Angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen
1915-03-26 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:97, Angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen
Dokumentets text
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
1
Nr 97.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende
ökat bidrag till avlöning åt den under andre stadsfogden
i Stockholm lydande exekutionsbetj''aningen; given
Stockholms slott den 26 mars 1915.
Med åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att å staten för överståthållarämbetet, i stället för det till avlöning
åt exekution sbetjäningen i Stockholm upptagna belopp, 12,200 kronor,
från och med år 1916 såsom bidrag till avlöning åt den under andre
stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetjäningen anvisa ett belopp
av 21,000 kronor samt till följd därav från och med år 1916 höja det
å riksstaten uppförda ordinarie anslaget till överståthållarämbetet från
97,822 kronor med 8,800 kronor eller till 106,622 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 86 htijt. (Nr 97.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
mars 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Vid anmälan av de frågor, som tillhöra regleringen av riksstatens
sjätte huvudtitel för år 1916, omnämnde jag under punkten 8, på sätt statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 14 januari 1915 närmare utvisar,
hurusom överståthållarämbetet i underdånig skrivelse den 21 oktober
1913 hemställt om utverkande av höjning av de till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm utgående statsmedel samt att ärendet remitterats
till löneregleringskommittén, vars yttrande vore att förvänta inom
sådan tid, att tillfälle torde bliva berett att underställa Kungl. Maj:t
frågan om avlåtande av proposition i ämnet till 1915 års riksdag.
I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå riksdagen
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet avlåtas,
för ändamålet beräkna en höjning från och med år 1916 av det å ordinarie
stat upptagna anslaget till överståthållarämbetet, 97,822 kronor,
med 10,000 kronor eller till 107,822 kronor.
Sedan löneregleringskommittén avgivit sitt den 28 januari 1915
dagtecknade underdåniga betänkande i fråga om anslag till avlöning åt
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
exekutionsbetj aningen i Stockholm, är förevarande ärende numera i det
skick, att detsamma kan underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Genom överståtkållarämbetets omförmälda skrivelse den 21 oktober
1913 — för vars innehåll jag längre fram får tillfälle att närmare
redogöra — har bragts å bane den för bedömande av den i skrivelsen
gjorda framställningen principiellt väsentligen bestämmande liågan om
skyldighet för statsverket att vidkännas kostnad för avlönande av exekutionsbetj
ämngen i Stockholm. Denna fråga har sedan lång tid tillbaka vid
olika tillfällen och med skiljaktiga resultat varit föremål för såväl olika
statsmyndigheters som Stockholms kommunala myndigheters prövning.
Med hänsyn härtill och för vinnande av erforderlig orientering
rörande det förevarande ärendets innebörd torde det vara påkallat att
till en början, i den mån ändamålet kräver, lämna redogörelse för, huru
för närvarande överståthållarämbetet är organiserat och kostnaderna för
detsamma bestridas.
Beträffande överståthållarämbetets nuvarande organisation har löneregleringskommittén
i sitt nämnda betänkande meddelat följande sammanfattning.
För det ämbetsverk, överståthållarämbetet utgör, är överståthållaren chef.
Han äger att ensam besluta i alla ärenden, som av honom handläggas, men ar
dock pliktig att i sådana, där särskild föredragande finnes, inhämta dennes samt
dessutom i vissa polisväsendet rörande mål, »där så ske kan», polismästarens
memUlinderståthMarem uppgift är att, vid ledighet i överståthållarens ämbete
samt då överståthållaren åtnjuter semester eller ar hindrad av förfall förestå
ämbetet, för så vitt ej Konungen förordnat annan person att uppehålla detsamma.
Därjämte har under ståthållaren, då överståthållaren är i ämbetsutövning, att i
dennes ställe handlägga vissa ärenden (utsökningsmål, föreskrivna åtgärder beträffande
avhandlingar om lösöreköp m. fl.), där överståthållaren ej finner nödigt
att själv med dem taga befattning, ävensom att i andra avseenden, nar det erfordras
och överståthållaren det äskar, bestrida hans åligganden. Vidare ar
underståthållaren i överståthållarens ställe ständig ordförande i vissa direktioner
SjJe till överståthållarämbetet hörande ärendena handläggas på tre avdelningar:
överståthållarämbetets kansli, överståthållarämbetet för uppbördsarenden och
överståthållarämbetet för polisärenden. ,
I kansliet äro anställda en sekreterare, som bland annat ar föredragande
för de i kansliet förekommande ärenden, samt två notarier. , ,
Närmast under kansliet räknas lyda de tre stadsfogdarna. Under stadsfogdarna
stå för tjänstens bestridande, jämte biträden å deras expeditioner och
en uppbördsinspektör, tillhopa 51 exekutionsbetjänte, av vilka under förste stadsfogden
lyda 7 och under andre stadsfogden 10 »utmätningsmän» samt under
tredje stadsfogden 34 »uppbördsman». o ...
Beträffande avdelningen för uppbördsarenden har denna såsom diet kamreraren,
vilken jämväl är föredragande inför överståthållaren. Till denna avdelning
höra vidare en revisor, tillika bokhållare, och 2 kammarskrivare samt ytter
-
Överståthållarämbetets
organisation.
4
Kostnaden
för överståthållarämbetet.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
{igare 18 uppbördskommissarier, av vilka dock 2 äro allenast tillförordnade med
hänsyn därtill, att en av stadsfullmäktige i Stockholm och överståthållarämbetet
anordnad utredning rörande lönereglering m. m. för, bland annat, uppbördsverket
ännu icke lett till slutligt avgörande.
Inom avdelningen för polisärenden äro anställda: polismästaren, vilken är
chef för polispersonalen samt i poliskammaren handlägger där förekommande
ärenden och i överståthållarens ställe utövar högsta polismyndigheten i alla de
polisväsendet rörande frågor, med vilka överståthållaren icke själv tager befattning;
polisdomaren, som i polisdomstolen handlägger och avdömer dithörande
mål, samt sekreteraren, vilken har, bland annat, att inför överståthållaren före(1
råga de till förevarande avdelning hörande ärenden, som icke enligt vederbörliga
föreskrifter äro hänvisade till handläggning i poliskammaren eller polisdomstolen.
Inom avdelningen äro ytterligare anställda: förste och andre polisintendenterna,
vilka närmast under polismästaren utöva förmanskap för polispersonalen;
förste notarien, som bland annat är föredragande i de under polismästarens avgörande
hörande mål; 4 notarier; en räkenskapsförare samt 3 kanslister. Härtill
komma en magasinsförvaltare samt 2 amanuenser och åtskilliga biträden ävensom
telefonister.
Till denna avdelning höra vidare förste, andre och tredje stadsfiskalerna
samt polispersonalen. Den sistnämnda utgöres enligt Stockholms stads stat för
ar 1915 av följande antal innehavare av ordinarie tjänst: 17 poliskommissarier,
en föreståndare för prostitutionsavdelningen, 63 överkonstaplar, 94 inspektionsoch
likställda konstaplar samt 578 konstaplar.
Slutligen äro att såsom hos överståthållarämbetet anställda omnämna åtskilliga
förste vaktmästare, vaktmästare och ordonnanser samt manliga och kvinnliga
extra tjänstinnehavare.
I fråga om den totala kostnaden för uppehållandet av den verksamhet,
som tillkommer överståthållarämbetet med underlydande —
härvid således inberäknat ej blott avlöning till ovan omförmälda befattningshavare
utan också utgifter för hållande av tjänster k aler, inventarier,
bränsle, lyse, renhållning och dylikt, skriv- och tryckkostnader,
böcker, beklädnad och beväring, läkarvård, pensioner och understöd
m. m. — anför löneregleringskommittén, att densamma enligt Stockholms
stads utgifts- och inkomststat för år 1915 uppgår till 3,305,839: il
kronor, vartill kommer boställe för överståthållaren.
För bestridande av denna kostnad tillskjuter staten i form av statsanslag
sammanlagt 108,122 kronor. Därav utgår en del direkt för bestridande,
till fullo eller till viss andel, av bestämda utgifter, en annan
del åter har karaktär av bidrag till gäldande av kostnaderna för viss
verksamhetsgren. Vad som erfordras utöver statens tillskott faller på
Stockholms stad.
Beträffande de inkomster, med vilka Stockholm har att möta den
på staden fallande andelen av ovannämnda totalkostnad, nämnes, att inkomster
av den beskaffenhet, att de tillföras staden genom överståthållar
-
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
ämbetets verksamhet eller eljest annorledes än i form av anslag av
statsmedel, enligt inkomst- och utgiftsstaten för år 1915 beräknats till
sammanlagt 188,730 kronor. Sammanlagda beloppet av statsanslag och
övriga inkomster skulle sålunda utgöra 296,852 kronor.
Såsom nyss angavs utgör statsverkets tillskott till bestridande av
ovanberörda totalkostnad för överståthållarämbetets verksamhet 108,122
kronor. Dessa statsmedel, som utgå under de å riksstatens sjätte huvudtitel
uppförda anslagstitlarna »Till överståthållarämbetet» och »Till provisorisk
förbättring av de hos överståthållarämbetet anställda manliga
och kvinnliga tjänstinnehavares avlöningsförmåner», äro fördelade för
särskilda ändamål på sätt framgår av följande uppställning:
1) Till bidrag till avlönande av överståthållaren
och underståthållaren samt till avlöning åt sekreteraren,
de två notarierna och två vaktmästare å äm
-
betets kansliavdelning tillhopa
kronor
29,300: —
2) För extra biträden och vikariatsersättning
m. m. samt till provisorisk förbättring av extra
tjänstinnehavares avlöningsförmåner tillhopa
»
15,300: —
3) Till hyresersättning för överståthållarämbetets
kanslis ämbetslokal ............................................................
»
11,600: —
4) Till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stock- holm ..........................................................................................
»
12,200: —
5) Till kronouppbördsverket i Stockholm
»
11,472: —
6) Till polisens vidmakthållande inom Stock- holm och till gratifikationer åt e. o. tjänstemän och
vaktbetjänte vid poliskammaren i Stockholm tillhopa
»
28,250: —
Summa kronor
108,122: —
Bland de i den nu givna uppställningen ingående anslagsposterna
är det endast eu, som direkt beröres av överståthållarämbetets ifrågavarande
framställning, nämligen det å ordinarie stat uppförda anslaget
å 12,200 kronor till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm.
Såsom förut är framhållet har sedan länge meningsskiljaktighet gjort
sig gällande i fråga om, huruvida någon skyldighet borde anses åligga
statsverket att vidkännas kostnad för nämnda avlöning. Med hänsyn
härtill har löneregleringskommittén ansett nödigt att söka åvägabringa
en redogörelse för den historiska utvecklingen beträffande bekostandet av
avlöningen åt exekutionsbetjäningen i huvudstaden.
Den av kommittén i sådant hänseende framlagda redogörelsen är
ganska omfattande. Jag skall tillåta mig att här meddela en samman
-
Statsanslag.
Statsanslaget
till exekutionsbetjäningen.
Historik.
6
1847—1848
årens riksdag.
1850—1851
årens riksdag.
1856—1858
årens riksdag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
fattning av de delar därav, vilka särskilt äro ägnade att belysa nyssnämnda
meningsskiljaktighet och med hänsyn därtill eller av annan anledning
synas mig särskilt böra bringas i erinran vid bedömandet av
överståthållarämbetets förevarande framställning.
Överståthållarämbetet leder, såsom känt, sin tillkomst från den nydaning
av hela lantregeringen, som stadgades genom 1634 års regeringsform.
Ämbetets exekutoriska uppgifter bestämdes under 1600- och
1700-talen närmare genom instruktioner och exekutionsstadgar; och för
dessa uppgifter i vad de innefattade verkställighet hade ämbetet att
tillgå vissa där anställda befattningshavare, vilka åtminstone från slutet
av 1600-talet betecknades såsom exekutionsbetjäning eller exekutionsbetjänte.
Avlöningen till dessa betjente synes alltifrån början hava utgått
av statsmedel.
Den löneförbättring, som vid 1815 års riksdag beslutades för penninglöntagande
statstjänare i allmänhet, innefattade även en höjning av
statsanslaget till överståthållarämbetets kansli, och beviljades jämväl därvid,
för ökning av antalet på stat avlönade exekutionsbetjänte, vad som
erfordrades till fyra nya löner.
Vid 1847 —1848 årens riksdag begärde Kungl. Maj:t löner för
ytterligare fyra exekutionsbetjänte, men blev denna begäran icke av
riksdagen bifallen med hänsyn till statsverkets knappa tillgångar och
nödvändigheten av största möjliga inskränkning av statsutgifternas belopp.
Sedan enahanda framställning emellertid av Kungl. Maj:t förnyats
vid 1850—1851 årens riksdag, yttrade rikets ständer i anledning
därav, att, enär det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,
som vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men Stockholms
stad det oaktat av statsverket åtnjöte betydliga bidrag för detta
föremål, ständerna ansåge sig icke böra bifalla någon tillökning däruti.
Vid 1856—1858 årens riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag om
lönereglering för överståthållarämbetets kansli, således även för de där
anställda betjänte.
Sedan år 1815 hade icke skett någon reglering av exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning i annan mån, än att den i avlöningen
ingående spannmål åsatts ett högre värde, i likhet med vad i allmänhet
ägt rum beträffande denna lönepersedel i andra stationer. Till stöd
för den nu föreslagna löneregleringen anfördes, bland annat, att, då
Stockholms stad vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen
för de till länsstyrelserna hörande tjänstemän och betjänte under senare
tiden blivit efter hand förhöjd, Kungl. Maj:t ansett billigheten fordra,
7
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.
att en lika förmån beviljades’den hos överstyrelsen för huvudstaden anställda
tjänstemannapersonal.
Riksdagen beviljade det för den föreslagna löneregleringen erforderliga
beloppet samt yttrade i anledning härav bland annat, att det visserligen
ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som vore
förenade med exekutionsväsendet därstädes. Men då Stockholms stad
vore att betrakta såsom ett särskilt län och avlöningen för den hos dess
överstyrelse anställda personal dittills städse blivit bekostad av statsmedel,
hade rikets ständer funnit något tvivel icke böra uppstå om
statens åliggande att, därest avlöningen befunnes otillräcklig, ytterligare
anslå de medel, som erfordrades till densammas förbättrande.
1862- 1863 årens riksdag beviljade med anledning av ett utav
Kungl. Maj:t därom framlagt förslag medel till avlöning för ytterligare
fyra exekutionsbetjäntetjänster.
