Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall

1915-04-27 · 57 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 55 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:184, Med förslag till lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall;

given Stockholms slott den 27 april 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om talan i viss

ordning angående rätt till strömfall.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 käft. (Nr 184.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Förslag

till

Lag

om talan i viss ordning angående rätt till strömfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid skifte av by eller annat skifteslag uttrycklig bestämmelse

icke givits angående strömfall, hörande till skifteslaget, må domstols

prövning av frågan, huruvida strömfallet må anses tillkomma den fastighet,

vilken stranden tillskiftats, eller utgöra skifteslagets gemensamma tillhörighet,

påkallas såväl av ägaren till nyssnämnda fastighet efter stämning

å skifteslagets övriga delägare som ock av dessa efter stämning å strandägaren.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där vid klyvning eller

styckning av fastighet uttrycklig bestämmelse om densamma tillhörigt

strömfall icke meddelats.

2 §•

Har vid skifte, klyvning eller styckning av samfällighet, vartill hör

strand vid strömfall, detta tillagts viss ägolott, stånde ägaren av denna

lott fritt att, där han vill vinna visshet, att kronan ej äger anspråk på

strömfallet, efter stämning å kronan hos domstol begära prövning av

dylikt anspråk. Har strömfallet ej ingått i delningen, tillkomme rätten att

väcka talan, som nu sagts, samfällighetens delägare; och vare lag samma,

där fråga är om by eller annan samfällighet, som ej i laga ordning

undergått delning.

Där fastighet, till vilken hör strand vid strömfall, av ålder utgjort

ett skifteslag för sig, vare fastighetens ägare berättigad att mot kronan

föra talan, som i första stycket sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

3

3 §•

År strömfall med eller utan strand för alltid avsöndrat, äge avsöndringens

ägare den rätt till talan, som enligt 1 och 2 §§ tillkommer

ägaren av stamfastigheten.

4 §•

Vad i denna lag stadgas om strömfall gälle ock beträffande sådan

del av vattendrag, som beröres av anordningar för tillgodogörande av

strömfall i vattendraget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 5 mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anförde i

underdånighet:

inne ,av Eders Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 13 januari

och den 13 juli samma år tillsatta kommittéer, de s. k. vattenrättsoch

diknmgslagskommittéerna, vilka erhållit i uppdrag att utarbeta förslag,

den förra kommittén till ny lagstiftning angående jordägares rätt över

vattnet å hans grund och till de förändrade bestämmelser i andra delar

av lagstiftningen, som därav påkallades, samt den senare till ny lagstiftning

angående jords torrläggning och därmed sammanhängande

ämnen, avlämnade med underdånig skrivelse den 17 december 1910 av

kommittéerna gemensamt utarbetat betänkande med förslag till vattenlag,

omfattande rättsregler såväl beträffande vattens tillgodogörande som i

fråga om avledande av vatten för torrläggning av mark, ävensom vissa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184. 5

andra i samband därmed stående författningsförslag. Efter det åtskilliga

myndigheter och enskilda korporationer avgivit underdåniga yttranden

över förslagen, hava dessa med vissa tidsavbrott varit föremål för bearbetning

inom justitiedepartementet. Då, såsom särskilt på senaste tiden

i ett flertal uttalanden från skilda delar av landet framhållits, saknaden

av en modern vattenrättslagstiftning, i vilken vattenkraftsintresset såväl

som andra ifrågakommande intressen tillbörligen tillgodoses, utgör ett

av de största hindren för ett så rationellt och fullständigt tillgodogörande

som möjligt av den naturrikedom landet äger i sina vattenfall, har jagvidtagit

åtgärder till ett skyndsamt slutförande av omförmälda bearbetning;

och jag hoppas att kunna inom kort inför Eders Kungl. Maj:t

anmäla ett på grundvalen av kommittébetänkandet uppgjort förslag till

ny lagstiftning på det ifrågavarande området.

Bland de av ovannämnda kommittéer utarbetade förslagen förekommer

emellertid ett, som jag anhåller att redan nu få underställa

Eders Kungl. Majris beprövande, nämligen förslag till ''lag om särskild

prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område i rinnande

vatten invid stranden’. Syftemålet med detta förslag är att bereda

strandägare, som förmenar sig vara ägare till vattenområdet utanför

stranden eller en del av detsamma, möjlighet att förvissa sig, huruvida

äganderätten därtill göres honom stridig, samt att få annans motsatta

anspråk med avseende därå i laga ordning prövat. För detta ändamål

innehåller förslaget dels bestämmelser om ett preklusions t erfarande, i det

att på ansökan av strandägaren föreläggande genom offentlig kallelse

gives eventuella anspråkshavare att inom viss tid anmäla sitt anspråk

vid äventyr, om den tid försittes, av anspråkets förlust, dels ock stadgande^

varigenom det medgives en strandägare rätt att i provokatorisk

ordning instämma talan mot den, som påstår sig äga bättre rätt till

vattenområdet. Därest genomförandet av en lagstiftning i denna riktning

befinnes önskvärt, vilket jag för min del anser vara fallet, torde

därmed icke böra tövas, till dess frågan om en ny vattenrättslagstiftning

blivit löst eller färdig att lösas. För tillämpningen av sistnämnda lagstiftning,

då den en gång kommit till stånd, synes det tvärtom vara eu

fördel, om verkningarna av den förra redan hunnit göra sig gällande.»

Efter att hava redogjort för kommittéernas ifrågavarande förslag

med tillhörande motiv (se bil. B och C till detta protokoll) anförde

departementschefen vidare:

»1 likhet med kommittéerna anser jag det vara av synnerlig vikt,

att klarhet och trygghet i avseende på äganderättsförhållandena till

vattenområden, särskilt, strömfall, så vitt möjligt åstadkommes. För

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

vinnande av det med en ny vatten ramlagstiftning åsyftade resultatet

med hänsyn till nyttiggörandet av landets vattenkraft torde detta kunna

betecknas såsom en nödvändig förutsättning. Erfarenheten har visat,

att i det nämnda avseendet stor osäkerhet råder. På sätt kommittéerna

framhållit, gör denna rättsosäkerhet sig gällande huvudsakligen i två

hänseenden. Å ena sidan är det allt som oftast föremål för olika

meningar, huruvida ett visst vattenområde tillhör ägaren av stranden

utmed detsamma eller om det utgör en gemensam tillhörighet för det

skifteslag, den by eller annan samfällighet, vartill strandfastigheten hör.

Å andra sidan kan strandägaren eller delägarne i det skifteslag, inom

vilket stranden är belägen, utsättas för att kronan på annan grund än

strand äganderätt gör anspråk på bättre rätt till vattenområdet.

"Vad rättsosäkerheten i förstnämnda hänseende angår, torde denna

visserligen till en del bero på den av kommittéerna omförmälda skiljaktigheten

i åsikter angående frågan, huruvida den grundsats, som beträffande

byar fått uttryck i 12 kap. 4 § jordabalken och som innebär,

att med äganderätten till stranden är förenad äganderätten även

till viss del av det utanför stranden varande vattenområdet, äger tillämpning

jämväl i fråga om de särskilda lotter, vari en by genom skifte i

vederbörlig ordning uppdelats, för den händelse icke annorlunda blivit

vid skiftesförrättningen bestämt. Såsom av kommittéerna erinrats, har

lagberedningen i motiven till sitt år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk

efter en ingående undersökning av den historiska rättsutvecklingen

på ifrågavarande område uttalat sig för riktigheten av den åsikten, att

där skifteshandlingarna icke uttryckligen angiva eller eljest genom sitt

innehåll berättiga till antagande, att ett vattenområde verkligen ingått

i skiftet, området måste fortfarande betraktas såsom en skifteslagets

gemensamma tillhörighet. I rättsskipningen återigen har, särskilt

på senare tid, en motsatt uppfattning gjort sig gällande, i det att vattenområde,

som vid skifte av den samfällighet, vartill detsamma då hört,

icke blivit uttryckligen undantaget från delningen, ansetts tillhöra den

fastighet, som vid skiftet bekommit stranden. Vilkendera av dessa

åsikter har mest fog för sig, kan vid detta tillfälle icke bliva föremål

för undersökning. Tydligt torde emellertid vara, att rättsosäkerheten i

det ifrågavarande hänseendet icke skulle helt försvinna, även om det

vore möjligt att genom ett generellt lagbud lösa den antydda meningsskiljaktigheten.

Den huvudsakliga grunden till den angivna rättsliga

ovissheten synes nämligen vara att söka i den ofullständighet och oklarhet,

som ofta vidlåda skifteshandlingar. Och då det näppeligen torde

gå för sig att genom ett lagstadgande föreskriva, huru dessa handlingar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

höra i varje särskilt fall tolkas, kommer en viss rättsosäkerhet under

alla förhållanden att kvarstå.

Beträffande den rätt till vissa vattenområden, som kan tillkomma

kronan oberoende av strandäganderätten, kan uppenbarligen någon

allmän lagföreskrift icke införas, vare sig till bekräftande eller ogillande.

De rättsliga grunder, som kunna åberopas till stöd för en dylik rätt,

äro sinsemellan så olikartade och för övrigt av den omtvistade beskaffenhet,

att särskild prövning erfordras för varje speciellt fall.

För hävande av rättsosäkerheten i båda de angivna hänseendena

synes det således böra skapas en utväg, som kan tillgripas beträffande

varje särskilt vattenområde, i fråga varom ovisshet förefinnes. Vad

kommittéerna härutinnan föreslagit synes mig böra i stort sett godkännas.

Av de myndigheter, som yttrat sig över förevarande lagförslag,

hava också vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt lantmäteristyrelsen huvudsakligen tillstyrkt förslaget. Kammarkollegium,

som förklarar sig i övrigt ej hava något att erinra emot införande

av lagbestämmelser i förslagets syfte, hemställer dock, huruvida

ej till betryggande av kronans rätt till vattenfall vid förslagets antagande

borde förordnas, att stadgandena i detsamma tills vidare ej skulle

tillämpas å kronans strömfall, samt att frågan om lagens fulla tillämpning

jämväl å dylika strömfall finge bero av Eders Kungl. Majrts

beslut framdeles efter anmälan av kammarkollegium.

Endast från ett håll har förslagets antagande fullständigt avstyrkts,

nämligen av förste lantmätaren i Västerbottens län, vilken i

ett till lantmäteristyrelsen avgivet yttrande anfört följande: Utan att

bestrida riktigheten av kommittéernas uppfattning om vikten av att

klara och ostridiga äganderättsförhållanden bleve rådande med avseende

på strömfall, kunde han icke finna annat än att det sätt, varpå förslaget

sökte bana väg för detta önskemål, måste väcka de starkaste betänkligheter,

särskilt för den händelse strandfastigheten utgjorde en del

av en skiftad by, där vid skiftet vattenområdet icke ingått i delningen.

Det syntes honom otvivelaktigt, att i sådant fall det föreslagna preklusionsförfarandat

mången gång skulle verka därhän, att delägare i vattenområdet

frånhändes viktiga och värdefulla rättigheter. Man behövde

därvid endast ihågkomma den svenska allmogens lugna kynne, dess

ovana vid hänvändelse till domstolar och myndigheter samt dess motvilja

för processer för att inse, att åtminstone från bondeklassens sida

endast sällan erforderliga åtgärder skulle komma att vidtagas för

värnande av de hotade intressena. Och även om rättsanspråken bevakades,

skulle sökandens motparter åsamkas både besvär och kostnader,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

för vilka ersättning icke alltid vore att påräkna, även om sökandens

anspråk saknade varje befogenhet. Då en tillämpning av förslaget ofta

skulle medföra verkliga rättsförluster, syntes tendensen i detsamma icke

stå väl tillsammans med billighet och rättvisa. Det syntes, som om vid

sådant förhållande man hellre borde eftersätta det praktiska svftet med

förslaget.

Vad sålunda i det nu återgivna yttrandet anförts bär jag icke

kunnat finna övertygande. De uttalade farhågorna för rättsförluster

såsom en följd av det ifrågasatta preklusionsförfärandet torde vara överdrivna.

Såsom jag i det följande får tillfälle att närmare omnämna,

har lagförslaget numera blivit omarbetat bland annat i det hänseendet,

att såsom förutsättning för utfärdande av den offentliga kallelse, varmed

preklusionsförfai''andet inledes, föreskrivits en efter vederbörligt förordnande

hållen lantmäteriförrättning, kungjord på det sätt som beträffande

dylika förrättningar i allmänhet finnes stadgat. Härigenom har ytterligare

garanti skapats därför, att någon rättsförlust icke skall kunna

uppstå till följd av bristande kännedom om det av sökanden framställda

anspråket, på samma gång som tillfälle beretts delägarna i skifteslaget

att redan innan ansökan om kallelse göres framställa de erinringar de

kunna hava att göra mot sökandens påstådda rätt till vattenområdet.

Att skiftesdelägarna eller andra skulle avhållas från bevakande av sin

rätt, för den händelse en sådan verkligen förefinnes, allenast av fruktan

för besvär och kostnader torde icke behöva befaras. Även för dem är

det givetvis till fördel, att befintlig ovisshet i fråga om rätten till vattenområdet

för framtiden undanröjes.

Till kammarkollegii ovannämnda hemställan får jag tillfälle att

återkomma i det följande.

På sätt jag nyss antytt, har jag låtit kommittéförslaget i vissa

delar undergå en omarbetning, som delvis föranletts av de anmärkningar

mot förslaget, vilka framställts av lantmäteristyrelsen samt vissa genom

styrelsens försorg hörda lantmäteritjänstemän. För de ändringar i förslaget,

som härvid vidtagits, anhåller jag nu få lämna en kort redogörelse.

Såsom av rubriken till det av kommittéerna utarbetade lagförslaget

framgår, har detsamma avsetts att tillämpas i fråga om strömfall och

andra områden i rinnande vatten. Anledningen därtill, att kommittéerna,

vilka vid förslagets utarbetande, enligt vad av den allmänna motiveringen

till detta framgår, i främsta rummet tänkt på strömfallen för

främjande av vattenkraftens tillgodogörande, dock låtit de föreslagna

bestämmelserna bliva tillämpliga även beträffande andra områden i rin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ilande vatten, tiar angivits vara dels svårigheten att avgöra, var ett

strömfall börjar och var det slutar, dels oek den omständigheten, att

det mången gång kan vara särdeles ändamålsenligt att till ett gemensamt

tillgodogörande sammanföra strömfall eller forsar, som äro från

varandra åtskilda genom en längre eller kortare sträcka lugnt framrinnande

vatten, varjämte framhållits, att det frånsett vattenkraftens tillgodogörande

kan vara av ekonomisk betydelse att få frågan om äganderätten

till vilken del som helst i ett rinnande vatten för framtiden avgjord.

Av lantmäteristyrelsen jämte en förste lantmätare har anmärkts,

att det i praktiken torde visa sig förenat med stora svårigheter att avgöra,

om ett vatten kan sägas vara rinnande eller, såsom kommittéerna

uttryckt sig, i stort sett stillastående. Under det att omförmälde förste

lantmätare framhållit, att det med hänsyn till förslagets syfte vore naturligare

att begränsa tillämpningen till strömfall, har styrelsen för sin del

hemställt, att förslaget måtte omarbetas så, att dess bestämmelser komme

att gälla såväl rinnande som stillastående vatten. Enligt styrelsens förmenande

kunde enahanda olägenheter, som föranleddes av ovisshet i

fråga om äganderätten till strömfall, ofta framträda även då fråga uppstode

att, använda annat vatten för industriella eller andra ändamål,

såsom vid utnyttjande av hamnlägenheter och dylikt. Ett sådant område

kunde med avseende på belägenheten och andra förhållanden ofta

vara av naturen danat på särskilt sätt, så att detsamma i likhet med

ett strömfall ägde ett helt och hållet annat värde än vattnet i övrigt

och på grund härav icke kunde utan delägares förfång skiftas. Ur

övriga intressenters synpunkt förefunnes ingen anledning att utesluta

en lägenhet av ifrågavarande slag från det föreslagna förfarandet.

Att anmärkningarna om svårigheten att avgöra, om ett vatten är

rinnande eller icke, hava visst fog torde icke kunna förnekas. Obestridligt

torde det också vara, att åstadkommandet av klara äganderättsförhållanden

även beträffande områden i sjöar och invid havsstrand kan

vara av stor ekonomisk betydelse och i allt fall, om det låter sig göra,

måste betraktas såsom önskvärt. Såsom skäl därtill, att förslagets bestämmelser

icke gjorts tillämpliga i fråga om stillastående vatten, hava

kommittéerna allenast framhållit svårigheterna att erhålla en exakt begränsning

av det område i dylikt vatten, vilket strandägarens anspråk

må omfatta. Dessa svårigheter torde emellertid icke vara oöverkomliga.

Enligt vad lagberedningen anfört i motiven till sitt ovan omförmälda

förslag, är innebörden i den norm, som rörande fördelning avvattenområde

byar emellan innefattas i bestämmelserna uti 12 kap. 4 §

jordabalken, den att till varje by, som ligger vid vattnet, skall läggas

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

den del av vattenområdet, vilken är dess strand närmast. I det nyssnämnda

förslaget till ny jordabalk (2 kap. 4 §) har också intagits ett

stadgande av detta innehåll, ett stadgande som dock kompletteras med

bestämmelsen, att vid öppna havsstranden och utom skären ävensom i

regel i de öppna delarna av vissa större insjöar strandägares område i

vattnet sträcker sig endast 180 meter från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av två meter vidtager. Den sålunda av lagberedningen

uppställda regeln om gränser i vatten gäller endast såvitt angår förhållandet

byar emellan; i fråga om gränsen mellan de särskilda ägolotter,

vari en by genom skifte uppdelats, innehåller beredningens förslag, att

därutinnan skifteskartan med tillhörande handlingar skall lända till efterrättelse.

