Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907

28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:65, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

1

Nr 65.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken

samt lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om

handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907;

given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för

fordrans utfående den 26 april 1907.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF

Berndt Hasselrot.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. I saml. 35 käft. (Nr 65.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §•

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag

till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga

förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått;

döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräver

käranden fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för

fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i

stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden,

varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt

ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer

vädja, have där lov till, och rätten, dit vädjat är, döme i huvudsaken.

Kommer han ej inom den tid, som sagt är, galle vad i 4 § sägs;

och skola där givna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen införas.

4 §.

Var, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad förbi

är, sin vederpart, och äge denne att hos den rätt, dit saken förr var instämd,

söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det

han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av II § i lagen om handräckning för fordrans utfående

den 28 april 1907.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen om handräckning för fordrans

utfående den 26 april 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

11 §•

Har, efter det gäldenären gjort jäv mot ansökningen, borgenären

instämt sin talan till domstol, pröve domstolen efter omständigheterna om

och till vad belopp käranden må tilläggas ersättning för hans kostnad i

handräckningsärendet.

Har gäldenären gjort jäv i fråga om handräckningskostnaden allena,

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant avseende

blivit av överexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning

draga frågan under domstols prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915, men äger ej till—

lämpning i fråga om kostnad i handräckningsärende, vari borgenärens ansökan

före den dag till överexekutor inkommit.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

fredagen den 6 mars 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Vennersten,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde riksdagens

skrivelse den 28 maj 1912, däri riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändring

av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom måtte kunna

meddelas i mål angående penningfordran, som icke avser skadestånd,

ändå att bevisning icke blivit förebragt, under förutsättning, att grunden

för anspråket tydligt och fullständigt angivits i stämningen eller i räkning,

som jämte stämningen delgivits svaranden.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»Riksdagens skrivelse berör en fråga av stor praktisk betydelse, som

tid från annan har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och

jämväl föranlett vidtagande av vissa åtgärder. Vårt allmänna rättegångsförfarande

i civila mål är till sin anläggning avpassat för avdömande av

egentliga rättstvister, men ägnar sig mindre väl för uppgiften att i fråga

om den stora mängden icke tvistiga fordringsanspråk utgöra borgenärens

utväg att få sin fordran i utmätningsgillt skick. Instämmes till domstol

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition nr 65.

ett krav, vars giltighet svaranden icke gitter bestrida, är det synnerligen

vanligt, att han, av likgiltighet eller i syfte att fördröja saken, underlåter

att hörsamma stämningen och inställa sig inför rätten. Visserligen hindrar

ej svarandens förfallolösa utevaro sakens upptagande till handläggning

och ej heller avkunnande redan vid första rättegångstillfället av dom,

varigenom honom ålägges betalningsskyldighet; mot dylik s. k. tredskodom

har å andra sidan svaranden tillgång till ett särskilt rättsmedel, återvinning,

medelst vilket lian kan få frågan ånyo upptagen till granskning av

underrätten och sina eventuella invändningar prövade. Men då lagen jämväl

för händelse av svarandens utevaro upprätthåller sin allmänna ståndpunkt,

att de av käranden anförda grunderna för käromålet ej få av domstolen

godtagas, med mindre bevisning för desamma blivit förebragt, så

kommer vid en strängt lagtrogen rättstillämpning tredskoförfarandet att

för de flesta fall helt förfela uppgiften att bereda borgenären i ett ostridigt

fordringsförhållande en snabb och billig utväg att komma till sin

rätt. Vare sig lian, i och för nödig bevisning, är i behov av svarandens

erkännande eller annan medverkan till målets utredning, eller han för

ändamålet måste låta avhöra vittnen, blir han nödsakad att, ej sällan i

flera repriser, begära uppskov med målet. Den bevisskyldighet, som sålunda

lagts på käranden, framstår såsom synnerligen hård och opåkallad i

vanliga kravmål, där fråga ej är om skadestånd, utan — såsom i största

utsträckning är fallet — kravet avser betalning för köpta varor, utförd

beställning, tingat arbete o. s. v., med andra ord har sitt upphov i beviljad

konsumtionskredit. Ty erfarenheten så hos oss som i andra länder

giver oförtydbart vid handen att just i dylika mål svarandens utevaro i

det stora flertalet fall är ett uttryck för det förhållande, att han icke har

något att invända mot kravet; och naturligen blir så i än ytterligare ökad

mån händelsen, därest svaranden vet sig genom sitt uteblivande riskera att

bliva dömd tredskovis.

Det nu gällande stadgandet begränsar i själva verket tredskoförfarandets

användning till sådana fall, där borgenären kan åberopa av svaranden

utgivet skriftligt 1''ordringsbevis. Det får därför praktisk betydelse

väsentligen blott i växelmål; ty där kravet stödes på vanligt skuldebrev

eller därmed jämförligt fordringsbevis, anlitas ju merendels utvägen att

lagsöka hos överexekutor. Före utfärdandet av 1877 års utsökningslag

hade emellertid — under trycket av det behov, som bristen på ett rationellt

tredskoförfarande vid domstol framkallade, och som vad landsbygden angår

än mera stegrades genom de långa tidsrummen mellan tingssessionerna

— den praxis allmänt utbildat sig, att Konungens befallningshavande upptog

lagsökning för krav enligt specificerad räkning, oaktat detsamma ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

grundade sig på skriftligt fordringsbevis, samt därest gäldenären uteblev

med svar förordnade om utmätning. Ut sökningslagen legaliserade emellertid

icke denna praxis, utan uppställde fastmera skriftligt fordringsbevis

såsom ovillkorlig betingelse för lagsökning. Till ersättning sökte man

stärka kärandens ställning i rättegång vid domstol genom k. förordningen den

6 oktober 1882, som stadgade bötespåföljd för sådan förfallolös utevaro å

svarandesidan, som vållade uppskov med målet. Detta medel att framtvinga

inställelse har dock visat sig i ett alltför stort antal fall sakna effektivitet.

Behovet av ett förfarande, agnat att bana vägen för exekution inom rimlig

tid för ostridiga fordringsanspråk av ifrågavarande art, blev allt starkare

kännbart. Riksdagens justitieombudsman framhöll i sin arbetsberättelse

till 1900 års riksdag med styrka de olägenheter, som av den bestående

ordningen vållades icke allenast för borgenärer, utan jämväl för gäldenärer,

i det mången bland dem kunde härleda sin ruin från den tid

han började begagna sig av den utväg, lagen själv anvisade honom att

vinna uppskov med likvid av sina skulder. På justitieombudsmannens

initiativ avlät riksdagen den 27 februari 1900 en skrivelse till Kung!.

Maj:t, däri begärdes utarbetande och framläggande av förslag till ändring

av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k. kontomacialförfarandet

måtte mera allmänt än då ägde rum vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål,

i vilka skriftligt fordringsbevis ej åberopades.

I enlighet med denna riksdagens framställning blev år 1904 inom

justitiedepartementet utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av 12 kap.