Vid 1865—1866 årens riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning
om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under benämning
exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor
i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt denne tjänsteman, men
blev denna framställning ej bifallen av rikets ständer.
Till svar därå yttrade nämligen ständerna, att, då det i allmänhet
tillkomme städerna själva att bestrida de kostnader, som med exekutionsväsendet
därstädes vore förenade, rikets ständer, med hänsikt för övrigt
till det angivna inskränkta ändamålet med anställandet av ifrågavarande
tjänsteman jämte biträde, ansett något bidrag irån statens sida för detsamma
icke böra ifrågakomma.
Med föranledande av en framställning från överståthållarämbetet
föreslog Kungl. Maj:t 1872 års riksdag att med 3,355 rdr öka det då
till 8,095 rdr uppgående anslaget för vakt- och exekutionsbetjäningen i
ämbetets kansli. Av sistnämnda anslag avlönades ej blott den ordinarie
exekutionsbetjäningen (exekutionsvaktmästare och exekutionsbetjänte) utan
ock kanslivaktmästarna samt vaktmästare och vaktknektar vid gäldstuga^
varjämte från anslaget utgick gratifikationer till extra ordinarie
exekutionsbetjänte utan lön.
Riksdagen medgav den äskade ökningen, sa att anslaget däreitei
utgick med 11,450 rdr (kronor).
I sammanhang med beviljande av tillfällig löneförbättring (dyrtidstillägg)
åt tjänstemän i överståthållarämbetets kansli för vart och ett av
åren 1876—1880 anvisades jämväl för samma år medel för höjning med
1862—1863
årens riksdag.
1865 — 1866
årens rikedag.
1872 års
riksdag.
1876—1880
årens riksdagar.
8
K.ungl. Maj-.ts Nåd. proposition Nr 97.
Nya utsökningslagen.
Överståthål
larämbetets
framställning
1878.
20 % av avlöningsanslaget för vakt- och exekutionsbetjaningen därstädes,
eller således med 2,290 kronor, att utgå å extra stat.
År 1877 antogs den ännu gällande utsökningslagen. Enligt densamma
är befattningen såsom överexekutor, vilken bär att upptaga och
pröva utsökningsmål, anförtrodd för landet åt Konungens befallningshavande,
i Stockholm åt överståthållarämbetet samt i övriga städer åt
magistraten eller efter Konungens förordnande åt viss magistratsledamot.
Den omedelbara verkställigheten i nämnda mål uppdrogs åt utmätningsmän
(underexekutorer), nämligen för landet kronofogde och i stad stadsfogde
eller, i fall av behov och efter -Konungens bestämmande, flere
stadsfogdar.
Dessa föreskrifter, som för städerna i allmänhet medförde den omkastningen,
att Konungens befallningshavande ersattes av magistraten
såsom överexekutor och magistraten av stadsfogde såsom underexekutor,
inneburo för Stockholm den förändringen, att verkställigheten i utsökningsmål
nu skulle övertagas av särskilda tjänstemän, stadsfogdarna,
under det att densamma förut ombesörjts omedelbart av överståthållarämbetet
genom de där anställda exekutionsbetj änte.
Då nu den nya utsökningslagen skulle träda i kraft den 1 januari
1879, avgav överståthållarämbetet i augusti 1878 till Kungl. Magt en
framställning i fråga om anställande av utmätningsmän för Stockholm
och vad därmed ägde samband. Ämbetet förklarade sig härvid
hava beräknat två stadsfogdar erforderliga för ett ordentligt handhavande
av exekutionsväsendet.
Beträffande avlönandet av de exekutionsbetj änte in. fl., som borde
ställas till stadsfogdarnas förfogande för tjänstegöromålens bestridande,
ansåg ämbetet någon förhöjning av då utgående statsanslag till vaktoch
exekutionsbetjäningen hos ämbetet icke vara erforderlig. Däremot
måste nya medel anskaffas för stadsfogdarnas avlöning. Och som från
äldsta tider Stockholms stad huvudsakligast avlönat polisverket och uppbördsverket,
antagligen av det skäl att dithörande ärenden ursprungligen
tillkommit magistratens handläggning, men däremot ej bidragit till avlöningen
för exekutionsverket, vilken alltid uteslutande bekostats av
statsverket, sannolikt av skäl att utsökningsärendenas behandling icke
någonsin ålegat Stockholms magistrat, syntes det överståthållarämbetet,
att avlöningen till stadsfogdarna borde utgå av statsmedel.
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 8 november 1878 biföll
Kungl. Maj:t vad överståthållarämbetet föreslagit i avseende å det antal
stadsfogdar, som borde anställas i Stockholm, omfånget av varderas
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
befattning samt rättighet för dem att i vissa fall i sitt ställe till utmätningsman
sätta annan man. Därjämte ställde Kungl. Maj:t till överståthållarämbetets
förfogande ett belopp till bestridande av avlöning
under år 1879 åt två stadsfogdar.
Sedan härefter i statsverkspropositionen till 1879 års riksdag äskats
medel till avlöning åt två stadsfogdar, ehuru av särskild anledning allenast
å extra stat, anmälde emellertid riksdagen till svar därå, att det
begärda anslaget icke blivit beviljat.
Såsom skäl för detta beslut anförde riksdagen till en början: I
ärendet gjord utredning beträffande statsverkets skyldighet att bestrida
kostnaderna för utsökningsväsendet i Stockholm ådagalade visserligen,
att dessa kostnader under senare tider betäckts med statsmedel, men
hade däremot icke synts riksdagen nöjaktigt besvara den frågan, huruvida
icke staden i själva verket kunde anses äga förpliktelse att med
egna medel bestrida ifrågavarande utgifter.
Sedan riksdagen härpå lämnat en kort historisk redogörelse, huvudsakligen
avseende genom vilka organ uppbörden av kronoutskylderna i
Stockholm ägt rum och huru avlöningen till dessa organ bestritts, fortsätter
riksdagen i anslutning till denna redogörelse:
Yad sålunda blivit anfört hade synts riksdagen giva vid handen,
att Stockholms stad ursprungligen haft förbindelse att med sina enskilda
medel bestrida »nu ifrågavarande» utgifter, men att staden tid efter annan
fått denna sin skyldighet underlättad genom bidrag av statsverket, vilket
emellertid icke synts riksdagen skäl att ytterligare främja. Då dessutom
rikets samtliga övriga städer med egna medel bestridde kostnaderna
för sitt utsökningsväsende, avlöningen till stadsfogdar däruti inberäknad,
hade riksdagen så mycket mindre kunnat bifalla Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, som den till 1865—1866 årens riksdag gjorda
framställningen om anvisande av arvoden dels åt en tjänsteman, som under
benämning exekutionskommissarie eller stadsfogde skulle biträda såsom
underexekutor i Stockholm, och dels för ett tjänstebiträde åt bemälde
tjänsteman, icke blivit bifallen av rikets ständer.
I statsverkspropositionen vid 1880 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag till lönereglering för överståthållarämbetet.
Såsom förut är omförmält voro vid denna tid för avlönande av
vakt- och exekutionsbetjäningen vid överståthållarämbetets kansli ställda
till överståthållarämbetets förfogande dels ett anslag å ordinarie stat av
Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 86 höft. (Nr 97.) 2
1879 åra
riksdag.
1880 åra
riksdag.
10
Utredning av
häradshövdingen
Bergius.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
11,450 kronor dels ock å extra stat för dyrtidstillägg 2,290 kronor, tillsammans
13,740 kronor.
Av sistnämnda belopp bestreds avlöningen till de vid kansliet anställda
två vaktmästare, för det dåvarande utgående med 600 kronor
jämte hyresersättning till den ene och med 700 kronor till den andre.
Uti det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till stat upptogos
de nämnda bägge vaktmästarbefattningarna specifikt i staten, vardera
med en avlöning av 800 kronor jämte ålderstillägg.
Under rubriken »Till överståthållarämbetets förfogande såsom bidrag
till avlöningen åt exekutionsbetjäningen» var i statförslaget uppfört
ett belopp av 12,200 kronor, motsvarande i avrundat belopp skillnaden
mellan förutnämnda anslag å 13,740 kronor och sammanlagda
beloppet av begynnelseavlöningarna till de nyssnämnda bägge vaktmästarna
1,600 kronor.
Riksdagen gjorde icke någon erinran mot uppförandet å stat av de
bägge vaktmästarbefattningarna med föreslagna avlöningsbelopp.
Vad däremot angick det i förslaget upptagna beloppet 12,200
kronor, »avsett att användas såsom bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen»,
ansåg riksdagen, att, enär det kunde vara ovisst, huruvida
icke utgifterna härför rätteligen borde bestridas uteslutande av Stockholms
stad, samt utredning därutinnan syntes kunna förväntas bliva
förebragt av den av Kungl. Maj:t tillsatta skatteregleringskommittén,
berörda belopp för det dåvarande borde beviljas endast såsom extra
anslag för år 1881.
Ifrågavarande anslag blev sedermera fortfarande beviljat å extra
stat för vart och ett av åren 1882—1885.
Då emellertid någon utredning i ämnet icke blivit verkställd av
skatteregleringskommittén, anbefallde Kungl. Maj:t den 25 januari 1884
överståthållarämbetet att, efter nödig utredning av förevarande fråga,
inkomma med utlåtande.
Efter uppdrag av överståthållarämbetet verkställde häradshövdingen
S. O. G. Bergius utredning i ärendet. Dennas innehåll återfinnes i
huvudsak i den av löneregleringskommittén lämnade redogörelse, varav
en sammanfattning här förut meddelats.
Med underdånig skrivelse den 12 juni 1884 överlämnade överståthållarämbetet
nyssberörda utredning och anförde därvid, att densamma
icke lämnade något tvivel om att det av ålder ålegat statsverket att
bestrida avlöningen för exekutionsbetjäningen i Stockholm, vadan det
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
syntes överståthållarämbetet, som borde denna skyldighet kvarstå och
anslaget ånyo uppföras å ordinarie stat.
Av vad som anförts uti den av häradshövdingen Bergius verkställda
utredningen hade denne för sin del ansett uppenbart, att avlöning
till exekutionsbetj aningen i Stockholm av ålder blivit bestridd av
statsmedel samt att statsverkets skyldighet i detta hänseende blivit på
senare tider av representationen uttryckligen erkänd; och hade, såvitt
han kunnat utröna, Stockholms stad aldrig lämnat något bidrag till
ifrågavarande avlöning. Däremot hade exekutionsbetjäningen i rikets
övriga städer avlönats av städerna själva. Denna olikhet i sättet för
avlöningens utgörande syntes häradshövdingen Bergius hava sin naturliga
förklaringsgrund däri, att handhavandet av underexekutorsgöromålen
före nya utsökningslagens trädande i kraft ålegat i Stockholm en av
staten avlönad myndighet, överståthållarämbetet, men i andra städer en
av dem själva avlönad myndighet, magistraten.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1885
anförde chefen för civildepartementet för egen del, att genom den av
häradshövdingen Bergius gjorda utredningen framginge, att exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning under mera än 200 ar bestritts av
statsmedel. Detta syntes från början haft sin grund däri att, då överståthållarämbetet,
samtidigt med lantregeringens ordnande, genom 1634
års regeringsform inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län
för sig och till följd därav exekutionsärendena i Stockholm icke såsom
i andra städer ställdes under den av staden avlönade magistraten, utan
överlämnades åt överståthållarämbetet, för vars avlöning det tillkom
staten att, likasom i fråga om övriga länsstyrelsers, bära tungan.
Det under senare tider vid åtskilliga tillfällen uttalade antagandet,
att Stockholms stad skulle vara skyldig avlöna dessa betjänte, hade enligt
departementschefens mening berott på en förväxling mellan stadens åliggande
i avseende å uppbördsverket, vars tjänstemän från början synts
uteslutande hava avlönats av staden, men vartill staten likväl lämnat
och ännu lämnade bidrag, och utsökningsväsendet, till vars underlydande
betjänte staden aldrig bidragit.
Att uti detta hänseende vidtaga någon rubbning ansåg departementschefen
icke föranledas av de förhållanden, som utredningen givit
vid handen; och det kunde enligt hans mening icke vara lämpligt,^ att
anslag för ett behov av den stadigvarande beskaffenhet som det ifrågavarande
vore upptaget å extra stat.
1885 års
riksdag.
12
1900 års
riksdag.
Kung!. May.is Nåd. Proposition Nr 97.
I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.
Maj:t 1885 års riksdag att till avlöning åt exekutionsbetjäningen i
Stockholna från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag
till överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra
stat för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.
Uti avgivet utlåtande anförde i detta hänseende statsutskottet utan
meningsskiljaktighet, att av den i ärendet lämnade redogörelsen framginge,
att exekutionsbetjaningens i Stockholm avlöning under mer än
200 år bestritts av statsmedel och att staden aldrig bidragit till densamma.
Fullt skäl syntes förefinnas därtill, att grunden till berörda
förhållande vore att söka i den omständigheten att, då överståthållarämbetet,
samtidigt med lantregeringens ordnande, genom 1634 års regeringsform
inrättades, Stockholms stad betraktades såsom ett län för
sig och till följd därav exekutionsärendena i Stockholm icke såsom i
andra städer ställdes under den av staden avlönade magistraten, utan
överlämnades åt överståthållarämbetet, för vars avlönande det tillkom
staten att, likasom i fråga om övriga länsstyrelsers, bära tungan.
På grund därav hemställde utskottet, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, måtte till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm från och med år 1886 å sjätte huvudtitelns ordinarie anslag
till överståthållarämbetet uppföra ett belopp, motsvarande det då å extra
stat för samma ändamål anvisade, eller 12,200 kronor.
Statsutskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, vilket beslut,
fattat utan meningsskiljaktighet i båda kamrarna, anmäldes av riksdagen
i skrivelse den 18 maj 1885 nr 58.
Den 18 september. 1899 gjorde överståthållarämbetet underdånig
framställning om. förhöjning av anslaget, för anställande av ytterligare
tre exekutionsbetjän te. Exekutionsbetjäningen utgjordes då, enligt av
överståthållareämbetet lämnad uppgift, av 12 exekutionsbetj änte jämte
en vaktmästare, vilka avlönades från anslaget i fråga. Dessutom erhöllo
11 exekutionsbetjänte sportler.
