Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen

1915-04-16 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:144, Med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

1

i

Nr 144.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där

avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag om

ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen; given Stockholms

slott den 16 april 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ock lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud för vissa

personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt

till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 höft. (Nr 144.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

Förslag

till

Lag

om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av

krigsmakten är förlagd.

/

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fälles någon till ansvar efter 10 kap. 14 § strafflagen och framgår

det av omständigheterna, att brottet blivit begånget vid agitatorisk

verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga, som inkallats

till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan av plikter mot fosterlandet

eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,

må domstolen tillika föreskriva, att förbud må, på sätt i denna lag stadgas,

meddelas den dömde att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är

på stadigvarande sätt förlagd.

Domstolen må jämväl, om skäl därtill äro, förordna, att nämnda

föreskrift skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej vunnit

laga kraft.

2§-

Uppehåller sig den, beträffande vilken givits sådan föreskrift,

som i 1 § sägs, å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande

sätt förlagd, äger Konungens befallningshavande, där så anses påkallat, för

viss tid eller tills vidare förbjuda honom att vidare uppehålla sig därstädes.

Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning är förlagd,

och må, om förhållandena därtill föranleda, utsträckas att gälla jämväl

i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock må det ej förbjudas

någon att uppehålla sig inom kommun, där han är boende eller

äger fast egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller yrke, såvida

det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig eller förvärvat

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom

kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud, som nu är sagt,

bedriva agitatorisk verksamhet i det i 1 § angivna syfte.

Då tre år förflutit från det utslag, genom vilket allenast böter ålagts,

vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,

efter utståndet straff frigivits, må förbud ej vidare meddelas eller gälla.

Har beslut, varigenom domstol föreskrivit, att förbud må meddelas,

upphäfts av högre rätt, skall förbud, som utfärdats på grund av sådan

föreskrift, ej vidare vara gällande.

3 §.

Förbud, varom i denna lag är stadgat, må ej meddelas någon,

med mindre tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens

befallningshavande eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande

bestämmer, yttra sig i ärendet.

Har någon lämnat orten, sedan han kallats till sådant förhör, vare

det ej hinder för förbudets meddelande.

4 §•

Då förbud, som ovan sägs, meddelas någon, skall Konungens

befallningshavande förelägga honom skälig kort tid, inom vilken han

skall lämna det förbjudna området.

Har någon icke ställt sig nämnda föreläggande till efterrättelse,

eller har någon, sedan han fått del av förbudet, i strid mot detsamma

återvänt till område, där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande

avlägsna honom därifrån.

5 §•

Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst

område, där fullgöra någon honom enlig lag åliggande skyldighet eller

vill han där utöva honom tilkommande rösträtt i allmänt ärende, vare

förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.

Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd

att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna

området.

Finner Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter,

att meddelat förbud ej vidare bör gälla, må Konungens

befallningshavande häva förbudet, innan den tid utlupit, för vilken förbudet

meddelats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds Säd. Proposition Nr 144.

6 §•

Återvänder någon olovligen till område, från vilket lian enligt 4 §

blivit avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex

månader.

Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lag

meddelat, må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är

bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,

där ej annorlunda förordnas.

8 §•

Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,

må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga

befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, ehuru

domstol icke, på sätt i 1 § sägs, föreskrivit, att sådant förbud må

meddelas. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas

för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller tills

vidare, efter ty Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud, som

meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§ i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Förbud, om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den

tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må

meddelas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 144.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall hava

följande ändrade lydelse:

Var som, muntligen----galle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon — — — — vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest----straffes med böter eller fängelse.

Vad i denna § är stadgat gälle — — — — åsyftade verkan.

Att den, som dömes till straff efter denna §, i vissa fall kan varda

underkastad förbud att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är

på stadigvarande sätt förlagd, därom är särskilt stadgat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 144.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med clielen för civildepartementet samt

cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen anförde chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot:

»I slutet av förra året inhämtades på förekommen anledning uppgifter

från de högre militära myndigheterna rörande de disciplinära Förhållandena

vid härens och flottans olika avdelningar. De därvid avgivna

rapporterna synas visserligen icke giva annat vid handen, än att

en god anda och disciplin hittills i allmänhet kunnat upprätthållas inom

krigsmakten. Av åtskilliga blandade hörda myndigheterna har emellertid

framhållits, att en utbredd försvarsfientlig agitation alltjämt bedreves,

särskilt bland det till tjänstgöring inkallade värnpliktiga manskapet,

vilken agitation medförde så stora faror för krigslydnadens uppratt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 7

hållande, att särskilda åtgärder vore påkallade för stojande av densamma.

Med kännedom om motsvarande förhållanden i utlandet borde man

visserligen kunnat hysa den förhoppningen, att även i Sverige denna

verksamhet skulle inför världshändelsernas allvar upphöra eller åtminstone

väsentligt avtaga. Men långt ifrån att så blivit förhållandet,

synas 1 stället de försvarsfientliga sammanslutningarna inom vårt land

hava velat till det yttersta utnyttja de ökade tillfällen till propaganda,

som erbjudit sig därigenom, att antalet inkallade värnpliktiga under de

senaste månaderna vant osedvanligt stort. Såsom ett exempel på det

sätt, varpå nämnda agitation fortfarande bedrives, må här erinras om

ett 1 tidningen »Stormklockan». för den 28 november 1914 infört meddelande,

enligt vilket en militär agitationskornmitto tillsatts i Luleå

med uppgift att »propagera för en rent försvarsnihilistisk ståndpunkt i

mihtarfrågan», därvid »Boden skulle bli föremål för en särskilt hänsynslös

propaganda i antydd riktning».

Då ifrågavarande anarkistiskt färgade agitation, som sålunda icke

ens under ett farligt världsläge tvekar att söka nedsätta krigsmanskapets

disciplin och därmed även minska rikets värnkraft, uppenbarligen måste

anses vara av utomordentligt samhällsfarlig beskaffenhet, blir det för

statsmyndigheterna en bjudande plikt att här inskrida med de medel

som för ändamålet finnas nödiga. Visserligen framstår det för mi o’

såsom klart, att icke lagstiftningsåtgärder enbart härvidlag äro tillfyllest!

ivefvis äi det såväl för den enskilde medborgaren som ock för de

statens organ, åt vilka det uppväxande släktets medborgerliga och militära

uppfostran är anförtrodd, en uppgift av högsta vikt att söka bibringa

landets ungdom den övertygelsen, att fosterlandets urgamla frihet

och dess på nationell grund uppvuxna rätt och kultur äro värda att

försvaras. Eu sådan övertygelse och den därur framväxande känslan

av plikter mot fäderneslandet äro säkerligen det bästa värnet mot de

osunda påverkningar, som det här gäller att möta. Ävenledes är det

naturligtvis av stor betydelse, att anledningar till berättigat missnöje

med den militära tjänstgöringen, såvitt möjligt, undanröjas, så att värnpliktens

fullgörande ej medför större tunga än som är nödvändigt för

att utbildningsarbetet skall kunna på riktigt sätt bedrivas.

• endast med sådana medel söka bekämpa nämnda hänsynslöst

bedrivna propaganda kan emellertid icke vara tillräckligt. Redan tidigare

bär det befunnits nödigt att för detta ändamål tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder.

Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med

Kungl. Mapts av riksdagen antagna propositioner dels eu lag om vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning

till brott utan även försök att annorledes såsom genom prisande

av brottslig handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt

de i samma § stadgade straff blevo i väsentlig män skärpta, dels

en la°- om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster,

vilken lag ger vederbörande befälhavare rätt att, då sammankomst ar

utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring,

förbinda manskapet att deltaga i sammankomsten, om det pa giltiga

grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden,

åsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka

hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden 1 anslutning

härtill infördes vidare under år 1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,

varigenom 10 kap. 14 § strafflagen i dess nya lydelse

gjordes tillämplig även å tryckta skrifter och vidare större möjlighet

än förut bereddes att indraga dylika skrifter, då de spridas vid trupp

eller ombord å flottans fartyg. _ . ,

Säkerligen hava dessa lagar vant av icke ringa betydelse, da det

gällt att bekämpa den fosterlandsfientliga propagandan och skydda

krigsmanskapet mot dess skadliga verkningar. Men det torde numera

vara av erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att nämnda lagar icke aro i

detta hänseende tillfyllestgörande. Vad särskilt angar lagen om förbud

för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster, sa har det visat

gjp. _ vad man ock under förarbetena till lagen befarade att sadana

sammankomster, som i lagen avses, ofta föregivas hava ett helt annat

ändamål än det verkliga, vilket för med sig, att förbud för kngsmanskap

att deltaga i en dylik sammankomst ofta icke meddelas just i de fall,

då sådant mest varit av nöden. Nämnda författning erbjuder icke heller,

lika litet som 10 kap. 14 § strafflagen, något medel mot den forsvarsfientliga

agitation, som icke bedrives offentligen inför menighet eller

folksamling utan enskilt man och man emellan.

I. nåo-on mån torde det väl vara möjligt att bereda okad effektivitet

åt redan gällande bestämmelser genom åtgärder av administrativ natur.

En dylik åtgärd har redan vidtagits, i det att genom ett nyligen utfärdat

cirkulär blivit polismyndigheterna ålagt att bringa sådana sammankomster

till de militära myndigheternas kännedom, vid vilka, enligt

vad nämnda myndigheter på giltiga grunder hava anledning antaga,

skola förekomma yttranden, som omförmälas i lagen den 16 juni 190b.

Därjämte lärer det emellertid vara nödvändigt att genom nya lagbestämmelser

skydda den värnpliktiga ungdomen mot den propaganda, a vilken

nu gällande lag icke är tillämplig. Något medel, som utgor ett effektiv

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

hinder mot all dylik propaganda lärer visserligen icke finnas. Detta bör

dock icke utesluta, att de medel anlitas, som i någon mån kunna

träffa densamma, även då den bedrives under sådana former, som hittills

icke varit atkomliga för däremot riktade åtgärder. I en till årets riksdag

avgiven motion har i sådant hänseende föreslagits, att i lagstiftningen

skulle införas nya direkt mot den försvarsfientliga agitationen

riktade straffbestämmelser. Då ett förslag att på detta sätt stävja

nämnda agitation alltså under den närmaste tiden kommer under

riksdagens prövning, vill jag icke för närvarande inlåta mig på frågan

om lämpligheten att med straff belägga vissa former av agitatorisk verksamhet.

Oberoende av denna frågas lösning anser jag det emellertid

vara av synnerlig betydelse att söka finna en utväg, som gör det

möjligt att hindra kända yrkesagitatorer, som redan tidigare fällts

till ansvar för det de upphetsat krigsfolket till brott mot krigslvdnaden

eller andra dylika brott, att fortfarande offentligt eller en
skilt

bedriva sin fördärvbringande verksamhet. Att lämna dylika personer

tillträde till platser, där krigsfolket är samlat till tjänstgöring,

är ju att med full vetskap om faran utsätta krigsfolket för densamma.

För att skydda krigsfolket mot deras inflytande lärer man därvid enligt

min mening icke böra tveka att använda ett medel, som visserligen

endast föga kommit till användning i vår lagstiftning, nämligen&att

förbjuda dem att uppehålla sig å platser, där det kan befaras, att

försvarsfientlig agitation framdeles kommer att av dem bedrivas.

Inom den utländska lagstiftningen äro dylika i preventivt syfte

meddelade inskränkningar i medborgarnes frihet att själv välja sin

vistelseort icke ovanliga. I Frankrike kan, då någon av domstol dömes

till ansvar för en förbrytelse, i utslaget meddelas särskild bestämmelse,

genom vilken polismyndigheterna erhålla befogenhet att förbjuda den

dömde att efter straffets avtjänande vistas å vissa angivna platser. Eu

dylik befogenhet skall alltid — såvida ej domstolen annorlunda förordnar

— meddelas, då domstolen dömer till vissa svårare frihetsstraff, och

kan dessutom, då så anses behövligt, givas vederbörande i ett stort

antal i lagen särskilt angivna fall, såsom då någon dömes för en förbrytelse,

som berör statens inre eller yttre säkerhet. I Norge kan förbud

att uppehålla sig å viss ort ådömas av domstol, då det på grund

av brottets beskaffenhet eller motiven till detsamma kan antagas, att

gärningsmannens närvaro på donna ort är förbunden med särskild fara

lör person eller egendom. Åven i andra länder finnas likartade stadgande^

i gällande strafflagstiftning. På flera håll, såsom i Tyskland,

Österrike och Italien, kan sålunda domstolen föreskriva, att en straffad

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 käft. (Nr 144.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

person skall ställas under polisuppsikt, med den verkan, att polismyndigheterna

kunna giva inskränkande föreskrifter i fråga om hans vistelseort.

Att meddela dylika mera generella stadganden i syfte att förbjuda

straffade personer att uppehålla sig å vissa platser, där man befarar, att

de särskilt kunna frestas att fortfara med den brottsliga verksamhet, för

vilken de en gång blivit dömda, synes mig emellertid icke nu kunna

ifrågasättas, utan torde frågan om införande av dylika bestämmelser

även i vårt land lämpligen böra anstå för att komma under behandling

i samband med den allmänna reformen av vår strafflagstiftning. För

närvarande vill jag därför inskränka mig till att föreslå, att den, som

jämlikt stadgandet i 10 kap. 14 § strafflagen eller annat tillämpligt

lagrum (8 kap. 3 eller 8 §§ strafflagen) förut dömts till ansvar för

det han uppmanat eller eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden

eller till ohörsamhet mot gällande bestämmelser i fråga om värnpliktigas

inställelse till tjänstgöring vid krigsmakten, skall under vissa förutsättningar

av Konungens befallningsliavande kunna förbjudas att uppehålla sig å ort,

där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd. Denna

bestämmelse är emellertid grundad på samma skäl, som givit anledningtill

ovannämnda i den utländska lagstiftningen givna stadganden, eller

angelägenheten att avlägsna en person från sådana platser, där särskild

lära föreligger, att han skall fortsätta den verksamhet, för vilken han

förut blivit straffad. Det synes dock icke vara lämpligt att överlämna

åt domstol att i samband med straffets åläggande meddela sådana förbud.