3 och 4 §§ rättegångsbalken, vilket i vanlig ordning remitterades till

högsta domstolen för yttrande. Enligt detta förslag skulle — under bibehållande

i övrigt av hittills gällande principer för vårt tredskoförfarande

— i vissa mål, nämligen andra mål om penningfordran än dem som avsåge

skadestånd, och under vissa förutsättningar, till vilka jag.i det följande

återkommer, svarandens utevaro vid första rättegångstillfället föranleda

tredskodom, oaktat bevisning å kärandesidan icke blivit förebragt.

Förslaget blev emellertid av högsta domstolens samtliga i granskningen deltagande

ledamöter avstyrkt. Väl vitsordades tillvaron av allvarliga missförhållanden

i det avseende här är i fråga samt det oavvisliga behovet av deras

snara avhjälpande. Men den i förslaget beträdda vägen ansågs på grund

av vissa principiella betänkligheter, över vilka jag får tillfälle att i det

följande närmare yttra mig, icke böra ifrågakomma. I stället föreslogs, att

man borde söka, för tillfredsställande av det ifrågavarande behovet, i viss

anslutning till det i Tyskland och Österrike tillämpade s. k. anmaningsförfarandet

tillskapa ett särskilt förfarande utom den allmänna civilprocessens

ram, lämpligen förlagt icke till domstol, utan till överexekutor, ge
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65. 7

nom vilket borgenärer utan omgång och besvär kunde komma till sin rätt

i fråga om ostridiga fordringsanspråk. I enlighet med denna majoritetens

inom högsta domstolen mening och anvisning övergavs den tilltänkta reformen

inom tredskoförfarandet, och utarbetades och antogs den nu gällande

lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående.

Det saknades emellertid icke de, som uttalade tvivel om att på den

sålunda inslagna vägen förbättring i erforderlig mån stode att vinna. Sålunda

påpekade vid granskningen av förslaget till nyssnämnda lag inom

högsta domstolen en ledamot förfarandets svaghet därutinnan, att detsamma

definitivt avbrytes genom gäldenärens bestridande av kravet, och

framhöll, hurusom vid sådant förhållande hänvändelsen till överexekutor i

fall av bestridande, långt ifrån att hava berett borgenären någon lättnad,

endast ådragit honom onödiga kostnader och förskaffat gäldenären ett

ytterligare uppskov. Mindre nogräknade gäldenärer skulle nog ej draga

sig för en så enkel åtgärd som insändande av ett enkelt bestridande, även

om fog därför saknades. Den obetydligaste anmärkning, vartill gäldenären

kunde finna sig äga anledning rörande någon enda i kravet ingående post,

gåve ju för övrigt gäldenären full rätt att bestrida hela ansökningen.

Några slutsatser kunde näppeligen dragas från de erfarenheter, man i

Tyskland och Österrike vunnit i fråga om där brukliga anmaningsförfaranden.

Ty i sagda länder vore förfarandet förlagt till domstol och så

anordnat att det, därest invändning gjordes, kunde i många fall omedelbart

övergå i en vanlig civilprocess. Vid sådant förhållande och med hänsyn

till det i nämnda länder gällande stränga kontumacialförfarandet funnes

det tydligen föga anledning för en gäldenär, som icke hade någon

grundad invändning mot kravet, att i anm anings förfäran det framkomma

med bestridande. Vid nu angivna förhållanden måste det, enligt denne

ledamots mening, befaras att lagen icke skulle visa sig ägnad att, i den mån

önskvärt vore, avhjälpa de missförhållanden, för vilka man ville råda hot,

även om en viss förbättring härutinnan otvivelaktigt komme att vinnas.

I förevarande skrivelse har nu riksdagen anfört hurusom nyss anförda

farhågor blivit till fullo besannade av erfarenheten från de år som

gått, sedan lagen den 26 april 1907 trädde i kraft. Åtminstone för vissa

områden hade lagen icke medfört det gagn, som med densamma åsyftats.

Såväl av den officiella rättsstatistikens siffror som genom inhämtade upplysningar

från domare och advokater funne riksdagen det vara tillräckligt

konstaterat, att handräckningsförfarandet icke vunnit beräknad anslutning,

ävensom att detta särskilt vore förhållandet i de större städerna, där likvisst

de olägenheter, man avsett att avhjälpa, vore mest betydande. På

dessa och andra anförda skäl — vartill jag senare återkommer — funne

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

riksdagen av behovet påkallat att, jämte det handräckningsförfarandet enligt

1907 års lag bibehölles, utväg öppnades för ett tredskoförfarande vid

domstol i den omfattning, som tidigare varit ifrågasatt. En dylik anordning

syntes riksdagen kunna och böra vidtagas utan det uppskov, som

frågans upptagande till lösning först i samband med den förberedda allmänna

rättegångsreformen skulle innebära.

Det torde, därest man ser till förhållandena i riket i dess helhet,

icke rättvisligen kunna förnekas, att 1907 års handräckningslag varit till

ej ringa nytta. Den omfattning, vari borgenärer anlitat den sålunda erbjudna

utvägen att söka komma till sin betalning, torde kunna sägas på

åtskilliga håll hava ej alltför illa motsvarat de förväntningar, som rimligen

kunde ställas på det nya institutet. Och om ån antalet fall, där

borgenärens ansökning mötts av jäv och följaktligen förfelat sitt syfte,

ingalunda är ringa, ställer sig dock proportionen till de framgångsrika

ansökningarna ej allt för ogynnsam. Detta gäller redan, om hänsyn blott

tages till de minimisiffror å framgångsrika ansökningar, som med bestämdhet

framgå av rättsstatistiken; men proportionen i fråga torde i verkligheten,

av skäl som nedan skola utvecklas, vara väsentligt gynnsammare.

På många håll synes allmänheten ej heller hava uppfattat de vunna erfarenheterna

såsom nedslående, ty tilliten till institutet har åtminstone

intill år 1912 varit i stigande, enligt vad rättsstatistikens siffror giva vid

handen. Jag meddelar här i tabellform en sammanställning av totalsiffrorna

för riket för åren 1908—1912:

Tab. I.

1

2

3

4

6

6

7 !

8

9

10

11

1

År.

1

1

Från

före- gående

år kvar- stående

ansök- ningar.

Under

året in- komna

ansök- ningar.

Summa.

Av vidstående ansökningar hava

Summa.

Kapital- belopp av

fordringar,

som genom

meddelande

av bevis enl.

kolumn 6

blivit ut- mätnings- gill».

Kronor.

ej

upp-

ta-

gits.

försetts

med be- vis att

huvud- fordran

lämnats

obe- stridd.

förfallit på

grund av

till föl- jande

år

kvar-

stått.

under-

låten

full-

följd.

jäv.

1908 . . .

6,314

6,314

14

2,400

1,002

828

2,070

6,314

381,996: 85

1909 . . .

2,069

8,532

10,601

7

3,863

3,331

1,314

2,086

10,601

401,443: 01

; 1910 . . .

2,086

9,437

11,523

13

4,291

3,519

1,376

2,324

11,523

435,691: 60

1911 . . .

2,324

10,294

12,618

21

5,090

3,742

1,365

2,400

12,618

488,652: 77

1912 . . .

2,400

10,227

12,627

6

5,090

3,650

1,339

2,542

12,627

510,278: 09

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts nåd. proposition nr 65.

