Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901

1915-01-29 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:24, Med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10

och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901; given

Stockholms slott den 29 januari 1915.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över bilagda förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av

§§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901; och vill Kungl.

Maj:t, efter mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

av samma förslag och förordna om utfärdande av författning i

ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen

med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 18 höft. (Nr 24.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan

den 18 oktober 1901.

§ io.

Mom. 1. Vid varje lasarett skola finnas:

1. en direktion, utsedd på sätt i § 13 sägs;

2. en läkare, som utses i den ordning § 21 stadgar;

3. en syssloman, tillsatt i enlighet med § 34;

4. en av direktionen antagen prästman, som vid lasarettet biträder

i vad till hans ämbete hörer;

5. nödig sjukvårdsbetjäning, som läkaren äger tillsätta och entlediga,

dock med skyldighet att vid nästkommande direktionssammanträde

därom göra anmälan, samt nödig ekonomibetjäning, vars antagande och

entledigande tillhör direktionen.

Mom. 2. Avlöning till tjänstemän och betjäning utgår enligt stat,

som efter förslag av direktionen bestämmes av landstinget.

Finner direktionen ändring i de fastställda avlöning sbeloppen nödig,

och kan ej lämpligen landstingets sammanträde avvaktas, äger direktionen

i ämnet fatta beslut, som länder till efterrättelse, intill dess frågan

blivit av landstinget prövad.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare äger landstinget befogenhet

att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget

kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt

att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller lasar

ettsav delning med minst 50 sjuksängar icke må utom, lasarettets område

utöva dylik praktik med undantag av:

opaginerad Kontrollera mot PDF

,3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

1) konsultation pa annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare icke är

att tillgå eller där lasarettsläkaren på grund av sin utbildning eller sin

verksamhet såsom lasar ettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva

enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med

mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än

ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas

Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Mom. 3. För dem av de i mom. 1 nämnda tjänstemän och betjäning,

som icke på grund av andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande

av pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring vid lasarettet och som

en längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden samt av ålder

eller sjukdom eller under tjänstgöring ådragen skada nödgas lämna

sin befattning, äger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp

för återstående livstid, vilket i mån av förtjänst och behov prövas

skäligt.

Mom. 4. För beredande av nödig vila åt läkare och sjukvårdsbetjäning

äger direktionen hos landstinget göra framställning om beviljande

åt dem av någon tids årlig semester.

§ 21.

Mom. 1. Lasarettsläkare utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag

av medicinalstyrelsen, och erfordras för behörighet till denna befattning

att, vid ansökningstidens utgång, hava efter vunnen legitimation bestritt

läkar- eller underläkartjänst under minst ett år vid lasarett eller därmed

jämförlig sjukvårdsinrättning.

Mom. 2. Vid inträffande ledighet av lasarettsläkarbefattning skall

direktionen ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända uppgift å de löneförmåner,

som komma att av befattningens nye innehavare åtnjutas, ävensom

d samtliga de villkor för avlöningens åtnjutande, som jämlikt §10 må

hava föreskrivits.

Sedan dylik uppgift inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,

som bör införas i allmänna tidningarna tre gånger, tillkännagiva,

att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till befattningen skall före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången

varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen ingivas; börande i kungörelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

särskilt angivas dels löneförmånerna dels ock de för dessas åtnjutande

bestämda villkor.

Efter ansökningstidens utgång skall medicinalstyrelsen pröva de sökandes

behörighet och, med avseende fäst å deras ådagalagda skicklighet

och förtjänst, varvid särskilt bör tagas i betraktande förutgången

berömlig tjänstgöring å sjukhus, å förslag uppföra tre sökande, om så

många anmält sig och funnits behöriga.

Förslag och ansökningshandlingar skola därefter ofördröjligen översändas

till lasarettsdirektionen, som äger att till förmån för någon av

de sökande, som funnits behöriga, avgiva sitt förord, däröver klagan ej

må föras.

Sedan direktionen till medicinalstyrelsen inkommit med sitt förord,

skall styrelsen till Kungl. Maj:t insända samtliga tjänstens tillsättande

rörande handlingar jämte eget yttrande.

Mom. 3. Utnämnd lasarettsläkare är skyldig att inom en månad

efter utnämningsdagen tillträda sin tjänst samt att, sedan detta skett,

därom ofördröjligen göra anmälan hos såväl direktionens ordförande som

medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

5

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Majå Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Fkiis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennnersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Av medicinalstyrelsen har väckts fråga om ändrad lydelse av §§

10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 i syfte att på närmare

angivet sätt reglera lasarettsläkarnas rätt att vid sidan av lasarettstjänsten

utöva enskild verksamhet.

Förslaget har föranletts av vissa utav Skaraborgs läns landsting

beslutade inskränkningar i lasarettsläkarnas inom länet rätt i nämnda

avseende och har närmast samband med frågan om återbesättande av

läkartjänsten vid länslasarettet i Lidköping, »lag torde därför till en

början höra lämna en redogörelse för vad i detta ärende huvudsakligen

förekommit.

Skaraborgs läns landsting tillsatte år 1906 en kommitté med uppdrag

att inkomma med förslag till omorganisation av underläkarbefattningarna

vid länets lasarett. Denna kommitté inkom med betänkande

till följande års landsting. I sammanhang med utlåtande angående

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

ändring med avseende på nämnda underläkarbefattningar ansåg sig

kommittén böra — utom sitt egentliga uppdrag — behandla även

andra förhållanden vid lasaretten. Kommittén påpekade, hurusom de

dåvarande otillräckliga lönerna för lasarettsläkarna tvingade dessa att

i alltför stor utsträckning ägna sig åt enskild praktik, variör de ofta

vore frånvarande från lasarettet dagligen eller flera gånger i veckan,

flera timmar varje gång. Då det syntes kommittén, att lasarettsläkarna

icke kunde tillförbindas avstå från enskild praktik i vidsträcktare mån,

än de själva funne nödigt, såvida icke den minskning i inkomst, som

härigenom skulle uppstå, gottgjordes dem genom en ganska avsevärd

höjning av den kontanta avlöningen, föreslog kommittén en betydlig höjning

av lasarettsläkarnas avlöningsförmåner. För åtnjutande av den högre

lönen ansåg kommittén, att vissa villkor borde uppställas, och hemställde

fördenskull om följande tillägg till då gällande bestämmelser om

sättet för lönens utgående: »Med undantag för konsultation, begärd av

annan läkare inom länet, må lasarettsläkare icke åtaga sig och utöva

enskild praktik utom lasarettets område.» — Vid ärendets behandling av

landstingets hälsovårdsutskott skärptes bestämmelserna än mera, så att

de av landstinget den 17 september 1907 slutligen fastställda villkoren

erhöllo följande lydelse: »Med undantag för konsultation, begärd av

annan läkare och vilken endast får ske i särskilda undantagsfall, må

lasarettsläkare icke utöva enskild praktik utom sjukhusets område, utom,

såsom förut sagts, i rent humanitära fall, och ej heller utan direktionens

särskilda medgivande åtaga sig enskilda uppdrag.» *)

Länets dåvarande lasarettsläkare förklarade sig villiga att^ underkasta

sig dessa bestämmelser om inskränkning i rätten till praktik utom

lasarettens område. Då medicinalstyrelsen fick kännedom om de av

landstinget för åtnjutande av lönen sålunda fastställda villkoren, inlade

emellertid styrelsen, som ansåg de genom villkoren gjorda inskränkningarna

i lasarettsläkarnas berörda rätt mindre lämpliga för sjukvården i

länet i dess helhet, i skrivelse den 30 mars 1908 sin gensaga mot sådana

villkors fastställande och anmodade Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länet att giva landstinget del av styrelsens betänkligheter, på

det att fråga om en modifiering av de fattade besluten måtte inom

landstinget tagas i övervägande. Landstinget ansåg sig emellertid ej

böra ändra sitt beslut.

fl Orden »såsom förut sagts» hänföra sig till följande uttalande i hälsovårdsutskottets

motivering: »Att i rent humanitärt hänseende utan ersättning \id hastiga

sjukdomsfall lämna läkarvård, då annan lämplig läkarvård saknas, kan naturligtvis

icke förnekas.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Sedan läkaren vid länslasarettet i Lidköping P. J. C. Lundgren

den 5 augusti 1909 avlidit, gjorde direktionen för lasarettet anmälan

därom hos medicinalstyrelsen och avlämnade tillika uppgift å de löneförmåner,

som utgingo till lasarettsläkaren, dock utan att därvid omnämna

ovanberörda, av landstinget beslutade villkor för avlöningsförmånernas

åtnjutande. I den av medicinalstyrelsen utfärdade kungörelse,

varigenom läkar be fattningen kungjordes till ansökning ledig, blevo

nyssnämnda villkor ej heller intagna. På grund härav anförde lasarettsdirektionen

i en till Kungl. Maj:t den 11 november 1909 ingiven skrift,

att det vore tvivelaktigt, om en sökande av ifrågavarande lasarettsläkartjänst

skulle vara skyldig att, därest lian utnämndes till tjänsten, underkasta

sig omförmälda, icke i behörig ordning kungjorda lönevillkor,

men att å andra sidan landstingets beslut i förevarande fall borde upprätthållas.

Direktionen anhöll därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga

den åtgärd, vartill Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna föranleda.

Till följd av remiss avgav medicinalstyrelsen underdånigt utlåtande i ärendet

den 15 december 1909 och framförde därvid samma betänkligheter

mot landstingets bestämmelser med avseende på lasarettsläkarnas rätt

till enskild praktik, som uttalats i förenämnda skrivelse till Kungl. Majrts

befällnmgshavande, samt hemställde, att, därest Kungl. Maj:t icke funne

någon åtgärd behövlig för ifrågavarande landstingsbesluts förändring,

lasarettsdirektionens underdåniga framställning icke måtte till någon

Kung]. Maj:ts åtgärd föranleda.

Genom nådigt brev den 4 februari 1910 anbefallde Kungl. Maj:t

därefter medicinalstyrelsen att i den ordning, § 21 mom. 2 av lasarettsstadgan

föreskreve, ånyo kungöra ifrågavarande läkartjänst till ansökning

ledig och därvid jämväl angiva ovanberörda, av landstinget beslutade

villkor för åtnjutande av de med tjänsten förenade avlöningsförmåner.

Sedermera anmälde medicinalstyrelsen i skrivelse den 22 april 1910,

att den av Kungl. Maj:t sålunda meddelade föreskrift blivit av medicinalstyrelsen

fullgjord, men att vid ansökningstidens utgång ingen sökande

anmält sig. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t genom nådigt

brev den 10 juni 1910 medicinalstyrelsen att i ovannämnda ordning

ännu en gång kungöra ifrågavarande lasarettsläkartjänst till ansökning

ledig med angivande av de utav landstinget beslutade villkor.

I skrivelse den 15 augusti 1910 meddelade därefter medicinalstyrelsen,

att styrelsen i enlighet med denna föreskrift ånyo kungjort

tjänsten till ansökan ledig, men att vid ansökningstidens utgång

ej heller då någon sökande anmält sig, i sammanhang varmed

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Medicinal
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

styrelsen anhöll om föreskrift, huru med ärendet vid sådan utgång skulle

förfaras. Med anledning av vad sålunda förekommit anbefallde Kungl.

Maj:t genom nådigt brev den 19 augusti 1910 Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länet att hos landstinget göra den framställning i ämnet,

vartill omständigheterna föranledde. På grund härav överlämnade Kungl.

Maj:ts befallningshavande med underdånig skrivelse den 11 november

1910 utdrag av det vid ifrågavarande ärendes behandling i landstinget

den 20 september 1910 förda protokoll, av vilket framgick, att landstinget

för sin del beslutat vidhålla sina förut i frågan fattade beslut

om lasarettsläkarnas tjänstgöring.

Till följd av remiss har medicinalstyrelsen häröver avgivit underdånigt

utlåtande av den 13 oktober 1911.

Efter en sammanfattning av vad förut i ärendet förekommit, yttrar

medicinalstyrelsen i detta utlåtande följande:

»I sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes framställning

talar 1910 års landsting ej längre om att vidhålla landstingets beslut angående villkoren

för den förhöjda lasarettsläkarlönens åtnjutande utan om vidhållande av landstingets

beslut angående lasarettsläkarnas tjänstgöring. Denna olikhet av ordalydelsen

motsvarar en verklig förändring i avseende på beslutets innebörd. Under det att beslutet

av år 1907 angående lasarettsläkarnas tjänstgöring endast var villkorligt och

bundet vid övergång till en högre avlöning, vill landstinget nu göra beslutets iakttagande

till villkor för befattningens erhållande och sannolikt även för dennas bibehållande

och således tillöka den av Kungl. Maj:t fastställda instruktionen med

ifrågavarande bestämmelser. Medicinalstyrelsen anser emellertid, att ett sådant tillägg

till lasarettsläkarinstruktionen icke lagligen kan ske, utan att Kungl. Maj:t prövat och

godkänt bestämmelserna. Mot de av landstinget fastslagna bestämmelsernas ordalydelse

och innebörd har emellertid medicinalstyrelsen en del anmärkningar att framställa.