För det särskilda fall, varom här är fråga, där man visserligen

utgår ifrån att, om meddelägarna i skifteslaget icke i anledning

av den utfärdade kallelsen anmäla anspråk på del i vattenområdet, detta

måste anses hava vid skiftet tilldelats den fastighet, som bekommit

stranden, men där skifteskarta och handlingar icke lämna upplysning

i fråga om gränserna i vattnet, synes det ligga nära till hands att

analogivis tillämpa den föreslagna regeln även beträffande del av by.

En sådan utsträckning av regeln förefaller så mycket naturligare som lagberedningen

uti en i jordabalksförslaget intagen bestämmelse om rätt

för strandägare att nyttja till by hörande vattenområde, som vid skifte

av bjm icke undantagits såsom samfällt för delägarna men likväl icke

ingått i delningen, tillerkänt varje strandägare en dylik rätt i fråga om

den del av området, som ligger hans strand närmast.

Om man i anslutning till det nu sagda låter det ifrågasatta preklusionsförfarandet

avse den del av vattenområdet, som är sökandens

strand närmast, d. v. s. närmare denna strand än den till annans fastighet

hörande, erhålles en allmängiltig begränsning för det område

sökandens anspråk, såvitt bär är i fråga, må omfatta, och något hinder

finnes vid sådant förhållande icke för en tillämpning av den föreslagna

lagen även å områden invid havsstrand samt i sjöar och andra vatten,

som icke kunna betecknas såsom rinnande. Att den nämnda begränsningen

är av stor betydelse jämväl för lagens tillämpning beträffande

strömfall och andra områden i rinnande vatten får jag strax tillfälle

närmare utveckla. Jag vill emellertid betona, att genom valet av begränsningen

på sätt ovan sagts något uttalande icke må anses vara

gjort vare sig om riktigheten av lagberedningens tolkning av stadgandena

i 12 kap. 4 § jordabalken eller angående den frågan, huruvida

dessa stadganden böra i allmänhet vinna analog tillämpning beträffande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

11

särskilda ägolotter i by. Härutinnan bör lagstiftaren hava fria hander,

då det ifrågakommer att pröva förslaget till ny jordabalk.

Ehuru gällande lag icke innehåller något uttryckligt stadgande

om viss begränsning av strandäganderätten i havet och större insjöar,

framgår dock av vad i 2 och 6 §§ av lagen den 27 juni 1896 om ratt

till hake är föreskrivet i fråga om fiskerätten därstädes att en dylik

begränsning finnes. Att sökanden till preklusionsförfarande enligt det

föreliggande lagförslaget icke må sträcka sitt anspråk till de delar av

havet och större insjöar, som överhuvud icke äro underkastade enskild

äganderätt, är uppenbart. ... ,

Av den i 2 § av kommittéförslaget intagna bestämmelsen jamte

vad i motiven därtill anförts framgår, att preklusionsförfarandet enligt

förslaget icke är riktat mot rågrannar på andra sidan det vattendrag,

vid vilket sökanden äger strand. Med andra ord: den, som ager motliggande

stranden, är icke i anledning av den utfardade kallelsen pliktig

att till bevarande av den honom (hans fastighet) tillkommande rätten till

vattenområdet intill gränsen mot sökandens fastighet göra anmälan

därom inom preklusionstiden; och detta gäller, evad gränsen redan

finnes i laga ordning bestämd eller icke samt vare sig fastigheten pa

andra stranden tillhör annan by eller den utgör del av samma skifteslag

inom vilket sökandens fastighet är belägen. Huruvida detta ar i

alla avseenden lämpligt synes kunna ifrågasättas. Givet är visserligen,

att förfarandet icke får föranleda rubbning i en redan i laga ordning

bestämd rågång eller ägogräns. År gränsen mot fastigheten a andra

stranden däremot icke redan bestämd, kan oppenhallandet av frågan,

var gränsen skall gå, medföra framtida förvecklingar. Visserligen ar

faran härför icke av någon betydenhet, då fråga ar om fastighet tillhörande

annan by än den, inom vilken sökandens strand är belägen,

enär jordabalken ju för detta fall giver ett direkt stadgande, hur rågången

skall dragas. Värre är det, om den motliggande stranden tillhor en

fastighet inom samma skifteslag som sökandens fastighet och gransen

i vatlnet de båda skifteslotterna emellan icke är fastställd eller eljest

behörigen bestämd. Det må väl vara sant, att, såsom kommittéerna

framhållit, sökandens anspråk gent emot delägarna i samma skifteslag

vilar på den förutsättningen, att vattendraget blivit jämte marken på

ömse sidor därom uppdelat mellan delägarna. Underlåta meddelagarna

i skifteslaget att anmäla sitt anspråk på vattenområdet, maste det också,

såsom förut erinrats, anses vara konstaterat att sagda förutsättning forelio-o-er

Men om skifteshandlingarna icke innehålla någon föreskrift, var

ägogränsen i vattnet mellan skifteslotterna framgår, kan frågan härom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

framdeles bliva föremål för tvist, då i gällande lag någon allmän regel

icke linnés efter vilken gränsen kan bestämmas. Stadgandena i 12

kap. 4 § jordabalken aro ju enligt sin ordalydelse tillämpliga allenast i

flaga om byar. Den trygghet för framtiden man med det föreslagna

förfarande! avser att bereda sökanden blir vid sådant förhållande, även

om något anspråk på bättre rätt till vattenområdet icke anmäles, strängt

taget ej mycket värd. B

Vado ?ngär gränserna för det med preklusionsförfarandet avsedda

vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget heter det i motiven till

kommitteforslaget, att dessa gränser äro givna genom strandens utsträckning.

Detta torde emellertid vara riktigt endast såvitt angår det

omedelbart intill stranden belägna vattenområdet. Hur gränslinjerna

skola dragas från stranden ut i vattnet, kan bliva föremål för''olika

meningar. A agot direkt stadgande härom innehålles varken i 12 kap

4 § jordabalken eller i annat lagrum i gällande lag ens i förhållandet

byar eme lan. Med åberopande av grunderna för nyssnämnda lagbud

lava somliga förfäktat den åsikten, att rågångarna böra i vattnet utdragas

i den riktning de äga på land, under det att av andra gjorts

gällande, att ragångarna i vattnet skola dragas vinkelrätt mot stranden,

samt återigen andra förmenat, att delningen bör ske medelst vinkelräta

linjer mot vattendragets mittlinje. Varder den förut omförmälda bestammeisen

i 2 kap. 4 § av lagberedningens förslag till ny jordabalk

upphöjd till lag, astadkommes härutinnan nödig klarhet, såvitt det är

fråga om skilda byar. Tillhöra däremot de till sökandens fastighet på

samma sida om vattendraget angränsande fastigheterna samma skifteslag

som det, inom vilket sökandens fastighet är belägen, lämnar ej heller

nyssnämnda förslag någon anvisning, hur gränserna mot desamma skola

ga. .beträffande granserna uppåt och nedåt i vattendraget gäller således

detsamma som förut sagts om gränsen mot fastighet på andra sidan

vattendraget.

.... , Attde* mecl hänsyn till det allmänna syftet med förevarande lågors

lag skulle vara till stor fördel, om förhållandena kunna ordnas så

att strandagarens rätt till vattenområdet tryggas även gent emot rågrannar

ar uppenbart. Ångra betänkligheter mot att låta en förefintlig tvetydighet

i avseende på gränsen i vattnet mot graunfastighet, vare sigdenna

ligger på samma sida om vattendraget som sökandens eller på

motsatta sidan, losas i den ordning förslaget stadgar svnas mig icke

heller finnas, under förutsättning att det icke lämnas sökanden fritt att

i sm ansökan om kallelse enligt förslaget välja vilken gräns som helst.

va kommer heller icke att ske, om man i lagförslaget intager den här

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förut från delvis annan synpunkt ifrågasatta bestämmelsen, varigenom

det område, som sökandens anspråk må omfatta och vilket således blir

det med preklusionsförfarandet avsedda, fixeras till den del av vattenområdet

utanför sökandens strand, som ligger denna strand närmast.

I överensstämmelse med det nu anförda hava 1 och 2 §§ i kommittéförslaget

omarbetats, därvid i sista stycket av 1 § intagits föreskrift

dels om den förut omförmälda begränsningen i fråga om havet och

större sjöar dels ock därom att, för den händelse i nyssnämnda del av

vattenområdet finnes i laga ordning bestämd gräns mot annan fastighet,

ansökan om utfärdande av den kallelse, varmed preklusionsförfarandet

inledes, ej må avse större del av området än intill denna gräns.

I motiven till kommittéförslagets 2 § framhålles, att det i lagförslaget

är fråga allenast om äganderätten till det avsedda vattenområdet.

Preklusionen gäller således icke en nyttjande- eller servitutsrätt,

som någon förmenar sig hava beträffande vattenområdet. Till

bevarande av en dylik rättighet erfordras icke anmälan inom den föreskrivna

tiden. Då detta emellertid synes böra tydligt angivas i lagtexten,

har en mindre omredigering i anledning härav vidtagits i 1 §.

Med särskild hänsyn därtill, att förslagets tillämplighetsområde utvidgats

att omfatta jämväl sjöar och andra mera stillastående vatten, har

det ansetts lämpligt att i förslaget införa en i överensstämmelse med lagen

den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt

över vattnet å hans grund avfattad föreskrift för den händelse, att det

vattenområde, varom fråga är, ligger inom mera än eu domstols domvärjo.

Denna föreskrift har intagits såsom 2 § i det omarbetade förslaget.

Den tid, inom vilken det åligger eventuella anspråkshavare till det

vattenområde preklusionsförfarandet avser att anmäla sitt anspråk, har

av kommittéerna föreslagits till två år efter kallelsens utfärdande. Under

det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen häremot framhållit, att det

vore en fördel, om den ifrågavarande tiden förkortades till exempelvis

ett år, vilket enligt styrelsens förmenande vore fullt tillräcklig tid, har

vattenfallsstyrelsen såsom sin åsikt uttalat, att två år vore väl kort tid

''med hänsyn till det stora antal vattenfall, å vilka kronan lärer kunna

framställa anspråk’. ''Det torde därför’, säger sistnämnda styrelse, ''höra

tagas under omprövning, huruvida icke denna tidsfrist lämpligen bör

utsträckas, därvid emellertid för vinnande av trygghet angående rättsförhållandena

preklusionstiden icke bör göras längre än som befinnes

oundgängligen nödvändigt för ett behörigt bevakande av kronans anspråk’.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag funnit detsamma

icke böra föranleda någon ändring i kommittéförslaget. Å ena sidan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

synes det icke vara lämpligt att tillmäta tiden kortare än till två år,

särskilt med hänsyn därtill, att enligt en i 6 § bibehållen föreskrift det

åligger den, som vill göra sökandens äganderätt till vattenområdet stridig,

att inom preklusionstiden ej blott anmäla sitt anspråk utan därvid

även angiva den grund, varå anspråket stöder sig. Att å andra sidan

med hänsyn till den rätt kronan kan äga bestämma tiden till mera än

två år torde icke vara behövligt. Genom de utredningar, som under

de senaste åren ägt rum i fråga om kronans rätt till vattenfall, som

befinna sig i enskild besittning, har ett ganska ansenligt material hopbragts

för bedömande, huruvida kronan med fog kan framställa anspråk

på äganderätten till visst strömfall eller icke. I den mån de rättegångar,

som å kronans vägnar anhängiggjorts beträffande bättre rätt

till strömfall, vinna slutligt avgörande, torde också de därvid av högsta

instans meddelade domsluten kunna antagas mången gång lämna en

värdefull ledning för de myndigheter, som hava att träffa bestämmande,

huruvida anspråk från kronans sida bör med avseende å visst vattenområde,

i fråga om vilket analoga förhållanden föreligga, anmälas eller

icke. Att för kronans del föreskriva en längre anmälningstid än den,

som bestämmes för anmälande av enskildas anspråk, eller att, såsom av

kammarkollegium ifrågasatts, förklara den föreslagna lagen tills vidare

icke tillämplig mot kronan synes under alla förhållanden icke vara en

tillrådlig utväg. En dylik för kronan gynnsammare ställning finnes icke

stadgad med avseende å de i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig

hävd givna bestämmelserna. Skulle det visa sig, att det ifrågavarande

förslaget, om detsamma blir lag, medför en större anhopning

av ärenden, som kunna beröra kronaus rätt, synes mig den utvägen

böra tillgripas, att extra arbetskraft anlitas för de utredningar, som

erfordras. Det bör för övrigt märkas, att ett fullständigt avslutande

av undersökningen i fråga om visst vattenområde ej torde vara behövligt

för avgörande, om anspråk därå från kronans sida bör anmälas

eller icke. Den nyss antydda föreskriften därom, att anmälan om anspråk

på vattenområdet skall angiva grunden för anspråket, innebär

givetvis endast, att denna grund skall helt allmänt uppgivas. Den närmare

utvecklingen behöver ej förebringas förr än i den rättegång, som

i anledning av den gjorda anmälan kan komma att anhängiggöras; och

att i denna rättegång nödigt uppskov vägras för slutförande av den

utredning, som från kronans sida är erforderlig, torde icke vara att

befara.

Enligt 3 § i kommittéförslaget skall ansökan om kallelse vara

åtföljd av dels en av lantmätare upprättad karta över det avsedda vatten
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

området, utmärkande gränserna därför uppåt och nedåt i vattendraget,

och dels en av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman

i lantmäteristyrelsen uppgjord redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande

vattenområdet mä förekomma i handlingarna rörande skiften

och andra lantmäteriförrättningar å det skifteslag, vartill strandfastigheten

hör, eller ock, därest strandfastigheten utgör ett skifteslag för

sig, intyg därom.

Nyssnämnda bestämmelser hava i vissa hänseenden kritiserats av

lantmäteristyrelsen jämte de av denna hörda förste lantmätarne. Styrelsen

har sålunda ställt sig mycket betänksam mot föreskriften, att

gränserna för vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget skola utmärkas

å kartan, särskilt med hänsyn därtill, att härav skulle kunna

föranledas den uppfattningen, att gränserna toge åt sig laga kraft, för

den händelse anmälan om motanspråk icke gjordes inom preklusionstiden.

Styrelsen hölle före, att någon bestämmelse angående gränserna

i vattnet knappast vore erforderlig. Ansåges detta vara fallet, bleve

det enligt styrelsens mening nödvändigt, att gränsernas bestämmande

ägde rum vid en lantmäteriförrättning efter vederbörligt förordnande

och med biträde av gode män, till vilken förrättning borde inkallas

såväl rågrannar som de, mot vilkas anspråk trygghet åstundas.

Emot föreskriften, att den ovan omförmälda redogörelsen angående

skifteshandlingarnas innehåll i fråga om vattenområdet skall upprättas

av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman i

lantmäteristvrelsen har anmärkts bland annat, att da förste lantmätarnes

tid vore strängt upptagen av andra ur det allmännas synpunkt angelägna

och grannlaga göromål, det kunde befaras, att de ej utan åsidosättande

av dessa göromål medhunne ifrågavarande uppdrag; att detsamma

vore förhållandet med ''vederbörande tjänsteman i lantmäteristyrelsen’,

varmed enligt nämnda styrelses förmenande avsåges kommissionären

hos styrelsen, i fråga om vilken det för övrigt vore ovisst,

att han alltid ägde erforderlig sakkunskap för uppgörande av den åsyftade

redogörelsen; att förste lantmätarnes biträde kunde bliva erforderligt

vid behandling av uppkommande tvister angående vattenområdet

vid underdomstolarna likasom lantmäteristyrelsens yttrande kunde komma att

påkallas vid målens avgörande i högsta domstolen och att på grund

härav såväl styrelsen som förste lantmätarne borde helt och hållet ställas

utanför den föreskrivna förundersökningen; samt att i lantmäterikontoren

ofta saknades värdefulla äldre kartor och handlingar, som däremot funnes

hos befolkningen i orten. I anledning härav har det ifrågasatts, att

redogörelsen likasom kartan borde upprättas av vederbörande lantmätare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 184.

och att detta borde ske vid offentligen kungjord förrättning på platsen

efter förordnande av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Ett ordnande

av saken på detta sätt har ansetts medföra åtskilliga fördelar.

Den uppmätning, som för kartans uppgörande måste verkställas, kunde

lättare företagas, om förrättningen hölles efter vederbörligt förordnande,

enär förrättningsmannen då även mot bestridande ägde rätt att beträda

mark, tillhörig'' annan än sökanden. En särskilt förordnad förrättningsman

hade vidare större möjlighet att bereda sig tillgång till kartor och

handlingar hos vederbörande skiftesdelägare samt att i övrigt införskaffa

erforderliga upplysningar. Slutligen skulle undersökningen och dess ändamål

på detta sätt få stor notoritet.

