Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m

1915-01-29 · 119 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 117 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:18, Med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

1

Nr 18.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m.; given

Stockholms slott den 29 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket

den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 §§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; och

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. {Nr 18.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå

äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, han

givit den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor.

Bär den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §■

Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes

likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give

han henne skäligt skadestånd.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,

njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som

han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller

annans samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra

stycket, med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet

under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än om

hävdande ej ägt rum.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan

inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt

till talan förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda

i äktenskap utan Konungens tillstånd.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå

äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnnessjuk eller sinnesslö,

eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt

inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen

beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,

eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten

eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit separation eller är deras äktenskap upplöst,

vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.

Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens

samtycke.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan,

tillåta äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för

handen.

5 §-

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,

med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och

nedstigande släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan

Konungens tillstånd ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift

med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet

består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets

upplösning ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden

före upplösningen eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med

mannen upphörde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

5

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan

församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. Ar mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i

1 § sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna

i hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet

(äktenskapsbeAyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,

skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han

kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom.

är sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa

utredning därom. Är trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej

äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant

tillstånd givits.

3 mom. Äger trolovad, enligt 2 kap. 2 eller 3 §, ej ingå äktenskapet

utan föräldrars eller annans samtycke, skall han visa att sådant

samtycke givits eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han

med läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos

honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, där han är känd för fallandesot, förete läkarintyg

att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke

kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och

samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete

att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!

skede.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 18.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å

trolovad, som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom

fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på

heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade

eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet

visas tillstånd jämlikt 2 kap. C §, att ej heller sådan släktskap, som

där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran

på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna

eller intyg, som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död

eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller

intyg, som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap.

11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner

ej prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning, vari de

trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas; och varde

lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan nästföljande tre

söndagar.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke

det hos prästen.

5 §■

Är lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit

jämlikt 4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,

give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att

hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

6 §•

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot

fienden, må äktenskapet ingås utan att lysning föregått.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 18.

7

7 §•

Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke

därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja att kungörelse

därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, därvid angives ej mindre

bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock

varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta

kapitel är sagt, meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av

kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet

trossamfund; och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar

av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem

därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas

å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangelisktluterskt

trossamfund skall hava samma iätt till kyrklig vigsel som med"em

av svenska kyrkan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst

inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst

i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst

inom samfundet.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde

erhålla kyrklig vigsel eller ej.

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av

magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden

särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen

för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande

särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,

att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta

vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade

har sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel

ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad,

om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis

må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom

tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande

lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på den lysning

ske.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter ty i 3 kap.

6 § sägs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att,

där vigselförrättaren ej för den församlings böcker, förete äktenskapsbetyg,

som i 3 kap. 2 § 1 mom. är sagt; och skall i övrigt i fråga om villkor

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning

stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,

på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet samt

därpå av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna

i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess

kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen

meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom.

Vad vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll

enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger

behörighet att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid°ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel

anses ogill, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigsel förrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2

kap. 7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum,

där det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit

väckt. v ° °

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må

talan därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i

2 kap. 10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

Bihang till riksdagens protokoll 191!). 1 saml. 13 käft. (Nr 18.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 18.

2 §.

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet

på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från

det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

'' Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så framt han väcker

talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom

tre år från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må

anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller

annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade

eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede

eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av

andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets

ingående; eller

50. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap

om återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,

som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre

år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken

ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller

för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §■

1 fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda

stadgat, vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tilllämpning.

. .

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

5 §.

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den

egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat

genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god

tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter

prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var

den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra

maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd,

som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning

av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust

framställas i målet om återgång.

o c

7 §•

lifter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen i god tro men

hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller

3 §, och var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln

känd för hustrun, varde, där mannen i målet om återgång det äskar, förbud

henne meddelat att vidare bära hans namn.

9 §.

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå

åter, skall, så framt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så

delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas

att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 18.

äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av

annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan

om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång

av äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd

efter de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §,

och dör den oingifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan eko
nomisk

förmån, som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna

framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,

äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens

hävande (separation).

Ej må dock separation på grund av sådan överenskommelse beviljas,

utan att medling mellan makarna ägt rum efter ty i 7 kap. 8 § sägs.

2 §•

•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att

försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig

mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,

där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra

särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter

sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan

orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera

erhålla separation, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans

förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan

fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

3 §.

Hava makar efter vunnen separation levat åtskilda ett år, och är

sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera

dömt till äktenskapsskillnad.

4 §.

Där makar utan dom å separation på grund av söndring leva åtskilda

sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;

dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med

hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter

äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

3 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig

sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken

vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

År ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren

varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått

nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer

talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om den

nva vigseln.

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar

otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år

sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosam t skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är

att han med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas

till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader från

det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken

ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt

skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov

misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet;

instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och sist inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

Är ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge

andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till straffarbete på viss tid understigande

tre år, dock minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i

minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten,

huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och

övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, där ena maken

blivit av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra

maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, där andra maken varit

delaktig i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, efter ty nu är sagt, instämme andra maken

inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och sist inom tre år,

sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på

talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner

synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställlande

till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 18.

15

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte

samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om

förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i

tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden

stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit

separation, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad

sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet, om

undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfördran.

Erfordras för skiftet att boet upptecknas, meddele rätten eller domaren,

där endera maken det äskar, förordnande för magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att utan dröjsmål

förrätta uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det åligger

makarna att under edsförpliktelse redligen uppgiva allt som till boet hör,

och skall beträffande makes skyldighet att edfästa bouppteckningen vad

i lagen om boskillnad är i sådant hänseende stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill

dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11

kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver

hustrun ägde råda, när separationen beviljades.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,

som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,

som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annoidedes förvärvar,

så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation

förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är

att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som

hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd

för brottslig gärning.- För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,

vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda,

när separationen beviljades.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej

tillämpning.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet

ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna

att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom

arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans

näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §•

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§

är stadgat för makar, som vunnit separation, äga motsvarande tillämpning,

så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom

han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter

prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning

av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust

framställas i skillnadsmålet.

21 §.

Ändå att makar vunnit separation, åligge en var av dem att efter

sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;

dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den

andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden

bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga

andra maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

samt Övriga, omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej

tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder

den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, där fråga ej

åi- allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden

träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

23 §.

..... Näl! seParation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten

tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej

alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas

mellan makarna. Aro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse

med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot

barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsvn främst

till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden

till separationen eller skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden

om barnen, vare den andre närmast därtill.

I^na*1 förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning

därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till

umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

.Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem

emellan.

24 §.

Pn(^er separation eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var

efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där make ej

fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under hans vårdnad,

vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller

barns underhåll eller angående vårdnaden om barnen äge rätten på endera

makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhallanden

påkalla det; dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må

utdömas så framt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut

bestämt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 höft. (Nr 18.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad

träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,

om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det

gällande. _ _ o

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart

obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander

skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad

sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet

meddelades.

Yad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller

i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes

förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa

eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne

än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit separation, åter samman, lörfalle verkan

av separationen utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 KAP.

Om rättegång 1 äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och

äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna äro

i äktenskap förenade med varandra.

2 §•

Fråga huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra

må~ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist

dem emellan, men må eljest komma under prövning när helst någons rätt

är av frågan beroende.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §.

Äktenskapsmål instämmes till rätten i clen ort, där svaranden har

sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den

ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej

här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl

mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har

sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages

målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad

enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt,

som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må

ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

7 o C>

5 §•

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning

ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt

i 11 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för

handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och

fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §•

Rätten må, där part det begär, förordna att äktenskapsmål skall handlägg-as

inom stängda dörrar.

~ iT'' O

7 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar

ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder

mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs

om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

8 §•

Visas ej, när mål om separation jämlikt 6 kap. 1 § förekommer till

handläggning, att medling mellan makarna företagits av präst inom svenska

kyrkan eller inom sådan församling av främmande trosbekännare, som

har rätt till offentlig religionsövning och som makarna eller endera tillhör,

eller av häradshövding eller magistratsledamot eller av annan person, som

av häradshövdingen eller borgmästaren förordnats, skall målet för beredande

av tillfälle till medling uppskjutas till annan dag. Har medling ej skett

före den sålunda bestämda dagen, äge vidare uppskov ej rum, med mindre

båda makarna det äska.

Annat mål om separation skall oek, där ej vid målets första handläggning

visas att medling företagits efter ty i föregående stycke är sagt,

för beredande av tillfälle till medling uppskjutas, så framt ej makarna bo

avlägset från varandra eller målet av annan särskild orsak finnes icke böra

för sagda ändamål uppehållas. Rätten förordne lämplig person till medlare;

och varde makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom.

Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan orsak medling ej skett före

den dag, till vilken målet blivit, uppskjutet, äge vidare uppskov för medling

ej rum, med mindre båda makarna det äska.

9 §.

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant

ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av

viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning. Ed

må ej bjudas.

Yad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,

i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka

parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och

kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål är stadgat.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Måj:ts nåd. proposition Nr 18.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad

är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,

meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap. 14 §

andra stycket är sagt.

11 §•

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas

till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg

angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant

intyg meddelas av Konungen.

12 §.

1 mål om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger förordna, efter tv skäligt finnes, om sammanlevnadens

hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres

eller barnens underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande

äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i det gemensamma

hemmet; och äge den make innehava makarnas gemensamma bohag, där

ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Bestämmelse,

som sist är sagd, skall, där till återgång, separation eller skillnad dömes,

gälla till dess skifte sker.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst av rätten

återkallas. Beslutet må överklagas i samma ordning som slutligt utslag

men gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet lika som laga kraft

ägande dom.

13 §.

finnes i mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad,

att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande

fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, där det å någondera sidan

yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i äktenskapsmål föres genom

besvär.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

15 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjörda

separationsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och

av rätten eljest meddelade beslut, som angå boet.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den

dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,

från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,

varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §.

Könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede, så länge symtom

å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom

är att befara.

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i

kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt

stadgat.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

23

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående

och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall

jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1916.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap

med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen

och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock

om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande

av hinderslöshet till äktenskap;

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring

eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg

därtill, där ej här nedan annorledes stadgas;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majtfs nåd. ''proposition Nr 18.

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande

mot nya lagens bestämmelser. /

3 §■

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller

hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,

därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre

lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skail, evad

den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är stadgad

i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med

kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder på grund av förbindelse,

som nu är sagd, och har ej förbindelsen blivit av rätten stadfäst

eller mannen låtit kyrkotaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i

avseende därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

5 §•

Ar lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må

vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,

eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,

inom ett år.

6 §•

Mal om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen

träder i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre" lag. Går äktenskapet

åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,

som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre

orsak därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång,

gälle beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd

vad i äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar

nya lagen tillämpas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Knngl. May.ts nåd. proposition Nr 18.

25

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro

vid domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar

om äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning,

skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §

giftermålsbalken sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad

jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Fråga om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde

•efter den lag bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat

före det nya lagen trätt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6

kap. 20 §, men gälle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall

•av rätt i boet.

B §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§

ärvdabalken innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av

sistnämnda kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen

ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro

så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,

eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,

som består då nya lagen träder i kraft men kan dömas att återgå

på grund av hinder, som nyss är sagt.

Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets

avlelse ingått trolovning med varandra, är äkta barn. Har trolovning

slutits, ehuru mot äktenskap var hinder som nyss är sagt, vare barn, som

därefter avlats, likväl äkta, om föräldrarna eller en av dem var i god tro.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan

trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvinnan

i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter

dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos

rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver

hälften därav.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. (Nr 18.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

9 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. breven den 24 januari 1745 och den 28 augusti 1754 angående

fånges giftermål;

kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,

som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;

samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 §

kyrkolagen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

27

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. I § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla

följande ändrade tydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då

skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel

sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.

Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av

hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för

dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord

skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava

sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde

dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad

sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel

å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven

är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,

och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en

månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,

till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i vigningsorten, att

det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;

vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av

äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3

och 4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade

lydelse:

11 KAP.

2 §•

Nu vill en eller flera och icke alla arv skifta; have den vitsord,

som skifta vill.

Har efterlevande make med annan träffat förening som i 1 § sägs,

och ingår maken nytt äktenskap, äge en var av dem erhålla skifte, oavsett

vad de sig emellan överenskommit.

19 KAP.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda

gods sitt, varde under förmyndare ställd. År det hustru, och varder annan

än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i

mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat gifte, tage nästa mödernefränders

råd i de mål, som barnens välfärd angå. Har ej bodelning efter

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 29

tidigare giftet blivit verkställd, träde han från förmynderskapet, till dess

sådan delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de separation eller äktenskapsskillnad,

vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om

dem; och skall vad i 1 och 2 §§ sägs om skyldighet för fader eller moder,

som går i annat gifte, att frånträda förmynderskapet äga motsvarande tilllämpning.

4 §•

Aro både fader och moder döda; vare då den barnens förmyndare,

som de med tvägge manna vittne eller skriftligen därtill nämnt hava,

och tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast

och därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättegångsdag,

att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga om den

omyndigas arv i löst och fast. Är det ej upptecknat; läte det genast ske,

som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller gälde

skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej

bodelning skett efter tidigare giftet, drage förmyndai’en därom försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Är dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande

lydelsen av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes

förmyndare.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

'' till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §.

Är trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen

och kvinnan, döme rätten i den ort, där kvinnan har sitt hemvist, evad

hon är kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder

han jämlikt 1 § lyder, have ock lov därtill.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga,

skall den, evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i

de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol

eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas,

eller ock enligt lag eller särskild författning bör omedelbart av skiljemän

prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att

det slag av mål handlägga, eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt

upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

5. målet är äktenskapsmål, eller tvist är om giftorätt i bo efter den,

som död är, eller om rätt till hans kvarlåtenskap eller andel däri på grund

av arv eller testamente, eller om arvskifte eller jämkning däri, eller

6. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling

och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort,

där godset finnes, eller

7. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan

föregången stämning upptagas vid domstol, eller

8. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

13 KAP.

1 §•

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och

döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren är med part

i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps

ingående och upplösning sägs, eller om han med part är syskonbarn eller

i svågerlag i ty, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons

avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar:

eller är domaren parts vederdeloman, eller uppenbare! ovän: eller äger

domaren, eller hans skyldeman, som nu nämnda äro, i den saken del,

eller kunna de någon synnerlig nytta eller skada därav vänta: eller haver

han i annan rätt i samma sak domare varit, eller förr varit fullmäktigdäri,

eller vittnat, eller förut såsom betjänt i någon rätt, eller hos Konungens

befallningshavande, något slut fattat, som den saken rörer: eller

haver han själv en lika sak i annan rätt. Vet domaren, att sådant jäv

emot honom är, ändå att parten ej är därom kunnig; träde självmant

ifrån rätten. Söker endera parten, sedan rättegång anhängig är, sak med

domaren, eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att

honom därmed jävig göra; det skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november

1866.

Härigenom förordnas, att 31 § i stadgan om skiftesverket i riket

den 9 november 1866 skall hava följande ändrade lydelse:

Dessa äro laga jäv: om lantmätare eller god man är med någon av

delägarne i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av

lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller med delägare är

syskonbarn eller i svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den

andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon

den andre härstammar; eller om lantmätare eller god man är endera delägarens

vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om lantmätare eller god

man själv är delägare, eller någon av dem eller deras förenämnde skyldemän

eljest kan av förrättningen vänta nytta eller skada; eller om lantmätare

eller god man såsom ledamot i ägodelningsrätten deltagit i åtgärd

eller beslut, som förrättningen rörer.

Söker delägare, sedan lantmäteriförrättning börjad är, sak med lantmätare

eller god man, eller tillfogar delägare lantmätare eller god man

något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig göra, det

skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

33

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, som tvingar son eller dotter till giftermål, straffes

med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Tvingar

någon eljest annan till giftermål; dömes till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund

av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig

sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,

eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för

villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i minst ett

år eller straffarbete i högst fyra år.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 höft. (Nr 18.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 18.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett år, genom äktenskapslöfte, som

ej fullbordas, kvinna till lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran,

som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;

dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar

utsagan innan vigsel sker, till böter.

21 §•

Brott, som i 2 § 4 mom., 8 § 2 mom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och

20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott,

varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid

in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där

handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas

av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring

av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti

han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet

avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver

eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,

varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare,

där ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

35

Förslag

till

»

Lag

om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

förordnas härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare, som ej är diplomatisk eller

konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund, då laga hinder

mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i

stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap

av vigselförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader eller

böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande

till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande

av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrättare,

hös Konungens befallnings havande och, där det meddelats av myndighet

utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, hos Konungen

i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens

befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande

statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av

beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

37

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § l5:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungi. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723.

Härigenom förordnas, att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

39

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap.

samt 5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande

ändrade lydelse:

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,

varde hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han

tillhör. Ar enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende

tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk

myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som

äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon

eller av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller

nedstigande led.

3 §•

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av

svensk myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen

kungjord.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Närmare föreskrifter, huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser,

huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i

äktenskap, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för

handen, varda av Konungen meddelade.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i

övrigt om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även

för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket

träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att

undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen

förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat

varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande

staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan

lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den

påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller

konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda

stat, vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var

undersåte i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda

stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §•

Är giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom

svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det

här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt

stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits

mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

41

i den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde

olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,

att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att

orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.

Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna

tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

Är ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,

må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt

svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av

den anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att

tidigare äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra

hinder för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem,

som äro av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å

prästerligt kall eller å löfte att förbliva ogift.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar

må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,

här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist

inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den

andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat

ur riket.

Är enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet

förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad

eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot

dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om

skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej

vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,

utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 håft. (AV 18.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

må äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda

lag än oek enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre

skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad. nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning

i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i

deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av

lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller

separation i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet

upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad

eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig

myndighet därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation

beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket

till efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan

undersåtar i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs,

det beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende

å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad

mellan undersåtar i annan stat, det tinnes hava tillkommit myndighet

i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,

makarna tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där

fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av

sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å separation.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 §

sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de i

sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom nu

är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadsfästelsen såsom laga kraft ägande

dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder för ny

ansökan.

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må

beslut om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan

stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,

vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna

vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej

hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad

eller om separation, styrka innehållet av främmande lag,

vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej

lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande

lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut

är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Ansökningar om

äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, så ock

mål om skillnad till säng och säte, som då äro vid domstol anhängiga,

skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande

inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas

härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller

mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Vigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,

tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig

att inför vigsel förrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade

i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning

till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,

som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;

och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt

Konungen föreskriver.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

45

3 §■

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren

hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse

om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt

ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot

äktenskapet må före viss dag anmälas hös honom. Kungörelsen skall

hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag

samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom

varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran

om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom

sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet

yppats, må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden

utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel

förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i

2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §

ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,

äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller konsulär

ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och

ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §.

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. Är sådant förordnande meddelat,

tillkommer det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen

därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och

ombesörja äktenskapets kungörande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag galle vad i avseende

å borgerlig vigsel är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande

eller lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller

den lysning äga rum inom tre månader därefter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

fredagen den 20 mars 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ånyo

lagberedningens underdåniga skrivelse den 15 september 1913, varmed

överlämnats av motiv åtföljda förslag till bland annat

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning,

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken,

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken,

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen,

7) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall,

8) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

9) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

10) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723,

11) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, samt

12) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

Föredraganden förmälde härefter att av Kungl. Maj:t genom nådig

remiss den 10 oktober 1913 från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium

och hovkonsistoriet infordrade utlåtanden, i ärendet numera inkommit ;

och anmälde föredraganden i sammanhang härmed dels en av centralstyrelsen

för Allmänna svenska prästföreningen den 28 februari 1914 avlåten

underdånig skrivelse, vari centralstyrelsen framställt anmärkningar

mot vissa av ifrågavarande förslag, dels ock en av utrikesdepartementet

den 12 mars 1914 till tillförordnade chefen för justitiedepartementet avlåten

skrivelse angående önskemål, som av härvarande tyska beskickning

framställts med avseende å rätten till kyrklig vigsel för medlemmar av

vissa utländska trossamfund.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen utarbetade

lagförslag måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet

A. V. Stenkula.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

49

Utdrar/ av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad lördagen den

28 november 1914. .

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

20 mars 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över av lagberedningen

utarbetade förslag till

l:o) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2:o) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning;

3:o) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4:°) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5:o) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rätte
gångsbalken;
oo6:0)

om ändrad tydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 gg strafflagen;

7:°) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

8:o) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående;

9:o) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 mai 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10:°) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723;

ll:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

; samt J

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (Nr 18.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

12:o) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av professorn Birger Ekeberg.

Förslagen blevo nu företagna till slutlig behandling, därvid lagrådet

och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Lagrådet:

Det nu till granskning framlagda förslaget till lag om äktenskaps

ingående och upplösning innebär beträffande de delar av äktenskapslagstiftningen,

som därav omfattas, icke oväsentliga ändringar i hittills gä

lande rätt. Med hänsyn till ifrågavarande lagstiftningsområdes utomordentliga

betydelse, och då angående de förhållanden, vilka förslaget avser

att rättsligt reglera, skilda åskådningssätt otvivelaktigt åro tillfinnandes

samt till och med å olika orter särskilda sedvänjor utbildat sig, är det att emotse,

att det nya, som framföres, kommer å många håll att väcka tveksamhet

och ej sällan att mötas med gensagor. Lagrådet har emellertid funnit sig

böra biträda de grunder, på vilka lagarbetet är byggt; de anmärkningar,

lagrådet nedan framställer, rikta sig mot detaljer i förslaget. I den man

dessa anmärkningar icke endast avse att åstadkomma förtydligande e ei

vinna rättelse av mindre oegentligheter, som synts föreligga, utan innebära

yrkanden om sakliga ändringar, skulle ett beaktande av de gjorda

erinringarna helt säkert icke medföra någon rubbning i själva systemet.

1 KAP.

1 §•

Ehuru i det remitterade förslaget trolovning icke tillerkänts lika stor

betydelse som i nu gällande lag, äro de rättsverkningar, som fortfarande

därmed skola vara förbundna, av den vikt, att det måste framstå såsom

synnerligen angeläget att klargöra, vad med trolovning skall förstås och

under vilka förutsättningar de angivna rättspåfölj derna skola inträda.

Då enligt förslaget en trolovning kan icke blott ingås utan jämväl

brytas utan iakttagande av viss form, synes man från denna utgångspunkt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

kunna komma fram till två från varandra väsentligt avvikande uppfattningar

av trolovningens begrepp. Det kunde sålunda göras gällande, att

två personer böra anses såsom trolovade, så snart de faktiskt stå i det

inbördes förhållande, som får sin prägel därav att de äro ense om att ingå

äktenskap med varandra. Enligt denna uppfattning kan en trolovning

vara för handen, även om mannen och kvinnan äro så nära släkt, att

äktenskap dem emellan icke kan komma till stånd, eller endera redan är

gift- Äro de båda okunniga om hindret, te sig ju förhållandena rent

faktiskt på samma sätt, som om något hinder icke funnits till; är blott

den ene i god tro, föreligger icke heller, om saken ses från hans synpunkt,

någon sådan olikhet från en vanlig trolovning, som kunde rättfärdiga,

att han i rättsligt hänseende ställdes sämre än eljest. För det fall

att någon trolovar sig med flera eller trolovar sig med en och gifter sig

med en annan, blir enligt nämnda uppfattning av trolovningsbegreppet

den första förbindelsen, såvitt angår den övergivnas rätt, att anse såsom

en trolovning, tills medkontrahenten tillkännagivit sin önskan att bryta

eller eljest den nya förbindelsen blivit den övergivna bekant. En person

kan med andra ord vara samtidigt trolovad m®cl flera eller trolovad med

en och gift med en annan.

Finge man anse förslaget vara byggt på denna åskådning, bleve

bestämmelserna i 2 och 3 §§ angående påföljderna av trolovningens brytande

direkt tillämpliga jämväl i nu nämnda fall, så snart endera parten

varit i god tro, och barn, avlat i dylik förbindelse eller av föräldrar, vilka

efter barnets avlande ingått sådan, bleve under enahanda förutsättning

jämlikt 8 § punkt 1 i promulgationslagen att anse såsom äkta.