I avseende på det sakliga i dessa anmärkningar får styrelsen hänvisa till sin

förenämnda underdåniga skrivelse den 15 december 1909 samt till styrelsens ovan
berörda

skrivelse av den 30 mars 1908 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs

län. Utom de sålunda framställda anmärkningarna vill styrelsen nu framhålla

det oriktiga i att vid villkorens formulering använda ett så otydligt uttryck som »humanitära

fall». Möjligen avses härmed sjukdoms- eller olycksfall under sådana förhållanden,

att det allmänt skulle betraktas som omänskligt, om en person, som kunde

hjälpa, nekade att göra det. Den mildring av villkoren, som torde vara ägnad att

ligga i medgivandet angående de »humanitära fallen», är enligt styrelsens åsikt en
dast

skenbar och av ingen betydelse. Ingen läkare skulle under de anförda förhållandena

underlåta att lämna den vård, han förmår, och den, som icke skulle göra

det, skulle därigenom otvivelaktigt utsätta sig för allmänt klander. Bestämmelsen är

alltså överflödig och genom tillägget »utan ersättning» i viss mån kränkande för hela

läkarkåren, då detta förutsätter, att utsikten till pekuniär ersättning skulle i sådant

fall kunna vara drivfjädern för en läkares handlande. — Skulle åter uttrycket »humanitär»

här anses hava ungefär samma betydelse som »ömmande», skulle under

undantaget falla en mycket större del av de sjukdoms- och olycksfall, som behöva

läkarvård, och särskilt torde väl samtliga konsultationer falla därunder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Ser man till, huru omförmälda bestämmelse uppfattats av vederbörande lasarettsläkare,

finner man av de svar, styrelsen erhållit på utsända frågeformulär, att

Skaraborgs läns lasarettsläkare endast i 3 fall tillämpat bestämmelsen under tiden

sedan 1908 års början. I alla fallen var det fråga om förlossningar. Läkarens ingrepp

var i ett fall betingat av tröga värkar, i de två andra av blödning, den ena

gången vid placenta praevia, den andra vid kvarliggande placenta. I de båda sistnämnda

fallen var det sålunda fråga om sådana fall, som fordrade omedelbart ingripande.

Läkarna synas således tolkat bestämmelsen enligt det förra alternativet.

I enlighet med vad medicinalstyrelsen förut anfört, anser styrelsen, att det

varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare att tillgodogöra sig lasarettsläkarens

erfarenhet och speciella utbildning och att fördenskull undantag från det

allmänna förbudet mot praktik utom lasarettets område bör medgivas för sådana fall

där lasarettsläkarens speciella skicklighet är för ett falls diagnosticerande eller behandling

behövlig. Medicinalstyrelsen finner därför en ändring av formuleringen av meromnämnda

»undantag» nödig, så att läkaren medgives rätt till praktik utom lasarettets

område »i alla de fall, där annan eller för sjukdomsfallets art särskilt ägnad läkarvård

saknas». Detta inbegriper icke endast de fall, där ögonblicklig läkarhjälp är

behövlig, utan även sådana fall, där lasarettsläkarens speciella förmåga är av nöden

för fallets rätta bedömande och vård.

Vad angår rätten att låta konsultera sig av annan läkare anser medicinalstyrelsen,

att inskränkningen i denna rätt till »särskilda undantagsfall» är fullkomligt

obefogad. Såsom en av länets lasarettsläkare i sitt svar på referentens av lasarettsärenden

i medicinalstyrelsen fråga framhållit, kan ingen annan än läkaren själv avgöra,

om ett undantagsfall föreligger och detta i allmänhet ej förr, än han sett fallet.

Landstinget har ej heller vågat sig på att bestämma, vilken som skall pröva om ett

undantagsfall föreligger. Då konsultation begäres av en annan läkare, kommer således

lasarettsläkaren att i så gott som varje fall stå tvekande, huruvida han utan

att bryta mot villkoren kan mottaga kallelsen. Så har han dock i allmänhet gjort

inom Skaraborgs län under åren 1908—1910. Bestämmelsen är alltså tvetydig och

svår att tillämpa. Fara för missbruk av en friare konsultationsrätt finnes ej heller.

En strängt upptagen lasarettsläkare mottager ej en kallelse till konsultation på landsbygden

med särskild tillfredsställelse; säkerligen är en landsresa i de allra flesta fall

ej en rekreationsresa utan i stället ganska ansträngande, och ett besök för konsultation

i staden kan ej taga avsevärd tid från lasarettet.

Aven i ett tredje avseende måste medicinalstyrelsen inlägga sin gensaga mot

villkoren, nämligen däri, att det enligt styrelsens åsikt icke kan förmenas den lasarettsläkare,

som icke har bostad inom lasarettsområdet, att lika väl som en kollega,

vilken åtnjuter denna förmån, taga mot patienter i bostaden.

Vad slutligen angår förbudet för lasarettsläkarna att utan direktionens medgivande

åtaga sig enskilda uppdrag, är även denna bestämmelse otydlig och kan giva

anledning till trakasserier. Medicinalstyrelsen finner ej, att landstinget eller kommittén

givit skäl för en så långt gående och i individens självbestämningsrätt så ingripande

föreskrift som denna. Styrelsen anser bestämmelsen böra modifieras och vill

fördenskull hemställa om en omformulering därav genom ett utbyte av ordet »enskilda»

mot ordet »enskilt, avlönat»

Medicinalstyrelsen, som med anledning av vad som sålunda förekommit ansett,

att en ändring borde företagas i lasarettsstadgan, har uppgjort och får nu underställa

Kungl. Maj:t förslag härtill. Därvid har styrelsen sökt tillse, att å ena sidan det

mål, ovannämnda landsting åsyftat, måtte kunna nås inom stadgans ram, utan att å

Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 18 käft. (Nr 24.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

andra sidan obehörig inskränkning finge göras i lasarettsläkarens handlingsfrihet i

fråga om de fall, då han enligt styrelsens mening ovillkorligen bör vara berättigad

om icke rent av pliktig att med sina speciella kunskaper och färdighet stå kolleger

och sjuka till tjänst.

Styrelsen har ansett den ifrågasatta stadgeändringen så mycket angelägnare,

som Skaraborgs läns landsting icke ensamt handlat i här ovan angiven riktning.

Under senare åren hava även flera andra landsting omreglerat lönestaterna för

länens lasarett och därvid beslutat mer eller mindre omfattande inskränkningar i

läkarnas rätt till enskild praktik, om också ingenstädes så vitt gående som i Skaraborgs

län.

Där strängare bestämmelser kunde finnas av behovet påkallade än dem, lasa*

rettsstadgan enligt nedanstående förslag skulle medgiva, borde frågan härom underställas

Kungl. Maj:ts nådiga prövning, så att ensidiga eller tilläventyrs förhastade och

skadliga beslut kunde förebyggas.

I en till medicinalstyrelsen ingiven skrivelse har styrelsen för Sveriges lasarettsläkarförening

framlagt sin uppfattning av vad som synts föreningen olämpligt av

Skaraborgs läns landstings inskränkningar i läkarnas rätt till praktik. Medicinalstyrelsen,

som i allo delar de betänkligheter, som där uttalas mot vissa av landstingets

bestämmelser, vilkas olämplighet torde framgå av de anförda exemplen, har

dock, såsom av förslaget synes, ansett sig kunna tillstyrka Kungl. Maj:t att medgiva

landstingen rätt att fastställa något längre gående inskränkningar än lasarettsläkarföreningens

styrelse föreslagit.

Medicinalstyrelsen vill slutligen uttryckligen framhålla, att det i avseende på

lämpligheten av sådana bestämmelsers utfärdande förhåller sig mycket olika med

olika lasarett. De mindre lasaretten giva icke sina läkare tillräckligt med arbete, och

det är vid dem fullkomligt obehövligt att bestämma några inskränkningar. Därför

synas landstingen böra väl överväga, innan sådana inskränkningar beslutas. Till

läkarplatserna vid de mindre lasaretten torde, om samma bestämmelser där bleve

gällande som för de mycket stora lasaretten, sökande icke heller erhållas, med mindre

även samma lön där beviljades läkarna som vid de större.»

På grund av vad sålunda anförts liar medicinalstyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes fastställa nedanstående ändringar i lasarettsstadgan:
-

»§ 10.

Mom. 2. Avlöning-----landstinget.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare må landstinget,

därest så finnes lämpligt, såsom villkor för lönens åtnjutande föreskriva,

dels att lasarettsläkaren icke utan direktionens medgivande må

innehava enskilt, avlönat uppdrag,

dels även att han icke äger utom lasarettets område utöva enskild

läkarpraktik med undantag för: l:o) konsultation på annan läkares kallelse,

2:o) mottagning för sjuka i sin egen bostad samt 3:o) läkar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

behandling i sådana fall, där annan eller för sjukdomsfallets art särskilt

ägnad läkarvård saknas.

Önskar landstinget få andra villkor gällande, skall beslutet därom

underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

§ 21.

Mom. 2. Vid — — — — — åtnjutas ävensom å de villkor för

lönens uppbärande, som ''kunna vara jämlikt § 10 bestämda.

Sedan — — — — — — ingivas; börande i kungörelsen särskilt

angivas dels löneförmånerna dels de för lönens åtnjutande i vederbörlig

ordning fastställda villkor.»

I styrelsens för svenska lasarettsläkarföreningen ovan åberopade,

till medicinalstyrelsen ingivna skrivelse av den 17 augusti 1911, vilken

medicinalstyrelsen vidfogat sitt ovan återgivna utlåtande, anföres följande:
»På

samma gång som det synes minst sagt tvivelaktigt, huruvida det är med

lasarettsvårdens och den sjuka allmänhetens intresse verkligen överensstämmande,

att särskilda bestämmelser och villkor i detta hänseende uppställas utöver dem, som

lasarettsstadgan redan nu innehåller, anser lasarettsläkarföreningen — därest dylika

av landsting eller direktion vid större lasarett dock anses nödiga — att dessa villkor

endast böra innefatta bestämmelser därom, att lasarettsläkaren ej äger rätt att utanför

lasarettet utöva s. 1c. ackordpraktik eller hava mottagningar med undantag för utom lasarettet

befintlig bostad samt att lasarettsläkaren utan direktionens medgivande ej får hava

enskilt avlönat uppdrag.

Angående övriga uppställda eller föreslagna villkor och inskränkningar i lasarettsläkarens

verksamhet vågar lasarettsläkarföreningen påstå, att dessa för den sjuka

allmänheten kunna medföra verkliga olägenheter utan att vara av någon som helst

betydelse för den samvetsgranna skötseln av lasarettet. Vad beträffar rätten utan

vidare för annan läkare att på egen eller patientens önskan begära och för lasarettsläkaren

att medgiva konsultation, där sådan av vederbörande anses nödig eller

lämplig, torde riktigheten av ovan gjorda påstående vara alldeles självklar. Huru

ofta är icke här konsultationen ett viktigt och underlättande förarbete för vad som

sedan följer på lasarettet. Men även med avseende på den inskränkningen, att lasarettsläkaren

endast vid konsultation skulle äga rätt att besöka sjuka utanför lasarettet,

kunna några exempel ur läkarens praktiska verksamhet bäst tydliggöra, till

vilka olägenheter, ja rent av absurditeter en dylik kategorisk bestämmelse kan leda.

Om sålunda en på lasarettet polikliniskt behandlad patient i hemmet försämras (t. ex.

får en efterblödning) skulle lasarettsläkaren, som behandlat patienten, ej ha rätt att

på kallelse besöka honom, eller, om en på lasarettet en längre tid vårdad sjuk under

slutet av behandlingen önskar vårdas hemma och kanske ett fåtal besök från

lasarettsläkarens sida skulle vara behövliga, skulle denne ej få besöka honom, utan

patienten nödgas byta om läkare.

Styrelsen för

svenska lasarettsläkarföreningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Eller vidare om en patient, som endast med svårighet kan transporteras, önskar

lasarettsläkarens omdöme, huruvida han för operation kan eller bör föras till lasarettet,

låter sig detta icke göra, med mindre än att annan läkare tillkallas för att i

sin tur konsultera. Av vilken ödesdiger betydelse kan ej en av en dylik bestämmelse

betingad tidspillan bliva exempelvis vid ett svårt olycksfall eller en på en perforation

beroende akut bukhinneinflammation ? Man kan ju också tänka sig det

fallet, att för sjuk, som genom ombud önskar lasarettsvård, plats för tillfället saknas;

icke bör han förvägras lasarettsläkarens besök, därest denne finner dylikt av behovet

påkallat och har tillfälle därtill.

Flera sådana exempel skulle kunna framdragas. Detta hindrar ej, att erfarenheten

visar, att dylika äro sällsynta, äro undantagsfall, som omöjligen kunna hava

nämnvärd betydelse för skötseln av lasarettet. Av så mycket större betydelse äro

dylika fall för läkarens samvete, som skall slitas mellan plikten gent emot den sjuke

och plikten att uppfylla inskränkande bestämmelser, som i det särskilda fallet kunna

visa sig minst sagt oändamålsenliga och kanske för patienten ödesdigra».

styrelsen för Sedermera liar styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen på

allmänna g-runcj av remiss inkommit med utlåtande i ärendet den 29 december

RTPTlflKä lo Irop- <r

föreningen. 1911. Med erinran om de av Skaraborgs läns landsting föreskrivna

inskränkningar i lasarettsläkaruas inom länet rätt att utöva enskild

praktik samt det av landstinget för dem meddelade förbudet att åtaga

sig enskilda uppdrag, anför styrelsen följande:

»Det förefaller läkarföreningens styrelse uppenbart, att Skaraborgs läns landsting

härmed överskridit sin befogenhet. Det kan nämligen svårligen anses tillkomma

landstingen att utfästa särskilda villkor för lönens åtnjutande eller att i övrigt utfärda

föreskrifter utöver ramen av ovannämnda nådiga stadga.

Då emellertid icke blott Skaraborgs läns utan även, enligt vad styrelsen har sig

bekant, åtskilliga andra landsting icke synas hava fullt riktig uppfattning om behörigheten

härutinnan, torde det, såsom av medicinalstyrelsen framhålles, vara av behovet

påkallat, att lasarettsstadgan förtydligas beträffande vad som i detta avseende

må kunna stå landstingen fritt och vad som icke bör av dem få föreskrivas.

Givet är dock, att landstingen, som bestrida lasarettsläkarnas avlöning, böra

tillerkännas så stort inflytande med avseende å instruktionen för dessa som lämpligen

ske kan med hänsyn till den enskilda sjukvårdens behov.