Domstolen saknar i allmänhet vid tidpunkten för straffets ådömande

möjlighet att bedöma, om sannolikhet föreligger för att den brottslige

påverkad av straffet eller av andra omständigheter i framtiden kommer att

avhålla sig från dylik agitatorisk verksamhet. Ansar det sig sedermera

genom hans åtgöranden eller förhållande, att särskild anledning

finnes att antaga, att hans vistelse å en viss plats medför fara för

att lian ånyo kommer att söka påverka krigsmanskapet i brottsligt syfte,

erfordras i allmänhet ett så snabbt avgörande av frågan, huruvida förbud

bör meddelas eller ej, att bestämmanderätten ej utan våda kan överlämnas

åt annan än den administrativa myndigheten. Ett dylikt förbud

synes mig allenast böra meddelas, då grundad anledning finnes att befara,

att han ämnar bedriva försvarsfientlig agitation å eu bestämd ort. Ett

förbud, som helt generellt avser alla platser inom riket, där krigsmanskap

är förlagt, lärer sålunda icke böra ifrågakomma. I syfte att förebygga

en dylik tillämpning av lagen torde som regel böra föreskrivas, att

förbud endast får meddelas person, som genom uppehåll å en viss plats

givit särskild anledning till misstanke att han ämnar förlägga sin verk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

samhet just till nämnda plats. Lagen bör vidare äga tillämpning endast

beträffande verksamhet, som har till syfte att utplåna känslan av plikter

mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva

krigslydnaden. Uttryckssättet är härvid detsamma, som använts i lagen

den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster

och den under år 1909 genomförda ändringen i § 4

mom. 12 tryckfrihetsförordningen. Redan genom den avfattning omförmälda

lagstadganden erhållit har en så beskaffad agitation betecknats

såsom särskilt samhällsvådlig, och det lärer därför icke behöva möta

betänkligheter att genom ytterligare åtgärder söka skydda krigsfolket

för densamma, då detta visat sig vara av nöden.

På grund av vad jag nu anfört lärer det vara tydligt, att syftet

med den föreslagna lagstiftningen icke är att förhindra, att olika meningar

rörande nödvändigheten av ett mer eller mindre starkt försvar eller i

fråga om försvarsväsendets ordnande göra sig gällande. Endast å sådan

agitatorisk verksamhet, som omedelbart riktar sig mot ett lojalt iakttagande

av redan gällande föreskrifter i fråga om försvaret eller söker

undergräva disciplinen och därmed försvårar arbetet på den militära

utbildningen, böra lagens föreskrifter komma till tillämpning.

Om lagen till sitt tillämpningsområde begränsas, på sätt jag nu

nämnt, följer därav, att lagen icke kommer att bereda något skydd mot

upphetsande verksamhet av dem, som icke tidigare dömts till ansvar

för brott av förut angiven beskaffenhet. Under särskilt kritiska förhållanden

torde det emellertid vara nödvändigt att äga möjlighet att, då

uppenbar fara för disciplinens undergrävande föreligger, ingripa på ett

mera snabbt och effektivt sätt än eljest kan ske även gent emot dem,

som icke tidigare gjort sig skyldiga till dylikt brottsligt förfarande.

Att under sådana förhållanden förlita sig på andra mera långsamt verkande

medel till skapande av eu god anda och disciplin bland krigsfolket

torde nämligen lätt bliva ödesdigert. I lagen lärer därför böra

införas en bestämmelse av innehåll, att Konungen i händelse av krig

eller krigsfara, då så prövas erforderligt, kan förordna, att Konungens

befallningshavande skall äga befogenhet att utfärda förbud enligt lagen

även för annan än den, som förut blivit fälld till ansvar för sådant brott,

som ovan nämnts, såvida övriga i lagen stadgade förutsättningar för

förbudets meddelande äro för handen.

Enligt nu angivna allmänna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till lag om förbud för vissa personer att

vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd.

Angående de särskilda bestämmelserna i den föreslagna lagen torde,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

utöver vad jag redan anfört, följande böra framhållas. Förbud av ifrågavarande

slag torde i allmänhet böra avse allenast den kommun, inom

vars område ifrågavarande avdelning av krigsmakten är förlagd. Undantagsvis

kan det dock på grund av särskilda ortsförhållanden, såsom då

kasernbyggnaderna äro belägna i en utkant av kommunen eller en

militär avdelning är förlagd inom en landskommun, som gränsar intill

en stad eller annat större samhälle, tänkas, att agitation bland krigsfolket

med lätthet kan bedrivas, ehuru ledaren därav tagit sin vistelseort

inom någon i närheten liggande kommun. Då så finnes vara påkallat,

bör förbudet därför kunna utsträckas till eu eller flera angränsande

kommuner. Föreskrift därom har meddelats i 1 §.

Av nära till hands liggande orsaker har vidare i samma paragraf

införts bestämmelse, varigenom rätten att meddela dylikt förbud på det

sätt begränsats, att förbudet icke får avse kommun, där ifrågavarande

person är bosatt eller äger fast egendom eller har tjänst eller utövar

rörelse eller yrke. Då det emellertid är att befara, att personer bosätta

sig å en plats eller där förvärva sig någon kanske helt obetydlig fastighet

eller skaffa sig någon sysselsättning utan annat syfte än att förhindra,

att förbud mot vistelse å platsen skall kunna för dem utfärdas,

har nu nämnda stadgande förklarats icke vara tillämpligt, då det på

giltiga grunder kan antagas, att någon bosatt sig eller förvärvat fast

egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom eu

viss kommun för att utan hinder av förbud där kunna bedriva sådan

agitatorisk verksamhet, mot vilken lagens bestämmelser äro riktade.

I 1 § har vidare stadgats viss tid, efter vars utgång sådan strandom,

varom i lagen är fråga, ej längre kan medföra den verkan, att

förbud enligt lagen må meddelas eller redan meddelat förbud vara

gällande. Denna tid bär bestämts till tre år, vilka skola räknas, då

allenast böter ålagts, från det domen vunnit laga kraft, men, då någon

blivit dömd till frihetsstraff, från det den dömde efter utståndet straff

blivit frigiven.

Det är tydligen av största vikt, att ärenden angående förbud enligt

denna lag bliva handlagda med så stor skyndsamhet som möjligt, då

det eljest är att befara, att vederbörande fortsätter sin skadliga verksamhet

under den tid, som åtgår, innan förbud hinner meddelas. Det

är därför uppenbart, att en ganska summarisk procedur måste komma

till användning i dylika ärenden. Jag har dock ansett det böra stadgas,

att förbud icke får meddelas någon utan att han förut erhållit tillfälle

att vid förhör inför Konungens befallningshavande eller annan civil

myndighet, som av Konungens befallningshavande bestämmes, yttra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

sig över den av vederbörande militära myndighet gjorda framställningen

om förbudets meddelande. Bestämmelse härom har intagits i 2 §.

I 3 § har stadgats en tid av tjugufyra timmar efter förbudets delgivande,

under vilken Konungens befallningshavande icke får vidtaga

några åtgärder för verkställighet av ett redan meddelat förbud. Billigheten

synes nämligen kräva, att förbudet icke omedelbart verkställes

utan att tid lämnas vederbörande att ordna sina personliga angelägenheter.

Om han icke inom nämnda tid frivilligt lämnat det förbjudna

området, är däremot Konungens befallningshavande berättigad att med

erforderliga medel avlägsna honom därifrån. Samma befogenhet har

tillagts Konungens befallningshavande, då någon, sedan han en gång

lämnat det område, där han ej äger vistas, i strid mot förbudet återvänder

dit.

