Med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 samt lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899
1914-05-29 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1914 B:96, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 samt lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
1
Nr 96.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående
patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse av 4
och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli
1884 samt lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen om
skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899;
given Stockholms slott den 29 maj 1914.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 25 §
i förordningen angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse
av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 samt
lag om ändrad lydelse av 20 ''§ i lagen om skydd för vissa mönster och
modeller den 10 juli 1899.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Majestäts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Berndt Hasselnöt.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 64 höft. (Nr 96.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent den
16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med avseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket patenterad
uppfinning gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna:
1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning, varå han
tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning
i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder
emot patents meddelande, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som
vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, för
så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid, som kan
i förordnandet bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet
söktes i den främmande staten eller till högst tre månader från det
vederbörande myndighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden
hos patentmyndigheten här i riket framställt anspråk på sådan
företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes;
2)
att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som där
är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drivet industri- eller
handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i riket som i
den främmande staten, uppfinningens utövning i den senare skall, så vitt
angår påföljd för underlåtenhet att här utöva uppfinningen, så anses, som
hade utövningen ägt rum här i riket.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken
den 5 juli 1884.
Härigenom förordnas, att 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken
den 5 juli 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Varumärke må ej registreras:
1) om det består endast av siffror, bokstäver eller ord, som icke
utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke
anses; dock att registrering ej må vägras, om märket består av ord, som
kunna anses såsom en för vissa, i ansökningen enligt 3 § uppgivna, varuslag
särskilt uppfunnen benämning, vilken ej avser att angiva varans ursprung,
beskaffenhet, bestämmelse, myckenhet eller pris;
2) om däri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens
eller namnet på annans fasta egendom;
3) om däri utan vederbörligt tillstånd intagits offentliga vapen eller
stämplar;
4) om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;
5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för
annans räkning registrerat eller behörigen anmält till registrering, eller
med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa
delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas; dock att registrering ej
må vägras, om likheten beror av sådana beteckningar, som avses i 7 §,
eller om bägge märkena gälla olika varuslag.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
16 §.
Konungen äger efter avtal med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna
lag må tillkomma ej mindre den, vilken utom riket driver sådan näidng,
som omförmäles i 1 §, än även förening, som är bildad utom riket för
tillvaratagande av näringsidkares intressen, ändock att föreningen icke driver
näring, som nu sagts; skolande i dessa fall gälla samma lags föreskrifter
med iakttagande av följande särskilda regler i avseende på varumärke,
som registreras:
1) ansökan om registrering skall åtföljas av bevis, att sökanden uppfyllt
de villkor, som i den främmande staten fordras för att bereda skydd
åt varumärket;
2) den, för vilken registreringen blir gällande, skall hava ett här
i riket bosatt ombud, som äger att härstädes å hans vägnar svara i alla
saker, vilka angå varumärket; och åligger det honom förty att, då ansökan
göres, samt sedermera vid ombyten av ombud uppgiva ombudets namn
och vistelseort, vid äventyr att, i händelse föreskriften därom skulle finnas
icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i förekommande fall med
laga verkan utse sådant ombud;
3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre tid
än i den främmande staten.
Med avseende på varumärke, registrerat i stat, som för svenska varumärken
gör motsvarande medgivande, äger Konungen dessutom meddela
följande bestämmelser:
4) varumärket må, därest det icke strider mot sedlighet eller god
ordning, registreras i den form, vari det är gällande i den främmande
staten;
5) har någon hår i riket sökt registrering av ett varumärke, som han
tidigare anmält till registrering i den främmande staten, då må den ansökning
i förhållande till andra ansökningar betraktas så, som vore den
gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet
bestämmas antingen till högst fyra månader från anmälningen i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att registreringen beviljats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt
inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes;
6) vägras registrering på grund av 4 § 5 mom. och styrker sökanden
efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna det förut
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 96.
5
anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen är ett
av sökanden brukat märke, som annan tillägnat sig, må domstolen förklara
sökanden berättigad att erhålla registrering med uteslutande rätt till
märkets begagnande för det slag av varor, för vilket han brukade märket
vid den tid då det ömsesidiga skyddet inträdde. Talan härom må ej
väckas senare, än sex månader från nämnda tid;
7) varumärke, som i den främmande staten blivit innan det ömsesidiga
skyddet inträdde behörigen registrerat och som endast eller huvudsakligen
består av siffror, bokstäver eller ord, som enligt 4 § icke kunna
ensamma för sig såsom varumärke registreras, skall, när det skyddas i den
främmande staten, här i riket, efter registrering, njuta det särskilda skydd,
att andra ej må använda samma siffror, bokstäver eller ord såsom varumärke
för samma slags varor, med mindre de begagnat dem innan det
ömsesidiga skyddet inträdde. Ej må dock sådana varumärkens registrering,
med undantag för järnstämplar och skeppningsmärken å trävaror, medföra
hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäverna till
sitt namn eller sin firma.
6
Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller
den 10 juli 1899.
Härigenom förordnas, att 20 § i lagen om skydd för vissa mönster
och modeller den 10 juli 1899 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med avseende å mönster, skyddat i stat, som för här i riket registrerat
mönster gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna,
att, om någon här i riket sökt registrering av ett mönster, varå han tidigare
sökt skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i
förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder
mot registrering, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord
samtidigt med ansökningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet bestämmas
antingen till högst fyra månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt
inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den G mars 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Westman,
Vennersten,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
samt chefen för finansdepartementet en i Washington den 2 juni
1911 avslutad, jämväl för Sveriges del undertecknad konvention, varigenom
reviderats konventionen i Paris den 20 mars 1883 med tilläggsakten i
Bryssel den 14 december 1900 angående skydd för den industriella äganderätten,
över vilken förstnämnda konvention på grund av särskilda nådiga
remisser ej mindre patent- och registreringsverket än även kommerskollegium
inkommit med underdåniga utlåtanden, därvid av kommerskollegium
jämväl överlämnats yttranden från handelskamrarna i Karlstad, Gävle och
Göteborg, Södra Alvsborgs läns industriidkare'' och köpmannaförening med
industri- och handelskammare, handels- och industrikammaren för Örebro
och Västmanlands län, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare samt
Smålands och Blekinge handelskammare.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Efter att hava redogjort för innehållet av den reviderade konventionstexten,
varav en översättning skulle såsom bilaga fogas vid detta protokoll,
anförde föredragande departementschefen vidare:
»Artikeln 14 av konventionen i Paris den 20 mars 1883, vilken blivit
av Sverige biträdd genom accessions-akt den 26 juni 1885, föreskriver, att
konventionen skall underkastas periodiskt återkommande revisioner i syfte
att i densamma införa sådana förbättringar, som kunna bidraga till fullkomnande
av inrättningen av den union, som bildats av de länder, vilka
biträtt konventionen; och skola för detta ändamål tid efter annan i något
bland de kontraherande länderna hållas konferenser mellan delegerade för
bemälda länder.
I överensstämmelse härmed hava konferenser hållits i Rom 1886, i
Madrid 1890, i Bryssel två sessioner 1897 och 1900 samt i Washington
1911.
Besluten i Rom hava icke blivit ratificerade och alltså aldrig trätt
i kraft.
Vid konferensen i Madrid upprättades fyra protokoll, nämligen: 1)
rörande överenskommelse om undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
å handelsvaror; 2) rörande internationell registrering av fabriksoch
handel smärken; 3) angående bidrag till upprätthållande av den internationella
byrån i Bern för unionen till skyddande av den industriella
äganderätten; samt 4) rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen
den 20 mars 1883.
Utav dessa protokoll har endast det tredje protokollet efter hand
blivit ratificerat av samtliga unionsländer. Vad beträffar överenskommelserna
om undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror
och om internationell registrering av varumärken, vilka överenskommelser
äro i kraft mellan åtskilliga av unionsländerna, hava de icke blivit
biträdda av Sverige.
Vid konferensen i Bryssel 1897/1900 åvägabragtes genom den då
beslutade och sedermera av samtliga konventionsländer, sålunda även Sverige,
efter hand ratificerade tilläggsakten den 14 december 1900, förutom
några smärre modifikationer av formell eller förklarande natur, tvänne
förändringar av konventionen av väsentlig beskaffenhet, nämligen dels
med avseende å den s. k. prioritetsrätten och dels beträffande skyldigheten
att utöva patenterad uppfinning.
Såsom resultat av överläggningarna vid den senaste konferensen i
Washington, vilken fortgick under tiden 15 maj—2 juni 1911, föreligger
den nyss av mig anmälda reviderade konventionsakten. Flertalet av de i
densamma företagna ändringar av den äldre konventionen 1883/1900 äro
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
9
av i huvudsak kompletterande eller förtydligande beskaffenhet och lära
icke, därest Eders Kungl. Maj:t finner skäl att för Sveriges del ratificera
denna konventionsakt, påkalla ändring av gällande lagstiftning i ämnet.
I anledning av de reviderade artiklarna 4 och 6 ävensom den tillkomna nya
artikeln 7 bis finner jag däremot i sådant fall vissa jämkningar av gällande
författningar nödvändiga.
Innan jag övergår att närmare redogöra härför, torde jag böra erinra,
att i överensstämmelse med art. 18 av den reviderade konventionsakten
densamma kan endast i sin helhet antagas eller förkastas, men icke
godkännas och ratificeras i vissa delar. För de länder, som icke
ratificerat densamma, gäller fortfarande den äldre konventionsakten 1883/1900.
Enligt vad jag inhämtat, har den reviderade konventionsakten hitintills ratificerats
av följande länder, nämligen: Tyskland, Österrike och Ungern,
Dominikanska republiken, Spanien, Nordamerikas Förenta stater, Frankrike
med Tunis, Storbritannien med Ceylon, Nya Zeeland samt Trinidad och
Tobago, Italien, Japan, Mexiko, Norge, Nederländerna, Portugal och Schweiz.
Enligt art. 4 av konventionen äger den, som i ett unionsland behörigen
gjort en ansökan om patent etc., viss företrädesrätt i alla andra
unionsländer, sålunda att därest inom viss tid, för patent 12 månader, för
varumärken, mönster och modeller 4 månader, från det berörda ansökning
gjordes, enahanda ansökning göres i något annat av unionsländerna, denna
skall anses gjord samtidigt med den förra. Nämnda artikel i dess äldre avfattning
innehöll inga andra villkor för åtnjutande av dylik företrädesrätt
än att den ansökan, för vilken företrädesrätt begärdes, skulle
vara inlämnad inom viss tid, sedan den ursprungliga ansökningen i den
främmande staten gjordes. Praxis utvecklade sig på grund härav ganska
olika. I en del länder behövde icke några formaliteter alls iakttagas; i
andra måste sökanden genom behöriga bevis styrka sin rätt till prioritet.
