Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående utsyning å viss skog inom Västerlottens och Norrlottens läns lappmarker med flera områden

1915-02-12 · 91 sidor, varav 89 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 89 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:69, Med förslag till förordning angående utsyning å viss skog inom Västerlottens och Norrlottens läns lappmarker med flera områden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

1

t

Nr 69.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning angående utsyning å viss skog inom Västerlottens

och Norrlottens läns lappmarker med flera områden;

given Stockholms slott den 12 februari 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till förordning angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

2

Förslag

till

Förordning angående utsyning ä viss skog inom Yästerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1 §•

A följande fastigheter, nämligen:

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom avvittrade delar av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

samt inom Särna socken med Idre kapellag av Kopparbergs

län, allmännings- och husbehovsskogar dock undantagna;

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen

den 29 juni 1S66 angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län;

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i

skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående dispositionen

av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare

sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen

den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter

om åsättande av grundskatt m. ro.; samt

4) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman

och krononybyggen under åborätt,

skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten

över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning

stadgas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

3

2 §•

Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens oundgängliga

husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogstjänsteman.

Vad nu är stadgat gälle jämväl lövträd ovan odlingsgränsen.

3 §•

Utsyning verkställes enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas

av vederbörande jägmästare på fastighetsägarens eller åbons begäran

eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats

av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren

godkännas av domänstyrelsen.

Av jägmästare upprättad plan skall, så snart ske kan, tillställas

sökanden.

Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje fastighet, där ej

domänstyrelsen, efter framställning av den, som äger eller med åborätt

innehar närbelägna fastigheter, förordnat, att skogen därå tills vidare

skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan.

5 §. -

Avverkningsplan skall avse viss tid och grundas på undersökning

av skogen. Planen skall så upprättas, att skogsägarens ekonomiska

intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens

krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad

skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.

Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd

eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,

skall i avverkningsplanen behandlas för sig.

Närmare föreskrifter för skogstjänstemännen rörande avverkningsplanen

och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

6 §•

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande jägmästare;

och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen

och stämpla det utsynade virket.

_ Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom förrättningsmannens

försorg meddelas sökanden genom brev, som skall

med posten avsändas senast fjorton dagar före förrättningen.

7 §•

Utsyning verkställes för en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens

prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,

att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år.

Fråga om utsyning för längre tid framåt prövas av Konungen.

8 §•

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas

såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.

Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt

märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande

jägmästare.

9 §•

Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han, mot bevis

utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen

Detta skall innehålla uppgift på det utsynade virkesbeloppets storlek

de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som må

hava blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna såsom villkor eller

angivna såsom behövliga, den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av

dylikt slag skola vara vidtagna, ävensom beloppet av den ersättning,

som skall utgå för förrättningen. Har föreskrift lämnats om fröträds

överhållande, skola jämväl dessas antal och växtplats angivas i protokollet.

Protokollet skall förses med besvärshänvisning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

5

10 §.

Vill fastighetsägare eller åbo för skogsmarks uppodling till åker

eller äng fälla skog, göre anmälan därom hos vederbörande jägmästare;

och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i sammanhang

med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning å

den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet

och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshavande

insända instrumentet över undersökningen med uppgift å

den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det

yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden

vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad

antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

jägmästare eller kronobetjent, varefter denne med ärendet vidare

förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen verkställas

av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två andra trovärdiga

män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning i ärendet

till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget yttrande

befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,

meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande

av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande

äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse

om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas jägmästaren

för sökandens förständigande. Vid nästa ordinarie utsyning eller tidigare,

om sökanden det begär och vill stå kostnaden, skall skogen å det med

ansökningen avsedda området genom jägmästarens försorg stämplas.

Vad sålunda stämplats skall avräknas vid utsyning i övrigt å fastigheten.

11 §•

Den, som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare

pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande

av kontroll över avverkningen meddelas av jägmästaren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

12 §.

För utsyning och stämpling samt jämlikt 10 § verkställd undersökning

skall sökanden till statsverket gälda gottgörelse enligt grunder,

som bestämmas av Konungen.

Vid nu nämnda förrättningar ävensom vid upprättande av avverkningsplan

skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

13 §.

Ändring i avverkningsplan, upprättad av jägmästare, må sökas

genom besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å

sextionde dagen från den dag, planen blev fastighetsägaren eller åbon

tillställd.

Den med jägmästares beslut i annat ärende missnöjde må däröver

föra klagan genom besvär hos vederbörande överjägmästare före

klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av

beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos

domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från den dag,

klaganden erhöll del av samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen

föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del

av samma beslut.

14 §.

Sker avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade föreskrifter,

vare straffet böter från och med tjugufem till och med fem hundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen

eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas

i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som

låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp,

motsvarande virkets värde.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning

i strid mot denna förordnings föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

fälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket

samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning

efter ty här förut är sagt.

Förbrytelse mot 11 § straffes med böter från och med tio till och

med ett hundra kronor.

15 §.

Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, men rätt

att utföra åtal äge endast kronobetjänte och tjänstemän vid skogsstaten.

Har någon av betjänte vid skogsstaten gjort beslag, skall lian, så snart

ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom bos någon

av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

16 §.

Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fäll virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som

äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst

åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

17 §•

Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom genom försäljningav

förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 14 § utdömd

ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att eu fjärde
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Majds Nåd. Proposition Nr 69.

del tillfaller åklagaren och tre fjärdedelar kronan; dock att, där någon

av betjänte vid skogsstaten verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman

nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om

sådana medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

18 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill

någon på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt

allmänna strafflagen.

19 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna förordning skola lapparna

bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916; dock att för

fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens

trädande i kraft, årliga avverkningsbeloppet ej må sättas högre än på

grund av hittills tillämpade regler skolat ske, där ej mellan fastighetsägaren

eller åbon, å ena, och avverkningsrättsinnehavaren, å andra sidan,

annorlunda överenskommits. Ej heller verkar denna förordning rubbning

i bestämmelser om utsyning, vilka av skogsstatens tjänstemän

meddelats enligt förut gällande föreskrifter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

9

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde.

I 8 § av stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens

och Norrbottens läus lappmarker föreskrives, att hemman och

nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehov

utan ock till avsalu; dock att ägare av frälse- och skattehemman

samt lägenheter ej må över den vid avvittring tilldelade skogen äga

vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1 § av förordningen den 29 juni

1866 är ägare av däri omförmälda hemman förunnad. Denna föreskrift

angående dispositionsrätten över skogen, vilken fortfarande gäller, äger

tillämplighet å alla frälse- och skattehemman samt lägenheter inom de

delar av lappmarkerna, som undergått avvittring, allenast med undantag

av några få, i administrativ väg till Västerbottens län från Västernorrlands

och Jämtlands län överflyttade fastigheter samt ett redan år

1805 avvittrat hemman i Åsele socken.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.)

Inledning.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Nämnda förordning av den 29 juni 1866 innehåller bestämmelser

angående dispositionsrätten över skogen å sådana skattehemman i Norrland

och Kopparbergs län, som uppkommit av nybyggen, vilka efter den 29 juni

1866 från kronan upplåtits, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka

föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda.

Bestämmelsernas innebörd är i huvudsak följande: Å skatte
hemman,

som uppkommer av sådant nybygge, varom nu nämnts, äger

skatteman ej annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån må

dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och

dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman

fritt taga eller försälja vad därutöver kan med bevarande för framtiden

av skogens bestånd årligen avverkas. Vill ägare av nu ifrågavarande

skattehemman för skogsmarks uppodling till åker eller äng å hemmanet

fälla skog utöver husbehovet och den år sav verk ning, som enligt vad

ovan sagts må äga rum, skall han därom göra anmälan hos vederbörande

skogstjänsteman, vilken det åligger att verkställa besiktning å den

uppgivna odlingsmarken samt insända besiktningsinstrumentet jämte

eget yttrande i ärendet till Konungens befallningshavande. Finnes skäl

att för ändamålet medgiva avverkning, skall sistnämnda myndighet för

odlingens fullbordande utsätta viss tid vid lämpligt vite, varefter skogstjänstemannen,

därest avverkning medgivits, i behörig ordning utsynar

och utstämpla!- virket å odlingstrakten, vilket därefter får av hemmansägaren

fritt fällas och användas. Ägare av skattehemman av nu ifrågavarande

slag, vilken överträder den honom enligt förordningen tillkommande

rätt över hemmanets skog, straffas såsom för skogsåverkan enligt 24

kapitlet strafflagen. Skogsstatens tjänstemän och betjänte ävensom

kronobetjänte äga lika behörighet att åtala sådan överträdelse och taga

det oloviigen avverkade virket i beslag. Av den behållning, som uppkommer

genom sådant virkes försäljning, njuter beslagaren 20 procent;

återstoden tillfaller skogsplanteringskassan.

Utsyning å de fastigheter, för vilka utsyningstvång, på sätt ovan sägs,

gäller, sker i överensstämmelse med föreskrifterna i fråga om utsyning å

kronohemman. Sådatia föreskrifter innehållas nu i förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894. I

denna förordnings 56 och 58 §§ stadgas huvudsakligen följande: Vederbörande

jägmästare skall efter hos honom gjord anmälan hålla syn å stället

och verkställa utsyning. Därvid må skogen ej hårdare anlitas än med

dess bestånd i framtiden är förenligt, och bör utsyningen helst så inskränkas,

att skogen fortfarande må lämna enahanda årlig tillgång på

träd, som äro till timmer eller bräder användbara; dock att fullmogen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

skog ej så länge må sparas, att den av ålder eller eljest tager skada.

Domänstyrelsen har att meddela skogstjänstemännen nödiga föreskrifter

rörande vad i övrigt bör iakttagas vid dylika förrättningar.

Enligt kungörelsen den 11 december 1903 angående avgäld för

utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen, vilken tillkommit

utan riksdagens medverkan, samt skrivelsen till domänstyrelsen den 22

december 1905 utgår utsyningsavgift i fråga om större virke efter

dettas dimensioner och i fråga om mindre virke efter kubikmassan sålunda:

för varje timmerträd, som 1.5 meter från marken håller, barken

inberäknad, minst 30 centimeter i genomskärning, med 5 öre; för varje

timmerträd, som ej uppnår sist nämnda mått men håller minst 20 centimeter

i genomskärning, med 2.5 öre; samt för annat utsynat virke med

2.5 öre för en kubikmeter fast mått; dock att, där utsyning avser avtorkad,

död skog eller virke å skog, belägen ovanför den i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlings- och fjällgränsen,

synekostnad skall utgå med allenast hälften av dessa belopp.

Utsyningsavgiften betalas till statsverket. I fråga om ersättning till

förrättningsman för ovan omförmäld besiktning å uppgiven odlingsmark

skils i brevet till skogsstyrelsen den 20 april 1883.

Angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker meddelades ytterligare föreskrifter genom kungörelsen den

5 juni 1909. Enligt denna skall av det skogsanslag, som tillkommer

hemman och nybyggen, viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt

husbehov men återstoden för varje avvittringslag avsättas till allmänning

att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet

med de grunder, som av Konungen bestämmas. Husbehovsskogen skall

utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge (särskild

husbehovsskog); dock att, där i viss trakt hinder möter att utlägga

all den till husbehov avsedda skogsmarken i närheten av inägorna, viss

andel av denna skogsmark skall utläggas gemensamt för två eller flera

brukningsdelar (samfälld husbehovsskog). — Samma den 5 juni utfärdades

lag angående husbehovsskogar inom vissa områden, vilken lag har avseende

å den skog, som vid avvittring inom de områden av Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka Konungens

befallningshavande då ännu icke meddelat avvittringsutslag, komme att

tilldelas hemman, nybyggen eller lägenheter; och innehåller lagen bestämmelser

om hushållningen å nyssnämnda särskilda och samfällda husbehovsskogar.

Något avvittringsutslag på grundval av 1909 års kungörelse har

ännu icke meddelats. Redan före kungörelsens tillkomst har emellertid,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

i överensstämmelse med jordägarnas uttalade önskan, inom sex socknar

i Norrbottens läns lappmark liksom även inom den till kustlandet hörande

Pajala socken med Tärendö och Muonionalusta kapellförsamlingar viss

andel av skogsanslaget avsatts till allmänningar, som äro samfälld egendom,

i vilken varje jordägare har del i förhållande till sin skatt. Allmänningarna,

rörande vilkas förvaltning särskilda brev utfärdats av

Kungl. Maj:t, stå uti allt vad skogshushållningen vidkommer under

skogsstätens vård och förvaltning. För utsyning å allmänningarna

erlägges avgäld till statsverket enligt ovan omförmälda bestämmelser.

Avvittringen i de två nordligaste länen har numera slutförts utom

i den ovan odlingsgränsen belägna delen av Västerbottens län samt i

Karesuando (Enontekis) socken av Norrbottens län ävensom beträffande

överloppsmarker nedom odlingsgränsen i Arjeplogs socken av sistnämnda

län. Å dessa oawittrade områden gälla — såväl för kronohemmans-

och nybyggesåbor som för skatte- och frälsehemmansägare

— 53 och följande §§ i 1894 års allmänna skogsordning. Dessa lagrum

gälla även för kronohemmans- och nybyggesåbor beträffande de områden

i lappmarkerna, som blivit åt dem genom avvittring bestämda och avrösade.

I detta sammanhang är slutligen att anmärka, att enligt skrivelsen

till Konungens befallningshavande i Kopparbergs län den 27

juni 1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Sårna socken

med Idre kapellag jordägarna därstädes icke äga vidsträcktare dispositionsrätt

över den skiftade skogen än enligt 1 § av 1866 års förordning

är ägare av däri omförmälda hemman förunnad, samt att nämnda förordning

även gäller för en del mindre, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker,

om vilka föreskrifter givas i brevet till kammarkollegiet

den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899.

Skyddsskogar finnas icke i lappmarkerna eller i Sårna socken

med Idre kapellag.

Vid olika tillfällen hava försök gjorts att få det i lappmarkerna gällande

utsyningstvånget upphävt.

Sålunda anhöll Norrbottens läns landsting i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 8 oktober 1881, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta

proposition därom, att 1866 års förordning och 8 § i 1873 års avvittringsstadga

måtte, såvitt de rörde Norrbottens län, varda upphävda samt att

den för länets kustland gällande s. k. dimensionslagen av den 29 september

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

1874 måtte förklaras skola tillämpas jämväl i länets lappmark i den

mån avvittringen därstädes fortginge och skattemarken genom fastställda

gränser bleve bestämd. Som skäl för sin framställning anförde landstinget,

att ehuru 1866 års förordning utövat ett välgörande inflytande

på skogsväsendets ordnande i de nordligaste länen, hade likväl åtskilliga

i förordningen förekommande bestämmelser inverkat menligt på odlingens

utveckling i de inre delarna av landet eller lappmarkssocknarna samt

ålagt innehavarna av de i förordningen omförmälda hemman vida tyngre

skattebördor, än som vilade på andra hemman.

I avgivet utlåtande tillstyrkte Konungens befallningshavande i

Norrbottens län den av landstinget gjorda framställningen.

Dåvarande skogsinspektören i Norrbottens distrikt, vilken jämväl

hördes i ärendet, ansåg däremot, att den inskränkning i rätten till

skogens begagnande, som stadgades i 1866 års förordning, verkat välgörande

på hushållningen med skogarna å de därav berörda hemmanen

samt att de kostnader och olägenheter, landstinget ansett vara en följd

av förordningens tillämpning, icke syntes honom nog betydande att påkalla

hela förordningens upphävande, om än tillräckligt stora att möjligen

böra föranleda vissa jämkningar i densamma. I sådant avseende

föreslog skogsinspektören, att odling å skogsmark skulle kunna medgivas

utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande, men efter

syn, som samtidigt med årsutsyningen skulle hållas av skogstjänsteman,

biträdd av två trovärdiga män, med villkor att i syneinstrumentet

stadgades viss tid, inom vilken, vid fastställt vite, odlingen

skulle vara fullbordad. Skogsinspektören erinrade vidare, att den

åt skogstjänstemannen utgående ersättningen icke vore så betungande

som landstinget ansett och att vid de vanliga årsutsyningarna, då

endast ett mindre antal träd för varje hemmans skog utsynades, någon

oskälig inkomst för förrättaingsmannen ej uppstode. Då åter i följd av

eld eller annan skada eller för odlings skull en mängd mindre stammar

skulle å en liemmansskog utstämplas, kunde väl förrättningsarvodet

härför bliva tryckande och lämna för stor ersättning för förrättningsmannens

arbete. Skogsinspektören ansåg fördenskull, att i detta senare

fall ersättningen för förrättningen skulle lämpligen kunna nedsättas.

Landstingets framställning om upphävande av 8 § i 1873 års avvittringsstadga

och tillämpning i dess ställe inom lappmarken av den för Norrbottens

läns kustland gällande dimensionslagen avstyrktes av skogsinspektören.

I likhet mod skogsinspektören avstyrkte skogsstyrelsen i utlåtande

den 27 mars 1882 landstingets framställning, under uttalande, att bifall

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

till densamma skulle Lava till omedelbar följd skatteskogarnas snara uthuggning

intill de små virkesdimensioner, som bestämdes i dimensionslagen.

Styrelsen avstyrkte även förslaget att med prövning av ansökning

om skogsmarks uppodling till åker eller äng å nu ifrågavarande hemman

skulle förhållas på sätt skogsinspektören ifrågasatt. Däremot föreslog

styrelsen en nedsättning i det vederbörande förrättniDgsman då tillkommande

arvode.

Landstingets hemställan föranledde icke någon annan slutlig åtgärd,

än att Kungl. Maj:t i skrivelse den 26 maj 1882 förordnade, att utsyningsavgiften

skulle på visst i skrivelsen närmare angivet sätt nedsättas.

Efter motion vid 1888 års landsting i Västerbottens län gjorde

landstinget hemställan hos Kungl. Maj:t om utstämplingstvångets upphävande

i länets avvittrade lappmarker och om dimensionslagens tilllämpning

därstädes; Kungl. Maj:t lät emellertid med frågan bero.

Vid 1889 och 1894 års riksdagar väcktes motioner i samma syfte.

I den tidigare motionen anfördes: Skogsmarkernas i lappmarken ofantliga

areal gjorde det omöjligt för den fåtaliga jägeribetjäningen att

skaffa sig noggrann kännedom om den till vart hemman hörande skog,

helst som jägeribetjäningen i främsta rummet måste ägna sin uppmärksamhet

åt de vidsträckta kronoparkeruas vård och skötsel. Utstämplingen

verkställdes därför ofta så att säga på måfå i de skogar, vilka ägarna icke

låtit vederbörande revir förvaltare mot särskild — ofta dryg — ersättning

uppskatta. Följden härav bleve den, att ung, i full växtkraft varande

skog utstämplades, under det att mogen och övermogen skog lämnades

kvar att ruttna bort och förhindra återväxten. På dessa grunder och

med anledning av framställningar, som gjorts till motionären såväl från

hela kommuner som från ett stort antal hemmansägare inom lappmarkerna,

hemställdes om införande av dimensionsprincipen därstädes. —

Motionen vann icke riksdagens bifall.

I den senare motionen yttrades i huvudsak följande: Erfarenheten

hade visat, hurusom utstämplingstvånget innebure en fara för hemmanens

övergång till trävarubolagen; sågverksägarna hade sålunda i

1866 års förordning en mäktig bundsförvant till sitt utvidgningsbegär.

Motionären ville särskilt åberopa en av docenten Bovallius författad

tidningsartikel under rubriken »Lappmarkslagen och dess verkningar»,

vari framhölles, att lagen icke fyllt någon av de uppgifter, för vilka

den tillkommit. Beträdande först lagens uppgift att skydda lappmarksskogarna

i deras egenskap av stormkappa för det nedre landet, erinrades, att

det visserligen funnes delar av lappmarksskogarna, som kunde och borde

tjänstgöra som skydd för nedanför liggande såväl skogar som odlade

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

bygder, men att dessa skogar till allra största delen läge ovanför den s. k.

kulturgränsen, vilken avskure de lappländska fjälltrakterna från den öster

om dem liggande, i allt väsentligt med kustlandet likställda delen av

lappmarkerna. De ovanför kulturgränsen belägna skogarna vore till

största delen statens egendom och kunde därför utan vidare skötas så, att

de kunde lämna det erforderliga skyddet mot stormarna. Beträffande en

annan uppgift för lappmarkslagen, eller att förskaffa skogarna en rationell

vård, anmärktes, att det förmynderskap, som staten genom lappmarkslagen

åtagit sig, långt ifrån att hava visat sig välgörande tvärt om

verkat skadligt för en rationell skogsvård. Oaktat lagen tillämpats i

över 20 år, trodde författaren, att en opartisk granskare icke skulle

kunna uppgiva många ställen, där något som helst tecken till rationell

skogsvård kunde iakttagas. Författaren påpekade vidare, att det även

med avseende på den mogna skogen vore av stor vikt att kunna avverka

mera skog under den tid, då konjunkturerna vore goda, och mindre

kvantitet under tryckta tider; detta vore med de hushållningsplaner,

som nu uppgjordes, omöjligt, då enligt dessa ett lika stort antal av de

mogna träden fördelades på varje år av den 40—60-åriga blädningstiden;

en förändring till det bättre vore ej tänkbar med bibehållande av utsyningstvånget.

Vidkommande slutligen ett tredje motiv för lappmarkslagen,

eller att reglera böndernas ekonomi och åt dem bevara deras

hemman, erinrades, att sågverksbolagen köpt hemman i större utsträckning

inom lappmarkerna än inom övriga delar av Norrland, ehuru likväl

hemmansköp inom sistnämnda delar börjat vida tidigare. Under åberopande

av vad Bovallius anfört ville motionären framhålla, att enligt

hans förmenande lappmarkslagens snara upphävande vore en nödvändighet

för att vidmakthålla den svenska trävaruindustriens nuvarande predominerande

ställning i världsmarknaden, samt föreslog, att lappmarkslagen

utbyttes mot en dimensionslag. Härigenom skulle hemmansägaren förhindras

att skövla sin skog, men å andra sidan kunna tillgodogöra sig

den mogna skogen.

Det tillfälliga utskott, som behandlade ifrågavarande motion, ansåg,

att ehuru skogsförhållandena inom lappmarkerna i vissa avseenden lämnade

anledning till anmärkning, vore dock olägenheterna icke av den

betydenhet, motionären framhållit; skogsområdena inom lappmarkerna

hade nyligen blivit tillträdda och det kunde icke rimligtvis begäras, att

förhållandena hunnit fullständigt ordnas på den korta tid, som förflutit

efter tillträdet. Utskottet framhöll vidare, att enär, enligt dess förmenande,

utsyningstvånget å ena sidan vore ett nödvändigt korrektiv

mot en brådstörtad överavverkning i lappmarkerna men å andra sidan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

medgåve avverkning av träd av vilken dimension som helst, där ett sådant

borde till följd av ålder eller beskaffenhet eller för återväxten borttagas,

vore motionärens anmärkningar icke av den beskaffenhet, att de

borde föranleda till något riksdagens uttalande. Utskottet hemställde

därför, att motionen ej måtte bifallas; och första kammaren, där motionen

väckts, biföll utskottets hemställan.

I helt annan riktning än de hemställanden och motioner, för vilka

nu redogjorts, gick eu vid 1908 års riksdag väckt motion i ämnet. I

denna föreslogs, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om

undersökning ur olika synpunkter rörande de till lappmarksbefolkningen

donerade statsskogarnas vård och brukande samt förslag till lagstiftning

och eventuellt även andra åtgärder för upprätthållande av dessa

skogars vid avvittringen avsedda ändamål.» I motionen framhöllos de

olika sätt, på vilka man sökte kringgå 1866 års förordning: ett mycket

praktiserat sätt vore att i tid och otid begära laga skifte, varvid med

stöd av skiftesstadgan omfattande utsyningar av s. k. likvidskog erhöllos

utan hänsyn till skogens bestånd. Den i motionen såsom vanligast

framhållna metoden för förordningens kringgående vore att mellan

de ordinarie utsyningarna och utan avräkning å dem förskaffa sig extra

utsyning av s. k. »skadad skog», därvid tolkningen av begreppet skadad

skog lämnade utrymme för stor godtycklighet och frikostighet. I en

tilläggsmotion vände sig motionären, bland annat, även mot de s. k.

förskottsutsyningarna, under uttalande, att dylika icke borde medgivas

annorledes än till förmån för lappmarksbefolkningen samt att, om dylika

ändock beviljades för att understödja eller rädda ett bolags affärer, de

måtte ske på villkor, att befolkningen bereddes annan arbetsförtjänst

i stället för den, som förlorades för de år, utsyningarna erhållits

i förskott.

I utlåtande över motionerna förklarade det utskott, som behandlade

dem, sig visserligen anse deras syftemål behjärtansvärda. Men

under hänvisning till, bland annat, dels den år 1907 tillsatta

Norrländska skogsvård skommittén, F som säkerligen komme att

beakta i vad mån utsyning av skadad skog och förskottsutsyning kunde

anses berättigade och förenliga med rationell skogsvård och uthållighetsbruk

av skogen, dels ock skiftesstadgekommittén, som prövade ståndekogslikvidens

skogsvårdsenliga genomförande och möjligheten av inskränkning

av skiftesvitsordet beträffande skogsmark i syfte att denna

skulle kunna bibehållas oskiftad till hinder för obehöriga spekulanter

och till gagn för bättre skogsvård, framhöll utskottet, hurusom sålunda

en väsentlig del av de åtgärder, som för det dåvarande kunde ifrågakomma

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69. 17

för främjande av motionernas syfte, redan vore föremål för bedömande,

vadan utskottet hemställde om avslag å motionerna; och riksdagen biföll

denna hemställan.

Den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén tillsattes den 5 juli

1907. Dess uppdrag innebar verkställande av utredning angående de

åtgärder, som kunde böra vidtagas för åstadkommande av en rätt vård

av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland

och Dalarna samt upprättande av de förslag, till vilka den verkställda

utredningen kunde föranleda. Till ordförande i kommittén förordnades

hovstallmästaren G. Tamm samt till ledamöter f. d. byråchefen E. G.

Kinberg, ledamoten av riksdagens första kammare auditören A. H. Fahlén,

ledamoten av riksdagens andra kammare D. Persson i Tällberg, jägmästaren,

numera överjägmästaren P. O. Welander och dåvarande skogschefen,

extra jägmästaren N. G. Ringstrand. Sedan Persson på begäran

entledigats från förordnandet, erhöll ledamoten av riksdagens andra

kammare A. Wiklund i Brattfors den 22 maj 1908 förordnande att i

Perssons ställe vara ledamot i kommittén.

Kommitténs slutliga betänkande, som avgavs den 16 mars 1912,

innehåller, bland annat, följande

Förslag

till

lag angående utsyning å enskildas skogar i Yästerbottens

och Norrbottens läns lappmarker.