På det att förbud av ifrågavarande beskaffenhet icke må bereda

den, som därav beröres, större personlig olägenhet än som är oundgängligen

nödvändigt för att avhålla honom från att utöva en obehörig verksamhet,

har jag ansett det särskilt böra uttryckas i lagen, att Konungens belallningshavande,

så snart giltig anledning kan anföras, är berättigad

att för kortare tid medgiva den utvisade rätt att vistas inom det förbjudna

området. Härigenom beredes honom möjlighet att begiva sig

dit, då någon viktigare angelägenhet skall av honom ombestyras. Dock

är han naturligtvis i ett dylikt fall skyldig att rätta sig efter de föreskrifter,

som med avseende å tiden för hans uppehåll å platsen meddelas

av Konungens befallningshavande. Ett stadgande angående rätt att

lämna sådant medgivande har därför införts i 4 §, där jämväl särskild

föreskrift ansetts böra meddelas därom, att den utvisade även utan

särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande äger rätt att uppehålla

sig inom det förbjudna området under den tid, som erfordras för att

han där skall fullgöra honom enligt lag åliggande skyldighet eller utöva

honom tillkommande rösträtt i allmänt ärende.

Den närmaste påföljden för ett överträdande av förbudet skulle,

såsom jag nyss nämnt, bestå däri, att den, som gör sig skyldig därtill,

av Konungens befallningshavande avlägsnas från det förbjudna området.

Däremot har det icke ansetts, att straffpåföljd bör inträda i annat fall,

ån då någon visar så uppenbart trots gent emot ett meddelat förbud,

att han ånyo återvänder till ifrågavarande område, sedan han på detta sätt,

blivit avlägsnad därifrån. Straffet har i detta fall bestämts till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Då förbud enligt lagen bör kunna meddelas även dem, som rent

tillfälligt vistas inom den kommun, där agitationen bedrives, men det ä

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ■ Nr 144.

andra sidan, på sätt förut är nämnt, icke synes lämpligt, att förbud

utfärdas utan att den, mot vilken det riktas, uppehållit sig å platsen,

har jag i (i § upptagit ett stadgande, varigenom förbudet kan vinna tilllämpning

även å annan än den, som vid förbudets meddelande vistas

inom kommunen, såvida kallelse till förhör enligt 2 § därstädes delgivits

honom.

För att underlätta lagens tillämpning har slutligen i 8 § stadgats,

att utslag, vars innehåll enligt 1 § berättigar till meddelande av förbud

enligt lagen, genom rättens eller domarens försorg skall insändas till

lantförsvarsdepartementet.

Klagan över beslut, som Konungens befallningskavande meddelat

enligt den föreslagna lagen, torde böra föras i den ordning, som eljest

är stadgad i administrativa mål och ärenden, och torde besvären lämpligen

böra överlämnas till avgörande av regeringsrätten. På grund härav

erfordras tillägg till den i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt gjorda uppräkningen av de mål, som tillhöra regeringsrättens

avgörande. Då emellertid ändring i nämnda lag torde påkallas jämväl

av annan anledning, lärer jag framdeles få anmäla denna fråga till övervägande.

»

Departementschefen uppläste därefter omförmälda förslag till lag

om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten

är förlagd, vilket förslag är av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Vidare hemställde departementschefen, att lagrådets yttrande över

förslaget måtte, för det ändamål § 87 i''egeringsformen omförmäler,

genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning

av krigsmakten är förlagd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vistas någon, som fällts till ansvar för det lian uppmanat eller

eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden eller till ohörsamhet

mot gällande bestämmelser om värnpliktigas inställelse till tjänstgöring,

å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt

förlagd, och finnes giltig anledning att antaga, att han ämnar där bedriva

agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden, må förbud för honom att vidare uppehålla

sig därstädes efter framställning av på stället varande högste befälhavaren

för viss tid eller tills vidare av Konungens befallningshavande

meddelas. Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning

är förlagd, och må, om så finnes av förhållandena påkallat, utsträckas

att gälla även i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock

ma det ej förbjudas någon att uppehålla sig inom kommun, där han är

bosatt eller äger last egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller

yrke, såvida det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig

eller förvärvat fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse

eller yrke inom kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud,

som nu är sagt, bedriva agitatorisk verksamhet i ovan angivet syfte.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

Förbud, som i denna § avses, upphöre att gälla, om den, för vilken

förbudet utfärdats, genom högre rätts dom blivit befriad från ansvar.

Hava tre år förflutit från det dom, genom vilken allenast böter ålagts,

vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,

efter utståndet straff frigivits, må sådant förbud ej vidare meddelas

eller gälla.

2 §•

Förbud, som i 1 § omförmäles, må ej meddelas någon med mindre

tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens befallningshavande

eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande

bestämmer, yttra sig över framställningen om sådant förbud.

3 §.

Har, efter det förbud, som ovan sägs, delgivits den person förbudet

avser, denne icke inom tjugufvra timmar lämnat det förbjudna

området, eller har någon i strid mot meddelat förbud återvänt till område,

där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande avlägsna

honom därifrån.

4§-

Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst

område, där fullgöra någon honom enligt lag åliggande skyldighet eller

vill han där utöva honom tillkommande rösträtt i allmänt ärende, vare

förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.

Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd

att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna

området.

5 §•

Återvänder någon till område, från vilket han enligt 3 § blivit

avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex månader.

Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

17

6 §.

Förbud, som ovan sägs, må meddelas utan hinder därav att den,

som enligt 2 § kallats till förhör, efter kallelsens delgivning upphört att

vistas inom det område förbudet skall avse.

7 §•

Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lagmeddelat,

må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är

bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,

där ej annorlunda förordnas.

8 §.

Utslag, varigenom någon fällts till ansvar för brott, som i 1 §

sägs, skall genom rättens eller domarens försorg ofördröjligen insändas

till lantförsvarsdepartementet.

9 §•

Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,

må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga

befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, även för

annan än den, som blivit fälld till ansvar för brott, som i 1 § avses,

där de i nämnda § angivna förutsättningarna för sådant förbud i övrigt

äro för handen. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas

för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller

tills vidare, efter tv Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud,

som meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§

äga motsvarande tillämpning.

Förbud, om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den

tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må meddelas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 129 käft. (Nr 144.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 141.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den

10 april 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

16 mars 1915, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om förhud för vissa personer att vistas å ort, där

avdelning av krigsmakten är förlagd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av andre ledamoten å justitiedepartementets avdelning för

lagärenden, hovrättsrådet Olof af Geijerstam.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter:

Justitieråden Bergman och Sjögren:

Med ifrågavarande lagförslag avses att söka stävja den försvarsfientliga

agitation, som inom vårt land bedrives bland härens och flottans

manskap. Enligt chefens för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet

i ärendet avgivna yttrande har erfarenheten numera ådagalagt,

att de på ifrågavarande område nu gällande lagar icke äro tillfyllestgörande,

och att nya lagbestämmelser fördenskull äro erforderliga.. Vid

prövning av vilken väg man härvid bör gå har det ansetts lämpligast

att använda ett medel, vilket, såsom i nämnda yttrande framhålles,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

hittills endast föga kommit till användning i vår lagstiftning. Förslaget

avser, att personer, som redan fällts till ansvar, för det de sökt förleda

till brott mot krigslydnaden eller andra dylika brott, skola kunna förbjudas

att uppehålla sig å platser, där det kan befaras, att försvarsfientlig

agitation framdeles kommer att av dem bedrivas. Arten av det

sålunda föreslagna medlet, vilket innebär en inskränkning i medborgarens

frihet att själv välja sin vistelseort, är ägnad att framkalla starka betänkligheter.