9

Tabellens siffror för år 1908 hava visserligen föga att betyda, vare sig

tagna i och för sig eller för en jämförelse med de följande. Under detta

lagens första tillämpningsår kom förfarandet helt naturligt först småningom

till någon vidsträcktare användning — något som ock framgår av det relativt

mycket höga antalet till nästa år balanserade mål. I fråga om de

följande åren åter finner man tabellen utvisa en jämn stigning av de ingivna

handräckningsansökningarnas antal under åren 1909—1911, och en

helt obetydlig, måhända tillfällig tillbakagång under år 1912. Vad ansökningarnas

resultat angår, knyter sig intresset givetvis i främsta rummet

till förhållandet mellan obestridda lämnade fordringsanspråk å ena, jävade

fordringsanspråk å andra sidan. En jämförelse härutinnan lämnar följande

resultat:

Tab. II.

Å r.

Av samman- lagda antalet

obestridda och

jävade ford- ringsanspråk

(kol. 6 och 8

ovan)

lämnades

obestridda

%

jävades

%

1908 ............

3,228

2,400

74''4

828

256

1909 ............

5,177

3,863

74-6

1,314

254

1910............

5,667

4,291

757

1,376

243

! 1911 ............

6,455

5,090

78-9

1,365

211

| 1912 ............

6.429

5,090

792

1,339

208

Vid denna sammanställning har emellertid hänsyn tagits endast till de

ansökningar, som fullföljts eller som på grund av jäv förfallit. Men, såsom

tabell I kol. 7 utvisar, har dessutom ett, visserligen i förhållande till antalet

fullföljda ansökningar år för år avtagande, men alltjämt mycket betydande

antal ansökningar förfallit pa grund av underläten fullföljd. Vilken orsaken

till denna underlåtenhet att fullfölja i varje särskilt fall är, låter sig nu

visserligen enligt sakens natur icke utröna. Mången gång torde någon

delgivning av överexekutors kommunikationsresolution med gäldenären

aldrig hava ägt rum, än på grund av svårighet att anträffa denne, än —

och måhända oftare — av det skäl att det av överexekutor fastställda

kostnadsersättningsbeloppet ansetts för lågt tillmätt i jämförelse med sannoBihang

till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 35 höft. (Nr 65.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

lika delgivningskostnaden. Men i det vida övervägande antalet fall är

orsaken till att förfarandet avbrutits med all säkerhet att söka däri att

gäldenären vid eller efter delgivningen förnöjt borgenären. Antalet på

grund av underlåten fullföljd förfallna ansökningar utgör under åren

1908—1912 resp. 1,002, 3,331, 3,519, 3,742 och 3,650. Antager man att

i tre fjärdedelar av dessa fall förfarandets avstannande berott på nyss

nämnda, för borgenären ju allra förmånligaste verkan av ansökningen,

vilket icke lärer vara för högt beräknat, och lägger man detta antal till

de i nästföregående tabell upptagna talen för obestridda fordringsanspråk,

skulle siffran för framgångsrika ansökningar för de nämnda fem åren

stiga till resp. 3,150, 6,361, 6,930, 7,896 och 7,827, med den verkan att

procenten jävade fordringsanspråk nedginge för 1908 till 20‘s /, för 1909

till 17''i %, för 1910 till 16‘6 j£, för 1911 till 14''7 % och för 1912 till

14‘6 f. — Jämföras dessa procenttal med motsvarande inom den tyska

justitiestatistiken, befinnas dessa senare alltifrån det tyska anmanings''

förfarandets första tillkomst hava varit ogynnsammare, i det de småningom

stigit från 20"i / (medeltal för åren 1880—1884) till 25’6 % (medeltal för

åren 1905—1909, som är den sista meddelade periodsiffran).

Tydligt är emellertid, att hittills angivna fakta ingalunda äro tillfyllest

för vinnande av ett tillförlitligt omdöme rörande handräckningslagens

verkningar. Saken kräver belysning från andra sidor. Av synnerligt

intresse blir att jämföra den anförda handräckningsstatistiken med de

från underrätterna inkomna statistiska uppgifterna rörande frekvensen av

kravmål. En dylik jämförelse kan icke ske mellan hela antalet till domstol

instämda kravmål å ena sidan och ingivna handräckningsansökningar

å andra sidan; bristande specialisering av domstolsstatistiken lägger härför

hinder i vägen. Av vida större intresse är för övrigt att sammanställa

antalet av överexekutor meddelade besked att fordran lämnats obestridd

med antalet vid underrätt avdömda mål rörande krav till fixerat penningbelopp,

utan stöd i skriftligt fordringsbevis. En dylik sammanställning

lämnas här nedan, därvid uppdelning skett på städer och landsbygd, varjämte

för jämförelses skull i fråga om domstolarna siffror meddelats

jämväl för femårsperioden närmast före handräckningslagens ikraftträdande

:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

11

Tal. III.

Besked av över-

Mål, avdömda av

underrätt, rörande

Besked av över-

Mål, avdömda av j

underrätt, rörande j

J

fordran å visst bo-

År.

exekutor att

fordran å visst be-1

År.

fordran lämnats

obestridd.

lopp, ej grundad å

skriftligt fordrings- bevis.

fordran lämnats

obestridd.

lopp, ej grundad å j

skriftligt fordrings- bevis.

1903

1904 .

1905

1906 . .

1907

[Här.Rt . .

6,313

[Kon.

Bef. .

1,911

Här. Rt . .

6,751

Rådst.Rt .

4,479

1908 . .

Ö. E.

i stad

489

Rådst.Rt .

6,512

1 S:a

10,792

1

S:a

2,400

8:a

13,263

fHär. Rt . .

6,118

[Korn

Bef. .

3182

Här. Rt . .

6,351

Rådst.Rt .

4,209

1909 . .

|ö. E.

i stad

681

Rådst.Rt .

6,160

1 S:a

10.327

1

S:a

3,863

S:a

12,511

JHär.Rt . .

5,650

[Kon.

Bef. .

3,474

ilär. Rt . .

6,316

J Rådst.Rt .

4,587

1910 . .

(ö. E.

i stad

817

Rådst.Rt .

6,008

1 S:a

10,237

1

S:a

4,291

S:a

12,324

fHär.Rt . .

5,821

[Kon.

Bef. .

4,265

Här. Rt . .

6,250

j Rådst.Rt .

4,708

1911 . .

jö. E.

i stad

825

Rådst.Rt .

6,039

1 S:a

10,529

1

S:a

5.090

S:a

12,289

fHär.Rt . .

5,905

[Kon.

Bef. .

3,995

Här. Rt . .

6,560

| Rådst.Rt .

