevillning beskattningsbara inkomst i rätt

tid taxerats till riktigt belopp.

Exempel. En skattskyldig har år 1911 uppgivit sin inkomst till

750 kronor. Med anledning härav har bevillning påförts honom för ett

beskattningsbart belopp av 300 kronor med 30 öre. År 1914 upptäckes,

att uppgiften varit oriktig, i det att inkomsten utgjort 1,800 kronor.

Följaktligen skall år 1914 utan sammanblandning med den taxering,

som då må varda den skattskyldige åsatt för inkomst år 1913, genom

efterbeskattning påföras honom bevillning för ett beskattningsbart belopp

av 1,500 kronor med 1 krona 50 öre.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

19

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 juli 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde:

Vid underdånig föredragning den 28 mars 1913 framlades ett i

anslutning till vissa av dåvarande departementschefen angivna synpunkter

inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om

vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst, vilka förändringar avsågo att i sistnämnda

förordning införa stadganden om efterbeskattning; och förordnades

enligt Kungl. Maj:ts beslut samma dag, att kammarrättens

utlåtande över förslaget skulle inhämtas.

Sådant utlåtande har av kammarrätten avgivits den 24 april

1913. I berörda utlåtande har kammarrätten anfört, att då det enligt

det till kammarrätten remitterade förslaget kunde inträffa, att en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

person bleve eftertaxerad till bevillning å ort, där han icke eljes vore

skattskyldig det år eftertaxeringen skedde och ej heller mantalsskriven,

bestämmelse borde meddelas, att den, som bleve eftertaxerad å dylik

ort, skulle äga rätt överklaga taxeringen hos kammarrätten inom viss

tid efter det att den på taxeringen belöpande skatten honom avfordrats.

Vad kammarrätten sålunda anfört finner jag värt beaktande. Gällande

bestämmelser om extra ordinär besvärsrätt hos kammarrätten i

taxeringsmål återfinnas i 50 § av förordningen den 28 oktober 1910

om taxeringsmyndigheter och förfärandet vid taxering. I detta lagrum

stadgas, att den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å

ort, där han icke är mantalsskriven eller eljes skattskyldig för dylik

skatt, samt den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å

mer än en ort eller eljes till inkomstbevillning å ort, där han icke varit

för sådan bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äger att

häröver anföra besvär hos kammarrätten, vilka besvär skola inom natt

och år efter det att utskylder vederbörande avfordrats ingivas till Kungl.

Maj:ts vederbörande befallningshavande. Med dessa bestämmelser skulle

givetvis, om den ifrågasatta ändringen av bevillningsförordningen komrne

till stånd, den av kammarrätten påpekade olägenheten kunna inträffa,

varför förändring av bestämmelserna till undvikande därav synes mig

böra vidtagas. Men därvid torde, då enligt gällande bestämmelser motsvarande

olägenhet förefinnes såsom en möjlighet även vid taxering till

inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan förändring av bestämmelserna

böra vidtagas, att jämväl denna oegentlighet undanröjes; och har jag i

sådant syfte låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse av 50 § i nyssnämnda

förordning.

Beträffande det remitterade förslaget har kammarrätten mot detsamma

ytterligare framställt endast den anmärkningen, att det i förslagets

13 § förekommande ordet »påföring» borde utbytas mot ordet »taxering»,

vilken anmärkning iakttagits.

Vid förslagets slutliga avfattuing har vidare iakttagits, att detta,

som ursprungligen var avsett att föreläggas 1913 års riksdag och träda

i kraft den 1 januari 1914, uudergått vederbörlig ändring i avseende å

bestämmelseu om ikraftträdandet, varjämte av enahanda anledning årssiffrorna

i 11 § av de vid förslaget fogade anvisningarna jämkats.

Efter att hava uppläst de ovan omförmälda förslagen, hemställde

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga

berörda förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den

28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.

och till förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28

oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.

Vad statsrådet sålunda hemställt behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle följaktligen proposition

i ämnet av den lydelse, bil. litt . . . vid detta

protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Hennings.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 160 käft. (Nr 238.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1914 B:17 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fa s. 1 i texten