Med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen
1915-04-16 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:144, Med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
1
i
Nr 144.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där
avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om
ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen; given Stockholms
slott den 16 april 1915.
Under åberopande av bilagda i statsrådet ock lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud för vissa
personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt
till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 höft. (Nr 144.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
Förslag
till
Lag
om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av
krigsmakten är förlagd.
/
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Fälles någon till ansvar efter 10 kap. 14 § strafflagen och framgår
det av omständigheterna, att brottet blivit begånget vid agitatorisk
verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga, som inkallats
till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan av plikter mot fosterlandet
eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
må domstolen tillika föreskriva, att förbud må, på sätt i denna lag stadgas,
meddelas den dömde att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är
på stadigvarande sätt förlagd.
Domstolen må jämväl, om skäl därtill äro, förordna, att nämnda
föreskrift skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej vunnit
laga kraft.
2§-
Uppehåller sig den, beträffande vilken givits sådan föreskrift,
som i 1 § sägs, å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande
sätt förlagd, äger Konungens befallningshavande, där så anses påkallat, för
viss tid eller tills vidare förbjuda honom att vidare uppehålla sig därstädes.
Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning är förlagd,
och må, om förhållandena därtill föranleda, utsträckas att gälla jämväl
i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock må det ej förbjudas
någon att uppehålla sig inom kommun, där han är boende eller
äger fast egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller yrke, såvida
det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig eller förvärvat
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom
kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud, som nu är sagt,
bedriva agitatorisk verksamhet i det i 1 § angivna syfte.
Då tre år förflutit från det utslag, genom vilket allenast böter ålagts,
vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,
efter utståndet straff frigivits, må förbud ej vidare meddelas eller gälla.
Har beslut, varigenom domstol föreskrivit, att förbud må meddelas,
upphäfts av högre rätt, skall förbud, som utfärdats på grund av sådan
föreskrift, ej vidare vara gällande.
3 §.
Förbud, varom i denna lag är stadgat, må ej meddelas någon,
med mindre tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens
befallningshavande eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande
bestämmer, yttra sig i ärendet.
Har någon lämnat orten, sedan han kallats till sådant förhör, vare
det ej hinder för förbudets meddelande.
4 §•
Då förbud, som ovan sägs, meddelas någon, skall Konungens
befallningshavande förelägga honom skälig kort tid, inom vilken han
skall lämna det förbjudna området.
Har någon icke ställt sig nämnda föreläggande till efterrättelse,
eller har någon, sedan han fått del av förbudet, i strid mot detsamma
återvänt till område, där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande
avlägsna honom därifrån.
5 §•
Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst
område, där fullgöra någon honom enlig lag åliggande skyldighet eller
vill han där utöva honom tilkommande rösträtt i allmänt ärende, vare
förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.
Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd
att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna
området.
Finner Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter,
att meddelat förbud ej vidare bör gälla, må Konungens
befallningshavande häva förbudet, innan den tid utlupit, för vilken förbudet
meddelats.
4
Kungl. Majds Säd. Proposition Nr 144.
6 §•
Återvänder någon olovligen till område, från vilket lian enligt 4 §
blivit avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex
månader.
Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
7 §•
Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lag
meddelat, må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är
bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.
Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,
där ej annorlunda förordnas.
8 §•
Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,
må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga
befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, ehuru
domstol icke, på sätt i 1 § sägs, föreskrivit, att sådant förbud må
meddelas. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas
för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller tills
vidare, efter ty Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud, som
meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Förbud, om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den
tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må
meddelas.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 144.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall hava
följande ändrade lydelse:
Var som, muntligen----galle vad i 4 kap. 1 § stadgas.
Där någon — — — — vare lag som i 1 mom. sägs.
Har någon eljest----straffes med böter eller fängelse.
Vad i denna § är stadgat gälle — — — — åsyftade verkan.
Att den, som dömes till straff efter denna §, i vissa fall kan varda
underkastad förbud att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är
på stadigvarande sätt förlagd, därom är särskilt stadgat.
6
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 144.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med clielen för civildepartementet samt
cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen anförde chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot:
»I slutet av förra året inhämtades på förekommen anledning uppgifter
från de högre militära myndigheterna rörande de disciplinära Förhållandena
vid härens och flottans olika avdelningar. De därvid avgivna
rapporterna synas visserligen icke giva annat vid handen, än att
en god anda och disciplin hittills i allmänhet kunnat upprätthållas inom
krigsmakten. Av åtskilliga blandade hörda myndigheterna har emellertid
framhållits, att en utbredd försvarsfientlig agitation alltjämt bedreves,
särskilt bland det till tjänstgöring inkallade värnpliktiga manskapet,
vilken agitation medförde så stora faror för krigslydnadens uppratt
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 7
hållande, att särskilda åtgärder vore påkallade för stojande av densamma.
Med kännedom om motsvarande förhållanden i utlandet borde man
visserligen kunnat hysa den förhoppningen, att även i Sverige denna
verksamhet skulle inför världshändelsernas allvar upphöra eller åtminstone
väsentligt avtaga. Men långt ifrån att så blivit förhållandet,
synas 1 stället de försvarsfientliga sammanslutningarna inom vårt land
hava velat till det yttersta utnyttja de ökade tillfällen till propaganda,
som erbjudit sig därigenom, att antalet inkallade värnpliktiga under de
senaste månaderna vant osedvanligt stort. Såsom ett exempel på det
sätt, varpå nämnda agitation fortfarande bedrives, må här erinras om
ett 1 tidningen »Stormklockan». för den 28 november 1914 infört meddelande,
enligt vilket en militär agitationskornmitto tillsatts i Luleå
med uppgift att »propagera för en rent försvarsnihilistisk ståndpunkt i
mihtarfrågan», därvid »Boden skulle bli föremål för en särskilt hänsynslös
propaganda i antydd riktning».
Då ifrågavarande anarkistiskt färgade agitation, som sålunda icke
ens under ett farligt världsläge tvekar att söka nedsätta krigsmanskapets
disciplin och därmed även minska rikets värnkraft, uppenbarligen måste
anses vara av utomordentligt samhällsfarlig beskaffenhet, blir det för
statsmyndigheterna en bjudande plikt att här inskrida med de medel
som för ändamålet finnas nödiga. Visserligen framstår det för mi o’
såsom klart, att icke lagstiftningsåtgärder enbart härvidlag äro tillfyllest!
ivefvis äi det såväl för den enskilde medborgaren som ock för de
statens organ, åt vilka det uppväxande släktets medborgerliga och militära
uppfostran är anförtrodd, en uppgift av högsta vikt att söka bibringa
landets ungdom den övertygelsen, att fosterlandets urgamla frihet
och dess på nationell grund uppvuxna rätt och kultur äro värda att
försvaras. Eu sådan övertygelse och den därur framväxande känslan
av plikter mot fäderneslandet äro säkerligen det bästa värnet mot de
osunda påverkningar, som det här gäller att möta. Ävenledes är det
naturligtvis av stor betydelse, att anledningar till berättigat missnöje
med den militära tjänstgöringen, såvitt möjligt, undanröjas, så att värnpliktens
fullgörande ej medför större tunga än som är nödvändigt för
att utbildningsarbetet skall kunna på riktigt sätt bedrivas.
• endast med sådana medel söka bekämpa nämnda hänsynslöst
bedrivna propaganda kan emellertid icke vara tillräckligt. Redan tidigare
bär det befunnits nödigt att för detta ändamål tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder.
Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med
Kungl. Mapts av riksdagen antagna propositioner dels eu lag om vissa
opaginerad Kontrollera mot PDF
B Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning
till brott utan även försök att annorledes såsom genom prisande
av brottslig handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt
de i samma § stadgade straff blevo i väsentlig män skärpta, dels
en la°- om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster,
vilken lag ger vederbörande befälhavare rätt att, då sammankomst ar
utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring,
förbinda manskapet att deltaga i sammankomsten, om det pa giltiga
grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden,
åsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden 1 anslutning
härtill infördes vidare under år 1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
varigenom 10 kap. 14 § strafflagen i dess nya lydelse
gjordes tillämplig även å tryckta skrifter och vidare större möjlighet
än förut bereddes att indraga dylika skrifter, då de spridas vid trupp
eller ombord å flottans fartyg. _ . ,
Säkerligen hava dessa lagar vant av icke ringa betydelse, da det
gällt att bekämpa den fosterlandsfientliga propagandan och skydda
krigsmanskapet mot dess skadliga verkningar. Men det torde numera
vara av erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att nämnda lagar icke aro i
detta hänseende tillfyllestgörande. Vad särskilt angar lagen om förbud
för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster, sa har det visat
gjp. _ vad man ock under förarbetena till lagen befarade att sadana
sammankomster, som i lagen avses, ofta föregivas hava ett helt annat
ändamål än det verkliga, vilket för med sig, att förbud för kngsmanskap
att deltaga i en dylik sammankomst ofta icke meddelas just i de fall,
då sådant mest varit av nöden. Nämnda författning erbjuder icke heller,
lika litet som 10 kap. 14 § strafflagen, något medel mot den forsvarsfientliga
agitation, som icke bedrives offentligen inför menighet eller
folksamling utan enskilt man och man emellan.
I. nåo-on mån torde det väl vara möjligt att bereda okad effektivitet
åt redan gällande bestämmelser genom åtgärder av administrativ natur.
En dylik åtgärd har redan vidtagits, i det att genom ett nyligen utfärdat
cirkulär blivit polismyndigheterna ålagt att bringa sådana sammankomster
till de militära myndigheternas kännedom, vid vilka, enligt
vad nämnda myndigheter på giltiga grunder hava anledning antaga,
skola förekomma yttranden, som omförmälas i lagen den 16 juni 190b.
Därjämte lärer det emellertid vara nödvändigt att genom nya lagbestämmelser
skydda den värnpliktiga ungdomen mot den propaganda, a vilken
nu gällande lag icke är tillämplig. Något medel, som utgor ett effektiv
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
hinder mot all dylik propaganda lärer visserligen icke finnas. Detta bör
dock icke utesluta, att de medel anlitas, som i någon mån kunna
träffa densamma, även då den bedrives under sådana former, som hittills
icke varit atkomliga för däremot riktade åtgärder. I en till årets riksdag
avgiven motion har i sådant hänseende föreslagits, att i lagstiftningen
skulle införas nya direkt mot den försvarsfientliga agitationen
riktade straffbestämmelser. Då ett förslag att på detta sätt stävja
nämnda agitation alltså under den närmaste tiden kommer under
riksdagens prövning, vill jag icke för närvarande inlåta mig på frågan
om lämpligheten att med straff belägga vissa former av agitatorisk verksamhet.
Oberoende av denna frågas lösning anser jag det emellertid
vara av synnerlig betydelse att söka finna en utväg, som gör det
möjligt att hindra kända yrkesagitatorer, som redan tidigare fällts
till ansvar för det de upphetsat krigsfolket till brott mot krigslvdnaden
eller andra dylika brott, att fortfarande offentligt eller en
skilt
bedriva sin fördärvbringande verksamhet. Att lämna dylika personer
tillträde till platser, där krigsfolket är samlat till tjänstgöring,
är ju att med full vetskap om faran utsätta krigsfolket för densamma.
För att skydda krigsfolket mot deras inflytande lärer man därvid enligt
min mening icke böra tveka att använda ett medel, som visserligen
endast föga kommit till användning i vår lagstiftning, nämligen&att
förbjuda dem att uppehålla sig å platser, där det kan befaras, att
försvarsfientlig agitation framdeles kommer att av dem bedrivas.
Inom den utländska lagstiftningen äro dylika i preventivt syfte
meddelade inskränkningar i medborgarnes frihet att själv välja sin
vistelseort icke ovanliga. I Frankrike kan, då någon av domstol dömes
till ansvar för en förbrytelse, i utslaget meddelas särskild bestämmelse,
genom vilken polismyndigheterna erhålla befogenhet att förbjuda den
dömde att efter straffets avtjänande vistas å vissa angivna platser. Eu
dylik befogenhet skall alltid — såvida ej domstolen annorlunda förordnar
— meddelas, då domstolen dömer till vissa svårare frihetsstraff, och
kan dessutom, då så anses behövligt, givas vederbörande i ett stort
antal i lagen särskilt angivna fall, såsom då någon dömes för en förbrytelse,
som berör statens inre eller yttre säkerhet. I Norge kan förbud
att uppehålla sig å viss ort ådömas av domstol, då det på grund
av brottets beskaffenhet eller motiven till detsamma kan antagas, att
gärningsmannens närvaro på donna ort är förbunden med särskild fara
lör person eller egendom. Åven i andra länder finnas likartade stadgande^
i gällande strafflagstiftning. På flera håll, såsom i Tyskland,
Österrike och Italien, kan sålunda domstolen föreskriva, att en straffad
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 käft. (Nr 144.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
person skall ställas under polisuppsikt, med den verkan, att polismyndigheterna
kunna giva inskränkande föreskrifter i fråga om hans vistelseort.
Att meddela dylika mera generella stadganden i syfte att förbjuda
straffade personer att uppehålla sig å vissa platser, där man befarar, att
de särskilt kunna frestas att fortfara med den brottsliga verksamhet, för
vilken de en gång blivit dömda, synes mig emellertid icke nu kunna
ifrågasättas, utan torde frågan om införande av dylika bestämmelser
även i vårt land lämpligen böra anstå för att komma under behandling
i samband med den allmänna reformen av vår strafflagstiftning. För
närvarande vill jag därför inskränka mig till att föreslå, att den, som
jämlikt stadgandet i 10 kap. 14 § strafflagen eller annat tillämpligt
lagrum (8 kap. 3 eller 8 §§ strafflagen) förut dömts till ansvar för
det han uppmanat eller eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden
eller till ohörsamhet mot gällande bestämmelser i fråga om värnpliktigas
inställelse till tjänstgöring vid krigsmakten, skall under vissa förutsättningar
av Konungens befallningsliavande kunna förbjudas att uppehålla sig å ort,
där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd. Denna
bestämmelse är emellertid grundad på samma skäl, som givit anledningtill
ovannämnda i den utländska lagstiftningen givna stadganden, eller
angelägenheten att avlägsna en person från sådana platser, där särskild
lära föreligger, att han skall fortsätta den verksamhet, för vilken han
förut blivit straffad. Det synes dock icke vara lämpligt att överlämna
åt domstol att i samband med straffets åläggande meddela sådana förbud.