5,096

1912 . .

jö. E

i stad

1,095

Rådst.Rt

6,515

1 S:a

11,001

l

S:a

5,090

S:a

13,075

I den belysning av förhållandena, som denna tabell lämnar, framstår

onekligen handräckningsförfarandets hittills ådagalagda förmåga att

fylla sin uppgift såsom ganska betänkligt begränsad. Till en början må

uppmärksamheten fästas vid den synnerligen ogynnsamma proportionen

mellan meddelade handräckningsbesked och avdömda kravmål av den art,

tabellen avser, i städerna. Medan för landsbygden under femårsperioden

1908—1912 i dess helhet mot 16,827 handräckningsbesked svara 32,228

av underrätt avdömda kravmål, äro för städerna motsvarande siffror 3,907

och 31,234. I och för sig har det visserligen varit att vänta att de längre

uppehållen mellan tingssessionerna och därav förorsakad större långsamhet

i rättsskipningen å landsbygden skulle förleda att handräckningsförfarandet

därstädes skulle anlitas i högre grad än i städerna. Men det får dock

ej förbises, att även med den snabbare procedur, som rådstuvurätternas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kurujl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

arbetsordning gör möjlig, bristen på ett tredskoförfarande för obestridda

krav varit jämväl i städernas rättsskipning synnerligen kännbar och allmänt

påklagad. Det är vid sådant förhållande anmärkningsvärt, att proportionen

mellan handräckningsbesked och avdömda kravmål av den art,

tabellen avser, ställer sig i genomsnitt mera än fyra gånger sämre än för

landsbygden; någon avsevärd förändring härutinnan visar sig ej heller, om

i stället för de meddelade beskeden, att handräckningsansökan lämnats

obestridd, hänsyn tages till samtliga ingivna ansökningar. Redan av vad

nu anförts framgår uppenbart, att i städerna den vanliga rättegångsordningen,

trots den omgång och kostnad den medför, likvisst i mycket

stor utsträckning av rättsökande i enkla kravmål föredragits framför

handräckningsförfarandet. Än mera påfallande blir detta förhållande, om

man beaktar, att ej heller proportionen för landsbygden är synnerligen

gynnsam. Mot varje handräckningsbesked stå nämligen i det närmaste

två avdöinda kravmål; men att detta förhållande skulle tillnärmelsevis motsvara

proportionen mellan ostridiga, ehuru icke frivilligt uppfyllda fordringsanspråk

och tvistiga dylika, strider mot allmän erfarenhet, som bekräftas

av rättsstatistiken från främmande länder. Sålunda utgjorde i

Tyskland under femårsperioden 1906—1910 årliga medeltalet upptagna

handräckningsansökningar mer än lx/a miljon (varav c:a 1,100,000 obestridda),

antalet av tredskodomar och andra domar i mål, där käromålet

lämnats obestritt, likaledes mer än IV2 miljon, medan samtliga övriga

domar i tvistemål av alla slag sammanräknade utgjorde blott c:a 400,000.

Dessa siffror åberopas i den officiella tyska rättsstatistiken såsom en mätare

på, i vilken ungefärlig omfattning borgenärer för ostridiga krav nödgats

anlita rättsliga åtgärder.

Nu anförda tyska siffror, som visserligen omfatta tvistemål av allehanda

slag, men vilkas huvudmassa dock uppenbart — såsom ock i den

tyska statistiken uttalas — utmärker de enkla kravmålen, äro även ägnade

att framhäva ett annat anmärkningsvärt förhållande, nämligen det i förhållande

till folkmängden så ojämförligt mycket ringare antalet betalningsbesked

och domar i kravmål sammantagna i vårt land. Eu jämförelse

med andra länders rättsstatistik, exempelvis det oss i rättsliga och ekonomiska

samfundsformer närstående Finlands, bestyrker denna iakttagelse.

Förhållandet torde svårligen vara att förklara med antagandet av en väsentligt

mindre utsträckt konsumtionskredit hos oss, utan synes snarare

bestyrka de allmänna klagomålen att en borgenär i fråga om mindre

fordringsbelopp esomoftast ej vågar tillita rättsliga åtgärder av berättigad

fruktan för den ofta resultatlösa kostnad och det besvär, sådant skulle

medföra. Härmed vore ock i viss mån en förklaring given av det eljest

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65. 13

särdeles egendomliga förhållande, som av tabell III framgår, nämligen att

det i och för sig dock ej ringa antalet handräckningsbesked icke kan konstateras

ha haft någon verkan i riktning att nedbringa antalet kravmål vid

domstolarna. Arsmedeltalet för dessa senare för femårsperioden 1908—

1912 är fastmera för häradsrätterna 6,445, för rådstuvurätterna 6,247,

medan för näst föregående femårsperiod, således omedelbart före handräckningsförfarandets

införande, motsvarande siffror äro resp. 5,961 och

4,616. I stället för minskning har alltså absolut taget ökning inträtt; och

vid en blick på de särskilda årens siffror synes ej ens ett försvagande av

en eljest antaglig starkare ökning låta sig påvisas. Väl har ökningen av

domstolsmålen varit starkare i städerna, där såsom förut nämnts handräckningsförfarandet

anlitats i vida mindre utsträckning än å landsbygden;

men den fortgående förskjutningen i förevarande hänseende mellan "städer

och landsbygd är en företeelse, som av andra orsaker lärer låta sig till

fullo förklaras. Det kan vidare erinras, att statistiken över avdömda

växelmål, som ju äro gemensamma för stad och land, i det att de alla

avdömas vid rådstuvurätt, och på vilkas antal handräckningsförfarandets

tillkomst ej kan hava utövat någon inverkan, visar för de tio år, varom

här är fråga, ungefär enahanda svängningar som de i tabellen upptagna

kravmålen utan skriftligt fordringsbevis. Cell slutligen kan nämnas, att

de i vår rättsstatistik upptagna ganska höga siffrorna för instämda, men

ej fullföljda mål — därav det stora flertalet säkerligen avser ostridiga, av

gäldenären efter stämningen frivilligt uppgjorda krav — ej heller förete

någon. påtaglig inverkan av handräckningsförfarandets tillkomst, ehuru

visserligen siffrorna för landsbygden här något nedgått under den senare

femårsperioden, medan de för städerna ej obetydligt stigit.

Ser man slutligen till huru handräckningsmålen fördela sig å

särskilda landsorter och städer, kan denna fördelning vad landsbygden

angår sägas i det hela utvisa en tämligen jämn proportion länsvis till

fördelningen av kravmål å de respektive länens häradsrätter. Mera anmärkningsvärda

avvikelser förete dels de norra länen, där frekvensen av

handräckningsmål är proportionsvis ej oväsentligt större än den genomsnittliga,

och dels de tre sydligaste länen, där avvikelse i motsatt riktning

äger rum. Det ligger nära till hands att sammanställa dessa förhållanden

därmed, att tingssessionerna i de norra länen äro särskilt fåtaliga och

avstånden till tingsplatserna mycket stora, medan tvärtom de sydligaste

länens domsagor med ett enda undantag bilda var för sig ett enda tingslag,

där alltså tio allmänna tingssammanträden årligen hållas. De särskilda

städerna förete däremot eu påfallande stor ojämnhet i frekvensen, utan att

några bestämda orsaker till detta förhållande torde kunna angivas; till
Ö

7

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung}. Maj:ls nåd. proposition nr 65.

fälligheter synas härvid hava spelat en avgörande roll. Ogynnsamma

erfarenheter ‘ i fråga om motstånd från gäldenärernas sida genom framställda

jäv kunna åtminstone statistiskt ej påvisas hava varit anledningen

vare si" till den lägre frekvensen av ingivna ansökningar i städerna, jämförda

med landsbygden, ej heller till ojämnheten i frekvens de särskilda

städerna emellan. Ett förhållande, som särskilt bör framhållas, är den exceptionellt

ringa användning förfarandet vunnit i tre av våra fyra största

städer, nämligen Stockholm, Göteborg och Norrköping; i Malmö synes det

däremot tillvunnit sig ganska gott förtroende.