\ ld anmälan av detta ärende inför Kungl. Maj:t förklarade sig
föredragande departementschefen anse det vara av behovet påkalla^
att medel bereddes till anställande av dels 2 nya exekutionsbetj änte med
lön av 1,400 kronor för vardera och dels en ny exekutionsbetjänt med
lön av 1,000 kronor, alltså tillhopa 3,800 kronor.
Kungl. Maj:t föreslog i anledning därav uti statsverkspropositionen
vid 1900 års riksdag, att det under anslagstiteln ))Överståthållarämbetet»
uppförda ordinarie anslag å 12,200 kronor till avlöning åt exekutions
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97. 13
betjäningen i Stockholm måtte höjas med 3,800 kronor eller till 16,000
kronor. _ „
I avgivet utlåtande förklarade sig statsutskottet icke hava något
att erinra mot denna Kungl. Maj:ts framställning, utan hemställde om
bifall till densamma. _
Elva ledamöter av andra kammaren förenade sig emellertid i en
reservation, vari anfördes följande.
Av statsrådsprotokollet i detta ärende samt av den utredning angående
statens skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm,
som blivit 1885 års riksdag förelagd och till vilken chefen för civildepartementet
vid föredragningen inför Kungl. Maj:t hänvisat, fram
ginge*
# . .
Rikets ständer hade enligt skrivelse den 6 februari 1858 beviljat
förhöjd avlöning åt de i överståthallarämbetets kansli anställda tjänstemän
samt betjänte och däribland jämväl åt exekutionsbetjäningen. Ytterligare
förhöjningar i anslaget till exekutionsbetjäningen hade beviljats
vid riksdagarna åren 1862—1863 och år 1872. Dyrtidstillägg å samma
anslag hade beviljats vid riksdagarna åren »1874—1878», varefter anslaget
vid 1885 års riksdag uppförts å ordinarie stat.
Däremot hade rikets ständer i skrivelse den 20 augusti 1851 förklarat,
att. då det ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader,
som vore förknippade med exekutionsväsendet därstädes, men sådant
oaktat Stockholms stad av statsverket åtnjöte betydligt bidrag för detta
ändamål, rikets ständer ansett sig icke böra bifalla av Kungl. Maj:t
äskad tillökning i anslaget för sagda ändamål. Vidare hade enligt skrivelse
den 15 juni 1866 i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till arvoden åt en tjänsteman, som under benämning exekutionskommissarie
eller stadsfogde skulle biträda såsom underexekutor i Stockholm,
samt till ett biträde åt denne tjänsteman, rikets ständer på samma
skäl, som år 1851 blivit av rikets ständer anfört, och med hänsyn för
övrigt till det angivna inskränkta ändamålet med anställandet av ifrågavarande
tjänsteman jämte biträde ansett något bidrag för detsamma från
statens sida icke böra ifrågakomma.
I anslutning till den uppfattning, som sålunda åren 1851 och 1866
hos rikets ständer gjort sig gällande, och då ett frångående av 1885
års riksdags beslut i ämnet blivit ifrågasatt, hade ovannämnda reservanter
hemställt, att Kungl. Maj:ts framställning icke måtte av riksdagen
bifallas.
Vid frågans behandling i kamrarna bifölls statsutskottets hemställan
i första kammaren, men i andra kammaren antogs reservanternas för
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
slag och vid gemensam omröstning segrade den av andra kammaren
godkända mening, i följd varav Kungl. Maj:ts framställning icke vann
riksdagens bifall.
Uti underdånig skrivelse den 27 oktober 1902 återupptog överståthallarämbetet
frågan om förböjning av anslaget. Åmbetet redogjorde i
namnda skrivelse till en början dels för vad efter 1900 års riksdag
örekommit i ärendet och dels för den dåvarande organisationen av
exekutionsväsendet i Stockholm.
Då behovet a\ förstärkta arbetskrafter inom exekutionsväsendet
yttrade överståthållarämbetet, fortfarande gjort sig i hög grad gällande5
hade överståthållarämbetet ej kunnat låta sig nöja med den utgång
frågan om anslagsökningen fått vid 1900 års riksdag, utan vänt sig
till stadsfullmäktige i Stockholm och i skrivelse den 15 augusti 1900
anhållit, att stadsfullmäktige måtte såsom bidrag till exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning bevilja ett anslag å o,800 kronor eller samma
belopp, om vars beviljande förut framställning gjorts hos riksdagen.
Stadsfullmäktige hade vid sammanträde den 11 november 1901 avslagit
överståthållarämbetets anhållan, med åberopande av, bland annat, den
år 1884 av häradshövdingen Bergras verkställda utredningen.
I särskild skrivelse den 29 juli 1901 hade emellertid överståthållarämbetet
fäst stadsfullmäktiges uppmärksamhet därå, att av meranämnda
statsanslag, 12,200 kronor, ett belopp av sammanlagt 2,600 kronor användes
till avlöning dels med 1,200 kronor till ett under benämning
exekutions betjänt i iörste stadsfogdens kontor anställt skrivbiträde och
dels med respektive 800 kronor och 600 kronor till två i stadsfogdarnas
expedition^ anställda vaktmästare; och hade överståthållarämbetet anhållit
att, då Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 maj 1879 förständiga!
stadsfullmäktige att till de båda stadsfogdarna, som till en början
avlönats av statsmedel, låta utbetala avlöning utav kommunens medel
och därav syntes följa, att jämväl nyssnämnda biträde hos förste stadsfogden
och de båda vaktmästarna hos stadsfogdarna borde avlönas av
kommunen, stadsfullmäktige ville anvisa därför erforderliga medel.
Denna framställning hade bifallits av stadsfullmäktige.
Sedan stadsfullmäktige vidare beviljat medel till avlöning dels av
en säl skild tredje stadsfogde och dels av en s. k. bötesindrivare, handhades
exekutionsväsendet i Stockholm av fyra eller noga räknat fem
tjänstemän, nämligen förste stadsfogden, andre stadsfogden, t. f. tredje
stadsfogden, bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre
stadsfogden, och räkenskapsföraren hos polisen.
15
Kung!. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 97.
Samtliga dessa tjänstemän avlönades av staden och. hade till åligganden:
förste
stadsfogden: att ombesörja verkställigheten av domar och utslag
i civila mål mot alla gäldenärer, som vore bosatta i Stockholm, vare
sig nu att domarna och utslagen avkunnats av domstolar i Stockholm
eller å andra orter;
andre stadsfogden: att uttaga utskvlder av personer, som från landets
olika delar inflyttat till Stockholm, att tillställa och uttaga lösen hos i
Stockholm bosatta parter för domar, utslag, protokoll och expeditioner
från rikets samtliga domstolar och ämbetsverk, att delgiva stämningar
från hela riket å personer, som vore bosatta i Stockholm eller tillfälligt
uppehölle sig därstädes, samt att uppsöka arvsberättigade efter utrikes
avlidna personer ävensom fullgöra de flesta dylika på framställning av
utrikesdepartementet eller kommerskollegium grundade uppdrag, som
kunde till överståthållarämbetet överlämnas;
t. f. tredje stadsfogden: att hos gäldenärer i Stockholm indriva i
Stockholm debiterade, på restlängd uppförda krono-, kyrko- och skolsamt
kommunalskatter;
bötesindrivaren, som vore anställd som biträde hos andre stadsfogden,
men under dennes överinseende självständigt utövade sin befattning: att
mot i Stockholm bosatta parter till verkställighet befordra av rikets
samtliga domstolar, med undantag av polisdomstolen i Stockholm, avkunnade
utslag i brottmål ävensom att, då utmätning för böter, som av
polisdomstolen i Stockholm ådömts, lfrågakomme, verkställa dylik utmätning;
samt
räkenskapsföraren hos polisen: att hos i Stockholm bosatta pal ter
uttaga genom polisdomstolen ådömda böter, såframt ej för deias uttagande
utmätning bleve av nöden.
De hos t. f. tredje stadsfogden och räkenskapsföraren i polisen anställda
biträden avlönades av kommunen, och vore det alltså endast till
avlöning av de hos förste och andre stadsfogden samt hos bötesindrivaren
anställda exekutionsbetjänte, som statsanslaget å 12,200 kronor användes.
Härefter meddelade överståthållarämbetet i sin förevarande skrivelse
ytterligare, hurusom ämbetet genom stadsfullmäktiges förenämnda beslut
blivit satt i tillfälle att till avlöning av de hos förste och andre stadsfogden
samt bötesindrivaren anställda utmätningsmän oavkortat använda
hela statsanslaget. Från detsamma utginge nämligen för det dåvarande
avlöningar till 4 hos förste stadsfogden anställda exekutionsbetjänte med
tillhopa0 3,000 kronor samt till 4 hos andre stadsfogden och 3 hos bötesindrivaren
anställda exekutionsbetjänte efter 1,200 kronor till en var med
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
tillhopa 8,400 kronor. Återstoden av anslaget, 800 kronor, hade reserverats
för bestridande av vikariatsarvoden m. m. Överståthållarämbetet
hade emellertid medgivit, att till tjänstgöring hos förste stadsfogden finge
antagas två extra exekutionsbetjänte utan annan avlöning än den som
kunde erhållas genom sportler.
. Överståthållarämbetet förklarade vidare, att ämbetet saknade anledning
att. begära ökat statsanslag för avlönande av de hos förste stadsfogden
anställda exekutionsbetjänte. Däremot funne ämbetet nödigt, att
hos vardera av _ andre stadsfogden och bötesindrivaren anställdes ytterligare
en exekutionsbetjänt, samt ansåg skäligt, dels att envar av dessa
tilldelades en avlöning av 1,400 kronor, dels ock att avlöningen till var
och en av de hos andre stadsfogden och bötesindrivaren redan anställda
sju exekutionsbetjänte höjdes med 200 kronor.
Vid bifall till vad ämbetet sålunda förordat skulle alltså det belopp,
varmed statsanslaget till exekutionsbetjäningen i Stockholm behövde
ökas, utgöra 4,200 kronor.
Statskontorets
utlåtande
2a/i2 1902.
Efter remiss avgav statskontoret den 22 december 1902 utlåtande
over. överståthållarämbetets sistberörda framställning och förklarade sig
därvid anse statens skyldighet att bekosta exekutionsbetjäningens i Stockholm
avlöning vara genom den i framställningen omförmälda utredning
av år 1884 ådagalagd samt den av överståthållarämbetet gjorda framställningen
väl grundad.
''“Te"'' ^id föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1903 av ifrågayttraude
12/i varande ärende yttrade chefen för civildepartementet bland annat följande.
1903. För egen del måste departementschefen till fullo dela statskontorets
uppfattning. Överståthållarämbetet syntes nämligen hava fullständigt
ådagalagt, att den föreslagna höjningen i antalet exekutionsbetjänte i
Stockholm dåmera vore ett oavvisligt behov, vars fyllande icke''längre
kunde uppskjutas, utan att de redan för det dåvarande alltför kännbara
olägenheterna skulle än mera ökas. Mot de avlöningsbelopp, som upptagits
i ämbetets framställning, och mot ämbetets motivering därför ansåg
departementschefen icke heller någon erinran skäligen kunna göras.
Vad slutligen beträffade statens skyldighet att bekosta dessa exekutionsbetjäntes
avlöning, föreföll det departementschefen, som skulle den
anmälkning, som framställts däremot, icke äga fog för sig, då av de i
ämnet lämnade utredningarna framginge, att denna skyldighet blivit icke
mott av ålder fullgjord utan även på senare tiden av representationen
uttryckligen erkänd.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
I detta hänseende fäste departementschefen ock uppmärksamheten
å den utredning, som i ämbetets framställning lämnats angående ifrågavarande
exekutionsbetjäntes åligganden och varav framginge, _ att de
exekutionsbetjänte, vilkas avlöning bestredes och skulle bestridas av
staten, icke hade någon befattning med den avdelning av exekutionsväsendet
i Stockholm, som avsåge indrivningen av utskyldema till staden.
De vid denna avdelning biträdande betjänte avlönades däremot, såsom
vederborde, samtliga av Stockholms stad.
Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att det under anslagstiteln »Overståthållarämbetet» uppförda
ordinarie anslag å 12,200 kronor till ''avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm måtte höjas med 4,200 kronor eller till 16,400
kronor.
Kungl. Maj:ts i överensstämmelse med departementschefens hemställan
för 1903 års riksdag framlagda förslag om förhöjning av anslaget
blev av statsutskottet avstyrkt, därvid utskottet framhöll, att den omständigheten,
att Stockholms stad på grund av utredda historiska förhållanden
kommit att beträffande kostnaderna för exekutionsväsendet intaga
en gynnad undantagsställning i förhållande till rikets övriga städer, icke
utgjorde giltig anledning att genom beviljande av förhöjt statsanslag
vtterligare öka ifrågavarande särskilda förmån för huvudstaden.
Vid utskottets betänkande i denna punkt var emellertid fogad en
reservation av de tolv ledamöterna från första kammaren, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Första kammaren biföll reservationen, varemot andra kammaren
fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan. Med anledning därav
företogs gemensam omröstning, därvid andra kammarens mening
segrade.
Efter år 1903 har någon förändring beträffande det från och med
år 1886 utgående anslaget till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm
icke varit hos riksdagen ifrågasatt.
I den översikt jag nu med ledning av löneregleringskommittens
motsvarande historiska redogörelse lämnat har uteslutande avsetts det
bland statsanslagen till överståthållarämbetet, vilket, på sätt förut är
nämnt, direkt beröres av ämbetets ifrågavarande framställning av den 21
oktober 1913. ^
Löneregleringskommittén har emellertid till vinnande av önskvärd
ytterligare orientering rörande det föreliggande spörsmålets innebörd i
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 8<i liajt. (Nr 97.) 3
1903 års
riksdag.
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
sitt betänkande meddelat historiska upplysningar beträffande samtliga
övriga i den förut meddelade uppställningen (sid. 5) omförmälda statsanslag
till överståthållarämbetet. Särskilt beträffande två av dessa anslag,
nämligen anslagen till kronouppbördsverket och till polisens vidmakthållande,
äro dessa historiska underrättelser mera omfattande och
genomförda (Löneregleringskommitténs betänkande sid. 47—59). Av
dem framgår, hurusom dessa båda anslags historia på huvudsakliga
punkter företer noggranna paralleller till den historiska utvecklingen i
fråga om anslaget till exekutionsbetjäningens avlöning.
Vid de tidpunkter, med vilka löneregleringskommitténs redogörelser
för anslagen till kronouppbördsverket i Stockholm och till polisväsendet
därstädes egentligen begynna, d. v. s. början av resp. 1700-och
1800-talet, synas såväl den ena som den andra av dessa institutioner
hava uppehållits uteslutande eller nästan uteslutande med statsmedel.
