Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerlottens och Norrlottens län, som ej höra till lappmarken

1915-02-12 · 111 sidor, varav 104 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 104 av 111 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:70, Med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerlottens och Norrlottens län, som ej höra till lappmarken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

1

Nr 70

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om förekommande av överdriven avverkning å

ungskog inom de delar av Västerlottens och Norrlottens

län, som ej höra till lappmarken; given Stockholms slott

den 12 felt-Häri 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till förordning om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 käft. (Nr 70.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Förslag

till

Förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de

delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra

till lappmarken.

Med upphävande av förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder

till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom

Västerbottens och Norrbottens län förordnas som följer:

1

Å enskilde tillhörig skogsmark inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej böra till lappmarken, må avverkning av barrträd,

som ej är torrt och som, efter vad- i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt,

äga rum allenast efter tillstånd i enlighet med vad nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov, vare tillstånd icke erforderligt. Virke

efter dylik avverkning må dock ej försågas å sådan Båkinrättning, där

sågning för export äger rum (exportsåg), så framt det ej stämplats efter

ty nedan sägs.

2 §■

Såsom undermåligt anses träd, som avverkat icke i någon riktning

håller innanför barken minst 21 centimeter i genomskärning på

ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.

3 §•

Vill någon för annat ändamål än i 1 § andra stycket sägs avverka

undermåliga barrträd, som ej äro torra, skall skriftlig anmälan därom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

3

göras hos vederbörande skogsingenjör; och åligge det denne att verkställa

den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.

Finnes dylik avverkning överensstämma med grunderna för en god hushållning

med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed

sambrukad, fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt

husbehov, och möter ej heller i övrigt laga hinder, meddele förrättningsmannen

tillstånd till avverkningen. Träden skola, innan de avverkas,

genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.

På anmälan vare skogsingenjör jämväl skyldig att för avverkning

av husbehovsvirke, varom i 1 § andra stycket sägs, giva anvisningar

enligt skogsvårdens fordringar ävensom att stämpla dylikt virke för dess

försågning å exportsåg.

4§-

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas

såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.

Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt

märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande

skogsingenjör.

5 §.

Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen

företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Uppstår

under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller

eljest, och göres i anledning därav anmälan av ifrågavarande slag före

den 1 september, skall förrättningen verkställas före den 1 påföljande

december.

Anmälan bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen

kan antagas kräva.

Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom skogsingenjörens

försorg meddelas sökanden genom brev, som skall med posten

avsändas senast fjorton dagar före förrättningen.

6 §•

Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han, mot bevis,

utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen.

Har föreskrift lämnats om fröträds överhållande eller hava andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

•i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

*

åtgärder för skogsvårdens befrämjande angivits såsom behövliga, skall

anteckning härom göras i protokollet med angivande av fröträdens antal

och växtplats. I protokollet skall jämväl kostnaden för förrättningen

utsättas ävensom underrättelse meddelas, att klagan över förrättningsmannens

utlåtande må föras genom besvär hos vederbörande överjägmästare

sist innan klockau tolv å trettionde dagen från den dag, protokollet

tillställdes sökanden eller hans ombud.

Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos

domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen från den dag,

klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen

föra klagan genom besvär, som skola ingivas till j ordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del

av samma beslut.

7 §•

Vill fastighetsägare för skogsmarks uppodling till åker eller äng

fälla undermåliga barrträd, som ej äro torra, göre därom anmälan

hos vederbörande skogsingenjör; och åligge det denne att, så snart det

lämpligen kan ske i sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten,

verkställa undersökning å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av

dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till

Konungens befallningshavande insända instrumentet över undersökningen

med uppgift å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande,

jämte det yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar

sökanden vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen

bekostnad antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av

vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet

vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen,

verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två

andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning

i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med

eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningskavandes

prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,

meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande

av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande

äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogsingenjören

för sökandens förständigande. Träden skola, innan de avföras,

genom skogsingenjörens försorg stämplas med särskilt märke.

8 §•

För undersökning och stämpling, varom i 3 och 7 §§ sägs, skall

sökanden, jämte det han är pliktig utgöra nödig hantlangning, till statsverket

gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Konungen;

dock att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av husbehovsvirke,

varom i 1 § andra stycket sägs, därest stäinplingen skett för virkets

försågning å exportsåg.

9 §•

Sker avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade föreskrifter,

vare straffet böter från och med tjugufem till och med fem hundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller,

om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag

och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit

verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande

virkets värde.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;

dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid mot

denna förordnings föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,

hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där

hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här

förut är sagt.

Låter någon, i strid mot föreskriften i I § andra stycket, försäga

ostämplat husbehovsvirke å exportsåg, straffes med böter från och med

tio till och med två hundra kronor.

10 §.

Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt virke,

där det tydligen visar sig eller ock genom intyg av trovärdiga personer

eller annorledes ådagalägges, att virket tagits av träd, som oj är undermåligt,

eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.7 5 meters längd ej kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda

längd från storändan minst 57 centimeter, i fall sparren är sågad eller

bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt i förhållande

därefter, om längden är mindre.

Virke, sågat annorledes än till sparre, må anses undermåligt,

allenast i fall lagligen kan styrkas, att detsamma tillkommit av träd,

som är undermåligt och till vars avverkande icke meddelats vederbörligt.

tillstånd.

11 §•

Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

kronobetjänte samt de tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, som

hava att övervaka tillämpningen av denna förordning, men rätt att utföra

åtal äge endast kronobetjänte och nämnda tjänstemän. Har någon

av nämnda betjänte gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast

inom fjorton dagar, gorå anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,

förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;

och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,

som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen

minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här

ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom genom försäljning

av förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 9 § utdömd

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel

tillfaller åklagaren och tre fjärdedelar kronan; dock att, där någon av

betjänte vid skogsstaten verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman

nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon

på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmänna

strafflagen.

15 §.

Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å skogar, som äro

underkastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér.

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Nu gällande

förordning.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde härefter.

I förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom Västerbottens

och Norrbottens län (vanligen kallad dimensionslagen), vilken förordning

trätt i kraft den 1 januari 1904, förordnas för de delar av länen,

som ej höra till lappmarken, följande:

1 §•

Barrträd, som ej är torrt och som, efter vad här nedan i 2 §

sägs, är att anse såsom undermåligt, må icke, i form av runt, bilat

eller sågat virke, till in- eller utländsk ort skeppas eller till ort, belägen

utom Västerbottens och Norrbottens län, å järnväg forslas eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

å fartyg lastas eller vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad

vara eller för pappersmassefabrikation användas eller intagas vare sig

inom såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar

hörande rännor eller förvaringsbommar eller inom område, som begagnas

till sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid

pappersmassefabrik, allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes

förbrutet, så framt icke, på sätt i 3 § stadgas, vederbörligt tillstånd

är givet till trädets avverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare

eller åbo ej förment att, även utan sådant tillstånd, av

hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta försäga undermåligt

virke å sådana såginrättningar, vilka ej äro avsedda till försågning av

virke för export (husbehovssågar).

2 §•

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som avverkat ej håller i

genomskärning minst 21 centimeter på ett avstånd av 4.7 5 meter från

storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

2 mom. Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt

virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller

ådagalägges, att det virke är taget av träd, som ej är undermåligt,

eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid

4.7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,

hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,

i fall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,

samt i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. I avseende på virke, som redan är sågat, då det anträffas,

skall vad ovan är stadgat äga tillämpning, endast i fall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit av träd, som är undermåligt och

till vars avverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt

tillstånd.

3 §•

1 mom. Är skog av beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras avverkning av undermåligt virke, må ägare, som vill

låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation

användas, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj ds K åd. Proposition Nr 70.

honom eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa

den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.

Finnes därvid slik avverkning vara med grunderna för en god skogshushållning

överensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter,

tillstånd av förrättningsmannen givas till avverkning till fritt förfogande:

dock att träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller

mera i genomskärning, ej må avföras, innan det genom förrättnmgsmannens

försorg blivit med kronomärke stämplat. Vill ägaren sig till

säkerhet hava virke jämväl av mindre dimensioner stämplat, vare därtill

berättigad.

2 mom. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall

undersökningen och utstämplingen företagas och avslutas före den 1

november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å

skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning

härav före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles,

skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.

Innan förrättningsmannen från stället avreser, skall han mot bevis,

men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt

syneinstrument, i vilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År

sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,

må klagan däröver föras hos vederbörande överjägmästare sist innan

klockan tolv å trettionde dagen, efter det sökanden eller hans ombud

av syneinstrumentet erhållit del.

Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos

domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen, efter det klaganden

av beslutet erhållit del.

3 mom. Angående rätt att utan hinder av inskränkningarna i

denna förordning fritt förfoga över undermåligt virke, som till följd av

föreläggande vid laga skifte varder avverkat, skall i tillämpliga delar

gälla vad här ovan är stadgat.

4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller

äng fälla skog med rätt till fritt förfogande över virket annorledes än

för husbehov, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,

vilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga

utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den

uppgivna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande av dess läge,

storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Kungl.

Maj:ts befallningshavande i länet insända besiktningsinstrumentet med

uppgift ä den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,

jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda. Önskar

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

jordägare att, utan avbidande av dylik utsyningsförrättning, vinna

handläggning av ärendet, äge han antingen för besiktning av marken

påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,

varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ovan

stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas av två trovärdiga män

samt insända deras över besiktningen avgivna intyg jämte ansökning i

ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att med eget yttrande

befordra ansökningen till Kungl. Maj:ts befallningskavandes prövning.

Finner Kungl. Maj:ts befällningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att avverkning av undermåligt virke

till fritt förfogande bör medgivas, meddele Kungl. Maj:ts befallningshavande

därtill tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken vid

vite, som Kungl. Maj:t.s befallningshavande äger bestämma, odlingen

skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut i ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens

förständigande. Beträffande stämpling av virke, till vars avverkning

tillstånd sålunda erhållits, förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna §

stadgas.

4 §■

Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling, varom

i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än gottgörelse till

förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i

vilket avseende skogsägaren skall erlägga såsom arvode för varje dag

5 kronor ävensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller

giva ersättning därför.

Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning

enligt plan, som blivit av domänstyrelsen godkänd, verkställes

utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden avser virke, som enligt

planen är bestämt att avverkas.

För sådan av skogstjänsteman eller lcronobetjänt verkställd besiktning,

varom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att till

förrättningsmannen utgiva gottgörelse, som utgår till skogstjänsteman,

när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kronans

skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under den

tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dagtraktamente

enligt samma reglemente.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Norrländska

skogsvårdskommitténs

förslag till

dionensionslag.

5 §•

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomma

allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten ävensom inom

hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke

är lastat på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens och

Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal i

sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten på sätt gällande författningar stadga; skolande förty

tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra

anmälan hos allmän åklagare eller skogstjänsteman.

6 §•

Medel, som inflyta genom försäljning av virke, som enligt denna

författning är beslag underkastat, fördelas '' sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

undfå hälften.

Den 5 juli 1907 tillsattes den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén,

vilken erhöll i uppdrag att verkställa utredning angående de

åtgärder, som kunde böra vidtagas för åstadkommande av en rätt vård

av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland

och Dalarna, samt upprätta de förslag, till vilka den verkställda utredningen

kunde föranleda. Till ordförande i kommittén förordnades hovstallmästaren

G. Tamm samt till ledamöter f. d. byråchefen E. G. Kinberg,

ledamoten av riksdagens första kammare auditören A. H. Fahlén,

ledamoten av riksdagens andra kammare D. Persson i Tällberg, jägmästaren,

numera överjägmästaren P. O. Weländer och dåvarande skogschefen,

extra jägmästaren N. G. Ringstrand. Sedan Persson på begäran

entledigats från förordnandet, erhöll ledamoten av riksdagens andra

kammare A. Wiklund i Brattfors den 22 maj 1908 förordnande att i

Perssons ställe vara ledamot i kommittén.

Kommitténs slutliga betänkande, som avgavs den 16 mars 1912,

innehåller, bland annat, följande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

13

Förslug

till

Lag angående tillsyn å samt vård av enskildas skogar inom de delar av

Västerbottens och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken.

1 §•

I form av runt, bilat eller sågat virke må barrträd, som ej är

torrt och som, efter vad här nedan i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt,

icke till in- eller utländsk ort skeppas, ej heller till ort, belägen

utom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej

tillhöra lappmarken, å järnväg forslas, ej heller å fartyg lastas eller

vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation

användas eller intagas vare sig inom såginrättning

eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande rännor eller

förvaringsbommar eller inom område, som begagnas till sågplats eller

sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,

med mindre tillstånd i vederbörlig ordning erhållits till trädets avverkning

till fritt förfogande.

2 §•

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som avverkat ej håller

uti någon riktning, barken oberäknad, minst 21 centimeter i genomskärning,

på ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.

2 mom. Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt

virke, när det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är

taget av träd, som icke är undermåligt eller av träd, som är med

vederbörligt tillstånd avverkat.

3 mom. Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.Tf» meters längd

ej kan utrönas, skall för att icke anses undermålig, hålla i omkrets,

vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter, i fall sparren är

sågad eller bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt

i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. Virke, sågat annorledes än till sparre, må såsom undermåligt

anses, allenast därest lagligen kan styrkas, att varan tillkommit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kuncfl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

av träd, som är undermåligt och till vars avverkande till fritt förfogande

ej meddelats vederbörligt tillstånd.

3 §•

Utan hinder av vad ovan är stadgat vare jordägare eller åbo

berättigad att utan särskilt tillstånd av fastighetens skog för användning

inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehov eller till

allmänt ändamål låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,

å vilka försågning för export ej äger rum (husbehovssågar).

Finnes ej sådan såg å fastigheten eller i dess närhet, vare dylik

försågning tillåten jämväl å annan såginrättning (exportsåg), dock att

för sådan händelse försågningen må avse allenast fastighetens eget eller

med densamma i sambruk varande fastighets husbehov samt äga rum

under villkor, som i 4 § sägs.

4 §•

Den, som önskar, utan föregående utsyning, å exportsåg försäga

undermåligt virke, skall före den 1 april det år, försågningen är avsedd

att äga rum, hos skogsingenjören i orten skriftligen uppgiva den

fastighet, därifrån virket härstammar, ungefärliga virkesmängden, den

såginrättning, där virket skall försågas, samt det ägarens märke, som

före sågningen skall vara virket åsatt.

Närmare föreskrifter med avseende å dylik försågning meddelas

av Konungen.

5 §•

1 mom. Den, som för sin skogs ordentliga skötsel och vård anser

erforderligt, att avverkning av undermåliga träd annorledes än för

användning inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehov

eller till allmänt ändamål företages, har att därom skriftligen göra

anmälan hos vederbörande skogsingenjör; och åligger det skogsingenjören

eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa

den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.

Finnes därvid slik avverkning vara med grunderna för en god skogshushållning

överensstämmande, må, där ej laga hinder eljest möter,

tillstånd av förrättningsmannen givas till avverkning till fritt förfogande;

dock att träden ej må avföras, innan de genom förrättningsmannens

försorg blivit med kronomärke stämplade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Har vid förrättning av nu omförmäld art förrättningsmannen

ansett nödigt, att fröträd å skogen tills vidare överhållas, skall i instrumentet

över förrättningen härom lämnas föreskrift, och skola dessa

träd till antal och växtplatser angivas; och vare för sådan händelse

sökande skyldig att, innan stämpling, varom i detta moment finnes

stadgat, får ske, avlämna en av två vittnen bestyrkt förbindelse att

uPpfylla föreskriften om fröträds överliållande. Dessa fröträd skola

genom förrättningsmannens försorg förses med särskilt märke och må

sedermera icke utan särskilt tillstånd avverkas. Övergår fastigheten

till annan, vare förre ägaren från sin förbindelse fri, där han vederbörligen

styrker, att nye ägaren övertagit densamma.

2 mom. Varder förrättning, som i 1 mom. omförmäles, begärd

före den 1 april, skall undersökningen och utstämplingen, så vitt ske

kan; företagas och avslutas före den 1 oktober samma år. Uppstår

under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller eljest

och begäres i anledning härav före den 1 september sådan förrättning,

skall densamma före nästföljande 1 december verkställas.

Anmälan för erhållande av dylik undersökning och utstämpling

bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen kan antagas

taga i anspråk.

Efter anmälningstidens utgång skall genom kungörelse i kyrka

samt tillkännagivande i ortstidning meddelas den ordning, i vilken

förrättningarna skola verkställas, samt dagarna, då de beräknas komma

att äga rum.

3 mom. Innan förrättningsmannen från stället avreser, skall han

mot bevis, men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt

syneinstrument, i vilket kostnaden för förrättningen skall utsättas.

4 mom. Angående rätt att utan hinder av inskränkningarna i

denna förordning fritt förfoga över undermåligt virke, som till följd

av föreläggande vid laga skifte varder avverkat, skall i tillämpliga

delar gälla vad här ovan är stadgat.

5 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller

äng fälla skog med rätt till fritt förfogande över virket, göre härom

anmälan hos vederbörande skogsingenjör, vilken det åligger att, så

snart sådant i sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten lämpligen

kan ske, vei’kställa besiktning å den uppgivna odlingsmarken till

utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling

samt därefter till skogsvårdsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet med

uPPffift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,

jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda. Önskar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ägaren att utan avbidande av utsyningsförrättning vinna handläggning

av ärendet, äge han på egen bekostnad antingen för besiktning av

marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsingenjör eller

kronobetjänt, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning

ovan stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas av lantmätare,

lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent eller ock av två andra trovärdiga

män samt insända det över besiktningen avgivna intyg jämte

ansökning i ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att

med eget yttrande befordra ansökningen till skogsvårdsstyrelsens prövning.

Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara

av beskaffenhet att böra komma till utförande samt att avverkning av

undermåligt virke till fritt förfogande bör medgivas, meddele skogsvårdsstyrelsen

därtill tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken

odlingen skall vara fullbordad. På jordägarens begäran skola sedermera

träden genom vederbörande skogsingenjörs försorg stämplas med

kronomärke.

6 §•

För utsyning och stämpling, varom i 5 § sägs, skall sökanden,

jämte det han vare pliktig bekosta nödig liantlangning, till statsverket

gälda gottgörelse enligt grunder, som av Konungen bestämmas.

7 §•

Å skogsmark, därå denna lag äger tillämpning, må avverkning av

undermåliga barrträd, som icke blivit enligt 5 § utsynade eller stämplade,

ej så bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras eller

fastigheten kommer att sakna nödigt virke för eget husbehov. Har

sådan avverkning ägt rum, vare den, som låtit densamma komma sig

till last, pliktig att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande

finnas erforderliga, eller tåla den inskränkning i förfoganderätten över

skogen, som av omständigheterna påkallas. Är av ägare avverkningsrätt

upplåten till annan, och har denne gjort sig skyldig till förfarande

av omförmäld art, vare jämväl ägaren härför ansvarig, där ej avverkningsrätten

upplåtits genom avtal, som gällde vid tiden för denna

lags trädande i kraft; äge dock av den skyldige söka åter vad han

sålunda fått vidkännas.

För uppsikt över att vad sålunda stadgats varder iakttaget skall

i vartdera länet finnas en skogsvårdsstyrelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

17

8

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att avverkning bedrives i

strid mot bestämmelserna i 7 §, äger styrelsen att bos vederbörande

skogsinspektör påkalla undersökning. Skogsinspektören förordnar i

anledning bärav en statens skogsingenjör att med biträde av två

ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som

äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid

lantmäteriförrättning i orten, å stället undersöka förhållandet och

därefter till skogsinspektören avgiva redogörelse med förslag till de

åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas

nödiga, eller till den inskränkning i förfoganderätten över skogen, som

med hänsyn till fastighetens framtida behov av husbehovsvirke anses

vara av omständigheterna påkallad; och skall därefter skogsinspektören

till skogsvårdsstyrelsen överlämna handlingarna i ärendet tillika med

eget yttrande.

Hava synemännen stannat i olika meningar, skola de särskilda

meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

9 §•

Kan skogsvårdsstyrelsen efter övervägande av i undersökningsinstrumentet

innehållna förslag träffa överenskommelse med den eller

dem, som jämlikt 7 § äro ansvariga för återväxtens tryggande, om de

åtgärder, som böra vidtagas för markens återställande i skogbärande

skick, bör den skriftligen upprättas och lände därefter till efterrättelse.

Träffas ej överenskommelse eller hava, efter det överenskommelse

träffats, de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen

att vid domstol anhängiggöra och utföra talan emot vederbörande.

10 §.

Har jämlikt 9 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen

föreskriva de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den avBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sund. 61 höft. (Nr 70.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

verkade skogsmarken böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom

vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äventyr, att de eljest

varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda,

och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen prövas, i den

mån sådant finnes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande

av annans rätt, meddela förbud, intill dess de föreskrivna åtgärderna

blivit verkställda, mot avverkning å så stor del av det ägaren tillhöriga

skogsområde, som skäligt prövas.

Över rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär. Angående

klagan över förbud, som under rättegången meddelas, gälle vad i

16 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas. Avverkningsförbud går genast

i verkställighet.

11 §•

Förbud, som i 10 § sägs, må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen

av överexekutor meddelas, där den jämlikt 8 § verkställda

undersökning giver vid handen, att avverkning bedrivits i strid mot

bestämmelserna i 7 §, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.

Om dylikt förbud gälle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen

om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada,

som genom åtgärden kan tillskyndas vederparten, icke erfordras.

12 §.

1 mom. Virke, varmed förfarits i strid mot bestämmelserna i 1 §,

vare att anse såsom förbrutet samt underkastat beslag; undgår dylikt

virke beslag, vare den, som gjort sig till förfarandet skyldig, pliktig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

2 mom. Har i strid mot föreskrift i 1 § virke till sågad vara

eller för pappersmassefabrikation använts eller intagits vare sig inom

såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande

rännor eller förvaringsbommar eller inom områden, som begagnas till

sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,

vare såginrättningens eller pappersmassefabrikens ägare

förfallen till böter från och med tio till och med två hundra kronor.

3 mom. Sker avverkning i strid mot meddelat förbud eller varder

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

fröträd, rörande vars överhållande avtal blivit på sätt i 5 § 1 mom.

sägs träffat, i strid mot samma avtal avverkat, vare straffet böter

från och med tjugufem till och med fem hundra kronor; och skall

virket tagas i beslag samt dömas förbrutet.

Undgår sådant virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen,

skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet

av samma virke.

4 mom. Nyttjar den, som jämlikt 3 § låtit å exportsåg utan

föregången stämpling försäga undermåligt virke, detsamma för annat

ändamål än fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande

fastighets husbehov, vare han förfallen till böter från och med tio till

och med ett hundra kronor.

5 mom. Har efter avverkning meddelat avverkningsförbud blivit

genom utslag, som vunnit laga kraft, upphävt, förty att förbud icke

bort meddelas, må icke virket dömas förbrutet eller ersättning därför

utdömas.

G mom. Innefattar avverkning förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall vad förut i denna paragraf är stadgat icke vinna tilllämpning;

dock skall delägare i samfälld skog, som vid överträdande

av avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava

förverkat vad på honom belöper av det avverkade virket samt, där

hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty

förut är sagt.

13 §.

7 mom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,

tillkommer allmän åklagare, skogsingenjörer och tillsyningsman, var

inom sitt tjänstgöringsområde, ävensom inom hamn och lastageplats

tullstatens tjänstemän och betjänte samt, då virket är lastat på järnvägsvagn

för transport till ort, där denna lag icke gäller, stationsföreståndare

och banmästare, men rättighet att utföra åtal i sådana

mål äge endast allmän åklagare och skogsingenjör; och skall förty

annan, som gjort beslag, därom, så snart ske kan, göra anmälan hos

allmän åklagare eller skogsingenjör.

2 inom. Sedan beslag ägt rum, skall, vid äventyr att beslaget

eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet underställas

prövning av domstolen i den ort, där beslaget skett, genom

instämmande av virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

£0

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

känd eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos

domstolen eller domaren, för vilken senare händelse av domstolen eller

domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande

föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen

å den allmänna rättegångsdag, som infaller näst efter en månad från

kungörelsens dag, ävensom meddelande, att rätten då vill, utan hinder

av virkesägarens utevaro, till prövning upptaga frågan om beslagets

giltighet och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse

skall genom åklagarens försorg befordras till uppläsande uti kyrkan

i den församling, där beslaget skett, samt införas uti en av ortens

tidningar.

3 mom. Försäljning av beslagtaget virke må ej ske, innan frågan

om beslagets giltighet slutligen prövats, där ej virkesägaren begär, att

försäljningen det oaktat skall äga rum, eller överexekutor, på anmälan

av åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för

handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är, därom förordnar.

Närmare bestämmelser om sättet för försäljning av beslagtaget

virke meddelas av Konungen.

4 mom. Försäljes beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,

skall, till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman

nedsättas hos Konungens befallningshavande i länet; och vare om insättning

av sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen

sägs.

14 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvårdskassa.

Genom försäljning av beslagtaget virke uppkommen behållning

ävensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 12 § 1 och 3

mom. fördelas sålunda, att en tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt

två tredjedelar åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt

beslaget, denne skall av åklagarandelen undfå hälften.

15 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

21

16 §.

A sådan försumpad skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen

omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning, äge vad

ovan i 7—11 §§ sägs icke tillämpning.

17 §.

Är sökande missnöjd med förrättningsmans utlåtande enligt 5 §,

må han däröver föra klagan hos vederbörande skogsinspektör sist innan

klockan tolv å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud

erhållit del av samma utlåtande.

Ändring i skogsinspektörens beslut må sökas genom underdåniga

besvär, som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan

klockan tolv å trettionde dagen, efter det klaganden fått del av

samma beslut.

18 §.

Denna lag äger icke tillämpning å hemman och nybyggen, vilka

i fråga om dispositionsrätten till skogen äro underkastade inskränkningar

jämlikt kungl. förordningen den 29 juni 1866.

Förutom ovan intagna förslag till ny dimensionslag har, såsom

jag förut i dag haft tillfälle omförmäla, kommittén framlagt förslag

till lag angående utsyning å enskildas skogar i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i anledning varav

Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat avlåta proposition till riksdagen.

Därjämte har kommitténs majoritet, bestående av ordföranden

samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand, i betänkandet föreslagit:

att förordningen om skogsvårdsavgift ’) måtte förklaras skola gälla

även för Västerbottens och Norrbottens län;

'') Numera förordningen den 11 oktober 1912. — Utsyningsavgifter till statsverket —

vilka uttagas för utsyning å skogar under utsyningstvång i lappmarken m. fl. områden —

förekomma icke inom dimensionslagens tillämpningsområde; i stället utbetalas där ersättning

till förrattningsmannen enligt bestämmelser i 4 fc; dimensionslagen.

Andra förslag

av kommittén.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

samt att för dessa två län måtte antagas ett i betänkandet framlagt

förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser, enligt vilket förslag

inom vartdera av länen skulle finnas en skogsvårdsstyrelse, vars huvudsakliga

uppgift skulle vara att befrämja den enskilda skogshushållningen

och förvalta de medel, som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflöte

till skogsvårdskassan.

Mot dessa förslag hava kommitténs ledamöter Kinberg, Welander

och Wiklund avgivit gemensam reservation; vari de avstyrka upptagande

av skogsvårdsavgifter och inrättande av skogsvårdsstyrelser i

Västerbottens och Norrbottens län samt förorda beviljande av särskiltstatsanslag

till skogsvårdens främjande i dessa trakter.

Redan vid behandlingen förut denna dag av kommitténs förslag

till utsyningslag har jag på anförda skäl förklarat mig anse, förslagen

angående skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter icke för det närvarande

böra upptagas till prövning.

Därjämte innehåller betänkandet ett utförligt motiverat förslag

till organisation av personalen för den nya dimensionslagens liandliavande,

enligt vilket överjägmästarnas, jägmästarnas och kronojägarnas

åligganden med avseende å nu ifrågavarande skogar skulle överflyttas

å respektive skogsinspektörer, skogsingenjörer och tillsyningsmän, varjämte

domänstyrelsens göromål med avseende å den enskilda skogshushållningen

å ifrågavarande områden skulle överflyttas på ett inom

jordbruksdepartementet inrättat skogskonto^ Till detta förslag, mot vilket

reservationer avgivits av Welander samt i vissa detaljer av Kinberg och

Wiklund, återkommer jag i annat sammanhang, men vill erinra, att

jag redan vid behandlingen av förslaget till utsyningslag anfört, att

förslaget om inrättandet av ett skogskonto!’ inom jordbruksdepartementet

icke synes mig nu böra upptagas till prövning.

Utlåtanden. Över kommitténs förslag till dimensionslag hava utlåtanden av
givits

av Konungens befallningshavande, landstingen och hushållningssällskapen

i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästarna i Umeå,

Skellefteå och Luleå distrikt samt domänstyrelsen efter överläggning med

överjägmästarna. Av dessa myndigheter hava landstinget och hushållningssällskapet

i Norrbottens län icke haft något att erinra mot förslaget.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

För kommitténs motivering av lagförslaget, reservationerna inom

kommittén mot förslaget, de erinringar, som i utlåtandena gjorts mot

detsamma, ävensom önskemål beträffande ifrågavarande ämne, som från

riksdagen eller eljest framkommit och vilka icke av kommittén omnämnts,

anhåller jag nu att paragrafvis få redogöra. Dessförinnan

torde emellertid vara på sin plats att lämna eu kortfattad historik

till sista punkten av 1 § i nu gällande dimensionslag; denna punkt

innehåller ett av de mest omstridda stadgandena i dimensionslagen.

I kommitténs lagförslag förekommer motsvarande stadgande i 3 §.

I de äldsta dimensionslagarna — av den 29 september 1874 och Historik till

den 19 mars 1888 — innehöll sista punkten av 1 § följande stadgande:

»Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment'' att, även utan nu “gällande

sådant tillstånd, av hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta dimensionavid

gården såga och använda undermåligt virke.» ’ ay''

1896 års skogskommitté, som avgav förslag till ny dimensionslag,

hemställde utan någon motivering — att uttrycket »oundgängligt

husbehov» måtte utbytas mot »eget husbehov» och orden »vid °-ården»

uteslutas.

I proposition till 1903 års riksdag angående ny dimensionslag

föreslogs, att ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande lydelse»Dock

vare hemmansägare eller åbo ej förment att, även utan sådant

tillstånd, av hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta vid

gården eller inom samma by såga och använda undermåligt virke.»

Förslaget motiverades av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet

på följande sätt: »Jag finner icke skäl att tillstyrka det

av skogskommittén föreslagna utbytet av ordet Oundgängligt’ mot

eget’ framför ordet ''husbehov’. Avfattningen av stadgandet i 1888 års

dimensionslag, att förbudet mot sågning av undermåligt virke icke gäller

sagning och användning av sådant virke till husbehov, har alltjämt

tolkats så, att föryttring av undermåligt virke, sågat vid husbehovssåg

vore inom Västerbottens och Norrbottens län tillåten *), och det synes

ur synpunkten av ortens behov av bränsle, byggnadsvirke m. in. vara

av stor vikt, att åt nämnda stadgande icke gives en formulering, som

kunde anses innebära en begränsning av denna föryttringsrätt. —’ Där
-

’) Då kommittén redogör härför, anmärker kommittén, att frånvaron av ansvarsbestämmelser

härutinnan icke minst bidragit till en sådan tolkning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

jämte anser jag lämpligt, att orden ''vid gården'' bibehållas samt att

därtill fogas orden ''eller inom samma by’; och vill jag härvid åberopa

följande av domänstyrelsen i ärendet angivna skäl: Genom skogskommitténs

förslag att utesluta orden vid gården skulle sågning för

husbehov medgivas även vid annan såg än vid gården och alltså vid

vilken såg som helst inom länen. Under de senare åren, då priset å

mindre virkesdimensioner stigit, hade ett ganska stort antal smärre

sågar tillkommit här och var i byarna inom skogsbygden. Exempelvis

funnes inom ett revir i Västerbotten, nämligen Jörns revir, 51 dylika

sågar, huvudsakligen grundade på sågning av undermåliga träd. Den

sågade varan uppköptes i många fall för att föras till kusten och

skeppas. Under förevändning av husbehovssågning skulle utan hinder

av förordningen, om den komme att avfattas i enlighet med skogskommitténs

förslag, kunna till annan såg än vid gården föras en mängd

undermåligt timmer, vilket sedan i sågad form forslades till kusten for

.skeppning och undginge all kontroll, enär sågad vara ej kunde tagas

i beslag. Då kommittén ej anfört något skäl för ändringen, genom

vilken kontrollen likväl skulle försvåras, kunde styrelsen icke tillstyrka,

att orden ''vid gården'' uteslötes, men enär husbeliovssåg, där sådan

funnes, vanligen vore gemensam för byalaget, syntes, för husbehovssågningens

underlättande, orden eller inom samma by böra tilläggas

efter förenämnda uttryck Vid gården’.»