I ett land stod det honom öppet att när som hälst göra sin prioritetsrätt
gällande, i ett annat måste han genast vid inlämnandet av ansökningen
framställa sina prioritetsanspråk. Det torde icke behöva särskilt framhållas,
att en dylik skiljaktig tillämpning av en bland konventionens viktigaste
artiklar måste för de sökande vara ganska hinderlig och lätt utsätta dem
för farliga förbiseenden. A andra sidan torde det vara tydligt, att om
prioritetsrättens åtnjutande icke vore reglerad genom lämpliga närmare
föreskrifter, tredje man kunde tillfogas oförskylld skada. Hade han i god
tro inlämnat ansökan före den prioritetsberättigade sökanden, kunde det
inträffa, att han kanske lång tid efteråt befunne sig stående inför en prioritetsrätt,
som icke allenast kullkastade det skydd,han möjligen bekommit,utan
måhända tvingadehonom att avstå från en verksamhet, som han redan igångsatt.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 64 käft. (Nr 96.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
För att avhjälpa denna obestridliga brist i konventionsakten 1883/1900
och få till stånd fastare och likartade former inom unionsländerna för
prioritetsrättens tagande i anspråk har i den reviderade konventionsakten
till artikeln 4 fogats tvänne nya moment, betecknade med d och e.
Enligt dessa nya föreskrifter blir det obligatoriskt för en sökande,
som vill taga i anspråk företrädesrätt på grund av tidigare ansökning, att
uppgiva tiden då och det land, där denna ansökning blivit gjord. Tidpunkten,
då denna uppgift senast må lämnas, är icke fixerad, utan det har lämnats
öppet åt varje land att därom bestämma. Då uppgiften skall av vederbörande
myndighet angivas i de utgivna publikationerna (patenten etc.),
måste uppgiften emellertid lämnas, innan vederbörande myndighets beslut
om skyddets meddelande givits. Äventyret för sökanden, därest han icke
iakttager de i mom. d givna föreskrifterna, äger jämväl varje land bestämma,
dock att detta äventyr ej får sträcka sig längre än till förlust av
prioritetsrätten. I samma moment lämnas också närmare föreskrifter om vilka
handlingar, som för prioritetsrättens styrkande kunna avfordras sökanden, men
en gräns har fastslagits, utöver vilken man icke får gå i fråga om fastställande
av skyldighet att redan vid tiden för ansökningens ingivande tilllika
förete handlingar eller bevismedel. Då kan endast fordras företeende
av: a) kopia av den tidigare gjorda ansökningen (beskrivning, ritningar
etc.), till riktigheten bestyrkt av den myndighet, vilken mottagit ansökningen,
men vilken kopia dock icke skall behöva vara legaliserad; b)
av vederbörande myndighet utfärdat bevis om tiden, då ansökningen
gjordes; och c) översättning. Enligt momentet e kan ytterligare bevismedel
infordras senare, om vid den fortsatta behandlingen hos vederbörande
patent- eller registreringsmyndighet eller efter skyddets meddelande
skäl skulle därtill förekomma. Även legaliseringsbevis kan då
infordras. Ett godkännande av de nya momenten lärer för den skull icke
påfordra någon ändring av kungörelserna den 23 december 1910 om
vissa ändringar av kungörelserna den 31 december 1895 om beskaffenheten
av de handlingar, som inlämnas i patentärenden och i ärenden
rörande registrering av varumärken samt av kungörelsen den 24 november
1899 om beskaffenheten av de handlingar, som inlämnas i ärenden
rörande registrering av mönster och modeller.
o o
Patent- och registreringsverket yttrar i det avgivna underdåniga utlåtandet,
bland annat, att ämbetsverket icke ansåge några principiella betänkligheter
föreligga mot ett antagande av nu berörda moment d och e
till konventionens artikel 4. Det måste tvärtom, enligt ämbetsverkets uppfattning,
räknas såsom en bestämd fördel för de skyddssökande, att de
11
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
hittills inom olika länder tillämpade ganska växlande prioritetsfordringarna,
åtminstone i den huvudsakliga omfattning, som den nya artikeln 4 avsåge,
bleve överensstämmande. Och likaså måste det för industrien och den
övriga intresserade allmänheten bliva till väsentligt gagn, att de, genom
det obligatoriska angivandet på respektive myndigheters publikationer av
de framställda prioritetsanspråken, gjordes uppmärksamma på och erhölle
tillförlitlig upplysning om tillvaron av dylika anspråk, varigenom de i
många fall kunde undvika svårigheter och kostnader.
Sedan patent- och registreringsverket erinrat, att i vederbörande
lagrum, patentförordningen 25 §, varumärkeslagen 16 § och mönsterlagen
20 §, vore såsom villkor i formellt hänseende för prioritetsrättens åtnjutande
endast föreskrivet, att ansökningen här i landet skulle göras inom viss
tid från det ansökning, varpå prioriteten grundas, inlämnats i den främmande
staten, anför ämbetsverket vidare, att, då enligt den reviderade
konventionen den fordran blivit uppställd, att anspråket på prioritet skall
framställas under ansökningsärendets behandling och uppgift därvid lämnas
om det land, där den tidigare ansökningen gjorts, ävensom om tiden för
densamma, och då påföljden härutinnan borde, därest föreskriften skulle
hava något praktiskt värde, bestämmas till prioritetsrättens förlust, det
syntes patent- och registreringsverket, att stadganden uti ifrågavarande
hänseende borde inflyta i de omförmälda lagarna. Dessa stadganden borde
dock lämpligen erhålla en mera allmän avfattning, enligt patent- och
registreringsverkets förslag så, att anspråket på prioritet skulle vara framställt
å tid och på sätt, som av Eders Kungl. Magt närmare bestämdes,
samt att påföljden för underlåtenhet i berörda hänseende skulle vara
prioritetsrättens förlust. Detaljbestämmelserna vore nämligen av den beskaffenhet,
att de sannolikt tid efter annan behövde anpassas efter förändrade
förhållanden. Beträffande patent borde anspråkets framställande
ske före ansökningens kungörande och ansökningshandlingarnas utläggande
för allmänheten och beträffande varumärken samt mönster och modeller,
innan ansökningen blivit av registreringsmyndigheten slutligen avgjord.
I fråga åter om sättet för framställande av anspråk på prioritet, borde
av Eders Kungl. Majt endast bestämmas, att inom nyss angivna tid uppgift
skulle lämnas om det land, där den tidigare ansökningen blivit gjord,
ävensom om tiden för densamma. Vad i övrigt kunde ifrågakomma att
iakttaga skulle lämpligen, enligt patent- och registreringsverkets mening,
kunna överlämnas åt ämbetsverket att avgöra.
Kommerskollegium finner införandet av samtliga dessa av patentoch
registreringsverket angivna ändringar och särskilda föreskrifter önskvärt.
12
Kungi. Maj:ts nåd. ‘proposition nr 96.
Att med de ofullständiga bestämmelserna i artikel 4 av konventionsakten
1883/1900, vilka lämna de sökande fritt att när som helst och till
och med efter skyddets meddelande under eventuell rättegång om dess
giltighet framkomma med anspråk om prioritet, tredje man lätt kan komma
att föranledas oförskylld olägenhet eller skada, anser jag uppenbart. För
industrien och den patentsökande allmänheten kan det endast lända till
fördel, att ett dylikt tillstånd av osäkerhet undanröjes, så att under ansökningens
handläggning och innan skyddet definitivt beviljats alla
sökandens anspråk bliva klargjorda och ett så vitt möjligt fast underlag
erhålles för ansökningens bedömande av dem, som därav äro intresserade.
Även för de sökande måste ett fullständigare ordnande av hithörande förhållanden
och den större överensstämmelse, som därigenom vinnes inom
de särskilda unionsstaterna i fråga om tid och sätt för framställande av
anspråk på prioritet, vara eftersträvansvärt och underlätta iakttagandet axgivna
föreskrifter. Någon nödvändighet att giva längre tid för framställande
av anspråk på prioritet eller svårighet för sökanden att under
ärendets behandling lämna de uppgifter, varom fråga är, förefinnes
säkerligen icke.
I likhet med patent- och registreringsverket anser jag, därest åsyftat
resultat skall nås, att påföljden för underlåtenhet att i rätt tid göra
prioritetsanspråk gällande bör bliva att prioritetsrätt icke vinnes. Då
därav i vissa fall kan bliva följden, att även skyddsrätten går förlorad,
synes det mig vara lämpligt, att reglerandet av påföljden sker genom själva
lagen. Mot vad patent- och registreringsverket i övrigt anfört beträffande
innehållet av lagändringarna och därav föranledda specialbestämmelser
har jag intet att invända.
Omfattningen av art. 4 har i den reviderade konventionen utsträckts
till så kallade nyttighetsmodeller med en prioritetstid av tolv månader i
det fall att patent sökes på uppfinning, å vilken tidigare sökts skydd
såsom nyttighetsmodell i annan unionsstat. Särskild lagstiftning beträffande
nyttighetsmodeller förefinnes i Tyskland och Japan. Denna skyddsform
var för lagstiftningen inom unionsländerna obekant, när konventionsakten
1883 tillkom, och dess upptagande i den reviderade konventionsakten, såväl
i artikeln 4 som uti övriga ifrågakommande artiklar, utgör endast en av
den fortgående utvecklingen betingad komplettering av dem. Såväl patentoch
registreringsverket som kommerskollegium och handelskamrarna, dock
med undantag för handelskammaren i Göteborg, anse några principiella
betänkligheter häremot icke böra möta. Nämnda handelskammare förmodar,
att det under vissa omständigheter kunde innebära en olägenhet,
om prioritetsrätt vid sökande av svenskt patent kunde grundläggas genom
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
13
utländskt mönsterskydd för nyttighetsmodeller. Redan själva befintligheten
av ett anspråk på en prioritetsrätt verkade otvivelaktigt hindrande på utvecklandet
och exploaterandet av närbesläktade uppfinningar, och det syntes
därför handelskammaren vara principiellt riktigast att icke medgiva en
prioritetsrätt för skydd av industriell äganderätt, såvida icke det skydd,
som grundläde prioritetsrätten, vore av samma art, som det skydd, för
vilket prioritet gjordes gällande. De fordringar, vilka i vissa länder uppställdes
för erhållandet av mönsterskydd, yttrar handelskammaren vidare,
torde i väsentliga delar vara mindre stränga än de, vilka uppställdes för
meddelandet av patentskydd, och någon garanti för att exempelvis en
uppfinning, vilken mönsterskyddats i Tyskland jämlikt lagen den 1 juni
1891 — d. v. s. lagen om skydd för »Gebrauchsmuster» — skulle kunna
uppfylla de svenska kraven för erhållandet av patentskydd gåves icke,
varigenom svenska uppfinnare kunde komma i sämre ställning än utländska,
särskilt när det gällde skyddandet av uppfinningar av mindre betydelse
och av mera efemär innebörd.