Detta kan i fråga om kronouppbördsverket framstå såsom en naturlig följd
därav, att initiativet till antagande av särskilda personer för uppbärandet
av kronoutskylder na i huvudstaden utgick från Kungl. Maj:t. Men även
polisväsendet i Stockholm synes så att säga utan vidare hava »i dess
början varit betraktat såsom en statsinstitution.»
Vidblivandet av vad sålunda från början ägt rum och ansetts riktigt
tyckes emellertid icke länge hava inför den anslagsbeviljande myndigheten,
rikets ständer, framstått som i allo befogat vid det förhållande, att
rikets övriga städer själva hade att bekosta såväl kronouppbörden som
polisväsendet därstädes. Vid olika tillfällen, då fråga väckts om ökade
statsanslag för den enas eller den andras av ifrågavarande institutioner
i Stockholm behov, ägde ständernas uttalanden i anledning därav den
innebörd, att det rätteligen tillkomme Stockholm att, liksom övriga städer,
själv och således utan kronans grava tion draga försorg om dessa
behovs tillgodoseende.
Den sålunda uttalade grundsatsen föranledde väl aldrig, att redan
beviljade anslag indrogos, men den medförde däremot mycken återhållsamhet
i fråga om ökning av dessa anslag. Medgavs en sådan ökning,
uttalades det ofta, att grunden härför, liksom därtill att anslag av statsmedel
från början utgått, vore den, att beträffande Stockholm i olika
hänseenden andra förhållanden vore rådande än i fråga om övriga städer
— såsom att Stockholm i alla officiella förhållanden ansåges utgöra ett
län; vore Konungens residensstad; måste för den ifrågavarande institutionens
verksamhet vidkännas proportionsvis större utgifter än andra
städer; saknade förmåner, som från statens sida kommit andra städer
till godo, o. s. v. Det betonades vidare, att kronan allenast deltoge i
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
kostnaderna för nu avsedda institutioner. Detta utgjorde dock en särskild
»villfarighet)) mot Stockholm, och denna kunde ingalunda »medföra
den påföljden att kronan skulle betala allt».
Den utveckling, som nu i korthet antytts, fann beträffande kronouppbördsverket
i Stockholm sin avslutning genom rikets ständers beslut
vid 1815 års riksdag. — Vid denna tid synes statens utgifter för nämnda
verks räkning hava uppgått till 3,300 rdr sint jämte en viss ersättning
för de uppburna medlens framskaffande till riksbanken, dit de skulle
levereras. Nämnda belopp hade blivit otillräckligt för avlönande av
personal till erforderligt antal och så mycket mera för önskvärd löneförbättring
åt vissa befattningshavare bland denna personal. Härav pakallad
framställning förelädes därför rikets ständer.
Statsutskottet yttrade i sitt betänkande i frågan bland annat, att
det icke kunnat undfalla utskottet, att uppbörden av allmänna medel
uti rikets övriga städer besörjdes genom magistraten utan någon annan
o-ravation för staten än den procent, som utav taxerade bevillningsbeioppet
jämlikt 1812 års bevillningsstadga finge innehållas. Men i anseende
till vissa — av mig till en del här förut antydda — skiljaktiga
omständigheter, som inträffade på Stockholms stad, ansåg emellertid
utskottet både rättvist och billigt, att Stockholms städs kassa lindrades
från ifrågavarande betjänings ordinarie avlöning och föreslagna lönelörhöjningar
samt att för sådant ändamål enligt tillika framlagd beräkning
7 648 °rdr b:co uppfördes på riksstaten. Härvid tilläde utskottet
vidare, att utskottet ansett det böra åligga Stockholms stad att, efter
det sålunda den ordinarie eller oförbättrade avlöningen komme att bestridas
av allmänna medel, tilldela åsyftade betjäning löneförbättring i
enlighet med vad för rikets övriga penninglöntagande ämbets- och
tjänstemän blivit i annat ärende vid riksdagen av utskottet föreslaget.
Vad utskottet föreslagit och uttalat blev av ständerna oförändrat
beslutat enligt deras skrivelse i ärendet till Konungen. Innan denna
skrivelse beslutats i stånden, hade emellertid ärendet varit återremitterat
till utskottet av bondeståndet, sedan inom detta stånd anmärkts, att
anslående av löner till uppbördsbok äningen i Stockholm å kronans stat
skulle leda därhän, att alla övriga städer även kunde söka en sa beskaffad
förmån. I utlåtande i anledning av återremissen yttrade statsutskottet,
att, såsom dess förra betänkande innehölle, ett helt annat
förhållande vore rådande med kronouppbörden i Stockholm än i de övriga
städerna i riket, och att av sådan orsak kronan ock förut deltagit
i uppbörd sbetjäningens avlöning; och hade utskottet däruppå grundat
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
sitt betänkande, men likväl föreslagit, att Stockholms stad skulle för
fiamtiden utgöra vad som till uppbördsbetjäningens avlönande erfordrades
utöver det av utskottet till uppförande på riksstaten föreslagna
beloppet.
Från och med år 1816 har statens bidrag till kostnaderna för
kronouppbördsverket i Stockholm oförändrat utgått med det av 1815
års riksdag beslutade beloppet 7,648 rdr b:co eller 11,472 kronor.
Vidkommande åter polisväsendet i Stockholm bringades den omförmälda
utvecklingen först vid 1856—1858 årens riksdag till sin hittillsvarande
avslutning.
Utgifterna av. statsmedel för Stockholms polis hade av 1812 års
riksdag med förhöjning av då utgående anslag bestämts till 15,000 rdr
b.co. Framställningar från Ivungl. Maj:t om ökning av detta belopp
blevo av rikets ständer avslagna vid riksdagarna åren 1817—1818 och
1847—1848. Dylik framställning gjordes därefter ånyo hos 1856—1858
årens riksdag, varvid framhölls, att Stockholms stads utgifter för stadens
polis-. och nattbevakning dåmera belöpte sig till 85,000 rdr b:co.
I sitt svar å framställningen yttrade ständerna i skrivelse den 6 februari
.1858, att då. berörda anslag (15,000 rdr b:co) även med den tillökning,
som blivit äskad, vore jämförelsevis ringa emot de betydliga
bidrag, som Stockholms stad damera måste för polisens underhåll vidkännas,
så både jämväl den för polisen i huvudstaden begärda anslao-stillöknmg
blivit av rikets ständer anvisad med 5,600 rdr r:mt.
Statsverkets anslag till polisens vidmakthållande i Stockholm har
därefter alltjämt utgått med 28,100 kronor.
Att i större, omfattning än nu skett återgiva innehållet av de historiska
undersökningar, som av löneregleringskommittén ägnats de särskilda
statsanslagen till överståthållarämbetet, synes mig icke vara vid
detta tillfälle erforderligt.
Jag går nu i. stället att mot bakgrunden av de redan meddelade
uppgifterna såväl i historiskt avseende som beträffande överståthållarämbetets
nuvarande . organisation och de därav betingade kostnaderna
samt dessas fördelning lämna redogörelser för överståthållarämbetets
ramställning den 21 oktober 1913, genom vilken frågan om förhöjning
av de från och med år 1881 till avlöning åt exekutionsbetjäningen i
btockholm utgående statsmedel ånyo bragts å bane, samt för de utlåtanden
och andra uttalanden, som avgivits i anledning av denna framställning.
21
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.
I nämnda framställning den 21 oktober 1913 har överståthållar- överståtämbetet
till en början i viss omfattning erinrat om den föregående be- ämbetet*
handlingen av det spörsmål, varom här är fråga. _
Åmbetet framhåller därpå, att organisationen av exekutionsväsendet
i huvudstaden icke undergått någon större förändring sedan frågans
behandling vid 1903 års riksdag. Den tillförordnade tredje stadsfogden
hade år 1907 å en av Kungl. Maj:t då fastställd avlöningsstat för stadsfogdarna
m. fl. upptagits såsom ordinarie. De göromål, som tillkommo
den såsom biträde hos andre stadsfogden anställda s. k. bötesindrivaren,
hade övergått till andre stadsfogden, och genom kungl. kungörelsen den
15 september 1911 fastställdes den fördelning av göromål^ mellan
stadsfogdarna i Stockholm, att förste stadsfogden handlade mål, i vilka
utmätning eller annan åtgärd av stadsfogde påkallades enligt utsökningslagen,
tredje stadsfogden ombesörjde indrivning av i Stockholm påförda
krono- och kommunalutskylder samt avgifter till folkskola, kyrka och
prästerskap, under det andre stadsfogden handhade alla övriga ärenden,
vilka ankomme på stadsfogdes handläggning. Dit hörde huvudsakligen
indrivning av utskylder, påförda å ort utom Stockholm, samt av böter
ävensom verkställighet av andra beslut i brottmål och andra handräckningsåtgärder.
Beträffande det nu utgående anslaget å 12,200 kronor till exekutionsbetjäningen
erinrar ämbetet, att detta anslag, vid den tid, då frågan
senast ''förelåg hos riksdagen, användes till avlöning med olika belopp
åt 4 hos förste stadsfogden, lika många hos andre stadsfogden och b
hos bötesindrivaren anställda utmätningsmän, varefter återstod ett mindre
belopp, avsett till vikariatsarvoden och andra tillfälliga utgifter.
Utöver dessa betjänte voro hos förste stadsfogden anställda två utmätningsmän
utan annan avlöning än den, som kunde erhållas av sportler.
För att medhinna det ökade arbete, som föranleddes av Brännkyrka
sockens införlivande med huvudstaden, hade från 1913 års början hos
denne stadsfogde anställts ytterligare en utmätningsman, likaledes utan
särskild avlöning.
På hemställan av överståthållarämbetet hade, enligt vad ämbetet
vidare meddelar, Stockholms stadsfullmäktige år 1906 tills vidare beviljat
ett årligt anslag av 6,600 kronor lör höjande av avlöningen åt de
sju hos andre stadsfogden och biträdande andre stadsfogden da anställda
utmätningsmännen ävensom lör inrättande av tre nya lör dessa tjänstemäns
expeditioner avsedda utmätningsmansbefattningar. Beslutet därom
hade emellertid fattats under uttryckligt framhållande, att det, vore statsverkets
sak att fortfarande som dittills sörja lör dessa betjäntes a\lö
-
22
KungJ. May.ts Nåd. Proposition Nr 97.
ning och att anslagets beviljande icke innebure någon eftergift av denna
principiella ståndpunkt utan endast ett tillmötesgående mot överståthållarämbetet
för att tills vidare hjälpa ämbetet ur det trångmål, i vilket
det med avseende å exekutionsväsendets handhavande blivit försatt.
Medel till någon ytterligare ökning av dessa utmätningsmäns avlöning
både överståthållarämbetet berett sig genom att vid två bos
förste stadsfogden anställda utmätningsmäns avgång fördela deras avlöning
mellan andre stadsfogdens utmätningsmän.
Vid framläggande av statförslag för år 1913 både överståthållarämbetet
bos stadsfullmäktige anhållit om anslag dels till att än vidare
böja avlöningen åt sistnämnda utmätningsmän, vilken fortfarande ansågs
oskäligt låg, dels ock för att öka antalet utmätningsmän bos andre stadsfogden.
En sådan ökning påkallades både av det dåvarande antalet
ärenden och av den utvidgning, staden med 1913 års ingång komme
att undergå.
Denna framställning bifölls emellertid ej av stadsfullmäktige, och
blev frågan om stadens bidrag till exekutionsväsendet för utredning och behandling
överlämnad till eu av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige
år 1912 tillsatt kommitté för reglering av överståthållarämbetets stater
m. m. Dessa kommitterade både sedermera avgivit betänkande i frågan.
Beträffande utmätningsmannen hos tredje stadsfogden hade kommitterade
föreslagit, att staden hädanefter som alltjämt dittills måtte
svara för deras avlöning. Denna utginge med lön 1,500 kronor, två
ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, och beklädnadshjälp 100 kronor.
Dessutom åtnjöte dessa utmätningsmän sportler, som i medeltal kunde
för envar av dem beräknas medföra en årlig inkomst av 1,500—1,800
kronor. Dem tillkommande pension belöpte sig till 1,190 kronor. Kommitterade
hade icke föreslagit någon annan egentlig ändring, än att
pensionen skulle höjas till 1,500 kronor och att, då dessa utmätningsmän
nödgades hava mottagning för allmänheten i sina bostäder, de
skulle erhålla hyresbidrag en var med 250 kronor.
Ersättningen åt förste stadsfogdens utmätningsmän utginge dåmera
nästan iiteslutande i sportler. Endast två av dem ägde att av statsanslaget
uppbära avlöning, 500 kronor vardera. Sportlerna vore betydliga.
Det ansåges emellertid önskligt, att även dessa exekutionsbetjänte
komme i åtnjutande av fast avlöning med därtill hörande förmåner av
pension m. m., och kommitterade hade i sådant syfte föreslagit staden
att bereda dem samma förmåner i avlöning, ålderstillägg, beklädnadshjälp
och pension, som skulle tillkomma utmätningsmännen hos tredje
stadsfogden, mot det att de till stadens kassa redovisade hälften av den
sportelersättning, de uppbure. Den utmätningsmännen behållna delen
23
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 07.
av sportlerna hade beräknats uppgå till något högre belopp än vad utmätningsmännen
hos tredje stadsfogden uppbure i sportler.
Vidkommande de under andre stadsfogden lydande utmätningsmännen
hade kommitterade yttrat:
»Därest detta förslag till reglering av avlöningen för de under förste
och tredje stadsfogden lydande utmätningsmän vinner vederbörandes
bifall, återstår endast frågan om avlöningen åt de under andre stadsfogden
ställda utmätningsmän. Det är också huvudsakligen beträffande denna
del av exekutionsbetjäningen, som skilda åsikter gjort sig gällande såväl
inom riksdagen som ock mellan riksdagen å ena sidan och Stockholms
stadsfullmäktige å den andra. Av den behandling, denna lönefråga rönt
inom riksdagen, framgår visserligen, att riksdagen vid olika tidsskeden
gjort mot varandra stridande uttalanden angående skyldigheten att avlöna
exekutionsväsendet i Stockholm och att riksdagen under senare tid avslagit
alla framställningar om erforderlig förhöjning i anslaget. Däremot
har riksdagen icke indragit det anslag, som sedan lång tid tillbaka utgått
för ifrågavarande ändamål. Huru ett sådant tillvägagångssätt av
riksdagen får tolkas, är icke lätt att avgöra. Å ena sidan förnekas, att
staten har någon skyldighet att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm,
och alla framställningar om förhöjt anslag avvisas, men å andra
sidan låter riksdagen årligen för detta ändamål utbetala 12,200 kronor.