I sak ställer sig då frågan: är det från lasarettsvårdens synpunkt behövligt att

begränsa läkarens övriga verksamhet, och i vad mån kan detta ske utan större skada

för allmänhetens sjukvårdsbehov?

Vad den första frågan beträffar, så torde det, som medicinalstyrelsen påpekar,

vara tydligt, att det icke är behövligt eller lämpligt att göra inskränkningar

i läkarnas vid de mindre lasaretten rätt till utövahdet av verksamhet vid sidan av

tjänsten.

Självfallet måste även lasarettsläkaren, oberoende av om han är anställd vid

ett större eller vid ett mindre lasarett, liksom varje annan medborgare vara oförhindrad

att åtaga sig såväl kommunala som andra allmänna och enskilda uppdrag,

när dessa icke äro förenade med lön eller arvode.

Svårare blir det att avgöra, i vilken utsträckning det med hänsyn till allmänhetens

sjukvårdsbehov kan vara lämpligt att för läkarna vid de större lasaretten

stadga förbud för enskild praktik.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Att, såsom en del landsting vilja göra, fråntaga läkaren rätten till så gott som

all verksamhet utom lasarettet kan dock svårligen anses rimligt. Däremot finner

läkarföreningens styrelse det ingalunda olämpligt, att läkarna vid de större lasaretten,

med det dryga arbete, som skötseln av dessa fordrar, förbjudas att syssla med

s. k. ackords- eller familjepraktik och att de på ett eller annat sätt förhindras att

alltför ofta begiva sig utom lasarettsorten på sjukresor.

Något men för fullgörandet av lasarettsläkarens tjänsteåligganden kan däremot

svårligen uppstå genom den mottagning av sjuka, som äger rum i läkarens egen bostad,

antingen denna nu är belägen inom eller utom lasarettsområdet. Härvid har

den sjukvårdsbehövande allmänheten ett stort intresse, som onekligen skulle i hög

grad trädas för nära, om anordnandet av regelbundna mottagningar i läkarens eii

skilda bostad icke tillätes. Lasarettsläkaren är nämligen ofta nog just den läkare

inom en vid omkrets, till vilken allmänheten, och detta ofta med fullt skäl, helst

vill vända sig i en del svårare eller mera egenartade sjukdomsfall.

Aven i fråga om konsultation, som begäres av annan läkare, bör lasarettsläkaren

lämnas full frihet. Man kan nämligen tryggt utgå ifrån att, när en läkare anser

behov föreligga af rådföring med lasarettsläkaren, så har han därför så goda grunder,

att det ur sjukvårdens synpunkt vore högst olämpligt att vilja söka lägva något

hinder i vägen härför.

Skaraborgs läns landsting fasthåller likväl med synnerlig iver sitt anspråk att

lasarettsläkarna endast skola äga att låta sig konsulteras i »undantagsfall». En sådan

föreskrift innebär uppenbarligen för hela lasarettsområdets befolkning en högst

betydande och synnerligen oändamålsenlig inskränkning i utnyttjandet av läkarens

— antingen han nu är kirurg eller invärtes läkare — speciella sakkunskap och erfarenhet.

På de flesta orter finnes nämligen icke mer än en läkare, som besitter särskild

utbildning inom vissa områden av läkekonsten. Skall denna läkare icke av

allmänheten kunna få rådfrågas, såvida icke ett »undantagsfall» föreligger eller därest

icke patienten — om han är oförmögen att själv besöka läkaren — låter intaga sig

å, lasarettet, torde följden i många fall bliva den, att den sjuke antingen får kalla

läkare från långt mera avlägsen ort eller avstå från att inhämta den mera sakkunniges

råd.

»Men>, säger man, »om lasarettsläkaren får obegränsad rätt att låta sig konsulteras,

kan man befara, att skötseln av lasarettet därav kommer att lida.»

Läkarföreningens styrelse kan dock svårligen föreställa sig, att med den plikttrohet,

som utmärker den svenska lasarettsläkarkåren och som denna väl sannolikt

aven i framtiden kommer att bibehålla, en sådan farhåga skall kunna komma att

besanna sig. Såvitt styrelsen har sig bekant, hava i de sällsynta fall, där verkligen

en mindre god skötsel av något lasarett kunnat konstateras, anledningen härtill varit

att söka i andra förhållanden än i lasarettsläkarens konsultationspraktik.

För att kunna bilda sig en på erfarenhet grundad uppfattning i denna fråga

har lakarforemngens styrelse under hand vänt sig till några av landets lasarettslakare

^ med anhållan om deras yttrande rörande konsultationspraktikens betydelse.

De mottagna svaren gå alla i samma riktning, nämligen att denna praktik överallt

häller sig inom mycket måttliga gränser och under inga förhållanden kan i stort sett

menligt inverka på lasarettsvården. Däremot framhålles den ofantligt stora betydelse,

som det kan äga för den sjuke att vid mera svårtydda sjukdomsfall hava tillgång

till lasarettsläkarens i vissa avseenden större erfarenhet.

Styrelsen håller således före, att lasarettsstadgans föreskrifter i § 22 och § 28,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

mom. 1 äro fullt tillräckliga för att reglera vad lasarettens läkare härvid hava att

iakttaga. ...

Läkarföreningens styrelse är vidare fullt ense med medicinalstyrelsen därutmnan,

att det varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare att tillgodogöra sig lasarettsläkarens

erfarenhet och speciella utbildning vid sådana sjukdomsfall, där särskilda

insikter just behövas. Någon begränsning av lasarettsläkarens frihet att, oberoende

av om han konsulteras av annan läkare eller ej, syssla med sådan praktik, som faller

inom området av hans speciella fackkunskap, kan därför icke tillrådas.

Det är nämligen lätt att förutse, i huru hög grad sjukvården skulle lida av ett

förbud, som hindrade lasarettsläkarna att åtaga sig vården av de sjukdomsfall, i

vilkas igenkännande och behandling de hava bättre förutsättningar än övriga läkare

i orten. Inom en del kirurgiska specialområden, såsom exempelvis i fråga om öron-, näsoch

halssjukdomar, ögonlidanden, obstetriska och gynekologiska fall, samt, beträffande

invärtes medicinen, i diagnosen och behandlingen av vissa grupper av mera invecklade

sjukdomar, fordras det nämligen mången gång alldeles speciella studier. En läkare,

som icke erhållit grundlig utbildning på kliniker, kan därför svårligen anses fullt

kompetent att med tillräcklig sakkunskap ansvara för behandlingen av dessa.

Men om det då finnes en läkare inom lasarettsområdet, som speciellt ägnat sig

åt studiet av någon särskild grupp av sådana sjukdomar, synes det styrelsen orimligt,

att de sjuka icke skola äga tillkalla just den, som i det föreliggande fallet är den

ende fullt sakkunnige. Häremot kan visserligen invändas, att den sjuke vid sådant

fall icke behöver undvara lasarettsläkaren. Han kan ju anmoda någon annan läkare

att begära konsultation. Detta innebär dock ett tvång för den sjuke, som denne

icke kan undgå att finna synnerligen opåkallat och hindersamt.

Ofta inträffar det för övrigt, att en på lasarettet opererad eller behandlad patient

önskar lämna lasarettet, innan han blivit fullt läkt eller behandlingen helt

avslutats, för att i hemmet fortsätta efterbehandlingen. Att i sådana fall fordra

förmedling av annan läkare, för att lasarettsläkaren skall äga rätt att handhava denna

efterbehandling, förefaller styrelsen synnerligen opraktiskt; och rent av absurt blir

det, om lasarettsläkarnas instruktion till exempel nödgar en barnmorska, som behöver

anlita lasarettsläkaren för en svårare förlossningsoperation, att först skicka efter provinsialläkaren,

för att denne sedan i sin tur skall anmoda lasarettsläkaren att infinna

sig, eller om en person, som brutit benet av sig på gatan, icke omedelbart kan kalla

kirurgen-lasarettsläkaren hem till sig, utan måste anlita stadsläkaren för att framföra

detta bud.

En annan omständighet, som i detta sammanhang icke bör förbises, är den hämmande

inverkan, som en begränsning av lasarettsläkarens verksamhet endast till

lasarettet måste hava på hans vidare utveckling i yrkeserfarenhet och människokännedom.

Utan daglig kontakt med sjuka i andra sjukdomsstadier och andra sociala

förhållanden än flertalets av lasarettspatienterna och tvingad till en ständig isolering

på sitt sjukhus är det fara värt, att lasarettsläkaren snart nog blir ensidig i sitt kall

samt förlorar den blick för allmänmänskliga förhållanden, på vilken ett framgångsrikt

utövande av läkarkallet i så hög grad beror.

Enligt styrelsens uppfattning må således gärna läkarna vid de större lasaretten

förbjudas att utom lasarettet sysselsätta sig med den s. k. allmänpraktiken, men bör

däremot intet hinder läggas för anordnandet av mottagningar i deras egen bostad,

för konsultationer eller för enskild praktik inom vars och ens specialfack.

Att avfatta stadgebestämmelser härom, så att de inrymma alla möjligheter, som

kunna tänkas förekomma, är dock synnerligen svårt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

Styrelsen håller före, att detta heller icke är nödvändigt, utan att det snarare

vore olämpligt att i dessa bestämmelser beröra undantagsfall eller detaljer.

Framför allt anser sig styrelsen, med den kännedom den har om våra lasarettsläkare,

höra framhålla, att man vid stadgans avfattande utan våda kan utgå från den

förutsättningen, att dessa läkare väl förstå stadgans andemening och besjälas av redligt

uppsåt att lojalt foga sig efter dess bestämmelser.

I fråga om medicinalstyrelsens punkt 3:o) har läkarföreningens styrelse ansett sig

böra föreslå en något annan formulering, som synes styrelsen bättre motsvara tankegången

i denna bestämmelse. I övrigt vill styrelsen ansluta sig till vad medicinalstyrelsen

yttrat och föreslagit.

Däremot synes det tvivelaktigt, huruvida landstingen kunna anses äga alla de

förutsättningar, som erfordras för att avgöra, när och i vad mån lasarettsvården fordrar,

att lasarettsläkaren underkastas inskränkningar i sin övriga verksamhet. Läkarföreningens

styrelse hemställer därför, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,

huruvida icke landsting, som önskar att binda lasarettsläkaren vid dessa villkor^ skall

vara skyldigt att underställa detta beslut medicinalstyrelsens godkännande.»

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen för allmänna svenska

läkarföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad medicinalstyrelsen föreslagit, fastställa nedanstående

ändringar i lasarettsstadgan:

»§ 10.

Mom. 2. Avlöning —----landstinget.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare må landsting med

medicinalstyrelsens begivande som villkor för lönens åtnjutande föreskriva,

dels att lasarettsläkare icke utan direktionens medgivande må innehava

enskilt, avlönat uppdrag,

dels även att han icke äger utom lasarettets område utöva enskild

läkarpraktik med undantag för:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i sin egen bostad,

3) behandling av sjukdomsfall, då annan läkarvård saknas eller där

lasarettsläkaren pa grund av sin utbildning äger särskild sakkunskap.

§ 21.

Mom. 2. Vid —---åtnjutas ävensom å de villkor för lönens

uppbärande, som kunna vara jämlikt § 10 bestämda.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:t«

befallningsbavande

m. fl.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Sedan — — — — ingivas; börande i kungörelsen särskilt angivas

dels löneförmånerna, dels de för lönens åtnjutande i vederbörlig ordning

fastställda villkor.»

På grund av nådig remiss har sedermera överståthållarämbetet, efter

hörande av Stockholms stadsfullmäktige, ävensom Kungl. Maj:ts befallningshavande

i samtliga län, efter det landstingen, direktionerna över

vederbörande sjukvårdsinrättningar samt stadsfullmäktige i Norrköping,

Malmö, Göteborg och Gävle yttrat sig, inkommit med utlåtanden i

ärendet.

De meningar, som därvid uttalats, framgå av följande redogörelse.

Överståthallarämbetet har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens

förslag.

Stadsfullmäktige i Stockholm anse i likhet med hälsovårdsnämnden därstädes, att, då

lasarettsstadgan jämlikt § 1 mom. 2 av densamma allenast äger supplementär tilllämpning

å stadens sjukhus, intet särskilt yttrande påkallas från stadsfullmäktiges sida.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Stockholms län och länets landsting hava intet att

erinra mot medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Norrtälje vill, då lasarettet tillhör de mindre, ej förneka

lasarettsläkaren att utöva enskild praktik, men kan ansluta sig till allmänna svenska

läkarföreningens mening.

Lasarettsdirektionen i Södertälje har ingen erinran att göra mot medicinalstyrelsens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Östhammar kan ej förorda den föreslagna inskränkningen

med avseende å läkares rätt till enskild praktik vad beträffar läkarna vid de mindre

lasaretten, enär det förutsätter, att lönen sättes lika högt som för läkarna vid de

större lasaretten.

Direktionen för Löwenströmska lasarettet i Stockholms län gör intet bestämt uttalande

men anför, att nuvarande lasarettsläkaren, till följd av arbetsbördau vid

lasarettet, redan avsagt sig i det närmaste allt arbete utanför sjukvårdsinrättningen.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala län har icke avgivit något yttrande i sak,

enär universitetet i Uppsala tillhandahåller länet visst antal sjuksängar och i övrigt

ombesörjer läkarvården, så att någon särskild lasarettsläkare inom länet icke finnes

anställd.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Södermanlands län förordar medicinalstyrelsens

förslag, dock med den av allmänna svenska läkarföreningen föreslagna avfattningen

av § 10 mom. 2 punkt 3.

