Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

1914-05-23 · 45 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 42 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:55, Med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 55.

1

Nr 55.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag angående förbud för vissa utlänningar att här

i riket vistas; given Stockholms slott den 23 maj 1914.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för

vissa utlänningar att här i riket vistas.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Oscar von Sydow.

Bihang till senare riksdagens protokoll It) 14. 1 samt. 25 käft. (Nr 55.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

Förslag

till

LAG

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för

avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring

från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för

att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar

möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten

är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott

eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och

kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket

fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock avvisning ske.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å invandrare,

som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse

utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt

i annat land, må avvisas på sådan grund, som i tredje stycket

sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 55.

3

2 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas

skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet

jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill föra klagan över att han avvisats.

3 §•

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens

befallningshavande anföra besvär, vilka, vid talans förlust, skola

ingivas till Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde

dagen efter det besked angående avvisningen blev klaganden tillställt; klaganden

likväl obetaget att, på eget äventyr, i betalt brev med allmänna

posten till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt,

att de inom nämnda tid dit inkomma.

4 §•

Åro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande

infordra polismyndighetens utlåtande, så ock avskrift av protokoll

vid förhör, som må hava i ärendet hållits, samt av beskedet, där detsamma

icke med besvären ingivits.

Sedan infordrade handlingar inkommit, meddele Konungens befallningshavande

snarast möjligt beslut i ärendet.

över Konungens befallningshavandes beslut må ej klagan föras.

5 §.

Avvisning gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart ske kan, genom polismyndighetens

försorg förd ur riket; och bör den avvisade befordras till det land,

varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot

föreligga, såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån

utvisats.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,

utlänningen av polismyndigheten tagas i förvar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning

från riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande,

så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin

utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i

riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller

biträdande vid dylik handel eller för olovlig brännvinsförsäljning eller

för det han, utan vederbörligt tillstånd, här i riket under kringresande

eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit,

för annat brott än ovan avses, dömd till frihetsstralf, för så vitt brottets

beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket

kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning

för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 7 § sägs, före

straffets slutliga avtjänande blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom

riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför

enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till

längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort sig

skyldig till brott, varom i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under

de före brottets begående närmast förflutna fem åren haft fast bostad här

i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,

är särskilt stadgat.

7 §•

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 6 §

sägs, föranstalte Konungens befallningshavande därom, att utlänningen

så snart ske kan inställes till förhör inför Konungens befallningshavande;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

dock må, där utlänningen förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren

tillsyningsman uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes

beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äge utlänningen, där han så äskar,

åtnjuta hjälp. År han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna

anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person

att honom biträda.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning

företagas om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas

till avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart

ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder

möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så

tidigt, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter

strafftidens utgång verkställas.

8 §1

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning på grund

av stadgande i 6 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

då må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

9 §.

Utslag, varigenom till utvisning dömes, skall innehålla förbud för

utlänningen, vid äventyr, som i 15 § sägs, att utan Konungens tillstånd

återvända till riket; och give Konungens befallningshavande i utslaget

till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka

ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt utslag. År

utlänningen tillstädes, skall utslaget för honom muntligen avkunnas.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det

utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom

annorledes delgivet, inför Konungens befallningshavande avgiva förklaring,

att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller

föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför vilken förklaringen

avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till Konungens

befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

11 §•

Vill den, som genom Konungens befallninghavandes utslag förklarats

skola utvisas, överklaga utslaget, äger han däröver hos Konungen

anföra besvär, vilka, vid talans förlust, skola ingivas till Konungens

befallningshavande före klockan tolv å åttonde dagen efter det utslaget

för klaganden avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom annorledes

delgivet; klaganden likväl obetaget att, på eget äventyr, i betalt

brev med allmänna posten till Konungens befallningshavande insända

besvären så tidigt, att de inom nämnda tid dit inkomma. Där klaganden

i häkte förvaras, må besvären inom tid, som nyss är sagd, avlämnas

till tillsyningsmannen vid häktet; och vare denne pliktig att ofördröjligen

insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligge Konungens

befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att

utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande så fort ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar, insända

till vederbörande statsdepartement.

12 §.

Konungens befallningshavandes utslag, varigenom till utvisning

dömts, varde genom Konungens befallningshavandes försorg bragt till

verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter

däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget

eller den utvisade där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta

ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han i riket inkommit,

såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han

från det landet utvisats.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos

Konungen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55. 7

13 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning,

som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt,

förordne Konungen, att förhör skall i ärendet hållas inför Konungens

befallningshavande; och gälle i fråga om sådant förhör vad i 7 § tredje

och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,

må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna

paragraf sägs, förordne Konungen efter omständigheterna.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 13 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungen. I

sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill

föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall

tagas i förvar.

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till

riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst

sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart

förd ur riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf

sägs, skall i häkte tagas.

3 kap.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare

han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket ankommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort

inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att, utan ersättning från statsverkets

sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock

att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart

eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

U §•

Med polismyndighet avses i denna lag för landet kronofogde eller

länsman samt i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskah

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningskavande

kunna förordna polisman, som äger behörighet till länsmanstjänst,

att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

18 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

äge Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket

ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen

meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än

även utfärda de särskilda bestämmelser, som eljest, med avseende å

riket i dess helhet eller beträffande viss ort, må för utlänningars övervakande

finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras

med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas

av Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 7 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1915.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

9

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den

8 april 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde

chefen för civildepartementet statsrådet von Sydow riksdagens

skrivelse den 28 maj 1913 i anledning av Kungl. Majris proposition

med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i

riket vistas, i vilken skrivelse riksdagen, med tillkännagivande, att Kungl.

Maj ris omförmälda proposition icke kunnat av riksdagen bifallas, anhållit,

att Kungl. Majri måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga nytt

förslag till lagstiftning i ämnet.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»Första uppslaget till den lagstiftningsfråga, som nu åter anmäles

inför Eders Kungl. Majri, gavs genom riksdagens skrivelse den 20 mars

1907, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Majri täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom för lanBiliang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 25 höft. (Nr 55.) 2

Föregående

lagförslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

Det ifrågavarande

förslaget.

det skadlig invandring så vitt möjligt måtte hindras samt i övrigt utlänningars

inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.

Sedan över riksdagens berörda framställning överståthållarämbetet

samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län avgivit yttranden

ävensom kommerskollegium inkommit med utlåtande, utarbetades inom

civildepartementet ett förslag till lag i ämnet. Vid upprättandet av berörda

förslag togs hänsyn jämväl till vad av justitieombudsmannen i

hans ämbetsberättelse till 1910 års riksdag anförts rörande önskvärdheten

av lagbestämmelser angående grunderna för och förfarandet vid utvisning

ävensom beträffande därmed sammanhängande frågor. Det inom

civildepartementet sålunda utarbetade »förslag till lag rörande tillsyn å

utlänningar i riket» blev jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars

1911 hänskjlitet till lagrådets granskning. I fråga om vissa väsentliga

bestämmelser i förslaget, till vilka jag anhåller att i det följande få återkomma,

hemställde lagrådet, att desamma måtte ur förslaget utgå; även

beträffande andra delar av förslaget framställdes åtskilliga anmärkningar.

Sedan förslaget omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets

yttrande, blev detsamma, under rubrik »förslag till lag angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas»,

genom proposition den 31 december 1912 förelagt 1913 års riksdag.

I avgivet utlåtande, för vilket jag får tillfälle att i det följande redogöra,

hemställde lagutskottet på anförda skäl, att riksdagen måtte, med

förklarande, att propositionen icke kunnat bifallas, anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga nytt förslag till

lagstiftning i ämnet. Första kammaren biföll ett framställt yrkande, att

kammaren, med utelämnande av all motivering, endast skulle godkänna

det slut, vartill utskottet i berörda utlåtande kommit. Andra kammaren

biföll vad utskottet i sitt utlåtande hemställt.

Därefter har, i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den

24 oktober 1913, dåvarande chefen för civildepartementet samma dag

dels uppdragit åt revisionssekreteraren H. V. Himmelstrand och landssekreteraren

S. A. Lilja att inom departementet biträda med utarbetande

av förslag till lag angående förbild för vissa utlänningar att här

i riket vistas jämte de övriga författningar, som i sammanhang därmed

kunde erfordras, dels ock anmodat professorn vid Stockholms högskola

N. E. Alexanderson och advokaten Eliel Löfgren att inom departementet

biträda vid de förberedande överläggningarna i ämnet. Arbetet med

ifrågakomma lagförslag har, sedan jag tillträdde mitt ämbete, inom civildepartementet

fullföljts och är nu avslutat.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 55.

Föredragande departementschefen uppläste därefter det sålunda inom

civildepartementet utarbetade förslag till lag angående förbud för vissa

utlänningar att här i riket vistas, av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar; varefter föredraganden vidare anförde:

»Det under år Dill till lagrådet remitterade förslaget till lag rörande

tillsyn å utlänningar i riket innehöll bestämmelser om anmälningsskyldighet

för vissa till riket ankommande utlänningar. Vidare meddelades

föreskrifter om avvisning av hit ankommande zigenare och

vissa andra icke önskvärda invandrare; och slutligen gåvos bestämmelser

om utlännings utvisning från riket.

I fråga om anmälningsskyldigheten var huvudregeln, att utlänning,

som till riket inkommit i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta

sig, skulle inom viss kort tid hos polismyndighet göra anmälan

om sin ankomst och därvid lämna vissa uppgifter angående sin person.

Om polismyndigheten icke funne anledning till utlännings avlägsnande

från riket föreligga, skulle för honom utfärdas en uppehållsbok, upptagande

nyss nämnda uppgifter; boken skulle, vid ombyte av boningsort

inom riket, för vederbörande myndigheter uppvisas. I boken skulle

ock i vissa fall ske anteckning, därest utlänningen ådömdes straff. Bestämmelserna

om utlännings anmälningsskyldighet kompletterades av föreskrift

om skyldighet för den, som hyste utlänning, att därom göra anmälan

hos polismyndighet. De nu omförmälda stadgandena voro upptagna i

1 —10 §§ av förslaget. I samma förslags 29 § tillädes Kungl. Maj:t

befogenhet att, där sådant av särskilda omständigheter påkallades, i fråga

om utlänning, som inkomme från visst land eller till viss del av riket,

förordna om vissa skärpningar av den allmänna anmälningsskyldigheten.