Den allmänna slutsats, man lärer vara nödsakad att draga av de nu

av mig anförda statistiska data, synes bliva, att desamma ingalunda motsä,

o-a, utan fastmera i stort sett bestyrka den opinion, som veterligen År

allmänt utbredd bland domare, advokater och köpmän, och som i riksdagens

utan yppad meningsskiljaktighet avlåtna skrivelse kommit till uttryck.

nämligen att handräckningslagen, ehuru den inneburit en erkännansvärd

insats i vårt rättsväsen, dock icke i tillfredsställande mån förmått

råda bot för bristen på ett i den allmänna rättegångsordningen inpassat

förfarande, agnat att bereda borgenärer snabb och billig utväg att vinna

likvid för ostridiga fordringar. Och att förhållandena härutinnan, så som

handräckningsförfarandet nu eu gång är anlagt och väl hos oss måst anläo-o-as,

skulle utan stöd av ett tred skoförfarande vid domstolarna komma

uttalt veck las till något väsentligt bättre, synes svårligen kunna påräknas.

Det torde visserligen förhålla sig så att man på inånga håll yl.. a.

måhända från åtskilliga större inkassobyråers sida — gjort sig oriktiga

och överdrivna föreställningar rörande den omfattning, vari handräcknmgsansökningar

mötts av gäldenårens jäv. Men även om man mera allmänt

kommer till insikt om att utsikterna till framgång handräckningsvägen

statistiskt-procentuellt ställa sig ej obetydligt ljusare än man antagit, torde

synnerligt stor verkan härav i riktning av ökat förtroende knappast vara

att förvänta. Såsom framhållits i den ovan anförda kritik, som inom

högsta domstolen riktades mot vårt handräckn ^förfarande vid granskningen

av lagförslaget därom, är nämligen den risk, för vilken ett eventuellt

jäv utsätter borgenären såväl i fråga om kostnad som i fråga om

ytterligare förlängning av den tidsutdräkt, varmed rättegång vid domstol

i och för sig är förenad, en helt annan och större hos oss än exempelvis

i Tyskland. Det är därför naturligt att förfarandet där, utan att mista

förtroendet — i viss mån har detta förtroende dock även därstädes med

årens lopp minskats — förmår bära till och med en procentuellt tagnt

väsentligt högre jävsrisk ån hos oss. Framför allt måste detta gälla de

mindre fordringsbeloppen. För dem synes ock hitintills handräcknings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 65.

förfarandet i ganska inrida män anlitats; enligt vad som framgår av tabell I

hår ovan, har medeltalet av de särskilda fordringsbelopp, varå handräckningsbesked

meddelats, blott ett år av fem — och detta helt litet —

understigit 100 kronor. Och vidare torde sannolikheten tala för att

förfarandet hos oss hittills vanligen anlitats blott i sådana fall, där borgenären

ansett sig äga särskilt god anledning antaga, att gäldenären skalle

försmå att ingiva jäv; är detta antagande riktigt, komma statistikens siffror

förhållandena att framstå i eu bättre dager än de förtjäna. Särskilt bör

fiamhallas, att ehuru proportionen mellan obestridda och jävade handräckningsansökningar

i våra största städer föga avviker från den för landet

i dess helhet, man nog icke är berättigad att härav draga alltför gynnsamma

slutsatser, vid det förhållande att siffrorna för nämnda städer

absolut taget. äro så låga. Erfarenheterna från Tyskland giva ock vid

handen, att i de stora industri- och handelscentra (Berlins, Hamburgs,

Sachsens, Rhenprovinsens överrättsdistrikt) förfarandet har sin relatfvt

minsta användning och tillika giver de minst tillfredsställande resultaten.

I viss mån ogynnsamt inverkar vidare den ordning för kostnadsersättningens

bestämmande, som utmärker vårt handräckningsförfarande.

Som bekant bestämmer redan i kommiinikationsresolutionen överexekutor,

med vilket belopp gäldenären, i fall av underlätet bestridande, har att

ersätta borgenären handräckningskostnaden. Detta bestämmande sker alltså

vid en tidpunkt, då delgivning ännu ej skett och den ofta mest betydande

kostnadsposten, som just gäller delgivningen, ännu ej låter sig till sitt

verkliga belopp styrkas, ja i många fall ej ens kan till sitt sannolika

blivande belopp utan särskild kostnad och besvär utredas. En ganska allmän

klagan bär också försports, att kostnadsersättningen tillmätes efter en

given schablon och oftast för lågt, detta må nu bero av ömhet om gäldenårens

rätt eller ske i syfte att icke öka hans frestelse att insända jäv.

Man lärer i allt fall böra räkna med, att den ogynnsamma uppfattning,

som på många inflytelserika håll — med rätt eller orätt — vunnit

insteg rörande förfarandets användbarhet, i bästa fall blott mycket trögt

kommer att förändras, förbises kan ej heller, att allmänheten på sina

håll måhända betjänas av inkassoombud, som finna rättegång vid domstol

mera överensstämmande med sina egna intressen. Men det lär ock

ingalunda böra förtänkas dem, som hava .att på eget bevåg, men för

andras räkning och risk bevaka dessa senares intressen och avgöra om

Tätta utvägen för dessa intressens tillvaratagande, om de tveka att anlita

ett förfarande, förenat med de olägenheter, som förut påvisats. Vid utredningen

t. ex. av ett konkursbo, i vars tillgångar en mängd smärre

fordringsposter ingå, gör sig behovet av snabba och säkra utvägar till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 65.

dessa posters indragande i hög grad gällande; men det är förklarligt, om

konkursförvaltaren "icke tilltror sig att, måhända i stor utsträckning

fruktlöst, pröva handräckningsvägen och eventuellt därmed ådraga boet

kostnader, som ej bliva ersatta. . . .

Vid nu anförda förhållanden synes mig en lagstiftningsåtgärd i den

av riksdagen föreslagna riktningen böra komma under allvarlig omprövning.

Närmast "till hands kan visserligen synas ligga att undersöka huruvida

icke målet skulle kunna nås genom en omläggning i ett eller derå hänseenden

av själva handräckningsförfarandet. På denna väg lärer emellertid

fö o-a stå att vinna, Såsom förut framhållits är förfarandets svaghet nämligen

just att söka i dess bristande anknytning till själva rättegångstörfarandet.