Lagberedningen har emellertid helt visst utgått från en annan uppfattning

av trolovningens begrepp. Att döma efter de i motiven gjorda

uttalanden har trolovningsförhållandet ansetts vara icke av rent faktisk

natur utan ett rättsförhållande, grundande sig på trolovningsavtalet, liksom

äktenskapet grundar sig på vigseln. Träffades trolovningsavtal, oaktat

mot äktenskapet vore hinder av förut nämnda beskaffenhet, skulle avtalet

icke erhålla åsyftad verkan; kontrahenterna bleve då icke att anse såsom

trolovade. Enligt förslaget lärer vara uteslutet att en trolovning kan bestå

vid sidan av ett äktenskap, liksom ock att två trolovningar bestå vid sidan

av varandra. En trolovning blir att anse såsom bruten, icke blott om

parterna överenskomma därom eller den ene för den andre tillkännagiver

sin önskan att träda tillbaka, utan även om endera därförutan trolovar

eller gifter sig med annan.

Är vad nu sagts angående förslagets ståndpunkt riktigt, kan det

tydligen, om förslaget upphöjes till lag, komma att inträffa, att en person

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Rungl. Maj:Is nåd. proposition Nr 18.

tror sig vara trolovad och handlar därefter, medan i själva verket den

förbindelse, han ingått, rätteligen aldrig ägt eller ock redan förlorat egenskapen

av trolovning. De föreslagna stadgandena om trolovnings rättsliga

verkan aro icke givna för dylika fall. Det skulle dock uppenbarligen vara

obilligt, om en oskyldig part i ett sådant förhållande ställdes rättslös. Så

är ej heller avsett. I vad mån de stadgade påföljderna av honom kunna

göras gällande, torde emellertid icke i varje tall klart framstå.

Såvitt angår de rättsverkningar, vilka avses i 2 och 3 §§, torde en

analogisk tillämpning av stadgandena utan vidare vara att antaga. Så

lärer till exempel av allmänna rättsgrundsatser beträffande avtal följa, att vad

som uttryckligen stadgas om den, som huvudsakligen bär skulden till att

en trolovning brytes, även blir att tillämpa på den, som med vetskap om

rätta sammanhanget med en godtroende person ingår ett trolovningsavtal

i strid mot hinder, varom förut talats; både från den kränkandes och från

den kränktes synpunkt te sig förhållandena i ena och i andra fallet så

analoga, att rättsföljderna måste bliva desamma. Ar detta händelsen,

måste° även gälla, att om den ene av två trolovade, den andre ovetande,

trolovar eller gifter sig med annan och därmed bringar trolovningen såsom

rättsförhållande att upphöra, men likväl faktiskt fortsätter förbindelsen

med den förra, dennas rätt blir att bedöma på samma sått, som om tiolovniimen

i fråga rättsligen fortbestatt, tills den vilseledda fatt kännedom

om vad som passerat. Detta kan bliva av betydelse för tillämpningen av

den i 5 § upptagna preklusionsbestämmelsen. Tiden, inom vilken talan

skall anhängiggöras, bör i dylikt fall räknas från det sådan kännedom

vunnits. Huruvida denna tolkning av bestämmelsen kan under alla förhållanden

vara att med säkerhet påräkna, synes likväl tveksamt.

Vad åter angår frågan om barns äkta börd, lärer man näppeligen

utan uttryckligt stadgande vaga antaga, att vad som såges om barn, avlade

i trolovning, skall bliva att tillämpa jämväl beträffande barn av en

förbindelse, vilken föräldrarna eller den ena av dem med orätt tagit för

en trolovning. Stadgandet i 8 § punkt 1 i promulgationslagen lärer fördenskull

icke äga tillämpning i annat fall än då en verklig trolovning i

förslagets mening är för handen. Gällande lag, vars uppfattning av trolovningens

begrepp torde ligga närmare den av lagberedningen hävdade

än den, som i trolovningsförhållandet endast ser till dess faktiska natur,

upptager åtskilliga bestämmelser, genom vilka äkta börd tillägges barn av

förbindelser, där förutsättningarna för verklig trolovnings förefintlighet

icke föreligga. Huruvida förslaget avser att i dessa stycken ställa sig på

en helt annan ståndpunkt än den gällande rättens, är icke uttalat; en dylik

betydelsefull olikhet synes i så fall hava bort närmare motiveras. Med

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

hänsyn till den provisoriska natur, förslagets nu ifrågavarande regler skola

erhålla, lärer i allt fall en avvikelse från gällande rätt icke vara att förorda.

En komplettering av förslaget i denna del torde fördenskull böra

äga rum.

3 §•

Lagrådet:

Därest trolovning brytes, sedan mannen hävdat sin trolovade, och

han huvudsakligen bär skulden till brytandet, skall enligt förslaget rätt

till skadestånd tillkomma kvinnan. Den utveckling av stadgandets innebörd,

som gives i motiven, utvisar att med skada, som skall ersättas, avses

ej blott den ekonomiska förlust, som i vissa hänseenden kan hava drabbat

kvinnan, utan även det lidande, som må hava tillskyndats henne. Det

synes tveksamt, huruvida en så vidsträckt tolkning kan vara att i varje

fall emotse. Med gällande rätt torde i allmänhet anses överensstämma, att

ersättning för ideell skada, den må hava uppkommit genom brytande av

avtal eller i ett utomobligatoriskt rättsförhållande, icke får utdömas i andra

fall än då någon lagbestämmelse därom lämnar anvisning. Beträffande

sådan, med den nu ifrågavarande närmast jämförliga skadeståndsskyldighet,

som omförmäles i giftermålsbalken, har visserligen ifrågasatts, att uttrycket

skada borde tagas i den mera omfattande betydelsen, oaktat detta

icke direkt utmärkes av lagrummens lydelse. Att en dylik mening skulle

vara fastslagen såsom den otvivelaktigt riktiga, lärer dock icke kunna antagas.

För vinnande av önskvärd säkerhet i tillämpningen synes förevarande

stadgande fördenskull böra förtydligas i angivna hänseende.

Det nu anförda äger motsvarande tillämpning i fråga om skadestånd,

som enligt lagförslagets 5 kap. 6 § och 6 kap. 20 § under vissa

förutsättningar tillei''kännes make vid återgång av äktenskapet eller skillnad

däri.

4 §•

Lagrådet:

Trolovad, vilken ännu icke fyllt tjuguett år, skulle enligt beredningens

förslag regelmässigt icke vara skadeståndsskyldig enligt 3 §. Endast

såvitt fråga vore om tillämpning av andra stycket i paragrafen och

trolovningen därjämte ingåtts med föräldrars eller annan vederbörandes

samtycke, skulle sådan trolovad kunna förpliktas att utgiva skadestånd.

I fråga om den särskilda skadeståndsplikt, som enligt 3 § första stycket

skulle kunna inträda för mannen, om han hävdat sin trolovade, har däremot

såsom oeftergivligt villkor uppställts, att han vid hävdandet uppnått

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. May.ts nåd. proposition Nr 18.

gällande myndighets- och äktenskapsålder. I anslutning härtill har i den

föreslagna nya bestämmelsen i 22 kap. 8 § strafflagen, varigenom straff

stadgas för man, vilken genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, bedrager

kvinna till lägersmål, straffbarheten gjorts beroende därav, att mannen

vid brottets begående fyllt tjuguett år.

Godkänner man beredningens uppfattning om en sådan principiell

åtskillnad mellan de båda olika slagen av skadeståndsskyldighet enligt 3 §,

synes det lagrådet naturligare, om man i det fall, då hävdande ägt rum,

satte gränsen för skadeståndspliktens inträdande icke vid den civila myndighetsåldern

utan vid inträdet av den fulla kriminella ansvarigheten,

d. v. s. vid uppnådda aderton år. Iakttoges detta, bortfölle jämväl grunden

för den avvikelse från eljest gällande regler rörande straffbarheten,

som innefattas i ovanberörda av beredningen föreslagna strafflagsbestämmelse.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av andra punkten i

nu ifrågavarande paragraf, att åldersgränsen därstädes på angivet sätt nedsättes,

samt att i sammanhang härmed den föreslagna särskilda åldersgränsen

i 22 kap. 8 § strafflagen får utgå.

Genom en sådan anordning skulle visserligen ej vinnas full överensstämmelse

mellan lagbuden i fråga; praktiskt taget skulle skiljaktigheten

dock sakna all betydelse. Straff’ i här avsedda fall skulle näppeligen

komma att ifrågasättas, om icke gärningsmannen fyllt åtminstone aderton

år. Att i förevarande paragraf utesluta varje åldersgräns torde å andra

sidan icke gå för sig.

2 KAP.

2 §<

Lagrådet:

I denna paragraf möter det första stadgande, däri till förefintligheten

av sinnessjukdom eller, vad därmed i förslaget jämställts, sinnesslöhet

anknutits viss rättsverkan å det lagstiftningsområde, varom här

är fråga.

Enligt beredningens motiv skiljes i det svenska psykiatriska språkbruket

mellan sinnessjukdom, vilken är en pågående sjuklig process i

hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen en medfödd abnorm

sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjärnprocess. Psykisk

abnormitet av förra slaget omfattar de ursprungliga utvecklingshämningar,

vilkas högsta grad betecknas med idioti och som i sina mindre svåra

former benämnas imbecillitet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Sinnessjukdom i lagförslagets mening är tagen i den på ovan angivet

sätt begränsade betydelsen, dock att, såsom framgår av det vid betänkandet

fogade yttrandet av medicinska fakulteten i Uppsala, under uttrycket

jämväl torde böra inbegripas den s. k. demensen eller blödsinnet,

d. v. s. sådan slöhet, som icke är ursprunglig utan senare tillkommit.

Med sinnesslöhet åter avses i förslaget att beteckna de grader av ursprunglig

utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå, motsvarande

den normalt vid straffmyndighetsåldern föreliggande; härunder

skulle falla icke blott idioti utan även svårare former av imbecillitet.

Att inbegripa nämnda svårare utvecklingshämningar under samma

lagbestämmelser, som finnas erforderliga i fråga om egentlig sinnessjukdom,

synes fullt befogat. En annan sak är, om det kan anses

ovillkorligen behövligt eller ens lämpligt att för detta ändamål i de olika

paragraferna vid sidan av sinnessjukdom använda ett särskilt uttryck för

att beteckna dessa svårare tillstånd av hämmad psykisk utveckling. Frånsett

det tyngande i själva uttryckssättet, som föranledes av de jämsides

upprepade uttrycken s-sinnessjuk» och »sinnesslö» samt »sinnessjukdom» och

»sinnesslöhet», torde möjligheten av misstolkning icke vara utesluten i de

fall, där, såsom på några ställen skett, viss bestämmelse hänförts allenast

till sinnessjukdom. Beredningen själv vitsordar, att terminologien på

förevarande område hos oss varit vacklande. Den nu föreslagna är icke

hittills på alla områden genomförd. Gränsen mellan »sinnessjukdom» och

»sinnesslöhet» torde näppeligen under alla förhållanden anses fullt fixerad.

Det synes därför lagrådet, som om förslaget skulle vinna i reda och enkelhet,

om i de paragrafer, vari givas bestämmelser, som hänföra sig till

en persons sinnessjukdom eller sinnesslöhet, uttrycken »sinnessjuk» och

»sinnessjukdom» ensamma komme till användning, men i 8 kap. infördes

en paragraf av innehåll, att med sinnessjukdom i lagen skall förstås icke

blott sinnessjukdom i egentlig mening utan även ovanberörda svårare

former av medfödd eller i barndomen (före 15 års ålder) uppkommen

utvecklingshämning.

Från regeln att den, som är under 21 år och icke förut varit

gift, skall för att få ingå äktenskap hava båda föräldrarnas samtycke

undantages i andra stycket av denna paragraf, bland annat, det fall, att

den ene av föräldrarna är utan del i vårdnaden; under sådan förutsättning

skall den andres samtycke vara tillfyllest. Aro båda föräldrarna

uteslutna från delaktighet i vårdnaden, erfordras samtycke av förmyndaren,

om sådan finnes, men eljest av särskilt förordnad giftoman.

Till dessa bestämmelser anknyta sig i viss mån de i 5, 6 och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

7 kap. meddelade föreskrifter, enligt vilka det åligger rätten, såväl då

provisoriskt beslut om sammanlevnadens hävande meddelas som då till

återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad dömes, att till - lika förordna, vilken av makarna skall hava barnen i sin vård.

Enligt nu i ämnet gällande lagstiftning åligger det rätten, om det är

tvivelaktigt, av vem giftomannarätten må utövas, att verkställa prövningen

härutinnan, då anmälan därom sker. Beredningens förslag i den del, varom

nu är fråga, avser däremot, att prövning, huruvida samtycke från blott

den ene av föräldrarna är tillräckligt, städse skall verkställas omedelbart

av den präst, hos vilken lysning begäres, och att han i regel skall hava

att avgöra, om sådant fall är för handen, att ingendera är rätt giftoman.

I det senare hänseendet skulle han vara fritagen från prövningsskyldighet

endast då samtycke från särskild giftoman åberopas, i vilket fall frågan

redan är bedömd av rätten eller domaren.

I fråga om de övriga omständigheter, som enligt förslaget skulle

medföra, att endera av föräldrarna ensam vore giftoman, erbjuder prövningen

i regel inga särskilda svårigheter. Ar anledningen t. ex. att

söka däri, att den andre av föräldrarna är död eller sinnessjuk, torde

detta oftast framgå av kyrkoböckerna eller företedda intyg och i varje fall

vara lätt att styrka. Annorlunda förhåller sig saken med vårdnaden över

barnen; härom lämna kyrkoböckerna ingen upplysning. Vårdnadsbegreppets

innehåll är för övrigt varken i gällande positiv rätt eller i den nu

föreslagna lagen närmare bestämt.

Enligt vad motiven utvisa, har beredningen avsett, att fader eller

moder icke skulle anses vara utan del i vårdnaden i annat fall, än att

rättsligen en annan ägde ensam utöva den. Såsom exempel härpå nämnas,

att fader till barn, som är fött utom äktenskap, i allmänhet icke skulle

bliva barnets giftoman, att vårdnadsrätten icke skulle tillkomma föräldrar

över barn, som på grund av barnavårdsnämnds beslut blivit skilt från

hemmet, och att make, som vid återgång av äktenskap, separation eller

äktenskapsskillnad frånkänts rätten att hava barnen i sin vård, därigenom

skulle vara utesluten från giftomannaskapet, som odelat skulle utövas av

andra maken. Däremot skulle den omständigheten, att den ene av föräldrarna

faktiskt, kanske efter avtal dem emellan, ej toge någon befattning

med vårdnaden, icke beröva honom giftomannaskapet, liksom icke

heller föräldrar skulle mista sin giftomannarätt därför att de anförtrott

barnens vård och uppfostran åt annan. Icke ens den omständigheten, att

ett barn före myndighetsåldern uppnått den självständiga ställning, t. ex.

genom anställande i annans tjänst, att det icke vidare vore i föräldrarnas

vård, skulle inverka på giftomannarätten; föräldrarna skulle således

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. hl

i detta fall fortfarande anses i lagens mening innehava vårdnaden över

barnet.

Klart är, att stora svårigheter vid lagens tillämpning i denna del

ofta skulle för prästen uppstå. Lagtexten i och för sig kan icke sägas

giva något direkt stöd för ovanberörda tolkning; snarare synes det ligga

närmast till hands att här fatta vårdnaden såsom avseende den faktiska

vården, så att t. ex. fader, som till sig tagit och uppfostrat sitt utom

äktenskap födda barn, på grund härav skulle vara dettas lagliga giftoman.

De omständigheter, som skulle inverka på vårdnadsrättens övergång från

föräldrarna till annan, undandraga sig ofta möjligheten av prövning från

prästens sida, Att t. ex. ett barn på grund av barnavårdsnämnds beslut

fråntagits föräldrarna, kommer icke alltid till prästens kännedom. Om

barnet sedermera icke före uppnådd myndighetsålder återkommit till

hemmet, i vilket fall enligt motiven vårdnaden allt fortfarande skulle

anses vara föräldrarna frånhänd, men vid begäran om lysning företer båda

föräldrarnas samtycke till sitt giftermål, saknar ju prästen anledning betvivla,

att icke tillståndet givits av rätte vederbörande. Beviljas separation,

skulle anmälan till kyrkoböckerna icke ske. Och det kan tänkas, att

den omyndige i saknad av kännedom om lagen i sådant fall ändock söker

båda föräldrarnas tillstånd, därvid rätte giftornannen medger men den

andre bestrider äktenskapet. Om förhållandet i detta fall icke blir för

prästen upplyst, skulle han komma att i strid mot lagen vägra lysningen.

De anförda betänkligheterna synas lagrådet vara av den betydenhet,

att desamma böra föranleda, att den här införda bestämmelsen om vårdnaden

får helt och hållet utgå och ersättas med speciella föreskrifter rörande

de fall, då från ifrågakomna synpunkt giftomannarätten bör anses

tillkomma allenast den ene av föräldrarna eller båda skola vara därifrån

uteslutna. Dessa föreskrifter böra enligt lagrådets tanke erhålla en vida

mindre omfattning än förslagets bestämmelse innebär. I själva verket

synes man kunna inskränka sig till en föreskrift beträffande barn födda

utom äktenskap. Att modern härvidlag bör med faderns uteslutande utöva

giftomannaskapet, torde vara uppenbart.

Beträffande övriga av beredningen angivna fall torde knappt föreligga

giltiga skäl att stadga rubbning i eljest föreslagna regler om föräldrarnas

rätt i förevarande hänseende. Vad särskilt angår frågan om

giftomannarätten efter återgång av äktenskapet, separation eller äktenskapsskillnad,

har beredningen grundat sin ståndpunkt härutinnan på den uppfattningen,

att under en dylik situation föräldrarna icke kunna antagas

stå till varandra i den ställning av förtroende och samförstånd, att giftomannaskapet

bör utövas av dem gemensamt. Farhågorna härutinnan synas

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (AV 18.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

dock icke böra överdrivas; även om meningsskiljaktigheter eljest förekomma,

lärer nog i de flesta fall, där frågan gäller barnens bästa, samförstånd

kunna uppnås. Vid obehörig vägran från någondera sidan står

ju alltid utvägen öppen att genom domstolens medverkan vinna nödig rättelse.

Denna utväg synes vara att föredraga framför den att helt och hållet utesluta

en fader eller moder från rätten att i dylikt fall deltaga i bestämmandet

över barnets framtid med hänsyn till ett så avgörande steg som

äktenskapet.

Ordnas frågan om giftomannarätten i här senast behandlade fall på

sätt lagrådet föreslagit, torde någon ändring av ordalagen i 6 kap. 23 §

icke vara erforderlig. Bestämmelsen att rätten äger förordna, vilken av

makarna skall hava barnen i sin vård, erhåller då sin jämväl efter ordalagen

naturliga begränsning till sådana fall, då barn finnas, som tarva

vård i egentlig mening. Skulle åter i enlighet med beredningens förslag

giftomannarätten anknytas till vårdnadsbegreppet, böra de i sistnämnda

lagrum använda ordalagen underkastas någon jämkning till vinnande av

bättre överensstämmelse med ordalagen i det lagrum, varom här nu närmast

är fråga. Eljest synes knappast antagligt, att omförmälda lagrum i

6 kap. i praktiken erhåller den avsedda tillämpningen, att rätten beträffande

t. ex. en nära myndig ålder kommen son eller dotter, som sedan flera år

har anställning fjärran från hemmet, meddelar förordnande om vård i

syfte allenast att i händelse av behov den behörige giftomannen skall vara

utsedd.

6 §•

Justitierådet Svedelius:

Att vid en reform av äktenskapslagstiftningen frågan om de smittosamina

könssjukdomarna bör i vida högre grad än nu är fallet vinna beaktande,

torde vara allmänt erkänt. I syfte att i möjligaste mån förebygga

de för såväl samhället som familjen och individen fördärvbringande

följderna av dessa sjukdomars införande i äktenskapet har ock beredningen

föreslagit bestämmelser, avseende å ena sidan förhindrande av ur denna

synpunkt icke önskvärda äktenskap och å andra sidan möjliggörande av

dylika äktenskaps upplösning. I förra hänseendet har beredningen föreslagit

en väsentlig nyhet icke blott för svensk utan även för gällande

europeisk äktenskapslagstiftning i allmänhet, då beredningen bland de

sjukdomar, som skulle utgöra äktenskapshinder, upptagit även de veneriska

sjukdomarna, i förslaget sammanfattade under benämningen »könssjukdom».

Genom tillägg av orden »i smittosamt skede» har avsetts att betona, att

hindret icke skulle gälla dessa sjukdomar i och för sig utan endast deras

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 59

smittofarliga former; vad därmed skall förstås, är närmare angivet i 8

kap. 2 §.

Klart är, att om ett dylikt förbud skulle bliva i önskvärd grad

effektivt, det borde förknippas med skyldighet för alla, som ämna ingå

äktenskap, att genom företeende av läkarbetyg, grundat på undersökning

omedelbart före begärandet av lysning, styrka sin hinderslöshet uti ifrågavarande

avseende. Mången gång lärer det visserligen i fråga om en med

venerisk sjukdom behäftad person icke ens för läkaren vara möjligt att

med säkerhet avgöra, om sjukdomen är i sådant stadium, att ingående av

äktenskap kan anses tillåtet; för den sjuke själv undandrager sig denna

fråga i de flesta fall varje möjlighet av ett objektivt bedömande. Skulle

obligatorisk läkarundersökning icke uppställas såsom villkor för erhållande

av lysning, kunde dock ifrågasättas, om icke prästen skulle i särskilda

fall, där misstanke om dylik sjukdom föreligger eller undersökning

eljest av någon i frågan intresserad påkallas, äga avfordra läkarbetyg,

förrän lysning beviljas. Av skäl, vilkas giltighet synes obestridlig,

har beredningen funnit sig icke kunna förorda någon av dessa utvägar.

Icke heller har beredningen vid avgivande av sitt förslag ansett sig kunna

förutsätta en sådan rubbning av gällande bestämmelser om läkares tystlåtenhetsplikt,

som skulle ligga i den ifrågasatta skyldigheten för

läkare att göra anmälan om föreliggande äktenskapshinder av ifrågavarande

art.

Oaktat sålunda från lagstiftningens sida ingen åtgärd skulle vidtagas

för att sätta prästen i stånd att på sakliga grunder pröva frågan om detta

äktenskapshinders förefintlighet, är ju den möjligheten icke utesluten, att

prästen i något enstaka fall skulle kunna äga personlig kännedom om tillvaron

av dylikt hinder. I sådant fall skulle han naturligtvis vara lagligen både berättigad

och skyldig att vägra lysning. Med ett sådant sällsynt undantagsfall

kan emellertid vid lagens tillämpning icke vara att räkna. Praktiskt

taget skulle kontrollen över förbudets upprätthållande uteslutande ligga i

avgivandet av den skriftliga försäkran, som i 3 kap. 2 § 5 mom. föreskrives.

För vinnande av ökad säkerhet mot medvetet falsk försäkran har

straffpåföljd härför stadgats, vilket straffbud innehålles i det föreslagna

nya tredje stycket i 22 kap. 8 § strafflagen. Brottet skulle lyda under

allmänt åtal; allmän åklagare skulle sålunda äga att ingripa, även i fall

andra maken före vigseln haft kännedom om sjukdomen eller trots först

sedermera vunnen kunskap i allt fall önskar äktenskapets fortbestånd. Såsom

en garanti för förbudets efterlevande skulle vidare kunna anses bestämmelserna

i 5 kap. om rätt för make att, då honom ovetande andra

maken vid vigseln led av könssjukdom i smittosam! skede, vinna återgång

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

av äktenskapet med de ekonomiska påföljder för andra maken, som härav

kunna föranledas.

Varken straff hotet eller risken av äktenskapets återgång torde emellertid

i verkligheten komma att spela någon väsentligare roll. Den, som

icke självmant iakttager lagens bud i denna del, lärer väl i allmänhet räkna

med, att andra maken, om förhållandet sedermera blir honom kunnigt,

hellre låter därvid bero än han bringar saken till offentligheten genom

rättegång. Och vad angår risken för allmänna åklagarens ingripande, torde

väl denna risk, under förutsättning ett ej andra maken själv gör angivelse,

kunna anses lika med noll. I verkligheten torde sålunda förbudets upprätthållande

ytterst komma att bliva endast en samvetssak och lagbudets

egentliga betydelse att sökas däri, att detsamma är ägnat att verka upplysande

och vägledande för allmänna opinionen i frågan.

Ett förbud, vars efterlevande sålunda praktiskt taget skulle undandraga

sig varje effektiv kontroll, måste ju i och för sig väcka betänkligheter.

Förbudet skulle otvivelaktigt i många fall betraktas som ett obehörigt

ingrepp i den enskildes rätt att efter eget bedömande ordna sina

äktenskapliga förhållanden. Frånvaron av kontroll skulle fresta till förbudets

överträdande. Det torde härvid icke böra förbises, att smittofallen

för dessa sjukdomar beräknats hos oss uppgå till över 15,000 om året.

