Sök i Ratio Lex

Angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen

1915-03-26 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:97, Angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

1

Nr 97.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende

ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden

i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen; given

Stockholms slott den 26 mars 1915.

Med åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att å staten för överståthållarämbetet, i stället för det till avlöning

åt exekution sbetjäningen i Stockholm upptagna belopp, 12,200 kronor,

från och med år 1916 såsom bidrag till avlöning åt den under andre

stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetjäningen anvisa ett belopp

av 21,000 kronor samt till följd därav från och med år 1916 höja det

å riksstaten uppförda ordinarie anslaget till överståthållarämbetet från

97,822 kronor med 8,800 kronor eller till 106,622 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 86 htijt. (Nr 97.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Vid anmälan av de frågor, som tillhöra regleringen av riksstatens

sjätte huvudtitel för år 1916, omnämnde jag under punkten 8, på sätt statsrådsprotokollet

över civilärenden för den 14 januari 1915 närmare utvisar,

hurusom överståthållarämbetet i underdånig skrivelse den 21 oktober

1913 hemställt om utverkande av höjning av de till avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm utgående statsmedel samt att ärendet remitterats

till löneregleringskommittén, vars yttrande vore att förvänta inom

sådan tid, att tillfälle torde bliva berett att underställa Kungl. Maj:t

frågan om avlåtande av proposition i ämnet till 1915 års riksdag.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå riksdagen

att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,

för ändamålet beräkna en höjning från och med år 1916 av det å ordinarie

stat upptagna anslaget till överståthållarämbetet, 97,822 kronor,

med 10,000 kronor eller till 107,822 kronor.

Sedan löneregleringskommittén avgivit sitt den 28 januari 1915

dagtecknade underdåniga betänkande i fråga om anslag till avlöning åt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

exekutionsbetj aningen i Stockholm, är förevarande ärende numera i det

skick, att detsamma kan underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Genom överståtkållarämbetets omförmälda skrivelse den 21 oktober

1913 — för vars innehåll jag längre fram får tillfälle att närmare

redogöra — har bragts å bane den för bedömande av den i skrivelsen

gjorda framställningen principiellt väsentligen bestämmande liågan om

skyldighet för statsverket att vidkännas kostnad för avlönande av exekutionsbetj

ämngen i Stockholm. Denna fråga har sedan lång tid tillbaka vid

olika tillfällen och med skiljaktiga resultat varit föremål för såväl olika

statsmyndigheters som Stockholms kommunala myndigheters prövning.

Med hänsyn härtill och för vinnande av erforderlig orientering

rörande det förevarande ärendets innebörd torde det vara påkallat att

till en början, i den mån ändamålet kräver, lämna redogörelse för, huru

för närvarande överståthållarämbetet är organiserat och kostnaderna för

detsamma bestridas.

Beträffande överståthållarämbetets nuvarande organisation har löneregleringskommittén

i sitt nämnda betänkande meddelat följande sammanfattning.

För det ämbetsverk, överståthållarämbetet utgör, är överståthållaren chef.

Han äger att ensam besluta i alla ärenden, som av honom handläggas, men ar

dock pliktig att i sådana, där särskild föredragande finnes, inhämta dennes samt

dessutom i vissa polisväsendet rörande mål, »där så ske kan», polismästarens

memUlinderståthMarem uppgift är att, vid ledighet i överståthållarens ämbete

samt då överståthållaren åtnjuter semester eller ar hindrad av förfall förestå

ämbetet, för så vitt ej Konungen förordnat annan person att uppehålla detsamma.

Därjämte har under ståthållaren, då överståthållaren är i ämbetsutövning, att i

dennes ställe handlägga vissa ärenden (utsökningsmål, föreskrivna åtgärder beträffande

avhandlingar om lösöreköp m. fl.), där överståthållaren ej finner nödigt

att själv med dem taga befattning, ävensom att i andra avseenden, nar det erfordras

och överståthållaren det äskar, bestrida hans åligganden. Vidare ar

underståthållaren i överståthållarens ställe ständig ordförande i vissa direktioner

SjJe till överståthållarämbetet hörande ärendena handläggas på tre avdelningar:

överståthållarämbetets kansli, överståthållarämbetet för uppbördsarenden och

överståthållarämbetet för polisärenden. ,

I kansliet äro anställda en sekreterare, som bland annat ar föredragande

för de i kansliet förekommande ärenden, samt två notarier. , ,

Närmast under kansliet räknas lyda de tre stadsfogdarna. Under stadsfogdarna

stå för tjänstens bestridande, jämte biträden å deras expeditioner och

en uppbördsinspektör, tillhopa 51 exekutionsbetjänte, av vilka under förste stadsfogden

lyda 7 och under andre stadsfogden 10 »utmätningsmän» samt under

tredje stadsfogden 34 »uppbördsman». o ...

Beträffande avdelningen för uppbördsarenden har denna såsom diet kamreraren,

vilken jämväl är föredragande inför överståthållaren. Till denna avdelning

höra vidare en revisor, tillika bokhållare, och 2 kammarskrivare samt ytter
-

Överståthållarämbetets

organisation.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kostnaden

för överståthållarämbetet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

{igare 18 uppbördskommissarier, av vilka dock 2 äro allenast tillförordnade med

hänsyn därtill, att en av stadsfullmäktige i Stockholm och överståthållarämbetet

anordnad utredning rörande lönereglering m. m. för, bland annat, uppbördsverket

ännu icke lett till slutligt avgörande.

Inom avdelningen för polisärenden äro anställda: polismästaren, vilken är

chef för polispersonalen samt i poliskammaren handlägger där förekommande

ärenden och i överståthållarens ställe utövar högsta polismyndigheten i alla de

polisväsendet rörande frågor, med vilka överståthållaren icke själv tager befattning;

polisdomaren, som i polisdomstolen handlägger och avdömer dithörande

mål, samt sekreteraren, vilken har, bland annat, att inför överståthållaren före(1

råga de till förevarande avdelning hörande ärenden, som icke enligt vederbörliga

föreskrifter äro hänvisade till handläggning i poliskammaren eller polisdomstolen.

Inom avdelningen äro ytterligare anställda: förste och andre polisintendenterna,

vilka närmast under polismästaren utöva förmanskap för polispersonalen;

förste notarien, som bland annat är föredragande i de under polismästarens avgörande

hörande mål; 4 notarier; en räkenskapsförare samt 3 kanslister. Härtill

komma en magasinsförvaltare samt 2 amanuenser och åtskilliga biträden ävensom

telefonister.

Till denna avdelning höra vidare förste, andre och tredje stadsfiskalerna

samt polispersonalen. Den sistnämnda utgöres enligt Stockholms stads stat för

ar 1915 av följande antal innehavare av ordinarie tjänst: 17 poliskommissarier,

en föreståndare för prostitutionsavdelningen, 63 överkonstaplar, 94 inspektionsoch

likställda konstaplar samt 578 konstaplar.

Slutligen äro att såsom hos överståthållarämbetet anställda omnämna åtskilliga

förste vaktmästare, vaktmästare och ordonnanser samt manliga och kvinnliga

extra tjänstinnehavare.

I fråga om den totala kostnaden för uppehållandet av den verksamhet,

som tillkommer överståthållarämbetet med underlydande —

härvid således inberäknat ej blott avlöning till ovan omförmälda befattningshavare

utan också utgifter för hållande av tjänster k aler, inventarier,

bränsle, lyse, renhållning och dylikt, skriv- och tryckkostnader,

böcker, beklädnad och beväring, läkarvård, pensioner och understöd

m. m. — anför löneregleringskommittén, att densamma enligt Stockholms

stads utgifts- och inkomststat för år 1915 uppgår till 3,305,839: il

kronor, vartill kommer boställe för överståthållaren.

För bestridande av denna kostnad tillskjuter staten i form av statsanslag

sammanlagt 108,122 kronor. Därav utgår en del direkt för bestridande,

till fullo eller till viss andel, av bestämda utgifter, en annan

del åter har karaktär av bidrag till gäldande av kostnaderna för viss

verksamhetsgren. Vad som erfordras utöver statens tillskott faller på

Stockholms stad.

Beträffande de inkomster, med vilka Stockholm har att möta den

på staden fallande andelen av ovannämnda totalkostnad, nämnes, att inkomster

av den beskaffenhet, att de tillföras staden genom överståthållar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

ämbetets verksamhet eller eljest annorledes än i form av anslag av

statsmedel, enligt inkomst- och utgiftsstaten för år 1915 beräknats till

sammanlagt 188,730 kronor. Sammanlagda beloppet av statsanslag och

övriga inkomster skulle sålunda utgöra 296,852 kronor.

Såsom nyss angavs utgör statsverkets tillskott till bestridande av

ovanberörda totalkostnad för överståthållarämbetets verksamhet 108,122

kronor. Dessa statsmedel, som utgå under de å riksstatens sjätte huvudtitel

uppförda anslagstitlarna »Till överståthållarämbetet» och »Till provisorisk

förbättring av de hos överståthållarämbetet anställda manliga

och kvinnliga tjänstinnehavares avlöningsförmåner», äro fördelade för

särskilda ändamål på sätt framgår av följande uppställning:

1) Till bidrag till avlönande av överståthållaren

och underståthållaren samt till avlöning åt sekreteraren,

de två notarierna och två vaktmästare å äm
-

betets kansliavdelning tillhopa

kronor

29,300: —

2) För extra biträden och vikariatsersättning

m. m. samt till provisorisk förbättring av extra

tjänstinnehavares avlöningsförmåner tillhopa

»

15,300: —

3) Till hyresersättning för överståthållarämbetets

kanslis ämbetslokal ............................................................

»

11,600: —

4) Till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stock- holm ..........................................................................................

»

12,200: —

5) Till kronouppbördsverket i Stockholm

»

11,472: —

6) Till polisens vidmakthållande inom Stock- holm och till gratifikationer åt e. o. tjänstemän och

vaktbetjänte vid poliskammaren i Stockholm tillhopa

»

28,250: —

Summa kronor

108,122: —

Bland de i den nu givna uppställningen ingående anslagsposterna

är det endast eu, som direkt beröres av överståthållarämbetets ifrågavarande

framställning, nämligen det å ordinarie stat uppförda anslaget

å 12,200 kronor till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm.

Såsom förut är framhållet har sedan länge meningsskiljaktighet gjort

sig gällande i fråga om, huruvida någon skyldighet borde anses åligga

statsverket att vidkännas kostnad för nämnda avlöning. Med hänsyn

härtill har löneregleringskommittén ansett nödigt att söka åvägabringa

en redogörelse för den historiska utvecklingen beträffande bekostandet av

avlöningen åt exekutionsbetjäningen i huvudstaden.

Den av kommittén i sådant hänseende framlagda redogörelsen är

ganska omfattande. Jag skall tillåta mig att här meddela en samman
-

Statsanslag.

Statsanslaget

till exekutionsbetjäningen.

Historik.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1847—1848

årens riksdag.

1850—1851

årens riksdag.

1856—1858

årens riksdag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

fattning av de delar därav, vilka särskilt äro ägnade att belysa nyssnämnda

meningsskiljaktighet och med hänsyn därtill eller av annan anledning

synas mig särskilt böra bringas i erinran vid bedömandet av

överståthållarämbetets förevarande framställning.

Överståthållarämbetet leder, såsom känt, sin tillkomst från den nydaning

av hela lantregeringen, som stadgades genom 1634 års regeringsform.

Ämbetets exekutoriska uppgifter bestämdes under 1600- och

1700-talen närmare genom instruktioner och exekutionsstadgar; och för

dessa uppgifter i vad de innefattade verkställighet hade ämbetet att

tillgå vissa där anställda befattningshavare, vilka åtminstone från slutet

av 1600-talet betecknades såsom exekutionsbetjäning eller exekutionsbetjänte.

Avlöningen till dessa betjente synes alltifrån början hava utgått

av statsmedel.

Den löneförbättring, som vid 1815 års riksdag beslutades för penninglöntagande

statstjänare i allmänhet, innefattade även en höjning av

statsanslaget till överståthållarämbetets kansli, och beviljades jämväl därvid,

för ökning av antalet på stat avlönade exekutionsbetjänte, vad som

erfordrades till fyra nya löner.

Vid 1847 —1848 årens riksdag begärde Kungl. Maj:t löner för

ytterligare fyra exekutionsbetjänte, men blev denna begäran icke av

riksdagen bifallen med hänsyn till statsverkets knappa tillgångar och

nödvändigheten av största möjliga inskränkning av statsutgifternas belopp.

Sedan enahanda framställning emellertid av Kungl. Maj:t förnyats

vid 1850—1851 årens riksdag, yttrade rikets ständer i anledning

därav, att, enär det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,

som vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men Stockholms

stad det oaktat av statsverket åtnjöte betydliga bidrag för detta

föremål, ständerna ansåge sig icke böra bifalla någon tillökning däruti.

Vid 1856—1858 årens riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag om

lönereglering för överståthållarämbetets kansli, således även för de där

anställda betjänte.

Sedan år 1815 hade icke skett någon reglering av exekutionsbetjäningens

i Stockholm avlöning i annan mån, än att den i avlöningen

ingående spannmål åsatts ett högre värde, i likhet med vad i allmänhet

ägt rum beträffande denna lönepersedel i andra stationer. Till stöd

för den nu föreslagna löneregleringen anfördes, bland annat, att, då

Stockholms stad vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen

för de till länsstyrelserna hörande tjänstemän och betjänte under senare

tiden blivit efter hand förhöjd, Kungl. Maj:t ansett billigheten fordra,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.

att en lika förmån beviljades’den hos överstyrelsen för huvudstaden anställda

tjänstemannapersonal.

Riksdagen beviljade det för den föreslagna löneregleringen erforderliga

beloppet samt yttrade i anledning härav bland annat, att det visserligen

ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som vore

förenade med exekutionsväsendet därstädes. Men då Stockholms stad

vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen för den hos dess

överstyrelse anställda personal dittills städse blivit bekostad av statsmedel,

hade rikets ständer funnit något tvivel icke böra uppstå om

statens åliggande att, därest avlöningen befunnes otillräcklig, ytterligare

anslå de medel, som erfordrades till densammas förbättrande.

1862- 1863 årens riksdag beviljade med anledning av ett utav

Kungl. Maj:t därom framlagt förslag medel till avlöning för ytterligare

fyra exekutionsbetjäntetjänster.

Vid 1865—1866 årens riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning

om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under benämning

exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor

i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt denne tjänsteman, men

blev denna framställning ej bifallen av rikets ständer.

Till svar därå yttrade nämligen ständerna, att, då det i allmänhet

tillkomme städerna själva att bestrida de kostnader, som med exekutionsväsendet

därstädes vore förenade, rikets ständer, med hänsikt för övrigt

till det angivna inskränkta ändamålet med anställandet av ifrågavarande

tjänsteman jämte biträde, ansett något bidrag irån statens sida för detsamma

icke böra ifrågakomma.

Med föranledande av en framställning från överståthållarämbetet

föreslog Kungl. Maj:t 1872 års riksdag att med 3,355 rdr öka det då

till 8,095 rdr uppgående anslaget för vakt- och exekutionsbetjäningen i

ämbetets kansli. Av sistnämnda anslag avlönades ej blott den ordinarie

exekutionsbetjäningen (exekutionsvaktmästare och exekutionsbetjänte) utan

ock kanslivaktmästarna samt vaktmästare och vaktknektar vid gäldstuga^

varjämte från anslaget utgick gratifikationer till extra ordinarie

exekutionsbetjänte utan lön.

Riksdagen medgav den äskade ökningen, sa att anslaget däreitei

utgick med 11,450 rdr (kronor).

I sammanhang med beviljande av tillfällig löneförbättring (dyrtidstillägg)

åt tjänstemän i överståthållarämbetets kansli för vart och ett av

åren 1876—1880 anvisades jämväl för samma år medel för höjning med

1862—1863

årens riksdag.

1865 — 1866

årens rikedag.

1872 års

riksdag.

1876—1880

årens riksdagar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

K.ungl. Maj-.ts Nåd. proposition Nr 97.

Nya utsökningslagen.

Överståthål
larämbetets
framställning
1878.

20 % av avlöningsanslaget för vakt- och exekutionsbetjaningen därstädes,

eller således med 2,290 kronor, att utgå å extra stat.

År 1877 antogs den ännu gällande utsökningslagen. Enligt densamma

är befattningen såsom överexekutor, vilken bär att upptaga och

pröva utsökningsmål, anförtrodd för landet åt Konungens befallningshavande,

i Stockholm åt överståthållarämbetet samt i övriga städer åt

magistraten eller efter Konungens förordnande åt viss magistratsledamot.

Den omedelbara verkställigheten i nämnda mål uppdrogs åt utmätningsmän

(underexekutorer), nämligen för landet kronofogde och i stad stadsfogde

eller, i fall av behov och efter -Konungens bestämmande, flere

stadsfogdar.

Dessa föreskrifter, som för städerna i allmänhet medförde den omkastningen,

att Konungens befallningshavande ersattes av magistraten

såsom överexekutor och magistraten av stadsfogde såsom underexekutor,

inneburo för Stockholm den förändringen, att verkställigheten i utsökningsmål

nu skulle övertagas av särskilda tjänstemän, stadsfogdarna,

under det att densamma förut ombesörjts omedelbart av överståthållarämbetet

genom de där anställda exekutionsbetj änte.

Då nu den nya utsökningslagen skulle träda i kraft den 1 januari

1879, avgav överståthållarämbetet i augusti 1878 till Kungl. Magt en

framställning i fråga om anställande av utmätningsmän för Stockholm

och vad därmed ägde samband. Ämbetet förklarade sig härvid

hava beräknat två stadsfogdar erforderliga för ett ordentligt handhavande

av exekutionsväsendet.