Dessa handelskammarens betänkligheter kan jag icke biträda. Handelskammaren
synes hava förbisett, att det här är fråga endast om en
företrädesrätt under viss tid för ansökan här i landet av patent. Något
anspråk att också erhålla det sökta patentet grundlägges därigenom ingalunda.
För att patentet skall beviljas, måste det ifrågavarande föremålet,
varå skydd under form av nyttighetsmodell sökts i utlandet, uppfylla den
svenska patentförordningens fordringar på en patenterbar uppfinning.
Huruvida skyddet i utlandet sökts under den ena eller andra formen, synes
icke böra inverka.
Någon ändring av gällande patentförordning torde icke påkallas av
nu omhandlade bestämmelse. Då nämligen i 25 § av berörda förordning
uttrycken »skyddad i stat» och »från det han i den främmande staten sökte
skydd för samma uppfinning», förekomma utan att närmare angives, under
vilken form skyddet må hava blivit sökt, lärer intet hinder möta för Eders
Kungl. Maj:t att giva det i 25 § förutsatta förordnandet den omfattning,
att en prioritetsfrist av högst tolv månader må tillkomma även ansökan
om patent på en uppfinning, för vilken i den främmande staten skydd
blivit sökt under form av nj^ttighetsmodell. Däremot torde ratificering av
den reviderade konventionsakten böra föregås av sådan ändring av kungörelsen
den 12 september 1902 angående förändrade bestämmelser i fråga
om skydd för vissa främmande patent, varumärken och mönster, att den
kommer att gälla även det fall, att i den främmande staten skydd såsom
nyttighetsmodell blivit för uppfinningen sökt.
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Artikeln 4 har uti den reviderade konventionsakten ytterligare modifierats
så, att rätt till prioritet uttryckligen tillerkännes icke blott den
person, som ingivit den tidigare ansökningen, utan även åt hans rättsinnehavare.
Patent- och registreringsverket yttrar härom, att, även om uti de
ifrågavarande lagrummen i förordningen angående patent, lagen om skydd
för varumärken samt lagen om skydd för vissa mönster och modeller det
icke vore uttryckligen utsagt, att rättsinnehavaren vore berättigad att inträda
i den ursprungliga sökandens ställe, syntes å andra sidan detta förhållande
icke vara för de ifrågavarande lagarna främmande. Så vore,
enligt patentförordningens 1 §, uppfinnaren eller hans rättsinnehavare berättigad
till patent och, enligt 1 § i lagen om mönster och modeller kunde
mönstrets eller modellens upphovsman eller hans rättsinnehavare genom
registrering; vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret eller
modellen vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien.
Också kunde, enligt varumärkeslagens 8 §, rätten till registrerat varumärke,
under viss förutsättning, övergå till annan. Det torde icke finnas
skäl, yttrar patent- och registreringsverket vidare, varför i fråga om
prioriteten en rättsinnehavare skulle försättas i annan ställning, än i dessa
ej mindre viktiga fall, givetvis under förutsättning att han uppfyllt de
fordringar, som för prioritetens åtnjutande äro bestämda. Vid tillämpningen
av berörda lagrum rörande prioritetsrätten hade de också av ämbetsverket
alltid ansetts inbegripa även den ursprungliga sökandens rättsinnehavare,
— något som även torde överensstämma med allmänna civilrättsliga
regler —; det förtydligande tillägget i den reviderade konventionens
artikel 4 vore alltså överensstämmande med här tillämpad praxis.
Vad patent- och registreringsverket sålunda anfört, anser jag mig
kunna biträda. Och då praxis i förevarande fråga icke hittills föranlett
svårighet eller erinran, lärer de nuvarande lagarnas lydelse icke ur berörda
synpunkt utgöra hinder för ratificering av den i Washington reviderade
konventionen, utan torde med eventuell ändring av desamma kunna
anstå tills i sammanhang med den förestående fullständiga revisionen av
lagarna i fråga.
Ö O
Jag övergår härefter till att närmare redogöra för innehållet och
betydelsen av artikeln 6 i den reviderade konventionsakten.
Denna artikel, som är grundläggande för registreringen av varumärken
inom unionsländerna, har i den äldre konventionstexten 1883/1900
det innehåll, att varje i hemlandet vederbörligen registrerat fabriks- eller
handelsmärke skall kunna registreras samt erhålla skydd utan avseende å
15
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
dess form, eller såsom den franska originaltexten lyder: »telle quelle», i
en var av unionens Övriga stater.
Artikeln 6 har redan från början givit anledning till olika tolkning,
men dess tillämpning har blivit än mer invecklad och oklar, sedan de så
kallade ordmärkena kommit i bruk, varför efter hand en allt kraftigare
önskan gjort sig gällande inom intresserade kretsar om revision av de
äldre konventionsbestämmelserna i denna punkt.
Den internationella föreningen för industriellt rättsskydd har i synnerhet
varit oavlåtligt verksam för att söka utfinna en antaglig lösning på
denna fråga. Sedan det visat sig fruktlöst att komma till antagligt resultat
genom att fastställa positiva bestämmelser, i vilka fall ett i^hemlandet
behörigen registrerat märke borde få registreras och erhålla skydd
i övriga unionsstater, fann föreningen enda utvägen vara att söka fastslå
de fall, då registrering finge vägras. Detta sätt att se saken upptogs av
unionens internationella byrå i Bern vid utarbetandet av programmet för
överläggningarna vid konferensen i Washington och har också kommit till
uttryck i den reviderade konventionstextens artikel 6.
Denna artikel innehåller en bestämmelse, som föranlett vissa erinringar
från svensk sida. I momentet 2 angives nämligen, såsom skäl,
på grund varav registrering kan vägras eller förklaras ogiltig, att märke
saknar all utmärkande karaktär. Patent- och registreringsverket fäste
redan i sina före konferensens sammanträdande till internationella byrån
avgivna erinringar vid döt av byrån upprättade konferensprogrammet uppmärksamheten
därpå, att här i landet sedan gammalt funnes ett stort antal
viktiga och värdefulla märken eller stämplar för produkter från vår järnoch
trävaruindustri, vilka, om en bestämmelse av det nyssnämnda innehållet
antagits, riskerade att bliva ställda utan möjlighet till skydd, då de
helt och hållet eller delvis utgjordes av bokstäver, och fråga således kunde
uppstå, om de ägde utmärkande karaktär. Patent- och registreringsverket
förmenade därför, att antagandet utan vidare av en dylik bestämmelse
skulle möta motstånd från Sveriges sida. Den svenska föreningen för
industriellt rättsskydd delade denna uppfattning och anförde, att nu berörda
av internationella byrån föreslagna grund för vägran av ett märkes
registrering icke kunde utan vidare antagas.
Vid konferensen har hänsyn tagits till dessa från svensk sida framställda
invändningar och till momentet lagts det förtydligande tillägget,
att vid bedömande av ett märkes utmärkande karaktär avseende borde
fästas vid alla faktiska omständigheter, enkannerligen vid den tidslängd,
under vilken märket varit i bruk.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Patent- och registreringsverket anser, att genom detta tillägg den
berörda faran för våra gamla järn- och trämärken vore på ett tillfredsställande
sätt avlägsnad, varför ur denna synpunkt något hinder för stadgandets
antagande icke torde finnas. Och, vad för övrigt anginge ifrågavarande
grund för vägran av registrering, tillägger ämbetsverket vidare,
syntes den på det närmaste sammanhänga med varumärkets väsen att utgöra
ett medel till att i allmänna handeln skilja en näringsidkares varor
från en annans, vilken princip även vore uttalad i vår varumärkeslags 1 §
och senare delen av 4 § 1 mom.; detta sistnämnda lagrum hade sin närmaste
motsvarighet uti sista delen av nu omhandlade moment av den
reviderade artikeln 6, vilket stadgade, att registrering kunde vägras för
märken, som i allmänna handeln kunde tjäna till att angiva varors slag,
beskaffenhet, mängd, bestämmelse, värde eller ursprungsort eller tidpunkten
för deras framställande eller som blivit vanliga i gängse språkbruk eller
i lojalt och konstant handelsbruk i det land, där skydd vore begärt.
Handelskamrarna i Gävle och Göteborg befara, att förbudet mot
registrering av varumärke utan utmärkande karaktär, trots det gjorda tilllägget,
kunde skada näringsidkarne inom vår järn- och träindustri, vilka
för sina produkter ägde, såsom förut omförmälts, en mängd värdefulla
märken och stämplar, som helt och hållet eller delvis bestode av bokstäver.
Handelskammaren i Gävle anser, för sin del, att den nya lydelsen av artikeln
6 i konventionen borde vara ett ganska tungt vägande skäl mot
ratificering av den reviderade konventionen.
Handelskammaren i Karlstad uttalar däremot såsom sin åsikt, att
konventionen ej minst för de svenska järn- och trämärkena torde bereda
ökat skydd i utlandet.
Kommerskollegium erinrar, att efter år 1885 nya järnstämplar, som
sakna utmärkande karaktär, icke få här registreras, varför farhågorna endast
kunna gälla vissa före denna tid registrerade märken, och yttrar
vidare, att så mycket torde kunna sägas, att tillägget otvivelaktigt innebure
för Sverige en given förbättring i hittills rådande förhållanden.