Domstolen saknar i allmänhet vid tidpunkten för straffets ådömande
möjlighet att bedöma, om sannolikhet föreligger för att den brottslige
påverkad av straffet eller av andra omständigheter i framtiden kommer att
avhålla sig från dylik agitatorisk verksamhet. Ansar det sig sedermera
genom hans åtgöranden eller förhållande, att särskild anledning
finnes att antaga, att hans vistelse å en viss plats medför fara för
att lian ånyo kommer att söka påverka krigsmanskapet i brottsligt syfte,
erfordras i allmänhet ett så snabbt avgörande av frågan, huruvida förbud
bör meddelas eller ej, att bestämmanderätten ej utan våda kan överlämnas
åt annan än den administrativa myndigheten. Ett dylikt förbud
synes mig allenast böra meddelas, då grundad anledning finnes att befara,
att han ämnar bedriva försvarsfientlig agitation å eu bestämd ort. Ett
förbud, som helt generellt avser alla platser inom riket, där krigsmanskap
är förlagt, lärer sålunda icke böra ifrågakomma. I syfte att förebygga
en dylik tillämpning av lagen torde som regel böra föreskrivas, att
förbud endast får meddelas person, som genom uppehåll å en viss plats
givit särskild anledning till misstanke att han ämnar förlägga sin verk
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
samhet just till nämnda plats. Lagen bör vidare äga tillämpning endast
beträffande verksamhet, som har till syfte att utplåna känslan av plikter
mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva
krigslydnaden. Uttryckssättet är härvid detsamma, som använts i lagen
den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster
och den under år 1909 genomförda ändringen i § 4
mom. 12 tryckfrihetsförordningen. Redan genom den avfattning omförmälda
lagstadganden erhållit har en så beskaffad agitation betecknats
såsom särskilt samhällsvådlig, och det lärer därför icke behöva möta
betänkligheter att genom ytterligare åtgärder söka skydda krigsfolket
för densamma, då detta visat sig vara av nöden.
På grund av vad jag nu anfört lärer det vara tydligt, att syftet
med den föreslagna lagstiftningen icke är att förhindra, att olika meningar
rörande nödvändigheten av ett mer eller mindre starkt försvar eller i
fråga om försvarsväsendets ordnande göra sig gällande. Endast å sådan
agitatorisk verksamhet, som omedelbart riktar sig mot ett lojalt iakttagande
av redan gällande föreskrifter i fråga om försvaret eller söker
undergräva disciplinen och därmed försvårar arbetet på den militära
utbildningen, böra lagens föreskrifter komma till tillämpning.
Om lagen till sitt tillämpningsområde begränsas, på sätt jag nu
nämnt, följer därav, att lagen icke kommer att bereda något skydd mot
upphetsande verksamhet av dem, som icke tidigare dömts till ansvar
för brott av förut angiven beskaffenhet. Under särskilt kritiska förhållanden
torde det emellertid vara nödvändigt att äga möjlighet att, då
uppenbar fara för disciplinens undergrävande föreligger, ingripa på ett
mera snabbt och effektivt sätt än eljest kan ske även gent emot dem,
som icke tidigare gjort sig skyldiga till dylikt brottsligt förfarande.
Att under sådana förhållanden förlita sig på andra mera långsamt verkande
medel till skapande av eu god anda och disciplin bland krigsfolket
torde nämligen lätt bliva ödesdigert. I lagen lärer därför böra
införas en bestämmelse av innehåll, att Konungen i händelse av krig
eller krigsfara, då så prövas erforderligt, kan förordna, att Konungens
befallningshavande skall äga befogenhet att utfärda förbud enligt lagen
även för annan än den, som förut blivit fälld till ansvar för sådant brott,
som ovan nämnts, såvida övriga i lagen stadgade förutsättningar för
förbudets meddelande äro för handen.
Enligt nu angivna allmänna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om förbud för vissa personer att
vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd.
Angående de särskilda bestämmelserna i den föreslagna lagen torde,
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
utöver vad jag redan anfört, följande böra framhållas. Förbud av ifrågavarande
slag torde i allmänhet böra avse allenast den kommun, inom
vars område ifrågavarande avdelning av krigsmakten är förlagd. Undantagsvis
kan det dock på grund av särskilda ortsförhållanden, såsom då
kasernbyggnaderna äro belägna i en utkant av kommunen eller en
militär avdelning är förlagd inom en landskommun, som gränsar intill
en stad eller annat större samhälle, tänkas, att agitation bland krigsfolket
med lätthet kan bedrivas, ehuru ledaren därav tagit sin vistelseort
inom någon i närheten liggande kommun. Då så finnes vara påkallat,
bör förbudet därför kunna utsträckas till eu eller flera angränsande
kommuner. Föreskrift därom har meddelats i 1 §.
Av nära till hands liggande orsaker har vidare i samma paragraf
införts bestämmelse, varigenom rätten att meddela dylikt förbud på det
sätt begränsats, att förbudet icke får avse kommun, där ifrågavarande
person är bosatt eller äger fast egendom eller har tjänst eller utövar
rörelse eller yrke. Då det emellertid är att befara, att personer bosätta
sig å en plats eller där förvärva sig någon kanske helt obetydlig fastighet
eller skaffa sig någon sysselsättning utan annat syfte än att förhindra,
att förbud mot vistelse å platsen skall kunna för dem utfärdas,
har nu nämnda stadgande förklarats icke vara tillämpligt, då det på
giltiga grunder kan antagas, att någon bosatt sig eller förvärvat fast
egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom eu
viss kommun för att utan hinder av förbud där kunna bedriva sådan
agitatorisk verksamhet, mot vilken lagens bestämmelser äro riktade.
I 1 § har vidare stadgats viss tid, efter vars utgång sådan strandom,
varom i lagen är fråga, ej längre kan medföra den verkan, att
förbud enligt lagen må meddelas eller redan meddelat förbud vara
gällande. Denna tid bär bestämts till tre år, vilka skola räknas, då
allenast böter ålagts, från det domen vunnit laga kraft, men, då någon
blivit dömd till frihetsstraff, från det den dömde efter utståndet straff
blivit frigiven.
Det är tydligen av största vikt, att ärenden angående förbud enligt
denna lag bliva handlagda med så stor skyndsamhet som möjligt, då
det eljest är att befara, att vederbörande fortsätter sin skadliga verksamhet
under den tid, som åtgår, innan förbud hinner meddelas. Det
är därför uppenbart, att en ganska summarisk procedur måste komma
till användning i dylika ärenden. Jag har dock ansett det böra stadgas,
att förbud icke får meddelas någon utan att han förut erhållit tillfälle
att vid förhör inför Konungens befallningshavande eller annan civil
myndighet, som av Konungens befallningshavande bestämmes, yttra
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
sig över den av vederbörande militära myndighet gjorda framställningen
om förbudets meddelande. Bestämmelse härom har intagits i 2 §.
I 3 § har stadgats en tid av tjugufyra timmar efter förbudets delgivande,
under vilken Konungens befallningshavande icke får vidtaga
några åtgärder för verkställighet av ett redan meddelat förbud. Billigheten
synes nämligen kräva, att förbudet icke omedelbart verkställes
utan att tid lämnas vederbörande att ordna sina personliga angelägenheter.
Om han icke inom nämnda tid frivilligt lämnat det förbjudna
området, är däremot Konungens befallningshavande berättigad att med
erforderliga medel avlägsna honom därifrån. Samma befogenhet har
tillagts Konungens befallningshavande, då någon, sedan han en gång
lämnat det område, där han ej äger vistas, i strid mot förbudet återvänder
dit.