Härav skulle väl följdriktigt kunna dragas den slutsats, att riksdagen
anser staten vara skyldig att bidraga till kostnaderna för denna avlöning
med 12,200 kronor men icke mera och att Stockholms stad är förpliktad
att gälda övriga kostnader, som erfordras. Men detta framgår icke klart
av de beslut, som fattats. Det är dock synnerligen olyckligt, att icke
något bestämt besked erhållits från statsmyndigheternas sida om vem
denna skyldighet åligger. Så länge sådant saknas och såväl riksdagen
som stadsfullmäktige vägra anslå behövliga medel, kommer det att finnas
ett ämbetsverk, som har sig av lag och förordning förelagt vissa uppgifter,
men som är urståndsatt att fullgöra dem på grund av att erforderlig
arbetskraft icke av den anslagsbeviljande myndigheten ställes
till dess förfogande.
En sådan ställning bör väl icke i längden bibehållas. Kommittén
har därför för sin del sökt bidraga till lösningen av denna avlöningsfråga,
då den föreslagit, att Stockholms stad skall åtaga sig avlönande
av den del av exekutionsbetjäningen, som utgöres av de under förste
och tredje stadsfogden tjänstgörande utmätningsmän.
Vad åter beträffar de hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte,
tillåter sig kommittén att på grund av de utredningar, som i
ärendet verkställts, uttala den åsikt, att skyldigheten att avlöna åtmin
-
24
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 97.
stone denna del av exekutionsbetjäningen bör åligga staten. Denna
skyldighet synes framträda ännu mera tydlig och rättvis, sedan Stockholms
stad åtagit sig övriga exekutionsbetjänte, än då frågan omfattade
hela exekutionsbetjäningen. På sätt förut anförts, kunna på grund av
exekutionsgöromålens fördelning mellan stadsfogdarna de ärenden, som
ålagts andre stadsfogden och de under honom sorterande utmätningsmän,
till huvudsakligaste del hänföras till uppgifter, vilka det åligger staten
att sörja för. Det kan icke vara ett fullgiltigt skäl för staten till befrielse
från denna skyldighet, att övriga städer i riket på sin bekostnad
fullgöra motsvarande uppdrag. Å landsbygden utföras de genom kronobetjäningen
och länsstyrelserna. I sådant hänseende bör Stockholms stad
jämnställas med ett län, där överståthållarämbetet är både Konungens
befallningshavande och magistrat. Det kan visserligen invändas, att
tjärdingsmännen, som deltaga i bestyret med ifrågavarande ärenden, äro
avlönade av kommunerna, men samtidigt må erinras, att dessa bestyr,
som utgöra en obetydlig del av de uppdrag, som åligga fjärdingsmännen,
äro dem särskilt ersatta och bringa dem inkomster utöver lönen.
På grund härav och då genom den föreslagna regleringen det från
statsverket utgående anslag till exekutionsbetjäningens avlöning kan i
sin helhet disponeras för avlöning åt de under andre stadsfogden tjänstgörande
^utmätningsmän, kan kommittén icke tillstyrka, att Stockholms
stad beviljar ytterligare anslag för sådant ändamål förr, än frågan om skyldigheten
att bestrida denna avlöning blivit i vederbörlig ordning avgjord.»
överståthållarämbetet anför vidare följande.
Det vore uppenbarligen av vikt, att nu av statsmakterna bleve avgjort,
om staten eller kommunen hade skyldighet att avlöna den egentliga
exekutionsbetjäningen i huvudstaden och om således det ålågé
staden att ansvara för hela det belopp, som utöver det utgående statsanslaget
å 12,200 kronor för ändamålet erfordrades, eller om det tillkomme
staten att anslå därför ytterligare behövligt bidrag. På de av
kommitterade framhållna och förut i frågan anförda skäl ville det synas
överståthållarämbetet, som om avlöningen till denna exekutionsbetjäning
åtminstone med den begränsning, som av kommitterade ifrågasatts, borde
utgå av statsmedel.
Överståthållarämbetet ansåge sig fördenskull böra hos Kungl. Maj:t
göra den framställning om ökning av anslaget till exekutionsbetjäningens
avlöning, som överensstämde med en sådan ståndpunkt och betingades
av föreliggande omständigheter.
Ämbetet erinrar hurusom till år 1906 voro anställda 7 utmätningsmän
för utförande av de göromål, som ankomme på andre stadsfogdens
handläggning. Nämnda år ökades utmätningsmännens antal till tio. Ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
2r>
Kunc/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 97.
på stadsfogdeexpeditionen anställt vaktmästarbiträde hade därjämte mot
ett mindre arvode utfört en del utmätningsärenden.
Beträffande antalet till andre stadsfogden inkomna ärenden, földelade
i vissa huvudgrupper, och storleken av balansen meddelas i
överståthållarämbetets framställning följande tabell:
—
''
Böter och j
Övriga
Summa.
utbota straff.
i
ärenden.
; Antalet inkomna ärenden dr:
I
j
1893 .....
—
*) 2,601
s) 8,608
11,209
! 1898 . ...
j
>) 3,138
2) 10,650
13,788
1
! 1903 .....
12,445
4,709 j
2,312
19,466
i 1904 .....
13,974 j
4,704
3,058
21,736
1905 ....
15,130
4,660
4,310
24,100
! 1906 ...
14,170
4,664
3,428
22,262
1907 ....
15,404
5,391
3,800
24,595
1 1908 ....
17,933
5,943
3,608
27,484
! 1909 ...
17,545
5,363
4,245
27,153
! 1910 ....
18,378
5,419
3,459
27,256
i 1911 ....
18,860
5,140
4,405
28,405
| 1912 ....
19,781
5,636
4,283
29,700
1913 till
och med den 31 augusti (2/s år) ....
15.044
4,506
3,276
22,826
Balans till dr:
j 1894 ....
—
'') 508
o
t-
vH
cd
8,678
1899 ....
—
>) 1,331
2) 3,030
4,361
1904 ....
5,947
397
156
6,490
j 1905 ....
8,003
546
142
8,691
i 1906 ...
11,816
1,493
155
13,464
i 1907 ...
6,363
910
164
7,437
1 1908 ...
4,672
1,223
225
6,120
! 1909 ...
8,515
3,054
no
11,679
1910 ...
9,529
2,580
234
12,343
1911 ...
8,848
1.064
229
10,141
1912 ...
8,865
954
580
10,399
1913 ...
8,059
1,007
610
9,676
1 Balans
den 1 september 1913....................
10,240
3,662
810
14,712
1) Bötesindrivning och verkställande av urbota straff ålåg förste stadsfogden intill den 18 oktober 1901.
2) 1 denna summa ingå såväl ärenden rörande indrivning av utom Stockholm debiterade ut skyl der, som
även andra ärenden, vilka samtliga då infördes i ett diarium. Dessutom flitig intill ar 1902 andre stadsiogdcn
att indriva i Stockholm debiterade utskylder.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. SO höjt. (hr 9/.) ‘1
26
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Denna tabell, yttrar överståthållarämbetet härefter, utvisade, vilken
betydande stegring i antalet ärenden inträffat under den senaste tjuguårsperioden,
en stegring, som fortgått nästan oavbrutet och med Brännkyrkas
inkorporering från 1913 års början tagit ett häftigt språng.
Icke fullt så regelbundet hade ökning skett i antalet vid årsskifte
balanserade ärenden. En avsevärd minskning i balansen inträffade år
1906 tack vare den förstärkning i antalet utmätningsmän, som genom
stadsfullmäktiges mellankomst då erhölls, och ett samtidigt beviljat tillfälligt
anslag till avarbetande av balansen. År 1908 steg åter balansen
ej obetydligt, men sedermera hade den genom ett energiskt arbete kunnat
något nedbringas, till dess genom Brännkyrkamålens tillkomst ställningen,
efter vad det ville synas, blivit än sämre än den var i början
av år 1906. Denna ställning vore nu sådan, att till exempel redovisningen
för till indrivning avlämnade kommunalutskylder, vilken det författningsenligt
ålåge stadsfogden att avgiva inom tre månader efter det
handräckning blivit i föreskriven ordning begärd, ej kunde fullgöras förr
än efter 6 8 månader och, om ökad arbetskraft ej erhölles, hastigt
komme att än ytterligare försenas.
Med hänsyn till den inträffade starka ökningen av antalet ärenden
hos andre stadsfogden och behovet att inom beräknelig tid nedbringa
balansen till normal storlek ansåge överståthållarämbetet sig nödsakat
att hos Kungl. Maj:t begära så stort anslag, att därmed kunde avlönas
utöver det nuvarande antalet ytterligare 4 utmätningsmän. Åven om
denna framställning bifölles, skulle enligt 1913 års siffror envar av de
14 utmätningsmän, andre stadsfogden då komme att erhålla, få på sin
lott att handlägga omkring 2,500 ärenden samt därutöver vad som erfordrades
för att reducera balansen och möta den ytterligare ökning av
antalet ärenden, som att döma av tidigare erfarenhet alltjämt kunde förväntas.
På varje arbetsdag skulle belöpa omkring 10 ärenden, och då
ett ärende kunde påkalla flera, ända till 5—6 besök samt med hänsyn
jämväl till den tid, utmätningsmännen måste använda till erforderliga
förarbeten och till redovisningen hos andre stadsfogden för utförda uppdrag,
ansåges större arbetsmått ej kunna begäras eller förväntas.
Vid framläggande av förslag till avlöningens belopp kunde överståthållarämbetet
ej undgå att i någon mån taga hänsyn till den avlöning,
som redan tillkomme och väntades komma att tillmätas utmätningsmännen
hos förste och tredje stadsfogden.
Så stora löneförmåner, som dessa åtnjöte, kunde, med avseende bland
annat därå att en god del av deras avlöning utginge i form av sportler,
ej ifrågasättas för utmätningsmännen hos andre stadsfogden. Men att
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
dessas löneförmåner behövde avsevärt förbättras, vore i betraktande av
såväl det tjänsten medföljande ansvaret som de alltjämt stigande levnadskostnaderna
i huvudstaden uppenbart. Av staden avlönad poliskonstapel
åtnjöte en grundlön å 1,500 kronor samt fem ålderstillägg å respektive
160 kronor att utgå med 3 års mellanrum samt dessutom beklädnadshjälp.
En inspektionskonstapel finge med bibehållande av sin avlöning
som konstapel dessutom ett lönetillägg, som efter nio år stege till 300
kronor, och hans hela årsinkomst, beklädnadshjälpen oberäknad, kunde
således uppgå till 2,600 kronor.
Då i det närmaste samma förmåner syntes överståthållarämbetet
böra beredas de ifrågavarande utmätningsmännen, förordade ämbetet, att
deras avlöning bestämdes till en »grundlön» av 2,000 kronor, därav 600
kronor borde utgöra tjänstgöringspenningar, samt två ålderstillägg, vartdera
å 200 kronor, att utgå efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.
Sportlerna uppginge ej till mer än cirka 50 kronor för var och en.
Under förutsättning av bifall till berörda förslag ansåge överståthållarämbetet
de nuvarande utmätningsmännen för åtnjutande av ålderstillägg
böra få räkna sig till godo den tid, de redan innehaft sådan anställning.
Pension, semester under förslagsvis femton dagar och andra
tjänsteförmåner borde på vanliga villkor tillgodokomma dem.
Då dessa tjänster i någon mån kunde anses tillhöra överståthållarämbetets
kansli, föreställde sig ämbetet, att deras uppförande på ordinarie
stat ej kunde förväntas förr än i samband med en motsedd reglering
av verket i dess helhet. Ämbetet föresloge fördenskull, att erforderligt
anslag måtte tills vidare beviljas a extra stat, och borde därvid,
enligt ämbetets mening, givetvis, på sätt som stadgats vid medgivande
år 1913 av avlöning åt vissa befattningshavare i överståthållarämbetets
kansli, å lönesumman avdragas ett belopp av 50 kronor, motsvarande
ordinarie tjänstemans pensionsavgift.
Av de tio hos andre stadsfogden anställda exekutionsbetjänte vore
eu antagen år 1884, två år 1904, två år 1906, tre ar 1908, en år 1910
och en år 1912. . .... „ ...
Tre av dem skulle således år 1915 vara berättigade till tva och fem
till var sitt ålderstillägg, vartill skulle åtgå sammanlagt 2,200 kronor.
Till en början syntes semesterledighet delvis kunna åstadkommas
genom att utmätningsmännen tjänstgjorde för varandra, dill vikariatsersättning
under sådan ledighet samt vid sjukdom eller annat laga förfall
ansågs tills vidare ej behöva beräknas mer än 500 kronor.
Med iakttagande av vad som blivit föreslaget utgjorde det erforderliga
beloppet
28
Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 97.
avlöning åt 14 utmätningsman''å 1,950 kronor .............. kronor 27,300
ålderstillägg................................................................................ » 2,200
vikariatsersättningar...................................................................... » 500
Summa kronor 30,000
Då det nuvarande ordinarie anslaget utgjorde 12,200 kronor, skulle
således för exekutionsbetjäutes avlöning år 1915 erfordras ett extra anslag
å 17,800 kronor.
Med hänsyn till vikten för överståthållarämbetet att snarast möjligt
erhålla förstärkning i den hos andre stadsfogden tjänstgörande exekutionsbetjäningen
hemställde slutligen ämbetet, huruvida Kungl. Maj:t för detta
ändamål skulle vilja till användning under senare delen av år 1914 bereda
medel till lämpligt belopp.
Stuti&tåndeets Statskontoret har den 31 december 1913 avgivit infordrat utlåtande
*711*1913. °ver överståthållarämbetets ifrågavarande framställning.
Efter att hava erinrat om innehållet av sitt i det föregående omförmälda
utlåtande av den 22 december 1902 och riksdagens avslag å den
då föreliggande framställningen anför statskontoret, att emellertid denna
utgång av ärendet icke föranledde statskontoret att ändra sin år 1902
uttalade uppfattning angående statens skyldighet i förevarande hänseende.