1 §•

I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd

avverkas annat än efter utsyning och stämpling, ej heller lövträd

ovan odlingsgränsen utan efter tillstånd av vederbörande skogstjänsteman,

dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för hemmansägare

att, utom i fall som i 10 § sägs, från hemmanets skog fritt taga

vad till dess husbehov tarvas ävensom stubbar och rötter för tjärbränning.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 60 höft. (Nr 69.) 3

Norrländska

skogsvårdskommitténs

förslag till

ntsymngslag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

2 §•

Utsyning verkställes enligt en för viss tid upprättad avverkningsplau.

Sådan plan skall vara grundad på en undersökning om skogens

tillstånd och avpassad efter ortsförhållandena ävensom avse skogens

framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning; och bör

därvid tillses såväl att träd icke må så länge sparas, att de taga skada,

som ock att skogsvården ej tillbakasättes.

Vid upprättande av dylik plan skola sådana områden, där i följd

av markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter

naturlig återväxt icke är möjlig, avskiljas samt behandlas för sig;

och må erhållande av utsyning å dylikt område göras beroende av att

trygghet vinnes för vidtagande av erfordeiliga åtgärder för återväxt därå.

3 §•

Avverkniugsplan skall antingen upprättas av vederbörande skogstjänsteman

på hemmansägarens begäran eller ock, där den genom hemmansägarens

egen försorg upprättats av annan sakkunnig person, vara

i vederbörlig ordning granskad och godkänd i jordbruksdepartementets

skogskontor. Fastställd plan skall tillställas hemmansägaren så snart

ske kan.

Närmare föreskrifter för skogs tjänstemännen i fråga om vad

beträffande avverkningsplaner och utsyningar är att iakttaga meddelas

av Konungen.

4 §•

Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje hemman eller

hemmansdel; dock må på Konungens prövning ankomma att, när särskilda

skäl därtill äro, på framställning av ägaren medgiva, att närbelägna

skogar må sammanföras under gemensam avverkningsplan. Har

så skeft, skall planen gälla även mot ny ägare.

5 §•

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsingenjör,

vilken det därefter åligger att såvitt möjligt inom den 1 nästföljande

oktober, där ej laga hinder möter, verkställa utsyning och stämpling.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

19

6 §•

Tiden för utsyning skall genom skogsingenjörens försorg kungöras

i vederbörande kyrka minst fjorton dagar förut. Skola flera sådana

förrättningar under året verkställas inom samma socken, bör i kungörelsen

angivas tiden och stället för den förrättning, som är avsedd

att först taga sin början, samt för övriga förrättningar den ordning,

vari de komma att företagas.

7 §•

Utsyning verkställes för en tid av tre år i sänder; dock må på

Konungens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,

att utsyning må ske för längre tid framåt än tre år.

8 §•

Hantlangning, som erfordras för uppskattning av skogen eller

vid utsyning, skall, därest sökanden icke tillhandahåller densamma, av

honom bekostas.

9 §■

Vid utsyningsförrättning skall förrättningsmannen, innan han från

stället avreser, mot bevis, men utan lösen, tillställa sökanden eller hans

ombud protokoll över förrättningen, vilket skall innehålla uppgift på

utsynade virkesbeloppets storlek samt besvärshänvisning ävensom, i

förekommande fall, den ersättning, som för förrättningen skall utgå.

10 §.

Har i protokoll över utsyning föreskrift lämnats, att vissa träd

å utsyningstrakten skola överhållas såsom fröträd, må desamma, där

de blivit genom skogstjänstemans försorg tydligt utmärkta, icke avverkas

utan efter tillstånd av vederbörande skogsingenjör.

11 §•

I protokoll över utsyning böra även angivas de åtgärder, som i

och för främjande av återväxt å hyggestrakten anses önskvärda.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.

Angående understöd av skogsvårdsmedel för dylika eller andra

skogsvård såtgärder samt skogs vårdsstyrelses befattning med skogsmedlens

förvaltning och fördelning m. m. är särskilt stadgat.

12 §.

Vill ägare erhålla tillstånd att för skogsmarks uppodling till åker

eller äng fälla skog annat än för hemmanets oundgängliga husbehov,

göre därom anmälan hos vederbörande skogsingenjör, vilken det åligger

att vid därefter skeende utsyning å hemmanet verkställa besiktning å

den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet

och tjänlighet till odling samt därefter till skogsvårdsstyrelsen

insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses för

odlingens fullbordande erforderlig, jämte det yttrande i övrigt, vartill

besiktningen kan föranleda. Önskar ägaren att utan avbidande av utsyningsförrättning

vinna handläggning av ärendet, äge han på egen

bekostnad antingen för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd

av vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt, varefter denne med

ärendet vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta odlingsmarken

besiktigas av två trovärdiga män samt insända deras över besiktningen

avgivna intyg jämte ansökning i ärendet till endera av nämnda

tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till

skogsvårdsstyrelsens prövning.

Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara av

beskaffenhet, att avverkning av virke till fritt förfogande bör medgivas,

meddele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande av viss tid,

inom vilken odlingen skall vara fullbordad, skolande underrättelse om

styrelsens beslut i ärendet meddelas skogsingenj ören för ägarens förständigande.

Sedermera har skogsingenj ören att vid nästa ordinarie

utsyning eller tidigare, om ägaren det begär och vill därför vidkännas

kostnaden, i behörig ordning utstämpla virket å odlingstrakten, vilket

härefter må av ägaren fritt fällas och användas. Vad sålunda utstämplats

skall avräknas vid utsyning i övrigt för hemmanet.

13 §.

Den, som avverkar utsynat virke, skall vara pliktig ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen

av skogsingenj ören meddelats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

21

14 §-

Deri, som vill för annat ändamål än till hemmanets husbehov avverka

lövträd nedom odlingsgränsen, skall, innan sådan avverkning sker,

därom underrätta vederbörande skogsingenjör.

15 §.

Ändring uti av skogsingenjör upprättad awerkningsplan sökes hos

vederbörande skogsinspektör genom besvär innan klockan tolv å sextionde

dagen från det planen blivit hemmansägaren tillställd.

Den med skogsingcnjörs beslut i övrigt missnöjde må däröver

föra klagan genom besvär bos vederbörande skogsinspektör innan klockan

tolv å trettionde dagen från det han erhållit del av beslutet.

Mot beslut av skogsinspektör föres talan genom underdåniga besvär,

som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan klockan tolv

å trettionde dagen från det klaganden fält del av samma beslut.

16 §.

1 mom* Sker avverkning i strid mot de i denna lag meddelade

föreskrifter, vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader,

och skall det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det

är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och

dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa

avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande

värdet av samma virke.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat icke

vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning

i strid mot denna lags föreskrifter tillika missbrukat sin rätt

i samfälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade

virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning

efter ty här förut är sagt.

2 mom. För annan överträdelse av de enligt denna lag meddelade

föreskrifter vare straffet böter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

17 §.

1 mom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,

tillkommer allmän åklagare samt skogsingenjör och tillsyningsman, var

inom sitt tjänstgoringsområde, men rättighet att utföra åtal äge endast

allmän åklagare och skogsingenjör, och skall förty annan, som gjort

beslag, därom så snart ske kan göra anmälan hos allmän åklagare eller

skogsingenjör.

2 mom. Sedan beslag ägt rum, skall, vid äventyr att beslaget

eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet underställas

prövning av domstolen i den ort, där beslaget skett, genom

instämmande av virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren känd

eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos domstolen

eller domaren, för vilken senare händelse av domstolen eller

domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande

föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen å

den allmänna rättegångsdag, som infäller näst efter en månad från

kungörelsens dag, ävensom meddelande att rätten då vill, utan hinder

av virkesägarens utevaro, till prövning upptaga fragan om beslagets

giltighet och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse

skall genom åklagarens försorg befordras till uppläsande i kyrkan i

den församling, där beslaget skett, samt införas uti minst en av ortens

tidningar.

3 mom. Försäljning av beslagtaget virke må ej ske, innan frågan

om beslagets giltighet slutligen prövats, där ej virkesägaren begär, att

försäljningen det oaktat skall äga rum eller överexekutor på anmälan

av åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för

handen eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än

skäligt är, därom förordnar.

Närmare bestämmelser om sättet för försäljning av beslagtaget

virke meddelas av Konungen.

4 mom. Försäljes beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,

skall, intill dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman

nedsättas hos Konungens befallningshavande i länet, och vare

om insättning av sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen

sägs.

18 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvardskassa.

Genom försäljning av beslagtaget virke uppkommen behållning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

23

ävensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 16 § fördelas

sålunda, att en tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt två tredjedelar

åklagaren, dock att, där annan behörig person verkställt beslaget, denne

skall av åklagarandelen undfå hälften.

19 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon på grund

av denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

20 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl för enskildas

skogar inom Sårna socken med Idre kapellag av Kopparbergs

län ävensom för skogar till sådana skattehemman i de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som icke tillhöra lappmarkerna, samt i

Västernorrlands och Jämtlands län, vilka i fråga om dispositionsrätten

öv<-r skogen äro underkastade inskränkningar jämlikt kungl. förordningen

den 29 juni 1866.

21 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag skola lapparna vara

såsom hittills berättigade att, i den mån för utövande av dem tillkommande

betesrätt å skogsmark är nödigt, till hushållsbehov begagna skogen.

Förutom ovan intagna förslag till utsyningslag har kommittén -■indra förslag

framlagt förslag till lag angående tillsyn å samt vård av enskildas av kommittenskogar

inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej

tillhöra lappmarken, avsedd att ersätta den nuvarande så kallade dimensionslagen

Till detta förslag torde jag senare i dag få återkomma.

Därjämte har kommitténs majoritet — bestående av ordföranden

samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand — i betänkandet framlagt

följande förslag:

att förordningen om skogsvårdsavgiftx) måtte förklaras skola gälla

även för Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna socken med Idre

kapellag;

‘) Numera förordningen den It oktober 1912.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

att i stället de i kungörelsen den 11 december 1903 angivna avgifter

för utsyning måtte upphöra att utgå, när utsyningsförrättningen

avsåge hemman i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker eller

Sårna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län och verkställdes åt

ägare av sådant hemman liksom ock då förrättningen verkställdes å sådan

allmänning inom Västerbottens eller Norrbottens län, för vilken funnes

anställd av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare;

att beträffande Västerbottens och Norrbottens län måtte antagas

ett i betänkandet framlagt förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser

i nämnda två län, enligt vilket förslag inom vartdera av länen

skulle finnas en skogsvårdsstyrelse, vars huvudsakliga uppgift skulle

vara att befrämja den enskilda skogshushållningen och förvalta de medel,

som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflöte till skogsvårdskassan;

samt att förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli

1903 måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även för Sårna socken

med Idre kapellag.

I alla dessa delar hava kommittéledamöterna Ivinberg, Weländer

och Wiklund avgivit gemensam reservation, vari de förorda bibehållande

av utsyningsavgifter och beviljande av särskilt statsanslag till skogsvårdens

främjande i dessa trakter samt avstyrka förslagen om upptagande

av skogsvårdsavgifter ävensom om inrättande av skogsvårdsstyrelser

i Västerbottens och Norrbottens län samt om utsträckande av

Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelses verksamhet till Sårna socken med

Idre kapellag.

De sålunda av kommittémajoriteten framställda förslagen angående

skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter böra enligt min .mening icke

för närvarande upptagas till prövning. För att kunna allsidigt bedöma

dessa förslag, angående vilkas lämplighet mycket delade meningar

uttalats icke blott, såsom ovan anförts, inom kommittén utan även i

de över kommittéförslaget angivna utlåtandena, anser jag nämligen, att

de utredningar böra avvaktas, som äro att förvänta dels från kommittén

för omarbetning av 1903 års lag angående vård av enskildas skogai

samt därmed sammanhängande ämnen (den s. k. skogslagstiftningskommittén)

dels ock från sakkunniga för avgivande av betänkande

rörande hushållningen med allmänna skogar inom södra, och mellersta

delarna av riket. Dessa utredningar torde nämligen i viss män kunna

utöva inflytande på nyss nämnda frågor.

Kommittén har vidare framlagt förslag till lag angående allmänmngsskogar

i Västerbottens och Norrbottens län, enligt vilket ^stämpling av

i behörig ordning fastställt avverkningsbelopp skulle ske genom en av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 69.

Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare eller, där sådan icke funnes anställd,

av vederbörande skogsingenjör.

Åven denna fråga torde för närvarande lämpligen böra lämnas å sido.

Därjämte innehåller betänkandet ett utförligt motiverat förslag till

organisation av personalen för utsyningslagens handhavande. Enligt detta

förslag skulle överjägmästarnas, jägmästarnas och kronojägarnas åligganden

med avseende å ifrågavarande skogar överflyttas å respektive

skogsinspektörer, skogsingenjörer och tillsyningsmän samt domänstyrelsens

göromål med avseende å den enskilda skogshushållningen å ifrågavarande

områden överflyttas på ett inom jordbruksdepartementet inrättat

skogskoutor. Mot detta förslag hava reservationer avgivits av Welander

samt i vissa detaljer av Kinberg och Wiklund.

Till detta förslag återkommer jag i annat sammanhang, men vill

redan nu nämna, att förslaget om inrättande av ett skogskontor inom

jordbruksdepartementet icke synes mig nu böra upptagas till prövning.

över kommitténs förslag till utsyningslag hava utlåtanden avgivits

av Konungens befallningshavande, landstingen och hushållningssällskapen

i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Kopparbergs

län, skogsvårdsstyrelserna i de tre sistnämnda länen, överjägmästarna i

Luleå, Skellefteå, Umeå och Gävle—Dala distrikt ävensom den 7 juli 1913

av domänstyrelsen efter överläggning med överjägmästarna. Härjämte har

Svenska trävaruexportföreningen i tre till Kungl. Maj:t inlämnade skrifter

yttrat sig i ämnet; och har domänstyrelsen jämväl häröver avgivit utlåtanden

den 28 januari och den 14 november i.914 samt den 20 januari 1915.

För kommitténs motivering till lagförslaget, reservationerna inom

kommittén mot detsamma, de erinringar, som framställts i utlåtandena,

ävensom trävaruexportföreningens förslag och der huvudsakliga av domänstyrelsens

däröver avgivna yttranden anhåller jag nu att få redogöra.

1 den allmänna motiveringen till förslaget yttras följande:

»Jordägarna i lappmarkerna hava icke samma fria förfogande över

skogskapitalet som i andra landsdelar; de hava allenast tillerkänts den

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 4

Utlåtanden.

Motiveringen,

reservationerna

och

utlåtandena.

Lagens

principer.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

rätt till avkastning av skogen, som denna — efter förutgången, av sakkunnig

tjänsteman hållen sjn på stället — kan anses uthålligt lämna

utöver husbehovet. Härav framgår, att stadgandena angående hushållningen

med förevarande skogar äro av väsentligt olika karaktär mot

all annan skogslagstiftning i vårt land, även däri att de icke innebära

någon inskränkning av förut givna rättigheter, utan äro ett uttryck för

de villkor, under vilka de vanligen mycket betydande skogsanslagen

erhållits. Dessa villkor voro även bestämmande för skogsanslagens storlek.

Det syfte, som ursprungligen avsågs med förevarande skogar,

nämligen att de skulle befordra landets uppodling och bebyggande

genom att bereda befolkningen direkt inkomst av skogens avkastning

samt arbetstillfällen med skogsdrivning vintertiden, finner kommittén

fortfarande vara synnerligen viktigt, och är den omständigheten att

numera betydande delar av ifrågavarande skogar kommit ur den jordbrukande

befolkningens hand icke ägnad att i någon mån förringa

riktigheten av en sådan uppfattning.

Kommittén har såväl under sina resor som även genom inkomna

svar på kommitténs frågeformulär blivit i tillfälle att erfara, hurusom

i dessa trakter råder en mera allmänt utbredd uppfattning om utsyningslagens

nytta för de trakter den avser, men det bar å andra sidan framhållits,

att lagen alltför mycket inskränker den enskildes fria verksamhet

med avseende å skogen. De erfarenheter, som under senare tider vunnits

angående enskildas skogshushållning i övriga delar av landet, giva dock

oförtvdbart vid handen, att den inskränkta dispositionsrätt till skogen, som

sålunda föreskrivits, varit välbetänkt och nödvändig för att åt ifrågavarande

hemman även för framtiden bereda ett erforderligt stöd från skogen.

Ehuru kommittén alltså icke finner något skäl tala för förändring

eller upphävande av den allmänna princip, på vilken nu gällande lagstiftning

för ifrågavarande skogar vilar, eller att desamma skola under

statens uppsikt och kontroll underkastas sådan hushållning, som avser

deras framtida bestånd samt möjligast jämna och värdefulla avkastning,

så har dock kommittén ansett önskvärt, att dessa stadganden finge uttryck

i en särskild lagstiftning rörande enskildas skogar i lappmarkerna

och därmed jämställda skogar. I det förslag till sådan lagstiftning,

som kommittén uppgjort, hava jämväl nu gällande bestämmelser angående

sättet för hushållningens ordnande i viss mån utvecklats, varjämte

tillagts åtskilliga stadganden i ändamål att tillgodose önskemålen såväl

om föryngring efter avverkningarna som ock om återförande av improduktiv

skogsmark till produktiv eller åtminstone förhindrande av utveckling

i motsatt riktning. Klart är emellertid, att i denna lag ej

kunna inrymmas mera speciella föreskrifter, utan böra dessa naturligen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

såsom hittills meddelas från den överordnade myndighet, som har högsta

inseendet över ifrågavarande skogar i vad på statsmyndighet beror.

Rörande de allmänna synpunkter, som för kommittén varit vägledande

vid lagförslagets utarbetande, tillåter sig kommittén att här

anföra följande.

Till en början anser sig kommittén böra uttala, att den rätt till

bestämmande av skogsavkastningens storlek samt till utstämpling av all

skog för avsalu, som staten hittills förbehållit sig och fortfarande bör

äga, även måste anses innebära en förpliktelse från det allmännas sida

att låta på sådant sätt utföra skogsuppskattning, awerkningsberäkning

och utsyning, att skogsägaren tillförsäkras all den avkastning, som

skogen under rådande förhållanden förmår uthålligt lämna.

Beträffande det sätt, varpå denna angelägenhet lämpligast bör

ordnas, vill kommittén framhålla såsom sin mening, att en ändring bör

ske uti nu praktiserade systemet, enligt vilket åt det centrala ämbetsverket,

domänstyrelsen, överlåtits att i form av föreskrifter för skogstjänstemännen

utfärda nästan alla bestämmelser rörande ovannämnda

viktiga förrättningar. Den enskilde skogsägaren får härigenom icke

kännedom om vad han kan hava rätt att fordra av vederbörande tjänsteman,

t. ex. i fråga om skogens uppskattning in. m., varjämte föreskrifterna

kunna hastigt förändras och bliva beroende av personliga åsikter

hos vederbörande ämbetsmän. Det ligger visserligen i sakens natur, att

större delen av hithörande bestämmelser äro av sä detaljerad och fackmässig

art, att de icke lämpligen kunna inrymmas i lag, men å andra

sidan torde vara tydligt, att nu gällande stadganden, vilka huvudsakligen

blott innehålla, att syn skall hållas på skogen innan utsyning

verkställes, varvid skall tillses, att skogens framtida bestånd och tillgången

på timmerdugliga träd bevaras samt att skogen ej får överhållas

så länge, att den tager skada, äro alltför ofullständiga och icke

motsvara nuvarande krav på en ordnad skogshushållning. Vid den tidpunkt,

då 1866 års förordning och 1873 års avvittringsstadga utfärdades,

var för dessa trakter ett ordnat skogsbruk knappast möjligt, och några

bestämmelser i denna riktning skulle varit av ringa betydelse. Fölen

stor del av dessa skogar råda dock numera väsentligt förändrade

förhållanden, och hushållningen kan nu inom i lag bestämda gränser i

vida högre grad än förr inriktas på en planmässig och rationell skogsskötsel,

och då bör även uttryck härför givas i lagen, liksom även där böra

angivas de huvudgrunder, efter vilka skogens avkastning skall beräknas.

I vilka avseenden nu gällande stadganden enligt kommitténs uppfattning

kräva förändring skall närmare framgå av följande framställning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Ogynnsamma

omständigheter

och bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Om ock, såsom ovan anförts, de allmänna grunderna för förevarande

lagstiftning äro, i stort sett, riktiga, har likväl behandlingen

av dessa skogar på grund av åtskilliga ogynnsamma omständigheter

varit i flera avseenden långt ifrån tillfredsställande. Övre Norrlands

skogsvårdsförening, vilken i skrivelse till Kungl. Maj:t påpekat en del

bristfälligheter, som enligt föreningens mening vidlådde utsyningslagen

och särskilt sättet för dess tillämpning, har härutinnan anfört bl. a.:

Det saknades ett för lagens rätta handhavande tillräckligt antal tjänstemän.

Skogsstaten hade inom lappmarken den dubbla uppgiften att

dels leda vården av kronoparkerna och dels därjämte utstämpla allt

saluvirke på enskildas skogar. Ett nöjaktigt fullgörande av dessa

åligganden krävde helt säkert vida mer arbete än som rimligtvis

kunde avfordras den nuvarande fåtaliga personalen. Följden bleve att

arbetet förytligades, så att varken statens eller enskildas skogar finge

en vård, som ens närmelsevis motsvarade de värden, vilka de representerade.

Denna ytlighet framträdde särskilt skarpt å privatskogarna,

där stämplingarna vanligtvis utfördes av revirförvaltarnas assistenter,

vilka alltför ofta förflyttades. Härigenom rubbades all slags kontinuitet

i skötseln av dessa skogar. Det vore ej undantag men snarare regel,

att den vart tredje år återkommande stämplingen å en hemmansskog

verkställdes av olika tjänstemän. Under sådana förhållanden vore det

för vederbörande förrättningsman omöjligt att förskaffa sig den personliga

erfarenhet om varje särskild skogs behov av vård, utan vilken ett

framgångsrikt och intresserat arbete vore fullkomligt otänkbart. Hushållningen

med lappmarkshemmnnens dyrbaraste tillgångar komme sålunda

ofta att grundas, ej på kunskap om verkliga förhållanden, utan på det

subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade assistenter, vilka ej

sällan saknade tillräcklig erfarenhet för det dem lämnade uppdraget.

Denna anmärkning gällde mindre själva stämplingen än bestämmandet

av utsyningsbeloppets storlek och, framför allt, valet av stämplingstrakt.

Det inträffade nämligen alltför ofta, att utstämplingen ej bleve förlagd

till den del av skogen, som, skogligt sett, vore i största behov av

avverkning. 1 många fall hade förrättningsmämnen ej före stämplingen

ens besökt den utsyningsberättigade, även om denne bott å hemmanet,

utan han hade verkställt utsvningen, då han på sin färd från ett hemman

till ett annat passerade skogen. I följd härav hade ej heller hemmansägaren

blivit i tillfälle att med sin större lokalkännedom giva förrättningsmannen

den upplysning och ledning, vilken endast kunde vara

till gagn för den sak, som denne tjänade.

Åven om kommittén icke kan i allo bekräfta den sålunda uttalade

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

åsikten att avverkningsbeloppets storlek skulle vara beroende på det

subjektiva omdömet hos tillfälligtvis förordnade assistenter, vilket påstående

motsäges därav att beräkningen av årsavkastningen är bestämd

att ske efter vissa grunder, varigenom givetvis spelrummet för det

subjektiva omdömet i ej ringa mån begränsas, så äro dock de brister,

som förekommit i fråga om avverkniugsberäkningen för hemmansskogarna,

alltför uppenbara för att undgå att väcka särskild uppmärksamhet.

Dessa brister torde enligt kommitténs förmenande hava allra

mest föranletts därav, att avverkningsberäkningarna icke grundats på

en tillräckligt noggrann undersökning av virkesförrådet samt att beräkningssättet

i och för sig icke kunnat i tillräcklig mån anpassas efter

de ofta mycket abnorma skogsförhållanden, som råda för dessa skogar,

samtidigt som det ej lärer kunna med fog bestridas, att skogstjänstemännens

fåtalighet, varigenom arbetet ej sällan måst utföras under

trycket av stor brådska, ävensom assistenternas oupphörliga förflyttningar

och därav härflytande bristande kännedom om skogarna ofta inverkat

menligt på utförandet av de arbeten, som av förevarande lagstiftning

föranletts.

För att avhjälpa anmärkta missförhållanden i organisationshänseende

har ock kommittén föreslagit, att antalet tjänstemän skall ökas,

i det revirförval tama skola helt befrias från bestyret med hemmansskogarna

och detta i stället överlämnas till särskilda statstjänstemän,

skogsingenjörer, vilka skola hava till uppdrag jämväl att meddela skogsägarna

lämpliga råd och anvisningar med avseende å skogsskötsel^ och

anser kommittén en sådan anordning verksam till ernående av ett ökat

samförstånd mellan de enskilda och utsyningsförrättarna. Det torde

även kunna förväntas att, om såsom instans närmast skogsingenjören

sättes särskild tjänsteman, skogsinspektör, vilken skall hava sin uppmärksamhet

uteslutande riktad på de enskilda skogarna, det icke utan

skäl överklagade missförhållandet, att nuvarande andra instansen, överjägmästaren,

ofta nog ej fått tid till nödiga inspektioner rörande första

instansens verksamhet, skall upphöra.

Åven ett par andra omständigheter, som visserligen ej direkt härflyta

från lagens innehåll eller tillämpning, men som dock varit ägnade

att i sina följder motverka lagens syfte och fördenskull synas icke

lämpligen böra här helt lämnas å sido, vill kommittén i detta sammanhang

beröra, nämligen hemmanens alltmera fortgående uppdelning på

flera ägare ävensom skogarnas upplåtande under avverkningsrätt för

längre tid.

Jorddelningarna, såväl laga skiften som i senare tid jämväl hem
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

man sklyvningar, inom de delar av landet utsyningslagen berör hava. i

ej obetydlig grad föranlett, att skogen icke blivit det stöd för jordbruket,

som avsett varit. Förutom att skiftesdelägarna under den tid skiftet

pågått saknat den inkomst av skogen, som eljest skulle kunnat erhållas

genom försäljning av skogsförnödenketer, och i följd härav samt av de

stora kostnaderna för skiftet ej sällan bragts i ekonomiska svårigheter,

hava ståndskogslikviderna ofta föranlett uttagande på en gång av så stor

del av skogskapitalet, att för de särskilda hemmanen lagens grundtanke

måste anses trädd för nära, varjämte utsyningar av s. k. likvidskog, som

vanligen utgått i bestämt antal träd av vissa dimensioner,, icke heller

kunnat utföras efter beståndsvårdens fordringar. Genom en långt driven

utskiftning av skogen har därjämte understundom inträffat, att skogsskiftena

gjorts så oformliga eller blivit av så ringa areal, att ett ordnat

skogsbruk försvårats och i vissa fall knappast varit möjligt, särskilt med

den ojämna åldersklassfördelning, som ofta är rådande i förevarande

trakter. I 1909 års lagstiftning angående avvittring i lappmarkerna

och om husbehovsskogar hava införts bestämmelser, som avse, genom

stadganden om odelbara samfällda skogar, att inom nämnda lagstiftnings

giltighetsområde förhindra uppkomsten i framtiden av alltför små skogshushållningsenheter,

stadganden, som förefalla kommittén väl grundade.