Enligt 30 § skulle Kungl. Maj:t, där sådant för rikets försvar erfordrades,

kunna i fråga om vissa områden anordna en särskild anmälningsprocedur.

Slutligen ägde, jämlikt 31 §, i händelse av krig eller

fara för krig Kungl. Maj:t, utan hinder av den föreslagna lagens bestämmelser,

utfärda de föreskrifter, som för utlänningars övervakande

erfordrades.

Beträffande de nu nämnda kontrollbestämmelserna anförde lagrådet,

att det remitterade förslagets ståndpunkt härutinnan knappast syntes

vara av beskaffenhet att kunna godkännas. Givetvis vore det ock förenat

med nära nog oövervinneliga svårigheter att här få till stånd en fullt

tillfredsställande anordning. Med hänsyn till den internationella samfärdselns

utveckling och dess utomordentliga betydelse för det moderna

samhällslivet kunde det nämligen icke, åtminstone icke under normala

förhållanden, ifrågasättas att göra den föreslagna kontrollen allmän och

Stadgande!!

om anmälningsskyldighet

och uppehållsbok

i 1911 års

förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

således utsträcka densamma till alla i riket inkommande utlänningar.

Och då det givetvis icke läte sig göra att inrikta kontrollen allenast å

sådana grupper eller individer, beträffande vilka den vore av inre grunder

önskvärd eller behövlig, utan man för utskiljandet av de grupper, kontrollen

skulle gälla, måste tillgripa vissa yttre, mer eller mindre godtyckliga

grunder, kunde det icke undvikas, att, huru man än avfattade

kontrollbestämmelserna, dessa komme att drabba en stor mängd utlänningar,

med avseende å vilka särskild uppsikt icke vore erforderlig, men

däremot icke bliva tillämpliga måhända just i sådana fall, där uppsikt

framför allt vore påkallad. Det föreslagna kontrollsystemet skulle medföra

omgång och besvär för utlänningarna och dessutom leda till en

väsentlig ökning av vissa polismyndigheters arbetsbörda. Det vore

knappast möjligt att så anordna kontrollföreskrifterna, att icke den,

som ville undandraga sig desamma, kunde utan större svårighet vinna

sitt syfte. Vad särskilt beträffade den synpunkten, att med de föreslagna

bestämmelserna skulle vinnas möjlighet att kontrollera själva

invandringen till riket, torde i detta hänseende något nämnvärt gagn

icke vara att förvänta av dylika bestämmelser. Det vore nämligen föga

antagligt, att utlänning, mot vilken redan vid tiden för invandringen

avvisning eller utvisning kunde behöva vidtagas, komme att själv genom

anmälan om sin ankomst till riket bereda myndigheterna tillfälle

att ingripa. På grund av vad sålunda anförts och då de ifrågasatta bestämmelserna

om avvisning och utvisning uppenbarligen icke med nödvändighet

förutsatte tillvaron av de föreslagna kontrollbestämmelserna,

hemställde lagrådet, att det måtte tagas under övervägande, huruvida

icke bestämmelserna om anmälningsskyldighet för utlänningar borde ur

förslaget utgå. — Såsom erfarenheten visat, kunde dock särskilda omständigheter

göra det erforderligt att anordna särskild uppsikt över utlänningar,

vilka inkomme från visst land eller till viss del av riket, och

att på grund härav stadga anmälningsplikt särskilt för dessa utlänningar.

Med hänsyn till sådana fall syntes emellertid vara tillräckligt, att åt

Kungl. Maj:t inrymdes rätt att förordna om de kontrollbestämmelser,

som kunde finnas erforderliga. För den händelse bestämmelserna i 1—

10 §§ funnes böra utgå ur förslaget, torde därför såväl dessa bestämmelser

som de därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § av

förslaget böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt

för Kung], Maj:t, vilket stadgande torde böra inbegripa jämväl de fall,

som förutsattes i 30 och 31 §§ av förslaget. Denna kontroll skulle

kunna smidigare än som genom lagfästa regler vore möjligt anpassas

efter det verkliga behovet, som i förhållande till särskilda länders med
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 65.

borgare gjorde sig gällande tid efter annan med olika styrka. Och någon

betänklighet mot att lägga eu dylik allmän befogenhet i Kungl.

Maj:ts hand borde från förslagets ståndpunkt så mycket mindre förelinnas,

som enligt 29—31 §§ under särskilda förhållanden, vilkas vikt

icke kunde av annan än Kungl. Maj:t bedömas, åt Kungl. Maj:t inrymts

en mycket vidsträckt befogenhet i fråga om kontrollen.

I enlighet med vad lagrådet sålunda hemställt blevo de nämnda

1-10 §§‘ av 1911 års förslag icke upptagna i det 1913 års riksdag

förelagda förslaget, vilket däremot, i 19 §, innehöll en bestämmelse,

i sak motsvarande den i 18 § av det nu förevarande förslaget

upptagna. — Lagutskottet yttrade i förevarande avseende, att utskottet

väl funne lagrådets berörda anmärkningar vara synnerligen vägande;

men utskottet hade icke för sin del ansett det härmed vara slutgiltigt

utrett, att föreskrifter om kontroll å utlänningar, som i riket inkomme,

och en för sådant ändamål anordnad anmälningsskyldighet kunde utan

olägenhet undvaras och att icke lagstiftningen på förevarande område

alltså borde innehålla bestämmelser härom, om än i annan form än i

det till lagrådet remitterade förslaget. Det syntes uppenbart, att för

vinnande av en effektiv lagstiftning av ifrågavarande art vore nödigt,

att myndigheterna bereddes tillfälle att hålla reda på hit ankommande

utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och deras förehavande

i landet. Det vore icke för mycket begärt, att, då svenska medborgare

vore underkastade en omfattande registrerings- och anmälningsplikt,

man såvitt möjligt sökte genomföra en skyldighet för utlänningar

att hålla myndigheterna i landet underkunniga om sitt vistande härstädes.

Uti det av kommerskollegium i ämnet avgivna utlåtande hade

också kollegium bestämt framhållit nödvändigheten av föreskrifter, på

grund av vilka polismyndigheterna kunde erhålla kännedom om alla i

riket vistande utlänningar. I Danmark och Norge, vilka med hänsyn

till ifrågavarande förhållanden måste anses med vårt land närmast jämförliga,

innehölle lagstiftningen på detta område bestämmelser om anmälningsskyldighet.

Och det måste anses önskvärt, att lagstiftningen på

detta område i de tre nordiska länderna såvitt möjligt anordnades efter

samma principer, även om i vårt land rådande särförhållanden påkallade

åtskilliga olikheter i detaljerna. Det ändamål, som den av utskottet

ifrågasatta lagstiftningen avsåge att tjäna, kunde enligt utskottets mening

icke på ett tillfredsställande sätt vinnas genom överlåtande åt

Kungl. Maj:t att på administrativ väg anordna eu anmälningsskyldighet,

där sådant på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt.

Även om man bortsåge ifrån att denna Kungl. Maj:t i lagen medgivna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

rätt närmast angåves såsom avseende undantagsförhållanden, kunde i

allt fall därmed icke tillgodoses det ändamål, som med en sådan lagstiftning

som den förevarande i huvudsaklig mån avsåges, nämligen att

utgöra ett behövligt stöd för vederbörande myndigheter vid ingripande

mot skadliga utländska element.

Ehuru de skäl, utskottet sålunda anfört, kunna vara värda beaktande,

har jag dock funnit mig böra ansluta mig till lagrådets ståndpunkt.

Att utsträcka kontrollbestämmelsernas tillämplighet till alla utlänningar

låter sig givetvis, bland annat av hänsyn till den internationella

samfärdselns krav, icke göra; och att så anordna lagens bestämmelser,

att genom dem träffas just de personer, om vilkas förehavanden

här i riket det av olika anledningar kunde vara önskvärt att äga kännedom,

torde möta allt för stora tekniska svårigheter. Men även om

man gjorde sagda bestämmelser allmängiltiga och om den vidlyftiga

apparaten komme att fungera oklanderligt, så att icke någon av de med

kontrollen avsedda personer kunde undandraga sig densamma, synes det

mig likväl tvivelaktigt, huruvida något väsentligt vore därmed vunnet.

Den kontroll, som därigenom komme till stånd, skulle enligt mitt förmenande

bliva av huvudsakligen formell natur och med hänsyn till de

praktiska resultaten av föga värde. Visserligen skulle utlänningen vara

skyldig att medföra och för vederbörande myndigheter uppvisa sin uppehållsbok

med däri intagna personaluppgifter. Men att dessa uppgifter

vore överensstämmande med de verkliga förhållandena, därför ägde man

ingen garanti. Någon säkerhet härutinnan kan vinnas endast genom

systemet med passtvång, som innebär skyldighet för inkommande utlänning

att förete av myndighet i hemlandet utfärdad legitimationshandling.

Ett stadgande i denna riktning fanns också i 29 § av 1911 årsförslag,

enligt vilket Kungl. Maj:t för särskilda fall ägde föreskriva, att invandrare

skulle förete legitimationshandlingar och att vid brist på sådana

avvisning skulle ske. Emellertid kan det ju icke komma i fråga att i

vårt land såsom en för normala förhållanden gällande ordning återinföra

det för mer än ett halvt århundrade sedan avskaffade passtvånget. — Väl

vore det önskvärt, att, såsom lagutskottet yttrat, myndigheterna bereddes

tillfälle att öva kontroll över här vistande utlänningars uppehållsort och

deras förehavanden i landet. Men genom anordningen med uppehållsbok

kommer man icke längre, än att vederbörande utlännings vistelseort

och resor här i riket kunna fastställas. Om hans förehavanden i

övrigt vinnes icke därigenom någon kännedom. Visserligen innehöll,

såsom nyss är nämnt, 1911 års förslag en föreskrift om införande i utlännings

uppehållsbok av uppgifter om vissa straff, som kunde hava blivit

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ö.ö.

honom ådömda. Genom dessa uppgifter skulle ju någon upplysning

hava erhållits om utlänningens förhållande här i riket; men på skäl, som

jag anser vara fullt giltiga, har lagrådet med bestämdhet avstyrkt nämnda

föreskrift. I enlighet med vad jag nu anfört, är det min uppfattning,

att ett på nu angivna eller liknande grunder uppbyggt kontrollsystem

skulle, hur det än i detaljerna anordnades, bliva av skäligen ringa effektivitet.