Denna uppfattning stödde sig på den år 1884 verkställda grundliga utredningen
av spörsmålet, vilken utrednings resultat också uttryckligen
godtagits av 1885 års riksdag. »Då» — heter det i statskontorets nu
förevarande utlåtande — »ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende
å ett visst rättsförhållande lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet
vore genom lag föreskrivet, kan statskontoret således icke finna
annat, än att statsverkets skyldighet uti förevarande hänseende, i trots
av 1903 års riksdags beslut, kvarstår oförminskad.»
\ id sådant förhållande och då statskontoret icke hade något att erinra
mot beloppet av den begärda anslagsförhöjningen, hemställer statskontoret,
att Kungl. Maj:t i proposition måtte föreslå riksdagen att tillberedande
av förhöjd avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm på extra stat
för. år 1915 anvisa ett anslag av 26,700 kronor med rätt för Kungl.
Maj:t att redan under år 1914 disponera ett för senare hälften av sistnämnda
år avsett belopp av 8,900 kronor.
re^erin" De av löneregIeringskommittén i dess den 28 januari 1915 dagteck
kommitténs
nade betänkande meddelade historiska redogörelser hava här förut blivit
omnämnda. Då kommittén övergår till att framlägga sitt uttalande
29
Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1)7.
rörande den lösning av nu förevarande fråga, som synts kommittén höra
förordas, och grunderna därför, sker det under erkännande av att de
svårigheter, denna fråga säkerligen skall befinnas innefatta, till fullo
förklara, hurusom motsatta meningar däri kunnat uppkomma och vi
Vi åillpts
I själva frågan anför kommittén därefter till en början andel
erinran, hurusom kostnaderna för överståthållarämbetet bäras av. staten
och Stockholms stad i förening — att grunden till att så sker ligger i
det förhållandet, att överståthållarämbetet utgör en såväl statlig som
kommunal institution. ... , .. ,
Överståthållarämbetets egenskap av statsinstitution torde. eilhgt kommittén
vara i huvudsak angiven genom erinran därom, att i förhållande
till staten ämbetet för Stockholms stads vidkommande svarar mot. länsstyrelsen
för länets. Och beträffande egenskapen av kommunal institution
funne denna sitt uttryck förnämligast däri, att ämbetet har att. till väsentlig
del fullgöra de uppgifter, som i andra städer åligga magistraten, och
densamma underställda kommunala organ. Detta förhållande framginge
av en jämförelse mellan förordningen om kommunalstyrelse i stad och
den särskilda förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom
av författningarna rörande hälsovård, ordnings-, brand- och byggnadsväsen
för städerna, näringsfrihet, utsökningsväsen m. .fl.
Om också sålunda grunden till det faktiska förhållandet, att staten
och Stockholms stad dela bördan av kostnaderna för överståthållarämbetet,
syntes vara påtaglig, så hade däremot stridiga meningar icke uteblivit
rörande vilken andel av nämnda kostnader det rätteligen tillkomme saldera
av de båda bidragande att bära. Av kommittén lämnade historiska
redogörelser hade nogsamt visat, hurusom under gångna tider dylik
meningsskiljaktighet yppats rörande olika avdelningar inom ifrågavarande
ämbetsverk.
Spörsmålet angående avlöningen till exekutionsbetjäningen i Stockholm
härledde sig från en sådan ännu ej utjämnad meningsstiidighet
mellan riksdagen och Stockholms kommun.
Innan löneregleringskommittén ingår pa den närmare behandlingen
av detta spörsmål, bringar kommittén i erinring vad rörande detsamma,
på sätt här förut omförmälts, från och med år 1900 förekommit vid
riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige ävensom vad förutnämnda,
under år 1912 av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige tillsatta
utredningsko mmitté enligt det föregående därutinnan yttrat och föreslagit.
Härefter anför löneregleringskommittén:
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
I den överståthållarämbetets skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1913,
som föranlett förevarande remiss till löneregleringskommittén, synes överståthållarufgåit
från det läge av frågan om skyldigheten att avlöna exekutionsbetjäningen
i huvudstaden, vari samma fråga komme genom ett godkännande från
kommunens sida av förutnämnda utredningskommittés förslag.
Overståthållarämbetet uttalar nämligen, att det ville synas ämbetet, som om
avlöningen till den egentliga exekutionsbetjäningen i huvudstaden, åtminstone
med den begränsning, som av utredningskommittén ifrågasatts, borde utgå av statsm.
. el. Och överstathallarämbetet har fördenskull ansett sig böra göra den framställning
i frågan, som överensstämde med eu sådan ståndpunkt.
De hemställanden, vilka av overståthållarämbetet göras i skrivelsen, avse
också allenast utmätningsmannen under andre stadsfogden samt gå ut på utverkande
av den förhöjning i beloppet av de redan »till avlöning åt exekutionsbetjaningen
i Stockholm» utgående statsmedel, som vid medlens användande uteslutande
för dessa utmätningsmans avlönande vore behövlig enligt av ämbetet samtidigt
föreslagna avlöningsgrunder.
I betraktande av vad sålunda förekommit anser sig löneregleringskommittén
böra vid behandlingen av det genom ifrågavarande kungl. remiss överlämnade
ärende utgå från, att i fråga om skyldighet för staten eller för Stockholms stad att
bekosta avlöningen åt den egentliga exekutionsbetjäningen i Stockholm meningsskiljaktigheten
mellan staten och staden gäller allenast avlöningen åt de under
andre stadsfogden ställda utmätningsmännen.
Vad då angår spörsmålet om skyldigheten att bestrida avlöningen
till sistnämnda exekutionsbetjänte, uttalar sig löneregleringskommittén
först om den av statskontoret omfattade mening däri.
Kommittén erinrar om statskontorets utlåtanden den 22 december
1902 och den 31 december 1913 samt påpekar, hurusom statskontoret
i det senare utlåtandet förklarat, att det icke av 1903 års riksdags avslag
å då föreliggande framställning i ämnet föranletts att ändra sin år 1902
uttalade uppfattning, nämligen att skyldighet för staten att bekosta
exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning vore ådagalagd genom förut
omnämnda, av häradshövdingen Bergras verkställda utredning. Därpå
fortsätter kommittén:
Härvid tillägger statskontoret såsom avgörande grund för denna sin ståndpunkt
att, »då ett av ålder tillämpat förfaringssätt i avseende å ett visst rättsförhållande^
lärer vara av samma rättsverkan, som om förfarandet vore genom
lag föreskrivet», statskontoret icke kunde finna annat, än att statsverkets skyldighet
uti förevarande hänseende, i trots av 1903 års riksdags beslut, kvarstode
oformmskad.
• sav^t den i nyss anförda tillägg angivna grunden för statskontorets
mening far anses innebära, att för staten förelåge en fullt gällande rättslig plikt
att svara för avlöningen åt de andre stadsfogden underställda exekutionsbetjänte,
synes riktigheten av statskontorets åsikt med fog underkastad starkt tvivel.
Väl är det, såsom av här förut lämnad historisk redogörelse framgår, sannt,
31
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
att redan från och med senare delen av 1600-talet statsmedel utgått för avlöning
av exekutionsbetjäningen i Stockholm, ävensom att dessa statsmedel under en
tid framåt torde hava förslagit till denna avlönings bestridande. Men det är
ock likaså sannt, att, sedan anvisade statsmedel visat sig otillräckliga, andra tillgångar
än statsmedel tagits i anspråk för avlönande av nämnda exekutionsbetjäning.
Staten har således icke av ålder och intill nuvarande tid ensam vidkänts
kostnaderna för den avlöning, som erfordrats för den i Stockholm nödiga
exekutionsbetjäningen.
Vidare får icke lämnas utan tillbörligt avseende det förhållandet, att den
statsanslag beviljande myndigheten, rikets ständer eller riksdagen, vid upprepade
tillfällen bestritt eller åtminstone uttalat tvivelsmål om förefintligheten
av skyldighet för staten att vidkännas ifrågavarande avlöningskostnad och därvid
antytt, att samma kostnad rätteligen borde bestridas uteslutande av Stockholms
stad. Så exempelvis, enligt vad förut anförts, vid riksdagarna åren 1851, 1866,
1900 och 1903.
Beaktas bör härvid jämväl, att dessa uttalanden av rikets ständer eller
riksdagen falla inom tidsskeden, under vilka, i sammanhang med starkt stegrad
utveckling på många samhällsområden, behov av en klarare fördelning. mellan
stat och kommun av omsorgen om allmänna angelägenheter allt mera gjort sig
gällande och fortskridit i sitt genomförande.
Vid nu anförda förhållanden och då, i saknad av behörig föreskrift om plikt
för staten uti förevarande avseende, dylik plikt icke torde kunna antagas uppkomma
utan bifall eller erkännande av den anslagsbeviljande statsmyndigheten
och ännu mindre mot dess bestridande, synes den av statskontoret utvecklade
meningen icke kunna antagas såsom riktig.
I anslutning till detta uttalande yttrar löneregleringskommittén vidare:
Såvitt för löneregleringskommittén är känt, har icke från någon annans sida
än statskontorets gjorts gällande, att en klar rättslig skyldighet att vidkännas
ifrågavarande avlöningskostnad ålåge statsverket. Där eljest den meningen omfattas,
att det tillkommer statsverket att bära denna kostnad, synes det mera
vara fråga om ett »böra» än om en definitiv rättslig plikt. Och även om förhållandet
uttryckes såsom utgörande en »skyldighet» för staten, betecknas därmed
egentligen blott resultatet av en uppskattning av skälighets- och billighetsgrunders
betydelse för frågan om kostnadsbördans läggande på staten eller staden..
De grunder av nyssberörda art, som i avgivna uttalanden anföras till stöd
för eller emot ifrågavarande avlöningskostnads läggande på den ena eller den
andra, skola i det följande vinna omnämnande.
1 fråga om den förutberörda kommunala utredningskommitténs betänkande
anför löneregleringskommittén:
Den tidigare omförmälda, år 1912 av överståtliållarämbetet och Stockholms
stadsfullmäktige tillsatta kommittén för reglering av överståthållarämbetets stater
m. m. kom, såsom jämväl förut är anfört, vid sin utredning av frågan om exekutionsbetjäningens
avlöning till det resultat, att skyldigheten att avlöna åtminstone
de hos andre stadsfogden anställda utmätningsmän borde åligga statsverket.
32
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 97.
Kommitterade erinra i sin behandling av nämnda fråga till en början därom,
att kostnaden för exekutionsbetjäningens avlöning för närvarande bestrides av
statsverket och Stockholms stad i förening, samt att skyldigheten att utgöra
denna avlöning sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmyndigheternas och
Stockholms stadsfullmäktiges prövning.
Då kommitterade därefter gå att söka i vad på dem ankommer ernå en
lösning av denna fråga, förklara sig kommitterade såsom grundläggande utgångspunkt
antaga en skillnad med hänsyn till tjänsteåligganden emellan de tre
grupperna exekutionsbetjänte under resp. förste, andre och tredje stadsfogden.
Denna olikhet bestämdes av den olika arten av de göromål, som blivit tilldelade
de särskilda stadsfogdarna. (Se härom kung!, kungörelsen den 15 september
1911.)
Rörande denna olikhet anföra kommitterade, att förste stadsfogden, som
hade att verkställa domar huvudsakligen i tvister mellan huvudstadens befolkning
och alltid mot i Stockholm bosatt person, samt tredje stadsfogden, som hade
till uppdrag att åt Stockholms kommun hos dess inbyggare indriva obetalda
allmänna utskylder, båda hade att i sin tjänstgöring bevaka ett huvudsakligen
kommunalt intresse. Andre stadsfogden däremot, vilken vore sysselsatt med indrivning
av oguldna utskylder åt främmande kommuner, verkställighet av utslag
i brottmål och lämnande av handräckning åt andra myndigheter, kunde sägas
utöva en verksamhet, som mera tillhörde statens intressesfär.
Den sålunda angivna artskillnaden mellan de särskilda stadsfogdarnas göromål
framträdde även i motsvarande olikhet hos de resp. stadsfogdar underställda
exekutionsbetjäntes verksamhet och hade »uppenbarligen lagts till grund för
stadens övertagande till vissa delar av kostnaderna för exekutionsväsendet» (nämligen
särskilt avlöningen åt de hos tredje stadsfogden anställda »uppbördsman»).
Beträffande vad av kommitterade i övrigt anförts rörande utmätningsmännens
under andre stadsfogden avlönande, hänvisas till härovan förekommande historiska
redogörelser.
Såsom man finner, hava ifrågavarande kommitterade såsom huvudsakligt stöd
för sina förslag i fråga om bekostandet av avlöningen till exekutionsbetjiiningen
i Stockholm åberopat en av kommitterade angiven olikhet i naturen av de göromål,
som enligt för närvarande gällande arbetsfördelning mellan de tre stadsfogdarna
tillkomma envar av dem och de honom underlydande exekutionsbetjänte.
Den sakliga styrkan av kommitterades förslag blir alltså beroende av hållbarheten
utav den antagna indelningsgrunden och den tillämpning därav, förmedelst vilken
den åberopade artskillnaden mellan de olika stadsfogdarnas göromål utfunnits.
Indelningsgrunden skulle nu enligt de nämnda kommitterade vara de särskilda
stadsfogdegöromålens egenskap att utgöra antingen en kommunal eller en
statlig angelägenhet, ett kommunens eller ett statens intresse.
Vad då angår denna grund för indelningen, synes densamma i dess nämnda
abstrakta formulering, såsom indelningsprineip, äga mycket berättigande. Men
för dess användbarhet på ett föreliggande praktiskt fall i syfte att avgöra, på
vem kostnaderna böra stanna, torde eu ovillkorlig betingelse vara att uppställa,
nämligen den, att bestämmandet av vad som är en kommunens och vad en statens
angelägenhet sker i nödig överensstämmelse med den uppfattning, som för liknande
fall vid den ifrågavarande tidpunkten gör sig gällande i lagstiftningen och
det offentliga livet i allmänhet.
33
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 97.
Iakttagandet av denna betingelse torde finnas vara nödvändigt vid det förhållande,
att åsikterna om vad som rätteligen är att anse såsom ett kommunalt
eller* såsom ett statligt intresse ofta nog visat sig ej blott växlande enskilda eller
grupper av enskilda emellan utan ock olika enligt den i det allmänna godkända
åskådningen vid olika tider. Iakttages betingelsen icke, kan det erhallna resultatet
beträffande kostnadernas bärande icke heller förväntas vinna godkännande.