På det att förbud av ifrågavarande beskaffenhet icke må bereda
den, som därav beröres, större personlig olägenhet än som är oundgängligen
nödvändigt för att avhålla honom från att utöva en obehörig verksamhet,
har jag ansett det särskilt böra uttryckas i lagen, att Konungens belallningshavande,
så snart giltig anledning kan anföras, är berättigad
att för kortare tid medgiva den utvisade rätt att vistas inom det förbjudna
området. Härigenom beredes honom möjlighet att begiva sig
dit, då någon viktigare angelägenhet skall av honom ombestyras. Dock
är han naturligtvis i ett dylikt fall skyldig att rätta sig efter de föreskrifter,
som med avseende å tiden för hans uppehåll å platsen meddelas
av Konungens befallningshavande. Ett stadgande angående rätt att
lämna sådant medgivande har därför införts i 4 §, där jämväl särskild
föreskrift ansetts böra meddelas därom, att den utvisade även utan
särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger rätt att uppehålla
sig inom det förbjudna området under den tid, som erfordras för att
han där skall fullgöra honom enligt lag åliggande skyldighet eller utöva
honom tillkommande rösträtt i allmänt ärende.
Den närmaste påföljden för ett överträdande av förbudet skulle,
såsom jag nyss nämnt, bestå däri, att den, som gör sig skyldig därtill,
av Konungens befallningshavande avlägsnas från det förbjudna området.
Däremot har det icke ansetts, att straffpåföljd bör inträda i annat fall,
ån då någon visar så uppenbart trots gent emot ett meddelat förbud,
att han ånyo återvänder till ifrågavarande område, sedan han på detta sätt,
blivit avlägsnad därifrån. Straffet har i detta fall bestämts till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Då förbud enligt lagen bör kunna meddelas även dem, som rent
tillfälligt vistas inom den kommun, där agitationen bedrives, men det ä
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ■ Nr 144.
andra sidan, på sätt förut är nämnt, icke synes lämpligt, att förbud
utfärdas utan att den, mot vilken det riktas, uppehållit sig å platsen,
har jag i (i § upptagit ett stadgande, varigenom förbudet kan vinna tilllämpning
även å annan än den, som vid förbudets meddelande vistas
inom kommunen, såvida kallelse till förhör enligt 2 § därstädes delgivits
honom.
För att underlätta lagens tillämpning har slutligen i 8 § stadgats,
att utslag, vars innehåll enligt 1 § berättigar till meddelande av förbud
enligt lagen, genom rättens eller domarens försorg skall insändas till
lantförsvarsdepartementet.
Klagan över beslut, som Konungens befallningskavande meddelat
enligt den föreslagna lagen, torde böra föras i den ordning, som eljest
är stadgad i administrativa mål och ärenden, och torde besvären lämpligen
böra överlämnas till avgörande av regeringsrätten. På grund härav
erfordras tillägg till den i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt gjorda uppräkningen av de mål, som tillhöra regeringsrättens
avgörande. Då emellertid ändring i nämnda lag torde påkallas jämväl
av annan anledning, lärer jag framdeles få anmäla denna fråga till övervägande.
»
Departementschefen uppläste därefter omförmälda förslag till lag
om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten
är förlagd, vilket förslag är av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Vidare hemställde departementschefen, att lagrådets yttrande över
förslaget måtte, för det ändamål § 87 i''egeringsformen omförmäler,
genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
15
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning
av krigsmakten är förlagd.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vistas någon, som fällts till ansvar för det lian uppmanat eller
eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden eller till ohörsamhet
mot gällande bestämmelser om värnpliktigas inställelse till tjänstgöring,
å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt
förlagd, och finnes giltig anledning att antaga, att han ämnar där bedriva
agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden, må förbud för honom att vidare uppehålla
sig därstädes efter framställning av på stället varande högste befälhavaren
för viss tid eller tills vidare av Konungens befallningshavande
meddelas. Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning
är förlagd, och må, om så finnes av förhållandena påkallat, utsträckas
att gälla även i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock
ma det ej förbjudas någon att uppehålla sig inom kommun, där han är
bosatt eller äger last egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller
yrke, såvida det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig
eller förvärvat fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse
eller yrke inom kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud,
som nu är sagt, bedriva agitatorisk verksamhet i ovan angivet syfte.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
Förbud, som i denna § avses, upphöre att gälla, om den, för vilken
förbudet utfärdats, genom högre rätts dom blivit befriad från ansvar.
Hava tre år förflutit från det dom, genom vilken allenast böter ålagts,
vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,
efter utståndet straff frigivits, må sådant förbud ej vidare meddelas
eller gälla.
2 §•
Förbud, som i 1 § omförmäles, må ej meddelas någon med mindre
tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens befallningshavande
eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande
bestämmer, yttra sig över framställningen om sådant förbud.
3 §.
Har, efter det förbud, som ovan sägs, delgivits den person förbudet
avser, denne icke inom tjugufvra timmar lämnat det förbjudna
området, eller har någon i strid mot meddelat förbud återvänt till område,
där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande avlägsna
honom därifrån.
4§-
Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst
område, där fullgöra någon honom enligt lag åliggande skyldighet eller
vill han där utöva honom tillkommande rösträtt i allmänt ärende, vare
förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.
Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd
att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna
området.
5 §•
Återvänder någon till område, från vilket han enligt 3 § blivit
avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex månader.
Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
17
6 §.
Förbud, som ovan sägs, må meddelas utan hinder därav att den,
som enligt 2 § kallats till förhör, efter kallelsens delgivning upphört att
vistas inom det område förbudet skall avse.
7 §•
Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lagmeddelat,
må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är
bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.
Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,
där ej annorlunda förordnas.
8 §.
Utslag, varigenom någon fällts till ansvar för brott, som i 1 §
sägs, skall genom rättens eller domarens försorg ofördröjligen insändas
till lantförsvarsdepartementet.
9 §•
Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,
må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga
befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, även för
annan än den, som blivit fälld till ansvar för brott, som i 1 § avses,
där de i nämnda § angivna förutsättningarna för sådant förbud i övrigt
äro för handen. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas
för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller
tills vidare, efter tv Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud,
som meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§
äga motsvarande tillämpning.
Förbud, om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den
tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må meddelas.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 käft. (Nr 144.)
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 141.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den
10 april 1915.
Närvarande:
Justitieråden Bergman,
Sjögren,
Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
16 mars 1915, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om förhud för vissa personer att vistas å ort, där
avdelning av krigsmakten är förlagd.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av andre ledamoten å justitiedepartementets avdelning för
lagärenden, hovrättsrådet Olof af Geijerstam.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter:
Justitieråden Bergman och Sjögren:
Med ifrågavarande lagförslag avses att söka stävja den försvarsfientliga
agitation, som inom vårt land bedrives bland härens och flottans
manskap. Enligt chefens för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
i ärendet avgivna yttrande har erfarenheten numera ådagalagt,
att de på ifrågavarande område nu gällande lagar icke äro tillfyllestgörande,
och att nya lagbestämmelser fördenskull äro erforderliga.. Vid
prövning av vilken väg man härvid bör gå har det ansetts lämpligast
att använda ett medel, vilket, såsom i nämnda yttrande framhålles,
19
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
hittills endast föga kommit till användning i vår lagstiftning. Förslaget
avser, att personer, som redan fällts till ansvar, för det de sökt förleda
till brott mot krigslydnaden eller andra dylika brott, skola kunna förbjudas
att uppehålla sig å platser, där det kan befaras, att försvarsfientlig
agitation framdeles kommer att av dem bedrivas. Arten av det
sålunda föreslagna medlet, vilket innebär en inskränkning i medborgarens
frihet att själv välja sin vistelseort, är ägnad att framkalla starka betänkligheter.