Anda intill senare tid hava utsyningsförfattningarna allmänt tilllämpats

så, att skogsstatstjänstemännen icke ägde vägra att utstämpla

i behörig ordning till ståndskogslikvid bestämda träd, även om de ansett

en sådan utstämpling kunna föranleda till att vederbörande skogs bestånd

för framtiden äventyrades. Gent häremot har emellertid under senaste

åren gjorts gällande önskvärdheten av att endast så stor del av ståndskogslikviden

skulle behöva utstämplas, som kunde avverkas utan att

utsyuingslagens grundprincip, sådan den i författningarna uttalats, bleve

åsidosatt. Såväl ur rättslig synpunkt med hänsyn till villkoren för

sk"gsanslagens åtnjutande som ock av praktiska skäl på grund av de

vådor för lappmarksskogarnas bibehållande, som tillämpning av den

motsatta uppfattningen visat sig medföra, ställer sig kommittén avgjort

på den senare meningens ståndpunkt. Denna har ock på allra sista

tiden vunnit stöd uti 1906—1911 års skiftesstadgekommittés förslag till

lag om skifte av jord §§ 158—161 ävensom därtill hörande motivering,

till vilken kommittén i huvudsak ansluter sig.

De mångåriga avverkningsrätterna hava även haft en ofördelaktig

inverkan på hemmansägarnas ekonomi och därigenom medelbart på skogsvården,

ty av avverkningsrättsinnehavarna har givetvis icke varit att vänta

annat intresse än att utfå den skog, som kunnat tillkomma dem enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

awerkningskontrakt, och av jordägarna, som i de flesta fall avhänt sig

avverkningsrätten mot en jämförelsevis obetydlig ersättning, har man lika

litet kunnat påräkna något livligare intresse för vården av skog, varifrån

icke under lång tid varit att förvänta avsevärd avkastning utöver

husbehovet.

I åtskilliga av de svar, som avgivits till kommittén från ortsbefolkningen,

har ock uttalats, att dylika avverkningsrätter bidragit till

nu rådande mindre tillfredsställande skogsförhållanden.

Allt efter som avvittringen fortgått, hava sådana upplåtelser kommit

till stånd, och desamma besvära ännu för lång tid framåt stora arealer

av utsyningslagens giltighetsområde, särskilt inom lappmarkerna. Till

belysande härav har kommittén, med ledning av skiftesstadgekommitténs

uppgifter härutinnan och upplysningar, hämtade från hos domänstyrelsen

befintliga handlingar rörande under senare år i och för avlösning av

dylika rättigheter medgivna förskottsutsyningar, låtit uppgöra en tabell,

avseende avverkningsrätter, som utlöpa efter den 1 januari 1912.

Enligt denna tabell besväras, med reservation för de arealer, som

utan att förskottsutsyning för avlösningen behövt äga rum blivit från

avverkningsrätt frigjorda, vilka arealer i varje fall torde vara jämförelsevis

obetydliga, hemmanen inom nedanstående revir av dylika rättigheter

sålunda:

inom Norra Lycksele revir .................. 30,731.3 7 har

» Södra » » 74,495.6 2 »

» Åsele » 11,483.7 4 »

» Tåsjö )> 3,010.8 0 »

» Sorsele » 42,585.8 8 »

» Stensele » 51,302.7 4 »

5) Vilhelmina » .................. 19,867.51 »

» Fredrika » 24,592.6 0 )>

» Arjeplogs » 40,509.6 7 »

» Malmesjaurs » 229.9 9 »

» Övre Byske » .................. 3,299.21 »

» Arvidsjaurs » 26,145.2 7 »

y> Norsjö » .................. 45,895.65 »

Summa 374,150.05 har.

Vad som emellertid måhända i ännu högre grad än ovan angivna

förhållanden varit till hinder för en rätt skötsel av dessa skogar torde

dock vara deras karaktär av urskogar samt de ogynnsamma flottnings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

och avsättningsförhållandena. I förstnämnda avseende må särskilt framhållas

svårigheten att åstadkomma en väl ordnad hushållning med den

ojämna fördelning av ung, medelålders och äldre skog, som ofta råder

i dessa trakter och vilken blir mera framträdande, ju mindre hushållsenheten

är.

Uti inkomna yttranden från ortsbefolkningen klagas ganska allmänt

över de dryga flottningskostnaderna. Förnekas må ej heller, att

hitintills ofta nog sagda kostnaders storlek inverkat hämmande på

skogsvården i dessa långt från kusten belägna trakter. Samtidigt må

eimdlertid rättvisligen erkännas, att under senare tid förhållandena härvidlag

avsevärt förbättrats, i vilket avseende särskilt är att bemärka,

hurusom genom ändrade grunder beträffande fördelning av samma kostnader

å (dika virkesslag till förmån för mindrevärdigt virke kunnat beredas

möjligheter för avsättning med fördel av virke, som förut icke

haft saluvärde.

I fråga om avsättningsförhållandena i övrigt gäller för dessa skogar

i huvudsak detsamma som för kronoparkerna i samma trakter: svårigheten

att avsätta smärre dimensioner har orsakat, att nödiga föravverkningar

i yngre bestånd icke kunnat tillgodogöras, varav följden blivit

en på viss dimension grundad avverkningsform, ett förfaringssätt, som

icke varit ägnat att på ett tillfredsställande sätt befordra vare sig föryugringen

eller en rätt beståndsvård.

Till beståndens oregelbundna utglesning har ytterligare bidragit

att icke blott mer eller mindre skadade, utan även så kallade övermogna

timmerträd tidigare (till år 1902) uttagits i form av så kallade extra

avverkningar utan behörig hänsyn till ett uthålligt skogsbruk.

Sistnämnda slag av avverkningar, som under 1890-talet övergingo

större delen av ifrågavarande skogar och icke sällan samma skog flera

gånger, hava dock vant av behovet påkallade för tillgodogörande av

träd, som annars skulle försämrats i värde, men de synas icke alltid

hava utförts på fullt ändamålsenligt sätt och å en del platser, särskilt

i Norrboitens och Kopparbergs län, kommit att omfatta eu alltför betydande

del av det avsättningsbara virkesförrådet.

Härutinnan torde åtskilliga av de svar, som inkommit från skogstjänstemän

på kommitténs fråga: »Hava genom så kallad extra avverkning

eller eljest skadade och övermogna träd uttagits till större omfattning

å hemmansskotrarna och i så fall i vilken omfattning och under

vilken tidsperiod?» vara i viss mån upplysande.

Jägmästaren i Ängeså revir har uppgivit, att genom extra avverkningar

i kanske större omfattning än lämpligt varit under åren

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

1896 till 1901 från de flesta hemmansskogar inom reviret uttagits all

mera skadad och oväxtlig skog.

Jägmästaren i Råneå revir har angivit mängden skadad skog,

som sålunda under tidsperioden 1895—1902 uttagits, till 20 å 30 procent

av skogskapitalet.

Jägmästaren i Bodens revir har anfört, att, enligt under tidsperioden

1895—1903 uppgjorda avverkningsplaner, genom extra avverkning

uttagits det mesta av all grövre skadad och övermogen skog i

reviret.

I Storbackens revir har under åren 1896—1902 sådant uttag skett

i stor omfattning, till 20 å 35 procent av skogskapitalet.

Jägmästaren i Jokkmokks revir har ansett, att å de bolagsskogar

inom reviret, som 1899 och 1900 undergått uppskattning, utstämpling

av skadad och övermogen skog ägt rum i den omfattning, att vissa av

nämnda skogar kunna anses vara ödelagda, detta beroende på att även

mycken frisk skog medtagits i stämplingarna.

I Malmesjaurs revir nttogs i slutet av 1880- och början av 1890- talen övermogen och skadad skog i tämligen stor utsträckning, i vissa

fall till inemot 30 å 50 procent av skogens avsättningsbara virkestillgång.

Jägmästaren i Tåsjö revir har såsom svar å frågan uppgivit, att

från och med år 1895 inom reviret genom extra avverkningar uttagits

497,000 sådana träd, sannolikt motsvarande omkring 300,000 kubikmeter.

För tiden därförut saknades uppgifter.

Jägmästarna i Sårna och Transtrands revir hava uppgivit, att

under tidsperioden 1895—1900 genom extra avverkning uttagits inom

Sårna socken 300,231 träd under 31 centimeter brösthöjdsdiameter ävensom

604,448 träd med 31 centimeter brösthöjdsdiameter och däröver.

I sammanhang härmed hava samma jägmästare upplyst, att den 1

januari 1901 inom socknen återstått ett avsättningsbart skogsförråd av

994,758 träd under 31 centimeter brösthöjdsdiameter ävensom 620,710

träd med 31 centimeter brösthöjdsdiameter och däröver, vadan alltså under

nämnda sex år genom extra avverkningar uttagits inemot 36 procent

av antalet avsättningsbara träd, motsvarande mer än 50 procent av

kubikmassan.

Aven om ovan framhållna svårigheter med avseende på avsättningsförhållanden

m. m. fortfarande äro för handen beträffande avsevärda

delar av lagens giltighetsområde, så hava likvisst för ej obetydliga delar

av samma område förbättrade förhållanden numera inträtt, så att även

smärre dimensioner fått saluvärde. I följd härav har det blivit möjligt

Bihang till riksdagens protokoll, 1915. 1 sand. 60 höft. (Nr 69.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Föreslagna

förändringar.

\

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

att ägna bestånden eu bättre vård under uppväxttiden ävensom att utföra

verksamma föryngringshuggningar, varigenom ordnade beståndsförhållanden

så småningom kunna åstadkommas. Nu finnas sålunda

mångenstädes större förutsättningar för införande av en rätt skogsskötsel

än vid tiden för nu gällande stadgandens tillkomst.

Angående den närmare tillämpningen av utsyningslagen bar domänstyrelsen

föreskrivit, att uppskattningen av virkesförrådet skall ske från

lägsta avsättningsbara dimension med särskiljande av dels friska och

växtliga, dels övermogna och dels skadade träd. Arsavverkningen beräknas

efter normalförrådsformeln på sätt för kronoparker är föreskrivet.

Kan det befaras, att vid en efter denna grund beräknad avverkning skog

av ålder eller annan anledning tager skada, må avverkningen tillfälligt

förhöjas. 1 samband med åtgärder till markens förbättrande och till en

god skogsföryngring må ock sådan tillfällig förhöjning äga rum, där

genom ogynnsamma dräneringsförhållanden eller av andra orsaker skogens

tillväxt i synnerligen hög grad nedsatts. Såsom förutsättning för förhöjning

skall gälla att densamma grundas på undersökning av skogen

och jämväl i övrigt är fullständigt motiverad. Jägmästaren äger bestämma

om dylik förhöjning för den närmast förestående utsyningeu,

men skall frågan om fortsatt tillämpning därav underställas överjägmästarens

prövning.

Med ledning av uppgifter från jägmästarna i lappmarksreviren har

kommittén låtit uppgöra en tabell över virkesutsyningarna åren 1895—

1909 (bil. 12 vid kommitténs betänkande). Av denna tabell framgår, att

årliga medeltalsutsyningen för hektar och revir varierat från 0.2 6 kbm.

(Jukkasjärvi revir) till 1.3 kbm. (Storbackens revir) samt i stort medeltal

uppgått till omkring 0.7 0 kbm. för hektar.

De förändringar, som beträffande nyssnämnda föreskrifter och i

övrigt synas kommittén önskvärda för åstadkommande av eu förbättrad

hushållning med dessa skogar, sammanfalla till väsentlig del med vad

därutinnan föreslagits ifråga om statens skogar.1) Här må därför endast

framhållas följande:

»Fordran på uthållighet för de särskilda hemmansskogarna bör i

huvudsak grundas på samma principer, som uttalats angående kronoparkerna.

Redan den omständigheten att även smärre träd numera

flerstädes hava saluvärde innebäf skäl för att den form, som uthållig
-

’) Se kommitténs betänkande sid. 11 — 142; sammanfattningar sid. 48—49 och

141—142.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

hetskravet nu fått i lagstiftningen, eller att skogarna skola lämna

enahanda årlig tillgång på träd, som äro till timmer eller bräder

användbara, icke längre bör bibehållas. Vid strävandet efter uthållig

avkastning må icke virkesmassan eller trädantalet vara enbart avgörande,

utan bör såsom uthållighetens mål i stället uppställas, att skogens värdeavkastning

skall vara i möjligaste mån jämn. Med sådan utgångspunkt

bliva dimensionerna på de i årsavverkningen ingående träden av mindre

vikt, liksom ock det saknar betydelse, till vilken grad avverkningen

utgöres av huvudavverkning eller föravverkning i yngre bestånd.

Kommittén finner ej heller varken nödigt eller från skogshushållningssynpunkt

lämpligt, att den mogna skogens överhållande för bevarande

av en jämn avkastning skall enbart bestämmas i förhållande till

den tidpunkt, då träden kunna anses börja taga skada, utan bör man

här liksom i fråga om kronans skogar utgå från den avverkning, som

för närvarande med hänsyn till beståndens mognadsålder samt deras

beskaffenhet i övrigt bör uttagas, och må denna avverkningsbara del av

virkesförrådet i allmänhet icke kvarstå längre, än som är nödigt för

att vinna erforderlig jämnhet i avkastningen.

Beträffande den tidrymd, inom vilken den övermogna skogen

borde uttagas, hava uttalanden i riktning mot fastslående av en viss

tid härför gjorts såväl vid skogsvård stör e ningens diskussionsmöten som

ock särskilt uti ett till kommittén avgivet yttrande från Svenska trävaruexportföreningen.

Härutinnan vill kommittén såsom sin mening

anföra, att någon på förhand bestämd generell övergångstid härför icke

kan uppställas, utan att denna fråga bör avgöras i varje särskilt fall

med tanken fästad på lagens ändamål att betrygga skogarnas framtida

bestånd ävensom högsta och möjligast jämna avkastning för ägaren.

I fråga om beräknandet av årsavverkningens storlek vill kommittén

framhålla, förutom att det hittills använda sättet härför är i sig självt

mindre tillfredsställande, särskilt vid abnorm åldersklassfördelning, att

även de uppgifter, varpå avverkningsberäkningen grundats, vanligen

inskränkts till eu uppskattning av det avsättningsbara timmerförrådet,

fördelat på vissa dimensionsklasser. Någon närmare beskrivning av de

särskilda bestånden och deras behov av avverkning, undersökning av

åldersklassfördelningen och skogens tillväxtförmåga in. m., varförutan

en skogs hushållning icke kan på ett tillfredsställande sätt planläggas,

har däremot, med hänsyn bland annat till skogspersonalens fåtalighet, icke

kunnat hittills ske. Aven om under senare är föreskrivits, att, den ordning,

i vilken avverkningen bör fortgå, skall antecknas vid uppskattningen,

måste dock sådan anvisning bliva mycket osäker och av ringa

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

värde, särskilt för skogar av mera betydande areal, då avfattning å karta

av bestånden ej sker. Val av stämplingstrakt och beståndsvården i allmänhet

hava därför ofta blivit i allt för hög grad beroende av den mer

eller mindre ytliga kännedom om skogens tillstånd, som vederbörande

utsyningsförrättare kunnat hinna förskafta sig vid varje särskilt utsyningstillfälle.

I fråga om de ekonomiska grunderna för skötseln av ifrågavarande

skogar gäller, liksom för kronoparkerna, att avsättningsförhållandena

redan från början föranlett därtill, att man utgått från viss timmerdimension

och häremot svarande medelålder som normal omloppstid utan

närmare undersökning, Imruvida härigenom även skulle vinnas största

avkastning per ytenhet.

Med hänsyn till att ifrågavarande hemmansskogar iiro anslagna

som stöd åt det i dessa nordliga trakter svaga jordbruket, är av särskild

vikt, att hushållningen inriktas på vinnande av högsta skogsavkastningen.

Då denna är i mycket hög grad beroende av avverkningsåldern,

bör samma ålder varken vara för hög eller för låg, utan så avpassas, att

markens hela produktionsförmåga utnyttjas.

Den skogsekonomiska princip, som vill låta hushållningen bestämmas

av jämförelse mellan den avkastning, som skogskapitalet lämnar

genom sin naturliga värdetillväxt, och den avkastning, som skogskapitalet

skulle giva, förvandlat till penningar, är för dessa skogar så mycket

mindre berättigad, som lappmarkens hemmansägare och därmed likställda

blott äro tillförsäkrade skogens avkastning, men icke äga själva skogskapitalet

på samma oinskränkta sätt som andra hemmansägare i landet.

Någon realisation av virkeskap italet kan här således aldrig tänkas

bliva förverkligad, ty detta kapital måste alltjämt vara bundet vid

hemmanet som växande skog för att för framtiden kunna bereda den

bofasta befolkningen den direkta avkastning och de arbetstillfällen, varav

den är i behov för sin existens. v

Skogar, underkastade utsvningstvång, hava därför icke reellt realisation

svärde, utan blott ett värde, som bestämmes av den behållna

avkastningens storlek, och beträffande dylika skogar måste fördenskull

strävandena gå ut på att så mycket som möjligt höja denna avkastning

med de hjälpmedel, som stå till buds och vartill även hör att välja en

härefter avpassad mognadsålder å bestånden.

För den självägande bonden, vilken som bofast jordbrukare ser

sin egen och sina efterkommandes framtid bäst tryggad genom att hemmanets

såväl åker som skog alltjämt hållas i god hävd och lämna mesta

möjliga avkomst, är ock ovannämnda åskådning helt naturlig. Något

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

annorlunda ställa sig däremot förhållandena för delägarna i trävarubolag.

Först må då anmärkas, att dessa, ofta bosatta i annan del av landet,

icke hava samma intresse som den å hemmanet bofaste att detta som

sådant bibehålies och utvecklas. För dem betyder hemmanets skog

blott ett kapitalvärde, som de gärna genom avverkning helt eller delvis

omföra till annan värdeform, om ett gynnsamt tillfälle erbjuder sig, och

så snart utsikt finnes att på annat håll få större ränteavkastning, än

vad skogen genom sin tillväxt förmår ge på sitt realisationsvärde, är det

för affärsmannen icke längre fördelaktigt att bibehålla den omloppstid

och det vanligen mycket värdefulla virkeskapital, som behöves för att

avvinna marken värdefullaste avkastning. Frestelse att avverka och förädla

större eller mindre del av skogskapitalet kan ock uppstå i sammanhang

med nedläggande av en sågverksrörelse. Det kan även för

bolagsdelägarna framstå som en mer eller mindre nödtvungen åtgärd att

genom sänkning av omloppstiden tillgripa eu del av skogskapitalet för

den händelse att aktierna betalats till högre pris eller skuldamorteringarna

äro större än som svarar mot skogens avkastningsförmåga,

liksom det även kan synas önskligt för dem, som inneliava en aktiemajoritet,

att genom övergång till en kortare omloppstid åstadkomma

en tillfälligt hög skogsavverkning och därav orsakad ökad utdelning

på aktierna, varigenom dessa skenbart stiga i värde och kunna med

fördel avyttras.

Åtskilliga omständigheter kunna därför för affärsmännen och trävarubolagen

göra det önskvärt att lösgöra större eller mindre del av

virkeskapitalet, och detta kan antagas komma att föranleda till framställningar

om nedsättning av skogens omloppstid under den, som fordras

för bibehållande av stöi''sta skogsavkastningen. Då en dylik åtgärd, även

om den kan från ren affärssynpunkt innebära ett visst berättigande,

likväl är till framtida skada såväl för hemmanet och skogsbruket som

för trävaruindustrin själv och det allmänna, vill kommittén uttala, att

skogsskötseln å dessa skogar bör, såväl ifråga om skogens mognadsålder

som uti övriga hänseenden, inriktas på att vinna högsta skogsavkastningen.

Även med de ökade arbetskrafter, som kommittén föreslagit, blir

det icke möjligt för vederbörande skogstjänsteman att hinna skaffa sig

en så noggrann kännedom om den stora mängd hemman, som höra till

hans tjänstgöringsområde, att en planmässig hushållning kan enbart

därpå grundas. Till ledning för utsyningsförrättarna bör därför för

varje hushållsenhet finnas en för vissa år uppgjord avverkningsplan.

Denna skall omfatta kartläggning av området och beskrivning av de olika

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

bestånden, deras ålder och beskaffenhet i övrigt ävensom den avverkning,

som finnes böra övergå skogen, vidare eu beståndsvis utförd uppskattning

av virkesförrådet och dettas beräknade tillväxtförmåga samt en

undersökning av åldersklassernas förekomst såväl till areal som virkesmassa;

på trakter, där avsättning kan ske endast till vissa timmerdimensioner,

bör tillväxtundersökningen därjämte omfatta en utredningom

den tid, som i medeltal åtgår för trädens inväxande från en lägre

till en högre dimensionsklass. Även om dylika planer icke kunna upprättas

i alla avseenden så fullständiga, som för statens skogar, utan

måste utföras så att säga i stora drag, äro de dock av grundläggande

betydelse för skogens behandling under viss tid framåt.

Under antagande av den fullständigare undersökning av skogen,

som här föreslagits, skall den avverkning, som bör utgå för viss tid

från en skog, framgå som ett direkt uttryck för skogens tillstånd och

behov av avverkning samt berättigade krav på jämn avkastning, men

behöver och bör icke göras så beroende av matematiska beräkningar,

som hittills skett.

Det är först genom att uppställa eu dylik på faktiska förhållanden

— beståndens ålder och uppskattade virkesmassa samt utförda beräkningar

över tillväxtförmågan — grundad jämförelse mellan en föreslagen

avverkning under viss tid, å ena, och skogens beräknade avkastning för

tiden efter periodens slut, å andra sidan, som man blir i stånd att

överblicka hushållningen och bedöma, huruvida avverkningen är rätt

avpassad efter skogens tillstånd och det för skogen gällande kravet på

jämn avkastning.

Då det, såsom förut anförts, för hemmansägaren icke är avkastningens

massa, utan dess värde, som har största betydelsen, bör vid

avverkningsberäkningen icke heller avkastningens jämnhet endast bedömas

efter kubikmassan, utan en höjning eller sänkning ske för de olika

treårsutsyningarua i förhållande till virkets värde, varigenom vissa

beståndsvårdshuggningar av mindre värdefull skog kunna påskyndas.

Rörande skogarnas föryngring måste man för dessa trakter även

för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då

all avkastning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast

får ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten

bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta blir avsevärt lång.

Kommittén har likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma

förhållanden här råda på vissa ställen till följd av marktäckets

beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta

åtgärder äro nödvändiga efter avverkning av nuvarande bestånd för att

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

bibehålla marken i skogsprodukt^ skick. Dylika områden torde i allmänhet

vid avvittringen hava betraktats såsom oduglig mark och tillagts

hemmanen utöver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hava

emellertid nu flerstädes träd å desamma erhållit saluvärde, och fördenskull

synes numera tiden vara inne att införa stadganden såväl till förhindrande

av dylik marks övergående till improduktiv som även i

riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt därå. I sådant

syfte har kommittén föreslagit, att för mark, där i följd av försumpning,

brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt icke är möjlig,

utsynings erhållande må göras beroende av att vissa direkta föryngringsåtgärder

vidtagas. De åtgärder, som på övriga delar av skogen kunna

bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen, böra

föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till den förkortning

av omdrevstiden för skogen, som blir en följd av samma åtgärder.

För ytterligare tryggande av själv föryngring har kommittén, med

hänsyn till att i följd av hemmanens alltmera fortgående uppdelningskogens

avkastning för husbehovsändamål kan antagas komma att utgöra

allt större del av samma avkastning, jämväl funnit nödigt, att

skydd beredes mot avverkning för husbehov av fröträd, som genom

beslut vid utsyning förklarats skola viss tid överhållas, samt fördenskull

i lagförslaget intagit bestämmelse härom.

Ur synpunkten av ernående av en god skogsvård å ifrågavarande

skogar har kommittén föreslagit lagstadganden även i vissa andra

ämnen, därom nu icke finnes något föreskrivet. Sålunda har kommittén

ansett lämpligt bland annat, att den undantagsställning i fråga om

skogsvårdsavgifters utgörande, som dessa trakter hittills intagit, skall

upphöra, att såsom följd härav ifrågavarande skogar skola stå under

visst inseende av skogsvårdsstyrelse, samt att i lagen beredas möjligheter

för sammanförande under vissa villkor av skilda hemmansskogar

i samme ägares hand till gemensam hushållsenhet.»

I ett vid betänkaudet fogat särskilt yttrande anför kommittéledamoten

Welander följande:

»Stor vikt ligger uppå, att varje skogshushållningsenhet innehåller

bestånd av skilda åldrar, så att en möjligast jämn skogsavkastning erhålles.

Möjligheterna för erhållande av sådana från skogshushållningssynpunkt

lämpliga enheter minskas, ju mindre areal skogen omfattar.

Aven skogslotternas form kunna vara sådana, att de försvåra en ordnad

skogsskötsel.

Det ändamål, som skogarna inom lappmarken och Sårna socken

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

med Idre kapellag i Kopparbergs län avse att tjäna genom att lämna

den bofasta befolkningen en jämn skogsavkastning, måste därför motverkas,

om skogarna skiftas i allt för små eller olämpligt formade brukningsdelar.

Kommittén har även haft tillfälle att se exempel härpå

särskilt från Sårna socken.

Ett av kommittén avgivet förslag om rätt till sammanförande för

vissa fäll av skilda hemmansskogar till större hushållsenheter är ock ett

uttryck för den uppfattningen, att skogarnas skiftning redan drivits för

långt, varjämte kommittén direkt uttalat, att jorddelningarna inom utsyningslagens

giltighetsområde i ej ringa grad föranlett, att skogen icke

blivit det stöd för jordbruket, som avsett varit.

Enligt min mening borde kommittén med sådana synpunkter i

frågan låtit sig vara angeläget att undersöka, vilka åtgärder, som kunde

vidtagas för att förebygga en sådan skadlig utveckling av nu pågående

jorddelning. Staten har både rätt och plikt, särskilt ifråga om förevarande

skogar, att vaka över att syftet med tilldelande av skogsanslagen

i dessa delar av landet icke äventyras.

Lyckligast hade varit, om skiftning av byaskogarna aldrig hade

fått ske, utan att hemmanen blott fått sig tilldelade husbehovsskiften och

säkrast skulle ändamålet med dessa skogsanslag befrämjas, om hädanefter

all uppdelning av hemmansskogarna förbjödes. Men om detta anses som

ett alltför stort ingrepp från det allmännas sida, bör åtminstone kunna

med skäl fordras, att frågan om vidare skiftning av hemmansskogar

under utsyningstvång blir föremål för sakkunnig prövning i varje särskilt

fall. Fördenskull borde åt skogstjänsteman beredas tillfälle att utöva inverkan

redan på skiftesläggningen. Åven om det får anses som allmän

regel, att det är markboniteten och icke därpå för tillfället befintligt

virkesförråd, som skall vara huvudsakligen bestämmande för delningen,

så gälla dock för dessa skogar så säregna förhållanden, att det bör uppställas

som en oavvislig fordran, att skiftesläggningen samtidigt skall

avse att uppnå en så vitt möjligt lika fördelning även av befintlig ståndskog,

samt att även de olika lotterna erhålla en lämplig form.