Frånsett andra hinder härför, skulle emellertid en dylik anknytning

förutsätta bland annat just tillvaron av ett tredskoförtarande,

tillämpligt å målen i fråga. I eu av handelskammaren i Gävle ingiven

underdånig skrift den 4 mars 1913 har emellertid denna handelskammare

till Eders° Kungl. Maj:ts beprövande hemställt huruvida icke, i samband

med införande av tredskoförfarande i enlighet med riksdagens skrivelse,

en anknytning av nyssnämnda art kunde åvägabringas, i det att på landsbygden

borgenären lämnades fritt val att ansöka om handräckning hos

Konungens befallningshavande eller hos domaren i orten, samt att i senaie

händelsen kommunikationsresolutionen på samma gång finge innefatta

stämning till häradsrätten viss uppgiven dag, att hörsammas vid tredskop&följd,

för det fall att gäldenären jävade 1 landräckningsansökningen. Huru

tilltalande det sålunda framförda uppslaget än kan vid första påseende

förefalla, lärer det dock utan närmare utveckling inses, att detsamma vid

utförandet skulle föra vitt utom de gränser, vid vifta man under nu

»■äflande allmänna rättegångsordning och organisation är bunden. Itn

valrätt mellan exekutiv myndighet och domstolsmyndighet. med av valet

följande helt skilda konsekvenser i det följande förfarandets utveckling

lärer för övrigt icke böra ifrågakomma. Att helt överflytta förfarandet

till rätten i stad, domaren å landet vore å andra sidan förenat med många

betänkligheter. Då vid handräckningslagens stiftande man förläde förtärandet

till överexekutor, var bl. a. bestämmande den fördel, som bereddes

allmänheten genom att hos denna myndighet funnes anställd kommissionär

och att förbindelsen mellan allmänheten och myndigheten kunde förmedlas

o-enom postverket. Med nu rådande förhållanden, saknaden av ett organiserat

lantdomares kansli o. s. v., skulle den ifrågasätta överflyttningen

redan i rent praktiskt hänseende möta till synes oövervinneliga svårigheter.

Den befattning med konkursmål, som visserligen redan nu åligger domare

å landet, kan icke med fog åberopas såsom bevis för utförbarheten och

lämpligheten av en anordning av antydd art.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

17

I handelskammarens omförmälda skrivelse jämte en ytterligare från

samma håll ingiven skrivelse den 7 maj 1913 har ifrågasatts jämväl vidtagande

av andra, mindre vittgående ändringar i 1907 års handräckningslag,

nämligen dels i fråga om formen för handräckningsärendets anhängiggörande

och i samband därmed sättet för delgivning med gäldenären, dels

i fråga om kostnadsersättningen. 1 det förra hänseendet har anförts

att medan lagsökningsinlaga blott behöver ingivas i ett exemplar, som

försett med koinmunikationsresolution åter uttages av sökanden, varefter

handlingarna tillställas gäldenären i huvudskrift eller bestyrkt avskrift och

därefter, likaledes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, återställas till överexekutor,

gälla däremot helt andra regler för handräcknings för farandet.

Ansökningen med bilaga måste nämligen ingivas i två exemplar, varav

det ena kvarligger hos överexekutor, varemot det andra, på vilket kommunikationsresolutionen

tecknats, skall i huvudskrift tillställas gäldenären och

bevis härom till överexekutor översändas. Denna olikhet i bestämmelser

säges hava vållat misstag såväl hos handräckningssökande som framför allt

hos stämningsmännen i fråga om sättet för delgivningen och formuleringen

av bevis över verkställd delgivning, varför det hemställes att formerna

måtte ändras till likhet med de för lagsökning gällande. Om behovet och

lämpligheten av en dylik ändring har jag dock ej kunnat bliva övertygad.

De för handräckningsförfarandet fastställda formerna i omförmälda hänseenden

lära bl. a. åsyfta vinnande av full trygghet för att gäldenär,

som ej låtit sig avhöra och vars skuld på grund därav bliver utmätningsgill,

verkligen fått del av ansökan och specifikation å kravet i alldeles

samma skick, som de föreligga för överexekutor. I lagsökningsförfarandet

är risken av ett felaktigt återgivande av det åberopade fordringsbeviset

tydligen mindre, så mycket mera som för den följande utmätningen fordras

ingivande av nämnda fordringsbevis i original till utmätningsmannen. De

åberopade olägenheterna av nuvarande stadganden lära dessutom icke kunna

tillmätas större betydelse.

I fråga om kostnadsersättningen har handelskammaren ifrågasatt ändring

i två särskilda hänseenden. För det första hemställes, att fastställandet

av ersättningens belopp skulle äga rum, ej såsom nu redan i kominunikationsresolutionen,

utan först i samband med utfärdande av bevis, att jäv

mot ansökningen ej ingivits. '' överexekutor bleve då i tillfälle att tillerkänna

ersättning för borgenärens verkliga nödiga kostnad. Såsom framgår

av vad jag ovan yttrat, beröres onekligen här en av vårt handräckningsförfarandes

svaga punkter. Det oaktat kan jag icke tillråda en omläggning

av förfarandet härutinnan. En ändring i den föreslagna riktningen komme

nämligen i bestämd strid mot hela institutets grundförutsättningar. Så som

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 35 käft. (Nr 65.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

förfarandet är anlagt, har det måst strängt fasthållas, att målets utgång

icke i någon del finge göras beroende av en av överexekutor verkställd

materiel] slutprövning, utan förfarandet fastmera så ordnas, att vid slutprövningen

överexekutor allenast hade att konstatera, huruvida gäldenären

jävat eller lämnat obestritt borgenärens honom delgivna, till sitt belopp i fråga

om såväl huvudfordran som kostnadsersättning fixerade krav. Härtill kunde

ytterligare läggas, att överexekutors beslut i fråga om kostnadsersättning

komrne att meddelas, utan att gäldenären lämnats tillfälle att yttra sig

över de borgenärens andraganden och bevis, varpå detsamma grundats.

En sådan anordning av förfarandet krävde i varje fåll införande av en rätt

för gäldenären att i högre instans överklaga beslutet. — För det andra

har handelskammaren hemställt om upptagande av en uttrycklig lagbestämmelse,

enligt vilken borgenär, vars handräckningsansöka.11 mötts av jäv

beträffande själva huvudfordran, berättigades att i samband med senare

anhängiggörande av kravet vid domstol jämväl utsöka ersättning för sina

kostnader i handräckningsmålet. Härigenom skulle borgenärens kostnadsrisk

minskas och gäldenärens frestelse att framställa obefogat jäv motverkas,

till fromma för tilliten till förfarandet. Denna hemställan synes

mig äga gott fog. Det bör visserligen fasthållas, att icke redan den omständigheten

att borgenärens krav i dess helhet blivit av domstolen bifallet

och han tillerkänts ersättning för sin rättegångskostnad bör medföra gäldenärens

åläggande att jämväl gälda ersättning för kostnaden i det föregående

handräckningsmålet. Är nämligen fördringsanspråket parterna emellan

verkligen tvistigt, har gäldenären varit i sin rätt att vägra betalning utan

föregående rättegång och dom. Men därest svaranden i rättegången alls

icke gittat bestrida kravet eller hans framställda invändningar te sig såsom

tomma undanflykter, ställer sig saken annorlunda. Det synes därför böra

tillerkännas domstolen i kravmålet prövningsrätt, huruvida och till vilket

belopp ersättning må på kärandens yrkande tillerkännas honom för kostnader

i det föregående handräckningsmålet. Erinras må att enligt 196 §

utsökningslagen gäller, att då ett av överexekutor såsom tvistigt till domstol

förvisat lagsökningsmål hos domstolen fullföljes, domstolen äger pröva

i vad mån gäldenären bör ersätta borgenären kostnaderna hos överexekutor.