Därigenom att i den anvisning i fråga om bedömandet, som i tillägget
lämnats patentunionens stater, uttryckligen betonats, att särskilt avseende
skulle fästas vid den tid, under vilken märket varit i bruk, hade dessa
järnstämplar, av vilka flertalet vore av ansenlig ålder, blivit särskilt
gynnade. Även om, såsom handelskammaren i Gävle ifrågasatt, Sverige
på grund av detta konferensens beslut skulle vägra ratificera konventionen,
komme ställningen för oss ingalunda att förbättras, då konventionen i
alla händelser bleve gällande för de stater, som ratificerat densamma.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
17
Lika med ämbetsverken anser jag, att upptagandet av nu omnämnda
grund för vägran av registrering icke bör utgöra hinder för godkännandet av
den reviderade artikeln 6. För att en beteckning skall kunna anses såsom
ett varumärke, måste den vara tjänlig till att i den allmänna handeln skilja
en näringsidkares varor från andras. Från och med gällande varumärkeslags
trädande i kraft den 1 januari 1885 har också uppfyllandet av denna
fordran på utmärkande karaktär utgjort ett villkor för registrering av anmälda
varumärken, även stämplar eller märken för produkter från vår
järn- och trävaruindustri. Ofta berörda grund för vägran av registrering
i den reviderade artikeln 6 berör således endast sådana stämplar, vilka
före varumärkeslagens trädande i kraft varit i bruk och på grund av
övergångsbestämmelserna i varumärkeslagens 15 § blivit registrerade.
En stor mängd av dessa äldre märken utgöras endast av bokstäver
utan sådan egendomlig form eller anordning, att ett figurmärke kan anses
föreligga, och de sakna således i och för sig den utmärkande karaktär, som
tillhör varumärkets begrepp. Genom ett längre fortsatt användande har man
emellertid inom avnämarkretsar efter hand vant sig vid att till dessa i sig
# o O
självt neutrala beteckningar knyta föreställningen om ett bestämt ursprung,
varigenom de erhållit den utmärkande karaktär, de från början saknat.
Det gjorda tillägget, att avseende skall fästas vid alla faktiska omständigheter
och enkannerligen vid den tidslängd, under vilken märket varit i bruk,
tager hänsyn till detta förhållande, och det synes mig, att dessa äldre
bokstavsmärken genom denna i den reviderade artikeln 6 bestämt uttalade
anvisning för dylika märkens bedömande i verkligheten kommit i
bättre ställning än tidigare, då de voro helt och hållet beroende av i de
olika unionsländerna tillämpad mer eller mindre varierande praxis. En
ändring av den reviderade konventionens artikel 6 i syfte att, såsom av
handelskammaren i Gävle ifrågasatts, vår järnhanterings intressen på
lämpligare sätt bleve tillgodosedda, torde icke vara möjlig att åstadkomma,
och då väl i alla händelser frågan näppeligen kan anses hava genom
Washington-konferensens beslut kommit i sämre läge än förut, finner jag
tillräckliga skäl icke föreligga att på grund av den reviderade textens ståndpunkt
i denna del vägra ratifikation.
Beträffande stadgandet i 4 § 3 mom., vilket förbjuder registrering
av varumärke, som innehåller avbildning av offentliga vapen eller stämplar,
meddelar patent- och registreringsverket, att ämbetsverket, då i varumärke
förekommit utländska vapen eller liknande avbildningar, icke inlåtit sig
på en prövning, huruvida dessa borde anses såsom offentliga, alldenstund
ämbetsverket saknade förutsättningar för en sådan prövning, och beviset
om märkets registrering i hemlandet ansetts innefatta erforderlig garanti,
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 64 käft. (Nr 96.) 3
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
att märket vore i behörig ordning. Däremot hade patent- och registreringsverket
va gråt registrering av varumärke, innehållande svenska offentHga
vapen eller stämplar, dock att ämbetsverket trott sig icke böra neka
registrering, nar, t. ex. i fråga om Kungl. hovleverantörer, sökanden styrkt
sig äga vederbörligt tillstånd att begagna vapnet ifråga.
Då det emellertid torde kunna sägas, anför patent- och registreringsverket
vidare, att den reviderade konventionens artikel 6 mom. 3, jämfört
med slutprotokollets punkt 3 till samma artikel 6, icke låter sig väl förena
med varumärkeslagen 4 § 3 mom. i dess nuvarande avfattning, och det å
andra sidan näppeligen lärer kunna invändas något däremot, att märken
må med vederbörligt tillstånd innehålla avbildningar av offentliga vapen,
utmärkelsetecken eller emblemer, torde varumärkeslagens 4 § 3 mom.
lämpligen böra modifieras i sådan riktning, att varumärke ej må registreras,
om däri obehörigen intagits offentliga vapen eller stämplar.
Mot denna ändring hava varken handelskamrarna eller kommerskollegium
haft något att erinra.
Aven jag finner den av patent- och registreringsverket föreslagna
ändringen befogad, och synes i sammanhang därmed det ifrågavarande
lagrummet böra fullständigas i överensstämmelse med konventionen genom
tillägg av ordet »emblemer».
Artikeln 7 bis förpliktar de kontraherande länderna att tillåta registrering
av och förläna skydd åt märken, som tillhöra föreningar, vilkas befintlighet
icke strider mot hemlandets lagstiftning, även om dessa föreningar icke
besitta industriellt eller handelsetablissement. Varje land äger dock bestämma
de särskilda villkor, under vilka förening må tiilåtas skydda sina märken.
Dessa föreningsmärken, vilka äro avsedda att begagnas av föreningarnas
medlemmar, men icke av föreningarna själva, hava under senare tid erhållit
allt större betydelse och ej minst visat sig i hög grad ägnade att
förstärka andra ursprungsbeteckningar. Ofta få de tillika karaktären av
garanti- eller kvalitet smärken. Användningen av ett dylikt förenings- eller
kollektivmärke gör det, i synnerhet i den utländska handeln, för föreningsmedlemmar
lättare att skydda sig mot falska beteckningar, än om varje enskild
i utlandet begagnar sig endast av sitt egna varumärke. Oavsett att ensamt
kostnaden i många fall omöjliggör registrering av egna märken i ett
större antal länder, är det för utländska köpare alltid lättare att fästa sig vid
och behålla i minnet ett visst märke å en vara, än ett större antal märken.
Det är för övrigt- intet som hindrar en producent eller köpman, om han
så önskar, att jämte kollektivmärket å sin vara anbringa eget varumärke.
Ehuru intresset för kollektivmärket inom industri och handel i utlandet
befunnit sig i ständigt framåtgående, var dock detta slag av varu
-
19
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
märkesskydd hittills av unionsländernas inhemska lagstiftning i det hela
föga uppmärksammat. Endast i ett fåtal länder var det fullständigare
ordnat, i de övriga tillerkändes skydd åt kollektivmärken endast med
större eller mindre begränsning eller saknades det helt och hållet. Man
har varit hänvisad till att inom ramen för gällande lagstiftning på omvägar
skaffa sig det behövliga skyddet. Så har exempelvis någon medlem
av föreningen i fråga, såsom dess förtroendeman, låtit inregistrera föreningsmärket
i sitt namn och sedermera lämnat de övriga föreningsmedlemmarna
tillåtelse att begagna detsamma. Eller också hava föreningsmedlemmarna
en var för sig låtit inregistrera föreningsmärket. Det har också förekommit,
att föreningar hjälpt sig fram på det sätt, att de på sidan om
sin egentliga uppgift inrättat och drivit någon binäring och på denna förvärvat
rätt till varumärkesskydd. Men sedan genom den reviderade konventionsakten
unionsländerna förpliktats att tillåta registrering av och skydda
kollektivmärken, har lagstiftningen blivit föranledd att närmare ingå på
och befatta sig med denna fråga. Emellertid har man i en del unionsländer
åtminstone för det närvarande stannat vid allenast de lagstiftningsåtgärder,
som påkallats för att kunna ratificera den reviderade konventionen,
varemot vissa andra länder ordnat frågan fullständigare genom särskilda
lagar.
För gällande svensk varumärkesrätt är kollektivmärket obekant. Varumärkeslagen
stadgar i 1 och 16 §§, att var som här i riket eller under
viss förutsättning utom riket idkar fabriks- eller hantverksrörelse, jordbruk,
bergsbruk, handel eller annan näring, må genom registrering förvärva
uteslutande rätt till särskilt varumärke: för en förening av näringsidkare,
vilken såsom sådan icke driver näring, är det uteslutet att kunna
registrera och skydda ett för föreningens medlemmar gemensamt märke.
Det har likväl icke kunnat undvikas, att kollektivmärket även här i landet
fått insteg inom industri och handel och sökt åt sig på omväg förvärva
skydd på enahanda sätt, varom nyss nämndes. Patent- och registreringsverket
anför såsom exempel på svenska kollektivmärken det svenska
smörmärket, det så kallade »runmärket», som under nr 12737 är registrerat
för ordföranden i »Svenska smörprovningarna». På samma sätt äro
tvänne varumärken under nr 9591 och 13806 inregistrerade för två medlemmar
av Sveriges pomologiska förening, ehuru de synas vara avsedda att begagnas
av föreningens medlemmar i allmänhet. Varumärket nr 13550 är
inregistrerat för enskild näringsidkare men synes vara avsett att begagnas
jämväl av vissa osttillverkare i Västerbotten. Patent- och registreringsverket
anför vidare varumärkena nr 7462 och 7463, vilka inregistrerats för
sekreteraren i Stuteribokskommittén för Skåne men synas ämnade att använ
-
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
das även av andra hästuppfödare. I de fall, då föreningen varit registrerad
och sålunda förvärvat rätt att vid domstol kära och svara, har patentoch
registreringsverket i allmänhet ansett sig böra medgiva registreringen.
Såsom exempel på varumärke, som registrerats för sådan förening och i
föreningens namn, anföres av ämbetsverket varumärket nr 12993, vilket
registrerats för föreningen Sveriges såpfabrikanter u. p. a.