Beträffande avlönandet av de exekutionsbetj änte in. fl., som borde

ställas till stadsfogdarnas förfogande för tjänstegöromålens bestridande,

ansåg ämbetet någon förhöjning av då utgående statsanslag till vaktoch

exekutionsbetjäningen hos ämbetet icke vara erforderlig. Däremot

måste nya medel anskaffas för stadsfogdarnas avlöning. Och som från

äldsta tider Stockholms stad huvudsakligast avlönat polisverket och uppbördsverket,

antagligen av det skäl att dithörande ärenden ursprungligen

tillkommit magistratens handläggning, men däremot ej bidragit till avlöningen

för exekutionsverket, vilken alltid uteslutande bekostats av

statsverket, sannolikt av skäl att utsökningsärendenas behandling icke

någonsin ålegat Stockholms magistrat, syntes det överståthållarämbetet,

att avlöningen till stadsfogdarna borde utgå av statsmedel.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 8 november 1878 biföll

Kungl. Maj:t vad överståthållarämbetet föreslagit i avseende å det antal

stadsfogdar, som borde anställas i Stockholm, omfånget av varderas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

befattning samt rättighet för dem att i vissa fall i sitt ställe till utmätningsman

sätta annan man. Därjämte ställde Kungl. Maj:t till överståthållarämbetets

förfogande ett belopp till bestridande av avlöning

under år 1879 åt två stadsfogdar.

Sedan härefter i statsverkspropositionen till 1879 års riksdag äskats

medel till avlöning åt två stadsfogdar, ehuru av särskild anledning allenast

å extra stat, anmälde emellertid riksdagen till svar därå, att det

begärda anslaget icke blivit beviljat.

Såsom skäl för detta beslut anförde riksdagen till en början: I

ärendet gjord utredning beträffande statsverkets skyldighet att bestrida

kostnaderna för utsökningsväsendet i Stockholm ådagalade visserligen,

att dessa kostnader under senare tider betäckts med statsmedel, men

hade däremot icke synts riksdagen nöjaktigt besvara den frågan, huruvida

icke staden i själva verket kunde anses äga förpliktelse att med

egna medel bestrida ifrågavarande utgifter.

Sedan riksdagen härpå lämnat en kort historisk redogörelse, huvudsakligen

avseende genom vilka organ uppbörden av kronoutskylderna i

Stockholm ägt rum och huru avlöningen till dessa organ bestritts, fortsätter

riksdagen i anslutning till denna redogörelse:

Yad sålunda blivit anfört hade synts riksdagen giva vid handen,

att Stockholms stad ursprungligen haft förbindelse att med sina enskilda

medel bestrida »nu ifrågavarande» utgifter, men att staden tid efter annan

fått denna sin skyldighet underlättad genom bidrag av statsverket, vilket

emellertid icke synts riksdagen skäl att ytterligare främja. Då dessutom

rikets samtliga övriga städer med egna medel bestridde kostnaderna

för sitt utsökningsväsende, avlöningen till stadsfogdar däruti inberäknad,

hade riksdagen så mycket mindre kunnat bifalla Kungl. Maj:ts

ifrågavarande förslag, som den till 1865—1866 årens riksdag gjorda

framställningen om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under

benämning exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom

underexekutor i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt bemälde

tjänsteman, icke blivit bifallen av rikets ständer.

I statsverkspropositionen vid 1880 års riksdag framlade Kungl.

Maj:t förslag till lönereglering för överståthållarämbetet.

Såsom förut är omförmält voro vid denna tid för avlönande av

vakt- och exekutionsbetjäningen vid överståthållarämbetets kansli ställda

till överståthållarämbetets förfogande dels ett anslag å ordinarie stat av

Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 86 höft. (Nr 97.) 2

1879 åra

riksdag.

1880 åra

riksdag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utredning av

häradshövdingen

Bergius.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

11,450 kronor dels ock å extra stat för dyrtidstillägg 2,290 kronor, tillsammans

13,740 kronor.

Av sistnämnda belopp bestreds avlöningen till de vid kansliet anställda

två vaktmästare, för det dåvarande utgående med 600 kronor

jämte hyresersättning till den ene och med 700 kronor till den andre.

Uti det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till stat upptogos

de nämnda bägge vaktmästarbefattningarna specifikt i staten, vardera

med en avlöning av 800 kronor jämte ålderstillägg.

Under rubriken »Till överståthållarämbetets förfogande såsom bidrag

till avlöningen åt exekutionsbetjäningen» var i statförslaget uppfört

ett belopp av 12,200 kronor, motsvarande i avrundat belopp skillnaden

mellan förutnämnda anslag å 13,740 kronor och sammanlagda

beloppet av begynnelseavlöningarna till de nyssnämnda bägge vaktmästarna

1,600 kronor.

Riksdagen gjorde icke någon erinran mot uppförandet å stat av de

bägge vaktmästarbefattningarna med föreslagna avlöningsbelopp.

Vad däremot angick det i förslaget upptagna beloppet 12,200

kronor, »avsett att användas såsom bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen»,

ansåg riksdagen, att, enär det kunde vara ovisst, huruvida

icke utgifterna härför rätteligen borde bestridas uteslutande av Stockholms

stad, samt utredning därutinnan syntes kunna förväntas bliva

förebragt av den av Kungl. Maj:t tillsatta skatteregleringskommittén,

berörda belopp för det dåvarande borde beviljas endast såsom extra

anslag för år 1881.

Ifrågavarande anslag blev sedermera fortfarande beviljat å extra

stat för vart och ett av åren 1882—1885.

Då emellertid någon utredning i ämnet icke blivit verkställd av

skatteregleringskommittén, anbefallde Kungl. Maj:t den 25 januari 1884

överståthållarämbetet att, efter nödig utredning av förevarande fråga,

inkomma med utlåtande.

Efter uppdrag av överståthållarämbetet verkställde häradshövdingen

S. O. G. Bergius utredning i ärendet. Dennas innehåll återfinnes i

huvudsak i den av löneregleringskommittén lämnade redogörelse, varav

en sammanfattning här förut meddelats.

Med underdånig skrivelse den 12 juni 1884 överlämnade överståthållarämbetet

nyssberörda utredning och anförde därvid, att densamma

icke lämnade något tvivel om att det av ålder ålegat statsverket att

bestrida avlöningen för exekutionsbetjäningen i Stockholm, vadan det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

syntes överståthållarämbetet, som borde denna skyldighet kvarstå och

anslaget ånyo uppföras å ordinarie stat.

Av vad som anförts uti den av häradshövdingen Bergius verkställda

utredningen hade denne för sin del ansett uppenbart, att avlöning

till exekutionsbetj aningen i Stockholm av ålder blivit bestridd av

statsmedel samt att statsverkets skyldighet i detta hänseende blivit på

senare tider av representationen uttryckligen erkänd; och hade, såvitt

han kunnat utröna, Stockholms stad aldrig lämnat något bidrag till

ifrågavarande avlöning. Däremot hade exekutionsbetjäningen i rikets

övriga städer avlönats av städerna själva. Denna olikhet i sättet för

avlöningens utgörande syntes häradshövdingen Bergius hava sin naturliga

förklaringsgrund däri, att handhavandet av underexekutorsgöromålen

före nya utsökningslagens trädande i kraft ålegat i Stockholm en av

staten avlönad myndighet, överståthållarämbetet, men i andra städer en

av dem själva avlönad myndighet, magistraten.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1885

anförde chefen för civildepartementet för egen del, att genom den av

häradshövdingen Bergius gjorda utredningen framginge, att exekutionsbetjäningens

i Stockholm avlöning under mera än 200 ar bestritts av

statsmedel. Detta syntes från början haft sin grund däri att, då överståthållarämbetet,

samtidigt med lantregeringens ordnande, genom 1634

års regeringsform inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län

för sig och till följd därav exekutionsärendena i Stockholm icke såsom

i andra städer ställdes under den av staden avlönade magistraten, utan

överlämnades åt överståthållarämbetet, för vars avlöning det tillkom

staten att, likasom i fråga om övriga länsstyrelsers, bära tungan.

Det under senare tider vid åtskilliga tillfällen uttalade antagandet,

att Stockholms stad skulle vara skyldig avlöna dessa betjänte, hade enligt

departementschefens mening berott på en förväxling mellan stadens åliggande

i avseende å uppbördsverket, vars tjänstemän från början synts

uteslutande hava avlönats av staden, men vartill staten likväl lämnat

och ännu lämnade bidrag, och utsökningsväsendet, till vars underlydande

betjänte staden aldrig bidragit.

Att uti detta hänseende vidtaga någon rubbning ansåg departementschefen

icke föranledas av de förhållanden, som utredningen givit

vid handen; och det kunde enligt hans mening icke vara lämpligt,^ att

anslag för ett behov av den stadigvarande beskaffenhet som det ifrågavarande

vore upptaget å extra stat.

1885 års

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1900 års

riksdag.

Kung!. May.is Nåd. Proposition Nr 97.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.

Maj:t 1885 års riksdag att till avlöning åt exekutionsbetjäningen i

Stockholna från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag

till överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra

stat för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.

Uti avgivet utlåtande anförde i detta hänseende statsutskottet utan

meningsskiljaktighet, att av den i ärendet lämnade redogörelsen framginge,

att exekutionsbetjaningens i Stockholm avlöning under mer än

200 år bestritts av statsmedel och att staden aldrig bidragit till densamma.

Fullt skäl syntes förefinnas därtill, att grunden till berörda

förhållande vore att söka i den omständigheten att, då överståthållarämbetet,

samtidigt med lantregeringens ordnande, genom 1634 års regeringsform

inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län för

sig och till följd därav exekutionsärendena i Stockholm icke såsom i

andra städer ställdes under den av staden avlönade magistraten, utan

överlämnades åt överståthållarämbetet, för vars avlönande det tillkom

staten att, likasom i fråga om övriga länsstyrelsers, bära tungan.

På grund därav hemställde utskottet, att riksdagen, med bifall till

Kungl. Maj:ts framställning, måtte till avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag

till överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra

stat för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.

Statsutskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, vilket beslut,

fattat utan meningsskiljaktighet i båda kamrarna, anmäldes av riksdagen

i skrivelse den 18 maj 1885 nr 58.

Den 18 september. 1899 gjorde överståthållarämbetet underdånig

framställning om. förhöjning av anslaget, för anställande av ytterligare

tre exekutionsbetjän te. Exekutionsbetjäningen utgjordes då, enligt av

överståthållareämbetet lämnad uppgift, av 12 exekutionsbetj änte jämte

en vaktmästare, vilka avlönades från anslaget i fråga. Dessutom erhöllo

11 exekutionsbetjänte sportler.

\ ld anmälan av detta ärende inför Kungl. Maj:t förklarade sig

föredragande departementschefen anse det vara av behovet påkalla^

att medel bereddes till anställande av dels 2 nya exekutionsbetj änte med

lön av 1,400 kronor för vardera och dels en ny exekutionsbetjänt med

lön av 1,000 kronor, alltså tillhopa 3,800 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog i anledning därav uti statsverkspropositionen

vid 1900 års riksdag, att det under anslagstiteln ))Överståthållarämbetet»

uppförda ordinarie anslag å 12,200 kronor till avlöning åt exekutions
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97. 13

betjäningen i Stockholm måtte höjas med 3,800 kronor eller till 16,000

kronor. _ „

I avgivet utlåtande förklarade sig statsutskottet icke hava något

att erinra mot denna Kungl. Maj:ts framställning, utan hemställde om

bifall till densamma. _

Elva ledamöter av andra kammaren förenade sig emellertid i en

reservation, vari anfördes följande.

Av statsrådsprotokollet i detta ärende samt av den utredning angående

statens skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm,

som blivit 1885 års riksdag förelagd och till vilken chefen för civildepartementet

vid föredragningen inför Kungl. Maj:t hänvisat, fram
ginge*

# . .

Rikets ständer hade enligt skrivelse den 6 februari 1858 beviljat

förhöjd avlöning åt de i överståthallarämbetets kansli anställda tjänstemän

samt betjänte och däribland jämväl åt exekutionsbetjäningen. Ytterligare

förhöjningar i anslaget till exekutionsbetjäningen hade beviljats

vid riksdagarna åren 1862—1863 och år 1872. Dyrtidstillägg å samma

anslag hade beviljats vid riksdagarna åren »1874—1878», varefter anslaget

vid 1885 års riksdag uppförts å ordinarie stat.

Däremot hade rikets ständer i skrivelse den 20 augusti 1851 förklarat,

att. då det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,

som vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men sådant

oaktat Stockholms stad av statsverket åtnjöte betydligt bidrag för detta

ändamål, rikets ständer ansett sig icke böra bifalla av Kungl. Maj:t

äskad tillökning i anslaget för sagda ändamål. Vidare hade enligt skrivelse

den 15 juni 1866 i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om

anslag till arvoden åt en tjänsteman, som under benämning exekutionskommissarie

eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor i Stockholm,

samt till ett biträde åt denne tjänsteman, rikets ständer på samma

skäl, som år 1851 blivit av rikets ständer anfört, och med hänsyn för

övrigt till det angivna inskränkta ändamålet med anställandet av ifrågavarande

tjänsteman jämte biträde ansett något bidrag för detsamma från

statens sida icke böra ifrågakomma.

I anslutning till den uppfattning, som sålunda åren 1851 och 1866

hos rikets ständer gjort sig gällande, och då ett frångående av 1885

års riksdags beslut i ämnet blivit ifrågasatt, hade ovannämnda reservanter

hemställt, att Kungl. Maj:ts framställning icke måtte av riksdagen

bifallas.

Vid frågans behandling i kamrarna bifölls statsutskottets hemställan

i första kammaren, men i andra kammaren antogs reservanternas för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

slag och vid gemensam omröstning segrade den av andra kammaren

godkända mening, i följd varav Kungl. Maj:ts framställning icke vann

riksdagens bifall.

Uti underdånig skrivelse den 27 oktober 1902 återupptog överståthallarämbetet

frågan om förböjning av anslaget. Åmbetet redogjorde i

namnda skrivelse till en början dels för vad efter 1900 års riksdag

örekommit i ärendet och dels för den dåvarande organisationen av

exekutionsväsendet i Stockholm.

Då behovet a\ förstärkta arbetskrafter inom exekutionsväsendet

yttrade överståthållarämbetet, fortfarande gjort sig i hög grad gällande5

hade överståthållarämbetet ej kunnat låta sig nöja med den utgång

frågan om anslagsökningen fått vid 1900 års riksdag, utan vänt sig

till stadsfullmäktige i Stockholm och i skrivelse den 15 augusti 1900

anhållit, att stadsfullmäktige måtte såsom bidrag till exekutionsbetjäningens

i Stockholm avlöning bevilja ett anslag å o,800 kronor eller samma

belopp, om vars beviljande förut framställning gjorts hos riksdagen.

Stadsfullmäktige hade vid sammanträde den 11 november 1901 avslagit

överståthållarämbetets anhållan, med åberopande av, bland annat, den

år 1884 av häradshövdingen Bergras verkställda utredningen.

I särskild skrivelse den 29 juli 1901 hade emellertid överståthållarämbetet

fäst stadsfullmäktiges uppmärksamhet därå, att av meranämnda

statsanslag, 12,200 kronor, ett belopp av sammanlagt 2,600 kronor användes

till avlöning dels med 1,200 kronor till ett under benämning

exekutions betjänt i iörste stadsfogdens kontor anställt skrivbiträde och

dels med respektive 800 kronor och 600 kronor till två i stadsfogdarnas

expedition^ anställda vaktmästare; och hade överståthållarämbetet anhållit

att, då Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 maj 1879 förständiga!

stadsfullmäktige att till de båda stadsfogdarna, som till en början

avlönats av statsmedel, låta utbetala avlöning utav kommunens medel

och därav syntes följa, att jämväl nyssnämnda biträde hos förste stadsfogden

och de båda vaktmästarna hos stadsfogdarna borde avlönas av

kommunen, stadsfullmäktige ville anvisa därför erforderliga medel.

Denna framställning hade bifallits av stadsfullmäktige.

Sedan stadsfullmäktige vidare beviljat medel till avlöning dels av

en säl skild tredje stadsfogde och dels av en s. k. bötesindrivare, handhades

exekutionsväsendet i Stockholm av fyra eller noga räknat fem

tjänstemän, nämligen förste stadsfogden, andre stadsfogden, t. f. tredje

stadsfogden, bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre

stadsfogden, och räkenskapsföraren hos polisen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 97.

Samtliga dessa tjänstemän avlönades av staden och. hade till åligganden:
förste

stadsfogden: att ombesörja verkställigheten av domar och utslag

i civila mål mot alla gäldenärer, som vore bosatta i Stockholm, vare

sig nu att domarna och utslagen avkunnats av domstolar i Stockholm

eller å andra orter;

andre stadsfogden: att uttaga utskvlder av personer, som från landets

olika delar inflyttat till Stockholm, att tillställa och uttaga lösen hos i

Stockholm bosatta parter för domar, utslag, protokoll och expeditioner

från rikets samtliga domstolar och ämbetsverk, att delgiva stämningar

från hela riket å personer, som vore bosatta i Stockholm eller tillfälligt

uppehölle sig därstädes, samt att uppsöka arvsberättigade efter utrikes

avlidna personer ävensom fullgöra de flesta dylika på framställning av

utrikesdepartementet eller kommerskollegium grundade uppdrag, som

kunde till överståthållarämbetet överlämnas;

t. f. tredje stadsfogden: att hos gäldenärer i Stockholm indriva i

Stockholm debiterade, på restlängd uppförda krono-, kyrko- och skolsamt

kommunalskatter;

bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre stadsfogden,

men under dennes överinseende självständigt utövade sin befattning: att

mot i Stockholm bosatta parter till verkställighet befordra av rikets

samtliga domstolar, med undantag av polisdomstolen i Stockholm, avkunnade

utslag i brottmål ävensom att, då utmätning för böter, som av

polisdomstolen i Stockholm ådömts, lfrågakomme, verkställa dylik utmätning;

samt

räkenskapsföraren hos polisen: att hos i Stockholm bosatta pal ter

uttaga genom polisdomstolen ådömda böter, såframt ej för deias uttagande

utmätning bleve av nöden.