Av handlingar i justitiedepartementets förvar, innehållande förarbeten till

gällande handräckningslag, synes framgå att i det stadgande, som återfinnes

i lagens 11 §, man bl. a. åsyftat inlägga en motsvarande innebörd.

Då emellertid detta syfte åtminstone icke kan sägas hava vunnit tydligt

uttryck i lagtexten, har jag låtit utarbeta ett tillägg till stadgandet ifråga,

där befogenhet av ovan angivna art uttryckligen tillägges domstolen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

19

Uppenbart är emellertid, att med en dylik åtgärd likvisst föga är

vunnet i det i riksdagens skrivelse omhandlade syfte. Erfarenheten lär,

att utsikten till ökade kostnader i mycket ringa mån förmår avhålla en

tredskande gäldenär att begagna tillgängliga medel att vinna uppskov.

Den i frågans nuvarande läge riktiga åtgärden synes mig vara att, på sätt

riksdagen ifrågasatt, bredvid varandra ställa till borgenärs förfogande båda

de vägar till vinnande av exekution å ostridiga fordringsanspråk, som vid

frågans senaste prövning ställdes såsom alternativ emot varandra. Jag anser

alltså, att, med bibehållande av handräckningsförfarandet enligt 1907

års lag i allt väsentligt orubbat såsom ett fristående institut, bör i avseende

å rättegång vid domstol vidtagas sådan ändring i 12 kap. 3 §

rättegångsbalken, som riksdagen förordat och som innehölls i det av mig

förut omförmälda, år 1904 till högsta domstolens granskning remitterade

förslaget.

De anmärkningar, som, enligt vad ovan erinrats, på sin tid inom

högsta domstolen framställdes emot denna modifikation i våra tredskodomsregler,

minskas visserligen icke i styrka genom den nu förordade

kombinationen. Men för min del kan jag icke, efter omsorgsfullt övervägande,

tillerkänna de betänkligheter, som i nämnda anmärkningar framställdes,

betydelsen av ett avgörande hinder för beträdande av den angivna

vägen till missförhållandenas avhjälpande. Betänkligheterna ifråga voro

av principiell art och torde kunna till sin kärna återgivas sålunda. Medan

den svenska civilprocessen hittills byggts på den grundsats, att parts underlåtenhet

— vare sig på grund av utevaro från domstolen eller av annan

orsak — att yttra sig över motpartens faktiska uppgifter icke i och för sig

befriar motparten från skyldigheten att leda sina påståenden i bevis, och

allt under det att denna grundsats enligt det av mig upptagna förslaget

alltjämt förutsättes förbliva i allmänhet gällande, så vill dock förslaget för

visst fall, nämligen svarandens utevaro, för vissa slag av mål och i fråga

om ett visst skede av rättegången, nämligen första rättegångstillfället, uppställa

en motsatt princip, nämligen att kärandens uppgifter tagas för goda,

blott de ej äro helt orimliga. En dylik åtgärd vore, har man menat, ägnad

att bringa förvirring och oklarhet rörande förutsättningarna för bevisskyldighetens

inträde och att göra rättstillämpningen härutinnan vacklande.

Särskilt har man velat göra gällande, att nämnda ''principlöshet’ skulle

visa sina ogynnsamma verkningar, då det gällde att taga ståndpunkt vare

sig till ett svarandens uteblivande vid ett senare rättegångstillfälle i underrätten,

efter det han vid första rättegångstillfället inskränkt sig till att

begära uppskov för svaromåls avgivande, eller till underlåtenhet av tillstädeskommen

svarande att yttra sig över motsidans uppgifter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Det synes emellertid kunna med allt fog häremot genmälas, att just

det förhållande, att det föreslagna förfarandet i lagen uttryckligen begränsas

till en viss, noga fixerad klass av mål, ett visst svarandens förhållande,

nämligen hans utevaro, och ett visst rättegångstillfälle, låter detsamma

med all erforderlig tydlighet för lagtillämparen framstå såsom ett

undantagsstadgande av skarpt begränsad räckvidd. Då därtill kommer att

mot befogenheten att i förevarande fall taga kärandens obestridd lämnade

uppgift för god svarar den motparten lämnade tillgången till ett särskilt

rättsmedel, återvinning vid samma domstol, lärer så mycket mindre böra

befaras att domstolarna läte sig förledas att utsträcka tillämpningen till

skeden av rättegången, där denna förutsättning för förfarandets användning

icke är för handen.

Redan givna erfarenheter kunna åberopas till stöd för dessa erinringar.

Redan sedan längre tid tillbaka har en och annan underdomstol

— i likhet med vad i Finland utan stöd av lagändring är allmänt brukligt

— ansett sig befogad att tillämpa ett förfaringssätt, som mera eller

mindre fullständigt sammanfaller med det, som nu ifrågasättes att lagfästa.

Under senaste årtiondet har, med stöd av de gynnsamma erfarenheter,

som vid dessa domstolar vunnits — gäldenären lärer så gott som

aldrig begagnat sin rätt att söka återvinning — förfarandet fått allt större

utbredning. I sin ämbetsberättelse vid 1912 års riksdag (sid. 346) omförmäler

justitieombudsmannen såsom en vid hans ämbetsresor inhämtad

erfarenhet, att det i denna riktning föreligger en »ganska allmänt utbredd

praxis», vilken han väl ej kan firma lagenlig, men mot vilken han dock

ansett sig »icke böra framställa anmärkning». Huru härmed närmare förhåller

sig, har sedermera blivit i, enligt vad mig synts, för frågans bedömande

fullt erforderlig utsträckning klarlagt genom en inom 1912 års

lagutskott åvägabragt utredning, för vars resultat en sammanfattande redogörelse

lämnas i förevarande riksdagsskrivelse. Det framgår härav, att

i åtminstone 49 av rikets 121 domsagor samt i åtminstone 28 av rikets

91 städer med egen jurisdiktion den praxis tillämpas, att tredskodom

i vanliga kravmål meddelas, under förutsättning att kravet specificerats i

stämningen eller densamma bifogad räkning. Det oaktat lärer ej hos

våra domstolar — lika litet som hos de finska — försports den fördunkling

av rättsuppfattningen rörande förutsättningarna för bevisskyldighetens

inträde, som enligt de ovannämnda betänkligheterna bort kunna

befaras.

Men även ur en annan synpunkt måste, såsom i riksdagens skrivelse

med rätta betonats, nu anförda förhållanden i fråga om den faktiska rättstillämpningen

tilläggas synnerlig betydelse. Det bör icke få fortfara, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

landets domstolar i eu punkt av den betydelse som den ifrågavarande äro

delade i två stora grupper, som tillämpa helt motsatta system. Ändring

i detta förhållande synes icke vara att förvänta på annan väg än genom

otvetydig lagbestämmelse. I vilken riktning denna bör gå, synes mig åter

icke vara tvivelaktigt. I och för sig hade det ju varit att vänta att de

ansatser till ett friare bruk av tredskodom^! nstitutet, som yppat sig, skulle

hämmats vid utfärdandet av 1907 års handräckningslag och såsom en följd

av den stränga kritik över nämnda tendenser, som i samband med nämnda

lagstiftningsarbete blev offentligt bekantgjord. Motsatsen har emellertid

i stort sett inträffat, något som synes böra förklaras sålunda, att livets

krav varit nog starkt att på många håll bryta genom de hinder, eu mera

teoretisk betraktelse funnit nödvändigt att uppehålla. Emellertid har måhända

den nämnda kritiken medverkat därtill, att bl. a. rådstuvurätterna i

våra största städer icke funnit sig befogade att frångå den strängare ståndpunkten.