De sålunda gjorda anmärkningarna och förslagen synas i hög grad

värda beaktande. Beträffande först anmärkningen mot föreskriften, att

kartan skall upptaga gränserna för det ifrågavarande vattenområdet

uppåt och nedåt i vattendraget’, torde det kunna antagas, att meningen

icke varit den, att gränserna skulle taga åt sig laga kraft, om anmärkning

icke framställdes inom den i förslaget föreskrivna tid. Med den

av mig förut ifrågasatta ändringen av förslaget därhän, att med ansökan

om kallelse enligt 1 § och det därpå följande förfarandet skall

avses den del av vattenområdet, som är närmare sökandens strand än

den till annans fastighet hörande stranden, kommer visserligen lagen

att angiva den grund, efter vilken gränserna skola uppdragas. Men då

ju en felaktighet i uppmätningen kan ifrågakomma, synes det vara

olämpligt att tillerkänna kartan sådan betydelse, att för vinnande av

lättelse i eu dylik felaktighet anmälan i den ordning förslaget innehåller

skulle behövas. Skall kartan beträffande gränserna erhålla dylikt

vitsord, synes det nödvändigt att anordna uppmätningen i de former,

som finnas föreskrivna för rågångsförrättning, vilket återigen från annan

synpunkt icke torde vara lämpligt. Med anledning härav har stadgandet

om karta synts mig höra ändras sålunda, att på kartan upptages

allenast den till sökandens fastighet hörande stranden på sådant sätt, att

dess läge varder fullt bestämt. Åro gränserna för strandens utsträckning

sålunda konstaterade, innebär ju detta — under förutsättning av

förstnämnda förändrings vidtagande — faktiskt också kännedom om

gränserna för det pretenderade vattenområdet, även om dessa ej äro å

kartan utmärkta eller i vattnet utstakade.

Vidkommande därefter förslaget, att såväl kartan som den omförmälda

redogörelsen skola upprättas vid en efter vederbörligt förordnande

av lantmätare hållen, offentligen kungjord förundersökning, synes mig

såsom den största fördelen härmed böra betecknas den omständigheten,

O 7

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

att därigenom från det föreslagna preklusionsförfarandet borttages varje

sken av sökanden-strandägarens gynnande på bekostnad av andras, särskilt

övriga delägares i skifteslaget, rättmätiga anspråk. Därigenom att en

offentlig förundersökning hålles bliva de, vilkas rätt kan vara i fråga,

i tillfälle att redan på det förberedande stadiet anföra vad de akta nödigt

till bevakande av sin rätt. Om också härvid icke några omständigheter

förebringas, som enligt stadgandet i förslagets 4 § innebära

hinder för kallelses utfärdande, kan det väl tänkas, att sökanden på grund

av de upplysningar, som framkomma, finner att hans förmodade äganderätt

till vattenområdet är i hög grad tvivelaktig och på grund därav

avstår från att påkalla utfärdande av kallelse enligt lagförslaget. Att,

såsom lantmäteristyrelsen ifragasatt, lantmätaren vid ifrågavarande för

rättning skulle biträdas av gode män torde dock icke vara behövligt

eller lämpligt. Varken för den uppmätning, som erfordras för upprättande

av karta över stranden, eller för redogörelsens utarbetande är

gode mäns biträde till någon fördel. Då redan nu vissa lantmätenförrättningar,

t. ex. ägostyckningar, kunna äga rum utan biträde av

o-ode män, införes icke någon nyhet därigenom, att förrättningen anförtros

åt lantmätaren ensam. Att till förrättningen särskilt kalla rågrannar

och dem, mot vilkas anspråk i fråga om vattenområdet trygghet

åstundas, synes icke heller vara behövligt. \''ad rågrannar beträffar,

innebär ju förslaget, att någon rubbning i en fastställd eller eljest

behörigen bestämd ägogräns i vattenområdet icke kan bliva följden av

preklusionsförfarandet. Att detsamma i ännu högre grad är förhållandet

med avseende å gränserna på land, således de rågångar respektive

skifteslinjer, som begränsa sökandens strandområde, ^är uppenbart; mot

sådant anspråk på vattenområdet, som grundas dära, att hela stranden

eller del därav rätteligen tillhör annan, är förfarandet enligt det föreliggande

förslaget icke riktat. Rågrannarnas inkallande till förundersökningen

har därför icke någon som helst betydelse och torde allenast

vara ägnat att fördyra saken. Vidkommande eventuella anspråkshavare

är det visserligen, såsom förut sagts, av en viss vikt, att dessa vid förundersökningen

få framlägga sina synpunkter. Åtminstone torde detta galla

i fråga om delägarna i det skifteslag, inom vilket sökandens fastighet

är belägen. Men härav följer icke, att det är behövligt eller lämpligt

att på annat sätt än genom offentliggörande av kungörelse på sätt och

inom tid, som om lantmäteriförrättningar i allmänhet är stadgat, sörja

för att de, som tilläventyrs hava ett mot sökandens stridigt anspråk,

erhålla underrättelse om förundersökningen. Därest föreskrift om deras

särskilda kallande till densamma infördes, skulle detta innebära, att det

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 höft. (Nr 184.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

preklusionsförfarande, för vars igångsättande förrättningen hålles, Unge

giltighet endast mot dem, som i behörig ordning bekommit kallelse.

En dylik föreskrift skulle således stå mindre väl tillsammans med förslagets

syftemål, som ju är att bereda sökanden trygghet mot värjo

anspråk på vattenområdet, även sådana, varom han ej på förhand äger

någon som helst kännedom.

På, grund av vad nu anförts synes upprättandet av karta —- vilken

såsom förut sagts bör hava till ändamål allenast att fastställa läget av

den ° strand, med vais ägande anspraket pa det utanför varande vattenområdet

är förenat — ävensom av redogörelsen för innehållet i skifteshandlingarna

böra verkställas av en för ändamålet utav Eders Kun°d.

Maj:ts befallningshavande förordnad lantmätare vid sammanträde, som

efter förutgången kungörelse hålles på platsen. Då det vid en eventuellt

uppstående rättegång angående vattenområdet kan vara av vikt att ä<-a

kännedom om vad vid förrättningen andragits, synes protokoll böra* i

vanlig ordning föras. Finnas ej inom skifteslaget alla skifteshandlingar

tillgängliga, som böra läggas till grund för redogörelsen, måste tydligtvis

ett uppskov äga rum för att bereda förrättningsmannen tillfälle att

i länets lantmäterikontor skaffa sig tillgång till vad som fattas.

I anledning av lantmäteristyrelseus anmärkning därom, att det i

kommittéförslaget i samband med stadgandet om redogörelsen använda

uttrycket ''skifte eller annan lantmäteriförrättning å det skifteslag, vartill

strand fastigheten hör’, icke med tydlighet utmärker, att härmed

avses såväl förrättningar, vilka angått byalaget eller skifteslaget i dess

helhet, som de, vilka berört endast den del därav, varur den ifrågavarande

fastigheten eller den, från vilken densamma upplåtits, blivit

utbruten, har sagda uttryck vid förslagets omarbetning utbytts mot ett

annat, som synes mig tydligare klargöra meningen.

o 1 kommitté förslaget finnes ingen föreskrift, att sökanden skall styrka

sin åtkomst till strandfastigheten. Ehuru, såsom förut erinrats, den, som

äger eller förmenar sig äga bättre rätt till strandfastigheten, icke genom

proceduren enligt lagförslaget går förlustig sitt anspråk i detta hänseende,

synes det dock i ändamål att såvitt möjligt förebygga procedurens

begagnande av annan än den rättmätige ägaren till strandfastigheten

— vara ^ lämpligt föreskriva, att sökanden skall visa att han erhållit

lagfart å fastigheten eller, om han förvärvat densamma genom fång,

varmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara, styrka sin åtkomst

till fastigheten. Stadgande härom har i det omarbetade förslå o*et

intagits i 3 §. ö

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

De i 4 § vidtagna ändringarna äro allenast sådana, som föranletts

av den omarbetning 3 § undergått.

I 6 §, enligt vilken försummelse att inom föreskriven tid anmäla

anspråk om bättre rätt till vattenområde, varom fråga är, medför

anspråkets förlust, göres från denna regel undantag för vissa rättsanspråk.

Vad kommittéerna härutinnan föreslagit har synts böra i viss mån ändras.

Enligt kommittéförslaget föranleder den sagda regeln icke rubbning i

bland annat den rätt, som kan grundas på privaträttsligt förfogande,

varom sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande ägt kännedom.

Detta stadgande står emellertid icke i överensstämmelse med vad eljest

gäller i fråga om en fastighetsägares bundenhet av de upplåtelser beträffande

fastigheten eller del därav, som kunna vara gjorda av en föregående

ägare till densamma. Då det här, såsom förut framhållits, är

fråga allenast om äganderätt men ej om andra rättigheter till vattenområdet,

måste man i första hand söka ledning av stadgandet i 12 §

lagfartsförordningen för att kunna avgöra, om ett av föregående ägare

träffat förfogande med avseende på vattenområdet gent emot sökanden

såsom nuvarande ägare av den fastighet, vartill vattenområdet förmenas

höra, äger giltighet eller icke. Har föregående ägare, innan fastigheten

av honom överläts till sökanden, försålt vattenområdet såsom avsöndring

till annan person, och har lagfart å dennes fång sökts tidigare än å

sökandens, gäller överlåtelsen av vattenområdet gent emot sökanden,

oavsett om denne, då kallelse enligt förevarande lagförslag utfärdas,

äger kännedom om överlåtelsen eller icke. Någon preklnsion i fråga om

rätten till vattenområdet bör då icke kunna inträda för den, till vilken

detsamma överlåtits. Genom bestämmelsen i kommittéförslaget att

preklusionsföreskriften icke inverkar på den rätt, som kan grundas på

sökt lagfart å vattenområdet, är hans rätt också tryggad. A andra

sidan kan den omständigheten, att sökanden, efter det han i god tro

sökt lagfart å hela fastigheten med vad därtill hör, således utan undantag

för vattenområdet, erhållit kännedom om eu tidigare gjord, men

icke genom lagfartsansökning tryggad överlåtelse av vattenområdet, icke

utan " vidare medföra, att sökanden är skyldig respektera sistnämnda

överlåtelse. Med den av kommittéerna föreslagna formuleringen skulle

emellertid, för den händelse kännedomen om det tidigare fånget förvärvats

av sökanden, innan kallelsen enligt lagförslaget utfärdas, sökanden

icke ens genom preklusionsförfarandet bliva tryggad i sin lätt.

Sökandens rätt skulle således enligt förslaget bliva sämre än enligt

eljest gällande lagstiftning. Det torde kunna antagas, att detta icke

varit av kommittéerna åsyftat, och den omarbetning av förslaget, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

i förevarande hänseende vidtagits, lärer därför vara att betrakta mera

såsom omredigering än som en ändring i sak. Genom den i det omarbetade

förslaget valda formuleringen fastslås, att den rätt till vattenområdet,

som kan grundas på ett lagligen gällande privaträttsligt förfogande,

icke beröres av förslagets preklusionsbestämmelser. Huruvida

förfogandet är gent emot sökanden gällande eller icke, avgöres däremot

ej här; härutinnan komma andra lagstadganden till tillämpning.

Då, enligt vad nyss framhållits, frågan om giltigheten av en utav

föregående ägare gjord överlåtelse av vattenområdet beror väsentligen

därpå, om och när lagfart å överlåtelsen blivit sökt, kan det vid första

påseendet synas överflödigt att i lagbudet särskilt tala om den rätt,

som grundas på sökt lagfart. Undantagsvis torde emellertid sistnämnda

bestämmelse kunna hava en självständig betydelse, och densamma har

därför i det omarbetade förslaget bibehållits. ''

Redan förut har påpekats, att det föreslagna preklusionsförfarandet

icke bör hava någon inverkan på den rätt till vattenområdet annan

kan hava på den grund, att han äger bättre rätt än sökanden till den

strand, varmed äganderätten till vattenområdet av sökanden påstås vara

förenad. Om sökanden visas icke vara behörig ägare av stranden, kan

någon rätt till det utanför varande vattenområdet icke längre finnas för

honom personligen. Ifall hela stranden frånvinnes sökanden, torde om

riktigheten av det sagda olika meningar icke kunna råda. Går sökanden

däremot miste om äganderätten allenast till en del av stranden på

grund av t. ex. en rågångstvist, kan det måhända förefalla mindre naturligt,

han skall nödgas avstå även motsvarande del av vattenområdet,

ehuru efter kallelse enligt lagförslaget någon anmälan om bättre rätt

till detta icke blivit gjord. Då emellertid hela förslaget är byggt därpå,

att den del av vattenområdet, som är varje strandfastighet närmast,

måste, när annat ej påstås, anses utgöra ett tillbehör till strandfastigheten,

torde jämväl i sistnämnda händelse sökandens rätt till den del

av området, som är närmast den honom frångångna delen av stranden,

böra ^ övergå till strandens rättmätige ägare. Till undvikande av missförstånd

har stadgande härom intagits i 6 §.

För övriga i förslaget vidtagna ändringar torde någon närmare

motivering icke behöva lämnas, helst desamma äro huvudsakligen av

formell art.»

Föredraganden uppläste härefter ett i enlighet med det avgivna yttrandet

avfattat förslag till lag om särskild prövning av strandägares rätt

till vattenområde invid stranden (se bil. A vid detta protokoll) och hemställde

i underdånighet, att lagrådets yttrande över förslaget måtte, för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184. 21

det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur protokollet

inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till vattenområde invid stranden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Völ- ägare a\ hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring

tillkommen fastighet, vartill hör strand vid vattenområde, vinna

trygghet för framtiden mot annans anspråk på äganderätt till den del

av vattenområdet, som ligger fastighetens strand närmast, äge han hos

allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som må anse

sig äga bättre rätt till sagda del av området eller äga andel däri, att

inom två år efter kallelsens utfärdande hos domaren anmäla sitt anspråk.

Lillhör strand vid vattenområde för alltid avsöndrad lägenhet, äge

lägenhetens ägare söka kallelse, som nu nämnts, där han visar, att den

rätt. till vattenområdet, som må hava tillkommit stamhemmanets ägare,

blivit till honom överlåten.

Med ansökan enligt denna § må ej, där inom den del av vattenområdet,

som ovan sägs, finnes i laga ordning bestämd gräns mot

annan fastighet, avses mera av vattenområdet än intill denna gräns, ej

heller i fråga om större insjö eller havet den del därav, till vilken

strandäganderätten icke sträcker sig.

2 §•

Ligger vattenområde, beträffande vilket strandägare vill göra ansökan,

som i 1 § sägs, inom särskilda under samma hovrätt lydande

underrätters domvärjo, äge den hovrätt på anmälan av strandägaren

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förordna, vid vilken underrätt ansökningen må upptagas. År den del

av vattenområdet, varom fråga är, belägen inom två hovrätters domvärjo,

meddelas sådant förordnande av Konungen.

3 §•

Ansökan enligt 1 § skall innehålla uppgift å det vatten, vari det

med ansökningen avsedda området är beläget, samt å den fastighet,

vartill vattenområdet förmenas höra; finnes gängse benämning å strömfall

eller annat vattenområde, varom fråga är, varde den benämning i

ansökningen uppgiven.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

1) bevis att sökanden erhållit lagfart å nämnda fastighet eller,

där denna av sökanden förvärvats genom fång, varmed han enligt äldre

lag ej varit skyldig att lagfara, handlingar, som styrka hans åtkomst;

2) karta över den strand, vid vilken det med ansökningen avsedda

vattenområdet är beläget, upprättad så, att strandens läge varder fullt

bestämt, samt försedd med bevis därom, att vid skifte å det skifteslag,

vartill sökandens fastighet hör, eller sedermera verkställd delning å

utbruten del därav stranden tillagts sökandens fastighet eller, där fråga

är om avsöndrad lägenhet, den fastighet, varifrån lägenheten upplåtits,

eller ock intyg därom, att sökandens fastighet av ålder utgjort ett skifteslag

för sig; och

3) redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande vattenområdet

må förekomma i protokoll, föreningar eller beskrivningar, hörande

till varje lagligen gällande skifte, klyvning eller styckning, som berört

sökandens fastighet.

Karta och redogörelse, som nu nämnts, skola efter förordnande

av Konungens befallningshavande upprättas av lantmätare vid sammanträde

å platsen, kungjort i den ordning som om lantmäteriförrättning i

allmänhet finnes stadgad. Vid sammanträdet skall föras protokoll såsom

vid annan lantmäteriförrättning.

4 §•

Företer sökanden handlingar, som i 3 § sagts, varde kallelse utfärdad,

så framt ej av redogörelse, varom i nämnda § förmäles, oförtydbart

framgår, att vid skifte, klyvning eller styckning, som i redogörelsen

omnämnes, vattenområdet i fråga undantagits från delningen

eller tillagts annan fastighet än sökandens.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Kunna skiftes- eller andra handlingar, som i 3 § under 3) omförmälas,

icke tillrättaskaffas vare sig hos skiftesdelägarna eller i länets

lantmäterikontor, skall den omständigheten, att redogörelse, som i nämnda

lagrum sägs, icke företes, ej utgöra hinder mot kallelses utfärdande.