En lag, som icke efterleves, är ju ofta till mera skada än nytta; genom

åsidosättandet undergräves lagens auktoritet i allmänhet. Betänkligheterna

ökas i väsentlig mån därigenom, att förbudet icke kunnat göras

absolut. I vissa om än mera sällsynta undantagsfall har förbudets

upprätthållande befunnits innebära en onödig stränghet. Såsom exempel

på dylika fall har anförts, att någon vill ingå äktenskap på dödsbädden

och för legalisering av barn eller att båda kontrahenterna äro sjuka och

deras ålder utesluter möjligheten att erhålla barn. För att i dylika fall

möjliggöra äktenskap med därav härflytande ekonomiska och andra rättsverkningar

har äktenskapshindret i fråga i förslaget gjorts dispensabelt;

på ansökan skulle Konungen äga tillåta person, som lider av könssjukdom

i smittosamt skede, att det oaktat ingå äktenskap. Bortsett från det i och

för sig mindre tilltalande i denna anordning, att offentlig myndighet

skulle inblandas i angelägenheter av ifrågavarande art, lärer mot anordningen

i övrigt kunna anmärkas, att det synes föga sannolikt, att dispens

någonsin skulle komma att sökas. Visserligen förutsätter förslaget i denna

del sådan ändring av tryckfrihetsförordningen, att handlingarna i dylika dispensärenden

skulle bliva hemliga. Då ansökningen i allt fall skulle i vanlig

ordning ingivas i vederbörande statsdepartement, därifrån eventuellt remitteras

till andra myndigheter för yttrandes avgivande och jämväl i öv
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ligt enligt gällande arbetsordning handläggas, skulle ju icke kunna undvikas,

att ansökningens innehåll i allt fall komme till ett flertal personers

kännedom. Med hänsyn till den benägenhet att förhemliga dessa sjukdomar,

som alltid förefunnits, torde man därför kunna utgå ifrån, att i

sådana fall, där dispensanledning föreligger, vederbörande näppeligen skall

vara hågad att anlita den i lag utstakade vägen utan föredraga att så att

säga taga dispensfrågan i egen hand. Frestelsen härtill måste bliva särskilt

stark, då förhållandena äro sådana, att varje möjlighet av skadlig

inverkan genom äktenskapet är utesluten. Måhända har läkare tillfrågats

och funnit betänkligheter härutinnan icke möta. Den andra kontrahenten

kan vara insatt i förhållandet. Det måste då ligga nära till hands, att

den lagstadgade skyldigheten att söka dispens kommer att betraktas endast

som en onödig formalitet. Dispensvägens anlitande skulle för övrigt alltid

vålla tidsutdräkt. Särskilt vad angår det åberopade fallet, att någon ligger

på dödsbädden, lärer väl i dylikt fall tiden knappast medgiva sökande av

dispens.

Faran för lagbudets åsidosättande inskränker sig emellertid icke till

de fall, då dispensanledning verkligen förefinnes. Även då så ej är förhållandet,

är icke uteslutet, att den lagliga möjligheten att kunna vinna

dispens ger anledning till enahanda betraktelsesätt. Frånsett de betänkligheter,

som i övrigt möta, måste sålunda den omständigheten, att förbudet

icke kunnat göras absolut, i hög grad tala mot detsammas införande.

Anses ett inskridande på lagstiftningens väg erforderligt för

att avhålla personer, som lida av venerisk sjukdom, att sä länge smittofaran

ännu kvarstår, ingå äktenskap, torde därför den i de danska och

norska förslagen valda utvägen vara att föredraga. Enligt dessa förslag

skulle ifrågavarande sjukdomar icke utgöra äktenskapshinder i egentlig

mening. Men man har velat i möjligaste mån förebygga, att någon i

okunnighet om de därmed förknippade vådor ingår äktenskap, fastän han

eller andra maken lider av venerisk sjukdom, som ännu erbjuder fara för

smitta. Såsom villkor för ingående av äktenskap under angivna förutsättning

har därför uppställts, att den blivande maken erhållit kännedom

om sjukdomen och båda fått muntlig vägledning av en läkare om de faror,

sjukdomen innebär. Att villkoret uppfyllts och att äktenskapshinder sålunda

icke föreligger, skulle styrkas genom skriftlig förklaring, avgiven

under straffansvar, på enahanda sätt som i beredningens förslag.

1 avseende å effektiviteten kan visserligen mot denna anordning

göras enahanda anmärkning som mot den hos oss föreslagna. 1 saknad

av varje lagbestämmelse om läkarundersökning blir stadgandets iakttagande

ytterst en samvetssak, beroende av vederbörandes eget bedömande av sjuk
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

domen. Har denna kommit över n sitt smittosamma stadium, föreligger

ingen sanningsplikt enligt lagen. A andra sidan innebär anordningen den

väsentliga fördelen att icke i så hög grad fresta till överträdelse som beredningens

förslag. Utrymme är öppnat för vederbörande själva att efter

inbördes förhandling och i samråd med läkare ordna frågan utan att behöva

inviga offentlig myndighet i sakens ofta ömtåliga detaljer. Att trots

uppenbar smittofara äktenskap skulle komma till stånd, sedan sanningsplikten

fullgjorts, torde under normala förhållanden icke vara att befara.

Särskilt genom det starka betonandet av sanningsplikten är även en dylik

regel ägnad att bidraga till ansvarskänslans höjande och uppmärksamhetens

riktande på hithörande ting. Saknar även läkaren, som anser sig böra

förbjuda ett äktenskap, ett direkt lagbud att åberopa till stöd för förbudet,

är hans ställning dock sådan, att hans ord åtminstone i de allra

flesta fall lärer få avgörande betydelse. Hänvändelse till läkare framtvingas

för övrigt enligt dessa förslag i vida större utsträckning än enligt beredningens

förslag.

En svårighet med denna anordning är att finna, en lämplig formulering

för den förbindelse, som skall avgivas. Vill man undvika allt för

stor vidlyftighet synes knappast möjligt att giva den annan form än den

i de danska och norska förslagen upptagna. Denna form kan visserligen

ej frånkännas en viss otydlighet i förhållande till det svenska förslaget.

Denna brist synes dock kunna avhjälpas genom föreskrift, att förbindelsen

skall skrivas å särskild blankett, varå hithörande lagparagraf finnes avtryckt.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes, att förslaget i denna

del omarbetas till överensstämmelse med de danska och norska förslagen.

Godkännes denna hemställan, lärer ovannämnda straffbestämmelse i 22 kap.

strafflagen böra i denna del så till vida ändras, att åklagarens rätt att

åtala göres beroende av angivelse från målsägares sida, där icke den senare

på grund av den falska förklaringen väckt talan om äktenskapets återgång.

10 §.

Regeringsrådet Thulin:

Ehuru dödförklaring jämlikt förordningen den 27 november 1854

ej må begäras av den försvunnes maka, och nämnda förordning om dödförklarings

verkan uttalar sig endast så vitt rörer den försvunnes kvarlåtenskap,

har lagberedningen ansett sig kunna gå ut från, att ett beslut

om dödförklaring bör tagas för gott såsom bevis om äktenskapets upplösning

genom döden. Till stöd för en sådan tolkning har, bland annat, åberopats,

att efter vad beredningen inhämtat, bland prästerskapet en sådan

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

uppfattning vore allmänt rådande samt att ett godkännande av densamma

kunde sägas vara meddelat i förordningen angående kyrkoböckers förande

den 23 december 1910, vars »regler till försarnlingsboken* innefattade bland

annat att i kolumn 14 skulle införas anteckning om makes dödförklaring.

Det synes mig som om, då ifrågavarande anteckning allenast införes

i församlingsbokens anmärkningskolumn, ej i dess kolumn för dödsfall

eller i död- och begravningsboken, näppeligen synnerligt stöd kan

hämtas av sistnämnda stadgande, och då på sätt lagberedningen framhållit

åtskilliga omständigheter kunna åberopas mot en sådan tolkning,

torde knappast tillräckliga skäl hava förelegat att vid omarbetning av äktenskapsrätten

lämna denna fråga oreglerad i lag. Väl lärer äktenskap efter

makes dödförklaring sällan förekomma, men föreligger sådant fall, torde

vederbörande kunna fordra, att de vid en så viktig frågas avgörande må

hava att följa ej endast en oviss praxis utan en uttrycklig lagbestämmelse.

3 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall lysning sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna i den församling, där lysningen skall äga rum. Mot denna

bestämmelse skulle väl i och för sig icke vara något att erinra. Men

skall i stadgandet inläggas vad lagberedningen därutinnan uttalat, synes

mindre tillfredsställande resultat uppstå. I motiven heter det, att den

präst, som för kyrkoböckerna, i allmänhet är kyrkoherden, men att där

åt präst i annex- eller kapellförsamling jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den

29 januari 1869 av domkapitlet uppdragits att på eget ansvar, dock under

ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkoböcker utan ock

utfärda därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap, denne är lysningsförrättare

i annex- eller kapellförsamlingen. Stadgandet i fråga skulle

alltså enligt lagberedningens mening innebära, att berättigad till att upptaga

begäran om lysning skulle vara allenast kyrkoherden eller, i fall omförmälda

cirkulär vunnit tillämpning, den präst i annex- eller kapellförsamling,

som erhållit uppdrag att på eget ansvar föra dess kyrkoböcker.

Nu har emellertid, såsom ock av Stockholms stads konsistorium

framhållits, i församlingar, där flera präster finnas, deri praxis utbildat sig,

att kyrkoherden, utan att sådant uppdrag lämnats, som i 1869 års cirkulär

avses, brukar låta under honom tjänstgörande präst vid kyrkobokföringen

i viss omfattning företräda kyrkoherden. Befogenheten härutinnan

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

antydes i 44 § av förordningen den 23 december 1910 angående kyrkoböckers

förande och vinner jämväl stöd av de till nämnda förordning

hörande blanketter. Att i större församlingar en dylik anordning kan

vara av nöden, för att ärendena må gå sin gilla gång, är uppenbart. Allmänheten

bör i frågor, som stå i samband med kyrkobokföringen, få vända

sig till den präst i församlingen, som faktiskt sköter expeditionen. Att

göra undantag beträffande lysning synes icke påkallat. Åt stadgandet

i fråga behöver dock enligt lagrådets tanke icke givas den inskränkta innebörd,

som lagberedningen tydligen avsett; stadgandet skulle alltså kunna

bibehållas oförändrat. Men anses tolkningen föranleda till den i motiven

angivna uppfattning, torde ett annat uttryckssätt böra användas, så att

lysningsansökan kommer att handläggas i samma ordning som andra i

samband med kyrkobokföringen stående frågor. \ ad nu sagts gäller även

bestämmelserna i 4 kap. 6 och 7 §§.

2 §.

Lagrådet:

Beträffande de äktenskapshinder, som hänföra sig till trolovads ålder,

har lagberedningen i sina motiv uttalat, att beredningen ansett det utan

uttrycklig föreskrift vara klart, att frågan huruvida dylikt hinder mötte

skulle bedömas med hänsyn till den tidpunkt, då vigsel tidigast finge äga

rum, ej till den, då lysningsansökningen prövades. Bevis om åldersdispens

finge alltså ej avfordras trolovad, som väl icke vore äktenskapsmyndig, när

lysning söktes, men bleve det inom lysningstidens utgång; lysning skulle,

oberoende av giftomans samtycke, utfärdas för den, som väl ännu ej vore

hunnen till myndig ålder, men uppnådde denna ålder före lysningstidens

utgång. Med avseende å de i 2 kap. 11 § givna regler om väntetid göres

enahanda uttalande: lysning borde utfärdas medan de tio månaderna ännu

löpte, därest ej längre tid återstode än att de måste hava gått till ända

vid lysningstidens utgång. För lagrådet synes det tveksamt, huruvida den

sålunda av beredningen hävdade mening måste anses otvivelaktigt riktig;

att det skulle för vederbörande präster framstå såsom klart att förfara i

enlighet med de gjorda uttalandena vågar lagrådet i varje fall bestrida.

Då t. ex. lagstiftaren velat på grund av den bristande förståndsmognad,

som intill en viss ålder ansetts föreligga, till skydd för den trolovade göra

äktenskapets ingående och ordnandet av vad därmed står i samband beroende

av giftomans samtycke, skulle det verka i viss mån stötande, om

den trolovade före uppnådd sådan ålder tillätes mot giftomannens bestridande

på egen hand bringa till stånd lysningen till äktenskap. Det torde

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

för övrigt vara allt annat än tydligt att, om man sloge in på den av beredningen

beträdda vägen, man borde stanna just vid den av beredningen

angivna punkt. Det synes svårt angiva giltiga skäl, varför i så fall man

ej skulle bevilja jämväl tidigare lysning, på grund varav vigsel kunde ske.

sedan behörig ålder eller myndighet inträtt. Prästen skulle endast beakta,

att icke lysningsbevis dessförinnan av honom utfärdades. Ordalagen uti

2, 3 och 8 mom. i denna paragraf synas knappast medgiva den av beredningen

avsedda tolkning. Vill man åvägabringa ett förfaringssätt i

överensstämmelse med beredningens mening, lärer alltså en jämkning i

stadgandenas avfattning vara av nöden, desto mera som, enligt vad beredningen

själv vitsordat, praxis hittills snarare gått i motsatt riktning.

Att på skilda håll olika tillämpning skulle göra sig gällande vore naturligtvis

icke tillfredsställande.

Såsom underlag för den hindersrannsakan, som det åligger prästen

att verkställa innan lysning må utfärdas, hava enligt bestämmelserna i

denna paragraf anvisats honom kyrkoböckerna, intyg eller andra dokument

samt, beträffande förhållanden, som ej framgå av dessa handlingar, på

heder och samvete avgivna skriftliga försäkringar av de trolovade. I

fråga om det äktenskapshinder, som kan föreligga med hänsyn därtill

att trolovad, som uppnått myndig ålder, är omyndigförklarad, är emellertid

kravet på utredning i den ena eller andra riktningen icke tillgodosett.

Beredningen har framhållit, att det borde ombesörjas, att kyrkoböckerna

komme att lämna tillförlitligt besked om omyndigförklaringar, och erinrat

att, så vitt det föreslagna kreditregistret komme till stånd, måhända

de för kyrkobokföring härom nödiga underrättelserna kunde lämnas ur

sagda register. Då det är av vikt, att redan från början kontroll i berörda

hänseende anordnas, och då det säkerligen, med hänsyn jämväl

därtill att frågan om upprättande av kreditregister för närvarande synes

vara förfallen, skulle möta svårigheter att få kyrkoböckerna kompletterade

med uppgifter om skedda omyndigförklaringar, synes annan utväg knappast

stå till buds än att uti omförmälda avseende anlita försäkran av trolovad.

Fjärde momentet i förevarande paragraf synes hava erhållit en mindre

lycklig avfattning. »Känd» för sinnessjukdom måste ju framför allt den

anses vara, i fråga om vilken det såväl för prästen som andra är notoriskt,

att lian är sinnessjuk. Men för ett dylikt fall kan stadgandet näppeligen

vara givet. En begäran om lysning av sådan sinnessjuk har prästen att

utan vidare anse såsom icke framställd; att avfordra sökanden läkarbetyg

får icke ifrågakomma. Då beredningen till stöd för lämpligheten att använda

berörda uttryckssätt åberopar vad i kungl. brevet den 25 november

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (Nr 18.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

1757 föreskrives beträffande fallandesot, synes beredningen icke hava behörigen

beaktat, att de båda fallen äro väsentligen olika. Ej varje slag

av fallandesot utgör äktenskapshinder, och vid sådant förhållande är det

naturligt, att hur uppenbar förefintligheten av fallandesot hos nupturienten

än är, prästen har att påfordra läkarbetyg för att vinna kännedom om

sjukdomen är »den rätta fallandesoten». Nämnda brev utgår ifrån att

fallandesot verkligen är för handen. Men i fråga om sinnessjukdomshindret

måste utgångspunkten vara en annan. Huruvida sinnessjukdom i själva

verket föreligger måste lämnas åsido. Om giltiga skäl förefinnas att misstänka

tillvaron av sådan sjukdom, måste undersökning av läkare påkallas.

Man bör naturligtvis tillse, att prästen icke i onödan avfordrar läkarbetyg.

Åt stadgandet synes enligt lagrådets mening lämpligen kunna givas den

avfattning, att läkarbetyg skall avfordras, om kyrkoböckerna eller äktenskapsbetyget

innehålla anteckning att nupturienten är sinnesjuk eller prästen

eljest har skälig anledning att misstänka honom vara sinnessjuk.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Då i 3, 4, 7 och 8 mom. av denna paragraf trolovads skyldighet

att styrka sin hinderslöshet i de särskilda däri angivna hänseendena satts

i beroende därav, att viss omständighet »veterligen» eller »ej veterligen» är

förhanden, har därmed uppenbarligen avsetts att förebygga en sådan misstolkning

av dessa stadganden, att det exempelvis skulle tillkomma prästen

att avfordra trolovad bevis att denne icke är omyndig förklarad eller att

han icke under de tre sista åren varit sinnessjuk o. s. v.

Det torde emellertid vara utan vidare klart, att prästen endast om

han har vetskap om någon omständighet av här ifrågavarande beskaffenhet

äger av trolovad kräva fullgörande av den bevisskyldighet, som här för

varje fall föreskrives. Ur synpunkten av angelägenheten att förebygga

misstolkning i ovan angiyna riktning synes därför bibehållandet av ordet

»veterligen» överflödigt. Å andra sidan skulle detta uttryck, på det sätt

stadgandena i fråga avfattats, kunna föranleda den ur enbart språklig synpunkt

fullt riktiga tolkningen, att trolovad icke skulle hava några skyldigheter

uti här ifrågavarande avseenden, om vederbörande omständighet är för

prästen okänd. På grund härav hemställes, att uttrycket i fråga måtte utgå.

Regeringsrådet Thulin:

Beträffande lysningsförrättare har i motiven framhållits, att efterforskande

i kyrkoböckerna av äktenskapshinder rimligtvis ej kunde åläggas

denne. Detta bör väl gälla även den, som har att utfärda äktenskapsbetyg,

helst i fråga om skyldskaps- och svågerskapshinder försäkran skall

irivas av trolovad. Då emellertid den lydelse 1 mom. i denna paragraf

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

67

erhållit, jämförd med motiven till detsamma, skulle kunna, på sätt även

framgår av infordrade yttranden, giva anledning till en motsatt tolkning,

synes nödig omformulering böra ske, så att Kungl. Maj:t må vara oförhindrad

att vid utfärdande av formulär till äktenskapsbetyg meddela

sådana föreskrifter, att pastors forsknings plikt vederbörligen begränsas.

Ehuru någon antydan därom ej lämnats vare sig i förslaget eller i motiven,

torde väl Kungl. Maj:t kunna och böra i samband med utfärdande av

dylikt formulär meddela bestämmelser, i vilken form utfärdaren av äktenskapsbetyg,

som i regel bäst känner trolovads personliga förhållanden, må

hava att giva lysningsförrättaren del av sådana för honom kända förhållanden,

som ej äro att hämta ur kyrkoböckerna, men för hindersprövningen

kunna vara av betydelse. Särskilt kan detta vara av vikt vid sinnessjukdom.

Lagberedningen har i sina motiv framhållit, att en person

kan vara av pastor känd för sinnessjukdom utan att sådana förhållanden

föreligga, att anteckning därom kan införas i kyrkoboken, på vilken äktenskapsbetyget

skall grundas.

Då den, som drabbats av könssjukdom, i regel icke på egen hand

kan besvara frågan, om, såsom medicinska fakulteten i Uppsala uttrycker det,

»praktiskt sett nödiga garantier finnas, att sjukdomen redan passerat sitt

smittosamma stadium», utan därutinnan måste lita till läkarens omdöme,

synes det böra stå trolovad öppet att, i stället för avgivande av försäkran

på heder och samvete i en fråga, som han ej själv kan bedöma, få åberopa

intyg, avgivet av läkare enligt de av Konungen därom jämlikt 7 § meddelade

närmare bestämmelser.

3 §•

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf synas ett par redaktionella ändringar

vara önskvärda. Den präst, som har att handhava hindersgranskningen,

benämnes här lysningsförrättare. Då genom detta ord tanken

närmast föres till den person, som verkställer lysningen, torde detsamma

böra utbytas mot ett annat, exempelvis »prästen». Vidare användes ordet

lysning i betydelse av den skriftliga handling, som innefattar beviljandet

av äktenskapets kungörande, medan därmed eljest i förslaget betecknas

själva kungörandet. Det torde vara mindre tillfredsställande, att uttrycket

på sådant sätt får två olika betydelser. Det synes här lämpligen kunna

utbytas mot lysningssedel.

Kungörelse om äktenskapsbetygs utfärdande skall enligt andra stycket

i denna paragraf innehålla uppgift, bland annat, om den församling, där

lysning skall ske. Anledningen till en sådan bestämmelse är uppenbar
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ligen att för eventuell anmälan av hinder anvisning skall lämnas, varest

anmälan må göras. Enär i fall, som avses i 6 §, lysning ej sker samt,

då äktenskap skall ingås inför annan svensk myndighet å utrikes ort än

präst, i stället för lysning förekommer kungörelse genom anslag och

offentliggörande i tidningar, men även i dylika fall samma behov av anvisning

är för handen, synes en jämkning av ordalagen i förevarande

stycke böra äga rum, förslagsvis sålunda, att orden »den församling, där

lysning skall ske», utbytas mot orden »varest hinder mot äktenskapet skall

anmälas och styrkas».

Lagrådet vill därjämte påpeka, att bestämmelsen om äktenskapsbetygets

kungörande och stadgandet i första stycket icke kunna anses stå

i något, inbördes samband, som bör föranleda deras upptagande i samma

paragraf. Om andra stycket utbrytes ur denna paragraf, synas detsamma

och stadgandet i 7 § första stycket, vars upptagande tillsammans med den

alldeles olikartade föreskriften i sista stycket av 7 § jämväl måste betraktas

såsom mindre tillfredsställande, kunna sammanföras till en särskild paragraf.

Regeringsrådet Thulin:

o # Ö .... .

På sina ställen har lagberedningen i motiven erinrat, att i anslutning

till ifrågavarande lagförslag erfordrades nya eller ändrade administrativa

bestämmelser. Givetvis har lagberedningen ej därvid åsyftat fullständighet.

1 åtskilliga andra fall än de, som av lagberedningen särskilt anmärkts,

torde det bliva nödvändigt utfärda kompletterande bestämmelser. Detta

gäller jämväl lysningen och dess verkställande.

Vid lysnings kungörande skola, på sätt lagberedningen framhållit,

där ej annorlunda särskilt stadgats, bestämmelserna i lagen den 1 juni

1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka iakttagas. Enligt nämnda

lag skola kungörelserna uppläsas från predikstolen i församlingens kyrka.

Detsamma gäller lysning, men torde det ej alltid bliva samma kyrka, som

därvid ifrågakommer. Under det i 1894 års lag med församlingens kyrka

i regel avses ej endast moder- eller annexförsamlingens kyrka titan även

kyrka i kapell- eller bruksförsamling, vare sig den har egen kyrkobokföring

eller icke, torde väl den allmännaste uppfattningen vara, att lysning

med laga verkan får ske i kapell- eller bruksförsamlings kyrka, endast

om församlingen har egen lysningsberättigad präst eller åtminstone

egen kyrkobokföring. Härutinnan synes likväl, i saknad av närmare

föreskrifter, praxis vai’a synnerligen vacklande och olika i skilda trakter.

I många fall torde lysning för kapellförsamling verkställas i moderförsamlingen,

under det i andra fall lysning avkunnas i kapellförsamlings kyrka,

även där församlingen ej har egen kyrkobokföring. Det synes därför vara

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

nödvändigt att närmare bestämmelser meddelas, i vilken kyrka lysning

skall avkunnas, och detta så mycket hellre, som det även i övrigt kan vara

tveksamt, vad med »kyrkan» skall avses. Lagberedningen har erinrat, att det

vore tydligt att därmed förstås den vederbörligen invigda lokal, där församlingens

gudstjänst firas, sålunda kanske stundom en annan än kyrkobyggnaden,

samt att om i ett pastorat med flera församlingar s. k. alternering

äger rum, så att gudstjänst ej alla söndagar hålles i varje församlings kyrka,

liksom hittills den eller de församlingar, inom vilka gudstjänst ej hålles, få

anses för den söndagen hänvisade till en annan av pastoratets kyrkor, där följaktligen

äktenskapslysningar skola avkunnas. Där gudstjänst skall hållas

i annan lokal än kyrka, torde emellertid i allmänhet vederbörlig invigning

endast ifrågakomma, då lokalen är avsedd att i stället för kyrkan användas

för gudstjänstligt bruk under avsevärd tid. Möter eljest hinder att

använda kyrkan, nöjer man sig med domkapitlets tillstånd att få hålla

gudstjänst i annan lokal eller under bär himmel; är det ett mera tillfälligt

hinder, hålles gudstjänsten på sådant sätt även utan dylikt tillstånd.

Då lagen hittills endast innehållit, att lysning skulle ske från predikstolen,

har hinder ej ansetts möta att å sådan plats avkunna lysning.