Av nu meddelade upplysningar rörande den växlande praxis i fråga

om tredskodom i kravmål kunde man måhända låta sig föranledas till det

antagande, att anlitandet av handräckningsvägen å olika orter stode härmed

i det sammanhang, att detsamma vore ringare å orter, där tredskodom

i vidare utsträckning meddelades, än å andra. Vore så förhållandet,

kunde man vilja förespå, att ett lagfästande av den friare praxis skulle

nedbringa handräckningsmålens antal och således bliva av föga gagn. Det

statistiska materialet giver emellertid alldeles icke något stöd åt ett dylikt

antagande. Vad landsbygden angår, lämnar statistiken ingen soin helst

ledning härutinnan, enär man där ej känner frekvensen för handräckningsansökningar

för mindre enheter än länen, och domstolspraxis i det ifrågakomna

hänseendet esomoftast växlar för de olika domsagorna inom samma

län. För städerna åter utvisa siffrorna särskilt för de större bland dem

snarast ett motsatt förhållande till det ifrågasatta. Medan exempelvis i

Stockholm, Göteborg och Norrköping, där tredskodom utan förebragt bevisning

ej meddelas av respektive rådstuvurätter, siffrorna för handräckningsmål

äro särdeles låga, är förhållandet motsatt exempelvis i Örebro,

Jönköping, Hälsingborg och Västerås, där dylik tredskodom tvärtom gives.

och likaså i Malmö, där eu egenartad modifikation av tredskoförfarande

sedan gammalt tillämpats. I och för sig är ju ock detta att vänta.

Mången gäldenär, som icke ryggar tillbaka inför en så enkel åtgärd som

att insända ett naket skriftligt bestridande, torde däremot i rättegång vid

domstol ej lätteligen förmå sig att gå utöver uteblivandets ''passiva "motstånd’.

Vet lian emellertid att detta ej kommer att gagna honom, bortfaller

ett frestelsemotiv att jäva handräckningsansökningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Även i fråga om de domstolar, som redan tillämpa den friare

praxis, kommer säkerligen en lagstiftningsåtgärd av ifrågavarande art att

öka tredskoförfarandets betydelse. Allmänheten skulle då snart vänjas att

avfatta stämningsansökan eller dess bilaga med nödig fullständighet. För

närvarande lärer ej sällan brista härutinnan med påföljd, att tredskodom

ej kan meddelas; antydningar från domarehåll ha ej heller saknats, att

mindre samvetsgranna ombud avsiktligt underlåtit specificera kravet i syfte

att rättegången skulle draga ut och uppdraget därigenom bliva mera lukrativt.

För dylika spekulationer i rättegångssättets brister bliver tydligen

ej vidare utrymme, därest lagändringen genomföres.

Det år 1904 utarbetade och remitterade förslaget i ämnet omfattade

jämväl en omarbetning av 4 § i 12 kap. rättegångsbalken. Vederbörande

departementschef anförde till motivering härav på sin tid följande: ’En

ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i denna riktning torde komma

att medföra en betydligt utsträckt tillämpning av kontumacialförfarandet

vid underrätterna. Vid detta förhållande synes det vara skäl att omarbeta

jämväl 4 § i nämnda kapitel för att därur borttaga vad som ej längre

gäller samt giva större tydlighet åt dess innehåll i övrigt, som i vissa

hänseenden varit föremål för olika tolkningar. I fråga om tiden för återvinningstalans

anställande synes mig bäst att såväl beträffande land som

stad allenast föreskriva, det målet bör, vid äventyr av talans förlust, vara

instämt inom viss tid från tredskodomens kungörande, vilken tid lämpligen

torde kunna sättas till tre månader.’ Till vad sålunda yttrats kan jag i

allo ansluta mig och har därför jämväl i denna del upptagit det äldre

förslaget.

I fråga om den tekniska och redaktionella utformningen av det äldre

förslaget uttalades vid granskningen inom högsta domstolen från den ledamots

sida, som ur principiell synpunkt utförligast kritiserade förslaget,

att han lämnade förslaget utan andra anmärkningar än de som innefattades

i det sålunda anförda; och ej heller från andra ledamöters sida blev

förslaget i nu berörda hänseenden föremål för anmärkning. Även jag finner

ej anledning att i förslaget företaga annan ändring än en oväsentlig

jämkning, åsyftande att bringa förslagets uttryckssätt i närmare överensstämmelse

med det i handräckningslagen använda.»

Föredraganden uppläste de ifrågavarande lagförslagen, vilka skulle

fogas såsom bilagor vid detta protokoll; därefter hemställde föredraganden,

att Kungl. Maj:t behagade för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamål genom utdrag ur statsrådsprotokollet inhämta lagrådets yttrande

över berörda förslag till

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

1) lag om

balken;

2) lag om

fordrans

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångs
ändrad

lydelse av 11 § i lagen om handräckning för

utfående den 26 april 1907.

Vad föredraganden sålunda, med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter, hemställt täcktes Hans

Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag

ti il

Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §■

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag

till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga

förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått;

döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräver

käranden fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för

fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i

stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden,

varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt

ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer

vädja, have där lov till, och rätten, dit vädjat är, döme i huvudsaken.

Kommer han ej inom den tid, som sagt är, galle vad i 4 § sägs;

och skola där givna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen införas.

4 §•

Var, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad förbi

är, sin vederpart, och äge denne att hos den rätt, dit saken förr var instämd,

söka återvinning; stärnme dock därom inom tre månader från det

han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

25

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av II § i lagen om handräckning för fordrans utfående

den 26 april 1907.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen om handräckning för fordrans

utfående den 26 april 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

11 §•

Har, efter det gäldenären gjort jäv mot ansökningen, borgenären

instämt sin talan till domstol, pröve domstolen efter omständigheterna om

och till vad belopp käranden må tilläggas ersättning för hans kostnad i

handräckningsärendet.

Har gäldenären gjort jäv i fråga om handräckningskostnaden allena,

eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant avseende

blivit av överexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning

draga frågan under domstols prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915, men äger ej tilllämpning

i fråga om kostnad i handräckningsärende, vari borgenärens ansökan

före den dag till överexekutor inkommit.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 35 höft. (AV 65.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

20 mars 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIOS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

6 mars 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det ändamål, § 87 regeringsformen omförinäler, inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för

fordrans utfående den 26 april 1907.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av professorn Nils Erik Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

torsdagen den 14 maj 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets

den 20 mars 1914 avgivna utlåtande över de den 6 i samma månad

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för

fordrans utfående den 26 april 1907;

och hemställde departementschefen, att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Gunnar Fogelmarck.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

140777

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1914 B:19 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3■ och 4 §§ rättegångsbalken samt lag om ändr s. 2 i texten
  2. LU 1914 B:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken''samt lag om ändrad lydelse av 1 s. 1 i texten