5 §•

Kallelse skall ofördröjligen anslås å rättens dörr samt på sökandens

bekostnad genom domarens försorg införas tre gånger, minst en

och högst två månader mellan varje gång, såväl i allmänna tidningarna

som i en eller flera tidningar inom orten, första gången inom en månad

efter utfärdandet.

Sökanden åligge att inom två månader efter kallelsens utfärdande

delgiva densamma för kronans räkning med Konungens befallningshavande

i det län, där vattenområdet är beläget, samt inom samma tid

till domaren ingiva lagligt delgivningsbevis. Vill sökanden vinna trygghet

mot anspråk från delägarna i skifteslag eller annan samfällighet,

som sökandens fastighet må tillhöra, skall han inom sex månader efter

kallelsens utfärdande på nu nämnt sätt hos domaren styrka, att han

delgivit kallelsen med delägarna i samfälligheten. Sådan delgivning

må ske i den ordning 11 kap. 12 § rättegångsbalken städgar, ändå att

fråga är om annan samfällighet än byalag och ändå att delägarnas antal

icke överstiger tio.

6 §•

Vill någon göra sökanden äganderätten till det med ansökningen

avsedda vattenområdet stridig, ingive inom den i kallelsen utsatta tid

till domaren skriftlig anmälan om sitt anspråk jämte uppgift om grunden

för detsamma; försitter han den tid, vare sitt anspråk förlustig, dock

vad angår rättsägare, beträffande vilken delgivning av kallelsen är i 5

§ andra stycket föreskriven, allenast såvitt inom där stadgad tid lagligen

styrkts, att sådan delgivning skett. Anmälan av en delägare i samfällighet

gälle för alla.

Vad nu sagts föranleder dock ej rubbning i den rätt till vattenområdet,

som kan tillkomma annan på grund därav, att han äger bättre

rätt än sökanden till stranden utmed vattenområdet, eller som kan grundas

på privaträttsligt förfogande rörande området eller på därå sökt lagfart

eller på domstols efter den 30 april 1881 meddelade beslut i tvist om

detsamma.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

25

7 §•

Göres anmälan, som i 6 § sägs, vare strandägaren berättigad att

efter stämning hos allmän domstol . påkalla prövning av det anmälda

anspråket. Har av delägare i skifteslag eller annan samfällighet anmälan

gjorts för samfällighetens räkning, må delgivning av stämningen ske på

sätt och inom tid, som i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas,

ändå att fråga är om annan samfällighet än byalag och ändå att delägarnas

antal icke överstiger tio.

Vill den, som gjort anmälan, själv stämma, vare det honom

obetaget.

8 §•

Ändå att kallelse i den ordning denna lag stadgar ej utfärdats

eller delgivning av utfärdad kallelse icke på sätt i 5 § föreskrives ägt

rum, vare ägare av fastighet, som i 1 § sägs, berättigad att efter stämning

hos allmän domstol påkalla prövning av sitt anspråk på bättre rätt

i förhållande till viss motpart med avseende å den del av vattenområdet,

som i nyssnämnda § omförmäles. Där strand vid vattenområde tillhör

för alltid avsöndrad lägenhet, äge ock lägenhetsägaren gent emot stamhemmanets

ägare den rätt, som nu sagts.

9 §.

Ansökan, som i 1 § sägs, så ock rättens beslut däröver skall intagas

i lagfartsprotokollet. Sedan bevis om kallelses delgivning, efter

ty i 5 § sägs, till domaren inkommit, varde beviset å nästa rättegångsdag

för lagfartsärenden infört i nämnda protokoll. Lag samma vare

beträffande anmälan, som jämlikt 6 § göres hos domaren. Om vad i

lagfartsprotokollet sålunda ''intagits skall anmärkning göras i den hos

rätten i överensstämmelse med protokollet förda bok.

I fråga om talan, som anhängiggöra jämlikt 7 eller 8 §, skall

vad särskilt finnes stadgat om anteckning i lagfartsprotokollet av talan

innefattande klander å annans åtkomst till fast egendom äga motsvarande

tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 166 höft. (Nr 184.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

10 §.

y ad i denna lag finnes stadgat beträffande ägare av fastighet skall

gälla jämväl i fråga om den, som med stadgad åborätt besitter hemman

eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den,

som under fideikommissrätt innehar fast egendom.

r

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1915.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

27

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område

i rinnande vatten invid stranden.

1 §•

Vill ägare av hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring tillkommen

fastighet, vartill hör strand vid strömfall eller annat rinnande vatten, vinna

trygghet för framtiden mot annans anspråk på vattenområdet utanför stranden, äge

han hos allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som må anse sig

äga bättre rätt till området eller andel däri, att inom två år efter kallelsens utfärdande

hos domaren anmäla sitt anspråk.

Tillhör strand vid strömfall eller annat rinnande vatten för alltid avsöndrad

lägenhet, äge lägenhetens ägare söka kallelse, som nu nämnts, där han visar, att

den rätt till vattenområdet, som må hava tillkommit stamhemmanets ägare, blivit

till honom överlåten.

2 §•

Där till fastighet, som i 1 § sägs, hör allenast ena stranden vid rinnande

vatten, må med ansökan enligt nämnda § ej avses mera av vattenområdet utanför

stranden än intill gränsen mot fastighet å andra stranden.

3 §•

Ansökan enligt 1 § skall innehålla uppgift å det vattendrag, vari det med

ansökningen avsedda området är beläget, samt å den fastighet, vartill vattenområdet

förmenas höra; finnes gängse benämning å strömfall, varom fråga är, varde den

benämning i ansökningen uppgiven.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

1) en av lantmätare upprättad karta över det avsedda vattenområdet, utmärkande

gränse''rna därför uppåt och nedåt i vattendraget, med åtecknat bevis

dels att stranden tillhör sökandens fastighet och dels att vattenområdet i dess helhet

utgöres av strömfall eller annat rinnande vatten; och

2) en av förste lantmätaren i länet eller vederbörande tjänsteman i lantmäteristyrelsen

uppgjord redogörelse för vad beträffande det ifrågavarande vattenområdet

må förekomma i protokoll, föreningar eller beskrivningar, hörande till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

varje lagligen gällande skifte eller annan lantmäteriförrättning å det skifteslag, vartill

strandfastigheten hör, eller ock, där strandfastigheten utgör ett skifteslag för

sig, intyg härom.

4 §‘

Förete1 sökanden handlingar, som i 3 § sagts, varde kallelse utfärdad, såframt

ej av redogörelse, varom i nämnda § förmärs, oförtydbart framgår, att

vattenområdet i fråga undantagits från skifte eller tillagts annan fastighet än

sökandens.

Kunna skiftes- eller andra handlingar, som i 3 § under 2) omförmälas, icke

tillrättaskaffas vare sig i vederbörande arkiv eller hos skiftesdelägarne, skall den

omständigheten, att redogörelse, som i nämnda lagrum sägs, icke företes, ei utgöra

hinder mot kallelses utfärdande.

5 §•

Kallelse skall ofördröjligen anslås å rättens dörr samt på sökandens bekostnad

genom domarens försorg införas tre gånger, minst en och högst två månader mellan

varje gång, såväl i allmänna tidningarna som i en eller flera tidningar inom orten

första gången inom en månad efter utfärdandet.

Sökanden åligge att inom två månader efter kallelsens utfärdande delgiva

densamma för kronans räkning med Konungens befallningshavande i det län, där

vattenområdet är beläget, samt inom samma tid till domaren ingiva lagligt delgivnmgsbevis.

Vill sökanden vinna trygghet mot anspråk från delägarne i skifteslag

eller annan samfällighet, som sökandens fastighet må tillhöra, skall han inom

sex månader efter kallelsens utfärdande pa nu nämnt sätt hos domaren styrka, att

han delgivit kallelsen med delägarne i samfälligheten. Sådan delgivning må ske i

den ordning il kap. 12 § rättegångsbalken stadgar, ändå att fråga är om annan

samfällighet än byalag och ända att delägarnes antal icke överstiger tio.

6 §''

Vill någon göra sökanden rätten till det med ansökningen avsedda vattenområdet

stridig, ingive inom den i kallelsen utsatta tid till domaren skriftlig anmälan

om sitt anspråk jämte uppgift om grunden för detsamma; försitter han den

tid, vare sitt anspråk förlustig, dock vad angår rättsägare, beträffande vilken delgivning

av kallelsen är i 5 § andra stycket föreskriven, allenast såvitt inom där

stadgad tid lagligen styrkts, att sådan delgivning skett. Anmälan av en delägare

i samfällighet galle för alla.

• 4. Xf^ ■ nu sa£$s föranleder dock ej rubbning i den rätt, som kan grundas på

privaträttsligt förfogande, varom sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande ägt

kännedom, eller på domstols i tidigare rättegång efter den 30 april 1881 meddelade

beslut, ej heller i den rätt, som kan grundas på sökt lagfart å vattenområdet.

7 §•

Gröres anmälan, som i 6 § sägs, vare strandägaren berättigad att efter stämning

hos allmän domstol påkalla prövning av det anmälda anspråket. Har av delägare

i skifteslag eller annan samfällighet anmälan gjorts för samfällighetens räk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Majds Nåd. Proposition AV 184.

ning, må delgivning av stämningen ske i den ordning 11 kap. 12 § rättegångsbalken

stadgar, ändå att fråga är om annan samfällighet än byalag och ända att delägarnes

antal icke överstiger tio.

Vill den, som gjort anmälan, själv stämma, vare det honom obetaget.

8 §•

Ändå att kallelse i den ordning denna lag stadgar ej utfärdats eller delgivning

(iv utfärdad kallelse icke på sätt i 5 § föreskrives ägt rum, vare ägare av

fastighet, som i 1 § sägs, berättigad att efter stämning hos allmän domstol påkalla

prövning av sitt anspråk på bättre rätt i förhållande till viss motpart med avseende

å vattenområdet utanför stranden. Där strand vid strömfall eller annat rinnande

vatten tillhör för alltid avsöndrad lägenhet, äge ock lägenhetsägaren gent emot

stamhemmanets ägare den rätt, som nu sagts.

9 §•

Ansökan, som i 1 § sägs, så ock rättens beslut däröver skall intagas i lagfartsprotokollet.

Sedan bevis om kallelses delgivning, efter ty i 5 § sägs, Ull

domaren inkommit, varde beviset å nästa rättegångsdag för lagfartsärenden infört i

nämnda protokoll. Lag samma vare beträffande anmälan, som jämlikt 6 § göres

hos domaren. Om vad i lagfartsprotokollet sålunda intagits skall anmärkning göras

i den hos rätten i överensstämmelse med protokollet förda bok.

I fråga om talan, som anhängiggöres jämlikt 7 eller 8 §, skall vad särskilt

finnes stadgat om anteckning i lagfartsprotokollet av talan innefattande klander å

annans åtkomst till fast egendom äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Vad i denna lag tinnes stadgat beträffande ägare av fastighet skall gälla

jämväl i fråga om den, som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet,

tillhörande kronan eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt

innehar fast egendom.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Bil. C.

Motiv till förslaget

till

Lag

om särskild prövning av strandägares rätt till strömfall eller annat område

i rinnande vatten invid stranden.

Att det för möjliggörandet av ett för såväl den enskilde som det allmänna

gagneligt utnyttjande av landets ännu obegagnade vattenkraft är av synnerlig vikt,

att klara och ostridiga äganderättsförhållanden råda med avseende på strömfallen,

ligger i öppen dag. Våra hittills icke bebyggda vattenfall äro, åtminstone vad de

större angår, i allmänhet av den beskaffenhet, att deras utbyggande är förenat med

avsevärda kostnader och med risken, att tillfredsställande ränta på det nedlagda

kapitalet kan erhållas först etter en följd av år, sedan hela fallets kraft kommit

till användning. Dylika byggnadsföretag måste därför regelmässigt finansieras för

en ganska lång tidrymd med möjlighet av större eller mindre förlust under de första

åren men utsikt till vinst sedermera. Vid sådant förhållande är det tydligt, att den,

som förmenar sig vara ägare till ett strömfall och på grund därav berättigad att

tillgodogöra sig detsamma, lätt nog avhålles från att bebygga fallet för kraftens

uttagande, därest han ej är förvissad om, att hans rätt till fallet icke kan förr eller

senare göras honom stridig och möjligen frånvinnas honom. Och även om han,

utan. denna förvissning, skulle vilja för egen del påtaga sig risken att framdeles

möjhgen bliva utsatt för annans anspråk på fallet, kan det möta svårigheter att finna

en förlagsgivare med samma uppfattning.

Trygghet i det omförmälda hänseendet torde emellertid de rådande förhållandena

ofta nog ingalunda erbjuda. Visserligen vilar den svenska lagstiftningen sedan

gammalt på den uppfattningen, att »den äger vatten, som land äger», d. v. s. strandägarens

rätt är ej begränsad av strandlinjen, utan sträcker sig utöver denna och

omfattar jämväl en del av vattenområdet utanför. Men frånsett de undantag från

denna regel, som föranledas av särskilda omständigheter (avtal, urminnes hävd m. m.),

hava, som bekant, olika åsikter gjort sig gällande, huruvida regeln äger tillämpning

endast med avseende å byar eller jämväl beträffande de särskilda lotter, vari

en by eller ett skifteslag genom skifte i vederbörlig ordning uppdelats. Denna

meningsskiljaktighet, vilken tagit sig uttryck både i rättslitteraturen och i domstolarnas

rättstillämpning, föranledes därav, att handlingar rörande verkställda

skiftesförrättningar, särskilt de från äldre tid, i de flesta fall icke med tydlighet

utmärka, huruvida eller i vilken mån de till ett skifteslag hörande vattenområden

blivit jämte marken mellan delägarne fördelade eller icke. Naturligtvis förekomma

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 184. 31

fall, där denna fråga vid skiftesförrättningarna på otvetydigt sätt avgjorts. A ena

sidan kunna vattenområdena hava direkt upptagits i delningsbeskrivningen och sålunda

oförtydbart ingått i delningen mellan de olika skifteslotterna. A andra sidan hava

esomoftast strömfall och andra vattenområden, tillhörande skifteslaget, helt eller

delvis genom uttrycklig bestämmelse avsatts för delägarnes gemensamma behov.

Där man förfarit på det ena eller andra sättet, kan någon tvekan uppenbarligen

icke finnas; vad vid skiftesförrättningen blivit bestämt är för framtiden avgörande.

Men, såsom ovan nämnts, lämna skifteshandlingama ofta nog icke någon bestämd

upplysning härutinnan. Möjligen^kan detta förklaras därav, att vid tiden för skiftet

vattenområdena icke ansetts äga någon ekonomisk betydelse, i följd varav desamma

lämnats åsido, liksom hade de varit att betrakta såsom impedimenter; mera sällan

torde de dock tydligt hava angivits såsom sådana.

Den rättsliga ovisshet, som råder till följd av den utav skifteshandlingamas

oklarhet föranledda stridigheten i åsikter, förefinnes ej blott i fråga om sjöar och

andra huvudsakligen stillastående vattensamlingar utan även beträffande rinnande

vatten, där den skarpast kommer till synes med avseende å strömfall på grund av

det ökade värde, som vattenkraften på senare tider erhållit. Anmärkas bör dock,

hurusom i de åtminstone under de senaste decennierna förekomna fall, där frågan

om betydelsen av skifteshandlingarnas tystnad rörande ett till skifteslaget hörande

strömfall gjorts till föremål för prövning av högre instans, den uppfattningen i allmänhet

synes hava gjort sig gällande, att rätten till strömfall, varom vid skifte

någon särskild bestämmelse icke träffats, tillkommer den skifteslott, som därvid fått

sina ägor utlagda vid fallets strand.1) .

Lagberedningen har i sitt under år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk

ingående behandlat förevarande spörsmål samt underkastat detsamma en granskning

såväl ur rättshistorisk synpunkt som med hänsyn till rättsuppfattningen hos befolkningen

inom skilda delar av riket. Kommittéerna tillåta sig att i detta avseende

hänvisa till beredningens betänkande. -'')

Lagberedningen bär på grund av berörda utredning stannat vid den åsikten,

att ett vattenområde, vilket icke, såvitt skifteshandlingarna på ett eller annat sätt

utmärka, ingått i ett skifte, måste fortfarande anses såsom en byns eller skifteslagets

gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett. På

denna uppfattning vilar den av lagberedningen föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 10 ^

av den nya jordabalken. .

Vid första påseendet kan det synas, som om med denna rättsuppfattning

frågan skulle vara löst och all tveksamhet vid tillämpningen undanröjd. Så kan

väl ock sägas bliva förhållandet, där spörsmålet föreligger alldeles rent, eller således

där icke blott uttryckliga bestämmelser i ena eller andra riktningen i skifteshandlingarna

saknas, utan därjämte skifteshandlingarna äro fria från varje antydan till

ledning för omdömet om vad skiftesmännen och delägare må hava avsett eller vad

som till äventyrs må kunna betraktas såsom följdriktiga slutsatser beträffande

vattenområdet av de åtgöranden, som vid skiftet vidtagits i övrigt. Det är emelleitid

mycket vanligt, att antydningar givas i skifteshandlingarna åt ena eller andi a

'') Se Kungl. Maj:ts domar den 15 mars 1881 (N. J. A. s. 120, 124) och den 24 mars 1885

(N. J. A. s. 104) samt Göta hovratts dom den 16 juni 1882 (N. J. A. 1885 s. 138).

z) Se lagberedningens förslag till jordabalk III s. 145 ff.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts JSåd. Proposition Nr 184.

hållet, ehuru direkt uttalande saknas. I detta avseende kunna arealuppgifterna

rörande skifteslaget i dess helhet och de olika skifteslotterna ävensom det sätt,

varpå gradering av de vid vattnet belägna ägofigurerna verkställts, äga en viss betydelse.