Skogstjänstemannen skulle sålunda äga befogenhet att avgiva

yttrande, dels huruvida hinder möter för skogens skiftning därigenom,

att utsyningslagens krav på tillfredsställande skogsvård och jämn avkastning

icke kunna tillgodoses för de olika lotterna, i vilket fall det sökta

skiftet, vad skogen angår, icke bör komma till stånd, och dels, ifall

skiftning av skogen anses kunna ske, huru skiftesläggningen i så fall

lämpligast bör ske, för att skogshushållningens krav skola bliva i möjligaste

mån tillgodosedda.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Då detta är eu fråga av stor vikt för en rätt skötsel av de skogar

kommitténs uppdrag omfattar anser jag, att kommittén bort göra ett

uttalande i den riktning, som ovan angivits.»

I fråga om lagförslagets titel och giltighetsområde samt i sammanhang

därmed 20 § anföra:

Kommittén: »Med hänsyn till att lagens huvudsakliga stadganden

innebära ett utsyningstvång och bestämmelser rörande detta tvångs realiserande

ävensom till att lagens huvudsakliga giltighetsområde är Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, har kommittén, ehuruväl lagen innehåller

åtskilliga föreskrifter utöver utsyning samt även, såsom av lagförslagets

20 § framgår, är avsedd att gälla för Sårna socken med Idre

kapellag av Kopparbergs län samt för sådana hemman inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland samt Västernorrlands och Jämtlands

län, i fråga om vilka dispositionsrätten till skogen är inskränkt enligt

förordningen den 29 juni 1866, ur synpunkten av önskvärdheten att

erhålla en så kort rubrik som möjligt ansett lämpligt åt denna giva den

avfattning, som skett. Härvidlag har ock för kommittén varit i viss

mån bestämmande, att de författningsbestämmelser, som äro avsedda att

av lagen ersättas, i allmänna språkbruket gemenligen gått under benämningarna

utsyningslagen eller lappmarkslagen.» — »Kommittén har ansett

samtliga de skogar, som för närvarande stå under utsyningstvång, fortfarande

böra så behandlas. Visserligen har Övre Norrlands skogsvårdsförening uti

skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat bland annat: ''dimensionslagenbör gälla för

alla skogar på kustlandet, vilka ej äro av krononatur, sålunda även för de hemman

av skattenatur, vilkas ägare för närvarande på grund av förordningen

den 29 juni 1866 endast hava inskränkt dispositionsrätt till skogen.

Dessa hemmans antal och areal äro förhållandevis obetydliga. Ett införande

av enhet i lagstiftningen för skattehemmansskogar å kustlandet

kan därför ej sägas medföra någon som helst risk för en skogsskövling’.

Denna föreningens åsikt omfattas jämväl, enligt vad de till kommittén

ingångna svaren å utsända frågeformulär utvisa, av åtskilliga skogsägare

uti ifrågavarande trakter. Ett inslående på den sålunda antydda vägen

har emellertid icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt torde nämligen

vara, att åberopade 1866 års författning är ägnad att lämna ett verksammare

skydd för skogens bestånd än en dimensionslag kan giva ävensom

att betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman

under utsyningstvång fullväl motivera skillnaden i lagstiftning beträffande

dispositionsrätten över skogstillgången. Såsom ett huvudskäl för ett

upphävande, vad skattehemmanen angår, av utsyningstvånget har anförts,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

att dessa hemmans antal och arealer vore förhållandevis obetydliga.

Härutinnan hyser likväl kommittén eu i viss mån avvikande mening,

till stöd varför kommittén vill påpeka, att dylika hemman inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland äro ej mindre än 497 stycken

med en sammanlagd areal av 223,250.7 7 hektar.»

En ledamot av skogsvårdsstyrelsen i Västentorrlands län: »De

skogar, som här avses, utgöra inom länet 36 jordeboksnummer

med en total ägovidd av 43,822.2 9 hektar, fördelad på 12 socknar. [

jämförelse med inom länet i sin helhet i enskild ägo befintlig skogs - egendom — 2,044,459 hektar — representera således dessa fastigheter

allenast en obetydlig del eller något mer än 2 procent av denna areal.

Redan denna omständighet ställer mig tvekande inför frågan, huruvida

det kan anses nödigt och nyttigt att, såsom kommittén föreslagit, bibehålla

en särskild lagstiftning för dessa skogar inom länet. Kommittén

har nämligen i sitt betänkande givit uttryck åt den uppfattningen, att

utsyningstvång bör upprätthållas även för framtiden beträffande samtliga

de hemman och lägenheter, vilka för närvarande äro underkastade dylik

inskränkning med avseende på dispositionsrätten till skogen. Åven om

en sådan begränsning i rätten till skogsavkastningen skulle kunna anses

betingad av förhållandena å hithörande skogar inom Norr- och Västerbotten,

torde det i allt fall vara höjt över allt tvivel, att knappast någon

enda av de omständigheter av vare sig social eller klimatologisk natur,

som kunna andragas såsom skäl för bevarandet av utsyningstvång inom

t. ex. lappmarken, bör tillerkännas betydelse för våra bvgder, där skogens

ekonomiska uppgift onekligen träder i förgrunden och där fördenskull

skogsskötseln bör ordnas så, att inga värden förfaras. Under sådana

förhållanden kunna enligt mitt förmenande endast påtagliga förmåner

för den enskilda skogsägaren med avseende å skogens vård och förvaltning

motivera bibehållandet av detta samhällets förmynderskap över

dessa skogar. De anordningar, som kommittén föreslagit härutinnan,

kunna emellertid icke anses tillfredsställande för förhållandena inom

länet — — — —. Om alltså med hänsyn till vad sålunda blivit anfört

större frihet i nu ifrågavarande avseende skulle finnas böra medgivas innehavare

av hithörande hemman och lägenheter inom Västernorrlands län,

bör likväl en sådan åtgärd göras beroende därav, att de garantier i form

av begränsad dispositionsrätt till skogen, som samhället på sin tid förbehållit

sig för vinnandet av syftemålet med upplåtelser av mark till

anläggning av bygd, utbytas mot andra, vilka skäligen kunna anses

lika betryggande för ifrågavarande egendomars framtida besutenhet som

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

dessa. Eu dylik avlösning skulle då lämpligen kunna ske på grundval

av en överenskommelse mellan staten och vederbörande skogsägare, varigenom

denne senare ålades, att i enlighet med av exempelvis skogsvårdsstyrelsen

och vederbörande jordbrukskommission upprättad plan till

visst belopp av den uttagna skogsavkastningens värde under viss tid

verkställa sådana odlingsarbeten och förbättringar av skogsmarken, som

kunna lända fastigheten till varaktigt gagn. Konsekvensen av här givna

uppslag bjuder y att överinseendet över dessa såväl som andra skogar

inom länet för framtiden överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen, vilken —

utrustad med de befogenheter, som omständigheterna kunna påkalla —

skulle hava till uppgift att utöver sin vanliga funktion övervaka uttagandet

av det överåriga skogskapitalet och ordnandet av vederlag härför i odling

och in arkförbättringar.»

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Med hänsyn

till den ringa arealen av ifrågavarande skogar inom länet och då dessutom

de klimatiska och växtgeografiska faktorer, vilka bidragit att

motivera en statskontroll över förvaltningen av de enskilda skogarna

i exempelvis Västerbottens och Norrbottens lappmarker, icke torde vara

att räkna med för Västernorrlands läns vidkommande, hade man på

sina håll satt i fråga, huruvida tillräckligt tungt vägande skäl för

utsyningstvångets bibehållande inom sistnämnda län kunde anses föreligga,

och yrkande på ett fullständigt avskaffande av nämnda tvång

hade icke saknats. Det syntes icke heller kunna bestridas, att utsyningstvånget,

sådant det hittills trätt i verksamhet, icke varit ägnat att stadfästa

någon övertygelse om utsyningsinstitutets nytta eller berättigande,

och för den händelse man skulle vara nödsakad förutsätta, att utsvningen

allt framgent skulle komma att verkställas enligt hittills tillämpade

grunder, skulle ett bibehållande''av utsyningstvånget för Västernorrlands

läns del knappast kunna anses motiverat. Man torde emellertid kunna

förvänta, att den av kommittén föreslagna omläggningen av utsyningsväsendet,

därest den genomfördes, skulle visa sig ägnad att undanröja

de viktigaste av de betänkligheter, som utsyningstvånget i dess nuvarande

form icke kunnat undgå att framkalla, och i sådant avseende borde man

särskilt vara berättigad att fästa goda förhoppningar vid kommitterades

förslag om förändrad ordning för skogslagarnas handhavande. Ett utsyningsväsen,

som vore grundat på rationella skogsvårdsprinciper och

handhades av eu därtill organiserad, kompetent tjänstemannakår, syntes

Konungens befallningshavande icke blott vara av betydande nytta för

skogsförvaltningen å de fastigheter, vilka vore underkastade utsynings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

tvång, utan även hava en viss betydelse för spridandet av kunskap om

och intresse för god skogs förvaltning över huvud taget. Den garanti

mot överavverkning, som utsyningstvånget innebure, torde icke kunna

fullt effektivt ersättas genom någon annan anordning, och den omständigheten

att allenast en ringa del av länets skogsareal vore underkastad

utsyningstvång syntes icke i och för sig utgöra något skäl för upphävande

av utsyningstvånget, därest dess bibehållande ur andra synpunkter

skulle anses lämpligt.

Överjägmästarna, under överläggningen inför domänstyrelsen: De

områden, lagförslaget skulle avse, vore ej fullt tydligt angivna. I rubriken

sades det avse enskildas skogar, men meningen vore väl, att det även

skulle gälla skogar å kronohemman och nybyggen samt å oavvittrade

marker inom lappmarkerna, i den mån som enskilda därstädes ägde rätt

till utsyning av skogsalster. Jämväl under sådan förutsättning vore

emellertid dessa skogar enligt skogsordningen att anse såsom allmänna

skogar. Enligt förordningarna den 21 december 1865 och den 18 september

1874 angående utsyning och försäljning av skogsalster från kronans

skogar i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen angåvos de

vara statens skogar. Likaledes skulle väl förslaget avse alla de skogar,

för vilka bestämmelserna i förordningen den 29 juni 1866 vore gällande,

sålunda vissa skattehemman inom de norrländska länen och Kopparbergs

län äveusom sådana överloppsmarker, varom talas i brevet till

kammarkollegium den 29 juni 1866 och kungörelsen den 26 maj 1899,

eller s. k. försålda överloppsmarker. På grund härav ansåges nödigt,

att de paragrafer, som angåve lagens tillämpningsområde, omredigerades.

Domänstyrelsen: Lagförslaget avsåga bland annat att till en författning

sammanföra de bestämmelser, som gällde nybyggen och kronohemman,

frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarken och i Sårna

socken med Idre kapellag i Dalarna ävensom vissa i förordningen den

29 juni 1866 omförmälda skattehemman i Norrland och Kopparbergs

län. Med dessa likställda med avseende på dispositionsrätten till skogen

vore försålda överloppsmarker, som omförmäldes i brevet till kammarkollegium

den 29 juni 1866 och i kungörelsen den 26 maj 1899.

Förslaget borde sålunda gälla alla dessa fastigheter, vilket med den

avfattning, som 1 och 20 §§ erhållit, icke syntes kunna vara fallet.

Däremot komme förslaget enligt lydelsen av 1 § att omfatta alla

skogar utan undantag inom lappmarkerna. Vissa hemman därstädes

hade emellertid fri dispositionsrätt till skogen. Härom ville styrelsen

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

anföra följande: Fyra dylika hemman jämte från dem avsöndrade eller

styckade lägenheter vore belägna inom Asele socken. De bildade byn

Skolan, urspungligen tillhörande Åsele skolbord, vilket ägdes av kronan,

och för vilket efter skattläggning till 1 mantal avvittring fastställdes

år 1805. Enligt brev den 30 april 1823 såldes härav % mantal år

1824 och skattebrev utfärdades därå år 1828. Härigenom »frånhändes

Kungl. Maj:t och kronan förbemälda s/4 av Åsele skolbord om ett

mantal samt tillsynades desamma Johan Christoffersson, dess hustru,

barn, arvingar, arvinge efter arvinge, med hus, jord, åker, äng, skog.

mark, fiske och fiskevatten, kvarn och kvarnställe, torp och torpställen

samt alla andra tillägor att njuta, bruka och behålla under skattemannabörd

och rättighet». Vid den allmänna avvittringen av Åsele socken

resolverade Konungens befallningshavande i Västerbottens län den 13

juni 1874, att förnyad avvittring icke skulle övergå de år 1805 redan

avvittrade fastigheterna. Ifrågavarande 3U mantal hade därefter skiftats

i fyra hemman, därav tre om vartdera V21 mantal och ett om V8 mantal. —

Inom Dorotea socken vore belägna dels byn Lillånäset, vilken enligt

brev den 12 maj 1865 vore överflyttad från Jämtlands län, dels byarna

Norra och Södra Bellvik, vilka överflyttats från Tåsjö socken i Västernorrlands

län år 1889. Vid sådant förhållande vore icke bestämmelserna

i 8 § av 1873 års avvittringsstadga gällande för dessa byar. —

Styrelsen hade intet att erinra mot att för ovannämnda fastigheter i

Västerbottens län skulle komma att gälla samma lagstiftning med avseende

på skogens nyttjande som för övriga skogar inom lappmarken. —

På grund av vad styrelsen sålunda anfört borde 20 § erhålla följande

lydelse:

»Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning jämväl för sådana

skogar i övriga delar av de norrländska länen och i Kopparbergs län,

vilka i fråga om dispositionsrätten över skogen äro underkastade inskränkningar

jämlikt kungl. förordningen den 29 juni 1866.»

1 §•

Kommittén anför: »Det skydd för skogen, som förevarande lagstiftning

avser att giva, gäller huvudsakligen barrskogen. Enahanda förhållande

torde även hittills varit rådande, ehuruväl i lag icke funnits angiven någon

skillnad härvidlag mellan barr- och lövskog. De numera i viss mån

ändrade möjligheterna att med ekonomisk fördel tillgodogöra sig träd,

som förut saknat avsättningsvärde, torde emellertid göra det önskvärt

att åt lagen giva en avfattning, som icke försvårar ett tillgodogörande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

av träd, vilka utan fara för lagens syfte kunna avverkas. De trakter,

förevarande lagstiftning- avser, äro, med undantag för de mot fjällen

gränsande landsdelarna, hänvisade till producerande av barrträd i än

högre grad än dimensionslagens giltighetsområde; och nyssnämnda lag

har, som bekant, funnits böra skydda endast barrskogen mot överdriven

avverkning. En omständighet, som även i någon mån synts

kommittén tala för likformighet härutinnan mellan utsynings- och dimensionslagarna,

är den, att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland

dessa båda lagar skola tillämpas vid sidan av varandra, vid vilket

förhållande det naturligen icke kan vara lämpligt att avverkning av

lövträd för avsalu skall vara förbjuden på ett hemman, varemot sådan

avverkning skall vara lovgiven å grannhemmanet. Av kontrollhänsyn

har emellertid kommittén i 14 § av förevarande lagförslag stadgat

anmälningsplikt för vissa fall i fråga om avverkning av lövträd. — Då

i de övre, mot fjällen belägna trakterna lövskogens bevarande är av vikt

för hindrande av fjällgränsens nedgående, har likväl kommittén funnit

nödvändigt stadga det undantag från förut angivna regel, att ovan den

fastställda odlingsgränsen avverkning av lövträd ej må ske utan på förhand

erhållet tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. På grund av

rådande avsättningsförhållanden torde fara för överdriven avverkning

av lövskog uti dessa trakter ej vara för handen, men tänkas kan, att

framdeles så skall bliva händelsen, och i varje fall torde, då här liksom

i övrigt avverkning för hemmanets eget behov är fri, nämnvärda olägenheter

av inskränkningen icke kunna uppstå. I övrigt innehåller paragrafen

icke någon annan nyhet i förhållande till nu gällande bestämmelser

än att, då genom 10 § den fria avverkningen för hemmanets husbehov

blivit för visst fall begränsad, hänvisning till nämnda paragraf här

funnits lämplig.»

Landstinget och hushållningssällskapet i Västerno rrlands län ävensom

en ledamot i länets skogsvårdsstyrelse framhålla — under instämmande

från trävaruexportföreningen —, att då odlingsgränsen vore endast

en mer eller mindre godtyckligt uppdragen gräns och ej i huvudsak

betingad av biologiska olikheter mellan områdena ovanför och nedanför

densamma, borde lövträd få fritt avverkas intill barrträdsgränsen.

Såsom ytterligare skäl härför anmärkes därvid, att björk rikligt förekomme

som inblandning i de bestånd, som uppkommit på torrlagda

vattensjuka marker, vilkas areal årligen ökades, och att det måste anses

såsom en onödig, föga praktisk omgång att för varje fall, då en för

barrskogens utveckling nödig gallring av lövskog skulle företagas, under
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

ställa sådan åtgärd vederbörande skogstjänstemans avgörande, även om

gallringsvirket skulle avses till försäljning.

Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar, att då

anledning funnes till antagande, att ej ens de av kommittén föreslagna

arbetskrafterna för utsyning och stämpling komme att visa sig tillräckliga,

syntes det kunna ifrågasättas, om ej — för att i någon mån minska

arbetet med utsyning och stämpling — den i 1 § tillkomna nyheten, att

utsyningstvånget skulle ovan odlingsgränsen omfatta även lövträd, kunde

eftergivas.

Aven överjägmästarna, under överläggningen inför domänstyrelsen,

säga sig anse, att lagförslaget borde omfatta jämväl lövträd, men att

det kunde ifrågasättas, om dessa borde få avverkas endast efter tillstånd,

sålunda utan stämpling. Såsom skäl för sin mening anföra de, att

medan virke av lövträd tillförne i allmänhet saknat saluvärde inom lappmarkerna,

avyttrades det nu därstädes och fördes även i vissa fall fram

till flottlederna.

Domänstyrelsen utlåter sig: »Det kan ifrågasättas, huruvida det av

kommittén avsedda målet i fråga om skydd för lövträd kan uppnås på det

sätt, som här föreslagits. Om en skogstjänsteman lämnar tillstånd till avverkning

av lövträd på ett område, kan detta ofta nog ej angivas med sådan

precision, att icke avverkningen kan sträckas längre än avsikten varit. Här

är nämligen i regeln fråga om stora, öde trakter. Endast i några fall har

bygden sträckt sig upp i eller över barrskogsgränsen. Där är det lättare att

närmare angiva viss lokal, varest lövskog må utan lära avverkas. Men

ett allmänt och starkare skydd för lövträden är ock av nöden i sådan

bygd- Till^ och med husbehovsavverkningen av lövskog kan under

dylika förhållanden vara i behov av en ordnad begränsning. Styrelsen

får med^ avseende härpå erinra om Umeälvens floddal ovanför Tärna,

val est nagra byar äro för både bygg) i ads beh o v och vedbrand hänvisade

till lövträden i björkskogsregionen. Liknande skydd behöver lövskogen

på \ issa ställen inom Karesuando, Vittangi och Jukkasjärvi socknar,

varvid särskilt må erinras om trakterna invid järnbanan mellan Gellivare

och riksgränsen. Det hade fördenskull vant önskvärt, att bestämmelserna

till lövskogens skydd varit skarpare än de av kommittén föreslagna.

Det är visserligen på relativt få ställen i lappmarken, som avverkning

av lövskog äger rum i sådan utsträckning, att en begränsning

därav måste anses nödig. Men i dessa fall är det av synnerligen stor

vikt, att avverkningen sker på sådant sätt, att återväxt härefter inträder.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Nu bedrives avverkning’ av lövskog inom fjällskogsområdet utan hänsyn

härtill, vanligen med kvarlämnande av höga stubbar, varefter stubbskott

ej framkomma, och utan att vissa lämpliga stammar kvarlämnas. Rättelse

härav vinnes ej genom att jägmästaren lämnar allenast tillstånd

till avverkning av lövskog, även om han därvid uttalar önskvärdheten

av att avverkningen utföres enligt vissa av honom angivna regler. I

alla kritiska fall erfordras utsyning även av lövskog ovan odlingsgränsen.

Det innebär fara att dröja med bestämmelsen härom, ty det gäller frågan

om skogsgränsens bevarande. Det är relativt lätt att i tid förekomma

skogsgränsens nedgående genom en därpå inriktad skogsvård, men har

en förskjutning nedåt av skogsgränsen inträtt genom skövling inom

fjällskogarna, är det förenat med snart sagt oöverstigliga svårigheter

ätt hela de sår, som slagits av ovarsamhet och tanklöshet. Frågan är

av lika stor betydelse för lappmarkerna som för de områden, där skyddsskogslagen

äger tillämpning, vars bestämmelser gälla även lövskogen.

Det synes emellertid ej vara lämpligt att i fråga om avverkning av

lövskog för avsalu göra skyddsskogslagen gällande inom vissa delar av

lappmarken, emedan detta skulle medföra omgångar och dyrbara undersökningar.

Målet nås lättast genom föreskrift om utsyning och stämpling

enligt nu föreliggande lagförslag även av lövskog, där sadant anses

nödigt. Härvid må erinras, att enligt ordalydelsen av 8 § av 1873 års

avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

jämförd med 1 § av förordningen den 29 juni 1866, jämväl lövskogen

torde kunna anses vara underkastad utsyning och stämpling. Den

ifrågasatta föreskriften skulle sålunda icke innebära något tillägg utöver

vad som nu är gällande angående de i 8 § av 1873 års avvittringsstadga

avsedda skogar. Bestämmelserna i förordningen den

29 juni 1866 hava emellertid aldrig givits en så vidsträckt tillämpning,

att däri inbegripits även lövskogen. På grund av vad styrelsen sålunda

anfört, torde 1 § böra erhålla följande lydelse:

»I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd

avverkas annat än efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman,

dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för

hemmansägare att, utom i fall, som i 10 § sägs, från hemmanets skog

fritt taga vad till dess husbehov tarvas ävensom stubbar och rötter för

tjärbränning. Vad nu om barrträd är stadgat gäller jämväl lövträd ovan

odlingsgränsen.'')'')

I anslutning till överjägmästarnas ovan angivna uttalanden rörande

lagförslagets titel och giltighetsområde anföra vidare:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Överjag mästaren i Umeå distrikt, att efter ordet »hemmansägare»

borde insättas orden »och åbo» och efter ordet »hemmanets» orden »och

nybyggets», samt

Västerbottens läns hushållningssällskap med instämmande av Konungens

befallningshavande i länet: Det i 1 § och längre fram i förslaget

förekommande uttrycket »hemmansägare», efter bokstaven avseende

ägare av i mantal satt jord, borde utbytas mot »jordägare», »fastighetsägare»

eller dylikt, avseende varje ägare av skogbärande mark. Ingen

anledning syntes nämligen förefinnas att från lagens tillämpningsområde

undantaga vare sig torplägenheter, vilka ju i vissa fall kunde äga avsevärd

omfattning och många gånger större skogsbestånd än svagare

hemmanslotter, eller i 3 § i lagen angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 och

22 § 2 mom. i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

den 27 juni 1896 omförmäld lägenhet, d. v. s. icke till

stödskog hänförlig jord, som av bolag eller förening förvärvats. Att

märka vore nämligen, att förevarande lagförslag vore avsett att tillgodose

skogsvårdens intressen och icke endast, i likhet med föregående s. k.

norrlandslagstiftning, att skydda jordbruket.

Trävaruexportföreningen föreslår, att hemmansägarna icke vidare

skulle äga att, såsom hittills skett, taga husbehovsvirke av barrträd utan

föregående utsyning, samt anför såsom skäl härför följande: Föreningen

kunde väl förutse, att förslaget skulle möta motstånd från befolkningens

sida. Vid närmare eftersinnande skulle man dock finna, att ingen verklig

olägenhet därmed förknippades, förutsatt att utsyningen alltid skedde

kostnadsfritt. Åven i de fall, då någon skulle hava hushållat mindre väl

med de åt honom för treårsperioden utstämplade träden, hade han alltid

att fritt förfoga över så stora natur atillgångar i avfall, nedfallna torra träd

och framför allt i växande lövträd, att han icke behövde lida brist, åtminstone

icke på bränsle. Anordningen vore föreslagen närmast av angelägenheten

att förebygga, att skogen beskattades hårdare, än som överensstämde

med antagna regler för hushållningen. Och fördelarna av denna

såsom nödvändig ansedda kontrollåtgärd vore så påtagliga icke minst

från nationalekonomisk synpunkt, att dess genomförande borde vara ett

allmänt önskemål. — Föreningen föreslår följande lydelse av 1 §:

»I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker må icke barrträd

avverkas annat än efter utsyning och stämpling, ej heller lövträd ovan

barrträdsgränsen utan efter tillstånd av vederbörande skogstjänsteman,

dock att vad sålunda stadgas icke skall utgöra hinder för hemmansägare

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 60 höft. (Nr 69.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.

att från hemmanets skog fritt taga stubbar och rötter samt nedfallna

torra träd.»

Domänstyrelsen yttrar angående föreningens förslag: Husbehovs
rätten

skulle enligt detta begränsas att omfatta lövskog samt av barrträd

allenast stubbar och rötter jämte torra vindfällen. I regeln torde detta

visserligen vara nog för bränslebehovet, men sådana fall förekomme

dock, då bränslebehovet ej kunde fyllas på dylikt sätt och i följd därav

utsyning av barrskog för ändamålet måste äga rum. Endast efter

utsyning skulle hemmansägaren kunna avverka barrträd till gårdens

behov av hässje- och stängselvirke, byggnads- och sågtimmer m. m.

Domänstyrelsen vågade ej förorda en dylik begränsning. Det bleve nog

svårt för hemmansägaren att i detalj fixera vad han under tre år kunde

behöva använda till husbehov särskilt av smärre dimensioner till stör och

gärdsel m. m. Behövde en hemmansägare mera än vad som utsynats

för tre år, skulle han antingen begära extra utsyning för ändamålet

eller ock köpa virke, om sådant funnes till salu i orten. Begränsningen

komme att fresta till lagbrott: husbehovsavverkning utan utsyning.

2 §•

Kommittén anmärker till en början, att denna paragraf innehåller

de huvudsakligaste principerna för lagens tillämpning; och hänvisas

rörande motiven för paragrafens bestämmelser i huvudsak till lagens

allmänna motivering.

Utav formuleringen av paragrafens andra stycke och lagens allmänna

motivering torde framgå, att i paragrafen hyllas den s. k.

skogsränteläran, enligt vilken den fordran uppställes på skogshushållningen,

att den största möjliga nettoavkastningen i värde, uppkommen

genom tillväxt såväl i massa som kvalitet, skall vinnas per ytenhet av

marken. Detta kan med andra ord uttryckas så, att så länge ett bestånd

lämnar högre avkastning i värde än förut, avverkas det icke, även

om denna avkastning t. o. in. är väsentligt mindre än den avkastning,

som ägaren av beståndet skulle bekomma, därest detta varit förvandlat

i penningar. En nödvändig följd av denna läras tillämpning är, att

beståndets omloppstid blir lång. I motsats mot skogsränteläran fordrar

markränteläran, att skogen och dess skilda delar genom sin tillväxt i värde

skola å sitt realisationsvärde lämna gängse penningränta. Så snart så

ej är förhållandet eller, med andra ord, virkeskapitalet på grund av allt
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

för ringa tillväxt är oräntabelt, företages avverkningen. Markränteläran

har sålunda kortare omloppstid och mindre myckenhet virkeskapital än

skogsränteläran.

Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna

Kinberg, Welander och Wiklund, hyllar skogsränteläran och uttalar

härom i avdelningen angående statens skogar, att följande huvudkrav

böra ställas på en rationell hushållning med dessa skogar:

1) Skogshushållningens ledande ekonomiska princip skall vara att

avvinna skogarna största behållna avkastningen per ytenhet.

2) Avverkningssättet bör icke bestämmas generellt, utan lämpas

efter rådande lokala förhållanden i syfte att i möjligaste mån befordra

beståndens vård och lämpliga föryngring.

3) Beräkningen av skogsavkastningen skall ske enligt sådana

grunder, att nödig hänsyn tages till såväl en rationell skogsvårds fordringar

som berättigade krav på jämn avkastning.

Såsom i den allmänna motiveringen till lagförslaget framhållits,

har kommitténs majoritet ansett markränteläran vara för de enskilda

skogarna i lappmarken desto mindre berättigad, som lappmarkens fastighetsägare

blott vore tillförsäkrade skogens avkastning men icke ägde

skogskapitalet på samma oinskränkta sätt som andra fastighetsägare i

landet.

Däremot uttala sig ledamöterna Fahlén och llingstrand i särskilda,

vid kommittébetänkandet fogade, utförligt motiverade reservationer till

förmån för markränteläran. Härvid framhåller Fahlén med styrka, att

man under alla förhållanden måste beräkna ränta på skogskapitalet och

att skogsränteprincipen innebär, att en del av denna ränta kapitaliseras

för att framdeles åstadkomma högre årsavkastning. För en ekonomisk

kalkyl borde man emellertid även taga hänsyn till den avkastning,

denna sparade ränta skulle givit, om den lösgjorts. Därjämte borde

beaktas, att de grövsta dimensionerna, vilka fordrade längsta omloppstiden

och största skogskapitalet, icke numera syntes vara relativt till smärre

dimensioner lika värdefulla som förut. Emellertid framhåller Fahlén, att för

lång tid framåt syntes varken den ena eller den andra av dessa principer

kunna utan starka modifikationer tillämpas å ifrågavarande naturskogar.

Åven Ringstrand betonar såsom grundskillnad mellan hans och

majoritetens uppfattning, att han icke kunde medgiva skogsbruket den

frihet från ränta på sitt driftkapital, som majoriteten tillerkände detsamma.

Den önskade högsta avverkningen borde vara den, som framkomme

efter avdrag av ränta å de vid skogsbruket verksamma kapitaltillgångarna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Av de myndigheter, som avgivit utlåtanden över lagförslaget,

hava allenast Konungens befallning shav ande, landstinget och hushållningssällskapet

i Västernorrlands län samt en ledamot av länets skogsvårdsstyrelse

samma ståndpunkt härutinnan som reservanterna inom kommittén,

varjämte överjägmästaren i Luleå distrikt omfattar en i praktiken

i riktning mot skogsränteläran modifierad markräntelära; de övriga

antingen omfatta skogsränteläran uttryckligen — såsom över jägmästarna

i Tjmeå, Skellefteå och Gävle-Dala distrikt — eller göra icke något direkt

uttalande i frågan.

Trävaruexport förening en, som framhåller lappmarksskogarnas mindre

göda beskaffenhet1), föreslår att genom större avverkningar än hitintills

fortast möjligt omföra skogarna till dugligare bestånd samt framställer

i anslutning härtill följande vidlyftigt motiverade förslag i fråga om

grunderna för hushållningsplanernas upprättande: Hushållningsplanen

skulle hava till syfte att förbättra och höja hemmanets skogsavkastningsförmåga

huvudsakligen genom avverkning av skadade och övermogna

träd samt befordrande av naturlig återväxt ävensom genom

kultur- och torrläggningsåtgärder. 1 hushållningsplanen skulle all skadad

och torr skog samt all frisk skog i ålder över 150 år beräknas till

slutavverkning under 40 år, varjämte under samma fyrtiårsperiod årsavverkningen

för frisk skog i ålder under 150 år skulle beräknas till

närmare angiven myckenhet. Hushållningsplanen skulle jämväl upptaga

kostnad för kultur- och torrläggningsåtgärder efter viss, likaledes angiven

beräkningsgrund. Hemmansägaren skulle vara berättigad att kostnadsfritt

erhålla utsyning enligt hushållningsplanen, men tillika vara skyldig

att för varje utsynad virkesmängd utgöra därå belöpande del av den i

planen beräknade skogsvårdskostnaden; dock att, om, sedan allt utsynat

virke avverkats och skogsvärdet å vad därav skulle taxeras enligt

lagen om skogsaccis och om virkestaxering blivit genom sådan taxeringfastställt,

det visade sig, att fjärdedelen av detta värde understege skogsvårdskostnaden

enligt hushållningsplanen, hemmansägarens skyldighet

att utgöra den med utsyningen förbundna skogsvårdskostnaden skulle

begränsas till belopp, motsvarande sagda fjärdedel. Hade allt det utsynade

virket använts till hemmanets behov och således ej taxerats, skulle ej

någon skogsvårdskostnad utgöras. Slutligen skulle vid utsyningen tillses,

att avverkningens ekonomiska resultat bleve det bästa möjliga.

*) Föreningen anser för sin del ej otroligt, att lappmarksskogarna innehålla 75 procent

oväxtlig skog, d. v. s. skog med, praktiskt sett, avstannad tillväxt eller så trögt växande, att den

enligt föreningens åsikt borde ersättas med ny skog.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 53

I fråga om föreningens förslag yttrar domänstyrelsen huvudsakligen

följande.

Styrelsen bestrede, att avverkningarna å ifrågavarande områden

bestämts till för små belopp till skada för skogarna och deras rätta

ekonomiska utnyttjande. Tvärtom hade extra avverkningar av sämre

skog utöver den normala avverkningen förekommit i mycket stor omfattning'',

därom närmare bestämmelser också utfärdats i domänstyrelsens

reglementariska föreskrifter. Att dessa extra avverkningar emellertid

finge ske med försiktighet, framginge därav, att det hade — särskilt

inom Norrbottens läns lappmarker — konstaterats en efter avverkningen

ökad benägenhet för uttorkning av ett antal träd inom bestånden,

vilken företeelse icke kunnat sättas i direkt förbindelse med överårighet

hos de utdöende träden. Det egendomliga förhållande syntes föreligga,

att beståndens mottaglighet för uttorkning blivit störst, där man mest

avvikit från uthållighetsprincipen. Dock hade man, såvitt till styrelsens

kännedom kommit, ingenstädes gått så långt, att under en skogsindelningsperiod

75 procent av skogarnas virkesmassa utsynats. Helt visst skulle

detta inneburit en stor fara för de därefter kvarvarande resterna av

bestånden.

\ id all skogsmdelning hade ett av syftemålen varit att från abnorma

skogsförhållanden bereda övergång till normala, ej att bevara en abnorm

skog i oförändrat skick; övergångstiden hade såvitt möjligt begränsats

till halva omloppstiden. Hade däremot skogens tillstånd motiverat eu

förhöjning av det reguljära avverkningsbeloppet och en sådan följaktligen

medgivits, innebure detta eu förkortning av övergångstiden.

Då en dylik förhöjning av avverkningsbeloppet varit ganska vanlig,

följde härav, att de nuvarande skogsägarna tillerkänts en så stor avkastning,

som enligt gällande bestämmelser kunnat försvaras. Det vore oriktigt

att skylla bristande skogsvård på staten, ity att skogsvården överlämnats

åt skogsägarna själva, medan staten allenast förbehållit sig att begränsa

avverkningen. — Lappmarksskogarnas skötsel lämnade visserligen mycket

övrigt att önska — men vanskötsel förekomme dock ej, såsom föreningen

påstått; och vidare borde ihågkommas, att överavverkning icke skett,

vilket däremot vore fallet på flertalet andra privatskogar i riket. I fråga

om beståndsvården funnes för övrigt urskuldande moment: sådant virke,

som för beståndsvården i första hand borde avverkas, saknade förr saluvärde,

och så vore till stor del förhållandet ännu; ändring häri hade

skett först under de senare åren. Det vore icke gällande författningar

och ej heller domänstyrelsen och dess tjänstemän, som hindrat egentlig

beståndsvård inom lappmarksskogarna. Den stora mängd torrträd, som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 69.

enligt vad föreningen meddelat utsynats inom vissa av lappmarksskogarna,

torde visa, att skogstjänstemännen insett betydelsen av att i främsta

rummet tillgodogöra sådant virke, som snarast skulle bliva värdelöst,

och sålunda främja den del av bestånd svården, som benämndes rensningshuggning.

Givetvis måste torrträd i rätt stor mängd förekomma

inom skogsbestånd, som tillförne uteslutande varit föremål för naturens

egen hushållning och först under en relativt kort tid — efter avvittringen —

varit underkastade ordnad avverkning. Mot denna bakgrund måste

lappmarksskogarna betraktas. Därav kunde bland annat dragas den

slutsats, att ej ens den ytterligt konservativa hushållning, som naturen

ensam utövat, varit ödesdiger tör skogarnas bestånd. De hade bevarats

ganska värdefulla och såsom en samlad förmögenhet tillfallit hemmansägarna.

Att klokt nyttja detta kapital och därvid så förvalta detsamma,

att det minsta möjliga förfores under den tid, som erfordrades för att

överföra urskogen till sådana beståndsformer, som under lappmarkernas

naturbetingelser kunde anses normala vid en ordnad hushållning, detta

vore den närmaste uppgiften. Härvid vore säkert, att en brådstörtad

övergång från naturstadiet till kulturstadiet innebure fara, och faran

växte, om man med frånseende av de olika typer, som inom lappmarksskogarna

funnes, ville tillämpa en gemensam schablon såsom norm för

hushållningen. Inom lappmarken liksom annorstädes växlade skogarna

efter markens sammansättning och lutningsförhållanden, efter trädslagens

art, beståndens ålder och täthet, platsens höjd över havet och exposition

för vindar m. m. De vore under skilda lörhallanden olika känsliga och

ömtåliga för hård behandling. En sådan allmän norm, som föreningen

föreslagit för avverkningen inom dessa skogar, vågade domänstyrelsen ej

förorda. Skulle man göra som töreningen ville, skulle allt tal om forstlig

fackkunskap i första hand kastas över bord. Föreningen hade ej gjort

allsidiga och grundliga undersökningar för sitt radikala förslag. De kommande

ägarna bleve lidande, de nuvarande finge stor vinst. Kravet på

uthållighet kunde ej helt suspenderas, ehuru avvikningar därifrån måste

medgivas, i män som sådant för en god beståndsvård och föryngring

vore nödvändigt. Men avvikelserna måste hållas inom rimliga gränser,

så att ej ödesdigra följder uppkomme av dem. Sålunda måste exempelvis

hänsyn tagas till kravet på allt mer ökat husbehovsvirke. Fn

kraftig avverkningspolitik för lappmarksskogarna enligt föreningens förslag

vore till skada ej blott för den jordbrukande befolkningen, vilken,

enligt vad erfarenheten visade, ej kunde bevara kontanta tillgångar utan

på längre eller kortare tid, vanligen det senare, förbrukade dem, men

äA7en för skogarna. Vilken garanti funnes för att ej bestånden, sedan

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 55

de starkt utglesnats, skulle i ökad grad avtorka? Att de i hög grad

skulle komma att ramponeras av fjäll vindarna, vore säkert.

Beträffande förslaget angående skogskulturer och deras omfattning

hade styrelsen den uppfattning, att efter avverkning på sätt föreningen

ifrågasatt skogsodling tvivelsutan bleve nödig i mycket stor utsträckning,

men att någon säkerhet ej funnes för att återväxten därmed vore betryggad!

Hittills utförda skogskulturer inom lappmarken hade nämligen i många fall

givit mycket nedslående resultat. Det syntes därför innebära en fara att

i stor omfattning ordna avverkningen så, att återväxten måste baseras

på skogsodling. Detta borde åtminstone ej ske förrän säkra erfarenheter

vunnits därom, att man på sadant sätt kunde nå det mål, som

eftersträvades; kunde så ej ske, måste avverkningen ordnas enligt andra

principer. Hittills sträckte sig erfarenheten i fråga om lappmarken

knappast längre, än att man med framgång kunde underhjälpa och

främja den metod för skogarnas föryngring, varav naturen under årtusenden

betjänat sig och därvid såsom slutresultat lämnat oss de

skogsrikedomar, som nu exploaterades. Därvid vore hoppet, att framtidens

skogar skulle bliva vackrare än de nuvarande. Men alltför

mycket finge man dock ej hoppas kunna avvinna den karga naturen,

särskilt ej i . närheten av fjällgränsen. En stor del av lappmarksskogarna

hade visserligen ej fjällskogstyp, men de borde dock ej likställas

med övriga skogar i Norrland och Dalarna, såsom föreningen delvis gjort.

Föreningen Båge ej någon framtida fara genom konsekvenserna av

sitt förslag vare sig för trävaruexporten eller för lappmarksbefolkningen.

Ehuru domänstyrelsen icke tilltrodde sig förmågan att klart bedöma de

förhållanden, som skulle inträda omkring fyrtio år härefter, om föreningens

avverkningspolitik genomfördes, torde man dock våga påstå,

att det tvivelsutan vore en fördel för trävaruindustri, export och befolkning,

om lappmarksskogarnas avkastning fyrtio år härefter icke

bleve väsentligt mindre än vad deras avkastning nu lämpligen borde

vara. Med berått mod syntes man ej böra beröva de träförädlände industrierna

möjlighet att framgent i samma mån som för närvarande

främja nationens ekonomi.

Huvudsakligen på dessa skäl hemställde domänstyrelsen, att föreningens

erinringar ej måtte föranleda någon vidare Ivungl. Maj:ts åtgärd.

Styrelsen tilläde, att de av föreningen föreslagna bestämmelser, därest de

över liuvud taget kunde anses höra tillämpas å någon skog i lappmarken,

ej hörde hemma i en lag, utan i en hushållningsplan. De

speciella bestämmelserna i en sådan plan både ingalunda erhållit någon

snäv begränsning genom den allmänt hållna lydelse, som kommittén

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

givit ifrågavarande paragraf. Det nu sagda gällde även vad paragrafen

innehölle om kultur- och torrläggningsåtgärder.

Föreningen svarar härå huvudsakligen följande:

Föreningen vidhölle, att de av föreningen föreslagna avverkningsnormerna

vore sunda och ändamålsenliga. Skogens avkastningsförmåga

måste höjas snarast möjligt genom realisation av den oväxtliga skogen

och dennas ersättande med ny skog. Fördelarna med föreningens förslag

framträdde särskilt, om man betänkte förslaget, att skogsägarna skulle

äga skyldighet att för skogens förbättring genom kultur och dikning

nedlägga avsevärda kostnader, vilka vore betydligt större än de, som

staten offrade å sina skogar. Styrelsens farhågor för att skogen skulle

torka, om så starka avverkningar företoges, som föreningen föreslagit,

vore ogrundade. Styrelsen hade — särskilt vad Norrbottens län anginge

— förväxlat orsak och verkan, ity att skogens avtynande tillstånd givit

anledning till avverkningarnas större omfattning där än i \ ästerbottens

länr) och icke denna till torkan. Styrelsen hade här förväxlat, orsak

och verkan. Känt vore, att skog av alla slag torkade i Norrbottens

län även på trakter, där avverkning ej ägde rum. Men under sådana

förhållanden räddades mera skog från värdeförlust genom torka, ju

hastigare avverkningen skedde. Avverkade man endast i samma mån,

som torkan fortskrede, komme avverkningen att utgöras allenast av

torrskog. Man måste avverka kraftigare för att hinna fa skörda, medan

skogen vore vid liv, då den ägde dubbla, ja fyrdubbla värdet mot värdet,

sedan den vore död. — Domänstyrelsens farhagor för aterväxten, om

avverkningarnas storlek ökades, vore ej berättigade. Dreves eu kraftig

avverkningspolitik och vidtoges omfattande torrläggningsåtgärder, bleve

nog föryngringsresultaten även genom kulturer tillfredsställande; erfarenheter

hade vunnits från resultatrika kulturer i övre Norrland. Slutligen

ville föreningen påpeka, hurusom både i tidningspressen och i riksdagsmotioner

framkommit yttranden, som visade, att föreningen icke vore

ensam om sin åsikt, att den nuvarande hushållningen med ifrågavarande

skogar icke blott vore förkastlig utan rent av oförsvarlig.

I häröver avgivna utlåtanden vidhåller domänstyrelsen sina förut

gjorda uttalanden och utvecklar desamma än ytterligare.

1 fråga om sista delen av paragrafens andra stycke yttrar kommitténs

majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand:

»Kommittén har ansett det böra i lagen uttryckas, att vid

>) Enligt domänstyrelsens uppgift utsynades åren 1903 -1909 i Norrbottens län 3,22a,523

kubikmeter och i Västerbottens län 1,240,699 kubikmeter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

avverkningsplanens uppgörande förrättningsmannens uppmärksamhet

skall vara oavlåtligen riktad på ett tillgodoseende av skogsvårdens krav,

vilket emellertid ej må föranleda därtill att lagens grundidé — ernående av

en möjligast jämn, uthållig avkastning — trädes för nära, utan fastmera

verka därhän, att möjligheterna till föryngring m. m. bliva utnyttjade

så mycket som möjligt.»

I gemensam reservation anföra kommittéledamöterna Kinberg,

Welander och Wiklund följande: »På grund därav att skogarna i dessa

trakter ännu hava karaktär av naturskogar lära alla skogsvårdens krav

här icke omedelbart och ovillkorligen kunna tillgodoses, ty en sådan ensidig

tillämpning av skogsvårdssynpunkten skulle ej sällan medföra uttagande på

mycket kort tid av större delen av virkesförrådet, utan böra dessa skogar

endast så småningom omföras till ordnat skick, varunder fordringarna på

jämn avkastning och en god skogsvård måste sorgfälligt avvägas mot varandra.

Vad 2 § angår hålla vi före, att ordalagen i andra stycket kunna

föranleda en sådan tolkning, att »skogsvården» skulle tillåtas föranleda

till ett virkesuttag, varigenom lagens grundprinciper kunde trädas för

nära. Visserligen synes även majoriteten enligt vad motiveringen utvisar

förmena, att så ej må ske, men så länge orden »att skogsvården ej

tillbakasättes» få förbliva orubbade, kommer faran dock att kvarstå. Härmed

är det naturligen ej vår mening att framhålla, det allmänna skogsvårdssynpunkter

ej skulle få influera på utsyningsbeloppets storlek; visst

icke, men vi anse, att dylika synpunkter ej böra få ett dominerande inflytande

därvidlag. Skulle detta bliva fallet, vore i detsamma lagstiftarens

grundtanke, sådan den fått sitt uttryck vid 1873 års avvittringsförfattnings

tillkomst, skjuten åt sidan; och detta skulle vara en olycka för

de trakter, varom nu är fråga.»

I anslutning härtill föreslå reservanterna följande lydelse av paragrafens

andra stycke: »Sådan plan skall vara grundad på en undersökning

om skogens tillstånd och avpassad efter ortsförhållandena ävensom

avse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning;

och bör därvid tillses, att träd icke må så länge sparas, att

de taga skada, samt att skogsvården i övrigt varder i möjligaste mån tillgodosedd.

»

Med reservanterna instämma domänstyrelsen, Västerbottens läns landsting

samt överjägmästarna i Gävle—Bala, Umeå och Skellefteå distrikt.

Landstinget anför därvid såsom skäl, att, med avseende å skogshushållningen

i förevarande landsdelar, åt synpunkten att träd ej borde så

länge sparas, att de toge skada, borde givas ett visst företräde framför

synpunkten att skogsvården ej tillbakasattes; och överjägmästaren i

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 käft. (Nr 69.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 69.

Skellefteå distrikt framhåller härvidlag, bland annat, att enligt avvittringsstadgan

skulle hemman och nybyggen, såvitt tillgång funnes, erhålla

skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu; lappmarksskogarna vore

alltså understödsskogar och vid sådant förhållande finge skogsvården ej

sättas i första rummet.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län yttrar: Reservanterna

kunde val anses hava skäl för sin mening, men å andra sidan

torde kunna erinras, att lagbestämmelser icke borde lägga hinder i vägen

för en avverkning, som betingades ur skogsvårdssynpunkt, även om

densamma måste medföra någon jämkning i principen om skogens jämna

avkastning. Kommittémajoritetens förslag till formulering av ifrågavarande

paragraf, vilket inrymde något större handlingsfrihet åt den skogstjänsteman,

som vid utsyning hade att tillämpa lagen, ansåge Konungens

befallningshavande därför vara att föredraga framför reservanternas.

Givet vore dock, att skogstjänstemannen i avseende å lagens tillämpning

i denna del finge en synnerligen vansklig och grannlaga, ofta krävande

uppgift att fylla.

Slutligen säga överjägmästarna i Skellefteå och Luleå distrikt sig

anse det vara överflödigt att särskilt betona, att avverkningsplanen

skulle avpassas efter ortsförhållandena, vadan bestämmelsen härom enligt

deras mening borde utgå.

Vidkommande härefter paragrafens sista stycke yttra:

Landstinget och hushållningssällskapet i Västernorrlands län samt eu

ledamot i länets skogsvårdsstyrelse: I fråga om tredje stycket hade man

svårt att följa tankegången, ty antagligen hade kommittén väl inte tänkt

sig, att å de därstädes avsedda markerna utsyning av redan mer eller

mindre skadad och oväxtlig skog skulle företagas senare — för att ej

säga kanske ej alls — än å de bättre markerna och de bättre bestånden,

där markägaren skulle vara fritagen från åtgärder efter avverkningen.

Lyckligare hade varit, om bestämmelsen gått i den riktningen, att vid

större tillgång på marker, »där i följd av försumpning eller brist på

fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt icke är möjlig»,

utsyningen hade gjorts större, för att så snart som möjligt förse sådana

marker med bättre skogsbestånd, men att samtidigt det blivit föreskrivet

ovillkorlig skyldighet för skogsägaren att vidtaga nödiga åtgärder för

återväxtens betryggande.

Västerbottens läns hushållningssällskap: »Skyldigheten att vidtaga

''erforderliga åtgärder för återväxt’ för att utsyning skall kunna erhållas

å försumpad mark synes svävande och av beskaffenhet att kunna bliva

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

synnerligen betungande för markägaren. Bestämmelsen torde böra omformuleras

därhän, att jordägare skall vara skyldig att i fall av föreliggande

art vidtaga direkta åtgärder för återväxt på området, dock så,

att jordägare icke må förpliktas att i sådant avseende nedlägga kostnader

till större belopp än exempelvis det utsynade virkets halva värde, beräknat

efter lämplig grund. I motsatt fall kommer utsyning aldrig att

begäras å dylikt område, utan det blir föremål blott för avverkning till

husbehov, helst husbehovsavverkning å dylikt område icke avdrages

från utsyningsbeloppet enligt den för hemmanet upprättade avverkningsplanen,

vilket däremot är fallet med husbehovsavverkningen å i avverkningsplanen

ingående mark. Med den av kommittén föreslagna formuleringen

kan således tänkas uppstå en tendens att anse all icke i avverkningsplanen

ingående mark såsom ''tillspillogiven’. Ifrågasättas kan,

om icke för dylik mark i stället borde stipuleras, att även husbehovsvirke

Unge tagas endast efter utsyning.»

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: »Sådana områden

som de i paragrafens sista stycke omförmälda förekomma inom länet

till mycket stor omfattning och åtgärder för återväxt å samma områden

skola i många fall visa sig resultatlösa eller i alla händelser medföra

kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till därmed avsett gagn.

Att under alla omständigheter kräva dylika åtgärder såsom villkor för

erhållande av utsyning, synes därför mindre välbetänkt och kommer

endast att föranleda till att även fullt utväxt skog ofta nog får kvarstå

för att så småningom ruttna ner. Konungens befallningshavande föreställer

sig emellertid, att med hänsyn till lagtextens avfattning avsikten

varit, att skogstjänstemannen i förevarande fall skall äga förfara efter

omständigheterna.»

3 §■

Kommittén anför:

»Visserligen skall skogsingenjör hava bland sina viktigaste uppgifter

upprättande av avverkningsplaner för enskildas skogar, men håller

likväl kommittén före, att, på sätt hittills skett, skogsägarna böra vara

berättigade att genom egna skogstjänstemän upprätta sådana planer

samt sedermera få dessa underställda högre myndighets prövning. Skillnaden

beträffande planernas bringande till rättskraft skall ligga däri att,

då planen uppgjorts genom skogsägarens försorg och sedermera underställts

statsmyndighets prövning, denna prövning skall verkställas hos

den myndighet, som enligt kommitténs förslag skall haVa den högsta

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69-

tillsynen över ifrågavarande lags tillämpning, eller jordbruksdepartementets

skogskontor, medan eljes, d. v. s. när planen uppgjorts av

skogsingenjör, densamma tager åt sig laga kraft i och med det att den

tid, varigenom skogsingenjörs beslut härutinnan må överklagas, gått till

ända. På det att denna tid ej skall onödigt utdragas har kommittén

funnit lämpligt att i förslaget inrymma bestämmelse att planen skall,

så snart ske kan, delgivas hemmansägaren.

Rätt att hos skogsingenjör begära upprättande av avverkningsplan

tillkommer allenast hemmanets ägare, vilket emellertid ej må tolkas

så, att han skulle kunna genom underlåtenhet att begära sådan plan

betaga en avverkningsrättsinnehavare möjlighet att utfå inköpt skog;

för sådan händelse torde avverkningsrättsinnehavaren kunna få hemmansägaren

vid domstol förpliktad göra ansökan om plan.

Begäran om upprättande av avverkningsplan bör i regel framställas

så tidigt, att planen kan hinna uppgöras och vinna laga kraft, innan

den skall genom utsyning bringas till tillämpning. Likaså bör, där

planen uppgjorts genom hemmansägarens egen försorg, densamma i god

tid före utsynings verkställande underställas vederbörlig prövning. Rörande

tillvägagångssättet vid upprättande av avverkningsplaner håller kommittén

före, att reglerna därutinnan för uppgörande av skogshushållningsplaner

för kronoparker böra i tillämpliga delar följas.

Kommittén har visserligen utgått ifrån att avverkningsplaner med

det i lagen avsedda innehåll skola upprättas för samtliga av lagen berörda

skogar, men av flera anledningar kan tänkas, att sådana ordnade

förhållanden finnas lämpligen endast så småningom kunna åstadkommas.

Dels äro nämligen redan på sina håll tämligen fullständiga hushållsplaner

upprättade, vilka utan olägenhet kunna fortfarande tillämpas.