Vid nämnda riksdag framlades även ett annat förslag i ämnet.

Uti en i andra kammaren väckt motion hemställdes nämligen, att

ifrågavarande del av 1 § måtte erhålla följande lydelse: »Dock vare

hemmansägare eller åbo ej förment att, även utan sådant tillstånd, av

hemmanets skog, för eget eller annans husbehov eller för allmänt

ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för statens behov,

låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar, vilka ej äro

avsedda till försågning av virke för export.»

Det särskilda utskott, som hade att avgiva utlåtande över framställningarna,

föreslog ett stadgande;, vars lydelse ordagrannt överensstämmer

med nu gällande dimensionslags föreskrift i ämnet, och de skal,

som av utskottet därvid anfördes, åberopades sedermera av riksdagen

i dess skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903. Denna

skrivelse innehåller följande: »Vad beträffar sista punkten av 1 § anser

riksdagen angeläget vara, att densamma så avfattas, att förbudet icke

i något fall kommer att träffa virke, som avverkats till eget husbehov.

Då det väl kan tänkas, att icke inom varje by finnes någon för allmänheten

upplåten husbehovssåg, torde därför orden låta vid gården

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

eller inom samma by; böra utgå. Att i enlighet med motionärernas

förslag från förbudet jämväl undantaga avverkning för annans husbehov

eller för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller

för statens behov anser riksdagen däremot icke tillrådligt. Genom ett

så vidsträckt undantag skulle nämligen uppsikten över lagens tillämpning

hart när omöjliggöras och lagens effektivitet allt för mycket

äventyras. I enlighet härmed har riksdagen för sin del, till efterrättelse

inom länens kustland, antagit en lydelse av ifrågavarande del av

1 §, som överensstämmer med utskottets förslag.»

Sedan nu gällande dimensionslag utfärdats den 24 juli 1903,

väcktes vid 1906 års riksdag motion, att hemmansägare eller åbo

skulle, under förutsättning av nödig kontroll, berättigas att vid vilken

såg som helst till oundgängligt husbehov låta försäga undermåligt

virke. I anledning av denna motion avlät riksdagen den 31 mars

1906 en skrivelse till Kungl. Maj:t, däld riksdagen yttrade: »Redan

1874 års dimensionslag medgav hemmansägare eller åbo att, utan särskilt

tillstånd, av hemmanets skog till oundgängligt husbehov låta vid

gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som oförändrad

kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då

särskilt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde

stadgandet ej heller avsevärda svårigheter att få undermåligt

virke försågat, och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga

dylikt virke var därför då knappast behövligt. I den mån emellertid

som sågverksindustrien alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick

antalet småsågar betydligt och stadgandet att endast vid gården få

försäga till oundgängligt husbehov nödigt virke blev därmed av strängare

beskaffenhet än avsett varit. Med hänsyn bland annat härtill antog

ock 1903 års riksdag för sin del ett stadgande, varigenom rätten att

till husbehov försäga undermåligt virke utvidgades för alla dem, vilka

ej hade någon såg vid sin gård, varemot förhållandet blev det motsatta

för dem, som vid sin gård hade sågar, avsedda helt eller delvis

till försågning av virke för export och för vilka berörda rätt således

inskränktes. Det är denna inskränkning, som hos hemmansägarna inom

Västerbottens läns kustland framkallat ett missnöje, vilket bland annat

tagit sig uttryck i två under år 1905 till Kungl. Maj:t ingivna petitioner.

Den omständigheten, att samma såg ett år användes endast i

den omfattning, att den kan betraktas som husbehovssåg, ett annat

år åter jämväl till försågning av virke för export, har ock vållat betydliga

konflikter mellan skogsstatens bevakningspersonal och befolkBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ningen, då denna till sådana sågar för försågning framfört till husbehov

nödigt virke, och det förhållandet, att den ena gången till sådan

såg framfört liusbehovsvirke lämnats oantastat, ''men en annan gång

tagits i beslag, måste självfallet vara ägnat att ytterligare stegra missnöjet.

I detta sammanhang vill riksdagen erinra om vad överjägmästaren

i Skellefteå distrikt i en till domänstyrelsen den 19 februari

1906 avlåten skrivelse härutinnan yttrar. Han anför, att, av angiven

orsak, det nästan blivit eu ren omöjlighet att för ortens förbrukning

och för delägare i bysågarna erhålla för hemmanens oundgängliga husbehov

erforderligt sågat virke av mindre dimensioner, om icke under

viss kortare tid och under skärpt kontroll tillfälle bereddes hemmansinnehavare

att få använda dessa sina sågar till ursprungliga ändamålet,

husbehovsförsågning. Det lärer alltså vara av behovet påkallat att

råda bot för detta överklagade missförhållande, och vill riksdagen

härvid framhålla, hurusom det icke kan anses annat än billigt, att

befolkningen får vid närmast liggande såg — av vilken beskaffenhet

den vara vill — försäga det undermåliga virke, som är för dess husbehov

oundgängligt. Första villkoret härför är, att för detta behovs

tillgodoseende främst anlitas den virkestillgång, som genom redan tilllåten

avverkning står gårdsägaren till buds, såsom avverkning för odling

eller enligt fastställd hushållningsplan m. m., så att endast för det,

som därutöver erfordras, finge anlitas den utvidgade rätt, varom nu

är fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras, att ej det med lagen

avsedda skyddet för skogen äventyras. Det synes riksdagen kunna

ifrågasättas att för reformens genomförande använda följande sätt att

gå till väga: När en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehov

vill försäga undermåligt virke å såg, som ej är att anse som husbehovssåg,

bör han anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära,

att det för behovets täckande av honom uppgivna nödvändiga

antal timmer å rot utstämplas. Sådant skall då ske genom vederbörande

skogsbetjänts försorg och hemmansägaren därefter utan äventyr vara

berättigad att å vilken såg som helst försäga ifrågavarande virke.

Visar sig sedan, att det sålunda försågade virket ej användes till husbehov,

bör bötesansvar inträda. Den med utstämplingen förenade

kostnad bör enligt riksdagens mening utgå av statsmedel. Riksdagen

håller före, att med bestämmelser av nu ifrågasatt slag de väsentliga

anledningarna till missnöje mot förordningen i ifrågavarande del skulle

undanröjas, utan att dess effektivitet därigenom äventyrades.»

Med stöd av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte efter utredning förelägga riksdagen förslag till ändring i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

dimensionslagen i syfte, att hemmansägare eller åbo, under förutsättning

av nödig kontroll, berättigades att även vid andra sågar inom

länen än husbeliovssågar till oundgängligt lmsbeliov låta försäga undermåligt

virke.

Riksdagsskrivelsen blev överlämnad till Norrländska skogsvårdskommittén.

I fråga om lagförslagets rubrik anför kommittén, att det ansetts Motivering™,

lämpligt att redan där giva uttryck åt den utvidgning i riktning mot ti™H™ach

en förbättrad skogsvård, som lagförslaget avser att innebära i för- utlåtandena.

hållande till nu gällande dimensionslag.

1 och 3 §§.

1 § innehåller lagförslagets huvudprincip; och om denna yttrar

kommittén:

»Den lagstiftning, som åvägabragts för Västerbottens och Norrbottens

läns kustland, är grundad på principen om lagbestämt skydd

för skog, vilken ännu icke uppnått viss dimension. Lagen är följaktligen

en s. k. dimensionslag.

Lämpligheten av en på sådana grunder byggd lagstiftning för

skogshushållningen har under lång tid varit föremål för diskussion.

1896 års skogskommitté yttrade beträffande detta slag av skogslagar

följande:

’ Vänder man sin uppmärksamhet till en granskning av dimensionslagarnas

betydelse för skogshushållningen, så lärer till en början

böra erkännas, att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former av

misshushållning med skogen och på grund därav under mindre utvecklade

förhållanden kunna hava ett visst berättigande. Men redan den omständigheten,

att den princip, varpå de äro byggda, icke upptagits

i något annat lands lagstiftning än Sveriges, torde vara ägnad att väcka

misstro i avseende å deras ändamålsenlighet. Eu närmare granskning

av deras verkningar undanröjer ej denna misstro. Ett skogsbestånd,

även om det är likåldrigt, består dels av fullt utvecklade, härskande

träd, dels av undertryckta träd, som, i följd av att de förra överskuggat

dem, stannat i växten och förlorat förmågan att vidare utveckla sig,

och dels slutligen av träd, vilka, ehuru av enahanda orsak tillbakahållna

i sin utveckling, dock i högre eller lägre grad bibehållit förmågan att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

vidare tillväxa, behärskade träd. Om nu, vare sig i följd därav att endast

de grövre träden kunna ekonomiskt tillgodogöras eller, på grund av lagbud,

endast de härskande träden avverkas, uppstår därigenom icke så

stora luckor i beståndet, att därmed beredes tillräcklig tillgång på ljus,

för att en livskraftig återväxt skall kunna uppkomma. Väl är däremot

denna utglesning ägnad att låta skogsmarken betäckas av en vegetation,

som försvårar trädfröets nedträngande till jorden och groning. De kvarlämnade

träden åter äro dels ej längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara.

De kunna alltså ej i vederbörlig grad tillgodogöra skogsmarkens

produktionskraft, men stå däremot till hinder för uppkomsten av nya,

livskraftiga plantor. År det åter möjligt för skogsägaren att med fördel

avverka jämväl de undertryckta och de mindre växtliga träden, kan man

snarare räkna på, att avverkningen bedrives på sådant sätt, att de öppningar,

som göras i skogsbeståndet, bliva tillräckliga för att bereda

möjlighet för god återväxt. Jämväl i de väl slutna bestånden av växtlig

ungskog erfordras utgallring av en del träd för att främja de återståendes

tillväxt. Yarje åtgärd, som försvårar en lönande användning av det

virke, som kan erhållas utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke,

utgör därför ett direkt hinder för uppkomsten av en rationell

skogshushållning. Härtill komma ytterligare olägenheter av dimensionshygge,

föranledda av våra egentliga skogsträds naturliga egenskaper.

I följd av tallens större ljusbehov är dimensionshygge ägnat att leda

till detta trädslags undanträngande av granen, som även å för tallen

passande mark bättre fördrager den halvskugga, som uppkommer genom

oordnad blädning. I granskogen åter, särskilt i den tätt uppvuxna,

vållar en dylik utglesning ofta, att de vid friställning ovana träden

torka. Om dessa förhållanden bära de av skogsstatens tjänstemän till

kommittén avgivna utlåtanden flerstädes vittnesbörd.

Dessa olägenheter för skogshushållningen äro mindre kännbara i

de två nordligaste länen, än de skulle vara i landets övriga delar. I

följd av mildare klimat och i allmänhet bördigare jordmån äro skogsbestånden

i sistnämnda delar mera slutna och följaktligen mera mottagliga

för plockhuggningens menliga inflytelser än de nordligaste

länens i anseende till magrare jord och svagare reproduktion merendels

glesvuxna skogar. Härtill kommer, att, där i följd av ett rikare utvecklat

näringsliv och bättre kommunikationer de mindre virkesdimensionerna

i högre grad vunnit användning och avsättning, en

dimensionslag skulle verka mera störande för skogshushållningen och

dess utveckling än i orter, där det mindre virket ännu röner föga eller

ingen efterfrågan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Men även på landets näringsliv i allmänhet skulle en dimensionslag

verka ofördelaktigt, i det att alla andra träförbrukande industrier

än sågverksrörelsen skulle hämmas. Såväl pappersmassefabrikationen som

kolningen äro emellertid fullt berättigade och för landet erforderliga

näringar, och särskilt den sistnämnda lämnar god arbetsförtjänst åt en

ej obetydlig del av lantbefolkningen under den årstid, då jordbruket

ligger nere, samt är därtill av synnerlig nytta för skogsskötseln. För

övrigt måste det betraktas såsom mindre lämpligt att under eu tid, då

näringslivet på alla områden utmärker sig för eu synnerlig rörlighet,

binda landets viktigaste storindustri vid en dylik regel, som hindrar

näringsidkaren att avpassa sin verksamhet efter förbrukningens växlingar

och affärslivets skiftande krav.''

Under det att 1896 års skogskommitté efter ett sådant uttalande

fann lämpligt att i det förslag till rikslagstiftning i fråga om vård av

enskildas skogar, vilket sedermera lades till grund för den av 1903 års

riksdag antagna skogslagstiftning, upptaga principen om skyldighet för

avverkare att sörja för skogens återväxt, en princip, som enligt skogskommitténs

uttalande får ställas som motsats till dimensionslagsprincipen,

så fann skogskommittén dock icke tillrådligt att föreslå denna

lags utsträckande till nu ifrågavarande län, utan föreslog fastmer bibehållande

av den gamla dimensionslagen; och till stöd för denna sin

uppfattning anförde skogskommittén bland annat följande:

''Beträffande den för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter

gällande skogslag, anser kommittén den visserligen föga ägnad

att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag tillkommit

efter upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma,

enligt vad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande

omfattas med förtroende av befolkningens flertal, synes det kommitterade

icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från

dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra

grunder byggd lagstiftning. Dessutom torde väl ännu en tid samfärdsel

och industri komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade

ståndpunkt, som vållar, att huvudsakligen blott timmerdugliga

träd kunna med fördel uttagas ur skogarna. Och så länge detta förhållande

fortfar, kunna måhända fördelarna av eu dimensionslag anses

överväga de olägenheter, den medför. Kommittén håller däremot för

sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet och särskilt

då lättare kommunikationer komma att inom de två nordligaste länen

möjliggöra uppkomsten av pappersmassetillverkning, kolning och andra

industrier, som tillgodogöra de smärre virkessorterna, olägenheterna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

av dimensionslagen komma att framträda med den styrka, att ortens

befolkning finner lämpligt att påkalla densammas utbytande mot

andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena.

’

För sin del får kommittén i likhet med 1896 års skogskommitté,

om också icke med samma eftertryck, uttala, att en på dimensionsprincipen

byggd skogslagstiftning obestridligt lämnar mycket övrigt att önska,

i all synnerhet därest lagens ändamål är att genom lagstiftningen skapa

en verkligt rationell skogsvård. En svaghet hos detta slag av skogslagar,

som genast faller i ögonen, är, att dylika lagar icke i och för sig

innehålla några bestämmelser rörande beståndsvård, vilket i det moderna

begreppet skogshushållning ingår som en integrerande och ovillkorlig

förutsättning. Det måste dock å andra sidan erkännas, att en

dimensionslag, även där denna stannar vid huvudsakligen rena förbudsbestämmelser

i fråga om avverkning av skog, icke behöver lägga något

ovillkorligt hinder i vägen för en rationell skogsvård, där behovet av

beståndsvård kan tillfredsställande tillgodoses och skogsägaren vill tillämpa

en sådan metod. I varje fall kan detta icke sägas vara händelsen

med ifrågavarande lagstiftning, vilken ju icke lägger hinder i vägen

för avverkning av även undermåliga träd, därest sådan avverkning är

för skogens ordentliga skötsel erforderlig. Men vad som framför allt

måste erkännas är, att, såsom också förbemälda kommitté framhållit,

en skogslagstiftning, grundande sig på dimensionsprincipen, måste vara

ägnad att förekomma en uppenbar misshushållning med eller för långt

driven avverkning och skövling av ungskogen. Knappast torde också

någon finnas, som icke är villig att erkänna, att den förordning, som

nu gäller för Västerbottens och Norrbottens läns kustland, varit av

den allra största betydelse för dessa landsdelar och att, därest denna

icke funnits, tillståndet i fråga om de enskildas skogar därstädes skolat

förete en väsentligt annan och långt sämre anblick än nu är fallet.

Att — låt vara med åtskilliga undantag — denna lagstiftning visat

sig verksam till skydd för den unga skogen, trodde sig ock kommittén

finna under sina resor uti de orter, där lagstiftningen gäller, om än givetvis

någon allmängiltig slutsats icke kan dragas av de erfarenheter, som

under dessa besök å endast vissa enstaka trakter inom länen vunnos.

De svar å den av kommittén uti förevarande ämne till besvarande av

ej blott tjänstemän, utan ock korporationer och enskilda utställda

fråga: ’ Anses dimensionslagen hava fyllt sin uppgift att skydda ungskogen

för överdriven avverkning?’ synas i mångt och mycket giva stöd

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 31

åt antagandet, att kommitténs uppfattning härvidlag kan tillerkännas

allmängiltighet.1)

Eu motsatt uppfattning mot den, som här ovan fått uttryck, har

visserligen i åtskilliga fall kommit till synes, men det torde kunna med

skäl antagas, att denna mening icke bör tillmätas avgörande betydelse,

utan fastmer avser vissa särskilda trakter, där avsättningsförkållandena

vant synnerligen förmånliga, så att mindre dimensioner kunnat tillgodogöras

med ekonomisk vinst. Även torde den sålunda hävdade

uppfattningen kunna tillskrivas icke lagens grundläggande princip,

utan mera en del i densamma förekommande särskilda bestämmelser

rörande viss rätt att fritt förfoga över skogen för husbehovsändamål, i

vilket hänseende kontrollbestämmelserna varit otillfredsställande, vartill

kommittén torde få i den särskilda motiveringen till sitt förslag

närmare återkomma. Ovanberörda förhållande undgick heller icke

kommittén under dess resor, men syntes vara att företrädesvis hänföra

till de orter, där så kallad sparrtillverkning förekommer i större

utsträckning.

Mot dimensionslagar har vidare anmärkts, att dessa icke i allmänhet

äro ägnade att tillfredsställande tillgodose kravet på en god

och snabb föryngring. Även om man principiellt måste erkänna''befogenheten

av en sådan anmärkning, så får dock icke förbises, att de

träd, som genom lagen äro tillförsäkrade skydd mot för tidig avverkning,

äro fullt dugliga till fröträd — åtminstone med den gräns för den fria

avvei kningsråtten, som är satt uti nu ifrågavarande förordning. Och

det måste ju anses som en oundgänglig förutsättning för varje dimensionslag,

att denna gräns sättes så, att full trygghet vinnes för att fröduglig

skog lämnas kvar efter avverkningen. Härigenom har också

ifrågavarande lag uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska tillfredsställande

— om ock relativ — trygghet. Erfarenheten torde

även hava ådagalagt, att det härvidlag icke är så illa beställt, som en

del av till kommittén avgivna yttranden synas angiva.

Då alltså å ena sidan det icke torde kunna motsägas, att nu gällande

skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens läns kustland

’) Aven Övro Norrland^ skogsvårdsförening uttalar — i skrivelse till Kungl.

Maj.t den 17 december 1906 att lagens huvudprincip, eller att avverkning av virke

under viss dimension för annat ändamål än eget eller ortens husbehov skall föregås av

utsyning, borde bibehållas, enär lagen räddat stora myckenheter ungskog, vartill komme,

att genom lagen skogen sparades så länge, att träden uppnådde en ålder, då de vore

fullt dugliga som fröträd, och att lagen ej heller lade hinder i vägen för en fullt rationell

skogshushållning, enär den medgåve avverkning av undermåliga träd, om sådan avverkning

erfordrades för skogens ordentliga vård.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

verkat mycket gott till förhindrande av ungskogens överdrivna avverkning,

vilket varit lagens enda ursprungliga ändamål, och det å andra sidan

torde kunna utan överdrift påstås, att den år 1903 åvägabragta lagstiftningen

angående vård av enskildas skogar icke skulle varit i stånd

att bättre tillgodose detta syftemål eller att undanröja de brister, vilka

med större eller mindre fog kunna anmärkas hos dimensionslagen, så

synes det, som om det skulle erfordras synnerligen starka skäl för upphävande

av samma lagstiftning och densammas ersättande — såsom

från åtskilliga håll påyrkats — med den för riket i övrigt gällande

lagen angående vård av enskildas skogar, bppenbart torde vara, att

en åtgärd för lagens upphävande icke kan på allvar ifrågasättas, förrän

full visshet förefinnes, att en bättre avpassad, men i fråga om skydd

mot den överdrivna ungskogsavverkningen lika effektiv lag kan sättas

i den nuvarandes ställe.

Någon sådan lagstiftning har kommittén emellertid icke kunnat

föreslå. Kommittén har alltså, såsom ock av det nämnda framgår, ansett

sig icke böra ifrågasätta ett frångående av den grundval, dimensionsbestämmelser,

varpå nu gällande lagstiftning är byggd. Yäl är det

sannolikt, att 1903 års lagstiftning angående vård av enskildas skogar

kommer att än vidare utvecklas, och förberedande åtgärder för sådant

ändamål äro också redan av statsmakterna vidtagna. Men först sedan

en dylik förändrad lagstiftning för övriga delar av landet genomförts

och befunnits ändamålsenlig, torde tiden vara inne att på allvar

upptaga frågan om upphävande av nu gällande lagstiftning, och med

all sannolikhet kommer det att dröja avsevärd tid, innan förslag till

genomgripande förändring av allmänna skogsvårdslagen kan bliva aktuellt.

Kommittén föreställer sig, att åtminstone i vissa, måhända icke

alltför få, fall de brister, vilka anmärkts hos dimensionslagen och som

mera intimt sammanhänga med lagens egenskap av dimensionslag, skola

kunna undanröjas eller åtminstone visa sig mindre kännbara, i den mån

ett stegrat intresse för och ökad insikt om betydelsen av en rationell

skogsvård kan göra sig gällande.

Ehuru kommittén alltså för sin del föreslår bibehållande av nuvarande

lagstiftnings grundval, så har kommittén i sammanhang med

prövningen av utav riksdagen framkallna behov av ändrade bestämmelser

i vissa delar av lagstiftningen jämväl tagit i övervägande, huruvida

icke, genom ytterligare tillägg dels rörande själva handhavandet

och övervakandet av lagen, dels ock avseende direkt vård av skogen,

lagens verkningar, i ändamål att icke blott bereda skydd för överdriven

avverkning av ungskog utan ock påskynda skogens föryngring, skulle

kunna göras mera effektiva och betryggande.»

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Kommittén har därjämte framhållit, hurusom i fråga om ekonomisk

lagstiftning i allmänhet och skogslagstiftning i synnerhet vikt

läge icke blott på en lämplig och väl avpassad lagstiftning utan i all

synnerhet på det sätt, enligt vilket en sådan lagstiftning handhades.

Vidare anför kommittén i den särskilda motiveringen till lagförslaget:
I

fråga om 1 §:

»Denna paragraf innehåller, i förhållande till nu gällande motsvarande

stadganden, ej någon annan nyhet, än att förbud givits mot

forslande å järnväg av i paragrafen avsett ostämplat virke jämväl till

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Det har nämligen

visat sig, att den frihet, som härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fall, om

än hittills ej i mera avsevärd omfattning, medfört fara för skogsskövling.

Då export utom länen av ved, härstammande från undermåliga

ostämplade barrträd, synnerligast från södra delen av Västerbottens läns

kustland ägt ruin, så att på enstaka ställen större kalhyggen uppkommit,

har kommittén haft under omprövning, huruvida ej för export

av barrved borde gälla samma regler som i fråga om export av barrträd

i form av runt, bilat eller sågat virke; men har kommittén funnit

en sådan utsträckning av paragrafen mindre lämplig, emedan det i

praktiken skulle visa sig synnerligen svårt och ofta nog hart när

omöjligt att avgöra, huruvida ett vedparti härstammade från undermåliga

ostämplade träd eller icke, vid vilket förhållande lagbudet skulle

visa sig ineffektivt mot lagbrytare, samtidigt som det skulle kunna

föranleda trakasserier och obehag för den laglydige medborgaren. Kommittén

har, såsom av lagförslagets 7 § framgår, sökt korrektiv mot skogsskövling

genom vedavverkning på annat sätt, nämligen genom förbud

i analogi med bestämmelserna i nu gällande lag om enskildas skogar.»

I fråga om 3 ,§:

»Jämte det kommittén i paragrafens förra del utbytt orden ''till

oundgängligt husbehov’ mot ''för användning inom orten till eget eller

annans oundgängliga husbehov eller till allmänt ändamål’, med vilken

ändring kommittén avsett att för framtiden hindra de olika tolkningar

av stadgandet ifråga, som med nuvarande lydelsen onekligen kunna

förekomma, samtidigt som kommittén velat uppräkna de fall, under

vilka sådan fri försågning å husbehovssåg skäligen må äga rum, har

kommittén, som funnit en lagändring i det huvudsakliga syfte, framställningen

i 1906 års riksdagsskrivelse avsett att framkalla, väl motiverad,

fördenskull i paragrafens senare del infört bestämmelser, ägnade

att möjliggöra försågning för husbehovsändamål av undermåligt ostämplat

Bihang till riksdagens protokoll 1915. I saml. 61 höft. (Nr 70.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

virke jämväl å exportsåg. Då det emellertid ej kan förnekas, att en

sådan anordning kommer att medföra ej oväsentliga olägenheter i

kontrollavseende, har kommittén föranletts att söka inom vissa av kommittén

såsom rimliga ansedda gränser hålla den sålunda utsträckta

rätten. Kommittén har nämligen ansett, att rätten att för husbehovsändamål

å exportsåg försäga ostämplat undermåligt virke borde förefinnas

allenast beträffande virke, avsett att användas till fastighetens

eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov —

vilket villkor ingalunda synes stå i motsättning till riksdagens åberopade

uttalande — och vidare endast där husbehovssåg ej finnes å

fastigheten eller i dess närhet. Sist omförmälda villkor bör enligt

kommitténs mening i regel föranleda därtill, att försågning av husbehovsvirke

å exportsåg skall äga rum endast där exportsågen är för

fastigheten i fråga tillgängligare än närmaste husbehovssåg. — Att, såsom

riksdagen ifrågasatt, såsom ytterligare villkor uppställa den fordran,

att för husbehovets tillgodoseende främst skulle anlitas den virkestillgång,

som genom redan tillåten avverkning stode fastighetsägaren till

buds, så att endast för det, som därutöver erfordrades, finge anlitas

denna utvidgade rätt till försågning, synes kommittén icke tillrådligt.

Ett sådant villkor skulle säkerligen visa sig i praktiken synnerligen

svårt att genomföra och skulle dessutom i många, kanske de flesta,

fall alldeles eller till avsevärd grad neutralisera nyttan av en lagändring

sådan som den föreslagna, med vars grundprincip det ej heller

synes stå i samklang.»

Kommittéledamoten Welander är beträffande lagförslagets huvudprincip

av skiljaktig mening samt föreslår i avgiven reservation följande

stadgande:

»Lagen skall till sitt huvudinnehåll avse effektivt skydd mot

överdriven avverkning av ungskog för avsalu.

Avverkning för avsalu bör endast få ske efter föregående utsyning

eller i vissa fall anvisning enligt skogsvårdens fordringar av vederbörande

skogstjänsteman. Hemmansägaren äger rätt att på begäran

få all fullmålig skog utsynad endast med den begränsning, som är

nödig för tryggande av skogens återväxt och en rätt beståndsvård,

varjämte även för fastigheten nödigt virke för eget husbehov av undermålig

eller fullmålig skog skall sparas. — För utsyning och stämpling

av undermålig skog erlägges av skogsägaren viss avgift per kubikmeter

enligt härför bestämda grunder. För utsyning av fullmåliga träd

erlägges ingen avgift.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Eget husbehovsvirke äger hemmansägaren fritt avverka och använda.

»

Till utveckling härav anför Welander:

»Den grundläggande princip, varpå nuvarande dimensionslag vilar,

är, att skogsägaren får fritt tillgodogöra sig träden, i den mån de

utväxa till den i 2 § angivna grovleken. Lagen gör således en bestämd

åtskillnad på träden i bestånden efter deras stamgrovlek och blir härigenom

en utpräglad dimensionslag. Att lagen från början erhöll denna

form var mindre underligt, då dimensionsprincipen den tiden gjorde

sig starkt gällande till och med å statens skogar i Norrland. Den

oriktiga åskådningen, att skogshushållning kan grundas på trädens

grovlek, en uppfattning, som icke gjort sig gällande i något annat

land, torde dock numera vara allmänt övergiven även hos oss, och nu

gällande lag för Norr- och Västerbottens läns kustland är den enda

återstående kvarleva, som vittnar om den låga ståndpunkt, som den

norrländska skogshushållningen en gång intagit.

Kommittén har ock i sitt betänkande på flera ställen uttryckligt

framhållit, att en avverkning efter dimension är oförenlig med en ordnad

skogsskötsel.

Kommittén har det oaktat som grundprincip i sitt lagförslag

bibehållit de ursprungligen 1874 fastställda oförändrade dimensionsbestämmelserna.

Som skäl härför anföres bland annat, att lagen har

hittills visat sig vara ett kraftigt skydd mot uppenbar misshushållning

med eller skövling av ungskog och att det förty synes kommittén

erfordras synnerligen starka skäl för att upphäva nuvarande lag och

ersätta den med den för övriga delen av landet gällande skogslagen.

Den uppgift, som föreligger kommittén i detta fall, torde dock

icke böra fattas så, att det gäller ett val mellan nuvarande dimensionslag

och den för övriga landet gällande återväxtlagen, utan i stället

bör den vara att omarbeta förstnämnda lag så, att den bättre tillgodoser

skogsvårdens krav samtidigt som den fortfarande lämnar tillräckligt

skydd åt ungskogen. Kommitténs förslag till smärre ändringar i en

del punkter går ock i denna riktning, men i fråga om lagens grundprincip,

där en ändring varit mest behövlig, har kommittén icke föreslagit

någon modifiering.

Jag kan så mycket mindre biträda detta kommitténs förslag att

bibehålla lagen som ren dimensionslag, som jag till fullo delar kommitténs

uttalade mening, att en dimensionsavverkning står i strid med de

första förutsättningarna för en ordnad beståndsbehandling; och kan då

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

givetvis icke anses lämpligt att lägga en sådan avverkningsform som

grundval till eu lag angående vård av enskildas skogar.

Kommittén anför vidare som motiv till sitt förslag, att lagen

visserligen är bristfällig däri, att den saknar bestämmelser rörande

beståndsvård, men att den å andra sidan dock icke i och för sig lägger

hinder i vägen för en rationell skogsvård, då rätt är given till utsyning

av undermåliga träd enligt skogsvårdens krav. Detta låter ju på visst

sätt säga sig, men lagen är dock så avfattad, att en avverkning kan

ske fullt lojalt i överensstämmelse med lagens grundprincip och dock

få till följd vanvård av skogen. En av huvudpunkterna i lagen är

nämligen, att skogsägaren får fritt avverka träd, som uppnått visst

minimimått. Men då varje grupp och bestånd består av stammar av

olika grovlek, blandade om varandra, behöver man icke vara fackman

för att förstå, att en sådan avverkning får i de flesta fall till följd en

fördärvlig, oregelbunden utglesning av bestånden med en mängd improduktiva

luckor, som varken blir gallring eller föryngringshuggning.

Och då lagen lika litet som kommitténs förslag innehåller något åläggande

för skogsägaren att låta utsyna fullmålig och undermålig skog

samtidigt utan vill lämna skogsägaren full frihet i fråga om de fullmåliga

träden, är det tydligen en av förutsättningarna för förslaget,

att skogsägarna även skola begagna sig av denna frihet och att avverkningarna

skola i regel tillgå just på ovan beskrivna, irrationella sätt.

Men det är ej nog härmed. En skogsägare, som ej liar intresse

av skogens rätta vård, kan icke blott på detta sätt tillfoga skogen

svårbotliga skador och kanske ramponera hela bestånd i trots av lagen

eller rättare som en följd av att han följer lagens grundtanke, utan

han kan efter en dylik genomhuggning efter dimension även tilltvinga

sig utsyning av en stor del av återstående undermåliga träd, ty just

genom en föregående från skogsvårdssynpunkt beståndsvidrig dimensionsavverkning

blir det ofta en bjudande nödvändighet att även avverka

större eller mindre del av de kvarvarande träden.

För den, som har intresse för sin skogs ordentliga skötsel och

även har härtill erforderliga insikter, kommer lagen att medföra onödiga

kostnader. Ty denne torde finna, att vid de flesta avverkningar fordras

uttagande av såväl fullmåliga som undermåliga träd och att dessa böra

utmärkas samtidigt och efter enhetliga grunder, varför han i regel

måste anlita skogstjänsteman och således blir nödgad att erlägga utsyningsavgift

även för den fullmåliga skogen.

Trots det stora tvång, som den föreslagna lagen kommer att

pålägga den enskilde, kan den ändock icke hindra, att den för skogens

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 70.

rätta vård likgiltige, för vilken lagen i främsta rummet är behövlig,

bedriver sina avverkningar utan hänsyn vare sig till fordringarna på

återväxt eller eu rätt beståndsbehandling.