Genom användandet av ordet »kyrkan» har givetvis ej åsyftats göra någon

ändring härutinnan, men synes det, för undvikande av avbrott i lysning,

vara av vikt, att varje tvekan därutinnan undanröjes. Förekommer inom

ett pastorat med flera församlingar eller mellan församlingar i skilda pastorat

alternering, måste naturligen, på sätt lagberedningen angivit, den

eller de församlingar, inom vilka gudstjänst ej hålles, anses för den söndagen

för lysningar hänvisade till en annan kyrka. Vilken kyrka därvid

avses är emellertid, då i ett pastorat finnas flera än två kyrkor, ofta tveksamt.

Det är av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att vid beslut

om alternering i dylika fall alltid bestämmes, i vilken kyrka lysning skall

verkställas. Vad sålunda anförts gäller huvudsakligen territoriella församlingar,

dock lärer även beträffande vissa icke territoriella församlingar,

särskilt de jämtländska lappförsamlingarna, behov av särskilda föreskrifter

härutinnan förefinnas.

Närmare bestämmelser torde även erfordras i syfte att vinna enhetlighet

i sättet för lysningssedlars upprättande samt att få reglerat, huru

pastor skall förfara, om lysningssöndagarnas serie av någon anledning

varder bruten eller ny lysning sökes, innan giltighetstiden utgått för

tidigare verkställd lysning. Vid avbrott i lysning torde för närvarande

den regel iakttagas, att lysningen upprepas på nytt från början. Det kan

ifrågasättas, om icke denna praxis skulle kunna mildras. För den, som

redan utsatt dagen för vigseln och därefter rättat tiden för lysningen,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. propositon Nr 18.

vållar en förnyad lysning mången gång synnerliga olägenheter. Frågan,

huru det skall ^ förfaras, om ny lysning sökes, innan giltighetstiden utgått

för tidigare verkställd lysning, synes, på sätt framgår av de infordrade

yttrandena, hava väckt särskild uppmärksamhet från prästerskapets sida.

Sä framhåller ett domkapitel, att om förslaget antages, intet i lag sedermera

kunde hindra, att en manlig kontrahent på skilda orter eller till och

med i samma församling, läte lysa för sig med först en och sedan, till

och med under det denna lysningsprocedur påginge, med en andra, tredje

o. s. v. trolovad, och skulle han sedan inom den för lysning stadgade

giltighetstiden kunna hava fritt val att avsluta äktenskapet med vem som

helst3 av dem, med vilka det hade lyst för honom. Det må nu vara, att

då trolovningsbegreppet enligt förslaget givits sådan innebörd, att trolovnino-

för anses bruten genom ny trolovning, ändå att lysning skett och

andra parten ej erhållit kännedom om brytningen, dylika stötande undantagsfall

icke helt kunna undvikas, men så mycket torde väl kunna fordras

av lagstiftningen, att lysning i sådana fall ej får ske, med mindre utredning

förebragts, att den första trolovningen med andra partens vetskap

upplösts och det första lysningsbeviset, där sådant utfärdats, återställts.

Av de bestämmelser ovan ifrågasatts torde en del kunna av Konungen

utfärdas i administrativ väg utan bemyndigande i lag, för andra åter förutsattes

dylikt bemyndigande. För så vitt erforderliga bestämmelser ej

intagas i lagen, torde därför bliva nödigt stadga, att närmare beståmme

ser om lysning och dess verkställande meddelas av Konungen.

5 §•

Regeringsrådet Thulin och justitierådet friherre Leijonhufvud:

Efter lysningens fullbordande har enligt denna paragraf prästen, hos

vilken lysning sökts, att på begäran utfärda lysningsbevis, därest ej hinder

mot äktenskapet blivit jämlikt 4 § hos honom anmält och styrkt eller

eljest blivit honom kunnigt. Ordalagen här kunna giva anledning till

den enligt motiveringen ej avsedda tolkningen, att innehållande av lysnin<rsbevis

icke skulle ifrågakomma, om ej hindret blivit till fullo styrkt.

Nå<?on jämkning i avfattningen är förty önskvärd. I enlighet med vad nu

gäller lärer lysningsbeviset böra innehålla, att veterligt hinder mot äktenskapets

ingående ej möter.

Regeringsrådet Thulin:

Om än i regel oberoende av anmält hinder lysningen, där den ej

återkallas, bör fortgå och prövningen av hindret ske vid lysningsbevisets

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

utfärdande, synas dock förhållandena kunna vara sådana, att prästen, utan

avvaktan på återkallelse, bör äga liksom hittills få avbryta lysningen. Är

det, på sätt i motiven angivits, meningen, att sådant avbrott ej må ske,

torde det böra få sitt uttryck i lagtexten.

7 §•

Regeringsrådet Thulin:

Det kunde ifrågasättas, om förevarande lag borde träda i kraft,

innan sådana åtgärder vidtagits, att de läkarutlåtanden, som kunna komma

att avgivas i äktenskapsfrågor, bliva skyddade mot offentligheten. Vad

sålunda anförts gäller även vissa andra handlingar i äktenskapsmål. Då

emellertid ett uppskov med lagens trädande i kraft ur andra synpunkter

måste anses synnerligen beklagligt, har jag allenast ansett mig böra framhålla

vikten av, att sådana bestämmelser, utan avseende på förestående revision

av tryckfrihetsförordningen, snarast möjligt måtte komma till stånd

samt att, i den mån frågan kan av Kungl. Maj:t i administrativ väg regleras,

densamma måtte beaktas vid meddelande av närmare föreskrifter om

läkarintyg.

4 KAP.

1 §•

Regeringsrådet Thulin:

Det synes mig tveksamt, om vigsel bör användas såsom beteckning

för äktenskaps ingående i borgerlig form. Låt vara att detta uttryck i

senare tid faktiskt utan stöd av lag kommit i bruk i denna betydelse, särskilt

i huvudstaden — att det skulle hava vunnit fullständigt burskap

lärer näppeligen överensstämma med verkliga förhållandet — torde dock,

med hänsyn till detta ords ursprung och den betydelse det sedan sekler

haft, ett sådant missbruk böra genom lagstiftningen snarare motarbetas än

understödjas. Väl har det sagts, att beteckningen vigsel skulle bidraga

att avlägsna den emellanåt försporda föreställningen, att ett äktenskap, som

. ingåtts i borgerlig form, skulle hava lägre värde än ett, som slutits med

kyrkans medverkan. Det torde dock vara föga tilltalande, att. på samma

gång man vid äktenskaps ingående i borgerlig form sorgfälligt måste

utesluta varje religiös antydan, man dock åt det i denna form ingångna

äktenskapet skulle söka bereda ett högre värde genom att i lag giva det

en beteckning, som i flertalets ögon måste förläna ett visst sken av religiös

helgd. Något behov att för vinnande av enhetlig terminologi använda

vigsel i denna betydelse synes ej föreligga, då man har att tillgå

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

uttrycket giftermål, som i nämnda betydelse bibehållits i deri av lagberedningen

delvis omarbetade lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Ordet giftermål

borde väl ej heller saknas i en lag, som torde vara avsedd att utgöra

gruudstommen i en blivande giftermålsbalk. Beträffande uttrycket gifter

mål i 8 § av detta kapitel hänvisas till vad lagrådet där anfört.

2 §.

Lagrådet:

Såsom villkor för vigsel inom svenska kyrkan har beträffande med

lem av denna uppställts, att han är döpt. Med hänsyn till de stridiga

meningar, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande angående dop,

förrättat av lekman, och angående den ställning, kyrkan härvidlag bör

intaga, låter det sig icke förnekas, att åtskilliga svårigheter skulle undgås,

om “man helt och hållet utmönstrade detta villkor för vigsels erhållande.

Lagrådet har dock icke ansett sig böra göra något yrkande i sådant hänseende.

När villkoret uppställes, synes det emellertid oegentligt, att detsamma

icke göres tillämpligt jämväl beträffande förordnande av Konungen

enligt näst sista stycket i denna paragraf.

3 §•

Lagrådet:

Med de i första stycket av denna paragraf givna bestämmelser skulle

kunna inträffa, att ehuru nupturienterna vore berättigade att här i riket

erhålla kyrklig vigsel, någon präst inom kyrkan, som vore pliktig sammanviga

dem, icke skulle vara tillfinnandes. Sa bleve händelsen, om ly sning

ä<ff rum i församling, varest kvinnan vistades utan att vara där kyrkobokförd,

och mannen ej heller vore medlem av någon församling i Sverige.

Om ock det under sådana förhållanden torde kunna förutsättas, att en

önskad kyrklig vigsel komme till stånd på grund av frivilligt åtagande

frän prästens sida, lärer ett stadgande likväl böra givas, varigenom biträde

av präst i varje fall varder nupturienterna tillförsäkrat. För lagrådet synes

detta lämpligast kunna ske genom föreskrift att prästen i lysningsförsamlingen

har skyldighet att förrätta vigseln.

5 §•

Regeringsrådet Thulin:

Klart är att för utövandet av en vigselförrättares värv måste, särskilt

om han, såsom understundom kan förekomma, har att verkställa

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

hindersrannsakan, krävas insikt i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps

ingående. Ar fråga om förordnande av särskild vigselförrättare,

bör detta krav kunna tillgodoses utan att genom föreskrift i lagen Konungens

befallningshavandes valrätt inskränkes till vissa kretsar. Men då det

gäller att bestämma, vilka personer lagligen skola vara befogade och pliktige

att förrätta vigsel, synes det nödigt tillse att ej andra utväljas än

sådana, hos vilka erforderlig lagkännedom kan förutsättas vara tillfinnandes.

I visst avseende har detta beaktats i förslaget. Beträffande magistratsledamot

godkännes sådan såsom vigselförrättare endast för det fall

att han är lagfaren. Vad angår stad under landsrätt har däremot berörda

synpunkt lämnats åsido. Ordföranden i sådan stads styrelse är icke alltid

lagfaren, ännu mindre torde detta bliva händelsen med hans ställföreträdare,

om denne vid förfall för ordföranden skall vara vigselförrättare.

Det sjmes mig riktigast att utesluta föreskriften om vigselbehörighet för

ordförande i stadsstyrelse och låta i stad, där magistrat ej finnes, Konungens

befallningshavande förordna vigselförrättare.

6 §•

Lagrådet:

I det yttrande, domkapitlet i Luleå avgivit över föi’slaget, har domkapitlet

hemställt, att föreskriften att lysning, som ej inom tre månader

efterföljdes av äktenskaps ingående, skulle anses förfallen, lämpligen borde

förändras därhän, att giltighetstiden utsträcktes till exempelvis ett år.

Domkapitlet förklarar sig hava föranletts till denna hemställan av de svårigheter,

som av beröi''da föreskrift skulle vållas särskilt den nomadiserande

lappbefolkningen. Det inträffade nämligen icke sällan, att lappar efter

uttagande av lysning under vårtid före vigseln överraskades av sådana

väderleksförhållanden, att de omedelbart måste begiva sig till fjälls, varifrån

de sedan icke återvände till bebyggda trakter förrän efter mer än

ett halvt års förlopp. Att på sätt domkapitlet föreslagit i allmänhet utsträcka

tiden för lysningens giltighet lärer icke vara att förorda. Det

syfte, man genom begränsningen velat främja, torde vara alltför beaktansvärt

för att ett frångående av bestämmelsen i fråga bör ske i annat fall

ån da behovet oundgängligen så kräver. I fråga om den nomadiserande

lappbefolkningen synes emellertid ett sådant behov vara för handen. För

denna befolkning lära fördenskull, måhända efter vidare utredning, lämpliga

särbestämmelser i omförmälda hänseende böra givas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 liäft. (Nr 18.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kunnl. Maj-.ts nåd. proposition Nr lb.

8 §•

Lagrådet:

Enligt gällande rätt skall borgerlig vigselförrättare, då äktenskap

inför honom ingås, föra protokoll över vad därvid förekommit. Lagberedningen

har, med hänvisning därtill att varje vigsel skall antecknas i vederbörande

kyrkobok, ansett en dubbel registerföring obehövlig och förty

ej upptagit bestämmelse om särskilt protokoll. Till makarnas ytterligare

säkerhet har i stället föreslagits, att vigsel förrättaren har att ofördröjligen

till dem utgiva bevis om vigseln. Denna anordning finner lagrådet

knappast tillfredsställande. Det är uppenbarligen ej tillfyllest, att

bevis om en rättshandling av den betydelse, som här är i fråga, skall

vara att söka endast i en urkund, som förvaras av kontrahenterna själva.

Och enligt vad beredningen anför äro fall, då anteckning av vigsel i kyrkobok

ej kommit till stånd, icke okända. Härvid är att räkna icke blott

med försummelse av vigselförrättare att avsända föreskriven anmälan till

behörig myndighet utan ock med möjligheten att anmälan ej kommer vederbörande

till handa, en möjlighet, som under vissa förhållanden kan

bliva avsevärd. Vigselförrättaren ålagd skyldighet att protokollföra förrättningen

synes förty innebära ett icke oväsentligt tryggande av rättssäkerheten,

och torde vid sådant förhållande hänsyn ej böra tagas till det

ökade arbete, som därav skulle föranledas och som med lämpliga anordningar

bleve föga betungande. Fullt följdriktigt vore ju att låta skyldigheten,

om den införes beträffande borgerlig vigselförrättare, gälla även för

präst. Särskilda omständigheter torde emellertid tala för att därutinnan

låta förbliva vid vad nu gäller. Lagrådet hemställer fördenskull, att den

nu lagstadgade förpliktelsen med avseende å förande av protokoll bibehålies.

Föreskriften om protokollets bestyrkande av vittnen lärer utan

olägenhet kunna bortfalla. Däremot synes, då enligt förslaget en ny kategori

av vigselförrättare skulle tillkomma, i det att efter Konungens medgivande

därtill skulle kunna förordnas lämplig person, som icke behöver

i Övrigt hava ämbetsmannaställning, böra sörjas för att protokoll, som föres

av den sålunda förordnade, må bliva behörigen förvarat, exempelvis genom

överlämnande av varje års protokoll till viss myndighet. Föreskrift härom

torde kunna meddelas i administrativ väg. Iakttages nyssberörda hemställan,

borde utfärdandet av vigselbevis kunna göras beroendena v att begäran

i sådant hänseende framställes.

Ordet giftermål betecknar i sin rätta betydelse den akt, genom vilken

äktenskap ingås, om ock vid mindre noggrant uttryckssätt detsamma

användes såsom liktydigt med äktenskap. 1 lagen om vissa internationella

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj tis nåd. proposition Nr 18.

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap har ifrågavarande

ord sin nämnda rätta betydelse. I förevarande paragrafs stadgande, att

vid vigseln de trolovade skola avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet,

synes fördenskull ordet giftermål böra utbytas mot det i förevarande bemärkelse

eljest i förslaget uteslutande nyttjade ordet äktenskap.

5 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Första punkten i förevarande paragraf avser enligt ordalagen all

egendom, som en make vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat

genom arv, gåva eller testamente, och således jämväl egendom, som enligt

lag eller förord är makens enskilda. Härav har blivit en följd, att det

undantagsstadgande i fråga om rätt till vederlag, som meddelas i andra

punkten, omfattar även egendom av sistberörda slag. Detta är uppenbarligen

icke avsett. Ett bibehållande av undantagsstadgandet nödvändiggör

fördenskull en ändring i första punktens avfattning, så att densamma

kommer att gälla allenast egendom, som enligt eljest gällande rättsregler

skulle vara gemensam.

Emellertid synes den givna bestämmelsen oni frånvaron av vederlagsrätt

i avsedda fall icke ägnad att i allmänhet utjämna obillighet, som

annars kunde befaras vara för handen; den skulle enligt lagrådets tanke

snarare skapa orättvisa. Mot de exempel, som i motiven omförmälts av

lagberedningen för att visa behovet av deri föreslagna undantagsregeln,

torde lätteligen kunna anföras andra, genom vilka ganska hårda konsekvenser

av denna regel träda i dagen. Om t. ex. före äktenskapet mannen

ägt en fastighet och kvinnan ett kapital motsvarande fastighetens

värde, och för vinnande av likställighet fastigheten genom förord gjorts

till gemensam egendom, måste det ovedersägligen anses innebära en orättvisa

mot hustrun, om hon, sedan kapitalet använts för förbättring av fastigheten,

vid äktenskapets återgång intet skulle erhålla utan mannen för

sig taga den förbättrade fastigheten. Om en var av makarna infört

aktier till lika värde och före; återgången de av den ene införda aktierna

realiserats för bestridande av levnadskostnader eller annat, men de aktier,

som införts av den andra maken, funnes i behåll, vore det allt annat än

rättvist att hela behållningen tillädes den senare. Och då lagberedningen

i motiven framhåller, att. det skulle alltför mycket strida mot den

uppfattning av återgångens rättsliga natur, som ligger till grund för för
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

slaget, om icke de åtgärder med avseende å boets egendom, vilka make

under äktenskapets bestånd vidtagit, i allmänhet finge bedömas med det

dåvarande rättsläget såsom utgångspunkt, kan enligt lagrådets mening icke

därav hämtas stöd för det principiellt berättigade uti ifrågavarande undantagsstadgande.

Från dylik synpunkt skulle det tvivelsutan vara mera

följdriktigt att, med undantag för det fall då ond tro föreligger hos den

ena kontrahenten, låta rättsverkningarna av ett äktenskap i allo bliva gällande.

Lagrådet finner dock vad som anförts såsom grund för den föreslagna

huvudregeln angående bodelningen äga giltighet. Men för det tillagda

undantagsstadgandet anser lagrådet icke tala vare sig skäl av principiell

natur eller billighetshänsyn, vadan lagrådet hemställer om stadgandets

uteslutande ur förslaget.

6 §•

Lagrådet:

Såsom lagberedningen i sina motiv framhållit är det naturligtvis

önskvärt, att de tvistefrågor makarna emellan, som kunna uppstå i anledning

av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt och i ett sammanhang

bringas till avgörande. 1 sådant syfte hava på sina ställen föreslagits

preklusionsbestämmelser rörande framställande av anspråk på de rättigheter,

vilka i särskilda avseenden den ena maken tillerkänts emot den

andre. I förevarande paragraf stadgas sålunda, att anspråk på det skadestånd,

vartill vid återgång av äktenskap i angivna fall den ena maken

äger rätt, skall vid talans förlust framställas i målet om återgång eller

i mål om klander av avtal, som makarna med hänsyn till återgången

träffat.

Detta stadgande synes lagrådet icke vara av den klarhet, att möjlighet

till missuppfattning är utesluten. I motiven lämnas alltför ringa

ledning för tolkningen. Bestämmelserna om klander av avtal mellan

makarna återfinnas i 6 kap. 26 §. De avtal, som kunna ifrågakomma,

äro överenskommelser om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,

om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll.

Under förutsättning att avtalet ej slutits under separation, äger rätten,

om avtalet uppenbarligen är obilligt för ena maken, jämka detsamma på

den makens talan; sådan talan skall dock väckas sist i målet om äktenskapsskillnad,

där denna vinnes efter förutgången separation, men eljest

inom ett år från det skillnad i äktenskapet meddelades. Då återgång

och äktenskapsskillnad i detta hänseende äro likställda, skall alltså klander

av avtal, som slutits med hänsyn till återgång, väckas sist inom ett år

efter det till återgång dömts. I fråga om underhåll av barnen äro sär
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 77

skilda föreskrifter givna, på grund varav rättelse i avtal därom kan jämväl

senare vinnas.

Då nu uti ifrågavarande stadgande rätt tillerkänts make att framställa

anspråk på skadestånd i mål om klander, kunde man föranledas till

det antagande, att ett skadeståndsanspråk finge med verkan göras gällande,

så snart klandertalan väckes av ena eller andra maken. Att detta icke

kan vara avsett, synes lagrådet uppenbart. Med hänsyn till grunderna

för de givna bestämmelserna lärer den skadeståndsberättigade maken icke

efter det återgångsdomen fallit kunna genom klandertalan draga frågan

om skadestånd under rättens prövning i annat fall, än då yrkandet går

ut på att få ett avtal om skadestånd jämkat på den grund, att käranden

därigenom blivit tillgodosedd i så ringa mån, att det måste betraktas

såsom uppenbar obillighet. Rätt till sådan talan framgår direkt av stadgandena

i 6 kap. 26 §. Men om klandertalan väckes av andra maken,

bör på sätt beredningen påpekat den skadeståndsberättigade äga befogenhet

framställa skadeståndsanspråk, oavsett att det klandrade avtalet reglerar

makarnas mellanhavande i annat hänseende. Ett sådant anspråk lärer

dock icke kunna göras gällande i vidare mån än som erfordras för att

möta den väckta klandertalan; några fördelar utöver vad det klandrade

avtalet tillägger svaranden böra icke i klandermålet kunna av honom vinnas.

Det synes lagrådet önskvärt, om avfattningen av ifrågakomna stadgande

kunde något jämkas, så att angivna synpunkter, vilka lagrådet

förutsätter vara avsedda att tillämpas, komme att bättre framträda. De

gjoi''da erinringarna äga naturligtvis enligt lagrådets mening giltighet

även i fråga om de i 6 kap. 20 och 22 §§ upptagna preklusionsbestämmelserna.

6 KAP.

Regeringsrådet Thulin:

Skall separationen fylla den uppgift, varför densamma anordnats,

bör den ej huvudsakligen utgöra ett stadium, som måste genomgås, innan

äktenskapsskillnad kan vinnas, utan i görligaste mån taga sikte på möjligheten

att söka återförena makarna. Det synes mig tveksamt, om separationen,

sådan den i förevarande förslag utformats, verkligen kommer att

fylla denna uppgift. Särskilt det nödtvungna upphävandet redan från

början av egendomsgeinenskapen torde i många fall komma att härutinnan

verka ogynnsamt. Lämpligare synes mig vara, att rätten erhåller befogenhet

att, sedan mål om separation anhängiggjorts, där det av endera

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

maken begäres och förutsättningarna för separation äro för handen, anordna

en provisorisk separation med tillämpning av de grunder, som angivits i

7 kap. 13 §, och samtidigt utsätta viss dag, då målet ånyo skall företagas.

Hava makarna då återförenats, bör målet avskrivas från vidare handläggning,

men eljest av rätten behandlas i vanlig ordning. Den provisoriska

separationen, för vilken viss maximitid bör i lagen utsättas, torde i övrigt

böra hava samma giltighetstid som beslut om sammanlevnadens hävande

enligt 7 kap. 13 §, men i motsats till vad därvid gäller den tid makarna

varit provisoriskt separerade medräknas, då fråga uppkommer om skillnad

på grund av separation och avbrott i sammanlevnadens hävande ej förekommit.

1 §*

Lagrådet:

Att en revision av gällande bestämmelser om äktenskapsskillnad

är av behovet påkallad, har sedan länge varit allmänt insett. Från olika

håll hava tid efter annan yrkanden framställts om ändringar av dessa

bestämmelser, och särskilda förslag därutinnan hava jämväl framkommit.

Vid den rättsliga regleringen av hithörande förhållanden måste å ena

sidan tillses, att äktenskapsskillnad icke utan verklig anledning kommer

till stånd. Härvidlag måste lagstiftaren av den stora betydelse, upprätthållandet

av äktenskapets helgd har för samhället, känna sig manad till

stor varsamhet. A andra sidan böra i de fall, då skillnadsskäl föreligga,

som lagstiftaren funnit giltiga, icke för skillnadens vinnande uppställas

onödiga svårigheter eller anvisas misshagliga former. De bestämmelser,

lagberedningen till främjande av dessa syften föreslagit, synas lagrådet

vara i allmänhet lyckligt avvägda.

Beträffande det föreslagna stadgandet att makar, som äro därom

ense, äro berättigade till separation, som efter ett år skall medföra ovillkorlig

rätt till äktenskapsskillnad, har det dock synts lagrådet tveksamt,

huruvida icke på sådant sätt skillnad kan vinnas med för stor lätthet

och med ett visst fog den anmärkningen kan riktas mot en dylik lagstiftning,

att äktenskapets helgd icke omgärdats med vederbörligt skydd.

Lagrådet delar visserligen beredningens mening, att skillnad på grund av

överenskommelse mellan makarna må vara medgiven. Då beredningen

framhåller, att makarna själva bäst känna förhållandet dem emellan, och

att i den omständigheten, att de bägge funnit äktenskapet ohållbart, ligger

en synnerligen stark presumtion att så är fallet, innebär detta väl en

sanning. Men uteslutet är icke, att makarnas uttalande därom vilar på

mindre tillfredsställande grund. Av lättsinne eller nyckfullhet kan den

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ena maken drivas att göra en stor sak jämväl av mindre misshälligheter

och därav föranledas att förkunna sin vilja att skiljas. Hos den andra

maken kan ej alltid förutsättas den besinning, som vore av nöden för

utjämnande av missnöjet. Aven den maken kan i hastigt lynne förklara

sig ense med den andre om skillnaden. En väsentlig garanti mot förhastande

ligger visserligen i föreskriften att definitiv skillnad först efter

ett års förlopp kan erhållas. De föreslagna bestämmelserna om medlingsförsök

mellan makarna äro naturligtvis även ägnade att verka i samma

riktning. Lagrådet finner det emellertid tvivelaktigt, om dessa garantier

kunna anses fullt tillräckliga. 1 sådant hänseende vill lagrådet till en

början ifrågasätta, om ej för erhållandet av separation enligt förevarande

paragraf obligatoriskt medlingsförsök bör uppställas såsom villkor. Till

frågan härom vill emellertid lagrådet närmare återkomma under 9 §

i 7 kap.