Dessa exempel torde tillräckligt visa, yttrar patent- och registreringsverket,
att kollektivmärkena blivit för vår handel och industri av sådan
betydelse, att det syntes påkallat, att deras skyddande bleve i den svenska
varumärkeslagstiftningen på ett tillfredsställande sätt ordnat. Då emellertid
denna lagstiftning inom den närmaste tiden skulle i sin helhet göras
till föremål för revision, hade det synts ämbetsverket som om nyssnämnda,
ganska omfattande fråga lämpligen borde erhålla sin fullständiga lösning
först i sammanhang med denna revision. Dä å andra sidan Sverige för
sin del icke kunde, såsom önskvärt vore, ratificera Washingtonkonferensens
beslut, därest icke möjlighet att hos oss få kollektivmärken registrerade
bereddes övriga unionsländers undersåtar, hade patent- och registreringsverket
ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke för närvarande
endast bestämmelser kunde meddelas, som beredde sådan möjlighet,
som nu nämnts. Patent- och registreringsverket hade tänkt sig, att 16 §
varumärkeslagen skulle utvidgas därhän, att Eders Kungl. Maj:t ägde förordna,
att skydd för varumärke kunde tillkomma förening utom riket, ändock
att föreningen icke dreve sådan näring, som omförmäldes i 1 §
varumärkeslagen, dock att dylik rätt endast borde tillkomma förening, som
vore bildad för tillvaratagande av näringsidkares intressen. Att utsträcka
denna rätt till föreningar, bildade för andra ändamål, kunde, förutom att
sådant skulle strida mot varumärkets natur, lätt för industri och handel
medföra skada i stället för gagn och borde därför icke ifrågakomma. Framginge
icke föreningens ändamål av de utländska registreringshandlingarna,
kunde utredning därom utan svårighet åstadkommas genom infordrande av
föreningens stadgar eller genom intyg i berörda hänseende. De bestämmelser
i övrigt, vilka för reglerande av skydd för svenska kollektivmärken
otvivelaktigt erfordrades, vore icke, enligt patent- och registreringsverkets
mening, på samma sätt påkallade, då det gällde utländska kollektivmärken.
För att dessa skulle här kunna registreras, fordrades nämligen, att
de vore registrerade i den främmande staten, och de skyddades icke här
i vidsträcktare män eller för längre tid än i den främmande staten. Registreringen
i Sverige hade således föregåtts av en prövning angående
märkets registrerbarhet såsom kollektivmärke i den främmande staten, och
om skyddet i nämnda stat upphört, t. ex. till följd av någon i dess lag
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96. 21
stiftning förekommande bestämmelse, upphörde även skyddet för samma
märke hos oss.
Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare anmärker beträffande
denna sak, att, därest 16 § varumärkeslagen skulle på nyss angivet
sätt utvidgas, samma rätt även borde beredas svenska föreningar av
ifrågavarande slag genom partiell lagstiftning i ämnet. Det syntes nämligen
kammaren icke rättvisligen kunna begäras, att de svenska föreningarna
under den tid, som kunde komma att förflyta, innan revisionen av varumärkeslagen
hunnit slutföras, skulle i det nu berörda hänseendet vara
sämre ställda än de utländska föreningarna av samma slag.
Även Smålands och Blekinge handelskammare anser, att i sammanhang
med den till förmån för utländska föreningar av näringsidkare föreslagna
ändringen i varumärkeslagen jämväl sådan ändring i samma lag
borde företagas, att kollektivmärke må kunna i Sverige registreras på ansökan
av svensk förening, som är bildad för tillvaratagande av näringsidkares
intressen.
Kommerskollegium instämmer i vad patent- och registreringsverket
föreslagit såsom den även med Sveriges intressen mest fördelaktiga lösningen
för ögonblicket.
Då kollektivmärken enligt gällande varumärkesrätt icke kunna såsom
sådana här i landet registreras, måste ändring i detta avseende ske, därest
den reviderade konventionen skall kunna av Sverige ratificeras. En ändring
av varumärkeslagens 16 § i den riktning, som av patent- och registreringsverket
föreslagits, lärer ock härför vara tillfyllest.
Det kan icke förnekas, att den oegentligheten då inträder, att främmande
kollektivmärken kunna här i landet registreras och skyddas, medan
svenska kollektivmärken äro därifrån uteslutna, vilket förhållande torde
medföra, att svenska kollektivmärken såsom sådana bliva uteslutna från
skydd åtminstone i en del unionsländer. Utan tvivel hade därför varit
önskligt att frågan angående skydd för Kollektivmärken nu kunnat lösas i
hela sin vidd. Frågan är emellertid, såsom patent- och registreringsverket
erinrat, ganska omfattande. Viktiga intressen beröras därav, vilka måste
noga övervägas och begränsas i förhållande till varandra. Och givetvis
komma bestämmelser rörande kollektivmärken att i flera punkter sammanhänga
med varumärkeslagtiftningen i övrigt. Det hade vid sådant förhållande
varit lämpligt, om det fullständiga ordnandet av skyddet för kollektivmärken
kunnat företagas i samband med den revision av vår varumärkeslag
i sin helhet, som patentlagstiftningskommittén erhållit uppdrag
att verkställa, men då detta revisionsarbete icke kan förväntas bliva slutfört
och ny lag i ämnet bliva utfärdad inom de närmare åren, skulle detta
22
Kurtgl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
sätt att behandla frågan föranleda en längre tids uppskov med ratifikationen,
något som jag icke anser mig kunna tillstyrka.
Det kan däremot sättas i fråga, huruvida man ej borde nu lösa spörsmålet
om skydd även för svenska kollektivmärken genom en särskild mera
provisorisk lag i ämnet. Nämnas må, att i Tyskland utfärdades i anledning
av den reviderade konventionens ratificering särskild lag den 31 mars
1913, innehållande erforderliga bestämmelser rörande kollektivmärkens
registrering, vilka bestämmelser utan väsentliga ändringar sedan upptagits
i det förslag till ny varumärkeslag, vilket av den tyska riksregeringen den
11 juli 1913 blivit offentliggjort. Även i Danmark har saken ordnats
genom särskild lag den 29 april 1913 rörande kollektivmärken.
Förslag till en dylik särskild lag torde emellertid icke kunna upprättas
för att föreläggas redan detta års riksdag, och då ytterligare dröjsmål
med ifrågavarande konventions ratificering synes mig böra undvikas,
ansluter jag mig till patent- och registreringsverkets, av kommerskollegium
biträdda förslag till ändring av 16 § i varumärkeslagen, men har jag för
avsikt att snarast möjligt gå i författning om utarbetande av förslag till
särskild lag rörande kollektivmärken, om möjligt i så god tid, att förslaget
må kunna föreläggas nästkommande års riksdag.
Olägenheten för de svenska innehavarne av kollektivmärken att under
den korta tid, innan en dylik särskild lag kan komma till stånd, nödgas
ordna sin sak på samma sätt som hittills såväl beträffande skyddet i hemlandet
som i utlandet, synes mig icke kunna tillmätas någon avgörande
betydelse och i hvarje fall icke förtjäna avseende vid jämförelse med de
olägenheter, som ett uppskjutande av den reviderade konventionsaktens
ratificering skulle i övriga hänseenden medföra för vår handel och industri.
De svenska märkesinnehavarne äro under mellantiden i verkligheten
icke försatta i annat läge än för närvarande, och vad beträffar de utländska
kollektivmärken, vilka redan nu torde förekomma å hit importerade varor
men som för närvarande icke kunna skyddas, lärer den omständigheten,
att de hädanefter skulle erhålla skydd, icke kunna anses innebära något
intrång i svenska näringsidkares berättigade intressen.
Bland den reviderade konventionsaktens ej ovan berörda artiklar
torde endast artiklarna 9, 10 och 10 bis behöva ytterligare särskilt beaktas.
Artikeln 9 har erhållit eu mer bindande avfattning, varjämte densamma
utvidgats och fullständigats med nya bestämmelser, delvis motsvarande
artiklarna 1 och 2 av överenskommelsen i Madrid 1891 om undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror, ävensom med
ett sista moment av innehåll att, därest lagstiftningen i ett land icke medgiver
i artikelns föregående moment föreskrivet beslag eller införselförbud,
23
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
skola dessa åtgärder ersättas med de åtgärder och medel det ifrågavarande
landets lagstiftning i jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
Då av detta sista moment framgår, att i fråga om beslagtagande
eller andra detsamma ersättande åtgärder gälla helt och hållet den inhemska
lagstiftningens regler, lärer artikeln 9 icke föranleda betänkligheter
från Sveriges sida.
Artikeln 10, som eljest icke undergått förändring, har dock genom
hänvisningen till artikeln 9 erhållit något förändrat innehåll. På grund
av det nyssnämnda sista momentet av artikeln 9 torde emellertid även artikeln
10 kunna för Sveriges del antagas.
Genom den nya formuleringen av artikeln 10 bis har varje unionsland
blivit principiellt skyldigt att lämna skydd mot illojal konkurrens.
Den svenska lagstiftningen lämnar visserligen i detta avseende skydd endast
i synnerligen begränsad omfattning genom stadgandcn i patentförordningen
samt varumärkes- och mönsterlagarna ävensom den år 1913 antagna
lagen om förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;
men då beträffande arten och omfånget av detta skydd
helt och hållet överlåtits åt de särskilda länderna att vart för sin del bestämma
därom, synes denna artikel desto mindre utgöra hinder för den
reviderade konventionsaktens ratificering, som förarbeten redan pågå för
införande här i riket av en omfattande lagstiftning i ämnet.
Övriga artiklar i den reviderade konventionsakten jämte tillhörande
slutprotokoll, vilka icke blivit i det föregående berörda, hava antingen
oförändrade upptagits från den tidigare konventionsakten 1883/1900 eller
innefatta ändringar av i allt väsentligt endast förklarande eller kompletterande
natur, och torde vidare redogörelse rörande dem därför icke
vara påkallad.
Av den utredning, jag i det föregående lämnat om innehållet och
betydelsen av den i Washington reviderade konventionsakten, lärer framgå,
att den vid jämförelse med den tidigare konventionsakten 1883/1900 i flera
hänseenden innebär väsentliga förbättringar och företräden, av vilka det
synes mig vara angeläget att vår industri och handel må utan uppskov
komma i åtnjutande.
På grund härav har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta förslag
till de lagändringar, som på sätt ovan framhållits äro nödiga för att
ratifikation för Sveriges del av den reviderade konventionsakten må kunna
ske, nämligen dels förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, dels förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och- 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
1884 och dels förslag till lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd
för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899.»
Föredraganden uppläste härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse
bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 96.
25
Bil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent den
16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med avseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket patenterad
uppfinning gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna:
1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning, varå han
tidigare sökt stydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning
i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder
emot patents meddelande, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som
vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, för
så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid, som kan
i förordnandet bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet
söktes i den främmande staten eller till högst tre månader från det
vederbörande myndighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden
hos patentmyndigheten här i riket framställt anspråk på sådan
företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes;
2)
att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som där
är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drivet industri- eller
handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i riket som i
dem främmande staten, uppfinningens utövning i den senare skall, så vitt
angår påföljd för underlåtenhet att här utöva uppfinningen, så anses, som
hade utövningen ägt rum här i riket.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 64 käft. (AV 96.)