Genom den rätt till utsyning av undermålig skog, som i förslaget

tillförsäkras skogsägaren, kunna slutligen vederbörande skogstjänstemän

komma att ställas inför uppgifter, som i praktiken bliva

omöjliga att lösa. Enligt 5 § åligger det skogsingenjör att verkställa

utsyning av undermålig skog enligt skogsvårdens fordringar. Han äger

visserligen befogenhet att utmärka fröträd, därest sådana finnas, men

han har icke i sin hand att reglera beståndsvården i det fall, att både

fullmåliga och undermåliga träd finnas i bestånden, ty förrättningsmannen

kan icke skaffa sig visshet, huruvida de förstnämnda komma

att av skogsägaren överhållas eller icke, och ännu mindre vet han,

huru en ny ägare kommer att förfara härutinnan. Men ifall den uppfattningen,

som även kommittén förfäktat, är riktig, att de olika trädgrupperna

och bestånden måste behandlas i viss mån som ett organiskt

helt och icke efter stammarnas grovlek, så är det även en orimlig

fordran, att förrättningsmannen skall utföra en utsyning av undermåliga

träd enligt beståndsvårdens krav med bibehållen rätt för skogsägaren

att förfara som han finner för gott med de fullmåliga stammarna.

Att dimensionslagen och dess tillämpning icke blivit mera allmänt

föremål för anmärkningar från skogstjänstemännens sida, torde till stor

del hava sin förklaring därav, att utsyningarna av undermålig skog

hittills huvudsakligen omfattat mer eller mindre skadade träd, överståndare

i ungskog, träd, som saknat förmåga att utväxa till fullmåliga

stammar, och så vidare. Dessa rensningshuggningar av sämre skog

hava dock numera till större delen övergått skogarna och turen kommer

nu till sådana medelålders och äldre bestånd, där stammarna börja nå

den i lagen bestämda dimensionen, och då komma ovan framhållna

svårigheter att förena beståndsvård och lagens dimensionsbestämmelser

att allt skarpare framträda.

För att bereda skogsägaren möjlighet att få utsyning verkställd

på sin skog på ett sätt, som mera överensstämmer med kraven på

ordnad skogshushållning än de grunder, varpå den föreslagna lagen

vilar, innehåller förslaget även stadgande om rätt för en skogsägare

att få även fullmåliga träd utsynade enligt skogsvårdens fordringar

samtidigt med den undermåliga skogen. Denna viktiga förändring av

nu gällande lag har dock av någon anledning icke inrymts i majoritetens

förslag till lag utan i stället endast intagits i form av ett åliggande

lör skogsingenjörerna enligt för dessa föreslagen instruktion.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Från det allmännas och skogsvårdens synpunkt kan dock anmärkas,

att även om skogsingenjören på begäran verkställer en efter

skogsvårdens krav utförd utstämpling av såväl fullmåliga som undermåliga

träd, så är dock skogsägaren oförhindrad att, med undantag för

utmärkta fröträd, när som helst avverka alla fullmåliga träd och sålunda

till stor del omintetgöra det av skogsingenjören utförda arbetet. Staten

skall således enligt majoritetens förslag nödgas avlöna och tillhandahålla

erforderligt antal tjänstemän för utförande av utsyningar av även

fullmåliga träd till alla, som härom framställa begäran, men utan någon

som helst säkerhet för att dessa förrättningar även av skogsägaren

respekteras och bliva till framtida nytta för skogsvården.

De kostnader, som staten ikläder sig genom anställande av särskild

sakkunnig tjänstemannakår för utförande av dessa utsyningar, äro dock

så stora, att det från det allmännas sida bör anses som en rättmätig

fordran, att av dessa tjänstemän utfört arbete även bör få ett varaktigt

värde.

Om det sålunda torde få anses uppenbart, att nuvarande lag

kräver en mer djupgående förändring i fråga om dimensionsbestämmelserna,

måste man utgå ifrån, att befolkningen i denna del av landet

själv begärt nuvarande skydd för den yngre skogen och att någon allmännare

önskan icke gjort sig gällande för upphävande av detta skydd,

liksom å andra sidan befolkningen måste fortfarande i möjligaste mån

bibehållas vid sin rätt att fritt förfoga över den äldre skogen.

Spörsmålet är således, att med bibehållande av dessa huvudsynpunkter

giva lagen en form, som står i bättre överensstämmelse med

skogsvårdens krav än majoritetens förslag.

Två vägar stå därvid öppna. Den ena är att övergå till en ren

ungskogslag med viss ålder å träden som gräns. För tallen torde det

vara ganska lätt att utföra utsyningar och bedriva avverkningar efter

trädens ålder, enär detta trädslag mest förekommer i rena, jämnåldriga

bestånd på gamla brandfält med eller utan kvarstående överståndare.

För granen torde det icke heller möta oövervinneliga hinder, dock

bleve svårigheterna för detta trädslag större, varjämte det icke bleve så

lätt att anordna lämplig kontroll.

Den andra utvägen, som torde medföra flera fördelar, är att låta

viss dimension å träden fortfarande beteckna gränsen mellan yngre och

äldre skog, men att träddimensionen dock icke får under alla förhållanden

göra sig ovillkorligt gällande utan att utsyningarna anordnas

så, att fordringarna på föryngring och beståndsvård i främsta rummet

skola tillgodoses.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 39

Detta är möjligt endast under den förutsättningen, att utsyning

av såväl undermåliga^ och fullmåliga träd sker samtidigt och av sakkunnig

person efter skogsvårdens fordringar, d. v. s. den rätt för en var till

biträde av skogsingenjör för utsyning av även fullmålig skog, som kommitténs

majoritet föreslår, bör i stället bliva en skyldighet för varje

skogsägare i fråga om andra avverkningar än för husbehov.

Skogsägaren bör således fortfarande äga rätt att förfoga över

den fullmåliga skogen även för avsalu, men efter föregående utsyning

av skogsingenjör, vilken äger befogenhet att spara sådana fullmåliga

träd, som måste tillsvidare kvarstå för tryggande av återväxten eller

för att tillgodose beståndsvårdens krav.

Härigenom får lagen visserligen icke längre karaktär av utpräglad

dimensionslag och blir mera en skogsvårdslag, men torde en dylik

omläggning vara oundgänglig. På grund av den ytterligare inskränkning,

som detta i viss mån innebär för skogsägaren i det allmännas

intresse, och med hänsyn därtill, att lagen redan förut ålägger skogsägarna

avsevärt större tvång än i övriga delar av landet, bör någon

utsyningsavgift icke erläggas för utsyning av fullmålig skog.

Det är icke sannolikt, att någon större ökning av tjänstemannapersonalen

skall härigenom bliva erforderlig, ty det är att märka, att

staten även efter majoritetens förslag måste låta anställa tillräcklig

personal för att utföra utsyning av även fullmålig skog till alla, som

härom göra framställning. Den stora skillnaden råder dock i fråga om

dessa slag av utsyningar, att statens kostnader för senare slaget av utsyningar

icke trygga någon bestående nytta för det allmänna, Detta

är däremot fallet, om utsyning av även den äldre skogen blir ovillkorlig,

\arför även härför ökade kostnader äro väl motiverade.»

Till ytterligare motivering av sitt förslag framhåller Welander i

reservationen, att lagförslagets bestämmelser i 5 och 7 §§ till tryggande

av skogens återväxt enligt hans mening lätt kunde kringgås på

grund av den åtskillnad, som i förslaget gjordes mellan fullmåliga

och undermåliga träd1), samt anför vidare följande:

»Innehållet i l § av nu gällande dimensionslag är fullt förklarligt

med hänsyn till de förhållanden, som rådde vid den tid, då lagen

tillkom. Lagen var nämligen riktad mot då pågående skogsförödande

sparrexport, varför även dimensionsgränsen sattes så hög, att lagen

gav skydd åt skogen, tills den var utväxt från sparrdimension till

mindre sågtimmer.

b Se härom under 5 och 7 §§.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Försäljningen av undermålig skog i osågad form inom orten var

däremot fri, liksom även hemmansägare (och åbo) var och fortfarande

är berättigad att till oundgängligt husbehov försäga undermåligt virke

å husbehovssågar. Sådan frihet kunde ock tidigare medgivas utan fara

för att någon överdriven avverkning av ungskog härigenom uppstode.

Vid tiden för lagens tillkomst bestod nämligen befolkningen så

gott som uteslutande av bofasta jordbrukare och järnvägar saknades

helt och hållet, varför förbrukningen och avyttring av skog till husbehov

var inskränkt till närmaste bygd.

Sedan dess hava förhållandena undergått stora förändringar i

flera avseenden.

Norra stambanan med bibanor har utsträckts hit upp och nya

järnvägslinjer äro under anläggning, vilket underlättar virkestransporten

till olika delar av länen. Stations- och industrisamhällen hava växt

upp och medfört en stark ökning av den icke-skogsägande befolkningen,

samtidigt som även hemmanen alltmera uppdelas och bebyggas,

vilket allt fått till följd eu hastig stegring av virkesförbrukningen

inom länen.

Skogsavverkning från hemmanen till användning inom orten, som

förr icke °var av någon betydenhet, börjar ock numera taga sådan omfattning.

att allvarsamma farhågor uppstått för skogarnas framtida

bestånd. Kommittén har ock genom sina frågeformulär sökt inhämta

upplysningar i detta avseende. Av de svar, som inkommit från kommuner

och hushållningssällskap med filialer, tillsammans 43 stycken,

giva icke mindre än hälften mer eller mindre bestämt uttryck för den

åsikten, att nu gällande export- och dimensionslag ej längre lämnar

tillräckligt skydd för skogen, särskilt invid kommunikationsleder och

större platser. Även av svaren från skogsstatstjcinstemännen fiamgar,

att avverkningarna av undermålig ostämplad skog redan tagit en oroväckande

omfattning på skogar, som äro välbelägna för avsättning

inom orterna, och att en inskränkning är av behovet pakallad.

Redan år 1903, då nuvarande formulering av 1 § bestämdes, uttalade

sig ju riksdagen i sin ovan omförmålda skrivelse den 22 maj

1903 mot en ifrågasatt utsträckt rättighet till försågning för ortens

och det allmännas behov. Riksdagen med sin kännedom om förhållandena

delade icke den uppfattning, som dåvarande departementschefen

uttryckte i sitt ovan citerade anförande till statsrådsprotokollet,

och bör med riksdagens motivering i skrivelsen anses vara otvetydigt,

att orden ’till oundgängligt husbehov’ blott betyda hemmansägarens

eget husbehov.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Kommittén har nu först och främst föreslagit den ändringen, att

ostämplat undermåligt virke ej får å järnväg forslas utom de delar av

Norr- och Västerbottens län, som ej tillhöra lappmarken, varom anföres

följande motiv: ''Det har nämligen visat sig, att den frihet, som

härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fall, om än hittills ej i mera avsevärd

omfattning, medfört fara för skogsskövling.’

Däremot har kommittén icke föreslagit någon inskränkning av

rätten till avyttring inom övriga delar av länen eller till försågning av

undermåligt ostämplat virke, ehuru det av svaren från kommuner in. fl.

framgår, att sådan rätt i många fall och till avsevärd omfattning medfört

fara för överdriven avverkning, varför minst lika stort skäl bort

förefinnas till inskränkning i fråga om de delar av länen, som icke

ligga inom lappmarken.

Kommittén har tvärtom, i avsikt ''att för framtiden hindra de

olika tolkningar av stadgandet i fråga, som med nuvarande lydelsen

onekligen kunna förekomma’, utbytt orden ''till oundgängligt husbehov’

mot ''för användning inom orten till eget eller annans oundgängliga

husbehov eller till allmänt ändamål’, och har alltså föreslagit den förändring,

som riksdagen bestämt uttalade sig emot år 1903. Att riksdagens

då gjorda uttalande, att lagens effektivitet kunde äventyras

genom utsträckt rätt till försäljning av ostämplat undermåligt virke

inom länen, fortfarande äger full giltighet, framgår tydligt av omnämnda

svar till kommittén från orterna.

Att även kommittén ansett, att sådan frihet att avyttra och försäga

undermåligt virke till annans husbehov och allmänt ändamål, kan

få till följd överdriven avverkning och detta till och med till sådan

omfattning, att brist på husbehovsvirke kan komma att uppstå för hemmansägaren,

är tydligt därav, att den gjorda förändringen ansetts‘höra

förbindas med ett stadgande i 7 §, att avverkning av ostämplade undermåliga

träd ej må så bedrivas, att fastigheten kommer att sakna nödigt

virke för eget husbehov.

På grund av de förändrade förhållanden, som under senare tid

inträtt i fråga om användning av virke till ortsbehovet, varigenom nuvarande

exportlags effektivitet alltmer minskas, bör lagen utvecklas till

att omfatta förbud mot överdriven avverkning av ungskog för avsalu,

oavsett om virket försäljes inom eller utom länen. s> I

I utlåtanden över förslaget yttra:

Konungens befallning skavande i Norrbottens län Kommittén hade endast

gjort till sin uppgift att med bibehållande av den nu gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

lagens grundprincip — lagbestämt skydd för skog, som ännu ej uppnått

viss dimension — få till stånd ett förslag till sådana ändringar i

ock tillägg till nu gällande bestämmelser, vilka kunde vara ägnade att

bereda ett mera effektivt skydd för ungskogen och på samma gång i

möjligaste män främja en rationell skogsskötsel. Att på denna väg få

fram ett lagförslag, som kunde tillfredsställa skäliga anspråk på en

skogslagstiftning, torde emellertid knappast låta sig göra; man kunde

visserligen härigenom i viss mån förebygga direkt skövling av skogen,

men det allmännas intresse att nå fram till en god skogsvård torde

icke med det av kommittén framlagda lagförslaget bliva nöjaktigt tillgodosett.

Med hänsyn till såväl det av 1896 års skogskommitté fällda

omdöme om dimensionsprincipen såsom grundval för skogslagstiftning

som ock Norrländska skogsvårdskommitténs egen uttalade åsikt, att en

på nämnda princip byggd lagstiftning »obestridligt lämnade mycket

övrigt att önska», hade det varit ensidigt, att kommittén verkställt en

närmare undersökning, om ej en ny lagstiftning i ämnet lämpligen

kunde grundas på en mera rationell princip. För egen del vore Konungens

befallningshavande visserligen ense med kommittén dårutinnan,

att de hittills gällande bestämmelserna varit till gagn så till vida, att

de i avsevärd omfattning förhindrat förödelse av den unga skogen.

Men å andra sidan torde erfarenheten givit vid handen, att nu gällande

dimensionslag ingalunda kunnat helt förebygga missvård av skogen.

Därigenom, att dimensionslagen lämnat rätten till avverkning för förbrukning

inom orten väsentligen fri, hade det varit möjligt för den

enskilde att, utan att träda lagens bestämmelser för nära, utöva verklig

skogsskövling. Under de närmaste åren efter dimensionslagens tillkomst

torde större anledningar till anmärkning i förevarande avseende icke i

mera avsevärd utsträckning hava förekommit, men i den mån kommunikationerna

förbättrats, järnvägsanläggningar kommit till stånd och

befolkningen inom städer, municipal- och stationssamhällen tillvuxit,

hade givetvis skogsförbrukningen ökats och därmed möjligheterna för

lönande avsättning jämväl av smärre skog för en mångfald olikartade

ändamål såsom till slipers. stängselslanor, hustimmer, kol, ved o. d.

Därmed hade också följt, att till sådana ändamål nu kalhögges vidsträckta

områden, särskilt omkring städerna och utefter kommunikationslederna,

på det mest hänsynslösa sätt och utan ringaste tanke på skogens

bestånd eller på åtgärder för återväxt. Här förelåge sålunda en verklig

fara för en ödesdiger skogsskövling, i avseende å vilken lagstiftningen

måste verksamt ingripa.

Något effektivt skydd i sådant avseende erbjöde emellertid icke

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kommitténs föreliggande lagförslag. Tvärtom hade kommittén genom

uttrycklig bestämmelse i 3 § fastslagit, att undermåligt träd finge, utan

att tillstånd erhållits till trädets avverkning till fritt förfogande, av en

fastighetsägare försäljas och försågas å husbehovssåg icke allenast för

fastighetsägarens eget, utan även för annans oundgängliga husbehov

Och till >''allmänt ändamål». Med en liberal tolkning av vad som

härutinnan stadgas i 1903 års förordning i ämnet ansåge man sig

visserligen redan nu berättigad till en sådan obegränsad användning

inom orten av ostämplat undermåligt virke, oaktat förordningen i

detta sammanhang talade allenast om »oundgängligt husbehov». Praxis

i detta avseende skulle emellertid enligt kommitténs förslag legaliseras

och varje anledning till en snävare tolkning av lagens mening sålunda

undanröjas. Lagstiftaren torde dock med nu gällande bestämmelser

icke hava avsett att tillerkänna skogsägaren rätt till så fri disposition

över skogen, som kommittén nu ifrågasatt. Detta framginge såsom

Welander anmärkt av 1903 års riksdagsskrivelse, däri riksdagen på anförda

skäl uttalat sig mot eu sådan avfattning av ifrågavarande stadgande,

som kommittén nu förordat. Kommittén hade visserligen icke

förbisett, vilka ödesdigra följder en så vidsträckt rätt, som kommittén

föreslagit, utan korrektiv skulle få, och hade därför velat förebygga

dessa medelst bestämmelsen i 7 §. Huru otillfredsställande förslaget

i denna del ur liera synpunkter vore, hade emellertid Welander

påvisat. T övrigt torde kunna dragas i tvivelsmål, huruvida pålitliga

och effektiva åtgärder för betryggande av återväxten på ett kalhugget

område, där fröträd ej lämnats, alltid stode till buds, då, enligt vad

Konungens befallningskavande inhämtat, försök med sådd och plantering

för sådant ändamål på många håll även inom kustlandet utfallit särdeles

ogynnsamt.

Härjämte ville Konungens befallningshavande erinra, att lagförslaget

icke lade hinder i vägen för export av ved och kol av undermåliga

ostämplade träd, oaktat kommittén själv anmärkt, att vedexport,

synnerligast från södra delen av Västerbottens läns kustland,

ägt rum i sådan utsträckning, att på vissa ställen större kalhyggen

uppkommit. Export av kol till förbrukningsorter utom de två nordligaste

länen påstodes också hava förekommit och torde i allt vidsträcktare

omfattning vara att förvänta. För övrigt ansåge sig

Konungens befallningshavande kunna såsom ett allmänt omdöme uttala,

att nu gällande dimensionslag, sådan den tillämpats, icke i önskvärd

män befordrat och understundom varit till direkt hinder för eu rationell

skogsvård. Orsaken härtill vore utan tvivel att söka just i de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. M/ij.is Nåd. Proposition Nr 70.

brister i själva systemet, som kommittén påvisat och vilka Welander

än ytterligare belyst. Dessa brister syntes ej heller bliva undanröjda

genom de jämkningar i dimensionslagen, vilka kommittén föreslagit.

På dessa grunder ansåge sig Konungens befallningshavande icke

kunna förorda, att ifrågavarande förslag lades till grund för en ny

lagstiftning rörande skogarna inom Västerbottens och Norrbottens läns

kustland, utan funne för sin del av förhållandena ovillkorligen påkallat,

att en undersökning verkställdes, huruvida icke en efter helt omlagda

principer byggd lag kunde komma till stånd. Konungens befallningshavande

ägde givetvis icke förutsättningar att framlägga något förslag

till grunder, efter vilka eu dylik ny lagstiftning borde anordnas, men

vore å andra sidan icke övertygad, att oöverstigliga hinder skulle möta

för sakkunniga vid ett försök att åstadkomma på mera rationell grund

stödda och mera tillfredsställande — efter de norrländska förhållandena

avpassade — bestämmelser än de av kommittén föreslagna. — Angående

Welanders förslag, att avverkning för avsalu skulle få ske endast

efter föregående utsyning, så framginge ej med tydlighet anledningen

till att Welander, trots det av honom ifrågasatta utsyningstvånget,

ansett sig böra föreslå en dimensionsgräns för betecknande av skillnaden

mellan yngre och äldre skog, då i allt fall, enligt vad Welander

jämväl föreslagit, skogsägare skulle vara underkastad den inskränkning

i avseende å rätt att förfoga även över den fullmåliga skogen,

som vore betingad av nödig hänsyn till omtanke om skogens återväxt

och en rätt beståndsvård. Visserligen hade Welander föreslagit,

att skogsägarna skulle erlägga viss avgift för utsyning och ^stämpling

av undermålig skog, medan avgift icke skulle utgå för utsyning

av fullmåliga träd, men att fastslå en mer eller mindre godtycklig

dimensionsgräns allenast för att få fram en grund för debitering av

utsyningsavgift syntes knappast vara lämpligt. Följde man Welanders

väg men lämnade tanken på en dimensionsgräns, skulle i fråga om

dispositionsrätten till skogen kustlandet bliva likställt med lappmarken.

Det kunde ju ej förnekas, att en lag, grundad på utsyningstvång,

vore synnerligen ägnad att medföra skydd mot skogsförödelse

på samma gång kravet på en rationell skogsvård vid dess tillämpning

kunde tillgodoses. Men då införandet av utsyningstvång för

varje fall, då avverkning av skog till avsalu vore i fråga, skulle medföra

ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rätt att förfoga

över sina skogstillgångar och ett lagförslag i den riktningen, även

med bestämmelse att utsyningen icke skulle för skogsägaren föranleda

några kostnader i form av utsyningsavgifter och med garantier för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Mapis Nåd. Proposition Nr 70.

att utsyningsförrättningarna komme att utföras med erforderlig insikt

och omsorg, icke torde undgå ett mera allmänt motstånd från befolkningens

sida, syntes en sådan åtgärd böra tillgripas allenast såsom eu

nödfallsutväg och först sedan en omsorgsfull utredning givit vid handen,

att en tillfredsställande lösning av skogsvårdsfrågan icke stode att

vinna på annan väg. I allt fall borde naturligen ett steg i den angivna

riktningen icke tagas utan att befolkningen å varje ort, som av saken

berördes, lämnats tillfälle att i frågan uttala sin mening. Ifrågasättas

kunde ju också, huruvida icke riktlinjer för en skogslagstiftning för de

nordligaste länen skulle kunna hämtas ur nu gällande, men under revision

varande lag angående vård av enskildas skogar. En lag, grundad

på rena skogsvårdsprinciper, komme givetvis att undanröja en mängd

olägenheter, som alltid måste åtfölja en dimensionslag, och skulle måhända

med bestämmelser, lämpade efter ortsförhållandena, även här kunna

mot skogsmissbruk. Till förekommande av dylikt missbruk torde

dock krävas mera effektiva åtgärder än de, berörda lag erbjöde, och

framför allt syntes böra tillses, att myndigheterna bereddes möjlighet att

i förekommande fall av vanvård av skog på ett tillräckligt tidigt stadium

kunna ingripa hindrande eller hämmande. Särskilt ville Konungens

befallningshavande påpeka, att lagens verkningar skulle, vad ifrågavarande

landsändar vidkomme, i avsevärd mån försvagas, om skogsägaren

skulle kunna freda sig från ett avverkningsförbud genom att

ställa pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder, som för skogsmarkens

återställande i skogbärande skick funnes erforderliga. Detta

med hänsyn till svårigheten att, åtminstone i åtskilliga delar av kustlandet,

verkställa åtgärder, som i detta hänseende bleve fullt verksamma.

I sakens outredda skick ville Konungens befallningshavande

emellertid icke nu uttala sig för en lagstiftning på nyss angivna grundval,

men ansåge å andra sidan tanken på frågans lösning efter denna

linje icke böra utan en ingående undersökning övergivas.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län: Sällskapet hade fäst sig

vid de störa brister, som ur skogsvårdssynpunkt alltid måste vidlåda

en dimensionslag, och behjärtat vad Welander i sin reservation härom

anfört. Såväl lappmarkernas utsyningstvång som för det övriga Sverig#

gällande föreskrifter, avseende förbud mot avverkning, varigenom återväxt

uppenbarligen äventyrades, syntes lyckligare än de nu för Västerbottens

och Norrbottens låns kustland föreslagna, och någon av däri

©mförmälda principer borde måhända hava kunnat med lämpliga modifikationer

vinna tillämpning för kustlandet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Landstinget, och Konungens befallningshavande i Västerbottens län:

Ehuru en skogslagstiftning, byggd på dimensionsprincipen, icke kunde

sägas vara ägnad att till fullo befordra en rationell skogsvård, så måste

likväl erkännas, att kommittén i sitt förslag sökt att så vitt möjligt

komplettera lagen med bestämmelser, som även avsåge skogens vård

och föryngring. De brister i förevarande avseende, som i många fall

förefunnits i hittills gällande skogslagstiftning för kustlandet, skulle

säkerligen dels komma att i vissa fall undanröjas och dels visa sig

mindre kännbara; och framför allt vore det att förvänta, att genom

de förbättringar, som i vissa avseenden vidtagits, ett stegrat intresse

för och en ökad insikt om betydelsen av en rationell skogsvård skulle

göra sig gällande. Till följd av svårigheterna i bevisningshänseende

hade bestämmelserna i nu gällande skogslagstiftning för kustlandet i

fråga om lagens handhavande särskilt beträffande kontrollen å sågade

sparrar ofta visat sig otillräckliga, men med de förändringar, som kommittén

på detta område vidtagit, syntes bestämmelserna bliva så vitt

möjligt effektiva och betryggande. — 1 enlighet med inom länet vid

upprepade tillfällen gjorda* uttalanden samt 1906 års riksdagsskrivelse

hade kommittén föreslagit, att försågning av undermåligt virke för

husbehov finge utan föregående utsyning under vissa villkor ske jämväl

å exportsåg. Ehuruväl en dylik rätt torde medföra vissa svårigheter

och olägenheter i kontrollavseende, tillstyrktes dock — med hänsyn

till den lättnad och de fördelar, som för ortsbefolkningen i flera

avseenden därmed vunnes — kommitténs förslag även i denna del.

Över jägmästaren i Umeå distrikt: Ehuru visserligen några förändringar

till det bättre i avseende på dimensionslagen framkommit i

kommitténs förslag, uppvägde de dock ej alla de olägenheter, som åtföljt

denna parodi på skogslag, alltsedan den började tillämpas. Den

gåve sig ut för att skydda ungskogen, men mot skogsskövlare hade

den visat sig fullt vanmäktig. Såsom exempel därpå bland många

kunde anföras, att vederbörande skogstjänsteman hade på ett av tullkammaren

i Umeå såsom lastageplats ansett område tagit i beslag ved,

upphuggen av bland annat växtligaste ungskog, och beslaget hade i

högsta instans upphävts. Vad som icke vid avverkningen dugde till

ved, kolades upp inom skogsskiftet, som nu uppgäves vara fullständig

kalmark. Lagen förhindrade sålunda icke, att en hänsynslös skogsskövlare

kunde hugga ned hela sin ungskog, om den kolades eller upphöggs

till ved, även för export. Att för övrigt genom en dimensionslag

fä en effektiv och kontrollerbar skogsvårdslag, torde väl knappast vara

möjligt. Detta hade ock tydligen framgått under den tid nu gällande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 47

dimensionslag haft sin tillämpning, enär alla, som sökt utöva kontroll

och tillsyn över densamma, ofta stått maktlösa inför den skövling, som

lagen till trots bevisligen förekommit. På grund härav ansåge sig överjägmästaren

för sin del böra förorda, att lagen om skyddsskogar den

24 juli 1903 bleve tillämpad å de trakter, där dimensionslagen nu vore

gällande. — Skulle emellertid lagen bibehållas så som den föreslagits,

borde i fråga om 1 § den ändring vidtagas, att undermåligt virke,

som nedförts till vattendrag, jämväl där vore underkastat beslag. Häremot

komme att invändas, att husbeliovsvirke skulle kunna bli utsatt

för beslagsåtgärd; men i verkligheten betydde denna invändning ingen^Do)

ty det vore i ytterst få fall, som husbehovsvirke flottades. I så

fall kunde det dessförinnan stämplas. — I fråga om 3 § hade avsevärd

försämring åstadkommits genom bestämmelsen i denna paragrafs 2

mom. om rätten till försågning av husbehovsvirke även å exportsåg.

Ln dylik rått komme att mycket försvåra, och fördyra kontrollen vid

sågarna; momentet ävensom 4 ij borde därför utgå ur förslaget.

Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: Hela lagförslaget hade blivit

ett sannskyldigt lappverk. Redan den nu gällande dimensionslagen

innehölle en hel del undantag och detaljbestämmelser, vilket ofta nog

medförde svårigheter att rätt tolka de olika bestämmelserna. Överjägmästaren

vore därför böjd för att förorda en lag, som föreskreve,

att allt virke för avsalu skulle utsynas, d. v. s. eu lag i närmaste

överensstämmelse med skyddsskogslagen, men en dylik lag torde dock

hava mycket små förutsättningar att kunna genomdrivas.—Emellertid

ville överjägmästaren i fråga om 3 § framhålla, att uttrycket »allmänt

ändamål» vore väl tänjbart och helt visst komme att orsaka otaliga

konflikter. Yore exempelvis försäljning till ett järnvägsbygge försäljning

till allmänt ändamål?

Overjägmästaren i Luleå distrikt: Största felet hos den nu gällande

dimensionslagen, såsom lag betraktad, torde vara, att den innehölle

allt för inånga detalj bestämmelser och undantag, vilka omständigheter

vid tillämpande av en lag alltid medförde svårigheter att rätt tolka

de olika föreskrifterna och inbjöde till försök att kringgå lagbestämmelserna.

Ävenledes borde framhållas, att det ej vore möjligt förutse

alla tänkbara fall, vilket dock bleve nödvändigt, när man skulle i eu

lag intaga så specialiserade föreskrifter, som här vore fallet. Kommittén

hade visserligen sökt att förutse det mesta möjliga med ledning

av vad som hittills kunnat anmärkas mot nu gällande bestämmelser,

men — för att taga ett exempel — redan i 3 § kunde man med fog

anmärka mot det medgivande, som lämnats jordägare eller åbo att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kun yl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

utan föregående utsyning till allmänt ändamål låta försäga undermåligt

virke. Byggandet av en statsbana måste nämligen anses såsom ett

företas, avsett att gagna ett allmänt ändamål, och då till dessa arbeten

krävdes störa mängder slipers, stängselslanor och stängselstolpar, kunde

en ägare till ett hemman, i övrigt underkastat dimensionslagens bestämmelser,

utan hinder av 7 § försäga och till statens järnvägar med

god förtjänst försälja större delen av hemmanets medelåldriga och mest

växtliga skogsbestånd, vilka dock med nu gällande bestämmelser vore

säkerställda mot dylika förtidiga avverkningar. Den enda tänkbaramöjligheten

att få en lag, som vore effektiv med hänsyn till skogsskötsel^

fordringar och möjlig att kontrollera, vore att endast medgiva

avverkning för varje brukningsdels husbehov utan föregående utsyning,

varemot all avverkning till avsalu — oavsett om fråga vore om export

eller försäljning inom landet — skulle föregås av utsyning genom

skogsstatstjänsteman, därvid dock skogsägaren skulle vara berättigad

att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens

återväxt och framtida bestånd vore förenligt. Enär i regel den

fullmåliga skogen kunde anses avverkad å ifrågavarande slag av skogar,

komme eu dylik lagstiftning, omsatt i praktiken, att resultera uti utsyningar

i ungefär samma omfattning som nu förekomma av undermålig

skog, men man sluppe allt trassel med försäljning av stämplat

och ostämplat virke om vartannat och en ej effektiv bevakning. Eu

lagstiftning i ovan antydd riktning skulle helt visst ej komma att för

allmänheten kännas betungande, och för de tjänstemän, som bleve sätta

att handhava en dylik lags efterlevnad, skulle arbetet givetvis bliva

både intressant och angenämt, ty nu först gåves möjlighet att behandla

skogen så, som den borde behandlas, och effektivt skydd för densamma

gåves ock. Den inskränkning i den fria rätt till disposition över skogstillgångeu,

vilken genom nu föreslagna bestämmelser skulle bliva en

följd för skogsägare i Norr- och Västerbottens läns kustland, kunde

emellertid helt visst benämnas skenbar, och komme givetvis dessa

bestämmelser ej att av befolkningen mötas med ovilja, om, såsom överjägmästaren

hade för avsikt att föreslå, utsyningarna ej bleve förenade

med någon kostnad för skogsägarna.

Domänstyrelsen: Under överläggningen med överjägmästarna framhölls,

att ehuru dimensionslagen hade avsevärda svagheter och brister,

torde den likväl ej nu kunna ersättas med en annan och bättre lag.