Dels måste ock kunna förutsättas att å vissa trakter så många framställningar

om erhållande av avverkningsplan göras, att skogspersonalen

ej medhinner att tillmötesgå allas önskningar därvidlag. Kommittén

anser därför, att man lämpligen bör förfara så, att nya avverkningsplaner

upprättas först i mån som redan uppgjorda planer utlöpa eller

revision av dem enligt hittills gällande regler må ske.

För revision av sålunda fastställd avverkningsplan synas böra

gälla samma regler som för upprättande av sådan plan. —

Den förändring beträffande organiserandet av statens tillsyn å

lagens efterlevnad samt medverkan till åstadkommande av förbättrade

förhållanden ifråga om skogsvården å ifrågavarande hemman, som kommittén

i detta betänkande föreslår, skall, enligt vad kommittén förväntar,

hava till följd, att en ökad samverkan ernås mellan befolkningen och

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

statstjänstemannen. Till följd härav lärer ock få förutsättas, att förrättningsmännen

såväl vid uppgörandet av avverkningsplaner som även vid

själva utsyningarna skola låta sig angeläget vara att inhämta de av

förrättningarna berördas mening samt tillmötesgå deras önskningar, där

så lämpligen kan ske.

På förut angivna grunder har kommittén ansett lämpligt, att i

lagen icke intagas de närmare ordnings- och andra föreskrifter, som för

lagens tillämpning kunna finnas erforderliga, utan att sådana föreskrifter

i stället skola meddelas från den myndighet, som enligt kommittén

skall hava den högsta tillsynen över lagen, d. v. s. jordbruksdepartementets

skogskontor; och har kommittén därvid utgått

från den förutsättningen, att de utav kommittén såväl i allmänhet

som särskilt i motiveringen till förevarande paragraf uttalade önskemål

bliva beaktade.»

Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna

Fahlén och Ringstrand, anför vidare:

»Där ett hemman är besvärat av avverkningsrätt till skogen, kan

tänkas, att avverkningsrättsinnehavaren skulle vilja på den nya lagen

grunda rätt att emot jordägarens bestridande erhålla utstämpling i större

omfattning, än med tillämpning av hittillsvarande stadganden bort ske;

och har ock på sådan grund inom kommittén ifrågasatts att från lagens

tillämpning helt undantaga sådana hemman för den tid avverkningsrätten

är gällande, försåvitt ej överenskommelse i annan riktning träffas mellan

hemmansägaren och avverkningsrättsinnehavaren. Kommittén vill emellertid

hålla före, att ifrågavarande förhållanden kunna på ett nöjaktigt sätt

ordnas utan att lagen för dem sättes ur verket. Genom reglementariska

föreskrifter torde nämligen syneförrättarnas uppmärksamhet kunna fästas

på angelägenheten av att en sådan följd av lagen, som ovan antytts

såsom eljes möjlig, undvikes ävensom närmare bestämmelser meddelas

om huru vid förekommande konflikter mellan de båda, var för sig berättigade,

intressena lämpligen bör förfaras. Det lärer väl ej få anses

uteslutet att i många dylika fall just beträffande utsyniDgsbeloppets

bestämmande hittills tillämpade regler fortfarande komma att läggas till

grund eller åtminstone öva en betydande inverkan i riktning mot kommitténs

här anförda önskemål. Det synes kommittén icke obilligt, utan

fasthellre tilltalande och rättvist, att i dylikt fall, där med tillämpning

av de nya bestämmelserna utsyningsbeloppet skulle bliva högre än om

hittillsvarande regler följts, höjningen bör komma hemmansägaren, och

icke avverkningsrättsinnehavaren, till godo, varför för sådan händelse

torde kunna för bestämmande av det högre utsyningsbeloppet skäligen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

fordras företeendet av en överenskommelse, varigenom hemmansägaren

tillförsäkras hela direkta nyttan av ökningen.»

I gemensam reservation anföra Kinberg, Welander och Wiklund:

»Med hänsyn till angelägenheten av att en avverkningsrättsinnehavare

ej må kunna mot jordägarens vilja på den nya lagen grunda

rätt att erhålla utstämpling i större omfattning än med tillämpning av

hittillsvarande bestämmelser bort ske och då ett uttalande i motiveringen

allenast icke får anses nog kraftigt motverka en sådan följd, hava vi

ansett, att i 3 § borde införas ett stadgande därom, att för hemman, som

är besvärat av avverkningsrätt, upplåten före lagens ikraftträdande, utsyningsbeloppet

ej må sättas högre än med tillämpning av hittills gällande

regler skolat ske, där ej mellan hemmansägaren och avverkningsrättsinnebavaren

annorlunda överenskommes. Eu tillfälligt ökad avverkning,

som självfallet åtminstone för någon tid nedsätter virkesmassan å hemmanet,

har ur synpunkten av skogsvård för detta icke något berättigande i

annat fall än att den får till följd skogsvårdsåtgärder å hemmanet. En

avverkningsrättsinnehavare torde emellertid näppeligen Unnas villig att

nedlägga någon del av sin vinst på åtgärder utan någon nytta för

honom själv.»

I överensstämmelse härmed föreslå reservanterna, att efter orden

»ske kan» inskjutes följande tillägg till paragrafen: »För hemman, som

är besvärat av avverkningsrätt, upplåten före denna lags trädande i kraft,

må årliga avverkningsbeloppet ej sättas högre än med tillämpning av hittills

gällande regler skolat ske, där ej mellan hemmansägaren och avverkningsrättsinnehavaren

annorlunda överenskommes.»

Med reservanterna instämma domänstyrelsen, Konungens befallning shavande,

landstingen och hushållningssällskapen i Västerbottens och Norrbottens

län samt överjägmästarna i Gävle-Dala, Umeå, Skellefteå och Luleå distrikt.

Domänstyrelsen anför vidare: Såsom styrelsen komme att i fråga

om skogsadministrationen närmare anföra, ansåge styrelsen, att, rörande

lappmarksskogarnas förvaltningspersonal, någon annan ändring ej borde

ske än ökning av jägmästarnas antal samt att jägmästarna borde vid

utövningen av sin befogenhet enligt föreliggande lagförslag stå under

domänstyrelsens inseende. I överensstämmelse härmed borde den befogenhet,

som enligt förslaget inrymts åt jordbruksdepartementets skogsbyrå,

utövas av domänstyrelsen, som ock torde böra meddela de närmare

föreskrifter, som omförmäldes i paragrafens andra stycke och därstädes

angåves tillkomma Konungen, men rörande vilka i motiven sades, att de

skulle meddelas av skogskonto^.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 63

I anslutning härtill föreslår domänstyrelsen dels följande lydelse

av paragrafens första stycke: »Avverkningsplan — — granskad av överjägmästaren

och godkänd av domänstyrelsen. Plan, som enligt vad nyss

är sagt av jägmästare upprättats eller ock av domänstyrelsen godkänts, skall

tillställas hemmansägaren så snart ske kan», dels ock att sista ordet i

paragrafens sista stycke utbytes mot »domänstyrelsen».

Slutligen är i fråga om denna paragraf att anmärka, hurusom:

Konungens befallningshavande i Västerbottens län framhåller vikten

av att sådana åtgärder vidtagas, att den lastställda planen verkligen

kommer fastighetsägaren tillhanda utan oläglig tidsutdräkt;

Konungens befallningshavande i Norrbottens län anmärker, att förslaget

att endast hemmansägaren skall få begära avverknmgsplan syntes

innebära en betänklig inskränkning i en genom lagligt avtal förvärvad

rätt samt att i fråga om avverkningsrättsinnehavarens eventuella domstolstalan

det väl kunde ifrågasättas, om denna skulle komma att föranleda

åsyftad påföljd; och

Skogsvårdsstyrelsen och Konungens befallningshavande i Kopparbergs

län yttra: »Med hänsyn till den säregna sönderdelning av hemmanens

skogsmark, som tillämpas i norra Dalarna, torde det möta svårigheter att

upprätta avverknmgsplan för varje hemmansdel, därest ej i lag bestämmes

någon viss minimiareal, som en hemmansdel skall hava för att vara

berättigad till särskild avverknmgsplan.»

^ §•

/ Kommitténs majoritet, bestående av ordföranden samt ledamöterna

Fahlén och Ringstrand, anför följande:

»Denna paragrafs förra del innehåller allenast ett bekräftande av

den redan hittills gällande principen, att särskild plan skall upprättas

för varje särskilt hemman eller hemmansdel. I paragrafens senare del

har emellertid av skäl, som nedan anföras, intagits en undantagsbestämmelse

från nyss omnämnda allmänna regel. En speciell anledning för

kommittén att taga denna fråga under omprövning har givits genom

Kungl. Maj:ts beslut den 31 juli 1908, därigenom till kommittén överlämnats,

för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén

lämnade uppdrag, två skrivelser av domänstyrelsen, den 24 december

1907 och den 30 maj 1908, angående sammanförande till en hyggesföljd

med gemensam avverkningsberäkning av vissa hemmansskogar inom

Västerbottens läns lappmarker, samt en skrivelse i ämnet från Mo &

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Domsjö aktiebolag. I sistberörda skrivelse antöres bland annat. Rörande

den av bolaget ifrågasatta sammanslagningens lämplighet ur skog svår dssynpunkt

torde endast en mening råda. Ju större komplex skogsmannen

finge behandla som enhet, desto lättare hade han att varje år koncentrera

avverkningen till de trakter, där behovet av en huggning vore

mest påträngande. Och i de många fall, då avverkningen måste, efterföljas

av skogskultur, bleve det först genom en sådan koncentration av

hyggena möjligt att med rimlig kostnad inhägna kulturfälten, vilketoftast

visat sig vara ett oundgängligt villkor för att kulturen skulle

lyckas. Åven ur ekonomisk synpunkt vore en gemensam behandling

av större komplex fördelaktig, särskilt genom ett bättre utnyttjande av

upptagna avverknings vägar och möjligheten att förlägga varje års

flottning till ett färre antal vattendrag. Någon av sammanslagningen

vållad svårighet att efterleva bestämmelsen i 58 § av gällande skogsordning

torde ej kunna påvisas. För utsyningsområdet som helhet betraktat

kunde domänstyrelsen genom bestämmelser i hushållningsplanen

reglera årsavverkningarnas storlek lika väl som förut på varje hemman.

Det viktiga kravet på en relativt jämn årsavverkning för vinnandet av

stabila arbetsförtjänster i orten kunde härigenom fullt komma till sin

rätt. Däremot kunde sammanslagningen onekligen medföra rubbningar

i den från varje hemman utgående årsavverkningens jämnhet genom

att till avverkning förfallna träd på vissa hemman under flera ar komme

att besparas, medan motsvarande virkesbelopp uttoges på andra hemman,

där avverkningen vore mer brådskande. Härigenom uppstode på de

senare en s. k. överavverkning. Sådana träd, som från skogsvårdssynpunkt

sett fortfarande borde kvarstå, kunde ''överavverkningen’ däremot

aldrig nå, enär den utsynande jägmästaren naturligtvis ej stämplade

dem. Det enda man riskerade genom sammanslagningen vore följaktligen,

att vissa hemman försattes i ordnat skick tidigare, andra senare

än om avverkningen utförts hemmansvis. Visserligen hade i liknande

fall framhållits, att om ägandebolaget efter ett dylikt hemmans genom

sammanslagningen möjliggjorda ''överavverkning frånsålde sig detta

hemman, så skulle härigenom kunna uppstå ett jordbruk utan den

stödskog, som lagstiftningen numera velat tillförsäkra hemman i bondehand.

Häremot erinrades, att den växtliga skogen ända upp till lämpligaste

avverkningsåldern och även den överåriga skog, som för åteiväxtens

skyddande borde kvarstå, alltid funnes kvar på hemmanet, om

också förekomsten av sådan skog i vissa gränsfall kunde vara ringa.

Ett på nyssnämnda skäl grundat förbud mot hemmans sammanslagning

skulle alltså innebära ett försök att i de fall, då tillgången på livskraftig

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 69.

skog vore liten, åt en eventuell köpare garantera ett visst förråd överårigt

virke. Man frågade sig då, vilket gagn köparen skulle få härav.

Ty det vore givet, att den överåriga skogen med hela sitt värde ökade

köpeskillingen. För motsvarande belopp kunde därför köparen, om

den överåriga skogen redan avverkats före försäljningen, tillhandla sig

samma virkesmängd från annat håll och hade då förmånen att endast

behöva likvidera i mån av virkets förbrukning i stället för på en gång

i förskott. Något intresse för den förmodade bonden-köparen kunde

alltså på denna väg svårligen tillgodoses. Situationen vore följaktligen

denna: Om flera hemman sammansloges till ett utsyningsområde, vore

det möjligt, att något av dem komme att berövas all den överåriga

skog, som icke av skogsvårdshänsyn behövde kvarstå. Det vore vidare

möjligt, ehuru ytterst osannolikt, att ett sådant hemman därefter utbrötes

ur gemensamheten och försåldes. Men det hade icke kunnat bevisas,

att köparen härvid skulle haft större fördel av att den överåriga skogen

varit kvar.

I skrivelsen den 24 december 1907 uttalade domänstyrelsen, att

en sådan sammanslagning enligt gällande bestämmelser icke torde kunna

ske, men att frågan kunde anses hava kommit i ett annat läge, då den

behandlades i samband med hushållningsplaners upprättande och avsåge

skogar, som tillhörde samma by eller i övrigt bildade för skogshushållning

lämpliga komplex. Det torde emellertid möta svårighet att finna

lämpliga former för att giva laglig rätt åt ett sådant sammanförande.

Ett dylikt anordnande syntes emellertid styrelsen från skogsvårdssynpunkt

ofta erbjuda stora fördelar.

I sin senare skrivelse i ämnet har domänstyrelsen bland annat

uttalat farhåga för att en sådan sammanslagning av hemman uti skogshushållningshänseende

skulle kunna föranleda överavverkning å vissa av

de särskilda hemmanen.

Kommittén håller före, att ett dylikt system ofta nog skall kunna,

med hänsyn till ojämn åldersklass fördelning de särskilda fastigheterna

emellan eller eljest ur skoglig synpunkt, erbjuda ej oväsentliga fördelar

uti skogshushållningshänseende, och har på den grund i föreliggande

paragraf berett möjlighet för systemets omsättande i praktiken. Då

det emellertid icke torde kunna bestridas, att en obunden rätt härutinnan

skulle kunna medföra för lagens syfte ovanliga konsekvenser, har

kommittén ansett nödigt att härmed förbinda starka garantier, i första

hand riktade mot ett rubbande av hushållningen under den en gång

fastslagna perioden. Fördenskull har ock kommittén i sitt förslag som

följd av ett medgivande i ämnet upptagit ovillkorlig giltighet för planen

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

under hela den period, för vilken den fastställts, vilken giltighet sålunda

ej ens av ny ägare till viss del av hushållsområdet må rubbas. Eljes

skulle nämligen kunna tänkas inträffa att, sedan exempelvis ett par

treårsutsvningar förlagts uteslutande till viss del av komplexet, denna

del försåldes och sedermera ny awerkningsplan begärdes för återstående

del av komplexet i ändamål att dymedelst erhålla ökad avverkning En

annan och viktig garanti för att systemet ej skall utan skäl komma i

tillämpning har kommittén trott sig finna däri, att frågan alltid skall

underställas Kungl. Maj:ts avgörande, därvid Kungl. Maj:t må äga med

bifall till framställningen förbinda ytterligare lämpliga befunna villkor.»

Kinberg, Welander och Wildund anföra i reservation:

»Ehuru vi anse, att ett sammanförande av närbelägna skogar under

gemensam awerkningsplan ur skogsvårdssynpunkt understundom kan

erbjuda betydande fördelar, hava vi likväl ej kunnat förena oss med

majoriteten i dess förslag härom i 4 §. Vi hålla nämligen före, att

fara för missbruk av dylik rätt ligger nära till hands ävensom att de av

kommittén förordade garantierna häremot icke äro tillräckligt betryggande.

Enligt vårt förmenande böra för upplösning av en sålunda bildad

gemensam hushållsenhet kunna skäligen uppställas enahanda villkor,

som gälla för dylik enhets bildande. För närvarande lärer emellertid

icke finnas möjlighet att lagligen försäkra sig mot att enheten godtyckligt

upplöses. Vid sådant förhållande anse vi, att ett godkännande

av majoritetens förslag i denna del skulle kunna föranleda därtill, att

agens huvudsyfte — den högsta och möjligast jämna avkastningen å

varje självständigt hemman eller hemmansdel — äventyras, vadan vi

nödgas tillkännagiva vår avvikande mening härutinnan.»

I anslutning härtill föreslå reservanterna, att 4 § måtte innehålla

allenast följande stadgande: »Awerkningsplan skall upprättas särskilt

för varje hemman eller hemmansdel.»

Angående överjägmästarnas överläggning inför domänstyrelsen innehåller

styrelsens utlåtande följande: »Skilda meningar framkommo angående

lämpligheten av att bereda möjlighet för att sammanföra närbelägna

skogar under gemensam awerkningsplan. I skogsvårdens

intresse kunde det visserligen vara till gagn, men det beredde å andra

sidau möjlighet för överavverkning å enskilda skogar, vilka, när den

gemensamma planen upphörde att gälla, kunde bliva föremål för sin

separata hushållning.»

I sina utlåtanden yttra härutinnan särskilt:

Överjägmästaren i Umeå distrikt: »Med förundran måste man fråga

sig, hur den ifiågasatta sammanslagningen av närbelägna hemmans
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

skogar under en gemensam avverkningsplan — därvid utsyningsbeloppen

för ett flertal skogar skulle uttagas från en enda hemmansskog, vilken

efter en eller ett par utsyningar bleve uttömd på det egentliga virkesförrådet,

eller med andra ord helt och hållet slutavverkad — kan låta

förena sig med de riktlinjer för framtiden, vilka kommittén framhållit

böra följas, eller att skogens avkastning ''skall vara i möjligaste mån

jämn’. Förslaget är sålunda enligt min mening mycket farligt, då det

dels kan alldeles upphäva fordran på uthållighet, dels motverka en

rationell skogsvård, som man dock bör eftersträva;)) samt

Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: »Kommitténs majoritet har vid

avfattandet av 4 § återigen skjutit ''skogsvården’ i förgrunden. Visserligen

— och detta med rätta -— bör denna synpunkt beaktas, dock ej

till en grad, som gör, att lagens huvudsyfte kan äventyras. Så länge

garantier icke finnas mot att en genom sammanslagning av flera närbelägna

hemman eller hemmansdelar bildad hushållsenhet kan upplösas,

synes det riskabelt medgiva dylika sammanslagningar. Den bestämmelsen

att avverkningsplanen skall gälla även mot ny ägare borgar ju

icke för att ej viss del av komplexet frånsäljes efter planens utgång,

och fall kunna tänkas, då under en gången indelningsperiod avverkningarna

varit förlagda till just denna del av komplexet, enär avverkning

just där varit mest brådskande.))

Jämväl över jägmästaren i Gävle—Dala distrikt samt Västerbottens

läns landsting ansluta sig till reservanterna.

Härjämte utlåta sig:

Konungens befallning skavande i Norrbottens län: »Den av reservanterna

påpekade risken är nog ej så stor med de garantier, som kommitténs

majoritet föreslagit; och dessutom måste den ifrågasatta anordningen

medföra betydande fördelar för större skogsägare, som driva

rationellt skogsbruk;» samt

Domänstyrelsen: »Tvivelsutan innebär det en möjlighet till bättre

skogsvård att kunna sammanföra skilda hemmansskogar till ett gemensamt

hushållningsområde. Exempelvis kan härigenom ett överskott av

gammal skog på ett skifte genom normal avverkning lättare avverkas

och beståndet föryngras, än om varje skog skall behandlas särskilt för

sig. Å andra sidan kan det dock ej heller bestridas, att genom ett

dylikt förfarande den uthålliga skogsavkastningen å någondera skogen

kan på sådant sätt äventyras, därest de förenade skogarna kunna, förrän

utjämning av förrådet inträtt, åter skiljas. Styrelsen anser fördenskull

nödigt, att föreningen göres något mera stabil än vad kommittén ifrågasatt.

Detta mål kan nås genom ett tillägg av innehåll, att föreningen

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

må upphöra allenast efter Konungens medgivande. Paragrafens sista punkt

skulle förslagsvis kunna givas följande lydelse: ’liar sådant samman
förande

skett, må gemensamheten icke upphöra, med mindre Konungen därom

förordnar— 1 paragrafen förutsattes, att en dylik förening av skogar

till ett gemensamt hushållningskomplex skulle medgivas allenast då

skogarna tillhörde samma ägare. Konsekvensen torde likväl fordra, att

samma rätt må tillkomma skilda ägare, varigenom möjlighet sålunda

bereddes för bildande av ett slags gemensamhetsskogar. I sådant syfte

torde ordet ägaren i paragrafens första punkt böra ändras till ägare.''»

Under ifrågavarande paragraf är slutligen att anmärka följande:

Västerbottens läns hushållningssällskap uttalar den åsikten, att bestämmelsen

att Konungen skall pröva sammanförande under gemensam

avverkningsplan innebär onödig omgång, vadan prövningen enligt hushållningssällskapets

mening bör ske i samma ordning, som för upprättande

av avverkningsplan är föreskriven i 3 §.

Konungens befallning skonande i Västerbottens län instämmer häri

under uttalande, att ifrågavarande angelägenhet vore av en sådan praktisk

beskaffenhet, att avgörandet borde fä vila på praktiska skogstjänstemän.

Landstinget och hushållningssällskapet i Västernorrlands lön samt en

ledamot i länets skogsvårdsstyrelse anföra: Det vore en alltför vidlyftig

procedur, att Konungen skulle pröva den under de sista åren aktuell

blivna frågan om sammanförande av flera hemman i samma avverkningsplan;

saken borde överlämnas till den persons avgörande, som i varje fäll

fastställde hushållningsplanen.

5 §•

Kommittén framhåller, att denna paragraf icke i sak innehåller

någon nyhet i förhållande till vad som nu gäller.

Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar: Vad kommittén

framhöll kunde väl vara sant, men i praktiken hade nog den

1 oktober ofta vida överskridits såsom sluttid för begärda utsyningsförrättningar,

och det syntes fördenskull både önskvärt och viktigt, att

om samma sluttid framgent bestämdes, den bättre än hittills kunnat ske

bleve iakttagen. Möjlighet härtill borde, när så erfordrades, beredas

genom extra förstärkning av arbetskrafterna och föreskrift lämnas, huru

förfaras borde, när skogsingenjör uppenbarligen icke inom angivna tid

kunde medhinna alla begärda utsyningar.

Domänstyrelsen har ej annan hemställan i fråga om denna paragraf,

än att ordet »skogsingenjör» utbytes mot »jägmästare».

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

69

6 §•

Kommittén yttrar:

»Denna paragraf motsvarar helt och hållet tredje stycket i skogsordningens

59 §, varutöver några ytterligare bestämmelser i ämnet synas

kommittén icke vara av behovet påkallade, särskilt som förrättningsmännen

kunna antagas dessutom i regel visa vederbörande allt det tillmötesgående

i fråga om delgivning av tiden för förrättningen, som skäligen

må kunna på fordras, såsom exempelvis underrättelse några dagar i förväg

genom brev eller bild.»

Mot paragrafens innehåll hava anmärkningar framställts från

åtskilliga håll:

Överjägmästaren i Gävle—Bala distrikt anmärker, att kungörelse i

kyrka vore ett föråldrat bruk och icke passande för de lappländska förhållandena

och de ofantliga avstånden därstädes, vadan kungörelsen borde

utbytas mot skyldighet för utsyningsförrättaren att per post underrätta

utsyningstagaren om förrättningen.

I denna anmärkning instämma Konungens befallning skavande i Västerbottens

och Norrbottens län samt landstinget och hushållningssällskapet i

sistnämnda län.

Västerbottens läns hushållningssällskap föreslår, att paragrafen kompletteras

med föreskrift, att förrättningen skall kungöras jämväl i lämplig

ortstidning, enär ytterst få byar funnes i lappmarken, som ej hade postgång

åtminstone en gång i veckan.

Konungens befallningshavande, landstinget och hushållningssällskapet i

Vasternorrlands län samt en ledamot i länets skogsvårdsstyrelse anse, att

paragrafen bör kompletteras med bestämmelse om skyldighet att underrätta

per post.

Domänstyrelsen hemställer allenast, att ordet »skogsingenjörens» ändras

till »jägmästarens».

7 §•

Kommittén anför härunder:

»Motsvarande bestämmelser till denna paragraf återfinnas nu i 56 §

av skogsordning^, vars stadganden härutinnan kommittén ansett böra

bibehållas. Härvid vill emellertid kommittén anföra, hurusom paragrafens

bestämmelser icke må lägga hinder i vägen för en skogsägare, som så

önskar, att spara sin skog under exempelvis en tid av tre år för att

sedermera i ett sammanhang få utstämpling för sex år, utan att Kung].

Maj.ts tillstånd därtill erfordras. I många fall torde nämligen, såväl på

opaginerad Kontrollera mot PDF

?0 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69.

grund av utsyningsbeloppens ringa storlek som även av andra giltiga

orsaker, kunna antagas, att en sålunda sammanförd avverkning ställer

sig för skogsägaren ekonomiskt fördelaktigare än avverkningens fördelande

på två eller flera treårsutsyningar.

Kommittén har haft under omprövning, huruvida lämpligen skulle

kunna åt underordnad myndighet, i detta lull skogsinspektören, uppdragas

att besluta rörande förskottsutsyning för sex år och att följaktligen

Kungl. Maj:ts prövning endast skulle erfordras, där förskottsutsyningen

skulle avse längre tid, men har kommittén, utgående från

önskvärdheten av en så vitt möjligt enhetlig lagtillämpning, stannat vid

de nu gällande bestämmelserna härutinnan. — En dylik begäran om

förskottsutsyning kan, enligt vad erfarenheten givit vid handen, grundas

å vitt skilda skäl. Såsom sådana synas kunna gälla, att jordbruket

drabbats av missväxt, eller att hemmansägaren av andra ekonomiska orsaker

ser sig nödsakad att för sin bärgning på en gång uttaga större del av

skogsavkastningen än med tillämpning av den rena uthållighetsprincipen

bör ske, eller att flottningsförhållandena likaledes kunna gorå ett större

virkesuttag på en gång önskligt, eller att därigenom avlösning av hemmanet

graverande avverkningsrätt möjliggöres.»

Domänstyrelsens utlåtande innehåller härutinnan följande:

»Mot bestämmelserna i denna paragraf, som äro lika lydande med

vad nu i sådant avseende gäller, har styrelsen intet att direkt erinra. Dock

får styrelsen ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligt att från Konungen

på domänstyrelsen överflyttades befogenheten att pröva ärende angående

förskottsutsyning för en tid av tre år framåt utöver de i paragrafen

avsedda tre år. På sådant sätt komme allenast ett mindre antal ärenden

angående utsyning i förskott, nämligen de, som avsåge mera än tre år,

att göras till föremål för Konungens prövning, vilket med hänsyn till

den förhållandevis ringa materiella innebörden av vanligen förkommande

smärre förskottsutsyningar torde kunna anses vara väl motiverat.»