De hos t. f. tredje stadsfogden och räkenskapsföraren i polisen anställda

biträden avlönades av kommunen, och vore det alltså endast till

avlöning av de hos förste och andre stadsfogden samt hos bötesindrivaren

anställda exekutionsbetjänte, som statsanslaget å 12,200 kronor användes.

Härefter meddelade överståthållarämbetet i sin förevarande skrivelse

ytterligare, hurusom ämbetet genom stadsfullmäktiges förenämnda beslut

blivit satt i tillfälle att till avlöning av de hos förste och andre stadsfogden

samt bötesindrivaren anställda utmätningsmän oavkortat använda

hela statsanslaget. Från detsamma utginge nämligen för det dåvarande

avlöningar till 4 hos förste stadsfogden anställda exekutionsbetjänte med

tillhopa0 3,000 kronor samt till 4 hos andre stadsfogden och 3 hos bötesindrivaren

anställda exekutionsbetjänte efter 1,200 kronor till en var med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

tillhopa 8,400 kronor. Återstoden av anslaget, 800 kronor, hade reserverats

för bestridande av vikariatsarvoden m. m. Överståthållarämbetet

hade emellertid medgivit, att till tjänstgöring hos förste stadsfogden finge

antagas två extra exekutionsbetjänte utan annan avlöning än den som

kunde erhållas genom sportler.

. Överståthållarämbetet förklarade vidare, att ämbetet saknade anledning

att. begära ökat statsanslag för avlönande av de hos förste stadsfogden

anställda exekutionsbetjänte. Däremot funne ämbetet nödigt, att

hos vardera av _ andre stadsfogden och bötesindrivaren anställdes ytterligare

en exekutionsbetjänt, samt ansåg skäligt, dels att envar av dessa

tilldelades en avlöning av 1,400 kronor, dels ock att avlöningen till var

och en av de hos andre stadsfogden och bötesindrivaren redan anställda

sju exekutionsbetjänte höjdes med 200 kronor.

Vid bifall till vad ämbetet sålunda förordat skulle alltså det belopp,

varmed statsanslaget till exekutionsbetjäningen i Stockholm behövde

ökas, utgöra 4,200 kronor.

Statskontorets

utlåtande

2a/i2 1902.

Efter remiss avgav statskontoret den 22 december 1902 utlåtande

over. överståthållarämbetets sistberörda framställning och förklarade sig

därvid anse statens skyldighet att bekosta exekutionsbetjäningens i Stockholm

avlöning vara genom den i framställningen omförmälda utredning

av år 1884 ådagalagd samt den av överståthållarämbetet gjorda framställningen

väl grundad.

''“Te"'' ^id föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1903 av ifrågayttraude

12/i varande ärende yttrade chefen för civildepartementet bland annat följande.

1903. För egen del måste departementschefen till fullo dela statskontorets

uppfattning. Överståthållarämbetet syntes nämligen hava fullständigt

ådagalagt, att den föreslagna höjningen i antalet exekutionsbetjänte i

Stockholm dåmera vore ett oavvisligt behov, vars fyllande icke''längre

kunde uppskjutas, utan att de redan för det dåvarande alltför kännbara

olägenheterna skulle än mera ökas. Mot de avlöningsbelopp, som upptagits

i ämbetets framställning, och mot ämbetets motivering därför ansåg

departementschefen icke heller någon erinran skäligen kunna göras.

Vad slutligen beträffade statens skyldighet att bekosta dessa exekutionsbetjäntes

avlöning, föreföll det departementschefen, som skulle den

anmälkning, som framställts däremot, icke äga fog för sig, då av de i

ämnet lämnade utredningarna framginge, att denna skyldighet blivit icke

mott av ålder fullgjord utan även på senare tiden av representationen

uttryckligen erkänd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

I detta hänseende fäste departementschefen ock uppmärksamheten

å den utredning, som i ämbetets framställning lämnats angående ifrågavarande

exekutionsbetjäntes åligganden och varav framginge, _ att de

exekutionsbetjänte, vilkas avlöning bestredes och skulle bestridas av

staten, icke hade någon befattning med den avdelning av exekutionsväsendet

i Stockholm, som avsåge indrivningen av utskyldema till staden.

De vid denna avdelning biträdande betjänte avlönades däremot, såsom

vederborde, samtliga av Stockholms stad.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att det under anslagstiteln »Overståthållarämbetet» uppförda

ordinarie anslag å 12,200 kronor till ''avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm måtte höjas med 4,200 kronor eller till 16,400

kronor.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse med departementschefens hemställan

för 1903 års riksdag framlagda förslag om förhöjning av anslaget

blev av statsutskottet avstyrkt, därvid utskottet framhöll, att den omständigheten,

att Stockholms stad på grund av utredda historiska förhållanden

kommit att beträffande kostnaderna för exekutionsväsendet intaga

en gynnad undantagsställning i förhållande till rikets övriga städer, icke

utgjorde giltig anledning att genom beviljande av förhöjt statsanslag

vtterligare öka ifrågavarande särskilda förmån för huvudstaden.

Vid utskottets betänkande i denna punkt var emellertid fogad en

reservation av de tolv ledamöterna från första kammaren, vilka ansett,

att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Första kammaren biföll reservationen, varemot andra kammaren

fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan. Med anledning därav

företogs gemensam omröstning, därvid andra kammarens mening

segrade.

Efter år 1903 har någon förändring beträffande det från och med

år 1886 utgående anslaget till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm

icke varit hos riksdagen ifrågasatt.

I den översikt jag nu med ledning av löneregleringskommittens

motsvarande historiska redogörelse lämnat har uteslutande avsetts det

bland statsanslagen till överståthållarämbetet, vilket, på sätt förut är

nämnt, direkt beröres av ämbetets ifrågavarande framställning av den 21

oktober 1913. ^

Löneregleringskommittén har emellertid till vinnande av önskvärd

ytterligare orientering rörande det föreliggande spörsmålets innebörd i

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 8<i liajt. (Nr 97.) 3

1903 års

riksdag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

sitt betänkande meddelat historiska upplysningar beträffande samtliga

övriga i den förut meddelade uppställningen (sid. 5) omförmälda statsanslag

till överståthållarämbetet. Särskilt beträffande två av dessa anslag,

nämligen anslagen till kronouppbördsverket och till polisens vidmakthållande,

äro dessa historiska underrättelser mera omfattande och

genomförda (Löneregleringskommitténs betänkande sid. 47—59). Av

dem framgår, hurusom dessa båda anslags historia på huvudsakliga

punkter företer noggranna paralleller till den historiska utvecklingen i

fråga om anslaget till exekutionsbetjäningens avlöning.

Vid de tidpunkter, med vilka löneregleringskommitténs redogörelser

för anslagen till kronouppbördsverket i Stockholm och till polisväsendet

därstädes egentligen begynna, d. v. s. början av resp. 1700-och

1800-talet, synas såväl den ena som den andra av dessa institutioner

hava uppehållits uteslutande eller nästan uteslutande med statsmedel.

Detta kan i fråga om kronouppbördsverket framstå såsom en naturlig följd

därav, att initiativet till antagande av särskilda personer för uppbärandet

av kronoutskylder na i huvudstaden utgick från Kungl. Maj:t. Men även

polisväsendet i Stockholm synes så att säga utan vidare hava »i dess

början varit betraktat såsom en statsinstitution.»

Vidblivandet av vad sålunda från början ägt rum och ansetts riktigt

tyckes emellertid icke länge hava inför den anslagsbeviljande myndigheten,

rikets ständer, framstått som i allo befogat vid det förhållande, att

rikets övriga städer själva hade att bekosta såväl kronouppbörden som

polisväsendet därstädes. Vid olika tillfällen, då fråga väckts om ökade

statsanslag för den enas eller den andras av ifrågavarande institutioner

i Stockholm behov, ägde ständernas uttalanden i anledning därav den

innebörd, att det rätteligen tillkomme Stockholm att, liksom övriga städer,

själv och således utan kronans grava tion draga försorg om dessa

behovs tillgodoseende.

Den sålunda uttalade grundsatsen föranledde väl aldrig, att redan

beviljade anslag indrogos, men den medförde däremot mycken återhållsamhet

i fråga om ökning av dessa anslag. Medgavs en sådan ökning,

uttalades det ofta, att grunden härför, liksom därtill att anslag av statsmedel

från början utgått, vore den, att beträffande Stockholm i olika

hänseenden andra förhållanden vore rådande än i fråga om övriga städer

— såsom att Stockholm i alla officiella förhållanden ansåges utgöra ett

län; vore Konungens residensstad; måste för den ifrågavarande institutionens

verksamhet vidkännas proportionsvis större utgifter än andra

städer; saknade förmåner, som från statens sida kommit andra städer

till godo, o. s. v. Det betonades vidare, att kronan allenast deltoge i

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

kostnaderna för nu avsedda institutioner. Detta utgjorde dock en särskild

»villfarighet)) mot Stockholm, och denna kunde ingalunda »medföra

den påföljden att kronan skulle betala allt».

Den utveckling, som nu i korthet antytts, fann beträffande kronouppbördsverket

i Stockholm sin avslutning genom rikets ständers beslut

vid 1815 års riksdag. — Vid denna tid synes statens utgifter för nämnda

verks räkning hava uppgått till 3,300 rdr sint jämte en viss ersättning

för de uppburna medlens framskaffande till riksbanken, dit de skulle

levereras. Nämnda belopp hade blivit otillräckligt för avlönande av

personal till erforderligt antal och så mycket mera för önskvärd löneförbättring

åt vissa befattningshavare bland denna personal. Härav pakallad

framställning förelädes därför rikets ständer.

Statsutskottet yttrade i sitt betänkande i frågan bland annat, att

det icke kunnat undfalla utskottet, att uppbörden av allmänna medel

uti rikets övriga städer besörjdes genom magistraten utan någon annan

o-ravation för staten än den procent, som utav taxerade bevillningsbeioppet

jämlikt 1812 års bevillningsstadga finge innehållas. Men i anseende

till vissa — av mig till en del här förut antydda — skiljaktiga

omständigheter, som inträffade på Stockholms stad, ansåg emellertid

utskottet både rättvist och billigt, att Stockholms städs kassa lindrades

från ifrågavarande betjänings ordinarie avlöning och föreslagna lönelörhöjningar

samt att för sådant ändamål enligt tillika framlagd beräkning

7 648 °rdr b:co uppfördes på riksstaten. Härvid tilläde utskottet

vidare, att utskottet ansett det böra åligga Stockholms stad att, efter

det sålunda den ordinarie eller oförbättrade avlöningen komme att bestridas

av allmänna medel, tilldela åsyftade betjäning löneförbättring i

enlighet med vad för rikets övriga penninglöntagande ämbets- och

tjänstemän blivit i annat ärende vid riksdagen av utskottet föreslaget.

Vad utskottet föreslagit och uttalat blev av ständerna oförändrat

beslutat enligt deras skrivelse i ärendet till Konungen. Innan denna

skrivelse beslutats i stånden, hade emellertid ärendet varit återremitterat

till utskottet av bondeståndet, sedan inom detta stånd anmärkts, att

anslående av löner till uppbördsbok äningen i Stockholm å kronans stat

skulle leda därhän, att alla övriga städer även kunde söka en sa beskaffad

förmån. I utlåtande i anledning av återremissen yttrade statsutskottet,

att, såsom dess förra betänkande innehölle, ett helt annat

förhållande vore rådande med kronouppbörden i Stockholm än i de övriga

städerna i riket, och att av sådan orsak kronan ock förut deltagit

i uppbörd sbetjäningens avlöning; och hade utskottet däruppå grundat

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

sitt betänkande, men likväl föreslagit, att Stockholms stad skulle för

fiamtiden utgöra vad som till uppbördsbetjäningens avlönande erfordrades

utöver det av utskottet till uppförande på riksstaten föreslagna

beloppet.

Från och med år 1816 har statens bidrag till kostnaderna för

kronouppbördsverket i Stockholm oförändrat utgått med det av 1815

års riksdag beslutade beloppet 7,648 rdr b:co eller 11,472 kronor.

Vidkommande åter polisväsendet i Stockholm bringades den omförmälda

utvecklingen först vid 1856—1858 årens riksdag till sin hittillsvarande

avslutning.

Utgifterna av. statsmedel för Stockholms polis hade av 1812 års

riksdag med förhöjning av då utgående anslag bestämts till 15,000 rdr

b.co. Framställningar från Ivungl. Maj:t om ökning av detta belopp

blevo av rikets ständer avslagna vid riksdagarna åren 1817—1818 och

1847—1848. Dylik framställning gjordes därefter ånyo hos 1856—1858

årens riksdag, varvid framhölls, att Stockholms stads utgifter för stadens

polis-. och nattbevakning dåmera belöpte sig till 85,000 rdr b:co.

I sitt svar å framställningen yttrade ständerna i skrivelse den 6 februari

.1858, att då. berörda anslag (15,000 rdr b:co) även med den tillökning,

som blivit äskad, vore jämförelsevis ringa emot de betydliga

bidrag, som Stockholms stad damera måste för polisens underhåll vidkännas,

så både jämväl den för polisen i huvudstaden begärda anslao-stillöknmg

blivit av rikets ständer anvisad med 5,600 rdr r:mt.

Statsverkets anslag till polisens vidmakthållande i Stockholm har

därefter alltjämt utgått med 28,100 kronor.

Att i större, omfattning än nu skett återgiva innehållet av de historiska

undersökningar, som av löneregleringskommittén ägnats de särskilda

statsanslagen till överståthållarämbetet, synes mig icke vara vid

detta tillfälle erforderligt.

Jag går nu i. stället att mot bakgrunden av de redan meddelade

uppgifterna såväl i historiskt avseende som beträffande överståthållarämbetets

nuvarande . organisation och de därav betingade kostnaderna

samt dessas fördelning lämna redogörelser för överståthållarämbetets

ramställning den 21 oktober 1913, genom vilken frågan om förhöjning

av de från och med år 1881 till avlöning åt exekutionsbetjäningen i

btockholm utgående statsmedel ånyo bragts å bane, samt för de utlåtanden

och andra uttalanden, som avgivits i anledning av denna framställning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.

I nämnda framställning den 21 oktober 1913 har överståthållar- överståtämbetet

till en början i viss omfattning erinrat om den föregående be- ämbetet*

handlingen av det spörsmål, varom här är fråga. _

Åmbetet framhåller därpå, att organisationen av exekutionsväsendet

i huvudstaden icke undergått någon större förändring sedan frågans

behandling vid 1903 års riksdag. Den tillförordnade tredje stadsfogden

hade år 1907 å en av Kungl. Maj:t då fastställd avlöningsstat för stadsfogdarna

m. fl. upptagits såsom ordinarie. De göromål, som tillkommo

den såsom biträde hos andre stadsfogden anställda s. k. bötesindrivaren,

hade övergått till andre stadsfogden, och genom kungl. kungörelsen den

15 september 1911 fastställdes den fördelning av göromål^ mellan

stadsfogdarna i Stockholm, att förste stadsfogden handlade mål, i vilka

utmätning eller annan åtgärd av stadsfogde påkallades enligt utsökningslagen,

tredje stadsfogden ombesörjde indrivning av i Stockholm påförda

krono- och kommunalutskylder samt avgifter till folkskola, kyrka och

prästerskap, under det andre stadsfogden handhade alla övriga ärenden,

vilka ankomme på stadsfogdes handläggning. Dit hörde huvudsakligen

indrivning av utskylder, påförda å ort utom Stockholm, samt av böter

ävensom verkställighet av andra beslut i brottmål och andra handräckningsåtgärder.

Beträffande det nu utgående anslaget å 12,200 kronor till exekutionsbetjäningen

erinrar ämbetet, att detta anslag, vid den tid, då frågan

senast ''förelåg hos riksdagen, användes till avlöning med olika belopp

åt 4 hos förste stadsfogden, lika många hos andre stadsfogden och b

hos bötesindrivaren anställda utmätningsmän, varefter återstod ett mindre

belopp, avsett till vikariatsarvoden och andra tillfälliga utgifter.

Utöver dessa betjänte voro hos förste stadsfogden anställda två utmätningsmän

utan annan avlöning än den, som kunde erhållas av sportler.

För att medhinna det ökade arbete, som föranleddes av Brännkyrka

sockens införlivande med huvudstaden, hade från 1913 års början hos

denne stadsfogde anställts ytterligare en utmätningsman, likaledes utan

särskild avlöning.

På hemställan av överståthållarämbetet hade, enligt vad ämbetet

vidare meddelar, Stockholms stadsfullmäktige år 1906 tills vidare beviljat

ett årligt anslag av 6,600 kronor lör höjande av avlöningen åt de

sju hos andre stadsfogden och biträdande andre stadsfogden da anställda

utmätningsmännen ävensom lör inrättande av tre nya lör dessa tjänstemäns

expeditioner avsedda utmätningsmansbefattningar. Beslutet därom

hade emellertid fattats under uttryckligt framhållande, att det, vore statsverkets

sak att fortfarande som dittills sörja lör dessa betjäntes a\lö
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

KungJ. May.ts Nåd. Proposition Nr 97.

ning och att anslagets beviljande icke innebure någon eftergift av denna

principiella ståndpunkt utan endast ett tillmötesgående mot överståthållarämbetet

för att tills vidare hjälpa ämbetet ur det trångmål, i vilket

det med avseende å exekutionsväsendets handhavande blivit försatt.

Medel till någon ytterligare ökning av dessa utmätningsmäns avlöning

både överståthållarämbetet berett sig genom att vid två bos

förste stadsfogden anställda utmätningsmäns avgång fördela deras avlöning

mellan andre stadsfogdens utmätningsmän.

Vid framläggande av statförslag för år 1913 både överståthållarämbetet

bos stadsfullmäktige anhållit om anslag dels till att än vidare

böja avlöningen åt sistnämnda utmätningsmän, vilken fortfarande ansågs

oskäligt låg, dels ock för att öka antalet utmätningsmän bos andre stadsfogden.