Men även i ett annat avseende synes möjligheten att erhålla separation

enligt denna paragraf böra i viss mån inskränkas. Särskilt i äktenskapets

början, innan kantigheterna avslipats, vore det att befara, att förhastade

ansökningar om separation framkomme. Och man torde icke böra

sätta alltför stor lit till att under separationstiden makarna skola komma

på bättre tankar, och att på sådant sätt de utan verkligen bärande skäl

påbörjade skillnadsåtgärderna skola avstanna. Sedan första steget blivit

taget, äro de följande i de flesta fall att förutse. För att samhället skall

vara skyldigt taga för god makarnas uppgift att äktenskapet icke längre

är hållbart, synes det icke vara oberättigat kräva, att makarna kunna

hänvisa till en ej alltför kort erfarenhet. Därest makarna efter en äktenskapstid,

som måhända måste räknas i dagar, utan framläggande av bevis

om giltig anledning begära, att samhället skall låta dem skiljas, innebär

det näppeligen en obillighet, om de avvisas med förklaringen att deras

erfarenhet är alltför kortvarig för att giva ett giltigt utslag, och att för

övrigt den plikt att gå varandra till mötes, som äktenskapets ingående

ålagt dem och under vars fullgörande många misshälligheter utjämnas,

synes vara åsidosatt.

Lagrådet vill fördenskull ifrågasätta, huruvida icke, i likhet med

vad i vissa främmande lagstiftningar gäller och jämväl i tidigare hos oss

framkomna förslag upptagits, separation enbart på grund av makarnas

överenskommelse må medgivas endast under förutsättning att äktenskapet

varat viss tid, exempelvis två år.

Med avseende å det nya begreppet separation synes förslaget från

terminologisk synpunkt lida av en viss oklarhet. Definitionen i denna

paragraf har uppenbarligen tillkommit för att åvägabringa åtskillnad från

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

det i 4 § omförmälda faktiska upphävandet av sammanlevnaden mellan

makar. Den genom definitionen givna utgångspunkten har icke alltid behörigen

beaktats i sammanställningar, däri ordet separation använts. I

vissa fall nyttjas ordet separation för att beteckna den rättsliga åtgärden,

i andra åter syftas på det rättstillstånd, som genom åtgärden uppkommit.

En överarbetning av förslaget för vinnande av en följdriktigare terminologi

torde lämpligen böra äga rum.

2 §.

Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud:

Jämte det enligt förevarande paragrafs första stycke make medgivits

rätt att erhålla separation på grund av andra makens förseelse av

viss beskaffenhet, upptages i andra stycket såsom separationsanledning, att

sådan söndring uppstått mellan makarna, att sammanlevnadens fortsättande

skäligen icke kan fordras. Med beaktande av att förslaget gör vardera

maken ovillkorligt berättigad att erhålla skillnad i äktenskapet, då separationen

fortfar sedan ett år förflutit, har lagberedningen funnit sig böra

ytterligare stadga, att om den ena maken huvudsakligen bär skulden till

söndringen, han ej utan att synnerliga skäl föreligga kan vinna separation

mot den andres bestridande.

Med nutidens etiska uppfattning av äktenskapet såsom en förening,

vilken bör vara byggd på ömsesidig sympati, kärlek och förtroende, torde,

på sätt lagberedningen jämväl framhållit, knappast överensstämma, att där

vid en objektiv prövning befinnes, att en allvarlig och varaktig söndring

mellan makarna är för handen, det yttre äktenskapsbandet skulle med

tvång sammanhållas. Det kan icke för det allmänna vara av intresse att

söka upprätthålla ett från sedlig synpunkt ohållbart äktenskap; däia\ lärer

ej heller något vara att vinna Vare sig för makarna själva eller för

barnen. Åt skuldsynpunkten torde icke, om man bortser från uppgörelsen

av makarnas ekonomiska mellan varanden, böra tillmätas betydelse i vidare

mån än att vid prövning av frågan, huruvida sammanlevnadens fortsättande

skäligen kan fordras, må kunna, ställas strängare krav på den skyldige

att finna sig i de förhållanden, vilka han själv vållat. Måhända har

beredningen ej heller med det berörda stadgandet om inskränkning i den

skyldiges rätt att vinna separation åsyftat något annat. Ar detta händelsen”

har emellertid tanken icke blivit lyckligt uttryckt. Vad nyss sagts

om det strängare bedömandet i nu förevarande fall av frågan, huruvida

sammanlevnadens fortsättande skäligen kan fordras, torde i själva verket

ligga i sakens natur; varje direkt uttalande i ciinnet synes kunna medföra

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fara för missförstånd därhän, att den skyldiges rätt att erhålla separation

skulle prövas efter helt andra principer än de eljest tillämpade. Då i förmögenhétshänseende

förslaget tillgodoser den oskyldiges rätt, torde kunna

förutsättas, att förenämnda i sakens natur liggande inskränkning i rätten

att vinna separation icke kommer att hava större praktisk betydelse. Att

under nu gällande lagstiftning stundom inträffat, att make motsatt sig

skillnad, oaktat svåra missförhållanden i äktenskapet varit rådande, och att

i praxis visat sig en viss obenägenhet att då bevilja skillnad, synes i regel

vara föranlett av hänsyn av ekonomisk art. Uppenbarligen finnes icke

något skäl att hindra äktenskapets upplösning, då sådana hänsyn icke föreligga

och bestridandet av skillnadsyrkandet ej heller grundar sig på en

strävan efter återförening utan framkallas enbart av ovilja och bitterhet

mot den andre.

Det hemställes fördenskull, att vad i andra stycket stadgas om den

huvudsakligen skyldiges rätt att vinna separation måtte uteslutas.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Stadgandet i senare stycket att make, som huvudsakligen bär skulden

till söndringen, ej må mot den andres bestridande vinna separation, med

mindre synnerliga skäl därtill äro, är tydligen grundat å den uppfattningen,

att man äger å sådan make ställa väsentligen större krav i fråga

om skyldigheten att fortsätta sammanlevnaden än å make, som icke är

vållande till söndringen. Av den förre anser man sålunda sammanlevnadens

fortsättande skäligen kunna fordras, fastän man måhända icke skulle

ställt samma fordran på den senare, om denne under i övrigt enahanda

förhållanden skulle sökt separation. Berörda åskådning, mot vilken intet

synes vara att erinra, har emellertid ej kommit till tydligt uttryck vid

stadgandets avfattning; tvärtom synes denna närmast giva vid handen,

att man velat regelmässigt utesluta den skyldiga maken från möjligheten

att vinna separation, oaktat man funnit förhållandena vara sådana, att

sammanlevnadens fortsättande skäligen icke ens av honom borde fordras.

En omredigering synes därför erforderlig, och torde denna exempelvis

kunna ske sålunda, att man i fråga om graden av den söndring, som här

avses, inskränker sig till att betona, att söndringen skall vara av en

allvarlig och varaktig karaktär.

3 §•

Justitierådet Svedelius:

Den tid, som skulle förflyta efter vunnen separation, innan slutlig

skilsmässa kunde erhållas, har i förslaget bestämts till ett år. BeBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. (Nr 18.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

stämmelsen är undantagslös; någon åtskillnad har sålunda icke gjorts

mellan det fall, att båda makarna äro ense om skilsmässa, och det att

den ena makens skillnadsansökan av den andre bestrides. Härutinnan innefattar

beredningens förslag en avvikelse från de danska och norska förslagen,

vilka båda såsom villkor för äktenskapsskillnad i det fall att

makarna icke äro ense om skillnaden uppställa, att separationen varat

minst två år.

Det synes föreligga goda skäl för den ståndpunkt, de senare båda

förslagen sålunda intagit. Grunden till stadgandet i denna paragraf är

naturligtvis, att då viss icke alltför kort tid förflutit efter separationsdomen

utan att makarna åter sammanflyttat, detta måste anses som fullt

bevis för söndringens fortvaro och utsiktslösheten av vidare åtgärder för

försoning. Förena sig båda makarna i denna uppfattning, är ju detta ett

ytterligare stöd för densammas riktighet. I fråga om erhållande av separation

har ju sådan överensstämmelse mellan makarna tillerkänts den

betydelse, att särskild bevisning om söndring eller annat förhållande,

som lagligen kan berättiga till separation, då ansetts överflödig. Det

torde med hänsyn härtill förefalla ganska naturligt, om man i de fall,

där enighet i berörda avseende icke föreligger, utan den ena maken

önskar äktenskapets upplösning men den andre ej, såsom motvikt härtill

kräver viss längre tids förlopp än eljest efter separationsdomen, för

att förutsättningarna för äktenskapsskillnad skola anses föreligga. Då i

fall makarna äro ense om skilsmässa kortare tid icke torde böra ifrågasättas

än ett år, synes det ligga nära till hands att i motsatt fall söka

vinna den önskade motvikten genom väntetidens förlängning, exempelvis

såsom i de danska och norska förslagen till två år.

I ett fall synes emellertid denna regel böra underkastas viss modifikation.

Har separation beviljats enligt 2 § första stycket eller enligt

andra stycket under sådana förhållanden, att huvudsaklig skuld ansetts

föreligga hos ena maken, synes den oskyldiga maken böra vara berättigad

att trots den skyldiges bestridande erhålla äktenskapsskillnad redan efter

den kortare tidens förlopp. Härigenom undvekes den av beredningen påpekade

olägenheten, som eljest kunde uppstå, eller att den skyldiga maken

skulle erhålla tillfälle att godtyckligt förlänga den tid, som skulle åtgå,

för att den andre skulle bliva helt fri från honom. Med hänsyn till den

betydelse, som i förslaget i allmänhet tillerkänts den huvudsakliga skulden,

synes detta undantag från regeln vara fullt befogat.

Det hemställes på grund härav, att paragrafen i nu angiven riktning

omarbetas.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 18.

4 §.

Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud:

I enlighet med vad vid 2 § blivit av oss erinrat hemställes om uteslutande

av den gjorda begränsningen av den huvudsakligen skyldiga

makens rätt att vinna äktenskapsskillnad efter det sammanlevnaden faktiskt

varit på grund av söndring hävd tre år. Föreligger berörda faktum, synes

därutöver icke erfordras bevisning om söndringens allvarliga karaktär.

Någon förhoppning om förbättring av makarnas inbördes förhållande och

åstadkommande av en tillfredsställande sammanlevnad torde då ej längre

vara för handen.

10 §•

Lagrådet :

Såsom absolut skillnadsanledning har i denna paragraf med stämpling

mot makes liv och grov misshandel å make likställts grov misshandel

å barnen. Det synes dock tveksamt, om dylik misshandel å barnen skäligen

bör betraktas som en sådan åtgärd, ''vilken, ehuru ej direkt riktad

mot andra maken, likväl måste under alla förhållanden anses berättiga

denne att kräva äktenskapets upplösning. Har t. ex. en fader på angivet

sätt förgått sig mot en fullvuxen son, vilken kanske icke ens vistas i

hemmet, torde detta icke ovillkorligen behöva rubba grunderna för den

äktenskapliga sammanlevnaden. Och även för det fall, som stadgandet

väl närmast åsyftar, eller att någon av makarna upprepade gånger förgår

sig mot hemmavarande minderåriga barn, synes det lagrådet som om

separationsvägens anlitande skulle bereda tillräcklig möjlighet att skydda

barnen för fortsatt misshandel och, eventuellt, där den våldsamme icke

bättrar sig, tå äktenskapet upplöst. Har misshandeln varit så grov, att

vid beivrande av densamma straffet uppnått de i 11 § angivna mått, kan

skillnad direkt erhållas enligt sistnämnda paragraf. Då nu åberopade bestämmelser

synas vara för ändamålet fullt tillräckliga, hemställer lagrådet,

att nämnda skillnadsanledning icke måtte upptagas.

Bifalles ej denna hemställan, torde för vinnande av bättre reda och

överskådlighet ifrågavarande paragraf böra uppdelas i två stycken, det ena

avhandlande stämpling mot makes liv och grov misshandel å make, det

andra innefattande bestämmelserna om misshandel å barnen. Denna uppdelning

synes nödvändig med hänsyn därtill, att vad paragrafen innehåller

om delaktighet i gärningen eller samtycke till densamma endast torde

kunna hänföras till det senare fallet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

11 §•

Lagrådet:

Med straffdom, som må tjäna såsom underlag för ett skillnadsyrkande,

åsyftar förslaget uppenbarligen endast sådan, meddelad av svensk

domstol. Beträffande make övergången utländsk straffdom tillerkännes

densamma med avseende å den andra makens rätt att erhålla skillnad

ingen särskild verkan utöver den, som den bestraffade brottsligheten i och

för sig kan medföra enligt andra bestämmelser i förslaget. Härav skulle

stundom kunna uppkomma mindre tillfredsställande resultat. Hade make

utan att söndring i äktenskapet uppstått rest utrikes och där blivit dömd

till frihetsstraff för brott, som ej kunde anses innebära en kränkning av

andra maken eller vara ett utslag av lastbart leverne, skulle denne icke

på grund av domen kunna vinna skillnad vare sig direkt eller medelbart

genom att först utverka separation. Särskilt framträder det obilliga häri,

då fråga är om frihetens förlust för livstiden eller eljest för en mera

avsevärd tid.

Det synes fördenskull nödigt att låta utrikes meddelad dom å frihetsstraff

utgöra en självständig skillnadsanledning. Sådan verkan bör dock

icke tillkomma domen, där ej straffet är av längre varaktighet. Gränsen

synes kunna sättas vid ett år. Såsom ovillkorlig skillnadsgrund kan den

utländska straffdomen uppenbarligen icke erkännas. Den kan ju vara fälld

i ett land, där helt annan rättsuppfattning är rådande än hos oss eller

rättsskipningen ej erbjuder betryggande garantier. Det måste därför överlämnas

åt rätten att i varje fall bedöma, huruvida skillnad må beviljas.

Lagrådet hemställer, att i förslaget måtte upptagas bestämmelser

med nu angivet innehåll.

14—17 §§.

Lagrådet:

Såsom lagberedningen i sina motiv närmare utvecklat, erfordras

uppenbarligen vid separation en reglering av makarnas förmögenhetsförhållanden

på annat sätt än i gällande lag föreskrives beträffande

skillnad till säng och säte. Av de ifråga om dylik reglering möjliga utvägar

har beredningen valt att låta separationsdomen i allt väsentligt verka

som en boskillnadsdom; separationen skall således städse föranleda, att förmögen!)

etsgemenskapen upphör. Så till vida föreligger en skiljaktighet i de

båda fallen, att vid boskillnad vissa rättsverkningar anknyta sig till dagen

för ansökningen om boskillnad, medan däremot tiden för anhängiggörandet

av talan om separation är utan betydelse. Tvivelsutan skulle vissa skäl

kunna anföras för likställighet jämväl i nämnda hänseende. Med den

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

85

föreslagna anordningen kan understundom bliva påkallat att jämsides med

rättegången om separation i särskilt ärende framställa yrkande om boskillnad.

Lagrådet har emellertid icke ansett sig böra påyrka ändring i

förslaget härutinnan, desto mindre som bestämmelserna äro av provisorisk

natur och komma att vinna sin slutliga avfattning i samband med den

förestående allmänna revisionen av reglerna om förmögenhetsförhållandena

emellan äkta makar.

Föreskrifterna i ämnet upptagas i förevarande paragrafer och äro

avfattade i väsentlig överensstämmelse med stadgandena i lagen den 1 juli

1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad. Första stycket i 14 § företer

emellertid en olikhet mot den däremot svarande bestämmelsen i 1 § av

nämnda lag. Enligt förslaget skall nämligen, då till separation dömts,

boet skiftas i den ordning, som stadgas om delning av död mans kvarlåtenskap;

i berörda lag åter stadgas, att om skifte av boet skall gälla vad

lagen om boskillnad föreskriver. Sistomförmälda bestämmelse medför, att

föreskrifterna i andra stycket av 18 § boskillnadslagen om ingivande till rätten

av skifteshandlingen och dess kungörande bliva tillämpliga å skifte efter

erhållen äktenskapsskillnad. Med den föreslagna avfattningen av 14 § i

förevarande lag skulle så ej bliva förhållandet beträffande skifte efter

vunnen separation. En ändring i bestämmelsen, vilken på grund av hänvisning

skall tillämpas jämväl vid bodelning efter återgång eller äktenskapsskillnad,

är fördenskull av nöden.

Första delen av 15 § synes lagrådet icke vara avfattad på ett fullt

tillfredsställande sätt. Den förvaltningsrätt, som må tillkomma hustrun

före skiftet, är reglerad genom stadgandena i 14 §. Såvitt angår tiden

före skiftet innebär alltså 15 § en återupprepning. Då hustrun före

skiftet icke har att råda över sådan henne tillhörig egendom, varöver

mannen förut haft förvaltningsrätt, med mindre rätten efter särskild begäran

av hustrun därom förordnar, synes det för övrigt oegentligt att ansluta

denna henne eventuellt tillkommande rätt såsom en inskränkning av

en allmän rätt att råda över sitt gods. En jämkning av ordalagen antingen

ensamt i 15 § eller möjligen även i 14 § andra stycket är fördenskull

önskvärd.

I 26 § boskillnadslagen föreskrives, att vid allmän underrätt skall

föras förteckning över där anhängiggjorda boskillnadsärenden. Lagrådet

vill ifrågasätta, huruvida icke en motsvarande bestämmelse lämpligen borde

givas i fråga om separationsdomar, vilka ju skola hava samma verkan som

boskillnadsdomar. Makarna kunna efter vunnen separation när som helst

återupptaga sammanlevnaden. Där så ägt rum, framträder det upphävande

av förmögcnhetsgemenskapen, som skett genom separationsdoinen,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

icke vidare genom något yttre förhållande. Kännedom om den en gång

vunna åtskillnaden i förmögenhetsrättsligt avseende är av vikt för utomstående,

som inlåta sig i rättshandlingar med endera maken. Att hänvisa

dem för inhämtande av dylik kännedom till domböckerna är otvivelaktigt

mindre tillfredsställande.

23 §.

Lagrådet:

Då i följd av separation eller äktenskapsskillnad makarnas barn

överlämnas i den enes vård, torde på sätt lagberedningen antagit den

andra maken icke böra tillerkännas någon befogenhet att direkt ingripa i

fråga om barnens uppfostran eller eljest på det område, som omfattas av

rätten att vårda dem. Det vore däremot i allmänhet icke behörigt att

betaga den från deltagande i vården uteslutne jämväl rätten till personligt

umgänge med barnen och därav följande möjlighet att övervaka deras

uppfostran och vård i övrigt samt vinna rättelse i vad därutinnan må försummas

genom att hos domstolen begära, det vården fråntages den .försumlige.

Endast under särskilda förhållanden, såsom då det gäller att

rädda barnen undan ett dåligt inflytande, bör umgänget förhindras. I

första hand måste rätten att bestämma, huruvida sammanträffande må äga

rum, samt de närmare villkoren härför överlämnas åt den, som har barnen

om händer. Beredningen har förutsatt, att dessa grundsatser utan

särskilt stadgande skulle bliva gällande. En antydan om desamma i

lagtexten torde dock böra givas. Formellt torde ock upptagande av en

sådan bestämmelse betingas därav, att föreskrift, huru i händelse av

tvist mellan makarna i berörda hänseende en lösning skall vinnas, icke

lärer kunna umbäras. I motiven hänvisas beträffande denna fråga till

utvägen att få make, som missbrukar rätten att hava barnen i sin vård,

skild därifrån. Denna utväg synes emellertid mindre lämplig. Ett ingripande

av så betydelsefull art torde icke stå i rimlig proportion till

det mål, för vars ernående det skulle komma till användning. Domstolen

kunde jämväl finna sig ställd inför valet mellan att lämna en

makes berättigade anspråk på upprätthållandet av förbindelsen mellan

honom och barnen obeaktat eller vidtaga en åtgärd, som i och för

sig icke kunde anses vara för barnen tjänlig. Att låta domstolen slita

tvisten och giva föreskrifter efter omständigheterna torde vara att föredraga.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att förslaget måtte

kompletteras med en föreskrift av innehåll, att make, som icke har barnen

i sin vård, icke må betagas tillfälle till umgänge med barnen, där ej sär
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skilda omständigheter därtill föranleda, samt att, om han ej åtnöjes med

andra makens förfoganden i sådant hänseende, vederbörande domstol äger

att skilja mellan makarna.

I övrigt vill lagrådet erinra om vad ovan under 2 kap. 2 § anförts

beträffande denna paragrafs innehåll.

25 och 26 §§.

Regeringsrådet Thulin:

I såväl 25 § som 26 § tredje stycket torde »på endera makens yrkande»

böra utbytas mot ett uttryck av allmännare innebörd, så att det

må stå klart, att, där förmynderskapet och vården över barnen ej tillkomma

någon av föräldrarna, hinder ej möter för den, vilken lagligen äger företräda

barnen, att väcka sådan talan om ändrat underhåll, som i berörda

lagrum avses.

7 KAP.

Lagrådet:

För det fall att omyndig är part i äktenskapsmål, tillerkännes i

denna paragraf rätten att föra talan i målet förmyndaren, om den omyndige

är sinnessjuk (eller sinnesslö), men eljest den omyndige själv. Med

hänsyn till de använda ordalagen kunde antagas, att befogenhet av enahanda

omfattning skulle tillkomma förmyndaren i det ena fallet och den

omyndige i det andra. En sådan innebörd av bestämmelserna har dock

uppenbarligen icke åsyftats. I lagberedningens motiv påpekas ock, att förmyndarens

behörighet icke sträcker sig därhän, att av den sinnessjukes

make sökt separation skulle kunna beviljas enligt 6 kap. 1 § allenast på

förmyndarens medgivande. Skiljaktigheten torde dock icke inskränka si»- härtill. °

Då, såsom även stadgandet i andra stycket av förevarande kapitels

11 § giver vid handen, under äktenskapsmål måste innefattas jämväl frågor

av ekonomisk innebörd, som i sammanhang med huvudfrågan anhängiggöras,

. vore det icke berättigat att giva en icke sinnessjuk omyndig ensam

behörighet att föra talan i dylika mål och således utesluta förmyndaren

från talerätt rörande ekonomiska frågor. Annat torde ej heller i denna

del vara avsett än att giva uttryck åt den grundsatsen, att i den mån äktenskapsmål

gäller rent personliga förhållanden, den omyndige är ensam

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

behörig att föra talan. Att denna grundsats kommer att tillämpas,

även omo den icke uttryckligen i lagen uttalas, synes icke vara

tvivelaktigt. Å andra sidan kunde upptagandet i lagen av en regel av

dylikt innehåll indirekt påverka bedömandet av frågan om förmyndarens

och myndlingens inbördes behörighet att föra talan rörande ekonomiska

intressen ej blott på ifrågavarande utan även på andra rättsområden.

Lämpligast torde dock vara att lämna spörsmål av dylik art oberörda av

äktenskapslagstiftningen. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

första satsen i paragrafen böra utgå.

Vad därefter angår den talerätt i äktenskapsmål med avseende å de

rent personliga förhållandena, som bör tillkomma förmyndaren för en sinnessjuk

person, framträda vissa fall, där det synes klart, att sådan rätt

bör vara honom tillerkänd. Så lärer förmyndaren böra få yrka återgång

av äktenskapet, om anledning därtill föreligger enligt 5 kap. 1 eller 2 §,

fullfölja av myndlingen väckt talan om återgång jämväl av annan anledning

eller om separation eller skillnad ävensom å myndlingens vägnar svara

å yrkande om återgång, separation eller skillnad. Vidare bör förmyndaren

i rättegång för erhållande av förklaring, huruvida äktenskapet består eller

icke, äga att i allo företräda myndlingen. Att utsträcka befogenheten

längre lin nu sagts synes lagrådet vara ägnat att väcka betänkligheter.