Vad slutligen angår den förut omförmälda, från de nu nämnda

kontrollbostämmelserna i 1911 års förslag i viss män fristående föreskriften,

att den, som hyste utlänning, skulle vara skyldig därom göra

anmälan hos polismyndighet, synes mig ett ordningsstadgande i denna

riktning lämpligen böra meddelas; men detta torde, såsom ock lagrådet

antytt, böra ske i administrativ väg. Jag har således ansett, att i

förevarande förslag icke böra upptagas några bestämmelser, motsvarande

föreskrifterna i 1 —10 §§ av 1911 års förslag.

Lika med lagrådet finner jag emellertid, att det på grund av särskilda

omständigheter kan bliva erforderligt att anordna särskild uppsikt

över vissa utlänningar. Förslaget av 1912, i vilket ju stadgandena

i de tio första paragraferna av 1911 års förslag uteslutits, innehöll, i

19 §, att i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för

rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövades

erforderligt, Kungl. Maj:t skulle äga ej mindre förordna, att utlänning,

som till riket ankomme, skulle, i enlighet med de närmare föreskrifter,

som av Kungl. Maj:t meddelades, hos polismyndighet göra anmälan om

sin ankomst, än även utfärda de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars

övervakande kunde finnas nödiga. Detta stadgande har, i sak

oförändrat, influtit i det förevarande förslaget och dess 18 §.

I detta sammanhang tillåter jag mig nämna, att chefen för finansdepartementet,

enligt vad han meddelat, har för avsikt att inom den

närmaste tiden inför Eders Kungl. Maj:t anmäla ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa

paragrafer i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864, enligt vilket förslag utlänning, som vill här i riket under kringresande

eller kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall

vara skyldig att därtill utverka sig tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

De nya bestämmelserna skulle väsentligen överensstämma med

vad som nu är föreskrivet i fråga om svenska undersåtars rätt att idka

gårdfarihandel. Därest sådana bestämmelser komma till stånd, torde detta

medföra en ur alla synpunkter önskvärd inskränkning av dylika utlänningars

verksamhet här i riket.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

Avvisning.

16

Såsom av det anförda framgår, intager ifrågavarande lagförslag,

vad utlänningars anmälningsskyldighet beträffar, samma ståndpunkt

som det 1913 års riksdag förelagda förslaget. Åven i övrigt anser jag

eu lagstiftning på förevarande område lämpligen kunna anordnas i enlighet

med de grunder, på vilka sistnämnda förslag vilar. De skiljaktigheter,

som föreiinnas emellan de två förslagen, äro till största delen

föranledda av vad lagutskottet i frågan yttrat. För de huvudsakliga

skiljaktigheterna går jag nu att redogöra.

I förevarande förslags första kapitel, motsvarande första kapitlet av

1912 års förslag, meddelas bestämmelser om avvisning av utlänning,

som till riket ankommer. Sådan avvisning sker genom polismyndighet

efter en summarisk prövning, snarast möjligt efter utlänningens ankomst.

Enligt 1 § skola avvisas utländska zigenare ävensom personer, som

uppenbarligen hava för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande

eller genom vissa angivna, under kringvändring utövade näringsfång.

Vidare skall avvisning ske, där utlänning, som till riket ankommer för

att söka uppehälle, skäligen bör antagas sakna möjlighet att här ärligen

vinna sin försörjning. Av motsvarande stycke i 1 § av 1912 års förslag

har andra punkten ansetts böra uteslutas. Densamma torde icke

hava inneburit annat eller mera, än vad första punkten i en allmängiltig

form utsäger. — Enligt 1912 års förslag voro allenast de nu nämnda

grupperna föremål för avvisning.

Då det år 1911 remitterade förslaget undergick granskning av lagrådet,

hemställde en av lagrådets ledamöter, att bestämmelserna om avvisning

måtte ur förslaget utgå, därvid denne ledamot emellertid yttrade, att,

därest den föreslagna lagstiftningen om avvisning kunnat riktas mot kända

brottslingar, »bondfångare», prostituerade och vissa andra grupper av

utlänningar, fördelarna av avvisningsinstitutets införande måhända skulle

kunnat uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Lagutskottet

anförde härutinnan, att de föreslagna avvisningsbestämmelserna syntes i

så måtto otillfredsställande, som de icke kunde vinna tillämpning mot

vissa kategorier, vilka väl ägde förmåga, men, enligt vad på fullgoda

grunder kunde antagas, icke avsikt att här ärligen försörja

sig. Avvisningsstadgandena kunde alltså endast sällan vinna tillämpning

å yrkesprostituerade, sutenörer, yrkesspelare och andra dylika individer,

i fråga om vilka det dock vore synnerligen angeläget, att de omedelbart

kunde avvisas. Angående denna fråga delar jag till fullo den inom

lagrådet och utskottet uttalade uppfattningen om önskvärdheten av avvisningsprocedurens

utsträckning till nu omförmälda invandrare; och

hava förty bestämmelser i denna riktning intagits i förevarande para
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

graf av förslaget. Med lättare kommunikationer och av andra skäl

hava de hel- och halvkriminella grupper, som det här gäller, blivit allt

mera rörliga. Åven vårt land har ju på senare tid, särskilt vid utställningar

och liknande tillfällen, fått mottaga besök av farliga utländska

förbrytare. Å andra sidan hava, till följd av ett genomfört samarbete

mellan de olika ländernas polismyndigheter, dessa vunnit ökad kännedom

om utländska brottslingar. A id sådant förhållande synes man icke

böra hysa betänkligheter mot, att den polistjänstemän, som i eu invandrare

igenkänner en utländsk förbrytare, skall äga befogenhet att förvägra

denne tillträde till riket. Såsom de för den internationella förbrytartypen

karakteristiska brottsarterna torde vara att anse mynt- och sedelförfalskning,

rån, tjuvnad, alla slag av bedrägeri, inklusive falskt spel. Där

polismyndigheten, på grund av sin kännedom om en viss invandrares

föregåenden, finner det skäligen kunna förväntas, att denne skulle

komma att här i riket begå brott av nyss nämnda beskaffenhet, skall

enligt förslaget avvisning kunna ske. Det är förut i detta ärende omförmält,

hurusom prostituerade kvinnor av utländsk nationalitet ofta

begiva sig hit till riket för att härstädes ägna sig åt yrkesmässig skörlevnad;

nämnda kvinnor bliva i regeln häktade för lösdriveri och hemsända,

men dock händer det icke sällan, att de återvända hit. Enligt

förslaget kan även mot dessa, så ock mot sutenörer, avvisningsåtgärd

vidtagas.

De tre följande paragraferna, vilka återgiva innehållet i motsvarande

paragrafer av 1912 års förslag, innehålla bestämmelser angående

klagan över avvisning. Förslagets 5 §, som handlar om verkställighet

av avvisning, har nu omformulerats i huvudsaklig överensstämmelse med

vad lagrådet därutinnan yttrat.

Andra kapitlet av förevarande, liksom av 1912 års, förslag handlar

om utlännings utvisning från riket. Åven i detta kapitel hava åtskilliga

ändringar vidtagits. — I det förevarande förslagets 6 §, motsvarande

paragrafen med samma nummer i förslaget av 1912, angivas grunderna

för den utvisning, som handhaves av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Enligt bestämmelsen under 1) utvisas lösdrivare, bettlare med flera;

bestämmelsen har ytterligare omredigerats i enlighet med lagrådets yttrande.

Lagutskottet har funnit utvisningsåtgärd böra kunna tillämpas

jämväl å yrkesprostituerade, sutenörer, yrkesspelare och andra dylika

samhällsskadliga individer, även utan att de råkat i kollision med rättvisan.

Åven jag anser, att sådana personer böra utvisas. Visserligen

torde utvisning härvidlag ofta kunna ske redan på grund av föreskriften

om lösdrivares utvisande, men en särskild bestämmelse, avseende de

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 25 höft. (Nr 55.) 3

Utvisning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

av utskottet angivna utlänningar, har dock synts böra införas under 2)

av denna paragraf.

Jämlikt stadgandena under 3) och 4) kan utvisning ske på grund

av vissa brott, vartill utlänning utom eller inom riket gjort sig skyldig.

Förslaget av 1912 innehöll i 6 § b), att den, som här i riket underginge

eller inom loppet av de närmast förflutna fem åren undergått honom

omedelbart'' ådömt frihetsstraff, skulle utvisas, för så vitt brottets beskaffenhet

eller hans vandel i övrigt föranledde till antagande, att

fara av hans vistelse i riket kunde uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet. Härutinnan har lagutskottet — som ansett förutsättningarna

för utövning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes utvisningsrätt

böra i vissa hänseenden närmare fixeras och jämväl begränsas

i syfte att förekomma möjligheterna av en obillig tillämpning —

yttrat, att stadgandet, att den skulle utvisas, som underginge eller inom

loppet av de närmast förflutna fem åren undergått sådant straff, torde

vara alltför allmänt avfattat och därigenom kunna föranleda en ojämn

och stundom måhända icke avsedd tillämpning ävensom under alltför

lång tid försätta den enskilde i en betänkligt otrygg ställning. Det

syntes utskottet böra ifrågasättas, huruvida icke den utvisningsåtgärd,

som grundades på ådömandet av frihetsstraff, alltid borde äga rum i

omedelbart sammanhang med det ådömda straffets avtjänande, även om

beslutanderätten, såsom enligt förslaget, tillädes icke domstol utan administrativ

myndighet. Jag delar utskottets mening i detta avseende;

och har det nya förslaget alltså i enlighet härmed avfattats. Utskottet

har vidare ansett en så allmänt uttryckt utvisningsanledning som att

någons »vandel i övrigt föranleder till antagande, att fara av hans vistelse

i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet»,

icke vara tillräckligt klar och bestämd. Vad utskottet sålunda anfört

synes mig icke sakna fog; berörda uttryck har således i det förevarande

förslaget uteslutits. Vad angår den utvisning, som grundar sig på

brott, begånget utomlands, har i det nu ifrågavarande, liksom i det

föregående förslaget hänvisning skett till lagen angående utlämning av

förbrytare den 4 juni 1913. Dennas huvudregel är, att utlämning må

ske för sådan brottslig gärning, som är eller, om den hade begåtts i

Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle vara att anse

såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen eller den

svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Någon ytterligare

betingelse för utvisning, utöver det utrikes begångna brottets omförmälda

egenskap, anser jag icke behöva lagstadgas, Kungl. Maj:ts befallningshavande

naturligen alltid obetaget att taga hänsyn till de särskilda om
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 55. 19

ständigheter, som i ett visst fall kunna tala för, att utvisning icke

bör ske.