Likaså kan de olika områdenas färgläggning på kartan och skifteslinjernas

utdragande därstädes mer eller mindre långt i viss mån inverka eller i allt fall

enligt någon parts förmenande böra inverka på frågans bedömande. Huru skifteshandlingarna

böra i det ena eller andra hänseendet rätteligen tolkas, kan ej avgöras

genom en allmän regel utan måste i varje särskilt fall prövas. Även med

lagberedningens rättsuppfattning kvarstår således en mängd tveksamma fall, i vilka

jordägaren måste säga sig själv, att hans rätt till vattenområdet utanför hans strand

är synnerligen oviss, ehuru kanske något anspråk från övriga skiftesdelägares sida

aldrig framställts och ej heller något nyttjande av vattnet från deras sida någonsin

ifrågakommit. Det spörsmålet står nämligen kvar, huruvida icke, trots saknaden

av uttryckliga bestämmelser i skifteshandlingarna, dessa ändock på indirekt

väg måste anses hava avgjort frågan till förmån antingen för strandägaren eller

för skiftesdelägarne.

I ett annat icke mindre viktigt avseende lider den svenska rätten av motsvarande

oklarhet beträffande strandägares rätt i vattnet. Författningarna angående

avvittringen i rikets norra delar innehålla den bestämmelsen, att större strömfall

på kronomarkerna, vilka »till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna

ägors befrielse från översvämningar jämte dylikt mera» i framtiden kunde behöva

användas, borde icke genom skatteköp eller på annat sätt avhändas kronan, utan

dispositionsrätten därtill alltid kronan förbehållas, och i detta avseende av den omkringliggande

kronomarken ett utmål av ett, två till tre tunnland eller mera, om

så nödigt prövades, därtill avsättas; dock ägde Konungens befallningshavande meddela

intill sådana strömfall boende åboar och hemmansinnehavare tillstånd att begagna

sig därav tillsvidare mot en viss lämplig penningavgift och med förbindelse

att dem utan ersättning avträda, om och när de för förenämnda ändamål erfordrades.

Jämväl för övriga delar av riket har genom kungl. brevet den 28 december

1822 i huvudsakligen samma ordalag meddelats motsvarande förbud mot att genom

skatteköp avhända kronan strömfall å kronohemmans eller annan kronojords områden.

Den tillämpning, som dessa föreskrifter erhållit, har ofta skett på sådant

sätt, att ovisshet kan råda eller i allt fall faktiskt uppstått, huruvida ett visst givet

strömfall verkligen blivit undantaget vid markens upplåtelse från kronan eller

icke. Till känslan av osäkerhet på detta rättsområde bidrager även den här och

var framträdande åsikten, att kronan skulle alltjämt äga en verklig regalrätt till

vissa vatten.

Den ovisshet, som således med hänsyn såväl till övriga skiftesdelägares som

kronans möjliga anspråk råder beträffande den rätt, vilken tillkommer strandägaren

i fråga om vattenområdet utanför stranden, medför, såsom förut framhållits, särskilt

vad angår strömfallen stora ekonomiska olägenheter, och dessa olägenheter drabba

ej blott strandägaren själv utan medelbart landet i dess helhet. Den förkovran,

som ett rationellt utnyttjande av vattenkraften skulle i ekonomiskt hänseende till
-

x) Se t. ex. stadgan angående avvittringsverket i Jämtland med vad därvid kommer att

iakttagas den 8 december 1820, § 11; samt stadgan angående avvittringsverket i Västernorrlands*

Västerbottens och Norrbottens län den 10 februari 1824, § 10.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

föra landet, måste, intill dess klarhet vunnits, skjutas undan, och den värdefulla

tillgång strömfallen representera ligga utan avkastning. Tädan för det allmänna av

detta osäkerlietstillstånd blir allt betänkligare, ju mer vattenkraftens ekonomiska

betydelse tillväxer. I ändamål att minska de ifrågavarande olägenheterna hava

kommittéerna i sitt förslag till vattenlag (2 kap. 22—24 §§ samt 12 kap. 11 §)

intagit bestämmelser, varigenom den strandägare, som i förlitande på sin rätt till

vattnet bebyggt ett strömfall, tryggas i rättigheten att tillgodogöra sig vattnet i

fallet. Denna trygghet ernås dock, såvitt angår vattenbyggnader, vartill medgivande

erhålles efter det den nya lagen trätt i tillämpning, först sedan viss tid förflutit

efter byggnadens fullbordande. Under hela den tid, då kostnaderna för bebyggandet

nedläggas utan att någon avkastning därå erhålles, svävar således bebyggaren ännu

i ovisshet. Väl har genom föreskrift i vattenlagens 2 kap. 23 § ersättning för

byggnaderna tillerkänts honom, för den händelse rätten till vattnet skulle frånvinnas

honom, men den påräknade avkastning, vilken skolat ersätta ränteförlusten under

byggnadstiden, går han miste om. De nämnda bestämmelserna synas därför icke

vara tillräckliga för skapande av den trygghet, varav strandägaren är i behov för

att kunna nyttiggöra den vattenkraft, som enligt hans förmenande tillkommer

honom. Redan innan han uppgör planen för fallets bebyggande och det sätt, varpå

vattenkraften skall komma till användning, är det av vikt för honom att erhålla

säker förvissning därom, att något hinder mot utnyttjandet icke framdeles uppstår

genom andras möjligen berättigade anspråk på fallet.

Behovet av en utväg, varigenom strandägaren kan redan på förhand vinna

nödig klarhet i förevarande hänseende, är desto kännbarare, som det synes tveksamt,

huruvida det enligt gällande lag står honom öppet att genom anhängiggörande

av rättegång mot delägame i skifteslaget eller mot kronan få ett möjligen befarat

anspråk från motsidan prövat. Med den svenska rättens obenägenhet för provokatoriska

rättegångar löper han fara, att en dylik talan icke av domstolarna upptages.

Förevarande lagförslag avser att bereda strandägaren den nämnda möjligheten

att redan innan han vidtager åtgärder för tillgodogörande av det strömfall,

som ligger invid hans strand, erhålla en rättslig uppgörelse beträffande de eventuella

anspråk på fallet, som kunna finnas hos skifteslagets delägare eller hos kronan

såväl som hos varje annan, dock med undantag (se 6 §) för vissa anspråk, vilkas

berättigande icke bör kunna bestridas. Svårigheten att avgöra, var ett strömfall

börjar och var det slutar, jämte den omständigheten, att det mången gång kan

vara särdeles ändamålsenligt att till ett gemensamt tillgodogörande sammanföra

strömfall eller forsar, som äro från varandra åtskilda genom en längre eller kortare

sträcka lugnt framrinnande vatten, hava föranlett förslagets avfattning så, att med

dess bestämmelser omfattas varje vattenområde, där vattnet är rinnande. Såsom

skäl härtill kan även framhållas, att det frånsett vattenkraftens tillgodogörande kan

vara av ekonomisk betydelse att få frågan om äganderätten till vilken del som

helst i ett rinnande vatten för framtiden avgjord. Däremot äro bestämmelserna

icke tillämpliga med avseende å områden i havet eller i sjö eller annan vattensamling,

vars vatten är i stort sett stillastående. Ehuruväl det måste medgivas,

att en större klarhet i äganderättsförhållandena jämväl till dylika vattenområden

vore önskvärd, hava kommittéerna dock funnit svårigheterna att erhålla en exakt

begränsning av det område i sådant vatten, vilket strandägarens anspråk må omfatta,

tala mot en utsträckning av den ifrågasatta lagstiftningen även till stillastående

Bihang filt riksdagens protokoll 19lä. 1 sond. Illa höft. (Nr 184.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

vatten. Att avgöra, huruvida ett vatten är rinnande eller ej, torde icke medföra

några svårigheter.

Den klarhet, som lagförslaget åsyftar att bereda, hänför sig icke blott till

rätten att tillgodogöra sig vattnet utan därjämte till själva grunden, således till

strömfallet eller vattenområdet i dess helhet. Att förslaget icke inskränkts blott

till vattnets tillgodogörande följer av den ståndpunkt kommittéerna i vattenlagsförslaget

i likhet med gällande vattenrättsförordning intagit därutinnan, att äganderätten

till grunden och rättigheten att råda över vattnet därå såsom regel förklarats

följas åt. Det rättsskydd, som enligt förevarande förslag kan under vissa omständigheter

för strandägarens räkning vinnas i fråga om rätten till strömfall eller

annat område i rinnande vatten, är således olika det skydd, som enligt vattenlagsförslaget

viss tids förlopp utan att klander väckes medför för strandägare, som i

laga ordning byggt i vatten eller fått en i enlighet med äldre lag uppförd vattenmygg11^

inskriven i vattenboken; sistnämnda rättsskydd avser nämligen endast

vattnets tillgodogörande.

1 §•

msökan om Den väg kommittéerna ansett böra väljas för åstadkommande av klarhet

°kallelse rörande äganderättsförhållandena till strömfall och andra områden i rinnande vatten

är i främsta rummet införandet av ett preklusionsförfarande: föreläggande av viss

tid för eventuella anspråkshavare att anmäla sitt språk vid äventyr, om den tid

försittes, av anspråkets förlust. I förevarande paragraf stadgas sålunda rätt för

strandägaren att hos allmän underrätt i orten begära offentlig kallelse å dem, som

må anse sig äga bättre rätt till vattenområdet, att inom två år efter kallelsens utfärdande

hos domaren anmäla sitt anspråk Såsom ovan framhållits, åsyftas huvudsakligen

med kallelsen dels delägarne i skifteslaget dels ock kronan. Undantagsvis

torde emellertid även från annat håll kunna föreligga anspråk, som infalla under

paragrafens tillämpningsområde. Ett sådant anspråk kan t. ex. tänkas från ägaren

av en skattlagd kvarn, såg, benstamp eller dylik anläggning, vilken för länge sedan

utrivits och vars forna belägenhet kanske numera är okänd. Vidare måste här

medräknas det anspråk på vattenområdet, som oberoende av strandäganderätt kan

tänkas tillkomma annat skifteslag eller särskild del därav. Vad angår delägarne i

samma skifteslag, så kan ovissheten gälla strandägarens förhållande vare sig till

alla övriga delägare i det ursprungliga skiftet eller ock allenast delägarne i senare

lantmäteriförrättning rörande viss del av skifteslaget. Det kan ju hända, att vid

laga skifte å hela skifteslaget vattenområdet uttryckligen delats, men att vid senare

skiftesåtgärd, hemmansklyvning eller ägostyckning, inom någon av skifteslotterna

frågan om vattenområdet lämnats oklar.

Den rätt till ansökan, som här stadgas, avser i första hand ägare till andel

i by eller således ägare av hemman, hemmansdel eller annan ej genom avsöndring

tillkommen fastighet. I andra stycket utsträckes emellertid rättigheten till att

gälla även ägare av för alltid avsöndrad lägenhet, för så vitt nämligen lägenhetsägaren

kan genom bestämmelse i avsöndringshandlingen eller på annat sätt,

såsom genom dom i tvist angående upplåtelsehandlingens tolkning, visa, att stamhemmanets

mot den upplåtna andelen av stranden svarande rätt till vattenområdet

därinvid övergått till lägenhetsägaren.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

35

2 §•

Det vattenområde, som avses med ansökan enligt 1 g, skall vara beläget vid Motliggande

sökandens stånd. Genom strandens utsträckning äro gränserna för det pretenderade ''räu

vattenområdet uppåt och nedåt i vattendraget givna. Tillhöra båda stränderna på

samma sträcka sökandens fastighet, omfattar det anspråk, för vilket sökanden vill

förvärva trygghet, tydligtvis vattendraget i hela dess bredd. År däremot allenast

ena stranden tillhörig sökanden, bör det helt naturligt icke stå i sökandens fria skön

att sträcka sitt anspråk hur långt ut i vattendraget som helst. Ingår fastigheten på

andra stranden såsom del i annat skifteslag än det sökandens strandfastighet tillhör,

kan rågången i vattnet skifteslagen emellan vara lagligen fastställd eller eljest behörigen

bestämd och blir naturligtvis i sådant fall också bestämmande såsom gräns för

det vattenområde, varpå sökanden kan göra anspråk. Finnes däremot icke sådan

rågång, vilket torde vara det vanligaste, kommer i avseende å dennas bestämmande

stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken till tillämpning: hälften av vattendraget, räknad

efter dettas bredd, tillhör ena stranden och andra hälften skifteslaget å motsatta

stranden. Kallelseansökningen kommer således i regel att avse vattenområdet intill

vattendragets mitt. Tillhöra fastigheterna å ömse sidor samma skifteslag, blir förhållandet

liknande. Gent emot delägarne i samma skifteslag vilar sökandens anspråk

på den förutsättningen, att vattendraget blivit jämte marken på ömse sidor

därom uppdelat mellan delägarne. Enligt denna förutsättning måste ägogräns i vattnet

finnas eller kunna uppdragas mellan strandfastigheterna. Sökandens anspråk kan

icke omfatta mera än området intill denna gräns. I överensstämmelse med vad

nu sagts har i förevarande paragraf föreskrivits, att ansökan om kallelse, som göres

av ägaren till ena stranden vid rinnande vatten, skall anses avse vattenområdet intill

gränsen för motliggande fastighet, oavsett huruvida denna gräns redan finnes fastställd

eller framdeles kommer att bestämmas i enlighet med jordabalkens föreskrifter.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att för ena strandfastigheten kan

finnas en servitutsrätt med avseende på tillgodogörandet av vattnet å den del av

grunden, som tillhör fastigheten på andra stranden. En dylik rättighet beröres icke

av den ifrågavarande lagstiftningen. Det är allenast äganderätten som avses med

det här föreslagna preklusionsförfarandet. Om således sökanden förmenar sig på grund

av urminnes hävd hava rätt att utnyttja vattnet å den till andra stranden hörande

grunden, kan han icke i den ordning här stadgas vinna trygghet för framtiden i

avseende på denna rätt. Lika litet behöver andre strandägaren till bevarande av eu

dylik rättighet till vattnets tillgodogörande i det vattenområde, vartill sökanden

förmenar sig vara ägare, iakttaga vad här föreskrives angående skyldighet att anmäla

sitt mot sökandens stridiga anspråk.

3 och 4 §§.’

I ändamål att förekomma ovisshet beträffande det vattenområde, som avses Villkor för

med ansökan om kallelse enligt denna lag, föreskrives i 3 §, att ansökningen skall

vara åtföljd av behörig karta över området..

Såsom ovan sagts, åsyftar den procedur, som inledes med den i 1 § omförmälda

ansökan, att häva befintlig osäkerhet i fråga om rätten till vattenområdet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kalielsen s

offentlig - görande och

delgivning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 184.

utanför stranden. Där sådan osäkerhet icke finnes, vore det följaktligen oriktigt

att tillstädja en slik procedur, som alltid är i någon mån betungande för de åsyftade

motparterna och, därest dessa icke bevaka sina rättigheter, kan föranleda förlusten

av dem. När skifteshandlingarna uttryckligen förklara eller eljest oförtydbart giva

tillkänna, att. vattenområdet undantagits såsom samfällt för delägarne, bör alltså

ml?.’ Som * 1 § sä§5 * * 8’ ^c*ce utfärdas. Annat förhållande skulle för övrigt verka

alltför stötande, särdeles i händelse skiftet nyss förut avslutats och bestämmelsen

i fråga således är av helt färsk datum.

r...,, ® 111 a^'' domstolen, hos vilken kallelsens utfärdande begäres, skall vara i till
fälle

att bedöma, huruvida ett sådant hinder som det nyssnämnda möter, måste

domstolen äga kännedom om vad skifteshandlingarna möjligen innehålla i fråga

vattenområdet. En sådan kännedom kunde måhända vid första påseendet synas

lämpligast beredas domstolen därigenom, att sökanden ålades förete samtliga skifteshandlingar.

Men a ena sidan skulle domstolen icke hava möjlighet att kontrollera,

om de företedda handlingarna avsåge alla skiftesförrättningar, till vilka hänsyn

maste tagas, och å den andra vore det att pålägga domstolen ett alltför tidsödande

besvär, om skifteshandlingarna skulle i deras helhet granskas av domstolen. Man

har därför ansett saken lämpligast böra ordnas så, att sökanden ålägges ingiva

en av vederbörande lantmäteritjänsteman uppsatt redogörelse i det förevarande

hänseendet. Denna redogörelse kan bestå i antingen transsumerade avskrifter av

skitteshandlingarna med intyg om dessas fullständighet eller ock ett på annat sätt

upprättat sammandrag. Då det här icke är fråga om en tolkning av skifteshandfmgaina

utan allenast ett konstaterande av vad dessa uttryckligen giva bestämmelse

om, hava skifteskartorna ansetts icke böra läggas till grund för redogörelsen,

»kulle strandfastigheten utgöra ett eget skifteslag, ersättes redogörelsen med ett

intyg härom.