En sådan ökning påkallades både av det dåvarande antalet

ärenden och av den utvidgning, staden med 1913 års ingång komme

att undergå.

Denna framställning bifölls emellertid ej av stadsfullmäktige, och

blev frågan om stadens bidrag till exekutionsväsendet för utredning och behandling

överlämnad till eu av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige

år 1912 tillsatt kommitté för reglering av överståthållarämbetets stater

m. m. Dessa kommitterade både sedermera avgivit betänkande i frågan.

Beträffande utmätningsmannen hos tredje stadsfogden hade kommitterade

föreslagit, att staden hädanefter som alltjämt dittills måtte

svara för deras avlöning. Denna utginge med lön 1,500 kronor, två

ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, och beklädnadshjälp 100 kronor.

Dessutom åtnjöte dessa utmätningsmän sportler, som i medeltal kunde

för envar av dem beräknas medföra en årlig inkomst av 1,500—1,800

kronor. Dem tillkommande pension belöpte sig till 1,190 kronor. Kommitterade

hade icke föreslagit någon annan egentlig ändring, än att

pensionen skulle höjas till 1,500 kronor och att, då dessa utmätningsmän

nödgades hava mottagning för allmänheten i sina bostäder, de

skulle erhålla hyresbidrag en var med 250 kronor.

Ersättningen åt förste stadsfogdens utmätningsmän utginge dåmera

nästan iiteslutande i sportler. Endast två av dem ägde att av statsanslaget

uppbära avlöning, 500 kronor vardera. Sportlerna vore betydliga.

Det ansåges emellertid önskligt, att även dessa exekutionsbetjänte

komme i åtnjutande av fast avlöning med därtill hörande förmåner av

pension m. m., och kommitterade hade i sådant syfte föreslagit staden

att bereda dem samma förmåner i avlöning, ålderstillägg, beklädnadshjälp

och pension, som skulle tillkomma utmätningsmännen hos tredje

stadsfogden, mot det att de till stadens kassa redovisade hälften av den

sportelersättning, de uppbure. Den utmätningsmännen behållna delen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 07.

av sportlerna hade beräknats uppgå till något högre belopp än vad utmätningsmännen

hos tredje stadsfogden uppbure i sportler.

Vidkommande de under andre stadsfogden lydande utmätningsmännen

hade kommitterade yttrat:

»Därest detta förslag till reglering av avlöningen för de under förste

och tredje stadsfogden lydande utmätningsmän vinner vederbörandes

bifall, återstår endast frågan om avlöningen åt de under andre stadsfogden

ställda utmätningsmän. Det är också huvudsakligen beträffande denna

del av exekutionsbetjäningen, som skilda åsikter gjort sig gällande såväl

inom riksdagen som ock mellan riksdagen å ena sidan och Stockholms

stadsfullmäktige å den andra. Av den behandling, denna lönefråga rönt

inom riksdagen, framgår visserligen, att riksdagen vid olika tidsskeden

gjort mot varandra stridande uttalanden angående skyldigheten att avlöna

exekutionsväsendet i Stockholm och att riksdagen under senare tid avslagit

alla framställningar om erforderlig förhöjning i anslaget. Däremot

har riksdagen icke indragit det anslag, som sedan lång tid tillbaka utgått

för ifrågavarande ändamål. Huru ett sådant tillvägagångssätt av

riksdagen får tolkas, är icke lätt att avgöra. Å ena sidan förnekas, att

staten har någon skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm,

och alla framställningar om förhöjt anslag avvisas, men å andra

sidan låter riksdagen årligen för detta ändamål utbetala 12,200 kronor.

Härav skulle väl följdriktigt kunna dragas den slutsats, att riksdagen

anser staten vara skyldig att bidraga till kostnaderna för denna avlöning

med 12,200 kronor men icke mera och att Stockholms stad är förpliktad

att gälda övriga kostnader, som erfordras. Men detta framgår icke klart

av de beslut, som fattats. Det är dock synnerligen olyckligt, att icke

något bestämt besked erhållits från statsmyndigheternas sida om vem

denna skyldighet åligger. Så länge sådant saknas och såväl riksdagen

som stadsfullmäktige vägra anslå behövliga medel, kommer det att finnas

ett ämbetsverk, som har sig av lag och förordning förelagt vissa uppgifter,

men som är urståndsatt att fullgöra dem på grund av att erforderlig

arbetskraft icke av den anslagsbeviljande myndigheten ställes

till dess förfogande.

En sådan ställning bör väl icke i längden bibehållas. Kommittén

har därför för sin del sökt bidraga till lösningen av denna avlöningsfråga,

då den föreslagit, att Stockholms stad skall åtaga sig avlönande

av den del av exekutionsbetjäningen, som utgöres av de under förste

och tredje stadsfogden tjänstgörande utmätningsmän.

Vad åter beträffar de hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte,

tillåter sig kommittén att på grund av de utredningar, som i

ärendet verkställts, uttala den åsikt, att skyldigheten att avlöna åtmin
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 97.

stone denna del av exekutionsbetjäningen bör åligga staten. Denna

skyldighet synes framträda ännu mera tydlig och rättvis, sedan Stockholms

stad åtagit sig övriga exekutionsbetjänte, än då frågan omfattade

hela exekutionsbetjäningen. På sätt förut anförts, kunna på grund av

exekutionsgöromålens fördelning mellan stadsfogdarna de ärenden, som

ålagts andre stadsfogden och de under honom sorterande utmätningsmän,

till huvudsakligaste del hänföras till uppgifter, vilka det åligger staten

att sörja för. Det kan icke vara ett fullgiltigt skäl för staten till befrielse

från denna skyldighet, att övriga städer i riket på sin bekostnad

fullgöra motsvarande uppdrag. Å landsbygden utföras de genom kronobetjäningen

och länsstyrelserna. I sådant hänseende bör Stockholms stad

jämnställas med ett län, där överståthållarämbetet är både Konungens

befallningshavande och magistrat. Det kan visserligen invändas, att

tjärdingsmännen, som deltaga i bestyret med ifrågavarande ärenden, äro

avlönade av kommunerna, men samtidigt må erinras, att dessa bestyr,

som utgöra en obetydlig del av de uppdrag, som åligga fjärdingsmännen,

äro dem särskilt ersatta och bringa dem inkomster utöver lönen.

På grund härav och då genom den föreslagna regleringen det från

statsverket utgående anslag till exekutionsbetjäningens avlöning kan i

sin helhet disponeras för avlöning åt de under andre stadsfogden tjänstgörande

^utmätningsmän, kan kommittén icke tillstyrka, att Stockholms

stad beviljar ytterligare anslag för sådant ändamål förr, än frågan om skyldigheten

att bestrida denna avlöning blivit i vederbörlig ordning avgjord.»

överståthållarämbetet anför vidare följande.

Det vore uppenbarligen av vikt, att nu av statsmakterna bleve avgjort,

om staten eller kommunen hade skyldighet att avlöna den egentliga

exekutionsbetjäningen i huvudstaden och om således det ålågé

staden att ansvara för hela det belopp, som utöver det utgående statsanslaget

å 12,200 kronor för ändamålet erfordrades, eller om det tillkomme

staten att anslå därför ytterligare behövligt bidrag. På de av

kommitterade framhållna och förut i frågan anförda skäl ville det synas

överståthållarämbetet, som om avlöningen till denna exekutionsbetjäning

åtminstone med den begränsning, som av kommitterade ifrågasatts, borde

utgå av statsmedel.

Överståthållarämbetet ansåge sig fördenskull böra hos Kungl. Maj:t

göra den framställning om ökning av anslaget till exekutionsbetjäningens

avlöning, som överensstämde med en sådan ståndpunkt och betingades

av föreliggande omständigheter.

Ämbetet erinrar hurusom till år 1906 voro anställda 7 utmätningsmän

för utförande av de göromål, som ankomme på andre stadsfogdens

handläggning. Nämnda år ökades utmätningsmännens antal till tio. Ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

2r>

Kunc/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 97.

på stadsfogdeexpeditionen anställt vaktmästarbiträde hade därjämte mot

ett mindre arvode utfört en del utmätningsärenden.

Beträffande antalet till andre stadsfogden inkomna ärenden, földelade

i vissa huvudgrupper, och storleken av balansen meddelas i

överståthållarämbetets framställning följande tabell:

—

''

Böter och j

Övriga

Summa.

utbota straff.

i

ärenden.

; Antalet inkomna ärenden dr:

I

j

1893 .....

—

*) 2,601

s) 8,608

11,209

! 1898 . ...

j

>) 3,138

2) 10,650

13,788

1

! 1903 .....

12,445

4,709 j

2,312

19,466

i 1904 .....

13,974 j

4,704

3,058

21,736

1905 ....

15,130

4,660

4,310

24,100

! 1906 ...

14,170

4,664

3,428

22,262

1907 ....

15,404

5,391

3,800

24,595

1 1908 ....

17,933

5,943

3,608

27,484

! 1909 ...

17,545

5,363

4,245

27,153

! 1910 ....

18,378

5,419

3,459

27,256

i 1911 ....

18,860

5,140

4,405

28,405

| 1912 ....

19,781

5,636

4,283

29,700

1913 till

och med den 31 augusti (2/s år) ....

15.044

4,506

3,276

22,826

Balans till dr:

j 1894 ....

—

'') 508

o

t-

vH

cd

8,678

1899 ....

—

>) 1,331

2) 3,030

4,361

1904 ....

5,947

397

156

6,490

j 1905 ....

8,003

546

142

8,691

i 1906 ...

11,816

1,493

155

13,464

i 1907 ...

6,363

910

164

7,437

1 1908 ...

4,672

1,223

225

6,120

! 1909 ...

8,515

3,054

no

11,679

1910 ...

9,529

2,580

234

12,343

1911 ...

8,848

1.064

229

10,141

1912 ...

8,865

954

580

10,399

1913 ...

8,059

1,007

610

9,676

1 Balans

den 1 september 1913....................

10,240

3,662

810

14,712

1) Bötesindrivning och verkställande av urbota straff ålåg förste stadsfogden intill den 18 oktober 1901.

2) 1 denna summa ingå såväl ärenden rörande indrivning av utom Stockholm debiterade ut skyl der, som

även andra ärenden, vilka samtliga då infördes i ett diarium. Dessutom flitig intill ar 1902 andre stadsiogdcn

att indriva i Stockholm debiterade utskylder.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. SO höjt. (hr 9/.) ‘1

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Denna tabell, yttrar överståthållarämbetet härefter, utvisade, vilken

betydande stegring i antalet ärenden inträffat under den senaste tjuguårsperioden,

en stegring, som fortgått nästan oavbrutet och med Brännkyrkas

inkorporering från 1913 års början tagit ett häftigt språng.

Icke fullt så regelbundet hade ökning skett i antalet vid årsskifte

balanserade ärenden. En avsevärd minskning i balansen inträffade år

1906 tack vare den förstärkning i antalet utmätningsmän, som genom

stadsfullmäktiges mellankomst då erhölls, och ett samtidigt beviljat tillfälligt

anslag till avarbetande av balansen. År 1908 steg åter balansen

ej obetydligt, men sedermera hade den genom ett energiskt arbete kunnat

något nedbringas, till dess genom Brännkyrkamålens tillkomst ställningen,

efter vad det ville synas, blivit än sämre än den var i början

av år 1906. Denna ställning vore nu sådan, att till exempel redovisningen

för till indrivning avlämnade kommunalutskylder, vilken det författningsenligt

ålåge stadsfogden att avgiva inom tre månader efter det

handräckning blivit i föreskriven ordning begärd, ej kunde fullgöras förr

än efter 6 8 månader och, om ökad arbetskraft ej erhölles, hastigt

komme att än ytterligare försenas.

Med hänsyn till den inträffade starka ökningen av antalet ärenden

hos andre stadsfogden och behovet att inom beräknelig tid nedbringa

balansen till normal storlek ansåge överståthållarämbetet sig nödsakat

att hos Kungl. Maj:t begära så stort anslag, att därmed kunde avlönas

utöver det nuvarande antalet ytterligare 4 utmätningsmän. Åven om

denna framställning bifölles, skulle enligt 1913 års siffror envar av de

14 utmätningsmän, andre stadsfogden då komme att erhålla, få på sin

lott att handlägga omkring 2,500 ärenden samt därutöver vad som erfordrades

för att reducera balansen och möta den ytterligare ökning av

antalet ärenden, som att döma av tidigare erfarenhet alltjämt kunde förväntas.

På varje arbetsdag skulle belöpa omkring 10 ärenden, och då

ett ärende kunde påkalla flera, ända till 5—6 besök samt med hänsyn

jämväl till den tid, utmätningsmännen måste använda till erforderliga

förarbeten och till redovisningen hos andre stadsfogden för utförda uppdrag,

ansåges större arbetsmått ej kunna begäras eller förväntas.

Vid framläggande av förslag till avlöningens belopp kunde överståthållarämbetet

ej undgå att i någon mån taga hänsyn till den avlöning,

som redan tillkomme och väntades komma att tillmätas utmätningsmännen

hos förste och tredje stadsfogden.

Så stora löneförmåner, som dessa åtnjöte, kunde, med avseende bland

annat därå att en god del av deras avlöning utginge i form av sportler,

ej ifrågasättas för utmätningsmännen hos andre stadsfogden. Men att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

dessas löneförmåner behövde avsevärt förbättras, vore i betraktande av

såväl det tjänsten medföljande ansvaret som de alltjämt stigande levnadskostnaderna

i huvudstaden uppenbart. Av staden avlönad poliskonstapel

åtnjöte en grundlön å 1,500 kronor samt fem ålderstillägg å respektive

160 kronor att utgå med 3 års mellanrum samt dessutom beklädnadshjälp.

En inspektionskonstapel finge med bibehållande av sin avlöning

som konstapel dessutom ett lönetillägg, som efter nio år stege till 300

kronor, och hans hela årsinkomst, beklädnadshjälpen oberäknad, kunde

således uppgå till 2,600 kronor.

Då i det närmaste samma förmåner syntes överståthållarämbetet

böra beredas de ifrågavarande utmätningsmännen, förordade ämbetet, att

deras avlöning bestämdes till en »grundlön» av 2,000 kronor, därav 600

kronor borde utgöra tjänstgöringspenningar, samt två ålderstillägg, vartdera

å 200 kronor, att utgå efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.

Sportlerna uppginge ej till mer än cirka 50 kronor för var och en.

Under förutsättning av bifall till berörda förslag ansåge överståthållarämbetet

de nuvarande utmätningsmännen för åtnjutande av ålderstillägg

böra få räkna sig till godo den tid, de redan innehaft sådan anställning.

Pension, semester under förslagsvis femton dagar och andra

tjänsteförmåner borde på vanliga villkor tillgodokomma dem.

Då dessa tjänster i någon mån kunde anses tillhöra överståthållarämbetets

kansli, föreställde sig ämbetet, att deras uppförande på ordinarie

stat ej kunde förväntas förr än i samband med en motsedd reglering

av verket i dess helhet. Ämbetet föresloge fördenskull, att erforderligt

anslag måtte tills vidare beviljas a extra stat, och borde därvid,

enligt ämbetets mening, givetvis, på sätt som stadgats vid medgivande

år 1913 av avlöning åt vissa befattningshavare i överståthållarämbetets

kansli, å lönesumman avdragas ett belopp av 50 kronor, motsvarande

ordinarie tjänstemans pensionsavgift.

Av de tio hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte vore

eu antagen år 1884, två år 1904, två år 1906, tre ar 1908, en år 1910

och en år 1912. . .... „ ...

Tre av dem skulle således år 1915 vara berättigade till tva och fem

till var sitt ålderstillägg, vartill skulle åtgå sammanlagt 2,200 kronor.

Till en början syntes semesterledighet delvis kunna åstadkommas

genom att utmätningsmännen tjänstgjorde för varandra, dill vikariatsersättning

under sådan ledighet samt vid sjukdom eller annat laga förfall

ansågs tills vidare ej behöva beräknas mer än 500 kronor.

Med iakttagande av vad som blivit föreslaget utgjorde det erforderliga

beloppet

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 97.

avlöning åt 14 utmätningsman''å 1,950 kronor .............. kronor 27,300

ålderstillägg................................................................................ » 2,200

vikariatsersättningar...................................................................... » 500

Summa kronor 30,000

Då det nuvarande ordinarie anslaget utgjorde 12,200 kronor, skulle

således för exekutionsbetjäutes avlöning år 1915 erfordras ett extra anslag

å 17,800 kronor.

Med hänsyn till vikten för överståthållarämbetet att snarast möjligt

erhålla förstärkning i den hos andre stadsfogden tjänstgörande exekutionsbetjäningen

hemställde slutligen ämbetet, huruvida Kungl. Maj:t för detta

ändamål skulle vilja till användning under senare delen av år 1914 bereda

medel till lämpligt belopp.

Stuti&tåndeets Statskontoret har den 31 december 1913 avgivit infordrat utlåtande

*711*1913. °ver överståthållarämbetets ifrågavarande framställning.

Efter att hava erinrat om innehållet av sitt i det föregående omförmälda

utlåtande av den 22 december 1902 och riksdagens avslag å den

då föreliggande framställningen anför statskontoret, att emellertid denna

utgång av ärendet icke föranledde statskontoret att ändra sin år 1902

uttalade uppfattning angående statens skyldighet i förevarande hänseende.

Denna uppfattning stödde sig på den år 1884 verkställda grundliga utredningen

av spörsmålet, vilken utrednings resultat också uttryckligen

godtagits av 1885 års riksdag. »Då» — heter det i statskontorets nu

förevarande utlåtande — »ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende

å ett visst rättsförhållande lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet

vore genom lag föreskrivet, kan statskontoret således icke finna

annat, än att statsverkets skyldighet uti förevarande hänseende, i trots

av 1903 års riksdags beslut, kvarstår oförminskad.»