Vidkommande därefter stadgandet under 5) i förevarande paragraf,

så avviker detta i vissa avseenden från motsvarande bestämmelse i

1912 års förslag, enligt vilken utvisning kunde ske, där utlänning inom

loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom utslag, som

vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, dock ej om förseelsen skett

i ringa omfattning eller eljest varit av obetydlig art. Enligt 26 § av

förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 skall på

särskild prövning av Kung! Maj:t i varje fall bero, om utländsk man

eller kvinna må här i riket idka handelsrörelse; dock är utlänning, under

alla förhållanden och även om han undfått tillstånd till handelsutövning,

förbjudet att idka gårdfarihandel eller att låta sig användas såsom biträde

vid dylik handel, vare sig den sker för svensk eller utländsk mans

räkning. Trots detta förbud torde emellertid den av utlänningar här i

riket bedrivna gårdfarihandel fortfarande pågå i avsevärd utsträckning,

de klagomål, som häröver från svenska köpmän framförts så väl i detta

ärende som eljest, äro tyvärr väl grundade. Genom ifrågavarande

olovliga näringsfång icke blott skadas svenska handelsidkares legitima

intressen, utan förledas ock mindre omdömesgilla köpare att giva ut

sina penningar för onödigt och ofta tämligen värdelöst kram. Att i

fråga om gårdfarihandel, som av utlänning bedrives, stadga utvisning

som påföljd utöver straffet synes således vara välbetänkt. Härvid bör

man emellertid enligt min åsikt stanna. Beträffande övriga slag av sådan

olaga handel, som omförmäles i näringsfrihetsförordningen, torde ifrågavarande

påföljd gå utöver vad som kan anses nödigt och billigt. Dock

finnes det en annan, från nyssnämnda förordnings tillämplighetsområde

undantagen, art av handelsverksamhet, som är av den natur, att densamma

i förevarande hänseende lämpligen torde böra likställas med

gårdfarihandel; jag avser olovlig bränn vinsförsäljning. En bestämmelse,

att sådan olovlig försäljning, där den bedrives av utlänning, kan föranleda

utvisning, lärer särskilt för vad rikets nordliga delar angår vara av ett

föreliggande praktiskt behov påkallad. Det är nämligen i dessa landsdelar

ganska vanligt, att de så kallade langare, som vid järnvägsbyggen

och andra större arbetsföretag eller eljest å orter, dit mycket folk samlas,

utbjuda brännvin och andra spirituösa drycker, äro av utländsk, finsk,

nationalitet. Dessa utlänningar kunna ju lätteligen, genom att återvända

över gränsen, undandraga sig de svenska myndigheternas efterspaningar,

varefter de vid gynnsamt tillfälle återkomma för att fortsätta sin rörelse.

— För den händelse sådan ändring i näringsfrihetsförordningen, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 55.

jag förut berört, kommer att vidtagas, synes ock utvisning böra ske,

där utlänning dömts för det han, utan vederbörligt tillstånd, här i riket

idkat ambulerande hantverk eller hantering. 1 fråga om förevarande

stadganden får jag jämväl hänvisa till övergångsbestämmelsen i promulgationsstadgandet.

Jämlikt 6 § e) av 1912 års förslag skulle utvisning ske, där någon

av tredska eller i avsikt att undandraga sig polismyndighets uppsikt

uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, som jämlikt Kungl.

Maj:ts på grund av den föreslagna lagen meddelade förordnande kunde

honom åligga, eller ock vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig

uppgift. Angående sådant förordnande stadgades i den av mig nyss

omförmälda 19 § av nämnda förslag, motsvarande 18 § av det förevarande

förslaget. 1 sistnämnda paragraf har emellertid uttryckligen angivits,

att i fall, varom där sägs, Kungl. Maj:t äger i fråga"om utlännings

utvisning förordna efter omständigheterna. Vid sådant förhållande

har omförmälda i 1912 års förslag 6 § e) innehållna bestämmelse

icke upptagits i det förevarande förslaget.

De i förevarande 6 § givna bestämmelser om utvisning äro ju

icke ovillkorliga, utan Kungl. Maj:ts befallningshavande har tillagts en

diskretionär prövningsrätt, inrymmande befogenhet att, även då de formella

förutsättningarna för utvisning äro givna, låta avgörandet bestämmas

av omständigheter, som synas böra i det särskilda fallet utesluta

åtgärdens tillämpning. Såsom en anvisning härutinnan för vederbörande

myndighet innehöll 1912 års förslag, att vid bedömande, huruvida

utvisning borde äga rum, skälig hänsyn skulle tagas till utlännings

levnads- och familjeförhållanden; och borde därvid i synnerhet komma

i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt om han vore gift

med svenskfödd kvinna. Lagutskottet ansåg emellertid denna bestämmelse

icke vara till fyllest; i större grad än här skett borde, enligt utskottets

mening, avseende fästas vid den tid, utlänning vistats här i

riket, eller om han här ägde familj. — Det ligger i sakens natur, att

verkan av en utvisning bliver desto kännbarare, ju längre den därav

drabbade varit bosatt i det land, varifrån han avlägsnas. Regelmässigt

måste en inflyttad utlänning efter hand allt mer växa in i det nya hemlandets

förhållanden. I dessa är ju vanligen hans ekonomiska existens

grundad, och vid dem fästes han småningom även av andra band. Med

hänsyn härtill har ock, såsom framgår av den vid 1912 års proposition

fogade översikt av svensk och utländsk lagstiftning på området, i vissa

stater såsom Norge, Danmark, Nederländerna och Belgien den omständigheten,

att utlänning under viss tid, två till sex år, haft domicil å

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

etatsområdet, ansetts böra försätta honom i en gynnsammare ställning,

vad tillämpning av utvisningsförfarandet angår. En sådan regel synes

mig stå i god överensstämmelse med de här ifrågavarande förhållandenas

natur; och har jag alltså låtit i det nu föreliggande förslaget införa

ett stadgande i denna riktning. Nämnda stadgandes giltighet har dock

ansetts böra begränsas till sådan utvisning, som omförmäles under 4)

och 5) i paragrafen. Bestämmelsens tillämplighet uteslutes ock i de

fall, då synnerliga skäl äro till utvisning; exempelvis bör ju icke en

högst samhällsfarlig brottsling undgå utvisning, även om han eljest tillhör

den på grund av en viss tids uppehåll i riket privilegierade klassen

av utlänningar.

Det förevarande förslagets 7 § innehåller huvudreglerna angående

förfarandet i utvisningsärende. I fråga om den motsvarande 7 § i 1912

års förslag förklarade lagutskottet sig vilja ifrågasätta, huruvida icke

de skäl, som föranlett införande i lagen angående utlämning av förbrytare

av bestämmelser om rättshjälp åt part, som därav vore i behov,

ägde tillämplighet jämväl för utvisningsärenden. Utskottet anförde vidare,

att, med hänsyn till formerna för ifrågavarande ärendens handläggande

av administrativ myndighet, parten och hans biträde borde genom särskilda

stadganden beredas vissa garantier för erhållande av en partställning,

likartad med den, han skulle intaga, därest handläggningen vore

förlagd till domstol; särskilt A7ore att framhålla behovet av att parten

lämnades tillfälle att fritt rådgöra med biträdet. Det syntes ock böra

tagas i övervägande, om ej skäl förelåge för borttagande av stadgandet

om förhörs hållande i visst fall av fängelseföreståndare. Åven jag anser,

att — liksom enligt 17 § av nyss nämnda lag utlänning, som i

utlämningsärende hålles häktad, vid förhör äger åtnjuta hjälp av biträde,

som, där han själv ej kan anskaffa sådant, förordnas av Kungl. Maj:ts

befallningshavande — motsvarande bör gälla beträffande den, vilkens

utvisande är i fråga. I förslaget har sålunda upptagits en bestämmelse

av liknande innehåll som det nyss nämnda stadgandet i utlämningslagen.

Lika med utskottet finner jag det icke böra uppdragas åt fängelseföreståndare

att hålla förhör i utvisningsärende. Förvaras utlänningen i

kronohäkte i annan stad än residensstad, äger emellertid Kungl. Maj ds

befallningshavande, där icke befallningshavanden med hänsyn till omständigheterna

i ärendet anser sig ändock själv böra hålla förhöret, förordna

om detsammas hållande av tillsyningsmannen vid häktet, dock endast

under förutsättning, att denne är lagfaren. — I övrigt har jag

ansett de i 1912 års förslag i fråga om proceduren stadgade huvudgrunder

böra bibehållas oförändrade. Huru ersättning åt biträde, varom

s. 22 Kontrollera mot PDF

0 ?»!

Särskilda i;

bestämmelser

22 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 55.

i förevarande 7 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom äger, jämlikt

19 .§, Kungl. Maj:t att förordna.

Enligt 8 § av det förevarande förslaget må polismyndighet taga initiativ

i utvisningsärende. Att här avses endast den utvisning, varom i 6 § sägs,

har synts böra bestämt utsägas. Såsom förutsättning för polismyndighetens

rätt att i ty fall taga utlänning i förvar har angivits, att dennes avvikande

skäligen kan befaras. Denna bestämmelse torde i sak icke väsentligen

skilja sig från motsvarande stadgande i 1912 års förslag. I fråga om

utslags meddelande i utvisningsärende har jag ansett mig böra återgå

till det år 1911 remitterade förslagets ståndpunkt, enligt vilken utslag

skulle givas, icke blott då till utvisning dömdes, utan även eljest. I enlighet

därmed är 9 § avfattad. I 10 §, som handlar om nöjdförklaring,

i 11 §, upptagande bestämmelser om fullföljd av talan mot utvisningsbeslut,

samt i 12 §, som innehåller föreskrifter beträffande verkställighet

av dylikt beslut, hava endast redaktionella förändringar vidtagits. Jämlikt

19 § skola de närmare föreskrifter, som med avseende å sådan verkställighet

må erfordras, meddelas av Kungl. Maj:t.