Men det bör å andra sidan framhållas, att bekämpandet
av den försvarsfientliga agitationen är av den allra största betydelse
för vårt land. Enligt vad omförmälda yttrande svnes giva vid handen,
anses också skyndsamma åtgärder i nämnda syfte vara erforderliga.
Då härtill kommer, att dylik inskränkning i rätten att välja vistelseort
flerstädes i utländsk strafflagstiftning kommit till användning såsom ett
i vissa fall oundgängligt medel för lagstiftningens effektivitet, torde
själva arten av det nu föreslagna medlet icke böra utgöra tillräcklig
anledning att avstyrka förslaget, om det ock hade varit önskvärt, att
frågan om iuförandet av detta hos oss relativt nya rättsinstitut kunnat
anstå till den allmänna revisionen av strafflagen.
Emellertid är enligt det remitterade förslaget hela handläggningen
av frågan om förbudets meddelande förlagd till administrativ myndighet.
En sådan anordning kan över huvud icke anses överensstämma
med allmänt vedertagna grundsatser om gränsen mellan administrativ
och judiciell kompetens, och detta så mycket mindre som förbudet i
förslaget förknippats med en persons sakfällande för brott, och förbudet
således i viss män måste anses såsom en straffpåföljd, likartad med
vissa andra s. k. bistraff. Med ovannämnda grundsatser överensstämmer
ej heller det förfarande, som enligt förslaget skulle kunna förekomma,
att sedan domstol fällt eu person till ansvar för ett i gällande strafflagnärmare
karakteriserat brott, det skulle tillkomma administrativ myndighet
att sedermera fastställa, att brottet i det föreliggande fallet varit
av den speciella art, som i förslagets 1 § angives såsom en av förutsättningarna
för att förbud skall kunna meddelas. Tydligt är ock, att
allenast genom handläggning inför domstol nödig utredning och bevisning
— bland annat medelst vittnen — kan vinnas, huruvida tillräckliga
skäl föreligga för meddelande av ett förbud. Mot förslaget att
förlägga hela frågan om förbudets meddelande till administrativ myndighet
talar även den omständigheten, att, såsom av departementschefen
anförts, även hos oss fråga kan uppstå om mera generella stadganden
i syfte att förbjuda straffade personer att uppehålla sig å vissa platser,
där de kunna frestas att fortfara med don brottsliga verksamhet, för
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
vilken de en gång blivit dömda. Därest dylika generella stadganden
införas i vår lagstiftning, kan det nämligen icke rimligtvis ifrågakomma
att helt och hållet förlägga dessa stadgande^ tillämpning till administrativ
myndighet.
Om den huvudprincip, på vilken det remitterade förslaget vilar,
således icke lärer kunna godtagas, synes man däremot utan att bryta
mot ovan omförmälda grundsatser kunna så fördela handläggningen av
frågan om förbudets meddelande mellan domstol och administrativ myndighet,
att det överlämnas till domstol att i sammanhang med ådömande
av ansvar för brott, med vilket förbudet i lagen förknippats, förklara,
att det må förbjudas den dömde att uppehålla sig inom område, som
i lagen bestämmes, därvid domstolen jämväl skall angiva maximitiden
för förbudets giltighet, under det att det skall tillkomma den administrativa
myndigheten att sedermera med stöd av detta domstolens förklarande
efter förhandenvarande förhållanden meddela den dömde förbud
att under viss tid uppehålla sig inom viss eller vissa angivna kommuner.
Genom en sådan anordning torde man kunna i erforderlig grad vinna
den begränsning vid tillämpningen av förbudet, som man i förslaget
avsett att ernå genom hela förfarandets förläggande till administrativ
myndighet. Det må tillika anmärkas, att endast om det remitterade
förslaget ändras i nu antydd riktning, detsamma torde komma i principiell
överensstämmelse med de stadganden i främmande länders lagstiftning,
vilka i departementschefens yttrande i viss mån åberopats
såsom stöd för förslaget.
I detta sammanhang bör framhållas, att förläggandet till domstol
av frågan om förbudets tillåtlighet torde påkalla en anknytning till
allmänna strafflagen. Det minsta, som härutinnan kan fordras, synes
vara intagandet i strafflagen av en allmän hänvisning till vad särskilt
är stadgat om förevarande påföljd.
Slutligen må här erinras, att vad ovan anförts icke avser det
i 9 § omförmälda fall, vilket längre fram skall bliva föremål för särskilt
yttrande.
Regeringsrådet Palmgren:
Om det också enligt min mening skulle, på sätt det remitterade
förslaget innehåller och under de garantier, som däri uppställas, kunna
utan fara för rättssäkerheten anförtros åt Konungens befallningshavande
att i dess helhet handlägga fråga om meddelande av sådant förbud,
som förslaget avser, något som synes böra möta mindre betänklighet
även därför att dylikt förbud icke torde behöva betraktas såsom något
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
slag av straff, så anser jag mig dock böra på de huvudsakliga skäl,
som i övrigt anförts av justitieråden Bergman och Sjögren, förorda,
att förslag i ämnet grundas på en sådan fördelning mellan domstol
och administrativ myndighet av liandläggning''en av frågan om förbuds
meddelande, som i det av dem avgivna yttrandet ifrågasatts.
Justitierådet Dyberg:
Det sätt för bekämpande av försvarsfientlig propaganda, som i
det remitterade förslaget valts, ger enligt min mening anledning till
starka betänkligheter.
Enligt förslaget skall det under vissa förutsättningar tillkomma
Konungens befallningshavande att förbjuda den, som på giltig grund
kan antagas ämna bedriva agitatorisk verksamhet i försvarsfientligt
syfte å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd,
att uppehålla sig därstädes. I åtskilliga främmande länder finnas
lagbestämmelser, som medgiva utfärdande av förbud för person att
uppehålla sig å ort, där hans vistelse kan anses vara samhällsfarlig,
men dessa bestämmelser, som torde åsyfta att förhindra straffade personer
att uppehålla sig å platser, där man befarar att de särskilt kunna
frestas att fortfara med den brottsliga verksamhet, för vilken de blivit
dömda, göra meddelande av dylikt förbud beroende av domstolens prövning
i sammanhang med brottslingens sakfällande, i det att det då
ankommer på domstolen antingen att själv meddela förbud eller att
gjva en föreskrift, på grund varav förbud sedermera kan av polismyndighet
utfärdas. Det föreliggande förslaget uppställer visserligen för
att förbud under vanliga förhållanden skall kunna meddelas den förutsättning
att den, mot vilken förbudet riktas, förut fällts till ansvar för
det han uppmanat eller eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden
eller till ohörsamhet mot gällande bestämmelser om värnpliktigas inställelse
-till tjänstgöring, men frågan huruvida förbud skall meddelas
eller ej är helt överlämnad till administrativ myndighets avgörande.