''I fråga nu om den tillämpning av omförmälda indelningsprincip, som gjorts
av nämnda utredningskommitterade, är att framhålla, hurusom de resultat, till
vilka kommitterade kommit, i väsentliga avseenden icke torde låta. sig nöjaktigt
förenas med den för närvarande i det offentliga gällande uppfattningen vid särskiljande
av kommunala och statliga angelägenheter.
Då så t. ex. kommitterade om förste stadsfogden — vilken har att mot i
Stockholm bosatt person verkställa dom i tvistemål och vidtaga annan på stadsfogde
beroende åtgärd enligt utsökningslagen — uttala, att han har att i sin
tjänsteutövning bevaka ett huvudsakligen kommunalt intresse, må häremot framhållas,
att verkställighet av dom i mål av nämnda natur icke någonsin i vårt land
torde hava erkänts såsom eu kommunal angelägenhet, så att beslutanderätt om
villkor och sätt för sådan verkställighet tillkomme kommunala myndigheter.
Samma uttalande som beträffande förste stadsfogden göres av kommitterade
också i fråga om tredje stadsfogden. Denne har dock att indriva, förutom i
Stockholm påförda kommunalutskylder samt vissa avgifter med kommunal karaktär,
jämväl alla i Stockholm debiterade kronoutskylder.
Vidare anse kommitterade andre stadsfogden utöva en verksamhet, , som
mera tillhör statens intressesfär. Detta omdöme torde knappast i sin allmänhet
godkännas av den offentliga meningen, och särskilt icke i vad angår den största
gruppen av de till denne stadsfogde hörande ärenden, den som avser indrivning
av utskylder och liknande avgifter åt främmande kommuner. (Jfr tabellen å sid. 25.)
Enligt löneregleringskommittén tillhandakomna ytterligare upplysningar
rörande de under år 1913 till andre stadsfogden inkomna 32,028 ärendena avsågo
av dem: 12,017 kommunal-, municipal-, präst- m. fl. liknande utskylder; 8,447
kronoutskylder; 6,456 verkställighet av beslut och utslag i brottmål samt 5,108
övriga ärenden. Den berörda största gruppen av ärenden uppfattas säkerligen
i allmänhet, i överensstämmelse med gällande ratts otvivelaktiga ståndpunkt,
såsom innefattande klart kommunala angelägenheter, ehuruväl i vissa fall statens
befattningshavare kunna komma att mot särskild ersättning anlitas för deras
slutliga bevakande.
Om än till andre stadsfogdens befattning även höra ärenden, som utgöra
statliga angelägenheter (åtgärder för verkställighet av utslag i brottmål, indrivning
av kronoutskylder i visst fall, m. m.), synes dock sålunda utredningskommitterades
allmänna omdöme beträffande denne stadsiogde, att han »kan sägas utöva en
verksamhet, som mera tillhör statens intressesfär», till sin giltighet tvivelaktigt
eller i allt fall osäkert såsom beroende av växlingar i frekvensen för olika grupper
av ärenden och även möjligen andra, förändring underkastade omständigheter.
Detsamma måste ock gälla den följd beträffande avlönandet av de under andre
stadsfogden lydande utmätningsman, som skulle härledas ur detta omdöme, nämligen
att staten ägde skyldighet att vidkännas kostnaden därför.
Ett godtagande av denna följdsats såsom bindande torde emellertid under
för närvarande rådande förhållanden så mycket mindre kunna påyrkas, om man
erinrar sig, att otvivelaktigt statliga angelägenheter kunna genom lagstiftningen
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 86 haft. (Nr 97.) ••>
34
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
vara hänvisade att handhavas på kommunernas bekostnad, samt att så just är
händelsen för rikets städer i allmänhet i fråga om den andre stadsfogden i
Stockholm tillagda befattning med verkställighet av utslag i brottmål, indrivning
av kronoutskylder, debiterade på annan ort, in. fl. ärenden. Yad sist nämnts är
ju också fallet beträffande bland annat den till tredje stadsfogden i Stockholm
hörande indrivning av kronoutskylder.
Beträffande de grunder och omständigheter, som i övrigt blivit anförda
i det principiella spörsmålet, huruvida statsverket borde vidkännas
kostnad för avlöning till exekutionsbetjaningen i Stockholm, uttalar sig
löneregleringskommittén på följande sätt:
Med hänsyn till vad i det föregående anförts, särskilt i anledning av omförmälda
kommunala kommitterades yttrande och förslag, synes det löneregleringskommittén,
som om man närmast skulle ledas till den ståndpunkten, att under
rådande förhållanden kostnaden för avlönande av de hos andre stadsfogden anställda
exekutionsbetjänte borde liksom avlöningskostnaden för övrig exekutionsbetjäning
i Stockholm falla på staden själv.
Vid de tillfällen, då riksdagen vägrat bifall till gjord framställning om
ökning av anslaget till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning, har även
riksdagen antagit eller åtminstone ifrågasatt såsom den egentligen riktiga den
meningen, att Stockholms stad hade att själv vidkännas kostnaden för denna
avlöning. Riksdagen har framhållit, hurusom (i allmänhet) rikets övriga städer
ägde att bära utgifterna för exekutionsväsendet därstädes, samt förklarat, att,
då därtill komme, att Stockholms stad i motsats till städerna i övrigt vore särskilt
gynnad med ett anslag för dess exekutionsbetjänings avlönande, riksdagen
så mycket hellre saknade anledning att bifalla nämnda framställningar.
Nu omförmälda. ståndpunkt synes också vara fullt konsekvent, så länge man
uteslutande fäster sig vid Stockholms egenskap av stad. Likställighet mellan
Stockholm och rikets övriga städer i allmänhet påkallar då uppenbarligen, att
Stockholm får vidkännas utgifterna för sådana allmänna angelägenheter, som det
enligt gällande ordning ovedersägligen åligger andra städer att bekosta.
Emot. den av riksdagen sålunda angivna uppfattningen hava emellertid
erinringar i olika, avseenden gjorts gällande från deras sida, som, utan att åberopa
en statens rättsliga plikt att bestrida kostnaden för exekutionsbetjäningens i
Stockholm avlöning, likväl anse staten böra ensam vidkännas denna avlöningskostnad,
åtminstone till den omfattning, varom här är fråga. Dessa erinringar
synas kunna till det väsentliga sammanfattas sålunda.
Vid överstathållardömets inrättande år 1634 och sedermera allt framgent
har detsamma i det hela likställts med rikets län vart för sig. Denna likställighet
i. huvudsak har städse funnit uttryck såsom grund för lagstiftning och
administrativa åtgärder. Allenast såsom en av givna faktiska förhållanden påkallad
praktisk följd — väl mestadels sammanhängande därmed, att, såsom det
i 1634 års regeringsform heter, överståthållaren i Stockholm »haver intet land
eller landfolk under sig» utan till ämbetsområde fått uteslutande en stad, därtill
rikets . största ^ och huvudstad — har lantregeringsenheten överståthållardömet
kommit, att på en och annan punkt av den administrativa organisationen förete
eu modifikation i jämförelse med de övriga lantregeringsenheterna, länen.
35
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
En sådan punkt har förelegat inom exekution sförvaltningen. I överståthållardömet
var överståthållarämbetet såväl över- som underexekutor. Inom länen
åter var väl länsstyrelsen (undantagandes beträffande två städer) överexekutor,
men särskilda underexekutorer funnos både för landsbygden^ och för städerna
— för de senare deras magistrater. Denna olikhet ägde bestånd, till dess nya
utsökningslagen med år 1879 trädde i kraft.
I sammanhang därmed att då i rikets övriga städer i allmänhet överexekutorsbefattningen
övertogs av magistraten, överlämnades såväl i dessa städer som i
Stockholm underexekutorsgöromålen åt nyinrättade, av kommunen avlönade stadsfogdetjänster.
I överståthållarämbetet såsom exekutiv myndighet inskötos sålunda
två stadsfogdar-underexekutorer, vilka avlönades av staden; men till avlöning
åt de dessa stadsfogdar underställda exekutionsbetjänte liksom åt tjänstemännen
i det egentliga kansliet utgick fortfarande såsom förut anslag av stålsikt
kan sålunda sägas, att staten alltsedan äldre tider anvisat medel för
avlöning åt de egentliga exekutionsbetjänte i Stockholm. Och statens skyldighet
att därmed fortfara har tid efter annan av riksdagen erkänts genom beviljande
av ökning av det anvisade anslaget för förhöjning av denna avlöning eller för
inrättande av nya exekutionsbetjäntsysslor.
I betraktande av vad sålunda erinrats, borde staten vidkännas skyldighet
att bestrida kostnaden för avlönande av exekutionsbetjäningen i Stockholm samt
i allt fall och så mycket hellre av de exekutionsbetjänte, om vilka nu ar fråga.
Beträffande nu omförmälda erinringar, såvitt de innefatta, att avlöningsskyldigheten
av ålder ålegat statsverket samt att denna skyldighets fortvaro jämväl
på senare tider erkänts av representationen, får löneregleringskommittén
hänvisa till vad ovan i dessa hänseenden yttrats i anledning av den utav statskontoret
omfattade åsikt i förevarande ämne.
Vidkommande åter det åberopade förhållandet, att överståthållarämbetets
förvaltningsområde städse varit och allt fortfarande är att i det hela jämnställa
med ett län, så synes detta förhållande icke kunna frånkännas en viss betydelse
i riktning av statsmedels anvisande för avlöning till exekutionsbetjäningen i
Stockholm. Ser man till, huru inom ett län enligt nuvarande ordning kostnaderna
för de exekutiva ärendenas förvaltning fördela sig emellan staten och
kommunerna, så visar sig följande.
I länets städer utövas i allmänhet överexekutorsbefattningen av magistraten,
eventuellt enligt Konungens förordnande av viss ledamot därav, underexekutorsgöromålen
däremot av stadsfogde eller den han enligt vederbörliga föreskrifter
satt i sitt ställe. Alla dessa, såvitt de äro ordinarie befattningshavare, avlönas
av stadskommunen ensam. Vad nu sagts om behörig exekutiv myndighet i stad
gäller såsom regel. Körande de avvikelser därifrån, som författningsenligt förekomma,
torde icke vara nödigt att här lämna redogörelse (jämför utsökningslagen
§ 1 samt kungl. förordningarna den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande, § 23, och den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.).
För länets landsbygd åter är Kungl. Maj:ts befallningshavande överexekutor,
och underexekutors göromål handhavas av kronofogde resp. vederbörligen förordnad
länsman eller annan av befallningshavanden godkänd person eller ock
under vissa förhållanden fjärdingsman. De ordinarie eller med motsvarande för
-
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr- 97.
ordnande försedda innehavarna av nu nämnda befattningar få sin avlöning av
statsmedel, allenast med undantag av fjärdingsmannen, vilka avlönas av kommunen.
Tar man i sikte ett län i dess helhet, framgår således, att dess befattningshavare
med exekutoriska uppgifter avlönas dels med kommunala och dels med
statsmedel, ävensom att, om man tänker endast på handhavarna av underexekutorsgöromålen,
förhållandet är det nämnda även med avseende å dem.
på nu överståthållardömet är att jämnställa med län, har det förhållande,
som inom länen äger rum i fråga om bestridandet av kostnaderna för underexekutorsgöromålens
besörjande, också fått göra sig gällande inom överståthållardömet
— med andra ord, statsverket har vidkänts eu del av kostnaden för avlöning
åt exekutionsbetjäningen i Stockholm. Att så sker, äger således sin förklaring
i. överståthållarämbetets historiskt givna ställning. Ty fäste man sig
allenast vid den omständigheten, att Stockholm är en stad, och fördenskull jämförde
dess förhållanden endast med övriga städers, så hade man förbisett'' det
faktum, att överståthållardömet städse varit att jämnställa med ett län.
Löneregleringskommittén kan däremot icke finna, att Stockholms egenskap
att såsom lantregeringsenhet motsvara ett län skulle kunna anses berättiga den
slutsats, att staten borde ensam åtaga sig all den sistnämnda avlöningskostnaden.
Längre än till att motivera ett bidrag till denna kostnad räcker, enligt löneregleringskommitténs
uppfattning, i varje fall icke Stockholms berörda egenskap.
Emellertid har även uppfattningen, att i anslutning till de historiska förhållandena
bidrag från statens sida skäligen fortfarande borde utgå, blivit satt i
tvivel under åberopande av, att fjärdingsmännen, vilka för länens landsbygd skulle
utgöra motsvarigheten till andre stadsfogdens i Stockholm exekutionsbetjänte,
erhölle avlöning av kommunernas medel. Detta inkast föranleder kommittén att
anföra följande.
Det är riktigt, att en del åligganden av dem, som tillhöra fjärdingsmannasysslan,
äro desamma, som tillkomma sistnämnda exekutionsbetjäntes befattning.
Dessa för de båda tjänstekategorierna enahanda åligganden utgöras huvudsakligen
av följande grupper av ärenden, nämligen:
a) , indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning och eventuellt genom
utmätning, av lös egendom, utav dels sådana krono- och kommunalutskylder samt
avgifter till folkskola, kyrka eller prästerskap, som blivit debiterade å ort utom
vederbörande distrikt, och dels andra allmänna avgifter, expeditionslösen, ersättningar
m. m., om vilka förmäles i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m.,
b) indrivning, genom krav på godvilligt erläggande, av böter och viten ävensom
eventuellt den betalningsskyldiges införpassande till fångvårdsanstalt för
undergående av förvandlingsstraff,
c) indrivning, genom avfordrande av godvillig betalning, utav ersättningar
i åtskilliga fall, då dessa förskotterats av statsmedel, och
d) delgivning av stämningar, kallelser, kommunikationer m. m.
De nu nämnda för fjärdingsmän och ifrågavarande exekutionsbetjänte gemensamma
grupper av göromål utfylla i det allra närmaste omfånget av de senares
tjänsteåligganden. Så är däremot icke förhållandet i fråga om fjärdingsmännen.
Enligt gällande instruktion m. fl. stadganden har en fjärdingsman att utöver
nyss angivna göromål ombesörja eller biträda vid en mångfald olika upp
-
37
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 97.
gifters handliavande. Såsom exempel på dylika uppgifter må nämnas: verkställighet
av domar och utslag i allmänhet, beivrande av brott, verksamhet i ordlångs-
säkerhets- och sundhetspolisens intresse, närvaro vid marknader, a»uktioner’
och andra tillfällen av större folksamling, värnpliktigas inskrivning och
mönstring, truppers tåg och inkvartering, fortskaffande av fångar i egenskap av
extra fånggevaldiger, tillsyn över lösdrivare och bettlare, tillsyn å vägar, broar
och färjor, åtgärder i anledning av smittosamma kreaturssjukdomar, eldskada,
Översvämning in. fl. liknande händelser, åtgärder för och i anledning av mantalsskrivning,
utdelning av debetsedlar samt indrivning, eventuellt genom utmätning
av lös egendom, av sådana utskylder till kronan, kommun, folkskola, kyrka eller
prästerskap, som debiterats inom vederbörandes tjänsteområde.