Styrelsen föreslår följande lydelse av paragrafen: »Utsyning verkställes

för en tid av tre år i sänder, dock må på domänstyrelsens prövning

ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att utsyning må

därutöver ske för en tid framåt av högst tre av. Fråga om utsyning för

längre tid framåt prövas av Konungen.»

8 §•

Kommittén yttrar under denna paragraf:

»Den nu gällande bestämmelsen i ämnet återfinnes i 56 § av skogsordningen

och har här upptagits, dock med ett tillägg, avseende att

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 71

undanröja all tvekan, huruvida sökande skall vara pliktig tillhandahålla

eller bekosta hantlangning, som erfordras för den skogsuppskattning,

vilken alltid skall föregå själva utsyningen.»

Såsom här ovan omförmälts har kommitténs majoritet, bestående

av ordföranden samt Falilén och Ringstrand, föreslagit, att de i kungörelsen

den 11 december 1903 angivna avgifter för utsyning skulle

upphöra att utgå, när utsyningsförrättningen avsåge hemman i lappmarkerna

eller Sårna socken med Idre kapellag och då förrättningen

verkställdes åt ägare av sadant hemman, liksom ock då förrättningen

verkställdes å sådan allmänning inom Västerbottens och Norrbottens

län, ^ för vilken funnes anställd av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare

1). Detta förslag sammanhänger med kommittémajoritetens förslag

om inrättande i dessa trakter av skogsvardsstyrelser och upptagande

av . skogsvårdsavgifter därstädes. Mot dessa förslag hava kommittéledamöterna

Kinberg, Weländer och Wiklund avgivit gemensam reservation,

vari de avstyrka majoritetens förslag i frå^a om skogsvårdsavgifter och

skogsvåidsstyrelser samt förorda bibehållande av utsyningsavgifter.

De inkomna utlåtandena innehålla härutinnan huvudsakligen följande:

Konungens befallning skavande, landstinget och hushållningssällskapet

i Norrbottens lön, vilka äro ense med kommittémajoriteten i fråga om

skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelser, yttra, ätt då staten genom

särskild lagstiftning till förekommande av skogsskövling i sitt eget intresse

ingrepe i den enskildes fria dispositionsrätt över skogen, borde staten

själv vidkännas omkostnaderna för dylik lagstiftning och den enskilde

sålunda icke betungas med utsyningsavgifter.

Konungens befallningskavande och hushållningssällskapet i Västerbottens

län tillstyrka majoritetens förslag i fråga om skogsvårdsavgifter

och skogsvårdsstyrelser liksom ock det därmed sammanhörande förslaget,

att utsyningsavgifter skulle i vissa fall upphöra att utgå.

Landstinget i Västerbottens län anser däremot., att då de skäl

reservanterna anfört till stöd för sitt avstyrkande av majoritetens förslag

samt till förmån för sitt eget förslag, syntes fullgiltiga, finge lands
-

P tiar må anmärkas, att enligt för Västerbottens och Norrbottens läns kustland gällande

förordning (dimensionslngen) ersättning för i lagen omförmäld utsyning och stämpling av undermålig

skog skall betalas till förrättningsmannen efter vissa i lagens 4 § angivna regler, men att

kommittén, som avgivit förslag till ny dimensionslag, däri föreslagit, att för sagda utsyning

och stämpling i stället skulle gäldas gotfgörelse till statsverket enligt grunder, som av Konungen

komme att bestämmas. I fråga om dimensionslagens tillämpningsområde bär således kommittén

förordat utsyningsavgifter.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 69.

tinget, med åberopande jämväl av en i hela länet, såväl kustlandet som

lappmarken, bestämd folkmening, avstyrka vad majoriteten föreslagit i

fråga om skogsvårdsstyrelser samt skogsvårds- och utsyningsavgifter och

i stället fullt ansluta sig till vad reservanterna hemställt.

Konungens befallningshavande, landstinget och hushållningssäVskåpet

i Västernorrlands län ävensom (va, ledamöter av länets skog svar dsstyrclse

förklara sig anse, att ett eventuellt avskaffande av utsyningsavgifterna

även borde omfatta Västernorrlands län.

Konungens befallning skärande, hushållningssällskapet och slog svål dsstyrelsen

i Kopparbergs lön uttala sin anslutning till förslaget om inrättande

av skogsvårdsstyrelser och upptagande av skogsvårdsavgifter.

Över jägmästaren i Luleå distrikt förmenar på anförda skal, att

skogsvårdsavgifter icke borde utgå för virke från Norrbottens och \ ästerbottens

län och ej heller skogsvårdsstyrelser där inrättas. I stället

borde till de redan befintliga skogsvårdsnämndemas disposition fortfarande,

men i större utsträckning än hittills, anvisas belopp till främjande

av den enskilda skogsvården. Åven bibehållandet av utsyningsavgifter

motsatte sig överjägmästaren, under förklarande, att om staten

ingrepe i den enskilda äganderätten, borde den enskilde kunna å sin

sida fordra att ej behöva betala kostnaderna för detta förmynderskap.

Dessa borde enligt överjägmästaren helt vila å statsverket.

Överjägmästaren i ''Skellefteå distrikt biträder icke majoritetens förslag,

såvitt det angår skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelser, samt

yttrar rörande förslaget om utsyningsavgifter: Majoritetens förslag i

fråga om dessa vore inkonseqvent. Antingen skulle utsyningsavgifter

bibehållas även inom lappmarkerna, vilket ock syntes vara det rätta,

enär statsmakterna uppställt skyldighet att gälda utsyningskostnad såsom

villkor för tilldelning åt lappmarkshemman av skogsanslag av sådan

storlek, att de bleve tillräckliga ej allenast för husbehov, utan även för

avsalu, eller ock skulle samma bestämmelse gälla för alla skogar, vilka

vore underkastade utsyningstvång, antingen desamma vore belägna inom

lappmarkerna eller kustlandet.

Över jägmästaren i Umeå distrikt ansluter sig till reservanterna.

Domänstyrelsen förordar skogsvårdsstyrelser allenast inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland och skogsvårdsavgift»™ upptagande

allenast från därstädes belägna enskilda skogar. I fråga om

utsyningsavgifter anser domänstyrelsen lika med reservanterna, att dylika

avgifter fortfarande böra utgå för utsyningsförrättningar, som handhavas

av skogsstatens personal och avse enskildas skogar i lappmarkerna, Sårna

socken med Idre kupellag i Kopparbergs län, allmänningsskogar i Väster
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

bottens och Norrbottens län ävensom de hemman i sistnämnda två läns

kustland samt Västernorrlands och Jämtlands län, vilka äro underkastade

utsyningstvång. (Jämväl för utsyning enligt den föreslagna nya dimensionslagen

bör enligt domänstyrelsen — med visst undantag — gäldas

uDyningsavgift, i stället för nu utgående ersättning efter dagberäkning

till förrättningsmannen). Vidare föreslår domänstyrelsen, att utsyningsavgift

skall utgå: för träd, som 1.5 meter från marken håller, barken

inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, med 6 öre för en

kubikmeter fast mått och för annat utsynat virke med 3 öre för en

kubikmeter fast mått; dock att, där utsyning avser avtorkad, död skog

eller virke av skog ovan odlingsgränsen, utsyningskostnaden skall utgå

med allenast hälften av här angivna belopp, att minsta avgift för utsyningsförrättning

skall utgöra 3 kronor, samt att för undersökning

genom skogstjänsteman av uppgiven odlingsmark, varom förmäles i såväl

nu förevarande lagförslag som dimensionslagen, sökanden skall, ändå

att utsyning ej sker, gälda gottgörelse till statsverket med 3 kronor.1)

I överensstämmelse härmed hemställer domänstyrelsen, att följande

stadgande insattes såsom en första punkt i paragrafen: »För utsyning och

stämpling skall sökanden till statsverket gälda gottgörelse enligt grunder,

som av Konungen bestämmas.''» Domänstyrelsen anser sig vidare böra

erinra, att såsom hantlangare ej böra räknas så kallade prickare vid

utsyning, att dylika personer böra anskaffas av jägmästaren och avlönas

av staten samt att till sådana arbeten helst bör användas kronojägare

eller extra kronojägare.

9 §•

Kommittén framhåller, att de i denna paragraf omhandlade ordningsföreskrifter

icke innebära någon nyhet i förhållande till vad nu gäller.

Domänstyrelsen hemställer, att utsyningsavgifter måtte uttagas även

för utsyning av lövskog, därest sådan kommer att äga rum, samt erinrar,

att orden »i förekommande fall» synas kunna utgå.

10 §.

Angående skälen för den inskränkning uti rätten att uttaga husbehovsvirke,

varom i paragrafen stadgas, hänvisar kommittén till vad

kommittén anfört i den allmänna motiveringen och som finnes återgivet

P Motiveringen härtill återfinnes i ett av domänstyrelsen avgivet särskilt utlåtande, som

refereras i propositionen med förslag till ny dimensionslag vid 6 § av kommitténs förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 6U käft. (Nr 69 ) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 69.

å sid. 39 här ovan. Rörande sättet för den i paragrafen omordade

utmärkningen av fröträd m. m. anmärker kommittén, att nödiga föreskrifter

torde böra lämnas från jordbruksdepartementets skogskontor

samt av vederbörande skogsinspektörer.

Domänstyrelsen erinrar endast, att ordet »skogsingenjör» bör ändras

till »jägmästare».

11 §•

Kommittén uttalar sig på följande sätt:

»Med den förändrade organisation av skogsadministrationen, som

kommittén föreslår, har kommittén avsett att vinna bl. a. ett närmare

samförstånd och en ökad samverkan mellan de restriktiva skogslagarnas

handhavare, å ena, samt den skogsbrukande allmänheten, å andra sidan.

Detta samförstånd och denna samverkan torde komma att skapa ett

livligare skogsvårdsintresse hos befolkningen, ett intresse, som även

lärer väsentligt komma att stödjas av en alltmera ökad insikt, om att

genom direkta åtgärder till skogsvårdens fromma den egna fördelen

bäst främjas.»

Konungens befallning slipande, i Västerbottens län ifrågasätter — för

att öka utsikten att behövliga åtgärder för befrämjande av återväxt å

hyggestrakten komma att vidtagas — om icke angivandet av åtgärder

i protokollet över utsyning bör inskränkas till de verkligt »behövliga»

i stället för de i paragrafen föreslagna, vidsträcktare »önskvärda».

Domänstyrelsen anför: »Föreskriften i första stycket avser att

framkalla åtgärder för skogsvård och är i följd härav av stort intresse.

Det är ock synnerligen lämpligt, att dylika åtgärder behandlas i samband

med utsyning och stämpling, enär dessas art och omfattning till

huvudsaklig del måste vara härav beroende. Dock vore det önskvärt

och i ett stort antal fall nödigt, att skogsvårdsåtgärderna ställdes i

oskiljaktigt samband med utsyningsförrättningen. Utsyningstagaren skulle

nämligen vara skyldig utföra de arbeten till skogsvårdens främjande,

som vid förrättningen bestämdes. Först härigenom kunde stämplingen

utföras på det för en god hushållning lämpligaste sätt. Förrättningsmannen

kunde sålunda bortse från den möjlighet, varmed han nu alltid

måste räkna, nämligen att några direkta åtgärder till skogsvårdens

främjande icke komme att utföras; utsyningstagaren begränsar sina

åtgärder till att avverka de träd, som utsynats. Lämpligen synas de

åtgärder för föryngring m. in., som för en stämplings utförande på visst

ifrågasatt sätt böra vidtagas, kunna avhandlas, förrän stämplingen äger

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

ruin, och förrättningen ställas i samband med utsyningstagarens benägenhet

att utföra vissa arbeten, varå han i sådant fall skulle lämna skriftlig

förbindelse. Detta komme att stå i överensstämmelse med den praxis,

som utbildat sig, att vid fastställande av hushållningsplaner för hithörande

skogar medgiva viss förhöjning i avverkningens belopp under

villkor, att vissa åtgärder till skogsvårdens främjande av skogsägaren

utföras. Sådana åtgärder äro nämligen ägnade att höja skogens avkastningsförmåga.

Domänstyrelsen har ock vid planernas prövning förbehållit

sig rätt att sänka avverkningsbeloppet, om de bestämda skogsvårdsåtgärderna

försummas.

Paragrafens andra stycke synes styrelsen böra omarbetas med avseende

därpå, att skogsvårdsavgifter och skogsvårdsstyrelse icke böra

förekomma inom lappmarken, men bidrag till skogsvårdens främjande

utgå av statsmedel, varvid utsyningsavgifterna må i första hand härför

tagas i anspråk.»

Domänstyrelsen föreslår följande lydelse av denna paragraf: »I

protokoll över utsyning böra även angivas de åtgärder, som i och för

främjande av återväxt å hyggestrakten anses önskvärda, och därest skogsägaren

enligt avverkning splanen eller eljest är skyldig utföra åtgärderna,

viss tid härför i protokollet bestämmas.''»

12 §.

Kommittén utlåter sig:

»Denna paragraf, motsvarande 5 § i 1866 års förordning, innehåller

i huvudsak enahanda bestämmelser som stadgandena härutinnan

uti den nya lagstiftningen om avvittring och husbehovsskogar i lappmarkerna.

Eu olikhet är, att enligt kommittémajoritetens förslag skogsvårdsstyrelse

skall utöva den befogenhet i avseende på prövning av ansökningar

om odling, som i nämnda lagstiftning fortfarande förbehållits

Konungens befallningshavande. Skogsvårdsstyrelserna lära nämligen få

anses i likhet med befallningshavaudena skickade att bedöma frågan

om ett ifrågasatt odlingsföretags lämplighet såsom sådant samt i högre

grad än befallningshavandena sakkunniga beträffande ett dylikt företags

inverkan på hemmanet i fråga. Härutinnan hänvisas jämväl till vad

kommittén på annat ställe anfört rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

m. m.1). — Åt ett medgivande av avverkning för odling enligt

denna paragraf bör givas formen av ett avtal mellan skogsvårdsstyrelsen

'') Se kommitténs betänkande sid. 346 347 och 416 —426.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

och jordägaren, uti vilket stadgas viss påföljd för underlåtenhet att

inom bestämd tid fullgöra odlingen i fråga.»

Över jägmästarna uttala under överläggningen inför domänstyrelsen

såsom sin åsikt, att det vore nödvändigt, att tillstånd till avverkning

av skog för markens uppodling till åker eller äng vore förenat med

föreskrift att vid påföljd av vite fullgöra uppodlingen inom viss tid samt

att kontroll funnes över att så verkligen skedde.

Konungens befallning skavande i V ästernorrlands län har icke något

att erinra mot kommitténs förslag att från länsstyrelserna till skogsvårdsstyrelserna

överflytta prövningen av ansökningar om odling samt finner

den föreslagna formen för medgivande av avverkning i och för odling

praktisk och välbetänkt.

Västerbottens läns landsting framhåller, att om — såsom landstinget

förväntar — skogsvårdsstyrelser i de två länen ej komma att inrättas,

bör paragrafen så ändras, att skogsvård sstyrelsen ersättes med Konungens

befallningshavande.

Konungens befallningsliavande i Västerbottens län anför: »Därest

tvekan kan råda, huruvida skogsingenjör alltid kan anses tillräckligt

förfaren för att bedöma ej blott skogsmarks tjänlighet till åker eller

äng utan även den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,

bör det honom härutinnan givna uppdraget överflyttas till vederbörande

lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent, i synnerhet som erfarenheten

understundom visat, att begäran om tillstånd till sådan uppodling mera

varit föranledd av önskan att åtkomma träden än att verkställa odlingen.

Nu gällande bestämmelse om vite såsom ansvarspåföljd för underlåtenhet

att verkställa odlingen inom föreskriven tid har kommittén borttagit,

varigenom säkerligen utsikten om uppodlingens verkställande icke ökats.»

Domänstyrelsen yttrar: »Paragrafen bör omarbetas till närmare

överensstämmelse med 5 § i 1866 års förordning, varvid emellertid bör

iakttagas, att den stämpling, som bär omförmäles, bör kunna utföras

av vederbörande kronojägare, enär bär ej avses att därvid främja skogsvård.

Tillstånd till avverkning av skog för markens uppodling till

åker eller äng bör vara förenat med ett av Konungens befallningshavande

utfärdat åläggande för hemmansägaren att vid vites påföljd

hava inom viss tid utfört uppodlingen. Det bör tillkomma vederbörande

skogst) änsteman och kronobetjänt att övervaka, det odlings företaget

varder behörigen handlagt, på det att tillståndet till sådan avverkning

icke må bliva allenast en förevändning att avverka skog och därefter

låta marken ligga öde. Tillika bör vid paragrafens omredigering hänsyn

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 69.

tagas till att skogsadministrationen inom lappmarken förbliver oförändrad

och att skogs vårdsstyrelse därstädes icke kommer till stånd.»

Enligt domänstyrelsens förslag till paragrafens lydelse borde det första

stycket ej annorledes ändras, än att vederbörande skogsingenjör ersattes

med vederbörande jägmästare och skogsvårdsstyrelsen med Konungens

befallningshavande, varemot det andra stycket borde lyda på följande sätt:

»Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget.

vara av beskaffenhet att avverkning av virke till fritt förfogande hör

medgivas, meddele befallningsliavanden därtill tillstånd med utsättande av

viss tid, inom vilken vid vite, som befallning sliavanden äger bestämma,

odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om befallningshavandens

beslut i ärendet meddelas jägmästaren för jordägarens förständigande.

Sedermera har jägmästaren att vid nästa ordinarie utsyning

eller tidigare, om ägaren det begär och vill därför vidkännas kostnaden,

i behörig ordning utstämpla eller genom kronojägaren låta utstämpla

virket å odlingstrakten, vilket härefter må av ägaren fritt fällas och

användas. Vad sålunda utstämplats skall avräknas vid utsyning i övrigt

för hemmanet.»

13 §.

Kommittén anmärker, att denna paragraf är avsedd att ersätta, i

vad förevarande skogar angår, 62 § i gällande skogsordning samt att

lagens 16 § 2 mom. innehåller ansvarsbestämmelser för förseelse mot

nu förevarande paragraf.

Domänstyrelsen hemställer allenast, att ordet »skogsingenjören» utbytes

mot »jägmästaren».

14 §.

Under denna paragraf framhåller kommittén, att paragrafens bestämmelser

vore motiverade av en önskan att, såvitt möjligt, i och för kontrollen

å lagens efterlevnad vederbörande skogstjänsteman skulle hållas underkunnig;

om varje mera omfattande saluavverkning å dessa skogar och

torde icke numera, med de förbättrade kommunikationsförhållanden,

som inträtt för ifrågavarande landsdelar, vålla vederbörande nämnvärt

besvär.

Överjägmästarna i Gävle—Dala och Luleå distrikt anse emellertid,

att paragrafen bör utgå, den sistnämnde under uttalande, att paragrafen

vore meningslös.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Åven Konungens befallning skavande i Västerbottens och Norrbottens

lån samt landstingen och hushållningssällskapen i nämnda län och Västernorrlands

län ävensom en ledamot i sistnämnda läns skogsvårdsstyrelse anse,

att paragrafen bör uteslutas ur förslaget, och de skäl, som därvid anföras,

äro: att paragrafen ODÖdigtvis betungade den enskilda skogsägaren

utan att bidraga till kontrollen, att paragrafens betydelse vore

ringa mot det trakasseri och besvär, som den komme att medföra, och

slutligen att paragrafen vore onyttig och upptoge tjänstemannens tid.

Domänstyrelsen har ej annan erinran, än att ordet »skogsingenjör»

bör ersättas med »jägmästare».

15 §.

Kommittén anför:

»Kommittén har- funnit särskild besvärstid böra stipuleras, inom

vilken talan må föras mot av skogsingenjör uppgjord avverkningsplan.

Denna är nämligen för skogsskötseln å hemmanet ifråga av så grundläggande

och genomgripande art, att åt densamma bör ägnas synnerlig

uppmärksamhet, varförutom den i många fall torde påkalla granskning

ute å marken. Av sådan anledning har ock kommittén ansett, att

denna bevärstid bör bliva något längre än som gäller för besvär i

övrigt mot beslut av skogsingenjör».

Domänstyrelsen hemställer i sitt förslag till paragrafens ordalydelse,

dels att orden »skogsingenjör» och »skogsinspektör» utbytas mot respektive

»jägmästare» och »överjägmästare», dels att paragrafens tredje stycke måtte

erhålla följande lydelse: »Mot beslut av överjägmästare föres talan genom

besvär hos domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen Irån det

klaganden fått del av samma beslut», dels ock att i paragrafen måtto

inflyta följande bestämmelse: y>Den med domänstyrelsens beslut missnöjde

må däröver föra klagan genom underdåniga besvär, som skola vara inkomna

till jordbruksdepartementet innan klockan tolv å trettionde dagen från det

klaganden fått del av samma beslut.»

16-19 §§.

Kommittén yttrar härutinnan:

»I dessa paragrafer stadgas om påföljderna av överträdelser mot

lagen. Härvidlag vill kommittén särskilt anmärka, hurusom kommittén

av lämplighetshänsyn uti denna lag intagit bestämmelser om att, därest

i strid mot lagens bestämmelser avverkat virke undgår beslag, den,

som låtit verkställa avverkningen, skall vara skyldig utgiva ersättning

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69. 79

med belopp, motsvarande virkets värde, ävensom att beslag, för att

bliva beståndande, skall inom viss kortare tid underställas domstols

prövning. Härvid har kommittén även låtit sig ledas av en önskan att

vinna likformighet mellan den av kommittén för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland föreslagna nya dimensionslagen och utsyningslagen.»

I fråga särskilt om 16 § yttrar kommittén: Sista punkten i första

momentets första stycke hade tillkommit, enär ändamålsenligheten av

ett dylikt stadgande ådagalagts av erfarenheten. Ej sällan hade nämligen

inträffat, att en till beslag behörig person avhållit sig från att

med beslag belägga virke av rädsla för de efterräkningar av ekonomisk

art, som kunde väntas för honom uppkomma, därest av honom gjort

beslag bleve hävt. Omförmälda tillägg torde sålunda kunna leda till,

att lagöverträdelser, som eljest måhända skulle bliva obeivrade, vederbörligen

näpsas, samtidigt som i många fall virkesägare skulle befrias

från de olägenheter, nuvarande stadganden kunde tänkas medföra.

Över jägmästarna, hava under överläggningen inför domänstyrelsen

uttalat: Olovligen avverkat virkes tagande i beslag borde icke göras

beroende av att virket läge kvar å skogen eller, om det vore bortfört,

fortfarande vore i avverkarens besittning; köpare av olovligen avverkat

virke borde nämligen göras medansvarig för lagöverträdelsen.

Domänstyrelsen ansluter sig till den av över jägmästarna uttalade

åsikten och föreslår i överensstämmelse härmed följande lydelse av första

stycket i första momentet: »Sker avverkning — — skall det avverkade

virket tagas i beslag och dömas — — avverkningen eller, om virket där
efter

försålts, köparen, vilkendera bäst gälda gitter, skyldig---av

samma virke.» '' J °

Slutligen framhåller Konungens befallning skavande i Norrbottens län

följande: Enligt första momentet kunde avverkning i strid mot lagens

föreskrifter straffas med fängelse. Innefattade avverkningen förbrytelse

mot allmänna strafflagen, skulle stadgandet dock ej äga tillämpning.

Då straffsatsen i 24 kapitlet 6 § strafflagen icke vore högre än böter,

förelåge här en ojämnhet, som måste undanröjas.

Vidkommande 17 § anföra:

Kommittén: De mot paragrafens andra moment svarande bestämmelserna

i 13 § 2 mom. av kommitténs förslag till ny dimensionslag

hade tillkommit delvis med föranledande av en motion vid 1905 års

riksdag samt riksdagens skrivelse i anslutning till motionen. — Skilda

meningar kunde göra sig gällande rörande längden av den tid, inom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

vilken frågan om beslagets giltighet borde underställas domstols prövning.

A ena sidan finge ju nämligen ej denna tid tillmätas så kort,

att svårigheter kunde tänkas uppstå för åtalsmyndigheten att fullgöra

vad på densamma ankomme för fullföljd av beslaget, men å den andra

borde ej heller förbises, att tiden ej finge utsträckas så långt, att hela

stadgandet bleve till ingen eller ringa nytta. Kommittén hade stannat

vid att föreslå en tidslängd av sextio dagar från beslagsåtgärden. Kommittén

ville nämligen hålla före, att svårighet ej borde för åtalsmyndigheten

uppstå i följd av ett sådant bestämmande, vilket däremot skulle

kunna tänkas bliva förhållaudet, därest samma tid än mera inskränktes.

Helt naturligt torde ock vara, att i flertalet fall vederbörliga åtgärder

för beslags vidmakthållande komme att vidtagas inom betydligt kortare

tid än den såsom maximitid lämplig befunna. — Då det ej sällan visat

sig omöjligt eller åtminstone förenat med ej ringa svårigheter att erhålla

tillförlitlig kunskap om äganderätten till beslagtaget virke, hade kommittén

i föreliggande moment inryckt bestämmelser om proceduren för

sådana händelser. Såsom härmed likställda hade kommittén ansett höra

behandlas de fall, då virkesägaren väl vore för åklagaren känd, men ej

trots gjort försök kunnat med stämning anträffas. — Såsom av momentets

sista punkt torde finnas framgå, skulle det tillhöra, åklagaren att

befordra kungörelsen, varom i momentet stadgades, ej mindre till uppläsande

uti kyrkan i den församling, där beslaget skett, än ock till införande

uti en av ortens tidningar. Dessa åtgärder syntes icke med

nödvändighet böra vara vidtagna inom den angivna tiden av sextio

dagar från beslaget, om än det finge fordras, att åklagaren icke dröjde

därmed längre än vad skäligt vore. Kostnaden härför borde, om beslaget

bleve beståndande, gottgöras åklagaren av försäljningssumman för

det beslagtagna virket, där ej domstolen annorlunda förordnade. —

Tredje momentet innehölle stadganden, avsedda att i görligaste män

undanröja vissa olägenheter i följd av beslag såväl för jvirkesägare

som för åklagare. ''Enligt detta moment skulle nämligen åtgärder för

försäljning av beslagtaget virke vidtagas, redan innan frågan om beslagets

giltighet slutligen prövats:

a) alltid, då virkesägaren det begärde; och

b) där överexekutor, på anmälan av åklagaren, funne skäligt härom

förordna med hänsyn till att fara för virkets förstörelse vore för

handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större

än skäligt vore. — Det hade synts kommittén lämpligt, att enheiliga

principer med avseende å sättet för försäljning av sålunda beslagtaget

virke tillämpades. Bestämmelser härutinnan torde emellertid ej lämp
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 69. 81

ligen böra inrymmas i lagen, utan fasthellre borde det överlämnas åt

Konungen att härom stadga, och hade kommittén givit uttryck åt denna

sin uppfattning i momentets senare stycke. — I fjärde momentet, vilket

stode i omedelbart samband med det nästförutstående, hade upptagits

likartade bestämmelser med dem, som funnes meddelade i senare stycket

av 10 § i gällande lag om vård av enskildas skogar.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: »Jämväl revirpersonalen

— jägmästare och kronojägare — bör hava beslagsrätt; det torde

nämligen i många fall vara svårt att avgöra, om ett vid vattendrag

ostämplat virkesparti avverkats å enskild skog eller kronoskog.»