Men det bör å andra sidan framhållas, att bekämpandet

av den försvarsfientliga agitationen är av den allra största betydelse

för vårt land. Enligt vad omförmälda yttrande svnes giva vid handen,

anses också skyndsamma åtgärder i nämnda syfte vara erforderliga.

Då härtill kommer, att dylik inskränkning i rätten att välja vistelseort

flerstädes i utländsk strafflagstiftning kommit till användning såsom ett

i vissa fall oundgängligt medel för lagstiftningens effektivitet, torde

själva arten av det nu föreslagna medlet icke böra utgöra tillräcklig

anledning att avstyrka förslaget, om det ock hade varit önskvärt, att

frågan om iuförandet av detta hos oss relativt nya rättsinstitut kunnat

anstå till den allmänna revisionen av strafflagen.

Emellertid är enligt det remitterade förslaget hela handläggningen

av frågan om förbudets meddelande förlagd till administrativ myndighet.

En sådan anordning kan över huvud icke anses överensstämma

med allmänt vedertagna grundsatser om gränsen mellan administrativ

och judiciell kompetens, och detta så mycket mindre som förbudet i

förslaget förknippats med en persons sakfällande för brott, och förbudet

således i viss män måste anses såsom en straffpåföljd, likartad med

vissa andra s. k. bistraff. Med ovannämnda grundsatser överensstämmer

ej heller det förfarande, som enligt förslaget skulle kunna förekomma,

att sedan domstol fällt eu person till ansvar för ett i gällande strafflagnärmare

karakteriserat brott, det skulle tillkomma administrativ myndighet

att sedermera fastställa, att brottet i det föreliggande fallet varit

av den speciella art, som i förslagets 1 § angives såsom en av förutsättningarna

för att förbud skall kunna meddelas. Tydligt är ock, att

allenast genom handläggning inför domstol nödig utredning och bevisning

— bland annat medelst vittnen — kan vinnas, huruvida tillräckliga

skäl föreligga för meddelande av ett förbud. Mot förslaget att

förlägga hela frågan om förbudets meddelande till administrativ myndighet

talar även den omständigheten, att, såsom av departementschefen

anförts, även hos oss fråga kan uppstå om mera generella stadganden

i syfte att förbjuda straffade personer att uppehålla sig å vissa platser,

där de kunna frestas att fortfara med don brottsliga verksamhet, för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

vilken de en gång blivit dömda. Därest dylika generella stadganden

införas i vår lagstiftning, kan det nämligen icke rimligtvis ifrågakomma

att helt och hållet förlägga dessa stadgande^ tillämpning till administrativ

myndighet.

Om den huvudprincip, på vilken det remitterade förslaget vilar,

således icke lärer kunna godtagas, synes man däremot utan att bryta

mot ovan omförmälda grundsatser kunna så fördela handläggningen av

frågan om förbudets meddelande mellan domstol och administrativ myndighet,

att det överlämnas till domstol att i sammanhang med ådömande

av ansvar för brott, med vilket förbudet i lagen förknippats, förklara,

att det må förbjudas den dömde att uppehålla sig inom område, som

i lagen bestämmes, därvid domstolen jämväl skall angiva maximitiden

för förbudets giltighet, under det att det skall tillkomma den administrativa

myndigheten att sedermera med stöd av detta domstolens förklarande

efter förhandenvarande förhållanden meddela den dömde förbud

att under viss tid uppehålla sig inom viss eller vissa angivna kommuner.

Genom en sådan anordning torde man kunna i erforderlig grad vinna

den begränsning vid tillämpningen av förbudet, som man i förslaget

avsett att ernå genom hela förfarandets förläggande till administrativ

myndighet. Det må tillika anmärkas, att endast om det remitterade

förslaget ändras i nu antydd riktning, detsamma torde komma i principiell

överensstämmelse med de stadganden i främmande länders lagstiftning,

vilka i departementschefens yttrande i viss mån åberopats

såsom stöd för förslaget.

I detta sammanhang bör framhållas, att förläggandet till domstol

av frågan om förbudets tillåtlighet torde påkalla en anknytning till

allmänna strafflagen. Det minsta, som härutinnan kan fordras, synes

vara intagandet i strafflagen av en allmän hänvisning till vad särskilt

är stadgat om förevarande påföljd.

Slutligen må här erinras, att vad ovan anförts icke avser det

i 9 § omförmälda fall, vilket längre fram skall bliva föremål för särskilt

yttrande.

Regeringsrådet Palmgren:

Om det också enligt min mening skulle, på sätt det remitterade

förslaget innehåller och under de garantier, som däri uppställas, kunna

utan fara för rättssäkerheten anförtros åt Konungens befallningshavande

att i dess helhet handlägga fråga om meddelande av sådant förbud,

som förslaget avser, något som synes böra möta mindre betänklighet

även därför att dylikt förbud icke torde behöva betraktas såsom något

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

slag av straff, så anser jag mig dock böra på de huvudsakliga skäl,

som i övrigt anförts av justitieråden Bergman och Sjögren, förorda,

att förslag i ämnet grundas på en sådan fördelning mellan domstol

och administrativ myndighet av liandläggning''en av frågan om förbuds

meddelande, som i det av dem avgivna yttrandet ifrågasatts.

Justitierådet Dyberg:

Det sätt för bekämpande av försvarsfientlig propaganda, som i

det remitterade förslaget valts, ger enligt min mening anledning till

starka betänkligheter.

Enligt förslaget skall det under vissa förutsättningar tillkomma

Konungens befallningshavande att förbjuda den, som på giltig grund

kan antagas ämna bedriva agitatorisk verksamhet i försvarsfientligt

syfte å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd,

att uppehålla sig därstädes. I åtskilliga främmande länder finnas

lagbestämmelser, som medgiva utfärdande av förbud för person att

uppehålla sig å ort, där hans vistelse kan anses vara samhällsfarlig,

men dessa bestämmelser, som torde åsyfta att förhindra straffade personer

att uppehålla sig å platser, där man befarar att de särskilt kunna

frestas att fortfara med den brottsliga verksamhet, för vilken de blivit

dömda, göra meddelande av dylikt förbud beroende av domstolens prövning

i sammanhang med brottslingens sakfällande, i det att det då

ankommer på domstolen antingen att själv meddela förbud eller att

gjva en föreskrift, på grund varav förbud sedermera kan av polismyndighet

utfärdas. Det föreliggande förslaget uppställer visserligen för

att förbud under vanliga förhållanden skall kunna meddelas den förutsättning

att den, mot vilken förbudet riktas, förut fällts till ansvar för

det han uppmanat eller eljest sökt förleda till brott mot krigslydnaden

eller till ohörsamhet mot gällande bestämmelser om värnpliktigas inställelse

-till tjänstgöring, men frågan huruvida förbud skall meddelas

eller ej är helt överlämnad till administrativ myndighets avgörande.