\ id sådant förhållande och då statskontoret icke hade något att erinra

mot beloppet av den begärda anslagsförhöjningen, hemställer statskontoret,

att Kungl. Maj:t i proposition måtte föreslå riksdagen att tillberedande

av förhöjd avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm på extra stat

för. år 1915 anvisa ett anslag av 26,700 kronor med rätt för Kungl.

Maj:t att redan under år 1914 disponera ett för senare hälften av sistnämnda

år avsett belopp av 8,900 kronor.

re^erin" De av löneregIeringskommittén i dess den 28 januari 1915 dagteck
kommitténs

nade betänkande meddelade historiska redogörelser hava här förut blivit

omnämnda. Då kommittén övergår till att framlägga sitt uttalande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1)7.

rörande den lösning av nu förevarande fråga, som synts kommittén höra

förordas, och grunderna därför, sker det under erkännande av att de

svårigheter, denna fråga säkerligen skall befinnas innefatta, till fullo

förklara, hurusom motsatta meningar däri kunnat uppkomma och vi

Vi åillpts

I själva frågan anför kommittén därefter till en början andel

erinran, hurusom kostnaderna för överståthållarämbetet bäras av. staten

och Stockholms stad i förening — att grunden till att så sker ligger i

det förhållandet, att överståthållarämbetet utgör en såväl statlig som

kommunal institution. ... , .. ,

Överståthållarämbetets egenskap av statsinstitution torde. eilhgt kommittén

vara i huvudsak angiven genom erinran därom, att i förhållande

till staten ämbetet för Stockholms stads vidkommande svarar mot. länsstyrelsen

för länets. Och beträffande egenskapen av kommunal institution

funne denna sitt uttryck förnämligast däri, att ämbetet har att. till väsentlig

del fullgöra de uppgifter, som i andra städer åligga magistraten, och

densamma underställda kommunala organ. Detta förhållande framginge

av en jämförelse mellan förordningen om kommunalstyrelse i stad och

den särskilda förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom

av författningarna rörande hälsovård, ordnings-, brand- och byggnadsväsen

för städerna, näringsfrihet, utsökningsväsen m. .fl.

Om också sålunda grunden till det faktiska förhållandet, att staten

och Stockholms stad dela bördan av kostnaderna för överståthållarämbetet,

syntes vara påtaglig, så hade däremot stridiga meningar icke uteblivit

rörande vilken andel av nämnda kostnader det rätteligen tillkomme saldera

av de båda bidragande att bära. Av kommittén lämnade historiska

redogörelser hade nogsamt visat, hurusom under gångna tider dylik

meningsskiljaktighet yppats rörande olika avdelningar inom ifrågavarande

ämbetsverk.

Spörsmålet angående avlöningen till exekutionsbetjäningen i Stockholm

härledde sig från en sådan ännu ej utjämnad meningsstiidighet

mellan riksdagen och Stockholms kommun.

Innan löneregleringskommittén ingår pa den närmare behandlingen

av detta spörsmål, bringar kommittén i erinring vad rörande detsamma,

på sätt här förut omförmälts, från och med år 1900 förekommit vid

riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige ävensom vad förutnämnda,

under år 1912 av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige tillsatta

utredningsko mmitté enligt det föregående därutinnan yttrat och föreslagit.

Härefter anför löneregleringskommittén:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

I den överståthållarämbetets skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1913,

som föranlett förevarande remiss till löneregleringskommittén, synes överståthållarufgåit

från det läge av frågan om skyldigheten att avlöna exekutionsbetjäningen

i huvudstaden, vari samma fråga komme genom ett godkännande från

kommunens sida av förutnämnda utredningskommittés förslag.

Overståthållarämbetet uttalar nämligen, att det ville synas ämbetet, som om

avlöningen till den egentliga exekutionsbetjäningen i huvudstaden, åtminstone

med den begränsning, som av utredningskommittén ifrågasatts, borde utgå av statsm.

. el. Och överstathallarämbetet har fördenskull ansett sig böra göra den framställning

i frågan, som överensstämde med eu sådan ståndpunkt.

De hemställanden, vilka av overståthållarämbetet göras i skrivelsen, avse

också allenast utmätningsmannen under andre stadsfogden samt gå ut på utverkande

av den förhöjning i beloppet av de redan »till avlöning åt exekutionsbetjaningen

i Stockholm» utgående statsmedel, som vid medlens användande uteslutande

för dessa utmätningsmans avlönande vore behövlig enligt av ämbetet samtidigt

föreslagna avlöningsgrunder.

I betraktande av vad sålunda förekommit anser sig löneregleringskommittén

böra vid behandlingen av det genom ifrågavarande kungl. remiss överlämnade

ärende utgå från, att i fråga om skyldighet för staten eller för Stockholms stad att

bekosta avlöningen åt den egentliga exekutionsbetjäningen i Stockholm meningsskiljaktigheten

mellan staten och staden gäller allenast avlöningen åt de under

andre stadsfogden ställda utmätningsmännen.

Vad då angår spörsmålet om skyldigheten att bestrida avlöningen

till sistnämnda exekutionsbetjänte, uttalar sig löneregleringskommittén

först om den av statskontoret omfattade mening däri.

Kommittén erinrar om statskontorets utlåtanden den 22 december

1902 och den 31 december 1913 samt påpekar, hurusom statskontoret

i det senare utlåtandet förklarat, att det icke av 1903 års riksdags avslag

å då föreliggande framställning i ämnet föranletts att ändra sin år 1902

uttalade uppfattning, nämligen att skyldighet för staten att bekosta

exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning vore ådagalagd genom förut

omnämnda, av häradshövdingen Bergras verkställda utredning. Därpå

fortsätter kommittén:

Härvid tillägger statskontoret såsom avgörande grund för denna sin ståndpunkt

att, »då ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende å ett visst rättsförhållande^

lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet vore genom

lag föreskrivet», statskontoret icke kunde finna annat, än att statsverkets skyldighet

uti förevarande hänseende, i trots av 1903 års riksdags beslut, kvarstode

oformmskad.

• sav^t den i nyss anförda tillägg angivna grunden för statskontorets

mening far anses innebära, att för staten förelåge en fullt gällande rättslig plikt

att svara för avlöningen åt de andre stadsfogden underställda exekutionsbetjänte,

synes riktigheten av statskontorets åsikt med fog underkastad starkt tvivel.

Väl är det, såsom av här förut lämnad historisk redogörelse framgår, sannt,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

att redan från och med senare delen av 1600-talet statsmedel utgått för avlöning

av exekutionsbetjäningen i Stockholm, ävensom att dessa statsmedel under en

tid framåt torde hava förslagit till denna avlönings bestridande. Men det är

ock likaså sannt, att, sedan anvisade statsmedel visat sig otillräckliga, andra tillgångar

än statsmedel tagits i anspråk för avlönande av nämnda exekutionsbetjäning.

Staten har således icke av ålder och intill nuvarande tid ensam vidkänts

kostnaderna för den avlöning, som erfordrats för den i Stockholm nödiga

exekutionsbetjäningen.

Vidare får icke lämnas utan tillbörligt avseende det förhållandet, att den

statsanslag beviljande myndigheten, rikets ständer eller riksdagen, vid upprepade

tillfällen bestritt eller åtminstone uttalat tvivelsmål om förefintligheten

av skyldighet för staten att vidkännas ifrågavarande avlöningskostnad och därvid

antytt, att samma kostnad rätteligen borde bestridas uteslutande av Stockholms

stad. Så exempelvis, enligt vad förut anförts, vid riksdagarna åren 1851, 1866,

1900 och 1903.

Beaktas bör härvid jämväl, att dessa uttalanden av rikets ständer eller

riksdagen falla inom tidsskeden, under vilka, i sammanhang med starkt stegrad

utveckling på många samhällsområden, behov av en klarare fördelning. mellan

stat och kommun av omsorgen om allmänna angelägenheter allt mera gjort sig

gällande och fortskridit i sitt genomförande.

Vid nu anförda förhållanden och då, i saknad av behörig föreskrift om plikt

för staten uti förevarande avseende, dylik plikt icke torde kunna antagas uppkomma

utan bifall eller erkännande av den anslagsbeviljande statsmyndigheten

och ännu mindre mot dess bestridande, synes den av statskontoret utvecklade

meningen icke kunna antagas såsom riktig.

I anslutning till detta uttalande yttrar löneregleringskommittén vidare:

Såvitt för löneregleringskommittén är känt, har icke från någon annans sida

än statskontorets gjorts gällande, att en klar rättslig skyldighet att vidkännas

ifrågavarande avlöningskostnad ålåge statsverket. Där eljest den meningen omfattas,

att det tillkommer statsverket att bära denna kostnad, synes det mera

vara fråga om ett »böra» än om en definitiv rättslig plikt. Och även om förhållandet

uttryckes såsom utgörande en »skyldighet» för staten, betecknas därmed

egentligen blott resultatet av en uppskattning av skälighets- och billighetsgrunders

betydelse för frågan om kostnadsbördans läggande på staten eller staden..

De grunder av nyssberörda art, som i avgivna uttalanden anföras till stöd

för eller emot ifrågavarande avlöningskostnads läggande på den ena eller den

andra, skola i det följande vinna omnämnande.

1 fråga om den förutberörda kommunala utredningskommitténs betänkande

anför löneregleringskommittén:

Den tidigare omförmälda, år 1912 av överståtliållarämbetet och Stockholms

stadsfullmäktige tillsatta kommittén för reglering av överståthållarämbetets stater

m. m. kom, såsom jämväl förut är anfört, vid sin utredning av frågan om exekutionsbetjäningens

avlöning till det resultat, att skyldigheten att avlöna åtminstone

de hos andre stadsfogden anställda utmätningsmän borde åligga statsverket.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 97.

Kommitterade erinra i sin behandling av nämnda fråga till en början därom,

att kostnaden för exekutionsbetjäningens avlöning för närvarande bestrides av

statsverket och Stockholms stad i förening, samt att skyldigheten att utgöra

denna avlöning sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmyndigheternas och

Stockholms stadsfullmäktiges prövning.

Då kommitterade därefter gå att söka i vad på dem ankommer ernå en

lösning av denna fråga, förklara sig kommitterade såsom grundläggande utgångspunkt

antaga en skillnad med hänsyn till tjänsteåligganden emellan de tre

grupperna exekutionsbetjänte under resp. förste, andre och tredje stadsfogden.

Denna olikhet bestämdes av den olika arten av de göromål, som blivit tilldelade

de särskilda stadsfogdarna. (Se härom kung!, kungörelsen den 15 september

1911.)

Rörande denna olikhet anföra kommitterade, att förste stadsfogden, som

hade att verkställa domar huvudsakligen i tvister mellan huvudstadens befolkning

och alltid mot i Stockholm bosatt person, samt tredje stadsfogden, som hade

till uppdrag att åt Stockholms kommun hos dess inbyggare indriva obetalda

allmänna utskylder, båda hade att i sin tjänstgöring bevaka ett huvudsakligen

kommunalt intresse. Andre stadsfogden däremot, vilken vore sysselsatt med indrivning

av oguldna utskylder åt främmande kommuner, verkställighet av utslag

i brottmål och lämnande av handräckning åt andra myndigheter, kunde sägas

utöva en verksamhet, som mera tillhörde statens intressesfär.

Den sålunda angivna artskillnaden mellan de särskilda stadsfogdarnas göromål

framträdde även i motsvarande olikhet hos de resp. stadsfogdar underställda

exekutionsbetjäntes verksamhet och hade »uppenbarligen lagts till grund för

stadens övertagande till vissa delar av kostnaderna för exekutionsväsendet» (nämligen

särskilt avlöningen åt de hos tredje stadsfogden anställda »uppbördsman»).

Beträffande vad av kommitterade i övrigt anförts rörande utmätningsmännens

under andre stadsfogden avlönande, hänvisas till härovan förekommande historiska

redogörelser.

Såsom man finner, hava ifrågavarande kommitterade såsom huvudsakligt stöd

för sina förslag i fråga om bekostandet av avlöningen till exekutionsbetjiiningen

i Stockholm åberopat en av kommitterade angiven olikhet i naturen av de göromål,

som enligt för närvarande gällande arbetsfördelning mellan de tre stadsfogdarna

tillkomma envar av dem och de honom underlydande exekutionsbetjänte.

Den sakliga styrkan av kommitterades förslag blir alltså beroende av hållbarheten

utav den antagna indelningsgrunden och den tillämpning därav, förmedelst vilken

den åberopade artskillnaden mellan de olika stadsfogdarnas göromål utfunnits.

Indelningsgrunden skulle nu enligt de nämnda kommitterade vara de särskilda

stadsfogdegöromålens egenskap att utgöra antingen en kommunal eller en

statlig angelägenhet, ett kommunens eller ett statens intresse.

Vad då angår denna grund för indelningen, synes densamma i dess nämnda

abstrakta formulering, såsom indelningsprineip, äga mycket berättigande. Men

för dess användbarhet på ett föreliggande praktiskt fall i syfte att avgöra, på

vem kostnaderna böra stanna, torde eu ovillkorlig betingelse vara att uppställa,

nämligen den, att bestämmandet av vad som är en kommunens och vad en statens

angelägenhet sker i nödig överensstämmelse med den uppfattning, som för liknande

fall vid den ifrågavarande tidpunkten gör sig gällande i lagstiftningen och

det offentliga livet i allmänhet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 97.

Iakttagandet av denna betingelse torde finnas vara nödvändigt vid det förhållande,

att åsikterna om vad som rätteligen är att anse såsom ett kommunalt

eller* såsom ett statligt intresse ofta nog visat sig ej blott växlande enskilda eller

grupper av enskilda emellan utan ock olika enligt den i det allmänna godkända

åskådningen vid olika tider. Iakttages betingelsen icke, kan det erhallna resultatet

beträffande kostnadernas bärande icke heller förväntas vinna godkännande.

''I fråga nu om den tillämpning av omförmälda indelningsprincip, som gjorts

av nämnda utredningskommitterade, är att framhålla, hurusom de resultat, till

vilka kommitterade kommit, i väsentliga avseenden icke torde låta. sig nöjaktigt

förenas med den för närvarande i det offentliga gällande uppfattningen vid särskiljande

av kommunala och statliga angelägenheter.

Då så t. ex. kommitterade om förste stadsfogden — vilken har att mot i

Stockholm bosatt person verkställa dom i tvistemål och vidtaga annan på stadsfogde

beroende åtgärd enligt utsökningslagen — uttala, att han har att i sin

tjänsteutövning bevaka ett huvudsakligen kommunalt intresse, må häremot framhållas,

att verkställighet av dom i mål av nämnda natur icke någonsin i vårt land

torde hava erkänts såsom eu kommunal angelägenhet, så att beslutanderätt om

villkor och sätt för sådan verkställighet tillkomme kommunala myndigheter.

Samma uttalande som beträffande förste stadsfogden göres av kommitterade

också i fråga om tredje stadsfogden. Denne har dock att indriva, förutom i

Stockholm påförda kommunalutskylder samt vissa avgifter med kommunal karaktär,

jämväl alla i Stockholm debiterade kronoutskylder.

Vidare anse kommitterade andre stadsfogden utöva en verksamhet, , som

mera tillhör statens intressesfär. Detta omdöme torde knappast i sin allmänhet

godkännas av den offentliga meningen, och särskilt icke i vad angår den största

gruppen av de till denne stadsfogde hörande ärenden, den som avser indrivning

av utskylder och liknande avgifter åt främmande kommuner. (Jfr tabellen å sid. 25.)

Enligt löneregleringskommittén tillhandakomna ytterligare upplysningar

rörande de under år 1913 till andre stadsfogden inkomna 32,028 ärendena avsågo

av dem: 12,017 kommunal-, municipal-, präst- m. fl. liknande utskylder; 8,447

kronoutskylder; 6,456 verkställighet av beslut och utslag i brottmål samt 5,108

övriga ärenden. Den berörda största gruppen av ärenden uppfattas säkerligen

i allmänhet, i överensstämmelse med gällande ratts otvivelaktiga ståndpunkt,

såsom innefattande klart kommunala angelägenheter, ehuruväl i vissa fall statens

befattningshavare kunna komma att mot särskild ersättning anlitas för deras

slutliga bevakande.

Om än till andre stadsfogdens befattning även höra ärenden, som utgöra

statliga angelägenheter (åtgärder för verkställighet av utslag i brottmål, indrivning

av kronoutskylder i visst fall, m. m.), synes dock sålunda utredningskommitterades

allmänna omdöme beträffande denne stadsiogde, att han »kan sägas utöva en

verksamhet, som mera tillhör statens intressesfär», till sin giltighet tvivelaktigt

eller i allt fall osäkert såsom beroende av växlingar i frekvensen för olika grupper

av ärenden och även möjligen andra, förändring underkastade omständigheter.

Detsamma måste ock gälla den följd beträffande avlönandet av de under andre

stadsfogden lydande utmätningsman, som skulle härledas ur detta omdöme, nämligen

att staten ägde skyldighet att vidkännas kostnaden därför.

Ett godtagande av denna följdsats såsom bindande torde emellertid under

för närvarande rådande förhållanden så mycket mindre kunna påyrkas, om man

erinrar sig, att otvivelaktigt statliga angelägenheter kunna genom lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 86 haft. (Nr 97.) ••>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

vara hänvisade att handhavas på kommunernas bekostnad, samt att så just är

händelsen för rikets städer i allmänhet i fråga om den andre stadsfogden i

Stockholm tillagda befattning med verkställighet av utslag i brottmål, indrivning

av kronoutskylder, debiterade på annan ort, in. fl. ärenden. Yad sist nämnts är

ju också fallet beträffande bland annat den till tredje stadsfogden i Stockholm

hörande indrivning av kronoutskylder.