Att förlägga prövningen av en sådan fråga till annan myndighet än
vederbörande domstol anser jag ej tillrådligt. Skall man tillgripa utvägen
att i lagstiftningen införa förbud av ifrågavarande art, synes
mig det rätta sättet för genomförandet av en dylik anordning vara,
att domstolen, som har att ådöma straff för det brott, vars begående
skall utgöra förutsättning för förbudets meddelande, får åt sig uppdraget
att vid straffets utmätande jämväl pröva, huruvida förbud må
meddelas. Detta synes desto mera nödigt, som det ej lärer ifrågakomma
att fästa ifrågavarande förbud vid det yttre förhållandet, att straff en
-
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
ligt ett visst lagrum blivit ådömt, utan förbudet måste göras beroende
av att brottet varit förenat med särskilda omständigheter, som kunna
göra ett förbud erforderligt och vilkas betydelse i sådant avseende
endast torde kunna i sammanhang med själva rannsakningen om brottet
rätt uppskattas.
Ovan omförmälda lagbestämmelser i främmande länder torde, såsom
nämnts, åsyfta att förhindra straffade personer att uppehålla sig å platser,
där de kunna befaras bliva utsatta för särskilda frestelser att fortfara
med den brottsliga verksamhet, för vilken de blivit dömda. Enligt
förevarande förslag skall person kunna förbjudas att uppehålla sig å
viss ort, om giltig anledning finnes att antaga, att han ämnar där bedriva
agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslvdnanden. Den verksamhet, mot vilken förslaget sålunda
vänder sig, faller emellertid till stor del utom gränsen för vad
som i vårt land är belagt med straff. Så är särskilt fallet med den
agitation, som bedrives annorledes än inför menighet eller folksamling
eller genom skrift, som gärningsmannen utspritt eller utsprida låtit.
Enligt min tanke bör såsom en nödvändig förutsättning för meddelande
av förbud, som nu är i fråga, fordras, att de handlingar man genom
förbudet vill förhindra äro brottsliga, d. v. s. i lag belagda med straff.
Om den agitatoriska verksamhet, som åsyftas i förslaget, är samhällsfärlig
— såsom den otvivelaktigt är —, bör alltså efter min mening,
innan man inslår på vägen att genom förbud av ifrågavarande art söka
botemedel däremot, densamma i erforderlig omfattning göras till föremål
för lämpliga straffbestämmelser.
På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig förhindrad
tillstyrka den nu tillärnade lagstiftningsåtgärden, så vitt frågan gäller
vanliga, fredliga förhållanden.
För den händelse emellertid det framlagda förslaget kommer attr
på sätt inom lagrådet ifrågasatts, omarbetas i syfte att gorå förbuds
meddelande väsentligen beroende av domstols prövning, far jag beträffande
detaljbestämmelserna i ett sådant förslag hänföra mig till vad vid
det framlagda förslagets särskilda paragrafer nedan anföres.
Vad angår det i 9 § avsedda fall, vilket ej åsyftats i mitt nu avgivna
yttrande, kommer detsamma att särskilt beröras längre fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. '' 2o
Lagrådet:
1 §•
Om de inom lagrådet ifrågasatta grunderna för det remitterade
förslagets omarbetande varda godkända, samt det således skulle tillkomma
domstol att pröva, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till
brott, med ^ vilket det ifrågavarande förbudet i lagen förknippats, och,
därest så linnes vara förhållandet, huruvida honom bör förutom straff
ådömas påföljden att kunna förbjudas att under viss tid uppehålla sig
inom i lagen bestämt område, under det att den administrativa myndighetens
befogenhet skulle inskränkas till en prövning, på vad sätt med
hänsyn till förhandenvarande förhållanden domstolens beslut rörande
nämnda påföljd bör bringas till verkställighet, påkallas härav en omarbetning
av de i förevarande paragraf givna bestämmelserna.
Det är givetvis av stor vikt, att arten av det brott, med vilket
förbudet skall förknippas, i lagen karakteriseras så noggrant som möjligt.
För vinnande av detta syfte synes det vara lämpligt att angiva, dels att
nämnda brott skall vara en uppmaning till brott eller ett försök att eljest
förleda till brott, dels att domstolen skall finna denna uppmaning eller
detta försök hava framgått ur eller utgjort ett led i eu agitatorisk verksamhet
i sådant syfte, som i 1 § närmare omförmäles. Därjämte kan
anmärkas, att i lagen bör undvikas det mindre lämpliga uttrycket: »finnes
giltig anledning att antaga, att han ämnar där bedriva agitatorisk
verksamhet». Anses vid brottets karakteriserande böra användas något
uttryck motsvarande det i förslaget begagnade »brott mot krigslydnaden»,
torde dock sistnämnda uttryck icke böra ifrågakomma, då detsamma i
rubriken till 7 kapitlet i nya strafflagen för krigsmakten förekommer i
en betydligt mera inskränkt bemärkelse, än i förslaget torde vara avsett.
Da det ifrågasatta förbudet till sin natur är eller kan vara ett
mycket allvarligt ingrepp i vad som eljest utgör en allmän medborgerlig
rätt, synes förbud icke böra få anknytas till ett brott, som domstolen
ansett kunna försonas med endast bötesstraff, utan torde förbud böra
ifrågakomma endast då någon dömts till fängelse eller straffarbete. Om
detta vinner beaktande, skulle den tid intill tre år, som domstolen skulle
äga bestämma, alltid räknas från det den dömde efter utståndet straff
frigivits.
Om förfarandet i första hand förlägges till domstol, kan påföljden
tydligen icke, såsom i förslaget skett, anknytas till brott, för vilket
straff redan ådömts, då lagen träder i kraft.
Med de allmänna principerna om verkställighet av utslag, vari
-
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
genom straff ådömts, skulle bäst överensstämma, att domstols utslag
innefattande medgivande till förbuds meddelande icke finge gå i verkställighet,
förrän utslaget vunnit laga kraft. Härigenom skulle dock
lagens effektivitet i hög grad minskas. År den dömde icke häktad,
skulle han nämligen vara oförhindrad att under tiden, tills utslaget
vunnit laga kraft eller i anledning av besvär slutligen fastställts, fortsätta
sin agitation. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, att
domstolen, när skäl därtill äro, jämväl må kunna förordna, att dess utslag,
såvitt förbudet angår, må gå i verkställighet, utan hinder därav att utslaget
ej äger laga kraft. Varder utslaget i nu ifrågavarande del av
högre rätt upphävt, bör ett av Konungens befallningshavande med stöd
av detta utslag meddelat förbud upphöra att gälla. Skulle sedermera i
anledning av fullföljd talan den första domstolens utslag rörande förbudet
bliva fastställt, bör det av Konungens befallningshavande meddelade
förbudet ånyo lända till efterrättelse.
Då det kan bliva föremål för tvekan, huru uttrycket: »där avdelning
av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd» bör tolkas,
synes ett förtydligande härutinnan höra göras.
Vidkommande de i sista punkten av första stycket upptagna undantagen
må erinras, att uttrycket »bosatt» torde kunna tolkas såsom åsyftande
mantalsskrivningsorten. Då emellertid den faktiska boningsorten
lärer avses, synes uttrycket böra utbytas mot ett annat.
Slutligen må anmärkas, att det ej synes vara tillräckligt skäl att,
såsom i 1 § föreskrivits, göra förbudets meddelande beroende av på
stället varande högsta befälhavarens därom gjorda framställning.