Domänstyrelsen: »I första momentet torde orden ''skogsingenjör’ och

''tillsyningsman’ böra utbytas mot respektive jägmästare’ och ''kronojägare’,

varjämte en bestämt angiven maximitid torde böra vara föreskriven,

inom vilken ''annan’, som gjort beslag, därom skall göra anmälan hos

allmän åklagare eller jägmästare. På det att ej sådan anmälan skall

kunna på grund av andra åligganden undanskjutas alltför länge med

hänsyn till den i andra momentet bestämda tid, inom vilken beslagets

giltighet skall underställas domstols prövning, hemställes, att till orden

’så snart ske kan’ fogas orden ''och senast inom fjorton dagar’. Domänstyrelsen

anser sig ock böra omnämna, att det i vissa fall kan vara

nödigt att så gott som omedelbart, efter det beslag skett, försälja det

därvid beslagtagna virket. I avlägsnare delar inom lappmarken medför

nämligen ett förfarande jämlikt bestämmelserna i tredje momentet

tidsutdräkt, varunder virket kan förstöras eller, om besiaget skett på

våren, efter det vattendragen brutit upp, nedföras i flottleden, sedan det

försetts med ägarens flottningsmärke. — Sedan 138 § utsökningslagen

blivit genom lag den 11 oktober 1912 ersatt med i viss mån andra

bestämmelser, bör den åberopade paragrafen ändras till 160 §.»

Under 18 § framhåller domänstyrelsen, att enligt styrelsens förslag

skulle någon skogsvårdskassa icke komma till stånd för lappmarkerna,

och att fördenskull böter och andel av behållningen utav försålt beslagtaget

virke torde böra tillfalla kronan men disponeras till befrämjande

av skogsvård å privata marker inom lappmarkerna.

21 §.

Kommittén anmärker, att paragrafens innehåll hämtats från 1873

års avvittringsstadga och här upptagits, på det att ej ifrågavarande rättighet

för lapparna skulle kunna anses bortfalla.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Departementschefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Konungens befallning skavande i Västerbottens län yttrar: »Lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige giver

dem i 3 § vida större rättigheter än 1873 års avvittringsstadga beträffande

skogen inom länets lappmarker och någon anledning att minska

deras rättigheter härutinnan har icke nu anförts. Det synes fördenskull,

som om paragrafen i stället bör innefatta en erinran, att, utan hinder

av bestämmelserna i utsyningslagen, lapparna skola bibehållas vid dem

medgivna rättigheter beträffande skog m. m.»

Överjägmästarna hava under överläggningen inför domänstyrelsen

föreslagit, att paragrafen måtte förklaras gällande allenast för de nomadiserande

lapparna;

men domänstyrelsen anser detta vara överflödigt, enär bestämmelserna

i allt fall komme att gälla endast denna del av lappbefolkningen.

Nu ifrågavarande lagförslag har varit föremål för granskning inom

jordbruksdepartementet. Därvid hava — delvis på grund av de inkomna

utlåtandena — åtskilliga ändringar i förslaget vidtagits.

Sedan departementschefen härefter uppläst det sålunda omai''betade

förslaget, kallat förslag till förordning angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,

anförde han vidare.

Jag anhåller nu att få angiva de synpunkter, som i det väsentliga

varit för mig bestämmande vid framläggandet av det omarbetade

förslaget.

Till eu början må framhållas, att jag till fullo biträder vad kommittén

i den allmänna motiveringen till sitt lagförslag anfört såsom skäl

för utsyningstvångets bibehållande å skogarna i lappmarkerna. Det

skydd mot hänsynslösa avverkningar, som utsyningstvånget innebär,

torde vara det mest effektiva. Också hava statsmyndigheterna städse

lämnat framställningar om friare dispositionsrätt över lappmarksskogarna

utan bifall, och alla de myndigheter och korporationer, från vilka

utlåtanden inkommit över kommitténs förslag, hava uttalat sig i samma

riktning.

I detta sammanhang vill jag erinra om befogenheten av kommitténs

erinran, att en författning, byggd på utsyningstvång, ej står i god

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

överensstämmelse med 101 § skiftesstadgan och att till följd härav

konflikt lätt kan uppstå för det fall, att skogslikvid vid laga skifte

måste sättas i skogsförnödenheter. Detta har i verkligheten många

gånger inträffat vad de nu gällande utsyningsföreskrifterna beträffar.

Denna svårighet torde emellertid lämpligast lösas genom ändring i

skiftesstadgan. Sådan utväg har skiftesstadgekommittén också föreslagit

i fråga om såväl detta fall som liknande konflikter mellan

skiftesstadgan och skogslagar i andra orter, där dispositionsrätten till

skogen är inskränkt, d. v. s. Gottland, Öland och skyddsskogsområdena.

Förslag i ovan angiven riktning har, enligt vad jag inhämtat,

chefen för justitiedepartementet för avsikt att snarast möjligt framlägga

för Kungl. Maj:t.

Det har ansetts lämpligt, att den författning, som utfärdas i

ämnet, erhåller benämningen förordning.

Beträffande den föreslagna förordningens giltighetsområde synes

det av lätt insedda praktiska skäl vara lämpligt att söka åvägabringa

en för lappmarksskogarna — de egentliga statsskogarna naturligtvis

undantagna — i möjligaste mån gemensam skogslagstiftning. Ur sådan

synpunkt torde förordningen böra hava avseende ej blott å de skogar,

för vilka 8 § i 1873 års avvittringsstadga gäller, utan jämväl å kronohemman

och krononybyggen under åborätt inom de avvittrade delarna

av lappmarkerna, för vilka nu gälla motsvarande utsyningsbestämmelser

i 53 och följande §§ i 1894 års allmänna skogsordning, samt å de av domänstyrelsen

i dess utlåtande över lagförslaget angivna fastigheter inom Åsele

och Dorotea socknar. För sistnämnda fastigheter gälla nu varken utsyningsförfattningarna

eller 1903 års lag angående vård av enskildas

skogar. Däremot bör enligt min mening 1894 års allmänna skogsordning

fortfarande gälla för de oavvittrade delarna av lappmarkerna, enär härvarande

skogsinnehavare ej rättvisligen torde kunna åläggas vidtaga

åtgärder i avseende å skogsvården på områden, vilka de efter avvittring

måhända ej disponera. Ej heller synes den föreslagna förordningen

böra gälla allmänuingsskogar inom lappmarkerna och de i lagen den 5

juni 1909 omförmälda husbehovsskogarna; de för dem utfärdade bestämmelserna

torde vara tillfyllest.

Vad angår de utsyningstvång underkastade enskilda skogar, som

äro belägna utom lappmarkerna, synas förslagen om ufsyningstvångets

upphävande såvitt anginge dessa skogar icke böra vinna avseende ; de

skäl, som kommittén och Konungens beiällningshavande i Västernorrlands

län anfört mot dylikt upphävande torde liga giltighet, vartill

kommer, att icke från någon av de myndigheter, vilkas utlåtanden

Bubriken och

1 §•

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

infordrats, med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands län,

gjorts hemställan om större frihet nti ifrågavarande avseende.

I enlighet med domänstyrelsens erinran böra vissa i styrelsens

utlåtande omförmälda, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker jämväl

inbegripas under förordningen.

Slutligen torde praktiska hänsyn tala för, att alla kronohemman

och krononybyggen inom avvittrade delar av de sex norra länen, alltså

även utanför lappmarkerna, läggas under den föreslagna förordningen.

Enligt 53 § i 1894 års allmänna skogsordning gälla nu för dem

samma bestämmelser rörande dispositionsrätten över skogen, som

tillämpas å skattehemman i lappmarkerna.

De fastigheter, som förordningen är avsedd att omfatta, äro alltså

följ ande:

a) alla skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller

frälsenatur inom avvittrade delar av lappmarkerna och inom Sårna

socken med Idre kapellag av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar

dock undantagna;

b) utom lappmarkerna, till största delen inom Västerbottens och

Norrbottens läns kustland, belägna skattehemman, som avses i förordningen

den 29 juni 1866;

c) en del mindre, till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka

omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående

dispositionen av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen

kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman,

m. m. och kungörelsen den 26 maj 1839 angående förändring

i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. in.; samt

d) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman

och krononybyggen under åborätt.

I överensstämmelse härmed hava det omarbetade förslagets rubrik

och 1 § formulerats; 20 § i kommitténs lagförslag har uteslutits och

de i åtskilliga paragrafer förekommande orden hemman och hemmansägare

utbytts mot respektive fastighet och fastighetsägare, varjämte åbo

likställts med hemmansägare.

På de av domänstyrelsen anförda skäl böra enligt min mening

för lövträd ovan odlingsgränsen gälla samma regler som för barrträd,

eller att de i regel icke få avverkas till avsalu annorledes än efter utsyning

och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Däremot torde, på sätt i

de flesta utlåtandena framhållits, föreskriften i kommittéförslagets 14 §

rörande lövträd nedomjfodlingsgränsen vara onödigtvis betungande utan

motsvarande nytta, vadan denna paragraf uteslutits i det omarbetade

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

förslaget. Likaså finner jag trävaruexportföreningens förslag, att husbeliovsvirke

av barrträd ej skulle få tagas utan föregående utsyning,

innebära alltför stort tvång för befolkningen för att böra vinna avseende.

Den i kommittéförslagets 1 § influtna, från allmänna skogsordningens

57 § hämtade bestämmelsen om rätt att fritt tillgodogöra

sig stubbar och rötter för tjärbränning har i det omarbetade förslaget

uteslutits. Om det än kan synas överflödigt, må likväl framhållas, att

detta icke får tolkas så, som om utsyning och stämpling hädanefter

skulle erfordras för dylikt tillgodogörande; uteslutningen har orsakats

allenast därav, att bestämmelsen i fråga ansetts beröra ett ämne, som

vore på sidan om förevarande författningsförslag.

En viktig del av författningsförslaget är föreskriften, att utsyning skall 3 §•

verkställas enligt en för viss tid upprättad avverkningsplan. Nyttan med

dylika planer, om vilkas innehåll kommittén uttalar sig i den allmänna

motiveringen, sjmes uppenbar; och med den ökade revirpersonal, som

jag kommer att föreslå, torde kunna förväntas, att fullt tillfredsställande

avverkningsplaner skola efter samverkan med skogsägarna komma till stånd.

I likhet med kommittén — se 3 § i dess förslag — anser jag,

att endast fastighetsägaren (eller åbon) bör tillerkännas rätt att begära

upprättande av avverkningsplan. Denna bör nämligen icke i något avseende

röna inflytande av befintliga avverkningskontrakt å fastigheten,

vilket måhända eljest skulle kunna tänkas bliva förhållandet. Försummar

fastighetsägaren att begära avverkningsplan, torde — såsom kommittén

framhållit — avverkningsrättsinnehavaren kunua få honom vid domstol

förpliktad att framställa begäran därom; och om fastighetsägarens försummelse

härutinnan vållat skada, synes ersättning kunna utdömas.

Då kommitténs förslag om inrättande inom jordbruksdepartementet

av ett skogskontor icke för det närvarande torde böra företagas till prövning,

torde granskning och godkännande av avverkningsplan, som upprättats

av annan än vederbörande skogstjänsteman, böra, såsom domänstyrelsen

hemställt, överflyttas på vederbörande överjägmästare och domänstyrelsen

på sätt i det omarbetade förslagets 3 § föreslagits.

De synpunkter, som varit för kommittémajoriteten bestämmande 4 §•

i fråga om dess förslag i 4 § om beredande av möjlighet för sammanförande

av en ägares eller åbos olika fastigheter under gemensam avverkningsplan,

biträder jag till fullo. Det synes mig emellertid icke

behövligt, att Kungl. Mnj:t skall pröva ansökningar i förevarande ämne.

Dylikt sammanförande torde böra underlättas, och jag kan ej föreställa

mig, att dess beviljande i något fall måste förenas med villkor

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

av sådan vikt, att de böra meddelas av Kungl. Maj:t. Den myndighet,

som enligt min åsikt lämpligen bör komma i fråga, är domänstyrelsen.

Av synnerlig vikt torde det härvidlag vara, att styrelsen samtidigt med

förordnandet meddelar sådana föreskrifter rörande avverkningsplanen

och dess tillämpning (se 5 § sista stycket i mitt förslag till förordning),

att därigenom förhindras, att utsyningarna å de sammanslutna fastigheterna

så företagas, att någon av dem blir föremål för överavverkning.

Att, såsom kommittén föreslagit, föreskriva, att gemensam avverkningsplan

skall gälla även mot ny ägare, torde, särskilt för det fall att de

sammanförda fastigheterna komma i olika ägares händer, vara alltför

vittutseende för att kunna i detta sammanhang äga rum. — Ett föreslaget

stadgande, att även fastigheter, tillhörande olika ägare eller

innehavda av olika åbor, skulle kunna sammanföras under gemensam

avverkningsplan, har, såsom ägnat att i tillämpningen medföra avsevärda

svårigheter samt för övrigt näppeligen varande av någon praktisk

betydelse, icke intagits i det omarbetade förslaget.

I detta sammanhang må, med anledning av Konungens befällningshavandes

och skogsvårdsstyrelsens i Kopparbergs län förslag i fråga

om viss minimiareal skogsmark för avverkningsplans uppgörande för

hemmansdel inom Sårna socken med Idre kapellag, allenast framhållas,

att fastighetens storlek och skogstillgång utöver husbehovet få avgöra

avverkningsplanens innehåll; att med anledning av berörda förslag införa

någon bestämmelse i förordningen, synes mig däremot icke vara

lämpligt.

I fråga om de regler, efter vilka utsyning och stämpling böra

verkställas, har kommittén framhållit, att den rätt till bestämmande av

skogsavkastningens storlek och till utstämpling av all skog för avsalu,

som staten hittills förbehållit sig, även innebär en förpliktelse från det

allmännas sida att låta på sådant sätt göra avverkningsberäkningen,

att skogsägaren tillförsäkras all den avkastning, som skogen förmår lämna,

samtidigt med att kravet på uthållighet i möjligaste mån tillgodoses.

Det sätt, varpå denna förpliktelse skall fullgöras, anser kommittémajoriteten

enligt 2 § i dess lagförslag böra gå ut på att — med bibehållande

av kravet på uthållighet — förskaffa skogsägaren den högsta avkastningen,

varmed synes avses värdeavkastningen enligt skogsränteläran.

Emellertid torde kunna ifrågasättas, huruvida ett strängt fasthållande av

denna åsikt står väl tillsammans med beskaffenheten av nu ifrågavarande

skogar. Dessa äro i regel naturskogar, som hittills ej varit föremål för

ordnad hushållning, och bestå till en mycket stor del av såväl torkande

och torra träd som dåligt växande träd. För tämligen lång tid framåt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

synes också det viktigaste av de mål, som hushållningen å dessa skogar

har sig förelagda, vara att omföra skogarna till fullt dugliga bestånd;

och det medel, som härvidlag kommer att i mycket hög grad främja

målets vinnande, torde vara att genom ökade avverkningar befria skogarna

ej blott från torkande och torra träd utan även från överåriga och

skadade eller eljest dåligt växande träd. Emellertid torde man å andra

sidan icke heller kunna uppsätta såsom regel, att avverkningarna skola

bedrivas i full överensstämmelse med markränteläran, enligt vilken ju

träden böra avverkas, så snart de icke — genom sin tillväxt — lämna

gängse penningränta å sitt realisationsvärde, och ej heller synes trävaruexportföreningens

radikala förslag vara ägnat att kunna följas. I dessa

avseenden hava åtskilliga av de skäl, som domänstyrelsen i sina utlåtanden

över trävaruexportföreningens förslag i frågan anfört mot alltför omfattande

årliga avverkningar, synts mig mana till viss försiktighet. Enligt min

mening kommer det bästa och säkraste resultatet att vinnas, om man å ena

sidan strävar efter den högsta värdeavkastning, som skogarna förmå uthålligt

lämna, men å andra sidan bedriver avverkningarna så, att skogsägarens

krav på någorlunda skälig ränta å virkeskapitalet i möjligaste

mån tillfredsställes, samt om härvid särskild uppmärksamhet ägnas åt

höjande av skogens alstrings förmåga. Ordalagen i första stycket av det

omarbetade förslagets 5 §, vilken motsvarar kommittéförslagets 2 §,

hava tillkommit från en dylik utgångspunkt. De äro valda i avsikt

att icke utgöra uttryck för någon viss teoretisk hushållningsprincip.

Det har för övrigt ansetts riktigast att icke i förordningen intaga närmare

detaljföreskrifter i avseende å avverkningarnas bedrivande. — Slutligen

må erinras, att redan nu visserligen medgives förhöjning i den

ordinarie avverkningen å fastigheter, som ej äro besvärade av avverkningsrätt;

men såsom villkor för förhöjningen uppställes därvid städse,

att fastighetsägaren förpliktar sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder

å det område, där avverkning skett.

Ur 5 paragrafens andra stycke har det av kommittén i tredje

stycket av dess 2 § föreslagna stadgandet, att erhållande av utsyning

å område, som med sagda stycke avsåges, skulle kunna göras beroende

av att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga åtgärder för

återväxt därå, uteslutits, enär stadgandets bibehållande synts kunna

föranleda den misstolkning av paragrafen, att då fråga vore om annat

område än det nyssnämnda, vederbörande icke skulle vara berättigad

att t. ex. för medgivande av förhöjning i den ordinarie utsyningen

stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten vidtoges.

I fråga om utsyningarnas storlek å improduktiv skogsmark upp
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

skattar jag till fullo den i några från Västernorrlands län inkomna utlåtanden

framhållna vikten av att så snart som möjligt förse dylik mark

med goda skogsbestånd, men de av domänstyrelsen uttalade betänkligheterna

mot alltför brådstörtade avverkningar hava naturligtvis sin fulla

giltighet även här.

De reglementariska föreskrifter, som givas skogstjäustemännen,

synas fortfarande som hittills böra meddelas av domänstyrelsen, enär —

såsom förut framhållits — kommitténs förslag om inrättande av ett

skogskontor icke för det närvarande torde böra upptagas till prövning.

I enlighet med vad i de flesta utlåtandena uttalats synes det mest

praktiskt att meddela tiden för utsyningen genom brev i stället för,

såsom kommittén föreslagit, genom kungörelse i kyrka. En bestämmelse

härom bör ej heller bliva i någon mån betungande. Skulle svårigheter

möta att exakt bestämma tiden, torde ett ungefärligt angivande av densamma

vara tillfyllest.

7 § har, på av domänstyrelsen anförda skäl, ändrats i överensstämmelse

med dess förslag.

Kommitté förslagets 9 och 11 §§ hava i det omarbetade förslaget

sammanförts till en paragraf, den 9. Därvid hava ändringar gjorts i

huvudsaklig överensstämmelse med domänstyrelsens hemställan. Därjämte

har andra stycket av kommittéförslagets 11 § uteslutits, då av skäl,

som förut framhållits, kommittémajoritetens förslag om upptagande av

skogsvårdsavgift^!- och inrättande av skogsvårdsstyrelser icke för det

närvarande torde böra upptagas till prövning.

Av sistnämnda anledning hava de uppgifter, som i kommittéförslagets

12 § lagts på de föreslagna skogsvårdsstyrelserna, i det omarbetade

förslagets 10 § överflyttats på Konungens befallningshavande; och anser

jag jämväl de av domänstyrelsen rörande paragrafen i övrigt föreslagna

ändringar böra vinna avseende.

Nära sammanhängande med frågan om skogsvårdsavgifters upptagande

är spörsmålet om utsyningsavgifternas bibehållande. Härför

har redogjorts vid 8 § av kommitténs lagförslag. Då, såsom jag redan

i början av min framställning anfört, kommittémajoritetens förslag om

upptagande av skogsvårdsavgifter icke nu torde böra upptagas till prövning,

lärer därav följa, att utsyningsavgifter fortfarande böra gäldas.

Något giltigt skäl för att staten under alla omständigheter skulle efterskänka

dessa, synes mig nämligen icke hava blivit förebragt. Emelie:

tid synas de nuvarande föreskrifterna om utsyningsavgifternas belopp

och sättet för deras beräknande böra undergå vissa jämkningar. I

sådant avseende har här förut vid kommitténs 8 § omförmälts ett av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 69. 89

domänstyrelsen framlagt förslag. Vid frågans avgörande bör emellertid

även uppmärksammas ett av kommittén framlagt förslag i fråga om

utsyningsavgifter inom dimensionslagens tillämpningsområde i kustlandet,

vilket förslag innefattar i någon mån lägre avgifter än domänstyrelsens.

I vilket fall som helst synes det önskvärt, att samma taxa blir gällande

för utsyning i vartdera fallet. Då emellertid avgifternas bestämmande

bör tillkomma Kungl. Maj:t, torde det tillåtas mig att, sedan nu förevarande

författningsförslag undergått statsmakternas prövning, i mån

av då föreliggande omständigheter föreslå Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser

om gäldande av utsyningsavgifter.

Uppenbart torde vara, att föreskriften, att sökanden skall vara

pliktig utgöra nödig hantlangning, även innebär skyldighet att bekosta

sådan, för den händelse den ej lämnas av sökanden.

De ändringar, som i 13 § vidtagits i jämförelse med kommittéförslagets

15 §, äro endast en följd av min i annat sammanhang angivna

ställning till frågan, hur handhavandet av den föreslagna författningen

bör ordnas. — Fjärde stycket åsyftar såväl beslut, som meddelats av domänstyrelsen

såsom första instans, som ock beslut, som styrelsen fattat i

anledning av besvär över beslut av överjägmästare.

Beträffande de i kommittéförslagets 16 § upptagna straffbestämmelser

anser jag, att fängelsestraffet bör utgå. Stadgandet, att olovligen

avverkat virke kan tagas i beslag, torde i förening med bötesstraffet

innebära tillräckligt verksamt straffhot. Icke heller förekommer fängelse

uti straffskalan i någon av de författningar, som äro den föreslagna

förordningen närstående, såsom lagarna den 24 juli 1903 angående vård av

enskildas skogar och angående skyddsskogar, lagen den 13 juni 1908 angående

vård av enskildas skogar inom Gottlands län, lagen den 5 juni

1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och lagen den 20

juni 1913 angående vård av enskildas skogar på Öland. —Förslaget att

göra köpare av olovligen avverkat virke solidarisk med avverkaren i

fråga om ersättning för virket, därest det undgått beslag, kan jag ej

biträda, då förslaget icke torde stå i överensstämmelse med gällande

rättsgrundsatser angående de rättigheter, vilka tillkomma den, som i god

tro förvärvat lös egendom.

Från nyssnämnda författningar hava hämtats de i 15 § första

stycket i det omarbetade förslaget intagna bestämmelser angående beslagsrätten.

I fråga om åtalsrätten torde det icke vara behövligt eller ens

lämpligt att medgiva åtalsrätt även åt betjänte vid skogsstaten, utan

torde det vara tillfyllest, att sådan befogenhet tillkommer kronobetjänte

och tjänstemän vid skogsstaten. Om exempelvis tjänsteman vid skogsBihnng

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 60 höft. (Nr 69.) 12

13 §.

14 §

15—16 §§

s. 90 Kontrollera mot PDF

17 §.

90 Katigt. Maj ds Nåd. Proposition Nr 69.

staten icke funnit skäl till åtal i visst fall, bör det ej tillkomma vederbörande

bevakare att på egen hand ingripa med dylikt åtal. Däremot

synes lian efter ett av honom gjort beslag böra göra anmälan därom

hos någon av de åtalsberättigade. Härtill kommer, att erforderlig kompetens

att vederbörligen utföra talan i mål om förbrytelser mot förevarande

förordning icke alltid lärer kunna förutsättas hos betjänte vid

skogsstaten.

Av domänstyrelsen föreslaget tillägg till kommittéförslagets 17 §

1 mom. har intagits i det omarbetade förslaget.

Då rätten att taga virke i beslag begränsats till det fall, att det

avverkade virket ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, torde det näppeligen kunna inträffa, att

ägare av i beslag taget virke vore okänd. Kommittéförslagets stadgande

i 17 § 2 mom. skulle därför erhålla skäligen ringa praktisk betydelse.

Vid sådant förhållande har stadgandet, som ej har någon motsvarighet

i ovan angivna närstående författningar, uteslutits och ersatts med andra

stycket av 15 §; dess förebild återfinns i nyssnämnda författningar.

I det omarbetade förslagets 16 § influtna föreskrifter om sättet för

försäljning av förbrutet virke hava hämtats från de närstående författningarna.

Böter torde böra fördelas på samma sätt som genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för

virke, som undgått beslag; så föreskrives i alla närstående författningar.

Då, såsom förut nämnts, kommittémajoritetens förslag om upptagande

av skogsvårdsavgift^- icke nu torde böra upptagas till behandling, har

i det omarbetade förslaget den ena bötesandelen m. m. tillerkänts

kronan i stället för skogsvårdskassan.

Bestämmandet av bötesandelarnas storlek har skett närmast i överensstämmelse

med motsvarande föreskrifter i lagarna om skyddsskogar

och husbehovsskogar.

Beträffande andra stycket av förevarande paragraf må anmärkas,

att den i 17 § 4 mom. av kommitténs lagförslag åberopade 138 § utsökningslagen

blivit genom lagen den 11 oktober 1912 om ändring i vissa delar

av utsökningslagen ersatt med 160 § i nu gällande utsökningslag samt

att det särskilda stadgande, som i förevarande stycke åberopas, utgöres

av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i anledning av

lantränteriernas indragning med 1909 års ingång.

övergångs- Ett stadgande av den innebörd, som reservanterna under kommitté
stadganden.

förs]age£8 3 g föreslagit, anser jag böra vinna beaktande såsom en gärd

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

av rättvisa mot fastighetsägaren. Att de av kommittémajoriteten omförmälda

reglementariska föreskrifterna icke, såsom nämnda majoritet

hållit före, äro platsen för ett dylikt stadgande, är enligt min mening

uppenbart, då rättsförhållandet mellan fastighetsägaren och innehavaren

av avverkningsrätt å fastigheten icke torde kunna göras beroende av

innehållet i en för skogstjänstemännen meddelad instruktion. I stället

synes, såsom reservanterna föreslagit, stadgandet böra intagas i själva

förordningen. Därvid har det emellertid ansetts lämpligt att giva detsamma

formen av övergångsstadgande.

Innebörden i det sist intagna övergångsstadgandet är den, att om

skogsägare redan före förordningens trädande i kraft erhållit utsyning

för tid, som sträcker sig därutöver, skall denna utsyning bliva beståndande

för den därmed avsedda tiden.

Övriga ändringar i och tillägg till kommitténs lagförslag torde

icke vara av den art att behöva särskilt motiveras.

Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i

proposition föreslå riksdagen att antaga förordning angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden i överensstämmelse med det av honom upplästa förslaget;

och behagade på statsrådets tillstyrkan Hans Maj:t

Konungen härtill lämna bifall samt förordnade, att

proposition i ämnet med den lydelse, bil. — till detta

protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Rohtlieb.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:192 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslog till förordning angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens s. 1 i texten
  2. JoU 1915:60 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 60 s. 1 i texten