I 13 § stadgas angående den så kallade politiska utvisningen, vilken

handhaves av Kungl. Maj:t. Den av lagutskottet framställda önskan

om fullständigande av paragrafens föreskrift om förhör i sådant utvisningsärende

har jag ansett mig böra tillmötesgå; och skall ifråga om

sådant förhör gälla vad i detta förslags 7 § tredje och fjärde styckena

är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen,

efter Kungl. Maj:ts eller befallningshavandens förordnande, tagas i förvar.

Förslagets 14 § har icke någon motsvarighet i 1912 års förslag.

Att Kungl. Maj:ts befallningshavande, där han finner anledning till

någons utvisning på grund av stadgandet i 13 § föreligga, därom äger

göra anmälan hos Kungl. Maj:t, ligger ju i sakens natur. Emellertid

har Kungl. Maj:ts befallningshavande synts böra tilläggas jämväl befogenhet

att i sammanhang med dylik anmälan, där så skäligt prövas,

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Det förevarande förslagets 15 §, som återgiver innehållet i 14 § av

1912 års förslag, meddelar stadganden om straff och annan påföljd, där

utlänning, som blivit utvisad, utan tillstånd av Kungl. Maj:t återvänder

till riket. Behovet av straffbestämmelser i förevarande avseende har

med mycken styrka gjort sig gällande.

I 16 § av förevarande förslag hava sammanförts de i 15 och 16 §§

av 1912 års förslag upptagna föreskrifter beträffande kostnader i avvisnings-

eller utvisningsärende. I det sistnäjnnda förslaget hade 17 §

följande lydelse: Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

varder denne från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket

kostnaden för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit

han sändes, för så vitt utvisningen föranletts av brott eller annan omständighet,

som inträffat under tiden från arbetarens ankomst till riket

och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock

vare arbetsgivaren från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet

av den omständighet, som föranledde utvisningen, ett år förflutit från

arbetarens ankomst till riket. Föranledes utvisning av brott, som arbetaren

före ankomsten till riket förövat, vare, där förhör i ärendet ägt

rum inom ett år från det arbetaren till riket anlänt, arbetsgivaren likaledes

förpliktad att ersätta statsverket sådan kostnad, som i första stycket

sägs. — När detta ärende senast, den 31 december 1912, inför Eders

Kungl. Maj:t anmäldes, framhöll föredragande departementschefen, att

genom bestämmelserna i den nyssnämnda 17 § reglerades allenast en

detalj, och kanske en av de mindre väsentliga detaljerna, av det rätt

omfattande och svårlösta spörsmålet om arbetsgivares ansvarighet för

utländska arbetare, som han till riket införskaffat ; det läte sig icke göra

att i en lagstiftning av förevarande art reglera frågan om utländsk

arbetskrafts användande inom landet och villkoren därlör, en fråga, som

visserligen vore av ganska allvarlig natur och borde noga uppmärksammas.

Denna uppfattning delades av lagutskottet, såsom framgår av

dess utlåtande med anledning av en i samband med den omförmälda

propositionen väckt motion. Lika med min företrädare i ämbetet finner

även jag det ämne, som avsågs med stadgandena i den nämnda 17 §

av 1912 års förslag, utgöra allenast en jämförelsevis oväsentlig detalj

av den betydelsefulla frågan om arbetsgivares ansvarighet för utländska

arbetare, som lian till riket införskaffat, och därmed sammanhängande

spörsmål. Vid sådant förhållande synes mig emellertid det lagliga reglerandet

av detta ämne lämpligen böra för det närvarande få anstå för att

upptagas tillika med den nämnda större frågan, när denna anses mogen

att lösas i ett sammanhang. Någon avsevärd praktisk olägenhet torde

ett sådant uppskov näppeligen föranleda. Ifrågakomna stadganden hava

således icke blivit i förevarande förslag upptagna.

Förslagets 17 §, motsvarande 18 § i 1912 års förslag, bestämmer

vilka tjänstemän, som hava att fullgöra de polismyndigheten enligt den

föreslagna lagen tillkommande åligganden. Dessa tjänstemän äro i stad

polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsiiskal samt för landet i allmänhet

kronofogde eller länsman, men för köping eller municipalsamhälle,

där Kungl. Maj:ts befallningshavande så förordnar, annan lämplig

polisman, dock att endast den, som har länsmans kompetens, kan så
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

lunda förordnas. Sagda behörighetsvillkor har i förslaget upptagits närmast

med anledning av lagutskottets hemställan i denna riktning. —

Beträffande 18 § av detta förslag tillåter jag mig hänvisa till vad om

densamma i det föregående yttrats. Då i paragrafen utsäges, att Kungl.

Maj:t i angivna fall må i fråga om utlännings avvisning eller utvisning

förtära efter omständigheterna, så avser detta de nämnda institutens så

väl materiella som formella sida. Kungl. Maj:t äger således ej mindre

bestämma, vilka förhållanden skola föranleda avvisning eller utvisning,

än även meddela särskilda föreskrifter i fråga om förfarandet i avvisnings-

och utvisningsärende.»

Därefter hemställde föredragande departementschefen, att Kungl.

Maj:t behagade förordna, att för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande skulle genom utdrag av statsrådsprotokollet

inhämtas över ifrågavarande förslag till lag angående förbud för vissa

utlänningar att här i riket vistas.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda,

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

E. Lomm.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr

25

Förslag

Bilaga.

till

LAG

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen bär för

avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring

från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten

till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för

att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar

möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Där i fråga om utlänning, som till riket ankommer, polismyndigheten

på grund av sin kännedom om utlänningens tidigare vandel finner

det skäligen kunna antagas, att utlänningen skulle komma att här i

riket göra sig skyldig till förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeiäbrott,

yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande

av annans otuktig^ levnadssätt, må ock avvisning ske.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å invandrare,

som en gång varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt

genom vistelse utomlands eller eljest gått förlorad.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 2ö haft. (Nr 55.)

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kungl■ May.ts Nåd. Proposition Nr 55.

2 §■

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas

skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet

jämväl innehålla underrättelse om vad utlänniugen har att iakttaga,

där han vill föra klagan över att han avvisats.

3 §.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han sist å trettionde

dagen från den dag, då besked angående avvisningen blev honom

tillställt, till Konungens befallningshavande ingiva besvär. Klagande

vare ock tillåtet att insända besvären i betalt brev med allmänna posten.

4 §•

Åro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande

från polismyndigheten infordra avskrift av beskedet samt, där

förhör i ärendet hållits, av det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens

eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshavande inkommit,

meddele Konungens befallningshavande beslut i ärendet.

Över det beslut må klagan ej föras.

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart ske kan, genom polismyndighetens

försorg förd ur riket; och bör den avvisade befordras till det land,

varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot

föreligga, såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån

utvisats.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan

ske, utlänningen av polismyndigheten tagas i förvar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 55.

2 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning

från riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande,

så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin

utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;
3)

den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom

riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför

enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske;

4) den, som här i riket undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff,

för så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att

fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i

riket genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för gårdfarihandel

eller biträdande vid dylik handel eller för olovlig brännvinsförsäljning

eller för det han, utan vederbörligt tillstånd, här i riket under kringresande

eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till

längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort sig

skyldig till brott, varom i denna paragraf under 4) eller 5) sägs,

under de före brottets begående närmast förflutna fem åren''käft fast

bostad här i riket, må utvisning ej ske, där ej synnerliga skäl därtill

äro.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,

är särskilt stadgat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 55.

7 §•

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 6 §

sägs, föranstalte Konungens befallningshavande därom, att utlänningen

så snart ske kan inställes till förhör inför Konungens befallningshavande;

dock må, där utlänningen förvaras i kronohäkte, som står

under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes

beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, äge Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äge utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. År han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna

anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person

att honom biträda.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredningföretagas

om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka.

Undergår utlänningen frihetsstraff, bör frågan, huruvida utvisning

skall äga rum, av Konungens befallningshavande tagas under omprövning

så snart ske kan och i varje fall i så god tid före straffets slut,

att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter strafftidens

utgång verkställas.

8 §‘

Finner polismjmdighet anledning till utlännings utvisning på grund

av stadgande i 6 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungens

befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

då må polismyndigheten taga honom i förvar.

Har utlänning tagits i förvar, skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande.

^ §•

I ärende angående utlännings utvisning skall Konungens befallningshavande

snarast möjligt meddela utslag. År utlänningen tillstädes,

skall utslaget för honom muntligen avkunnas.

Där till utvisning dömes, skall utslaget innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr, som i 15 § sägs, att utan Konungens tillstånd

återvända till riket; och give Konungens befallningshavande i

utslaget till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill i

utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt

utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

29

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det

utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom

annorledes delgivet, till Konungens befallningshavande avgiva förklaring,

att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,

må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller

föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför vilken förklaringen

avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till

Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

11 §■

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes utslag förklarats

skola utvisas, överklaga utslaget, äger han sist å åttonde dagen

efter det utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats,

blev honom annorledes delgivet, till Konungens befallningshavande

ingiva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där klaganden i

häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till

tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen vare i ty fall pliktig

ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligge

Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse,

att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skola av Konungens befallningshavande så fort

ske kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med yttrande,

som må hava i ärendet infordrats, ävensom Konungens befallningshavandes

eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, varom ovan sägs, varde genom Konungens

befallningshavandes försorg bragt till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda ''omständigheter

däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget

eller den utvisade där sannolikt skulle tilltalas eller straffas lör poli
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 55.

tiskt brott. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan

detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han i riket

inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,

eller han från det landet utvisats.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningsliavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

13 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning,

som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är

sagt, förordne Konungen, att förhör skall i ärendet hållas inför Konungens

befallningsliavande; och gälle i fråga om sådant förhör vad i 7 § tredje

och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,

må utlänningen tagas i förvar.

Jämväl i fråga om utvisning på grund av bestämmelsen i denna

paragraf bör skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden

samt till längden av den tid, han vistats här i riket.

1 fråga om verkställighet av beslut, varom i denna paragraf sägs,

förordne Konungen efter omständigheterna.

14 §.