Det ansågs tillika, att långt gående ändringar av dimensionslagen

skulle väcka ovilja inom dess tillämpningsområde och att landstingen

inom länen antagligen komme att motsätta sig sådana. Lagens brister

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung1. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 70.

ansågos hänföra sig framför allt till dess natur att allenast hindra avverkning

av visst slag av virke för export, medan skövling utan vidare

försigginge inom skogarna i närheten av större samhällen och utmed

järnvägarna. Ägarna av sådana skogar intoge en fri (gynnad) ställning

i förhållande till ägare av från samhällen och järnvägar avlägset

belägna skogar. De förra kunde för förbrukning inom orten avyttra

undermåligt virke utan utsyning och stämpling. De senare, som saknade

sådan marknad, voro hänvisade till att efter utsyning sälja undermåligt

virke allenast för export. Särskilt diskuterades den störa svaghet,

som vidlådde det föreliggande lagförslaget i fråga om förfarandet

vid försågning för husbehov av undermåligt virke. Ostämplat undermåligt

virke borde icke få försågas å exportsåg. Funnes ej husbehovssäg

i fastighetens .närhet och önskade fördenskull jordägaren såga

undermåligt virke för husbehov å exportsåg, borde han äga skyldighet

att inom viss tid det år sågningen skulle äga rum göra framställning

till vederbörande om utsyning och stämpling av sådant virke. Dylik

förrättning skulle i sådant fall verkställas kostnadsfritt. Detta skulle

sannolikt ej medföra större kostnader än de i allt fall nästan ineffektiva

kontrollåtgärder, som erfordrades vid exportsågarna, om ostämplat

virke finge därstädes försågas för husbehov. Det vore ej heller i förslaget

angivet, huru kontrollen skulle utföras och av vem den skulle ombesörjas.

För egen del ville domänstyrelsen framhålla följande: Kommit
téns

förslag utgjorde en kombination av nu gällande dimensionslag och

allmänna skogsvårdslagen. Styrelsen ville först omnämna vissa av de

betänkligheter, som i allmänhet kunde framställas mot dimensionsavverkning.

Genom en sådan avverkning skördades de större, bättre

träden, medan de mindre och svagare lämnades att förtväxa, ehuru de

voro mer eller mindre skadade av ljusbrist m. m. Enär granen bättre

än tallen uthärdade beskuggning, gynnade dimensionsa vverkning

granens utbredning på tallens bekostnad. En dylik avverkning medförde

vidare, att beståndet i regel bleve glest.och luckigt, varigenom

marken försämrades och förvildades. Den bleve sålunda ej ägnad att

tillfredsställa granens anspråk för att nå god utveckling, så framt

marken ej tillförne varit mullrik och bördig, vilket i fråga om de två

nordligaste länen i regel ej vore fallet. Styrelsen ville i övrigt i detta

avseende hänvisa dels till vad 1896 års skogskommitté anfört i sitt

betänkande och dels till vad samma kommitté anfört såsom skäl för

dimensionslagens bibehållande. *)

'') Se sid. 27—30 hiir ovan.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. (11 häft. (Nr 70.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Skulle lagen kunna bliva fullt effektiv, vore det emellertid enligt

styrelsens mening nödigt, ej blott att dimensionen å icke undermåligt

virke hölles hög, varom styrelsen komme att yttra sig under 2 §, men

även att allt undermåligt virke utom det, som användes för gårdens

eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov,

underkastades utsyning och stämpling enligt en god skogsvårds fordringar.

Lagens syfte borde nämligen vara att vid skogsavverkning

för avsalu hindra skogsskövling och framkalla skogsvård. Skogsskövling

borde anses vara lika förkastlig, vare sig virket avverkades

för export eller för försäljning inom landet, även om det vore för

ortens behov. Skulle exempelvis en skog skövlas genom avverkning

av byggnadsvirke för en närbelägen stad eller annat samhälle, torde

detta icke böra anses vara mera lovvärt, än om virket sålts för tillverkning

av pappersmassa. Likaledes vore skövling av en skog icke

mindre beklaglig, om därvid avverkat virke användes till eu under

byggnad varande järnväg såsom syllar, stängselstolpar in. in., än om

det förbrukades för något icke allmänt ändamål, exempelvis till sågning

för export. Ändamålet med avverkningen borde alldeles ick&

kunna anses sätta någon bättre eller sämre prägel på skogsskövlingen.

Om detta vore obestridligt, så borde varje avverkning av undermåliga

träd för annat ändamål än eget husbehov dömas lika. Härav följde,

att vad som gällde för tillstånd till avverkning av undermåliga träd,,

avsedda till sågning för export, framställande av trämassa in. m. måste

tillämpas jämväl beträffande annan avverkning av sådana träd, då de

icke vore avsedda till eget husbehov. För fritt förfogande av undermåligt

virke borde alltså i varje fall fordras, att tillstånd i vederbörlig

ordning lämnats till dess avverkning. Därmed följde ock, att undermåligt

virke, för vars avverkning vederbörligt tillstånd ej lämnats,

borde vara underkastat beslag, varhelst det anträffades, och icke blott

å vissa i 1 § angivna ställen, så framt det vore avsett att användas

till annat ändamål än för gårdens eller i sambruk med densamma

varande fastighets behov. Anträffades sådant virke nu i eller invid en

flottled, vore det ej underkastat beslag. Det måste först nedflottas till

och uppläggas å lastageplats, sågplats o. s. v. Om en större hop

sådant undermåligt virke upplagts strax utanför en sågplats vid en

exportsåg för att efter hand vid obevakade tillfällen föras in i sågen

och omedelbart försågas, vore det ej beslagsmässigt, även om det

konstaterades, att timmerpartiet minskades i samma mån som det

mindre sågvirkets mängd vid sägen ökades. Endast undantagsvis torde

kunna ledas i bevis, att sågat virke tillkommit av undermåliga träd

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

framför allt gällde detta, om virket vore kantat. Fyrhugget och tvåslaget

virke ävensom rundvirke av undermåliga träd finge enligt nu

gällande bestämmelser och jämväl enligt det föreliggande lagförslaget

avverkas i huru stor nakenhet som helst under förutsättning, att

skogsägaren iakttoge. att ej virket upplades vid lastageplats eller å

övriga i 1 § omförmälda ställen, vartill komme, enligt det förevarande

förslaget, att nödigt antal fröträd skulle kvarlämnas. Skogsskövlingen

kunde sålunda äga rum i stor utsträckning å sådana fastigheter, som

läge i närheten av städer eller andra större samhällen, invid järnvägar

o. s. v. Ett flertal liknande oegentliglieter skulle kunna anföras såsom

motiv för att lagen borde byggas på den grund, som ovan angivits,

nämligen att allt undermåligt virke utom det, som användes för gårdens

-eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov,

skulle för att få fritt disponeras vara utsynat och stämplat samt, om

så ej vore fallet, underkastat beslag, varhelst det anträffades. Först

på sådant sätt kunde lagen bliva fullt effektiv och för kontrollen över

dess efterlevnad krävdes ej de dyrbara och likväl ej tillfyllestgörande

åtgärder, som voro förenade med nu gällande bestämmelser och även

skulle erfordras, därest det nu föreliggande förslaget bleve till lag antaget.

Lagen bleve ock på sådant sätt mäktig att framkalla en så god

vård av skogsbestånden, som med eu dimensionslag vore möjligt. Dylika

bestämmelser innebure visserligen ett ganska långt steg från vad som

nu vore gällande och likaledes från vad de kommitterade föreslagit,

men styrelsen ville särskilt betona, att lagen med tillämpning av sådana

grunder skulle bliva mera effektiv och dess kontroll mera billig än

jämlikt det föreliggande förslaget, enligt vilket kontrollen liksom för

närvarande bleve ineffektiv, men dock förenad med stora svårigheter

och kostnader.

I förslagets 3 § läge dess enligt styrelsens förmenande svagaste

punkt. Denna paragraf vore av genomgripande betydelse för en blivande

kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen aktade

fördenskull nödigt något utförligare behandla samma paragraf. I fråga

om motsvarande stadgande i 1888 års dimensionslag framginge av dess

lydelse, att det däri avsedda virke skulle både försågas och användas

vid gården, varav följde, att med oundgängligt husbehov avsåges uteslutande

fastighetens eget behov. Givetvis borde ej heller försågningen

begränsats att ske vid gården, om virket skulle fått användas även för

annat husbehov än gårdens. Den föreslagna ändringen i 1896 års skogskommittes

förslag innebar ej i sak någon ändring i fråga om virket»

användning, utan avsåg allenast, att husbehovsvirket, skulle kunna för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

sågas även annorstädes än vid gården, vilket vore en påtaglig fördel, om

därstädes ej funnes någon såg. Rättigheten skulle emellertid gälla

allenast det virke, som hemmansägaren behövde använda för sitt eget

husbehov. Efter nu gällande dimensionslags tillkomst 1903 hade erfarenheten

givit vid handen, att den rätt till fri avyttring för husbehovsändamål

inom länen, som ansetts förefintlig, medfört vådor för skogarnas

bevarande, särskilt med hänsyn till de båda av 1903 års riksdag

påpekade svårigheterna i avseende på kontroll och effektivitet —

vilket även bestyrktes av ett flertal till kommittén ingångna yttranden.

Domänstyrelsen ansåge fördenskull, att tiden nu borde vara inne

för ett upptagande i lagstiftningen av 1896 års skogskommittés förslag

till begränsning av friheten till att avse allenast det egna husbehovet.

Det vore av synnerligen stor betydelse, att denna begränsning

bleve gällande, bland annat av det skal, att i fråga om undermåligt

virke, sågat annorledes än till sparrar, beslagtagare — enligt

2 § — vore skyldig bevisa, att varan tillkommit av träd, som varit

undermåligt och till vars avverkande till fritt förfogande ej meddelats

vederbörligt tillstånd. Att anskaffa sådan bevisning mötte i regel

stor svårighet, varför ock beslag sällan kunde ske å försågat undermåligt

virke. Beträffande annat undermåligt virke tillkomme — enligt

nyssnämnda paragraf — bevisningsskyldigheten däremot virkesägaren;

det vore ock i regel lätt att konstatera, huruvida sådant virke härstammade

från undermåliga träd.

På grund av vad som anförts finge domänstyrelsen — även om

styrelsen till fullo insåge det önskvärda och i många fäll, på sätt av

riksdagen uttalats, det rättvisa uti att möjlighet bereddes den. som

i sin fastighets närhet icke hade tillgång till husbehovsförsågning å

husbehovssåg, att få dylik försågning under särskilda garantier verkställd

å exportsåg — likväl med hänsyn till här ovan andragna omständigheter

och då genom en rätt till kostnadsfri afstämpling av husbehovsvirke.

avsett att sågas å exportsåg, vederbörandes berättigade

intresse härvidlag syntes styrelsen behörigen tillgodosett, vadan medgivande

för vissa fall till försågning av ostämplat undermåligt virke å

exportsåg icke syntes böra lämnas, hemställa, att förslagets 3 § måtte

avfattas på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att ostämplat

undermåligt virke finge försågas allenast vid husbehovssågar och endast

för så vitt det skulle användas till fastighetens eget eller med densamma

i sambruk varande fastighets husbehov. Därigenom torde det bliva

möjligt att åtminstone till stor del undgå de slitningar mellan den kontrollerande

myndigheten och skogsägaren, vilka i än större utsträckning

opaginerad Kontrollera mot PDF

5*3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

än för närvarande skulle komma att inträda, därest det nu föreliggande

förslaget bleve oförändrat antaget till lag. Övervakandet av att undermåligt

ostämplat virke icke intoges i de smärre exportsågarna vore

förenat med synnerligen stora svårigheter. Till dylik såg hörde nämligen

ofta ej visst område, som kunde betraktas såsom sågplats ellez*

sågbacke, och om dylikt område funnes, vore det av ringa omfattning.

Ostämplat undermåligt timmer kunde sålunda ligga i sågens

närhet till sådan mängd, att det omöjligen kunde vara avsett för skogsägarens

husbehov. Anordnades med anledning härav bevakning för att

hindra virkets intagande i sågen samt försågning därstädes, kunde

ägaren, om han härigenom funne sin ursprungliga avsikt sviken, försälja

virket för byggnadsändamål inom lagens tillämpningsområde.

Domänstyrelsen funne sig fördenskull samt med avseende på vad

som framkommit under diskussionen av ärendet med vederbörande överjägmästare

skyldig hemställa, att det föreliggande förslaget så ändrades,

att det byggdes på följande linjer:

>1) Fullmåliga träd må fritt avverkas.

2) Undermåliga träd må för fastighetens eget eller med densamma,

i sambruk varande fastighets husbehov fritt avverkas, dock att sådana

undermåliga träd för att få försågas å exportsåg skola utsynas och.

stämplas enligt en god skogsvårds fordringar, vilken stämpling dock

bör ske kostnadsfritt.

3) Undermåliga träd må i övrigt fritt disponeras allenast efter

utsyning och stämpling och i män som sådant är förenligt med

skogens ordentliga skötsel och vård.

4) Önskar skogsägare utsyning enligt en god skogsvårds fordringar

jämväl av träd, som han enligt 1) och 2) är berättigad avverka

Utan utsyning, skall han vara därtill berättigad.»

Dessa synpunkters genomförande skulle — enligt doinänstyrelseu

— påkalla följande ändringar i kommitténs lagförslag:

1 § skulle avfattas sålunda:

»Barrträd, som ej är torrt och som, efter vad här nedan i 2 § sägs, är

att anse såsom undermåligt, ma icke för annat ändamål än fastighetens eget

eller med densamma i sambruk varande fastighets oundgängliga husbehov

användas, med mindre tillstånd i vederbörlig ordning erhållits till trädets

avverkning till fritt förfogande.»

3 § skulle erhålla följande lydelse:

»Jordägare eller åbo vare berättigad att---— — för använd
ning

till oundgängligt husbehov för fastigheten eller med densamma i sambruk

varande fastighet låta försäga----ej äger rum (husbehovssågar).

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Försoffning å annan såginrättning (exportsåg) av undermåligt virke

vare tillåten allenast efter utsyning och stämpling på sätt nedan finnes bestämd.

4 § skulle utgå, varjämte 5 § 1 mom. törsta stycket, 6 § och 12 § 4

mom. skulle erhålla de ändrade lydelser, för vilka redogöres under

respektive paragrafer.

2 §• -

I fråga om 1 mom. anföra:

Kommittén: >Då någon ovisshet varit rådande beträffande frågan,

huruvida ett träd, som, på det i paragrafens 1 mom. angivna avstånd

från storändan, i viss riktning ej hölle 21 centimeter i genomskärning,

medan det däremot vid samma höjd i annan riktning hölle nämnda

mått eller däröver, skulle vara att betrakta såsom undermåligt, har

kommittén ansett förtydligande härutinnan önskvärt och fördenskull, i

anslutning till en alltmera utbredd praxis, givit momentet den föreslagna

lydelsen. — Kommittén har haft under noggrann omprövning,

huruvida icke det i första momentet innehalina mattet, 21 centimeter i

genomskärning, barken oberäknad, på ett avstånd av 4.7 5 meter från

storändan, skulle kunna lämpligen utbytas mot visst mått utanpå baiken

vid brösthöjd. Härigenom skulle ju onekligen vinnas någon minskning

i besvär och tidsförlust vid utsyningen. En direkt anledning att upptaga

denna fråga liar ock givits genom ett uttalande i Övre Korrlands skogsvårdsförenings

skrivelse den 17 december 1906 till Kungl. Maj t a,v innehåll.

att på grund av svårigheten att bestämma stående träds diameter

inom bark 4.7 5 meter från storändan det kunde ifrågasättas, huruvida

ej den nuvarande bestämmelsen i 2 § 1 mom. om minsta dimension

för fullmåliga träd, eller 21 centimeter inom bark 4.7 5 meter från

storändan, borde utbytas mot 26 centimeter utanpå barken 1.5 meter

från roten. De flesta såväl statstjänstemän som enskilda, vilka till

kommittén inkommit med utlåtande i denna fråga,^ hava visserligen

biträtt tanken på ett sådant utbyte, men andra återigen hava uttalat

sig däremot. Då kommittén beslutit sig för att icke föieslå

någon förändring uti nu gällande bestämmelser härvidlag, har kommittén

låtit följande skäl vara för sig bestämmande. Ur kontrollsynpunkt

måste det vara fördelaktigt att såsom dimensionsgräns hava ett

mått inom bark, ty dels är barkens tjocklek i ej ringa män växlande

i synnerhet på stammens nedre del och dels finnes icke någon säkerhet

för att barken efter stockens flottning kvarsitter, vilket måhända skulle

föranleda till att kontrollen måste förläggas till skogen, något som vore

nära no g outförbar^»

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 55

Kommittéledamoten Welander i reservation: »Kommitténs majoritet

har i sitt förslag'' bibehållit nuvarande dimensionsgräns 21 centimeter

på 4.7 5 meter från storändan, motsvarande nära 10 engelska

tum vid trädens brösthöjd utanpå bark. Att en så hög dimensionsgräns

bestämdes vid den tid, då lagen tillkom, var mindre underligt,

och den torde då icke heller hava närmast bestämts med hänsyn till

trädens medelålder vid denna grovlek, utan betecknade snarare gränsen

mellan sparr- och mindre sågtimmerdimension.

Det kan dock ifrågasättas, om en så hög gräns , kan vara fullt,

lämplig med nuvarande väsentligt förändrade avsättningsförhållanden.

Icke blott dimensionen å sågtimmer har sedan dess nedgått, utan även

pappersmassaved och andra smärre sortiment hava numera högt värde

å störa områden av dessa trakter. Det kan till och med sättas i fråga,

åtminstone för svagare marker, vilka här förekomma till mycket stor

omfattning, om det icke kan medföra förlust för skogsägaren att hålla

en så hög avverkningsdimension som 10 tum vid brösthöjd. Denna

grovlek motsvaras även på medelgoda marker sannolikt av eu medelålder

av 130 140 år och på sämre växtplatser även däröver. Lagen

utgör således skydd icke blott för den unga skogen utan även för

den gamla.

Det synes dock rimligt, att sedan träden börjat nå den storlek, att

de äro dugliga till smärre timmer och annat gagnvirke, och frågan om

deras tillgodogörande blir beroende av växtlighet och avsättningsförhållanden

i de olika orterna, det ock bör få bero på skogsägarens

eget avgörande att låta skogen utväxa till de sortiment, som för honom

äro ekonomiskt fördelaktigast. Som en sådan minimidimension torde

kunna angivas 8 å 8.5 engelska tum vid brösthöjd utanpå bark eller

cirka 17 centimeter under barken på 4.7 5 meter från roten. Denna

stamgrovlek motsvaras dock av en medelålder, som för dessa traktor

med all sannolikhet icke understiger 100 år, vilket bör vara en tillräckligt

hög åldersgräns för ungskog även i övre Norrland. Med denna

dimension kommer visserligen ej så mycket av den grövre skogen att

bevaras på en del hemman som hittills, men i stället medför mitt förslag

i fråga om lagförslagets huvudprincip b den stora fördelen, att all

utsyning kommer att ske av fullt sakkunnig person, varigenom såväl

återväxt som en ordnad beståndsbehandling tryggas, varjämte skövling

för saluavverkning inom orten ej längre är möjlig, vilket allt måste

bereda kommande ägare och samhället mycket större fördelar än

*) Se sid. 34 o. följ.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Majts Nåd. Proposition Nr 70.

kommitténs förslag’ med högre dimensionsgräns. Skogsägaren beredes

ock fortfarande möjligaste frihet över den äldre skogen.»

Domänstyr elsen: Styrelsen ville särskilt betona, att dimensionen å

icke undermåligt virke måste hållas hög och finge alldeles icke sänkas

under de mått, som nu vore gällande. Dimensionshuggningens menliga

verkningar på skogsbestånden bleve nämligen på sådant sätt mindre

och den skogsvård, som utövades vid avverkning av undermåligt virke,

komme att omfatta större delen av bestånden. Dimensionen utgjorde

nämligen gränden mellan å ena sidan vad som finge avverkas utan alla

hänsyn och å den andra vad som allenast med iakttagande av god

vård av den växande skogen och av skogsmarken finge avverkas. Det

hade emellertid ifrågasatts, att för granen skulle bestämmas en lägre

dimension än för tallen, ja, t. o. m. att granen skulle bliva så att säga

fågelfri. Styrelsen ansåge sålunda det förevarande lagförslagets bestämmelser

lämpliga med avseende på den ifrågasatta, nu gällande

dimensionen och dess tillämpning utan åtskillnad på trädslagen. Vad

Weländer anfört såsom skäl för en lägre dimension än den av kommittén

föreslagna syntes ej förtjänt av beaktande. Vid det förhållande,

att den undermåliga skogen i varje fall kunde bliva föremål

för sakkunnig vård, måste man förutsätta, att skogsbeståndens behandling

bleve lämpad efter bland annat växtplatsens beskaffenhet.

Om marken befunnes å någon lokal vara så svag, att träden skulle

bliva överåriga, innan de uppnått den i lagen bestämda dimensionen,

torde den skogens beskaffenhet vara sådan, att för dess ordentliga

skötsel och vård erfordrades avverkning av undermåligt virke och detta

i sådan omfattning, att återväxt inträdde. jSkogen kunde sålunda i

full överensstämmelse med vad den nu gällande iörordningen och det föreliggande

lagförslaget innehölle skötas efter en omloppstid, som i varje

fall avvägdes efter de rådande förhållandena, även om den i vissa fall

kunde medföra, att bestånden måste föryngras såsom undermåliga. Då

man visste, att skogshushållningen å de svagare markerna bjöde större

svårighet än å bättre lokaler, torde det få anses vara en styrka och

ej en svaghet lios lagförslaget, att bestånd å sämre mark kunde bliva

föremål för en fullständigare vård än skogar å näringsrikare jordmån.

Vidkommande 2 mom. yttra:

Kommittén: »Beträffande detta moment har Övre Norrlands skogs
vårdsförening

i sin ovan om förmäld a skrivelse av den 17 december 1906

yttrat: ’2 mom. innehåller nu ett stadgande, att virke av träds övre

del ej må hänföras till undermåligt virke och såsom sådant tagas i

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 70.

beslag, där det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är

taget av träd, som ej är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt

tillstånd avverkat. I motsatt fall skulle alltså toppstockar

anses förbrutna. På grund härav hava nyligen stora partier toppstockar

av fullmåliga och stämplade undermåliga träd underkastats beslag.

Härvid har det egendomliga inträffat, att svaranden-virkesägaren — mot

vanlig rättspraxis — bragts i den ställning, att han nödgats åstadkomma

en svår och kostsam bevisning om virkets ursprung från fullmålig eller

med vederbörligt tillstånd avverkad, sålunda av jägmästaren själv utstämplad

skog. Då dylika övergrepp kunna medföra stora ekonomiska

förluster för virkesägaren, synes en omarbetning av detta stadgande nödvändig.

Detta är så mycket mer fallet, som det är omöjligt att på platser,

där beslag får äga rum, skilja undermåliga toppstockar, avverkade på

kustlandet, från sådana, som avverkats inom lappmarken och på vilka

dimensionslagen icke har någon som helst tillämpning. Under nuvarande

förhållanden kan virkesägaren icke ett ögonblick känna sig säker för

obehörig inblandning, förrän virket inlastats i fartyget och detta avseglat.

’ — Med hänsyn därtill att detta yttrande, om än i vissa avseenden

betydligt överdrivet, synts kommittén i viss mån hava fog för sig, har

kommittén haft under allvarligt övervägande, dels huruvida nuvarande

bestämmelserna kunna sägas vara oskäligt betungande och dels huruvida,

därest bevisningsskyldigheten härvidlag helt överflyttades på åklagaren,

förhållandena skulle bliva rättvisare och bättre. I förra avseendet

torde vara att bemärka följande: Nuvarande bestämmelserna

lära icke — såsom föreningen synes antaga —- föranleda till att alla

påträffade toppstockar utan vidare tagas i beslag, för att sedermera

virkesägaren skall nödgas prestera en svår och kostsam bevisning om

stockarnas ursprung i ändamål att få beslaget hävt, lika litet som det

torde få antagas, att domstolarna tolkat eller komma att tolka samma

bestämmelser så, att alla beslagtagna toppstockar, beträffande vilkas

härstamning från behörigen avverkade träd full legal bevisning icke

kunnat åstadkommas, dömas förbrutna. Mot sådana antaganden tala

åtskilliga omständigheter. Först och främst lärer icke ifrågakomma,

att toppstockar tagas i beslag utan att vederbörande tjänsteman anser

sig hava grundade skäl antaga, att de äro beslag underkastade. Vidare,

även om han anser sig hava anledning till en sådan misstanke, giver

lagrummets ordalydelse: ’där det tydligen visar sig eller ådagalägges’

uppenbart vid handen, att han bör verkställa direkt undersökning, om

sådan låter sig göra, i ändamål att utröna stockarnas beslagsmässighet

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 käft. (Nr 70.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ej mindre genom besiktning av stockarna (härpå syftar ’där det tydligen

visar sig’) än ock genom att, så vitt möjligt, bereda virkesägaren

tillfälle att styrka behöriga avverkningen av desamma (härpå syftar

’där det---ådagalägges’). I detta sammanhang vill kommittén

omnämna, att å åtskilliga håll, särskilt inom Luleå distrikt, så förfarits,

att till vederbörande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande

verksamhet överlämnats intyg från avverkningsförmän, att

uti virkespartiet ifråga icke funnes andra toppstockar än sådana, som

härstammade från fullmåliga eller undermåliga, men stämplade träd, ett

tillvägagångssätt, som visat sig vara ganska väl ägnat att förekomma

onödiga beslag. Har emellertid åklagaren, anseende sig hava fullgiltig

anledning fortfarande misstänka toppstockarnas beslagsmässighet, anhängiggjort

talan mot virkesägaren, tillkommer det domstol att slutligt

pröva saken; och finner denna omständigheterna i målet tyda på att

lagöverträdelse icke ägt rum, lärer den säkerligen finna angeläget, även

om ej fullt bindande bevisning i sådant hänseende förebragts, att fria

svaranden. Slutligen, enär det ju är uppenbart, att det är lättare för

virkesägaren att leda i bevis ett påstående, att stockarna härstamma

från fullmåliga eller eljes behörigen avverkade träd, än för åklagaren

att bevisa motsatsen, vilket i många fall torde vara hart när omöjligt,

och då vidare i mål av ifrågavarande beskaffenhet straffprocessens bevisregler

ej torde böra tillämpas i sin strängaste form, utan modifieras av

bevisreglerna för civilprocessen, stå nuvarande bestämmelser härvidlag

enligt kommitténs mening ingalunda i den motsättning till gällande

bevisregler, som föreningen sökt hävda. — Ett överflyttande av hela

bevisningsskyldigheten i förevarande avseende å åklagaren skulle enligt

kommitténs förmenande föranleda till att i praktiken toppstockar ej

alls bleve underkastade kontroll och, eventuellt, beslag, vilket i sin

ordning skulle kunna tänkas medföra, att virkesägare funne med sin

fördel förenligt att, i ändamål att giva ett avverkat undermåligt, men

ostämplat träd utseendet av en toppstock, avsåga en mindre del av

trädet vid storändan. En ändring uti den av föreningen ifrågasatta

riktning skulle ock säkerligen medföra, att virkesägarna, som nu måste

söka hålla reda på toppstockarnas ursprung för att i förekommande

fall ådagalägga detsamma, skulle lämna åsido all sådan aktsamhet, till

allt annat än fromma för lagtillämpningen. Innan detta ämne lämnas,

vill slutligen kommittén påpeka, hurusom kommittén i lagförslagets

12 § inrymt bestämmelse av innehåll, att där beslagsmässigt virke undgått

beslag, ersättningsskyldighet, avseende virkets värde, i stället inträder.

Detta stadgande torde i viss mån vara ägnat att motverka de

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 59

olägenheter för åklagare, som kunnat härflyta av momentets nuvarande

lydelse.»

Kommittéledamoten Ring strand i reservation: »Uti ifrågavarande

moment har kommittén oförändrat bibehållit hittills gällande stadgande,

att virke av träds övre del ej må hänföras till undermåligt virke, när

det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är taget av träd,

som icke är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd

avverkat. Övre Norrlands skogsvårdsförening har påpekat, att

i anledning av detta stadgande stora partier toppstockar av fullmåliga

och stämplade undermåliga träd underkastats beslag, varefter virkesägaren

bragts i den ställning, att han nödgats förebringa en kostsam

bevisning om virkets ursprung. Utav protokollen över rättegångsförhandlingarna

rörande denna sak framgår, att virkesägarens upprepade

gånger gjorda förfrågningar hos revirförvaltaren, huru virkets ursprung

borde ådagaläggas, av denne lämnats obesvarade, att revirförvaltaren

därefter låtit i beslag taga cirka 16,000 st. propsämnen, att efter ett

flertal vittnens hörande 47 st. utav dessa kunnat av häradsrätten dömas

förbrutna samt att revirförvaltaren beträffande en annan virkesägare

förfarit så, att ett under edlig förpliktelse utav virkesägarens skogsförvaltare

avgivet intyg ansetts tillräckligt för att ådagalägga, att

denne virkesägares propsvirke ej vore beslag underkastat. Inför dessa

fakta finner jag kommitténs omdöme om skogsvärdsföreningens uttalande

såsom ''betydligt överdrivet’ ej vara tillräckligt grundat och

anser även hela dess motivering såsom uteslutande byggande på antaganden,

huru i rättsfall av nu omförmäld art kan komma att förfaras,

svag och för virkesägaren ej tillräckligt betryggande. Kommittén

omnämner, att å åtskilliga håll, särskilt inom Luleå distrikt, så förfarits,

att till vederbörande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande

verksamhet överlämnats intyg från avverkningsförmän, att

uti virkespartiet i fråga ej funnits andra toppstockar än sådana, som

härstammade från fullmåliga eller stämplade undermåliga träd, ett tillvägagångssätt,

som visat sig vara ganska väl ägnat att förekomma

onödiga beslag. När detta förfaringssätt visat sig ändamålsenligt, har

det synts mig, att åt detsamma kunde givas ett uttryck i lagen och

att framför ordet ''ådagalägges’ kunde insättas orden ''genom intyg

av trovärdiga personer’. — Beträffande kommitténs motivering till

detta lagrum vill jag för övrigt anteckna, att jag ej delar dess uppfattning,

att ett överflyttande av bevisningsskyldigheten i förevarande

avseende på åklagaren skulle bland annat kunna medföra ''att virkes
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Adel. Proposition Nr 70.

ägare funne med sin fördel förenligt att, i ändamål att giva ett avverkat

undermåligt, men ostämplat träd utseendet av en toppstock,

avsåga en mindre del av trädet vid storändan’. För att inför en van

granskare giva en rotstock utseende av en toppstock fordras i vanliga

fall att ej blott en mindre, utan en ganska stor del utav trädet avsågas.

Nuvarande virkesvärde är alltför högt, för att någon skulle

kunna tänkas finna det fördelaktigt att verkställa en så långt gående

systematisk avsågning av trädens värdefullaste del, som härför skulle

erfordras.»

Västerbottens läns hushållningssällskap: Till 2 mom. borde fogas den

bestämmelse, att såsom bevis att virke av träds övre del ej vore taget

från undermåligt eller utan vederbörligt tillstånd avverkat träd finge

gälla under edsförpliktelse av trovärdig person avgivet intyg.

I fråga om 3 och 4 momenten anföra:

Kommittén: Dessa moment företedde, i jämförelse med motsvarande

moment i nu gällande författning, allenast de skiljaktigheter, som

betingats av att, enär sparrar i vissa fall försågats, det ansetts nödigt

att, till förekommande av ovisshet rörande frågan, under vilketdera

momentet sågad sparre skulle anses höra, uttryckligen hänföra sådant

virke under tredje momentet.

Landstinget och Konungens befallning skärande i Västerbottens län: Då

kommittén givit 1 mom. av förevarande § den förändrade lydelse,

att träd ej vore att anse såsom undermåligt, om det i någon riktning

hölle 21 centimeter på visst avstånd från storändan, torde det kunna

inträffa, att träd, som visserligen i runt tillstånd på föreskriven längd

vore fullmåligt enligt förslaget, icke hölle det föreskrivna måttet 57

centimeter, sedan det bilats eller sågats till skarpkant, och följaktligen

vore underkastat beslag. Därför hemställdes, att måttet 57 centimeter

bleve ändrat till 56 centimeter.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län: Mot 3 mom. funnes ej

anledning framställa någon anmärkning, helst erfarenheten visat, att

även träd med något mindre än 21 centimeter i genomskärning lämnade

skarpkantad sparre av 57 centimeter i omkrets, och sålunda tillräcklig

hänsyn redan tagits till tiåid, som vore i någon mån ovala.

4 §•

Under denna § yttrar kommittén: »Såsom riksdagen anfört, måste

för begagnande av rätten att å exportsåg försäga undermåligt ostämplat

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

virke uppställas, utom de i 3 § innehållna allmänna förutsättningarna,

jämväl ur kontrollsynpunkt vissa ytterligare förbehåll. Kommittén anser,

att sådana böra göras i riktning mot såväl virkes- som sågverksägaren.

Paragrafens första del handlar om de upplysningar, som ur nyssnämnda

synpunkt böra av virkesägaren lämnas. Att, såsom riksdagen ifrågasatt,

fordra utstämpling av virke, varom nu är fråga, synes kommittén, med hänsyn

särskilt till de ofta nog ringa virkesmängdema, icke ändamålsenligt,

utan har kommittén ansett tillräckligt att stadga, det virket skall före försågningen

vara på visst, för kontrollerande tjänstemannen på förhand bekantgjort

sätt för ägarens räkning märkt. — Att även från försågarens

sida viss medverkan är av kontrollhänsyn betingad har synts kommittén

obestridligt. Då likväl vad i sådant avseende skäligen bör fordras kan

vara underkastat växlingar, har kommittén ansett, att i författningsförslaget

bör inrymmas befogenhet för Kungl. Maj:t att härom i administrativ

ordning stadga. Emellertid vill kommittén ej underlåta att härvidlag

framhålla några synpunkter, som synas kommittén värda beaktande.