Beträffande de grunder och omständigheter, som i övrigt blivit anförda

i det principiella spörsmålet, huruvida statsverket borde vidkännas

kostnad för avlöning till exekutionsbetjaningen i Stockholm, uttalar sig

löneregleringskommittén på följande sätt:

Med hänsyn till vad i det föregående anförts, särskilt i anledning av omförmälda

kommunala kommitterades yttrande och förslag, synes det löneregleringskommittén,

som om man närmast skulle ledas till den ståndpunkten, att under

rådande förhållanden kostnaden för avlönande av de hos andre stadsfogden anställda

exekutionsbetjänte borde liksom avlöningskostnaden för övrig exekutionsbetjäning

i Stockholm falla på staden själv.

Vid de tillfällen, då riksdagen vägrat bifall till gjord framställning om

ökning av anslaget till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning, har även

riksdagen antagit eller åtminstone ifrågasatt såsom den egentligen riktiga den

meningen, att Stockholms stad hade att själv vidkännas kostnaden för denna

avlöning. Riksdagen har framhållit, hurusom (i allmänhet) rikets övriga städer

ägde att bära utgifterna för exekutionsväsendet därstädes, samt förklarat, att,

då därtill komme, att Stockholms stad i motsats till städerna i övrigt vore särskilt

gynnad med ett anslag för dess exekutionsbetjänings avlönande, riksdagen

så mycket hellre saknade anledning att bifalla nämnda framställningar.

Nu omförmälda. ståndpunkt synes också vara fullt konsekvent, så länge man

uteslutande fäster sig vid Stockholms egenskap av stad. Likställighet mellan

Stockholm och rikets övriga städer i allmänhet påkallar då uppenbarligen, att

Stockholm får vidkännas utgifterna för sådana allmänna angelägenheter, som det

enligt gällande ordning ovedersägligen åligger andra städer att bekosta.

Emot. den av riksdagen sålunda angivna uppfattningen hava emellertid

erinringar i olika, avseenden gjorts gällande från deras sida, som, utan att åberopa

en statens rättsliga plikt att bestrida kostnaden för exekutionsbetjäningens i

Stockholm avlöning, likväl anse staten böra ensam vidkännas denna avlöningskostnad,

åtminstone till den omfattning, varom här är fråga. Dessa erinringar

synas kunna till det väsentliga sammanfattas sålunda.

Vid överstathållardömets inrättande år 1634 och sedermera allt framgent

har detsamma i det hela likställts med rikets län vart för sig. Denna likställighet

i. huvudsak har städse funnit uttryck såsom grund för lagstiftning och

administrativa åtgärder. Allenast såsom en av givna faktiska förhållanden påkallad

praktisk följd — väl mestadels sammanhängande därmed, att, såsom det

i 1634 års regeringsform heter, överståthållaren i Stockholm »haver intet land

eller landfolk under sig» utan till ämbetsområde fått uteslutande en stad, därtill

rikets . största ^ och huvudstad — har lantregeringsenheten överståthållardömet

kommit, att på en och annan punkt av den administrativa organisationen förete

eu modifikation i jämförelse med de övriga lantregeringsenheterna, länen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

En sådan punkt har förelegat inom exekution sförvaltningen. I överståthållardömet

var överståthållarämbetet såväl över- som underexekutor. Inom länen

åter var väl länsstyrelsen (undantagandes beträffande två städer) överexekutor,

men särskilda underexekutorer funnos både för landsbygden^ och för städerna

— för de senare deras magistrater. Denna olikhet ägde bestånd, till dess nya

utsökningslagen med år 1879 trädde i kraft.

I sammanhang därmed att då i rikets övriga städer i allmänhet överexekutorsbefattningen

övertogs av magistraten, överlämnades såväl i dessa städer som i

Stockholm underexekutorsgöromålen åt nyinrättade, av kommunen avlönade stadsfogdetjänster.

I överståthållarämbetet såsom exekutiv myndighet inskötos sålunda

två stadsfogdar-underexekutorer, vilka avlönades av staden; men till avlöning

åt de dessa stadsfogdar underställda exekutionsbetjänte liksom åt tjänstemännen

i det egentliga kansliet utgick fortfarande såsom förut anslag av stålsikt

kan sålunda sägas, att staten alltsedan äldre tider anvisat medel för

avlöning åt de egentliga exekutionsbetjänte i Stockholm. Och statens skyldighet

att därmed fortfara har tid efter annan av riksdagen erkänts genom beviljande

av ökning av det anvisade anslaget för förhöjning av denna avlöning eller för

inrättande av nya exekutionsbetjäntsysslor.

I betraktande av vad sålunda erinrats, borde staten vidkännas skyldighet

att bestrida kostnaden för avlönande av exekutionsbetjäningen i Stockholm samt

i allt fall och så mycket hellre av de exekutionsbetjänte, om vilka nu ar fråga.

Beträffande nu omförmälda erinringar, såvitt de innefatta, att avlöningsskyldigheten

av ålder ålegat statsverket samt att denna skyldighets fortvaro jämväl

på senare tider erkänts av representationen, får löneregleringskommittén

hänvisa till vad ovan i dessa hänseenden yttrats i anledning av den utav statskontoret

omfattade åsikt i förevarande ämne.

Vidkommande åter det åberopade förhållandet, att överståthållarämbetets

förvaltningsområde städse varit och allt fortfarande är att i det hela jämnställa

med ett län, så synes detta förhållande icke kunna frånkännas en viss betydelse

i riktning av statsmedels anvisande för avlöning till exekutionsbetjäningen i

Stockholm. Ser man till, huru inom ett län enligt nuvarande ordning kostnaderna

för de exekutiva ärendenas förvaltning fördela sig emellan staten och

kommunerna, så visar sig följande.

I länets städer utövas i allmänhet överexekutorsbefattningen av magistraten,

eventuellt enligt Konungens förordnande av viss ledamot därav, underexekutorsgöromålen

däremot av stadsfogde eller den han enligt vederbörliga föreskrifter

satt i sitt ställe. Alla dessa, såvitt de äro ordinarie befattningshavare, avlönas

av stadskommunen ensam. Vad nu sagts om behörig exekutiv myndighet i stad

gäller såsom regel. Körande de avvikelser därifrån, som författningsenligt förekomma,

torde icke vara nödigt att här lämna redogörelse (jämför utsökningslagen

§ 1 samt kungl. förordningarna den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens

införande, § 23, och den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter om utmätning

för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.).

För länets landsbygd åter är Kungl. Maj:ts befallningshavande överexekutor,

och underexekutors göromål handhavas av kronofogde resp. vederbörligen förordnad

länsman eller annan av befallningshavanden godkänd person eller ock

under vissa förhållanden fjärdingsman. De ordinarie eller med motsvarande för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr- 97.

ordnande försedda innehavarna av nu nämnda befattningar få sin avlöning av

statsmedel, allenast med undantag av fjärdingsmannen, vilka avlönas av kommunen.

Tar man i sikte ett län i dess helhet, framgår således, att dess befattningshavare

med exekutoriska uppgifter avlönas dels med kommunala och dels med

statsmedel, ävensom att, om man tänker endast på handhavarna av underexekutorsgöromålen,

förhållandet är det nämnda även med avseende å dem.

på nu överståthållardömet är att jämnställa med län, har det förhållande,

som inom länen äger rum i fråga om bestridandet av kostnaderna för underexekutorsgöromålens

besörjande, också fått göra sig gällande inom överståthållardömet

— med andra ord, statsverket har vidkänts eu del av kostnaden för avlöning

åt exekutionsbetjäningen i Stockholm. Att så sker, äger således sin förklaring

i. överståthållarämbetets historiskt givna ställning. Ty fäste man sig

allenast vid den omständigheten, att Stockholm är en stad, och fördenskull jämförde

dess förhållanden endast med övriga städers, så hade man förbisett'' det

faktum, att överståthållardömet städse varit att jämnställa med ett län.

Löneregleringskommittén kan däremot icke finna, att Stockholms egenskap

att såsom lantregeringsenhet motsvara ett län skulle kunna anses berättiga den

slutsats, att staten borde ensam åtaga sig all den sistnämnda avlöningskostnaden.

Längre än till att motivera ett bidrag till denna kostnad räcker, enligt löneregleringskommitténs

uppfattning, i varje fall icke Stockholms berörda egenskap.

Emellertid har även uppfattningen, att i anslutning till de historiska förhållandena

bidrag från statens sida skäligen fortfarande borde utgå, blivit satt i

tvivel under åberopande av, att fjärdingsmännen, vilka för länens landsbygd skulle

utgöra motsvarigheten till andre stadsfogdens i Stockholm exekutionsbetjänte,

erhölle avlöning av kommunernas medel. Detta inkast föranleder kommittén att

anföra följande.

Det är riktigt, att en del åligganden av dem, som tillhöra fjärdingsmannasysslan,

äro desamma, som tillkomma sistnämnda exekutionsbetjäntes befattning.

Dessa för de båda tjänstekategorierna enahanda åligganden utgöras huvudsakligen

av följande grupper av ärenden, nämligen:

a) , indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning och eventuellt genom

utmätning, av lös egendom, utav dels sådana krono- och kommunalutskylder samt

avgifter till folkskola, kyrka eller prästerskap, som blivit debiterade å ort utom

vederbörande distrikt, och dels andra allmänna avgifter, expeditionslösen, ersättningar

m. m., om vilka förmäles i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående

förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna

avgifter m. m.,

b) indrivning, genom krav på godvilligt erläggande, av böter och viten ävensom

eventuellt den betalningsskyldiges införpassande till fångvårdsanstalt för

undergående av förvandlingsstraff,

c) indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning, utav ersättningar

i åtskilliga fall, då dessa förskotterats av statsmedel, och

d) delgivning av stämningar, kallelser, kommunikationer m. m.

De nu nämnda för fjärdingsmän och ifrågavarande exekutionsbetjänte gemensamma

grupper av göromål utfylla i det allra närmaste omfånget av de senares

tjänsteåligganden. Så är däremot icke förhållandet i fråga om fjärdingsmännen.

Enligt gällande instruktion m. fl. stadganden har en fjärdingsman att utöver

nyss angivna göromål ombesörja eller biträda vid en mångfald olika upp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 97.

gifters handliavande. Såsom exempel på dylika uppgifter må nämnas: verkställighet

av domar och utslag i allmänhet, beivrande av brott, verksamhet i ordlångs-

säkerhets- och sundhetspolisens intresse, närvaro vid marknader, a»uktioner’

och andra tillfällen av större folksamling, värnpliktigas inskrivning och

mönstring, truppers tåg och inkvartering, fortskaffande av fångar i egenskap av

extra fånggevaldiger, tillsyn över lösdrivare och bettlare, tillsyn å vägar, broar

och färjor, åtgärder i anledning av smittosamma kreaturssjukdomar, eldskada,

Översvämning in. fl. liknande händelser, åtgärder för och i anledning av mantalsskrivning,

utdelning av debetsedlar samt indrivning, eventuellt genom utmätning

av lös egendom, av sådana utskylder till kronan, kommun, folkskola, kyrka eller

prästerskap, som debiterats inom vederbörandes tjänsteområde.

Med anledning av det, enligt vad nu påpekats, betydligt^ större omfång,

som fjärdingsmännens verksamhet äger i jämförelse med de ifrågavarande exekutionsbetjäntes,

kan frågas, dels i vad mån de åligganden, som äro gemensamma

för nämnda båda kategorier av befattningshavare, representera olika stor myckenhet

arbete för den ena och för den andra av dem, dels ock huru den i följd av

samma åligganden för fjärdingsmannen uppkommande arbetskvantiteten förhaller

sig till hans av övriga tjänsteuppgifter orsakade arbete.

För besvarande av de båda sålunda väckta fragorna bär löneregleringskommittén

meddelat en rätt ingående utredning rörande

olika inverkande omständigheter. Att här lämna en närmare redogörelse

för denna utredning synes mig icke erforderligt, och detta så

mycket hellre, som det i förevarande ärende väsentliga av utredningens

resultat innehålles i följande av kommittén själv gjorda sammanfattning.

Såsom i viss man sammanfattande den i det föregående gjorda jämförelsen

mellan de andre stadsfogden i Stockholm underställda exekutionsbetjänte och

fjärdingsmännen kan alltså sägas:

att fjärdingsmännen, i motsats till ifrågavarande exekutionsbetjänte, nava

att fullgöra en mängd betydande tjänsteuppgifter utöver dem, som äro gemensamma

för fjärdingsmännen och ifrågavarande exekutionsbetjänte;

att de gemensamma tjänsteåliggandena representera en betydligt större

arbetskvantitet för exekutionsbetjänten än för fjärdingsmannen, vilket förhållande

finner sitt uttryck däruti, att dessa åligganden taga i det narmaste allt

den förres arbete i tjänsten i anspråk, medan så icke är fallet för ijardmgs
mannen;

.. _ _ , .... , ,,

att sistberörda förhållande sammanhänger bland annat därmed., att en aei

av de till sin art gemensamma ärendena på landsbygden besörjes, icke av fjärdingsmännen,

utan av kronofogde och länsman;

att den ekonomiska börda för landskommunerna, som fjardmgsmannaavioningen

utgör, lättas därigenom att fjärdingsmännen äga rätt till ersättning, i

vissa fall av statsmedel, för särskilda förrättningar (sportler) i större omfattning

än ifrågavarande exekutionsbetjänte; ..... ..

att den kommunala avlöningen till fjärdingsmannen avser jamval en manget

andra tjänstebestyr än sådana, som äro gemensamma för dem och namnda exekutionsbetjänte;

samt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

• a att fJ6n • avl°ning> som över huvud taget på landsbygden utgår för besörjande

av de till sm art gemensamma ärendena, delvis bestrides av statsmedel, i

det stadse en del, större eller mindre, av dessa ärenden handhaves omedelbart

av helt och hållet statsavlönade befattningshavare, kronofogde och länsman.

I anknytning till dessa resultat av den nyssberörda jämförelsen

kommer löneregleringskommittén till framställandet av den uppfattning

i det förevarande principspörsmålet, vilken synts kommittén vara den

riktiga.

Löneregleringskommittén yttrar i sådant hänseende:

I betraktande av vad sålunda framgått utav den gjorda jämförelsen torde

det förhållandet, att den egentliga lönen till fjärdingsmännen helt och hållet

bestrides med kommunernas medel, icke kunna anses såsom avgörande till förmån

för den. meningen, att motsvarande avlöning till andre stadsfogdens i Stockholm

exekutionsbetjänte bör bekostas uteslutande av Stockholms stad. Tvärtom

torde man, i överensstämmelse med vad ock härovan framhållits, finna den omständigheten,

att de göromål, vilka i Stockholm helt och hållet falla på dessa

ex e kull oii s b e t j än te, på landsbygden till en del ombesörjas av uteslutande statsavlonade

tjänsteinnehavare, utgöra ett stöd för den uppfattningen, att stats7™*

borde bära eu del av kostnaden för samma göromåls handhavande även

i Stockholm.

I detta samband bör emellertid framhållas, vilken betydelse för det förevarande

ämnet de historiska förhållandena beträffande Stockholms överståthållardöme

måste tillerkännas.

,™ att uti ,den nyss härovan angivna omständigheten se ett betydelsefullt

stod för sist angivna uppfattning i fråga om statsverkets deltagande i kostnaden

tor de nämnda göromålens handhavande i Stockholm torde man nämligen äga

fullt fog allenast under den förutsättning, att man tillbörligen beaktar den ställn“g

i administrativt hänseende, som Stockholm genom århundraden intagit

och alltjämt intager, samt de anslagsbeviljande statsmyndigheternas därav infiuerade

hållning till frågan om anslag av statsmedel till exekutionsbetjäningen

därstädes.

•u ,man sig nämligen, att någon annan större stad i nuvarande tid

skildes från länet och bildade en fristående enhet, i lämpliga befunna avseenden

likställd med ett län, så skulle man säkerligen icke i den inträdda förändringen

finna tillfyllestgörande skäl för statens övertagande, helt eller delvis, av den

förut av staden ensam bekostade avlöningen åt sådana dess befattningshavare,

vilka till tjänsteuppgifter motsvarade andre stadsfogdens i Stockholm exekutionsbetjänte.

Beträffande åter Stockholm gäller frågan icke, huruvida statsverket skall

övertaga, i större eller mindre omfattning, en börda, som det aldrig förut burit.

Här rör sig däremot spörsmålet om, huruvida skäl föreligger för att staten nu

bor bryta det historiska förhållandet, att den i visst samband med Stockholms

nyss antydda ställning i administrativt hänseende från början påtagit sig och

sedermera alltjämt burit eu utgift för ett visst ändamål.

d nämnda ställning^ för Stockholm ligger nämligen förvisso ursprunget

därtill, ad staten alltifrån början kom att vidkännas kostnad för exekutions
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

väsendet därstädes. Denna kostnad synes till någon tid hava täckt utgifterna

för ändamålet. Sedan emellertid de senare stegrats, har staten vidare vid olika

tillfällen och även i jämförelsevis senare tid åtagit sig ökad kostnad, ehuruväl

icke i större mån, än att jämväl kommunens medel i stigande grad måst tagas

i anspråk. Staten har aldrig helt undandragit sig kostnad för exekutionsbetjäningen

i Stockholm, men denna kostnad har med tiden antagit karaktären av

ett blott bidrag.

De förhållanden, vilka sålunda under tidens lopp varit rådande beträffande

den del av överståthållarämbetets kansliavdelning, som det lägre exekutionsväsendet

utgör, hava ägt sina noggranna motsvarigheter i fråga om båda de

andra avdelningarna inom ämbetet, uppbördsverket och polisväsendet. ^ Såsom

här förut givna historiska framställningar giva vid handen, hava sedan långt förgångna

tider statsmedel utgått för verksamheten inom envar av dessa sistnämnda

avdelningar, och dessa statsanslag hava med tiden antagit en allt bestämdare

karaktär av allenast bidrag till täckande av de alltjämt stigande kostnaderna.