Därest av den nu nämnda redogörelsen skulle oförtydbart framgå, att vattenområdet

undantagits från skifte eller tillagts annan fastighet än sökandens, må

ansökningen, enligt vad 4 § angiver, icke bifallas. Har området uttryckligen tilllagts

sökandens fastighet, är visserligen sökandens rätt gent emot andra delägare

i skifteslaget fullt klar. Men själva skifteslagets rätt kan. enligt vad ovan framhållits,

vara underkastad motsatta anspråk från kronan eller annan. Därför bör

också vid sådan^ händelse kallelse kunna utfärdas, sökanden dock obetaget, enligt

vad av 5 § framgår, att underlåta eljest föreskriven delgivning med skiftesdelägarne,

da någon tvist från deras sida icke kan ifrågakomma.

Därest skifteshandlingar varken återfinnas i vederbörande arkiv eller förvaras

hos skiftesdelägarne, bör saknaden av sådan redogörelse, som ovan omförmälts, icke

utgöra hinder mot utfärdande av kallelse; det kali nämligen i sådan händelse icke

gärna vara uppenbart, att vattenområdet uttryckligen undantagits från skiftet.

5 §•

Beslutar domstolen kallelses utfärdande, skall denna publiceras genom kun
görelse

på närmare angivet sätt. Behovet härav grundas därpå, att kallelsen är

riktad till envar, som karl vilja påstå en mot sökandens stridig rätt. Men i vanliga

årii f.r ^ ai!tinöeTJ skiftesdelägarne eller kronan eller ock bådadera, som åsyftas,

lill förebyggande aå långt rimligt av verklig rättsförlust till följd av ovetenhet om

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 184.

sökandens anspråk hava kommittéerna ansett kungörandet ''böra kompletteras med

kallelsens delgivande dels för kronans räkning med Konungens befallnmgshavande

i länet och dels, där ej sökanden enligt vad vid 4 g framhållits finner det onödigt,

med skifteslagets delägare. För sistnämnda delgivning har det i 11 kap. 12 § rättegångsbalken

medgivna sättet ansetts medföra tillräcklig trygghet, på samma gång

som därigenom sökanden besparas från de besvär och kostnader, som mangen gång

skulle vara förenade med kallelsens överlämnande till varje särskild delägare. Ett

dylikt överlämnande skulle för övrigt stundom vara. rent av outförbar!. Stadgande

om sagda delgivningssätts tillåtlighet har därför i paragrafen intagits. Den tid,

inom vilken delgivningen skall vara verkställd och bevis därom inlämnat till domaren,

har ansetts böra sättas längre i fråga om delgivningen med skiftesdelägarne.

Försummas denna tid, är visserligen kallelseatgärden utan verkan mot dem, med

vilka delgivning bort äga rum, men i förhållande till andra möjliga sakägare blir

kallelsen giltig.

6 §.

Har kallelsen behörigen publicerats och i de fall, då sådant erfordras, delgivning

ägt rum, åligger det envar, som vill göra sökandens påstådda äganderätt

till vattenområdet stridig, att inom två år efter kallelsens datum anmäla motanspråk

hos domaren. Framställes av någon delägare i skifteslag eller annan samfällighet

påstående därom, att vattenområdet utgör samfällighetens gemensamma

tillhörighet, bör dock denna anmälan vara gällande även för övriga delägare. Förflyter

nämnda tid utan att anmälan göres, är rätten till anspråkets framställande prekluderad.

Härifrån torde dock böra göras undantag för vissa rättsanspråk, nämligen

sådana, som grunda sig på ett privaträttsligt förfogande, varom sökanden vid tiden

för kallelsens utfärdande ägt kännedom, eller ock på en inom ej allt för avlägsen

tid meddelad dom. Vad det förstnämnda undantaget angår, ligger det i sakens

natur, att sökanden måste vara bunden av ett avtal, som han själv ingått, oberoende

av om medkontrahenten vid tagel1 någon åtgärd till skydd för den rättighet,

han på grund av avtalet äger, eller han underlåter detta. År det fråga om ett

avtal med eller eljest ett förfogande av någon, från vilken sökanden härleder sin rätt,

synes det icke lika klart, att detta bör under alla förhållanden vara för sökanden

bindande, tiar sökanden vid tiden för kallelsens utfärdande varit okunnig om berörda

förfogande och han således varit i god tro beträffande sin egen rätt, torde

något hinder icke finnas att låta det rättsskydd, som det förevarande förslaget avser

att bereda, bliva gällande jämväl mot ett på dylikt förfogande grundat anspråk,

dock endast för den händelse detta ej blivit tryggat i den ordning 12 § lagfartsförordningen

stadgar, d. v. s. genom en tidigare lagfartsansökan, som direkt avser

vattenområdet i fråga. Någon rubbning i den genom nämnda lagbud stadgade regeln

avses ej med förevarande förslag. . .

Vidkommande det andra undantaget, kunde det strängt taget synas riktigast

att låta varje på föregående rättsligt avgörande grundad rättighet gälla mot den

hävd, varom här är fråga. Ändamålet med den förevarande lagstiftningen^ skulle

dock kunna väsentligen förfelas, därest trygghet ej vunnes gent emot anspråk, vilkas

giltighet baseras på dom, oavsett för hur lång tid tillbaka densamma meddelats.

I analogi med vad som stadgats i 12 kap. 11 § av förslaget till vattenlag

Anmälan av

motansprak.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

har man därför ansett sig böra stanna vid att från den i förevarande förslag avsedda

preklusionen undantaga allenast sådana äganderättsanspråk, som grundas å en

efter den 30 april 1881 meddelad dom.

7 §•

Hatt att påkalla

provning av

anmält anspråk.

I denna paragraf tillerkännes sökanden uttryckligen rättighet att genom stämning

påkalla domstols avgörande över ett anmält motanspråk.

Samma skäl, som tala för ett förenklat delgivningssätt, då helt byalag, vars

delägare äro flera än tio, skall stämmas, och som föranlett medgivande av nämnda

delgivningssätt i fråga om kallelsen, samma skäl göra sig gällande även här, då

anspråk anmälts för helt skifteslag eller för annan samfällighets räkning. Någon

risk för rättssäkerheten torde ej vara att befara genom begagnandet av det förenklade

sättet för delgivningen, även om samfällighetsdelägarnes antal icke skulle

överstiga tio. För sökanden innebär nämnda delgivningssätt en förmån även därutinnan,

att han undgår faran att uteglömma någon delägare, som möjligen är

okänd. Det torde nämligen icke kunna anses erforderligt, att i nu avsett fall stämningen

upptager namnen på de särskilda delägarne i samfälligheten.

. Att den, som anmält motanspråket, äger när som helst instämma talan om

prövning av detsamma, är visserligen självklart, men har dock ansetts böra här

utsägas.

8 §•

Zoriii ZTan. . ... . fången gång kan det hända, att en strandägare allenast från ett bestämt

hall befarar ett mot hans eget stridande anspråk i avseende på vattenområdet utanför

stranden. I ett sådant fall synes det vara en onödig omgång att tillgripa den

i det föregående omhandlade kallelseproceduren, då denna allenast skulle hava till

påföljd, att motanspråket, om vars tillvaro strandägaren kanske redan har kännedom,

anmäles. För strandägaren själv torde det vara bättre att äga möjlighet till

en omedelbar talan mot den, hos vilken motanspråket finnes eller befaras. För denne

andre torde olägenheten av att intvingas i en process förr än han själv möjligen

skulle funnit mest lägligt, icke vara så stora, att man därför bör avstå från beredandet

av möjlighet ° för strandägaren att jämväl på denna väg åstadkomma nödig

klarhet i avseende på rättsförhållandena rörande vattenområdet. Därest, såsom ofta

torde vara förhållandet, den utredning motparten kan vilja förebringa är av vidlyftig

beskaffenhet, lär nödigt uppskov i rättegången icke komma att förvägras honom.

På grund av det nu sagda har i förevarande paragraf uttryckligen tillerkänts strandägaren

befogenhet att mot annan anhängiggöra stämningstalan rörande vattenområdet

vid stranden, även om denna rätt icke enligt gällande regler skulle kunna

anses tillkomma honom.

9 §•

Anteckning

i lagfarttprotckollct.

Då vad som åtgöres i ärenden av här avsedda art nära berör strandfastighetens

rättigheter för framtiden, är det nödvändigt, att såväl kallelsesökandens

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

anspråk som eventuella motanspråk ävensom rättens beslut och vad eljest i ärendet

förekommer varder antecknat i lagfartsprotokollet och den därtill hörande boken.

Stadgande härom har meddelats i denna paragraf.

10 §.

Vad i denna paragraf stadgats står i nära överensstämmelse med den i 14

kap. 2 § av förslaget till vattenlag intagna föreskriften.

Åbo oek

fideikommissinnehavare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Ma jäs Nåd. Proposition Nr 184.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den

24 apr il 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justi tierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

5 mars 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om särskild prövning av strandägares rätt till vattenområde

invid stranden,

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av häradshövdingen Karl Henrik Högstedt.

Förslaget föranledde nedanstående yttranden av lagrådets ledamöter.

Justitieråden Bergman och Dyberg:

Den utomordentliga betydelse, som de i vårt lands många vattendrag

befintliga strömfallen hava för industrien i landet, är uppenbar.

Utnyttjandet av den i strömfallen varande vattenkraften bör fördenskull

naturligtvis av staten befrämjas. I fråga om äganderätten till strömfallen

anses emellertid för närvarande i viss mån råda ett osäkerhetstillstånd,

vilket anses vara en av de främsta orsakerna till att en så stor

del av vattenkraften ännu är obegagnad. Det är detta osäkerhetstillstånd,

som föranlett de s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna att i

sammanhang med sitt förslag till vattenlag, varmed bland annat avses

att giva rättsregler för ett mera fullständigt tillgodogörande av vatten
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

kraften, framlägga ett särskilt lagförslag, varigenom medel skulle beredas

strandägare att i vissa fall få frågan om äganderätten. till strömfall och

annat område i rinnande vatten invid stranden avgjord snabbare än

som kan ske med nu gällande lagbestämmelser. Sistnämnda lagförslag

ligger till grand för det nu till lagrådets granskning remitterade förslaget.

Båda dessa förslag avse införande av ett preklusionsförfarande

samt medgivande att anhängiggöra s. k. fastställelsetalan, men under

det att kommittéförslaget, såsom nämnt, endast avsåg strömfall och annat

område i rinnande vatten, gäller det remitterade förslaget jämväl område

i stillastående vatten.

Det lärer kunna antagas, att kommittéernas mening varit, att deras

sistberörda förslag skulle bliva föremål för lagstiftning i sammanhang

med deras förslag till vattenlag. För en sådan gemensam handläggning

talar bland annat det förhållandet, att även i förslaget till vattenlag

upptagits preklusionsbestämmelser, som stå i ett visst samband med

det preklusionsförfarande, varom nu är fråga. Mest önskvärt hade

varit, att i sammanhang därmed tillika förekommit till bedömande de

av lagberedningen utarbetade bestämmelser om ägogränser, som innefattas

i andra kapitlet av dess förslag till jordabalk.

Då nu förhållandena ansetts påfordra, att det särskilda förslaget

om preklusion utan samband med övriga omförmälda lagförslag framlägges

för riksdagen, har detta orsakat vissa svårigheter. Man har

nämligen icke undgått att i förslaget komma in på ett par frågor,

rörande vilkas besvarande skiljaktiga åsikter föreligga. Den ena frågan

gäller, huruvida, när beträffande de till ett skifteslag hörande vattenområden

skifteshandlingarna icke utmärka, om eller i vilken mån dessa

områden blivit jämte marken mellan delägarna fördelade, samma

vattenområden skola fortfarande anses såsom en skifteslagets gemensamma

tillhörighet eller de skola anses hava tillagts de ägolotter,

utanför vilkas stränder de äro belägna. Såsom i motiven anmärkes,

har lagberedningen i sitt förslag till jordabalk beträffande denna fråga

kommit till en annan åsikt än den, som i allmänhet gjort sig gällande

i domstolarnas rättstillämpning. Den andra frågan gäller, huru stadgandena

i 12 kapitlet 4 § jordabalken angående ägogränser i vatten

böra tolkas, och huruvida dessa stadganden böra i allmänhet vinna

analog tillämpning i fråga om särskilda ägolotter i by. Även härom

har lagberedningen uttalat sig i sitt förslag till jordabalk. Enligt vad

departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet synes utmärka,

har det icke varit avsett att genom bestämmelserna uti det remitterade

lagförslaget göra något uttalande om vad som i ovanberörda tvenne

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

frågor skall anses vara gällande rätt, enär, såsom departementschefen

yttrar, lagstiftaren härutinnan bör hava fria händer, då lagberedningens

förslag till jordabalk ifrågakommer till prövning. Det torde emellertid

icke kunna förnekas, att bestämmelserna i det remitterade förslaget

lätteligen kunna tolkas såsom innebärande ett avgörande från lagstiftarens

sida, huru förutberörda två frågor rätteligen böra besvaras. Genom att

tillerkänna strandägaren förmånen att begära preklusionskallelse kan förslaget

i viss mån sägas hava tagit avstånd från lagberedningens ovanbe-ida

asikt i tra^dn om strandägarens eller skifteslagets bättre rätt till

ett vattenområde. Om i anledning av kallelse, som på begäran av strandägaren

utfärdats, ingen anmälan göres, blir det faktiskt strandägarens

äganderätt till vattenområdet, som härigenom konstateras, även om i det

föreliggande fallet förhållandena skulle vara sådana, att enligt lagberedningens

åsikt området fortfarande varit att anse såsom skifteslagets

gemensamma tillhörighet. Vad beträffar den andra frågan, tolkningen av

stadgandena i 12 kapitlet 4 jordabalken och deras analoga tillämpning

i fråga om särskilda ägolotter i by, torde den omständigheten, att gränserna

för det vattenområde, som preklusionsförfarandet skall gälla, i förslaget

bestämts med användande av de utav lagberedningen föreslagna

grunder för gränsbestämning i vattendrag, med visst fog kunna tolkas

såsom ett godkännande av dessa grunder.

Nu berörda förhållande, att genom det remitterade förslaget kan

anses i viss mån ske ett föregripande av prövningen av lagberedningens

omförmäld a förslag, synes tala emot, att det remitterade förslaget nu

upphöjes till lag.

Mot det föreslagna preklusionsförfarandet må vidare anmärkas,

att detsamma med avseende å huvudprinciperna väsentligt skiljer sig

från det preklusionsförfarande, som omförmäles i förordningen den 4

mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning, det enda egentliga

preklusionsförfarande, som för närvarande torde förekomma i svensk

lagstiftning. Under det att sistnämnda förfarande är riktat mot rättsanspråk,

som äro för sökanden okända, är det remitterade förslagets

tillkomst föranledd av önskan att bereda sökanden-strandägaren visshet,

huruvida han har att vänta äganderättsanspråk från två kända håll,

skifteslaget och kronan, ja, förslaget förutsätter, att preklusionsförfarandet

kan vara riktat mot allenast en av dem. Förslaget har visserligen givits

eu vidare omfattning, men de andra äganderättsanspråk, som i kommittéernas

motiv mera i förbigående beröras, torde vara utan praktisk

betydelse, varför man lärer kunna bortse från dem.

Då man vid val av medel för ernående av det med den nu ifråga
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

sutta lagstiftningen avsedda ändamålet bestämt sig lör preklusionsförfarandet

såsom det lämpligaste, torde man hava utgått från det antagandet,

att strandägaren i många fall skulle genom att begära preklusionskallelse

å skifteslaget och kronan kunna utan rättegång vinna den önskade

vissheten därigenom, att någon anmälan i anledning av kallelsen icke

göres. Det synes kunna starkt ifrågasättas, huruvida fog finnes för

ett dylikt antagande, så vitt fråga är om strömfall. Preklusionsförfarandet

torde icke komma till användning i andra fall, än då strandägarens

bättre rätt till fallet i förhållande till skifteslaget eller kronan

är åtminstone i någon mån tvivelaktig; och det torde i sådana fall icke

vara att förvänta, åtminstone då strömfallet ej är av alltför obetydligt

värde, att skifteslaget eller de, som hava att tillvarataga kronans rätt,

skola underlåta att genom en anmälan bevara rätten att få sitt anspråk

på strömfallet prövat av domstol. Vad skifteslaget beträffar, erfordras

enligt förslaget ej anmälan av samtliga delägare, utan anmälan av en

delägare skall gälla för dem alla. Det ma tillika framhallas, att det

remitterade förslaget föreskriver, förutom kallelsens kungörande på

närmare angivet sätt, särskild delgivning av kallelsen med delägarna i

skifteslaget, resp. kronans representant, för att preklusion må kunna

inträda. Såvida på grund av utfärdad kallelse anmälan i vederbörlig

ordning göres, har sökanden-strandägaren icke haft någon fördel av

kallelsens utfärdande, ty för att vinna den avsedda tryggheten beträffande

äganderätten måste han anhängiggöra rättegång mot dem, som anmält

sig. Däremot har förfarandet, särskilt på grund av den i 3 § föreslagna

lantmäteriförrättningen, förorsakat sökanden kanske ej obetydliga

kostnader.