Det torde sålunda skäligen kunna fordras: att dylik försågning

må °ske endast viss kortare tid, exempelvis tre månader, av året, att

försågaren skall vara skyldig tillse, det sådant virke, såväl före som

efter försågningen, hålles från annat virke skilt, att virket försågas

utan sammanblandning med annat virke, samt att virket före avforslingen

från sågen blir genom kontrollerande personalens försorg försett

med särskilt märke, utvisande, att det blivit såsom husbehovsvirke

försågat.»

Över jägmästaren i Skellefteå distrikt anser, att, enär sågning ofta

nog påginge vid exportsågar både vinter och sommar, det vore lämpligt

om tva tider bestämdes för anmälan om husbehovssågning. en på

hösten och en tidigare på våren (vintern) än kommittén föreslagit.

Enligt domänstyrelsens och överjägmästarens i Umeå distrikt förslag

skulle, såsom förut framhållits, denna § utgå.

5 §•

I fråga om det i denna § innefattade förslaget, att endast fastighetsägaren

skulle få söka sådant tillstånd, som omförmäles i 1 mom. första

stycket, anför kommittén: »Då på grund av ordalagen i nu gällande författnings

o § 1 mom. flerstädes ovisshet varit rådande beträffande frågan,

huruvida en avverkningsrättsinnehavare må anses berättigad söka sådant

tillstånd, varom momentet handlar, har det synts kommittén angeläget

att undanröja all grund till tveksamhet härvidlag; och har därvid

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kommittén stannat för den mening, som innehålles i föreslagna 1

mom. första punkten, enligt vilken endast hemmansägaren skall

vara i sådant avseende berättigad. Kommittén anser nämligen uppenbart,

att — särskilt sedan numera tiden för nya avverkningsrättsupplåtelsers

bestånd är begränsad till högst fem år hos en avverkningsrättsinnehavare

icke är att påräkna det intresse för en god skogsvård,

som skall utgöra grunden för de undermåliga trädens avverkning och

vilket däremot allt mer och mer, i mån som upplysningen om skogsvårdens

betydelse utbredes, torde kunna förväntas hos jordägarna. Det

har följaktligen synts kommittén bäst överensstämmande med lagens

anda att hos jordägaren ensam lägga rätten att söka ifrågavarande

tillstånd. En sådan omständighet hindrar naturligen ej, att en avverkningsrättsinnehavare,

som genom avtal tillförsäkrats rätt även till

undermåliga träd, kan vid domstol få jordägaren förpliktad att söka dylikt

tillstånd. Härigenom förlägges emellertid avgörandet av tvistefrågor

rörande avtalets omfattning till sitt rätta forum, domstolen, medan

däremot, om avverkningsrättsinnehavaren skulle vara berättigad söka

tillståndet utan medgivande därtill från jordägarens sida, skogstjänstemännen

i många fall skulle se sig nödsakade ingå på tolkning av avtalens

innebörd, en åtgärd, som synes vara främmande för deras övriga

tjänsteverksamhet.»

Kommittéledamoten Ringstrand yttrar i reservation: »Genom den

föreslagna lydelsen av 5 § 1 mom. har kommittén velat åt jordägaren

förbehålla uteslutande rätt att ansöka om utstämpling av undermåligt

virke. 1 jämförelse med nu rådande förhållanden innebär detta förslag

en mycket genomgripande förändring. Ty tvekan lärer väl numera

icke böra råda därom, att ordalagen i 3 § 1 mom. av uti ämnet nu

gällande förordning avse skogsägare, vare sig denne samtidigt är jordägare

eller ej. Betänklig synes mig en sådan lagändring i så måtto

vara, att denna, som synes avse jämväl vid lagens trädande i kraft

gällande avtal om avverkningsrätt, därigenom torde komma i strid

med de rättsgrundsatser, som väl vid ny lags stiftande allmänneligen

pläga tillämpas, nämligen att lagligen ingångna avtal genom de nya

stadgandena ej rubbas. I verkligheten skulle det utan tvivel ställa

sig så, att lagändringen endast skulle drabba äldre kontrakt; ty vid

ingående av nya avtal lärer icke skogsköparen underlåta att trygga

sin rätt antingen genom att av säljaren taga utskrivna ansökningshandlingar

eller genom en generell överlåtelse av ansökningsrätten

eller på annat sätt. Av kommitténs motivering att döma, synes även

kommittén hava tänkt sig ansökningar från avverkningsrättsinne
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 63

havare enligt ''medgivande därtill från jordägarens sida’. Då alltså

den föreslagna lagändringens resultat uteslutande torde bliva, att innehavare

av äldre kontrakt genom densamma försättas uti en väsentligen

sämre belägenhet än de, som hädanefter ingå liknande avtal, har ja"

ej kunnat biträda kommitténs förslag uti denna del.

Nu anser tydligen kommittén, såsom av dess motivering till förslaget

synes, framgå, att ingen inskränkning genom lagändringen vållas

uti avverkningsrättsinnehavares bestående rätt. Den, som genom avtal

tillförsäkrats även undermåliga träd, kan ju vid domstol få jordägaren

förpliktad att göra sådan ansökan, som här avses. Det vill dock synas

mig, som om man vid anvisandet av denna utväg ej tillräckligt beaktat,

vilka olägenheter densammas anlitande medför. Dessa kunna emellertid

vara av den art, att de faktiskt innebära en högst väsentlig rättsinskränkning.

Om nämligen under den rättegång, som kommittén anvisar

avverkningsrättsinnehavaren att anhängiggöra, tiden för avverkningsavtalets^

bestånd utgår, något, som ofta torde kunna tänkas bliva

fallet, återstår för den f. d. innehavaren av avverkningsrätten ej annan

utväg än att väcka ny talan mot jordägaren med yrkande om utbekommande

av skadestånd. Men då storleken av detta väl skall bestämmas

med hänsyn till värdet av de träd, som vid den nu uteblivna stämplmgen

kunna antagas hava blivit bestämda till avverkning, så torde

det härav utan vidare framgå, att skadeståndsanspråket är ytterst svårt

att till sin storlek fastslå och styrka. Bevisningen måste uppenbarligen

först gå ut på en individualisering av dessa träd för att därefter övergå

till den enklare frågan om bestämmande av deras värde. Beträffande

det första ledet i beviskedjan torde man med kännedom om de olika

synpunkter, som vid en stämpling kunna anläggas, kunna vedervåga

det påståendet, att fackmännen rätt ofta skulle komma att avgiva sinsemellan

skiljaktiga vittnesmål, vilket givetvis skulle försvåra ett rättvist

avvägande av skadeståndets storlek. Redan detta förhållande och

den eventuella utsikten att härigenom kunna skörda en vinst skulle

kunna bliva en eggelse till ofta långvariga processer, efter vilkas avslutande

man helt visst skulle stå svarslös inför frågan, vilket lagens

syfte befordrats genom alla de kostnader, som rättegångarna troligtvis

medfört. Enligt kommitténs mening, uttalad i dess motivering, skulle

visserligen den fördelen hava vunnits, att slcogstjänstemannen ej behövt

ingå på tolkning av avtalets innebörd, en åtgärd, vartill lian, om avverkningsrättsinnehavaren

vore berättigad att ansöka om stämpling

enligt kommitténs åsikt uti många fall skulle se sig nödsakad, och

vilken åtgärd syntes vara främmande för hans övriga tjänsteverksamhet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Men efter mitt förmenande skulle denna fördel kunna nås med mindre

kostnad och enklare medel, llefarar man nämligen, att skogstjänstemännen

genom den undervisning, som under deras utbildning meddelats

dem, ej skulle hava vunnit klar insikt om vidden av sin befogenhet,

så torde en uti gällande instruktioner eller reglementariska föreskrifter

meddelad bestämmelse vara tillfyllest för att erinra dem om, att de

vid en mellan markägare och avverkningsrättsinnehavare uppkommande

skiljaktig mening om ett avtals innebörd hava att, om förlikning ej

träffas, avbryta förrättningen och hänvisa parterna att vid domstol

tvista.» .

I Ringstrands reservation instämmer Västerbottens läns hushållningssällskap

och yttrar: Att avverkningsrättsinnehavare skulle äga ifrågavarande

befogenhet vore den enklaste rättvisa; en motsatt bestämmelse

skulle visa sig av en synnerligen fördärvlig verkan, då genom densamma

upplåtaren av en avverkningsrätt direkt understöddes i eventuella

försök att undandraga sig en kontrollerad förbindelse. Uppenbart

vore nämligen, att utvägen för avverkningsrättsinnehavaren att

stämma jordägaren till domstol för prövning av rätten till utsyning

icke kunde tillfredsställa billiga anspråk på respekt för ett ingånget

avtal. Sant vore visserligen, att eu tolkning av avverkningskontraktens

innebörd kunde anses främmande för skogstjänstemännens övriga

verksamhet, men detta kunde väl knappt vara grund nog för en så

radikal åtgärd som den föreslagna. Det måste dock antagas, att det

övervägande flertalet kontrakt ej komme att medföra svårigheter vid

tolkningen, och där sådana uppstode, finge väl skogstjänstemannen

handla efter bästa förstånd och med begagnande av den erfarenhet,

han i dylika ting rimligen kunde förvärva. Ansåge han sig efter företagen

prövning icke kunna verkställa begärd utsyning, stode det ju

sedan avverkningsrättsinnehavaren fritt att instämma jordägaren till

domstol. Verkställde han åter förrättningen och jordägaren ansåge sig

härigenom kränkt i sin rätt, ägde ju denne hos överexekutor begära

avverkningsförbud. Till skydd för jordägaren såsom den i regel ekonomiskt

svagare skulle måhända ytterligare kunna stadgas skyldighet

för avverkningsrättsinnehavaren att i tvistiga fall ställa säkerhet för

skada och att instämma jordägaren till domstol för tolkning av kontraktet,

men att gå så långt som av kommittén föreslagits syntes

Domänstyrelsen, som framhåller, att allenast markägaren kunde

anses hava sådant intresse för skogens ordentliga skötsel och vård,

att han i sådant avseende önskade utsyning av undermåligt virke,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 70.

har förklarat sig ej kunna godkänna tankegången i Ringstrands reservation.

I sin ovan omförmälda reservation anför Ringstrand rörande 1

mom. första stycket vidare:

»I 5 § 1 mom. har kommittén angivit, under vilka villkor enligt

dess mening utstämpling av undermåligt virke skall kunna erhållas

och huru därvid bör förfaras. Om för skogens skötsel och vård erfordras,

att sådant virke avverkas, ingår ägaren till vederbörande skogsingenjör

med en skriftlig anmälan, varefter syn å skogen förrättas,

och den utstämpling lämnas, som en god skogshushållning medgiver.

Det är uppenbart, att denna syn kommer att inskränka sig till en

undersökning, huruvida beståndsvården kräver avverkning av undermåligt

virke. Den ingående granskning av förhållandena, som erfordras

för att kunna fälla ett omdöme, huruvida dessa med hänsyn till skogens

läge i förhållande till avsättningsplatser för virke, skogsmarkens

beskaffenhet och alla andra på bestämmande av en omloppstid inverkande

faktorer äro sådana, att skogsbrukets syfte bör bliva att frambringa

endast undermåligt virke, kan givetvis vid den här avsedda

undersökningen varken av ägaren påfordras eller av förrättningsmannen

med den begränsade tid, som står honom till buds, utföras. Det är

emellertid ei uteslutet, ja, det är till och med mycket antagligt, att

många fall finnas och att med ökade möjligheter för avsättning av

smärre virke än flera komma att uppstå, då den mest ekonomiska

hushållningen skulle vara att producera exempelvis massaved, som ej

uppnådde den i lagförslagets 2 § 1 mom. angivna dimensionen. Lagförslaget

giver ingen ledning för bedömande av frågan, huru det då

skall förfaras. Denna brist anser jag böra avhjälpas så mycket hellre,

som jag finner den enda väsentliga anmärkning, som kan framställas

mot lagens grundprincip, vara den, att densamma med undantag för

beståndsvårdande huggningar faktiskt föreskriver skogsägaren, att han

skall lägga sitt skogsbruk så, att fullmåligt virke produceras. Det är

emellertid givet, att inom ett så stort område, som Västerbottens och

Norrbottens läns kustland väsentligen skilda förhållanden föreligga och

även betinga olika mål för hushållningen. Å andra sidan är det lika

givet, att uti lagen ej kan givas uttryck för alla dessa växlingar uti

hushållningens förutsättningar. Lagens allmänna föreskrift måste därför

vara begränsad så, att lagens tillämpning ej försvåras. Men lagen

bör samtidigt lämna en utväg öppen för de fall, då specialundersökningar

ådagalägga, att skogsbruket giver det ekonomiskt bästa resultat,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

om träden avverkas, innan de uppnått den i lagen angivna storleken.

Underkastas dessa undersökningar granskning av den myndighet, som

har högsta ledningen av tillsynen över lagens efterlevande sig anförtrodd,

och om deras resultat utav denna myndighet godkännas, så bör

det allmänna medgiva, att hushållningen å den skog, som undersökningen

avser, varaktigt inrättas efter densamma.

I anslutning till det sagda håller jag alltså före, att lagen såsom

första alternativ, då utsyning av undermåligt virke kan medgivas, bör

upptaga det fall, att en av jordbruksdepartementets skogskontor —

som kommittén föreslagit skola övertaga domänstyrelsens åligganden

med avseende å ifrågavarande skogar — godkänd avverkningsplan föreligger

och undermåligt virke i enlighet med densamma skall avverkas.

En sådan plan anser jag böra upprättas i huvudsaklig överensstämmelse

med de föreskrifter, som gälla eller varda föreskrivna för

skogar, lydande under lappmarkslagen. Densamma bör å marken

granskas och av skogskontoret prövas i samma ordning som avverkningsplaner,

vilka genom skogsägares försorg upprättas för sistnämnda

slag av skogar.

Det torde nu invändas, att eftersom erfarenheten visat, att hushållningsplaner

hittills ej upprättats mer än i ett fåtal fall, ehuru med

dem varit förbunden fördelen att erhålla kostnadsfri utsyning av undermåligt

virke, ej heller den av mig föreslagna bestämmelsen kommer att

erhålla någon användning. Gärna vill jag medgiva, att detta inom

den närmaste framtiden kanske ej blir händelsen i någon större utsträckning.

I allmänhet äro nämligen skogarna ännu uti stort behov

av rensningshuggningar med ändamål att tillvarataga skadade och

undertryckta träd, och avverkningarna komma helt visst att under

ännu en tid huvudsakligen inriktas på detta mål.'') Men i den mån som

skogarna bliva genomgångna med sådana avverkningar, kommer i

synnerhet uti de trakter, där även småvirke har avsättning såsom

pappersmassaved — och detta kan numera sägas vara fallet inom allra

största delen av området — det spörsmålet att framställa sig för skogsägaren,

huru han fördelaktigast bör ordna sin skogshushållning: om

han utan vidare skall sätta produktion av enligt lagen fullmåliga träd

såsom mål för sitt skogsbruk, eller om han genom en undersökning av

skogen skall utröna, huruvida en annan uppgift är mera i överensstämmelse

med de föreliggande förhållandena och därför bättre främjar

hans intressen. För min del håller jag före, att han för sådant fall

J) Jämför Welander sid. 37 här ovan.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

uti lagen bör äga ett stöd för eu åtgärd i sistnämnda riktning, då utförandet

av en sådan, såsom åsyftande en mera medvetet ordnad hushållning,

ej kan annat än främja även det allmännas intressen.

Mot mitt förslag göres måhända den invändningen, att den rätt

för skogsägaren att få en avverkningsplan granskad, godkänd och tilllämpad,

åt vilken jag önskar få ett uttryck i lagen, är självklar. Jag

är ej alldeles viss härom och detta så mycket mindre, som ej ens uti

motiven till kommitte''ns lagförslag något uttalande i den riktningen

gjorts.

I förbigående vill jag fästa uppmärksamheten därå, att mitt förslag

ej medför några kostnader för statsverket förutom de obetydliga,

som möjligen kunna sägas vara förenade med planernas granskande

och godkännande.»

I anslutning till sina nu gjorda uttalanden föreslår Ringstrand,

att 5 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse:

»Har skog blivit till ordnad hushållning indelad enligt avverkningsplan,

som av jordbruksdepartementets skogskontur godkänts, och

önskar ägare av å skogen förekommande undermåligt virke, vilket enligt

planen är bestämt att avverkas, att erhålla det virke utstämplat

till fritt förfogande, ingive skriftlig anmälan till vederbörande skogsingenjör,

och åligger det denne eller den, som i hans ställe förordnas,

att verkställa utsyning av sådant virke, om ej laga hinder eljest möter.

År skog, för vilken sådan avverkningsplan, som i föregående

punkt omnämnes, ej är upprättad, av beskaffenhet att för dess skötsel

och vård fordras avverkning av undermåligt virke, och vill ägare av

sådant virke hava fri förfoganderätt över detsamma, ingive skriftlig

anmälan till vederbörande skogsingenjör; honom eller den, som i hans

ställe förordnas, åligger det därefter att verkställa den undersökning

av skogen, som av omständigheterna påkallas. Finnes därvid slik avverkning

vara med grunderna för en god skogshushållning överensstämmande,

må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd av förrättningsmannen

givas till avverkning till fritt förfogande.

Yare sig utsyning av undermåligt virke företages på grund av

bestämmelserna i punkt 1 eller 2 här ovan, må träden ej från skogen

avföras, innan de genom förrättningsmannens försorg blivit med kronomärke

stämplade.»

I likhet med vad Weländer anfört i sin under 1 § intagna reservation1)

förklara även överjägmästarna, under överläggningen inför domän
-

*) Se sid. 3 7 bär ovan.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

styrelsen, att det ej vore möjligt att enligt skogsvårdens fordringar

utsyna allenast undermåligt virke, då även fullmåliga träd funnes i

bestånden. Till bestyrkande av detta påstående anföra de: Verkställdes

utsyningen med hänsyn till att de fullmåliga träden skulle kvarstå,

bleve skogen för gles, om sistnämnda träd avverkades, vilket skogsägaren

opåtalt kunde när som helst verkställa. Utsynades däremot

undermåliga träd under antagande, att de fullmåliga skulle avverkas,

bleve beståndet för slutet för att återväxt skulle inträda, om de fullmåliga

träden finge kvarstå. Endast under förutsättning, att utsyningsförrättaren

och skogsägaren arbetade i samförstånd med varandra,

kunde ett gott resultat vinnas. Säkrast vunnes målet, om utsyningen

finge omfatta även den del av de fullmåliga träden, som i skogsvårdens

intresse borde avverkas, förutsatt, att skogsägaren läte övriga fullmåliga

träd kvarstå.

Domänstyrelsen yttrar: Det syntes vara nödigt, att lagen innehölle

bestämmelser om alla de fall, då utsyning och stämpling av träd skulle

eller finge äga rum, vare sig träden vore fullmåliga eller undermåliga,

varför styrelsen föresloge följande lydelse av 1 mom. första stycket:

»1 mom. Den, som--annorledes än för ändamål, som i 3 §

första stycket sägs, företages--stämplade. Önskar skogsägare utsyning

enligt skogsvårdens fordringar jämväl av fullmåliga träd eller av undermåliga

träd, som skola användas för fastighetens eget eller med densamma

i sambruk varande fastighets husbehov, vare därtill berättigad i den ordning

om utsyning av undermåliga träd här ovan är föreskrivet.»

Liknande hemställan i fråga om fullmåliga träd har gjorts i en

av Baltiska trävaruaktiebolaget m. fl. till Kungl. Maj:t ställd skrivelse

av den BO augusti 1909.1)

Slutligen yttrar kommittén i fråga om bestämmelsen, att alla av

tillståndet omfattade träd skulle stämplas med kronomärke, att denna

innebure en av kontrollhänsyn betingad ändring i förhållande till nu

gällande lagstiftning i ämnet samt att ändringen icke torde med avseende

å de ändrade synpunkter beträffande förrättningskostnaden, som

under 6 § funnes anmärkta, kunna anses oskälig.

Domänstyrelsen framhåller, att det märke, varmed ifrågavarande

träd skulle stämplas, ej borde vara lika med det, som användes av de

J) Jämför uttalande i riksdagens skrivelse den 31 mars 1906 å sid. 7 7 bär nedan

samt yttranden av kommittén å sid. 79 här nedan och av Welander å sid. 37 här ovan.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

under styrelsen lydande skogstjänstemän, samt hemställer, att ordet

»kronomärke» ersättes med orden »särskilt märke».

Här må anmärkas följande uttalande av Övre Norrlands skogsvårdsförening

i dess förut omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t: »En

lättnad vid utsyningarna skulle vinnas genom tillämpande av medgivandet

i dimensionslagens 3 § 1 mom., enligt vilket, om förrättningsmannen

vid undersökning finner avverkning av undermåligt virke böra

ske, han kan lämna sökanden tillstånd till dylik avverkning med villkor,

att träden, innan de avföras, förses med kronomärke. Med detta

stadgande avses synbarligen att göra utsyningsförfarandet mindre betungande

för skogsägaren, vilken, om en sådan procedur tillämpas,

undgår det kostsamma och för både sökande och förrättningsman tidsödande

arbetet att förse varje på rot stående träd med kronomärke

före avverkningen. Synnerligast vid de många fall, då avverkningen

får trakthuggnings natur, bör en dylik utsyning, med det avverkade

virkets avstämpling å hygget, kunna komma till användning. Dylik

avstämpling kan då verkställas av kronoj ägare, som vid utsyningstillfället

åtföljt jägmästaren och av denne erhållit nödiga instruktioner

rörande sättet för avverkningens utförande.» I

I fråga om 1 mom. andra stycket anför kommittén:

»Med hänsyn till angelägenheten av att i möjligaste mån trygga

den naturliga återväxten i dessa nordligt belägna trakter, där åvägabringande

av återväxt genom sådd eller plantering av kostnadsskäl ej

alltid låter sig göra, har kommittén ansett sig böra i lagen införa stadgande^

avsedda att underhjälpa åvägabringande av naturlig återväxt.

I sådant syfte har kommittén föreslagit bestämmelser, gående ut på att

få nödiga fröträd, oavsett dimensionen, säkerställda genom förbehåll

härom i utsyningsinstrumentet samt därefter skeende ^märkning av

desamma. Yäl må erkännas, att en person, som har avverkningsrätt

till skogen i fråga, härigenom lider inskränkning i denna sin rätt, för

så vitt fröträden lalla under densamma, men denna omständighet synes

icke vara av beskaffenhet att böra hindra genomförandet av en enligt

kommitténs mening så viktig komplettering av lagen som den nu föreslagna.

Hittills har nämligen ej sällan inträffat, att sedan tillstånd

till avverkning av undermåliga träd meddelats, genom sedermera verkställd

avverkning av träd, som vid skogsundersökningen antagits skola

överhållas som fröträd, möjligheterna till skogens naturliga föryngring

äventyrats. Ett ingrepp av den art nu ifrågasatts är ej heller någon

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 70.

nyhet i lagstiftningen. Härvidlag må allenast hänvisas till den långt

vidsträcktare inskränkning i förfoganderätten till skogen, som skyddsskogslagen

medför; och då kommittén satt såsom sin uppgift att söka

så vitt möjligt avhjälpa de brister uti hithörande lagstiftning, som särskilt

ställa sig hindrande i vägen för en god skogsvård, har kommittén

ej kunnat underlåta att finna en avverkningsrättsinnehavares anspråk

på att få uttaga alla träd, som falla under hans avverkningsrätt, av

underordnad betydelse i jämförelse med det allmännas, i detta fall med

jordägarens sammanfallande, intresse av att avverkningen icke må så

bedrivas, att återväxtmöjligheterna försvåras.»

Häremot anför kommittéledamoten Welander till än ytterligare

motivering av sin reservation i fråga om lagförslagets huvudprincip:

»Det första villkoret, man bör ställa på en lag för enskildas skogar, är,

att skogens återväxt efter avverkningen skall tryggas, varförutan marken

icke kan hållas i skogsprodukt^ skick.

Lagen i dess nuvarande lydelse innehåller inga bestämmelser angående

återväxten utan stadgar blott förbud mot försågning och export

av träd under viss grovlek. Härigenom sparas visserligen en del

till fröproduktion dugliga träd åtminstone på sådana hemman, från

vilka icke försäljning av virke inom orten kan ske, men då det för

återväxtens tryggande även måste framställas som ett oundgängligt

villkor, att avverkningarna utföras i form av ordnade föryngringshuggningar,

så att ungskog kan uppkomma och fortväxa, kan nuvarande

lag icke i längden bevara skogens reproduktion och kan således icke

hindra, att ungskogen så småningom avtager i den mån den utväxer

till fullmåliga träd och som sådana eller redan som undermålig avverkas.

Kommittén har visserligen icke lämnat frågan om återväxten helt

och hållet obeaktad, men bestämmelserna äro föga effektiva, varjämte

de äro olika, beroende på om avverkningarna ske efter föregående utstämpla

eller icke. I 5 § föreslås nämligen, att förrättningsmannen

äger befogenhet att vid utsyningsförrättning utmärka fröträd, och av

motiveringen framgår, att härmed avses även fullmåliga träd. Nu

gäller om denna som andra bestämmelser i förevarande lag, att de äro

behövliga endast för dem, som icke taga hänsyn till en god skogsvårds

fordringar. Det är då uppenbart, att innan en sådan skogsägare begär

utsyning, avverkar han först alla fullmåliga träd, som han kan antaga

skola bliva utmärkta som fröträd.

Lagen lämnar icke heller en förrättningsman någon ledning, huru

han bör förfara i det fall, att nödiga fröträd saknas. På grund av

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70. 71

skador på skogen, avstannad tillväxt in. m. kan det från viss synpunkt

vara önskvärt och kanske nödvändigt att avverka skogen, men till följd

av brist på dugliga fröträd, t. ex. genom att alla fullmåliga träd avverkats,

äventyras å andra sidan skogens reproduktion och utsyningsförrättaren

äger icke befogenhet att fordra vissa åtgärder för erhållande

av utsyning.»

Under överläggningen inför domänstyrelsen yttra överjägmästarna

härutinnan: De i 5 § ingående bestämmelser tryggade ej återväxten.

Enligt dessa äventyrades återväxten vid stämpling i granskog. Det

vore anmärkningsvärt, att lagförslaget likväl bestämde, att avverkning

av undermåliga barrträd ej finge så bedrivas, att återväxten äventyrades

eller så att fastigheten komme att sakna nödigt husbehov. Ett

stort antal ägostyckade hemman funnes, som saknade åbyggnader. Här

finge sålunda skogen avverkas hårdare än å hemman med åbyggnader.

Dessa kunde åter i följd av klyvning och fortsatt bebyggande komma

att sakna nödigt virke för husbehov.

I sitt utlåtande framhåller därjämte överjägmästaren i Umeå distrikt,

att kvarlämnandet av fröträd förutsatte en så talrik bevakningspersonal,

att anslag därtill knappast vore att förvänta. Han påpekar

även, att alla fullmåliga fröträd ju kunde avverkas, innan utsyning begärdes,

varigenom återväxten sattes på spel.

Rörande 2 mom. anför kommittén:

»Nu gällande tidsbestämmelser för begäran enligt 1 mom. och

för förrättningens verkställande hava föranlett missnöje å skilda håll.

Så t. ex. har Övre Norrlands skogsvårdsförening i sin ovannämnda

skrivelse därutinnan anfört följande: ''Enligt B § 2 mom. skall utsyning

enligt gällande lag, som begärts före den 1 juni, företagas och avslutas

föie den 1 november. För möjliggörandet av ett ur skogsvårdssynpunkt

önskvärt tillvaratagande av även smärre virke är det emellertid nödvändigt,

att avverkningskostnaderna nedbringas till de minsta möjliga,

vilket sker, om avverkningen kan försiggå, medan marken ännu är bar.

Av denna anledning bör om möjligt tiden för dessa förrättningars avslutande

ändras till den 1 oktober. Om det för detta ändamål skulle

visa sig nödvändigt att bestämma tiden för ansökningars ingivande i

likhet med för lappmarken till den 1 april, bör detta från skogsägarnas

sida ej möta något hinder’. — Enligt vad kommittén från såväl statstjänstemannen

som enskilda försport, torde i allmänhet olägenheter

icke kunna väntas uppstå i följd av en förändring av ansökningstiden

på sätt kommittén föreslagit; och har det dessutom synts kommittén

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

önskligt att åvägabringa överensstämmelse härvidlag mellan de för

länen i fråga gällande särskilda skogslagarna. Av enahanda anledning

och med hänsyn jämväl till de av Övre Norrlands skogsvårdsförening

framhållna synpunkter har kommittén ävenledes föreslagit, att sålunda

begärd undersökning och utstämpling skall, såvitt ske kan, företagas

och avslutas före den 1 oktober samma år.

Andra momentets två senare stycken innehålla generella regler,

som alltid skola lända till efterrättelse till åstadkommande av en förbättrad

ordning med avseende å utsyningssökandes rätt att i god tid

förut erhålla upplysning angående den tid, då i anledning av hans ansökan

undersökning av skogen beräknas komma att äga rum. Stort

och ofta nog berättigat missnöje har nämligen föranletts därav, att

med nuvarande frånvaro av bestämmelser härutinnan ovisshet rörande

denna tid mångenstädes uppstått, till ej ringa nackdel för sökande. I

detta sammanhang har kommittén ock förehaft till omprövning, huruvida

ej sökanden borde genom brev eller på annat direkt sätt underrättas

om tiden för förrättningen. Att ett sådant underrättande i

många fall kan visa sig synnerligen lämpligt, synes kommittén ovedersägligt,

men har kommittén ej ansett detsamma böra göras till lagstadgad

regel, då flerstädes utsyningssökanden bör kunna annorledes

genom egna åtgöranden hålla sig underkunnig om samma tid. Fördenskull

har stadgande härom icke influtit i kommitténs förslag till

lydelse av momentet, om än kommittén vill hålla före, att ett sådant

tillmötesgående mot de enskilda ofta nog kan vara på sin plats. Likaledes

synes kommittén, ehuru ej heller därom bestämmelse införts i

lagförslaget, att av förrättningsmannen bör kunna skäligen fordras,

att han i förekommande fall meddelar avverkningsrättsinnehavare, vilkens

rätt kan av förrättningen beröras, underrättelse om den gjorda

ansökningen.»

I sitt utlåtande yttrar Konungens befallning skavande i Västerbottens

län: Både önskvärt och viktigt vore, att om den såsom sluttid utsatta

1 oktober framgent bibehölles, densamma bättre än hittills kunnat

ske bleve iakttagen. Möjlighet härtill borde, när så erfordrades, beredas

genom extra förstärkning av arbetskrafterna och föreskrift lämnas,

huru det borde förfaras, när skogsingenjör uppenbarligen icke inom

angivna tid kunde medhinna alla begärda förrättningar. — Att inskränka

meddelandet om tiden för förrättningarna till kungörande i kyrka och

tillkännagivande i ortstidning vore ingalunda till fyllest. Den klagan,

som hittills icke sällan försports, att förrättning verkställts utan att

ägaren därom fått underrättelse, förrän förrättningen redan ägt rum,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

syntes böra föranleda en bestämmelse om ovillkorlig delgivning av tiden

genom brev före förrättningen i så god tid, att meddelandet härom

kunde hinna komma ägaren tillhanda, även om denne vistades tillfälligtvis

på något avstånd från hemmet — exempelvis fjorton dagar

i förväg.

I fråga om 4 mom. anför kommittén, som säger sig hava tagit

del av skiftesstadgekommitténs förslag till stadganden om ståndskogslikvid

’), att detta moment syntes kunna helt bortfalla; om nämnda

förslag upphöjdes till lag.

Overjägmästarna uttala under överläggningen inför domänstyrelsen,

att ifrågavarande moment borde utgå ur förslaget, enär skiftesstadgans

bestämmelser ej borde få på sådant sätt öva inflytande på

skogslagarna, att fara för återväxt och skogens bestånd äventyrades.

Samma åsikt uttalar domänstyrelsen under hänvisning till ett av

styrelsen den 2 september 1912 avgivet yttrande över skiftesstadgekommitténs

betänkande.