Att förlägga prövningen av en sådan fråga till annan myndighet än

vederbörande domstol anser jag ej tillrådligt. Skall man tillgripa utvägen

att i lagstiftningen införa förbud av ifrågavarande art, synes

mig det rätta sättet för genomförandet av en dylik anordning vara,

att domstolen, som har att ådöma straff för det brott, vars begående

skall utgöra förutsättning för förbudets meddelande, får åt sig uppdraget

att vid straffets utmätande jämväl pröva, huruvida förbud må

meddelas. Detta synes desto mera nödigt, som det ej lärer ifrågakomma

att fästa ifrågavarande förbud vid det yttre förhållandet, att straff en
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

ligt ett visst lagrum blivit ådömt, utan förbudet måste göras beroende

av att brottet varit förenat med särskilda omständigheter, som kunna

göra ett förbud erforderligt och vilkas betydelse i sådant avseende

endast torde kunna i sammanhang med själva rannsakningen om brottet

rätt uppskattas.

Ovan omförmälda lagbestämmelser i främmande länder torde, såsom

nämnts, åsyfta att förhindra straffade personer att uppehålla sig å platser,

där de kunna befaras bliva utsatta för särskilda frestelser att fortfara

med den brottsliga verksamhet, för vilken de blivit dömda. Enligt

förevarande förslag skall person kunna förbjudas att uppehålla sig å

viss ort, om giltig anledning finnes att antaga, att han ämnar där bedriva

agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslvdnanden. Den verksamhet, mot vilken förslaget sålunda

vänder sig, faller emellertid till stor del utom gränsen för vad

som i vårt land är belagt med straff. Så är särskilt fallet med den

agitation, som bedrives annorledes än inför menighet eller folksamling

eller genom skrift, som gärningsmannen utspritt eller utsprida låtit.

Enligt min tanke bör såsom en nödvändig förutsättning för meddelande

av förbud, som nu är i fråga, fordras, att de handlingar man genom

förbudet vill förhindra äro brottsliga, d. v. s. i lag belagda med straff.

Om den agitatoriska verksamhet, som åsyftas i förslaget, är samhällsfärlig

— såsom den otvivelaktigt är —, bör alltså efter min mening,

innan man inslår på vägen att genom förbud av ifrågavarande art söka

botemedel däremot, densamma i erforderlig omfattning göras till föremål

för lämpliga straffbestämmelser.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig förhindrad

tillstyrka den nu tillärnade lagstiftningsåtgärden, så vitt frågan gäller

vanliga, fredliga förhållanden.

För den händelse emellertid det framlagda förslaget kommer attr

på sätt inom lagrådet ifrågasatts, omarbetas i syfte att gorå förbuds

meddelande väsentligen beroende av domstols prövning, far jag beträffande

detaljbestämmelserna i ett sådant förslag hänföra mig till vad vid

det framlagda förslagets särskilda paragrafer nedan anföres.

Vad angår det i 9 § avsedda fall, vilket ej åsyftats i mitt nu avgivna

yttrande, kommer detsamma att särskilt beröras längre fram.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. '' 2o

Lagrådet:

1 §•

Om de inom lagrådet ifrågasatta grunderna för det remitterade

förslagets omarbetande varda godkända, samt det således skulle tillkomma

domstol att pröva, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till

brott, med ^ vilket det ifrågavarande förbudet i lagen förknippats, och,

därest så linnes vara förhållandet, huruvida honom bör förutom straff

ådömas påföljden att kunna förbjudas att under viss tid uppehålla sig

inom i lagen bestämt område, under det att den administrativa myndighetens

befogenhet skulle inskränkas till en prövning, på vad sätt med

hänsyn till förhandenvarande förhållanden domstolens beslut rörande

nämnda påföljd bör bringas till verkställighet, påkallas härav en omarbetning

av de i förevarande paragraf givna bestämmelserna.

Det är givetvis av stor vikt, att arten av det brott, med vilket

förbudet skall förknippas, i lagen karakteriseras så noggrant som möjligt.

För vinnande av detta syfte synes det vara lämpligt att angiva, dels att

nämnda brott skall vara en uppmaning till brott eller ett försök att eljest

förleda till brott, dels att domstolen skall finna denna uppmaning eller

detta försök hava framgått ur eller utgjort ett led i eu agitatorisk verksamhet

i sådant syfte, som i 1 § närmare omförmäles. Därjämte kan

anmärkas, att i lagen bör undvikas det mindre lämpliga uttrycket: »finnes

giltig anledning att antaga, att han ämnar där bedriva agitatorisk

verksamhet». Anses vid brottets karakteriserande böra användas något

uttryck motsvarande det i förslaget begagnade »brott mot krigslydnaden»,

torde dock sistnämnda uttryck icke böra ifrågakomma, då detsamma i

rubriken till 7 kapitlet i nya strafflagen för krigsmakten förekommer i

en betydligt mera inskränkt bemärkelse, än i förslaget torde vara avsett.

Da det ifrågasatta förbudet till sin natur är eller kan vara ett

mycket allvarligt ingrepp i vad som eljest utgör en allmän medborgerlig

rätt, synes förbud icke böra få anknytas till ett brott, som domstolen

ansett kunna försonas med endast bötesstraff, utan torde förbud böra

ifrågakomma endast då någon dömts till fängelse eller straffarbete. Om

detta vinner beaktande, skulle den tid intill tre år, som domstolen skulle

äga bestämma, alltid räknas från det den dömde efter utståndet straff

frigivits.

Om förfarandet i första hand förlägges till domstol, kan påföljden

tydligen icke, såsom i förslaget skett, anknytas till brott, för vilket

straff redan ådömts, då lagen träder i kraft.

Med de allmänna principerna om verkställighet av utslag, vari
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

genom straff ådömts, skulle bäst överensstämma, att domstols utslag

innefattande medgivande till förbuds meddelande icke finge gå i verkställighet,

förrän utslaget vunnit laga kraft. Härigenom skulle dock

lagens effektivitet i hög grad minskas. År den dömde icke häktad,

skulle han nämligen vara oförhindrad att under tiden, tills utslaget

vunnit laga kraft eller i anledning av besvär slutligen fastställts, fortsätta

sin agitation. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, att

domstolen, när skäl därtill äro, jämväl må kunna förordna, att dess utslag,

såvitt förbudet angår, må gå i verkställighet, utan hinder därav att utslaget

ej äger laga kraft. Varder utslaget i nu ifrågavarande del av

högre rätt upphävt, bör ett av Konungens befallningshavande med stöd

av detta utslag meddelat förbud upphöra att gälla. Skulle sedermera i

anledning av fullföljd talan den första domstolens utslag rörande förbudet

bliva fastställt, bör det av Konungens befallningshavande meddelade

förbudet ånyo lända till efterrättelse.

Då det kan bliva föremål för tvekan, huru uttrycket: »där avdelning

av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd» bör tolkas,

synes ett förtydligande härutinnan höra göras.

Vidkommande de i sista punkten av första stycket upptagna undantagen

må erinras, att uttrycket »bosatt» torde kunna tolkas såsom åsyftande

mantalsskrivningsorten. Då emellertid den faktiska boningsorten

lärer avses, synes uttrycket böra utbytas mot ett annat.

Slutligen må anmärkas, att det ej synes vara tillräckligt skäl att,

såsom i 1 § föreskrivits, göra förbudets meddelande beroende av på

stället varande högsta befälhavarens därom gjorda framställning.

2 §•

Därest, såsom under 1 § ifrågasatts, Konungens befallningshavandes

meddelande av förbud icke göres beroende av därom gjord framställning,

erfordras någon jämkning i 2 §:s avfattning.