På grund av vad sålunda anförts mot det ifrågasatta preklusionsförfarandet,

synes förslaget i denna del ej kunna tillstyrkas.

Med hänsyn till den stora nationalekonomiska betydelsen därav,

att den inom landet befintliga vattenkraften kommer till nyttig användning,

är det emellertid av vikt, att det hinder härför, som ligger i det

nuvarande osäkerhetstillståndet i avseende a äganderätten till strömfall,

snarast möjligt undanröjes. Såsom förut framhållits, gör sig nämnda

osäkerhet rörande äganderätten till strömfall gällande dels i föihållandet

mellan ägare av strandfastighet och det skifteslag, vartill strandfastigheten

hör, dels i förhållandet mellan enskilda rättsägare och kronan.

1 förra fallet beror osäkerheten huvudsakligen på den otydlighet, beträffande

vattenområdens behandling, som i stor omfattning vidlåder

äldre skifteshandlingar. I förhållandet mellan enskilda och kronan ät

osäkerhetstillståndet väsentligen beroende på den oklarhet, som till följd

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.

av den historiska utvecklingen kan sägas råda i fråga om betydelsen

av vissa anspråk, vilka beträffande vattenområden från kronans sida

göras gällande på annan grund än strandäganderätt. Ett medel att i

särskilda fall påskynda hävandet av ifrågavarande osäkerhetstillstånd kan

vara, att vederbörande rättsägare berättigas att i större omfattning, än

eljest är rättsligen medgivet, genom fastställelsetalan hos domstol påkalla

prövning av motsidans anspråk. I förslaget har även denna utväg

jämsides med det föreslagna preklusionsförfarandet anlitats genom stadgandena

i 8 §. Då vattenkraftens tillgodogörande i stort sett är ett

för hela landet synnerligen viktigt intresse, synes för befrämjande av

detta intresse en utsträckning av rätten att anhängiggöra fastställelsetalan

vara befogad, under förutsättning att den undantagslagstiftning, som en

sådan utsträckning innebär, icke göres mera omfattande, än för vinnande

av dess ändamål kräves, och att i fråga om rätten att väcka talan eu

rättsägare icke obehörigen gynnas framför en annan.

Härvid synes då först och främst föremålet för en talan av ifrågavarande

art böra begränsas till strömfall och sådana delar av det vattendrag,

däri strömfallet är beläget, som behöva användas för tillgodogörande

av strömfallet. Endast i fråga om sådant vatten gör sig det nationalekonomiska

intresse, som ovan berörts, gällande med erforderlig styrka.

Det närmare bestämmandet av gränserna för ett omtvistat område torde

få bero på utredning av vederbörande parter i varje särskilt fall.

Vad beträffar de rättsägare, vilka kunna ifrågakomma att erhålla

utsträckt rätt till anställande av fastställelsetalan, synes i förhållande

mellan strandägare och skifteslag sådan rätt rättvisligen icke kunna

tillerkännas allenast endera parten. Redan enligt nu gällande rätt torde

i allmänhet en av strandägare mot skifteslag eller tvärtom av skifteslag

mot strandägare anhängiggjord talan angående äganderätt till vatten

icke kunna avvisas såsom en otillåten fastställelsetalan. Men i något

enstaka fall kunde måhända förhållandena gestalta sig så, att domstolen

komme till ett sådant slut. En bestämmelse om rätt till fastställelsetalan

för klargörande av rättsförhållandet mellan strandägare och skifteslag torde

följaktligen ej vara alldeles obehövlig. Emellertid torde, såsom ovan antytts,

rättvisan kräva, att därvid samma rätt gives vardera parten. Det bör således,

för den händelse vid skifte uttrycklig bestämmelse icke givits

rörande till skifteslaget hörande vattenområde, varom nu är fråga, medgivas

såväl ägaren av den fastighet, vilken stranden tillskiftats, som

ock skifteslagets övriga delägare att efter stämning å vederparten underställa

fragan om äganderätten till vattenområdet domstols prövning. Ena
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

hända rätt bör också tillerkännas den, som genom avsöndring fått endera

sidans rätt till vattenområdet på sig överlåten.

I förhållande mellan enskild rättsägare och kronan lära däremot

sällan sådana omständigheter förekomma, att domstolarna skulle anse

nu gällande rätt tillåta eu fastställelsetalan av den enskilde. Då emellertid,

enligt vad ovan anförts, fog torde förefinnas för medgivande åt

enskild rättsägare att beträffande vattenområde av nu ifrågavarande

beskaffenhet mot kronan anställa fastställelsetalan för prövning av anspråk,

som av kronan grundas på annat förhållande än strandäganderätt,

svnas lagbestämmelser härom böra utfärdas. Rätt att anställa

sådan talan synes böra i fråga om vattenområde, som vid skiftesförrättning

tillagts viss ägolott, tillerkännas ägolottens ägare, men beträffande

område, som vid skifte lämnats odelat, tillkomma skifteslaget. Beträffande

vattenområde utanför oskiftad fastighet, som av ålder utgjort

ett skifteslag för sig, bör rätten att anställa talan naturligen tillkomma

ägaren av nämnda fastighet. Åven i de nu avsedda fallen bör, där

vattenområde blivit föremål för avsöndring, ägaren av den avsöndrade

lägenheten få utöva den rätt till talan, som eljest skulle tillkommit stamfastighetens

ägare.

Därest det remitterade lagförslaget, på sätt nu antytts, inskränkes

till att avse rätt till anställande av fastställelsetalan i vissa fall, lärer

det ej kunna ifrågakomma att för dylika speciella fall meddela några

särskilda föreskrifter om delgivning av stämning. Ej heller torde för

sådan händelse bestämmelser i de ämnen, som beröras i 9 § andra

stycket och 10 § av förslaget, vara lämpliga eller behövliga, lika litet

som någon särskild föreskrift angående tiden för lagens ikraftträdande

torde vara erforderlig. Däremot torde under nämnda förutsättning krävas

ändring av förslagets rubrik.

Justitierådet Sjögren:

Det remitterade förslaget har ursprungligen ingått i den serie av

förslag till vattenlagstiftning, som utarbetats av de s. k. vattenrättsoch

dikningslagskommittéerna. Då ett på grundvalen av dessa kommittéers

betänkande utarbetat förslag till ny lagstiftning på ifrågavarande

område icke nu föreligger till granskning, uppstå särskilda svårigheter

vid förevarande förslags bedömande. Så hava i 2 kap. 22 24

§§ samt 12 kap. 11 § av berörda kommittéers förslag till vattenlag

upptagits preklusionsbestämmelser, som, ehuru mindre långt gående,

dock till sitt allmänna syfte äro likartade med de nu föreslagna. Då

nämnda bestämmelser avse redan bebyggda strömfall, men föreliggande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

förslag ursprungligen i främsta rummet åsyftat strömfall, som ännu

icke tagits i bruk, hade det varit önskvärt, att samtliga dessa preklusionsbestämmelser

kunnat bliva föremål för bedömande i ett sammanhang.

Räckvidden och behovet av nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärd

hade då kunnat tillförlitligare utrönas.

Vidare kan mot utbrytningen av nu förevarande förslag anmärkas,

att detsamma i vissa delar grundar sig på den i lagberedningens

år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk föreliggande utredningen om

gränsbestämning i vattendrag, men i andra avseenden avviker från

samma utrednings resultat. Då lagberedningens förslag icke i motsvarande

delar ännu undergått någon granskning, måste anmärkta förhållande

medföra särskilda svårigheter vid förslagets bedömande. Visserligen

är det uppenbart, att avsikten icke varit att föregripa revisionen

av jordabalken i berörda delar, men denna avsikt har icke kunnat fullt

genomföras. Att så är förhållandet, torde framgå av de i 1 § föreslagna

stadgandena angående gränserna för det område, för vilket

preklusionen skulle gälla.

Oklart är också förevarande förslags förhållande till den i lagberedningens

ovan omförmälda förslag framlagda åsikt, att icke strandägarna

såsom sådana, utan skiftesdelägarna samfält äga rätten till

vattenområdet, där ej av skifteshandlingarna framgår, att nämnda område

ingått i skiftet. Ett preklusionsförfarande av nu ifrågasatta art

kunde, så vitt det är riktat mot skiftesdelägarna, motiveras genom

angelägenheten att minska den med lagberedningens ståndpunkt förenade

faran för de intressen, som äro beroende därav, att rätten till

vattnet, där ej annat framgår av skifteshandlingarna, ansetts tillkomma

strandägarna. Detta skulle innebära, att skiftesdelägarnas rätt väl principiellt

kunde godkännas, men i verkligheten åtminstone i ett avsevärt

antal fall vore så svag och i det allmänna rättsmedvetandet så fördunklad,

att samma rätt lämpligen borde göras till föremål för preklusion.

Men med en dylik motivering kan förslaget icke gärna antagas,

förr än lagberedningens förslag prövats. Vad sålunda är sagt gäller

om de fall, då skifteshandlingarna icke lämna någon som helst ledningför

avgörandet av frågan om rätten till vattenområdet. Vidkommande

dessa fall skulle ett godkännande av nu föreliggande förslag innebära,

att lagstiftaren åtminstone tills vidare skulle underlåta att lösa en

principfråga, som bör av honom avgöras. I stället skulle bördan läggas

på den enskildes initiativ och på domstolarna.

Vad åter angår de fall, då skifteshandlingarna innehålla en viss,

om ock mer eller mindre ofullständig, ledning, och sålunda avgörandet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

i tvist mellan strandägaren, å ena, och skiftesdelägarna, å andra sidan,

i första hand beror av en tolkning av skifteshandlingarna, synes —

åtminstone så länge lagstiftaren icke avgjort principfrågan — ett preklusionsförfarande

lika litet grundat. Det är i dessa fall tydligen omöjligt

att på förhand taga ståndpunkt för vare sig strandägare eller skiftesdelägare.

Någon giltig grund, varför preklusion skulle givas till strandägarens

förmån, synes icke kunna anföras. Själva besittningsförhållandet,

som måhända kunde anses utgöra en dylik grund, kan vara osäkert.

I och för sig kan besittningen av vattenområdet i vissa fall anses tillkomma

skiftesdelägarna lika väl som strandägaren. Här föreligger,

beträffande skifteshandlingarna, i främsta rummet en vanlig tolkningsfråga,

vilken åtminstone för närvarande icke mer än andra dylika synes

böra göras till föremål för preklusion.

Vidkommande det remitterade förslagets ställning till de anspråk,

som kronan oberoende av strand ägarerätt kan äga till vissa vattenområden,

må anmärkas, att sedan kronan under senaste år väckt ett

flertal rättegångar för att hävda sina anspråk och för sådant ändamål

låtit verkställa de mest ingående utredningar, man icke gärna, innan

dessa rättegångar blivit avgjorda, synes kunna i strandägarnas intresse

införa ett mot kronans anspråk riktat preklusionsförfarande. Ett dylikt

preklusionsförfarande skulle här likasom i fråga om skiftesdelägarnas anspråk

kunna motiveras därmed, att kronan i ett avsevärt antal fall, principiellt

sett, kunde antagas hava en rätt, men att denna rätt vore så

svag och i det allmänna rättsmedvetandet så fördunklad, att preklusionsförfarandet

vore påkallat. Men huru härmed i verkligheten förhåller

sig, kan för närvarande — innan knappast något enda dylikt mål av

mera typisk art blivit slutligen avgjort — svårligen tillförlitligt överskådas

och bedömas. Kammarkollegium har ock ifrågasatt, att det föreslagna

preklusionsförfarandet tills vidare icke skulle äga tillämpning å

kronans strömfall. Också torde det vara sällsynt, att staten inför ett

preklusionsförfarande, särskilt riktat mot dess egna anspråk. Utomordentligt

starka skäl måste i allt fall förebringas till stöd för en d}dik mot

kronan riktad lagstiftningsåtgärd. Då staten i äldre tid någon gånginfört

ett särskilt preklusionsförfarande för reglering av rättsförhållandet

mellan kronan och enskilda, synes lagstiftaren hava ansett, att en eventuellt

förhandenvarande rättsosäkerhet icke skulle lända de enskilda, utan

kronan till fördel. Ett exempel härpå förekommer i k. br. den 16 mars

1824 (kammarkoll. cirk. den 14 april s. å.) angående en förändrad

reglering med kronoskogarna och allmänningarna i riket.

Eu sammanfattning av vad sålunda anförts synes giva följande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

resultat. Den rättsosäkerhet, som avser strandägarnas rätt mot skiftesdelägarna,

bör för de fall, då skifteshandlingarna icke lämna någon

ledning, hävas genom en lagstiftning, som till ledning för domstolarna

avgör rättsfrågan. En sådan lagstiftning skulle bliva av eu viss betydelse

även för de fall, då skifteshandlingarna väl lämna någon ledning,

men denna är otillräcklig. Den rättsosäkerhet åter, som beror av kronans

anspråk, bör så vitt möjligt hävas genom fullföljd av anhängiga

rättegångar i typiska fall. Huruvida därefter i de hänseenden, varom

fråga är, kommer att kvarstå någon rättsosäkerhet, som påkallar särskilda

lagstiftningsåtgärder, kan tydligen icke nu bedömas.

Vidkommande förslagets detaljer, så vitt de avse preklusionsförfarandet,

föranleda i detta sammanhang huvudsakligen de i 1 § meddelade

bestämmelserna några erinringar.

Vid bestämmande av det vattenområde, för vilket preklusion skulle

gälla, har man i 1 § förbigått det fall, att å stränderna eller å öar och

holmar finnas märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen i vattnet

mellan skilda skifteslag. I sådant fall skall enligt lagberedningens förslag,

som i detta avseende torde överensstämma med gällande rätt, dessa

märken äga vitsord. Enligt förevarande förslag åter inträder här såsom

grund för preklusionsförfarandet omedelbart lagberedningens subsidiära

regel i 2 kap. 4 §, som tillerkänner strand ägaren rätten till den

del av vattenområdet, som ligger fastighetens strand närmast. Emellertid

är det, såsom i motiveringen av förevarande förslag framhållits, icke likgiltigt,

vilken gräns som väljes. Med hänsyn till vad sålunda blivit

anfört torde förslaget icke böra antagas utan närmare undersökning dels

av gällande rätts ståndpunkt i förenämnda avseende, dels ock av ovanberörda

regels giltighet.

Lagberedningens subsidiära regel skall enligt 1 § tillämpas även

inom skifteslaget. Anledningen härtill torde vara, att sökandens anspråk

gent emot delägarna i samma skifteslag vilar på den förutsättningen,

att vattendraget blivit jämte marken skiftat. Lagberedningen har emellertid,

såsom ovan nämnts, för de fall, då frågan icke är beroende av

tolkning av skifteshandlingarna, sökt göra gällande en motsatt ståndpunkt.

Naturligtvis har man i förslaget icke velat definitivt företräda

den ståndpunkt, som strandägaren intager, men såsom grund för preklusinnsförfarandet

har man valt strandägarens ståndpunkt. Det borde dock

först närmare undersökas, huruvida den förmån, som härmed givits åt

strandägaren, verkligen är gentemot skiftesdelägarna befogad. Men en

undersökning härutinnan innebär tillika en prövning av lagberedningens

åsikt, vilken icke nu föreligger till granskning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Då, enligt vad sålunda framhållits, förutsättningarna för ett preklusionsförfarande

av ifrågasatta art icke nu föreligga, nödgas jag avstyrka

förevarande förslag, såvitt det avser att meddela bestämmelser om

preklusion.

I 8 § av förslaget bär meddelats ett stadgande, som icke berör

preklusionsförfarandet, utan är fristående gentemot förslagets bestämmelser

i övrigt.

Såvitt detta stadgande giver strandägaren rätt till fastställelsetalan,

kan anmärkas, att förslaget går längre än enligt allmänna rättsgrundsatser

anses tillåtet. Fastställelsetalan tillåtes icke, med mindre käranden

i varje särskilt fall gitter visa, att ban bar ett s. k. rättsligt intresse

av en fastställelsedom. Härmed förstås en dom, som fastslår rättsförhållandets

existens eller icke-existens redan på en tidpunkt, då prestation

eller ändring av besittningsförhållande icke kräves. Det rättsliga intresset

att så att säga på förband få en dom angående existensen eller

icke-existensen av ett rättsförhållande anses med nödvändighet förutsätta

ett sådant förfarande från den instämdes sida, att därav . en viss

osäkerhet kan anses hava uppstått i fråga om den rättsställning, som

en person (käranden i fastställelseprocessen) intager till viss annan person

(svaranden i samma process).

Vad först angår möjligheten av en fastställelseprocess emellan

strandägaren, å ena, och skiftesdelägarna, a andra sidan, angående

rätten till vattenområdet, synas även efter nu rådande rättsuppfattning

ganska ringa fordringar böra uppställas för talans upptagande. Om

skiftesdelägarna instämma strandägaren, lärer i regel sådan talan utan

särskild prövning kunna upptagas. Och om strandfastighetens ägare

instämmer skiftesdelägarna, synes hinder för frågans prövning icke heller

böra möta, där skiftesdelägarnas förhållande givit någon rimlig anledningtill

talans anställande. Det har icke i förslagets motivering uppgivits, att

domstolarna i något sådant tall vägrat att upptaga saken till prövning.