2 §•
Därest, såsom under 1 § ifrågasatts, Konungens befallningshavandes
meddelande av förbud icke göres beroende av därom gjord framställning,
erfordras någon jämkning i 2 §:s avfattning.
3 §.
Det rådrum av tjugufyra timmar, som i förslaget lämnats den av
förbud träffade att kvarstanna å orten för att ordna sina angelägenheter,
synes kunna i vissa fall bliva onödigt långt och således bereda möjlighet
för honom att genom fortsatt agitation motverka förbudets ändamål.
Detta kunde särskilt antagas bliva förhållandet, om han kort förut infunnit
sig å orten allenast för ifrågavarande agitations bedrivande. Å
andra sidan torde även fall kunna inträffa, då skälig hänsyn till be
-
25
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 144.
rättigade intressen skulle betinga ett något längre rådrum. Med avseende
härå synes det böra överlämnas åt Konungens befallningshavande
att vid förbudets meddelande bestämma skälig kort tid, inom vilken den,
som förbudet avser, skall lämna det förbjudna området.
Andra stycket av denna paragraf kan föranleda den tolkningen,
att Konungens befallningshavande icke skulle äga att helt och hållet
återkalla meddelat förbud. Konungens befallningshavande synes emellertid
höra hava befogenhet att på särskild framställning eller eljest, om
förhållandena därtill giva anledning, återkalla förbudet.
5 §•
Då, såsom uppenbarligen i förslaget åsyftats, återvändande för att
bliva straffbart" måste hava skett olovligen, bör detta uttryckligen utsägas
i lagtexten. &
6 §•
Stadgandet i denna paragraf torde hava sin rätta plats i sammanhang
med 2 §:s innehåll.
8 §•
Om, i enlighet med vad under 1 § ifrågasatts, initiativet till förbuds
meddelande icke förlägges till militär myndighet, erfordras icke det här
föreskrivna insändandet av utslag till lantförsvarsdepartementet. Däremot
lärer åtgärd bliva av nöden för att bereda Konungens befallningshavande
kännedom om utslag, varigenom domstol i sammanhang med
en persons sakfällande för brott förklarat, att förbud, varom fråga är,
må meddelas den dömde; och torde även utslag, som i anledning av
förd klagan i sådant mål gives av högre rätt, böra bringas till Konungens
befallningshavandes kännedom.
9 §.
Det ligger i sakens natur, att i händelse av krig eller fara för krig
mera ingripande och hastigt verkande åtgärder kunna vara nödvändigatill
förhindrande av försvarsfient-lig agitation. De garantier, som under
vanliga förhållanden anses oeftergivliga till skydd för allmänt medborgerliga
rättigheter, måste under utomordentliga omständigheter vika
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 129 käft. (Nr 144.) 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
för det helas välfärd. Från denna synpunkt har i främmande länder
suspension av sådana rättigheter i viss omfattning förutsatts i lagstiftningen,
vanligen under form av rätt för regeringen att förklara viss ort
i belägringstillstånd. Stadgandet i 9 § synes vila på liknande grund.
Med hänsyn härtill torde principiellt sett icke något vara att erinra mot
innehållet av förevarande paragraf. I densammas formulering erfordras
emellertid någon jämkning, därest förslaget i övrigt kommer att omarbetas
i enlighet med förut antydda grunder.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
I
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 144.
27
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 april 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet samt cheferna för
lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen lagrådets den 10 innevarande
april avgivna utlåtande över det den 16 mars 1915 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning
av krigsmakten är förlagd.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande:
»Av lagrådets flesta ledamöter hava betänkligheter uttalats däremot,
att prövningen av frågan, om förbud i ett visst fall skall meddelas, enligt
förslaget helt och hållet överlämnats åt administrativ myndighet och icke
åt domstol. Två av ledamöterna hava därvid ifrågasatt, att handläggningen
av frågan om förbudets meddelande skulle på det sätt fördelas
mellan domstol och administrativ myndighet, att det överlämnades till
domstol att i sammanhang med ådömande av ansvar för brott, med
28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
■*
vilket förbudet förknippats, förklara, att det finge förbjudas den dömde
att uppehålla sig inom område, som i lagen bestämdes, därvid domstolen
jämväl skulle angiva maximitiden för förbudets giltighet, under det att
det skulle tillkomma den administrativa myndigheten att sedermera med
stöd av detta domstolens förklarande efter förhandenvarande förhållanden
meddela den dömde förbud att under viss tid uppehålla sig inom viss
eller vissa kommuner. Åven en av lagrådets övriga ledamöter har för
sin del förordat, att förslag i ämnet grundades på en sådan fördelning
mellan domstol och administrativ myndighet, dock under uttalande därav,
att det enligt hans mening kunde utan fara för rättssäkerheten anförtros
åt Konungens befallningshavande att, på sätt det remitterade förslaget
innehåller och under däri uppställda garantier, i dess helhet handlägga
frågan om meddelande av förbud.
Utan att vilja underkänna vikten av de skäl, som inom lagrådet
anförts till stöd för den uppfattningen, att förbud icke borde få meddelas
utan att domstol genom särskilt beslut därtill lämnat sitt medgivande,
finner jag det vara i viss mån tvivelaktigt, om en sådan ändring
i förslaget bör vidtagas. Av den avfattning lagen erhållit i det remitterade
förslaget torde det med tydlighet framgå, att det icke varit min
avsikt att här stadga någon ny straffpåföljd för personer, som dömts
till ansvar för uppmaning eller förledande till vissa brott. Jag har
icke heller åsyftat att genomföra någon i allmänhet gällande inskränkning
i dylika personers rätt att vistas å vilken ort inom riket som helst.
Endast under förutsättning att de genom eget förvållande giva anledning
till misstanke, att denna frihet av dem kommer att missbrukas
på ett sätt, som medför fara för rikets försvar, bär jag ansett, att en
sådan inskränkning borde ifrågakomma, sedan Konungens befallningshavande
i varje särskilt fall prövat, om en dylik åtgärd vore av behovet
påkallad. I nämnda prövning har jag funnit ligga erforderlig
säkerhet för att personer, som tidigare blivit dömda för brottsligagitation,
icke komma att förhindras att på lovligt sätt skaffa sig sysselsättning
var helst de önska, såvida de blott avhålla sig från att fortfarande
bedriva propaganda i försvarsfientlig riktning. Uppfattas förbudsåtgärden
icke såsom en straffpåföljd utan såsom en i den allmänna
ordningens intresse vidtagen säkerhetsåtgärd, ligger det icke heller enligt
min uppfattning något principiellt oegentligt däri, att denna®åtgärd,
såsom förut skett hos oss i en del likartade fall, vidtages på föranstaltande
av administrativ myndighet.
Då det emellertid icke kan förnekas, att en undersökning inför
domstol angående förefintligheten av vissa förutsättningar för förbudets
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 29
meddelande kan äga betydelse såsom ytterligare garanti för lagens riktiga
tillämpning, bär jag icke velat motsätta mig, att förslaget omarbetas i
förut antydd riktning. Dock utgår jag härvid ifrån att Konungens befallningshavandes
medverkan vid förbudets meddelande icke skall bliva
en ren verkställighetsåtgärd. Domstolens föreskrift att förbud får meddelas
bör icke medföra rätt för Konungens befallningshavande att utan
'' id^re undersökning utvisa den dömde, så snart han inställer sig å en
militär förläggningsort och icke förmår visa någon särskild anledning,
på grund varav lian skulle äga rätt att uppehålla sig där trots det meddelade
. förbudet, utan lagen bör pa det sätt tillämpas, att Konungens
befallningshavande endast meddelar förbud, då utredning föreligger om
behövligheten av ett förbud för den dömde att vistas å eu viss ort.