Södermanlands läns landsting finner för sin del, att meddelandet av lagliga bestämmelser,

enligt vilka begränsning må kunna av landsting fastställas i lasarettsläkares

rätt att utöva enskild praktik och åtaga sig enskilda uppdrag, otvivelaktigt

skulle innebära en trygghet för sjukvårdens behöriga skötsel vid lasarettet. Vid jämförelse

mellan de av medicinalstyrelsen och allmänna svenska läkarföreningens sty
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

relse framställda särskilda förslagen har landstinget ansett medicinalstyrelsens förslag

aga företräde, i det att det av läkarföreningens styrelse ifrågasatta stadgandet, att

landsting skall i varje särskilt fall inhämta medicinalstyrelsens medgivande till föreskrifter

i berörda hänseende syntes landstinget mindre ändamålsenligt; och har landstmget

sålunda uttalat sig för medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Nyköping anser den föreslagna ändringen i lasarettsstadgan

tillgodose både allmänhetens och lasarettens intressen och tillstyrker medicinalstyrelsens

förslag med allmänna svenska läkarföreningens formulering av 8 10 mom 2

punkt 3.

Lasarettsdirektionen i Eskilstuna ansluter sig till lasarettsläkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Flen anser, att några nya bestämmelser i det förevarande

hänseendet icke höra i lasarettsstadgan införas samt att, därest landsting vill fastställa

särskilda bestämmelser utöver lasarettsstadgans föreskrifter, beslut härom bör

underställas myndighet, som i högre instans har att övervaka läkarvårdens utövande

inom riket. Vid mindre lasarett, ofta förlagda ute på landsbygden, skulle enligt direktionens

mening bestämmelser, avsedda att hindra lasarettsläkares rådfrågande i andra

fall, an att den sjuke befunne sig på lasarettet eller fördes till läkarens bostad eller

ock annan läkare begärde konsultation, med visshet leda till mycket svåra förhållanden.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Östergötlands län instämmer i det av styrelsen för

allmänna svenska läkarföreningen framställda förslaget under förutsättning, att ändringarna

icke komma att beröra de mindre lasaretten, vid vilka förhållandena gestalta

sig helt annorlunda än vid de större och där det torde vara fullkomligt obehövligt

att stadga inskränkningar med avseende å lasarettsläkarnas praktik och verksamhet* i

övrigt.

Östergötlands läns landsting och stadsfullmäktige i Norrköping instämma med allmänna

svenska läkarföreningen.

Lasarettsdirektionen i Söderköping refererar de av Östergötlands landsting år 1910

vid fastställande av ny lönestat för läkarna vid länslasaretten inom landstingsområdet

uppställda villkor för åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner samt anför, att

dessa vinkor i stort sett överensstämma med de bestämmelser, allmänna svenska

läkarföreningen föreslagit, och hemställer därför direktionen, att, därest Kungl. Maj:t

skulle finna en ändring av lasarettsstadgan i nu ifrågavarande hänseende erforderlig

den måtte företagas i enlighet med allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Linköping förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag

under förutsättning, att ändringen endast kommer att omfatta de större lasaretten.

Lasarettsdirektionen i Kisa har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens

förslag.

Sjukhusstyrelsen i Norrköping .anför, att alla, som haft att yttra sig i saken, varit

eniga om, att lasarettsläkaren bör hava rättighet att hålla mottagning för sjuka på

sitt mottagningsrum. Ävenså råder enighet därom, att han på annan läkares kallelse

bor äga rätt att besöka sjuka för konsultation. Däremot har något olika uppfattning

gjort sig gällande i fråga om läkares eventuella rättighet att utöva praktik utom

sjukhuset att göra s. k. sjukbesök. Sjukhusstyrelsen finner det hart när omöjligt

att utfinna några fullt lämpliga bestämmelser angående begränsningen av lasaretteläkarens

praktik utom sjukhuset, och styrelsen anser för sin del några bestämmelser

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 18 käft. (Nr 24.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 24.

därom ej heller vara nödvändiga. Huvudsaken är, att läkaren ägnar behövlig tid åt

lasarettet, och därom finnes redan stadgande i 22 § av lasarettsstadgan. Vad angår

de mindre lasaretten, kan man enligt styrelsens mening i allmänhet antaga, att läkarens

tid ej är så upptagen av lasarettsarbete, att han ej skulle hava tid övrig för

arbete i grannskapet av lasarettet.

Lasarettsdirektionen i Vadstena ansluter sig till medicinalstyrelsens och allmänna

svenska läkarföreningens uppfattning.

Lasarettsdirektionen i Finspång håller före, att under närvarande förhållanden och

i varje fall beträffande sådana lasarett, som icke äro större än det uti Finspång, det

vore olämpligt att förhindra lasarettsläkaren att inom rimliga gränser utöva enskild

praktik även utom lasarettet.

Kungl. Maj:ts befallningshavavde i Jönköpings län biträder allmänna svenska läkarföreningens

förslag.

Jönköpings läns landsting erinrar, att det år 1909 beslutat om en avsevärd förhöjning

av lasarettsläkarnas i länet kontanta löneförmåner, fullt jämförligt med den

av Skaraborgs läns landsting år 1907 beslutade. Landstinget har emellertid icke

för dessa förmåners åtnjutande stadgat någon begränsning i lasarettsläkares rätt att

utöva enskild praktik eller åtaga sig enskilda uppdrag utöver vad gällande lasarettsstadga

därom redan innehåller. Landstinget anser de ifrågasätta bestämmelserna

överflödiga. Skulle likväl sådana bestämmelser befinnas önskvärda, förordar landstinget

allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Jönköping synes icke anse något behov av föreslagen restriktion

i lasarettsläkarens enskilda praktik föreligga. Om några villkor likväl skola

uppställas, biträder lasarettsdirektionen allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Direktionen för TJlfsparre—Hägerflychtska länslasarettet i Eksjö anser, att endast i den

mån, den icke erfordras för lasarettets räkning, må lasarettsläkaren använda sin arbetskraft

i privat läkarverksamhet utom lasarettet. Enligt direktionens åsikt torde det

knappast förekomma, att en lasarettsläkare för enskild praktik åsidosätter lasarettets

intressen. Ur denna synpunkt skulle bestämmelser av nu föreslagen art vara obehövliga.

Däremot kunna de vara nyttiga för att fastslå, i vad mån enskild verksamhet

verkligen är tillåten, då lasarettsläkares avlöning ju mången gång icke är större, än

att han i enskild praktik måste söka utvidga densamma. Direktionen biträder medicinalstyrelsens

förslag med den ändring, att i meningen »där annan eller för sjukdomsfallets

art särskilt ägnad läkarvård saknas» det sista ordet såsom lämnande

utrymme för godtycklig tolkning utbytes mot »icke kan erhållas».

Kungl. Maj-ts befallningshavande i Kronobergs län ansluter sig i sak till medicinalstyrelsen,

men framhåller tillika, att förslaget till ändrad lydelse av § 10 i lasarettsstadgan,

såsom allmänna svenska läkarföreningen också föreslagit, torde böra delvis

underkastas en förtydligande omredaktion.

Kronobergs läns landsting yttrar, att, då det genom vad i ärendet förekommit visat

sig vara av behovet påkallat, att närmare bestämmelser meddelas angående lasarettsläkares

rätt att utöva enskild läkarpraktik och att mottaga annat enskilt uppdrag,

samt medicinalstyrelsens föreliggande förslag icke synes inskränka landstingets

nuvarande befogenhetsområde i berörda avseende, landstinget tillstyrker bifall till

medicinalstyrelsens förslag till ändring av lasarettsstadgans 10 och 21 §§, dock med

den lydelse av § 10 mom. 2 punkt 3, som allmänna svenska läkarföreningen föreslagit.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 24.

Lasarettsdirektionen i Växjö ansluter sig till allmänna svenska läkarföreningens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Ljungby framhåller olägenheterna av, att lasarettsläkarens i

en mindre ort rätt till enskild praktik inskränkes, men ansluter sig för övrigt till

medicinalstyrelsens förslag med den av allmänna svenska läkarföreningen föreslagna

modifikationen.

Kungl. Maj-.ts befallningskavande i Kalmar län och länets landsting förorda ändring

i enlighet med medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Kalmar, som för nämnda lasarett ej funnit behov av de

ifrågasatta bestämmelserna, ansluter sig i huvudsak till medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Oskarshamn biträder allmänna svenska läkarföreningens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Västervik har ingen erinran att framställa mot medicinalstyrelsens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Borgholm finner för sin del lasarettsstadgan redan nu innehålla

för lasarettens skötsel fullt betryggande föreskrifter. Skulle något landsting för

lasarettsläkares åtnjutande av högre löneförmåner uppställa för hans läkarverksamhet

mera restriktiva bestämmelser än dem lasarettsstadgan innehåller, böra dessa enligt

direktionens mening i varje fall ej hava giltighet, förrän de av Kungl. Maj:t blivit

gillade och stadfästa.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Gottlands län, länets landsting och lasarettsdirektionen

i Visby hava anslutit sig till allmänna svenska läkarföreningens förslag, dock

med den av medicinalstyrelsen förordade bestämmelsen om rätt för landsting att

under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande föreskriva även andra villkor än

de i § 10 uppräknade.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Blekinge län, länets landsting och lasarettsdirektionen

i Karlskrona ansluta sig till medicinalstyrelsens uppfattning, dock med den av

allmänna svenska läkarföreningen föreslagna ändringen i 3 punkten av § 10 mom.

2. I fråga om de mindre lasaretten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande och direktionen

varken nödigt eller lämpligt att göra de ifrågasatta inskränkningarna i rätten

till enskild praktik. Skall emellertid en sådan uppdelning av lasaretten i större och

mindre göras, torde i lasarettsstadgan böra angivas, vilka lasarett man bör anse såsom

större och vilka såsom mindre.

Lasarettsdirektionen i Karlshamn förordar medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Kristianstads län, länets landstmg samt lasarettsdirektionerna

i Kristianstad och Simrishamn förorda medicinalstyrelsens förslag, medan

lasarettsdirektionen i Ängelholm tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län finner lämpligt, att i författning bestämmes

gränsen för landstingets befogenhet i avseende å villkor, som må föreskrivas

vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare. Det gäller att åstadkomma bestämmelser,

som å ena sidan skola utgöra en garanti för, att läkaren icke åsidosätter sin

lasarettstjänst, men å andra sidan icke förhindra, att hans specialinsikter i möjligaste

mån komma den allmänhet till godo, vilken ej är i oavvisligt behov av eller

till äventyrs ej kan beredas plats å lasarett. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

det av medicinalstyrelsen uppgjorda förslaget vara att förorda. Skulle emellertid den

bestämmelse däri, enligt vilken landstinget icke skulle äga att stadga förbud för

lasarettsläkaren att utöva enskild läkarpraktik i sådana fall, då annan eller för sjukdomsfallets

art särskilt ägnad läkarvård saknas, anses allt för mycket inskränka

lasarettsläkarens befogenhet att utöva enskild praktik och den av allmänna svenska

läkarföreningen föreslagna avfattningen vara att föredraga, förordar Kungl. Maj:ts

befallningshavande, att, på sätt medicinalstyrelsen jämväl föreslagit, bestämmelse

meddelas om rätt för landstinget att fatta beslut om även andra villkor än de i författningen

angivna, att underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Malmöhus läns landsting förordar medicinalstyrelsens förslag med allmänna svenska

läkarföreningens formulering av punkt 3 i § 10.

Stadsfullmäktige i Malmö och sjukhusdirektionen i Malmö biträda allmänna svenska

läkarföreningens förslag.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund har intet att erinra

mot medicinalstyrelsens formulering.

Lasarettsdirektionen i Hälsingborg biträder allmänna svenska läkarföreningens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Ystad förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag

med den ändring, att meningen »dels även att han etc.» ändras till »dels även att

han icke äger utom lasarettets område eller, där detta är beläget i stad, utom stadens

område utöva enskild läkarpraktik med undantag för etc.».

Lasarettsdirektionen i Hörby uttalar sig i överensstämmelse med landstinget.

Lasarettsdirektionen i Trälleborg finner ändring obehövlig.

Lasarettsdirektionen i Landskrona delar medicinalstyrelsens uppfattning, enär i

dess formulering läkaren ändock kan bistå allmänheten men tillika får sin tid mindre

splittrad och sålunda bliver i stånd att följa läkarvetenskapens utveckling.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län förordar en formulering av § 10 i enlighet

med medicinalstyrelsens förslag, dock att 3:e punkten bör avfattas i enlighet

med allmänna svenska läkarföreningens förslag och att ordet »direktionens» utbytes

mot »medicinalstyrelsens efter direktionens hörande lämnade».

Vidare föreslår Kungl. Maj:ts befallningshavande på angivna grunder att närmast

efter punkt 3 i § 10 insättes följande:

»Ej må dock vad nu är stadgat om rätt för lasarettsläkare att under vissa

villkor innehava enskilt, avlönat uppdrag och utom lasarettets område utöva enskild

läkarpraktik lända till befrielse för honom från iakttagande av föreskrifterna i § 22

punkt 3 och § 28 punkt 1».

Hallands läns landsting förordar medicinalstyrelsens formulering med allmänna

svenska läkarföreningens formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Lasarettsdirektionerna i Halmstad och Falkenberg förorda allmänna svenska läkarföreningens

förslag, varemot lasarettsdirektionen i Varberg biträder medicinalstyrelsens

förslag.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län har i huvudsak icke något

att erinra mot medicinalstyrelsens förslag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Göteborgs och Bohus läns landsting samt lasarettsdirektionen i Uddevalla anse medi

cinalstyrelscns förslag lämpligt med den förändring, att § 10 mom. 2 punkt 2 ändras

darhan, att mottagning av sjuka i läkarens bostad må äga rum, endast om denna är

belägen inom lasarettets område.

Förste stadsläkaren i Göteborg, anför följande:

»Förhållandena ställa sig naturligtvis väsentligt olika på de större mot på de

smärre lasaretten. Att göra någon inskränkning i lasarettsläkarens rätt till fri praktik

å de senare, där hans arbetstid icke kan utfyllas av arbetet å lasarettet, torde icke

1 ... yara nödigt eller lämpligt. De större lasaretten däremot lägga nog i

fufr ,, Stän<llgt besla& Pä lasarettsläkarens arbetskrafter, om sjukhuset skall komma

till full nytta och drivas så ekonomiskt som möjligt. Det är därför naturligt att

landsting och liknande penningbeviljande myndigheter vilja ha så mycken valuta

som möjligt av sjukhusläkaren, i all synnerhet om han kan anses ha skälig ersättning

i sm lön för det arbete, han nedlägger på sitt lasarett.

Man får dock å andra sidan se till att sjukvården inom länet i sin helhet, genom

inskränkning i läkarens rätt till praktik, icke blir lidande, då naturligtvis icke endast

sjukhuset med de där intagna patienterna bör ha tillfälle att tillgodogöra sig en lasarettsläkares

specialkunskaper.

Rätt för lasarettsläkaren till konsultation av annan läkare bör därför i första

hand vara fri och en inskränkning till »ömmande» och dylikt gör lätt stadgan tvetydig.

Vidare bör läkaren ha rätt till mottagning av sjuka, icke blott inom sjukhuset,

utan även, om han har bostad utom sjukhuset, inom denna.

Att lägga hinder i vägen för sjukbehandling utom sjukhuset i de fall, då ingen

annan läkare än lasarettsläkaren kan anträffas, kan naturligtvis icke vara på tal.

Slutligen kommer den mest svårlösta frågan, nämligen om rätten till praktik

utom sjukhuset utan konsultation. Det är naturligtvis denna rätt, som skall inskränkas

1 ,^örsto “öjHga grad, för att läkaren skall ha tillfälle att ägna sig så odelat som

möjligt åt sjukhusets angelägenheter. Att börja med bör naturligtvis all ackord- och

familjepraktik vara förbjuden, och vidare torde man kunna begära, att praktiken bör

inskränka sig till länets område samt endast omfatta fall, där lasarettsläkaren på grund

av. sin utbildning äger särskild sakkunskap. Här skulle möjligen en inskränkning kunna

goras för den händelse enskild praktiserande sakkunnig läkare funnes att tillgå, men

härigenom lägges ett hinder i vägen för länets sjuka att välja sakkunnig och särskilt

att fä begagna sig av just den, som de själva äro med om att avlöna.

I likhet med allmänna svenska läkarföreningens styrelse anser jag medicinalstyrelsen

bör lämna sitt godkännande till föreslagen inskränkning i lasarettsläkarnes

rätt till praktik såsom villkor för löneförändring.

Förbud att mottaga uppdrag utan medgivande av direktionen kan naturligtvis

endast gälla för den händelse uppdraget är förenat med ersättning.»

Hälsovårdsnämnden i Göteborg åberopar förste stadsläkarens yttrande,

förslå Stadsfullmäktige 1 Göteborg biträda, med vissa förtydliganden, medicinalstyrelsens

Styrelsen för allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg förordar medicinalstyrelsens

förslag.

Direktionen för Holtermannska sjukhuset i Göteborg förordar medicinalstyrelsens

förslag med allmänna svenska läkarföreningens formulering av ifrågavarande § i lasarettsstadgan.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24

Lasarettsdirektionen i Kungälv förordar medicinalstyrelsens förslag och

Lasarettsdirektionen i Strömstad allmänna svenska läkarföreningens förslag

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län och länets landsting hava ingen

erinran att framställa mot medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Alingsås förordar lasarettsläkarföreningens förslag, enär

medicinalstyrelsens icke lämpligen torde kunna tillämpas pa de minsta lasaretten

och någon lämplig gräns mellan de större och mindre lasaretten kanske svårligen

kunde dragas.

Lasarettsdirektionen i Borås biträder medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Vänersborg vill ej avstyrka en ändring i den av medicinalstyrelsen

föreslagna riktningen. Dock framhåller direktionen, dels att inskränkning

i läkares rätt till fri verksamhet ej må föreskrivas för läkare vid mindre lasarett

(cirka 50 sängar och därunder), dels behovet av att, där inskränkning stadgas, lönen

regleras i förhållande till den minskade inkomstmöjligheten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län anser, i likhet med lasarettsdirektionerna

i Mariestad och Falköping samt länets landsting, att en ändring i lasarettsstadgan,

på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, icke bör äga rum. Det av länets landsting år

1907 fattade och år 1910 bekräftade beslutet uti nu ifrågavarande ärende har enligt

Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppgift visat sig vara välbetänkt, och har icke

någon olägenhet försports varken för läkarna själva eller från allmänheten. Vården

och tillsynen av lasaretten har blivit betydligt förbättrad, och läkarna hava med större

intresse och kraft ägnat sig åt sina mera avlönade och med rikliga förmåner begåvade

tjänster. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes åsikt torde det vara

mindre lämpligt att på administrativ väg minska landstingens inflytande på lasarettsvården,

och hemställer Kungl. Maj:ts befallningshavande därför, att medicinalstyrelsens

framställning icke måtte vinna nådigt bifall.

Lasarettsdirektionen i Lidköping har anfört, att de vid länets lasarett genom Skaraborgs

läns landstingsbeslut av den 17 september 1907 gällande bestämmelser ej vid

detta lasarett, såvitt direktionen har sig bekant, medfört några olägenheter för allmänheten.

Direktionen, som anser, att landstingets syften huvudsakligen bleve tillgodosedda

jämväl med den ändring i bestämmelserna, medicinalstyrelsen föreslagit,

uttalar sig emellertid för en omformulering av lönevillkoren i enlighet med detta

medicinalstyrelsens förslag till ändring av nu gällande nådiga lasarettsstadga

sålunda: ,

»Som villkor för lönens åtnjutande föreskriver landstinget, dels att lasarettsläkaren

icke utan direktionens medgivande må innehava enskilt avlönat uppdrag, dels

att han icke äger utom lasarettsområdet utöva enskild läkarpraktik med undantag

av:

1) Konsultation på annan läkares kallelse.

2) Läkarbehandling i sådana fall, då annan eller för sjukdomsfallets art särskilt

ägnad läkarvård saknas.»

Kungl. Majds befallningshavande i Värmlands län, länets landsting och lasarettsdirektionen

i Karlstad förorda allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Filipstad biträder allmänna svenska läkarföreningens förslag

med det tillägg, att vederbörande lasarettsdirektions yttrande inhämtas, innan landstinget

fastställer lönestat för det under direktionen lydande lasarettet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24. 23

Kungl. Maj-.ts befallningsliavande i Örebro län är övertygad om, att det för lasaretten

oe.k djSS ,bllvande utveckling är lyckligt, att landstingens makt och befogenhet beträffande

lasaretten och dess läkare icke inskränkes, och avstyrker Kungl. Mairts befallningshavande

bifall till medicinalstyrelsens hemställan om ändrad lydelse av 8 10

i lasarettsstadgan. Särskild mening är uttalad av föredraganden, som biträtt medicinalstyrelsens

förslag.

Öreb) o läns landsting avstyrker likaledes de föreslagna ändringarna.

Lasarettsdirektionen i Örebro tillstyrker medicinalstyrelsens förslag med den ändring,

. att till § 10 mom. 2 punkt 2 fogas följande bestämmelse: »Vid fastställande

av lönestat för läkare vid lasarett med minst 75 sängar eller vid kirurgisk lasarettsaydelmng

med minst samma antal sängar må landsting såsom villkor för lönens åtnjutande

föreskriva etc.»

Kommittén för utredning och förslag angående ordnande av lasarettsvården inom Öre

bro län anser, att, då landstingen hava att bestrida lasarettsläkarnas avlöning, landstingen

böra tillerkännas rätt att i avsevärd grad bestämma frågan om lasarettsläkarnas

rätt att utom deras egentliga tjänst utöva enskild verksamhet. Kommittén

meddelar, att Örebro läns landsting år 1904 i sammanhang med lönereglering för

lasarettsläkaren i Örebro från och med ingången av år 1905 stadgat skyldighet för

lasarettsläkaren »att ej åtaga sig enskild praktik i staden förrän efter de ordinarie

lasarettsgöromålens avslutande för dagen och att företaga resor till landet endast för

konsultativ kirurgisk praktik.» Kommittén förordar emellertid medicinalstyrelsens

förslag, dock med den ändring, att 10 § mom. 2 punkt 2 erhåller följande lydelse»Vid

fastställande av lönestat för läkare vid lasarett med minst 75 sängar eller vid

kirurgisk lasarettsavdelning med minst samma antal sängar bör landsting såsom villkor

för lönens åtnjutande föreskriva» etc.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västmanlands län instämmer i medicinalstyrelsens

förslag. J

Västmanlands läns landsting tillstyrker likaledes medicinalstyrelsens förslag, men

med den ändring, att i § 10 mom. 2 orden »med medicinalstyrelsens begivande»

insättas.

Lasai ettsdirektionen i Västeras förordar medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Köping förordar medicinalstyrelsens förslag, dock med de

ändringar, att orden »med medicinalstyrelsens begivande» böra inflyta i § 10

mom. 2 samt att punkt 3 avfattas i enlighet med allmänna svenska läkarförenintrens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Sala instämmer med medicinalstyrelsen.

Lasarettsdirektionen i Norberg biträder likaledes medicinalstyrelsens förslag men

ifrågasätter, huruvida de föreslagna restriktionerna ej böra för de mindre lasaretten

väsentligt lindras eller rent av helt bortfalla.

Kungl. Maj-.ts befallning shav ande i Kopparbergs län och länets landsting förorda följande

lydelse av § 10 mom 2: »Avlöning etc.---landstinget. Vid fastställande av

lönestat for lasarettsläkare må landstinget, därest så finnes lämpligt, såsom villkor

för lönens åtnjutande föreskriva: att lasarettsläkaren icke utan direktionens medgivande

må innehava enskilt avlönat uppdrag. Önskar landstinget få andra villkor

gällande, skall beslutet därom underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Lasarettsdirektionen i Falun finner olägenheter kunna uppstå vid tillämpningen

såväl av de av medicinalstyrelsen som de av läkarföreningen föreslagna bestämmelserna.

Direktionen anser, att landsting icke böra äga befogenhet att för lasarettsläkarens

verksamhet uppställa föreskrifter utöver vad lasarettsstadgan innehåller,

men då sådana föreskrifter i vissa fall kunna befinnas lämpliga, anser direktionen,

att det må ankomma på vederbörande landsting att till Kungl. Maj:t därom göra

underdånig hemställan.

I samma riktning har lasarettsdirektionen i Smedjebacken uttalat sig.

Direktionen för Mora lasarett ansluter sig till vad allmänna svenska läkarföre

ningen föreslagit, dock anser direktionen, att tillägget till § 10 mom. 2 punkt 3

lämpligen bör formuleras sålunda:

»3) behandling av sjukdomsfall i övrigt, då annan läkarvård saknas eller som

tillhöra det område av medicinen, lasarettsläkaren särskilt företräder å sjukhuset.»

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Gävleborgs län har anfört följande:

»Kungl. Maj:ts befallningshavande kan icke annat än i viss mån dela landstingets

betänkligheter. Så vitt visat blivit, har varken Skaraborgs läns landsting,

vars beslut i ämnet givit uppslag till den nu föreliggande framställningen, eller något

annat bland rikets landsting hittills sökt att i sina lönestater för lasaretten införa

några lönevillkor, vilka kunna anses menligt inverka på läkarnes lasarettstjänst, utan

hava de blott sökt vinna trygghet mot att läkarna på ett sätt och i en omfattning,

som kunde inverka störande på denna tjänst, ägnade sig åt annan verksamhet, vilicet

enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning måste anses vara en dem på

grund av sakens natur tillkommande befogenhet, som ej genom lasarettsstadgan kan

dem fråntagas. Så vitt visat är, har ej heller från något håll gjorts försök att påtvinga

en redan vid ett lasarett anställd läkare nya lönevillkor, utan har det blott

varit fråga om lönevillkoren för nytillträdande läkare, vilka således själva kunnat avgöra,

om de velat åtaga sig tjänsten med dessa villkor eller icke. I överensstämmelse

härmed skulle det visserligen kunna ifrågasättas, om icke i lasarettsstadgan

skulle kunna införas förbud såväl mot ett ensidigt ändrande av gällande lönevillkor

som mot fastställandet av sådana villkor, som kunna anses menligt inverka på lasarettstjänsten.

Då emellertid något behov av dylika bestämmelser hittills icke framträtt

och det i övrigt synes Kungl. Maj:ts befallningshavande givet, att, därest missförhållanden

i berörda avseende skulle yppa sig, rättelse däri även med nu gällande

bestämmelser kan vinnas, har Kungl. Maj:ts befallningshavande ej anledning att för

sin del påyrka någon ändring i nämnda hänseende av gällande bestämmelser i ämnet.

Och får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i övrigt ej kan underlåta att framhålla

vikten av att undvika sådana bestämmelser, som kunna menligt inverka på de anslagsbeviljande

korporationernas offervillighet för lasarettsväsendet, på grund av vad sålunda

blivit anfört, i underdånighet avstyrka bifall till medicinalstyrelsens framställning.

»

Gävleborgs läns landsting har avstyrkt de föreslagna ändringarna av § 10 i lasa"

rettsstadgan under uttalande av betänkligheter, huruvida Kungl, Maj:t äger konstitutionell

rätt att föreskriva inskränkning i landstingets rätt att bestämma om lasaretts"

läkarnas avlöningar och därmed förbundna villkor.

Stadsfullmäktige i Gävle hava i huvudsak anslutit sig till medicinalstyrelsens

förslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl.

Lasarettsdirektionen i Gävle håller före, att vid tillräcklig lön för lasarettsläkare

vid större lasarett de villkor böra få uppställas, att han ej må åtaga sig ackord eller

hava mottagning annat än å lasarettet eller i sin bostad. Skulle direktion eller

landsting önska, att i särskilda fall ytterligare villkor uppställas, anser direktionen

allmänna svenska läkarföreningens formulering vara den lämpligaste.

Lasarettsdirektionen i Söderhamn tillstyrker medicinalstyrelsens förslag med allmänna

svenska läkarföreningens formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Lasarettsdirektionen i Hudiksvall förordar medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län, länets landsting samt lasarettsdirektionerna

i Härnösand och i Örnsköldsvik förorda allmänna svenska läkarföreningens

förslag.

Lasarettsdirektionen i Sundsvall tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens försteg»

på det att icke mindre välbetänkta villkor skola av landstingen uppställas i fråga

om lasarettsläkarnas enskilda verksamhet.

Lasarettsdirektionen i Sollefteå har överlämnat yttrande från lasarettsläkaren å

lasarettet därstädes, däri denne anfört att, vad beträffade detta lasarett, några särskilda

bestämmelser ej syntes nödvändiga utöver de inskränkningar, som nu gällande

lasarettsstadga föreskreve. Tillika har överlämnats utdrag av lasarettsdirektionens

protokoll för den 26 juli 1912, utvisande att direktionen då beslutat uttala, att den

beträffande Sollefteå lasarett icke ansåge, att några särskilda bestämmelser rörande

läkarens rätt till enskild praktik erfordrades utöver dem, som direktionen funnit böra

förenas med av lasarettsläkarna i länet begärd löneförhöjning.

Dessa bestämmelser innefattade, att läkaren skulle förbinda sig att icke åtaga

sig ackord med fabriker och sjukkassor med förpliktelse till sjukbesök samt att ej

heller företaga sjukresor till utom Sollefteå boende personer, varvid dock undantag

kunde göras för besök av sjuka, för vilka läkarvård vore oundgänglig och ej kunde

av annan läkare för tillfället erhållas.

Lasarettsdirektionen i Backe förordar, med viss modifikation med hänsyn till de

små lasaretten, medicinalstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län, länets landsting samt lasarettsdirektionen

i Östersund förorda medicinalstyrelsens förslag med allmänna svenska läkarföreningens

formulering av § 10 mom. 2 punkt 3.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län, länets landsting samt lasarettsdirektionen

i Umeå förorda medicinalstyrelsens förslag, under det att lasarettsdirektionen

i Skellefteå förordar allmänna svenska läkarföreningens förslag

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anser, att de bestämmelser, som

i det förevarande sammanhanget kunna komma att meddelas, böra inskränkas till att

avse rätten för lasarettsläkarna att utöva enskild praktik. Kungl. Maj:ts befallningshavande

har i huvudsak intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag, på sålunda

angivet sätt begränsat; dock anser Kungl. Maj:ts befallningshavande den av

allmänna svenska läkarföreningen valda formuleringen av punkt 3 vara att föredraga.

Slutligen framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande, att statsmakterna icke funnit

sig böra inskränka överläkarnas vid statens hospital och asyler rätt att utöva enskild

praktik på de områden, där dessa läkare äro särskilt sakkunniga.

Bihang titt riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 18 käft. (Nr 24.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

I ärendet ingiven

skrift.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Norrbottens läns landsting tillstyrker allmänna svenska läkarföreningens förslag.

Lasarettsdirektionen i Piteå anser, att angående de mindre lasaretten tills vidare

inga förbud för läkarnas praktik utom tjänsten böra finnas, samt ansluter sig i övrigt

till medicinalstyrelsens förslag.

Lasarettsdirektionen i Luleå förordar medicinalstyrelsens förslag med punkt 3 formulerad

på sätt, allmänna svenska läkarföreningen föreslagit.

Lasarettsdirektionen i Haparanda förordar medicinalstyrelsens förslag oförändrat.

Slutligen hava i eu den 8 mars 1913 till Kungl. Maj:t ingiven

skrift Carl Persson i Stallerhult, Olof Jonsson i Hof, Aug. Henricson

i Karlslund, S. Ii. Kvarnzelius, E. A. Nilsson i Örebro, greve Nils Posse

å Vreten, F. W. Thorsson i Ystad och Bernh. Eriksson i Grängesberg,

samtliga då ledamöter av riksdagen, uttalat sin mening i frågan och

därvid anfört följande:

si anledning av kungl. medicinalstyrelsens förslag till ändring i §§ 10 och 21

av gällande lasarettsstadga den 18 oktober 1901 få undertecknade andraga följande.

Genom den föreslagna ändringen av § 10 i lasarettsstadgan skulle i denna införas

bestämmelser, som, i motsats mot vad enligt den nu gällande kan ske, skulle

i högst betydlig grad inskränka kommunernas befogenhet att vid beviljande av anslag

till lasarettsläkartjänster fästa de villkor för tjänstens utövande, som anses lämpliga

för att läkarens verksamhet skall såvitt möjligt odelat tillgodokomma lasarettsvården.

Förslaget innebär nämligen, att endast vissa begränsade inskränkningar skola få av

kommunerna göras i läkarens rätt att utöver lasarettsvården driva enskild praktik.

Landstinget i Skaraborgs län ävensom landstingen i Gävleborgs och Örebro län

hava i infordrade yttranden över förslaget på anförda skäl motsatt sig detsamma; och

de grunder, som av landstingen därför anförts, åberopas av oss.

Vi tillåta oss fästa uppmärksamhet därvid, att kostnaden för lasarettsläkarens

avlöning är en så beskaffad kommunal beskattningsfråga, varom handlas i mom. 2

i 57 § regeringsformen. Let synes under sadana förhållanden kunna sättas i fråga,

huruvida det icke är principiellt främmande för den tanke, som ligger till grund för

kommunernas beskattningsskyldighet och beskattningsrätt för allmänna ändamål, att

inskränka bestämmanderätten ifråga om de villkor, varunder skattemedel skola användas

och utbetalas.

Men om sådana inskänkningar i kommunernas fria beslutanderätt, varom här är

fråga, skola kunna stadgas, synes det i allt fall såsom om det bör kunna jämväl

ifrågasättas, huruvida desamma böra kunna tillkomma i annan form än kommunallagarna

själva, vilka innehålla de allmänna bestämmelserna om kommunernas rätt

och skyldighet i hithörande fall, d. v. s. att Konung och riksdag måste besluta

härom. Visserligen är nu gällande lasarettsstadga tillkommen å administrativ väg.

Men dels innehåller denna stadga, såsom förut är anmärkt, icke så beskaffade inskränkningar

i kommunernas fria beslutanderätt, som här äro föreslagna, och dels

torde det kunna anföras, att den administrativa lagstiftningsrätten alltmer anses böra

begränsas till meddelande av s. k. ordningsföreskrifter, och att det alltmer iakttages,

att där rättigheter beröras, som tillkomma kommunerna likasom enskilda, riksdagens

beslut plägar inhämtas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

Gävleborgs läns landsting har i sitt utlåtande också framhållit denna omständighet,

då det uttryckt sina betänkligheter emot, att en sådan ändring av läsarettsstadgan

skulle kunna genomföras på administrativ väg, och har Konungens befallningshavande

i Gävleborgs län jämväl i sitt yttrande sagt sig i viss mån dela dessa

betänkligheter.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län har i sitt yttrande jämväl påpekat,

att varken Skaraborgs läns landsting eller något annat landsting sökt att i sina

lönestater införa sådana bestämmelser, som kunna menligt inverka på läkarens lasarettstjänst,

utan tvärtom endast avsett att vinna trygghet för, att lasarettsvården

skall bli den bästa möjliga, och framhåller Konungens befallningshavande med allt

skäl, att detta »måste vara en dem på grund av sakernas natur tillkommande befogenhet».

\ad Konungens befallningshavande i Gävleborgs län jämväl i övrigt anfört, anse

vi utgöra talande skäl emot införandet av här ifrågavarande nya bestämmelser i lasarettsstadgan,

vilka bestämmelser ingalunda kunna anses behövliga ur lasarettsvårdens

synpunkt, men enligt vår uppfattning innebära ett skadligt intrång i landstingens

rätt att på bästa sätt tillgodose denna viktiga vård.»

Såsom av det ovan atergivna framgår, råda olika meningar, huru Departementslångt

landstingens befogenhet för närvarande sträcker sig i fråga om chefenrätten

att vid bestämmande av lönestater för lasarettsläkare föreskriva

villkor för avlöningens åtnjutande. Så anse medicinalstyrelsen och

allmänna svenska läkarföreningen, att Skaraborgs läns landsting vid fastställandet

av ovan återgivna lönevillkor för lasarettsläkarna i länet överskridit

sin lagliga befogenhet, i ty att det icke skulle kunna anses tillkomma

landsting att utan Kungl. Maj:ts medgivande föreskriva dylika

särskilda villkor eller i övrigt utfärda bestämmelser utöver vad lasarettsstadgan

i sådant avseende innehåller. A andra sidan hava vissa landsting

och länsstyrelser anslutit sig till den meningen, att landstingen

lagligen äga befogenhet att utan inskränkning bestämma om lasarettsläkarnas

avlöning och därmed förbundna villkor. Att en författning

sålunda på grund av frånvaron av tydliga och uttömmande bestämmelser

i visst avseende kan tolkas på så olika sätt, som här är fallet, måste

givetvis anses i hög grad otillfredsställande. Vilken mening man än

må hysa i själva saki rågan, synes det mig därför uppenbarligen vara

lämpligt att avhjälpa ifrågavarande brist i författningen. Man bör alltså

kunna vara ense därom, att i lasarettsstadgan böra inrymmas bestämmelser,

som fullt tydligt giva vid handen, vilken befogenhet landstingen

i förevarande avseende skola äga.

Jag vill då till en början erinra, att medicinalstyrelsens föreliggande

förslag avser två olika frågor, nämligen dels lasarettsläkares rätt att vid

sidan av sin tjänst över huvud taget innehava enskilt uppdrag, dels

ock särskilt deras rätt att utöva enskdd praktik. Jag vill först upptaga

den förra frågan till behandling.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

I detta avseende har föreslagits, att landsting skulle äga föreskriva,

att lasarettsläkare icke utan vederbörande lasarettsdirektions medgivande

må innehava enskilt, avlönat uppdrag. Därvid må till en början erinras,

att i 25 § av lasarettsstadgan redan finnes föreskrivet, att lasarettsläkare

icke utan särskilt, efter lasarettsdirektionens hörande av medicinalstyrelsen

meddelat tillstånd lår åtaga sig annan tjänstebefattning.

Grunden till medicinalstyrelsens nu förevarande framställning har emellertid,

såsom av det föregående framgår, varit angelägenheten av att lasar

ett släkarnas rätt att utöva enskild praktik icke till men för den sjukvårdsbehövande

allmänheten kringskäres i vidare mån, än som med hänsvn

till lasarettsvården är nödvändigt. Härtill bör också statens intresse

i den föreliggande frågan anses vara begränsat. Skulle landsting

finna lämpligt exempelvis att beträffande förening av tjänster eller mottagande

av stadigvarande uppdrag vilja föreskriva motsvarande villkor

som för åtnjutande av löneförmåner i statens tjänst i allmänhet äro stadgade,

synes anledning icke föreligga att härutinnan inskränka landstingens

fria beslutanderätt, då allmänhetens sjukvårdsbehov icke direkt

beröres av denna fråga. Genom bestämmelser i lasarettsstadgan synes

sålunda endast böra regleras landstingens rätt att meddela särskilda föreskrifter

i avseende å lasarettsläkarnas enskilda praktik. Landstingens

befogenhet att i övrigt stadga allmänna villkor för avlöningens åtnjutande

bör däremot enligt min mening lämnas helt fri.

Vad nu angår frågan om lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild

praktik, stå här direkt stridiga intressen emot varandra. Från lasarettsvårdens

synpunkt måste nämligen strängt tillses, att lasarettsläkaren icke

på grund av annan verksamhet försummar skötseln av sitt lasarett. A

andra sidan har allmänheten i viss mån berättigade anspråk att vid förefallande

behov få anlita lasarettsläkaren, vilken ofta på sitt område är

den ende specialisten på platsen eller i allt fall på grund av sin utbildning

och erfarenhet den mest kompetente att behandla vissa sjukdomar.

Därtill kommer, att lasarettsläkaren i många fall är med nödvändighet

hänvisad till enskild praktik för vinnande av tillräcklig inkomst för sitt

uppehälle. Vid meddelande av de bestämmelser, varom nu är fråga, gäller

det sålunda att undvika de båda ytterligheterna, förbjudandet av all praktik

utom lasarettet och tillåtandet av sådan praktik utan någon inskränkning,

och att finna en medelväg mellan dessa varandra rakt motsatta ståndpunkter,

så att rätt kommer att i vederbörlig mån utskiftas åt båda

hållen. Å ena sidan är därvid självfallet, att bestämmelserna böra innefatta

största möjliga garanti för, att lasarettsvården ej på grund av läkarens

enskilda praktik försummas, å andra sidan torde man ej, utö\er

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

vad för vinnande av denna garanti är nödvändigt, böra begränsa läkarens

verksamhet utom lasarettet utan i förevarande hänseende giva honom fria

händer i den omfattning, lasarettstjänstens tillbörliga tillgodoseende medgiver.

Frågan i dess helhet är av stor vikt icke blott för den talrika

lasarettsläkarkåren utan ock för den stora allmänheten. Jag anser det

därför vara av synnerlig vikt, att frågan erhåller en fullt tillfredsställande

lösning.

Ännu för något eller några årtionden tillbaka utgick lasarettsläkarnas

avlöning på de flesta håll med mycket ringa belopp; deras arbete

med sjukvården inom lasaretten var då också ganska måttligt. Därav

följde emellertid, att lasarettsläkarna för sin utkomst voro företrädesvis

hänvisade till enskild praktik, en utväg, varav de också i stor utsträckning

allmänt begagnade sig. Rätten till enskild praktik var för dem

otta ett livsvillkor och sådan praktik för många den huvudsakliga inkomstkällan.

Numera måste emellertid förhållandena anses vara i

väsentlig mån förändrade. Den moderna kirurgien har under de senaste

årtiondena gjort storartade framsteg, och sjukvårdsarbetet inom lasaretten

har i samband därmed i väsentlig mån ökats. Detta innebär, som självfallet

är, att lasarettsläkarens tid och krafter numera i långt högre grad

än förut tagas i anspråk för skötseln av hans lasarett. På de största

lasaretten torde det således vara mycket ringa tid, som för läkaren bliver

övrig för verksamhet utom lasarettet. Givet är emellertid, att härvidlag

lasarettets storlek fortfarande kommer att spela en avgörande roll. Samtidigt

med den ökning av lasarettsarbetet, som sålunda ägt rum, har förklarligt

nog uppstått en tendens att genom meddelande av särskilda föreskrifter söka

minska lasarettsläkarnas verksamhet utom lasaretten. I samband härmed

har också deras avlöning i regel höjts i väsentlig mån. Föreskrifter i

nu antydd riktning hava meddelats icke blott av Skaraborgs läns landsting

utan ock, såsom av den lämnade utredningen framgår, av andra landsting.

Med hänsyn till den förändring, som, på sätt nyss nämnts, i fråga om

hithörande förhållanden ägt rum, torde tillkomsten av dessa föreskrifter få

anses helt naturlig. Ofta nog torde de hava föranletts av missförhållanden

i nu omhandlade hänseende, som tidigare förekommit å en eller annan

plats, och det närmaste ändamålet med dem lärer i regel hava varit att för

framtiden förebygga sådana. Att för närvarande dylika missförhållanden

skulle existera, som behöva undanröjas, har knappast påståtts. Redan

under sin utbildningstid å de stora sjukhusen torde de blivande lasarettsläkarna

växa in i den åskådningen, att lasarettstjänsten i första hand ovillkorligen

skall tillgodoses och att annan verksamhet får ifrågakomma

endast i den mån tid och krafter därför bliva övriga. Otvivelaktigt torde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

ock vara, att lasarettsläkarnas plikttrohet samt nit och intresse för sina

göromål utgöra den säkraste garantien för en god skötsel av lasaretten;

med lagbestämmelser kan man visserligen förhindra dem att mer än som

vederbör ägna sig åt privatpraktik men svårligen tvinga dem att sköta

lasarettstjänsten väl.

Med det sist anförda vill jag emellertid ingalunda hava sagt, att de

ifrågasatta lagbestämmelserna skidle bliva obehövliga. Av vad jag förut

yttrat framgår nämligen, att jag tvärtom anser det önskvärt, att den uti

ifrågavarande avseende nu befintliga luckan i lasarettsstadgan utfylles på

lämpligt sätt. I detta sammanhang vill jag erinra, att vissa redan nu

förefintliga bestämmelser i nämnda stadga indirekt i viss mån innebära

en begränsning av lasarettsläkarnas rätt till enskdd praktik. Sålunda

stadgas i § 22, att lasarettslåkare bör hava sin bostad inom lasarettet

eller i dess grannskap. Finnes lämplig bostad inom lasarettets område

upplåten åt läkaren, skall han begagna sig därav. Läkaren lår ej under

dygnet avlägsna sig på längre tid, än som med lasarettets fördel och

de sjukas behöriga vård är förenligt, och skall noga ställa sig till efterrättelse

vad i § 28 därom är föreskrivet. I sistnämnda § stadgas bland

annat, att lasarettsläkare minst en gång varje dag, på tid, som av direktionen

efter läkarens förslag bestämmes, skall infinna sig å lasarettet lör

mottagning och utskrivning samt tillsyn och behandling av sjuka. Härförutom

bör läkaren besöka lasarettet så ofta omständigheterna det fordra.

Inkommer olycks- eller sjukdomsfall, som kräver skyndsam behandling,

skall han ofördröjligen infinna sig å lasarettet.

Redan dessa bestämmelser torde, om de strängt tillämpas, innebära

cn rätt så kraftig garanti mot försummelse från lasarettsläkarnas sida

beträffande lasarettens skötsel. Den meningen har också förfäktats, att

bestämmelserna i fråga borde anses fullt tillräckliga lör ändamålet och att

några nya bestämmelser i ämnet följaktligen icke skulle behövas. I viss mån

är jag också benägen att giva dem, som hysa denna mening, rätt, nämligen

i fråga om de mindre lasaretten. Det torde nämligen vara ovedersägligt,

att läkarna vid dessa äro upptagna av sin tjänst endast en del och understundom

allenast en mindre del av dagen och att det därför är fullständigt

obehövligt att stadga inskränkningar i deras rätt till privatpraktik. Direktionerna

vid ett flertal sådana lasarett ävensom åtskilliga av de myndigheter,

som yttrat sig i ämnet, hava också uttryckligen framhållit detta. På denna

punkt synes knappastråda mer än en mening. Det vore givetvis ändamålslöst

att genom meddelandet av nya föreskrifter föranleda läkarna vid dessa lasarett

att gå sysslolösa under tid, då tjänsten ej tager deras krafter i anspråk;

har allmänheten i orten behov att anlita sådan läkare, synes det icke finnas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

någon rimlig anledning att söka förhindra detta. Därtill kommer, att

avlöningen vid dessa mindre lasarett icke är högre tilltagen, än att läkarna

där för sitt uppehälle äro hänvisade till enskild praktik såsom en väsentlig

inkomstkälla. Rätten till dylik praktik kan rimligen icke frånkännas

dessa läkare, utan att deras avlöning i motsvarande grad höjes, så att

den bliver ungefär lika stor som för läkarna vid de större lasaretten _

en lösning av frågan, som emellertid utan vidare får anses utesluten.

I vissa fall har också vid upprättandet av provinsial- och extra

provinsialläkardistriktsindelning tagits i beräkning, att läkare å dylikt

mindre lasarett skulle helt kunna tillgodose läkarbebovet inom lasarettets

omnejd.

j sålunda kunna ut^a från, att de ifrågasatta bestämmel
serna

äro obehövliga och olämpliga, såvitt angår läkarna vid de mindre lasaretten.

Fråga uppstår då, var gränsen bör dragas mellan större och mindre

lasarett. . Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle det ankomma på landstingen

sjäbva att bestämma, vilka lasarett som uti ifrågavarande hänseende

skulle anses såsom respektive större och mindre. Detta synes miomindre

tillfredsställande, då landstingen i olika län givetvis kunna hava

sinsemellan väsentligt olika uppfattning härutinnan, och följaktligen

någon enhetlighet i tillämpningen i sådant fall ej skulle stå att vinna.

Läkarföreningens förslag synes mig därför vid valet mellan dessa

två alternativ vara att i denna del föredraga. Enligt detta skulle nämligen

medicinalstyrelsen äga att pröva, huruvida det lasarett, varom i

'' särskilt fall är fråga, är av den storlek, att föreskrivandet av inskränkning

i läkarens rätt till enskild praktik är behövlig eller ej.

Härigenom kunde enhetlighet och likformighet i lagtillämpningen

vinnas, då det bleve en enda myndighet, som skulle för hela landet

avgöra dessa frågor. Det synes mig emellertid med fog kunna

ifrågasättas, huruvida man ej skulle kunna gå ännu längre och i författningen

uttryckligen undantaga de mindre lasaretten, &d. v. s. frånkänna

landstingen befogenhet att för läkarna vid lasarett med sängantal

under ett angivet minimum föreskriva sådana lönevillkor, varom här är

fråga. Jag förbiser härvid icke, att beläggningssiffran icke alltid utgör

ett fullt riktigt uttryck för lasarettsarbetets omfattning för läkaren och

att man för att bilda sig ett omdöme, huruvida ett lasarett ur denna

synpunkt är att betrakta såsom större eller mindre, rätteligen även bör

taga i betraktande eu del andra omständigheter, särskilt^ de förekommande

sjukdomsfallens art. På ett lasarett, där läkaren exempelvis

är känd såsom särskilt framstående kirurg, torde sålunda denna omständighet

ofta medföra, att mera svårbehandlade operativa fall där

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

talrikt förekomma och att lasarettsarbetet där således i allmänhet bliver

mera maktpåliggande och kräver mera tid än vid lasarett med något

högre beläggningssiffra. Då emellertid antalet sjuksängar äi den enda

fixa norm, efter vilken en dylik uppdelning av lasaretten i stöire och mindre

synes kunna ske, lärer man fa hålla sig till denna. Lasarettsdiiektionen i

Örebro och en för utredning angående lasarettsvården inom Örebro län

tillsatt kommitté hava i avgivna yttranden föreslagit, att i förevarande

avseende böra undantagas lasarett och kirurgisk lasarettsavdelning med

mindre än 75 sjuksängar. Lasarettsdirektionen i Vänersborg har däremot

ansett, att till mindre lasarett böra räknas de med cirka 50 sjuksängar

eller därunder försedda. 1 övrigt förekommer i de avgivna yttrandena

ej något uttalande därom, var gränsen mellan större och mindre

lasarett lämpligen bör dragas. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat,

torde en läkare knappast kunna ensam sköta en lasarettsavdelning, där

såväl medicinska som kirurgiska fall förekomma, med större antal sjuksängar

än 60 å 75. Överskndes detta antal, lärer behov av jämväl en

underläkare föreligga. Arbetet å ett lasarett med en beläggningssiffra av

50 å 75 torde således kunna anses såsom mycket betungande för en

lasarettsläkare, som saknar biträde av underläkare. På grund härav

synes det mig, som om man vid ett avgörande i förevarande a\ seende

lämpligen borde kunna följa det senare av de två nyss angivna alternativen.

I anslutning till denna mening har jag föreslagit sådan lydelse

av § 10 i lasarettsstadgan, att landsting beträffande lasarett eller avdelning

därav, som är försedd med lägre antal sjuksängar än 50, icke skulle

äga inskränka läkarens rätt till enskild praktik.

Enligt från medicinalstyrelsen lämnad uppgift angående antalet sjuksängar

å lasaretten i riket vid 1914 års ingång skulle av rikets lasarett

och sjukhus alla utom nedannämnda 13 lasarett, vilka enligt berörda uppgift

hava ett antal sjuksängar växlande mellan allenast 46 och 28, falla

m under de föreslagna bestämmelserna. De lasarett, som sålunda icke

skulle beröras av den ifrågasatta ändringen av lasarettsstadgan, äro Oskarshamns,

Ljungby, Skellefteå, Kungälvs, Finspångs, Piteå, Kisa, Östhammars,

Strömstads, Haparanda, Borgholms, Backe och Smedjebackens lasarett,

I detta sammanhang må erinras om läkar föreningens förslag, att de

angivna inskränkningarna i lasarettsläkares rätt till privatpraktik skulle

få av landsting föreskrivas först efter det att medicinalstyrelsen lämnat

medgivande därtill. Föreningen har nämligen ansett det tvivelaktigt, huruvida

landstingen kunna anses äga alla de förutsättningar, som erfoidras

för att avgöra, när och i vad mån lasarettsvården fordrar, att lasarettsläkaren

underkastas inskränkningar i sin Övriga verksamhet. Därest åt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

paragrafen givits den formulering, föreningen ifrågasatt, torde detta förslag

halt visst fog för sig. Med den begränsning av de avsedda bestämmelserna,

jag ovan föreslagit, synes det mig däremot knappast erforderligt,

att en dylik föreskrift meddelas.

Yad P''*er angår de större lasaretten, äro medicinalstyrelsen, allmänna

läkarföreningen och lasarettsläkarföreningen fullt ense därom, att det bör

vara läkarna vid dessa lasarett förbjudet att utöva s. k. ackordspraktik.

Däivid^ torde särskilt hava avsetts fabriksackorden, vilka ställa stora

krav på läkarens tid och som, då det gäller större ackord, helt naturligt

måste i avsevärd grad verka splittrande och störande för lasarettsarbetet.

Aven de s. k. familjeackorden kunna, om också i regel ej i

samma omfattning, lätt medföra enahanda olägenheter. Medicinalstyrelse.

11^ och de bägge läkarföreningarnas uppfattning härutinnan anser jag

därför vara välgrundad.

Någon meningsskiljaktighet synes ej råda därom, att lasarettsläkarna

icke böra äga rätt att hålla mottagning för sjuka annorstädes än inom

lasaiettet och i sin bostad, varjämte allmänna läkarföreningen framhållit

önskvärdheten av, att nämnda läkare förhindras att alltför ofta be°-iva

sig utom lasarettsorten på sjukresor.

Att lasarettsläkarna, på sätt medicinalstyrelsen och läkar föreningarna

föreslagit, böra äga rätt att hålla mottagning för sjuka i sin egen bostad,

vare sig denna är belägen inom eller utom lasarettsområdet, ävensom

att stå till tjänst för konsultation på annan läkares kallelse, synes

mig uppenbart. Att förmena dem en sådan rätt skulle i hög grad strida

mot den sjukvårdsbehövande allmänhetens intressen och kunna kränka

dessa, utan att motsvarande nytta för lasarettsvården skulle vinnas.

Det kan nämligen icke rimligen antagas, att lasarettsläkarnas verksamhet

i dessa två avseenden skulle bliva så tidsödande och krävande, att

därigenom deras plikter mot deras lasarett skulle åsidosättas. Och endast

om detta bleve fallet, torde det kunna anses rätt och billigt att förhindra

allmänheten att anlita en lasarettsläkare, för vilken den har förtroende.

Detsamma torde gälla om ämbetsbröders anspråk på att i förekommande

fall få konsultera lasarettsläkare. Vid bedömande av denna

fråga äro de ovan omförmälda upplysningar, som på begäran av allmänna

a karforen ingen s styrelse lämnats av en del lasarettsläkare, av stort intresse.

Dåligt nämnda upplysningar har kousultationspraktiken för dessa

ay° aDidse. hållit sig inom mycket måttliga gränser och under inga

föihållanden, i stort sett, kunnat inverka menligt på lasarettsvården. 1

övrigt åberopar jag i dessa avseenden vad medicinalstyrelsen och allBihang

till riksdagens protokoll 11)15. 1 sand. IS JtiiJ''1. (Nr 24.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

manna läkar föreningen därutinnan anfört, mot vilket någon befogad

invändning icke synes kunna göras. Att lasarettsläkare har både rättighet

och skyldighet att behandla sjukdomsfall, då vård genom annan

läkare icke är att tillgå, är av humanitära skäl utan .vidare sjaiviallet.

Slutligen återstår det mest omtvistade spörsmålet, nämligen normerandet

av lasarettsläkares rätt till enskild praktik i de fall, där han

äger särskild sakkunskap. .

Medicinalstyrelsen och allmänna läkarförenmgen hava jamval i denna

del uttalat i viss mån överensstämmande mening, av medicinalstyrelsen

uttryckt så, att det varken är rätt eller klokt att hindra länets invånare

att "tillgodogöra sig lasarettsläkarens speciella utbildning och erlarenhe .

Mot den uppfattning, som sålunda kcmmit till synes, torde knappast

något vara att invända. Det förtjänar särskilt iramhallas, att enligt

gällande stadga angående sinnessjuka (§17) det uttryckligen medgivits

överläkare vid statens anstalter för sinnessjuka att utom sm anstalt utöva

enskild praktik, såvitt rör sinnessjukdomar* För övrigt synas mig

de skäl, som medicinalstyrelsen och läkarföremngarna i denna del antort

vara av övertygande beskaffenhet. Lasarettsläkarna höra i regel till

landets grundligast utbildade läkare och de hava genom de gynnsamma

förhållanden, varunder de utöva sin verksamhet, bättre tillfälle att bibehålla

och alltjämt utbilda sin läkarskicklighet än flertalet läkare, som

icke hava sin verksamhet förlagd till sjukhus. Erfarenheten torde också

visa, att lasarettsläkarna, särskilt på kirurgiens område, åtnjuta stort

förtroende. Det är i regel just dem, länets invånare i svarare sjukdomstall

helst vilja rådfråga. Medgives icke lasarettsläkaren rätt till praktik i detta

avseende, skulle detta ofta kunna leda till den alldeles orimliga påföljden

att, därest en sjuk önskar anlita lasarettsläkaren såsom den kanske ende

kompetente läkaren på platsen, han skulle vara nödsakad att orst

vända sig till annan läkare för att genom dennes bemedling la konsultation

med lasarettsläkaren till stånd. De av medicinalstyrelsen och allmänna

läkarföreningen i förevarande avseende förslagsvis formulerade

bestämmelserna hava emellertid icke fått fullt samma innebord Enligt

medicinalstyrelsens förslag i denna del skulle sålunda enskild lakarpraktik

utom lasarettets område vara medgiven i sadana tall, dar tor

sjukdomsfallets art särskilt ägnad läkarvård saknas, under det att medgivandet

enligt läkar föreningens formulering skulle gälla behandling

av sjukdomsfall, där lasarettsläkaren på grund av sm utbildning ager

särskild sakkunskap. Vid jämförelse mellan dessa bagge alternativ

framgår, att medicinalstyrelsens förslag är mera snävt avfattat. Under

det att sålunda enligt läkarföreningens formulering en lasarettslakare

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 24.

35

skulle äga behandla ett fall, så snart det ligger inom hans specialfack,

skulle enligt medicinalstyrelsens förslag detta få ske endast under den

ytterligare förutsättning, att annan specialist på platsen saknas. Därest

en annan, kanske mindre kompetent läkare, vilken annonserat sig som

specialist i samma fack som lasarettsläkaren, linnes på platsen, skulle

alltså lasarettsläkaren i regel icke få utöva enskild praktik i sitt fack.

Under de tider, då den enskilde läkaren vore av en eller annan anledning

frånvarande från orten, skulle däremot lasarettsläkaren få utöva

dylik praktik. Olämpligheten för allmänheten av en så beskaffad bestämmelse

torde vara påtaglig. Vidare må här även erinras om de i lagen

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli

1901 meddelade bestämmelser, enligt vilka vid inträffat olycksfall läkarundersökning

så snart som möjligt skall ske. Inträffar ett olycksfall,

till vars bedömande och behandling lasarettsläkaren är särskilt kompetent,

och äro, såsom ofta torde vara fallet, omständigheterna sådana, att

patienten ej omedelbart kan intagas å lasarettet, måste det ju även vara

i hög grad olämpligt, att det skulle vara lasarettsläkaren förmenat att begiva

sig till sjukplatsen. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens och

olycksfallsbolagens behov av sakkunnig läkare för bedömande av ådragna

skador synes en bestämmelse i enlighet med medicinalstyrelsens förslag

mindre ändamålsenlig. Läkarföreningens förslag förefaller mig därför vara

att bestämt föredraga i denna del. Den rätt att utöva enskild läkarverksamhet,

som, i enlighet med vad nu anförts, skulle tillkomma lasarettsläkaren,

då det gäller tillgodogörande av hans särskilda vetenskapliga utbildning

å ett visst område, synes mig emellertid böra tillkomma honom

jämväl i de fall, där han genom sin verksamhet och erfarenhet såsom

lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap. Det torde nämligen med

fullt fog kunna antagas, att lasarettsläkaren mången gång enbart genom

sin kanske fleråriga praktiska verksamhet å sjukhus förvärvat sådan

skicklighet inom visst område, att han är mera kompetent än annan i

orten tillgänglig läkare att bedöma och behandla sjukdomsfall, som

falla inom nämnda område.

Medicinalstyrelsens förslag, att, därest landsting önskar få andra

villkor gällande än de, som nu omförmälts, beshitet därom skall underställas

Kungl. Majt:s prövning och godkännande, finner jag vara lämpligt

och har därför intet att däremot erinra.

Vad beträffar de föreslagna ändringarna av § 21 i lasarettsstadgan,

innehålla de blott konsekvenser av de nu förordade bestämmelserna, och

har jag ej heller funnit något att erinra mot dem.

I detta sammanhang må jämväl erinras om den föreliggande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

frågans sociala sida, vilken berörts av allmänna läkarföreningen. Utan

tvivel ligger ett avsevärt mått av sanning i föreningens uttalande om

den hämmande inverkan, som en begränsning av lasarettsläkarens verksamhet

endast till lasarettet i längden måste medföra i fråga om såväl

yrkeserfarenhet som kännedom om allmänmänskliga förhållanden. Under

sina utbildningsår på universitetsklinikerna har den blivande lasarettsläkaren

i regel icke något tillfälle att iakttaga och behandla sjuka annorstädes

än å sjukhuset, där den praktiska medicinska undervisningen

meddelas. Av största betydelse måste det därför vara för honom

att efter avslutad utbildning i någon mån få tillfälle till praktik även

utom lasarettet. Förvisso är en sådan verksamhet, utövad i hemmen

bland personer av skilda samhällsklasser och med skilda levnadsvillkor,

ägnad icke blott att fördjupa kännedomen om sjukdomsorsaker och

sjukdomsbetingelser utan även att öppna blicken för många för läkarkallets

utövande ej oviktiga företeelser, dem han eljest mindre lätt eller

kanske alls icke skulle lära känna.

Till sist vill jag särskilt betona, att vad här föreslagits endast har

till ändamål att skapa fasta normer för den verksamhet, lasarettsläkare

må utöva vid sidan av sin huvuduppgift. Det bör i detta sammanhang

framhållas, att, på sätt framgår av ovan intagna redogörelse för de i

ärendet infordrade utlåtanden, förutom länsstyrelsen och landstinget i

Skaraborgs län endast tvä länsstyrelser och landsting uttalat sig emot

införandet av de föreslagna bestämmelserna i lasarettsstadgan. Samtliga

övriga länsstyrelser och landsting liksom ock de hörda lasarettsdirektionerna

och sjukhusstyrelserna, med ett fåtal undantag, hava mer

eller mindre bestämt framhållit behovet och önskvärdheten av bestämmelsernas

antagande vare sig enligt medicinalstyrelsens eller enligt allmänna

läkarföreningens förslag.

Ovannämnda tre landsting, som uttalat skiljaktig uppfattning, hava enligt

min mening sett saken ur alltför ensidig synpunkt, nämligen enbart ur

lasaretts vård ens synpunkt. Såsom jag i början av mitt anförande framhållit,

gäller det emellertid här att icke ensidigt tillgod ose lasarettsvården på bekostnad

av den sjukvårdsbehövande allmänhetens intressen; i stället gäller det,

som ovan sagts, att utfinna bestämmelser, som innebära en lämplig medelväg

mellan de båda ytterlighetsståndpunkterna och sålunda medföra en garanti

för att lasarettstjänsten ägnas all den tid, dess behöriga tillgodoseende

kräver, samtidigt med att obehöriga hinder icke uppställas för allmänheten

att, då så påfordras, även utom lasarettet draga nytta av lasarettsläkarens

genom studier och praktik vunna sakkunskap. Det allmännas bästa bör

sålunda vara den ledande synpunkten. Att medgiva landstingen att utfärda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

så stränga föreskrifter som de av Skaraborgs läns landsting i ämnet beslutade,

synes mig icke klokt redan av det skäl, att de icke äro med

nödvändighet betingade av hänsyn till lasarettsvården. Oavsett att vid

sådant förhållande lasarettsläkarnas rätt till fri verksamhet under från

tjänsten ledig tid och allmänhetens rätt att få anlita vilka läkare, den

helst vill, utan tvingande anledning kränkas, kommer därtill, att dylika

onödigt stränga föreskrifter, såsom erfarenheten i föreliggande fall också

lärer hava givit vid handen, i regel torde vara svåra att noggrannt

efterleva. Och att medgiva utfärdandet av föreskrifter, som icke undantagslöst

kunna efterlevas, kan näppeligen anses tillfredsställande.

I ovan återgivna skrift av den 8 mars 1913 hava Carl Persson i Stallerhult

m. d. ledamöter av riksdagen, i likhet med Kungl. Mapts befallningshavande

och landstinget i Gävleborgs län, framfört tvivelsmål, huruvida nu behandlade

frågor kunna anses falla inom gränserna för Kungl. Maj:ts administrativa

lagstiftningsmakt. Därvid har i nämnda skrift såsom skäl anförts, att

kostnaden för lasarettsläkarnas avlöning är en så beskaffad kommunal beskattningsfråga,

som avses i § 57 mom. 2 i regeringsformen och varom det tillkommer

Konung och riksdag gemensamt att lagstifta. Därjämte har åbelopats,

att den administrativa lagstiftningsrätten alltmer ansetts böra begränsas

och att riksdagens beslut alltmer plägar inhämtas i frågor, där kommunerna

tillkommande rättigheter beröras. Enligt min mening lärer emellertid

hinder icke föreligga för Kungl. Maj:t att i administrativ väg utfärda

här föreslagna bestämmelser, varmed avses att i den allmänna

sjukvårdens intresse i visst hänseende fastställa villkor för avlöningens

åtnjutande, då Kungl. Maj:t enligt gällande stadgan den, vare sig det

är fråga om läkarbefattningar, som tillsättas av Kungl. Maj:t eller icke,

har befogenhet att utan inhämtande av riksdagens medgivande föreskriva

villkor för åtnjutande av tjänstårsberäkning lika med civila läkare

i statens tjänst. Även i de fall, då vederbörande läkares avlöning icke

till någon del utgår av statsmedel, har det sålunda städse ansetts tillkomma

Kungl. Maj:t att föreskriva de villkor för åtnjutande av tjänstårsberäkning,

som i varje särskilt fall funnits nödiga och lämpliga ur det

allmännas intresse. Gällande bestämmelser om rätt till tjänstårsberäkning

återfinnas i 57 § av gällande läkarinstruktion. Jag erinrar också, att

enligt gällande författningar avlöningsstaterna för åtskilliga andra, rent

kommunalt avlönade tjänster skola underställas Kungl. Maj:ts godkännande,

och det har förekommit — så vitt jag vet utan att någon

anmärkning framställts däremot — att sådant godkännande vägrats på

grund av de ur det allmännas synpunkt oantaghga villkor, kommunen

fästat vid avlöningen. Med hänsyn till den allmänna betydelse, den nu

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 24.

föreliggande frågan äger, och då landstingens intressen i hög grad därav

beröras, finner jag mig emellertid böra tillstyrka, att, ehuruväl gällande

lasarettsstadga tillkommit i administrativ ordning, riksdagens yttrande i

ärendet likväl inhämtas.

Yad angår ikraftträdandet av de nu ifrågasatta bestämmelserna anser

jag, att de icke böra erhålla retroaktiv verkan. Ett motsatt förfarande

skulle nämligen med hänsyn till redan träffade avtal och fastställda

lönevillkor måhända på sina håll kunna medföra en del svårigheter.

Jag anser mig slutligen böra meddela, att, därest riksdagen

ej har något att erinra mot införandet i lasarettsstadgan av de föreslagna

bestämmelserna, jag har för avsikt att föreslå motsvarande bestämmelsers

intagande i den tuberkulosstadga, som kan förväntas bliva

utfärdad längre fram under innevarande år. Förslag till dylik stadga

föreligger, och har från medicinalstyrelsen infordrats utlåtande däröver,

som emellertid ännu icke inkommit.

Härefter uppläste departementschefen det förslag till kungörelse

angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan den 18

oktober 1901, som'' är bilagt detta statsrådsprotokoll, samt hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta

riksdagens yttrande över förslaget, med förklarande

att Kungl. Maj:t vill, efter mottagandet av

riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av

samma förslag och förordna om utfärdande av författning

i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, ii. h. Beckmans Boktrycken, 1915-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:197 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasur ettsstadgan de s. 11 i texten
  2. LU 1915:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1.9 s. 1 i texten