Det kunde dock tänkas, att en lagstiftning i ämnet, sådan som den nu

föreslagna, skulle framkalla rättegångar i stor utsträckning. Mot en

sådan fara föreligger för närvarande ett korrektiv i den prövningsrätt,

som måste anses tillkomma domstolen. Det kan ock ifrågasättas, huruvida

det är lämpligt att bereda ökade tilltällen till dylika rättegångar

nu, innan lagstiftaren tagit ståndpunkt till den principfråga, av vilkens

besvarande utgången icke sällan är beroende. Jag måste av- dessa skäl

ställa mig tveksam inför en lagstiftning, som utan avseende å förhandenvaron

av rättsligt intresse, d. v. s. utan någon av motparten given anBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 166 höft. (Nr 184.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ledning, medger rätt till fastställelsetalan mellan strandägaren, å ena,

och skiftesdelägarna, å andra sidan.

Av större betydelse vore det att bereda strandägaren, resp. skiftesdelägarna

rätt till fastställelsetalan mot kronan. Det lärer emellertid

icke kunna uppställas någon allmän regel, som skulle angiva arten

av det förfarande eller förhållande från kronans sida, som vore tillräcklig

anledning för domstolen att medgiva strandägaren, resp. skiftesdelägarna

rätt till fastställelsetalan. Därest åter i lag’ föreskreves,

att sådan talan skulle upptagas utan avseende å förbanden varande

rättsligt intresse av en fastställelsedom, vore detta en bestämd avvikelse

från allmänt vedertagna rättsgrundsatser. Till stöd för en dylik

avvikelse kunde emellertid anföras, att fråga är om tolkning av långt

tillbaka i tiden liggande författningar eller beslut av myndigheter

eller av tjänstemän, för vilkas åtgärder, där de varit bristfälliga, staten

icke bör undandraga sig en viss ansvarighet, då berörda författningar,

beslut och åtgärder direkt avsett att begränsa kronans rätt mot

enskildas. I den mån en dylik långt tillbaka i tiden fallande gränsbestämning

numera visat sig bristfällig eller otydlig, och i följd

därav uppstått eu för de enskilda tryckande rättsosäkerhet, synes det

billigt, att de enskilda, utan hinder av vanliga processuella regler, må

äga att mot kronan påkalla domstols avgörande, då annan utväg för

rättssäkerhets vinnande icke står till buds. Rätten till fastställelsetalan

borde dock tillkomma strandägaren, resp. skiftesdelägarna allenast i fråga

om strömfall, däri inbegripet rinnande vatten i övrigt, som för strömfallets

tillgodogörande vore erforderligt. En närmare begränsning av

vattenområdet än sålunda antytts skulle icke vara erforderlig för talans

anställande. Rätt till fastställelsetalan skulle tillkomma strandägaren,

resp. skiftesdelägarna såsom sadana utan avseende därpå, huruvida

kronan givit särskild anledning till talans anställande. Ett korrektiv

mot missbruk av en så vidsträckt rätt till fastställelsetalan mot kronan

gives endast däri, att hänsynen till rättegångskostnaderna kunde tänkas

verka avhållande, men detta korrektiv är svagt. Måhända kunde i anledning

härav rätten till fastställelsetalan begränsas till de fall, då skifteslaget

varit föremål för avvittring, eller det hemman, till vilket strandfastigheten

hör, blivit skatteköpt. Man skulle på detta sätt träffa de,

praktiskt sett, viktigaste fallen. En dylik begränsning av rätten till

fastställelsetalan skulle ock bäst överensstämma med den motivering, på

vilken undantagsbestämmelsen kan grundas.

Ehuru, på sätt ovan anförts, en fastställelsetalan av den art, som i

8 § av det remitterade förslaget avses, kan mer eller mindre skarpt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

begränsas, torde en omarbetning av stadgandet vara framför allt nödig

i syfte att inskränka dess tillämpning att omfatta allenast rätten till

strömfall.

Vidkommande detaljer, som äro av betydelse även för rätten till

fastställelsetalan, får jag anmärka, att enligt min mening tillräckliga

skäl icke föreligga för stadgandet i 9 § andra stycket, icke heller för

den i 10 § föreslagna bestämmelsen, att vad i lagen finnes stadgat beträffande

ägare av fastighet skall gälla jämväl i fråga om den, som

med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan

eller allmän inrättning. Ett stadgande, varigenom med ägare av fastighet

likställes den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom, torde

vara överflödigt.

Regeringsrådet Palmgren:

Angelägenheten att utnyttja vattenkraften i landets strömfall för

näringsverksamhetens befrämjande och för att i möjligaste mån minska

vårt beroende av utländskt bränsle är enligt min mening så stor, att

de på staten ankommande åtgärder, som erfordras för säkerställandet därav,

skyndsammast böra vidtagas. Såsom erfarenheten visat, är det enskilda

initiativet för vattenfalls utbyggande för närvarande väsentligen förlamat

på grund av den osäkerhet, som anses råda i fråga om rätten

till vattnet. Kostnaderna för vattenkraftens utnyttjande äro Bå betydande,

att intressenter och kreditgivare icke kunna tänkas villiga att

nedlägga dem utan garanti mot risken att genom eventuell rättegång

om vattenrätten förlora de utförda byggnaderna. De i det remitterade

förslaget framlagda stadgandena om rätt att genom fastställelsetalan hos

domstol påkalla prövning av vissa motsatta anspråk på vattnet skulle

givetvis vara ägnade att i avsevärd grad bereda önskvärd trygghet.

Men å andra sidan skulle fullständig trygghet, så lånyt lag förmår, mot

samtliga mer eller mindre kända elh-r alldeles okända anspråk vinnas

genom det ifrågasatta preklusionsförfarandet. Vid dettas anordnande

synes mig förslaget hava vidtagit alla skäligen erforderliga åtgärder för

att bringa det gjorda påståendet om äganderätt till vattnet till deras

kännedom, som kunna antagas hava motsatt anspråk, och jämväl i övrigt

hava tillfredsställande iakttagit deras intressen. Vid sådant förhållande

och med hänsyn därtill att även rättspraxis lärer i tvivelaktiga fall ställa

sig på strandägarens sida torde möjligheten av en tolkning därhän, att medgivande

av ett dylikt preklusionsförfarande skulle innebära ett ställningstagande

till vissa stadganden i ett annat lagförslag, icke böra få utgöra

hinder för preklusionsförfarandets införande, likasom den omständighe
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

ten, att detsamma systematiskt icke i allo överensstämmer med förut i

vår rätt införda institut, ej synes mig böra erhålla avgörande betydelse.

Jag anser mig därför icke kunna avstyrka införande i enlighet med förslagets

huvudgrunder av ett preklusionsförfarande, så vitt angår strömfall.

Därest, såsom inom lagrådet blivit ifrågasatt, den nu föreslagna

lagstiftningen inskränkes till medgivande av fastställelsetalan, ansluter

jag mig med avseende därå i allt väsentligt till vad justitieråden Bergman

och Dyberg härom anfört.

Ur protokollet

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

58

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets

den 24 innevarande april avgivna utlåtande över det den 5 mars

1915 till lagrådet remitterade förslaget till lag om särskild prövning av

strandägares rätt till vattenområde invid stranden.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Såsom

av den lämnade redogörelsen framgår, hava lagrådets

flesta ledamöter avstyrkt det remitterade lörslaget, i vad detta avser

införande av ett särskilt preklusionsförfarande till vinnande av det med

den ifrågasatta lagstiftningen åsyftade ändamålet, Detta avstyrkande

har grundats huvudsakligen på principiella betänkligheter, av vilka den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

mest betydelsefulla torde vara den, att genom de föreslagna bestämmelserna

ett föregripande kunde anses i viss mån ske av prövningen av

lagberedningens förslag till jordabalk. Två av lagrådets ledamöter hava

såsom ytterligare skäl för sitt avstyrkande framhållit, att det syntes

kunna starkt ifrågasättas, huruvida preklusionsförfarandet kunde, såvitt

fråga vore om strömfall, antagas komma att utan åtföljande rättegång''

medföra den trygghet man avsett att bereda strandägaren; det vore

nämligen icke att förvänta, åtminstone då strömfallet ej vore av alltför

obetydligt värde, att de, mot vilka förfarandet egentligen riktades, eller

å ena sidan delägarna i det skifteslag, till vilket strandfastigheten hörde,

och å den andra kronan skulle, där frågan om den bättre rätten till

fallet vore i någon mån tvivelaktig, underlåta att i anledning av den

utfärdade kallelsen anmäla anspråk på fallet och därigenom bevara rätten

att få anspråket prövat av domstol. Det sålunda gjorda uttalandet synes

mig innebära ett väsentligt underskattande av den praktiska betydelse

ett preklusionsförfarande i det förevarande hänseendet skulle äga. Åven

bortsett från de anspråk, som — låt vara allenast i sällsynta undantagsfall

kunna tänkas förekomma från annat håll än skiftesdelägarnas

eller kronans sida och mot vilka trygghet skulle kunna vinnas genom

preklusionsförfarande, kan jag icke finna annat, än att ett dylikt förfarande

vid många tillfällen skulle bliva till gagn såsom medel att utan

rättegång undanröja förefintlig ovisshet. Såväl skiftesdelägarna som

den myndighet, vilken har att tillvarataga kronans rätt, skulle i preklusionskallelsen

med dess föreläggande av en jämförelsevis lång besinningstid

finna en direkt maning att först efter en noggrann undersökning

och ett vägande av skälen för och emot träffa avgörande i frågan,

huruvida anmälan om anspråk borde göras eller icke; och det ligger,

synes det mig, icke något oberättigat i det antagandet, att sagda övervägande

mången gång skulle leda därhän, att vederbörande hellre uppgåve

en tvivelaktig rätt än påtoge sig risken att få utbetala dryga

rättegångskostnader.

Ehuru jag således anser, att det föreslagna preklusionsförfarandet

i många fall skulle vara ägnat att åstadkomma den åsyftade tryggheten

för strandägaren utan att rättegång behövde tillgripas, torde dock med

hänsyn till vad av lagrådets flesta ledamöter i övrigt anförts mot ett

dylikt förfarande tanken på detta böra åtminstone för närvarande förfalla.

Mahända kan det framdeles i sammanhang med eller efter prövningen

av de bestämmelser angående ägogränser i vatten, vilka innehållas i

lagberedningens om förmälda förslag, befinnas lämpligt att i en eller

annan form återupptaga tanken.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.

Det remitterade förslaget innehöll, förutom de antydda bestämmelserna

om preklusionsförfarande, ett stadgande i 8 § innefattande medgivande

för strandägare att, även om han icke enligt vanliga processuella

regler skulle vara berättigad därtill, efter stämning hos domstol påkalla

prövning av sitt anspråk på bättre rätt i förhållande till viss motpart

med avseende på vattenområdet vid stranden. I lagrådets utlåtande beträffande

denna del av förslaget har hänsyn tagits allenast till dels förhållandet

mellan ägare av en strandfastighet och det skifteslag, vartill

strandfastigheten hör, och dels förhållandet mellan enskilda rättsägare

och kronan. Endast i förhållande mellan nämnda parter har lagrådet

ansett en sådan ovisshet beträffande äganderätten till vattenområden finnas,

att särskilda lagstiftningsåtgärder kunna erfordras till ovisshetens

undanröjande. Två av lagrådets ledamöter, med vilka en av de övriga

ledamöterna beträffande förevarande del i allt väsentligt anslutit sig,

hava med hänsyn till befrämjandet av det för hela landet synnerligen

viktiga intresse, som ligger däri, att landets vattenkraft kommer till

nyttig användning, funnit en utsträckning av rätten att anhängiggöra

fastställelsetalan vara befogad. En ledamot — som i likhet med lagrådets

övriga ledamöter erinrat därom, att även efter rådande rättsuppfattning

ganska ringa fordringar syntes böra uppställas för upptagande

av en fastställelsetalan mellan strandägaren å ena och skiftesdelägarna

å den andra sidan angående rätt till vattenområde — har, utan att

direkt avstyrka förslaget i förevarande del, ställt sig tveksam inför en

lagstiftning, som ytterligare skulle utsträcka rätten till dylik talan mellan

nyssnämnda parter, samt i fråga om rätt för strandägaren resp. skiftesdelägarna

att mot kronan anhängiggöra fastställelsetalan framkastat tanken

på en begränsning sålunda, att denna rätt skulle gälla allenast i de fall,

då skifteslaget varit föremål för avvittring eller det hemman, till vilket

strandfastigheten hörde, blivit skatteköpt.

Samtliga ledamöter i lagrådet hava varit ense därom, att föremålet

för en talan av ifrågavarande art bör begränsas till strömfall och sådana

delar av det vattendrag, däri strömfallet är beläget, som behöva användas

för strömfallets tillgodogörande. Av lagrådets flesta ledamöter har

vidare framhållits, att i förhållande mellan strandägare och skifteslag

den utsträckta rätten till anställande av fastställelsetalan bör tillerkännas

båda parterna. Rörande det närmare innehåll, som i övrigt bör givas

åt bestämmelserna angående dylik talan, hava nyssnämnda ledamöter

jämväl utlåtit sig.

Behovet därav, att något åtgöres för att underlätta hävandet av

den osäkerhet, som råder med avseende på äganderätten till strömfall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

och som utgör ett av de största hindren för tillgodogörandet av landets

ännu outnyttjade vattenkraft, har med styrka framhållits av de kommittéer,

vilka utarbetat det förslag, som ligger till grund för det remitterade

lagförslaget, och har även av mig vid ärendets föregående

behandling understrukits. Lagrådets flesta ledamöter hava också, på

sätt förut antytts, funnit det befogat att genom medgivande av rätt till

fastställelsetalan påskynda undanröjandet av sagda osäkerhetstillstånd.

Den av en ledamot i lagrådet uttalade tvekan i avseende på det lämpliga

att i förhållande mellan strandägaren och skiftesdelägarna medgiva

en dylik rätt utan någon begränsning anser jag så mycket mindre böra

hindra antagandet av en lagstiftning i nyssnämnda hänseende, som

gällande rättspraxis, enligt vad inom lagrådet vitsordats, i allmänhet

torde tillåta upptagande av en mellan strandägare och skifteslag förd

talan angående äganderätt till vattenområde och ett generellt medgivande

till dylik talan sagda parter emellan till följd därav icke synes medföra

synnerligen stor ändring i redan rådande förhållanden. Den av omför - mälde ledamot ifrågasatta begränsningen av rätt till fastställelsetalan

mot kronan kan jag icke heller anse vara från kronans synpunkt

behövlig eller med hänsyn till syftemålet med den ifrågasatta lagstiftningen

lämplig, synnerligast som de grunder, varpå kronan stöder

äganderättsanspråk på strömfall, som äro i enskildes besittning, ofta,

så att säga, gå in i varandra och åberopas jämsides beträffande

samma fall.

Med anledning av de utav lagrådet eller dess flesta ledamöter

framställda anmärkningar har jag låtit omarbeta det remitterade förslaget

i förevarande del; och jag bär härvid funnit mig böra efterkomma

lagrådets hemställan i avseende på tillämpningsområdet för bestämmelserna

angående fastställelsetalan. Dessa hava således blivit avfattade

på sådant sätt, att de komma att gälla blott i fråga om strömfall jämte

de intill ett sådant gränsande delar av ett vattendrag och endast i förhållande

mellan dels ägare av strandfastighet och delägarna i det skifteslag,

vartill strandfastigheten hör, dels ock enskilda rättsägare och kronan.

Till utmärkande därav, att bestämmelserna skola vara tillämpliga

även beträffande vissa andra delar av ett vattendrag än strömfall, har

valts det uttrycket, att lageus stadganden förklarats skola gälla jämväl

i fråga om »sådan del av vattendrag, som beröres av anordningar för

tillgodogörande av strömfall i vattendraget». Härmed avses i främsta

rummet de delar av ett vattendrag (älv, ström, å eller bäck), som äro

belägna mellan två eller flera fall eller forsar, vilkas vattenkraft lämpligen

bör i ett sammanhang tillgodogöras. Förhållandena kunna emel
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majte Nåd. Proposition Nr 184.

lertid stundom vara sådana, att det kan befinnas lämpligt att genom

dammanordningar vid ett strömfall tillgodogöra även den fallhöjd, som

representeras av den naturliga lutningen å viss sträcka i vattendraget,

utan att det kan bliva tal om annat strömfall än det, där dämningsanordningarna

vidtagas. Jämväl beträffande sådan del av ett vattendrag

kan det vara av vikt, att strömfallsägaren har tillfälle förskaffa sig

trygghet mot annans äganderättsanspråk. Detsamma kan ock gälla i

fråga om viss del nedanför ett strömfall.

Vad av lagrådets flesta ledamöter i övrigt anförts såväl beträffande

innehållet i de förevarande bestämmelserna som oek i fråga om stadgandena

i 9 § andra stycket och 10 § i det remitterade förslaget, rubriken

till lagförslaget och tiden för lagens ikraftträdande har vid omarbetningen

iakttagits.))

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det avgivna

yttrandet avfattat förslag till lag om talan i viss ordning angående

rätt till strömfall och hemställde, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

1 denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t

Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas

proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 106 käft. (Nr 184).

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall. a1 i texten
  2. LU 1915:55 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall, dels ock i ämnet väckt motion s. 1 i texten