Det5 låter sig visserligen ej förnekas, att fall äro tänkbara, då det vore i

viss mån stötande för rättsmedvetandet, om förmyndaren skulle vara betagen

möjligheten att få sin myndling fri från äktenskapet. Den andra

maken kan t. ex. leva i konkubinat med annan person men finna sig föranlåten

att låta äktenskapet fortbestå för att få sina levnadskostnader bestridda

av den sinnessjukas förmögenhet. Men å andra sidan kan man

med fog säga, att det skulle vara olämpligt, om åt förmyndaren vore i

allmänhet överlåten den make eljest tillkommande rätt att pröva, huruvida

föreliggande skäl för separation eller äktenskapets upplösning böra göras

o’ällande. Även vid en sådan anordning skulle helt visst kunna påvisas

fall, då ett initiativ från förmyndarens sida verkade stötande.. Då

ekonomiska hänsyn komma i betraktande, ligger deras bedömande visserligen

inom förmyndarens skön, men dylika böra ju icke vara uteslutande

eller ens i främsta rummet bestämmande. För deras tillgodoseende torde

merendels utvägen att erhålla boskillnad vara tillfyllestgörande. Den rätta

medelvägen vore måhända, om man, såsom i vissa främmande rättssystem

föreskrives, läte förmyndarens behörighet att anställa talan av ifrågakomna

beskaffenhet bero på förmynderskapsdomstolens samtycke. En sådan lösning

lärer dock svårligen hos oss kunna tillgripas. Denna preliminära

prövning skulle i de flesta fall komma att verkställas av samma domstol,

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

som hade att sedermera döma i själva målet. Om man väger mot varandra

fördelarna och olägenheterna vid den ena eller den andra anordningen,

synes det lagrådet, som om man lämpligast borde stanna vid den

begränsade rätt för förmyndaren, som ovan angivits. Lagrådet hemställer

fördenskull, att i enlighet därmed förevarande bestämmelse måtte omarbetas.

5 §.

Lagrådet:

Huru innebörden av detta stadgande enligt förslagets mening rätteligen

bör fattas, synes ingalunda klart. Någon ledning för tolkningen är

icke att hämta ur de till stadgandet hörande motiv.

Formellt ställes här maken i det tidigare giftet jämsides med de övriga

personer, som instämmas för att svara å återgångsyrkandet. Från

sådan utgångspunkt skulle vissa andra stadganden i detta kapitel bliva

ifråga om nämnda make tillämpliga. Så skulle t. ex., om maken utebliver,

god man för honom förordnas. Man kan dock svårligen föreställa sig,

att detta varit avsett. Det finge väl i så fall förutsättas, att enligt lagberedningens

mening omförmälda makes deltagande i processen skulle krävas

för att rörande återgångsyrkandet skulle kunna meddelas en dom, som

finge allmängiltig rättskraft. Men en sådan mening lärer icke kunna göras

gällande. Med stadgandet torde väl få anses vara åsyftat närmast att genom

den tidigare makens hörande underlätta utredningen och måhända

att lämna honom tillfälle att biträda återgångsyrkandet. Är detta fallet,

synes en lämpligare avfattning av stadgandet önskvärd.

Men från sistberörda synpunkter torde stadgandet knappast vara

erforderligt. I regel lärer väl med yrkandet om återgång förknippas ett

åtal för tvegifte, och den tidigare makens inkallande såsom målsägare faller

då av sig självt. Och även om något ansvarsyrkande ej är framställt,

kommer för visso domstolen att av bestämmelsen i första stycket av 11 §

känna sig föranledd att påkalla hans hörande i alla de fali, då han kan

anträffas. Stadgandet i fråga synes fördenskull saklöst kunna utgå.

6 §.

Lagrådet:

Det stadgande, som i förevarande paragraf gives för att möjliggöra

stämning i äktenskapsmål utan delgivning med svaranden personligen, avsei''

främst att ersätta de i 13 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken meddelade

bestämmelserna om utrikes faren makes efterlysande, då han egenBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 höft. (Nr 18). 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kung!. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

villigt övergivit den andra maken eller varit länge borta utan att kant är

var han uppehåller sig, samt på sådan grund sökes äktenskapsskillnad eller

tillstånd till omgifte. Man har dock icke stannat härvid. Enligt motiven

har åsyftats att förebygga, att svarandens bortovaro å okänd ort i något

fall må utgöra hinder för prövning av dylikt mål.

Det sålunda angivna syftet har emellertid med den avfattning stadgandet

erhållit icke fullständigt vunnits. Har svaranden fortfarande hemvist

inom riket, skulle stämning annorledes än genom personlig delgivning

icke kunna ske, därest det ej kunde antagas, antingen att svaranden hölle

sig undan eller, för det fall att han veterligen farit utrikes, att han ämnade

bosätta sig i främmande land. Det torde ock vara riktigt att med

nedan angivna undantag utesluta användning av särskilt stämningssätt

i dessa fall. Den faran läge eljest stundom nära, att svarandens behöriga

anspråk på rättssäkerhet bleve åsidosatt. Redan en jämförelsevis kort tids

bortovaro skulle kunna för en person medföra att han bleve stämd på ett

sätt, som beredde föga säkerhet för att han verkligen erhållit del av stämningen,

och detta utan att något hans förhållande kunde anses berättiga

ett sådant förfaringssätt.

Om således förslaget i nu nämnda hänseende synes vara i huvudsak

lämpligt avpassat, lärer dock vara nödigt tillse, att yrkande om äktenskapsskillnad

på sådan grund, som avses i 6 kap. 5 §, eller om återgång

enligt 5 kap. 1 § alltid kan anhängiggöras utan hinder av svarandens

bortovaro, vare sig han har hemvist i riket eller ej. Det ifrågavarande

stämningssättet bör alltså härvid komma till användning.

I fråga om den, som ställt ombud för sig i enlighet med föreskrifterna

i tredje och fjärde styckena av 11 kap. 9 § rättegångsbalken, torde

det i tredje stycket stadgade undantag från huvudregeln böra jämväl

här göras.

Då den talan, som giver ett mål karaktären av äktenskapsmål, grundas

å brottsligt förfarande, kan ifrågakomma, att även yrkande om ansvar

framställes i stämningen. Uppenbarligen har det ej varit förslagets avsikt

att i sådant fall, i motsats mot vad eljest är lagstadgat, ansvarsyrkandet.

skulle anses behörigen anhängiggjort genom stämningens delgivning i

annan form, än som föreskrives i 11 kap. 8 § rättegångsbalken. Däremot

synes förslaget icke giva fullt tillfredsställande ledning för avgörande av

frågan, huruvida målet i dess helhet bör förklaras icke kunna upptagas

till prövning eller visserligen ansvarspåståendet skall avvisas men de privaträttsliga

yrkandena bliva föremål för rättens bedömande. Med den förra

tolkningen komme man för visso i överensstämmelse med gällande rätt.

Med avseende å den jämförelsevis underordnade betydelse, som ett an
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

svarsyrkande i äktenskapsmål måste anses hava, synes dock ej uteslutet

att välja den andra vägen. Anses sistnämnda anordning lämpligast, bölden

sålunda intagna ståndpunkten med tydlighet komma till synes.

7 §•

Lagrådet:

I motiven till denna paragraf har lagberedningen anfört, att äktenskapsmålen

äro av den beskaffenhet, att den minsta möjliga offentlighet

bör givas förhandlingarna däri. Det sålunda gjorda uttalandet kan visserligen

vara berättigat för vissa fall; att det skulle vara det för alla torde

med fog kunna bestridas. Klart är, att någon anledning till ett stadgande

av ifrågavarande innehåll icke är att söka däri, att man skulle vilja undandraga

offentligheten själva framställandet av makarnas begäran att vinna

separation eller äktenskapets upplösning; skälen för stadgandet äro förvisso,

att under rättsförhandlingen förhållanden kunna beröras, från vilkas

blottande inför allmänheten makarna med rätta böra vara fritagna. Det

torde emellertid kunna antagas, att flertalet äktenskapsmål komma att avse

separation på grund av överenskommelse eller skillnad efter förutgången

separation, utan att någon undersökning om parternas samliv äger rum

inför rätten. För sådana fall framstår den föreslagna regeln, att äktenskapsmål

skall handläggas inom stängda dörrar, där ej rätten finner

lämpligt, att rättegången hålles offentligt, och parterna därtill samtycka,

såsom mindre befogad. Då målet anhängiggöres genom ansökning, skulle

stadgandet icke ens kunna alltid efterlevas. Den egentliga handläggningen

skulle ofta bestå '' endast i ansökningens uppläsande; först under

uppläsningen vunne domstolen kännedom om målets beskaffenhet. Det

kan för övrigt, om man tager hänsyn jämväl till andra äktenskapsmål,

näppeligen anses fullt lämpligt att giva en regel, som låter avgörandet,

huruvida rättegången skall vara offentlig eller icke, ligga i parternas

hand. Offentligheten betingas av ett allmänt intresse; den bör uteslutas

endast då giltiga skäl därtill finnas. Och om än ett äktenskapsmål i vissa

hänseenden berör så ömtåliga förhållanden, att skälig hänsyn till parterna

kräver allmänhetens avlägsnande, kan handläggningen delvis och måhända

under hela det ifrågavarande rättegångstillfället gälla frågor av helt annan

art, vilkas behandling icke kan i någon mån motivera att dörrarna stängas.

Lagrådet anser visserligen, att beträffande äktenskapsmålen möjligheten

att hålla förhandlingen inom stängda dörrar bör utsträckas utöver

vad bestämmelserna i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet

vid underdomstolarna medgiva; åt domstolen bör det dock överlämnas

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

att därom förordna, när den efter framställning av part finner omständigheterna

så påkalla. Gives åt stadgandet ett sådant innehåll, synes naturligast

att bereda detsamma plats i nänrnda förordning. Det skulle då

ansluta sig till nuvarande föreskrifter i förordningen såsom en utvidgning

av dem i vad äktenskapsmål angår; berörda föreskrifter hade domstolen

i första hand att beakta. Genom en dylik överflyttning vunnes ock

den fördelen, att i enlighet med vad följdriktigheten synes påfordra, domstolens

ifrågavarande befogenhet kunde göras tillämplig även då frågor av

ekonomisk innebörd, som härflyta av huvudfrågan i äktenskapsmål, förekomma

i särskild rättegång. Enligt förslagets terminologi är sådan tvist

icke ett äktenskapsmål, men utredning om vilkendera maken bär huvudsakliga

skulden och i följd därav undersökning av makarnas samliv är ej

sällan av nöden.

8 §•

Lagrådet:

Lagberedningen har för den händelse stämning i äktenskapsmål

kungjorts allenast på sätt, som stadgas i 11 kap. 9 eller 10 § rättegångsbalken,

funnit det vara för strängt att låta dom gå över utebliven svarande,

utan att å hans vägnar presterats något svar. Det har därför i

denna paragraf ålagts rätten att i dylika fall förordna god man att

föra svarandens talan.

Det sålunda för berörda lagbestämmelse anförda skäl torde icke vara

avgörande. Att märka är, att bestämmelsen skulle omfatta även de fall,

då enligt gällande rätt stämnings delgivning på något av berörda sätt är

jämväl beträffande äktenskapsmål medgiven eller efterlysning enligt 13 kap.

4 eller 6 § giftermålsbalken kan äga rum. Det torde dock knappast hittills

hava framstått såsom en brist i lagstiftningen, att densamma icke sörjt

för att utebliven svarandes rätt må varda särskilt bevakad. Ej heller

skulle i nu avsedda fall den nya äktenskapslagstiftningens antagande i

stort sett medföra ökat behov att för beredande av rättsskydd för den

uteblivne genom det allmännas försorg förordnades ställföreträdare för

honom. Fastmera synes genom det tillämnade fastslåendet av officialprincipen

vid äktenskapsmålens handläggning hava i den mån så lämpligen

låter sig göra tillgodosetts det allmännas, i dessa mål, så vitt angår själva

statusfrågan, starkare än i andra mål av privaträttslig natur framträdande

intresse av att målet vinner en möjligast allsidig utredning. Ett ingripande

från statens sida i ändamål att svarandens talan måtte bliva vid

domstolen förd lärer särskilt te sig såsom föga påkallat, då svaranden

genom att hålla sig undan själv framkallat tillämpningen av omfönnälda

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 18. 93

delgivningsförfarande. Och av hänsyn till de genom den tilltänkta utsträckningen

av möjligheten att instämma svarande, vars uppehållsort är

okänd, nytillkomna fallen torde knappast krävas särskilda åtgärder i nu

ifrågavarande hänseende. 0

I alla händelser kan med skäl betvivlas, att förordnande av crod

man 1 verkligheten skulle innebära det rättsskydd för svaranden, som därmed

åsyftas. Det är knappast att förvänta, att gode mannen i allmänhet

skulle kunna avsevärt bidraga till målets utredning. Bristande kännedom

om makarnas personliga förhållanden komrne ofta att därför utgöra hinder.

Om således betydelsen av godmanskapet för betryggande av svarandens

ratt mestadels bleve ringa, torde ock böra i någon mån beaktas den

olägenhet för käranden i form av uppehåll med målets avgörande, som

av dess anordnande kunde bliva en följd. Sällan kunde väl förordnande

givas och gode mannen få tillfälle att inställa sig utan ett eller kanske

nera uppskov med målet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att bestämmelserna

om god man måtte ur förslaget utgå.

Därest denna hemställan icke vinner avseende, torde en viss oklarhet,

beträffande gode mannens ställning, som nu förefinnes, böra undanröjas.

Av den nyss anförda motiveringen till stadgandet om god mans

förordnande ävensom av reglerna om ersättning åt denne, vilka tydligen

endast hänföra sig till förfarandet vid underrätt, synes den slutsatsen

kunna dragas, att gode mannens behörighet ej skall sträcka sig längre än

att vid underrätten utföra svarandens talan.'' Ett tydligt stadgande härutinnan

torde dock vara av nöden. Skulle motsatsen till vad sålunda autagits

vara åsyftad, bör frågan om ersättning för sysslandet i hö "re rätt

vederbörligen regleras. Vidare erinras, att av bestämmelserna om ersättmng

åt gode mannen föranledes vidtagande av ändring i 16 kap. 10 §

och 25 kap. 5 § rättegångsbalken i syfte att vad där finnes föreskrivet

om beslut, som meddelats eller kunnat meddelas under rättegången, må

bliva tillämpligt även i fråga om beslut om dylik ersättning? Förslaget

innefattar icke föreskrifter, huru gode mannen skall inkallas i

målet, och giver ej heller tillräcklig ledning för bedömandet av dess

ställning till frågan om påföljden av gode mannens uteblivande. Det svnes

nödigt, att förslaget kompletteras i nämnda hänseenden.

Lagrådet:

De nu gällande bestämmelserna om varning såsom villkor för erhållande

av skillnad till säng och säte skola enligt förslaget ersättas med

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

föreskrifter-om-medling mellan makar, innan dom å separation meddelas.

Medlingen skall emellertid ej vara obligatorisk. Såsom ett medel att dock

påverka makarna att anlita medlingsförfarandet har förslaget uppställt såsom

re^el, att om medling ej visas hava ägt rum, då målet första gången

förekommer, målet skall uppskjutas för att tillfälle må beredas till ett

medlingsförsök. . ....

Längre i utövande av tvång för åstadkommande av medling an torslaget

sålunda medgiver torde ej vara berättigat att gå i sådana fall, där

makarna icke äro ense om separationen. Den möjlighet att genom underlåtenhet

att inställa sig hos medlaren fördröja målets avgörande, som

lämnas öppen för den instämde, skulle till och med i vissa fall. kunna

anses innebära en obillighet mot käranden. Förslaget har ock givit domstolen

makt att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, eftergiva

anspråket på medling. Då båda makarna önska separation, och alltså

nåo-on giltig orsak till sammanlevnadens hävande ej behöver påvisas för

erhållande av dom i sådan riktning, torde åter förhållandena gestalta sig

annorlunda. Ehuru separation icke med nödvändighet behöver leda till

slutlio-t upplösande av äktenskapet, utan tvärtom huvudsyftet med separationen

är, att makarna skola sättas i tillfälle att med större lugn allvarligt

överväga möjligheten att fortsätta sammanlevnaden, får ej förbises angelägenheten

av att ej heller det första steget tages av förhastande och under

intryck av en tillfälligt uppkommen misshällighet mellan makarna, v ill

man överhuvud erkänna, att medlingen är av betydelse för undanröjande

av missförstånd och återupprättande av enighet mellan makarna — och

att medlingen har eu icke oväsentlig betydelse i sådant hänseende lärer

erfarenheten tydligt giva vid handen — synes följdriktigt böra fordras,

att medling verkligen försökes, då ej andra hänsyn ställa sig hindrande i

vägen. Och i nu avsedda fall synas några olägenheter icke kunna uppkomma

därav, att föreskriften om medling göres tvingande.

Utsikterna för ett gynnsamt resultat av förhandling mellan makarna

inför tredje man äro emellertid uppenbarligen alltid i hög grad avhängiga

av dennes personliga egenskaper. Det är följaktligen av vikt, att som

medlare ^odkännes endast den, som kan antagas äga förutsättningar föi

detta grannlaga värv. Såsom självskrivna därtill upptager förslaget präst

inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund, häradshövding och

mao-istratsledamot. Av dessa torde dock endast präst kunna anses redan

på An-und av det kall han utövar i allmänhet vara fullt skickad till medlare.

0 A andra sidan synes det jämväl mera överensstämma med prästs

Övriga ämbetsplikter om,'' på sätt torde vara erforderligt, honom ålades såsom0

en skyldighet att åtaga sig medlarskapet. Att förslaget givit anvis
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

ning jämväl på andra ämbetsmän, som skulle kunna utan vidare anlitas^

torde vara föranlett av önskan att bereda makar, vilka av någon anledning

ej vilja vända sig till präst, tillfälle att undgå den omgång och

kostnad, som skulle föranledas av den enligt förslaget ytterligare medgivna

utväg att hos häradshövdingen eller borgmästaren utverka förordnande

föi'' lämplig person. Åt olägenheten i fråga kan dock ej tillmätas avgörande

betydelse i betraktande av fördelarna av nyssberörda utväg, genom

vilken vid . ett sorgfälligt utövande av prövningsrätten lämnas möjlighet

för ett tillfredsställande personval.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet, att bestämmelserna

om den medling, som är avsedd att föregå separationsmålets upptagande

vid rätten, måtte omarbetas- i sålunda angivna hänseenden.

10 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i denna paragraf skulle rätten eller domaren, då

endera av makarna påyrkar upprättande av bouppteckning, alltid vara

pliktig att därom draga försorg. Sådant fall kan dock vara för handen,

att yrkandet om separation eller äktenskapets upplösning finnes uppenbarligen

icke kunna vinna bifall. 1 sådan händelse bör det stå öppet,

på sätt i boskillnadslagen medgivits, att lämna den framställda begäran

om boupptecknings upprättande utan avseende.

Det synes nödigt uttryckligen stadga, att makarna var för sig

skola vara skyldiga att med ed fästa riktigheten av upprättad bouppteckning,

då begäran därom framställes, ävensom föreskriva, av vem sådan

edgång må påkallas.

Med stadgandet i paragrafens sista stycke avses uppenbarligen att

från skyldigheten att förordna om boupptecknings upprättande undantaga

de fall, då sådan redan är tillgänglig. Utom de angivna föreligga emellertid

även andra fall, då boet kan vara förtecknat. En gjord boskillnadsansökan

kan ännu vara beroende påjprövning men ändock hava föranlett,

att. bouppteckning skett. Bouppteckning kan jämväl vara för handen i

följd av inträffad konkurs. Sista stycket lärer fördenskull böra omarbetas,

så att omförmälda förhållanden blivå beaktade.

r ,, 11 §•

Lagrådet:

Då rätten på grund av förpliktelsen att sörja för en fullständig utredning

av målet låter inkalla vittne eller någon, som skall upplysnings
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

vis höras, bör, om målet är av tvistemåls natur, dock beträffande ersättning

av allmänna medel åt sålunda inkallad person gälla enahanda bestämmelser,

som nu finnas givna med avseende å brottmål. Härutinnan

erfordras nödig komplettering av förslaget.

12 §.

Lagrådet:

Avsikten med förevarande paragrafs bestämmelser synes vara att

dels förekomma, det till återgång eller äktenskapsskillnad på grund av

makes sinnessjukdom (eller sinnesslöhet) må dömas, innan läkares intyg om

hans sinnesbeskaffenhet blivit företett, och dels överlämna åt Konungen att

utfärda närmare föreskrifter om särskild kompetens såsom villkor för behörighet

att utfärda giltiga intyg i sådant hänseende och vad beträffande

intygen i övrigt skall gälla. Däremot torde icke vara åsyftat att utesluta

användandet av andra bevismedel till styrkande eller vederläggande av

påståendet om makens sinnessjukdom. Då emellertid ordalagen kunde

giva anledning till en sådan tolkning, hemställes om jämkning av desamma.

8 KAP.

2 §.

Lagrådet: «

Denna paragraf är av i huvudsak enahanda innehåll som 1 § i reglementeringskommitténs

förslag till lag angående åtgärder mot utbredning

av smittosamma könssjukdomar. I en dylik speciallag vore en uppräkning

av de avsedda sjukdomarna sådan som den här förekommande otvivelaktigt

på sin plats. På förevarande lagstiftningsområde verkar däremot

en dylik uppräkning i viss mån stötande; den torde böra ifrågakomma

endast i fall sådant till förebyggande av missförstånd skulle anses oundgängligen

erforderligt. Att vid lagens tillämpning åt begreppet »könssjukdom»

skulle komma att givas en annan tolkning än den avsedda, torde

emellertid, med hänsyn särskilt till det sammanhang, vari uttrycket i lagen

förekommer, icke vara att befara. En dylik uppräkning har icke i de

danska och norska förslagen ansetts behövlig. Lagrådet vill därför hemställa,

huruvida icke denna uppräkning kunde utgå och stadgandet i paragrafen

sålunda begränsas till en föreskrift, när enligt lagens mening en

könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

97

Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning.

4 §•

Lagrådet:

Det här intagna stadgandet, att därest innan nya lagen trätt i kraft

man hävdat sin fästekvinna eller hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller

avlat barn med kvinna i lönskaläge, därå sedan fästning följt, i avseende

å sådan förbindelse äldre lag skall gälla, innebär, bland annat, att de ifrågavarande

förbindelserna skola i samma utsträckning som hittills utgöra

äktenskapshinder, tills de blivit formligen upplösta. Meningen lärer vara,

att av stadgandet jämväl skall följa, att beträffande dessa hinder nu gällande

lags bestämmelser om jävs anförande och styrkande skola tillämpas;

anmält jäv skulle sålunda prövas icke av prästen, hos vilken lysning begärts,

utan av rätten. Då denna mening icke synes klart framgå av de

använda ordalagen, torde en omredigering till innehållets förtydligande

böra äga rum.

Från föreskriften om äldre lags tillämplighet å förbindelse av omförmälda

slag har emellertid gjorts det undantag, att förbindelse med

fästekvinna alltid skall upplösas i den ordning, som är stadgad i förordningen

den 3 april 1810. Anledningen härtill har enligt motiven varit, att

det ansetts angeläget att så vitt möjligt undanröja de svårigheter att i dylika

förbindelser vinna skillnad, vilka nu stundom kunna möta. Det synes

dock icke vara tillräckligt beaktat, att genom anhängiggörande av skillnad

sfrågan vid domstol den ena kontrahenten kan bliva i tillfälle att framställa

anspråk av ekonomisk innebörd, vilka icke skulle kunna göras gällande,

därest allenast ansökning hos Konungen stode till buds. En ovillkorlig

tillämpning av den ordning, som stadgas i nämnda förordning,

torde fördenskull icke böra föreskrivas.

6 och 7 §§.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om äktenskapsskillnad,

skall med visst undantag nämnda lag tillämpas, jämväl då skillnaden sker

av orsak, som inträffat före det lagen trätt i kraft. Detta skulle sålunda

komma att gälla även den nya lagens preskriptionsbestämmelser. Då i

flera fall nya eller ändrade preskriptionstider föreslagits, kunde härav bliva

följden, att den, som vid tiden för lagens trädande i kraft ägde åberopa

en skillnadsgrund, som även efter nya lagen medförde rätt till skillnad,

Bihang till riksdagens protokoll 11115. 1 sand. 13 häft. (Nr 18.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

utan vidare skulle bliva avskuren från sin rätt, emedan han ej anhängiggjort

sin talan inom nu föreslagen tid. En sådan anordning synes ej

rättvis och ej heller överensstämma med vad i regel plägar stadgas, då

nya eller föi''kortade preskriptionsbestämmelser meddelas.

För återgångstalan innehåller ej gällande lag någon preskriptionsbestämmelse,

om än en sådan vid de i 13 kap. 7 § giftermålsbalken avsedda

fall ansetts böra iakttagas. Då nu i den nya lagen särskilda preskriptionstider

stadgas för talan om återgång i vissa fall, äger vad ovan beträffande

skillnad anförts giltighet jämväl i fråga om återgång.

8 §■

Lagrådet:

Såsom lagrådet här ovan vid 1 kap. 1 § framhållit, torde föreskriften

i första punkten av denna paragraf icke kunna tillämpas i andra

fall än då en verklig trolovning enligt förslagets mening är för handen.

Den avvikelse från gällande lag, som sålunda skett, kan lagrådet för sin

del icke tillstyrka, utan hemställer om ändring i stadgandet till överensstämmelse

med vad nu gäller.