4
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Bil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken
den 5 juli 1884.
Härigenom förordnas, att 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken
den 5 juli 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Varumärke må ej registreras:
1) om det består endast av siffror, bokstäver eller ord, som icke
utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke
anses; dock att registrering ej må vägras, om märket består av ord, som
kunna anses såsom en för vissa, i ansökningen enligt 3 § uppgivna varuslag
särskilt uppfunnen benämning, vilken ej avser att angiva varans ursprung,
beskaffenhet, bestämmelse, myckenhet eller pris;
2) om däri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens
eller namnet på annans fasta egendom;
3) om däri obehörigen intagits offentliga vapen, stämplar eller emblemer;
4)
om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;
5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för
annans räkning registrerat eller behörigen anmält till registrering, eller
med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa
delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas; dock att. registrering ej
må vägras, om likheten beror av sådana beteckningar, som avses i 7 §,
eller om bägge märkena gälla olika varuslag.
27
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
16 §.
Konungen äger efter avtal med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna
lag må tillkomma ej mindre den, vilken utom riket driver sådan näring,
som omförmäles i 1 §, än även förening, som är bildad utom riket för
tillvaratagande av näringsidkares intressen, ändock att föreningen icke driver
näring, som nu sagts; skolande i dessa fall gälla samma lags föreskrifter
med iakttagande av följande särskilda regler i avseende på varumärke,
som registreras:
1) ansökan om registrering skall åtföljas av bevis, att sökanden uppfyllt
de villkor, som i den främmande staten fordras för att bereda skydd
åt varumärket;
2) den, för vilken registreringen blir gällande, skall hava ett här
i riket bosatt ombud, som äger att härstädes å hans vägnar svara i alla
saker, vilka angå varumärket; och åligger det honom förty att, då ansökan
göres, samt sedermera vid ombyten av ombud uppgiva ombudets namn
och vistelseort, vid äventyr att, i händelse föreskriften därom skulle finnas
icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i förekommande fall med
laga verkan utse sådant ombud;
3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre tid
än i den främmande staten.
Med avseende på varumärke registrerat i stat, som för svenska varumärken
gör motsvarande medgivande, äger Konungen dessutom meddela
följande bestämmelser:
4) varumärket må, därest det icke strider mot sedlighet eller god
ordning, registreras i den form, vari det är gällande i den främmande
staten;
5) har någon här i riket sökt registrering av ett varumärke, som han
tidigare anmält till registrering i den främmande staten, då må den ansökning
i förhållande till andra ansökningar betraktas så, som vore den
gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan bestämmas
antingen till högst fyra månader från anmälningen i den främmande staten
eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet där
kungjorde, att registreringen beviljats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom
tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes;
6) vägras registrering på grund av 4 § 5 mom. och styrker sökanden
efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna det förut
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen är ett
av sökanden brukat märke, som annan tillägnat sig, må domstolen förklara
sökanden berättigad att erhålla registrering med uteslutande rätt till
märkets begagnande för det slag av varor, för vilket han brukade märket
vid den tid då det ömsesidiga skyddet inträdde. Talan härom må ej
väckas senare, än sex månader från nämnda tid;
7) varumärke, som i den främmande staten blivit innan det ömsesidiga
skyddet inträdde behörigen registrerat och som endast eller huvudsakligen
består av siffror, bokstäver eller ord, som enligt 4 § icke kunna
ensamma för sig såsom varumärke registreras, skall, när det skyddas i den
främmande staten, här i riket, efter registrering, njuta det särskilda skydd,
att andra ej må använda samma siffror, bokstäver eller ord såsom varumärke
för samma slags varor, med mindre de begagnat dem innan det
ömsesidiga skyddet inträdde. Ej må dock sådana varumärkens registrering,
med undantag för järnstämplar och skeppningsmärken å trävaror, medföra
hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäverna till
sitt namn eller sin firma.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
29
Bil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller
den 10 juli 1899.
Härigenom förordnas, att 20 § i lagen om skydd för vissa mönster
och modeller den 10 juli 1899 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Med avseende å mönster, skyddat i stat, som för här i riket registrerat
mönster gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna,
att, om någon här i riket sökt registrering av ett mönster, vara han tidigare
sökt skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i
förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder
mot registrering, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord
samtidigt med ansökningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet bestämmas
antingen till högst fyra månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt
inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes.
30
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Bil.
Konventionen i Paris den 20 mars 1883 om skydd för den
industriella äganderätten,
reviderad i Bryssel den 14 december 1900 och i Washington den 2 juni 1911.
Art. 1.
De kontraherande länderna bilda en union till skyddande av den
industriella äganderätten.
Art. 2.
Undersåtar eller medborgare i vart och ett av de kontraherande
länderna skola i samtliga övriga till unionen hörande länder, i avseende
å patent, nyttighetsmodeller (modéles d’utilité), industriella mönster eller
modeller, fabriks- eller handelsmärken, firmor, ursprungsbeteckriingar, undertryckande
av illojal konkurrens, åtnjuta de förmåner, som de särskilda
lagstiftningarna för närvarande tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna
landets egna undersåtar. De skola följaktligen äga samma skydd
som dessa och tillgång till samma rättsmedel mot varje förekommande
rättskränkning under förbehåll att uppfylla de villkor och formaliteter,
som åligga landets egna undersåtar. Av dem, som tillhöra något unionsland,
kan icke fordras, att de skola äga fast boningsort eller etablissement
inom det land, där anspråk framställes om skydd.
Art. 3.
Likställda med de kontraherande ländernas undersåtar eller medborgare
äro sådana undersåtar eller medborgare i de unionen icke tillhörande
länder, vilka äga fast boningsort eller äga verkliga och icke pro
forma drivna industri- eller handelsetablissement inom området för något
av de till unionen hörande länder.
Art. 4.
a. Den, som i ett av de kontraherande länderna i behörig ordning
gjort ansökan om erhållande av patent eller om skydd för nyttighetsmodell
eller för industriellt mönster eller modell eller för fabriks- eller
handelsmärke, eller hans rättsinnehavare skall, under förbehåll av tredje
31
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
mans rätt, för ansökan i de Övriga länderna äga företrädesrätt under tid,
som här nedan bestämmes.
b. Till följd härav skall ansökan, som sedermera inom utgången
av denna tid göres i annat unionen tillhörande land, icke anses kraftlös
på grund av åtgärder, vidtagna under mellantiden, sålunda enkannerligen
icke genom annan ansökan, genom uppfinningens offentliggörande eller
utövande, genom hållande till salu av exemplar av mönstret eller modellen,
genom begagnande av märket.
c. Tiden för ovannämnda företrädesrätt utgör, i fråga om patent
och nyttighetsinodeller, tolv månader och, i fråga om industriella mönster
och modeller ävensom fabriks- eller handelsmärken, fyra månader.
d. Den, som vill taga i anspråk företrädesrätt på grund av tidigare
ansökning, åligger att uppgiva tiden då och det land, där denna ansökning
blivit gjord. Varje land äger bestämma den tidpunkt, då denna uppgift
senast skall lämnas. Sådan uppgift skall angivas i de av vederbörande
myndighet utgivna publikationer, och enkannerligen i de utfärdade
patenten och därtill hörande beskrivningar. De kontraherande länderna
kunna fordra, att uppgift, varom ovan nämnts, också skall åtföljas av
kopia av den tidigare gjorda ansökningen (beskrivning, ritningar etc.), till
riktigheten bestyrkt av den myndighet, vilken mottagit ansökningen.
Denna kopia behöver icke vara legaliserad; dock må kunna föreskrivas,
att den skall vara åtföljd av bevis om tiden, då ansökningen gjordes, utfärdat
av vederbörande myndighet, ävensom av översättning. Andra fordringar
än nu sagts kunna icke ställas på ifrågavarande uppgift, såvitt
det gäller den tidpunkt, då själva ansökningen göres. Varje kontraherande
land äger bestämma det äventyr, som ett försummat iakttagande av i
denna artikel omnämnda formaliteter skall medföra, dock att detta äventyr
ej må sträcka sig längre än till förlust av prioritetsrätten.
e. Ytterligare handlingar eller bevis må senare kunna infordras.
Art. 4 bis.
Patent, som i de olika kontraherande länderna begäras av personer,
ifråga om vilka konventionen enligt bestämmelserna i artiklarna 2 och 3
äger tillämpning, skola vara oberoende av patent, som för samma uppfinning
erhållits i andra länder, vare sig tillhörande unionen eller icke.
Denna bestämmelse skall gälla utan inskränkning, enkannerligen så,
att patent, som sökts under prioritetstiden, äro oberoende såväl i fråga om
skälen till ogiltighet eller förverkande, som beträffande deras normala
giltighetstid.
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Den är tillämplig på patent, som äga bestånd vid tidpunkten för
dess ikraftträdande.
Detsamma skall, i händelse av länders anslutning, gälla för de vid
tidpunkten för anslutningen å ömse sidor bestående patent.
Art. 5.
Patent förverkas icke därigenom, att patenthavaren till det land, i
vilket patent erhållits, inför föremål, som blivit tillverkade i annat unionen
tillhörande land.
Dock skall patenthavaren icke desto mindre vara förpliktigad att i
det land, dit han inför de patenterade föremålen, utöva sin patenterade
uppfinning, i enlighet med nämnda lands lagar, men med den inskränkning
att patenthavaren icke skall kunna förverka sitt patent till följd av
underlåten utövning i ett unionsland, förr än tre år förflutit från ansökningens
ingivande i detta land, och endast i det fall att patenthavaren
icke förmår visa giltigt skäl till sin underlåtenhet.
Art. 0.
Varje i hemlandet vederbörligen registrerat fabriks- eller handelsmärke
skall kunna registreras samt erhålla skydd utan avseende å dess
form (telle quelle) i vart och ett av unionens övriga länder.
Dock kan registrering vägras eller förklaras ogiltig för:
l:o) Märken, vilka äro av beskaffenhet att göra intrång i av tredje
person förvärvad rätt i det land, där skydd begäres;
2:o) Märken, helt och hållet saknande utmärkande karaktär eller
uteslutande sammansatta av tecken eller benämningar, vilka i allmänna
handeln kunna tjäna till att angiva varors slag, beskaffenhet, mängd, bestämmelse,
värde, ursprungsort eller tidpunkten för deras framställande
eller som blivit vanliga i gängse språkbruk eller i lojalt och konstant
handelsbruk i det land, där skydd är begärt;
Vid bedömandet av ett märkes utmärkande karaktär bör avseende
fästas vid alla faktiska omständigheter, enkannerligen vid den tidslängd,
under vilken märket varit i bruk.