Beträffande 5 mom. yttrar kommitténs majoritet, bestående av ordföranden

samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand:

»Vad detta moment angår har kommittén funnit motsvarande

stadganden i nuvarande författning böra i vissa avseenden ändras. Sålunda

har till vederbörande skogsvårdsstyrelse överlämnats att bestämma,

huruvida den i momentet avsedda avverkning må få äga rum. Onekligt

torde nämligen vara, att denna styrelse bör framför Konungens befallningshavande

vara skickad att pröva det ifrågasatta odlingsföretagets

inverkan på skogsvården, på samma gång som den lärer kunna i lika

mån som Konungens befallningshavande bedöma företagets ändamålsenlighet

ur andra synpunkter. Ett vägande skäl för berörda överflyttning

är ock den omständigheten, att med hänsyn till arten av vederbörandes

verksamhetsområden det torde få förutsättas, att en intim samverkan

i allmänhet skall komma till stånd mellan den i detta fall bestämmande

myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, och de för utredningen

erforderliga statsorganen, skogsingenjörerna.

Kommittén håller vidare före, att åt ett medgivande enligt detta

moment lämpligen bör givas formen av ett avtal mellan skogsvårdsstyrelsen

och vederbörande jordägare, vilket bland annat skall inne
3)

Se skiftesstadgekommitténs betänkande 158—161 §§ och sagda kommittés särskilda

utlåtande den 22 maj 1908 angående ståndskogslikvid vid jorddelning inom orter, där

jordägarna hava allenast inskränkt dispositionsrätt iiver skogen.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

hålla bestämmelser för det fall, att åtagen odlingsskyldighet eftersattes.

Dessa bestämmelser skola vara avsedda att ersätta den vitespåföljd, som

nu finnes stadgad för sådan händelse.»

Kommittéledamöterna Kinberg, Welander och Wiklund, vilka reserverat

sig mot förslaget om inrättande av skogsvårdsstyrelser uti ifrågavarande

län, yttra följande:

»Huvudsaken är utredningen, huruvida den för odling avsedda

marken är därtill fullt tjänlig. Har den vid undersökningen befunnits

till läge, storlek och tjänlighet för odling vara lämplig och kunna efter

uppodling anses bereda sin ägare större gagn än om den bibehålies i

ouppodlat tillstånd, torde något skäl ej finnas att förhindra det tillämnade

företaget. Någon menlig inverkan på skogsvården å omkringliggande

skogstrakt kan ej tänkas uppstå genom en lämplig befunnen

uppodling av fast eller torrläggning av vattensjuk skogsmark. Vi anse,

att giltiga skäl ej anförts för ändring av nu gällande bestämmelse om

Konungens befallningshavandes avgörande av dylika ärenden och denna

befogenhets överflyttande på en skogs vårdsstyrelse. Ett ytterligare skäl

för bibehållande av nuvarande ordning härvidlag se vi uti önskvärdheten

att motverka, såvitt möjligt, ansökningar enligt förevarande

moment utan verkligt uppsåt att bringa odlingen till fullbordande; och

vi kunna ej finna annat än att ett utav Konungens befallningshavande

meddelat föreläggande vid vite tillika med därav föranledd enklare

procedur med påföljdens ikraftträdande skall visa sig verksammare uti

nyss angivna hänseende än en mellan skogsvårdsstyrelsen och hemmansägaren

ingången överenskommelse om viss påföljd i händelse av underlåten

odling, vilken påföljd skulle inträda ofta nog först efter en tidsödande

rättegång.» — Reservanterna föreslå följande lydelse av 5 mom.:

»5 mom. Vill jordägare---tjänlighet till odling samt därefter

till Konungens befallningshavande insända---befordra ansök
ningen

till Konungens befallningshavandes prövning.

Finner Konungens befallningshavande — — — meddele bef allningshavanden

därtill — — — vilken vid vite, som befallninqshavanden äger

bestämma, odlingen —--fullbordad; skolande underrättelse om befall
ningshavandens

beslut i ärendet meddelas skogsingenjören för jordägarens

förständigande. På--— kronomärke.»

Med reservanterna instämma överjägmästarna i TJmeå och Skellefteå

distrikt samt landstinget i Västerbottens län.

Konungens befallningshavande i nämnda län yttrar: Därest tvekan

kunde råda, huruvida skogsingenjör alltid kunde anses tillräckligt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

förfaren för att bedöma ej blott skogsmarks tjänlighet till åker eller

äng utan även den tid, som ansåges för odlingens fullbordande erforderlig,

borde det i förevarande moment därutinnan åt honom anförtrodda

uppdrag överflyttas till vederbörande lantbruksingenjör eller

jordbrukskonsulent, i synnerhet som erfarenheten understundom visat,

att begäran om tillstånd till sådan uppodling mera varit föranledd av

önskan att åtkomma träden än att verkställa odlingen. Nu gällande

bestämmelse om vite såsom ansvarspåföljd för underlåtenhet att verkställa

odlingen inom föreskriven tid hade kommittén borttagit, varigenom

säkerligen utsikten till uppodlingens verkställande icke ökats.

Även domänstyrelsen anser, att de av kommittémajoriteten föreslagna

bestämmelserna i 5 mom. äro mindre lämpliga än de nu gällande,

enligt vilka det tillkommer Konungens befallningshavande att pröva

ärende angående skogs avverkning för markens uppodling till åker eller

äng samt föreskriva viss tid, inom vilken odlingsföreta.get skall vid

påföljd av vite, som Konungens befallningshavande likaledes äger bestämma,

vara fullbordat. Domänstyrelsen anser, att Konungens befallningshavande

jämväl framgent borde äga pröva dylika ärenden,

helst som skogsvårdsstyrelsen torde komma att äga mindre intresse för

skogsmarkens uppodlande och ej heller torde kunna hava tillgång till

funktionärer med nödiga fackkunskaper i jordbruk för att säkert bedöma,

huruvida ett därför ifrågasatt område vore av den beskaffenhet,

att det lämpligen borde uppodlas till åker eller äng. Det syntes ock

styrelsen nödigt, att den beslutande myndigheten skulle hava att bestämma

om vite för odlingens fullgörande inom viss tid, så att markens

uppodling icke bleve allenast en förevändning att utan återväxtskyldighet

avverka skog. Slutligen hemställde styrelsen, att även här ordet

»kronomärke» ersattes med orden »särskilt märke.»

6 §.

Under denna § anför kommittén-.

»Rörande nu gällande bestämmelser angående gottgörelse för utsyning

och stämpling, varom här är fråga, anförde riksdagen uti skrivelsen

den 31 mars 1906 bl. a. följande: ''Ifrågavarande bestämmelser

gåvo tidigt nog anledning till missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen

skulle utgå per dag och en mindre skogsägare givetvis

icke kunde erhålla utsyning annat än å smärre virkespartier, kunde

en förrättning, vilken under sådana förhållanden ofta nog icke erfordrade

en hel dag, bliva rätt betungande för nyssnämnda skogsägare i

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj ds K åd. Proposition Nr 70.

förhållande till de obetydliga trädpartier, lian till fritt förfogande fick

utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri utsyning, när skogen

indelats till ordnad hushållning, voro avsedda att medföra, har aldrig

blivit av betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner ingivits till

skogs- eller numera domänstyrelsen. När utsyningar för ifrågavarande

ändamål begärdes, blev det ock vanligt att särskilt större skogsägare

anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga skog, de

önskade avverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen fördelaktig

begäran blev ock enskilt av utsyningsförrättaren villfaren, men

då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen

icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen

därför till äventyrs skulle bekomma, inträffade det, att enskilda avtal

härom uppgjordes. Detta förhållande gav snart anledning till missbelåtenhet

hos befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarna

här erhöllo en extra ersättning av den enskilde större skogsägaren för

att gynna denne på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra

utsyningar. I och för sig av stor betydelse för skogsvården, blevo således

dessa förrättningar ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro

mot skogstjänstemannen. Härtill kan ock hava bidragit, att förrättningsman

betingat sig särskild ersättning per träd i de enstaka fall,

då större skogsägare någon gång enskilt anmodat honom att i samband

med uppgörande av indelningsplaner å deras skogar, därvid

taxering skett medelst trädräkning, såsom extra avverkning utsyna och

utstämpla undermålig och skadad skog. Domänstyrelsens cirkulär den

27 januari 1903 förutsätter numera emellertid, att sådana taxeringar

väl kunna uppgöras i samband med avverkningsplanerna, men äger

jägmästaren att härför utfå ersättning av statsmedel. Det är numera

endast den särskilda kostnaden för liantlangning vid dessa förrättningar,

den enskilde skogsägaren får bekosta. Det har vidare uppgivits, att

när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren för att

under året utföra densamma betingat sig särskild gottgörelse av skogsägaren,

och skulle detta i sin mån givit anledning till missbelåtenhet.

Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller

icke någon av dimensionslagarna bestämmelser, och lärer det därför

vid något tillfälle hava inträffat, att en jägmästare härför betingat sig

särskild reseersättning. Numera är, enligt vad riksdagen inhämtat, i

alla händelser förhållandet så ordnat, att jägmästaren tidigt på sommaren

till överjägmästaren ingiver förteckning å de förrättningar, han

under återstoden av året har att utföra, ävensom plan över deras ordningsföljd,

och sedan ifrågavarande förslag av överjägmästaren gran
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 70. 77

skats och godkänts, varder detsamma i god tid, innan förrättningsmannen

avreser, offentligen kungjort. Härigenom äro således ifrågavarande

förrättningar underkastade den offentlighet, som bör utgöra

garanti mot sist anmärkta förhållande. I allt fall kvarstå, såsom av

ovanstående redogörelse framgår, bestämda anledningar till missbelåtenhet

med dimensionslagens bestämmelser i här ifrågavarande avseende.

Då lagen närmast avser skogsskydd och för det ändamålet pålagt

den skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i

dispositionsrätten till skogen, synes det riksdagen, som om ej någon

åtgärd till undanröjande av berättigade anledningar till missbelåtenhet

med densamma borde försummas. Och särskilt i här förevarande avseende

gäller det att förändra sådana bestämmelser, vilka hos befolkningen

visat sig ägnade att uppväcka misstro till skogstjänstemännens

opartiskhet. Ur dessas synpunkt lärer därför också en reform vara

att förorda, Densamma bör bidraga till stärkande av skogsstatens i

ifrågavarande trakter ofta synnerligen ömtåliga och grannlaga ställning.

Riksdagen vill för sin del som förslag till förbättringar i ifrågavarande

avseende förorda bestämmelser i följande riktning: All den

undennåliga skog, som för rationell skogsskötsel behöver avverkas

och vilken man önskar erhålla till fritt förfogande, bör utstämplas.

Men samtidigt bör även medgivas den ur synpunkten av en god skogsvård

betydelsefulla utstämplingen av den fullmåliga skog, som man

önskar avverka. För att vid .samtliga dessa utsyningar förekomma

ovan berörda anledningar till misstroende från befolkningens sida mot

de tjänstförrättande utsyningsmännen vore det lämpligt, att all enskild

ersättning till dessa, utgående vare sig enligt nu gällande författningar

eller på grund av enskild uppgörelse, helt förbjödes och ersättning i

stället utbetalades av staten. Härigenom finge ock vederbörande skogstjänsteman

eu i förhållande till skogsägaren mera oberoende ställning.

Ifrågasättas kunde, om man, såsom i lagen angående skyddsskogar,

borde stanna härvid och göra ifrågavarande utsyningar fullt avgiftsfria

för skogsägaren. Skäl kunna ju härför andragas, men synes det riksdagen,

som om man därmed lämnade tillfälle öppet för påkallande av

utsyningar, utan att verkligt behov ur synpunkten av skogens rationella

skötsel därtill förelåge. Med hänsyn bland annat härtill torde skogsägaren

böra ersätta staten den med förrättningen förenade kostnad,

och vore det i sådant avseende ur flere synpunkter fördelaktigt, om

ersättning utginge per träd och kubikmassa, i likhet med vad som är

gällande enligt kungörelsen den 11 december 1908 angående avgäld

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen. Härmed

vunnes till en början överensstämmelse i förevarande avseende mellan

nu ifrågavarande skogsägare och sådana inom samma trakter boende

kronohemmans- och nybyggesåbor ävensom skatte- och frälsehemmansägare

samt ägare av sågverk med s. k. privilegierad stockfångsträtt,

vilka endast efter utsyning få disponera sin skog. Vidare skulle ett

sådant sätt för utsyningsavgifternas bestämmande helt visst medföra

någon lättnad för de mindre skogsägarna därigenom, att utsyningsavgifterna

särskilt för det smärre virket, vilka enligt kungörelsen den 11

december 1903 äro beräknade till endast 2 Vs öre per kubikmeter,

skulle ställa sig billigare än vad nu kan bliva förhållandet med ersättning

per dag. Debitering och uppbörd av ifrågavarande avgifter torde

kunna ske i likhet med vad förhållandet är med avgifterna enligt nyssnämnda

kungörelse, det vill säga i sammanhang med kronoskatterna

på sätt i nådiga brevet den 13 juni 1890 är stadgat. För att slutligen

bereda skogsägarna möjlighet att utan större tidsutdräkt erhålla

sina ifrågavarande utsyningar vore det lämpligt, att därtill ej blott

användes, såsom nu, jägmästare och assistenter, utan ock att den för

bland annat Västerbottens och Norrbottens län för närvarande anställde

skogsingenjören kunde vid skogsförrättningars handläggning biträda

med utsyningar.’

Övre Norrlands skogsvårdsförening har jämväl ansett nuvarande

bestämmelserna uti förevarande hänseende ofullständiga och otillfredsställande.

I sin ofta berörda skrivelse har föreningen nämligen yttrat:

’Den ersättning för utsyning enligt dimensionslagen, som nu utgår till

förrättningsmannen och beräknas i dagarvode, bör i stället erläggas

till statsverket och utgå efter kubikmassa. Härigenom skulle sådana

missbruk vid lagens handhavande, som tyvärr ägt rum, kunna undvikas.

Sökande, som vid förrättningen framställer begäran om att även

träd, som enligt lagen är fullmåligt, skall förses med kronomärke, bör

därtill vara berättigad mot erläggande av betalning enligt samma

grund som för utsyning av undermåligt virke. Nu debitera förrättningsmännen

ofta särskild ersättning för dylik utsyning. Såsom bevis på,

huru lagen stundom användes av tjänstemännen för att bereda dem

inkomst, må nämnas, att sökande, som före utstämpling själv fördelat

skogen i s. k. körskiften och vid förrättningen anhållit, att de träd,

som stämplades inom varje körskift, skulle särskilt räknas, därför fatt

erlägga betalning.’

Att ersättning för förrättning enligt 5 § skall ingå till statsverket

och ej, såsom hittills, till förrättningsmannen, anser kommittén själv
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj tis Nåd. Proposition Nr 70. 79

fallet följa av den fasta organisation, som kommittén föreslår för de

med lagens handhavande sysselsatta statstjänstemannen. Kommittén

delar jämväl den, enligt vad kommittén inhämtat, allmänt omfattade

meningen, att gottgörelsen bör ställas i visst förhållande till de utsynade

trädens dimensioner och värde. Med sådan utgångspunkt måste

nuvarande bestämmelserna om ersättningens beräknande te sig otillfredsställande

; och har fördenskull kommittén föreslagit samma bestämmelsers

upphävande.

... , J en%het med beslut av 1882 års riksdag infördes i hithörande

loriattningar bestämmelsen, att utsyning eller stämpling av skog indelad

till ordnad hushållning enligt plan, som blivit av skogsstyrelsen

(sedermera domänstyrelsen) godkänd, skulle verkställas utan kostnad

ior jordägaren, där tjänsteåtgärden avsåge virke, som enligt planen

vore bestämt att avverkas. Ändamålet med ett sådant stadgande har

emellertid ej vunnits; med undantag för några få fall har icke förekommit,

att sådan indelning ägt rum. Därföre torde ur synpunkten

av SKogsägarnas fördel bestämmelsens bortfallande icke böra möta hinder

och mer än väl motväga^ av det ökade biträde med skogarnas

vard, som kommitténs förslag avser att bereda skogsägarna.

... Fragmma om stämpling av fullmåliga träd och om kostnaden däror

har kommittén ansett icke höra beröras i förevarande lagförslag

Harav må emellertid icke dragas den slutsats, att kommittén anser

dessa frågor icke behöva regleras. Tvärtom håller kommittén före, att

forrattnmgsman skall vara skyldig att i sammanhang med ^stämpling

av undermåligt virke verkställa stämpling jämväl av å avverkningstrakten

befintliga fullmåliga träd, som böra med iakttagande av en

god skogsvård avverkas.

Att i lagen föreskriva viss grund för beräkningen av kostnaden

tor stämpling har ej synts kommittén välbetänkt, utan har kommittén

ansett denna fråga böra helt överlämnas till Ivungl. Maj:ts avgörande

1 administrativ lagstiftningsväg.

Kommittén har likväl ansett sig icke böra underlåta att framkomma

med ett utkast härutinnan och har fördenskull från ett revir

(Burträsks revir) införskaffat konceptprotokollen rörande en del i senare

tid företagna förrättningar på grund av dimensionslagen. Med ledning

av de uti dessa angivna trädantal och kubikmassor samt uppgifter

om arvoden och antal förrättningsdagar har kommittén uppgjort

nedanstående tabell, utvisande kostnaden för förrättningar av olika

omfång:

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

1

Utstämpla! antal

Arvode

kronor

:

Antal |

Jtstämplat!

Träd

Kbm.

förrätt- j

lifsdagar j

per kbm. I

öre

antal kbm. i

per dag j

Under

100 kbm.

6,804

920

5i;

75

5 s/‘ |

5.6

i

160 j

Mellan

100— 200

>

51,923

7,431

227

2 5

25 */*

3.1

294 |

»

200— 300

»

14,446

6,783

150

7 5

16 V*

2.2

411 |

>

300— 400

>

22,687

3,928

83

25

9 Va

2.1

413 i

>

400— 500

»

32.222

5,269

103

50

ii*/»

2.0

458 !

>

500— 600

»

16,770

2.478

45

-

5

1.7

496

>

600—1.000

>

12,920

2,160

31

50

3 V»

1.5

617 i

»

1,000—2,000

42,842

7,807

135

—

15

1.7

520 |

i

2.000—3,000

»

j 73.682

12,042

288

32

2.1

j 3/6

! i

»

3.000—4,000

»

75,615

13,531

274

50

30 V*

2.0

443

Över 4,000

213.078

30,810

487

!—

59

1.5

I 522 ;

Summa och medelta

562,989

i 93,159

1,877

i 5 C

! 213 V*

i 2.0

437

Med utgångspunkt från önskvärdheten av att kostnaden för de

undermåliga trädens utsyning och stämpling ej måtte bliva, genomsnittligt

taget, större än tillförne, samtidigt som statsverket finge skalig

o-ottgörelse för statstjänstemannens befattning därmed, bör enligt kommitténs

förmenande kostnaden för utsyning och stämpling i enlighet

med förevarande lag skäligen utgå enligt följande grunder, nämligen:

för träd, som 1.5 meter från marken håller, barken inberäknad,

mer än 20 centimeter i genomskärning, efter 5 öre för en kubikmeter

fast matt; .. r-.

och för träd, som ej uppnår nyssnämnda matt, etter ore lor

en kubikmeter fast mått.» , „ . 7

I utlåtanden över förslaget yttra Konungens befallning skavande,

landstinget och hushållningssällskapet i Norrbottens län: Staten borde sj alv

vidkännas omkostnaderna för åtgärder, vilka åsyftade att i statens

intresse förekomma skogsskövling. De enskilda borde sålunda icke

betungas med utgifter för utsyning. Konungens befallning skärande i

Norrbottens län framhåller ytterligare följande: Det vore en inkonsekvens,

att kommittén i förevarande paragraf föresloge, att skogsägare i kustlandet

skulle gottgöra statsverket kostnaderna för utsyning och stämpling

under det att enligt förslaget till ny utsymngslag icke någon

avgift skulle erläggas för ^stämpling i lappmarken. Lämpligheten av

en sådan anordning, som med sannolikhet komme att framkalla miss
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

nöje, kunde med skäl ifrågasättas, om, såsom kommittén jämväl föreslagit,

skogsvårdsavgifter skulle utgå såväl inom lappmarken som kustlandet.

Domänstyrelsen yttrar i sitt utlåtande: Ordet »utsyning» borde

utbytas mot »undersökning», på det att gottgörelse skulle kunna utgå

även i de fall, då undersökningen ledde därtill, att en framställning om

avverkning av undermåliga träd vare sig för skogens ordentliga skötsel

och vård eller för markens uppodling till åker eller äng icke kunde

bifallas. Därest i sådana fall sökanden bleve befriad från ersättningsskyldighet,

skulle okynnesansökningar av ifrågavarande slag lätt kunna

framkomma. Det syntes visserligen ej vara nödigt, att ersättningens

belopp under alla förhållanden skulle utgöra full ersättning för den

kostnad, som genom förrättningen förorsakats kronan. Beloppet borde,

på samma gång det i fråga om smärre förrättningar kunde anses vara

tillräckligt lågt för att ej verka i högre grad betungande för små

skogsägare, vara ägnat att förekomma okynnesförrättningar och fördenskull

utgå med ett minimibelopp, vilket skulle tillämpas dels i sådana

fall, då någon utsyning icke komme till stånd, dels då avgälden enligt

de av Kungl. Maj:t fastställda grunder icke uppginge till ett högre

belopp. Ett sådant minimibelopp syntes lämpligen kunna fixeras till

tre kronor. Ersättningen borde givetvis icke tillfalla förrättningsmannen,

vilken borde vara avlönad för sitt arbete oberoende av vad

slag detta vore. I denna paragraf borde — såsom domänstyrelsen

redan under 1 och 3 §§ här ovan framhållit — tillika göras ett tillägg

angående rättighet för skogsägare att kostnadsfritt få utstämplade undermåliga

träd, som han önskade för husbehov försäga vid exportsåg.

Paragrafen skulle sålunda erhålla följande lydelse:

»För undersökning och stämpling — — — — bestämmas; dock

att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av undermåliga träd, som skola

för fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov

försåg as vid exportsåg».

Domänstyrelsen har i särskilt utlåtande över kommittémajoritetens

förslag i fråga om utsyningsavgifterna anfört följande:

»Under hänvisning till sitt utlåtande rörande kommitténs betänkande

i vad det angår dimensionslagen får styrelsen uttala den mening,

att jämväl den utsyning, som kommer att äga rum enligt bestämmelserna

i den ändrade dimensionslag, som kan komma att träda i stället för

den nuvarande, bör i de fall, då utsyning och stämpling enligt lagens

bestämmelser icke skola verkställas utan kostnad för utsyningstagaren,

gäldas med avgift, bestämd enligt enahanda grunder, som i fråga om

Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

utsyning äro eller varda bestämda beträffande skogar i lappmarkerna

och Sårna socken med Idre kapellag. Ersättning efter dagberäkning

för utsyning av undermåligt virke bör lämpligen komma att upphöra.

Emellertid är det nödigt att för vissa fall fixera ett minimibelopp,

varmed ersättning för utsyning skall utgå, dels för att förekomma

okynnesansökningar om utsyning av undermåligt virke, dels ock för att

bereda staten ersättning för den undersökning, som av skogspersonalen

verkställes rörande skogsmarks lämplighet för uppodling till åker eller

äng, varom förmäles i förslagen såväl till ny dimensionslag'' som till

lappmarkslagen. Detta minimibelopp skulle enligt styrelsens förslag

bestämmas till tre kronor. Det torde tillika bära tagas i övervägande,

huruvida tiden nu ej kan anses vara inne för samtliga utsyningsavgifters

bestämmande efter kubikmassan av det utsynade virket. Hittills har

sådan beräkning använts allenast i fråga om vissa slag av virke, nämligen

det, som ägt minsta saluvärdet. Under senare åren hava i derå

fall tillförne använda beräkningar efter stycketal utbytts mot beräkning

efter virkets kubikmassa. Så har skett vid avverkningsbeloppens bestämmande

enligt hushållningsplaner och avverkningsberäkningar för

skogar även inom de båda nordligaste länen, varigenom mera exakta

tal 1 sådant avseende vunnits. Så har ock skett vid bestämmande av

flottnings- och amorteringsavgifter för virke, som flottas i ett flertal

allmänna flottleder. Förändringar i dylik riktning hava visat sig lämpliga

och lära fördenskull komma att i vidsträcktare mån vidtagas.

En övergång till ett liknande enhetligt system i fråga om utsyningsavgifterna

förutsätter en beräkning av vad de nu utgående utsyningsavgifterna

per träd skulle motsvara i kubikmassa. Föi timmerträd, som

1.5 meter från marken håller, barken inberäknad, minst 30 centimeter

i genomskärning, erlägges nu eu utsyningsavgift av 5 öre. Ett sådant

träd kan genomsnittligt taget beräknas innehålla omkring 0.7 o kubikmeter.

Avgälden motsvarar alltså något mera än 7 öre per kubikmeter.

För timmerträd, som l.r. meter från marken håller, barken

inberäknad, 20 å 29 centimeter i genomskärning, erlägges nu en utgy-Q^-Qggr^ygift

av 2.5 öre. Da ett sudant tråd kan beräknas innehålla

omkring Ö.3 3 kubikmeter, uppgår avgiften i detta fall till 7.6 öre pei

kubikmeter. Vid en övergång från stycketal till kubikinnehåll kunna

alltså dessa båda grupper sammanföras till eu, nämligen träd, som 1.5

meter från marken hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i

genomskärning. Det synes emellertid tillika kunna ifragasättas, huruvida

ej denna avgift skulle kunna nedsättas för att komma närmare

den nu för visst slag av virke utgående avgiften per kubikmeter. Denna

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 70. 83

tir nämligen bestämd till 2.5 öre, vilket är en synnerligen låg avgäld.

som alldeles ej motsvarar det arbete, vilket är förenat med virkets

utsyning och stämpling.

__ Med avseende härpå får domänstyrelsen erinra därom, att kommittén

lämnat en redogörelse för utsyningskostnaderna beträffande

undermåligt virke inom Burträsks revir. Härav framgår bland annat,

att kostnaden per kubikmeter växlar mellan 5.6 öre och 1.5 öre och

i medeltal uppgår till allenast 2 öre. Styrelsen får fästa uppmärksamhet

därpå, att de utsyningsförrättningar, varpå denna beräkning

grundats, utförts huvudsakligen å skogar, tillhörande industriella bolag,

och inom skogsbestånd, i vilka virke till pappei’sved tillförne ej utsynats,

i följd varav mycket virke kunnat utsynas på en gång, samt

att bestånden varit relativt täta, vilka båda förhållanden bidragit till,

att utsyningen kunnat bedrivas fort och blivit billig. I förut genomgångna

bestånd, synnerligast om de äro glesa samt skogarna små och

spridda, måste arbetet bedrivas sakta, varigenom kostnaderna avsevärt

ökas. Tillika må erinras därom, att de beräknade kostnaderna avse

allenast utsyningstagarens utgifter i dagarvode och för kosthåll till

utsyningsförrättaren. Denne uppbär emellertid tillika avlöning av statsmedel

till belopp, som, beräknat per kubikmeter utsynat virke, uppgår

till minst samma belopp som den av kommittén beräknade avgiften.

Med iakttagande av nu anförda förhållanden kan verkliga utsyningskostnaden

per kubikmeter i medeltal ej beräknas till lägre belopp än

5 a 6 öre per kubikmeter. Enligt styrelsens mening bör dock utsyningstagaren

icke betungas med genomsnittligt högre avgifter än

dem, han hittills fått vidkännas.

Nedsättes avgälden för utsyning av träd, som 1.5 meter från

marken håller minst 20 centimeter, med 1 å 1.6 öre per kubikmeter

eller till G öre per kubikmeter, synes det vara lämpligt att höja avgälden

för utsyning av smärre träd med 0.5 öre per kubikmeter eller

till 3 öre per kubikmeter. Anses vidare motivering nödig för en så

obetydlig höjning, må erinras därom, att saluvärdet särskilt å virke av

smärre dimensioner under senare åren avsevärt stigit i de norra länen,

i följd varav sådant virke numera väl anses kunna bäi’a en högre

utsyningsavgift än den, som därför tillförne utgått. Genom utsyningsavgifternas

bestämmande till dylika enkla tal, respektive G och 3 öre

per kubikmeter, vinnas överskådlighet och klarhet, som nu saknas.»

Domänstyrelsen har slutligen föreslagit bestämmelser i ämnet av

följande innehåll: Kostnad för utsyning av virke, som enligt därom

gällande särskilda bestämmelser skulle gäldas av utsyningssölcande,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 70.

skulle utgå: för träd, som 1.5 meter från marken hölle, barken inberäknad,

minst 20 centimeter i genomskärning, med 6 ore för en

kubikmeter fast mått och för annat utsynat virke med 3 ore för en

kubikmeter fast mått, under iakttagande dels att, där utsyning avsåge

avtorkad, död skog eller virke av skog, belägen ovanför odlmgsgransen,

utsyningskostnad skulle utgå med allenast hälften av här ovan angivna

belopp, dels ock att minsta avgift för en förrättning angående utsyning

skulle utgöra 8 kronor. För undersökning genom skogstjansteman

av uppgiven odlingsmark skulle sökanden, ändå att utsyning ej

skedde, gälda gottgörelse till statsverket med 3 kronor.

7 §•

Kommittén anför: . ,

»I denna och närmast följande paragrafer innehållas bestämmelser,

i huvudsak hämtade från gällande lagstiftning om vård av enskildas

skogar i andra delar av landet och avsedda att, utan alltför genomgripande

inskränkningar i förfoganderätten, i möjligaste män förhindra

skogsskövling, där sådan med nuvarande stadganden kan tänkas mojliggiord

För närvarande saknas i lagen föreskrifter om besparande av

virke för nödigt husbehov. Med en fortgående hemmansdelning kan

en fastighets nödiga husbehov antagas komma att utgöra allt större

del av skogens avkastning. I följd härav och då ortsforbrukmngen

flerstädes, särskilt i närheten av städer och andra mera bebodda platser,

visat tendens att alltför mycket föranleda en oförnuftig eller åtminstone

skogarnas framtida bestånd äventyrande — skogsavverkning,

finnas skäl befara att, såvida icke restriktiva bestämmelser till skydd

för framtida husbehovet inrymmas i lagen, detta kan allvarligen äventyras.

Av sådan anledning har kommittén, som dessutom förut loreslagit

visst skydd för nödiga fröträd, funnit angeläget, att forbudet mot

avverkning, uppenbarligen äventyrande skogens återväxt, varom i 1 § av

allmänna skogsvårdslagen talas, utsträckes för nu ifrågavarande delar

av landet att innebära förbud jämväl mot avverkning, vangenom fastigheten

skulle komma att sakna nödigt virke för eget husbehov. Ifrågasättas

kan. huruvida förbudet bör riktas mot all avverkning således

även av fullm åliga träd. Mycket talar härför, men har emellertid kommittén

ansett sig böra stanna vid förslag om dylikt förbud allenast i

fråga om den undermåliga barrskogen. Det har nämligen för kommittén

framstått såsom önskvärt att ej gå längre i fråga om mskran

ningar uti den enskildes förfoganderätt än oundgängligt ar; och synas

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

hittillsvarande regler härutinnan kunna betecknas såsom åtminstone

någorlunda tillfredsställande.

Med hänsyn till angelägenheten av att befolkningen med förtroende

omfattar lagens handhavande och då ett verksamt medel härför i andra

delar av landet visat sig vara inrättandet av skogsvårdsstyrelser, har

kommittén i förevarande paragraf infört bestämmelsen, att i vartdera

länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse för uppsikt över att vad i

paragrafen stadgats varder iakttaget. Beträffande skogsvårdsstyrelsemas

närmare organisation, verksamhetsområde, arbetssätt m. m. hänvisas

till vad kommittén därutinnan har att föreslå och yttra, b

7 § ansluter sig i huvudsak till 1 och 13 §§ i allmänna skogsvårdslagen.

Skiljaktigheterna betingas av dels ovan omordade utsträckning

av förbudet i riktning mot skyddande av framtida husbehovet och

dels den omständigheten, att tillsynen över lagens tillämpning i övrigt

är anförtrodd åt statstjänstemän. I förra avseendet är särskilt att bemärka,

hurusom kommittén tänkt sig såsom möjlig påföljd av överdriven

avverkning av undermåliga barrträd, att förfoganderätten över

skogen inskränkes. En sådan inskränkning må kunna avse jämväl fullmåliga

träd och synes böra i regel innehålla förbud, vid verkande

äventyr, att under viss tid utan förutgången utsyning och stämpling

avverka skog för annat än fastighetens eget eller med densamma i

sambruk varande fastighets nödiga husbehov. Avverkning för sådant

husbehovsändamål må däremot ej kunna lagligen förhindras.

I likhet med vad som i allmänna skogsvårdslagen stadgats har

kommittén ansett önskvärt att tillförbinda fastighetens ägare ansvar

för avverkningsrättsinnehavares överträdelse av förbudet, med undantag

likväl för det fall, att avverkningsrätten upplåtits genom avtal, gällande

redan vid tiden för nya lagens trädande i kraft; för sådan händelse

bör ansvaret naturligen drabba avverkningsrättsinnehavaren ensam.