3 §.

Det rådrum av tjugufyra timmar, som i förslaget lämnats den av

förbud träffade att kvarstanna å orten för att ordna sina angelägenheter,

synes kunna i vissa fall bliva onödigt långt och således bereda möjlighet

för honom att genom fortsatt agitation motverka förbudets ändamål.

Detta kunde särskilt antagas bliva förhållandet, om han kort förut infunnit

sig å orten allenast för ifrågavarande agitations bedrivande. Å

andra sidan torde även fall kunna inträffa, då skälig hänsyn till be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 144.

rättigade intressen skulle betinga ett något längre rådrum. Med avseende

härå synes det böra överlämnas åt Konungens befallningshavande

att vid förbudets meddelande bestämma skälig kort tid, inom vilken den,

som förbudet avser, skall lämna det förbjudna området.

Andra stycket av denna paragraf kan föranleda den tolkningen,

att Konungens befallningshavande icke skulle äga att helt och hållet

återkalla meddelat förbud. Konungens befallningshavande synes emellertid

höra hava befogenhet att på särskild framställning eller eljest, om

förhållandena därtill giva anledning, återkalla förbudet.

5 §•

Då, såsom uppenbarligen i förslaget åsyftats, återvändande för att

bliva straffbart" måste hava skett olovligen, bör detta uttryckligen utsägas

i lagtexten. &

6 §•

Stadgandet i denna paragraf torde hava sin rätta plats i sammanhang

med 2 §:s innehåll.

8 §•

Om, i enlighet med vad under 1 § ifrågasatts, initiativet till förbuds

meddelande icke förlägges till militär myndighet, erfordras icke det här

föreskrivna insändandet av utslag till lantförsvarsdepartementet. Däremot

lärer åtgärd bliva av nöden för att bereda Konungens befallningshavande

kännedom om utslag, varigenom domstol i sammanhang med

en persons sakfällande för brott förklarat, att förbud, varom fråga är,

må meddelas den dömde; och torde även utslag, som i anledning av

förd klagan i sådant mål gives av högre rätt, böra bringas till Konungens

befallningshavandes kännedom.

9 §.

Det ligger i sakens natur, att i händelse av krig eller fara för krig

mera ingripande och hastigt verkande åtgärder kunna vara nödvändigatill

förhindrande av försvarsfient-lig agitation. De garantier, som under

vanliga förhållanden anses oeftergivliga till skydd för allmänt medborgerliga

rättigheter, måste under utomordentliga omständigheter vika

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 129 käft. (Nr 144.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

för det helas välfärd. Från denna synpunkt har i främmande länder

suspension av sådana rättigheter i viss omfattning förutsatts i lagstiftningen,

vanligen under form av rätt för regeringen att förklara viss ort

i belägringstillstånd. Stadgandet i 9 § synes vila på liknande grund.

Med hänsyn härtill torde principiellt sett icke något vara att erinra mot

innehållet av förevarande paragraf. I densammas formulering erfordras

emellertid någon jämkning, därest förslaget i övrigt kommer att omarbetas

i enlighet med förut antydda grunder.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

I

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 144.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde efter

gemensam beredning med chefen för civildepartementet samt cheferna för

lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen lagrådets den 10 innevarande

april avgivna utlåtande över det den 16 mars 1915 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning

av krigsmakten är förlagd.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

följande:

»Av lagrådets flesta ledamöter hava betänkligheter uttalats däremot,

att prövningen av frågan, om förbud i ett visst fall skall meddelas, enligt

förslaget helt och hållet överlämnats åt administrativ myndighet och icke

åt domstol. Två av ledamöterna hava därvid ifrågasatt, att handläggningen

av frågan om förbudets meddelande skulle på det sätt fördelas

mellan domstol och administrativ myndighet, att det överlämnades till

domstol att i sammanhang med ådömande av ansvar för brott, med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

■*

vilket förbudet förknippats, förklara, att det finge förbjudas den dömde

att uppehålla sig inom område, som i lagen bestämdes, därvid domstolen

jämväl skulle angiva maximitiden för förbudets giltighet, under det att

det skulle tillkomma den administrativa myndigheten att sedermera med

stöd av detta domstolens förklarande efter förhandenvarande förhållanden

meddela den dömde förbud att under viss tid uppehålla sig inom viss

eller vissa kommuner. Åven en av lagrådets övriga ledamöter har för

sin del förordat, att förslag i ämnet grundades på en sådan fördelning

mellan domstol och administrativ myndighet, dock under uttalande därav,

att det enligt hans mening kunde utan fara för rättssäkerheten anförtros

åt Konungens befallningshavande att, på sätt det remitterade förslaget

innehåller och under däri uppställda garantier, i dess helhet handlägga

frågan om meddelande av förbud.

Utan att vilja underkänna vikten av de skäl, som inom lagrådet

anförts till stöd för den uppfattningen, att förbud icke borde få meddelas

utan att domstol genom särskilt beslut därtill lämnat sitt medgivande,

finner jag det vara i viss mån tvivelaktigt, om en sådan ändring

i förslaget bör vidtagas. Av den avfattning lagen erhållit i det remitterade

förslaget torde det med tydlighet framgå, att det icke varit min

avsikt att här stadga någon ny straffpåföljd för personer, som dömts

till ansvar för uppmaning eller förledande till vissa brott. Jag har

icke heller åsyftat att genomföra någon i allmänhet gällande inskränkning

i dylika personers rätt att vistas å vilken ort inom riket som helst.

Endast under förutsättning att de genom eget förvållande giva anledning

till misstanke, att denna frihet av dem kommer att missbrukas

på ett sätt, som medför fara för rikets försvar, bär jag ansett, att en

sådan inskränkning borde ifrågakomma, sedan Konungens befallningshavande

i varje särskilt fall prövat, om en dylik åtgärd vore av behovet

påkallad. I nämnda prövning har jag funnit ligga erforderlig

säkerhet för att personer, som tidigare blivit dömda för brottsligagitation,

icke komma att förhindras att på lovligt sätt skaffa sig sysselsättning

var helst de önska, såvida de blott avhålla sig från att fortfarande

bedriva propaganda i försvarsfientlig riktning. Uppfattas förbudsåtgärden

icke såsom en straffpåföljd utan såsom en i den allmänna

ordningens intresse vidtagen säkerhetsåtgärd, ligger det icke heller enligt

min uppfattning något principiellt oegentligt däri, att denna®åtgärd,

såsom förut skett hos oss i en del likartade fall, vidtages på föranstaltande

av administrativ myndighet.

Då det emellertid icke kan förnekas, att en undersökning inför

domstol angående förefintligheten av vissa förutsättningar för förbudets

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 29

meddelande kan äga betydelse såsom ytterligare garanti för lagens riktiga

tillämpning, bär jag icke velat motsätta mig, att förslaget omarbetas i

förut antydd riktning. Dock utgår jag härvid ifrån att Konungens befallningshavandes

medverkan vid förbudets meddelande icke skall bliva

en ren verkställighetsåtgärd. Domstolens föreskrift att förbud får meddelas

bör icke medföra rätt för Konungens befallningshavande att utan

'' id^re undersökning utvisa den dömde, så snart han inställer sig å en

militär förläggningsort och icke förmår visa någon särskild anledning,

på grund varav lian skulle äga rätt att uppehålla sig där trots det meddelade

. förbudet, utan lagen bör pa det sätt tillämpas, att Konungens

befallningshavande endast meddelar förbud, då utredning föreligger om

behövligheten av ett förbud för den dömde att vistas å eu viss ort.