Vid den omarbetning av denna paragraf, som sålunda enligt lagrådets

tanke är påkallad, torde jämväl böra vidtagas en redaktionell jämkning

i andra stycket av punkt 2. Detta stadgande omfattar formellt varje

äktenskap, som består vid tiden för lagens ikraftträdande, men bör naturligtvis

givas allenast för äktenskap, i fråga om vilket föreligger någon av

de i föregående stycke omförmälda återgångsanledningar.

9 §.

Lagrådet:

Då i 2 kåp. av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning

icke meddelats någon bestämmelse om betydelsen av frihetsstraffs

undergående för rätten att ingå äktenskap, har därvid gjort sig gällande

den även i nuvarande lagstiftning framträdande grundsatsen, att undergående

av frihetsstraff icke utgör ett äktenskapshinder i vanlig bemärkelse,

utan att frågan huruvida fånge må ingå äktenskap är beroende av vederbörande

administrativa myndighets prövning. Med en sådan utgångspunkt

synes självfallet, att den nya äktenskapslagstiftningen icke kommer

att medföra någon verkan med avseende å giltigheten av kungl. brevet

den 24 januari 1745 angående livstidsfånges giftermål. Att såsom i förevarande

paragraf skett göra uttryckligt förbehåll, att nämnda kungl. brev

icke skall anses upphävt, torde snarare vara ägnat att föranleda tvekan i

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fråga om förslagets ståndpunkt i omförmälda hänseende; undergående av

frihetsstraff finge därigenom sken av att vara ett äktenskapshinder i egentlig

mening. En viss oegentlighet torde det ock få anses innebära att i detta

sammanhang göra åtskillnad mellan de särskilda om fånges giftermål givna

föreskrifter.

Förbehåll om fortfarande giltighet har gjorts jämväl beträffande

vad i 19 § av förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande

trosbekännare och deras religionsövning är stadgat om den troslära, i

vilken barn skall uppfostras, då föräldrarna eller endera är mosaisk trosbekännare,

samt kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,

som åligga föreståndare för församling av främmande kristna

trosbekännare. Vad angår förstnämnda stadgande torde åtgärden hava

ansetts betingad av det i 2 § av nu behandlade lagförslag förutsatta upphävandet

av förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål

mellan kristen och mosaisk trosbekännare; på grund av innehållet i 4 §

av berörda författning har befarats den missuppfattningen, att dess försättande

ur kraft medförde rubbning i 19 § av 1873 års förordning. Med

hänsyn till denna paragrafs avfattning vore dock en dylik tolkning

icke befogad. Vidkommande omförmälda kungörelse har densamma

ansetts gälla även efter tillkomsten av lagen den 6 november 1908 om

äktenskaps ingående, oaktat denna lag icke därutinnan innehåller något

stadgande. Att annan åsikt skulle framträda efter den nya äktenskapslagens

antagande synes icke kunna förutsättas.

På grund av det anförda finner lagrådet vad 9 § i nu berörda hänseenden

innehåller böra utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i

ärvdabalken.

20 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt beredningens förslag skulle det förordnande, som i sammanhang

med beslut om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad

av rätten meddelas rörande vilken av makarna skall hava barnen

i sin vård, äga betydelse icke blott i fråga om den personliga vården och

giftomannarätten utan även i förmynderskapshänseende; jämlikt förevarande

paragraf skulle den av föräldrarna, som barnen tillerkännas, tillika vara

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

• Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

deras förmyndare. Beredningens ståndpunkt härutinnan har uppenbarligen

förestavats av enahanda motiv, som föranlett, att beredningen ansett gittomannaskapet

böra uteslutande tillhöra den av makarna, som enligt rättens

beslut skall hava barnen i sin vård. Beredningen har ansett barnens

fördel under dessa förhållanden bäst befrämjas, om föräldramyndigheten

hel och odelad samlas i vårdarens hand. Av skäl, som förut anförts, har

lagrådet hemställt, att förordnandet om vården av barnen icke måtte tillerkännas

någon inverkan å reglerna för giftomannarättens utövning. Lagrådet

kan icke heller dela den uppfattningen, att förmynderskapet ovillkorligen

bör anknytas till den personliga vården. De synpunkter, som

göra sig gällande å ena sidan beträffande ordnandet av den personliga

vården och å andra sidan i fråga om regleringen av den ekonomiska förvaltningen,

äro sinsemellan så olikartade, att dessa frågor icke böra

onödigtvis sammankopplas. Det kan bliva av oundgängligt behov påkallat

att anförtro vården av en späd son eller dotter åt en moder, som är

olämplig eller till och med alldeles oduglig att sköta de ekonomiska angelägenheterna,

vartill fadern åter är fullt skickad. Det kan i dylikt fall

icke anses överensstämma med barnets sanna bästa, att förmynderskapet

under dessa förhållanden fråntages mannen. Visserligen skulle, om modern

vore olämplig, annan person kunna i hennes ställe förordnas till förmyndare,

men det synes obilligt, att fadern sålunda skulle behöva stå tillbaka

för en utomstående.

Den föreslagna anordningen är även i andra hänseenden ägnad att

väcka betänkligheter. Huruvida, då rätten att vårda barnen i separationsdornen

tillerkännes modern, förmynderskapet övergår till henne i och med

det domen vinner laga kraft eller först vid den måhända senare infallande

tidpunkt, då sammanlevnaden faktiskt upphör, torde icke vara klart. Om

makarna efter någon tids separation åter flytta tillsammans, kommer hon

utan vidare att förlora förmynderskapet, som i stället återgår till mannen.

Med hänsyn till förmynderskapets betydelse för förhållandet till tredje

man är ett så formlöst överflyttande av detsamma från en person till en

annan allt annat än tillfredsställande. Det bör i detta sammanhang vidare

beaktas, att den domstol, som dömt i äktenskapsmålet, icke alltid är densamma,

som är rätt forum för förmyndarefrågor rörande barnen. Någon

skyldighet för domstolen i äktenskapsmålet att om sitt beslut underrätta

förmynderskapsdomstolen är icke stadgad.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, att förevarande

paragraf måtte utgå, så att även om barnen tillerkännas modern, fadern

fortfarande regelmässigt bliver barnens förmyndare. Ar fadern därtill

olämplig, har förmynderskapsdomstolen naturligtvis att annorlunda förordna.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

22 KAP.

1 §•

Justitierådet friherre Leijonliufvud:

Den i förevarande paragraf vidtagna ändringen står i samband med

det tillägg till 11 kap. 2 § ärvdabalken, som förslaget innehåller. I båda

fallen har avsetts att, då avvittring efter avliden make icke vidare skulle

vara förutsättning för den efterlevandes rätt att ingå nytt gifte, på annat

sätt tillgodose kravet på ordnande av dennes och arvingarnas inbördes

ekonomiska förhållanden, innan det nya äktenskapet kommer till stånd.

I sådant hänseende har i sistnämnda lagrum en var av dem tillerkänts

vitsord till skifte, även om förening att leva i bo oskifto förut av dem

träffats; i nu behandlade paragraf ålägges förmyndare för omyndig arvinge

såsom en skyldighet att, i händelse den efterlevande maken gifter sig ånyo,

draga försorg om bodelning.

Sist omförmälda föreskrift, som förmyndaren icke äger underlåta att

efterkomma ens om säkerhet för den omyndiges andel i boet erbjudes, är

måhända strängare än nödig omtanke om den omyndige påkallar. Bland

olägenheterna av det nu gällande avvittringshindret torde kunna räknas,

att understundom boets ställning med avseende å gäld och tillgångarnas

beskaffenhet icke medgiver delning vid en viss tidpunkt utan avsevärda

svårigheter och även stora förluster, under det att ett uppskov med skiftet

skulle bereda tillfälle till en fördelaktig avveckling. Man lärer ock kunna,

utan att därmed få anses hava åsidosatt den omyndiges bästa, överlämna

åt förmyndaren att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

bedöma, huruvida bodelning bör genast äga rum eller myndlingens fördel

bäst tillvaratages i annan ordning. Det hemställes förty, att förevarande

paragraf måtte utgå ur förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. I §

rättegångsbalken.

Lagrådet:

De skäl, vilka föranlett den föreslagna ändringen i 13 kap. 1 § rättegångsbalken,

synas lagrådet följdriktigt hava bort göras gällande även i

fråga om skiftesstadgans 31 §, som beträffande jäv på grund av skyldskap

eller svågerlag är affattad i full överensstämmelse med förstnämnda lagrum

i dess nuvarande lydelse.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Bland mål, beträffande vilka domstolen enligt 10 kap. 29 § rättegångsbalken

har att oavsett invändning tillse, att rätt forum är för handen,

upptages tvist om äktenskapsskillnad eller återgång av giftermål. Givet är,

att under äktenskapsskillnad här inbegripes jämväl skillnad till säng och

säte. Då den form av den äktenskapliga sammanlevnadens hävande, som

enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning skulle

komma att ersätta dylik skillnad, erhållit benämningen separation, kunde

måhända uppkomma tvekan i fråga om tillämpligheten av berörda lagrum

å tvist angående vinnande av separation. Förtydligande i sådant hänseende

synes förty vara påkallat. Stadgandet bör uppenbarligen även göras tillämpligt

å den i 7 kap. 1 § av nyss omförmälda förslag upptagna kategori av

äktenskapsmål, som där betecknas såsom mål, däri tvisten är, huruvida ett

äktenskap består eller ej.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 §§ strafflagen.

15 KAP.

21 §.

Lagrådet:

Då det inom lagberedningen utarbetade förslag till lag om adoption

enligt lämnad upplysning icke kommer att framläggas till antagande samtidigt

med de nu remitterade förslagen, erfordras naturligtvis att den

i förevarande paragraf givna ansvarsbestämmelsen för adoptivfader eller

adoptivmoder därur avföres.

Regeringsrådet Thulin och justitierådet friherre Leijonhufvud:

Den enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning

åsyftade förändringen i nu gällande rätt att låta jämväl omyndig man stå

under giftoman har ansetts påkalla jämkning av de i 15 kap. 21 § strafflagen

givna straffbestämmelserna beträffande fader eller moder, som tvingar

dotter till giftermål, eller annan, som låter sådant förfarande komma sig

till last emot kvinna, för vilken han är giftoman, hör närvarande är till

stadgandet om straff för tvingande till giftermål anknuten den närmare

bestämningen, att tvånget skall vara utövat medelst våld eller hot. Denna

begränsning saknas i förslaget. Tvingas någon till giftermål av den, som

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

103

icke står till den tvingade i förhållande av fader, moder eller annan giftoman,

faller det sålunda begångna brottet nu under 22 § i samma kapitel

med dess mildare straffskala, högst straffarbete i två år, under det att

enligt förslaget i sådant fall brottet skulle hänföras under 21 § och den

brottslige drabbas av straffarbete i högst sex år. Huruvida den <Horda

omformuleringen av själva straffbestämmelserna innebär ännu en ändring

i gällande rätt kan måhända vara föremål för tvekan. Det synes oss så

vara händelsen. Av rättshistoriska skäl liksom på grund av stadgandets

eget innehåll synes den tolkningen böra antagas såsom riktig, att det

strängare straffet i 21 § är att tillämpa på fader eller moder, aflenast då

han eller hon tillika haft ställningen av giftoman i förhållande till dottern,

varemot av dem utövat tvång i andra fall straffas efter 22 §. Den föreslagna

avfattningen av paragrafen gör densammas tillämplighet på fader

eJ er moder oberoende av giftomannaskapet. Slutligen har, därigenom att

såsom ovan nämnts straffstadgandet beträffande den, som tvingar annan till

giftermål utan att vara dennes giftoman, överflyttats till ifrågavarande

paragraf, dess särskilda åtalsregel blivit gällande även för detta fall. Ändringen

härutinnan har sin grund i införandet av allmänna preklusionsbestämmelser

i fråga om rätten att yrka återgång av äktenskap.

... , . vad sålunda vid paragrafen åtgjorts stå allenast först omförinälda

jämkning samt berörda utvidgning av åtalsregelns tillämplighet i omedelbart

samband med den nya äktenskapslagstiftningen. I övrigt synes omarbetningen

hava gått utöver området för ifrågavarande lagstiftning och

beröra spörsmål av den natur, att de icke lämpligen kunna lösas i°detta

sammanhang. Vad angår uteslutandet av den närmare bestämnino-en av

tvångets art, något som föranletts därav att i 5 kap. 3 § av förslaget till

lag om äktenskaps ingående och upplösning tvång upptagits såsom återgangsskäl

utan vidare angivande av dess beskaffenhet, må, oavsett huruvida

. tvangsbegreppet genom berörda uteslutning i sak undergått någon

arnnngL f,ra^ål as oegfntli°a däri> att i 21 §, vilken måste anses

galla ett kvalificerat fall av det brott, som behandlas i 22 §, skulle i nu

antydda hänseende nyttjas andra ordalag än i huvudstadgandet kommit

till användning.

. Erforderlig omarbetning synes utan att behöva beröra ej hithörande

friigor kunna verkställas på det sätt, att jämte det de i 21 § redan upptagna

straffbestämmelser göras tillämpliga även för det fall, att man, som står

under giftoman tvingas till giftermål, där införes, med bibehållande av

straffsatsen i 22 §, stadgande om straff för tvingande till giftermål i

andra tall.

Om sålunda det nuvarande angivandet av tvångets art återupptages,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

lärer dock hinder ej möta att lämna det nyssnämnda lagförslaget i här

avsedd del orubbat. Redan nu finnes samma brist på överensstämmelse i

fråo-a om uttryckssättet mellan det indirekta återgångsstadgandet i 1 kap.

5 § giftermålsbalken och strafflagen. Misstydning därhän, att även annat

än straffbart tvång skulle utgöra återgångsskäl, torde ej vara att betara.

22 KAP.

8 §•

Lagrådet vill erinra om sin ovan under 1 kap. 4 § i förslaget till

lao- om "äktenskaps ingående och upplösning gjorda hemställan att föreskriften

i andra stycket av förevarande paragraf om särskild åldersgräns

för inträdande av straffbarhet måtte utgå.

Förslaget till lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Regeringsrådet Thulin: . , .c „

I infordrade yttranden har framhållits, att i samband med ifrågavarande

lagstiftning de straff, som stadgats för präst i svenska kyrkan

för förseelser vid äktenskaps ingående, borde i vissa avseenden mildras.

För närvarande gäller härutinnan följande. Enligt 4 § av lagen den

mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst skall präst, som lyser till

äktenskap eller förrättar vigsel, då laga hinder möter, dömas såsom l admän

strafflag om brott av ämbetsman är föreskrivet. I 25 kap. 4 § straff

laoren stadgas dessutom för präst, som viger utan att laga lysning till

äktenskap föregått, eller viger dem, vilkas äktenskap maste återgå för

lao-a hinder, som var honom veterligt, ett bestämt straff: avsattm ,

i senare fallet förbunden med ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttias.

Mot de i 4 § av 1889 års lag intagna straffbestämmelser synes

ej nåo-ot vara att erinra. Däremot torde, särskilt vid jämförelse

med vad °som gäller för borgerliga vigselförrättare, vilka fao tjänstemän,

samt vad i förevarande lag föreslagits för andra vigselforrattare,

anledning ej föreligga att bibehålla straffbestämmelserna i 25 kap.

4 § strafflagen, vilka ej medgiva att hänsyn tages till förmildrande o

ständicdieter. Utan avvaktan på förestående revision av strafflagstiftningen

torde "därför sistnämnda paragraf böra upphävas och för där avsedda tall

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

straffbestämmelserna i 4 § av 1889 års lag komma i tillämpning. I varje

fall lärer den särskilda straffbestämmelsen för präst, som viger, utan att

laga lysning till äktenskap föregått, böra bortfalla.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Lagrådet:

Genom det remitterade förslaget har ur ifrågavarande lag utmönstrats

dels stadgandet att under visst villkor skillnad i äktenskap mellan

främmande stats undersåtar kunde beviljas av Konungen, dels ock bestämmelsen

om rätt för domstol att, där angivna förutsättningar vore för handen,

till säng och säte skilja makar av främmande nationalitet. Då några övergångsbestämmelser

icke föreslagits, skulle alltså bliva en följd av ändringslagens

antagande, att från och med dess ikraftträdande äktenskapsskillnad

i nämnd ordning icke vidare kunde ifrågakomma samt att en anhängiggjord

rättegång om skillnad till säng och säte icke finge fullföljas. En

dylik anordning står i strid med de principer, som gjort sig gällande i

den föreslagna promulgationslagen till lagen om äktenskaps ingående och

upplösning. Ett övergångsstadgande i överensstämmelse med dessa principer

skulle visserligen för de internationella rättsförhållandena icke hava

synnerligen stor betydelse men synes likväl för åstadkommande av önskvärd

konsekvens böra meddelas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag finner lagrådet icke föranleda någon anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 haft. (Nr 18.)

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18''.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 29 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenbekg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets

utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1914

till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) la^ om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rätte
gångsbalken;
6)

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen; _ . .

7) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

8) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående;

9) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723; 6

11) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

12) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

Departementschefen anförde:

Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag till en

början få erinra om Eders Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1909,

att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken med

tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde böra i

sammanhang därmed behandlas. Nämnda år tog Eders Kungl. Maj:t jämväl

initiativ till ett för Sverige, Danmark och Norge gemensamt lagstiftningsarbete

å familjerättens område. Efter överenskommelse regeringarna

emellan sammanträdde under november månad 1909 i Stockholm

delegerade för de tre länderna för att undersöka, huruvida och på vad sätt

ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete inom särskilda därför lämpade

delar av familjerätten skulle kunna under den närmaste tiden anordnas.

I anslutning till de delegerades yttrande meddelade Eders Kungl.

Maj:t den 12 augusti 1910 bestämmelse om samarbete för behandling,

bland annat, av frågan om gemensam lagstiftning angående äktenskapshinder

och återgång av äktenskap, som oaktat sådant hinder kommit till

stånd, samt angående andra i närmare samband därmed stående frågor.

Området för det gemensamma lagstiftningsarbetet har sedermera genom

Eders Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1911 och den 27 september 1912

utvidgats till att omfatta, bland annat, frågorna om skillnad till säng och

säte och äktenskapsskillnad samt om formen för äktenskaps ingående. Lagberedningen

har hatt att vid fullgörande av sitt förenämnda uppdrag samverka

med danska och norska kommitterade för åstadkommande av så vitt

möjligt överensstämmande lagförslag på nu berörda områden. På hösten

1913 avgåvo lagberedningen och de danska och norska kommitterade förslag

till lagar om äktenskaps ingående och upplösning, vilka förslag i de

delar, som varit föremål för samarbete, äro med varandra nära överensstämmande.

Samtidigt överlämnade lagberedningen jämväl de övriga lagförslag,

som avses i lagrådets nu förevarande utlåtande.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Efter att hava redogjort för innehållet i de av lagberedningen avgivna

lagförslagen och lagrådets utlåtande över dessa ävensom de i statsrådsprotokollet

för den 20 mars 1914 omförmälda utlåtanden och skrivelser

i ärendet, anförde departementschefen vidare:

Lagrådet har biträtt de grunder, på vilka förslagen äro byggda, och

endast framställt anmärkningar mot vissa detaljer. I anledning av dessa

anmärkningar hava lagförslagen blivit översedda och hava därvid vissa

ändringar av saklig innebörd ansetts böra ifrågakomma. Därjämte ha\a

en del jämkningar och förtydliganden av redaktionell natur vidtagits.. För

att söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av saklig innebörd,

vilka av lagrådets anmärkningar kunde finnas påkallade, hava delegerade

för de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,

vilka ägt rum i Stockholm under januari månad detta år. Till frågan

om resultatet av dessa överläggningar får jag i det följande anledning

återkomma.

Beträffande de yttranden, vartill förslagen föranlett lagrådet eller

dess särskilda ledamöter, må anföras följande.

Lagrådet gör gällande, att förslagets regler om trolovning lämna

utrymme åt två från varandra väsentligt avvikande uppfattningar av trolovningens

begrepp, en vidsträcktare och en mindre vidsträckt. Enligt

den förra uppfattningen kunde man exempelvis tala om en trolovning

även i sådana fall, då möjligheten av äktenskap mellan kontrahenterna är

utesluten på grund av nära släktskap eller då endera redan är gift, om nämligen

båda eller endera är i okunnighet om äktenskapshindret i fråga; ej

heller skulle den omständigheten att ena kontrahenten ingår äktenskap

med annan än sin trolovade med nödvändighet medföra trolovningens

omedelbara upplösning, utan skulle trolovningen anses fortbestå, så länge

den övergivna är i okunnighet om vad som passerat. Särskilt om, såsom

förslaget innebär, varken ingående eller upplösning av trolovning göres

beroende av viss form, lärer emellertid den uppfattningen te sig för

rättsmedvetandet främmande, att en trolovning skulle kunna uppkomma

eller fortbestå vid sidan av ett äktenskap eller att en överenskommelse

mellan exempelvis två syskon om äktenskaps ingående skulle kunna rättsligen

gälla såsom trolovning. Den nu ifrågavarande åsikten leder ock,

såsom framgår av lagrådets yttrande, till det konstlade resultatet, att en

trolovning i vissa fall antages bestå allenast så vitt den ena kontrahentens

rätt angår. Av dessa och andra skäl torde det antagandet knappast vara

för djärvt, att denna uppfattning, även om den må anses förenlig med

förslagets ordalydelse, icke kommer att vinna burskap. På sätt lagrådet

framhåller, har ock helt visst beredningen utgått från en annan åskåd
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ning. Förslaget är avfattat med de normala förhållandena för ögonen;

sådana egenartade och i verkligheten sällan förekommande fall som de

här förut nämnda inbegripas icke direkt under dess allmänna stadganden

om trolovning, och icke heller har det ansetts av nöden att — efter

mönstret av 1734 års lag, enligt vilken trolovningen ägde en helt annan

och större betydelse — giva särskilda stadganden för dylika fall. Härav

följer emellertid icke, att dessa bliva att bedöma annorledes än om de

varit att hänföra under trolovningsbegreppet; såsom lagberedningen och

lagrådet framhålla, bliva första kapitlets regler här att analogiskt tillämpa.

Lagrådet yppar visserligen tvekan, huruvida sådan tillämpning kan under

alla förhållanden vara att med säkerhet påräkna, såvitt angår den i 5 §

givna preklusionsbestämmelsen. Mig synes det emellertid vara klart, att

den, som stöder sina anspråk på ett ur kapitlets föregående regler härlett

analogislut, icke kan få tillgodonjuta en till tiden mera obegränsad rätt

än dessa regler, sammanställda med 5 §, tillförsäkra trolovad.

I anledning av vad lagrådet i detta sammanhang erinrat beträffande

8 § punkt 1 i promulgation!agen har jag låtit omarbeta detta stadgande

till vinnande av fullständigare överensstämmelse med den gällande rätten.

Enligt den nya avfattningen skall ett trolovningsavtal, som är slutet i

strid mot ett publikt äkteriskapshinder och på den grund ej giver upphov

till någon trolovning i förslagets mening, likväl i fråga om barns börd

hava sedvanlig verkan, om föräldrarna eller endera vid avlelsen var i god

tro. Utan stöd av uttryckligt stadgande lärer vara klart, att en motsvarande

regel skall gälla, om barn avlas mellan personer, vilka en gång

varit i lagens mening trolovade, men vilkas trolovning är att anse såsom

bruten, på den grund att den ene, den andre ovetande, ingått en ny förbindelse.

Beträffande 1 kap. 3 § har lagrådet ifrågasatt ett förtydligande till

utmärkande av att den ersättningsskyldighet, som där avses, skall omfatta

icke blott ekonomisk förlust, utan även lidande, skada av ideell natur.

Enligt min mening föreligger dock näppeligen med den av lagberedningen

föreslagna avfattningen någon fara för missförstånd. Att under ordet

»skadestånd» stundom inbegripes även ersättning för ideell skada framgår,

bland annat, av rubriken till 6 kap. strafflagen, jämförd med detta kap:s

särskilda bestämmelser, och av den nu ifrågavarande paragrafens innehåll

lärer, särskilt vid en jämförelse mellan dess båda stycken, med tydlighet

framgå att skadestånd här tages i en dylik vidsträckt bemärkelse. Lagkommittén

och äldre lagberedningen, vilka i sina förslag på det straffrättsliga

området upptogo ett kapitel »om skadestånd», till innehållet nära

motsvarande strafflagens 6 kap., talade också i förslagen till giftermålsbalk

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

om »skadestånd efter ty som skäligt prövas» i den vidsträckta betydelse,

vari här användes uttrycket »skäligt skadestånd».

Lagrådets motsvarande anmärkning mot förslagets 5 kap. 6 § och

6 kap. 20 § har av liknande skäl icke föranlett ändring i förslaget.