Har fastighetsägare sålunda i anledning av avverkningsrättsinnehavares

åtgörande fått antingen vidkännas utgifter för återväxtens

betryggande tiller inskränkning i den honom eljes tillkommande förfoganderätten

över fastighetens skog, skall han enligt lagförslaget i

båda fallen vara berättigad till skadestånd av avverkningsrättsinnehavaren.

»

I anslutning till sina anföranden under 1 och 3 §§ samt 5 § 1 mom.

andra stycket yttrar Welander i reservation: »I fråga om lagen såsom

*) Se sid. 416 och följ. i kommitténs betänkande.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 7G.

exportlag må anmärkas, att sparande av nödigt kusbeliovsvirke är

lika nödigt, vare sig avverkningen sker efter föregående ^stämpling

eller icke; ock med den nu pågående uppdelningen av hemman,

varigenom husbehovet kommer att utgöra eu allt större del av skogsavkastningen,

innebär utstämpling av undermålig skog enbart efter

skogsvårdens fordringar icke i och för sig någon trygghet för att

nödig husbehovsskog sparas å hemmanet. På ett mindre skogsskifte

kan inträffa, att större delen av nu befintlig ståndskog borde avverkas

efter en sträng tillämpning av skogsvårdens krav med de oordnade

skogsförhållanden, som vanligen råda i dessa trakter, varför stadgande

om sparande av framtida husbehov även borde gälla, då utsyning

sker av vederbörande skogstjänsteman. Med den av kommittén föreslagna

lydelse av lagen kan inträffa, att en hemmansägare eller avverkningsrättsinnehavare

kan anse sig förhindrad av 7 § att avverka

den undermåliga skogen, även om detta kunde försvaras från rent skoglig

synpunkt, men av vederbörande skogstjänsteman däremot, som ej

äger göra någon inskränkning i avverkningen för sparande av husbehovsvirke,

kan han fordra detta.

Då förbudet endast avser avverkning av undermålig skog, lämnar

vidare kommitténs förslag till lag rum för sådant förfarande av hemmansägaren

eller avverkningsrättsinnehavaren, att denne avverkar den

undermåliga skogen så långt, att vad därav återstår jämte befintlig

fullmålig skog är tillräckligt för framtida husbehov. Avverkar han

eller ny ägare eller avverkningsrättsinnehavare därefter den fullmåliga

skogen, så uppstår härigenom brist på husbehov, men han bryter icke

mot bestämmelserna i omnämnda 7 §.

En bestämmelse, att för fastigheten nödigt liusbehovsvirke alltid

skall sparas, är därför av behovet påkallad.

Betraktas lagförslaget ur rent skoglig synpunkt och särskilt med

hänsyn till återväxten, må framhållas, att kommittén har i 7 § uttalat,

att avverkning av undermåliga träd utan föregående stämpling ej må

så bedrivas, att skogens återväxt äventyras. Fullmåliga träd få således

fritt avverkas även i det fall, att tillräckligt antal dugliga undermåliga

fröträd saknas. Med den föreslagna lydelsen av 7 § torde för övrigt

icke återväxten kunna anses äventyrad genom en avverkning av

undermåliga träd, om tillräckligt antal undermåliga och fullmåliga

eller enbart fullmåliga träd sparas; och om därefter de fullmåliga

träden uttagas, lärer icke något ingripande kunna ske med stöd

av 7 §.»

Kinberg, Welander och Wiklund, vilka ju reserverat sig mot för
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 70.

slaget om inrättande av skogsvårdsstyrelser uti ifrågavarande län, föreslå

i gemensamt avgiven reservation, att sista stycket av paragrafen uteslutes,

samt anföra vidare: »I lagens allmänna motivering framhålles,

hurusom dimensionslagen varit av den allra största betydelse för ifrågavarande

landsdel och att, därest den icke funnits, tillståndet i fråga om

enskildas skogar därstädes skolat förete eu väsentligt annan och långt

sämre anblick, än som nu är fallet. Genom att de träd, som genom

lagen skyddas mot för tidig avverkning, äro fullt dugliga till fröträd,

har lagen uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska tillfredsställande

— om ock relativ —- trygghet. Men då å vissa särskilda

trakter, där avsättningsförhållandena varit synnerligt förmånliga, såsom

i närheten av städer och andra mera bebodda platser, ortsförbrukningen

visat tendens att föranleda till överdriven eller oförnuftig avverkning,

varigenom skogens återväxt kan äventyras, hava till förekommande av

sådan avverkning och med hänsyn jämväl till angelägenheten att vid

hemman å sådana trakter bevara nödig husbehovsskog, vissa bestämmelser

införts i 7 §.

Av det anförda framgår, att dessa bestämmelser hava karaktär av

undantagsbestämmelser i syfte att förekomma skogsskövling på en eller

annan eller vissa kända och så belägna trakter, att avsättningsförhållandena

där äro synnerligen förmånliga och därför kunna giva anledning

till skövling av skog. Ifrågavarande bestämmelser hava således

ett mycket begränsat tillämpningsområde. Uppsikten över att dessa

bestämmelser behörigen iakttagas synes därför lämpligast överlämnas

åt de i länens kustland anställda skogsingenjörer, som genom sin verksamhet

i skogarna hava goda tillfällen skaffa sig kännedom om, huru

avverkningen bedrives å sådana trakter, som äro utsatta för skogsskövling.

Därför bör i den instruktion, som varder för dessa tjänstemän

utfärdad, intagas skyldighet för dem att övervaka paragrafens

efterlevnad ävensom att. där överträdelse sker, anmäla förhållandet hos

Konungens befallningshavande.»

I sistberörda reservation instämma över jägmästaren i Skellefteå

distrikt och Västerbottens läns landsting.

Domänstyrelsen har icke något att erinra mot innehållet i denna

paragraf.

8-11 §§.

I kommitténs betänkande anföres under dessa paragrafer: »8 §

motsvarar 2 § i allmänna skogsvårdslagen. Då emellertid enligt kommitténs

förslag för tillsynen och vården av de enskildas skogar inom

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

länen skola finnas tillsatta särskilda skogsstatstjänstemän — skogsinspektörer

ock skogsingenjörer — har det synts kommittén lämpligt, att den

befogenhet, som enligt allmänna skogsvård slagen tillagts Konungens

befallningshavande, i stället inrymts åt vederbörande skogsinspektör.

Då hos denne måste förutsättas en ingående bekantskap med skogsförhållandena

inom distriktet, har kommittén ansett det böra vara för

den i ärendet beslutande skogsvårdsstyrelsen önskligt att äga tillgång

jämväl till ett uttalande i frågan av denne samt fördenskull i paragrafen

infört stadgande härom.» — Vidare framhålles i betänkandet, att 9 §

vore av enahanda innehåll som 3 § i allmänna skogsvårdslagen, att 10 §

motsvarade 4 § sagda lag och allenast innekölle den avvikelse därifrån,

som betingades därav, att kommittén ansett lagens konstruktion

vara sådan, att inskränkning av ett enligt paragrafen meddelat förbud

mot avverkning icke syntes böra komma i fråga, samt att 11 § vore

av samma innebörd som 5 § i allmänna skogsvårdslagen.

Mot innehållet i förevarande fyra paragrafer reservera sig

Kinherg, Welander och Wiklund samt föreslå, att paragraferna erhålla

följande lydelse:

8 §‘

»Där på grund av inkommen anmälan eller eljest Konungens befallningshavande

finner skälig anledning antaga, att avverkning bedrives i

strid mot bestämmelserna i 7 §, äger Konungens befallningshavande förordna

en statens skogsingenjör att med biträde av---undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder,

som för markens återställande — — — påkallad. Stanna synemännen

i olika meningar skola de särskilda meningarna meddelas.

Kunna synemännen efter övervägande av vad vid undersökningen framgått

träffa överenskommelse med den eller dem, som jämlikt 7 $ äro ansvariga

för åter växtens tryggande, om de åtgärder, som böra vidtagas för

markens återställande i skogbärande skick, bär denna skriftligen upprättas

och jämte övriga handlingar i ärendet av skogsingenjör en insändas till skogsinspektören,

som tillika med eget yttrande överlämnar desamma till Konungens

befallningshavandes provning^

9 §•

-iHar överenskommelse, varom i nästföregående paragraf förmäles,

icke kunnat träffas eller godkännas, eller hava, efter det överenskommelse

träffats och godkänts, de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äge

Konungens befallningshavande förordna om talans anhängiggörande och ut
-

i

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kung! Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

förande vid domstol mot vederbörande. Konungens befallning skavande må

ock äga att meddela förbud, som i 10 $ sägs, där den jämlikt 8 § verkställda

undersökning giver vid handen, att avverkning bedrivits i strid mot

bestämmelserna i 7 §, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.»

10 §.

»Har jämlikt — — — eljest varda på den försumliges — — —

verkställighet.»

11 §-

>Om förbud, varom i 9 och 10 §§ sägs, gälle i tillämpliga---

icke erfordras.»

Reservanterna anföra till motivering av sitt förslag följande: »Då

vi ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för ett införande av skogsvårdsstyrelser

i ifrågavarande delar av landet och då de befogenheter, som

vid tillämpning av denna lag skulle tillkomma sådana styrelser därstädes,

synas oss kunna väl anförtros åt, allt efter befogenhetens art, antingen

vederbörande skogsingenjör eller ock Konungens befallningskavande,

hava vi självfallet ansett vissa ändringar i dessa paragrafer önskvärda.

Vad då särskilt 10 § angår, hava vi ansett, att där de föreskrivna åtgärderna

icke inom förelagd tid fullgöras, deras fullbordande bör lämpligen

anförtros åt vederbörande skogsingenjör, vilken vid behov bör

kunna få härtill nödiga medel förskotterade från länets skogsvårdskassa.»

Med reservanterna instämma Västerbottens läns landsting och överjägmästaren

i Skellefteå distrikt, den sistnämnde under uttalande i fråga

om 10 §, att reservationen förutsatte ett stadgande, som klargjorde,

varifrån medel skulle tagas till förskotterande av de kostnader, som

uppstode, då domstol föreskrivit vissa åtgärder för återväxts betryggande.

Dotnänstyrelsen föreslår ej annan ändring, än att de åligganden,

som enligt 8 § skulle tillkomma skogsinspektör, borde läggas å

Konungens befallningshavande; styrelsen hänvisar till 2 § i allmänna

skogsvårdslagen. 8 § borde enligt styrelsen erhålla följande lydelse:

»Där på grund----att hos Konungens befallningshavande på
kalla

undersökning. Konungens bef allningshavande förordnar i anledning

härav en skogsstatens tjänsteman att---förhållandet och däröver

till skogsvårdsstyrelscn avgiva---påkallad.

Stanna synemännen---skogsvårdsstyrelsen.»

12 ,§''

I fråga om 1 mom. utlåter sig kommittén; »Detta moment företer

icke annan skiljaktighet från vad nu gäller än att detsamma utBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. (il haft. (Nr 70.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition AV 70.

byggts med stadgande att, där virke, varmed förfarits i strid mot bestämmelserna

i 1 § och som följaktligen varit beslag underkastat, undgår

beslag, den skyldige skall vara pliktig att utgiva ersättning med

belopp, motsvarande virkets värde. Ändamålsenligheten av ett sådant

stadgande har av erfarenheten ådagalagts. Ej sällan har nämligen inträffat,

att en till beslag behörig person avhållit sig från att med

beslag belägga virke av rädsla för de efterräkningar av ekonomisk art,

som kunna väntas för honom uppkomma, därest av honom gjort beslag

skulle bliva hävt. Omförmälda tillägg torde sålunda kunna leda till

att lagöverträdelser, som eljes måhända skulle bliva obeivrade, vederbörligen

näpsas, samtidigt som i många fall virkesägare skulle befrias

från de olägenheter, nuvarande stadganden kunna tänkas för honom

medföra. Ett ytterligare skäl för tillägget har kommittén funnit uti

förhållandena vid en del sågar, där omfattande bevakning måst anordnas

till förhindrande av att ostämplat undermåligt virke, upplagt i sågens

omedelbara närhet, skyndsamt försågas och därefter ånyo upplägges på

plats, där beslag ej må verkställas. Ett sådant sätt att kringgå lagen

skulle med den av kommittén föreslagna lydelsen ej längre hava åsyftad

verkan. >

Beträffande 2 mom. yttrar kommittén; »Från lagens handhavare

har uttalats stort missnöje med nuvarande lagstiftning därutinnan, att

vid överträdelse av författningens 1 § det ofta nog visat sig omöjligt

att få överträdelsen beivrad av anledning att ägaren till det beslagsmässiga

virket ej kunnat upptäckas. Nu finnes visserligen förbud mot,

exempelvis, intagande av undermåligt ostämplat virke inom såginrättning,

men straff härför för inrättningens ägare är ej stadgat. För att

råda bot på detta missförhållande har kommittén — utom det att

kommittén i 13 § meddelat bestämmelser, ägnade att möjliggöra beslag,

ehuru virkesägaren är okänd — ansett ägaren av såginrättning eller

pappersmassefabrik, där överträdelsen ägt rum, böra tillförbindas ansvar.

Det torde ej heller få anses obilligt att hos denne fordra den uppmärksamhet,

att han tillser, det vid hans industriinrättning lagens stadganden

efterlevas. Det skulle ju visserligen kunna ifrågasättas, att det i

2 mom. innehållna ansvaret skulle vinna tillämpning, endast för den

händelse vederbörande kunde visas hava ägt kännedom om överträdelsen,

men en sådan inskränkning av momentets tillämplighet skulle

säkerligen i praktiken leda till att samma ansvar endast sällan skulle

ifrågakomma. — Enligt kommitténs förslag skall följaktligen överträdelse

av 1 § medföra, om virkesägaren är identisk med såginrättningens

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr it).

eller pappersmassefabrikens ägare, bötesstraff och virkets förlust, men.

om de äro skilda personer, för virkesägaren virkets förlust och för

industriinrättningens ägare bötesstraff.»

Rörande 2 mom. uttalar sig Västerbottens läns hushållningssällskap

på följande sätt: De därstädes intagna bestämmelserna syntes hushållningssällskapet

synnerligen betänkliga, enär de vore ägnade att på en

gång tillintetgöra hundratals små sågar, som nu funnes i kustlandet.

Sant vore visserligen, att vid många av dessa förekommit oegentligheter

i form av systematiskt försågande av ostämplat virke, avsett för

export, men de stora värden, som funnes nedlagda å dessa anläggningar,

borde kräva någon hänsyn. Tydligt vore nämligen, att de flesta

av dessa sågar ej kunde bära kostnaden för kontrollåtgärder, som bleve

nödvändiga med anledning av det ansvar, varför anläggningens ägare

bleve utsatt även i fall, då han icke handlade i ond tro. Ägaren visste

ofta ej vilket virke, som framkörts till sågen, enervera, som avlämnat

detsamma; det hände även ofta, att virke framkördes nattetid och avlastades

utanför sågen. För att i möjligaste måtto minska risken,

måste nu sålunda en sågägare noga inhägna de i 2 mom. omförmälda

områden och dessutom halla ständig vakt, allt kostnader, som ej stode

i rimlig proportion till rörelsens i regel ringa omfattning. Och så

mycket mer betänklig bleve bestämmelsen med hänsyn till att begreppen

husbehovssåg och exportsåg ej klargjorts bättre än som skett. De

flesta hade ju tillkommit som husbehovssågar och liade fortfarande sin

egentliga betydelse som sådana. Karaktären av exportsåg hade de i

allmänhet förvärvat, först sedan något beslag av undermåligt virke

blivit av domstol fastställt. Men ingenting funnes, som angåve, huru

vida en dylik såg kunde återfå sin karaktär av husbehovssåg. För att

inse, huru drakonisk den föreslagna bestämmelsen vore, behövde man

blott tänka på det fall, att några bönder framkörde virke till den säg,

de under åratal vänjt sig att anse som husbehovssåg. Ett beslag både

emellertid blivit fastställt och sågen vore sålunda exportsåg. Följaktligen

bleve det i god tro framkörda virkespartiet förbrutet och sågägaren

vore förfallen till höga böter. Om en bestämmelse sådan som

den föreslagna skulle anses nödvändig, borde därför till en början på

lämpligt sätt med vissa mellantider kungöras, vilka sågar vore att anse

som exportsågar, och tydliga anslag härom uppsättas invid anläggningen.

Slutligen borde stadgas, att en virkesägare, som framförde undermåligt

virke till såg, vilken genom kungörelse och anslag angivits såsom

exportsåg, skulle vara förfallen till samma ansvar som sågägaren. —

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. \l<ij:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Med hänsyn till de många sågar, som tillhörde ett flertal ägare, torde

böra stadgas, att där särskild föreståndare för rörelsen funnes antagen,

skulle ansvaret drabba denne.

Domänstyrelsen föreslår, att maximibeloppet av de i 2 mom. föreslagna

böter höjes till fem hundra kronor för att vid upprepade stora

förseelser kunna anses medföra vederbörlig verkan.

I fråga om 3 mom. anför kommittén, att detta innehölle stadganden

om ansvar för det fall, att meddelat avverkningsförbud åsidosattes eller

fröträd, rörande vars överhållande avtal i vederbörlig ordning träffats,

i strid mot samma avtal avverkades. Dylik avverkning av fröträd hade

synts kommittén böra drabbas av ansvar, vare sig avverkaren ägde

fastigheten eller icke, och straffsatsen hade bestämts i enlighet med

vad 7 § i allmänna skogsvårdslagen stadgade.

4 momentets straffbestämmelser vore, enligt kommittén, avsedda att

verka hindrande mot missbruk av den för visst fall medgivna rätten att

låta å exportsåg försäga ostämplat undermåligt virke.

Domänstyrelsen anför: 4 mom. syntes böra förses med ett tillägg

av innehåll, att under den i momentet angivna förutsättning virket

skulle vara förbrutet och underkastat beslag på sätt för andra fall i 1

mom. funnes stadgat; och om styrelsens förslag till lydelse av 3 § bleve

godkänt och sålunda undermåligt virke finge för husbehov försågas å

exportsåg endast efter utsyning och stämpling enligt 5 §, torde 4 mom.

böra erhålla följande lydelse:

»4 mom. Nyttjar — — å exportsåg försäga undermåligt virke,

som utan kostnad för honom stämplats, detsamma — — — kronor, och

skall virket vara att anse som förbrutet samt underkastat beslag; undgår

dylikt virke beslag, vare den, som gjort sig till förfarandet skyldig, pliktig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.>

5 och 6 momenten innehålla, enligt kommittén, lämpliga befunna,

från allmänna skogsvårdslagens 7 § hämtade stadganden.

13 §.

I fråga om 1 mom. erinrar kommittén, att i detta moment av

lämplighetsskäl dels beslagsrätt tillagts jämväl tullstatens betjänte och

banmästare och dels åtalsrätt fråntagits andra än allmän åklagare och

skogsingenjör.

Domänstyrelsen anför: Till bestämmelsen, att annan beslagare

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

än allmän åklagare och skogsingenjör skulle om beslaget hos endera

av dem gorå anmälan, så snart ske kunde, borde fogas en bestämt angiven

maximitid, förslagsvis »och sist inom fjorton dagar», för fullgörande

av en sådan anmälan. Denna skulle i annat fall kunna på

grund av andra åligganden fördröjas så länge, att beslagets giltighet

icke hunne inom den tid, som i 2 mom. därför föreslagits, underställas

vederbörlig prövning.

Rörande 2 mom. yttrar kommittén-. »Enskild motionär vid 1905

års riksdag ifrågasatte ett tillägg till 5 § i nu gällande dimensionslag

i syfte att, efter det virke beslagtagits i anledning av förbrytelse mot

förevarande lagstiftning, åtal rörande förbrytelsen skulle inom viss tid

anställas, vid äventyr, att beslaget eljes förfölle; och anhöll riksdagen

med anledning av motionen uti skrivelse den 12 april 1905, det

täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, vilka bestämmelser

kunde anses erforderliga och lämpliga i syfte, att lagligheten av beslag

av virke, varom nu är fråga, bleve inom skälig tid underställd domstols

prövning. Dylika bestämmelser har nu kommittén i sitt ifrågavarande

lagförslag infört uti 2 mom. av förevarande §. Skilda meningar kunna

göra sig gällande rörande längden av den tid, inom vilken frågan om

beslagets giltighet bör underställas domstols prövning. Å ena sidan

må ju nämligen ej denna tid tillmätas så kort, att svårigheter kunna

tänkas uppstå för åtalsmyndigheten att fullgöra vad på densamma ankommer

för fullföljd av beslaget, men å den andra bör ej heller förbises,

att tiden ej må utsträckas så långt, att hela stadgandet blir till

ingen eller ringa nytta, Kommittén har stannat vid att föreslå en

tidslängd av sextio dagar från beslagsåtgärden. Kommittén vill nämligen

hålla före, att svårighet ej bör för åtalsmyndigheten uppstå i

följd av ett sådant bestämmande, vilket däremot skulle kunna tänkas

bliva förhållandet, därest samma tid än mera inskränktes. Helt naturligt

torde ock vara, att i flertalet fall vederbörliga åtgärder för beslags

vidmakthållande komma att vidtagas inom betydligt kortare tid än den

såsom maximitid lämplig befunna.

Då, såsom förut anförts, det ej sällan visat sig omöjligt eller åtminstone

förenat med ej ringa svårigheter att erhålla tillförlitlig kunskap

om äganderätten till beslagtaget virke, har kommittén i föreliggande

moment inryckt bestämmelser om proceduren för sådana händelser.

Såsom härmed likställda har kommittén ansett böra behandlas

de fall, då virkesägaren val är för åklagaren känd, men ej trots gjort

försök kunnat med stämning anträffas. — Såsom av momentets sista

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kutig!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70''.

punkt torde finnas framgå, skall det tillhöra åklagaren att befordra

kungörelsen, varom i momentet stadgas, ej mindre till uppläsande uti

kyrkan i den församling, där beslaget skett, än ock till införande uti

en av ortens tidningar. Dessa åtgärder synas icke med nödvändighet

böra vara vidtagna inom den angivna tiden av sextio dagar från beslaget,

om än fordras må, att åklagaren icke dröjer därmed längre än

vad skäligt är. Kostnaden härför bör, om beslaget blir beståndande,

gottgöras åklagaren av försäljningssumman för beslagtagna virket, där

ej domstolen annorlunda förordnar.»

I fråga om 3 mom. anför kommittén: »Detta moment innehåller

stadganden, avsedda att i görligaste mån undanröja vissa olägenheter

i följd av beslag såväl för virkesägare som för åklagare. Enligt momentet

skola nämligen åtgärder för försäljning av beslagtaget virke

vidtagas, redan innan frågan om beslagets giltighet slutligen prövats:

a) alltid, då virkesägaren det begär; och

b) där överexekutor, på anmälan av åklagaren, finner skäligt

härom förordna med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för

handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är.

Det har synts kommittén lämpligt, att enhetliga principer med

avseende å sättet för försäljning av sålunda beslagtaget virke tillämpas.

Bestämmelser härutinnan torde emellertid ej lämpligen böra inrymmas

i lagen, utan fasthellre bör det överlämnas åt Kungl. Maj:t att härom

stadga, och har kommittén givit uttryck åt denna sin uppfattning i

momentets senare stycke.»

Här må anmärkas, att vid 1906 års riksdag väcktes motion, att i

dimensionslagen skulle stadgas, att då viss minimikvantitet virke, beslagtagits,

skulle försäljning ske å offentlig auktion eller ock att köpeanbud

å det beslagtagna eller andelar därav finge av spekulanter iugivas till

revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angiven dag.

1 anledning av motionen yttrade riksdagen i sin förut omförmälda skrivelse

till Kungl. Magt den 31 mars 1906: »Stadganden om sättet för beslagtaget

virkes försäljning saknades i 1874 års dimonsionslag. Till en början

lärer sådan försäljning — liksom av allt annat kronan tillhörigt virke,

avsett för avsalu — hava ägt rum genom Konungens befallningshavandes

försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes och

särskilt på grund av den dåvarande bevakningspersonalens fåtalighet

svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka beslagtaget

virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke omedel
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

bart efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan det

dömts förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från vilken beslaget

skedde, återköpte sitt virke, särskilt därför att annan köpare i månget

fall ej stod att finna. Huruvida detta skett till underpris, kan riksdagen

ej vitsorda, men möjligheten härav är icke utesluten. I alla händelser

blev följden av denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll därå

uteslöts. Varken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser

om sätt för försäljning av beslagtaget virke. Då i de år 1903 antagna

förordningar om vård av enskildas skogar och om skyddsskogar bestämmelser

meddelats om sättet för försäljning av beslagtaget virke, men ej

liknande stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott på,

att man så litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena

kvarstå således i detta avseende oförändrade utan att emellertid

vidare uppbäras av de skäl, som framkallat dem. Genom anställande

numera av en talrikare bevakningspersonal har anledningen till en snabb

försäljning av beslagtaget virke delvis försvunnit. Vissa i motionen påpekade

olägenheter i det rådande systemet framstå därför än klarare,

nämligen dels att man ej vet, om staten tillnärmelsevis får vad den

kunde få för sitt virke, dels ock att befolkningen bibringas den uppfattningen,

att blott den betalar något till en statens skogstjänsteman

under hand, får den framföra huru mycket undermåligt virke som helst

till sågarna, vilken uppfattning desto lättare vinner insteg, som i allmänhet

den, från vilken virket tages i beslag, från skogstj än stemannen

efter beslaget, och innan beslagets laglighet prövats av domstol, återköper

virket. Till dessa olägenheters avskaffande torde ändring i lagstiftningen

vara av behovet påkallad. Motionären har i detta avseende

föreslagit, att då virke intill en viss minimikvantitet beslagtagits, försäljning

skulle ske å offentlig auktion, eller att köpeanbud å det beslagtagna

eller andelar därav finge av spekulanter ingivas till revirförvaltaren

före viss genom annons i ortens tidningar angiven dag. Till ledning

iör lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna tjäna de bestämmelser,

som äro gällande för försäljning av skogsalster från statens skogar,

ävensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning, som

finnas införda i lagen angående vård av enskildas skogar 9 § och lagen

angående skyddsskogar 5 §. Regeln är, att dessa försäljningar skola

ske å offentlig auktion, vilken enligt sistnämnda båda lagar skall förrättas

. av åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning

äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vid utlyst

auktion å större parti antagligt anbud ej avgivits, kan jägmästaren erhålla

förordnande av Konungens befallningshavande eller domänstyrelsen att

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

under hand försälja även sådant parti. Det föreslagna sättet om infordrande

av anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna

emellertid även tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen

äga rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant bliva

erforderligt, när till följd av stundande islossning en snar försäljning är

av nöden, ävensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Vilka bestämmelser,

som härutinnan kunna finnas erforderliga, torde anställd utredning

närmare giva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl

i administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande

överjägmästares sida utövad kontroll skulle vara värdefulla.» Med stöd

av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte efter

utredning förelägga riksdagen förslag till tillfredsställande bestämmelser

i dimensionslagen rörande sättet för försäljning av beslagtaget virke.

I häröver infordrade utlåtanden yttra i huvudsak:

Överjägmästaren i Luleå distrikt: För vinnande av ändamålet att

även beslagtaget undermåligt virke skulle säljas på enahanda sätt som

för skogsalster från statens skogar funnes föreskrivet, vore det, enligt

vad erfarenheten visat, nödvändigt att stadga, att sågverksägaren eller

annan ägare av beslagtaget virke skulle vara skyldig upplåta erforderliga

upplagsplatser för detsamma inom sågverkets eller lastageplatsens område

samt vara ansvarig för att virket icke förskingrades, sönderhögges

eller på annat sätt skadades. Ansåges dylik bestämmelse ej kunna meddelas,

syntes enda utvägen vara, att virket fortfarande, på sätt hittills

vanligen skett, såldes under hand, därvid emellertid erhållna anbud

skulle underställas överjägmästaren, om beloppet överstege två hundra,

men ej två tusen kronor, och domänstyrelsen, om beloppet överstege sistnämnda

summa.

Överjag mast ar en i Skellefteå distrikt: I regel borde försäljning av

beslagtaget undermåligt virke ske å offentlig auktion. Då virkets värde

eller tiden ej medgåve sådan, borde virket avyttras under hand till i

orten gångbart pris i enlighet med senast givna regler för underhandsförsäljningar;

dock att domänstyrelsen skulle bestämma rörande försälj

ningsposter på över fem hundra kronor.

Överjägmästaren i Umeå distrikt: Vore virkespartiet av ringa värde,

kunde det ej bevakas eller kunde det ej med fördel på annat sätt avyttras,

borde försäljning ske under hand, men eljest å offentlig auktion

eller medelst infordrande av skriftliga anbud.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: Försäljningen borde

i regel ske å offentlig auktion och icke, så framt ej annan överenskommelse

träffades med virkesägaren, förrän beslagsåtgärden fastställts.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Därest omständigheterna oundgängligen föranledde därtill, skulle överjägmästaren

kunna medgiva undantag därifrån. Under hand erhållna

anbud borde underställas överjägmästarens prövning. Beloppen skulle

indrivas av Konungens befallningskavande.

Konungens befallning skavande i Västerbottens lån: Försäljningen

borde ske antingen å offentlig auktion eller medelst infordrande av skriftliga

anbud inom viss tid. Därest omständigheterna sådant föranledde,

skulle^försäljningen kunna äga rum under hand på sätt hittills varit

brukligt.

I 4 mom., som stode i omedelbart samband med 3 inom., hade

— enligt kommittén — upptagits likartade bestämmelser med dem, som

funnes meddelade i senare stycket av 10 § i allmänna skogsvårdslagen.

‘ Domänstyrelsen fäster uppmärksamheten på, att förutvarande 138 §

utsökningslagen blivit genom lag den 11 oktober 1912 ersatt med i

viss mån andra bestämmelser, vilka torde nödvändiggöra viss ändring

i förevarande mom.

14 §.

Kommittén anför: »Denna paragraf motsvarar 6 § i nu gällande författning

i ämnet. Då kommittén i sitt lagförslag intagit bestämmelser

om bötesansvar för vissa fall och det synts kommittén riktigare, att

ådömda böter komma skogsvården inom lagens tillämplighetsområde till

godo, än att de utan vidare ingå till kronan, har kommittén föreslagit,

att dylika böter skola tillfalla skogsvårdskassan i det län, där förbrytelsen

timat. Av nyss anförda skäl har ock kommittén ansett den andel uti

försäljningsmedel för beslagtaget virke — varmed enligt lagförslaget i

allo likställts ersättning jämlikt lagförslagets 12 § 1 och 3 mom. — som

hittills tillfallit kronan, för framtiden böra komma samma skogsvårdskassa

till godo. — Det har under kommitténs överläggningar varit

ifrågasatt att till förmån för skogsvårdskassan nedsätta åklagareandelen,

men har kommittén ansett varje ändring, som kunde vara ägnad att

göra tillsynen å lagens efterlevnad mindre effektiv, olämplig och fördenskull

i förslaget bibehållit samma andel vid nuvarande storlek.»

16 §.

Kommittén framhåller, att av enahanda anledning, som motiverat

införande i allmänna skogsvårdslagen av sista stycket i 12 §, hade

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 70.

kommittén i sitt lagförslag infört en undantagsbestämmelse från 7—11

§§ för sådan försumpad skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen

omöjliggjordes av markens beskaffenhet och betäckning.

17 §•

Kommittén anför: »Denna paragraf innehåller stadgande rörande

sättet för fullföljd av talan mot ett av förrättningsman enligt 5 § meddelat

utlåtande. Nuvarande bestämmelser därutinnan hava föranlett en

viss osäkerhet beträffande frågan, huruvida fastighetsägare, för det fall

att annan uppträtt såsom sökande, varit berättigad att söka ändring uti

förrättningsmannens utlåtande. Denna fråga torde i allmänhet hava

fått ett jakande svar, vilket ock enligt kommitténs mening varit riktigt.

Då nu kommittén i 5 § undanröjt grundvalen för en dylik tvekan

genom att stadga, det endast fastighetsägaren, och sålunda ej en avverkningsrättsinnehavare,

är berättigad söka förrättningen, har något

förklarande i nu antydd riktning icke synts kommittén erforderligt.

Ej heller har synts nödigt införa någon rätt för avverkningsrättsinnehavaro

att överklaga dylikt utlåtande, alldenstund hans intresse så gott

som uteslutande torde beröra allenast rätten till de utsynade och utstämplade

träden och rättstvist härutinnan bör höra under allmän domstols

prövning.

De nya bestämmelserna i paragrafen äro betingade av de utav

kommittén föreslagna ändringar i fråga om organen för lagens handhavande.

»

Domänstyrelsen anser, att ordet »skogsinspektör» borde ändras till

»skogsvårdsstyrelse», varav torde böra följa rätt för skogsingenjör att

fullfölja talan mot skogsvårdsstyrelses beslut, varigenom ändring skett

i av honom enligt 5 § meddelat utlåtande.

18 §.