Finner Konungens befallningsliavande anledning till utlännings utvisning

på grund av stadgandet i 13 § föreligga, göre därom anmälan hos

Konungen. 1 sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna

därtill föranleda, Konungens befallningsliavande förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar.

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till

riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur

riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Böter, som enligt denna paragraf ådömas, tillfalla Kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 55.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare

han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort

inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan

åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att, utan ersättning från statsverkets

sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock

att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart

eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Med polismyndighet avses i denna lag för landet kronofogde eller

länsman samt i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningstadgan

för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande

kunna förordna lämplig polisman, som äger behörighet

till länsmanstjänst, att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

18 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

äge Konungen, utan hinder av vad i denna lag är stadgat, ej

mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer, skall i enlighet

med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas, hos polismyndighet

göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda de särskilda

bestämmelser, som eljest, med avseende å riket i dess helhet eller beträffande

viss ort, må för utlänningars övervakande finnas nödiga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras

med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning,

meddelas av Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 7 § sägs, eller åt tolk må

bestämmas, därom förordne ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den . Ej må dock utvis
ning

ske för brott, som i 6 § under 5) sägs, där detsamma blivit begånget

före lagens ikraftträdande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 55.

33

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen

den 25 april 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 april 1914,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det i 87

§ regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas över upprättat förslag

till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av revisionssekreteraren Hjalmar Himmelstrand.

Lagrådet yttrade:

Klart är, att om man skall kunna på ett effektivt sätt övervaka främlingar

och, då deras närvaro i landet av en eller annan anledning finnes

icke kunna tillåtas, få dem snarast möjligt därifrån aflägsnade, det måste

förutsättas, att deras vistande inom landet städse bliver kunnigt för de

övervakande myndigheterna. Det ligger därför nära till hands att söka

förhjälpa myndigheterna till en sådan kännedom genom att stadga anmälningsskyldighet

för inkommande utlänningar. Föreskrift härutinnan

var också för vissa fall upptagen i det förslag, som år 1911 remitterades

till lagrådet. Utlänning, som inkomme till riket i syfte att här

vinna uppehälle eller bosätta sig, skulle inom viss tid efter sin ankomst

till riket därom göra anmälan till polismyndighet. Att en anordning

sådan berörda förslag innehöll var oantaglig uppvisades av lagrådet. 1

propositionen till 1913 års riksdag uteslötos också de föreslagna be
Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 25 käft. (År 55.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

stämmelserna om anmälningsskyldighet. Emellertid ifrågasatte lagutskottet,

som lann lagrådets anmärkningar mot förslaget i denna del

vara synnerligen vägande, huruvida bestämmelser om anmälningsskyldighet

kunde utan olägenhet undvaras. I anledning av denna erinran

har vid remitterande av nu förevarande förslag departementschefen ånyo

upptagit frågan. Departementschefen har dock av anförda skäl stannat

vid att icke i förslaget införa stadganden om anmälningsskyldighet.

\ id övervägande av detta spörsmål framträda snart mycket stora

svårigheter för en tillfredsställande anordning. Varje undantagande

av någon viss kategori från anmälningsskyldighet minskar systemets

effektivitet. Då exempelvis vid den tidigare granskningen lagrådet, som

icke inskränkte sig till eir prövning av det då framlagda förslaget utan

upptog till behandling jämväl andra möjliga lösningar, tänkte sig en

allmän anmälningsplikt med stadgande om vissa undantag och såsom ett

sådant angav turister, kau anmärkas, att just bland dessa ingalunda sällan

äro förstuckna personer, vilkas avlägsnande är i säkerhetens intresse i

hög grad påkallat. Skall ej effektiviteten äventyras, lärer plikt till anmälan

böra åläggas varje inkommande utlänning. Redan detta måste

helt säkert anses så stridande mot andra berättigade intressen, att anordningen

näppeligen kan tillgripas. Men man torde icke, därest man vill

försäkra sig om en verklig kontroll, kunna stanna ens därvid. Det är

ej nog att utlänningen anmäler sig; han måste också styrka att han är

den person, han uppger sig vara. Man drives sålunda tillbaka till det

passtvång, från vilket man en gång frigjort sig och vars återinförande

för normala förhållanden väl icke kan på allvar ifrågasättas. Lagrådet

delar fördenskull departementschefens mening att eu anmälningsskyldighet

i allmänhet icke bör stadgas. Skall den bliva i avsevärd mån

verksam, förutsättas därför åtgärder, som innebära ett hart när olidligt

tvång. Eftergivas sådana åtgärder, bliver resultatet knappast av något

egentligt värde.

1 §•

Genom tredje stycket i förevarande paragraf har rätten till avvisning

irtsträckts att omfatta en del utlänningar, vilka icke avsetts i tidigare

förslag. Mot en dylik utvidgning har lagrådet icke något att i sak

erinra. Den föreslagna avfattningen av detta stadgande synes dock

kunna giva anledning till någon tvekan. För avvisning i detta fall torde

böra förutsättas, att polismyndigheten äger kännedom om att utlänningen

förut gjort sig skyldig till sådan brottslig eller osedlig verksamhet, som

angives i stadgandet, och att det kan befaras att han efter inkommandet

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

skall fortsätta därmed. Det ligger i sakens natur, att såvitt angår

brottslig handling sådan kännedom icke kan föreligga med mindre utlänningen

dömts för brottet. Det synes lagrådet önskvärt, om aviattnmgen

ur berörda synpunkter bleve jämkad, så att avsikten med stadgandet

tydligare komme att framträda. ''Då enligt 6 § utvisning på grund av

utomlands begånget brott icke får ske, om fem år eller längre tid forflutit

från det straffet för brottet blivit verkställt, är det uppenbart, att

jämväl i fråga om avvisning ett så långt tillbaka i tiden liggande straff

''icke bör äga någon betydelse. Emellertid torde bestämmelse därom icke

vara erforderlig, då helt naturligt polismyndighetens kännedom måste

vara inskränkt till mera näraliggande bestraffningar och, där i något fall

myndigheten händelsevis visste om ett tidigare straff, det helt säkert kan

förutsättas, att myndigheten på grund av utlänningens ostraffliga levnad

flera år efter straffets utlånande komme att utan uttrycklig föreskrift

anse avvisning utesluten.

Att i fråga om avvisningsrättens utövning kräves särskild hänsyn

till det förhållande, huruvida utlänningen förut haft medborgarrätt i det

land, varifrån avvisningen skulle ske, är allmänt erkänt. De folkiättshga

reglerna torde emellertid icke i detta hänseende uppställa längre gående

fordringar än att avvisning ej må ske, när personen ifråga förlorat sm

medborgarrätt utan att hava upptagits till medborgare i annat land.

I sista stycket av denna paragraf föreskrives, att den, som vant svensk

medborgare, icke må avvisas. Såvidt angår de huvudsakligen ekonomiska

omständigheter, som omförmälas i de två första styckena, synes det ock

riktigt att en förutvarande svensk medborgare, även om lian blivit medlem

av annan stat, icke bör på sådan grund betagas möjligheten att

hit återkomma. Däremot synas icke giltiga skäl föreligga att lämna

samma medgivande beträffande de i tredje stycket omhandlade förbr}- tarexistenser och andra dem tämligen närstående tvivelaktiga individer.

Hava dessa förvärvat medborgarskap i annat land, torde de böra a\ visas.

Lagrådet hemställer fördenskull, att sista stycket i enlighet däimed må

undergå omarbetning.

3 och 11 §§.

Vill utlänning klaga hos Konungens befallningshavande över polismyndighets

beslut om avvisning eller hos Kungl. Maj: t över Konungens

befallningshavandes utslag om utvisning, har han jämlikt de i förevarande

paragrafer givna stadganden att inom utsatt tid ingiva sina besyäi ti 1

Konungens befallningshavande. Beträffande avvisning har därvid tillagts.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Ma''):ts Nåd. Proposition Nr 55.

att klaganden ock vore tillåtet att insända besvären i betalt brev med

allmänna posten. Då motsvarande tillägg ej gjorts beträffande besvär

över utvisningsbeslut, synes man berättigad antaga, att avsikten varit

att i sistnämnda fall, med avvikelse från vad eljest jämlikt förordningen

den 12 juni 1885 utgör regel i mål, som tillhöra förvaltande myndigheters

handläggning, besvärens insändande med posten ej skulle vara

medgivet. Till sådan avvikelse synes anledning ej föreligga. Lagrådet

hemställer fördenskull, att ifrågavarande paragrafer måtte erhålla sålunda

ändrad avfattning, att i varje fall besvär må kunna insändas med allmänna

posten; och torde i samband därmed stadgandena jämväl i övrigt

böra bringas till närmare överensstämmelse med vad eljest vanligen plägar

stadgas beträffande besvär i mål, som tillhöra förvaltande mvndigheters

handläggning.

6 och 7 §§.

Uti det förslag till lag i förevarande ämne, som förelädes 1913

års riksdag, upptogs beträffande Konungens befallningshavandes utvisningsrätt

på grund av begånget brott, som här i riket föranledde gärningsmannens

bestraffande med frihetsstraff, stadgande av innehåll att

förordnande om sådan brottslings utvisning kunde meddelas under det

straffet avtjänades eller inom fem år sedan det slutligen verkställts,

ävensom den instruktionella bestämmelsen, att frågan om utvisning av

utlänning, som här dömts till fängelse eller straffarbete, borde av Konungens

befallningshavande tagas under omprövning så tidigt, att därest

till utvisning dömdes, densamma kunde verkställas omedelbart efter

straffets avtjänande.

I ändamål .att tillmötesgå den av lagutskottet uttalade uppfattningen,

att utvisningsåtgärd, som grundades på ådömandet av frihetsstraff,

alltid borde äga rum i omedelbart sammanhang med det ådömda straffets

avtjänande, har åt motsvarande bestämmelse i 6 § av förevarande förgivits

den avfattning, att förordnande kali meddelas om utvisning

av utlänning, som här i riket undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff;

i 7 § sista stycket har dessutom ålagts Konungens befallningshavande

att, då utlänning undergår frihetsstraff, varmed uppenbarligen

avsetts nyes omförmälda fall, taga frågan huruvida utvisning bör äga

rum under omprövning så snart ske kan och i varje fåll i så god tid

före straffets slut, att där till utvisning dömes, densamma kan verkställas

omedelbart efter strafftidens utgång.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung!. Maj:ts Nåd. Tv oposition Nr 55.

Den innebörd av nu återgivna stadganden torde få anses asyftad

och tillika vid deras sammanställande närmast framgå, att da strattet

blivit verkställt utan att dessförinnan beslut om utvisning givits, konungens

befallningshavande skulle vara betagen befogenheten att ens omedelbart

därefter meddela sådant beslut. Så tolkade synas emellertid bestämmelserna

gå längre än som erfordras för vinnande av syftemålet

med desamma och jämväl utöver vad som kan anses lämpligt. Da

fråga är om kortvarigt frihetsstraff för brott, vars beskaffenhet, oavsett

att ringa straff ådömts, anses böra föranleda utvisning, kan den givna

tidsbegränsningen understundom komma att visa sig allt för snav.

Att fångens egenskap av utlänning alltid skall redan vid hans ankomst

till straffängelset vara för Konungens befallningshavande känd kan ej

med säkerhet förutsättas. En tidskrävande utredning om hans medborgarskap

kan ock ifrågakomma. Då av dylik eller annan anledning

orsakas dröjsmål med fattande av beslut i ärendet, skulle utvisnmgsrätten

bortfalla, därest hindret för ärendets slutliga avgörande kvarstode

vid strafftidens slut. En sådan oegentlighet synes hora förebyggas.

Och skälig hänsyn till utlänningens intressen lärer icke krava längre

o-ående inskränkning i Konungens befallnmgshavandes befogenhet åt

förordna om hans utvisning, än att densamma gores beroende av att

utvisningsförfarandet inletts, exempelvis genom anställande av förhör,

innan straffet blivit bragd till slut; tydligen bor tillika finnas skyldighet

för nämnda myndighet att snarast möjligt upptaga fragan till prov ning.

I enlighet med nu angivna synpunkter torde forslaget i förevarande

delar höra omarbetas. ......

Mot avfattningen av omförmälda stadganden ma i övrigt erinras

dels att, då sådant förhållande, som i 6 § under punkterna 2)

och 5) upptages som utvisningsgrund, i vissa fall kan föranleda adomande

av frihetsstraff, men för utvisning på dylik grund icke skall galla

den tidsbegränsning, som här ovan nämnts, en antydan om imf an age

bör i lagtexten givas, och dels att sista stycket av 7 § icke med erforderlig

tydlighet utmärker, att där är fråga endast om utvisning av an

ledning, varom i 6 § 4) sägs.

9 §•

Mot det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget anmärkte lagrådet,

att då det syntes onödigt att vid uppkommen fråga om utvisning

utslag meddelades i annat fall än då utvisning provades skola aga

rum, föreskriften om utslags meddelande, vilken omfattade varje utvis
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

ningsärende, lämpligen borde undergå jämkning i sålunda antytt hänseende.

Denna anmärkning iakttogs i propositionen till 1913 års riksdag.

1 förevarande förslag har emellertid en återgång skett till det urspruniga

årslagets ståndpunkt, så att utslag skall i varje fall meddelas.

Det är klart, att Konungens befällningshavande har att, då ett

ärende om utlännings utvisning uppkommit, däri fatta beslut, vare sig

detta går ut på utvisning eller icke. Med den tidigare inom lagrådet

jramstallda anmärkningen har uppenbarligen avsetts, att i sistnämnda

fall det ej vore nödigt att beslutet gåves form av ett utslag. Därav

skulle följa utfärdandet av en expedition, som delgåves vederbörande.

Lagiådet delar den sålunda förut uttalade meningen och hemställer om

erforderlig jämkning i avfattningen av denna paragraf.

Vinnei denna hemställan beaktande, vill emellertid lagrådet påpeka

önskvärdheten av att vid omredigeringen bibehålies förslagets företräde

framför tidigare förslag därutinnan, att skyldighet uttryckligen stadgas

föi Konungens befallningsliavande att snarast möjligt bringa utvisningsärende

till slut, även då utvisning finnes icke böra äga rum.

13 §.

Den utvisning, som enligt 6 § må beslutas av Konungens befallnings!^

ande, och utvisning jämlikt förevarande paragraf, varom

Konungen omedelbart förordnar, jämställas i förslaget bland annat därutinnan,

att beträffande båda meddelas föreskrift, att vid bedömande av

frågan, huruvida utvisning skall äga rum, skälig hänsyn skall tagas till

utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid,

han vistats här i riket. Enligt lagrådets mening äro dock omständigheterna

sa olika i senare fallet, att berörda föreskrift därvidlag näppeligen

torde vara på sin plats.

I fråga om varje slag av utvisning är väl anledningen därtill ytterst

att hänföra till ett allmänt intresse, som genom utvisningen skall tillgodoses,

beträffande detta intresses styrka och omfattning framträda dock

väsentliga skiljaktigheter. Utvisning enligt 6 § avser normala förhållanden.

För bevarande av den allmänna medborgerliga säkerheten och

ordningen avlägsnas personer, som kunna befaras vilja störa densamma

i ett eller annat avseende; element, som äro hinderliga för trevnaden i

samhället, hållas borta. Befattningen härmed är överlämnad åt de lokala

myndigheterna, var lör sin ort. Att vid utövningen därav låta ovanberörda

hänsyn inverka på avgörandet är för visso befogat. Annorlunda

ter sig däremot saken beträffande den utvisningsrätt, som statens högsta

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 55.

myndighet själv förbehållit sig. I regel gäller det här att skydda statsintressen,

som hotas i större omfattning eller äro av särskild vikt och

betydelse. Såsom ett typiskt exempel nämner förslaget hänsyn till

rikets säkerhet. Belinnes denna vara i fara eller föreligger annat därmed

jämförligt utvisningsskäl, finnes uppenbarligen intet utrymme för ett

vägande av det enskilda intresset mot statsintresset. Individen måste då

fullständigt stå tillbaka för det allmänna bästa. Att sådant oaktat i

lagen framhäva den enskildes personliga förhållanden måste anses oegentligt.

Skulle Konungens utvisningsrätt undantagsvis göras gällande

i ett fall av mindre vikt, kommer med all säkerhet vid frågans prövning

att åt utlänningens familje- och andra personliga förhållanden tillmätas

all skälig betydelse även utan särskilt stadgande därom.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att vad i nu

omförmälda hänseende i förevarande paragraf upptagits måtte få därur

utgå.

15 §.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf är en utlänning, som utan

tillstånd av Konungen återvänder till Sverige efter att hava blivit därifrån

utvisad, underkastad straff och skall efter detsammas undergående

omedelbart föras ur riket. Åven om på grund av andra stadganden

anledning till utvisning skulle föreligga, kommer helt naturligt ett förnyat

utvisningsförfarande icke att inledas. De regler, som beträffande

ett dylikt förfarande äro givna angående utlännings tagande i förvar,

bliva förty icke i detta fall tillämpliga. Frågan, huruvida den återkomne

utlänningen skall i avbidan på slutligt utslag i målet rörande

den olovliga återkomsten lämnas på fri fot eller icke, bliver att bedöma

efter de allmänna häktningsreglerna. Då fängelse ingår i straffskalan,

torde visserligen på grund av stadgandet i andra stycket av 19 § G

punkten promulgationslagen till strafflagen sådan utlänning kunna i

flertalet fall tagas i häkte. Berörda stadgande är emellertid ej ovillkorligt,

och otänkbart är icke, att omständigheterna kunna vara sådana,

att häktning icke får ske. I varje fall skulle, där domstolen ådömde

bötesansvar, kvarhållande i häktet vara uteslutet. En dylik anordning

synes lagrådet icke böra bibehållas. Att en utvisad utlänning, som trots

förbudet återvänt, skulle här äga obegränsad rörelsefrihet intill dess slutligt

utslag — måhända först efter åratal, ifall han fullföljer målet i

högre rätt — kan varda meddelat, torde icke vara förenligt med den

grund, på vilken ifrågavarande lagstiftning vilar. Lagrådet hemställer

fördenskull om ett tillägg till denna paragraf av innehåll, att sådan utlänning,

som här avses, skall, då han anträffas, tagas i häkte.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

I det ursprungliga förslaget var straffet för förseelsen i fråga

bestämt till fängelse i högst sex månader. I propositionen till 1913

års riksdag blev utan föranledande av någon erinran från lagrådets

sida vidtagen den jämväl nu bibehållna ändringen, att där omständigheterna

vore synnerligen mildrande, kunde dömas till böter från och

med 10 till och med 500 kronor. Såsom skäl härför åberopades av dåvarande

departementschefen, att fall utan tvivel funnes, där ådömande

av allenast böter bättre motsvarade den föreliggande straffbarheten. Enligt

lagrådets tanke bör en dylik mildring i straffbestämmelsen icke

ifrågakomma. Bestämmelsen har i alldeles särskild grad karaktären av

ett straffhot, varigenom man vill avskräcka den utvisade från försök att

återvända. En erinran om den eventuella straffpåföljden lämnas ju ock

i utvisningsutslaget. Eu alltför ringa verkan skulle helt visst åstadkommas,

om man såsom en möjlig straffpåföljd ställde i utsikt ett bötesansvar.

Såsom framgår av den vid förenämnda proposition fogade redogörelsen

för den i utlandet gällande lagstiftningen i ämnet är också i

motsvarande fall frihetsstraff i samtliga de länder, redogörelsen omfattar,

stadgat såsom ovillkorlig straffpåföljd. Lagrådet anser sig fördenskull

böra förorda en återgång i förevarande avseende till det ursprungliga

förslaget.

I övergångsbestämmelsen stadgas, att utvisning för brott, varom

sägs i 6 § 5), icke må ske, om brottet blivit begånget före lagens ikraftträdande.

Tillräckliga skäl för detta undantag i fråga om lagens tilllämpning

torde dock knappast förefinnas. Att ifrågavarande utvisningsgrund

bör, då densamma hänför sig till tiden innan lagen trätt i kraft,

användas med särskild varsamhet, är tydligt. Men att exempelvis en

utlänning, som upprepade gånger blivit beträdd med olovlig brännvinsförsäljning,

varav uppkommit störande oordningar, och som kan befaras

skola komma att fortsätta sin olovliga hantering, icke skulle kunna

utvisas, innan han ånyo blivit lagförd och ett fällande utslag vunnit

laga kraft, synes föga tillfredsställande. Något obehörigt ingrepp i förut

till riket inkomna utlänningars ställning kan icke anses ske genom att

låta lagen även på denna punkt genast få full tillämplighet. Berörda

stadgande torde förty böra ur förslaget utgå.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 55.