I anslutning till vad jag nu anfört hava bestämmelserna i förslagets
1 § underkastats omarbetning, därvid paragrafen uppdelats i
tv a paragrafer. Såsom förutsättning för att förbud skall kanna meddelas
någon har sålunda stadgats icke allenast att domstol dömt till
ansvar för visst brott utan även att rätten i samband därmed lämnat sitt
medgivande till förbudets meddelande. I enlighet med lagrådets hemställan
har vidare den förut föreslagna bestämmelsen att straffet skall hava
ådömts för uppmaning eller annat försök att förleda till brott mot krigslydnaden
eller ohörsamhet mot gällande bestämmelser om värnpliktigas
inställelse till tjänstgöring fått en ändrad avfattning. Det lärer nämligen
vara tillräckligt att förutsätta, dels att någon dömts till ansvar jämlikt
10 kap. 14 § strafflagen utan att det behöver angivas, att han gjort sig
skyldig till försök att förleda till brott av viss beskaffenhet, dels att det
befunnits framgå av omständigheterna i målet, att den straffskyldige
bedrivit agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga,
som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan
av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest
undergräva krigslydnaden samt att han vid denna verksamhet gjort
sig skyldig till sådan brottslig gärning, som nyss nämnts. Innan domstolen
föreskriver, att förbud far meddelas, skall den sålunda efter verkställd
utredning hava funnit icke blott att den straffskyldige i ett enstaka
fall sökt förleda till brott utan även att han bedrivit försvarsfientlig
propaganda i sådan utsträckning, att fara kan anses föreligga för att
denna verksamhet skall fortsättas efter straffets avtjänande. Något omnämnande
av de andra lagrum — utom 10 kap. 14 § strafflagen — på
grund av vilka sträf! kan ådömas för försök att förleda till brott har
jag icke funnit erforderligt, då ett meddelande av förbud i dessa fall
icke torde fa någon praktisk betydelse. Ändring har icke skett i för
-
30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.
slaget på grund av lagrådets anmärkning, att förbud endast borde ifrågakomma,
då någon dömts till fängelse eller straffarbete. Då det överlämnats
åt domstol att pröva om brottet blivit begånget i samband med
agitatorisk verksamhet i försvarsfientligt syfte, lärer nämligen, även om
förslaget lämnas oförändrat, förbud icke komma att medgivas beträffande
andra personer än sådana, vilkas verksamhet kan medföra en mera allvarlig
fara för rikets försvar.
Av lagrådet har föreslagits, att domstolen jämväl skulle bestämma
den maximitid, intill vilken förbud far meddelas av den administrativa
myndigheten. Detta förslag har icke av mig upptagits. Då i lagen
bestämts, att förbud icke i något fall får meddelas eller vara gällande,
sedan tre år förflutit från det utslag, genom vilket böter ålagts, vunnit
laga kraft eller från det den, som dömts till frihetsstraff, eftei utstandet
straff blivit frigiven, torde någon ytterligare garanti icke vara erforderlig
för att förbud ej skall meddelas, som avser en alltför lång tid. Enligt
min uppfattning är det även riktigast, att förbudets varaktighet inom nu
angivna gräns bestämmes med hänsyn till radande föihallanden vid
den tidpunkt, då förbudet utfärdas.
På lagrådets hemställan har vidare i 1 § upptagits den bestämmelsen,
att domstol, om skäl därtill äro, kan förordna, att domstolens
ifrågavarande utslag, såvitt angår den däri givna föreskriften, att förbud
får meddelas, skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej
vunnit laga kraft. Upphäves nämnda föreskritt av högre rätt, bör tydligen
ett på grund därav meddelat förbud icke vidare vara gällande.
Stadgande därom har intagits i den nya 2 §. Någon bestämmelse därom
att förbudet skall åter lända till efterrättelse, om den första domstolens
beslut fastställes i högsta instans, har däremot icke införts i lagen, utan
torde i sådant fall frågan om meddelande av förbud ånyo böla med hänsyn
till då rådande förhållanden prövas av Konungens befallningshavande.
Med uttrycket »där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande
sätt förlagd» har jag velat uttrycka, att förbud icke får avse ort, där
avdelning av krigsmakten pa ett mera tillfälligt sätt har sin förläggning.
Förbud skulle sålunda kunna meddelas i fråga om de förläggningsorter,
som finnas bestämda för alla regementen och därmed likställda truppförband
av armén eller kustartilleriet samt för flottans stationer ävensom
vidare beträffande de orter, där skolor eller andra d3dika inrättningar
vid krigsmakten äro förlagda. Däremot skulle förbud icke få meddelas
i frågli om t. ex. sådana orter, där bevaknings- eller skyddstrupper
på grund av något mindre stadigvarande behov blivit förlagda. Det
ifrågavarande uttrycket har emellertid bibehållits, då detsamma svårligen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 31
torde kunna ersättas med något annat, som med större tydlighet ånger
vad som åsyftats.
Med anledning av den anmärkning, som lagrådet anfört mot det
i förslaget använda uttrycket »är bosatt», har nämnda uttryck ändrats
till »är boende».
Det förut upptagna stadgandet, att förbud endast skall få meddelas
på framställning av den på stället varande högsta militära befälhavaren,
har i enlighet med lagrådets hemställan uteslutits. I samband därmed
har den i 8 § intagna bestämmelsen, att rättens utslag i där angivna
fall skall översändas till lantförsvarsdepartementet, fått utgå. De närmare
bestämmelser, som möjligen kunna visa sig erforderliga, för att
ifrågavarande utslag skola komma till Konungens befallningshavandes kännedom,
torde kunna meddelas i administrativ ordning utan att särskild bestämmelse
därom behöver intagas i lagen.
För att undanröja all tvekan rörande Konungens befallningshavandes
befogenhet att helt och hållet upphäva ett redan meddelat förbud, då
dess upprätthållande icke längre anses behövligt, har särskild bestämmelse,
varigenom sådan befogenhet tillagts Konungens befallningshavande,
intagits i 5 §. Genom detta stadgande är det tydligt, att förbudet icke
utgör ett bestämt hinder för den, som därav träffas, att bosätta sig inom
det lörbjudna området, om exempelvis tillfälle till arbetsförtjänst där skulle
erbjuda sig, utan kan han i ett dylikt fall ingå till Konungens befallningshavande
med ansökan om förbudets hävande.
I övriga delar av förslaget hava de av lagrådet föreslagna ändringarne
blivit vidtagna.
På grund av lagrådets hemställan har slutligen ett förslag till ändring
i 10 kap. 14 § strafflagen utarbetats, vilket förslag endast innehåller
hänvisning till vad i nu förevarande lag finnes stadgat därom att
förbud att uppehålla sig å vissa platser kan meddelas den, som blivit
dömd till straff efter nämnda lagrum.»
Sedan föredraganden uppläst det omarbetade förslaget till lag om
förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten
är förlagd, ävensom det nu upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 kap. 14 § strafflagen, hemställde han, att dessa förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall,
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1915:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Moj:ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakte a1 i texten
- LU 1915:53 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förl s. 1 i texten