I anslutning till vad jag nu anfört hava bestämmelserna i förslagets

1 § underkastats omarbetning, därvid paragrafen uppdelats i

tv a paragrafer. Såsom förutsättning för att förbud skall kanna meddelas

någon har sålunda stadgats icke allenast att domstol dömt till

ansvar för visst brott utan även att rätten i samband därmed lämnat sitt

medgivande till förbudets meddelande. I enlighet med lagrådets hemställan

har vidare den förut föreslagna bestämmelsen att straffet skall hava

ådömts för uppmaning eller annat försök att förleda till brott mot krigslydnaden

eller ohörsamhet mot gällande bestämmelser om värnpliktigas

inställelse till tjänstgöring fått en ändrad avfattning. Det lärer nämligen

vara tillräckligt att förutsätta, dels att någon dömts till ansvar jämlikt

10 kap. 14 § strafflagen utan att det behöver angivas, att han gjort sig

skyldig till försök att förleda till brott av viss beskaffenhet, dels att det

befunnits framgå av omständigheterna i målet, att den straffskyldige

bedrivit agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga,

som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan

av plikter mot fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest

undergräva krigslydnaden samt att han vid denna verksamhet gjort

sig skyldig till sådan brottslig gärning, som nyss nämnts. Innan domstolen

föreskriver, att förbud far meddelas, skall den sålunda efter verkställd

utredning hava funnit icke blott att den straffskyldige i ett enstaka

fall sökt förleda till brott utan även att han bedrivit försvarsfientlig

propaganda i sådan utsträckning, att fara kan anses föreligga för att

denna verksamhet skall fortsättas efter straffets avtjänande. Något omnämnande

av de andra lagrum — utom 10 kap. 14 § strafflagen — på

grund av vilka sträf! kan ådömas för försök att förleda till brott har

jag icke funnit erforderligt, då ett meddelande av förbud i dessa fall

icke torde fa någon praktisk betydelse. Ändring har icke skett i för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144.

slaget på grund av lagrådets anmärkning, att förbud endast borde ifrågakomma,

då någon dömts till fängelse eller straffarbete. Då det överlämnats

åt domstol att pröva om brottet blivit begånget i samband med

agitatorisk verksamhet i försvarsfientligt syfte, lärer nämligen, även om

förslaget lämnas oförändrat, förbud icke komma att medgivas beträffande

andra personer än sådana, vilkas verksamhet kan medföra en mera allvarlig

fara för rikets försvar.

Av lagrådet har föreslagits, att domstolen jämväl skulle bestämma

den maximitid, intill vilken förbud far meddelas av den administrativa

myndigheten. Detta förslag har icke av mig upptagits. Då i lagen

bestämts, att förbud icke i något fall får meddelas eller vara gällande,

sedan tre år förflutit från det utslag, genom vilket böter ålagts, vunnit

laga kraft eller från det den, som dömts till frihetsstraff, eftei utstandet

straff blivit frigiven, torde någon ytterligare garanti icke vara erforderlig

för att förbud ej skall meddelas, som avser en alltför lång tid. Enligt

min uppfattning är det även riktigast, att förbudets varaktighet inom nu

angivna gräns bestämmes med hänsyn till radande föihallanden vid

den tidpunkt, då förbudet utfärdas.

På lagrådets hemställan har vidare i 1 § upptagits den bestämmelsen,

att domstol, om skäl därtill äro, kan förordna, att domstolens

ifrågavarande utslag, såvitt angår den däri givna föreskriften, att förbud

får meddelas, skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej

vunnit laga kraft. Upphäves nämnda föreskritt av högre rätt, bör tydligen

ett på grund därav meddelat förbud icke vidare vara gällande.

Stadgande därom har intagits i den nya 2 §. Någon bestämmelse därom

att förbudet skall åter lända till efterrättelse, om den första domstolens

beslut fastställes i högsta instans, har däremot icke införts i lagen, utan

torde i sådant fall frågan om meddelande av förbud ånyo böla med hänsyn

till då rådande förhållanden prövas av Konungens befallningshavande.

Med uttrycket »där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande

sätt förlagd» har jag velat uttrycka, att förbud icke får avse ort, där

avdelning av krigsmakten pa ett mera tillfälligt sätt har sin förläggning.

Förbud skulle sålunda kunna meddelas i fråga om de förläggningsorter,

som finnas bestämda för alla regementen och därmed likställda truppförband

av armén eller kustartilleriet samt för flottans stationer ävensom

vidare beträffande de orter, där skolor eller andra d3dika inrättningar

vid krigsmakten äro förlagda. Däremot skulle förbud icke få meddelas

i frågli om t. ex. sådana orter, där bevaknings- eller skyddstrupper

på grund av något mindre stadigvarande behov blivit förlagda. Det

ifrågavarande uttrycket har emellertid bibehållits, då detsamma svårligen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 144. 31

torde kunna ersättas med något annat, som med större tydlighet ånger

vad som åsyftats.

Med anledning av den anmärkning, som lagrådet anfört mot det

i förslaget använda uttrycket »är bosatt», har nämnda uttryck ändrats

till »är boende».

Det förut upptagna stadgandet, att förbud endast skall få meddelas

på framställning av den på stället varande högsta militära befälhavaren,

har i enlighet med lagrådets hemställan uteslutits. I samband därmed

har den i 8 § intagna bestämmelsen, att rättens utslag i där angivna

fall skall översändas till lantförsvarsdepartementet, fått utgå. De närmare

bestämmelser, som möjligen kunna visa sig erforderliga, för att

ifrågavarande utslag skola komma till Konungens befallningshavandes kännedom,

torde kunna meddelas i administrativ ordning utan att särskild bestämmelse

därom behöver intagas i lagen.

För att undanröja all tvekan rörande Konungens befallningshavandes

befogenhet att helt och hållet upphäva ett redan meddelat förbud, då

dess upprätthållande icke längre anses behövligt, har särskild bestämmelse,

varigenom sådan befogenhet tillagts Konungens befallningshavande,

intagits i 5 §. Genom detta stadgande är det tydligt, att förbudet icke

utgör ett bestämt hinder för den, som därav träffas, att bosätta sig inom

det lörbjudna området, om exempelvis tillfälle till arbetsförtjänst där skulle

erbjuda sig, utan kan han i ett dylikt fall ingå till Konungens befallningshavande

med ansökan om förbudets hävande.

I övriga delar av förslaget hava de av lagrådet föreslagna ändringarne

blivit vidtagna.

På grund av lagrådets hemställan har slutligen ett förslag till ändring

i 10 kap. 14 § strafflagen utarbetats, vilket förslag endast innehåller

hänvisning till vad i nu förevarande lag finnes stadgat därom att

förbud att uppehålla sig å vissa platser kan meddelas den, som blivit

dömd till straff efter nämnda lagrum.»

Sedan föredraganden uppläst det omarbetade förslaget till lag om

förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten

är förlagd, ävensom det nu upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 10 kap. 14 § strafflagen, hemställde han, att dessa förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall,

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Moj:ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakte a1 i texten
  2. LU 1915:53 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förl s. 1 i texten