41

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms

slott den 23 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot, .

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde

chefen för civildepartementet statsrådet von Sydow lagrådets den

25 april 1914 avgivna utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut

den 8 i samma månad till lagrådet remitterade förslag till lag angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Föredragande departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll

samt yttrade vidare:

»Åven lagrådet har förehaft frågan, huruvida ett kontrollsystem

med anmälningsskyldighet för hit ankommande utlänningar bör införas;

och har lagrådet därutinnan anslutit sig till den av mig liksom av min

företrädare i ämbetet uttalade mening, att sådan skyldighet i allmänhet

icke bör stadgas. Lagrådet har funnit, att, därest dylik anmälningsskyldighet

skall bliva i avsevärd mån verksam, därför förutsättas åtgärder,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 25 höft. (Nr 55.) 6

Om anmälningsskyldighet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 55.

Arviening.

Utvisning.

innebärande ett hart när olidligt tvång, varemot, om sådana åtgärder eftergivas,

resultatet knappast bliver av något egentligt värde. I vad lagrådet

sålunda anfört finner jag ytterligare stöd för min förut uttryckta

uppfattning i frågan.

Vid den granskning, det remitterade förslaget inom lagrådet undergått,

har någon gensaga mot detsammas allmänna grunder icke framkommit.

Med anledning av de anmärkningar, som av lagrådet framställts

mot särskilda bestämmelser i förslaget, har jag funnit detsamma

böra i vissa hänseenden omarbetas eller jämkas; och har därvid iakttagits

vad av lagrådet blivit hemställt.

Enligt det remitterade förslagets 1 § tredje stycket skulle avvisning

tillämpas mot sådana utlänningar, i fråga om vilka det kunde antagas, att

de skulle komma att här i riket göra sig skyldiga till vissa angivna brott

eller till osedligt levnadssätt. Någon motsvarande bestämmelse förekom icke

i 1911 års eller 1912 års lagförslag. Mot den utvidgning av avvisningsrätten,

som sålunda skett, har lagrådet förklarat sig icke hava något att i sak

erinra. I fråga om stadgandets avfattning har emellertid viss jämkning av

lagrådet föreslagits; och har nu stadgandet i enlighet därmed omformulerats.

Sista stycket av 1 § innehöll enligt remitterade förslaget, att invandrare,

som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt gått

förlorad, icke kunde göras till föremål för avvisningsåtgärd. Vid förslagets

omarbetning har sagda bestämmelse, med anledning av vad därutinnan

anförts av lagrådet, förändrats därhän, att denna privilegierade ställning

för en förutvarande svensk medborgare gäller ovillkorligen, endast för så

vitt han icke blivit medborgare i annat land. Har han åter vunnit utländskt

medborgarskap, är han visserligen ändock undantagen från avvisning

jämlikt paragrafens första och andra stycken, men på sådan

grund, som i tredje stycket omförmäles, kan avvisning ske. — Förslagets

3 § med bestämmelser om sättet för fullföljd av talan i avvisningsärende

har omredigerats i enlighet med lagrådets hemställan.

Förslagets 6 § angiver de grunder, enligt vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande

har att besluta om utlännings utvisning. Enligt 1912

års förslag kunde utvisning ske, där utlänning här i riket underginge

eller under loppet av de närmast förflutna fem åren undergått honom

omedelbart ådörnt frihetsstraff. Närmast med anledning av att lagutskottet

vid 1913 års riksdag ifrågasatt, huruvida icke den på sådant

förhållande grundade utvisningsåtgärd alltid borde äga rum i omedelbart

sammanhang med straffets avtjänande, gavs åt motsvarande stadgande

i det remitterade förslaget det innehåll, att utvisningsåtgärd

kunde tillämpas mot »den, som här i riket undergår honom omedel
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55.

bart ådömt frihetsstraff». Lagrådet har härvid anfört, att detta stadgande

synes gå längre än som erfordras för det avsedda syftemålets

vinnande och jämväl utöver vad som kan anses lämpligt. Om av någon

anledning orsakas dröjsmål med fattande av beslut i ärendet, skulle

utvisningsrätten bortfalla, därest hindret för ärendets slutliga avgörande

kvarstode vid strafftidens slut. Emellertid torde skälig hänsyn

till utlänningens intressen icke kräva längre gående inskränkning i Kungl.

Maj:ts befallningshavandes befogenhet att förordna om hans utvisning,

än att densamma göres beroende av att utvisningsförfarandet inletts,

exempelvis genom anställande av förhör, innan straffet blivit bragt till

slut. I övrigt har lagrådet erinrat, att då sådant förhållande, som i 6

§ under punkterna 2) och 5) upptages som utvisningsgrund, i vissa fall

kan föranleda ådömande av frihetsstraff, men för utvisning på dylik

grund icke skall gälla nyss nämnda tidsbegränsning, en antydan om

undantaget bör i lagtexten givas. De av lagrådet omförmälda punkterna

2) och 5) i 6 § av det remitterade förslaget upptogo bland annat

bestämmelser dels om sedlighetsbrott, som kunna jämlikt 18 kap. strafflagen

medföra frihetsstraff, dels ock om olovlig brännvinsförsäljning, som ju

i vissa fall straffas med fängelse; sagda bestämmelser återfinnas under

2) och 3) av 6 § i det omarbetade förslaget. — Med anledning av vad

lagrådet sålunda yttrat, har i sistnämnda förslag stadgandet under 6 § 4)

förändrats därhän, att Kungl. Maj:ts befallningshavande äger förordna om

utvisning av utlänning, som här i riket genom utslag, som äger laga

kraft, blivit, för annat brott än under 2) eller 3) av samma paragraf avses,

dömd till frihetsstraff, så vida brottet är av viss, närmare angiven beskaffenhet;

dock att utvisning för det brott ej må ske. där ej förhör, som i 7 § sägs,

före straffets slutliga avtjänande blivit i ärendet hållet. Denna bestämmelse

innebär, vad angår andra brott än de under 2) eller 3) omförmälda,

att utvisnings förfarandets anhängiggörande före strafftidens utgång är eu

nödvändig förutsättning för att utvisning skall iå ske; har straffet i sin helhet

avtjänats, utan att sådant !erfarande inletts, kan utvisning ej vidare äga

rum för det brott, varför straffet ådömts. Vad däremot beträilar det

fall, att utlänning dömts till frihetsstraff för sådant brott, som under 2)

eller 3) avses, så är det visserligen även härv dlag önskvärt, att utvisningsförfarandet

anhängiggöres medan straffet avtjänas; men skulle

detta av någon anledning icke ske, utgör sådant ej hinder för att frågan

om utvisning upptages efter strafftidens utgång.

Bestämmelser angående förfarandet i sådant utvisningsärende, som

av Kungl. Maj:ts befallningshavande avgöres, äro meddelade i 7 §.

Lagrådets anmärkning i fråga om stadgandet i paragrafens sista stycke

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 55.

har på det sätt iakttagits, att framför ordet »frihetsstraff» insatts

orden »honom omedelbart ådömt», varjämte åt styckets senare del givits

en förändrad lydelse i anslutning till den avfattning, stadgandet i 6 § under

4) nu erhållit. Förevarande i sista stycket av 7 § upptagna instruktionella bestämmelse

angående förfarandet utgör ett komplement till omförmälda stadgande

i 6 § 4), att utvisning ej må ske, där ej utvisningsärendet anhängiggjorts

före straffets slutliga avtjänande, vilket sistnämnda stadgande

är av materiell innebörd. Givetvis äger omförmälda instruktionella

bestämmelse tillämpning även i fråga om frihetsstraff, ådömt för sådant

brott som i 6 § under 2) eller 3) avses. Till sista stycket av 7 § har

flyttats föreskriften i 9 § därom, att ärendet i allmänhet bör avgöras

utan dröjsmål. — Stadgandena i 9 § om utslags meddelande samt i 11

§ om anförande av besvär hava i enlighet med lagrådets hemställan

jämkats.

I fråga om det remitterade förslagets 13 §, upptagande bestämmelser

om sådan utvisning varom Kungl. Maj:t omedelbart förordnar, har lagrådet

anfört, att då det här i regeln gäller att skydda statsintressen,

som hotas i större omfattning eller äro av särskild vikt och betydelse,

och individen i sådana fall uppenbarligen måste fullständigt stå tillbaka

för det allmänna bästa, det måste anses oegentligt att, såsom i andra

stycket av paragrafen skett, särskilt framhäva den enskildes personliga förhållanden.

Med anledning av vad sålunda anmärkts har jag ansett paragrafens

andra stycke böra utgå ur förslaget.

I 15 § meddelas bestämmelser om straff för utlänning, som efter att

hava utvisats återvänder till riket utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Ifråga

om denna paragraf har lagrådet förordat dels ett stadgande av innehåll,

att sådan utlänning skall, då han anträffas, tagas i häkte, dels ock att

bestämmelsen, att vid synnerligen mildrande omständigheter straffet för

olovligt återvändande skall vara allenast böter, ur paragrafen uteslutes.

De skäl, som av lagrådet härutinnan anförts, synas mig äga giltighet;

och hava alltså de av lagrådet tillstyrkta ändringar vidtagits.

Slutligen har, jämväl i enlighet med lagrådets hemställan, den vid

remitterade förslaget fogade övergångsbestämmelsen, att utvisning ej

skulle ske för de i samma förslags 6 § under 5) omförmälda brott där de

blivit begångna före den föreslagna lagens ikraftträdande, i förevarande

förslag utelämnats.

Förutom de ändringar, jag nu omförmält, hava i förslaget vidtagits

vissa jämkningar av redaktionell art.

Tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande har bestämts till

den 1 maj 1915.»

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 55,

Föredragande departementschefen uppläste därefter det sålunda omarbetade

förslaget till lag angående förbud för vissa utlänningar att här

i riket vistas samt hemställde, att detta lagförslag måtte, jämlikt 87

§ regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifallen; och skulle nådig proposition

till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

\

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 25 käft. (Nr 55.)

t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1914 B:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. s. 4 i texten
  2. LU 1914 B:17 Lagutskottets utlåtande Nr 17 s. 1 i texten