3:o) Märken, som äro stridande mot god sed eller allmän ordning.
Som hemland anses det land, där den registreringssökande har sitt
förnämsta etablissement.
Är detta förnämsta etablissement icke beläget inom något av de till
unionen hörande länder, räknas såsom hemland det land, den registreringssökande
tillhör.
33
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Art. 7.
Beskaffenheten av det föremål, varå fabriks- eller handelsmärke är
avsett att anbringas, må icke i något fall utgöra hinder för registrering
av märket.
Art. 7 bis.
De kontraherande länderna förbinda sig att tillåta registrering av och
förläna skydd åt märken, som tillhöra föreningar (des collectivités), vilkas
bestående icke strider mot ursprungslandets lagstiftning, även om dessa
föreningar icke besitta industriellt eller handelsetablissement.
Varje land skall dock äga bestämma de särskilda villkor, under
vilka förening må tillåtas att skydda sina märken.
Art. 8.
Firma, skall, vare sig den ingår i fabriks- eller handelsmärke eller icke,
jämväl utan registrering åtnjuta skydd i samtliga till unionen hörande länder.
Art. 9.
Varor, å vilka olovligen finnes anbragt fabriks- eller handelsmärke
eller firma, skola tagas i beslag vid införseln till de unionen tillhörande
länder, i vilka ifrågavarande märke eller firma äger rätt till laga skydd.
Om lagstiftningen i något land icke medgiver beslag vid införseln,
skall sådant beslag ersättas med införselförbud.
Beslag skall likaledes verkställas i det land, där den olovliga beteckningen
anbragts, eller i det land, till vilket varan blivit införd.
Beslag skall verkställas på begäran vare sig av allmän åklagare eller
annan behörig myndighet eller av målsägare, enskild person eller bolag,
i enlighet med varje lands inhemska lagstiftning.
Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å transitogods.
Därest lagstiftningen i ett land icke medgiver, vare sig beslag vid
införseln eller införselförbud eller beslag inom landet, skola sådana åtgärder
ersättas med de åtgärder och medel, det ifrågavarande landets lagstiftning
i jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
Art. 10.
Föreskrifterna i föregående artikeln äro tillämpliga å varor, på vilka
falskeligen finnes anbragt namnet å ett bestämt ställe såsom ursprungsort,
då sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller i bedräglig avsikt
lånad firma.
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 64 Käft. (År 96.)
5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Målsägande är varje producent, fabrikant eller handlande, som sysselsätter
sig med produktion eller fabrikation av eller handel med varor
av ifrågavarande slag och som idkar rörelse vare sig på det ställe, som
falskeligen angivits såsom ursprungsort, eller i den trakt, där detta ställe
är beläget.
O
Art. 10 bis.
Samtliga kontralierande länder förbinda sig att tillförsäkra dem, vilka
tillhöra något unionsland, verksamt skydd mot illojal konkurens.
Art. 11.
De kontraherande länderna skola med avseende å varor, som utställas
å internationella, officiella eller officiellt erkända utställningar, anordnade
inom något bland dem, i överensstämmelse med varje lands inre
lagstiftning, meddela provisoriskt skydd åt patenterbara uppfinningar, nyttig!)
etsmodeller, industriella mönster eller modeller, ävensom åt fabrikseller
handelsmärken.
Art. 12.
Vart och ett av de kontraherande länderna förbinder sig att anordna
ett särskilt förvaltningsorgan för ärenden, rörande den industriella äganderätten,
ävensom ett centralställe med ändamål att hålla patentbeskrivningar,
nyttighetsmodeller, industriella mönster eller modeller och fabriks- eller
handelsmärken tillgängliga för allmänheten.
Detta förvaltningsorgan skall publicera, så vidt möjligt, en officiell
periodisk tidskrift.
Art. 13.
Den i Bern under namn av internationella byrån till skyddande av
den industriella äganderätten inrättade internationella anstalten är ställd
under det Schweiziska Edsförbundets regerings höga skydd, vilken reglerar
dess organisation och övervakar dess verksamhet.
Det åligger den internationella byrån att samla alla slag av upplysningar
angående skyddande av den industriella äganderätten samt att sammanfatta
dessa till en allmän statistisk redogörelse, vilken utdelas till
samtliga vederbörande myndigheter. Byrån skall företaga allmännyttiga
undersökningar av intresse för unionen samt med stöd av de handlingar,
som av de särskilda vederbörande myndigheterna ställas till dess förfo
-
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 96. 35
gande, på franska språket utgiva en tidskrift rörande de frågor, som angå
unionens föremål.
Denna tidskrifts häften ävensom alla andra handlingar, som utgivas
av den internationella byrån, skola utdelas till vederbörande myndigheter
i de unionen tillhörande länder i förhållande till här nedan omförmälda
bidragsenheter. Begäras ytterligare exemplar och handlingar vare sig av
nämnda myndigheter eller av bolag eller enskilda personer, skola de särskilt
betalas.
Den internationella byrån skall städse gå medlemmarna i unionen
till hända med införskaffande av sådana särskilda upplysningar beträffande
den internationella behandlingen av frågor rörande den industriella äganderätten,
vilka för dem kunna vara av nöden. Den skall årligen om sin
verksamhet avgiva redogörelse, vilken skall delgivas alla unionens medlemmar.
Det franska språket skall vara byråns officiella språk.
Omkostnaderna för den internationella byrån bestridas gemensamt
av de kontraherande länderna. De må icke i någon händelse överskrida
en summa av årligen sextiotusen francs.
För bestämmande av beloppet av varje lands bidrag till denna
summa, skola de kontraherande länderna ävensom de länder, som sedermera
kunna komma att tillträda unionen, indelas i sex klasser, av vilka
var och en skall lämna bidrag i förhållande till ett visst antal enheter,
nämligen:
l:a klassen efter
2:a » *
3:e » »
4:e » »
5:e > »
6:e » »
25 enheter,
20 »
15 >
10 i
5 »
3 »
Dessa koefficienter skola multipliceras med antalet länder i varje
klass. Summan av sålunda erhållna produkter angiver antalet enheter, å
vilka hela kostnaden fördelas. Kvoten angiver storleken av det på varje
enhet belöpande bidrag.
Vart och ett av de kontraherande länderna skall vid sitt inträde i
unionen tillkännagiva, till vilken klass det önskar bliva räknat.
Det Schweiziska Edsförbundets regering skall öva tillsyn över den
internationella byråns utgifter, lämna nödiga förskott och granska den årliga
räkenskapen, vilken skall delgivas övriga vederbörande myndigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Art. 14.
Denna konvention skall underkastas periodiskt återkommande revisioner
i syfte att i densamma införa sådana förbättringar, som kunna bidraga
till fullkomnande av unionens inrättning.
För sådant ändamål skola tid efter annan i något av de kontraherande
länderna hållas konferenser mellan delegerade för bemälda länder.
Det åligger vederbörande myndighet i det land, där nästa konferens
skall hållas, att med biträde av den internationella byrån förbereda konferensens
arbeten.
Direktören för den internationella byrån skall å konferenserna närvara
vid sammankomsterna samt äger taga del i förhandlingarna men icke
O O o
i besluten.
Art. 15.
De kontraherande länderna förbehålla sig rätt att sinsemellan träffa
särskilda överenskommelser angående skydd för den industriella äganderätten,
dock må sådana överenskommelser icke stå i strid med föreskrifterna
i denna konvention.
Art. 10.
De länder, vilka icke deltagit i denna konvention, äga att på begäran
tillträda densamma.
Sådant tillträde skall på diplomatisk väg tillkännagivas för Schweiziska
Edsförbundets regering och av denna för samtliga övriga regeringar.
Tillträde medför utan vidare åtgärd godkännande av alla bestämmelser
och rättighet att komma i åtnjutande av alla förmåner, som finnas
stadgade i denna konvention, samt erhåller gällande kraft en månad efter
det schweiziska regeringen avsänt meddelande därom till unionens övriga
länder, såvida icke ett senare datum angivits av det tillträdande landet.
Art. 16 bis.
De kontraherande länderna äga rätt att för sina kolonier, besittningar,
underlydande och skyddsområden eller för vissa av dem när som helst
biträda denna konvention.
De kunna för detta ändamål antingen förklara att samtliga deras
kolonier, besittningar, underlydande och skyddsområden inbegripas i detta
biträdande av konventionen, eller uttryckligen angiva dem, som äro däri
inbegripna, eller inskränka sig till att tillkännagiva, vilka äro därifrån
uteslutna.
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 96.
37
Denna förklaring skall skriftligen tillkännagivas för Schweiziska Edsförbundets
regering och genom denna för samtliga övriga regeringar.
De kontraherande länderna kunna på samma sätt för sina kolonier,
besittningar, underlydande eller skyddsområden eller för vissa av dem
uppsäga konventionen.
Art. 17.
Genomförandet av de i denna konvention innehållna ömsesidiga förbindelser
är, i den mån det kan vara nödigt, beroende därav, att sådana
formaliteter och regler blivit behörigen iakttagna, vilkas användning de
kontraherande länderna, i och för dylikt genomförande, må vara grundlagsenligt
förpliktade att påkalla; vilket de härmed förbinda sig att göra
så snart som möjligt.
Art. 17 bis.
Denna konvention skall förbliva i kraft under obestämd tid till ett
ett år förflutit efter den dag, då uppsägelse därav skett.
Uppsägelse sker hos Schweiziska Edsförbundets regering och gäller
endast i avseende å det land, som verkställt densamma. För övriga kontraherande
länder förbliver konventionen i kraft.
Art. 18.
Denna akt skall ratificeras och ratifikationerna skola deponeras i
Washington senast den 1 april 1913. Den skall träda i kraft mellan de
länder, som ratificerat densamma, en månad efter utgången av nämnda tid.
Denna akt, med dess slutprotokoll, skall, beträffande de länder, som
hava ratificerat densamma, träda i stället för konventionen i Paris den 20
mars 1883 med därtill hörande slutprotokoll, protokollet i Madrid den 15
april 1891 angående bidrag till upprätthållande av internationella byrån
och tilläggsakten i Bryssel den 14 december 1900. Förenämnda akter
skola emellertid fortfarande gälla beträffande de länder, som icke hava
ratificerat föreliggande akt.