I 1 kap. 4 § upptager förslaget den bestämmelsen, att skadeståndsskyldighet

enligt 3 § första stycket skall inträda, allenast under förutsättning

att mannen vid hävdandet fyllt tjuguett år. Lagrådet finner det

emellertid naturligare att åldersgränsen här sättes vid inträdet av den fulla

kriminella ansvarigheten d. v. s. vid uppnådda aderton år. Vilkendera

ståndpunkten förtjänar företräde, förslagets eller lagrådets, kan vara föremål

för olika meningar; skäl kunna anföras för den ena lika väl som för

den andra. Det synes mig dock, att sambandet emellan förevarande stadgande

och vad som gäller om den fulla kriminella ansvarigheten är ganska

ringa. Tilltalande är ej heller att, såsom lagrådets förslag medför, i vissa

fall straff skulle kunna följa, redan om mannen vid hävdandet fyllt femton

år, men skadeståndsskyldighet ej inträda, med mindre han då nått aderton

år. Och då vid överläggningarna med de danska och norska delegerade

dessa enhälligt uttalat sig för tjuguettårsgränsen, vilken återfinnes i det

danska förslagets och den gällande norska strafflagens motsvarande stadganden,

har förslaget på denna punkt bibehållits oförändrat. Vid sådant

förhållande har ej heller vidtagits den av lagrådet förordade ändringen i

förslaget till ny lydelse av 22 kap. 8 § strafflagen.

Med avseende på 2 kap. 2 § och vissa andra stadganden har lagrådet

anmärkt, att förslaget skulle vinna i reda och enkelhet, om i de bestämmelser,

som hänföra sig till en persons sinnessjukdom eller sinnesslöhet,

uttrycken »sinnessjuk» och »sinnessjukdom» ensamma komme till

användning, men i 8 kap. infördes en paragraf av innehåll, att med sinnessjukdom

i lagen skall förstås icke blott sinnessjukdom i egentlig mening

utan även medfödd eller i barndomen uppkommen utvecklingshämning

av viss närmare angiven svårare beskaffenhet eller vad i förslaget

betecknas såsom sinnesslöhet. Detta lagrådets förslag kan jag emellertid

ej biträda. Vid förnyade överläggningar med representanter för den

psykiatriska sakkunskapen har nämligen ytterligare bestyrkts riktigheten

av det antagande, varpå förslagets terminologi är byggd, att nämligen enligt

det numera inom fackkretsar allmänt vedertagna språkbruket sinnesslöhet

icke kan innefattas under sinnessjukdom. Ej heller har jag kunnat

övertyga mig om att, på sätt lagrådet gör gällande, möjlighet till

misstolkning föreligger i de fall, där viss bestämmelse i förslaget hänförts

allenast till sinnessjukdom. Att, på sätt lagrådets anmärkning avser, i

lagtexten närmare utveckla innebörden av begreppet sinnesslöhet lärer på

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt lika litet låta sig göra

som att uppställa en legaldefinition av begreppet sinnessjukdom.

Från den i 2 kap. 2 § givna regeln att den, som är under tjuguett år

och icke förut varit gift, skall för att få ingå äktenskap hava båda föräldrarnas

samtycke undantages i paragrafens andra stycke, bland annat,

det fall, att den ene av föräldrarna är utan del i vårdnaden, under vilken

förutsättning den andres samtycke skall vara tillfyllest. Lagrådet framhåller,

att svårigheter kunde uppstå vid tillämpningen av detta undantag,

och föreslår dess ersättande med speciella föreskrifter rörande de fall, då

från här ifrågavarande synpunkt giftomannarätten bör anses tillkomma

allenast den ene av föräldrarna eller bilda skola vara därifrån uteslutna.

I överensstämmelse härmed har ock förslaget omarbetats. Så till vida har

emellertid avvikelse skett från vad lagrådet hemställt, som för fall av separation,

äktenskapsskillnad och återgång stadgats att allenast den av föräldrarna

skall vara giftoman, som har vårdnaden om barnet. Denne är

uppenbarligen här närmast till giftomannaskapets utövande. Och att

fordra samtycke jämväl av den utav föräldrarna, som ej skall hava vårdnaden

om barnet, synes ej vara påkallat av hänsyn till den tanke, som

enligt, förslaget ligger till grund för giftomannainstitutet, men väl kunde,

om denna fordran upprätthölles, på grund av misshälligheter föräldrarna

emellan obehöriga hinder komma att läggas i vägen för barnets äktenskap.

Hänsynen till en faders eller moders naturliga önskan att äga viss medbestämmanderätt

beträffande barnets giftermål synes här böra stå tillbaka

för barnets välförstadda intresse. Förslaget bygger sålunda på denna punkt

alltjämt på begreppet vårdnad, och hava till vinnande av överensstämmelse

i uttryckssättet mellan nu förevarande paragraf samt 6 kap. 23—25 §§

och 20 kap. 3 § ärvdabalken dessa senare lagrums stadganden i närliggande

ämnen något jämkats till sin avfattning.

Vad en ledamot i lagrådet vid 2 kap. 10 § yttrat synes böra föranleda

därtill att fullständigare bestämmelser meddelas om anteckning i

kyrkobok angående skedd död förklaring.

Då i 3 kap. 1 § stadgas, att lysning skall sökas »hos den präst,

som för kyrkoböckerna», har förvisso med detta uttryckssätt icke avsetts

någon inskränkning i fråga om behörigheten att utfärda lysning; meningen

är uppenbarligen att behörigheten härtill, liksom för närvarande,

skall vara beroende av behörigheten att handhava kyrkobokföringen eller

den del därav, som kommer i betraktande vid lysnings meddelande. Där

sistnämnda uppgift ankommer på annan präst inom församlingen än kyrkoherden,

är sålunda enligt förslaget, även i andra fall än det i motiven

anförda, denna präst jämväl behörig att utfärda lysning. Den oklarhet,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

som här till äventyrs kan anses föreligga, vidlåder icke beredningens förslag,

utan den administrativa lagstiftningen om kyrkoböckers förande.

Det förutnämnda uttryckssättet har följaktligen bibehållits oförändrat såväl

1 nu förevarande paragraf som i 4 kap. 6 och 7 §§.

Såsom av motiven framgår, har lagberedningen avsett att frågan

om förhanden varon av hinder på grund av stadgandena om viss äktenskapsålder,

giftomannaskap och väntetid skall bedömas med hänsyn till den

tidpunkt, då vigsel tidigast får äga rum, ej till den, då lysningsansökan

prövas; om dylikt hinder väl vid sistnämnda tidpunkt föreligger, men

bortfaller före lysningstidens utgång, skall lysning ej vägras. Lagrådet

anmärker i anledning härav dels att beredningens mening ej kommit till

tydligt uttryck i förslaget, dels att riktigheten av denna mening vore

tviveF underkastad. Sålunda skulle det verka i viss mån stötande, om

den trolovade före uppnående av den såsom gräns för giftomannaskap

stadgade åldern tillätes mot giftomannens bestridande på egen hand bringa

till °stånd lysning till äktenskap, och om man sloge in på den av beredningen

beträdda vägen, syntes det svårt angiva giltiga skäl, varför man

ej skulle bevilja lysning ännu tidigare än beredningen tänkt sig och

lämna det åt prästen att beakta att lysningsbevis ej bleve utfärdat, innan

hindret bortfallit. Emot vad lagrådet sålunda anfört i sakfrågan kan

emellertid å andra sidan erinras, att det måste anses mindre tillfredsställande,

om reglerna angående lysning skulle medföra en skärpning av

2 kap:s bestämmelser om äktenskapshinder, så att, till exempel, den i 2

kap. 11 § stadgade väntetiden faktiskt bleve förlängd med den tid, som

åtgår, innan lysning hinner utfärdas och fullbordas. Praktiskt sett, undvikes

detta genom en sådan rättstillämpning som lagberedningen tänkt

sig. Naturligtvis kan man, på sätt lagrådet framhållit, driva saken än

längre och hänföra frågan om hindrets förhandenvaro först till tidpunkten

för lysningsbevisets utfärdande. Men därigenom utsatte man sig för den

nära till hands liggande risken att, sedan lysningen väl blivit verkställd,

lysningsbevis bleve av misstag utfärdat, innan hindret tallit bort. Då

härtill’ kommer, att den till grund för förslaget liggande uppfattningen

även från dansk och norsk sida hävdas, synas mig övervägande skäl tala

för att vidbliva densamma. Däremot är jag med lagrådet ense därutinnan,

att nämnda uppfattning icke erhållit något fullt lyckligt uttryck i förslagets

text. I anledning därav hava 3 kap. 2 § 2 och 3 mom. underkastats

jämkning, varemot någon motsvarande redaktionsändring i 8 mom.

icke ansetts erforderlig. Av den nu föreliggande avfattningen lärer framgå,

att frihet från de i dessa mom. avsedda hindren ej behöver föreligga

redan vid lvsningens utfärdande. Att å andra sidan hindersfrågan icke

J O

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kunc/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skall hänföras först till tidpunkten för lysningsbevisets utfärdande utan

till den då lysningstiden utgår, torde icke behöva i lagtexten utsägas, då

den förra ståndpunkten, såvitt känt är, hittills varit främmande för praxis.

Förslaget innehåller förbud för omyndigförklarad att utan förmyndarens

samtycke ingå äktenskap, och lagberedningen förutsätter att, för

att detta förbud må kunna upprätthållas, det bliver sörjt för att kyrkoböckerna

lämna tillförlitligt besked om omyndigförklaringar. Lagrådet,

som betonar vikten därav att kontroll i berörda hänseende redan från

början anordnas, anser emellertid, i betraktande av de svårigheter som

skulle möta att få kyrkoböckerna kompletterade med uppgifter om skedda

omyndigförklaringar, annan utväg ej stå öppen än att avfordra lysnin^ssökanden

försäkran på heder och samvete därom att han ej är omyndigförklarad.

För min del vågar jag antaga att erforderlig trygghet kan

vinnas på den av lagberedningen anvisade vägen och tror det ej vara

lämpligt att även på denna punkt bygga hindersprövningen på försäkringar

av de trolovade.

En ledamot i lagrådet gör gällande, att det bör stå trolovad öppet

att, i stället för försäkran om frihet från könssjukdom i smittosamt skede,

åberopa intj^g, avgivet av läkare enligt av Konungen meddelade närmare

bestämmelser. Denna tanke, som enligt vad jag inhämtat även varit under

övervägande inom lagberedningen men där övergivits, torde icke böra

upptagas i förslaget. Därest ansvaret kunde på detta sätt helt och hållet

överflyttas på läkaren, öppnades nämligen en utväg för mindre nogräknade

personer att utan att utsätta sig för straffansvar bereda sig tillfälle

till äktenskaps ingående i strid mot könssjukdomshindret. Att uppdaga

sådant hinder vid en tillfällig läkarundersökning är nämligen mången gång

synnerligen vanskligt, om den sjuke ej inför läkaren uppträder med full

uppriktighet. En regel sådan som den nu ifrågasatta torde ej heller vara

påkallad i den samvetsömmes intresse, då väl knappast någon lärer komma

att hysa samvetsbetänkligheter att avgiva den av förslaget fordrade försäkran,

sedan läkaren, efter erhållande av alla erforderliga upplysningar

angående hans hälsotillstånd, förklarar äktenskapshinder, varom nu är

fråga, icke möta.

Beträffande de redaktionella ändringarna i 3 kap. må slutligen nämnas,

att i överensstämmelse med lagrådets hemställan stadgandet i 3 §

andra stycket sammanförts med 7 § första stycket, varemot andra stycket

i sistnämnda paragraf utbrutits till en särskild 8 §.

I anledning av vad lagrådet vid 4 kap. 2 § anmärkt har ordningsföljden

mellan paragrafens båda sista stycken omkastats till utmärkande av

att dopvillkoret skall äga tillämplighet jämväl beträffande sådant förordBiliang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 Käft. (AV 18.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 18.

nande av Konungen, varom här är fråga. Jämväl 6 och 8 §§ i samma

kap. hava omarbetats i anledning av erinringar från lagrådets sida. Däremot

har jag ej trott det vara erforderligt eller lämpligt att, med hänsyn

till de ganska sällan förekommande fall, då statskyrklig vigsel önskas av

nupturienter, som äro därtill berättigade, men av vilka ingendera är kyrkobokförd

i svensk församling, frångå den redan nu gällande regeln att

skyldighet till förrättande av sådan vigsel åligger allenast präst i församling,

av vilken endera nupturienten är medlem. Att med förslagets ståndpunkt

skulle uppstå någon svårighet att i nyss berörda fall erhålla kyrklig

vigsel är, såsom lagrådet jämväl medgiver, knappast att antaga.

Vad lagrådet vid 5 kap. 5 och 6 §§ erinrat har vid förslagets överseende

iakttagits.

Den mot 6 kap. 1 § och 7 kap. 9 § (nuvarande 8 §) framställda

anmärkningen tiar föranlett mig till den ändring, att en ovillkorlig förutsättning

för erhållande av separation efter överenskommelse skall vara, att

medling, som i sist nämnda paragraf avses, företagits. Härigenom vinnes

även bättre överensstämmelse med de danska och norska förslagen. Däremot

anser jag icke tillräckliga skäl föreligga ait, såsom lagrådet jämväl ifrågasatt,

binda rätten att på denna väg vinna separation vid den ytterligare

förutsättningen, att äktenskapet bestått viss tid, exempelvis två år. Erfarenheten

lärer icke hava visat, att den möjlighet till åvägabringande av

skillnad efter överenskommelse, som faktiskt redan förefinnes, i någon

nämnvärd utsträckning skulle begagnas under äktenskapets första år. An

mindre torde man behöva frukta missbruk i detta hänseende, om, såsom

förslaget i sitt omarbetade skick innebär, skillnad efter överenskommelse

städse skall föregås ej blott av ett års separation, utan även av medlingsförsök,

vilket senare i fall sådana som de av lagrådet här närmast åsyftade

torde få sin alldeles särskilda betydelse. Emot den ifrågasatta begränsningen

i 1 §:s tillämplighet talar i hög grad, att möjlighet därigenom

praktiskt taget bleve utesluten att på överenskommelsens väg få ett

äktenskap upplöst, då det uppdagas ett återgångsskäl eller annan liknande

omständighet, till följd varav kanske varje tanke på äktenskapligt

samliv med allt skäl redan från början ter sig såsom utesluten. Aven

de danska och norska delegerade hava uttalat sig emot en dylik ändring.

Beredningens förslag innehåller i 6 kap. 2 § andra stycket ett stadgande

därom att separation på grund av söndring makarna emellan ej må

utan synnerliga skäl vinnas av make, som huvudsakligen bär skulden till

söndringen, därest andra maken motsätter sig separationen. Inom lagrådet

har papekats, att detta stadgande icke blivit lyckligt avfattat. Ordalagen synas

i själva verket icke utesluta den tolkningen, att beträffande den huvudsakligen

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skyldiges rätt att erhålla separation skulle gälla helt andra principer än

eljest. Förslagets mening har emellertid helt visst varit en annan; med

stadgandet i fråga har man, såsom jämväl inom lagrådet antagits, allenast

velat framhäva, att vid prövningen av huruvida trots uppkommen söndring

ett fortsättande av sammanlevnaden skäligen kan fordras, strängare

krav böra ställas på den, som själv vållat söndringen. Tvenne ledamöter

av lagrådet göra gällande att en dylik regel ligger i sakens natur och att

dess upptagande över huvud i lagtexten kunde medföra fara för missförstånd.

Med hänsyn till det här föreliggande spörsmålets stora vikt anser

jag dock ej tillrådligt att i lagtexten förbigå det med tystnad, men väl

har det föreslagna stadgandet omarbetats till förebyggande av missförstånd

i rättstillämpningen. I samband härmed hava jämväl 2 § första stycket

och 4 § undergått jämkning.

I nära överensstämmelse med lagrådets hemställan hava 6 kap. 10

och 11 §§ ändrats. Motsvarande ändringar torde komma att vidtagas i

det danska förslaget och, såvitt angår det ämne som i 11 § avses, jämväl

i det norska.

Vid övervägande av vad lagrådet yttrat vid 7 kap. 10 § har jag

funnit riktigast att ej blott i vissa hänseenden omarbeta detta lagrum,

utan ock i sammanhang därmed i 6 kap. 14 § upptaga en bestämmelse

om rätt för make, som vunnit separation, att erhålla förordnande om boupptecknings

förrättande, ett stadgande, som på grund av de i 5 kap.

4 § och 6 kap. 19 § gjorda hänvisningar blir tillämpligt jämväl efter

återgång och äktenskapsskillnad. 1 kapitlet om rättegång i äktenskapsmål

synes frågan om boupptecknings förrättande böra upptagas till reglering

allenast såvitt den äger samband med dylik rättegång.

Till 6 kap. 23 § har fogats en föreskrift om rätt för make, som ej

skall hava vårdnaden om barnen, till umgänge med dessa. Det är att

förvänta, att det danska förslaget varder på motsvarande sätt modifierat,

och möjligen bliver detta händelsen jämväl beträffande det norska.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har första punkten i

7 kap. 3 § uteslutits ur förslaget. Däremot har jag ej trott det vara riktigt

att, på sätt lagrådet förordat, begränsa förmyndares rätt att i äktenskapsmål

föra talan för myndling, som är sinnessjuk eller sinnesslö. Eu

dylik begränsning kan, säsom framgår av lagrådets yttrande, leda till

ganska stötande konsekvenser. Visserligen är det å andra sidan sant, att

förmyndaren kan tänkas missbruka en talerätt, som tillerkännes honom

utan inskränkningar, och det hade varit önskligt, om hans rätt att föra

talan kunnat, efter mönstret av vad som gäller enligt de danska och norska

förslagen, bindas vid villkor av förmynderskapsdomstolens samtycke. Då

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 18.

detta emellertid på skäl, vilka lagrådet angivit, näppeligen låter sig göra,

svnes mig riktigast att bibehålla förslaget i denna del oförändrat.

De ändringar, som vidtagits i 6 § (numera 5 §), hava allenast förtydligande

syfte. Att, såsom lagrådet föreslår, i ytterligare ett par fall

medgiva stämnings delgivning i här stadgad ordning, synes ej erforderligt

eller tillrådligt. Enligt lagrådets mening skulle oklarhet råda om tilllämpligheten

av denna paragraf i sådana fall, då den talan, som giver ett

mål karaktären av äktenskapsmål, grundas å brottsligt förfarande och även

yrkande om ansvar framställes i stämningen. Såvitt jag förstår, lämnar

dock förslaget här icke rum för någon tvekan. En talan av i 1 § angivet

innehåll har enligt förslaget städse naturen av talan i äktenskapsmål, och

förevarande paragraf är sålunda därå tillämplig, oberoende av att talan

föres på grund av brott och ansvar för brottet yrkas. Lika uppenbart

är att vad här stadgas angående formen för instämmande av vissa

slags civila anspråk icke avser att medföra någon rubbning i rättegångsbalkens

föreskrifter om formen för anhängiggörande av ett ansvarsyrkande.

Väckes nu i en och samma stämning i anledning av en brottslig

gärning dels sådan talan, som här avses, dels ett ansvarsyrkande, kan

följaktligen inträffa att förstnämnda talan måste anses behörigen instämd

och sålunda skall upptagas till prövning, medan händelsen beträffande

ansvarsyrkandet är den motsatta. Lagrådet synes fästa stor vikt vid att

resultatet med tillämpning av nu gällande rätt i motsvarande fall bliver

ett annat. Men denna olikhet beror ju på att den gällande rätten icke i

likhet med förslaget betraktar äktenskapsmålen såsom en särskild grupp

av mål, kännetecknade icke av grunden för det framställda anspråket utan

av dettas innehåll.

Lagrådets anmärkning mot 7 kap. 7 § (numera 6 §) har föranlett

omarbetning av detta stadgande till närmare överensstämmelse med det

danska förslagets motsvarande regel.

Den lösning lagrådet föreslagit beträffande frågan om behörighet att

anställa medlingsförsök (förutvarande 9 § nuvarande 8 §) har jag icke

trott förtjäna företräde framför den av lagberedningen föreslagna.

Vad i övrigt vid 7 kap. så ock vid 8 kap. 2 § yttrats har vid förslagets

överseende iakttagits. Den nya 7 kap. 15 § har tillkommit i anledning

av en vid 6 kap. 14—17 §§ gjord erinran.

Vad promulgationslagen angår, har i 4 § tillagts ett stadgande om

tillämpning i vissa fall av nu gällande bestämmelser om jäv mot äktenskap,

8 § har omarbetats och i 9 § har andra ledet uteslutits, allt i överensstämmelse

med lagrådets hemställan. Lagrådet har jämväl gjort erinran

i anledning därav att enligt 4 § den, som önskar vinna upplösning

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Knuffl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

av ett ofullkomnat äktenskap, för framtiden städse är hänvisad till den

ordning, som är stadgad i förordningen den 3 april 1810, och sålunda ej

vidare genom skillnadsfrågans anhängiggörande vid domstol kan bliva i

tillfälle att framställa anspråk av ekonomisk innebörd. Härmed torde

åsyftas att reglerna om förverkande av giftorätt eller del därav vid skillnad

på grund av vissa anledningar, särskilt horsbrott, icke vidare bliva

tillämpliga. Att denna påföljd av vissa förseelser mot make här utebliver,

torde emellertid befinnas ganska rimligt, om man tager i betraktande dels

de ifrågavarande förbindelsernas verkliga natur, dels den omständigheten

att i ofullkomnade äktenskap giftorätt regelmässigt tillkommer allenast ena

parten, varför ett stadgande om förverkande av sådan rätt här måste anses

verka i särskilt hög grad godtyckligt. Första och tredje leden i 9 § har

jag trott böra i klarhetens intresse bibehållas, och har det förra i följd av

lagrådets erinran fullständigats; att detta stadgande, såsom lagrådet befarar,

skulle kunna föranleda den missuppfattningen, att undergående av

frihetsstraff enligt förslaget vore att betrakta såsom ett äktenskapshinder,

anser jag i betraktande av den plats stadgandet erhållit vara uteslutet.’

Beredningen föreslår den ändring i gällande förmyndareordning, att

det företräde till förmynderskap, som enligt lag tillkommer fader, för det

fall att föräldrarnas äktenskap går åter eller de vinna separation eller

äktenskapsskillnad, skall tillkomma den av dem, vilken skall hava barnen

i sin vårdnad. Lagrådet anser emellertid på anförda grunder att gällande

lag i denna del bör bibehållas oförändrad och sålunda faderns företrädesrätt

till förmynderskap kvarstå även beträffande barn, varom modern skall

hava den personliga vårdnaden. I likhet med beredningen är jag av den

uppfattningen, att barnens fördel här varder bäst tillgodosedd, omlföräldramyndigheten

hel och odelad tillfaller modern och icke uppdelas på föräldrarna.

Ar hon icke lämpad att handhava jämväl förmynderskapet, kan

ju detta överflyttas på annan person, men bör fadern härvid icke hava

rätt att framför andra komma i åtanke. Skulle, där vårdnaden tillägges

modern, förmynderskapet regelmässigt tillkomma fadern, kunde, såsom jag

tidigare framhållit på tal om giftomannaskapets anordnande i hithörande

fall, lätt inträffa att barnet bleve lidande till följd av misshälligheter föräldrarna

emellan. Faran härför är så mycket större som gränsen mellan

de befogenheter, vilka innefattas i vårdnadsrätten, och dem, som ingå i

ett därifrån skilt förmynderskap, i gällande lag är lämnad obestämd''"och

icke heller lämpligen kan i detta sammanhang regleras, då frågan därom

nära sammanhänger med andra på dagordningen stående lagstiftningsproblem

av central betydelse. 1 ill förekommande av obehörig''inblandning

° i e

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 18.

i de under moderns vårdnad ställda barnens uppfostran är det följaktligen

av vikt att hon jämväl innehaver förmynderskapet eller att detta åtminstone

tillkommer någon, som med säkerhet kan förväntas utöva det i samförstånd

med henne. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört lärer avgörande

vikt icke få tillmätas de olägenheter i vissa hänseenden, som

lagrådet visat vara förenade med beredningens förslag och vilka för

övrigt torde kunna delvis avhjälpas på den administrativa lagstiftningens

väg.

I anledning av erinran från lagrådets sida hava tilläggsförfattningarna

fullständigats med ett försias: till lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan

om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Den ändring, som vidtagits i förslaget till lag om ändrad lydelse

av 2 § 15:o i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, är av redaktionell natur

och sammanhänger med den förändrade terminologi, som i vissa hänseenden

införts genom förordningen den 23 december 1910 angående

kyrkoböckers förande.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna

yttrandet avfattade förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i

riket den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;.

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapet och adelns privilegier

den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

och

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet; °

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt §

87 regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till antagande

framläggas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens

hemställan; och täcktes, med bifall till

densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig

proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

N. Beite.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:198 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts -proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten
  2. LU 1915:39 Memorial angående arvode åt den, som inom lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 18 med förslag till lag om äktenskaps ingåe s. 5 i texten
  3. LU 1915:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten