Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

1915-01-14 · 120 sidor, varav 114 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 114 av 120 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:4, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

1

N:o 4.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till

lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen

samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta domstols

tjänstgöring på avdelningar; given Stockholms slott

den 14 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

l:o) Lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2:o) Lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen; samt

3:o) Lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

30 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av

mål, som blivit av hovrätt avdömt.

1 §•

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten

instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till

hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen

föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätts

slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så

ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning,

hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till

värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stämningen

ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,

där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

3

och varder talan mot det beslut i hovratten fullföljd i sammanhang med

klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda

frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom

besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §•

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall i fråga om tid

för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

5 §•

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande

penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej överklagas,

när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke uppgår

till ettusenfemhundra kronor. Rörer målet jämväl sådant, som ej kan

skattas i penningar, och har utslaget därutinnan gått parten emot, äge

han dock fullfölja talan i målet.

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning

underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av allmän åklagare eller målsägande, med mindre hans talan avsett

ansvar för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden

för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse eller

mistning av ämbete på viss tid.

Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas av annan än

justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman

eller den någon av dem därtill förordnar.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande

eller tilltalad fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat

än ansvar och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del

fråga är enbart om penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,

allenast såframt det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej

uppgår till ettusenfemhundra kronor. Har tilltalad fällts till böter eller

vite, som, ensamt eller i förening med vad han tappat i penningar eller

penningars värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller

förment att fullfölja talan mot utslaget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

7 §•

Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas

till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

8 §•

Över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat

mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av

fråga, som inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att däremot

fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer

under Konungens prövning.

9 §•

Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit omedelbart

i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas.

Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, däröver

må ej heller klagas.

10 §.

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från

underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,

varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas

under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att parten, om

han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade

gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att

överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller förordnat

om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut av hovrätten

upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt eljest meddelat utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 10 §

blivit från underrätt fullföljd, skall i fråga om klagan över det utslag i

tillämpliga delar gälla vad här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits

under hovrättens prövning, må ej överklagas.

12 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,

vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande

rättegångskostnad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

5

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,

11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga ruin, att det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans

talan varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd

till talans fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan,

varom nu sagts, endast göras av åklagare, som i 6 § är särskilt nämnd.

Enskild part äge ock i fall, som i första stycket sägs, söka Konungens

tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för honom skulle

hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är.

14 §.

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut

av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sågs, skall talan mot beslutet

föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i

fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall

finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan

fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §.

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hovrätt

i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.

7 § är föreskrivet angående där omförmälda beslut äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad

att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten

meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas till känna, huruvida klagan

skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom besvär, ävensom

i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, och i det senare,

inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klaganden i

övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig parten vad

sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt till fullföljd

eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas

under Konungens prövning.

I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom nu

är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den häktade,

där det ej blivit för honom muntligen avsagt. -

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadganden icke vara

berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten

meddelas, give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av

parten fullföljas; utsatte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må överklagas.

Mot hovrättens beslut härutinnan må ej talan föras. Menar parten,

att beslutet grundas å oriktig lagtolkning, äge han dock hos Konungen söka

tillstånd till fullföljd av talan i målet; är frågan om partens rätt till fullföljd

beroende av värdet av vad han i hovrätten tappat, må icke i något

fall till styrkande av det värde ny bevisning hos Konungen förebringas.

18 §.

Vill part utverka sig sådant tillstånd, som i 13 § eller 17 § andra

stycket omförmäles, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande

talans fullföljande. Om vad parten i sådant avseende har att iakttaga

meddele hovrätten på begäran underrättelse, såsom i 16 § sägs; skall talan

fullföljas genom besvär, varde av hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd

enligt 37 § skall sökas.

19 §.

Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare,

evad han har att söka revision eller att anföra besvär, pliktig att hos Konungens

befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio

kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,

som Konungeu kan komma att tillerkänna hans motpart. Har

i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt belopp, som

nu sagts, gälle det också för de övriga. Aro i målet flera motparter till

den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan

är föreskrivet.

Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål

allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan

tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från

nedsättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning

vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt

föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad

fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt lian

iakttager vad för sådant fall stadgas i 22 § eller 36 § första stycket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna motparten

till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin

talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner

skäl giva tillstånd därtill. Huru ansökan om sådant tillstånd göres, skils

i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å

trettionde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos

hovrätten anmäla missnöje samt därvid tillika ingiva Konungens befallningshavandes

bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra motparten.

22 §.

Kan part, som anmäler missnöje, icke förete bevis om nedsättning

såväl av stadgad fullföljdsavgift som av föreskrivet belopp till säkerhet för

motpartens kostnadsersättning, skall han vid sin missnöjesanmälan foga av

Konungens befallningshavande eller underrätten eller häradshövdingen

eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller

Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där

sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han icke äarer tillgång- till

gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle sakna

nödtorftigt uppehälle.

Äro för den myndighet, hos vilken sådant intyg sökes, sökandens

förmögenhetsvillkor icke kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man

att hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas

kunna ske.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med

underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av

sin talan. Erfordras enligt 13 §, 17 § andra stycket eller 20 § andra

stycket Konungens tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet,

huru sådant tillstånd enligt 27 eller 28 § skall sökas.

Ej må klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits. Ställer

sig parten vad hovrätten föreskrivit till efterrättelse, må ej heller frågan

om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under

Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar

part att iakttaga något av vad i 21 och 22 §§ i övrigt är föreskrivet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.

Visas förfall, utsätte hovrätten ny tid.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja

talan genom besvär.

25 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången

av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos

hovrätten befintliga handlingar i målet.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall

före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, inställa

sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.

Vid inlagan foge sökanden överklagade utslaget jämte bevis om

anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande

ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten förda protokoll.

27 §.

Har sökanden vid sin missnöjesanmälan icke fogat bevis om nedsättning

av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,

skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas

vid revisionsinlagan.

28 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §

eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning,

fogas vid revisionsinlagan samt innehålla de skäl, å vilka

ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda

skälen härtill i beslutet angivna.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § omförmäles,

Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap.

6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.

Bifalles ansökningen, skall Konungens beslut härom genom sökandens

försorg delgivas motparten, och skall därvid i tillämpliga delar lända till

efterrättelse vad i 27 kap. 6, 7, 8, 9 och 11 §§ är stadgat i fråga om delgivning

av besvär; dock må vad i 8 § stadgas rörande påföljden av underlåtenhet

att återställa besvärshandlingarna ej tillämpas å beslut, som nu sagts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

9

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom föreskriven tid

inställa sig eller ingiva revisionsinlaga eller ansökan, som i 27 eller 28 §

sägs, stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.

Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som nyss sagts, avslagen, stånde överklagade utslaget

fast.

31 §.

Har den, som söker revision, underlåtit att ingiva överklagade utslaget

eller bevis om anmält missnöje eller underrättens eller hovrättens

protokoll i målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då

målet företages till avgörande, skall sökanden hava förlorat sin talan.

32 §.

Svaranden skall, där sökanden utan särskilt tillstånd äger fullfölja

talan, inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde dagen från

den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomina. Erfordras Konungens

tillstånd till talans fullföljande, och har beslut, varigenom sådant tillstånd

meddelats, blivit inom den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid

tillställt svaranden, vare denne pliktig att inställa sig sist å trettionde dagen

från den dag beslutet delgavs honom; har kungörelse angående beslutet

varit införd i allmänna tidningarna, skall svaranden inställa sig senast å

nittionde dagen från sista kungörandet.

Inställer sig svaranden ej inom tid, som nu sagts, have sedan ej rätt

att varda hos Konungen hord, med mindre inom samma tid laga förfall

visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv

mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 §.

Vad i 26 kap. 9—14 §§ är stadgat angående mål, som efter vad

till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,

som genom revisionsansökning dragits under Konungens prövning.

34 §.

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer

sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för

sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen

efter utgången av den tid.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen

ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget

eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Konungens

befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna

belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och

hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten

efter ty i 40 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,

där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för

parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag utslaget

eller beslutet delgavs honom.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande

eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan

över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet

för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsättning av

stadgad fullföjdsavgift, skall vid besvären fogas sådant intyg om fattigdom,

som i 22 § sägs.

Kan klaganden ej heller förete bevis om nedsättning av föreskrivet

belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skall ansökan om

tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas vid besvären och

vara åtföljd av sådant intyg om fattigdom, som i 22 § föreskrives.

37 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §

eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom

besvär, fogas vid besvärsskriften samt innehålla de skäl, å vilka ansökningen

grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda

skälen härtill i beslutet angivna.

38 §.

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt meddelats;

och gälle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om.

inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen

fullföljas, besvär inom den tid ingivna, eller försummar klaganden

att inom föreskriven tid ingiva bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda

belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall

stadgat eller att inom sagda tid ingiva ansökan om tillstånd, som i 37 §

avses, stånde hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid

visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen,

stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §.

När besvär inkommit, skola från hovrätten infordras därstädes befintliga

handlingar i målet. Är klaganden i målet häktad, skola jämväl felande

protokoll och utslag införskaffas.

41.

Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller

har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i

målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då målet företages

till avgörande, skall klaganden hava förlorat sin talan.

42 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i

27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock

skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i

målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka

motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, skall,

där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas

motparten.

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrättens slutliga utslag i mål, som omedelbart

i hovrätten anhängiggjorts, eller i sådant hovrättens beslut, som

i 14 § avses, eller varder i annat mål parts ändringssökande i allo eller i

huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen tillika, att parten äger

återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller

avgiften kronan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Menar part, som nedsatt fullfölj dsavgift, att sådan rätteligen ej skolat

av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, hos Konungen

framställa yrkande om avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens

kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom

förordnar ock Konungen.

44 §.

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det

honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,

inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända

hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande handlingar.

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat galle ej om underställningsmål,

utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,

vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §.

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande

i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner

nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör

med parterna hålles.

46 §.

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning mellan

parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält missnöje

med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen

fullföljes, ankomme på Konungen att stadfästa förlikningen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om

fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,

äldre lag skall äga tillämpning.

Tillämpning av här givna bestämmelser i mål, avdömda av krigsöverdomstol,

efter ty därom särskilt är stadgat, skall icke äga rum, där

krigsöverdomstolens utslag eller beslut meddelats före den 1 januari 1916.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tilllämpas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

13

Förslag
till
Lag
em

ändrad lydelse ay 49 och 230 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller

30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom

laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet

såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke

må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga

rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd

av talan; visar motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad

eljest gäller om verkställighet av icke laga kraftägande dom lända till

efterättelse.

Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har

i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats

åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat

för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål

av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om

klagan över hovrätts utslag i mål, som fullföljts genom besvär över underrätts

slutliga utslag, äga motsvarande tillämpning. Stadgandena om skyl
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

dighet att. ingiva underrättens protokoll i målet skola i utsökningsmål

tillämpas ej blott å överexekutors protokoll och utslag utan jämväl å

protokoll, som utmätningsman må hava fört, och skola vid delgivning av

besvär i sådana mål samtliga protokoll och utslag i målet, av vilka motparten

ej tidigare haft del, tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om

fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,

äldre lag skall äga tillämpning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

15

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,

av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

<5

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,

tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året

utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar.

Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant

finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna

i 3 § påkallas.

3 §•

I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för

måls dragande under Konungens prövning, ankomme det på en särskild

avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och

avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig olika meningar, skall ansökningen

bifallas, såframt två av ledamöterna äro därom ense.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

4 §■

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar

lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hörande

ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de

enligt gällande föreskrifter anmälas.

5 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §.

Angående måls handläggning i vissa fåll av högsta domstolens avdelningar

samfällt är särskilt stadgat.

o O

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 §

första stycket angående där omförmälda tjänstgöring å avdelningar skall

dock ej vinna tillämpning före ingången av år 1916, utan skall intill

denna tid gälla vad i lagen den 26 maj 1909 om sådan tjänstgöring är

stadgat,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Skabersjö torsdagen

den 26 november 1914.

N ä r v a rande:

Statsråden Hasselkot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Westman.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde:

När jag den 14 maj 1914 i underdånighet anmälde riksdagens skrivelse

den 26 april 1913, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville

taga under omprövning, genom vilka åtgärder den i samma skrivelse anmärkta

långsamheten i högsta domstolens rättsskipning måtte kunna avhjälpas,

samt till riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma med det

förslag, vartill denna prövning kunde föranleda, anförde jag följande:

»Högsta domstolens allt jämt växande arbetsbörda har under de

senaste årtiondena upprepade gånger påkallat lagstiftarens uppmärksamhet.

1 syfte att tillgodose den rättssökande allmänhetens befogade anspråk

på snabbare rättsskipning hava tid efter annan vidtagits åtgärder för vin-,

nande av jämvikt mellan högsta domstolens arbetsprodukt och dess arbetsbörda.

Dessa åtgärder hava dels gått ut på att genom höjning av antalet

ledamöter i domstolen öka den årliga arbetsprodukten, dels haft till ändamål

att minska tillströmningen av mål och ärenden eller annorledes lätta

domstolens arbetsbörda. Ar 1897 ökades sålunda justitierådens antal

från sexton till aderton, 1905 höjdes antalet till tjugoen, och 1909 beBihang

till riksdagens protokoll 191ft. 1 saml. 4 haft. (Nr 4.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stämdes, att högsta domstolen skulle bestå av tjugofyra ledamöter, av

vilka dock tre skulle tagas i anspråk för tjänstgöring i lagi’ådet. Redan

1894 hade kammarrätten gjorts till högsta instans i fattigvårdsmål, och

1901 höjdes den för fullföljd av talan i vissa mål föreskrivna avgiften

eller revisionsskillingen från 100 till 150 kronor, varjämte stadgades förbud

för allmän åklagare att utan justitiekanslerns förordnande fullfölja

ansvarstalan i brottmål. Vidare befriades högsta domstolen 1909 från

den tidsödande laggranskningen, vilken överflyttades å det nyinrättade

lagrådet, ävensom från befattningen med vissa ansökningsärenden och

besvärsmål av administrativ natur.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava tvivelsutan verkat i avsedd

riktning, men de hava icke varit tillräckliga för att förhindra, att antalet

i högsta domstolen årligen avgjorda mål väsentligen understigit de under

året inkomna, och att således de oavgjorda (balanserade) målen allt jämt

ökats. Detta missförhållande föranledde Kungl. Maj:t att till 1907

års riksdag framlägga ett förslag till lag om ändring i vissa delar av

80 kap. rättegångsbalken, vilket åsyftade att hejda tillströmningen av

mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande från

150 till 300 kronor, dels genom att från fullföljd utesluta vissa mindre

betydande brottmål och sådana tvistemål, där tvistens föremål uppenbarligen

icke översteg ett visst värde. Denna värdegräns eller s. k.

summa revisibilis var i förslaget satt till 1,000 kronor. Tyvärr vann

detta förslag icke riksdagens bifall. Oaktat högsta domstolen sedermera

befriats från laggranskningen och vissa ansökningsärenden, har domstolens

arbetsbalans, i följd av den fortgående stegringen av antalet

inkommande mål, allt jämt ökats och nu stigit till sådan höjd, att i

över 72 procent av samtliga under år 1913 avgjorda revisionssaker mer

än två år och i över 24 procent mer än tre år hade förflutit mellan

hovrättens och högsta domstolens domar. En sådan långsamhet i rättsskipningen

är, såsom i riksdagens ovan nämnda skrivelse framhålles,

ett så allvarligt missförhållande, att effektiva åtgärder med det snaraste

måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan

även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och

därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades av dåvarande chefen

för justitiedepartementet till ordföranden i den s. k. processkommissionen,

f. d. justitierådet Hellner, med anmodan att avgiva utlåtande rörande de

åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom högsta domstolen

lämpligen kunde ifrågakomma. Sådant utlåtande, åtföljt av ett utkast till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska utredningar, har nu

inkommit.»

Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda

utlåtande yttrade jag vidare:

»I likhet med justitierådet Hellner håller jag före, att någon ytterligare

ökning av justitierådens antal icke bör ifrågakomma och att utvägen

att anlita tillförordnade bisittare i högsta domstolen ej heller är

att förorda; att det icke är tillrådigt att med nu gällande rättegångsordning

söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av fullföljda

mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan, eller att återuppliva

förut gällande förbud mot förebringande av ny bevisning i högsta

instans; att återinförande av skyldigheten för tappande part att fullgöra

hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot densamma

icke kan förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär, hos vilken

utmätningsbara tillgångar ej anträffas, att med ed (s. k. manifestationsed)

betyga, att han saknar tillgångar, icke i detta sammanhang bör upptagas

till behandling; att det ej heller låter sig göra att från fullföljd utesluta

sådana mål, i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande

(konforma) domar; att en förändrad instansordning för de s. k. skiftesmålen

skulle medföra så allvarliga olägenheter, att denna utväg icke bör

tillgripas; att avgörande betänkligheter möta mot att befria högsta domstolen

från skyldigheten att avgiva yttranden över nådeansökningar; att

uteslutande av särskilda klasser av mål från prövning i högsta instans

endast i ringa mån lämpligen kan genomföras, t. ex. beträffande vissa

smärre brottmål; samt att en höjning av revisionsskilling^! med hänsyn

till den obenägenhet härför, som inom riksdagen synes vara rådande, svårligen

torde kunna genomföras.

Däremot anser jag på de i utlåtandet anförda skäl möjligt och

nödigt, att en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande avgift stadgas

såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mål,

som fullföljas genom besvär; att det ålägges klagande part såväl i besvärsmål

som i revisionssaker att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad,

vid äventyr att hans talans eljes icke upptages till prövning; att rätten

att fullfölja talan i tvister, som uteslutande röra penningar eller penningars

värde, begränsas till sådana fall, då tvistens föremål har ett visst värde,

och att detta värde (summa revisibilis) sättes till ett icke allt för lågt

belopp, exempelvis 1,500 kronor; samt att, för avarbetande av den nuvarande

arbetsbalansen inom högsta domstolen, den tid, under vilken arbete

å s. k. fern-mans-avdelningar må äga rum, väsentligen utsträckes,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utan att dock principen om viktigare måls avgörande pa sju-mans-avdelningar

uppgives. Vissa av de sålunda förordade anordningarna äro visserligen

icke i och för sig önskvärda, men det nuvarande tillståndet medför

så allvarliga olägenheter, att kraftiga åtgärder äro oundgängligen nödiga

för att rättsskipningen skall kunna fylla sin uppgift att inom rimlig tid

förhjälpa en klagande part till hans rätt, och för att icke en hopad arbetsbörda

för högsta domstolens ledamöter skall komma att menligt inverka å

beskaffenheten av de domar, som i högsta instans meddelas, och därigenom

försvaga den auktoritet dessa böra åtnjuta och hittills åtnjutit.

Av de sålunda förordade åtgärderna är den, som går ut på införande

av en summa revisibilis, otvivelaktigt även ur effektivitetens synpunkt

den mest betydelsefulla. Bygges lagstiftningen på principen, att tvister,

som röra sig om mindre belopp, icke böra få dragas under den högsta

instansens prövning, lärer det emellertid, såsom också i riksdagens skrivelse

framhålles, böra öppnas möjlighet för den tappande parten att påkalla

prövning från någon därför lämpad myndighets sida, huruvida icke

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet det bör tillåtas

honom att fullfölja talan mot hovrättens utslag, oaktat tvistens föremål

icke har det värde, som för fullföljd i. allmänhet erfordras. Denna utväg

synes mig böra stå parten öppen, dels när en förnyad prövning av målet

finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, dels när

parten tilltror sig kunna visa, att saken för honom har synnerlig betydelse

utöver det särskilda fall, varom rättegången rört sig. Prövningen av frågan,

huruvida med hänsyn till sådana omständigheter tillstånd till fullföljd

av talan bör medgivas, lärer icke kunna anförtros åt mindre kvalificerade

personer än högsta domstolens egna ledamöter. På det att denna uppgift

icke måtte allt för mycket inkräkta på domstolens dyrbara arbetstid, är

det emellertid nödigt, att avgörandet förlägges till en mindre manstark

avdelning av domstolen än den, som, i händelse tillstånd till talans fullföljd

beviljas, har att döma i själva saken. Ur rättssäkerhetens synpunkt

lärer det vara fullt tillräckligt, om en dylik förprövning verkställes av en

tre-mans-avdelning inom högsta domstolen, och om fullföljd medgives, när

två av avdelningens ledamöter äro därom ense.

Samma förfaringssätt bör komma till användning, när part vill

överklaga hovrätts utslag i sådana smärre brottmål, som enligt den

ifrågasatta lagstiftningen i allmänhet icke skola få fullföljas i högsta

instans. En särskild förprövning torde också böra anordnas för sådana

fall, då klaganden på grund av fattigdom icke förmår ställa säkerhet

för motpartens rättegångskostnader men ändock vill fullfölja sin talan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Att för dylika fall alldeles eftergiva den garanti mot förhastade beslut

om fullföljd, som skyldigheten att ställa sådan säkerhet är avsedd att

utgöra, lärer nämligen icke kunna försvaras, då det här icke är fråga

om en skyldighet gent emot det allmänna, utan den ena partens enskilda

intresse står emot den andres. Och a andra sidan skulle det innebära

en hårdhet mot den medellöse, om han skulle vara ovillkorligen avskuren

från rätten att fullfölja talan, därför att han icke är i stånd att säkerställa

den kostnadsersättning, som kan bliva motparten tillerkänd, därest

ändringssökandet lämnas utan avseende. Även om, mot förmodan, förslaget

om införande av en summa revisibilis icke skulle vinna riksdagens

bifall, lärer det alltså bliva nödigt att för vissa fall underkasta frågan

om parts rätt att fullfölja talan mot hovrätts utslag en förberedande

prövning från högsta domstolens sida.

Detta kan emellertid icke ske utan en grundlagsändring, varigenom

åt högsta domstolen överlämnas att i mål, som enligt allmän

lag icke utan Konungens tillstånd må fullföljas i högsta instans, pröva

och avgöra ansökningar om sådant tillstånd. Då arbetsbalansen inom

högsta domstolen, såsom i det föregående framhållits, nått en oroväckande

höjd och för varje år, som går, allt mera ökas, ligger det synnerlig

vikt uppå att de nödiga grundlagsändringarna antagas såsom vilande

redan vid innevarande års andra lagtima riksdag, på det att den tilltänkta

reformen måtte kunna genomföras under nästkommande år. Förslag till

sådana grundlagsändringar lärer alltså böra omedelbart underställas riksdagens

prövning. Godkännes detta förslag, bör hinder icke möta att för

1915 års riksdag framlägga ett fullständigt av lagrådet granskat förslag till

erforderliga ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen samt den

särskilda lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Det

utkast till sådana lagändringar, som av processkommisionen utarbetats,

torde, ehuru detsamma icke varit föremål för slutlig handläggning inom

departementet och ej heller undergått granskning i lagrådet, lämna

riksdagen erforderlig ledning för bedömande, huruvida de principer, pa

vilka utkastet är byggt, lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.»

Det förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen, varom

på min hemställan nådig proposition till riksdagen avläts, blev avriksdagens

konstitutionsutskott tillstyrkt i dess utlåtande n:r 7 och av riksdagens

båda kamrar antaget den 4 juli 1914.

Inom justitiedepartementet hava sedermera på grundvalen av de vid

justitierådet Hellners utlåtande fogade lagutkast utarbetats

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

1) Förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 SS utsöknhms
lagen;

*

3) förslag till lag angående Kungl. Majrts högsta domstols tjänstgöring

på avdelningar.

I sammanhang med dessa lagförslag har jag att underställa Eders

Kungl. Maj:ts prövning:

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober

1914 om krigsd om stolar och rättegången därstädes.

De viktigaste bland de lagändringar, som sålunda av mig föreslagits

i syfte att minska högsta domstolens arbetsbörda eller ''öka dess arbetsprodukt,

äro följande:

l:o) Rätten att fullfölja, talan i mål, som av hovrätt avgjorts i andra

instans och som uteslutande röra penningar eller penningars värde, begränsas

till sådana fall, dä värdet av vad parten i hovrätten tappat överstiger

ett visst belopp (summa revisibilis, revisionssumman), som föreslagits till

1,500 kronor.

Vid föredragning i statsrådet den 6 oktober 1905 av ett inom justitiedepartementet

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30'' kap.

rättegångsbalken — i det följande kallat 1905 års förslag — yttrade dåvarande

departementschefen rörande denna fråga bl. a. följande:

»Då det gäller att uppdraga gränslinjen mellan till fullföljd berättigade

och därifrån uteslutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som

röra rättigheter, vilka huvudsakligen äga annat än förmögenhetsrättsligt

värde,, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt

anspråk gällande. Till dessa mål höra till exempel sådana, vari fråga är om

äktenskaps upplösning, om av äktenskap härflytande icke enbart förmögenhetsrättsliga

rättigheter och skyldigheter, om härstamning, om omyndighet.

Beträffande andra civila mål, vilka, såsom det i förslaget uttryckes,

röra penningar eller något, som kan till visst värde i penningar sättas, torde

det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det,

inskränka parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskilt

torde detta gälla, om man, såsom i förslaget avses, icke utsträcker förbudet

mot fullföljd av talan i civila mål till andra än sådana, i vilka, med

hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde

knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet av

vad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vidkännas

i revisionsskilling samt till gäldande av egna och motpartens ofta

betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

23

företrädesvis drabba i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade parter,

torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hovrätten, ofta

måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed förenade

kostnaderna, hans rikare motpart, om han tappat, icke har samma

anledning att låta nöja sig med hovrättens dom. Förbudet skulle således

snarast vara ägnat att utjämna förhållandet genom att beröva den rikare

ett faktiskt företräde.»

Då lagförslaget år 1907 förelädes riksdagen, fann emellertid dess

lagutskott (utlåtande n:r 70, s. 10) införandet av en summa revisibilis icke

överensstämma med den uppfattning rörande parters rättighet att fullfölja

sin talan till högsta instans, som hos landets befolkning allmänt gjorde

sig gällande. Det kunde svårligen förnekas — menade utskottet — att

man, endast om verkliga, tungt vägande skäl gjorde sådant oundgängligen

nödvändigt, kunde anses försvarad med att använda ett medel, vilket så

lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Utskottet hölle således före,

att denna åtgärd endast i sista hand borde anlitas, och utskottet ansåge

icke uteslutet, att andra lika verksamma medel kunde erbjuda sig till frågans

lösning. Det borde sålunda bland annat tagas under övervägande,

om man icke skulle kunna från rätten till fullföljd i högsta domstolen

utesluta vissa klasser av mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla

medborgare och sålunda icke kunna anses innebära, att olika medborgare

av lagen behandlades olika.

I sitt utlåtande i anledning av 1913 års riksdagsskrivelse yttrade

justitierådet Hellner angående införandet av en summa revisibilis bl. a.

följande:

»Motviljan mot denna utvägs anlitande har i huvudsak grundats på

den uppfattning, att densamma skulle stå i strid mot grundsatsen om likhet

inför lagen. För min del kan jag ej finna annat än att denna anmärkning

skulle i minst lika hög grad träffa metoden att från fullföljd

utesluta vissa klasser av mål, i varje fall om man skulle följa exemplen

från utlandet. Jämför t. ex. tyska processlagstiftningens föreskrift rörande

mål mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare. Uteslutande

av vissa klasser av mål skulle tillika medföra den faran, att enhetligheten

i rättsskipningen beträffande de uteslutna klasserna bleve äventyrad.

Av denna orsak har man också i Österrike och Ungern, varest

liksom i Tyskland vissa klasser av mål, oberoende av värdet, gå till enmansdoinstolar

i första instans, ej velat utesluta dessa mål från fullföljd

till högsta instans, oaktat eljest systemet är så inrättat, att mål, som börja

i enmansdomstolarne, stanna i en mellaninstans.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

För övrigt kan emot den traditionella svenska uppfattningen, att alla

mål, även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta instansens

prövning, framhållas en annan tankegång, som framträder i främmande

lagstiftning, nämligen att allmänheten icke bör lockas att i obetydliga

tvister ådraga sig dryga processkostnader genom högre instansers

anlitande. Aven denna tanke har sitt berättigande, och så har även en

synpunkt, som nyligen i en tidningsuppsats framhållits av en särskilt med

uppfattningen inom arbetarekretsar förtrogen advokat, nämligen att den

ekonomiskt svage ofta avhålles från att söka rättvisa genom process mot

en ekonomiskt starkare, emedan han saknar utväg att bära kostnaderna för

en genom alla instanser utdragen process.

Det kan således ej förnekas, att det finnes skäl även för systemet

att göra rättigheten att anlita högre instanser beroende av tvistemålets

värde. Men hur än vägandet av skälen för och emot må utfalla, har

situationen uppenbarligen blivit den, att rättsskipningen här i landet befinner

sig i ett nödläge, som gör anlitandet av ifrågavarande utväg oundgängligt.

»

I vad som sålunda anförts till förmån för införandet av en summa

revisibilis kan jag till fullo instämma. Enligt min uppfattning innebär

en dylik åtgärd ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten,

att därigenom skulle åstadkommas, att för ett mycket stort antal mål blott

två instanser skulle bliva tillåtna i stället för nuvarande trenne. Det måste

betecknas såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från

statens sida till långvarigt processande, när det, såsom för närvarande är

fallet, tillåtes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför

tre olika myndigheter, vilka alla hava att pröva målet i hela dess vidd och

avgiva sitt utlåtande om vad som är rätt mellan parterna. Det naturliga

synes vara, att staten tillhandahåller den rättssökande två väl organiserade

domstolar, och att det göres till regel, att när ett mål genomlupit dem,

tvisten därmed också är definitivt avgjord. Huru en blivande rättegångsreform

hos oss kan komma att lösa de ytterst invecklade problem, som äro förbundna

med genomförande av en sådan princip, är för närvarande omöjligt

att förutse. För min del hyser jag den uppfattningen, att då en av jämförelsevis

få högt kvalificerade domare bestående högsta instans måste anses

behövlig såsom vårdare av rättsenheten i landet, det vore principiellt riktigt

att inskränka denna högsta domstols uppgift sålunda, att inför densamma

endast finge dragas tvistiga rättsfrågor, medan vid den andra instansens

fastställande av sakläget finge bero. Denna åsikt har också tidigare

uttalats, särskilt av en ledamot av högsta domstolen vid behandlingen

av 1905 års förslag. Emellertid är jag på denna punkt, såsom framgår

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uv den av mig i egenskap av justitieombudsman till 1912 års riksdag avlåtna

framställningen i ämnet, av samma mening, som redan den 6 oktober

1905 uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet, nämligen

att en reform i denna riktning ej låter sig genomföras utan i sammanhang

med en fullständig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre instanserna.

Justitierådet Hellner har också i sitt utlåtande med beklagande konstaterat,

att det icke kan anses tillrådligt att med nuvarande gestaltning av rättegången

i första och andra instans slå in på denna väg. I anslutning härtill har jag

ock i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 maj detta år förklarat mig

icke kunna tillstyrka att med nu gällande rättegångsordning söka införliva

grundsatsen, att högsta domstolens prövning av fullföljda mål skulle begränsas

till att gälla själva rättsfrågan. Om alltså denna åtgärd tills vidare måste undanskjutas,

tror jag å andra sidan, att när den tid kommer, då densamma kan genomföras,

den icke ensam skall visa sig tillräcklig för att nedbringa vår högsta

domstols arbetsbörda till sådant omfång, att domstolens medlemstal kan hållas

inom så snäva gränser, som ur olika synpunkter måste anses önskvärt, utan

att det skall befinnas nödigt att därjämte bland de av hovrätterna i andra instans

avgjorda målen företaga en betydande gallring, gående ut på att

från vidare fullföljd utesluta sådana mål, vilkas avskärande ur det allmännas

synpunkt är förenat med de minsta betänkligheterna. Lyckas man utfinna

lämpliga regler, efter vilka en dylik utgallring av mål kan på ett effektivt,

sätt genomföras, lärer man alltså icke av hänsyn till en blivande rättegångsreform

behöva låta med deras upptagande i lagstiftningen anstå.

Med min ovan angivna uppfattning av den högsta instansens främsta

uppgift — att vara en vårdare av rättsenheten inom landet — skulle jag anse

synnerligen betänkligt att, i enlighet med vad i 1907 års lagutskotts nyss

citerade yttrande antyddes såsom önskvärt, från fullföljd avskära vissa

klasser av mål. Följden av en sådan åtgärd skulle ju bliva, att på de

sålunda avskurna rättsområdena de lägre instanserna kommc att sakna ledning

av högsta domstolens rättsskipning. Det vore således att befara,

att. inom de olika hovrättsområdena en olika praxis kunde komma att utbilda

sig, en farhåga, som på sina håll i utlandet, där liknande regler gälla,

visat sig allt för befogad. Vida mindre olägenheter äro förenade med den

anordning, enligt, vilken i fråga om förmögen hetsrättsliga mål gränsen för

fullföljdsrätten dragés med hänsyn till sakens ekonomiska värde. En bestämmelse,

varigenom mål under ett, visst värde uteslutas från fullföljd,

äger givetvis ett stolt, principiellt företräde ur den synpunkten, att vissa

områden av den positiva rätten icke därigenom undandragas den högsta instansens

arbetsområde. Samma rättsfrågor, som den ena gången förekomma

i ett mål rörande ett ringare värde, förekomma den andra gången i en proBiltang

till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

cess med ett stort ekonomiskt värde till föremål. Skulle undantagsvis ett

m o

allmänt intresse anses kräva, att någon viktig rättsfråga i en tvist angående

ett belopp under summa revisibilis dragés under högsta domstolems prövning,

kan det genom en undantagsbestämmelse i lagen sörjas för att möjlighet

därtill öppnas genom dispens i det särskilda fallet. Utgår man ifrån

att den högsta instansen har en uppgift, som går vida utöver den att skipa

rätt i det enskilda fall, som föreligger till bedömande, och att det för den

allmänna rättsordningen är av vikt, att blott ett begränsat antal mål blivafullföljda

till densamma, synes det mig vara obestridligt, att mål angående

ringa ekonomiska värden äro de, som bäst lämpa sig att bliva uteslutna

från fullföljd.

Aven ur en annan synpunkt har jag kommit till samma resultat.

Om det, som man ofta ser uttalat, förhåller sig så, att de smärre processerna

vanligen drivas av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste

det särskilt i dylika mål för parterna vara ett behov att få ett skyndsamt

avgörande av tvisten. Rätten att fullfölja talan till tredje instans blir eljest

lätt ett tveeggat svärd, som kan bereda både den klagande och hans motpart

skada icke blott genom de ökade kostnaderna utan även och framför allt

därigenom, att den i hovrätten vinnande parten — vilken i det stora flertalet

fall ju enligt statistikens utvisning också blir vinnande i högsta domstolen

— får lida genom dröjsmålet att komma till sin rätt. Om det är

en stoi- samhällsuppgift att genom en högsta rättsskipande myndighet vaka

över lagens enhetliga tillämpning, men det å andra sidan för den enskilde

parten i allmänhet måste betecknas snarare som en tyngande börda än

som en värdefull rättighet att utföra sin talan inför denna myndighet,

så synes det mig dubbelt lämpligt, att denna börda lägges på dem, som

tvista om högre värden, för den händelse dessa äro de i ekonomiskt

avseende mest bärkraftiga. Skulle det åter förhålla sig icke på det sätt

jag ovan antagit, utan i stället så, att det just är ekonomiskt bärkraftiga

personer, som äro i stånd att genom alla instanser driva processer om

obetydliga belopp, och det kanske mot fattiga motparter, ja, då äga visserligen

icke de nu anförda synpunkterna tillämpning, åtminstone icke på den

palt, som klagar i högsta domstolen, men då förlorar å andra sidan invändningen

om summa revisibilis såsom äventyrande likheten inför lagen

mellan den fattige och, den rike allt berättigande. Säkert är, att när det

i 1905 års förslag ifrågasattes att belägga mål med en progressiv fullföljdsa-vgift

i viss analogi med stämpelskatten på bouppteckningar och vissa andra

handlingar, förslaget möttes bland annat av invändningen, att en dylik anordning

skulle vara obillig ur den synpunkten, att parts förmåga att bära

en högre revisionsskilling icke kunde anses vara större, därför att tvisten

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

rörde sig om ett högre värde. Det riktiga synes mig vara att icke fästa

allt för mycket avseende vid dylika individuella och subjektiva synpunkter,

utan söka anordna fullföljdsrätten efter objektiva principer på sådant sätt,

som för det allmänna befinnes vara ändamålsenligast.

Beloppet av summa revisibilis hade i 1907 års förslag satts till 1,000

kronor. Justitierådet Hellner har i sitt utlåtande föreslagit, att beloppet

måtte bestämmas till 1,500 kronor. Denna siffra har också upptagits i

föreliggande förslag, och får jag till stöd härför åberopa de i justitierådet

Hellners utlåtande återgivna statistiska beräkningarna, av vilka torde framgå,

att revisionssumman icke kan sättas lägre, om en effektiv begränsning av

fullföljdsrätten därigenom skall kunna vinnas. Av en vid utlåtandet fogad

tabell kan jämväl inhämtas, att de s. k. fattigmålen, d. v. s. sådana mål,

som på grund av sökandens fattigdom fullföljas utan erläggande av revisionsskilling,

icke i avsevärt högre grad än andra mål skulle genom de

föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis hava blivit uteslutna från

fullföljd. Bland de under 1913 avgjorda revisionsmål, som icke skulle fått

fullföljas, utgjorde nämligen fattigmålen 15,8 procent, bland dem, i vilka

fullföljdsrätt fortfarande skulle varit medgiven, 14,3 procent. Av hela antalet

revisionsmål folio 40 procent under summa revisibilis; motsvarande

procent av fattigmålen var endast oväsentligt högre, nämligen 42.

Jag delar också den i ovanberörda utlåtande uttalade meningen, att

om en summa revisibilis införes, giltig anledning saknas att utesluta densamma

från tillämpning i jordatvister. Det må vara sant, att en uppskattning

av tvisteföremålets värde i dylika mål ofta är förenad med svårighet.

Därav följer emellertid endast, att de icke kunna avskäras från fullföljd,

så vida det icke står fast, att det värde tvisten gäller ej överstiger 1,500

kronor, men står detta fast. kan jag icke inse, huru den omständighet, att

målet angår fast egendom, skulle kunna grunda något anspråk att oberoende

av dennas värde få fullfölja detsamma i högsta instans.

2:o) Frän fullföljd uteslutas av hovrätt, i andra instans avdömda

smärre brottmål, * nämligen sådana, som angå brott, för vilka icke svårare

sträf än fängelse kan ädömas. Har tilltalad dömts till fängelse, äger han

dock alltid klaga däröver.

Vad ovan anförts om det betänkliga i att från fullföljd utesluta vissa

klasser av mål — nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna

helt undandragas högsta domstolens rättsskipning — äger endast i mindre

mån giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det år i sådana mål endast

sällan, som tvivelaktiga rättsfrågor föreligga till bedömande; i allmänhet

gäller det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således

domareuppgifter, vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi, Maj:ts nåd. proposition nr 4.

handhava. Erfarenheten visar, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelsevis

sällan bliva ändrade.

1907 års förslag intog härutinnan den ståndpunkten, att rätten till

fullföljd alltid var beroende av den latitud, inom vilken straff för brottet

kunde ådömas. Detta gällde likaväl, då den tilltalade ville överklaga hovrättens

utslag, som då åklagaren eller målsägande!! var missnöjd med detsamma.

Fullföljdsrätten ställde sig dock olika i dessa båda fall. I det

sistnämnda skulle talan endast få fullföljas, om den avsåg ansvar för brott,

som i lagen var belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning. Den

tilltalade däremot skulle äga fullfölja sin talan, även om han blivit sakfälld

för brott, därå fängelse eller mistning av ämbete på viss tid kunnat

följa; huruvida han i det särskilda fallet blivit dömd till sådant straff eller

allenast till böter, saknade betydelse för frågan om hans rätt att fullfölja

talan mot utslaget. Detta motiverades bl. a. därmed, att vid brott,

i vilkas straffskala jämte böter inginge fängelse eller straffarbete, vanligen

i den allmänna föreställningen häftade något särskilt vanhedrande, varför

det icke borde betagas en person, som dömts, låt vara till böter, för sådant

mera vanhedrande brott, den möjlighet att visa sig saklös, som kunde ligga

i rätten att till tredje instans fullfölja sin talan. Nämnda synpunkt kan

icke frånkännas berättigande i fråga om brott av den grövre beskaffenhet,

att de kunna bestraffas med straffarbete — exempelvis bedrägeribrott —

men den torde näppeligen äga giltighet, när i straffskalan icke ingår svårare

straff än fängelse. En närmare granskning av de till högsta domstolen

fullföljda mål, i vilka tilltalad klagat över honom ådömda böter, giver vid

handen, att ett stort antal av dem just avser sådana brott, för vilka straffsatsen

är fängelse eller böter. Hit höra flertalet ärekränknings mål, mål

angående ansvar för ringare misshandel (S. L. 14:is), för egenmäktigt förfarande,

djurplågeri in. fl. Dessa mål kunna knappast sägas vara av den

betydelse, att det kan anses möta någon större betänklighet att avskära

dem från fullföljd. Skulle det i något särskilt fåll finnas vara av vikt för

enhet i rättsskipningen, att ett sådant mål dragés under högsta domstolens

prövning, öppna de föreslagna bestämmelserna om dispens möjlighet därtill.

Vid nu anförda förhållanden och då en begränsning av den tilltalades

fullföljdsrätt på sätt ovan antytts otvivelaktigt komme att ej oväsentligt

minska högsta domstolens arbetsbörda — under 1913 avgjordes i

högsta domstolen ej mindre än omkring 50 mål och under första halvåret

1914 närmare 30 mål, i vilka tilltalad klagade över böter ådömda för

sådana brott — har jag ansett, att ej heller den tilltalade bör äga rätt att

överklaga hovrätts utslag i andra brottmål än sådana, som enligt 1907 års

förslag skulle fått fullföljas av allmän åklagare eller målsägande. För

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:U nåd. proposition nr 4.

29

sådana fall, då den tilltalade blivit dömd till fängelse eller till mistning

av ämbete på viss tid, har dock rätt till fullföljd av talan mot hovrättens

utslag under alla förhållanden ansetts böra medgivas honom.

1907 års förslag avsåg icke krigsrättsmål. Frågan om inskränkning

i rätten att i sådana mål fullfölja talan i högsta instans ansågs då böra

lösas i sammanhang med frågan om förändrad organisation av krigsdomstolarna.

Sedan en reform av dessa domstolar vid innevarande års riksdag

blivit genomförd och krigshovrätten därigenom erhållit sådan sammansättning,

att densamma måste anses lämna lika goda garantier för en

tillfredsställande behandling av de dit fullföljda målen som någon av de

allmänna hovrätterna, torde icke längre finnas anledning att medgiva oinskränkt

fullföljdsrätt mot krigshovrättens utslag. Jag har därför i ett särskilt

förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 upptagit en bestämmelse,

varigenom bland annat de föreslagna inskränkningarna i rätten

att fullfölja talan mot allmän hovrätts utslag i brottmål göras tillämpliga

å mål, som i andra instans avdömts av krigshovrätten.

3:o) Erläggandet av en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande

avgift göres till villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i

vissa mai, som fullföljas genom besvär.

Då högsta domstolen år 1907 avgav yttrande i anledning av ifrågasatt

inrättande av en regeringsrätt, förordades en lagändring av ovan angivna

innebörd av åtskilliga bland domstolens ledamöter. Att undantag: borde

göras för en tilltalad, som dömts till ansvar och ville få frågan om sin

straffskuld dragen under högsta domstolens prövning, var dock allas uppfattning;

somliga ansågo, att avgift ej heller i andra fall borde krävas av

en i brottmål tilltalad.

I fråga om skälen för nu ifrågavarande lagändring anför justitierådet

Hellner i sitt utlåtande följande:

»Gällande bestämmelser om skyldighet att nedsätta revisionsskilling

lida obestridligen realiter sett av en viss inkonsekvens, i det att många

mål, som till sin natur äro rena tvistemål, fullföljas till Kungl. Maj:t i

besvärsväg och sålunda gå fria från revisionsskilling. Härpå kunna givas

exempel av flerfaldig art. Många slag av tvistemål hava dels genom

praxis, dels på grund av speciella lagbestämmelser kommit att anhängiggöras

genom ansökning i stället för stämning, och för dessa mål gäller

som regel — från vilken dock vissa undantag finnas — att de fullföljas

i besvärsväg. I andra fall hava mål, som anhängiggöras genom stämning,

enligt gammal praxis fullföljts i samma ordning som brottmål,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kanal. Majds nåd. proposition nr 4.

oaktat de i själva verket äro av rent civil natur, t. ex. mål om skillnad

i äktenskap, om skillnad till säng och säte. Vidare förekommer det, att

tvistemål, som anhängiggöras genom stämning, på grund av speciell lagbestämmelse

fullföljas i besvärsväg. Se t. ex. lag ang. vård av enskildes

skogar den 24 juli 1903, § 4. Och slutligen är det ej sällsynt

att i skadeersättningsmål, som till sin natur äro rena tvistemål, ett ansvarsyrkande

kastas in endast i syfte att få målet att gå besvärsvägen

i stället för vadevägen. Exempel härpå hava i synnerhet förekommit i

tvister om avverkningsrätt till skog.

I flertalet av dessa fall kan man säga, att friheten från skyldigheten

att erlägga revisionsskilling beror uteslutande av behovet att hava

ett rent formellt, lätt konstaterat kännetecken på de mål, i vilka detta

prestandum är erforderligt för rätten att fullfölja talan.

Mycket nära dessa mål stå sådana, uti vilka någon, som lidit skada

genom annans brottsliga gärning, yrkar ersättning för skadan, men av

en eller annan anledning icke yrkar ansvar, eller i vilka den, som för

brottslig gärning blivit dömd till ansvar och skadestånd, hos Kungl.

Maj:t fullföljer talan allenast i avseende å skadeståndet. Någon anledning,

varför i dylika mål skadeståndsfrågan skulle få prövas hos Kungl.

Maj: t på billigare vilkor än en rent civil skadeståndsfråga, synes ej

förefinnas.

Annorlunda lio-ger nog saken, då en i brottmål tilltalad vill

bliva befriad från ådömt ansvar. Här komma andra synpunkter till,

som kräva beaktande, och det vore utan tvivel obilligt att, i den mån

klagan hos Kungl. Maj:t över ådömt ansvar över huvud anses böra medgivas,

försvåra dess begagnande genom krav på revisionsskilling. Däremot

torde ingen betänklighet möta att belägga fullföljd av målsägandetalan

med en rättegångsavgift.

Vad angår rena ansökningsärenden, uti vilka ingen motpart finnes,

eller en klagan, som går ut på att en bestämmelse av processuell karaktär

blivit oriktigt tillämpad, kan det väl ej förbises, att en påtaglig

åtskillnad finnes mellan dylika besvärsmål och de här ovan först berörda,

men det är likvisst svårt att finna någon rationell grund, varför man ej

åven i dessa mål skulle söka avhålla parter från att anlita högsta instansen

utan fullgiltig anledning, om man blott sörjer för att ej det

uppställda villkoret av ett prestandum verkar absolut hindrande för den, som

är för fattig att fullgöra detsamma. Samma synpunkt synes kunna

göras gällande beträffande besvär i utsökningsprocessen, med undantag

för de fall, då överexekutor dömt någon till böter eller till utgivande

av vite.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

O 1

Öl

Det vill därför synas, som om grundad anledning skulle finnas att

införa en mot revisionsskillingen svarande avgift uti besvärsmål i allmänhet,

samt att ingen orsak finnes att göra undantag för andra än för

den, som i egenskap av allmän åklagare fullföljer talan i brottmål, samt

för den, vilken yrkar ändring i avseende å ådömt ansvar, varförutom

givetvis kronan bör vara fri från dylik avgift liksom från revisionsskilling.

»

I det sålunda anförda kan jag till alla delar instämma och vill

därutöver endast framhålla, att införande av en fullföljd savgift för målsågandetalan

är av behovet påkallad även ur den synpunkten, att eljest

en målsägande lätteligen skulle kunna eludera de bestämmelser, som föreslagits

i syfte att från fullföljd avskära mindre brottmål, genom att framkasta

ett anspråk på skadestånd överstigande revisionssumman. Risken

att för dylika fall få vidkännas en fullfölj dsavgift motsvarande revisionsskillingen

bör vara i hög grad ägnad att väcka eftertanke, huruvida tillräckliga

skäl för fullföljd av talan äro för handen.

4:o) Klagande part såväl i besvärsmål som revisionsmål skall hava

skyldighet att deponera visst belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,

som högsta domstolen kan komma att tillerkänna hans motpart.

Till stöd härför anföres i justitierådet Hellners utlåtande:

»Då nya lagberedningen år 1892 i sitt förslag till lag angående fullföljd

av talan mot allmän domstols utslag hemställde om borttagande av

skyldigheten för klagande part att ställa borgen för kostnad och skada,

föreslog beredningen i stället, att vid ansökan om revision sökanden skulle

utom revisionsskillingen nedsätta visst belopp ''till säkerhet för den kostnadsersättning,

Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart’.

Detta förslag upptogs icke i 1901 års proposition av det skäl, att det

ansågs ägnat att över hövan försvåra talans fullföljd.

Det torde från mer än en synpunkt kunna påstås, att denna tankegång

utmärktes av allt för stor välvilja mot den part, som ville klaga.

1734 års lag gick ut ifrån att den, som hade en domstols dom för sig,

skulle skyddas mot äventyret att ådragas nya processkostnader utan säkerhet,

för gottgörelse, och stadgade därför en ovillkorlig skyldighet för den

klagande att ställa borgen för kostnad och skada. Kunde han ej anskaffa

sådan borgen, fick han ej heller klaga. Då nu borgenssystemet på goda

grunder avskaffades, emedan det dels sjunkit ned till en i verkligheten

alltför ofta värdelös formalitet, dels ock visade sig ofta medföra, att mål

på grund av formella brister vid borgensställandet blevo deserta, var det

dock ingen nödvändig konsekvens att göra den omkastning i tankegången,

att den, som ville klaga, skulle äga rätt därtill, oberoende av om han

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

därigenom vållade sin motpart en oförtjänt förlust. Men oavsett omtanken

om motpartens rätt, har erfarenheten visat, att det från rättsskipningens

synpunkt i allmänhet är oklokt att eftergiva krav, som äro ägnade

att avhålla parter från att obetänksamt giva sig in på rättegångens utdragande

till nya instanser.

Om man, utgående från sistnämnda synpunkt, söker utvägar att

förmå tappande parter till betänksamhet i fråga om rättegångens förlängande,

synes en förpliktelse att deponera visst belopp till säkerhet

för motparts rättegångskostnad vara synnerligen lämplig att komma i

åtanke. Medlet har ju den förtjänsten, att det ej ådrager den klagande

parten någon obefogad utgift, även om han förlorar sin fullföljda talan,

men, samtidigt som det ger en berättigad trygghet mot förlust åt motparten,

nödgar det den klagande att på förhand taga i betraktande kostnaderna

av sakens fullföljande. Av nu anförda skäl lämpar sig medlet

lika väl för besvärsmål som för revisionssaker, och det borde ej finnas

någon anledning att i detta fåll göra undantag för tilltalad, som yrkar

befrielse från ådömt ansvar, förutsatt att han har enskild motpart samt

ej är häktad. Den, som är häktad, befinner sig i en ställning, som ansetts

medföra, att han ej bör i förväg betungas med någon som helst

utgift för sin försvarstalans utförande. Den, som ej har enskild motpart,

behöver ej ställa någon säkerhet av det skäl, att allmän åklagare aldrig

tillerkännes förklaringskostnad. Men i övrigt lärer enskild förklarande,

som yrkar ersättning för sin förklaringskostnad, städse bliva tillerkänd

sådan, liksom förklarande i civila besvärsmål, och därmed är också tillräckligt

skäl för handen att förplikta den klagande att trygga hans rätt

till ersättningens utbekommande. Kronan samt allmän åklagare, som å

tjänstens vägnar fullföljer talan, böra givetvis vara fria från ifrågavarande

skyldighet liksom från revisionsskilling.

Det återstår att taga hänsyn till de fall, då klaganden av fattigdom

år urståndsatt att anskaffa kontanta penningar. Såsom redan är nämnt,

stadgade 1734 års lag, att borgen för kostnad och skada ovillkorligt skulle

presteras. Det låter sig ej förbises, att en ovillkorlig fordran på deponerande

av penningar skulle innebära ett skärpande, som under vissa förhållanden

kunde bliva obilligt. Men å andra sidan kräver hänsyn till

motparten, att den, som på förhand förklarar sig ur stånd att gottgöra

honom kostnaderna för processens förlängande, icke beredes tillfälle att

vålla honom sådana kostnader, utan att det verkligen finnes en välgrundad

anledning att draga målet inför högre instans. Det kan ju för

övrigt hända, att även motparten befinner sig i sådana omständigheter,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 33

att han ej förmår bara kostnaden för rättegångens förande i högsta

instansen.

Härtill kommer en annan omständighet att beakta. För den, som

på grund av fattigdom befrias från alla prestanda, finnes intet som helst

moment, som kan avhålla honom från att begagna den frestande utvägen

att genom talans fullföljande till sista instans fördröja ett slutligt, för

honom ofördelaktigt avgörande. Det är också ett välkänt faktum, att inga

parter äro så benägna att fullfölja sina mål genom alla instanser som

just de, vilka gå fattigvägen. Statistiken visar, att av de revisionssaker,

som årligen inkomma till högsta domstolen, omkring 15 procent äro fattigmål,

d. v. s. sådana, i vilka klaganden söker befrielse från revisionsskillingen

genom företeende av sådant intyg om fattigdom, som i 30

kap. 16 § rättegångsbalken är föreskrivet. Och trots den erinran, som

den 13 juni 1008 utsändes till de myndigheter, vilka hava att utfärda

dylika intyg om medellöshet, är det otvivelaktigt, att en klagande utan

svårighet kan förskaffa sig sådant intyg. A en annan sida visar statistiken

också, att av de revisionsmål, som gå fattigvägen, ett mindre antal

bliva ändrade i högsta domstolen än av dem, för vilka revisionsskilling

erlägges. Av de 94 under år 1913 avgjorda revisionsaker, i vilka befrielse

från revisionsskilling ägt rum på grund av klagandens fattigdom, ändrades

hovrättens utslag allenast i 9 mål, d. v. s. i cirka 10 procent, under

det att i de med revisionsskilling fullföljda målen 21 procent blevo

ändrade.

För att bespara högsta domstolen ett onödigt och gagnlöst arbete

synes det därför önskvärt att, i likhet med vad som i allmänhet sker i

främmande länder, en förprövning av målet anordnas med syfte att från

fullföljd utestänga sådana mål, i vilka klagan sker i uppenbart syfte att

förhala det slutliga avgörandet. Det kunde ifrågasättas att utsträcka

denna förprövning även till de fall, då revisionsskilling ej bliver nedsatt.

Men det kan ej nekas, att det finns skäl att visa mindre stränghet i kravet

på presterande av revisionsskilling än på kostnadsersättning åt motparten,

och å andra sidan kan det antagas, att ändamålet vinnes, även om

förprövningen inskränkes till de fall, då klaganden vill bliva fri från att

nedsätta bägge beloppen.»

Skyldigheten för klagande part att säkerställa motpartens anspråk

på kostnadsersättning är även enligt min mening ett tjänligt medel att

avhålla från obefogad fullföljd av talan. Särskilt gäller detta i fråga

om sådana mål, där part är befriad från erläggande av fullföljdsavgift,

vare sig på grund av fattigdom eller därför att han klagar över honom

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (iVr 4.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ådömt ansvar. I båda dessa fall giver erfarenheten vid handen, att talan

ofta obetänksamt fullföljes.

Det måste betecknas såsom en falsk humanitet att i så stor utsträckning,

som hos oss är fallet, bereda missnöjd part tillfälle att i högre

instans — processa på kredit. I allmänhet bör det för en part, som vill

klaga, vara vida bättre att från början tvingas till allvarlig eftertanke, huruvida

utsikten att vinna ändring svarar mot kostnadsrisken. Såsom skyldigheten

att på förhand deponera ersättningsbeloppet enligt förslaget är

anordnad, kan ej heller mot densamma invändas, att den fattige därigenom

skulle obehörigen hindras att komma till sin rätt. Visserligen skulle en klagande,

som företer bevis, att han icke är i stånd att gentemot vederpart en

fullgöra den ersättningsskyldighet, som kan komma att ådömas honom, icke

utan vidare vinna befrielse från kostnadsbeloppets deponerande. Men så

snart han har någon utsikt att i högsta domstolen vinna bifall till sin

talan, äger han enligt förslaget hos högsta domstolens dispensavdelning

utverka sig tillstånd att utan dylik deposition fullfölja målet.

Ifrågavarande nedsättningsskyldighet är icke ett lika effektivt medel

att avhålla den med hovrättens dom missnöjde från att fullfölja talan mot

domen endast i syfte att draga ut på tiden med dess verkställighet, som

den ifrågasatta skyldigheten att fullgöra hovrätts dom skulle hava varit.

Då sådan skyldighet av skäl, som i justitierådet Hellners utlåtande anförts,

icke kunnat stadgas, kan emellertid åliggandet att deponera kostnadsersättning

i viss mån ersätta densamma. I varje fall utgör nämnda åliggande

ett mera effektivt medel i berörda avseende än risken att fällas till

böter för rättegångsmissbruk.

I jämförelse med 1907 års förslag att höja revisionsskillingen till

300 kronor torde det nu framlagda förslaget om skyldighet för klagande

part att erlägga fullföljdsavgift med 150 kronor och deponera kostnadsersättning

till samma belopp äga företräde icke blott ur synpunkten, att

det icke, såsom förstnämnda förslag, skulle komma att fördyra processens

fullföljande i högsta instans, utan även ur effektivitetens synpunkt. 1907

års förslag kände endast en grad av medellöshet: den, som icke kunde

gälda revisionsskillingens belopp, 300 kronor, behövde icke betala något

alls. En dylik bestämmelse skulle givetvis haft till följd, att antalet personer,

som på grund av fattigdom måst befrias från revisionsskillings erläggande,

skulle hava i avsevärd grad ökats. För dem bland dessa, som

hade kunnat erlägga 150 kronor, skulle det från fullföljd avhållande moment,

som skyldigheten att erlägga en dylik avgift är avsedd att utgöra,

icke vidare hava förefunnits; beträffande dem skulle alltså revisionsskillingens

höjning direkt hava motverkat det avsedda ändamålet. I motsats

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

härtill känner det nu framlagda förslaget två grader av medellöshet: den,

som kan erlägga 150 kronor men icke 300 kronor, blir, såsom i det följande

skall närmare utvecklas, visserligen fri från fullföljdsavgiften, men

måste deponera förstnämnda belopp till säkerhet för motpartens anspråk

på ersättning för rättegångskostnad; endast den, som icke förmår anskaffa

ens 150 kronor, har möjlighet att vinna befrielse från alla ekonomiska

prestanda.

5:o) För avarbetande av den nuvarande balansen inom högsta domstolen

utsträckes den tid, under vilken domstolen må arbeta ä avdelningar,

bestående av endast fem ledamöter, till högsta möjliga antal arbetsveckor.

Justitierådet Hellner yttrade rörande denna fråga i sitt utlåtande

följande:

»Löneregleringskommittén har i sitt år 1910 avgivna betänkande

rörande reglering av löneförhållandena vid Kungl. Maj:ts nedre justitierevision

varit inne på tanken att vinna en större arbetsprodukt inom

högsta domstolen genom ett utsträckande av arbetet på femman savdelningar.

I § 22 regeringsformen stadgas, att uti högsta domstolen ringare

mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, när alla

fyra äro om beslutet ense, samt att över viktigare saker minst sju skola

döma. Löneregleringskommittén ifrågasatte, att den sistberörda föreskriften

skulle upphävas och sålunda även andra än »ringare mål» få avgöras

av endast fem ledamöter. Skulle så ej kunna ske, ansåg kommittén det

dock önskvärt, att uppdelningen i »ringare mål» och» viktigare saker» bleve

föremål för närmare skärskådande. Syftet var uppenbarligen att genom

ett närmare bestämmande av begreppet »viktigare saker» ökad möjlighet

skulle vinnas för måls avgörande på femmansavdelning.

Vid behandling inom högsta domstolen av ifrågavarande förslag av

löneregleringskommittén upplystes, att enligt den praxis, som utvecklat

sig inom högsta domstolen, till viktigare saker egentligen endast räknades

mål, som innebure tillämpning av grundlagarna, lagförklaringsärenden samt

mål angående ådömande av livsstraff eller livstids straffarbete. Det vore

alltså ingalunda gränsen mellan viktigare saker och ringare mål, som för

närvarande vore bestämmande för högsta domstolens uppfattning i fråga

om vilka mål lämpligen borde anförtros åt en femmansavdelning. Man

sökte ordna arbetet så, att på femmansavdelning komme att föredragas

endast de minst viktiga målen. Mot en väsentlig utsträckning av arbetet

på femmansavdelning, på sätt löneregleringskommittén ifrågasatt, uttalade

sig högsta domstolen enhälligt, under åberopande huvudsakligen av de

skäl, att det för beredande av nödig auktoritet åt högsta instansens domar

vore av betydelse, att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 4.

sattes så lågt som till fem, samt att det ur rättsenhetens synpunkt vore

av vikt, att ledamöterna icke i än större omfattning än hittills splittrades

på olika avdelningar.

Betydelsen av de av högsta domstolen anförda skälen är påtaglig.

Men den närvarande situationen är i själva verket så bekymmersam, att

man nödgas taga i närmare skärskådande alla tänkbara utvägar att komma

ur densamma lör att sedermera utvälja dem, som synes erbjuda de minsta

olägenheterna. Jag har därför under bistånd av ett par av högsta domstolens

härutinnan mest erfarna ledamöter uppgjort en beräkning över

huru stort antal arbetsveckor man med nuvarande ledamotsantal skulle

kunna vinna genom utsträckning av arbetet å femmansavdelning. Det har

därvid visat sig, att det icke låter sig göra att få fram resultatet endast

genom att dela med fem det antal arbetsveckor, som alla ledamöter tillsammans

för närvarande prestera. Härtill samverka åtskilliga omständigheter.

De s. k. suppleantveckorna, vilka äro avsedda för bearbetande av

cirkulanter och under vilka ledamöterna endast i nödfall tjänstgöra på

arbetsrummet, måste för varje ledamot någorlunda jämnt fördelas under

året. Till följd därav kan aldrig hela antalet ledamöter indelas till samtidig

tjänstgöring, och detta medför i sin tur, att tjänstgöringen aldrig

kan samtidigt äga rum på mera än tre avdelningar, även om dessa endast

besättas med vardera fem ledamöter. Då alltså hela antalet tillgängliga

arbetsveckor måste disponeras på tre avdelningar, och då tillika ledamöternas

semester icke skäligen kan förläggas till annan tid på året än sommaren,

blir följden den, att det tillgängliga antalet arbetsveckor ej kan

fullt utnyttjas på femmansavdelningar. Till följd av nu antydda förhållanden

blir det högsta antal arbetsveckor, som vid konsekvent genomförande

av femledamotsystemet kan uppnås, 125 stycken, vilket betecknar

en vinst av 22 veckor.

Undersöker man löneregleringskommitténs andra alternativ, eller att

femmanstjänstgöringen skulle anlitas i så stor utsträckning som möjligt,

dock med bibehållande av principen om viktigare sakers avgörande av

minst sju man, samt med tillämpning härav inskränker sjumanstjänstgöringen

till l:sta rummet samt låter 2:dra och 3:dje rummen besättas med

femmansavdelningar, blir resultatet ett sammanlagt antal av 115 arbetsveckor

eller alltså en vinst av 12 veckor.»

Vid behandlingen i riksdagens andra kammare den 14 mars 1913 av

lagutskottets ovanberörda utlåtande framhöllo flera talare önskvärdheten

av en ändrad arbetsfördelning i högsta domstolen. Man gjorde sålunda

gällande, att en väsentligt ökad arbetsprodukt borde kunna vinnas genom

att, i stället för den nuvarande tjänstgöringen på sju man savdelningar, i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majdss nåd. proposition nr 4.

sä stor utsträckning som möjligt genomföra tjänstgöring å avdelningar

om blott fem ledamöter. De talare, som förordade en sådan anordning,

tänkte sig, att man därigenom skulle kunna undgå att införa bestämmelser

om summa revisibilis. För min del är jag livligt övertygad, att dylika

bestämmelser äro oundgängligen nödiga, om man för framtiden skall

kunna förhindra en anhopning av mål inom högsta domstolen. Jag delar

också de betänkligheter, som upprepade gånger inom högsta domstolen

framhållits mot en utsträckt användning av femmansavdelningar. Den

nuvarande situationen är emellertid så allvarsam, att man icke lärer

kunna undgå att tillgripa detta medel för avarbetande av den nuvarande

arbetsbalansen. För detta ändamål finner jag en sådan anordning vara

att föredraga framför den från visst håll förordade utvägen att förordna

e. o. bisittare i högsta domstolen. Hittills har det tyvärr städse visat sig,

att de anordningar, som vidtagits för avarbetande av den förefintliga

arbetsbalansen och som avsett att vara provisoriska, snart nog måst göras

permanenta på grund av den ökade tillströmningen av mål. Det skulle

med fog kunna befaras, att man finge göra samma erfarenhet, om e. o.- systemet en gång bleve infört i högsta domstolen. Då hela vårt rättegångsväsende

lider av den stora utsträckning, i vilken e. o. arbetskrafter

anlitas i de lägre instanserna, kan jag för min del icke vara med om att

ens provisoriskt låta detta system vinna insteg i högsta instans. Om det

mot förmodan framdeles skulle visa sig nödigt att för mötande av den

årliga tillströmningen av mål behålla de femmansavdelningar, som nu

inrättas för en tillfällig uppgift, vore detta dock mindre beklagligt än ett

permanent anlitande av extra bisittare i högsta domstolen.

I valet mellan dessa båda system för avarbetande av den nuvarande

arbetsbalansen tala även andra synpunkter till förmån för det av mig

föreslagna. Båda systemen äro förenade med ökade kostnader för statsverket.

Med det av mig förordade, som innebär ett utnyttjande till det

yttersta av högsta domstolens nuvarande arbetskrafter, skulle dock dessa

kostnader komma att inskränka sig till vad som erfordras för nödig

förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter. Med det andra

systemet skulle härtill komma den avsevärda kostnaden för avlönande

av tillförordnade justitieråd. I sådant avseende är att märka, att om

e. o. bisittare komme att deltaga i avgörandet av mål inom högsta

domstolen, det icke skulle kunna ifrågakomma att besätta någon avdelning

med mindre än sju ledamöter. Redan för uppnåendet av samma antal

arbetsveckor, som med den av mig föreslagna utsträckta användningen

av femmansavdelningar står att vinna., skulle med upprätthållande av kra
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vet på varje avdelnings besättande med sju ledamöter krävas icke mindre

ån fyra t. f. justitieråd.

En mycket beaktansvärd synpunkt är vidare den, att anskaffandet

av de nya arbetskrafterna säkerligen skulle bliva förenat med synnerligen

stora svårigheter. Och även om det verkligen skulle visa sig möjligt att

förvärva det erforderliga antalet till uppdraget fullt skickade personer, så

skulle ju de lägre domstolsinstanserna, från vilka flertalet vikarier givetvis

måste tagas, blott ytterligare komma att lida därigenom, att de berövades

sina dugligaste ledamöter. Ville man med hjälp av e. o. bisittare åstadkomma

en mera väsentlig förstärkning av högsta domstolen, måste detta

dessutom medföra, att ett avsevärt antal nya revisionssekreterare behövde

på en gång förordnas. Detta skulle hava till följd — förutom sänkandet

av medelnivån i nedre justitierevisionen — att hovrätterna, därifrån rekryteringen

av nämnda ämbetsverk så gott som undantagslöst äger rum,

skulle i ett slag berövas motsvarande antal av sina mest uppövade adjungerade

ledamöter.

Står det alltså fast, att bland de organisatoriska åtgärder för avarbetande

av högsta domstolens arbetsbalans, som kunna ifrågakomma,

en utsträckt tjänstgöring på femmansavdelningar är den, som väcker de

minsta betänkligheterna, återstår att avgöra, hur långt en sådan femmanstjänstgöring

kan utsträckas. I mitt yttrande i statsrådet den 14 maj

1914 gav jag uttryck åt den uppfattningen, att principen om viktigare

måls avgörande av sju ledamöter icke bör uppgivas, och ifrågasatte därför

icke någon ändring i regeringsformens bestämmelse därom, att över

»viktigare saker» minst sju skola döma. Det högsta antal arbetsveckor,

vartill man med fasthållande av nämnda princip kan komma, utgör,

såsom justitierådet Hellner framhållit, 115, oberäknat den tjänstgöring

på domstolens dispensavdelning, som av de nu föreslagna stadgandena

skulle bliva en följd. Med denna anordning blir det möjligt att indela

sju justitieråd till tjänstgöring å första rummet, där de s. k. viktigare

sakerna förekomma. I regeln torde emellertid de två ledamöter,

som icke äro behövliga vid handläggning av vanliga mål, icke komma

att tjänstgöra för att upprätthålla sjumansavdelningens numerär utan

i stället anlitas antingen som suppleanter vid inträffande laga förfall

för ledamot å femmansavdelning eller ock till tjänstgöring å dispensavdelningen,

vars arbetstid ej kan på förhand noggrant bestämmas

utan måste bero på antalet inlöpande dispensansökningar. I stort sett

kan man alltså säga, att med detta förslag högsta domstolens indelning å

femmansavdelningar är genomförd så långt, 6om detta kan hava betydelse

för arbetsproduktens kvantitet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majtia nåd. proposition nr 4.

Utöver de betänkligheter, som i allmänhet kunna åberopas mot måls

avgörande i högsta instans av så få domare som fem, kan mot det av

mig framlagda förslaget förväntas den anmärkningen, att genom detsamma

de enskilda domstolsledamöternas personliga arbetsbörda måste anses hava

blivit väsentligt ökad, ehuru det ur flera synpunkter varit önskvärt, om

den i stället kunnat något minskas. Det är uppenbart, att i samma mån

som ett färre antal ledamöter deltaga i målens avgörande, det arbete med

kontrolläsning, författnings- och litteraturstudier m. m., som tidigare kunnat

fördelas på ett större antal ledamöter, nu kommer att tynga varje

enskild ledamot vida mer än förut. Dessutom går ju den nu föreslagna

lagstiftningen ut på att från fullföljd avskära mål av enklare beskaffenhet,

vilket måste hava till följd, att de återstående målen i genomsnitt komma

att kräva mera arbete, än de fullföljda målen förut gjort. Särskilt måste

det i detta avseende bliva märkbart, att de smärre brottmålen i regel

komma att stanna i hovrätten, då dessa i högsta domstolen krävt en avsevärd

tid till föredragning, men blott ringa hemarbete för de enskilda

justitieråden. Härtill kominer en annan omständighet. Vid arbete å

sju man savdelningar är det i allmänhet icke ens i händelse av laga förfall

för två ledamöter nödigt, att något av de justitieråd, som vid denna tid

ägna sig åt hemarbete, rycker in som suppleant, enär avdelningen i regel

är domför med fem ledamöter. Det ligger i öppen dag, att suppleanttjänstgöringen

måste bliva väsentligt mera betungande vid ett genomförande

av det av mig föreslagna systemet med övervägande femmansavdelningar.

Ett sådant offer av högsta domstolens ledamöter kan

icke krävas under annan förutsättning, än att statsmakterna samtidigt

besluta så effektiva åtgärder till minskning av den årliga tillströmningen

av mål, att högsta domstolens ledamöter vid offrets bringande kunna livas

av medvetandet, att detsamma verkligen är ägnat att medföra en varaktig

ljusning i fråga om den nuvarande tryckande arbetsbalansen.

De ovan under l:o) och 2:o) redovisade lagändringarna äro, enligt

vad lydelsen av förslagets 5—12 §§ giver vid handen, icke avsedda att tilllämpas

i andra mål än sådana, i vilka hovrätten dömt såsom andra instans.

Någon inskränkning i fullföljdsrätten beträffande mål, som blivit omedelbart

i hovrätt anltängiggjorda, synes icke böra stadgas och har icke heller i

föregående förslag varit, ifrågasatt. I likhet med vad som för närvarande

gäller om revisionsskilling* erläggande skola däremot de under 3:o) och

4:o) föreslagna nyheterna i fråga om vad klagande part har att iakttaga

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vid fullföljd av talan mot hovrätts utslag vinna tillämpning även i sådana mål

och ärenden, med vilka hovrätt såsom första instans har att taga befattning.

Bortsett från dessa mål och från dem, som blivit anhängigg)orda

i krigshovrätten, gives det åtskilliga andra mål, i vilka högsta domstolen

dömer såsom andra instans. Bland dessa intaga skiftesm ålen en särskild ställning.

Det har vid åtskilliga tillfällen varit ifrågasatt att befria högsta domstolen

från befattningen med sådana mål. I likhet med justitierådet Hellner

och på de skäl, som anföras i hans oftanämnda utlåtande sid. 20—22, anser

jag emellertid, att en förändrad instansordning för skiftesmål icke bör genomföras.

Det skulle emellertid kunna ifrågasättas att jämväl för dylika mål

genomföra grundsatsen om skyldighet för klagande part att nedsätta fullfölj

dsavgift och att säkerställa motpartens kostnadsersättning. Att detta

skulle vara ägnat att avhålla från fullföljd och sålunda leda till minskning

av högsta domstolens arbetsbörda, är uppenbart. En dylik utväg torde

dock icke böra tillgripas. Det är endast sällan, som i mål av detta slag kostnadsersättning

tillerkännes klagandens motpart, och skyldigheten att deponera

säkerhet för sådan kostnad skulle därför för vanliga fall framstå såsom en

onödig formalitet. Härtill kommer — och detta skäl talar jämväl mot

införande av fullföljdsavgift i skiftesmål — att det synes betänkligt

att genom att uppställa en fordran på penningdeposition lägga hinder

i vägen för den enskilde att fullfölja talan i mål, som varit föremål för

prövning i allenast en instans och av en domstol, bland vars ledamöter endast

en är lagfaren. Någon ändring i nu gällande, i skiftesstadgan införda bestämmelser

angående fullföljd av talan mot ägodelningsrätts utslag har

alltså icke ifrågasatts.

Lika litet har jag ansett mig böra föreslå någon ändring i sjölagens

stadganden angående fullföljd av talan mot rådstuvurätts utslag i dispaschmäl,

vilka som bekant fullföljas direkt till högsta domstolen. Anledning

härtill har desto mindre förefunits, som dessa mål på grund av sitt ringa

antal icke nämnvärt öka högsta domstolens arbetsbörda.

Betydligt talrikare äro de s. k. stämpelmålen, vilka genom besvär

frän hovrätt dragas under högsta domstolens prövning. När de, såsom

i allmänhet är fallet, i hovrätten anhängiggöras genom ansökan om återfående

av erlagd stämpelavgift eller någon del därav, är denna domstol

första och högsta domstolen sålunda andra instans. Den i förslagets 5 §

stadgade inskränkning i fullfölj ds rätten kan i följd därav icke vinna tilllämpning

i mål av detta slag. Något sakligt skäl, varför de skulle få

fullföljas utan hänsyn till tvisteföremålets värde, torde dock icke kunna

angivas. Frågan om stämpelbeläggningen har nämligen i allmänhet varit

föremål för prövning även i underrätt, ehuru den med dess beslut miss
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

41

nöjde enligt bestämmelserna i stämpelförordningen icke behöver överklaga

beslutet utan har att genom ansökan påkalla hovrättens prövning av sitt

anspråk. I betraktande härav synes det böra tagas under övervägande,

huruvida icke i anledning av nu föreliggande lagförslag bör framläggas

proposition till riksdagen om sådan ändring i 20 § av förordningen

angående stämpelavgiften den 19 november 1914, att bestämmelserna om

summa revisibilis må vinna tillämpning jämväl i dylika mål. Att den

föreslagna bestämmelsen om skyldighet att nedsätta fn 11 följd savgift skall

tillämpas i mål av detta slag, är en given följd därav, att. densamma, såsom

förut påpekats, är tillämplig, vare sig hovrätten dömt i första eller andra

instans.

Bland de mål, med vilka högsta domstolen har att taga befattning

såsom andra instans, återstår en talrik grupp, om vilka det torde kunna

påstås, att det vore önskvärt, om deras prövning kunde förläggas till annan

myndighet. Jag syftar härvid på de s. k. lösdricarmålen och de med dem

jämförliga målen angående påföljd av tredska mot fångvårdsstyrelse,

vilka fullföljas från Konungens befallningshavande eller polismyndighet

direkt till högsta domstolen. I det betänkande, som ligger till grund för

lao-en angående Kungl. Maj:ts regeringsrätt, framhölls, att en sådan administrativ

högsta domstol vore väl ägnad att handhava tillämpningen av de

i dessa ämnen gällande stadganden. Att dylika mål vid regeringsrättens

inrättande icke förlädes under densamma, berodde, enligt vad av Kungl.

Maj:ts proposition n:r 11 (sid. 43) till 1909 års riksdag inhämtas, därav,

att frågan om ändringar i fattigvårdslagstiftningen och lagen om lösdrivares

behandling då var föremål för utredning av en särskild kommitté. Denna

kommitté har ännu icke avlämnat sitt betänkande, och någon ändring härutinnan

torde därför icke för närvarande böra vidtagas. Framhållas må

för övrigt, att det i betraktande därav, att regeringsrätten under sommarmånaderna

i allmänhet icke sammanträder, torde möta svårigheter

att till denna myndighet hänvisa besvär i lösdrivarmål, vilka måste

skyndsamt prövas, då de i allmänhet anföras av personer, soin äro häktade.

Denna synpunkt har ock varit bestämmande för innevarande års riksdag,

då den avvisade tanken på att till regeringsrätten förlägga prövningen

av besvär över beslut om utvisning ur riket; se lagutskottets utlåtande

n:r 17 och riksdagens skrivelse n:r 223. Vid nu anförda förhållanden har

jag funnit mig förhindrad att framlägga något förslag, åsyftande att befria

högsta domstolen från befattning med lösdrivarmål. Av hänsyn till högsta

domstolens arbetsbörda torde en sådan lagändring ej heller vara

synnerligen påkallad, då dessa mål, även om de äro ganska talrika, icke

lära i någon högre grad taga domstolens arbetstid i anspråk.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

I fråga om de åtgärder till befordrande av en snabbare rättsskipning

i högsta domstolen, som varit ifrågasatta men icke upptagits i föreliggande

förslag och beträffande vilka jag i det föregående icke närmare yttrat mig,

hänvisar jag till justitierådet Hellners (vid Kungl. propositionen till 1914

års riksdag n:r 14 såsom bilaga fogade) utlåtande, i vilket jag i allt

väsentligt kan instämma.

Vid berörda utlåtande fanns fogad en inom processkommissionen utarbetad

grafisk framställning, utvisande antalet inkomna, avgjorda och balanserade

revisions- och besvärsmål i högsta domstolen under åren 1891 —

1912, vilken på ett åskådligt sätt visar arbetsbalansens oerhörda stegring

under de senare åren. Denna framställning har numera fullständigats med

siffrorna för 1913 och torde såsom bilaga få åtfölja detta protokoll. I

övrigt hänvisas till de vid nyssnämnda Kungl. proposition fogade, jämväl

inom processkommissionen utarbetade statistiska utredningarna, vilka belysa

verkan av de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten beträffande

olika slag av mål.

En förutsättning för att man efter ovan under l:o) och 2:o) angivna

grunder skall kunna från fullföljd till högsta domstolen avskära ett mera

betydande antal av de i hovrätterna avgjorda målen är givetvis, att våra

hovrätter äro så organiserade, att man har garanti för att målen där bliva

underkastade en omsorgsfull prövning av därtill fullt kompetenta domare.

Vid granskning i högsta domstolen av 19< >5 års förslag framhöll en ledamot,

att om man skulle utesluta vissa mål från högsta domstolen samt

låta hovrätten för dem utgöra högsta instans, det syntes vara en oeftergivlig

fordran, att man såge till, att hovrätternas sammansättning erbjöde

tillräcklig trygghet för ett verkligt tillfredsställande och under alla omständigheter

mera tillfredsställande avgörande än i underrätterna. Såsom

hovrätterna nu vore sammansatta med ett stort antal vikarier, som saknade

fast anställning, ordentlig avlöning och större erfarenhet, erbjöde hovrätternas

organisation ej den garanti, som krävdes för att låta hovrätten

såsom sista instans avgöra ett betydande antal mål.

Sedan detta yttrades, hava hovrätterna varit föremål för en lönereglering,

som torde få anses hava tillfredsställande sörjt för även vikariernas

avlöning. I syfte att jämväl bereda hovrätternas adjungerade ledamöter

en fastare ställning än den de för närvarande intaga, har inom

justitiedepartementet utarbetats förslag till särskilda bestämmelser, över

vilket yttranden nyligen avgivits av rikets hovrätter. Till frågan om de

åtgärder, som i berörda avseende kunna finnas böra vidtagas, anhåller jag att

framdeles få återkomma.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

43

Efter att sålunda hava redogjort för de principer, som ligga till

grund för den föreslagna lagstiftningen, anförde departementschefen

vidare:

De ändringar i 30 kap. rättegångsbalken, som måste vidtagas, om

rätten till fullföljd av talan i högsta instans skall på nu antydda sätt begränsas,

äro så genomgripande, att endast ett fåtal paragrafer skulle

kunna lämnas orubbade. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt

att låta förslaget omfatta hela ifrågavarande kapitel. 1—4, 14, 15, 21,

23, 24, 33, 34, 44—46 §§ i förslaget äro emellertid, bortsett från oväsentliga

redaktionella jämkningar, likalydande med motsvarande bestämmelser

i gällande lag (1—3, 5, 9, 10, 12, 14, 15, 21,18, 29—31 §§). Beträffande

förslagets övriga bestämmelser och de skiljaktigheter dessa förete

från motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag må utöver det redan

anförda framhållas följande.

5 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående summa revisibilis.

I 1907 års förslag hade motsvarande stadgande (5 §) endast avseende

å vädjade mål. Att beträffande utsökningsmål och andra civila

besvärsmål år 1907 icke föreslogs någon inskränkning i fullföljdsrätten,

motiverades dels därmed, att det skulle hava visat sig vara förenat med

större svårigheter att beträffande dessa mål uppdraga gränser för fullföljdsrätten,

än förhållandet vore i fråga om de egentliga tvistemålen, dels därmed

att de nämnda målen, vilka i jämförelsevis ringa omfattning fullföljdes

till konungen och således icke väsentligt bidroge till högsta domstolens

arbetsbörda, likväl, då de förekomme, merendels skulle erbjuda svårlösta lagtolkningsfrågor.

De sålunda anförda skälen synas mig icke vara övertygande.

Den ojämförligt största delen av de från underrätt till hovrätt fullföljda

civila besvärsmålen angår likasom utsökningsmålen rent förmögenhetsrättsliga

anspråk, och enligt min mening bör grundsatsen om summa revisibilis

med samma fördel kunna användas å dem som å de vädjade målen.

Antagandet, att de civila besvärsmålen icke skulle väsentligt inverka å

högsta domstolens arbetsbörda, torde ej heller hålla streck. Att döma av

de av nedre justitierevisionen avlämnade statistiska uppgifterna rörande

under 1913 av högsta domstolen avgjorda mål, skulle en tillämpning av

de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis å utsökningsmål och

övriga civila besvärsmål under nämnda år hava medfört en besparing för

högsta domstolen av minst tvenne arbetsveckor. Statistiken för 1913 utvisar

jämväl, att medan hovrätternas utslag ändrades i 20 procent av samtliga

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

till prövning upptagna revisionsmål, endast 15 procent av de prövade civila

besvärsmålen blevo ändrade. Detta tyder ju icke på att något särskilt

behov skulle föreligga att med hänsyn till de i dylika mål förekommande

frågornas särskilt svåra beskaffenhet trygga möjligheten till obegränsad

fullföljd. Vid nu anförda förhållanden har jag icke funnit anledning föreligga

att från reglerna om summa revisibilis undantaga ifrågavarande

mål, där de äro av beskaffenhet att medgiva en uppskattning i penningar

av det anspråk, varom i målet är fråga. Bestämmelserna i förevarande

paragraf avse alltså alla från underrätt fullföljda tvistemål och civila besvärsmål,

och enligt 10 och 11 §§ skall vad i förevarande paragraf stadgas

äga motsvarande tillämpning å hovrätts utslag i frågor, som jämlikt

16 kap. 3 eller 10 § blivit från underrätt fullföljda. Att samma begränsning

i fullföljdsrätten skall gälla för utsökningsmål, framgår av den föreslagna

230 § utsökningslagen, som i fråga om klagan över hovrätts utslag

i sådana mål hänvisar till stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken.

Det säger sig självt, att bestämmelser rörande summa revisibilis

endast kunna tillämpas på mål angående anspråk av förmöyenhetsrättslig

natur. Dessa hava i den föreslagna lagtexten betecknats såsom mål rörande

»penningar eller sådant, som kan i penningar skattas». Angår ett mål uteslutande

eller till någon del familjerättsliga eller andra rent personl ga

förhållanden, lämnas det oberört av dylika bestämmelser. Däremot är det

för frågan om rätten till fullföljd likgiltigt, om det förmögenhetsrättsliga

anspråket grundar sig på ett familjerättsligt förhållande. Tvistas exempelvis

i ett mål om skillnad till säng och säte uteslutande om storleken av

det belopp deri ena maken skall under skillnadsåret i underhåll utgiva till

den andra, faller målet alltså under bestämmelserna om summa revisibilis.

Likaså måste ett vanligt mål om barntippfostringsbidrag anses röra enbart

penningar, fastän det rättsförhållande, vara underhållsplikten grundas, är

av familjerättslig natur. Har däremot i ett dylikt mål tillika yrkats förklarande

för äkta hustru eller för äkta barn, rörer målet delvis sådant,

som ej kan i penningar skattas, och får enligt paragrafens andra punkt

oberoende av bestämmelserna om summa revisibilis i sin helhet fullföljas,

såvida utslaget i nämnda del gått klaganden emot.

För att rätten till fullföljd av talan skulle vara utesluten uppställdes

i 1907 års förslag såsom förutsättning, att hovrättens utslag, i vad det

gått parten emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde i penningar

skattas. Huruvida detta kan sägas vara fallet, då partens talan

av någon anledning icke upptagits till prövidng, kan möjligen vara tvivel

underkastat. Med hänsyn särskilt därtill, att bestämmelserna om

summa revisibilis i det nu framlagda förslaget utsträckts till besvärsmå
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

len, har därför åt stadgandet ansetts böra givas en något förändrad avfattning i

syfte att tydligare utmärka, att detsamma skall äga tillämpning jämväl i

sådana fall som de nyssnämnda, exempelvis då underrätt förklarat sig

obehörig eller stämningen ogill och hovrätten fastställt detta beslut:

enligt förslagets formulering är fullföljd utesluten, så snart målet rörer

penningar eller penningars värde till belopp understigande summa revisibilis.

Huruvida partens talan av formella skäl icke upptagits till prövning

eller densamma blivit av hovrätten i sak ogillad, blir alltså utan betydelse

för frågan om rätten till fullföljd.

I fråga om uppskattningen av ett omtvistat anspråks penningevärde

företedde 1905 och 1907 års förslag väsentliga olikheter. Enligt

det förra var fullföljd medgiven endast om ändringssökandet angick högre

värde än revisionssumman. På grund av anmärkningar i högsta domstolen

ändrades detta därhän, att talan icke skulle få fullföljas, därest

värdet av v ad parten tappat icke överstege nämnda summa. Härigenom

ville man bland annat vinna den fördelen, att hovrätten redan i samband

med utslaget i målet måtte kunna giva till känna, huruvida målet finge fullföljas

hos konungen. Mot denna fördel ansåg högsta domstolen det väga lätt,

om part undantagsvis skulle fullfölja sin talan i mindre omfattning, än

han gjort den gällande i de lägre instanserna. Det nu föreliggande förslaget

ansluter sig uti ifrågavarande hänseende till 1907 års förslag.

Liksom frågan, huruvida ett mål rörer något, som kan i penningar

skattas eller icke, endast skall bedömas efter domslutet i hovrättens utslag

och ej efter domskälen, så måste även uppskattningen av ett ekonomiskt

tvisteföremåls värde ske uteslutande efter innehållet av hovrättens domslut.

Såsom exempel härpå kan anföras en patenttvist, i vilken fordrats skadestånd

för intrång i patenträtt med belopp understigande summa revisibilis;

då ett uttalande från domstolens sida rörande patentets bestånd eller omfattning

här ingår allenast såsom ett led i domsmotiveringen, får hovrättens

utslag i ett sådant mål enligt förevarande paragraf icke överklagas. Emellertid

bör i ett dylikt fall part, som förmår visa, att talans fullföljande skulle

för honom hava synnerlig betydelse utöver det föreliggande fallet, hava

utsikt att jämlikt 13 § andra stycket erhålla konungens tillstånd att fullfölja

sin talan.

1905 års förslag innehöll i 31 § närmare regler angående sättet för

uppskattningen av tvisteföremålets värde och var i övrigt byggt på den

principen, att part, sota ville klaga, skulle styrka, att värdet uppgick till

revisionssumman (13 §). I 19U7 års förslag voro de nämnda detaljerade

uppskattningsreglerna strukna, och någon föreskrift om skyldighet för part,

som ville klaga, att styrka tvisteföremålets värde fanns ej i förslaget upp
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

tagen; rätten till fullföljd skulle vara utesluten endast när det var uppenbart,

att värdet av vad parten i hovrätten tappat icke överstege revisionssumman,

och prövningen härav skulle hovrätten, såsom redan nämnt, verkställa

vid utslagets meddelande. Aven på denna punkt överensstämmer

föreliggande förslag med det år 1907 framlagda. Däremot förete förslagen

en viss olikhet i fråga om beteckningen av ett uppskattningsbart tvisteföremål.

Enligt 1907 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis

tillämpas i sådana fall, då fråga vore om penningar eller annat, som

kunde till. viset värde i penningar sättas. Svea hovrätt anförde i sitt yttrande

över 1905 års förslag, som begagnade samma terminologi, att det

exempelvis i tvister om skyldighet att beediga bouppteckning, om åläggande

att såsom bevismedel tillhandahålla viss handling, om klander

av vissa bolagsstämraobeslut o. s. v. ofta nog kunde givas anledning

till tvekan, huruvida det framställda anspråket skulle anses avse sådant,

som kunde till visst värde i penningar skattas, eller ej. För att undanröja

sådan tvekan hava i det nu framlagda förslaget orden »till visst

värde» uteslutits. Det kan ju mången gång vara svårt att uppskatta

en klagande parts ekonomiska intresse i ett mål till visst, till siffran bestämt

belopp, fastän det kan vara alldeles uppenbart, att t viste föremålet

representerar ett ekonomiskt värde, understigande revisionssumman. Där

åter ingen hållpunkt gives för bedömande av frågan, om sakens värde för

klaganden ligger över eller under revisionssumman, bör givetvis, liksom

över huvud i tveksamma fall, rätt till fullföljd medgivas.

Då parts rätt till fullföljd, enligt vad ovan framhållits, skall prövas

redan i hovrättens utslag, ligger det tydligen vikt uppå att upplysning

om sakens värde må kunna erhållas ur protokollen i målet. En inom

justitiedepartementet verkställd undersökning av de under 1913 av

högsta domstolen avgjorda målen har givit vid handen, att dessa i ett

ganska stort antal fall, där utredning angående värdet uppenbarligen

utan större svårighet skulle hava kurmat i de lägre instanserna anskaffas,

i de av revisionssekreterarna avlämnade statistiska uppgifterna betecknats

såsom angående tvisteföremål av okänt värde. Talrika exempel härpå erbjuda

mål angående skyldighet att avflytta från förhyrd lägenhet eller

arrenderad egendom, angående väghållning, gränsutstakning och andra

rättsförhållanden mellan grannar, angående marks återställande i skogbärande

skick m. fl. Sörjes det icke för att i förekommande fall erforderlig utredning

om värdet förebringas, skulle det lätt kunna inträffa, att av två

alldeles likartade och likvärdiga mål, t. ex. angående klander av testamente,

det ena finge fullföljas — enär i målet ej förekommit någon uppgift om

storleken av behållningen i boet och det sålunda icke kunde sägas vara

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

47

uppenbart, att vad parten i hovrätten tappat ej överstege revisionssumman

— det andra icke finge fullföljas, enär utredningen gåve vid handen, att

behållningen utgjorde allenast 1,400 kr. Det vore givetvis att beklaga,

om det på detta sätt skulle kunna komma att bero av en tillfällighet,

huruvida ett mål finge fullföljas eller ej. Dessutom skulle ju

effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis i icke

ringa mån äventyras, om utredning rörande sakens värde ej skulle komma

att förebringas i sådana fall, då rätten till fullföljd kan vara beroende

därav. Om de föreslagna bestämmelserna bliva lag, är det emellertid att förvänta,

att domstolar och andra myndigheter, som hava att i första instans

handlägga mål eller ärenden rörande penningar eller sådant, som kan i

penningar skattas, icke skola underlåta att, där så ske kan, i protokollet

göra anteckning om tvisteföremålets värde. Det torde ock utan särskild

föreskrift vara tydligt, att hovrätt i rättegångsmål, som dit fullföljts, jämlikt

26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken äger, för vinnande

av upplysning angående sakens värde, anställa muntligt förhör med

parterna.

Då värdet av vad parten i hovrätten tappat skall vara avgörande,

är det tydligt, att om svaranden vid underrätten uttagit genstämning å

käranden och i hovrätten fullföljt talan beträffande såväl vad han i egenskap

av svarande förpliktats utgiva som vad han såsom genbärande icke

fått sig tillerkänt, dessa båda belopp skola vid uppskattningen sammanläggas.

På samma sätt förhåller det sig, därest svaranden i underrätten

bestritt käromålet men eventuellt yrkat kvittning och i hovrätten fullföljt

talan mot utslaget såväl i fråga om kärandens anspråk som beträffande

sitt eget kvittningsyrkande. Däremot saknas anledning att göra någon

sammanläggning av beloppen, om svaranden vid underrätten medgivit kärandens

anspråk och ichovrätten klagar endast däröver, att hans eget motanspråk

ej bifallits. A andra sidan bör, om tvisten rör ett anspråk på t.

ex. 1,600 kronor, den omständigheten, att vid utdömande av detta belopp

fråndragits ett ostridigt motanspråk på 200 kronor, varom talan alltså icke

i hovrätten fullföljts, ej föranleda därtill, att vad parten i hovrätten tappat

skulle beräknas till allenast 1,400 kronor. Lika litet bör i sådana fall,

då part yrkat åläggande för motparten att utgiva gods eller penningar eller

eljest fullgöra något mot bekommande av någon motprestation, avdrag göras

för dennas värde eller i mål om återgång av köp eller annat avtal hänsyn

tagas därtill, att den tappande parten endast mot återbekommande av vad

han själv utgivit förpliktas att återgälda vad han uppburit. Att vid bedömande

av frågan om rätten till fullföljd i ett vanligt skuldfordringsmål

hänsyn skall tagas jämväl till beloppet av fordrad resp. utdömd ränta, äv

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uppenbart. I fråga om rättegångskostnad har av skäl, för vilka framdeles

skall redogöras, en motsatt grundsats kommit till uttryck i 7 §.

Vid uppskattning av rätt till avgäld, ränta eller annan dylik förmån,

som icke är till kapitalet bestämd, torde ofta nog tvekan kunna uppstå,

huruvida tvisteföremålets värde skall anses uppgå till summa revisibilis

eller icke. I saknad av positiva stadganden rörande beräkningen av värdet

i dylika fall torde ledning kunna hämtas av de bestämmelser, som i särskilda

författningar finnas meddelade rörande kapitalisering av årligen utgående

förmåner.

Icke sällan kan värdet av ett anspråk ställa sig helt olika, allt efter

som det skall bedömas med hänsyn till den ena eller andra parten. Sålunda

kan ett servitut böra uppskattas till ett helt annat belopp ur fastighetsägarens

än ur den servitutsberättigades synpunkt. Går i ett mål angående

beståndet av en dylik rätt hovrättens utslag emot fastighetsägaren, synes

tvisteföremålets värde böra uppskattas til! ett belopp, motsvarande fastighetens

värdeminskning på grund av servitutets fortbestånd, medan i motsatt

fall servitutets värde för den berättigade bör vara avgörande. Vidare

kunna skilda mål, som till sjmes röra alldeles likartade frågor — t. ex.

ansökningar om lagfart å fastigheter av samma värde — understundom

representera helt olika värden på grund av omständigheterna i de särskilda

fallen. Om en lagfartsansökan avslagits, torde i allmänhet värdet av vad

sökanden tappat icke kunna sättas lägre än den ifrågavarande fastighetens

värde. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att det är uppenbart,

att tvisteföremålet ej kan uppskattas till högre värde, än som motsvarar beloppet

av någon särskild avgift, som lagfartssökanden icke erlagt och som

han enligt sitt förmenande icke är pliktig att erlägga.

6 §

handlar om rätten till fullföljd av talan i brottmål, som av hovrätt avgjorts

i andra instans, och motsvarar således nuvarande 7 §. Beträffande allmän

åklagares fullföljdsrätt innehöll 1905 års förslag bestämmelser, enligt

vilka justitiekansler!! och justitieombudsmannen skulle äga förordna om

fullföljd av talan endast i avseende å ansvar för brott, som i lagen är

belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning, och endast när synnerliga

skäl därtill förekomme. Vid förslagets granskning ansågo högsta

domstolens flesta ledamöter någon anledning icke förefinnas att göra rubbning

i den rätt att föra talan, som för närvarande tillkommer riksdagens

justitieombudsman. I anledning härav intogs i 1907 års förslag en bestämmelse,

varigenom de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

begränsades till att gälla justitiekansler^ Enligt min mening bör man

emellertid icke utan tungt vägande skäl rubba den likställighet mellan

justitiekanslern och justitieombudsmannen, som hittills varit för handen

i avseende å åtalsrätten. Jag har därför funnit mig på denna punkt böra

återgå till 1905 års förslag. Tager man i betraktande, att även den, som

endast visat oskicklighet eller försummelse i ämbete eller tjänst, enligt

25 kap. 17 § strafflagen kan ådömas avsättning, lärer man finna, att en

tillämpning av de föreslagna bestämmelserna icke skulle leda till någon

nämnvärd inskränkning i den rätt att beivra ämbetsbrott, som för närvarande

tillkommer justitieombudsmannen. Med denne ämbetsman har i

det nu framlagda förslaget likställts den militieombudsman, som enligt

det från innevarande års riksdag vilande förslaget till grundlagsändring

o o o ö C

skall komma att tillsättas.

»

Att i rättegångsbalken upptaga en bestämmelse därom, att allmänt

åtal i de angivna fållen icke får till högsta domstolen fullföljas annat än

»när synnerliga skäl därtill äro», har jag icke ansett lämpligt. En bestämmelse

av detta innehåll torde, om den över huvud är behövlig, hava sin

rätta plats i de för vederbörande åklagare utfärdade instruktionerna.

Lämpligare skulle det hava synts mig vara att för uppnående av den

skärpta granskning av till fullföljd ifrågasatta mål, som med nämnda bestämmelse

torde hava åsyftats, föreskriva skyldighet för justitiekanslern,

justitieombudsmannen och militieombudsinannen att i förekommande fall

själva fullfölja talan i mål, som de anse böra dragas under högsta domstolens

prövning. Då emellertid en dylik skyldighet möjligen skulle kunna

anses bliva över hövan betungande för de ifrågavarande ämbetenas innehavare,

har jag ansett mig böra avstå härifrån och nöjt mig med att

genom en förändrad avfattning av stadgandet antyda önskvärdheten av

att de, när hinder ej möter, själva utföra sin talan i högsta domstolen.

Rörande målsägande# fullföljdsrätt föreslås enahanda stadgande som

i 1907 års förslag. 1 fråga om tilltalad har däremot, såsom redan i det

föregående utvecklats, föreslagits den skärpning av bestämmelserna i 1907

års förslag, att den tilltalade icke skall få överklaga utslag, varigenom han

dömts till böter för brott, i vars straffskala fängelse, men icke straffarbete

eller avsättning ingår.

I fråga om förutsättningarna för fullföljdsrätten föreligger enligt det

nu framlagda förslaget liksom enligt det föregående den skillnad mellan

tilltalad å ena sidan samt åklagare och målsägande å den andra, att

ändringssökandets omfattning är utan betydelse för den tilltalades rätt

till fullföljd; har lian blivit fälld till ansvar för sådant brott, som i föreBihang

till riksdagens protokoll 1915. I saml. 4 käft. (AV 4.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 4.

varande paragraf angives, eller för annat brott blivit dömd till fängelse,

äger han överklaga utslaget, även om han endast skulle söka ändring i

avseende å honom ådömt skadestånd. För åklagare och målsägande gäller

däremot, att deras talan endast upptages till prövning, om den avser ansvar

för brott av angivet slag. Är detta fallet, äga de emellertid söka

ändring i utslaget i dess helhet, således även i sådana delar av målet, som

icke skulle fått fullföljas, om de varit föremål för särskild rättegång.

Målsägande, som för talan i ansvarsfrågan, äger naturligtvis alltid fullfölja

sitt skadeståndsanspråk.

Enligt 19<»7 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis

tillämpas även i brottmål, i den män civila anspråk där förekomme till

bedömande. Vid beräkningen av sakens värde skulle hänsyn jämväl tagas

till böter eller vite, som kunde hava ådömts parten. Det sagda gäller även

enligt det nu framlagda förslaget. Omredigeringen av de i 1907 års förslag

under 4:o) och 5:o) av 6 § upptagna bestämmelserna innebär, bortsett

från höjningen av revisionssuminan, icke någon ändring i sak. För

åklagare hava särskilda bestämmelser i det avseende, varom sista stycket

av förevarande paragraf handlar, ansetts överflödiga, då det utan sådana

lärer vara tydligt, att om den, som i målet uppträtt såsom åklagare i

lägre instans, tillika är målsägande eller (rekonventionsvis) tilltalad, hans

full följdsrätt i dessa egenskaper inäste bedömas enligt de för målsägande

resp. tilltalad givna stadgande!).

I fråga om sättet för uppskattningen av sakens värde böra samma

grundsatser komma till användning, som ovan under 5 § framställts beträffande

civilmål. Så t. ex. skall, därest samma part är på en gång tilltalad

och målsägande, i värdet inräknas såväl vad han i den ena egenskapen

förpliktats utgiva som vad han i den andra icke fått sig tillerkänt.

Likaså är det i detta avseende icke ändringssökandet utan värdet av vad

parten i hovrätten tappat, som är avgörande för hans rätt till fullföljd.

På grund av den fullt genomförda motsvarigheten mellan bestämmelserna

om summa revisibilis i civilmål och i brottmål blir det för frågan om rätt

till fullföljd likgiltigt, om man vill hänföra t. ex. ett mål om barnuppfostringsbidrag

till den ena eller andra kategorien.

cj o o

Har hovrätt utan saklig prövning avvisat parts ändringsyrkande eller

fastställt underrätts utslag, enligt vilket parts talan ej upptagits till prövning,

skall, liksom i fråga om civilmål, full följdsrätten bedömas på samma

sätt, som om ändringsyrkandet i sak ogillats; avgörande är vad själva

malet angått, icke på vilka grunder — materiella eller formella — partens

talan lämnats utan bifall.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

7 §•

Att. vid beräkning av värdet av vad part i hovrätten tappat hänsyn

ej bör få tagas till de belopp, som av parterna å ömse sidor fordrats

såsom ersättning för rättegångskostnaderna, är självklart. Ett motsatt förhållande

skulle innebära en allt för enkel utväg för part, som ville föra ett

mål angående ett ringa värde genom alla instanserna, att genom överdrivna

fordringar på rättegångskostnadsersättning driva upp värdet över revisionssumman.

8 §

återgiver utan saklig ändring innehållet av nuvarande 4 §, i vad denna

handlar om andra återförvisningsbeslut av hovrätt än sådana, som äro en

följd därav, att hovrätten dömt till värjemålsed. Angående edgångsutslag

meddelas bestämmelser i nästföljande paragraf.

9 §•

Bestämmelserna om summa revisibilis i 1905 års förslag voro enligt

motiven (sid. 18) avsedda att tillämpas även i sådana fall, då part dömts

till värjemålsed. Avsåg eden t. ex. ett betygande, att part icke bekommit

vissa varor, för vilka betalning fordrats med belopp understigande

revisionssumman, skulle han alltså icke ägt fullfölja talan mot edgårigsbeslutet.

1 fråga om tilltalad stadgade förslagets 7 §, att denne ägde

fullfölja talan, om han blivit dömd till edgång angående gärning, därå

fängelse eller svårare straff kunde följa. Två justitieråd lämnade förslaget

i denna del utan anmärkning, medan pluraliteten hemställde, att edgångsutslag

städse måtte få överklagas av den part, som ålagts edgång. En

bestämmelse av detta innehåll upptogs också i 1907 års förslag.

Enligt min mening bör tvisteföremålets värde ej utöva något inflytande

på frågan, om fullföljd av talan mot edgångsutslag skall tillåtas

eller ej. Vad angår brottmål, i vilka talan om ansvar föres, ådömes edgång

vanligen endast i fråga om ringare brott, och ett bristande åt eden

torde mycket sällan medföra fängelsestraff. Det synes mig därför icke

heller beträffande brottmål böra ifrågakomma att i detta avseende uppställa

olika regler för olika slag av mål, sä att i vissa talan mot edgångsutslag

skulle få fullföljas, under det att i andra vid hovrättens edgångsbeslut

skulle bero. Om sålunda skäl förefinnas att behandla alla edgångsbeslut,

som av hovrätt i andra instans meddelats, lika i fråga om rätten

till fullföljd, återstår att avgöra, huruvida talan mot dylika beslut bör få

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

fullföljas eller icke. För min del har jag kommit till den övertygelsen,

att den senare lösningen förtjänar företrädet och att alltså hovrätts utslag,

varigenom underrätts edgångsbeslut fastställts eller edgång eljest i mål,

som av hovrätten handlagts i andra instans, blivit part ålagd, icke böra

få överklagas. Om hovrätten funnit det erforderligt att i ett mål använda

det bevismedel, som ligger däri, att part höres på ed angående ett visst

faktum, så grundas i flertalet fall detta beslut icke på en viss mening

om en tvistig rättsfråga, utan på hovrättens uppfattning av en s. k. sakeller

bevisfråga. Även om det, såsom jag ovan utvecklat, icke är tillrådligt

att med nu gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen,

att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i regel skulle begränsas

till att gälla själva rättsfrågan, så torde dock i detta särskilda

— där svensk rätt av ålder intagit den ståndpunkten, att en bevisfråga

utbrutits till särskild behandling och fått särskilt fullföljas genom

instanserna — till försvar för edgångsbeslutens uteslutande från fullföljd

kunna åberopas, att högsta domstolens uppgift mindre är att pröva bevisvärderingen

än att lösa tvistiga rättsfrågor. Härtill kommer, att de

mål, i vilka edgång ådömts, i hög grad fördröjas därigenom, att bevisfrågan

får särskilt fullföljas till högsta instans. Erinras må ock, att edgångsutslagens

avskärande från fullföljd skulle ganska avsevärt bidraga till

minskningen av högsta domstolens arbetsbörda. Under år 1913 fullföljdes

nämligen icke mindre än 41 mål, i vilka hovrätt såsom andra instans dömt

till värjemålsed. Enahanda synpunkter göra sig gällande i fråga om utslag,

varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. För de undantagsfall,

då edgångsbeslutets befogenhet är beroende av någon viktig rättsfrågas

lösning, har tillfälle beretts part att draga frågan därom under högsta

domstolens prövning därigenom, att det i denna paragraf givna förbudet

mot fullföljd inordnats bland dem, från vilka dispens kan erhållas enligt

13 §.

Då tredje stycket av 1 §, enligt vad förarbetena till 1901 års lagstiftning

giva vid handen, blott äger tillämpning i mål, som omedelbart

i hovrätten anhängiggjorts, har den nu föreslagna lagändringen ej föranlett

ändring av nämnda lagrum.

10 §

motsvarar nuvarande 6 §. Det gjorda tillägget inskränker rätten att i

visst fall draga frågan om underrättens behörighet under konungens prövning

till sådana mål, i vilka parten skulle varit berättigad ätt fullfölja talan

i själva saken. Vad sålunda föreslagits är en konsekvens därav, att de i 5

och 6 §§ stadgade inskränkningarna i fullföljdsrätten skola äga tillämpning

opaginerad Kontrollera mot PDF

5?»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

även i sådana fall, då hovrätt fastställt beslut, varigenom underrätt förklarat

sig obehörig eller stämningen ogill. Tillägget har fått sin plats

i ett särskilt stycke, emedan man i 13 § behövt hänvisa till detsamma.

11 §•

Genom första och andra styckena begränsas rätten att fullfölja talan

mot hovrätts utslag i sådana frågor, som jämlikt 16 kap. 10 § blivit

från underrätt särskilt fullföljda. Stadgandet i första stycket överenstämmer

med gällande lag (8 §). Genom andra stycket hava mål rörande

övriga enligt 16 kap. 10 § till hovrätt fullföljda frågor underkastats de i

5 och 6 §§ föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten. En tillämpning

av där givna bestämmelser å här förutsatta fall torde i stort sett leda till

samma resultat som motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag, med

vilka enligt motiven till desamma just åsyftats en dvdik överensstämmelse.

De oväsentliga avvikelserna torde därför icke behöva närmare motiveras.

I överensstämmelse med vad justitierådet Hellner i det vid hans

utlåtande fogade utkastet till lagbestämmelser föreslagit har i tredje

stycket av förevarande paragraf stadgats, att hovrätts utslag i fråga, som

enligt 16 kap. 11 § dit fullföljts, aldrig må överklagas. Enligt gällande

rätt får ej klagan föras över utslag, varigenom hovrätt upphävt underrätts

beslut i fråga om häktning. Men detsamma synes böra gälla, när underrättens

beslut blivit av hovrätten fastställt. För den häktade torde rätten

att överklaga ett sådant utslag hava ringa värde. Även om högsta domstolen

skulle, i strid mot hovrätten, finna, att vid tiden för det överklagade

underrätts- eller hovrättsbeslutet ej förelegat skäl till häktningen, måste

nämligen vid tiden för meddelandet av högsta domstolens utslag i allmänhet

så lång tid hava förflutit från nämnda tidpunkt, att nytt material till

stöd för häktningen kan hava tillkommit; huruvida på grund härav häktningsanledning

föreligger, är naturligtvis icke genom högsta domstolens

beslut avgjort. För övrigt kan rättssäkerheten knappast anses kräva, att

en dylik förberedande åtgärd prövas i flera än två instanser. Därest talan

i själva saken fullföljes i hovrätten, kan ju den tilltalade där ånyo framställa

yrkande att bliva försatt på fri fot. Avslås detta yrkande, äger han

enligt förslagets 14 § föra särskild talan mot hovrättens beslut. Erinras

må ock, att frågor av denna art ofta kräva en vidlyftig och tidsödande

föredragning i högsta domstolen och att därför avskärande av dylika mål,

även om de äro jämförelsevis sällsynta, ingalunda saknar betydelse för

högsta domstolens arbetsbörda. Hovrätts beslut i dit fullföljd fråga angående

någons hämtande till underrätten torde såsom avseende en rent

förberedande åtgärd utan olägenhet kunna uteslutas från rätt till fullföljd.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 4.

12 §.

En nödvändig konsekvens av stadgandet i 7 § därom, att vid beräkning

av tvisteföremålets värde hänsyn icke får tagas till rättegångskostnad,

torde vara, att det icke heller kan tillåtas part att fullfölja talan

enbart i fråga om rättegångskostnad. Sistnämnda bestämmelse möter icke

desto mindre vissa betänkligheter. Det har understundom och icke utan

fo" klagats över domstolarnas benägenhet att utan fullgiltiga skäl kvitta

rättegångskostnaderna även i mål, där endera parten kan hava helt och

hållet vunnit sin talan i huvudsaken. Att i ett sådant fall förhindra den

vinnande parten att inför högsta domstolen draga frågan om hans rätt till

ersättning för havda kostnader — dessa kunna ju till och med tänkas

hava uppgått till högre belopp än summa revisibilis — skulle måhända

kunna synas innebära ett obehörigt bagatelliserande av den för en tillfredsställande

rättsskipning så ytterst viktiga frågan om rättegångskostnadsersättning.

För att icke alldeles undandraga frågor av denna art högsta

domstolens bedömande i sådana fall, då de kunna äga intresse såsom prejudikat,

har därför i nu föreliggande förslag förbudet mot fullföljd av talan

allenast beträffande rättegångskostnad, i likhet med flertalet av övriga

nu föreslagna inskränkningar i fullföljdsrätten, gjorts dispensabelt. Bestämmelse

härom har influtit i 13 §.

13 §•

Såsom ovan framhållits, liar systemet att från fullföljd avskära mål

under en viss värdegräns därutinnan ett stort principiellt företräde framför

ett avskärande av vissa klasser av mål, att genom det förra systemet

intet rättsområde blir helt och hållet uteslutet från högsta domstolens

rättsskipning. På vissa områden inom den positiva rätten röra sig emellertid

de tvister, soin förekomma, genomgående om så små belopp, att

de så gott som alltid fålla under summa revisibilis. Exempel härpå erbjuda

avbetalningsköp, tjänstehjonslega, sjuk- och pensionsförsäkring in. fl.

Ett undantagslöst tillämpande av bestämmelserna om summa revisibilis

skulle här kunna leda till nästan lika ogynnsamma resultat, som om de nämnda

klasserna av mål vore uteslutna från fullföljd. Men även på rättsområden,

där processer rörande mycket växlande värden förekomma, låter det tänka

sig, att bestämmelserna om summa revisibilis kunde föranleda därtill, att

mål om ytterst viktiga rättsfrågor, vilkas lösning kunnat bliva normgivande

för talrika andra fall, bleve uteslutna från fullföljd till uppenbart men

för enheten i rättsskipningen. Synpunkter av denna art äro i själva ver
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ket mera ägnade att väcka betänkligheter mot införande av bestämmelser

om summa revisibilis än allt talet om olikhet inför lagen och dylikt. Kan

något medel anvisas, som för fall av angiven art öppnar möjlighet till

full följd av talan utan att bryta med grundsatsen om summa revisibilis,

är därmed också den allvarligaste betänkligheten mot att i lagstiftningen

införa nämnda grundsats undanröjd.

En härmed i viss mån besläktad fråga berördes vid behandlingen i

törsta kammaren av 1907 års förslag i ämnet. En talare — lagutskottets

ordförande — framdrog ett rättsfall, i vilket han själv såsom ordförande

i styrelsen för ett skyddshenl haft del. Målet angick återbekommande från

styrelsen av några erlagda elevavgifter till obetydligt belopp, men var med

hänsyn till sina konsekvenser av mycket stor ekonomisk betydelse för en

av styrelsen förvaltad fond. Först i högsta domstolen blev styrelsens ståndpunkt

helt gillad. Hade det för 1907 års riksdag framlagda lagförslaget

varit gällande lag, skulle målet icke kunnat fullföljas till högsta instans.

Det sålunda åberopade fallet erbjuder ett exempel på att mål kunna vara

prejudicerande för endera parten med avseende å ett stort antal närbesläktade

fall, så att, ehuru den föreliggande tvisten rör sig om ett relativt

ringa belopp, dess utgång kan för den klagande parten bliva avgörande

med avseende å belopp, som vida överstiga den i lag fastställda revisionssumman.

Det torde vara lämpligt, att även i dylika fall möjlighet beredes

parten att fullfölja talan i högsta instans.

1913 års lagutskott torde ock hava haft sin uppmärksamhet riktad

på fall av båda de nu angivna slagen. Utskottet framhöll nämligen, att

en begränsning av fullföljdsrätten genom införande av summa revisibilis

borde förbindas med bestämmelser, som öppnade möjlighet för part att

efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet få fullfölja talan

rörande ett värde under summa revisibilis i sådana fall, då avgörandet hade

betydelse utanför den föreliggande saken eller då denna vore av väsentlig

vikt för den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedelbart

anginge. Vid föredragning i statsrådet den 14 maj 1914 av det numera

vilande förslaget till grundlagsändringar anslöt jag mig till den av

lagutskottet sålunda uttalade meningen. Berörda förslag gick just ut på

att genom bildande av en tremansavdekling inom högsta domstolen skapa

en lämplig dispensmyndighet för prövning av ansökningar om tillstånd

att i särskilda fall fullfölja talan i högsta domstolen.

Bestämmelserna rörande parts rätt att sålunda hos högsta domstolen

göra ansökan om tillstånd till talans fullföljande hava sin plats i förevarande

paragraf. Likasom enligt justitierådet Hellners lagutkast (11 §)

hava de avseende icke blott å sådana fåll, då fullföljdsrätten är utesluten

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

på grund av stadgandena om summa revisibilis, utan jämväl å sådana

smärre brottmål, i vilka fullföljd av talan till högsta domstolen i regel

icke får äga rum. I föreliggande förslag hava ifrågavarande bestämmelser

utsträckts till att gälla även sådana fall, som omförmälas i 9 §, 10 §

andra stycket, 11 § andra stycket och 12 §. I fråga om skälen härför

hänvisas beträffande 9 och 12 §§ till det under nämnda paragrafer anförda.

För de övriga fallen utgör dispensmöjligheten en given konsekvens därav,

att de ifrågavarande inskränkningarna i fullföljdsrätten allenast innebära

en utvidgad tillämpning av de i 5 och 6 §§ föreslagna stadgandena.

De förutsättningar, under vilka enligt 13 § särskilt tillstånd kan

erhållas till talans fullföljande, äro i förslaget noggrant bestämda. Den

prövning, som högsta domstolens dispensavdelning enligt förevarande paragraf

har att anställa, är icke en prövning så att säga efter omständigheterna.

Ett av de två i paragrafens första och andra stycken upptagna fallen måste

föreligga, för att tillstånd skall kunna meddelas. Såsom av 28 och 37 §§

framgår, måste sökanden också i sin ansökan om dispens angiva, på vilketdera

skälet ansökningen grundas.

Stadgandet i första stycket avser främst att tillgodose ett allmänt

intresse: intresset av enhet i rättsskipningen. Dispensavdelningens uppgift

är ingalunda att ingå i prövning, huruvida det mål, i vilket tillstånd

till fullföljd sökts, är av hovrätten riktigt avdömt. Förutsättning

för tillstånds meddelande föreligger icke heller utan vidare därmed, att avdelningen

finner en lagbestämmelse eller rättsgrundsats vara av hovrätten

oriktigt tillämpad. Endast om målets fullföljande i det särskilda

fallet är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning,

bör tillstånd till talans fullföljande meddelas.

Inom de sålunda av lagen uppdragna gränserna torde det med fullt

förtroende kunna överlåtas åt praxis i högsta domstolen att närmare i detalj

fixera de regler, efter vilka det skall bedömas, huruvida talans fullföljande

må anses vara av synnerlig vikt för rättsskipningens enhet eller

icke. Stadgandets formulering avser icke att giva någon generell regel, huruvida

den omständigheten, att hovrätten avvikit från en av högsta domstolen

tillämpad rättsgrundsats eller lagtolkning, är anledning nog för bifall till

en dispensansökan. Detta beror i hög grad på vikten av den ifrågavarande

rättsgrundsatsen. Det kan dessutom på grund av omständigheterna i det

särskilda fallet befinnas, att detta icke alls är ägnat att tjäna som prejudikat.

Avvikelsen från den åberopade rättsgrundsatsen kan vara mera

skenbar, i det målet av billighetshänsyn avgjorts på sätt, som skett. Enligt

mitt förmenande bör dispensavdelningen vid bedömande av frågan,

om förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga, kunna hämta led
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

57

ning av de principer, som tillämpas i högsta domstolen, när inom någon

av dess dömande avdelningar fråga uppstår om ett måls hänskjutande till

plenum enligt kungl. stadgan den 26 maj 1909.

Att sådan ansökan, varom i första stycket talas, där fråga är om

fullföljd av allmänt åtal, icke får göras av åklagaren i underrätten, är en

naturlig följd därav, att allenast justitiekanslern, justitieombudsmannen och

militieombudsmannen äga besluta om talans fullföljande i högsta instans

i sådana fall, då hovrättens utslag i dit fullföljt mål utan särskilt tillstånd

får överklagas. Hos någon av dessa ämbetsmän har alltså underordnad

åklagare, som anser, att ett mål av ifrågavarande art bör fullföljas till

högsta domstolen, att göra framställning om att tillstånd härtill måtte

utverkas.

Stadgandet i andra stycket har-tydligtvis närmast avseende på summa

revisibilis, men lärer även kunna vinna tillämpning i andra fall. Om

första stycket avser sådana fall, som kunna vara prejudicerande i fråga

om tolkning av ett viktigt lagstadgande eller tillämpning av en annan

viktig rättsgrundsats, så kan andra stycket sägas hava avseende å sådana

mål, som för den tappande parten äro prejudicerande med avseende å

andra likartade fall eller som eljest sträcka sina verkningar vida utöver

det fall, varom dömt blivit. För att ett sökandens utanför målet liggande

ekonomiska intresse skall vinna beaktande, bör detta givetvis representera

ett värde, icke understigande revisionssumman. Att sökandens intresse

skall kunna skattas i penningar, är emellertid icke nödvändigt.

I syfte att förhindra, att dispensansökningar missbrukas till förhalande

av måls slutliga avgörande, har förslag utarbetats till sådan ändring

av 49 § utsökningslagen, att hovrätts utslag skall kunna utan hinder av

dylik ansökan verkställas såsom laga kraftägande dom.

16 och 17 §§.

Tillämpningen av stadgandena om parts rätt. till fullföljd av talan

mot hovrätts utslag och om sättet därför ankommer enligt förslaget i

första hand på hovrätterna, i det att dessa vid meddelande av utslag eller

beslut städse skola pröva, huruvida talan mot detsamma må omedelbart

fullföljas eller icke. Finner hovrätten utslaget eller beslutet vara av beskaffenhet

att kunna överklagas, skall enligt 16 § liksom enligt gällande

lag (11 §) hänvisning till fullföljd av talan lämnas, vare sig fråga är om

ett under rättegången meddelat beslut (förslagets 14 §) eller om ett slutligt

utslag. När hovrätten under rättegången meddelar beslut, som endast

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

i sammanhang med huvudsaken kan överklagas (15 §), erfordras icke något

särskilt tillkännagivande därom. Enligt 17 § skall det däremot åligga

hovrätten att i varje fall, då talan mot ett av densamma meddelat slutligt

utslag enligt de i det föregående meddelade bestämmelserna icke får

fullföljas, uttryckligen giva detta i utslaget till känna. Denna föreskrift

har -sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, då den vinnande parten

vill med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 49 § andra stycket utsökningslagen

söka verkställighet av utslaget. Skälen för förslagets ståndpunkt

härutinnan skola vid nämnda paragraf närmare utvecklas. Att det

lagrum, enligt vilket fullföljd av talan ej må äga rum, skall i utslaget

åberopas, beror därav, att enligt vissa lagrum förbudet mot fullföljd är

ovillkorligt, enligt andra dispensabelt. Genom hänvisningen till visst Jagrum

erhåller alltså parten ledning ‘ för bedömande av frågan, huruvida

han enligt 13 § äger möjlighet att söka konungens tillstånd till talans

fullföljande. Att direkt fästa partens uppmärksamhet på denna möjlighet

har ansetts mindre lämpligt. Bleve denna utväg att draga målet inför

högre myndighets prövning i utslaget påpekad, skulle däri möjligen kunna

anses ligga en uppmuntran att söka dispens. Detta skulle illa överensstämma

med förslagets syfte att allenast för vissa bestämda undantagsfall

öppna en väg till fullföljd, som i allmänhet bör vara stängd.

Om sakens beskaffenhet därtill föranleder, skall den ena parten erhålla

hänvisning enligt 16 §, den andra tillkännagivande enligt 17 §. Har

exempelvis i ett vademål hovrättens utslag gått parten A emot allenast beträffande

ett penningevärde under 1,500 kronor, skall hovrätten i utslaget angiva,

att A jämlikt 5 § ej äger fullfölja talan mot detsamma. Har A vunnit

i huvudsaken men tappat i fråga om rättegångskostnaden, skall utslaget

innehålla, att talan mot detsamma enligt 12 § icke må av honom fullföljas.

Om åter utslaget gått den andra parten B emot beträffande ett

värde, överstigande revisionssumman, eller beträffande något, som ej kan

i penningar skattas, har hovrätten att i utslaget giva till känna vad B har

att iakttaga, om han vill överklaga detsamma.

När talan mot hovrätts utslag skall fullföljas genom revisionsanxökning,

har hovrätten enligt förslaget liksom enligt gällande lag endast att

angiva, huru missnöje skall i hovrätten anmälas; först om och när missnöjesanmälan

göres, behöver parten underl ättas om vad han därutöver har

att iakttaga (22 §). När talan skall fullföljas genom besvär, måste däremot

redan i besvärshänvisningen fullständigt angivas vad parten har att iakttaga

för fullföljd av sin talan. Utöver uppgift, inom vilken tid och varest

besvären skola ingivas, bör hänvisningen innehålla underrättelse om partens

skyldighet att vid besvären foga såväl bevis om nedsättning av fullföljds
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

59

avgift och kostnadsersättning (19 §) som ock protokoll och utslag i målet

(35 §). Parten bör ock erinras om vad han enligt 36 § har att iakttaga,

när han på grund av fattigdom ej förmår fullgöra sin nedsättningsskyldighet.

Att partens uppmärksamhet i detta fall skall fästas å den möjlighet

att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan, som enligt 36 §

andra stycket tillkommer honom, beror därpå, att en dylik ansökan icke

har samma extraordinära karaktär som den i 13 § omförinälda, utan utgör

ett prestandum för part, som vill i vanlig ordning fullfölja talan i

högsta domstolen, men ej förmår nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet

för motparts kostnadsersättning.

Enligt 1907 års förslag skulle, där partens rätt till klagan var beroende

på uppskattning av något, varom dömt blivit, vid hovrättens prövning

därutinnnn bero. Att det jämväl beträffande frågan, huruvida målet anginge

något, som kunde i penningar skattas, eller icke, skulle bero vid hovrättens

prövning, var ej ifrågasatt. Denna fråga kunde alltså enligt förslaget,

lika väl som frågan, huruvida ett utslag i brottmål med hänsyn till brottets

beskaffenhet finge överklagas, dragas under konungens prövning, och

detta icke blott av den part, som enligt hovrättens utslag icke ägde överklaga

detsamma, utan jämväl av motparten till den, som av hovrätten ansetts

äga fullföljdsrätt. Den befogenhet 1907 års förslag sålunda gav klagandens

motpart synes näppeligen böra tillkomma honom. Antag t. ex. att

hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd av talan och att i högsta domstolen

motparten till den, som klagar, yrkar, att ändringssökandet icke måtte

upptagas till prövning, enär målet angår ett värde understigande summa

revisibilis. Har nu hovrättens beslut att lämna hänvisning grundats därpå,

att hovrätten ansett tvisteföremålet icke kunna i penningar skattas,

skulle enligt förslaget högsta domstolen haft att avvisa målet, om enligt

dess mening tvisteföremålet kunde i penningar skattas och understege

revisionssumman. Hade åter hovrättens beslut varit beroende därpå, att

den ansett tvisteföremålet hava ett penningevärde överstigande revisionssumman,

skulle högsta domstolen varit bunden av beslutet. Skall denna

åtskillnad kunna upprätthållas, lärer det vara nödigt föreskriva, att hovrätten

skall i utslaget angiva grunden för sitt beslut att meddela hänvisning

till fullföljd. Någon sådan föreskrift fanns emellertid icke i förslaget.

Att med hänsyn till de jämförelsevis sällsynta fall, då meningarna

kunna vara delade, om hovrättens utslag är av beskaffenhet att kunna

överklagas, ålägga hovrätterna att särskilt motivera varje lämnad hänvisning,

är naturligtvis ej heller tilltalande.

Även ur en annan synpunkt möta betänkligheter mot att låta

motparten till den, som i enlighet med hovrättens hänvisning fullföljer

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

talan i högsta domstolen, påkalla domstolens prövning av hans rätt

till fullföljd. Om en sådan prövning resulterade däri, att fullföljdsrätten

ansåges icke tillkomma den klagande parten, skulle denne med fog kunna

göra gällande, att han i förlitande på hovrättens uttalande, att dess utslag

vore av beskaffenhet att kunna överklagas, underlåtit att, såsom han eljest

skulle kunnat göra, söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Till

förebyggande av rättsförlust för part, som ställt sig hovrättens hänvisning

till efterrättelse, bleve det alltså nödvändigt att för här förutsatta fall

meddela särskilda bestämmelser om rätt för parten att på ett senare stadium

än eljest söka sådant tillstånd.

I betraktande av det nu anförda har jag funnit det föregående förslagets

ståndpunkt icke böra vidhållas. Skall en annan väljas, torde till

en början böra tillses, om det icke skulle kunna anförtros åt hovrätterna,

att i sista hand pröva förutsättningarna för fullföljdsrätten. Givet är,

att problemets lösning härigenom skulle i hög grad förenklas, men att å

andra sidan ett sådant system sätter rättstillämpningens enhet i fara. Det

kan mången gång vara vanskligt att avgöra, huruvida ett mål skall anses

röra något, som kan i penningar skattas. Faran för att en olika praxis

härutinnan skulle kunna utbilda sig inom de olika hovrätterna får ej

underskattas, och det synes knappast kunna försvaras, att dylika frågor

alldeles undandragas högsta domstolens prövning. A andra sidan lärer

det icke gå an att, såsom i 1905 års förslag hade skett, lämna fullföljdsrätten

rörande denna fråga alldeles öppen. Vid förslagets granskning anmärktes

häremot bland annat, att om högsta domstolen skulle behöva ingå

i prövning av hovrättens uppskattning av tvisteföremålets värde, domstolen

därigenom komme att betungas med ett tidsödande och i sig onyttigt arbete.

Frågan synes mig lämpligen kunna lösas på det sätt, att man å

ma sidan för sådana fall, då hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd

(16 §), låter det bero vid hovrättens prövning icke blott, såsom enligt gällande

rätt, i fråga om sättet för fullföljd utan även därutinnan, att talan överhuvud

får fullföljas, a andra sidan för sådana fall, då hovrätten i utslaget

givit till känna, att detta icke får överklagas (17 §), tillåter part, som

menar sig med orätt hava blivit avskuren från fullföljd, att i vanlig ordning

— med användande av samma rättsmedel, som skulle kommit till

användning, om hänvisning till fullföljd lämnats — draga denna fråga

under högsta domstolens prövning, såvida detta kan ske, utan att domstolen

behöver inlåta sig på uppskattning av tvisteföremålets värde.

Den förra grundsatsen har kommit till uttryck i andra punkten av 16 §,

den senare i andra stycket av 17 §, vilket giver vid handen, att hovrättens

prövning av parts rätt till fullföljd i där förutsatta fall är definitiv alle
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 61

näst nar denna fråga är beroende av värdet av vad parten i hovrätten

tappat.

Att i sådana fall, då hovrätt ansett part berättigad till fullföljd, därvid

skall förbliva, rättfärdigas även därav, att det måste te sig vida

mindre betänkligt, att högsta domstolen i ett eller annat undantagsfall

får taga befattning med mål, som bort stanna i hovrätten, än att mål,

som bort få fullföljas, avskäras från fullföljd. Intresset av rättstillämpningens

enhet torde ock bliva tillräckligt tillgodosett, även om hovrättens

beslut i fråga om talans fullföljande får överklagas endast när hänvisning

till fullföljd icke lämnats. Skulle inom de olika hovrätterna en olika

praxis på någon punkt utbilda sig, måste ju snart nog den tvistiga frågan

komma under högsta domstolens prövning på klagan av part, som av någon

hovrätt avstängts från fullföljd. Högsta domstolens utslag blir härigenom

lika vägledande, som om frågan om fullföljdsrätten fått dragas under dess

prövning i ett fall, då hovrätt givit hänvisning. Ej heller torde det kunna

påstås, att den med förslaget åsyftade minskningen i högsta domstolens

arbetsbörda skulle i någon avsevärd grad äventyras därigenom, att det får

bero vid hovrättens prövning i sådana fall, då hänvisning lämnats. De

fall, då hovrätt lämnar en hänvisning, som med riktig tillämpning av fullfölj

dsreglerna icke bort meddelas, måste bliva allt för sällsynta för att

nämnvärt inverka på högsta domstolens arbetsbörda.

Det i gällande lag förekommande stadgandet, att de av hovrätt

givna föreskrifterna i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efterrättelse,

har i förslaget (16 § andra punkten) upptagits i en något allmännare

avfattning. Skälen härför skola angivas vid 19 §.

18 §.

Proceduren vid ansökan om tillstånd till talans fullföljande enligt 18 §

kan tänkas anordnad på ett av två sätt: antingen sålunda, att ansökningen

ingives och handlägges alldeles självständigt, så att i händelse av

bifall till densamma ny tid utsättes för iakttagande av föreskrifterna

med avseende å talans fullföljande, eller ock på det sätt, att jämsides med

ansökningens ingivande alla föreskrifter rörande talans fullföljande måste

iakttagas, så att där ansökningen beviljas, de yttre förutsättningarna för

målets upptagande till saklig prövning redan föreligga. Den senare anordningen

har i förslaget genomförts. Den har väsentligen trenne företräden

framför den förra. Dels fördröjes målets avgörande i högsta domstolen

icke på något sätt därigenom, att en sådan ansökan mellankominit.

Dels förebygges genom nödvändigheten för sökanden att fullgöra sådana

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

prestanda som fullföljdsavgiftens och kostnadsersättningens deponerande,

att dispensavdelningen överhopas med ansökningar, gjorda på vinst och

förlust utan tillräckligt övervägande från sökandens sida, huruvida fullgiltiga

skäl till ansökningen föreligga. Dels slutligen möjliggör den föreslagna

anordningen, att en dispensansökan enligt 13 § kan handläggas

samtidigt, med en i samma mål enligt 20 § andra stycket gjord ansökan

om dispens från skyldigheten att nedsätta det belopp, som enligt 19

§ skall tjäna motparten till säkerhet för hans kostnadsersättning. En

ansökan av sistnämnda art kan nämligen, såsom lätt inses, icke bliva

föremål för prövning annat än i samband med prestanda för talans fullföljande.

Såsom ovan nämnts, skall enligt förslaget hovrätt i sådana fall, då

part allenast efter särskilt tillstånd äger fullfölja talan, icke i utslaget lämna

någon anvisning härom. För att nu icke part, som ämnar söka tillstånd

till talans fullföljande, skall till följd av ovisshet om det rättsmedel han

har att använda utsättas för möjligheten av rättsförlust, har i 18 § föreskrivits,

att hovrätt på sådan parts begäran skall lämna underrättelse i

berörda hänseende. Innehåller denna, att talan skall fullföljas genom revisionsansökan,

får parten vid missnöjesanmälan upplysning om vad han

har att iakttaga för utverkande av tillstånd till talans fullföljande (22 §).

I besvärsmål, där någon missnöjesanmälan icke förekommer, skall däremot

sådan upplysning lämnas i själva besvärshänvisningen.

19 §

motsvarar nuvarande 16 §, i vad den innehåller stadganden om revisionsskillings

erläggande, dock att föreskrifterna i 16 § andra stycket om

befrielse från sådan avgift på grund av fattigdom återfinnas i förslagets 26 §.

Såsom gemensam benämning på revisionsskillingen och den föreslagna,

mot revisionsskillingen svarande avgiften i besvärsmål har i förslaget upptagits

termen fullföljdsavgift.

I enlighet med vad högsta domstolen vid granskningen av 1905

års förslag hemställt har den föråldrade värdeberäkningen i daler icke bibehållits,

utan den nuvarande lagtextens uttryck »300 daler» utbytts mot

150 kronor.

Såväl fullföljdsavgiften som det belopp, vilket klagande part enligt

förslaget har att deponera till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,

skola enligt förevarande paragraf nedsättas hos konungens befallningshavande.

Denna förändring av gällande rätt har funnits påkallad av hänsyn

till föreskrifterna rörande sättet för vinnande av befrielse på grund av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

63

fattigdom från utgivande av nämnda belopp eller ettdera av dem. Då det

givetvis är önskvärt att i möjligaste mån förenkla fattigdomsbevisens avfattande

för sådana fall, då den, som vill klaga, väl förmår nedsätta kostnadsersättning

men icke fullföljdsavgift, har det ansetts lämpligt att förlägga

beloppens nedsättande till en tid punkt före inställelsen i nedre justitierevisionen.

Därigenom blir det möjligt att låta anstå med anskaffande av

fattigdomsbevis, till dess kostnadsersättningen deponerats, och att, när sådant

bevis därefter begäres, avfatta det på samma sätt som eljest. Att

nedsättning får ske hos en myndighet, närmare partens hemvist än vad

justitierevisionen är för flertalet rättssökande, torde också ur bekvämlighetssynpunkt

vara en förmån för den klagande parten.

Vad angår storleken av det belopp, som skall nedsättas till säkerhet

för motpartens kostnadsersättning, utdömes av högsta domstolen icke

sällan mera än 150 kronor åt svarande i revisionsmål såsom ersättning för

hans kostnader i högsta instans, liksom det även ofta förekommer, att lägre

belopp tillerkännes klagandens motpart i besvärsmål. I betraktande härav

kunde det måhända synas lämpligt att bestämma det belopp, som skall deponeras

till säkerhet för dessa kostnader, till 200 kronor i revisionsmål och

100 kronor i besvärsmål. Då beloppet icke desto mindre bestämts lika

för mål av ena och andra slaget och satts till samma belopp som fullföljdsavgiften,

har detta berott av samma skäl, som föranlett föreskriften om beloppens

deponerande hos konungens befallningshavande, nämligen önskan

att vinna största möjliga enkelhet i förfarandet vid styrkande av fattigdom.

Det ligger uppenbarligen vikt uppå att så vitt möjligt förebygga,

att brister i avseende å de formella förutsättninarna för måls upptagande

till prövning föranleda därtill, att part i högsta domstolen förlorar sin

talan.

Olikheten mellan andra punkten i förslaget och motsvarande bestämmelse

i gällande lag är en följd därav, att de föreslagna stadgandena

skola äga tillämpning jämväl i besvärsmål, där någon missnöjesanmälan ju

ej ifrågakommer.

Andra stycket innehåller vissa undantag från skyldigheten att nedsätta

de i första stycket föreskrivna beloppen eller ettdera av dem. Undantagsbestämmelsen

för allmän åklagare avser naturligtvis endast sådana

fall, då denne till högsta domstolen fullföljer talan i nämnda egenskap,

däremot icke det fall, då någon, som i lägre instans fört talan såsom åklagare,

klagar allenast i fråga om ansvars- eller ersättningsskyldighet, som

ådömts honom själv. I avseende å sådan talan gälla för honom samma

regler som för varje annan tilltalad. Skyldigheten att gälda fullföljdsavgift

sammanfaller icke alltid med skyldigheten att deponera kostnadser
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

sättning. Särskilt i lagfarts- och inteckningsärenden torde det bliva

vanligt, att den, som klagar, måste erlägga fullföljdsavgift, men icke

l^ehöver deponera kostnadsersättning, enär enskild motpart icke finnes.

A andra sidan är en till ansvar fälld tilltalad, som icke är i målet häktad,

alltid pliktig att deponera kostnadsersättning, såframt han har enskild

motpart; fullföljdsavgift behöver han däremot icke erlägga, när han fullföljer

talan i fråga om det honom ådömda ansvaret.

I fråga om vad part i det särskilda fallet har att iakttaga äger han

enligt 16 och 22 §§ erhålla besked av hovrätten. Sådant besked lämnas

beträffande mål, som skola fullföljas genom besvär, i besvärshänvisningen

och beträffande revisionsmål i beviset om anmält missnöje. Skulle part

anse, att hovrätten med orätt förklarat honom skyldig nedsätta fullföljdsavgift

eller kostnadsersättning, kan han på egen risk underlåta att göra

detta. Finner högsta domstolen, att han enligt 19 § andra stycket ej varit

skyldig att nedsätta beloppet, utgör hans underlåtenhet härutinnan icke

hinder för målets upptagande till prövning. Nedsätter parten i enlighet

med hovrättens föreskrift fullföljdsavgift, kan han enligt 46 § andra stycket

i högsta domstolen framställa yrkande om avgiftens återfående. Belopp,

som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning bör parten, utan särskilt

yrkande, enligt tredje stycket av samma paragraf återfå, därest högsta

domstolen skulle finna, att han ej haft skyldighet att nedsätta detsamma.

A andra sidan bör part, som ställer sig de av hovrätten lämnade

föreskrifterna till efterrättelse, hava sin talan förvarad, även om dessa föreskrifter

skulle vara oriktiga eller ofullständiga, t. ex. därutinnan att nedsättning

av kostnadsersättning ej föreskrivits. Motparten bör i ett sådant

fall icke kunna hos konungen göra gällande, att då sådan nedsättning bort

ske men icke skett, klaganden förlorat sin talan. Till förebyggande härav

hava i andra punkten av 16 § och i ett andra stycke av 22 § införts bestämmelser,

enligt vilka riktigheten av de föreskrifter, som av hovrätt lämnats

rörande talans fullföljd, icke må av motparten dragas under konungens

prövning, därest den klagande ställt sig de givna föreskrifterna till

efterrättelse. Dessa bestämmelser påkallas av samma skäl, som ligga till

grund för stadgandet i 30 kap. 11 § rättegångsbalken, att hovrättens föreskrifter

i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efterrättelse. Av de

föreslagna bestämmelserna lärer utan vidare följa, att högsta domstolen ej heller

ex officio äger ingå i prövning av de meddelade föreskrifternas riktighet.

20 §

innehåller stadganden angående befrielse på grund av fattigdom från

de i 19 § föreskrivna beloppens nedsättande. Av dessa stadganden framgår,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

65

att part, som förmår nedsätta 150 kronor men icke 300 kronor, främst är

pliktig nedsätta det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna

beloppet. Har han gjort detta, behöver han enligt 26 § resp. 36 §

första stycket vid revisionsinlagans resp. besvärsskriftens ingivande till nedre

justitierevision en allenast förete ett fattigdomsbevis av hittills bruklig beskaffenhet

för att äga fullfölja talan utan erläggande av fullföljdsavgift.

När deri, som klagar, ej heller är i stånd att säkerställa motpartens

eventuella anspråk på ersättning för rättegångskostnad, måste han enligt

27 § eller 36 § andra stycket hos konungen söka dispens för att ändock

få fullfölja talan i målet. Angående skälen till att en dylik fordran uppställts

hänvisas till vad som i den allmänna motiveringen under 4:o)

blivit anfört.

22 §.

Enligt första punkten av denna paragraf, som motsvarar 13 §

i nu gällande lag, skall bevis om anmält missnöje innehålla underrättelse

om vad parten enligt de förslagna 25—27 §§ har att iakttaga för fullföljd

av sin talan.

När hovrätten i det utslag, mot vilket parten anmäler missnöje, förklarat,

att han icke äger fullfölja talan i målet, skall hovrätten icke

därför utan vidare vägra att upptaga partens missnöjesanmälan. Denna

torde i sådana fall i allmänhet hava sin grund däri, att parten vill eldigt 13 §

hos konungen söka tillstånd till talans fullföljande. När parten vill utverka sig

sådant tillstånd, åligger det honom enligt 18 § bl. a. att i vanlig ordning

fullfölja sin talan; han har alltså i ett mål, som till hovrätten inkommit efter

vad, till en början att anmäla missnöje. En dylik missnöjesanmälan måste

hovrätten därför enligt 21 § upptaga, och enligt andra punkten av förevarande

paragraf skall hovrätten — även om missnöjesanmälningen

icke skulle utmärka, att parten ämnar söka konungens tillstånd —

i beviset över det anmälda missnöjet lämna parten underrättelse om

vad han enligt 28 § har att iakttaga med avseende å sådan ansökan.

Skulle det inträffa, att missnöje anmäles mot ett utslag, som icke under

något förhållande kan överklagas — exempelvis ett sådant återförvisningsbeslut,

som i 8 § omförmäles — kommer naturligtvis partens missnöjesanmälan

icke att upptagas, och parten har då, om han menar, att det

åberopade lagrummet icke är i det föreliggande fallet tillämpligt, att enligt

23 § anföra besvär däröver, att hans missnöjesanmälan ej upptagits.

I fråga om andra stycket, vilket för besvärsmål äger sin motsvarighet

i 16 § andra punkten, hänvisas till vad därom anförts under 19 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

25 §

företer ingen annan avvikelse från motsvarande bestämmelser i 16 § första

stycket av gällande lag än den, som föranledes av föreskriften i 19 § om

nedsättning hos konungens befallningshavande av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

till motparten. I stället för revisionsskillingen skall alltså

enligt förslaget vid revisionsinlagan fogas konungens befallningshavandes

bevis, att nämnda båda belopp blivit nedsatta.

26 §

motsvarar andra stycket av 16 § i gällande lag. Part, som rätteligen

nedsatt det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna

beloppet, har att styrka sin oförmåga att erlägga fullfölj dsavgift på samma

sätt, som hittills gällt i fråga om revisionsskillingen.

27 §.

Den dispensansökan, som omförmäles i 20 § andra stycxet och om

vars ingivande i revisionsinål föreskrift lämnas i förevarande paragraf, år,

såsom förut antytts, av helt annat slag än de ansökningar, som omtalas

i 18 §. Föi bifall till en ansökan av här ifrågavarande slag erfordras icke,

att målet äger prejudikatintresse, utan endast att sökanden finnes hava utsikt

att i högsta domstolen vinna bifall till sin talan. Dispensavdelningen

har nämligen, enligt vad 20 § andra stycket giver vid handen, att med

hänsyn till omständigheterna i målet fritt pröva, huruvida det sökta tillståndet

bör beviljas. Anser avdelningen det överklagade utslaget oriktigt,

bör ansökningen naturligtvis bifallas. Men även eljest kan anledning

föreligga att bevilja det sökta tillståndet. Härvid torde frågan, om målet

har prejudikatintresse eller ej, kunna komma att spela in. Om t. ex. samtidigt

med en ansökan av nu ifrågavarande slag föreligger en ansökan

om "tillstånd till talans fullföljande enligt 13 § första stycket och dispensavdelningen

anser sistnämnda ansökan förtjäna avseende, bör den omständigheten,

att sökanden ej kunnat deponera kostnadsbeloppet, icke

utestänga honom från fullföljd.

28 §.

För bifall till en ansökan enligt 18 § fordras enligt samma paragraf,

antingen att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning fin
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

nes vara av synnerlig vikt, att sökandens talan varder av konungen prövad,

eller ock att sökanden visar, att talans fullföljande för honom skulle

hava synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är. Menar parten,

att något sådant skäl är för handen, åligger det, honom enligt förevarande

paragraf att i sin ansökan angiva, å vilket skål han grundar

densamma. Det bör härvid icke räcka med ett naket åberopande av något

av de i lagtexten angivna skälen. Vad det i 13 § andra stycket omförmälda

fall beträffar, framgår det av den föreslagna lagtexten, att sökanden

skall visa, att där angivna förutsättning för bifall till ansökningen föreligger.

Men även i första styckets fall bör det åligga sökanden att närmare

utveckla, att sådana omständigheter äro för handen, som för dispens erfordras.

Giva de av sökanden förebragta omständigheterna icke anledning

till antagande, att rättsskipningens enhet skulle sättas i fara, om det ej

tillätes honom att fullfölja sin talan, bör dispensavdelningen icke hava

skyldighet eller ens rättighet att ingå i någon undersökning, huruvida

andra skäl till bifall än de av sökanden anförda möjligen kunna

föreligga. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra punkten

av förevarande paragraf.

Genom stadgandet om sökandens motiveringsplikt har man velat

sörja för att dispensmöjligheten icke må bliva något annat än vad cien år avsedd

att vara, nämligen ett extraordinärt rättsmedel, som endast har till

syfte att undanröja vissa med de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten

förenade olägenheter. För den händelse deri rättssökande allmänheten

skulle komma att missbruka den givna möjligheten att söka dispens,

är stadgandet också ägnat att förebygga, att högsta domstolens ledamöters

tid onödigt tages i anspråk för prövning av dylika ansökningar, gjorda

utan tillräckliga skäl. De torde i allmänhet kunna av dispensavdelningen avgöras

efter en helt kort föredragning; i många fall erfordras säkerligen icke mer

än ett relaterande av ansökningens innehåll och hovrättens utslag, för att

det skall vara uppenbart, att talans fullföljande icke kan vara av vikt för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

De ansökningar, som enligt 27 och 28 §§ skola ingivas inom den

för inställelse i nedre justitierevisionen stadgade tid, kunna uppenbarligen

göras i själva revisionsinlagan, men de måste i så fall i denna uttryckligen

framställas. Det går icke an att presumera, att parten haft för avsikt

att söka dispens, utan han måste på ett otvetydigt sätt giva denna sin

avsikt till känna. 1 det fall, som omförmäles i 28 §, är detta självklart,

då dispensansökningen måste närmare motiveras. Men åven når tillstånd

sökes enligt 27 §, ''måste detta krav upprätthållas. Högsta domstolen får

icke besväras med prövning av mål, fullföljda med sa stor tanklöshet, att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den klagande parten icke gjort klart för sig, att en särskild dispensansökan

utgör förutsättning för talans fullföljd. Av stadgandena i 30 §

framgår också, att part förlorar sin talan, om han icke söker konungens

tillstånd i sådana fall, då detta är föreskrivet.

29 §■

Över en dispensansökan bör sökandens motpart i allmänhet icke höras.

För sådana fall, då ansökningen gjorts enligt 27 §, är detta alldeles

uppenbart, enär det vore meningslöst att, genom förklarings infordrande

över en ansökan att få fullfölja talan utan nedsättande av det till säkerhet

för motpartens kostnadsersättning föreskrivna beloppet, tillskynda sökandens

motpart kostnader, som man velat bespara honom på grund av den

ringa utsikten att få dem ersatta. Icke heller i de fall, som avses i 28 §,

lärer det i allmänhet vara erforderligt att höra motparten över ansökningen.

Denna grundas, om man bortser från det sällsynta, i 13 § andra stycket

omförmälta fallet, på skäl, som förutsätta, att ett allmänt intresse av att

talan varder fullföljd föreligger; vid prövningen härav torde ett uttalande

från motpartens sida i allmänhet icke giva någon ledning. Då emellertid

tillfälle bör hållas öppet att i undantagsfall infordra motpartens förklaring,

hava bestämmelser härom intagits i första punkten av förevarande

paragraf. Det är emellertid icke såsom vid annan kommunicering nedre

justitierevisionen utan dispensavdelningen själv, som har att besluta om en

sådan åtgärd.

Enligt förslagets 32 § skall i mål, däri sökanden icke utan konungens

tillstånd äger fullfölja talan, tiden för svarandens inställelse i nedre justitierevisionen

räknas från den dag denne erhållit del av konungens beslut, varigenom

sådant tillstånd beviljats. Nämnda beslut måste alltså genom sökandens

försorg delgivas motparten. En kortfattad regel rörande sättet härför

och påföljden av underlåten delgivning har icke såsom i första punkten

av förevarande paragraf kunnat givas genom hänvisning till bestämmelserna

om delgivning av besvär. A andra sidan har det icke ansetts lämpligt att

tynga lagtexten med vidlyftiga regler, som till största delen måste bliva

en upprepning av de för delgivning av besvär gällande stadgandena. Frågan

har därför lösts på det sått, att det i andra punkten överlämnats åt högsta

domstolen att meddela erforderliga föreskrifter i berörda hänseende.

Dessa föreskrifter torde komma att avfattas i nära överensstämmelse med de

formulär, som inom nedre justitierevisionen begagnas vid delgivning av

besvär. För vanliga fall torde en kommunikationsresolution av högsta domstolen

komma att få ungefär följande lydelse: »Kungl. Maj:ts beslut skall delgivas

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

N. N., som har att inställa sig i Kungl. Maj:ts nedre justitierevision sist

å fjortonde dagen från den dag han erhållit del härav. Inställer sig N. N.

ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att varda hörd i målet, med mindre

laga förfall visas inom samma tid. Det åligger sökanden att inom trettio

dagar från den dag detta beslut varder kungjort genom anslag i nedre

justitierevisionen ej allenast att uttaga beslutet samt tillställa motparten

detsamma i huvudskrift eller besannad avskrift, utan ock att till nedre

justitierevisionen inkomma med sådant intyg om delgivningen och dagen

därför, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs. Är ej veterlig!, var

motpart uppehåller sig, eller vistas han å utrikes ort, och har han ej i

nedre justitierevisionen anmält viss person, som äger att å hans vägnar

mottaga beslutet, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas,

och har ej heller, vad angår motpart å utrikes ort, delgivning ägt rum,

har sökanden att inom stadgad tid styrka någotdera av förstnämnda två

förhållanden. Har ej, då målet företages till avgörande, till nedre justitierevisionen

inkommit bevis, att delgivning skett före utgången av den för

ingivande av delgivningsbevis bestämda tid, och har ej heller svaranden

iakttagit inställelse, have sökanden förlorat sin .talan.»

30 §

återgiver stadgandena i nuvarande 17 § med de ändringar och tillägg,

som föranletts av de föreslagna bestämmelserna rörande nedsättning av

fullföljdsavgift och kostnadsersättning ävensom rörande dispensansökan

enligt 27 och 28 §§.

Ett förklarande, att parts ändringssökande icke varder upptaget till

prövning, bör endast kunna meddelas av högsta domstolen, så sammansatt,

som för utslags meddelande erfordras, alltså icke av dispensavdelningen.

Finnes part hava underlåtit något, som han haft att iakttaga för fullföljd

av sin talan, bör alltså målet, även om däri skulle hava sökts sådant

tillstånd, som i 27 eller 28 § avses, med dispensavdelningens förbigående

anmälas å en dömande avdelning av högsta domstolen, som då har att i

vanlig ordning förklara målet desert. Skulle det vid föredragning av ett

dylikt mål befinnas, att hinder icke möter för dess upptagande till prövning,

har avdelningen att remittera detsamma till dispensavdelningen för

prövning av ansökningen om tillstånd.

Menar part, som enligt hovrättens i beviset över anmält missnöje

lämnade hänvisning har att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan,

att han — på annan grund, än att hovrätten skulle hava oriktigt uppskattat

tvisteföremålets värde — är berättigad att utan sådant tillstånd överklaga

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utslaget, kan lian utan att ställa sig denna hänvisning till efterrättelse i

vanlig ordning fullfölja sin talan. Finnes det vid målets prövning, att

partens talan är av beskaffenhet att kunna fullföljas utan dispens, kan

hans underlåtenhet att söka sådan icke medföra, att han går sin talan

förlustig. Vad förevarande paragraf innehåller angående påföljden av

underlåtenhet att söka konungens tillstånd avser tydligen icke andra fall

än sådana, då dylikt tillstånd enligt lag utgör villkor för rätten till fullföljd.

Å andra sidan lärer av en jämförelse med 22 § andra stycket framgå,

att om hovrättens hänvisning i något avseende varit ofullständig eller

oriktig, parten har sin talan förvarad, om han ställer sig de givna föreskrifterna

till efterrättelse. I sådant fall kunna alltså de i förevarande

paragraf meddelade bestämmelserna om att målet skall vara desert icke

vinna tillämpning.

Jämväl när en dispensansökan enligt 27 eller 28 § avslagits, måste

det enligt det ovan sagda ankomma på någon av de dömande avdelningarna

inom högsta domstolen att meddela utslag i målet. Detta utslag kommer

emellertid i allmänhet icke att innehålla annat, än att det överklagade utslaget

jämlikt tredje stycket av förevarande paragraf skall stå fast. Då

konstaterandet, härav är en rent formell åtgärd, som icke kan föranleda

någon nämnvärd tidsutdräkt, lärer mot förslagets ståndpunkt härutinnan

icke möta någon större betänklighet ur arbetsbördans synpunkt.

Någon ändring i stämpelförordningen torde icke påkallas av de föreslagna

bestämmmelserna rörande dispensansökan. Kungl. Maj:ts beslut,

varigenom en dylik ansökan beviljas, kommer att i stämpelbeläggningsavseende

falla under de bestämmelser, som gälla för »resolution med rubrik».

Icke heller har jag tänkt mig, att i expeditionslösensförordningen skulle

införas bestämmelse om skyldighet för part att lösa någon expedition av

Kungl. Maj:ts beslut, varigenom dispensansökan avslås, eller av protokollet

däröver. Rörande ansökningens utgång erhåller ju sökanden underrättelse

i det slutliga utslag, varigenom hans ändringssökande förklaras icke upptagas

till prövning.

0 i e

01

I 230 § av gällande utsökningslag stadgas, att om part försummat

att vid besvär över hovrätts utslag i utsökningsmål foga protokoll och

utslag i målet och det felande icke är hos Kungl. Maj:t tillgängligt, då

målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan.

Beträffande åter sådana mål, å vilka. 30 kap. rättegångsbalken äger

tillämpning, gäller enligt nuvarande 19 och 27 §§, att part, som försummat

ingiva protokoll eller utslag i målet, erhåller föreläggande att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

inkommma med det felande. Det lider intet tvivel, att denna olikhet i

avseende å olika mals behandling lett till rättsförluster på grund därav,

att klaganden förbisett densamma. En särskild anledning att nu borttaga

olikheten ligger däri, att de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten

och övriga stadganden, åsyftande minskning av antalet till högsta domstolen

inkommande mål, eldigt förslaget skola gälla även utsökningsmål.

Det har då befunnits önskvärt att giva uttryck åt denna grundsats genom

en hänvisning i utsökningslagen till rättegångsbalkens föreskrifter i stället

för genom en upprepning av dem i utsökningslagen. En sådan hänvisning

underlättas, om den omfattar hela förfarandet i högsta domstolen och några

undantag ej behöva göras. Då man med utgångspunkt härifrån uppställer

frågan, om rättegångsbalken i berörda avseende bör bringas till överensstämmelse

med utsökningslagen eller tvärtom, lärer någon tvekan icke

kunna råda därom, att det förra alternativet förtjänar företrädet. Något

skäl, varför part skulle behöva erhålla särskild påminnelse om sin plikt att

till högsta domstolen inkomma med de lägre instansernas protokoll och utslag,

kan icke inses. Den nuvarande för rättegångsmål gällande anordningen

har också missbrukats i förhalningssyfte och föranleder ^dessutom åtskilligt

onyttigt expeditionsarbete i nedre justitierevisionen. A andra sidan

skulle skyndsamheten i utsökningsmålens handläggning väsentligt komma

att lida, om rättegångsbalkens regel infördes för dessa mål. Den hårdhet,

som det skulle kunna innebära att förklara ett mål desert allenast därför,

att på grund av ursäktligt förbiseende från klagandens sida något enstaka

kanske innehållslöst protokoll saknades, kan högsta domstolen förebygga

genom att icke företaga ett dylikt mål till avgörande, innan parten under

hand gjorts uppmärksam på bristen. På grund av nu anförda synpunkter

har i förevarande paragraf införts ett stadgande, som i sak överensstämmer

med vad för närvarande gäller i fråga om utsökningsmål.

32 §.

Den enda olikheten mellan förevarande paragraf och 20 § i gällande

lag består däri, att när part överklagar ett utslag, mot vilket han enligt

hovrättens i utslaget gjorda tillkännagivande icke äger fullfölja talan,

motparten enligt andra punkten icke behöver inställa sig i nedre justitierevisionen

för svarandetalans bevakande, med mindre sökanden enligt 28

§ söker och erhåller konungens tillstånd till fullföljd av talan och delgiver

motparten detta beslut. Motparten kan alltså lugnt avvakta sådan

delgivning utan risk att gå sin talan förlustig. När åter klaganden enligt

hovrättens utslag är berättigad att i vanlig ordning fullfölja talan mot utslaget,

befinner sig motparten i en annan ställning. Han kan då icke veta,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

huruvida föreskrivet belopp till säkerhet för kostnadsersättningen kommer

att nedsättas eller i stället dispens enligt 27 § att sökas. 1 förra fallet

måste svaranden enligt första punkten av förevarande paragraf inställa sig

inom fjorton dagar efter inställelsedagen för sökanden, i det senare skall

däremot enligt andra punkten tiden för svarandens inställelse räknas från

delgivningen av konungens beslut, varigenom dispensansökningen beviljas.

För att veta vad han har att iakttaga måste alltså svaranden, när han har

att räkna med möjligheten, att sådan dispens kommer att sökas, i nedre

justitierevisionen göra sig underrättad, huruvida klaganden sökt dispens

eller icke. Inställer han sig i nedre justitierevisionen utan att ha förskaffat

sig visshet härom, kan han för det fall, att dispens sökts, icke erhålla

någon ersättning för denna sin inställelse.

önskvärt hade givetvis varit, om svaranden på ett tidigare stadium

kunnat erhålla kunskap, huruvida sökanden kommer att deponera kostnadsersättning

eller i stället söka dispens. Det torde emellertid icke låta sig

göra att°ålägga klagande part, soin har för avsikt att söka dispens enligt

27 §, att redan i sin inissnöjesanmälan giva detta till känna. Sökanden

kan nämligen då ännu icke veta, huruvida lian kan förskaffa sig fattigdomsbevis,

och^för det fall, att sådant ej kan erhållas, torde det icke böra vara

honom betaget att deponera kostnadsersättning, därest han kan. uppbringa

det härför nödiga beloppet. Ej heller är det tilltalande att, såsom i justitierädet

Hellners utkast till lagbestämmelser (22 §) ifrågasatts, för här förutsatta

fall anordna ett särskilt delgivningsförfarande, enligt vilket sökanden, i analogi

med vad som gäller om uppsägning av vad, skulle vara skyldig, att, viss

tid före utgången av fullföljdstiden, för motparten tillkännagiva sin avsikt

att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Besinnar man, att det

icke lärer vara förenat med någon nämnvärd kostnad för svaranden att

själv förskaffa sig visshet, huruvida dispens enligt 27 § blivit sökt, torde

man finna, att den ståndpunkt förslaget härutinnan intager förtjänar företrädet

framför ovan antydda utvägar.

35—42 §§

innehålla regler om förfarandet i besvärsmål. Den avvikelse tredje stycket

av förslagets 35 § företer från motsvarande stycke i nuvarande 23 § är

en följd °av det i 11 § tredje stycket föreslagna stadgandet, att hovrätts

utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dragits under hovrättens prövning,

ej skall få överklagas.

Till nuvarande 24 §, vars stadgande återfinnes i förslagets 38 §,

har gjorts ett tillägg, som utmärker, att klagan över domvilla icke skall

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vara underkastad de inskränkningar, som eljest enligt 5—12 §§ skola

gälla för fullföljd av talan.

Då det knappast torde inträffa, att en sådan åklagare, som enligt förslaget

år berättigad att fullfölja talan i högsta instans, skulle göra detta utan att

förskaffa sig hovrättens protokoll i målet, har den i nuvarande 26 § förekommande

bestämmelsen om infordrande av felande protokoll, när klaganden är

allmän åklagare, icke upptagits i förslagets 40 §. Omredigeringen i övrigt

av paragrafens andra punkt sammanhänger därmed, att part, som underlåtit

att ingiva protokoll eller utslag i målet, enligt förslaget icke skall

erhålla föreläggande att inkomma med dem. Den i nuvarande 27 § i form

av en hänvisning till 27 kap. 4 § givna regeln därom återfinnes alltså icke

i 41 § av förslaget. Vid sådant förhållande har det varit nödigt att ersätta

nämnda hänvisning, i vad den avsett andra stycket av 4 § i 27 kap., genom

att giva en allmännare avfattning åt stadgandet om infordrande av felande

protokoll, när klaganden är häktad.

I första stycket av förslagets 42 §, motsvarande nuvarande 28 §,

har bland övriga lagrum rörande förfarandet i hovrätt, som i tillämpliga

delar skola gälla för högsta domstolen, 14 § i 27 kap. ansetts böra

uttryckligen nämnas. Andra stycket av 42 § avviker så till vida från

motsvarande stadgande beträffande revisionsmål, 29 § av förslaget, att

Kungl. Maj:ts beslut, varigenom tillstånd till talans fullföljande lämnats,

i besvärsmål icke ovillkorligen behöver delgivas motparten. Detta

är en konsekvens därav, att besvärsmål i högsta domstolen — i olikhet

mot vad som enligt 27 kap. 5 § i allmänhet gäller för hovrätt — kunna

företagas till avgörande, utan att tillfälle lämnats klagandens motpart

att förklara sig över de anförda besvären.

Övriga ändringar, som föreslagits i nu gällande bestämmelser rörande

besvärsförfarandet i högsta domstolen, äga sin fulla motsvarighet i

dem, som föreslagits beträffande revisionsmål. Då dessa i det föregående

närmare motiverats, är det tillräckligt att beträffande 35 § första stycket

hänvisa till vad som anförts under 25 §, beträffande 36 § till 26 och 27

§§, beträffande» 37 § till 28 §, beträffande 39 § till 30 § samt beträffande

41 § till 31 §. Andra stycket av 35 § är ordagrant likalydande med nuvarande

23 § andra stycket.

Genom de sålunda föreslagna lagändringarna hava revisionsmålen

och besvärsmålen blivit i så många avseenden underkastade enahanda regler,

att den frågan osökt tränger sig fram, om de ännu bestående olikheterna

förtjäna att upprätthållas, eller om icke tiden är inne att sammanslå

revisions- och bcsvärsvägen till en enhetlig fullföljdsform. Fastän

starka skäl tala för en sådan åtgärd och man därigenom jämväl skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr å.

kunnat undgå att, såsom i förslaget skett, upprepa till innehållet alldeles

likartade bestämmelser för revisionsmål och besvärsmål, har jag icke ansett

mig böra i detta sammanhang upptaga frågan om en dylik omgestaltning

av formerna för fullföljd till högsta instans. Jag har nämligen med

hänsyn till den allmänna rättegångsreform, vartill förarbeten för närvarande

pågå, ansett förändringarna i lagstiftningen rörande högsta domstolen

böra inskränkas till vad som är oundgängligt för att med nu gällande

lag införliva de bestämmelser, som äro av nöden för rättsskipningens

påskyndande.

43 §,

som motsvarar nuvarande 22 §, har flyttats till denna plats, enär

förslagets bestämmelser om återbekommande av fullföljdsavgift äro gemensamma

för revisionsmål och besvärsmål. Första och andra styckena

förete inga andra avvikelser från 1907 års förslag än dem, som betingats

därav, att fullföljdsavgift skall erläggas jämväl i besvärsmål. Stadgandet,

att endast ett till alla delar bifallet ändringsyrkande ovillkorligen berättigar

till återfående av nedsatt fullföljdsavgift i mål, där högsta domstolen

är tredje instans, har sin förnämsta betydelse såsom i någon mån ägnat

att förekomna försök att på det sätt kringgå bestämmelserna om summa

revisibilis, att talan fullföljes beträffande högre belopp än revisionssumman,

även om det för klaganden skulle vara uppenbart, att möjlighet icke

finnes att vinna ändring annat än beträffande ett lägre belopp.

I varje mål, däri kostnadsersättning nedsatts, skall enligt tredje

stycket högsta domstolens utslag innehålla föreskrift, huruvida beloppet

helt eller delvis må lyftas av klaganden eller hans motpart. Närmare regler

härom hava icke ansetts erforderliga, då nedsättningens ändamål torde

giva tillräcklig ledning för bedömande av denna fråga. Har motparten

ej kommit tillstädes, äger naturligtvis klaganden lyfta hela beloppet oberoende

av målets utgång. Bestämmes tillstädeskommen motparts ersättning

till lägre belopp än 150 kronor, bör klaganden få lyfta överskottet.

Skulle part, som hos konungens befallningshavande nedsatt de i 19 §

föreskrivna beloppen, sedermera icke fullfölja talan, är han givetvis berättigad

att mot företeende av bevis från nedre justitierevisionen, att talan

icke blivit av honom fullföljd, återtaga vad han nedsatt. Uttrycklig föreskrift

härom har icke funnits påkallad.

32 § i nu gällande lag har genom den föreslagna ändringen i 230

§ utsökningslagen blivit överflödig och därför icke upptagits i förslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

75

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 oeli 230 §§ utsökningslagen.

49 §

För sådana fall, då ett av hovrätt meddelat utslag på grund av

bestämmelserna om summa revisibilis ej får överklagas, tala starka skäl

för att utslaget göres lättare verkställbar! än ett hovrättsutslag, mot vilket

talan i vanlig ordning kan fullföljas. Om åt en ansökan om konungens

tillstånd till fullföljd av talan gåves den verkan, att den uppsköte eller

försvårade exigibiliteten hos det utslag ansökningen avsåge, vore det att

befara, att den, som tappat i hovrätten, mången gång komme att söka

dispens allenast i syfte att draga ut på tiden med utslagets verkställighet.

Härav skulle kunna bliva en följd, att högsta domstolen bleve så överlupen

med dylika ansökningar, att de gjorda inskränkningarna i fullföljdsrätten

icke komme att medföra den avsedda minskningen i domstolens arbetsbörda.

Till förebyggande härav har i det vid justitierådet Hellners utlåtande

fogade utkastet till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i

utsökningslagen föreslagits, att hovrätts utslag, mot vilket på grund av

inskränkningarna i fullföljdsrätten talan icke utan särskilt tillstånd av

konungen får fullföljas, skall utan hinder av ansökan om sådant tillstånd

gå i verkställighet såsom laga kraftägande dom.

Ö C? O O

För utmätningsmannen skulle det emellertid mången gång kunna

erbjuda svårigheter att bedöma, huruvida enligt fullföljdsreglerna den ena

eller andra parten ägde rätt att överklaga ett av hovrätt meddelat utslag.

Regelns handhavande skulle därför i hög grad underlättas, om något yttre

kriterium kunde uppställas på de utslag, å vilka den skall tillämpas.

Detta har blivit möjligt genom att anknyta densamma till det föreslagna

stadgandet i 30 kap. 17 § rättegångsbalken, att när part tinnes icke vara

berättigad att fullfölja talan mot hovrätts slutliga utslag, detta skall i utslaget

uttryckligen givas till känna. A sådana utslag bör regeln vinna

tillämpning, även om den med utslaget missnöjde skulle utan att söka

dispens fullföja talan i målet. En dylik talan kan endast vinna avseende,

om hovrätten med orätt skulle hava avskurit parten från fullföljd; med

hänsyn till den ringa utsikt, som sålunda förefinnes att vinna ändring i

utslaget, lärer någon betänklighet icke möta att låta det verkställas såsom

vore det laga kraftägande.

På ovan angivna principer är det föreslagna stadgandet i andra

stycket av förevarande paragraf byggt. Den myndighet, hos vilken verkställighet

sökes, har endast att konstatera, att enligt utslagets innehåll

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kunpl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

motparten till den, som söker verkställighet, icke äger fullfölja talan mot

detsamma. Ar detta förhållandet, skall utslaget verkställas och exekutionen

fortgå utan hinder därav, att motparten kan komma att söka eller redan

sökt konungens tillstånd till fullföljd av talan. Däremot bör, om motparten

visar, att han erhållit sådant tillstånd, den part, som sökt verkställigheten,

icke hava bättre rätt än varje annan, som påkallar verkställighet

av hovrätts icke laga kraftägande dom.

230 §.

1 denna paragraf hava andra och tredje styckena ersatts med en kortfattad

hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser angående överklagande

av utslag i vanliga rättegångsmål. Skälen härtill hava angivits under den

föreslagna 31 § av 30 kap. nämnda balk. Då de för rättegångsmål gällande

stadgandena förklarats skola äga motsvarande tillämpning i utsökningsmål,

innebär detta jämväl, att vad i rättegångsbalken stadgas om påföljden

av underlåtenhet att ingiva underrättens protokoll i målet samt om delgivning

av sådana protokoll skall i utsökningsmål äga tillämpning å överexekutors

protokoll och utslag samt utmätningsmans protokoll. Underlåter klaganden

att ingiva någon av dessa handlingar, har sådant alltså till följd, att

han förlorar sin talan, såframt det felande icke är hos konungen tillgängligt,

då målet företages till avgörande. Likaledes följer av bestämmelsen, att vid

kommunikation av besvär i utsökningsmål ifrågavarande protokoll och utslag

skola undantagas från delgivning. För vissa fall innebär detta en avvikelse

från vad som enligt 219 § utsökningningslagen för närvarande tilllämpas.

Enligt gällande rätt föreligger också den olikheten mellan rättegångsmål

och utsökningsmål, att under det i 28 § av 30 kap. rättegångsbalken icke

är stadgat, att 27 kap. 14 § i samma balk skall gälla för besvärsförfarandet

i högsta domstolen, ett dylikt stadgande förekommer i 230 § utsökningslagen

beträffande motsvarande föreskrift i 225 § första stycket av samma

lag. Denna olikhet har i förslaget undanröjts därigenom, att enligt den

föreslagna 42 § i 30 kap. rättegångsbalken berörda 14 § i 27 kap. gjorts

tillämplig i rättegångsmål, som genom besvär fullföljas till högsta domstolen.

Slutligen bör anmärkas, att nuvarande 24, 30 och 31 §§ i 30 kap.

ej äga någon motsvarighet i utsökningslagen. Att de mot nämnda paragrafer

svarande 38, 45 och 46 §§ i förslaget genom den i förevarande

paragraf intagna hänvisningen till rättegångsbalken komma att vinna tillämpning

i utsökningsmål, torde icke medföra någon olägenhet och lärer vara

tillräckligt motiverat av önskvärdheten att uppnå full överensstämmelse

beträffande förfarandet i utsökning^- och rättegångsmål.

o O o

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

77

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

1, 4 och 5 §§ i lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar äro oförändrade och motsvaras

i förslaget av 1, 5 och 6 §§. Bestämmelsen angående utsträckning

av högsta domstolens arbetstid har införts i 2 §. Förslagets 3 § är ny

och innehåller erforderliga bestämmelser rörande den föreslagna dispensavdelningen,

medan nuvarande 3 § med en av dispensavdelningens tillkomst

föranledd modifikation återfinnes i förslagets 4 §.

Av vad som ovan inledningsvis under 5:o) blivit anfört framgår, att

den föreslagna utsträckta tjänstgöringen å feminansavdelningar skulle för

de dömande avdelningarna medföra en ökning av arbetstiden med 12 veckor.

Medan högsta domstolen enligt nu gällande lag arbetar på tre avdelningar

under 17 veckor av året, skall alltså motsvarande tid enligt förslaget

utgöra 29 veckor, varom stadgande influtit i 2 § första stycket. Härtill

kommer emellertid, såsom av andra stycket i samma paragraf framgår,

dispensavdelningens arbetstid, vilken icke lär komma att understiga ett

tiotal arbetsveckor om året. Justitierådet Hellner yttrade härom i sitt

utlåtande:

»De arbetskrafter, som vid den föreslagna indelningen skulle vara

tillgängliga för dispensavdelningen, räcka ej till för mer än åtta arbetsveckor,

och denna arbetstid kan ej antagas förslå för dispensärendena. Om

däremot dessa arbetsveckor förvandlas till suppleantveckor, skulle en dispensavdelning

kunna anordnas sålunda, att under en ä två dagar i veckan,

allt efter behov, två ledamöter från sjumansavdelningen delegerades att

tillsammans med en ledamot, som för tillfället har suppleantvecka, bilda

dispensavdelning. Genom denna anordning skulle, fortfarande under bibehållande

av grundsatsen om viktigare måls avgörande på sjumansavdelning,

full trygghet vinnas, att dispensärenden kunde komma under behandling

med den skyndsamhet, som måste anses önskvärd, och dispensavdelningens

funktionstid kunna lätt och enkelt avpassas efter behovet.»

En sådan anordning av dispensavdelningens arbete betingas därav,

att det i själva verket är omöjligt att på förhand beräkna, i vilken omfattning

den rättssökande allmänheten kommer att begagna sig av utvägen att

söka dispens. Först sedan erfarenhet härom vunnits är det möjligt att

meddela närmare bestämmelser angående det antal veckor arbetet å nämnda

avdelning skall fortgå, om sådana skulle finnas erforderliga.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914

om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, torde med den sammansättning

krigshovrätten erhållit genom den vid innevarande års riksdag

antagna lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes denna

domstol vara i lika hög grad som allmän hovrätt i dit fullföljda mål skickad

att i sista instans avdöma smärre brottmål, som anhängiggjorts vid

krigsrätt eller som genom besvär över disciplinstraff, ålagt av befälhavare,

dragits under krigshovrättens prövning. Tillämpas de i rättegångsbalken

föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten (30 kap. 6—12 §§) å krigsrättsmål,

blir därav bl. a. en följd, att utslag, varigenom krigshovrätt såsom

andra instans ådömt disciplinstraff, icke utan särskilt tillstånd få överklagas,

såframt icke straffarbete eller avsättning ingår i straffsatsen för det brott,

för vilket disciplinstraffet ådömts. 1 likhet med vad som gäller för mål,

som allmän hovrätt har att omedelbart upptaga, böra däremot mål, som

handlagts av krigshovrätten såsom första instans, utan inskränkning få fullföljas

till högsta domstolen. Utslag av överkrigsrätt torde i fullföljdsavseende

böra vara underkastade samma regler, som gälla för krigshovrättens

utslag. I överensstämmelse med vad som i 16 och 17 §§ av 30 kap.

rättegångsbalken föreslagits för allmän hovrätt, bör det ock åligga krigsöverdomstol

att vid meddelande av utslag eller beslut pröva, huruvida

detsamma är av beskaffenhet att kunna överklagas eller icke, samt därom

i utslaget giva parten besked.

Jämväl övriga nu föreslagna stadganden angående fullföljd av talan

mot allmän hovrätts utslag i brottmål synas vara av beskaffenhet att böra

tillämpas i krigsrättsinål. Så t. ex. bör det jämväl i dylika mål åligga

klagande, som icke är häktad, att vid det i den föreslagna 41 § av 30 kap.

rättegångsbalken stadgade äventyr ingiva det överklagade utslaget eller beslutet

jämte protokollen i målet. Anledning synes ej heller förefinnas att

för krigsrättsmål göra undantag från de i rättegångsbalken föreslagna stadganden

om skyldighet att nedsätta full följdsavgift och kostnadsersättning,

ehuru utrymme för deras tillämpning endast förefinnes i jämförelsevis

sällsynta undantagsfall, nämligen då talan i högsta instans fullföljes av

målsägande eller av tilltalad, som icke för talan om honom ådömt ansvar

eller som har enskild motpart.

Då det med hänsyn till avfattningen av 75 och 76 §§ i lagen om

krigsdomstolar och rättegången därstädes möjligen skulle kunna bliva föremål

för tvekan, huruvida de grundsatser, som enligt den föreslagna lydelsen

av 30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

allmän hovrätts utslag, utan vidare kunna anses tillämpliga i mål, som

fullföljas från krigsöverdomstol, har i 103 § av samma lag införts ett tilllägg,

som undanröjer varje tvekan i sådant avseende.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag av den

lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa och hemställde, att för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen

måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil, A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

30 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av

mål, som blivit av bovrätt avdömt.

1 §•

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten

instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till

hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen

föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätt»

slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så

ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning,

hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till

värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stämningen

ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,

där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,

och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang med

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

81

klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda sårskilda

frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom

besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §•

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall i fråga om tid

för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § år stadgat äga motsvarande

tillämpning,

5 §•

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande

penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, må ej överklagas, når

värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke överstiger

ettusenfemhundra kronor; rörer målet till någon del sådant, som ej kan i

penningar skattas, och har utslaget i denna del gått parten emot, äge han

fullfölja målet i dess helhet.

Ö §•

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,

må ej ändring i hovrättens utslag sökas:

av allmän åklagare, där ej justitiekanslern eller ock riksdagens justitieombudsman

eller militieombudsinan finner skäl att själv eller genom

annan fullfölja talan i fråga om ansvar för brott, varå straffarbete eller

avsättning efter lag kan följa;

av målsägande, med mindre hans talan avser ansvar för sådant brott,

som nu sagts;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden

för sådant brott eller dömts till fängelse eller mistning av ämbete

på viss tid.

Utan hinder av vad här ovan är stadgat äge målsägande eller tilltalad

fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar

och utslaget i denna del gått honom emot, dock där fråga är enbart

om penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, allenast såframt

det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej överstiger etttusenfemhundra

kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, soin, ensamt

eller i förening med vad han eljest tappat i penningar eller penningars

värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller förment

att fullfölja talan mot utslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 4 håft. {Nr 4.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

7 §■

Är enligt 5 eller 6 § parts rätt att fullfölja talan beroende på värdet

av vad parten i hovrätten tappat, må vid beräkning av det värde hänsyn

icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

8 §.

över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat

mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av

fråga, som inverkar på målets utgång* vare dock part berättigad att däremot

fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer

under Konungens prövning.

9 §•

Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit omedelbart

i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas.

Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, däröver

må ej heller klagas.

10 §.

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit frän

underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,

varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas

under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att klaganden,

om han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade

gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att

överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller förordnat

om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut av hovrätten

upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslag tillåten.

Har underrätt eljest meddelat beslut i fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles,

och varder talan mot beslutet i hovrätten fullföljd, skall i fråga

om klagan över hovrättens utslag i tillämpliga delar gälla vad här ovan i

5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits

under hovrättens prövning, må ej överklagas.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

12 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,

vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande

rättegångskostnad.

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,

11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga rum, att det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan

varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd till talans

fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan, varom

nu sagts, endast göras av sådan åklagare, som i 6 § omförmäles.

Enskild part äge ock i de fall, som i första stycket angivas, söka

Konungens tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för

honom skulle hava. synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är.

14 §.

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut

av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet

föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i

fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall

finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan

fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §.

1 fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hovrätt

i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.

7 § är föreskrivet angående där omförmälda. beslut äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad

att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten

meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas parten till känna, huruvida

klagan skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom besvär,

samt i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, i det

senare, inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klaganden

i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig par
ten

vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts nåd.. proposition nr 4.

till fullföljd eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten

dragas under Konungens prövning.

I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom nu

är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den häktade,

där det ej blivit för honom muntligen avsagt.

17 §.

Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadganden icke vara

berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten meddelas,

give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av

parten fullföljas; utsätte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må

överklagas. År frågan om partens rätt till fullföljd beroende av värdet

av vad han i hovrätten tappat, skall vid hovrättens prövning därutinnan

bero.

18 §.

Vill part enligt 13 § utverka sig sådant tillstånd, som där omförmäles,

fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande

och iakttage tillika vad i 28 eller 37 § stadgas. Om sättet

för talans fullföljd äge parten på begäran hos hovrätten erhålla underrättelse,

såsom i 16 § sägs; skall talan fullföljas genom besvär, varde av

hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd enligt 37 § skall sökas.

19 §.

Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare,

evad han har att söka revision eller anföra besvär, pliktig att hos Konungens

befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio

kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,

som Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart. Har

i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt ovan stadgade

belopp, gälle det också för de övriga. Äro i målet flera motparter till

den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan

är föreskrivet.

Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål

allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan tilltalad,

som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande

av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning

vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtig nåd. proposition nr 4. 85

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt

föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad

fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt han iakttager

vad för sådant fall stadgas i 26 § eller 36 § första stycket.

Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna motparten

till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin

talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner

skäl giva tillstånd därtill. Angående vad parten har att iakttaga, när han

vill utverka sig sådant tillstånd, skils i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å tjugonde

dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten

anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmält, stånde utslaget

fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller annorledes

än nu är sagt, ej upptagen.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge utan särskilt bemyndigande

å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att höra motparten över missnöjesanmälan.

22 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med

underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av

sin talan. Erfordras enligt 13 § Konungens tillstånd till fullföljd av talan,

varde jämväl angivet, huru sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas.

Ställer sig parten vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej

frågan om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas

under Konungens prövning.

23 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja

talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits.

Fullföljes , talan i målet, äge motparten inom den tid, som för. svaromåls

avgivande gäller, påkalla prövning av frågan, huruvida anmälan blivit

rätteligen gjord.

opaginerad Kontrollera mot PDF

£6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

24 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten föi’e utgången

av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos

hovrätten befintliga handlingar i målet.

25 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall

före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, inställa

sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.

Vid inlagan foge sökanden ej allenast Konungens befallningshavandes bevis

om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp, utan ock överklagade utslaget

jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i

målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten

förda protokoll.

26 §.

Företer sökanden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet

för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt fullföljdsavgift,

där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, åligger det honom att

till handlingarna foga av Konungens befallningshavande eller underrätten

eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål

från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden

i den ort, där sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han

icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter

gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Sökes sådant intyg hos myndighet, för vilken sökandens förmögenhetsvillkor

icke äro kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man att

hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

27 §.

FÄreter sökanden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet belopp

till säkei''het för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka sig

Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan därom

jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den i 25 §

stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

28 §.

Där den, som söker revision, enligt 13 § icke utan Konungens

tillstånd äger fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 25 §

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stadgade tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och dåri angiva de skål,

varå ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § oinförmäles,

Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad

i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.

Bifalles ansökningen, meddelar Konungen tillika föreskrift, huru sökanden,

där han vill njuta tillståndet till godo, har att delgiva motparten beslutets

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 25 § stadgade

tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga, stånde hovrättens utslag

fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter

Konungen ny tid.

Vad nu är stadgat skall ock gälla, där sökanden icke inom den i

25 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna

belopp eller i stället iakttagit vad uti 26 och 27 §§ är för särskilda fall

föreskrivet. Har i fall, som i 28 § avses, ansökan om tillstånd icke ingivits

inom föreskriven tid, vare ock lag, som i första stycket sägs.

Varder ansökan, som i 27 eller 28 § sägs, avslagen, stånde överklagade

utslaget fast.

31 §.

Har den, som söker revision, icke ingivit överklagade utslaget eller

bevis om anmält missnöje, eller har han underlåtit att ingiva underrättens

eller hovrättens protokoll i målet, skall sökanden hava förlorat sin talan,

såframt icke det felande är hos Konungen tillgängligt, då målet företages

till avgörande.

32 §.

Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde

dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskonuna. Har

sökanden enligt 27 eller 28 § sökt Konungens tillstånd till fullföljd av talan,

skall tiden för svarandens inställelse räknas från den dag denne erhållit

del av beslut, varigenom sådant tillstånd beviljats.

Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att

varda hörd i målet, med mindre laga förfall visas inom samma tid. Visas

förfall, utsätter Konungen ny tid.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kung 1. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv

mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 ■§.

Vad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgat angående

mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens

prövning.

34 §.

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer

sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för

sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter

utgången av den tid.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen

ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget

eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Konungens

befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna

belopp, utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och

hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten

efter ty i 40 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,

där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för

parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag utslaget

eller beslutet delgavs honom.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande

eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan

över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till

säkerhet för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt

fullföljdsavgift, där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, gälle vad

i 26 § är stadgat.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Företer klaganden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet belopp

till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka

sig Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan

därom jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den

i 35 § stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

37 §.

Där klaganden enligt 13 § icke utan Konungens tillstånd äger

fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 35 § stadgade

tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och däri angiva de skäl, varå ansökningen

grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

38 §.

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt meddelats;

och gälle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om

inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen

fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde hovrättens utslag

eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall,

utsätter Konungen ny tid.

Vad nu är stadgat skall ock gälla, där klaganden icke inom den i

35 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna

belopp eller i stället iakttagit vad uti 36 § är för särskilda fall föreskrivet.

Har i fall, som i 37 § avses, ansökan om tillstånd icke ingivits inom föreskriven

tid, vare ock lag, som i första stycket sägs.

Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen,

stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §.

När besvär inkommit, skola genom nedre justitierevisionens försorg

från hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet. Ar klaganden

i målet häktad, skola jämväl felande protokoll och utslag införskaffas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 häft. (AV 4.)

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

41 §.

Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller

har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i målet,

skall han hava förlorat sin talan, såframt icke det felande är hos

Konungen tillgängligt,, då målet företages till avgörande.

42 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i

27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock

skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i

målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka

motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja sin talan,

skall, där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas

motparten.

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrätts utslag eller beslut i mål, som omedelbart

i hovrätten anhängiggjorts, eller varder i annat mål ändringssökandet

i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen

tillika, att part, vars ändringssökande sålunda bifallits, äger återbekomma

nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften

kronan.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat

av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, framställa yrkande

om avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens

kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar

ock Konungen.

44 §.

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det

honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,

inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända

hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande handlingar.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

91

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat gälle ej om underställningsmål,

utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,

vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §.

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande

i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner

nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör

med parterna hålles.

46 §.

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning mellan

parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält missnöje

med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen

fullföljes, ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om

fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,

äldre lag skall äga tillämpning.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller

30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom

laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet

såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke

må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga

rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd

av talan eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen; visar

motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad eljest gäller om verkställighet

av icke laga kraftägande dom lända till efterrättelse.

Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har

i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter

till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för

där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 4.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål

meddelats av hovrätt, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om

klagan över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom besvär,

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om

fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,

äldre lag skall äga tillämpning.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,

av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

o

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,

tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året

utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar.

Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant

finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna

i 3 § påkallas.

3 §.

I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för

måls dragande under Konungens prövning, ankoinme det på en särskild

avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och

avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig inom avdelningen olika

meningar, skall ansökningen bifallas, såframt två av de ledamöter, som

deltagit i prövningen, äro därom ense.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 4.

95

4 §■

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar

lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hörande

ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de

enligt gällande föreskrifter anmälas.

5 §■

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §■

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens avdelningar

samfällt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 §

första stycket skall dock ej tillämpas före ingången av år 1916; skolande

högsta domstolen intill nämnda år arbeta å avdelningar på sätt i lagen

den 26 maj 19U9 är stadgat.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

Bil. I).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om

krigsdomstolar ocli rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om

krigsdomstolar och rättegången därstädes skall erhålla följande ändrade

lydelse:

103 §.

I avseende å rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av dess

utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författning

är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad i fråga om rättegång

vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag finnes föreskrivet,

där det tillämpligt är. 1 fråga om fullföljd av talan mot utslag eller

beslut, som meddelats av krigsöverdomstol, skall vad i allmän lag är

stadgat om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i tillämpliga delar gälla,

såvitt det ej strider mot de i denna lag givna bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916; dock skola i fråga om

mål, som då äro arihängiga, stadgandena i 11 § av lagen den 23 oktober

1914 om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende

därå iakttagas skall lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1891 91 93 9L 95 96 97 98 99 1900 01 02 03 Oh- 05 06 07 08 09 1910 II_______18_______

1

I

-r

5

u.m

ma

-h

2*69/

0

/

-r

i

i--

—

£28+ ,

•

/

_•—

/

/

i

i

—

H

*

/

*2

vt

\ -i

/«

-1

1939

i

—

/«

os

16*7

/

/

•

\

•

0

/

/

V-

—

1

/

0

N, it

y

>

1777

/

/

\

\

X

---

165/

*

/

/«

08

V-

/

/

/—

—

/

197

1

t

t

N. /

\

\

\

ms s

/

/

1511

--

/

K-

\ ,K

•

18

!

*

/

/.

™ /.

/*

180 . ^

06J

/

/

•l*W

■•v

*t*79___

139

67

--

!■

i /

\ /

32 \l

\ V

/.

23

/367

/ .

»

V

, /

*/ /

—/l

58 \

r

1511

—-—

123*

mc

206

//

XJ\

\/

fry

•36 /

yn9i

1197 i

1257

ef* vj

0 ''

,232

•et leo

"• — ■■

287

hb* ne*

X"5*

•

/

—f—V

/

63 11

J

«

v

W9

179 ~7,

r

''*\j

• \

/

tf/

//85

BOO

i V

.

.Joi*

035

W6E

ms

--\

062

/

l \

'' \

0*6

025

S JO ^

*\

X

/

,/so*

i

e*

II

19 r

tsoo

it oa

2300

2200

2/00

2000

1900

1800

1700

1600

1500

i*oo

1300

1200

noo

1000

900

66

82

75 1897

101_

—*''/// 1905

103 arbetsveckor.

V, / 9/0

(eftermiddagstjänstgöring om måndagarna dec. 1891 - dec. 1893)

_ (fattigvårdsmål, ''/t 1895)

_____(nya full Följ ds lagen, ''71912)

(laggranskning rn.m. ie/s/909)

Stadga *3//ol860: !6 ledamöter, 66 arbetsveckor.

Lag *b/3 1897: 18 » , 88 » (i kraft ''/b 1897).

e% 1905: H h , 101. » ( » ''7u 1905).

S6/5 1909: 8! (t 3) » , 103 n ( O 1910).

II

II

Lag ,B/S 1895: H.D. befriades från tattigvårdsmå/en (i kraft •/, 1895).

n ''% 1901: Revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kr.. Inskränkning / allmän åklagares

fullföljdsrätt. - Flertalet s. k. prestanda borttog os (i kraft ''/, 1902).

ht. D. befriades Från laggranskningen samt vissa ansökn/ngsärenden o ett besvärsmål

fi kraft samma dag).

Lagar u/s 1909:

GBÖSRAlsT liTÖCR. AtJÉTALT

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

97

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 23 december

1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin,

O C? 7

Justirierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26

november 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över uppupprättade

förslag till

lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,

lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen,

lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar,

och

lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om

krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsfiskalen K. J. D. Schlyter.

Lagrådet yttrade:

Att de åtgärder, som under de senaste årtiondena tid efter annan

vidtagits för avhjälpande av långsamheten i högsta domstolens rättsskipning,

icke medfört ett tillfredsställande resultat, beror för visso ej

ensamt därpå, att antalet inkommande mål år efter år ökats i större

mån än som kunnat förutses. Då man på grund av den nuvarande gestaltningen

av rättegången i första och andra instans varit utesluten från

den utväg, som otvivelaktigt är den enda fullt rationella, eller att inskränka

högsta domstolens prövning till själva rättsfrågan i målet, har

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

man varit hänvisad till medel, mot vilka vart för sig invändningar icke

utan allt fog kunnat göras gällande. Härav har helt visst alstrats benägenhet

att underskatta faran; man har intalat sig, att olägenheterna

skulle kunna avlägsnas utan genomförande av anordningar, som synts

mindre tilltalande, och man har fördenskull stannat vid åtgärder, i fråga

om vilka man icke haft rätt att tro och näppeligen heller trott, att de

skulle föra till målet.

Den nuvarande ställningen framgår med all tydlighet av de statistiska

data, som innehållas i handlingarna. För en var torde det klart

framstå, att man i själva verket kommit till en punkt, då det skulle innebära

en allvarlig samhällsvåda att dröja med vidtagande av synnerligen

kraftiga åtgärder för att råda bot mot missförhållandena. Insikten härom

synes böra ena de stridiga meningar, som under det föregående arbetet

städse framträtt och motverkat möjligheten att komma fram till ett nöjaktigt

resultat.

De nu föreslagna anordningarna avse dels att minska tillströmningen

av mål till högsta domstolen och dels att öka domstolens arbetsprodukt.

Av de i förra hänseendet tillgripna medlen är naturligtvis införandet

av en summa revisibilis det viktigaste. Härav beror i själva

verket förslagets effektivitet. Då frågan om avskärande av fullföljdsrätten

på sådan grund tidigare varit föremål för prövning, har den från flera

håll framkallat gensagor. Vad departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

anfört till bemötande av gjorda invändningar synes lagrådet

äga full giltighet. För den, som på nära håll inhämtat kännedom,

hurusom obetydliga tvistefrågor dragas genom alla instanser, hurusom rätten

därigenom under lång tid förhålles en part och kostnader åsamkas

honom samt jämväl klaganden själv tillskyndar sig utgifter, vilka icke stå

i rimlig proportion till den utsikt att få en oftast ganska betydelselös ändring,

som eu eller annan gång blir en verklighet, lärer det stå klart, att

lagstiftaren ingalunda kan med fog beskyllas för att hava kränkt grundsatsen

om allas likhet inför lagen, om han tvingar samhällsmedlemmen

till ett handlingssätt, som i stort sett bäst tillgodoser dennes egna intressen.

Mot de i övrigt föreslagna medlen till minskning av högsta domstolens

arbetsbörda har lagrådet ej heller något att erinra.

Vad därefter angår anordningarna för att öka domstolens arbetsprodukt

avse dessa en utsträckning av det nu förekommande arbetet på femmansavdelning.

Vid tidigare förslags framläggande hava mot en dylik förändring

gjorts allvarliga anmärkningar. Så uttalades den 16 december 1910

vid behandling av löneregleringskommitténs förslag angående nedre justitierevisionen

enhälligt av högsta domstolens ledamöter, att den ifrågasatta

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 4.

förändringen vore förknippad med väsentliga olägenheter. För beredande

av nödig auktoritet åt den högsta instansens domar vore det av betydelse,

att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej sattes så lågt som till

fem. Ur rättsenhetens synpunkt vore det av vikt, att ledamöterna icke i

ån större omfattning än dittills splittrades på olika avdelningar. Och angeläget

vore även, att ej antalet föredragande i högsta domstolen behövde

ytterligare ökas, då sådant lätt skulle nödvändiggöra en uppenbarligen

betänklig nedsättning av anspråken på föredragandenas kvalifikationer.

Detta samstämmiga yttrande av dem, som på grund av vunnen erfarenhet

känna förhållandena, torde icke kunna jävas av någon och kunna

motsägas endast av den, som saknar verklig insikt i dessa stycken. Då

lagrådet oaktat de framhållna olägenheterna ansett sig kunna med hänsyn

till det allvarliga läget förorda förslaget i denna del, vill emellertid lagrådet

kraftigt betona, att detta skett allenast under förutsättning, att icke

nå^ot efteraåves i de föreslagna åtgärderna för minskning av antalet inkommande

mål och att således femmanstjänstgöringen endast tår provisorisk

natur under den tid, som åtgår för avarbetande av förefintlig balans.

Skulle det befinnas, att detta provisorium, som enligt gjorda beräkningar

dock komme att fortfara en avsevärd tid, på grund av ökad tillströmning

av mål kunde befaras bliva utsträckt än längre, böra enligt

lagrådets tanke ofördröjligen, när farhåga därutinnan framträder, andra

åtgärder vidtagas, så att provisoriets upphörande inom förutsatt tid blir

verklighet.

För vinnande av säkerhet i sistberörda hänseende och för att om

möjligt förkorta tiden för oinförmälta provisoriska anordning torde det

kunna ifrågasättas, huruvida icke redan nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans

minskande borde åvägabringas. Så synes det icke möta oöverstigliga

svårigheter att befria högsta domstolen från handläggningen av

lösdrivarmålen och förlägga densamma till regeringsrätten. Att i fråga

om utvisningsärenden högsta domstolen med hänsyn till deras administrativa

natur och jämväl på grund av särskilda förhållanden icke borde därmed

taga befattning, har lagrådet i tidigare yttrande framhållit. Från

fullföljd i högsta instans borde ock kunna avskäras alla mål angående

disciplinstraff, som enligt strafflagen för krigsmakten ålagts av befälhavare.

Även beträffande nådemålen skulle utan tvivel i fall av oundgängligt behov

någon lättnad i arbetsbördan stå att vinna.

De anmärkningar mot detaljer i förslagen, till vilka lagrådet funnit

anledning, upptagas härnedan under särskilda paragrafer.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

5 §.

Såsom undantag från huvudregeln, att talan i tvistemål eller ärende

rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, ej må fullföljas

hos Konungen, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen

icke övei’stiger 1,500 kronor, har upptagits det fall, att målet till

någon del rörer sådant, som ej kan i penningar skattas, och utslaget därutinnan

gått parten emot; i sådan händelse skall han äga att fullfölja

målet i dess helhet. Enligt ordalagen skulle sålunda i dylikt fall partens

rätt till fullföljd i förra delen vara utesluten, om ej ändring av honom

söktes beträffande den senare. Med en sådan regel, enligt vilken partens

behörighet att klaga vore beleende av ändringssökandets beskaffenhet,

koinme man i strid med den princip, som ligger till grund för huvudregeln

och som innebär, att målets utgång i hovrätten är ensamt avgörande

för fullföljdsrätten. Med hänsyn härtill torde åt stadgandet i fråga böra

givas en något ändrad lydelse, så att under de i övrigt angivna förutsättningarna

parten må äga att fullfölja målet vare sig i dess helhet eller

endast delvis.

Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida icke summa revisibilis borde sättas

till 1,500 kronor i stället för, såsom enligt förslaget skett, till närmast

högre belopp. En sådan jämkning vore väl i sak utan betydelse men

torde för enkelhetens skull vara att förorda.

6 §•

I det tidigare till högsta domstolen remitterade förslaget till lag om

ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken var rätten att söka ändring i

hovrätts utslag så i tvistemål som brottmål regelmässigt satt i beroende

av det anspråk, varom talan fullföljdes. Endast beträffande tilltalad gällde

en härifrån i viss mån avvikande regel; för honom skulle rätten att fullfölja

talan i ansvarsfrågan vara beroende på beskaffenheten av det brott,

varom hovrätten dömt. Med anledning av hemställan från högsta domstolen

vidtogs härutinnan i propositionen till 1907 års riksdag den ändring,

att i fråga om yrkanden, som rörde penningar eller sådant, som kunde i

penningar skattas, icke omfattningen av ändringssökandet utan värdet av

vad parten i hovrätten tappat lades till grund för rätten att fullfölja talan

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

hos Konungen. Härigenom vanns, bland annat, den fördelen, att hovrätten

redan i samband med utslaget kunde giva besked, huruvida talan

i målet finge fullföljas eller icke. Mot denna fördel ansågs det vara av

mindre betydelse, om lagens effektivitet i någon mån minskades, därigenom

att part i vissa fall skulle hos Konungen fullfölja talan i mindre omfattning,

än han gjort gällande i hovrätten.

Det nu till lagrådet remitterade förslaget intager i förevarande avseende

enahanda ståndpunkt som 1907 års förslag. I fråga om förutsättningarna

för full följdsrätten i brottmål föreligger alltså enligt det nu frarnlao-da

förslaget liksom enligt det föregående den väsentliga åtskillnad mellan

åklagare och målsägande, å ena, samt tilltalad, å andra sidan, att åklagares

och målsägandes fullföljda talan skall upptagas till prövning, endast om

den avser ansvar för brott av angivet slag, medan däremot för tilltalad

icke ändringssökandets omfattning utan allenast innehållet av hovrättens

utslag skall äga betydelse för fullföljdsrätten.

Det synes lagrådet knappast föreligga skäl för upprätthållandet av

denna åtskillnad. Aven för åklagare och målsägande borde beskaffenheten

av den talan, varom hovrätten dömt, vara avgörande för deras rätt att

överklaga utslaget, för åklagare naturligtvis med iakttagande av vad paragrafen

härom i övrigt innehåller. Härigenom skulle överensstämmelse

även vinnas med reglerna för fullföljdsrätten i tvistemål och ansökningsärenden,

så att förslaget i dess helhet koinme att härutinnan vila på enhetlig

grund. Genom en dylik anordning undvekes jämväl den oegentligheten,

att exempelvis en målsägande, som jämlikt 16 § av hovrätt erhållit

hänvisning till fullföljd av talan och ställt sig de meddelade föreskrifterna

till efterrättelse, i allt fall, på den grund att han endast i begränsad omfattning

överklagat hovrättens utslag, skulle vid målets avgörande förklaras

hava förlorat sin talan. En sådan utgång kunde näppeligen anses stå i

full överensstämmelse med det i sistnämnda paragraf givna stadgandet att,

om besvärshänvisningen iakttagits, frågan om partens rätt till fullföljd ej

finge av motparten dragas under Konungens prövning. Den nu ifrågasatta

ändringen torde beträffande den eftersträvade minskningen av antalet

fullföljda mål vara av ringa eller ingen betydelse; bibehålies förslaget oförändrat,

lärer väl därav i allmänhet föranledas, att i sådana fall, där parten

i själva verket avser att få ändring allenast i en viss del, han i allt fall

fullföljer talan i målet i dess helhet för att därigenom kunna bringa den

åsyftade frågan under högsta domstolens bedömande.

Lagrådet hemställer på grund härav, att förevarande paragraf i nu

angiven riktning omarbetas.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 4.

7 §•

Då det synes oegentligt, att fullföljdsrätten skall kunna röna inflytande

av rättegångens kortare eller längre varaktighet därigenom att under

tiden efter anhängiggörandet upplupen ränta å omstämt kapitalbelopp tages

i beräkning vid uppskattningen av värdet, hemställes om upptagande av

ett stadgande därom att dylik ränta ej må vid värdeberäkningen komma

i betraktande.

9 §•

Förslaget att utestänga från fullföljd i vanlig ordning alla mål, vari

hovrätt såsom andra instans dömt till värjemålsed, är visserligen ägnat

att väcka betänkligheter av principiell natur. Med hänsyn till de skäl,

departementschefen till stöd för förslaget åberopat, har lagrådet emellertid

icke ansett sig böra avstyrka genomförandet av ett sådant lörbud. Däremot

kan lagrådet icke dela departementschefens uppfattning, att med

utslag av ovan angivna art böra i förevarande avseende likställas hovrätts

utslag, varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. En dylik anordning

skulle icke sällan leda till ett väsentligt fördröjande av målets

slutliga avgörande, då högsta domstolen naturligtvis i allt fall skulle vara

oförhindrad, att om senare själva målet dit fullföljdes, däri döma till

värjemålsed. Lagrådet hemställer förty, att den genom senare punkten i

paragrafen gjorda inskränkning i fullfölj dsrätten icke måtte bibehållas.

16 §.

Det synes lagrådet lämpligt, att i den hänvisning, som jämlikt förevarande

paragraf skall i besvärsmål meddelas rörande vad part, som med

utslaget icke åtnöjes, har att iakttaga för fullföljd av sin talan, jämväl

utsättes, att talan mot utslaget allenast beträffande rättegångskostnad jämlikt

12 § icke är tillåten. En erinran härom synes i så fall böra lämnas

i förevarande paragraf. Iakttages detta, bör naturligtvis motsvarande tilllägg

göras även i 22 §.

Skulle lagrådets ovan under 6 § gjorda hemställan icke vinna bifall,

synes ett ytterligare tillägg till 16 § böra ske, varigenom föreskrives upptagande

i besvärshänvisningen av en erinran för åklagare eller målsägande,

i vilken omfattning talan skall fullföljas för att kunna komma under

högsta domstolens prövning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

Enligt förslaget åligger det hovrätten, då den meddelar utslag i ett

mål, att i utslaget tillkännagiva, huruvida talan däremot får fullföljas eller

icke. Hovrättens avgörande härutinnan har emellertid icke för varje fall

samma verkan. Har hovrätten funnit fullföljdsrätt vara för handen, länder

detta alltid till efterrättelse; förnekas däremot en part rätt att fullfölja

talan, blir detta gällande endast under förutsättning att hovrättens

avgörande finnes stå i överensstämmelse med de givna lagbuden. Endast

så till vida är parten inskränkt i sin fullföljdsrätt, att där denna är beroende

av värdet av vad han i hovrätten tappat, hovrättens prövning därutinnan

skall bliva slutgiltig. Föreskrifterna innebära således, att en part,

som av hovrätten vägrats att fullfölja talan, alltid är berättigad påkalla

högsta domstolens prövning, huruvida ett tvistemål rörer penningar eller

sådant, som kan i penningar skattas, eller om en ansvarstalan avser ett

sådant brott, att fullföljdsrätt är enligt lag medgiven.

Det kan visserligen förutsättas, att där hovrätten förklarat en part

obehörig att fullfölja talan, endast i sällsynta undantagsfall parten komme

att direkt överklaga ett dylikt avgörande. Han väljer tvivelsutan,

om han vill gå vidare med målet, den anvisade dispensvägen. Men dispensansökningen

skall enligt förslaget fogas vid en inlaga om ändrings

sökande. I varje fall av dispensbegäran föreligger alltså en inlaga, vari

målet fullföljes. Under sådana förhållanden är saken icke avgjord genom

beslutet rörande dispensansökningen. Den avdelning av högsta domstolen,

till vilken målet kommer efter dispensansökningens behandling, har förty

att pröva, huruvida icke enligt lag fullföljdsrätt tillkommer parten. Strängt

taget borde en sådan prövning föregå dispensansökningens behandling.

Den, som har laglig rätt att fullfölja, bör på sådan grund och icke till

följd av dispens vinna prövning av sina påståenden. Det är sålunda

oriktigt att, såsom i 30 och 39 §§ är uttalat, hovrättens utslag står fast,

om dispensansökningen avslås. Denna följd inträder först om därjämte

hovrättens vägran av fullföljdsrätt finnes lagligen grundad.

Den föreslagna anordningen i omförmälta hänseende synes emellertid

innebära så stora olägenheter, att densamma icke bör upprätthållas. För

att högsta domstolen skall kunna bedöma, huruvida ett mål rörer penningar

eller penningars värde eller ock något, som ej kan skattas i penningar,

erfordras uppenbarligen föredragning av målet åtminstone till någon del.

I fråga om brottmål, där ingalunda sällan ansvarsyrkandena framställas i

ganska obestämd form och där brottets rätta karaktäriserande ofta förutsätter

kännedom om de omständigheter, under vilka den påstådda brotts
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

liga handlingen förövats, vore det att befara, att, föredragningen understundom

bleve tämligen vidlyftig. Föredraganden skulle för övrigt icke

på förhand kunna alltid avgöra, i vilken omfattning föredragning komme

att påkallas, och för all säkerhets skull komme han tvivelsutan att nedliio-o-a

mera arbete på promemorieskrivningen än som borde krävas. Det

syfte, man velat vinna, skulle enligt lagrådets mening i avsevärd mån

motverkas genom den ifrågasatta anordningen. Sedan dispensansökning

avslagits, bör målets behandling å en dömande avdelning av högsta domstolen

bliva så att säga endast en formell åtgärd, som icke kräver någon

tid. Enligt lagrådets tanke bör fördenskull hovrättens avgörande bliva

slutgiltigt även i sådana fall, då hovrätten förklarat full följ <1 srätt icke

tillkomma en part. Någon betänklighet att vidtaga en dylik ändring i

förslao-et synes icke föreligga. Svårigheterna att härutinnan träffa ett

riktigt avgörande lära åtminstone icke vara större än då det gäller att

bestämma, huruvida summa revisibilis är uppnådd. Då i rättsenhetens

intresse fullföljd borde medgivas, skulle jämväl här dispensvägen stå

öppen.

Vad dispensfrågan härvidlag beträffar, skulle från synpunkten att

erhålla vägledande prejudikat det uppenbarligen vara fördelaktigt, om

dispensmedgivandet kunde inriktas direkt på prövningen av fullföljdsrätten.

Men vid en dylik anordning skulle å andra sidan uppkomma avsevärda

olägenheter. Dispensavdelningen finge antingen först släppa fram

fullföljdsfrågan och därefter, om domstolen funne hovrättens vägran av

fullföljd oriktig, behandla ansökningen om dispens med hänsyn till själva

målets beskaffenhet, eller ock giva alternativa beslut. I förra fallet skulle

dubbel behandling inom domstolen bliva av nöden och i det senare bleve

motparten betungad med en måhända ej erforderlig’ inställelsekostnad. För

lagrådet synes det fördenskull icke tillrådligt att i lagen upptaga särskilda

bestämmelser om dispens beträffande själva fullföljdsrätten utan låta förhållandena

därutinnan falla under de allmänna dispensreglerna. Aven på

sådant sätt torde nödiga upplysningar för vinnande av enhetlig rättstillämpning

kunna meddelas hovrätterna.

Lagrådet hemställer fördenskull, att förslaget måtte omarbetas i enlighet

med vad ovan anförts. Vinner denna hemställan bifall, synes därav

föranledas en jämkning i avfattningen av andra stycket i 49 § utsökningslagen,

vilket uppenbarligen formulerats med hänsyn ti il rättegångsförslagets

ställning till fullföljdsfrågan.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

29 §.

Enligt 32 § skall i sådana tvistemål, däri sökanden endast under

förutsättning av dispens äger fullfölja talan hos Konungen, tiden för svarandens

inställelse räknas från den dag denne erhållit del av det beslut,

varigenom sådant tillstånd beviljats. I anslutning härtill har i senare

punkten av förevarande paragraf stadgats, att då dispensansökning bifalles,

tillika skall meddelas föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta tillståndet

till godo, har att delgiva motparten beslutet.

Meningen är uppenbarligen, att meddelandet av dessa föreskrifter

skulle ankomma på högsta domstolens dispensavdelning, vilken sålunda

med avseende å innehållet av dessa föreskrifter skulle hava fullkomligt

fria händer och väl förty borde lämpa dem efter omständigheterna i varje

särskilt fall. Det synes emellertid lagrådet mindre lämpligt, att dispensavdelningen

skulle vara besvärad med dylikt arbete. I lagen böra föreskrifter

vara meddelade angående tiden och sättet för delgivningen samt

påföljden av underlåtenhet att ställa sig delgivningsbeslutet till efterrättelse

ävensom vara fastslaget, att svaranden skall erhålla erinran om

vad han i anledning av delgivningen har att iakttaga. Då en hänvisning

liknande den i första punkten förekommande torde i väsentliga delar

vara tillfyllest och endast avvikelser från vad genom hänvisningen stadgas

lära behöva närmare angivas, torde några vidlyftiga regler genom en

sådan anordning icke vara erforderliga. Lagrådet hemställer därför, att

senare punkten i paragrafen i nu angiven riktning omarbetas.

I samband härmed synes en ändring böra göras jämväl i senare

punkten av första stycket i 32 §. Den tid, som för svarandens inställelse

där stadgats, synes vara allt för knappt tillmätt, särskilt för det fall att

dispensbeslutet delgivits honom genom kungörelse i tidningarna.

32 §.

Enligt 32 § har svaranden i revisionsmål att inställa sig i nedre

justitierevisionen i vanliga fall inom viss tid efter det sökanden bör där

tillstädeskomma men, om sökanden för att få fullfölja talan måste hava

dispens antingen i själva målet eller från skyldigheten att ställa säkerhet

för motpartens kostnader, sist inom viss tid från det svaranden fått del

av beslut, varigenom dispens beviljats.

Denna bestämmelse synes, utöver vad vid 29 § anmärkts, föranleda

följande erinringar.

Innebörden av bestämmelsen, jämförd med 34 §, är bland annat

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sarnl. 4 höft. (Nr 4.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den, att då enligt hovrättens dom talan inå fullföljas mot densamma, part

som vunnit har att icke blott såsom nu på egen bekostnad i hovrätten

efterhöra, huruvida missnöje blivit av motparten anmält, utan även, där

sådant anmälts, hos nedre justitierevisionen göra sig underrättad, om sökanden

begär dispens beträffande nedsättning till säkerhet för svarandens

kostnad, utan rätt att, om sådan begäran framställts, få utgifterna för införskaffande

av berörda underrättelse ersatta. Iakttager svaranden inställelse

i egentlig mening, får han alltså ersättning för inställelsen, om

sökanden utebliver, men ej, om denne kommer tillstädes och begär fattigdispens.

Departementschefen förutsätter ock, att svaranden alltid kommer

att i första hand utan egentlig inställelse förvissa sig om, huruvida ändringssökandet

ftillföljes och i så fall huruvida det sker med begäran om dispens

eller ej. Av ett sådant system blir en följd, därest ej stadgandet om

svarandens rätt till ersättning av utebliven motpart skall sakna all betydelse,

att sådan ersättning tillerkännes svaranden, även om han före inställelsen

ägt kännedom om, att den andre uteblivit. Detta resultat synes

dock föga tilltalande. Ej heller kan det anses tillfredsställande, att den i

hovrätten vinnande parten skall för bevakande av sin talan betungas med

kostnader, som ej ersättas, utöver vad av nu gällande stadganden betingas.

Å andra sidan kan mot ett i justitierådet Hellners utkast upptaget förslag,

att sökanden skulle vara pliktig att viss tid före inställelsedagen

underrätta motparten om sin avsikt att söka fattigdispens, göras den invändningen,

att genom det dubbla delgivningsförfarande, som i så fall

bleve av nöden, om dispensansökningen bifölles, skulle påläggas sökanden

utgifter, vilka för det förutsatta fallet, då sökanden vore mindre bemedlad,

vore för honom allt för kännbara.

De minst avsevärda olägenheterna synas vara förenade med ett annat

av departementschefen omförmält förfaringssätt, enligt vilket sökanden

skulle åläggas att redan i sin missnöjesanmälan giva tillkänna, att han

ämnar söka dispens från skyldigheten att nedsätta kostnadsersättning.

Departementschefen anmärker, att sökanden då ännu icke kan veta, huruvida

han kan förskaffa sig fattigdomsbevis, och att, för det fall att sådant

ej kan erhållas, det icke bör vara honom betaget att deponera kostnadsersättning,

därest han kan uppbringa det härför nödiga beloppet. I själva

verket torde det mestadels icke möta någon större svårighet för parten

att vid en tidpunkt, som ej ligger mera än ett par veckor före den, då

fattigdomsbeviset skall företes, med tillräcklig säkerhet bedöma utsikterna

för honom att kunna för den intygsgivande myndigheten klargöra sin oförmåga

att fullgöra nedsättningen, och naturligtvis skulle den omständigheten,

att parten sedermera ej söker dispens utan presterar beloppet, icke

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

betaga honom hans rätt till fullföljd utan allenast föranleda ett delgivningsförfarande

för att sätta motparten i tillfälle att bevaka sin talan.

Vill man komplettera en dylik anordning med framflyttning av tiden, då

missnöje skall anmälas, till trettionde dagen efter hovrättsdomens meddelande,

synas avgörande invändningar häremot icke kunna anföras. Visserligen

skulle det då dröja längre än för närvarande innan visshet erhölles,

huruvida hovrättens dom vunnit laga kraft eller icke. Revisiorismålen

bleve dock härutinnan endast likställda med besvärsmålen.

För det här förut ej åsyftade fallet, att fullföljd ej är tillåten utan

dispens i själva målet och att även fattigdispens kommer ifråga, medför

det nu förordade sättet ej någon förändring i vad lagförslaget innebär;

båda dispensansökningarna korame att behandlas i ett sammanhang och endast

en delgivning av beslut, varigenom ansökningarna bifölles, vore av nöden.

Vid bedömande av frågan, huru i nu förevarande avseende lämpligast

bör anordnas, torde icke böra lämnas ur sikte, att så snart svarandeparten

ej tillstädj es att redan på grund av den andra partens missnöj esanmälan

inställa sig för bevakande av sin talan med rätt till ersättning

för sin inställelse, honom alltid kommer att tillskyndas kostnad för att,

då delgivning av beslut om bifall till dispensansökningen utebliver, oaktat

den tid förflutit, inom vilken sådan delgivning skäligen varit att iörvänta,

gorå sig förvissad om att ansökningen avslagits och hovrättens dom följaktligen

vunnit laga kraft. Med hänsyn jämväl härtill böra utgifter i övrigt,

som ej kunna undvikas, företrädesvis läggas å den part, som vill söka

ändring i hovrättens avgörande. Ur sådan synpunkt äger det andra här

ovan omförmälda alternativet företräde framför det, som lagförslaget innehåller.

Lagrådet finner emellertid, såsom redan angivits, det tredje alternativet

vara att föroi’da och hemställer, förty att förslaget måtte i sådan

riktning omarbetas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

I andra stycket av 230 § föreskrives i fråga om klagan över hovrätts

slutliga utslag i utsökningsmål, som ej gäller lagsökning, motsvarande

tillämpning av vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om klagan

över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom

besvär.

Till förekommande av den missuppfattningen, att genom hänvisningen

den föreslagna 11 § i berörda kapitel gjorts tillämplig i utsöknings
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

mål, med därav härflytande tvekan, huruvida i vissa fall hovrätts utslag

angående kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd

finge överklagas, torde någon jämkning i stadgandets avfattning

höra göras.

Genom hänvisningen lämnas ock rum för tvivelsmål, huruvida klagandens

skyldighet att ingiva underinstansernas utslag och protokoll omfattar

även utmätningsmannens protokoll, då målet avser något hans förfarande,

varjämte av densamma blivit en följd att, i strid mot vad nu är

stadgat, motpart, som skall höras över besvären, erhåller del endast av

hovrättens utslag och protokoll men ej av andra utslag eller protokoll i

målet. Den sålunda skedda ändringen torde knappast vara lämplig. Det

undantag från tillämpningen av rättegångsbalkens föreskrifter är förty påkallat,

att samtliga utslag och protokoll i målet skola delgivas förklaranden;

och torde jämväl nyss anmärkta otydlighet böra undanröjas.

Förslaget till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Detta förslag föranleder icke någon anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914

om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I likhet med gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången

därstädes innehåller den nyligen utfärdade nya lagen i samma ämne

icke några uttömmande bestämmelser i avseende å rättegången vid krigsdomstol.

I huvudsak hava däri upptagits endast sådana föreskrifter,

som betingas därav, att här är fråga om andra domstolar än de allmänna,

eller som innefatta avvikelser från vad som i motsvarande hänseende gäller

enligt allmän lag. De i lagen upptagna bestämmelserna kompletteras

genom stadgandet i 103 §, varigenom föreskrifterna beträffande rättegång

vid allmän domstol förklarats skola i allt, varom ej blivit särskilt stadgat,

i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i avseende på rättegång vid

krigsdomstol. I sak överensstämmer nämnda stadgande med innehållet i

nu gällande förordnings 64 §, på grund varav exempelvis vad i nuvarande

7 § av 30 kap. rättegångsbalken finnes föreskrivet rörande inskränkning

i allmän åklagares rätt att söka ändring i hovrätts utslag i brottmål

ansetts tillämpligt även i avseende å krigsrätts mål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

105*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Det är nu meningen — och i avseende å lämpligheten härutinnan

delar lagrådet den av föredragande departementschefen uttalade uppfattning

— att de stadganden, som enligt den föreslagna nya lydelsen av

30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot

allmän hovrätts utslag i brottmål, skola vinna tillämpning även å utslag,

som meddelats av krigsöverdomstol. Med hänsyn till avfattningen av 75

och 76 §§ i den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

har det emellertid ansetts möjligen kunna bliva föremål för tvekan, huruvida

de nya grundsatserna i nyssnämnda kapitel i rättegångsbalken utan

vidare skulle bliva tillämpliga å krigsrättsmål. Till undanröjande av varje

tvekan i sådant avseende har därlör, enligt det till lagrådet remitterade

förslaget, i 103 § av omförmälda lag införts ett tillägg av innehåll, att i

fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats av

krigsöverdomstol, vad i allmän lag är stadgat om fullföljd av talan mot

hovrätts beslut skall i tillämpliga delar gälla, såvitt det ej strider mot de

i förstnämnda lag givna bestämmelser.

Lagrådet kan för sin del icke finna detta tillägg vara behövligt.

Den huvudsakliga betydelsen av 75 § torde vara, att därigenom den i

64 § för krigsrätt stadgade skyldigheten att i meddelat utslag giva tillkänna

vad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende har

att iakttaga, kommer att gälla även för krigsöverdomstol. Skulle 30 kap.

rättegångsbalken ändras på sätt nu år föreslaget, synes emellertid på

grund av avfattningen av 75 § samt 103 § vara klart, att besvärshänvisning

icke skall meddelas i andra fall, än där klagan är enligt de nya reglerna

i rättegångsbalken medgiven, liksom att i motsatt fall krigsöverdomstolen

skall i utslaget giva tillkänna, att talan däremot icke må fullföljas.

Vad angår 76 §, lämnas däri vissa bestämmelser rörande sättet för överklagande

av kidgsöverdomstols utslag eller beslut, men dessa bestämmelser

beröra icke fullföljdsrätten och kunna därför enligt lagrådets åsikt icke

föranleda någon missuppfattning rörande tillämpningen av de nu föreslagna

nya stadgandena angående de allmänna villkoren för talans fullföljande

hos Konungen i brottmål. På grund av vad sålunda anförts och

då det ifrågasatta tillilgget till 103 § möjligen skulle kunna i andra avseenden

giva anledning till missuppfattning, vill lagrådet hemställa, att ifrågavarande

lagförslag får utgå.

A andra sidan bör enligt lagrådets åsikt, såvitt krigsrättsmålen angår,

en jämkning vidtagas med avseende å den förslagna tiden för ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser

hava föreslagits skola träda i kraft den 1 oktober 1915, medan

däremot de nya krigslagarna skola gälla först från och med ingången av

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

år 1916. Då det torde vara lämpligast att låta krigshovrätten bliva sista

instans i vissa mål, först sedan den nya domstolsorganisationen genomförts,

anser lagrådet, att i promulgationsbestämmelsen till lagen om ändrad

lydelse av 30 kap. rättegångsbalken måtte så till vida göras undantag

beträdande av krigsöverdomstol avdömda mål, att de nya bestämmelserna

bliva tillämpliga å dessa mål först från och med den 1 januari 1916.

Ur protokollet:

Erik Olander.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kivngl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

111

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

torsdagen den 14 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, att

sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1914 beslutat inhämta lagrådets utlåtande

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap.

rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen,

till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

samt till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober

1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lagrådet den 23

december 1914 avgivit det infordrade utlåtandet.

Efter att hava redogjort för innehållet i berörda lagförslag och lagrådets

över desamma avgivna utlåtande anförde departementschefen:

Lagrådet har kraftigt betonat, att det ansett sig kunna förorda förslaget

om utsträckt tjänstgöring å femmansavdelningar i högsta domstolen

allenast under förutsättning, att icke något eftergives i de föreslagna åt
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

garderna för minskning av antalet inkommande mål. För min del är jagav

alldeles samma mening som lagrådet i denna fråga. De föreslagna

åtgärderna för minskning i tillströmningen av mål utgöra ett minimum,

som icke tål någon avprutning. Samtliga lagförslag tordeo därför böra

framläggas för riksdagen till antagande i ett sammanhang. Åtgärder, som

endast inriktade sig på avarbetande av den befintliga balansen genom ökning

av högsta domstolens arbetsprodukt, skulle nämligen, såsom av de

statistiska utredningarna bör med all tydlighet framgå, vara meningslösa,

så länge det årligen inströmmar flera mål, än högsta domstolen med nuvarande

arbetskrafter kan avgöra.

För att om möjligt förkorta tiden för de provisoriska anordningarna

i syfte att avarbeta balansen ifrågasätter lagrådet, huruvida icke redan

nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans minskning borde åvägabringas,

samt hänvisar i sådant avseende till möjligheten att befria högsta domstolen

från handläggningen av lösdrivarmålen, utvisningsårendena och vissa

mål angående disciplinstraff, varjämte lagrådet framhåller, att i fall av

oundgängligt behov även beträffande nådemålen någon lättnad i arbetsbördan

skulle stå att vinna.

Vad först lösdrivarmål och utvisningsärenden angår, delar jag lagrådets

uppfattning, att dessa på grund av sin natur snarare borde tillkomma

regeringsrätten än högsta domstolen. Redan i mitt yttrande till

statsrådsprotokollet den 26 november 1914 har jag emellertid framhållit,

att det i betraktande därav, att regeringsrätten icke sammanträder under

sommarmånaderna, torde möta svårigheter att till denna myndighet hänvisa

besvär i nämnda mål, i vilka den klagande parten i allmänhet är

häktad. En förutsättning för ändring av lagstiftningen i den av lagrådet

angivna riktningen torde alltså vara, att bestämmelser meddelas därom, att

regeringsrätten skall sammanträda åtminstone en gång under pågående

sommarferier för handläggning av mål rörande häktade personer. Jag

ämnar nu verkställa ytterligare utredning i denna fråga. Då densamma

kan behandlas fristående, synes den icke böra fördröja behandlingen av

de lagförslag, vilka äro i skick att redan nu kunna föreläggas riksdagen.

I fråga om disciplinmålen torde någon erfarenhet från den nya

krigshovrättens verksamhet först böra avvaktas, innan frågan om ytterligare

inskränkningar i fullföljdsrätten från densamma göres till föremål

för närmare undersökning.

Vad slutligen angår spörsmålet om lättnad i högsta domstolens arbetsbörda

med avseende å nådemålen, förutsätter lagrådet uppenbarligen,

att verkan av de nu föreslagna åtgärderna bör under någon tid iakttagas,

innan frågan om högsta domstolens befriande från avgivande av utlåtande

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

rörande nådeansökningar ånyo upptages till övervägande. Då en åtgärd i

denna riktning skulle kräva grundlagsändring, ligger redan häri en anledning

att låta med densamma anstå till en senare riksdag under perioden.

Jag övergår härefter till de anmärkningar, som av lagrådet framställts

mot detaljer i de remitterade förslagen.

30 kap. rättegångsbalken.

5-7 §§.

De av lagrådet vid 5, 6 och 7 §§ gjorda anmärkningarna hava blivit

iakttagna. Ändringen i 6 §, varigenom allmän åklagares och målsägandes

fullföljdsrätt gjorts oberoende av ändringssökandets omfattning, kan

möjligen komma att i någon, om än ringa mån minska effektiviteten hos

förslaget, i vad detsamma gått ut på förhindrande av obehörig fullföljd av

målsägandetalan. Men då förslaget obestridligen vinner'' i följdriktighet

genom berörda ändring, har jag även på denna punkt följt lagrådets hemställan.

9 §•

Lagrådet har hemställt, att det genom senare punkten i 9 § gjorda

förbudet mot överklagande av hovrätts utslag, varigenom underrätts edgångsbeslut

upphävts, icke måtte bibehållas. Däremot har lagrådet icke

avstyrkt den föreslagna inskränkningen i rätten att fullfölja talan mot

utslag, därigenom hovrätt fastställt underrätts edgångsbeslut eller värjemålsed

eljest blivit part av hovrätten ålagd.

Principiellt torde det möta mindre betänklighet att utesluta den

omedelbara fullföljdsrätten i de först berörda fallen än i de senare,

enär, såsom lagrådet erinrat, högsta domstolen i de förra fallen är

oförhindrad att, om senare själva målet dit fullföljes, däri döma till

värjemålsed. Det blir därför övervägande en lämplighetsfråga, om talan

mot hovrättens upphävande beslut skall få omedelbart fullföljas eller ej.

Lagrådet har också allenast åberopat, att den föreslagna anordningen

icke sällan skulle leda till ett väsentligt fördröjande av målets slutliga avgörande.

Att bestämmelsen i det remitterade förslaget skulle hava till följd

måls fördröjande i sådana fall, då högsta domstolen vid målets slutliga

prövning visade sig vara av annan mening än hovrätten i edgångsfrågan,

är ju uppenbart. Dessa fall torde emellertid bliva allt för sällsynta, för

att man skulle hava anledning att taga avgörande hänsyn till dem vid den

nu föreliggande frågans bedömande. Beträffande andra mål skulle den

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

föreslagna bestämmelsen i allmänhet medföra, att avgörandet i själva saken,

åtminstone i första instans, påskyndades. Huru ofta part genom obehörigt

fullföljande av målet skulle försöka få hovrättens beslut i edgångsfrågan

upprivet och därigenom fördröja målets slutliga avgörande, undandiager

sig varje beräkning. Det föreslagna stadgandet vilar emellertid på

samma uppfattning, som legat till grund för bestämmelsen i 30 kap. 4 §

första stycket i dess nuvarande lydelse (motsvarande 8 § i förslaget),

nämligen att klagan över hovrättens utslag i de flesta fall allenast skulle

onödigt fördröja målets avgörande.

Aven andra skäl synas mig tala för ett bibehållande av bestämmelsen

i det remitterade förslaget. Skulle full följd srätt medgivas, då hovrätt

upphävt edgångsbeslut, borde dock givetvis de i 5 och 6 §§ gjorda inskränkningarna

i fullföljdsrätten äga motsvarande tillämpning, så att icke

edgångsfrågan finge fullföljas exempelvis i mål, däri själva saken anginge

ett värde, understigande revisionssumman, eller en förseelse, å

vilken blott böter kunde följa. En dylik analog tillämpning av 5 och 6

§§ skulle dock svårligen kunna stadgas utan ett närmare angivande i

lagen, vad part skulle anses hava tappat, när hovrätten förklarat den av

underrätten honom eller motparten ålagda edgången icke böra äga rum.

Att tyrnga lagtexten med särskilda värderingsregler för de ifrågavarande

sällsynta fallen har icke synts mig lämpligt, då sådana regler endast i

mycket inskränkt omfattning ansetts böra meddelas beträffande slutligen

avgjorda mål.

På grund av vad sålunda anförts har jag icke ansett mig böra på

det av lagrådet anförda lämplighetsskälet frångå förslagets enligt min

mening följdriktigare ståndpunkt att icke i något fall, där hovrätt dömt

såsom andra instans, medgiva särskild fullföljdsrätt rörande fråga om

värjemålsed.

16 §.

Med lagrådet är jag ense därutinnan, att i den hänvisning, som

jämlikt 16 och 22 (nu 23) §§ skall meddelas rörande vad part har att

iakttaga för fullföljd av talan bör utsättas, att talan mot utslaget allenast

beträffande rättegångskostnad jämlikt 12 § icke är tillåten. Däremot har

jag icke ansett behövligt att i de nämnda paragraferna införa någon uttrycklig

bestämmelse härom. Även dessförutan komma hovrätterna otvivelaktigt

efter det av lagrådet gjorda påpekandet att med stöd av paragrafernas

nuvarande avfattning finna det riktigast att i hänvisningarna

intaga en erinran av angivet slag.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

I anledning av de olägenheter, som, även enligt min mening, äro

förbundna därmed, att i åtskilliga fall, då hovrätt förklarat part icke äga

fullfölja talan i målet, frågan om hans rätt till fullföljd kan dragas under

konungens prövning, har lagrådet hemställt, att hovrättens avgörande i

fullföljdsfrågan städse måtte bliva slutgiltigt, dock att dispensvägen jämväl

här skulle stå öppen i sådana fall, då i rättsenhetens intresse fullföljd

borde medgivas.

Såsom lagrådet antytt, kan en dispens i här förutsatta fall ordnas

på ettdera av två sätt, nämligen antingen sålunda, att dispensavdelningen

på ansökan skulle medgiva, att frågan om själva fullföljdsrätten

finge dragas under högsta domstolens prövning, eller ock sålunda, att dispensavdelningen

själv meddelade definitiv tillåtelse till fullföljd av talan

i själva målet, när den ansåge, att detta vore av vikt för vinnande av

enhetlig rättstillämpning.

Båda dessa utvägar hava av mig övervägts under förarbetena till

lagförslaget. Den förra blev emellertid av mig förkastad bland annat

på de skäl, lagrådet självt anfört mot densamma. Den senare här

framför allt synts mig betänklig ur den synpunkten, att den ju

skulle innebära, att en avdelning av högsta domstolen på blott tre

ledamöter skulle pröva och avgöra klagomål, vilka under form av en

dispensansökan hos densamma anfördes över hovrätts beslut i fullföljdsfrågan.

Jag ansåg, att beslut, meddelade av en så fåtalig avdelning

av högsta domstolen, ej skulle erhålla nödig auktoritet för åstadkommande

av enhetlig rättstillämpning på ifrågavarande område. Då lagrådet ansett

sig kunna förorda en dylik anordning, har jag emellertid låtit mina betänkligheter

falla och i 17 § andra stycket föreslagit ett stadgande, gående

därpå ut, att dispensavdelningen skall kunna medgiva part rätt att fullfölja

talan i målet, när den finner hovrättens beslut vara grundat å en

oriktig tolkning av de bestämmelser, som tidigare i kapitlet lämnats rörande

inskränkningar i parts rätt att fullfölja talan. Endast rättsfrågor

rörande fullföljdsrätten skulle alltså av dispensavdelningen få upptagas

till prövning, varemot part icke skulle äga såsom dispensskäl åberopa, att

hovrätten oriktigt bedömt en ren bevisfråga utan principiell betydelse rörande

ett visst omtvistat föremåls värdering. An mindre bör det tillåtas

part att i högsta domstolen komplettera förut förebragt bevisning rörande

tvisteföremåls värde till styrkande därav, att hovrätten uppskattat detsamma

för lågt. En erinran härom har för säkerhets skull i lagtexten

upptagits.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Dispensavdelningens beslut rörande ansökningar av denna art böra

givetvis motiveras, om de skola kunna tjäna hovrätterna till någon ledning.

Bestämmelse därom, att i beslut, varigenom ansökningen bifallits,

skälen härtill skola angivas, har därför intagits i 28 och 37 §§. Att

motsvarande bestämmelse icke meddelats för det fall, att dispensavdelningen

avslår ansökningen, utesluter naturligtvis icke, att även ett sådant

beslut lämpligen bör närmare motiveras, så snart en riktig tillämpning av

fullföljdsreglerna härigenom kan befordras.

Förfarandet vid sökande av dispens av nu angivet slag bör tydligen

vara detsamma som i övriga dispensärenden. Hänvisningar till 17 § andra

stycket hava därför intagits i 18 och 23 §§, 28 § första stycket och 37

§ första stycket.

21-26 §§.

Vid 32 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av förslaget, att

part, som ämnar söka tillstånd att utan deposition av kostnadsersättning till

motparten fullfölja talan i revisionsmål, skall vara skyldig att redan i

sin missnöjesanmälan giva denna sin avsikt till känna, samt framhållit,

att avgörande invändningar icke synas kunna anföras mot en i sammanhang

härmed gjord framflyttning av tiden, då missnöje skall anmälas, till trettionde

dagen efter hovrättsdomens meddelande.

Vill man taga detta sistnämnda steg, synes mig det av lagrådet

uttalade önskemålet bäst tillgodoses på det sätt, att i revisionsmål

sökanden ålägges skyldighet att redan vid sin missnöj esanmälan

foga bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna beloppen eller, där

han av fattigdom är urståndsatt att fullgöra sin nedsättningsskyldighet,

vederbörligt intyg härom. För dessa prestanda skulle sökanden

ju i så fall erhålla alldeles samma tid, som enligt förslaget gälla i

besvärsmål. Däremot måste jag vidhålla min tidigare uttalade uppfattning

om olämpligheten av att till olika tidpunkter förlägga en

förklaring, huruvida man kan fullgöra ett visst prestandum, samt själva

fullgörandet av detsamma. Man har nämligen icke blott att taga hänsyn

till det av lagrådet liksom av mig tidigare berörda fallet, att part, som

anmält sig ämna söka dispens, icke gör detta, utan jämväl till det fall, att

en fattig part, som hoppats kunna anskaffa 150 kronor, finner sig härtill

urståndsatt. Denne skulle naturligtvis — såframt man icke ville betaga

föreskriften praktisk betydelse — genom sin försummelse att i missnöjesanmälan

göra det föreskrivna tillkännagivandet gå förlustig rätten att fullfölja

talan utan deposition av kostnadsersättning.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

117

Med nämnda prestandas förläggande till missnöjesanmälan vinnas

även andra fördelar än den med lagrådets anmärkning avsedda. Parten

tvingas att redan innan han anmäler missnöje noggrannare, än som för

närvarande är nödvändigt, överväga, om han bör taga detta första steg på

fullföljdsvägen, och högsta domstolen kan för det stora flertalet revisionsmål

helt och hållet befrias från den för domstolens uppgift skäligen främmande

men ’ icke sällan tidsödande prövningen av fattigdo msbevisens riktighet.

Detta vinnes därigenom, att då hovrätt godkänt ett intyg om fattigdom,

vid hovrättens prövning därutinnan städse får bero; endast när

hovrätt underkänt ett sådant intyg och förty icke upptagit gjord missnöjesanmälan,

bör det stå parten öppet att genom klagomål häröver draga

frågan under högsta domstolens prövning.

På dessa synpunkter är den verkställda omredigeringen av 21—26

§§ grundad. I anledning av framflyttandet av tiden för missnöjesanmälan

till trettionde dagen efter hovrättens dom har den nuvarande bestämmelsen

i 12 § (förslagets 21 §) därom, att den, som i hovrätten fört

parts talan, utan särskilt bemyndigande äger å partens vägnar anmäla

missnöje, ansetts böra uteslutas. Detta innebär tydligtvis icke, att parten

behöver inställa sig i hovrätten genom särskilt befullmäktigad

person för att anmäla missnöje; är blott parts missnöjesanmälan egenhändigt

underskriven, erfordras icke någon fullmakt för inlämnaren. 22

§ innehåller de bestämmelser, som svara mot stadgandena i det remitterade

förslagets 26 och 27 §§ i fråga om fattigdomsbevis. 23 § motsvarar

det remitterade förslagets 22 § ävensom 23 § andra stycket; på

skäl, som ovan anförts, har rätten för motparten att påkalla prövning

av frågan, huruvida missnöjesanmälan blivit rätteligen gjord, uteslutits.

24 § första stycket innehåller bestämmelser, svarande mot stadgandena

dels i det remitterade förslagets 21 § därom, att utslaget skulle stå fast,

om missnöje ej anmäldes såsom i nämnda paragraf föreskrevs, dels i dess

30 § andra stycket om påföljden av underlåtenhet att ingiva nedsättningsbevis

eller fattigdomsintyg. Med hänsyn därtill, att parts skyldighet i sistnämnda

avseenden skall fullgöras i hovrätten, bör tydligtvis denna kunna

utsätta ny tid, när laga förfall visas. 24 § andra stycket är likalydande

med 23 § första stycket, 25 § med 24 § i det remitterade förslaget;

26 § återgiver dess 25 § med uteslutande av vad denna innehöll om ingivande

av bevis om fullgjord nedsättning.

Skulle part, efter det missnöje anmälts, icke fullfölja talan, bör han

lika litet som en part, vilken i högsta domstolen återkallar sina där framställda

yrkanden, äga rätt att återtaga nedsatt fullföljdsavgift. Däremot bör

han, om icke heller motparten inställer sig i nedre justitierevisionen eller

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

om tillstädeskommen motpart ej skulle inom den i 34 § föreskrivna tid

begära ersättning för sin kostnad, äga rätt att återfå nedsatt kostnadsersättning.

Härom torde, på särskild ansökan, den myndighet kunna förordna,

hos vilken beloppet nedsatts. Den i 43 § tredje stycket intagna

bestämmelsen, att högsta domstolen förordnar, av vilkendera parten sådant

belopp må lyftas, avser nämligen allenast det fall, att högsta domstolen

har att meddela utslag antingen i själva målet eller på ansökan, som i

34 § sägs.

29 och 32 §§.

I anledning av lagrådets hemställan, att dispensavdelningen ej måtte

besväras med att lämna föreskrifter rörande sättet för delgivning av beslut,

varigenom tillstånd till talans fullföljande meddelas, har andra punkten i

29 § ersatts med ett nytt stycke, innehållande en hänvisning, liknande

den i första stycket förekommande, till de paragrafer i 27 kap. rättegångsbalken,

som handla om delgivning av i hovrätt anförda besvär. Det har

icke synts erforderligt att från delgivningsförfarandet i besvärsmål stadga

undantag för någon annan bestämmelse än den i 27 kap. 8 § förekommande,

att underlåtenhet att återställa de kommunicerade handlingarna

eller avskrift därav skall medföra talans förlust. Då i nedre justitierevisionen

alltid finnes ett konceptexemplar av det kommunicerade beslutet,

torde nämligen parts underlåtenhet att återställa detta ej böra hava en

dylik påföljd.

I anslutning till dessa ändi-ingar i den föreslagna lagtexten hava

ock i 32 § första stycket införts bestämmelser, motsvarande stadgandena

i 27 kap. 10 §, rörande den tid, inom vilken svaranden efter erhållen del

av beslutet har att inställa sig i nedre justitierevisionen.

Promulgationsbestämmelsen.

Lagrådet har icke funnit något förtydligande av 103 § i lagen den

23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes vara behövligt

för utmärkande av att de föreslagna nya bestämmelserna rörande fullföljd

av talan mot allmän hovrätts utslag jämväl skola äga tillämpning å mål,

avdömda av krigsöverdomstol, samt hemställt, att stadgande därom, att sagda

bestämmelser skola bliva tillämpliga å sådana mål först från och med den

1 januari 1916, måtte inflyta i promulgationsbestämmelsen till lagen om

ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Då av en dylik ändring i promulgationsbestämmelsen ju med tydlighet

skulle framgå detsamma, som med den föreslagna ändringen av ovannämnda

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4. 119

103 § åsyftats, har berörda bestämmelse ändrats i enlighet med lagrådets

hemställan.

49 och 230 §§ utsökningslagen.

Såsom följd av den förut berörda ändringen i den föreslagna 17 §

av 30 kap. rättegångsbalken hava i förslaget till lag om ändrad lydelse

av 49 och 230 §§ utsökningslagen de i andra stycket av 49 § förekommande

orden »eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen»

kunnat uteslutas, en ändring, varpå det föreslagna stadgandet enbart vunnit

i följdriktighet.

I anledning av lagrådets första anmärkning vid 230 § har till förekommande

av den missuppfattning, att de föreslagna stadgaridena i ll§av

30 kap. rättegångsbalken skulle kunna tillämpas på utsökningsmål angående

kvarstad, skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd, orden

»mål, som från underrätt fullföljts genom besvär» utbytts mot »mål, som

fullföljts genom besvär över underrätts slutliga utslag». Jämväl övriga

av lagrådet framställda anmärkningar mot avfattningen av förevarande

paragraf hava iakttagits.

Efter att hava anmärkt, att förutom de ändringar, om vilka ovan

talats, även vissa rent redaktionella jämkningar i förslagen vidtagits, uppläste

departementschefen i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen, samt

3) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar;
och

hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt §

87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga ledamöter

instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla;

och skulle proposition av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. LU 1915:37 Lagutskottets memorial Nr 37 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1915:63 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad ly s. 1 i texten
  3. LU 1915:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 4.9 oc s. 1 i texten