I det nu särskilt föreliggande spörsmålet om statsanslag för exekutionsbetjäningen

i Stockholm kan det alltså sägas, att det i realiteten är bidragsståndpunkten,

som staten sedan länge intagit.

Den gamla post bland statsutgifterna, som avsåg nämnda betjänings avlöning,

har såsom antytts aldrig indragits eller, såvitt känt är, ens föreslagits till

indragning, utan har riksdagen i motsats härtill vid skilda tilliällen medgivit

ökning av denna utgiftspost. Dessa förhållanden visa, att, ehuruväl riksdagen

under senare tider vägrat ytterligare ökning eller begärt utredning, innan dylik

ökning kunde beviljas, så är dock den intill närvarande stund gällande ståndpunkten

den, vilken ovan betecknats såsom bidragsståndpunkten.

Då nu icke någon ny omständighet inträffat, som skulle kunna anses fordra

indragning av det för närvarande från statsverket utgående bidraget till exekutionsbetjäningens

i Stockholm avlöning, men däremot företagna undersökningar av

hithörande förhållanden enligt nuvarande ordning synas erbjuda positiva, stöd för

bibehållandet av ett sådant bidrag, samt därigenom en obruten överensstämmelse

med de historiska förhållandena beträffande överståthållardömet skulle upprätthållas,

så har löneregleringskommittén trott sig böra stanna vid dep meningen,

att statsverket bör fortfarande lämna bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm.

Denna mening anser löneregleringskommittén böra bliva gällande under nu

överskådliga förhållanden och särskilt så länge icke någon mera fullständig reglering

av statens och Stockholms stads inbördes ekonomiska förhållanden, åtminstone

beträffande överståthållarämbetet i dess helhet, blivit åvägabragt. Att söka

verkställa den helt visst mycket mångsidiga och omfattande utredning, som skulle

krävas såsom grund för ett förslag i syfte av en dylik reglering, torde falla utom

de uppgifter, vilka kunna anses tillkomma löneregleringskommittén. Och kommittén

har så mycket hellre måst avvisa tanken att i nu föreliggande fråga upptaga

ett sådant arbete, som detsamma icke rymmes inom det kommittén däri

givna uppdrag.

Till fastställande av innebörden av den mening, löneregleringskommittén

alltså omfattar, är att erinra om vad i det föregående anförts rörande den aktuella

omfattningen av förevarande fråga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Den förut omförmälda, av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige tillsatta

kommittén hade förordat, att Stockholms stad borde svara för all avlöning

åt de under första och tredje stadsfogdarna lydande exekutionsbetjänte, men däremot

såsom sin åsikt uttalat, att skyldigheten att avlöna de andre stadsfogden

underställda exekutionsbetjänte borde åligga staten.

Överståthållarämbetet har uti sin hemställan till Kungl. Maj:t i ämnet utgått

från vad utredningskommittén ansett och fördenskull framställt endast begäran

om medel för sistnämnda exekutionsbetjäntes avlönande.

Vid dessa förhållanden har löneregleringskommittén utgått från, att beträffande

skyldigheten att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm meningsskiljaktignet

mellan staten och staden föreligger allenast i vad angår avlöningen till

de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjänte. Då löneregleringskommittén

förordar ett avlöningsbidrag av statsmedel, avses alltså därmed endast

dessa exekutionsbetjäntes avlönande.

Sedan löneregleringskommittén sålunda uttalat sig för bibehållandet

av den nu gällande ståndpunkten, att bidrag av statsmedel beviljas till

avlöningen åt exekutionsbetjäningen i Stockholm, vilket bidrag skulle

avse de hos andre stadsfogden anställda betjänte, återstå frågorna, i

vilken form detta bidrag bör givas samt huru stort det bör tillmätas.

För överståthållarämbetets förslag i dessa hänseenden har förut

redogjorts.

Löneregleringskommittén anför härutinnan:

Överståthållarämbetet har nu uti sin ifrågavarande skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställt om beredande av det belopp av statsmedel, som erfordras för att

täcka utgifterna enligt ett av ämbetet uppgjort förslag till kostnadsstat för avlönande

av sistnämnda exekutionsbetjänte, beräknad efter tillika angivna grunder.

Denna hemställan innebär således, att statsverket, som för närvarande lämnar

Stockholms stad ett bidrag till dess exekutionsbetjänings avlöning, skulle

övergå till att ansvara. för avlöningskostnaden för 14 hos andre stadsfogden

anställda, exekutionsbetjänte (utmätningsman) enligt specificerad avlöningsstat.

Emellertid har ämbetet på förut angiven grund föreslagit, att det utöver nu utgående

bidrag erforderliga statsanslaget måtte tills vidare beredas endast på

extra stat.

.Vad överståthållarämbetet sålunda hemställt, kan löneregleringskommittén

av olika skäl icke biträda.

I framstå rummet är att anmärka, att de ifrågavarande exekutionsbetjäntes

förvandling till uteslutande statsavlönade befattningshavare, på sätt överståthållauämbetets

förslag innebär, uppenbart icke står i överensstämmelse med den

bidragsståndpunkt, som löneregleringskommittén för statens vidkommande enligt

det föregående förordat.

De synpunkter, som böra bestämma kostnaden för avlöningen till personer,

vilka avlönas uteslutande med statsmedel, äro enligt sakens natur ofta väsentligt

skilda från dem, vilka kunna tillerkännas avgörande inverkan, då det gäller att

fastställa storleken . av ett bidrag, som må finnas böra av statsverket lämnas till

bestridande av utgifterna för avlönande av befattningshavare i kommuners eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

enskildas tjänst. Helt andra och. på helt annat sätt bindande anspråk beträffande

ifrågavarande personers avlöningsförhållanden skulle tydligen. med fog

kunna uppställas, om överståthållarämbetets hemställan vunne förverkligande, än

pm statsverket bibehåller sin ställning såsom allenast bidragsgivare.

Att ett statens bidrag till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning

gåves den formen, att statens helt övertoge avlönandet av andre stadsfogdens

exekutionsbetjänte, skulle alltså givetvis komma i strid med själva de grundsatser,

som innefattas uti att blott ett bidrag till avlöningskostnaders bestridande

lämnas.

Vidare kan icke förbises det otillfredsställande uti ifrågavarande befattningshavares

ställning till deras över- och sidoordnade, som skulle bliva en följd av

genomförandet av överståthållarämbetets hemställan. Under det att den överordnade,

stadsfogden, avlönades helt och hållet av staden, finge hans underordnade

sin avlöning uteslutande av staten. Då sålunda olika myndigheter komme

att utöva bestämmande inflytande på den enes och den andres avlönings- och

säkerligen även tjänsteförhållanden i allmänhet, synes det ingalunda uteslutet,

att en ogynnsam återverkan härav på själva tjänstens förrättande skulle kunna

yppa sig. Och då bland inbördes sidoordnade befattningshavare (de under de

särskilda stadsfogdarna lydande exekutionsbetjänte) den ena delens löne- och

tjänstevillkor bestämdes efter normer, vilka, enligt vad känt är, kunna vara i

viktiga hänseenden skiljaktiga från dem, som legat till grund för fastställandet

av motsvarande villkor för den andra delen, synes det, som om däruti lätt nog

kunde finnas anledningar till missnöje och bristande stabilitet inom personalen

med eu i olika riktningar ofördelaktig inverkan.

Det torde icke vara erforderligt att ytterligare utföra de invändningar, som

kunna riktas mot ett statens övertagande i allo av avlönandet utav de under

andre stadsfogden ställda exekutionsbetjänte. Löneregleringskommittén tvekar

emellertid icke att med stöd av det redan anförda uttala sig för bibehållandet

av karaktären av bidrag hos de statsmedel, som må komma att, enligt vad kommittén

förordat, fortfarande anslås till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning

i syfte, att detsamma må användas uteslutande till de sist nämnda betjäntes

avlöning.

Vad angår överståthållarämbetets förslag, att det för de ifrågavarande, exelmtionsbetjäntetjänsterna

erforderliga ytterligare statsanslag måtte tills vidare

beviljas å extra stat, så erinras, att förslaget av ämbetet förklaras föranlett därav,

att dessa tjänsters uppförande på ordinarie stat ej kunde förväntas förr än i

samband med en motsedd reglering av överståthållarämbetets kansliavdelning,

till vilken tjänsterna i någon mån kunde anses höra. Detta förslag utgår nu från,

att statsverket, på sätt ämbetets hemställan avser, komme att i allo övertaga avlönandet

av tjänsterna i fråga.

Därest emellertid så icke sker, men däremot fortfarande statens mellankomst

får karaktär av ett bidrag, bortfaller tydligen anledningen att låta de medel,

som enligt överståtliållarämbetet vore erforderliga utöver det hittillsvarande ordinarie

anslaget, utgå allenast å extra stat. Skulle en förhöjning av bidraget av

riksdagen beslutas, synes denna naturligast böra beviljas i form av ökning av

det ordinarie anslaget.

I denna ordning kommer löneregleringskommittén till själva anledningen

till det förevarande ärendets återupptagande på sätt som skett — behovet av

ökade medel för avlöning åt exekutionsbetjänte under andre stadsfogden.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1915. 1 samt. 86 käft. (Nr 97.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Beträffande behovet av ökat antal sådana betjente har löneregleringskommittén

intet att erinra emot eller lägga till den av överståthållarämbetet därutinnan

förebragta'' utredning. Genom densamma synes det kommittén vara

ådagalagt, att de åligganden, som till följd av gällande föreskrifter om fördelning

av göromålen emellan stadsfogdarna i Stockholm (kungl. kungörelsen den 15

september 1911) tillkomma ifrågavarande exekutionsbetjänte, icke kunna tillfredsställande

besörjas av ett mindre antal dylika än överståthållarämbetet antagit

eller således fjorton.

Vidkommande storleken av den avlöning, som skäligen bör tillkomma nämnda

fjorton exekutionsbetjänte, är det utom fråga, att det nu utgående, av 1880 års

riksdag för första gången till 12,200 kronor bestämda anslaget blivit alltmera

otillräckligt för avlönande av den för andre stadsfogdens göromål behövliga exekutionsbetj

aningen.

Bör då statsverket bistå vid mötandet av denna växande otillräcklighet och

sålunda höja sitt bidrag samt, i jakande fall, huru mycket?

Med den av löneregleringskommittén förordade ståndpunkt i själva den primära

frågan, huruvida överhuvud taget statsmedel böra utgå till avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm, överensstämmer onekligen bäst, att storleken av

statens bidrag icke förbliver opåverkat av en oundviklig stegring av kostnaden

för avlöning till andre stadsfogdens exekutionsbetjänte.

Väl är det så, att, då dessa exekutionsbetjänte framgent bibehållas såsom i

allo Stockholms stads befattningshavare, det närmast och ytterst tillkommer

staden att vid behov av ökat antal dylika betjänte eller vid ökning av annan anledning

av lönekostnaden för dem svara för denna kostnadsökning.

Men om, å andra sidan, de skäl få gälla, som enligt vad i det föregående

anförts tala för, att staten bör lämna ett bidrag för dessa befattningshavares avlönande,

så. torde icke någon omständighet vara påvisad, som skulle innebära,

att detta bidrag ej får överstiga det år 1880 beviljade beloppet 12,200 kronor.

Och med den historiska utvecklingen av spörsmålet om statsmedels anvisande

för ifrågavarande ändamål överensstämmer det tydligen mera, att, sedan till följd

av förändringar i de på kostnaderna för ändamålet inverkande förhållandena en

stegring av dessa kostnader oundvikligen gjort sig gällande, staten också vidkännes

. en höjning av sitt bidrag. Sådan höjning har enligt riksdagens beslut

skett tidigare, då ställningen motsvarade den nu inträdda, och någon ny omständighet

av natur att påkalla en motsatt hållning från riksdagens sida synas

verkställda utredningar icke hava påvisat.

På . nu antydda grunder anser sig löneregleringskommittén böra tillstyrka,

att höjning av det nuvarande anslaget till exekutionsbetjäningens i Stockholm

avlöning beviljas för genomförande av erforderlig ökning i antalet exekutionsbetjänte

under andre stadsfogden samt av lönereglering för dem.

I fråga om, huru stor förhöjningen av statsanslaget bör bliva, är till en början

självfallet, att en högsta gräns för höjningen sättes av det behov, som föranlett

överståthållarämbetets framställning i ämnet.

Detta behov, om vilket i berörda framställning lämnas närmare utredning,

anses av överståthållarämbetet påfordra en ökning med 17,800 kronor av de till

exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning nu utgående statsmedel (12,200

kronor). De grunder, med åberopande av vilka överståthållarämbetet kommit till

nämnda belopp såsom det erforderliga, innebära, enligt vad förut är omförmält,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.

bland annat: att de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjäntes antal

ökas från nuvarande 10 till 14; att staten atager sig ansvaret i allo för avlönandet

av dessa fjorton betjänte; samt att deras avlöningsförmåner bestämmas med

hänsyn till vad i sådant avseende tillkomme vissa av staden avlönade befattnin^shavare,

med vilka de kunde anses vara att jämnställa, i vilket hänseende

deras avlöning syntes böra fastställas till motsvarighet mot avlöningen åt vissa

stadens poliskonstaplar. „ n , , , ,

Mot överståtliållarämbetets uppfattning, att det erforderliga minsta antalet

av dessa exekutionsbetjänte utgjorde fjorton, har löneregleringskommittén, såsom

redan nämnts, icke någon erinran att framställa. Däremot kan kommittén, såsom

också förut omförmälts, icke tillstyrka, att ansvaret för dessa exekutionsbetjäntes

avlönande lägges på statsverket, utan förordar kommittén, att de bibehållas i

ställningen såsom Stockholms stads befattningshavare och att i överensstämmelse

därmed de statsmedel, som i ändamål att användas till deras avlönande ma anslas,

få förut angiven karaktär av bidrag.

I visst samband med vad sålunda forordats står vidare det förhållandet, att

för staten-bidragsgivaren icke kunna anses föreligga bindande skäl för att tillägga

avlöningarna till vissa andra grupper av stadens befattningshavare normerande

inverkan på storleken av statsbidraget. Naturligt är ju, att — såsom ock faktiskt

ä<mr rum — andra synpunkter och mått kunna läggas till grund för btockliolms

”städs avlöningssystem än dem, som finnas böra vara avgörande för storleken

av ett statsverkets bidrag sådant som det ifrågavarande, barskilt torde

det befinnas naturligast och riktigast att, vid hänsynstagande till jamnstalida befattningshavares

avlöningsförmåner för utfinnande av den lämpliga storleken av

statsbidraget i fråga, statens egna befattningshavare, men icke kommunala eller

enskilda dvlika, komma i betraktande.

Ser "man då till, vilka statstjänare, med avseende å tjanstealiggandenas

krav och ställning i allmänhet, kunna vara att anse såsom nära_ likställiga med

ifrågavarande exekutionsbetjänte, så synes detta vara förhållandet med framtoi

andra vaktmästarna hos centralförvaltningens ämbetsverk. ... . ri

Beaktas härvid den jämförelsevis självständiga tjänsteutövning, som i olika

fall och särskilt vid verkställande av utmätning tillkommer ifrågavarande exekutionsbetjänte,

samt de krav på omdöme och kunskaper, vilka särskilt av sådan

anledning böra ställas på dem, torde övervägande skal tala tor att moni vaktmästarkårens

grader förste vaktmästarna anses utgöra dessa exekutionsbetjäntes

närmaste motsvarighet. n

Med stöd av det anförda synes man från statens sida sett skäligen kunna

utgå ifrån, att nämnda exekutionsbetjäntes avlöning finge bestammas efter förebild

av flen, som tillagts förste vaktmästarna inom den centrala statsförvaltningen

Dessa vaktmästares avlöning utgår efter löneregleringar, _ som under

senare åren beslutats, för närvarande med 1,500 kronor, fördelade i lön, tjanstgöringspenningar

och ortstillägg. Härtill kan komma ett alderstillagg a 100

kronor. ,.. . ...

Beträffande betydelsen av förste vaktmästarnas avlöningsförmåner såsom

förebild vid bestämmandet av statsbidragets storlek synes avseende icke hora

fästas vid ålderstillägg, som må tillkomma exekutionsbetjänte, om vilka truga ar.

Utslående t av ålderstillägg ställer sig ju olika från tid till annan, beroende av

förändringar inom personalen och därav följande olikheter i avseende pa förefintlig

tjänsteålder, tjänstens bestridande på tillfredsställande satt och andra,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

oberäknelig växling i mer eller mindre grad underkastade förhållanden. Men

skulle statsbidragets storlek kunna följa sådana av olika behov för ålderstillägg

beroende växlingar, så synes statsbidraget antingen få givas karaktär av något

slags förslagsanslag eller ock åtminstone bliva föremål för tid efter annan förnyad

framställning till riksdagen och prövning därstädes. Ingendera av dessa möjligheter

torde vara att förorda eller böra framkallas. Egenskapen av allenast ett

bidrag hos de statsmedel, om vilka fråga är, synes också innebära, att deras anpassande

efter berörda växlingar ingalunda kan anses påkallat.

Yad nu yttrats i fråga om medel för ålderstillägg äger motsvarande giltighet

beträffande sadana medel, som, på sätt i överståthållarämbetets framställning i

ämnet angives, må erfordras för beredande av ersättningar åt vikarier för ifrågavarande

exekutionsbetjänte under semesterledighet, förfall på grund av sjukdom

o. dyl. Aven detta medelsbehov skulle bero av förhållanden, underkastade växlingar

och förfoganden utom riksdagens bestämmande.

De olägenheter, som enligt det anförda stå i vägen för hänsynstagande till

nu omliandlade två slag av medelsbehov vid bestämmande av statsbidragets

storlek, förefinnas däremot icke beträffande den begynnelseavlöning, vilken från

statens sida sett torde böra beräknas för ifrågavarande exekutionsbetjänte, då de

likställas med förste vaktmästarna hos centrala ämbetsverk. Och då ett sådant

likställande under närvarande förhållanden synes äga fog för sig, samt berörda

be87nne 1 seav]öning, 1,500 kronor, synes i och för sig antaglig och skälig såsom

grund för beräkning av statsbidragets storlek, har löneregleringskommittén trott

sig kunna förorda denna beräkningsgrund till antagande.