Art. 19.
Denna konvention skall undertecknas i ett enda exemplar, vilket
skall deponeras i Nordamerikas Förenta Staters regerings arkiv. Bestyrkt
kopia skall genom samma regerings försorg tillställas en var av unionsländernas
regeringar.
38
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Slutprotokoll
Till art. I.
Uttrycket »industriell äganderätt» bör förstås i dess vidsträcktaste
bemärkelse; det inbegriper varje produktion fallande inom området för
lantbruksindustrin (viner, spannmål, frukter, boskap m. m.) eller för den
extraktiva industrin (mineralier, mineralvatten m. in.).
Till art. 2.
a) Under uttrycket »patent» inbegripas de olika slag av patent, som
enligt de kontraherande ländernas lagstiftningar kunna förekomma, såsom
importpatent, förbättringspatent m. fl., och vare sig de avse förfaringssätt
eller produkter.
b) Föreskriften i art. 2, enligt vilken av dem, som tillhöra något
unionsland, icke må fordras, att de skola äga fast boningsort och etablissement,
har en förklarande betydelse och bör följaktligen vara tillämplig på
alla rättigheter, vilka uppkommit på grund av konventionen den 20 mars
1883 före nu ifrågavarande akts trädande i kraft.
c) Föreskrifterna i art. 2 beröra icke någon av de kontraherande
ländernas lagstiftning om processordningen vid domstolarna och dessas
kompetens, eller om boningsort eller förordnande av ombud, då sådant
fordras enligt lagarna om patent, nyttighetsmodeller, varumärken etc.
Till art. 4.
Då skydd sökts för industriellt mönster eller modell i ett land under
åberopande av rätt till prioritet på grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell,
skall prioritetstiden räknas såsom i art. 4 är bestämt för industriella
mönster och modeller.
Till art. 6.
Bestämmelsen i första stycket av artikeln 6 utesluter icke rätt att
av sökanden fordra av vederbörande myndighet utfärdat bevis om i hemlandet
skedd behörig registrering.
Begagnandet av offentliga vapen, emblemer eller utmärkelsetecken,
vartill vederbörande myndighet icke lämnat tillstånd, eller av officiella
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
39
kontroll- eller garantibeteckningar eller -stämplar, som fastställts av något
land bland unionens länder, kan anses strida mot allmän ordning enligt
momentet 3 artikel 6.
Sådana märken skola dock icke anses strida mot allmän ordning,
vilka med vederbörligt tillstånd innehålla avbildningar av offentliga vapen,
utmärkelsetecken eller emblemer.
Ett märke kan icke heller anses strida mot allmän ordning av det
enda skäl, att det icke är överensstämmande med någon viss bestämmelse
uti lagstiftningen rörande märken, för så vitt icke denna bestämmelse just
har avseende på allmän ordning.
Detta slutprotokoll, vilket skall ratificeras samtidigt med den under
denna dag slutna konvention, skall betraktas såsom en integrerande del av
nämnda konvention samt äga samma kraft, giltighet och varaktighet som
denna.
40
Kzmgl. Maj:ts nåd. proposition nr ,96.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
1 april 1914.
Närvarande:
Justitieråden Thomasson,
SVEDELIUS,
Regeringsrådet Thulin,
Justitieråd et friherre Lemon hufvud.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6
mars 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för
det ändamålet § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent
den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd
för varumärken den 5 juli 1884 samt lag om ändrad lydelse av 20 § i
lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899.
Förslagen som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av överingenjören Nils Olof Wilhelm Rahm.
Lagrådet yttrade:
Den föreslagna nya lydelsen av 4 § 3) i lagen om skydd för varumärken
torde i två hänseenden innebära ändringar beträffande den inre
lagstiftningen, vilka icke för ratificerande av den internationella konvention,
som föranlett förslaget, äro med nödvändighet påkallade. 1 det slutprotokoll,
som förts vid konventionens ingående, uttalas att begagnandet
i varumärken av offentliga vapen, emblemer eller utmärkelsetecken eller
av officiella kontroll- eller garantibeteckningar eller -stämplar kan anses strida
nlot allmän ordning, men att sådana märken dock icke skola anses strida
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
41
mot allmän ordning, vilka med vederbörligt tillstånd innehålla avbildningar
av offentliga vapen, utmärkelsetecken eller emblemer. Så vitt angår registrering
här i riket i första hand av varumärken, som innehålla svenska
offentliga vapen eller stämplar, lärer i berörda uttalande icke hinder föreligga
att upprätthålla det förbud mot registrering, som stadgas i ovanberörda
moment i dess nuvarande avfattning. Emellertid har lagrådet
icke något att erinra mot en ändring i bestämmelsen, så att registrering
av dylikt varumärke må ske, om sökanden har lov att begagna däri intaget
vapen eller stämpel. Det låter tänka sig att t. ex. en utländsk näringsidkare
bär i riket antagits till kungl. hovleverantör och i sitt hemland fått
registrera ett varumärke, innehållande det svenska riksvapnet, som han fått
tillstånd att begagna. Registrering av märket även här i landet synes därefter
icke kunna avvisas. Att i fråga om svenska näringsidkare använda
ett annat förfaringssätt under likartade förhållanden lärer icke böra ifrågakomma.
Enligt departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet har
också patent- och registreringsverket redan vid nu gällande lagstiftning
icke nekat registrering, då sökanden styrkt sig äga tillstånd att begagna
det offentliga vapnet. Den avfattning, som i förslaget givits åt ifrågakomna
stadgande, torde dock icke kunna anses tillfredsställande. Då däri föreskrives
att varumärke ej må registreras, om i märket obehörigen intagits
offentliga vapen eller stämplar eller — vad därmed jämställts — offentliga
emblemer, är uttryckssättet tydligen hämtat från föregående moment
i samma lagrum, som avser varumärke, däri obehörigen intagits
annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta
egendom. Det ligger visserligen närmast till hands att antaga, att i båda
fallen samma betydelse borde inläggas i ordet »obehörigen». Beträffande
användandet av annans namn eller firma eller namnet på annans fasta
egendom torde den uppfattningen vara fullt stadgad, att användandet är
obehörigt, så snart icke till detsamma erhållits vederbörandes lov, direkt
eller indirekt. Bestämmelsen är ett uttryck för det skydd, som namnrätten
anses äga. Att överföra ett likartat betraktelsesätt på offentliga
vapen eller stämplar låter sig dock svårligen göras. Vad riksvapnet
angår belägges i lagen om rikets vapen med straff allenast nyttjande
av vapen, som utgör en förvanskning av det rätta riksvapnet. Vid
sådant förhållande kan man lätt ledas till den tolkningen av förslagets
ifrågavarande bestämmelse, att riksvapnets intagande i varumärke aldrig
skulle vara obehörigt. Enahanda tolkning kunde måhända göras gällande
även beträffande andra offentliga vapen eller stämplar. Att meningen
med stadgandet varit en annan, framgår emellertid av departementschefens
yttrande. Med ändringen har uppenbarligen avsetts allenast att
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 64 käft. (Nr 96.) 6
42
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 96.
icke lägga hinder i vägen för registrering, då sökanden styrkt sig äga
vederbörligt tillstånd att begagna vapnet eller stämpeln. Utan sådant
tillstånd skulle fortfarande som hittills registrering vara förbjuden. För
att klargöra stadgandets avsedda innebörd synes fördenskull en omredigering
böra äga rum.
Det andra hänseende, vari stadgandet ändrats utan att konventionen
nödvändiggjort ändringen, är att med offentliga vapen och stämplar likställts
offentliga emblemer, mot vilkas användande för närvarande icke
något förbud är stadgat. Huruvida här i landet något behov gjort sig
gällande att vinna skydd mot användande i varumärke av några sådana offentliga
tecken (enligt konventionen: insignes publics), som med berörda benämning
avses, har icke av departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet
eller i ämbetsmyndigheternas yttranden över konventionen berörts.
Lagrådet saknar förty tillräcklig grund för bedömande av frågan, om ur sådan
synpunkt lagändringen är lämplig. Emellertid anser sig lagrådet icke böra
underlåta att påpeka, att det ord, som sålunda föreslås till intagande i
lagtexten, knappast i det svenska språket har en fullt bestämd och fast
avgränsad betydelse. Man kan fördenskull befara att svårigheter vid lagbestämmelsens
tillämpning skulle komma att uppstå.
Utöver vad ovan anförts finner lagrådet de remitterade förslagen icke
föranleda någon erinran.
Ur protokollet.
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 29 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
samt chefen för finansdepartementet lagrådets genom utdrag av protokollet
över justitiedepartementsärenden den 6 mars 1914 inhämtade utlåtande
över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad tydelse av
4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 samt lag
om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller
den 10 juli 1899.
Efter att hava redogjort för lagrådets utlåtande anförde föredraganden:
»Vad lagrådet anmärkt mot användningen i förslaget till ändring i
varumärkeslagen av ordet ''obehörigen’ synes böra föranleda utbytande av
detta ord i 4 § 3) mot uttrycket ''utan vederbörligt tillstånd’.
44
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 96.
Med upptagande i nämnda lagrum även av emblemer torde i främsta
rummet hava avsetts att vinna förbud mot intagande i varumärken av
flaggor och standar. För ett sådant förbud synes mig i huvudsak tala
samma skäl som för förbud mot offentliga vapens och stämplars intagande
i varumärken. Emellertid kan ej nekas att vad lagrådet anmärkt om uttryckets
obestämdhet äger visst fog. Med hänsyn härtill och då, såsom
lagrådet erinrat, konventionen ej nödgar till lagändring i detta avseende,
synes frågan om en eventuell sådan lämpligen kunna tills vidare anstå,
för att upptagas i samband med den allmänna revision av lagstiftningen
om varumärken, vars företagande patentlagstiftningskommittén erhållit i
uppdrag.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta nu nämnda
lagförslag, varvid även en mindre redaktionell jämkning däri vidtagits».
Sedan föredraganden uppläst det omarbetade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5
juli 1884, hemställde han, att detta förslag ävensom de av lagrådet utan
anmärkning lämnade förslagen till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884 och lag om ändrad lydelse
av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli
1899 måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
J31S29
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1914 B:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad l s. 1 i texten