Kommittén yttrar, att i denna § införts eu bestämmelse, gående

ut på att från lagens tillämpning utesluta de hemman och nybyggen inom

kustlandet, vilka enligt nådiga förordningen den 29 juni 1866 hava

inskränkt dispositionsrätt till skogen; och hänvisar kommittén, angående

grunderna härför, till vad kommittén beträffande dylika hemman

och nybyggen anfört under 20 § i ett av kommittén uppgjort förslag

till ny utsyningslag för lappmarken. Detta kommitténs anförande är

av följande lydelse: »Kommittén har ansett samtliga de skogar, som

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

för närvarande stå under utsyningstvång, fortfarande böra så behandlas.

Visserligen har Övre Norrlands skogsvårdsförening uti skrivelse till

Kungl. Maj:t uttalat bland annat: ’dimensionslagen bör gälla för alla

skogar på kustlandet, vilka ej äro av krononatur, sålunda även för de

hemman av skattenatur, vilkas ägare för närvarande på grund av

1866 års förordning endast hava inskränkt dispositionsrätt till skogen.

Dessa hemmans antal och areal äro förhållandevis obetydliga. Ett

införande av enhet i lagstiftningen för skattehemmansskogar å kustlandet

kan därför ej sägas medföra någon som helst risk för en

skogsskövling.’ Denna föreningens åsikt omfattas jämväl, enligt vad de

till kommittén ingångna svaren å utsända frågeformulär utvisa, av åtskilliga

skogsägare uti ifrågavarande trakter. Ett inslående på den

sålunda antydda vägen har emellertid icke synts kommittén tillrådligt.

Onekligt torde nämligen vara, att åberopade 1866 års författning är

ägnad att lämna ett verksammare skydd för skogens bestånd än eu

dimensionslag kan giva ävensom att betingelserna vid upplåtelserna av

ifrågavarande skattehemman under utsyningstvång fullväl motivera

skillnaden i lagstiftning beträffande dispositionsrätten över skogstillgången.

Såsom ett huvudskäl för ett upphävande, vad skattehemmanen

angår, av utsyningstvånget har anförts, att dessa hemmans antal och

arealer vore förhållandevis obetydliga. Härutinnan hyser likväl kommittén

en i viss mån avvikande mening, till stöd varför kommittén

vill påpeka, att dylika hemman inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland äro ej mindre än 497 stycken med en sammanlagd areal

av 228,250.7 7 hektar.»

Overjägmästarna anmärka, under överläggningen inför domänstyrelsen,

beträffande uttrycket »hemman och nybyggen», att några nybyggen

numera ej funnes inom det avsedda tillämpningsområdet, men

val lägenheter, för vilka lagen borde bliva gällande.

Domänstyrelsen framhåller detsamma med tillägg, att 1866 års

förordning även gällde för vissa sålda kronoöverloppsmarker, vilka

varken vore hemman eller nybyggen. Styrelsen föreslår följande lydelse

av 18 §:

»Denna lag äger icke tillämpning å fastighet, som i fråga om dispositionsrätten

till skogen är underkastad inskränkningar — — — 1866.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

i oo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Departements- Ifrågavarande lagförslag har varit föremål för granskning inom

chefen, jordbruksdepartementet. Därvid hava — delvis på grund av de inkomna

utlåtandena — åtskilliga ändringar i förslaget vidtagits.

Sedan departementschefen härefter uppläst det sålunda omarbetade

förslaget, kallat förslag till förordning om förekommande av överdriven

avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken, anförde han vidare.

Jag anhåller nu att få angiva de synpunkter, som i det väsentliga

varit för mig bestämmande vid framläggandet av det omarbetade förslaget.

Nu gällande dimensionslag, vilken tillkommit efter framställningar

av länens landsting, har — med alla sina ofta påpekade brister, särskilt

i fråga om tillgodoseende av skogsvårdens krav — likväl visat sig vara

av den största betydelse för bevarande av ungskogen uti nu ifrågavarande

landsdelar. Vid sådant förhållande och då något allmänt

utbrett missnöje med den grundprincip, på vilken författningen byggts,

icke kommit till uttryck, har jag ej funnit skäl att föreslå frångående av

nämnda princip, som ju innebär rätt att fritt avverka fullmåliga träd,

men allenast inskränkt förfoganderätt över den undermåliga skogen.

Kub riken. Det har ansetts lämpligt, att den författning, som utfärdas i

ämnet, erhåller benämningen förordning. Då därjämte, på sätt nedan

under 1 § närmare utvecklas, de bestämmelser för skogsvårdens ökade

tillgodoseende, vilka kommittén upptagit i 7—11 §§ i sitt lagförslag,

ansetts överflödiga, har rubriken till kommitténs lagförslag ändrats.

Lydelsen av rubriken till det omarbetade förslaget överensstämmer —

frånsett vissa redaktionella jämkningar — med rubriken till nu gällande

dimensionslag.

i 8- Stadgandet i dimensionslagens 1 § om rätt att, även utan till
stånd,

för »oundgängligt husbehov» försäga undermåligt virke å husbehovssåg,

har tolkats så, att föryttring inom ifrågavarande län av

undermåligt virke, sågat å dylik såg, vore tillåten. Förr behövde

nog sådan frihet ej innebära fara för överdriven avverkning av ungskog,

men numera har — såsom Welander anfört i sin reservation och det

även framhållits i utlåtanden över kommitténs lagförslag -— virkesförbrukningen

inom länen tagit sådan omfattning, att allvarsamma

farhågor av denna anledning uppstått för skogarnas framtida bestånd.

Även den frihet, som den nuvarande förordningen lämnar i fråga om

export av ved, huggen av undermåliga träd, har, på sätt kommittén

anmärkt, orsakat, att synnerligast i södra delen av Västerbottens läns

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kustland större kalhyggen uppkommit; och slutligen må erinras om

svårigheten för att ej säga omöjligheten att åstadkomma effektiv kontroll

över efterlevnaden av bestämmelserna i 1 §.

Vid granskning av de olika förslagen till avhjälpande av ovan angivna

olägenheter har jag i det väsentliga anslutit mig till domänstyrelsens

förslag, som innebär utsyningstvång vid all avverkning av

undermålig, icke torr skog för annat ändamål än fastighetens eller

därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Denna princip

synes även sta i full överensstämmelse med riksdagens i dess skrivelser

till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 och den 31 mars 1906 uttalade

mening b. Den har upptagits i det omarbetade förslagets 1 §, i vilken

kommittéförslagets 1 och 3 §§ sam manslagits. Med ett dylikt stadgande

kommer för visso att vinnas bättre skydd mot skövling av ungskog''en,

än vad gällande dimensionslag giver, och föreskrifterna i ämnet bliva

betydligt förenklade samt därmed åven kontrollen lättare att genomföra.

Länens behov av bränsle, byggnadsvirke in. in. kommer visserligen ej

att kunna så fritt tillgodoses som förr, men denna inskränkning —

som för övrigt är den enda väsentliga nyhet med avseende å förfoganderätten

över skogen, som det omarbetade förslaget innebär — torde ej

kunna anses annat än såsom eu av förhållandena betingad följd av

statens rätt och plikt att så ordna den enskilda skogshushållningen,

att den ej strider mot det allmänna bästa. Vad särskilt angår kommittémajoritetens

förslag att till skydd mot överdriven avverkning av ungskog

för länens behov stadga, att sådan avverkning ej skulle få så bedrivas,

att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades (se 7 § i kommittéförslaget),

så synes däremot kunna invändas, att genom en sådan bestämmelse

ingalunda tillräcklig garanti erhölles för att, därest länens

husbehov av virke lämnades fritt som hittills, skogens bestånd och

skogsvårdens fordringar bleve tillgodosedda. Skövling’ av ungskogen

skulle nämligen icke hindras genom en dylik bestämmelse, som ej har

annat syfte än återväxtens tryggande; och härvid torde särskilt böra

tagas i beaktande, att skogssådd i nu ifrågavarande delar av riket ej

sällan slår fel. För tryggande av återväxten lärer i dessa orter självsådd

vara den enda i stort sett lämpliga utvägen, vilket medför, att avverkningen

måste inriktas på att möjliggöra dylik. Skogsplantering å

ifrågavarande stora vidder torde ställa sig alltför dyr.

Då, på sätt nyss framhållits, avverkning av undermålig, icke torr

skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastig
-

*) Se sid. 24—27 bär ovan.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

hets oundgängliga husbehov enligt det omarbetade förslaget får ske

allenast efter utsyning och stämpling, torde sådana bestämmelser med avseende

å skogsvården och tillgång på husbehovsvirke, som kommittén

föreslagit i 7 §, icke vara erforderliga i det omarbetade förslaget.

Skulle de kvarstå, skulle de ej komma att avse annan avverkning

av undermålig skog än sådan, som skulle äga rum för fastighetens eget

eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Att för

dylik husbehovsavverkning stadga såsom villkor, att skogens återväxt

ej får genom avverkningen uppenbarligen äventyras, synes icke vara

lämpligt. Det skulle för övrigt, såsom ovan framhållits, ej heller

vara effektivt. I lappmarksskogarna, där på grund av 1873 års avvittringsstadga

utsyningstvång enligt förordningen den 29 juni 1860

angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland

och Kopparbergs län gäller för all avverkning till avsalu, får

ägaren utan någon inskränkning hämta nödigt virke och bränsle till

husbehov; likaså får enligt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar

avverkning till husbehov inom skyddsskogsområdena i regel

äga°rum utan utsyning. Det andra villkoret, som kommittén föreslagit,

eller att fastigheten ej får genom avverkningen — som ju nu skulle avse

husbehovet — komma att sakna nödigt virke just för eget husbehov,

lärer vara ännu överflödigare. På dessa skäl hava kommittéförslagets

7 § samt de i samband därmed stående 8—11 §§ och 16 § icke medtagits

i det omarbetade förslaget. Vad 7 § innehåller för tillförsäkrande

av nödigt husbehovsvirke åt fastigheten har vunnit beaktande i det

omarbetade förslagets 3 §.

Domänstyrelsens förslag i fråga om villkoren för försågning av

undermåligt husbehovsvirke å exportsåg har jag funnit mig höra biträda;

såsom en följd härav har kommittéförslagets 4 § uteslutits.

Även 5 § 4 mom. i kommittéförslaget (3 § 3 mom. i gällande

dimensionslag) har uteslutits. Blir det omarbetade förslaget upphöjt

till gällande författning, komma 1 och 3 §§ däri visserligen ej att stå

i god överensstämmelse med 101 § skiftesstadgan och till följd härav

kan konflikt lätt komma att uppstå för det fall, att skogslikvid vid

laga skifte måste sättas i undermåliga skogsförnödenlieter. Denna

svårighet torde emellertid lämpligast lösas genom ändring i skiftesstadgan.

Sådan utväg har skiftesstadgekommittén också föreslagit i

fråga om liknande konflikter mellan skiftesstadgan och skogslagarna i

de orter, där dispositionsrätten till skogen är inskränkt, d. v. s. utsyningsförfattningarnas

tillämpningsområde ävensom Gottland, Öland

och skyddsskogsområdena. Förslag i ovan angiven riktning har, enligt

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majtts Nåd. Proposition Nr 70.

vad jag inhämtat, chefen för justitiedepartementet för avsikt att snarast

möjligt framlägga för Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till vad domänstyrelsen anfört mot Welanders förslag

att sänka dimensionsgränsen har i det omarbetade förslaget den nu

gällande dimensionsgränsen bibehållits.

Kommittén har i motiveringen till 2 § 1 mom. i sitt förslag

uppgivit, att Övre Norrlands skogsvårdsförening i skrivelse till Kungl.

Maj-d ifrågasatt utbyte av det i sagda paragraf angivna måttet för ett

träds undermålighet, eller 21 centimeter innanför barken 4.7 5 meter

från storändan, mot ett annat, 26 centimeter utanpå barken 1.5 meter

från roten, samt att de flesta såväl statstjänstemän som enskilda, vilka

till kommittén inkommit med yttranden i frågan, biträtt tanken på

ett sådant utbyte, men att andra återigen uttalat sig däremot. I

likhet med kommittén har jag emellertid icke funnit skäl föreligga för

det ifrågasatta utbytet. Befogenheten av min ståndpunkt torde bäst

framgå, om man betänker, hur det å nu ifrågavarande trakter vanligen

plägar tillgå vid utstämpling av undermålig skog och därefter skeende

kontroll över avverkningen. Då ett träd skall stämplas, mäter förrättningsmannen

det vid brösthöjd, d. v. s. 1.5 meter från marken,

utanpå barken, och sedan han, litande på ögonmått och fackmannakunskap,

antagit, att trädet 4.7 5 meter från marken ej håller det i

gällande dimensionslag angivna måttet innanför barken, stämplar han

trädet. Den kontroll över den sedermera skeende avverkningen, vilken

åligger skogspersonalen, är enligt gällande lag förlagd till hamn- och

lastageplatser, sågar och fabriker, men, på sätt under 9 och 11 §§

hår nedan närmare kommer att utvecklas, har i det omarbetade förslaget

kontrollen förlagts antingen till skogen eller ock till annan

plats, där virket är i avverkarens besittning. Kontrolleras avverkningen

i skogen, kan jag vål ej tänka mig, att kontrollen skulle

förlora i noggrannhet, om de av skogsvårdsföreningen föreslagna regler

tillämpades, men annorlunda lärer saken ställa sig, om t. ex. kontrollen

skall avse ett parti timmerstockar, som avverkaren låtit flotta till

sägen. Det torde icke vara obekant, att i nu ifrågavarande landsdelar

trådens tillväxt ofta sker mycket ojämnt. Talrika exempel finnas

på, att träd, som vid brösthöjd hålla; vederbörlig tjocklek, ej mycket

högre upp starkt avsmalna. Ett mått vid brösthöjd kan därför ej

sällan vara ett mindre gott uttryck för trädets mognad och utveckling

i övrigt. Härtill kommer, att virket efter flottningen ofta framkommer

till sågen i avbarkat tillstånd, och för sådant fäll synes fördelen av, att

måttet tages barken oberäknad, vara uppenbar, och eu invändning av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 . Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

virkesägaren, att stockens bark varit ovanligt tjock och att, om den

medräknats, stocken vore att anse såsom fullmålig, blir därigenom

utan betydelse. Härjämte må framhållas, att nu gällande mått stadgades

redan i dimensionslagen av den 19 mars 1888 och att därförut

gällande dimensionslag — den äldsta, av den 29 september 1874 —

föreskrev såsom mått 7 decimaltum innanför barken på ett avstånd av

16 fot från storändan, vilka mått i det närmaste motsvara de nuvarande.

Såväl befolkningen som skogspersonalen synas alltså fått vana vid nu

gällande mått; och det har ej heller i något av de utlåtanden, som avgivits

över kommitténs lagförslag, gjorts hemställan om ändring häri.

Denna paragraf motsvaras av 5 § 1 mom. första stycket i kommittéförslaget.

Vad först angår spörsmålet, huruvida sådan avverkning, som i

paragrafen sägs, må medgivas jämväl på ansökning av innehavare av

avverkningsrätt, så ber jag till en början få redogöra för den ståndpunkt,

som gällande dimensionslag intager därtill. I 3 § 1 mom.

stadgas, att om skog är av beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras avverkning av undermåligt virke, må ägare anmäla

sig hos vederbörande revirförvaltare. Samma paragrafs 4 mom. avhandlar

det fall, att jordägare vill fälla skog för skogsmarks uppodling

till åker eller äng, och 4 § innehåller föreskrifter om skogsägares skyldighet

att gälda ersättning för utsyning och stämpling i berörda två

fall. I det kommittéförslag, som var upprinnelsen till gällande dimensionslag,

förekom ordet »jordägare» i stället för ordet »skogsägare» och

i anledning härav yttrades i ett utlåtande över förslaget följande: Det

praktiserades flerstädes, att innehavare av avverkningsrätt avfordrades

högre betalning för verkställd utsyning än vad förordningen föreskreve.

Detta motiverades av vederbörande förrättningsmän därmed, att den

då gällande förordningen endast hade bestämmelser om vilket arvode

jordägare hade att erlägga. Att detta tolkande av nämnda förordning

måste anses vara en mot dess anda stridande förvrängning av densamma,

syntes ej kunna motsägas. Förordningen nämnde nämligen icke någonstädes,

att avverkningsrättsinnehavare hade annan rättsställning än

jordägare. I anledning av detta uttalande föreslogs av departementschefen

och godkändes av Kungl. Maj:t och riksdagen att i 4 § insätta

ordet »skogsägare» i stället för ordet »jordägare». Av denna redogörelse

synes mig uppenbarligen framgå, att enligt gällande dimensionsiag

avverkningsrättsinnehavare likställts med jordägare i avseende å

rätten att söka och, där ej laga hinder möter, erhålla tillstånd till avverkning

av undermåliga träd.

Nu har kommittén föreslagit, att endast jordägaren skall vara

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 105

berättigad uti ifrågavarande hänseende, och därvid har av kommittén

såsom skäl framhållits, att det intresse för god skogsvård, som skall

utgöra grunden för de undermåliga trädens avverkning, endast är att

förvänta hos jordägaren. Detta förslag kan jag ej biträda. Enligt

min mening bör utgångspunkten vara den, att den, som äger den

undermåliga skogen — jordägaren eller avverkningsrättsinnehavaren —

skall få tillgodogöra sig densamma, i den mån tillgodogörandet överensstämmer

med grunderna för en god hushållning med skogen. Skälet

till en ansökan att få avverka undermålig skog lärer också i regel vara

att söka i skogsägarens strävan att bereda sig ekonomisk vinst genom avverkningen

och ej så ofta i intresse för god skogsvård. Någon fara för, att

denna skall bliva lidande vid avverkning för avsalu, synes mig ej

kunna förefinnas, enär det skall åligga vederbörande skogstjänsteman

att i varje fall vid undersökning av skogen och stämpling av träden

tillse, att den ifrågasatta avverkningen överensstämmer med grunderna

för god hushållning med skogen.

I fråga om sagda villkor för tillstädjande av avverkning utav

undermålig skog må erinras, att medan kommittén föreslår bibehållande

av gällande dimensionslags föreskrift, att den ifrågasatta avverkningen

skall för att tillåtas vara för skogens ordentliga skötsel och vård erforderlig,

stadgas i det av mig framlagda förslaget, att avverkningen

tillätes, om den överensstämmer med grunderna för en god hushållning

med skogen. Sistnämnda stadgande synes giva ett riktigare

uttryck för skogsägarens rätt uti ifrågavarande hänseende, sådan densamma

av mig uppfattas; och stadgandet lärer för övrigt icke strida

mot det sätt, varpå föreskriften i gällande dimensionslag tillämpas.

I detta sammanhang må — om det ock kan synas överflödigt —

anmärkas, att begreppet »god hushållning med skogen», varom i förevarande

paragraf talas, bör ses ur såväl rent skogsteknisk som ekonomisk

synpunkt. Detta innebär, ej blott att sådana träd må fällas,

vilkas avverkning är för skogens ordentliga skötsel och vård erforderlig,

utan Hven t. ex. det, att om en avsevärd stegring av virkesprisen tillfälligtvis

inträtt, avverkningen må ökas utöver vad eljest bort ske.

Slutligen må framhållas, att såsom ytterligare villkor för tillstånd

till avverkning av undermålig skog synes böra stadgas, att avverkningen

ej får förorsaka, att fastigheten eller därmed sam brukad fastighet kommer

att sakna nödigt virke för oundgängligt husbehov.

Att, såsom Ringstrand föreslagit, i förevarande paragraf intaga

uttryckligt stadgande om rätt för skogsägare att få avverkningsplan

granskad, godkänd och tillämpad i syfte att därigenom underlätta möjligBihang

till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. (11 höft. (Nr 70.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

heten för honom att, där förhållandena därtill föranleda, så bedriva hushållningen

med skogen, att träden avverkas, innan de uppnått den i

lagen angivna storleken, synes icke vara nödvändigt. Att skogsägaren

även utan uttryckligt stadgande därom ansetts hava rätt att lå skogshushållningsplan

godkänd, framgår för övrigt av 4 § andra stycket

i gällande dimensionslag ävensom av 2 § stycket 2) i instruktionen

för domänstyrelsen, enligt vilket det tillkommer styrelsen att pröva

av vederbörande jordägare eller åborättsinnehavare inom Norrland

och Dalarna till styrelsen för godkännande överlämnat, av därtill

kompetent person upprättat förslag till skogshushållningsplan, avsedd

att tillämpas enligt härför gällande författningar.

I fråga om stämpling av utsynat virke synes av föreskriften i

gällande dimensionslag 3 § 1 mom. framgå, att stämplingen ej behöver

verkställas, förrän det virke, som skall stämplas, skall avföras, och att

stämplingen sålunda ej behöver ske före avverkningen. Kommittén

har ej föreslagit någon ändring härutinnan (se 5 § 1 mom. i dess förslag)

och Övre Norrlands skogsvårdsförening har framhållit, att en

lättnad vid utsyningen skulle ernås genom tillämpning av sagda föreskrift,

ity att man sluppe det kostsamma och tidsödande arbetet att

förse varje på rot stående träd med kronomärke före avverkningen,

vartill komme, att stämpling efter avverkningen kunde verkställas av

kronojägare. I det av mig framlagda förslaget bär för skogsvårdens

tillgodoseende den ståndpunkt intagits, att stämplingen skall vara verkställd

före avverkningen (se första stycket av förevarande paragraf). Den

motsatta åsikten kan väl icke anses åsidosätta skogsvårdens krav i de

fall, då åt avverkningen gives karaktär av trakthuggning, men i de

uti ifrågavarande landsdelar säkerligen mycket talrikare fall, då så ej

är förhållandet utan förrättningsmannen skall genom s. k. blädning

uttaga visst antal träd av hemmanets skog, synes skogsvårdsintresset

uppenbarligen kräva, att stämplingen verkställes före avverkningen.

Härigenom förhindras skogsägaren att avverka efter godtycke och i

stället tillförbindes han att tillgodogöra sig allenast sådana träd, vilkas avverkning

förklarats av förrättningsmannen överensstämma med grunderna

för en god hushållning med skogen. — I detta sammanhang må

framhållas, att den i det omarbetade förslagets 7 § sista stycket omförmälda

stämpling föreslagits icke behöva ske inre avverkningen.

Något skogsvårdsintresse är ju vid sagda stämpling icke att tillgodose,

då området i fråga ej längre skall behållas såsom skogsmark.

I enlighet med domänstyrelsens hemställan har ordet »krono
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

märke» utbytts mot orden »särskilt märke»; samma ändring har vidtagits

i sista stycket av 7 §.

Då författningsförslaget ej har annat syftemål än åstadkommande av

god hushållning med ungskogen, har jag, lika med kommittén, ansett det

oegentligt att, såsom domänstyrelsen föreslagit, i sista stycket av förevarande

paragraf jämväl omnämna fullmåliga träd. I stället torde av

domänstyrelsen utfärdade reglementariska föreskrifter eller för skogsingenjörerna

givna instruktioner vara rätta platsen för regler i fråga

om stämpling av dylika träd, när sådan ifrågakommer.

Slutligen må erinras, att det ej torde vara behövligt att, såsom

kommittén i motsvarande 5 § 1 mom. gjort, omnämna jämväl den, som

i skogsingenjörens ställe förordnas; bestämmelser om tjänstegöromåls

uppdelning hava sin plats i skogspersonalens instruktion och nyssnämnda

reglementariska föreskrifter.

Då det skydd, som fröträd böi’a erhålla, torde vara att söka i

det i denna paragraf föreslagna förbud mot avverkning av fröträden

utan vederbörligt tillstånd samt de i 9 § intagna straffbestämmelserna

för överträdande av förbudet, har det av kommittén i 5 § 1 mom.

andra stycket föreslagna stadgandet, att sökande till utsyningsförrättning

skulle vara skyldig avlämna förbindelse att uppfylla föreskrift om

fröträds överhållande, uteslutits såsom överflödigt.

Det har synts mest praktiskt att meddela tiden för förrättningen

genom brev i stället för, såsom kommittén föreslagit, genom kungörelse

i kyrka. En bestämmelse härom bör ej heller bliva i någon mån

betungande. Skulle svårigheter möta att exakt bestämma tiden, torde

ett ungefärligt angivande av densamma vara tillfyllest.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 5 § 3 mom. och

17 § ävensom delar av 5 § 1 mom. andra stycket. De ändringar, som

17 § undergått, äro endast en följd av min i annat sammanhang angivna

ställning till frågan, hur den föreslagna författningens handhavande bör

ordnas. — Då fastighetsägare får anses berättigad överklaga en av avverkningsrättsinneliavai’e

sökt förrättning, hava paragrafens bestämmelser om

besvär avfattats i överensstämmelse därmed.

Enär, på sätt jag förut framhållit, kommittémajoritetens förslag

om inrättande av skogsvårdsstyrelser icke för det närvarande torde

böra upptagas till prövning, hava de uppgifter, som i kommittéförslagets

5 § 5 mom. lagts på skogsvårdsstyrelserna, överflyttats på Konungens

befallningshavande; och har jag ansett, att av domänstyrelsen m. fl.

rörande ifrågavarande paragraf i övrigt föreslagna ändringar böra vinna

avseende.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Mot de ändrings- och tilläggsförslag, som av domänstyrelsen gjorts

beträffande lydelsen av kommitténs 6 §, vilken motsvaras av 8 § i mitt

förslag, har jag icke haft något att erinra. Om förevarande författningsförslag

vinner statsmakternas godkännande, torde det tillåtas mig

föreslå Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om utsyningsavgifts erläggande.

Angående det innehåll, som i sådant fall bör givas åt dessa

bestämmelser, torde det ännu vara för tidigt att avgiva något yttrande.

Såväl kommitténs som domänstyrelsens förslag torde därvid böra komma

under bedömande, varjämte det synes önskvärt, att samma taxa blir

gällande för utsyning såväl enligt utsyningsförordningen som enligt

dimensionsförordningen.

Uppenbart torde vara, att föreskriften, att sökanden skall vara

pliktig utgöra nödig hantlangning, även innebär skyldighet att bekosta

sådan, för den händelse den ej lämnas av sökanden.

Nu gällande dimensionslag, som ej riktar sig mot själva avverkningen

utan mot den fria dispositionsrätten över undermåligt virke,

som ej stämplats av skogstjänsteman, har naturligtvis förlagt kontrollen

härutinnan till do platser, där disponerandet över virket vanligen

äger rum, d. v. s. hamn- och lastageplats^’, sågar och fabriker.

Möjligheten av kontrollens förläggande till skogen vore otänkbar,

enär därför skulle erfordras så gott som ständig vakthållning över det

avverkade. Yad nu sagts gäller även kommitténs förslag. I det av

mig framlagda förslaget återigen har själva avverkningen gjorts till

föremål för förbud, och vid sådant förhållande torde ett förläggande

av kontrollen till skogen vara det enda naturliga och ej heller erbjuda

svårigheter, särskilt om, såsom jag har för avsikt att föreslå, särskild

personal anställes för tillsyn över dimensionsförordningens tillämpning.

Om alltså ostämplat undermåligt virke påträffas i skogen, bör det vara

underkastat beslag, naturligtvis med undantag för det fall, att avverkningen

skett för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga

husbehov. Med skogen synes härvidlag böra likställas varje annan

plats, där det avverkade finns, under förutsättning, att det fortfarande är

i avverkarens besittning, och om virket undgår beslag, synes ersättningsskyldighet

böra åläggas honom. Liknande bestämmelser finnas i alla de

lagar, enligt vilka avverkning av virke i vissa fall förbjudes och virket

underkastas beslag, såsom lagarna den 24 juli 1903 angående vård av enskildas

skogar och angående skyddsskogar, lagen den 13 juni 1908

angående vård av enskildas skogar inom Gottlands län, lagen den 5

juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och lagen

den 20 juni 1913 angående vård av enskildas skogar på Öland. I an
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Mcij.ts Nåd. Proposition Nr 70.

slutning till vad jag nu anfört bär kommittéförslagets 12 § omarbetats,

och denna omarbetning bär, såsom ovan antytts, i huvudsak föranletts

av de förändrade bestämmelser, som intagits i 1 §.

Andra stycket av 9 § i det omarbetade förslaget bar sin motsvarighet

i en var av nyssnämnda författningar.

Därifrån hava jämväl hämtats de i 11 § första stycket i det omarbetade

förslaget intagna bestämmelser angående beslagsrätten. Dylik

rätt har emellertid, vad skogsstatens personal beträffar, ansetts böra

tillkomma allenast de tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, som

hava att övervaka dimensionslagens tillämpning, nämligen vederbörande

överjägmästare, skogsingenjörer och tillsyningsman, men icke exempelvis

jägmästare och kronojägare, vilka icke hava med nu ifrågavarande

skogar att göra. I fråga om åtalsrätten — som likaledes ej bör tillkomma

annan personal vid skogsstaten än den, som handhar tilllämpningen

av dimensionslagen — torde det icke vara behövligt eller

ens lämpligt att medgiva åtalsrätt även åt tillsyningsman, utan det

torde vara tillfyllest, att sådan befogenhet tillkommer kronobetjänte

samt överjägmästare och skogsingenjörer. Om exempelvis en skogsingenjör

icke funnit skäl till åtal i visst fall, bör det ej tillkomma

vederbörande tillsyningsman att på egen hand ingripa med dylikt

åtal. Däremot synes denne efter ett av honom gjort beslag böra

göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade. Härtill kommer,

att erforderlig kompetens för vederbörligt utförande av talan i mål

om förbrytelser mot förevarande förordning icke alltid lärer kunna

förutsättas hos tillsyningsmän. — Av domänstyrelsen föreslaget tillägg

till kommittéförslagets 13 § 1 mom. har intagits i det omarbetade

förslaget.

Då rätten att taga virke i beslag blivit i det omarbetade förslaget

begränsad till det fall, att det avverkade virket ligger kvar å

skogen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverlcarens besittning,

torde det näppeligen kunna inträffa, att ägare av i beslag taget virke

vore okänd. Kommittéförslagets stadgande i 13 § 2 mom. skulle därför

erhålla skäligen ringa praktisk betydelse. Vid sådant förhållande har

stadgandet, som ej bär någon motsvarighet i någon av nyss angivna

författningar, uteslutits och ersatts med andra stycket av 11 §; dess

förebild återfinnes i nyssnämnda författningar.

I fråga om denna paragraf, till vilken 2—4 momenten i kommittéförslagets

2 § av redaktionella skäl blivit överflyttade, må allenast

framhållas, att jag i det väsentliga instämmer i vad kommittén anfört

såsom skäl för sitt förslag att ej göra ändring i nu gällande bestäm
-

io §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

ruelse, enligt vilken det är virkesägaren, som för att freda virke av

träds övre del från beslag skall visa, att virket tagits av träd, som ej

är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

Ringstrands och Västerbottens läns hushållningssällskaps förslag

i fråga om bevisningsskyldighetens fullgörande, vilket förslag synes syfta

allenast till ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse, har jag

icke funnit anledning motsätta mig. Skulle det visa sig, att virke, som

på grund av intyg från trovärdiga personer undgått beslag, verkligen

bort tagas i beslag, är enligt 9 § i det omarbetade förslaget den, som

låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp,

motsvarande virkets värde.

Här influtna föreskrifter om sättet för försäljning av förbrutet

virke hava hämtats från ovan angivna närstående författningar.

Böter torde böra fördelas på samma sätt som genom försäljningav

förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för

virke, som undgått beslag; så föreskrives i alla de närstående författningarna.

Då, såsom förut anmärkts, kommittémajoritetens förslag om

upptagande av skogsvårdsavgift^’ icke nu torde böra upptagas till

behandling, har i det omarbetade förslaget den ena bötesandelen in. m.

tillerkänts kronan i stället för skogsvårdskassan. Bestämmandet av

bötesandelarnas storlek bär skett närmast i överensstämmelse med motsvarande

föreskrifter i lagarna om skyddsskogar och husbehovsskogar.

Jämväl i det förslag till utsyningsförordning för lappmarken, som framlagts

för Kungl. Maj:t, har samma proportion mellan bötesandelarna

iakttagits.

Beträffande andra stycket av förevarande paragraf må anmärkas,

att den i kommitténs lagförslag 13 § 4 mom. åberopade 138 § utsökningslagen

blivit genom lagen den 11 oktober 1912 om ändring i vissa

delar av utsökningslagen ersatt med 160 § i nu gällande utsökningslag

samt att det särskilda stadgande, som i förevarande stycke åberopas,

utgöres av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i anledning

av lantränteriernas indragning med 1909 års ingång.

Övriga ändringar i och tillägg till kommitténs lagförslag torde icke

vara av den art att behöva särskilt motiveras.

Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte

i proposition föreslå riksdagen att antaga förordning om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, i överensstämmelse

med det av honom upplästa förslaget;

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition Nr 70.

och behagade, på statsrådets tillstyrkan, Hans

Maj:t Konungen härtill lämna bifall samt förordnade,

att proposition i ämnet med den lydelse, bil. — till

detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Rohtlieb.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av s. 1 i texten
  2. JoU 1915:61 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 61 s. 1 i texten