Vid bifall härtill skulle för ifrågavarande exekutionsbetjänte, antagna till ett

antal av fjorton, statsbidraget komma att bestämmas till 21.000 kronor. Som det

för närvarande utgående ordinarie statsanslaget utgör 12,200 kronor, skulle alltså

erfordras en ökning därav med 8,800 kronor.

Innan löneregleringskommittén härefter avgiver den hemställan,

vari dess behandling av detta ärende utmynnar, gör kommittén vissa

uttalanden, som äro av betydelse för en fullständig uppfattning av dess

ståndpunkt.

Kommittén yttrar nämligen:

Löneregleringskommittén anser sig icke böra underlåta att i detta sammanhang

erinra, hurusom efter kungl. remisser till kommitténs yttrande föreligga

flera framställningar till Kungl. Maj:t från grupper av vaktmästare (förste vaktmästare

och vaktmästare) och andra dem i avlöningshänseende närställda statstjänare,

avseende förhöjda avlöningsförmåner.

Då beträffande detta omfattande löneregleringsärende, vilket är under förberedande

utredning inom kommittén, det icke låter sig i någon mån förutses,

till vilka beslut från statsmyndigheternas sida de gjorda framställningarna må

komma att leda, bär löneregleringskommittén vid behandlingen av nu förevarande

fråga om statsbidrag icke fäst något avseende vid de i nyssnämnda ärenden

förekommande spörsmål om löneförhöjning.

Löneregleringskommittén vill emellertid här uttala den uppfattning, att den

framtida utgången av de i nämnda ärende innefattade lönefrågorna icke får anses

skola återverka på den lösning, som gives förevarande statsbidragsfråga. Skulle

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

sålunda begynnelseavlöningen för förste vaktmästarna eller med dem jämnställiga

eller för en eller annan grupp av dessa befattningshavare komma att i sinom

tid höjas, så får enligt kommitténs mening detta förhållande icke anses såsom

konsekvens erfordra en motsvarande revision av beräkningsgrunden för det här

ifrågavarande statsanslagets storlek. Detta anslag avser ju blott ett bidrag för

bestridandet av avlöning åt vissa Stockholms stads befattningshavare, och då

kommittén förordat den nämnda grunden för beräknande av detta bidrags lämpliga

storlek, har kommittén icke avsett, att denna grund skall vara till sin fortfarande

skälighet och giltighet för sitt ändamål ovillkorligt beroende, av de synpunkter,

som kunna föranleda ändring i löneförmånerna för statstjänare, med

vilka nu ifrågavarande Stockholms stads befattningshavare vid beräkningsgrundens

utfinnande synts kunna närmast likställas.

Från en annan sida sett är Stockholms stad naturligen icke i någon män

förhindrad att i fråga om begynnelseavlöningen till de ifrågavarande exekutionsbetjänte

överskrida det belopp, som motsvarar beräkningsgrunden för statsbidraget.

Sådant högre belopp för begynnelseavlöningen liksom också förekommande

löneförhöjningar av ålderstilläggs natur samt erforderliga medel för

vikariatsersättningar böra givetvis bestämmas efter tillämpliga grunder för av

staden antaget avlöningssystem.

Slutligen bör i detta sammanhang ånyo framhållas, hurusom det enligt

löneregleringskommitténs hela ståndpunkt i den förevarande fragan närmast och

ytterst tillkommer Stockholms stad att sörja för erforderliga medel för anställande

hos andre stadsfogden av det behövliga antalet exekutionsbetjänte. Vinner vad

löneregleringskommittén förordar statsmyndigheternas bifall, böra de äga förvänta,

att genom överståthållarämbetets och Stockholms stads försorg de för staten

och landets alla kommuner så viktiga tjänsteuppgifter, vilka äro hänvisade till

handläggning av andre stadsfogden i Stockholm och honom underlydande, varda

i behörig tid och ordning fullgjorda.

Löneregleringskommittén hemställer slutligen, att Kungl. Maj: t

måtte föreslå riksdagen besluta, att det anslag till avlöning åt exekutionsbetjaningen

i Stockholm, som ingår i det å riksstatens sjätte huvudtitel

uppförda ordinarie anslag till överståthållarämbetet, höjes från nuvarande

belopp, 12,200 kronor, med 8,800 kronor till 21,000 kronor att

användas för avlönande av de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjänte,

samt att i följd härav nämnda ordinarie anslag å riksstaten

höjes från nuvarande belopp, 97,822 kronor, till 106,622 kronor.

Till sist har jag att omnämna två skrivelser i det förevarande ärendet,

ingivna till mig efter det löneregleringskommitténs betänkande inkommit.

I en den 24 februari 1915 daterad skrift anföra de tio för närvarande

hos andre stadsfogden i Stockholm anställda exekutionsbetjänte

huvudsakligen följande.

De vore numera, i motsats till vad förut varit förhållandet, nödsakade

att för ett nöjaktigt skötande av sina tjänster ägna all sin tid

Skrivelse från

exekutionsbetjänte

24/a 1915.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Promemoria

av

underståthållaren

T. Hintze

8/''s 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

och kraft däråt samt på grund härav urståndsätta att skaffa sig några

biinkomster utom tjänsten. Därtill komme, att i tjänsten oundvikliga

utgifter — såsom spårvägs-, ångslups- och telefonavgifter ävensom

kostnaden för intagande utom hemmet av en måltid för dag — vore

synnerligen kännbara.

Personer, satta att omhänderhava allmänna medel, borde, anföres

det, hava sina avlöningsförmåner så ordnade, att de på ett drägligt

sätt kunde leva av desamma. Detta vore emellertid för skrivelsens

undertecknare, vilka alla vore familjeförsörjare, under nuvarande förhållanden

ytterst svårt. Åven vore det ju önskvärt att något kunde

avsättas för framtiden, i synnerhet som pensionsrätt icke förefunnes.

Det framhålles i samband härmed, hurusom de hos förste stadsfogden

anställda domsverkställarnas inkomster uppginge till omkring 4,000

kronor för år och att uppbördsmännen hos tredje stadsfogden åtnjöte

årlig inkomst till ungefär samma belopp. Det kunde dock ifrågasättas,

huruvida icke kompetens och omdömesförmåga hos andre stadsfogdens

exekutionsbetjänte sattes på minst lika hårda prov på grund av de dem

tillhörande tjänsteärendenas ofta vitt skilda natur, då däremot de nyss

omnämnda tjänstinnehavarna hade att utföra varje dag enahanda förrättningar.

I skrivelsen framhålles därför slutligen, att det vore önskvärt att

överståthållarämbetets förslag i ärendet bleve bifallet, och att det begärda

anslaget komme att utgå för tiden från innevararande års början.

Med föranledande av löneregleringskommitténs betänkande har underståthållaren

Teodor Hintze ingivit en den 3 mars 1915 dagtecknad

promemoria. Av dess innehåll torde jag här få återgiva följande.

I promemorian uttalas till en början, att överståthållarämbetets

framställning av den 21 oktober 1913 hade till syfte att uppnå ett definitivt

ordnande av frågan om exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning,

nämligen därhän, att staten skulle komma att ansvara för avlöningen åt

den under andre stadsfogden sorterande exekutionsbetjäningen samt Stockholms

stad för avlönandet av den förste och tredje stadsfogdarna underordnade

motsvarande personal. För nämnda frågas lösning i enlighet

med detta syfte måste ett godtagande av det resultat, vartill löneregleringskommittén

kommit, under alla omständigheter bliva ödesdigert,

enär detsamma icke innebure någon lösning alls, utan lämnade frågan

i så gott som samma skick, som den för närvarande ägde.

För den händelse emellertid överståthållarämbetets förslag enligt

dess nämnda framställning icke skulle vinna bifall, utan avgörandet i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

ärendet träffas i anslutning till löneregleringskommitténs uppfattning,

göres i promemorian hemställan i två särskilda avseenden.

I första hand åberopas, att det nu utgående statsanslaget till avlöning

åt exekutionsbetjäningen i Stockholm även efter dess höjande,

på sätt löneregleringskommittén förordat, till 21,000 kronor icke alls

kan vara tillräckligt för bestridande av kostnaden för nämnda betjänings

avlönande. Med hänsyn härtill uttalas, att ändamålet med anslaget

syntes komma att angivas tydligare, om anslaget betecknades såsom

avseende bidrag till avlöningen i fråga. I sammanhang härmed tilllägges

dock, att överståthållarämbetet från den ståndpunkt, det för övrigt

intagit i detta ärende, icke kunde göra någon invändning mot den inskränkning

beträffande den framtida användningen av anslaget, att detsamma

finge utgå endast såsom bidrag till avlöning åt de andre stadsfogden

underställda exekutionsbetjänte.

Den ytterligare hemställan, som göres i promemorian, hänför sig

till det förhållandet, att — på sätt även framgår av löneregleringskommitténs

betänkande i vad gäller tiden för dess avgivande — Stockholms

stadsfullmäktige ännu icke fattat beslut över förut omförmälda

kommunala utredningskommitterades förslag beträffande fördelning mellan

staten och Stockholms kommun av ansvarigheten för avlönandet av

exekutionsbetjäningen i huvudstaden. Något erkännande från stadens

sida av ansvarsskyldighet i enlighet med detta förslag förelåge således

icke.

Det kunde, antydes det vidare i promemorian, befaras att, därest

blivande beslut utfölle i den riktning löneregleringskommittén föreslår,

stadsfullmäktige skulle befinnas icke vara villiga att godvilligt ikläda

sig ansvarsskyldighet, varom nyss nämnts; åtminstone skulle detta, enligt

vad promemorian föranleder, gälla kostnaden för avlöning och andra

förmåner i samband därmed åt exekutionsbetjäningen under förste stadsfogden

ävensom den del av kostnaden för andre stadsfogdens motsvarande

betjänte, som icke täcktes av det blivande statsbidraget.

»Det är därför», yttras det till sist i promemorian, »av stor vikt,

att ett iittalande från statsmyndigheternas sida göres i sådan riktning

att denna tvist för all framtid avlyses; och bör därför vid beviljande av

ifrågavarande anslag en förklaring lämnas, att det åligger Stockholms

stad bestrida kostnaderna för exekutionsbetjäningen i Stockholm, med

tillgodonjutande av det anslag av tills vidare 21,000 kronor, som från

statsverket utgår som bidrag till avlöning åt de hos andre stadsfogden

anställda exekutionsbetjänte.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Det har redan förut framhållits, hurusom överståthållarämbetets förevarande

framställning om höjning av statsverkets anslag till avlöning

åt exekutionsbetj aningen i Stockholm är för sitt bedömande i första

hand beroende av svaret på spörsmålet, huruvida staten över huvud

taget skall anses hava skyldighet att vidkännas någon kostnad för

nämnda avlöning.

Jag vill beträffande detta spörsmål till en början erinra, att det

alltifrån stadsfogdetjänsternas inrättande genom nya utsökningslagen och

i sammanhang därmed givna författningar tillkommit städerna att själva

draga försorg om tillhandahållandet av nödiga medel för bestridande av

avlöning åt innehavarne av dessa tjänster och övriga med dem förenade

kostnader. Bland dessa kostnader ingå tydligen utgifterna för avlöning

åt de exekutionsbetjänte, som finnas erforderliga för att sätta en stadsfogde

i stånd att få de till hans tjänst hörande göromål behörigen förrättade.

Från vad sålunda i allmänhet gäller gör bestående lagstiftning icke

till förmån för Stockholms stad något undantag i den riktning, att

skyldigheten att avlöna exekutionsbetj äningen därstädes skulle i större

eller mindre omfattning vila å statsverket. I likhet med löneregleringskommittén

har jag ej heller funnit någon av åtagande eller annan

särskild rättsgrund härflytande förpliktelse för staten i berörda hänseende

vara påvisad, och måste jag därför anse Stockholms stad vara

lika med rikets städer i allmänhet skyldig att svara för avlöningen åt

stadens exekutionsbetj äning.

Den omständigheten, att även efter det nya utsökningslagen trätt i

kraft statsmedel anvisats till omförmälda avlöning, är i följd härav att

tillskriva skälighets- och billighetshänsyn, förestavade av förut anmärkta,

för Stockholm i motsats till övriga städer särskilda förhållanden. Då

nu sådana förhållanden alltjämt föreligga samt även i övrigt, på sätt

av löneregleringskommittén anförts, skäl tala för, att statsmedel fortfarande

böra anslås för nämnda ändamål, anser jag någon ändring

i detta sakförhållande icke böra ifrågasättas.

Överståthållarämbetets förevarande framställning innebär, att en

dylik statens mellankomst borde ske på det sätt, att statsverket övertoge

ansvaret för avlöningen till de för andre stadsfogdetjänsten erforderliga

exekutionsbetj änte.

Detta ämbetets förslag kan jag icke i dess helhet tillstyrka.

Det är ovan påpekat, hurusom med den av förhållandenas utveckling

föranledda stegringen av totalkostnaden för exekutionsbetjäningen

i Stockholm det utgående statsanslagets karaktär att utgöra allenast ett

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

49

bidrag till denna kostnads bestridande kommit att allt påtagligare framträda,

och jag ansluter mig till kommitténs uttalande, att de statsmedel,

som må komma att framdeles anslås till avlöning åt exekutionsbetjäningen

i Stockholm, bibehållas vid nu för ändamålet utgående statsanslags

egenskap att allenast utgöra bidrag till ifrågavarande befattningshavares

avlöning.

Därvid finner jag intet avgörande skäl tala emot, att framtida statsbidrag

begränsas till att avse endast de andre stadsfogden underställda

exekutionsbetjäntes avlöning. Sedan förut omnämnda kommunala utredningskommitté

föreslagit den fördelning av kostnaderna för exekutionsbetj

aningens i Stockholm avlönande, att staden skulle ansvara för avlöningen

åt förste och tredje stadsfogdens exekutionsbetjänte och statsverket

för avlöningen åt andre stadsfogdens motsvarande personal, samt

överståthållarämbetet lagt denna fördelning till grund för sin framställning,

synes den angivna begränsningen såsom anslutande sig till en

rådande uppfattning vara naturlig.

Men avlöningen till den under andre stadsfogden ställda exekutionspersonalen

bör, på sätt också kommittén föreslagit, enligt min mening

icke helt och hållet utan endast till en del bestridas av statsmedel.

Vidkommande storleken av det statsbidrag, jag sålunda anser mig

böra förorda, finner jag till en början lika med löneregleringskommittén

vara ådagalagt, att de åligganden, som jämlikt gällande föreskrifter om

fördelning av göromålen mellan stadsfogdarna i Stockholm (se kungl.

kungörelsen i ämnet den 15 september 1911) tillkomma andre stadsfogden,

icke kunna av honom tillfredsställande besörjas med mindre

antal exekutionsbetjänte, än överståthållarämbetets förslag upptager, eller

fyra utöver för närvarande anställda tio, således tillhopa fjorton.

Med hänsyn därtill, att det nu utgående statsanslaget, 12,200 kronor,

är synnerligen ringa i förhållande till den totala kostnaden för hela

exekutionsbetjäningen i huvudstaden, för närvarande omfattande 51 exekutionsbetjänte,

och då detta anslag påtagligen är otillräckligt redan för

avlönandet av 14 exekutionsbetjänte hos andre stadsfogden, anser jag

skäligt, att statsverkets ifrågavarande bidrag höjes. Denna höjning

synes mig böra ske i form av ökning av det nu utgående ordinarie anslaget.

Vad beträffar den skäliga storleken av denna ökning, är givetvis

svårt att finna en fullt objektiv grund för dess beräkning. De synpunkter,

som av löneregleringskommittén anförts till stöd för dess beräkning

av ökningens belopp (sid. 42—44 härovan), hava lett till ett

Bikung till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 86 käft. (Nr 97.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

resultat, som synes mig kunna godtagas, ökningen skulle enligt denna

beräkning belöpa sig till 8,800 kronor, och anser jag det ökade anslagsbeloppet

böra utgå från och med år 1916.

I detta sammanhang vill jag erinra om den av underståthållaren

Hintze i förut omförmälda promemoria på anförda skäl gjorda framställning,

att vid beviljande av bidrag, varom nu är fråga, tillika borde förklaras,

att det skulle åligga Stockholms stad att med tillgodonjutande

av statsbidraget bestrida kostnaderna för exekutionsbetjäningen därstädes.

Löneregleringskommittén har i liknande avseende i sitt betänkande

uttalat, att, därest kommitténs förslag i ämnet vunne bifall, statsmakterna

borde kunna förvänta, att genom överståthållarämbetets och Stockholms

stads försorg de för staten och landets alla kommuner så viktiga

tjänsteuppgifter, vilka berodde på handläggning av andre stadsfogden i

Stockholm och honom underlydande, bleve i behörig tid och ordning

fullgjorda.

Med föranledande av vad sålunda förekommit får jag såsom min

åsikt uttala, att Stockholms stad äger skyldighet att svara för all den

kostnad, som för fullgörande i behörig tid och ordning av underexekutorsgöromålen

i Stockholm må erfordras utöver vad som kan täckas

med för ändamålet utgående statsbidrag.

På grund av vad sålunda i ärendet anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att å staten för överståthållarämbetet, i stället

för det till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm

upptagna belopp, 12,200 kronor, från och med

år 1916 såsom bidrag till avlöning åt den under

andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetjäningen

anvisa ett belopp av 21,000 kronor samt till

följd därav från och med år 1916 höja det å riksstaten

uppförda ordinarie anslaget till överståthållarämbetet

från 97,822 kronor med 8,800 kronor eller

till 106,622 kronor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1915:90 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om höjning av anslaget till över ståthallar ämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den und s. 6 i texten
  2. SU 1915:62 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under and a1 i texten