Med anledning av det, enligt vad nu påpekats, betydligt^ större omfång,
som fjärdingsmännens verksamhet äger i jämförelse med de ifrågavarande exekutionsbetjäntes,
kan frågas, dels i vad mån de åligganden, som äro gemensamma
för nämnda båda kategorier av befattningshavare, representera olika stor myckenhet
arbete för den ena och för den andra av dem, dels ock huru den i följd av
samma åligganden för fjärdingsmannen uppkommande arbetskvantiteten förhaller
sig till hans av övriga tjänsteuppgifter orsakade arbete.
För besvarande av de båda sålunda väckta fragorna bär löneregleringskommittén
meddelat en rätt ingående utredning rörande
olika inverkande omständigheter. Att här lämna en närmare redogörelse
för denna utredning synes mig icke erforderligt, och detta så
mycket hellre, som det i förevarande ärende väsentliga av utredningens
resultat innehålles i följande av kommittén själv gjorda sammanfattning.
Såsom i viss man sammanfattande den i det föregående gjorda jämförelsen
mellan de andre stadsfogden i Stockholm underställda exekutionsbetjänte och
fjärdingsmännen kan alltså sägas:
att fjärdingsmännen, i motsats till ifrågavarande exekutionsbetjänte, nava
att fullgöra en mängd betydande tjänsteuppgifter utöver dem, som äro gemensamma
för fjärdingsmännen och ifrågavarande exekutionsbetjänte;
att de gemensamma tjänsteåliggandena representera en betydligt större
arbetskvantitet för exekutionsbetjänten än för fjärdingsmannen, vilket förhållande
finner sitt uttryck däruti, att dessa åligganden taga i det narmaste allt
den förres arbete i tjänsten i anspråk, medan så icke är fallet för ijardmgs
mannen;
.. _ _ , .... , ,,
att sistberörda förhållande sammanhänger bland annat därmed., att en aei
av de till sin art gemensamma ärendena på landsbygden besörjes, icke av fjärdingsmännen,
utan av kronofogde och länsman;
att den ekonomiska börda för landskommunerna, som fjardmgsmannaavioningen
utgör, lättas därigenom att fjärdingsmännen äga rätt till ersättning, i
vissa fall av statsmedel, för särskilda förrättningar (sportler) i större omfattning
än ifrågavarande exekutionsbetjänte; ..... ..
att den kommunala avlöningen till fjärdingsmannen avser jamval en manget
andra tjänstebestyr än sådana, som äro gemensamma för dem och namnda exekutionsbetjänte;
samt
38
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
• a att fJ6n • avl°ning> som över huvud taget på landsbygden utgår för besörjande
av de till sm art gemensamma ärendena, delvis bestrides av statsmedel, i
det stadse en del, större eller mindre, av dessa ärenden handhaves omedelbart
av helt och hållet statsavlönade befattningshavare, kronofogde och länsman.
I anknytning till dessa resultat av den nyssberörda jämförelsen
kommer löneregleringskommittén till framställandet av den uppfattning
i det förevarande principspörsmålet, vilken synts kommittén vara den
riktiga.
Löneregleringskommittén yttrar i sådant hänseende:
I betraktande av vad sålunda framgått utav den gjorda jämförelsen torde
det förhållandet, att den egentliga lönen till fjärdingsmännen helt och hållet
bestrides med kommunernas medel, icke kunna anses såsom avgörande till förmån
för den. meningen, att motsvarande avlöning till andre stadsfogdens i Stockholm
exekutionsbetjänte bör bekostas uteslutande av Stockholms stad. Tvärtom
torde man, i överensstämmelse med vad ock härovan framhållits, finna den omständigheten,
att de göromål, vilka i Stockholm helt och hållet falla på dessa
ex e kull oii s b e t j än te, på landsbygden till en del ombesörjas av uteslutande statsavlonade
tjänsteinnehavare, utgöra ett stöd för den uppfattningen, att stats7™*
borde bära eu del av kostnaden för samma göromåls handhavande även
i Stockholm.
I detta samband bör emellertid framhållas, vilken betydelse för det förevarande
ämnet de historiska förhållandena beträffande Stockholms överståthållardöme
måste tillerkännas.
,™ att uti ,den nyss härovan angivna omständigheten se ett betydelsefullt
stod för sist angivna uppfattning i fråga om statsverkets deltagande i kostnaden
tor de nämnda göromålens handhavande i Stockholm torde man nämligen äga
fullt fog allenast under den förutsättning, att man tillbörligen beaktar den ställn“g
i administrativt hänseende, som Stockholm genom århundraden intagit
och alltjämt intager, samt de anslagsbeviljande statsmyndigheternas därav infiuerade
hållning till frågan om anslag av statsmedel till exekutionsbetjäningen
därstädes.
•u ,man sig nämligen, att någon annan större stad i nuvarande tid
skildes från länet och bildade en fristående enhet, i lämpliga befunna avseenden
likställd med ett län, så skulle man säkerligen icke i den inträdda förändringen
finna tillfyllestgörande skäl för statens övertagande, helt eller delvis, av den
förut av staden ensam bekostade avlöningen åt sådana dess befattningshavare,
vilka till tjänsteuppgifter motsvarade andre stadsfogdens i Stockholm exekutionsbetjänte.
Beträffande åter Stockholm gäller frågan icke, huruvida statsverket skall
övertaga, i större eller mindre omfattning, en börda, som det aldrig förut burit.
Här rör sig däremot spörsmålet om, huruvida skäl föreligger för att staten nu
bor bryta det historiska förhållandet, att den i visst samband med Stockholms
nyss antydda ställning i administrativt hänseende från början påtagit sig och
sedermera alltjämt burit eu utgift för ett visst ändamål.
d nämnda ställning^ för Stockholm ligger nämligen förvisso ursprunget
därtill, ad staten alltifrån början kom att vidkännas kostnad för exekutions
-
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
väsendet därstädes. Denna kostnad synes till någon tid hava täckt utgifterna
för ändamålet. Sedan emellertid de senare stegrats, har staten vidare vid olika
tillfällen och även i jämförelsevis senare tid åtagit sig ökad kostnad, ehuruväl
icke i större mån, än att jämväl kommunens medel i stigande grad måst tagas
i anspråk. Staten har aldrig helt undandragit sig kostnad för exekutionsbetjäningen
i Stockholm, men denna kostnad har med tiden antagit karaktären av
ett blott bidrag.
De förhållanden, vilka sålunda under tidens lopp varit rådande beträffande
den del av överståthållarämbetets kansliavdelning, som det lägre exekutionsväsendet
utgör, hava ägt sina noggranna motsvarigheter i fråga om båda de
andra avdelningarna inom ämbetet, uppbördsverket och polisväsendet. ^ Såsom
här förut givna historiska framställningar giva vid handen, hava sedan långt förgångna
tider statsmedel utgått för verksamheten inom envar av dessa sistnämnda
avdelningar, och dessa statsanslag hava med tiden antagit en allt bestämdare
karaktär av allenast bidrag till täckande av de alltjämt stigande kostnaderna.
I det nu särskilt föreliggande spörsmålet om statsanslag för exekutionsbetjäningen
i Stockholm kan det alltså sägas, att det i realiteten är bidragsståndpunkten,
som staten sedan länge intagit.
Den gamla post bland statsutgifterna, som avsåg nämnda betjänings avlöning,
har såsom antytts aldrig indragits eller, såvitt känt är, ens föreslagits till
indragning, utan har riksdagen i motsats härtill vid skilda tilliällen medgivit
ökning av denna utgiftspost. Dessa förhållanden visa, att, ehuruväl riksdagen
under senare tider vägrat ytterligare ökning eller begärt utredning, innan dylik
ökning kunde beviljas, så är dock den intill närvarande stund gällande ståndpunkten
den, vilken ovan betecknats såsom bidragsståndpunkten.
Då nu icke någon ny omständighet inträffat, som skulle kunna anses fordra
indragning av det för närvarande från statsverket utgående bidraget till exekutionsbetjäningens
i Stockholm avlöning, men däremot företagna undersökningar av
hithörande förhållanden enligt nuvarande ordning synas erbjuda positiva, stöd för
bibehållandet av ett sådant bidrag, samt därigenom en obruten överensstämmelse
med de historiska förhållandena beträffande överståthållardömet skulle upprätthållas,
så har löneregleringskommittén trott sig böra stanna vid dep meningen,
att statsverket bör fortfarande lämna bidrag till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm.
Denna mening anser löneregleringskommittén böra bliva gällande under nu
överskådliga förhållanden och särskilt så länge icke någon mera fullständig reglering
av statens och Stockholms stads inbördes ekonomiska förhållanden, åtminstone
beträffande överståthållarämbetet i dess helhet, blivit åvägabragt. Att söka
verkställa den helt visst mycket mångsidiga och omfattande utredning, som skulle
krävas såsom grund för ett förslag i syfte av en dylik reglering, torde falla utom
de uppgifter, vilka kunna anses tillkomma löneregleringskommittén. Och kommittén
har så mycket hellre måst avvisa tanken att i nu föreliggande fråga upptaga
ett sådant arbete, som detsamma icke rymmes inom det kommittén däri
givna uppdrag.
Till fastställande av innebörden av den mening, löneregleringskommittén
alltså omfattar, är att erinra om vad i det föregående anförts rörande den aktuella
omfattningen av förevarande fråga.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Den förut omförmälda, av överståthållarämbetet och stadsfullmäktige tillsatta
kommittén hade förordat, att Stockholms stad borde svara för all avlöning
åt de under första och tredje stadsfogdarna lydande exekutionsbetjänte, men däremot
såsom sin åsikt uttalat, att skyldigheten att avlöna de andre stadsfogden
underställda exekutionsbetjänte borde åligga staten.
Överståthållarämbetet har uti sin hemställan till Kungl. Maj:t i ämnet utgått
från vad utredningskommittén ansett och fördenskull framställt endast begäran
om medel för sistnämnda exekutionsbetjäntes avlönande.
Vid dessa förhållanden har löneregleringskommittén utgått från, att beträffande
skyldigheten att avlöna exekutionsbetjäningen i Stockholm meningsskiljaktignet
mellan staten och staden föreligger allenast i vad angår avlöningen till
de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjänte. Då löneregleringskommittén
förordar ett avlöningsbidrag av statsmedel, avses alltså därmed endast
dessa exekutionsbetjäntes avlönande.
Sedan löneregleringskommittén sålunda uttalat sig för bibehållandet
av den nu gällande ståndpunkten, att bidrag av statsmedel beviljas till
avlöningen åt exekutionsbetjäningen i Stockholm, vilket bidrag skulle
avse de hos andre stadsfogden anställda betjänte, återstå frågorna, i
vilken form detta bidrag bör givas samt huru stort det bör tillmätas.
För överståthållarämbetets förslag i dessa hänseenden har förut
redogjorts.
Löneregleringskommittén anför härutinnan:
Överståthållarämbetet har nu uti sin ifrågavarande skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställt om beredande av det belopp av statsmedel, som erfordras för att
täcka utgifterna enligt ett av ämbetet uppgjort förslag till kostnadsstat för avlönande
av sistnämnda exekutionsbetjänte, beräknad efter tillika angivna grunder.
Denna hemställan innebär således, att statsverket, som för närvarande lämnar
Stockholms stad ett bidrag till dess exekutionsbetjänings avlöning, skulle
övergå till att ansvara. för avlöningskostnaden för 14 hos andre stadsfogden
anställda, exekutionsbetjänte (utmätningsman) enligt specificerad avlöningsstat.
Emellertid har ämbetet på förut angiven grund föreslagit, att det utöver nu utgående
bidrag erforderliga statsanslaget måtte tills vidare beredas endast på
extra stat.
.Vad överståthållarämbetet sålunda hemställt, kan löneregleringskommittén
av olika skäl icke biträda.
I framstå rummet är att anmärka, att de ifrågavarande exekutionsbetjäntes
förvandling till uteslutande statsavlönade befattningshavare, på sätt överståthållauämbetets
förslag innebär, uppenbart icke står i överensstämmelse med den
bidragsståndpunkt, som löneregleringskommittén för statens vidkommande enligt
det föregående förordat.
De synpunkter, som böra bestämma kostnaden för avlöningen till personer,
vilka avlönas uteslutande med statsmedel, äro enligt sakens natur ofta väsentligt
skilda från dem, vilka kunna tillerkännas avgörande inverkan, då det gäller att
fastställa storleken . av ett bidrag, som må finnas böra av statsverket lämnas till
bestridande av utgifterna för avlönande av befattningshavare i kommuners eller
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
enskildas tjänst. Helt andra och. på helt annat sätt bindande anspråk beträffande
ifrågavarande personers avlöningsförhållanden skulle tydligen. med fog
kunna uppställas, om överståthållarämbetets hemställan vunne förverkligande, än
pm statsverket bibehåller sin ställning såsom allenast bidragsgivare.
Att ett statens bidrag till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning
gåves den formen, att statens helt övertoge avlönandet av andre stadsfogdens
exekutionsbetjänte, skulle alltså givetvis komma i strid med själva de grundsatser,
som innefattas uti att blott ett bidrag till avlöningskostnaders bestridande
lämnas.
Vidare kan icke förbises det otillfredsställande uti ifrågavarande befattningshavares
ställning till deras över- och sidoordnade, som skulle bliva en följd av
genomförandet av överståthållarämbetets hemställan. Under det att den överordnade,
stadsfogden, avlönades helt och hållet av staden, finge hans underordnade
sin avlöning uteslutande av staten. Då sålunda olika myndigheter komme
att utöva bestämmande inflytande på den enes och den andres avlönings- och
säkerligen även tjänsteförhållanden i allmänhet, synes det ingalunda uteslutet,
att en ogynnsam återverkan härav på själva tjänstens förrättande skulle kunna
yppa sig. Och då bland inbördes sidoordnade befattningshavare (de under de
särskilda stadsfogdarna lydande exekutionsbetjänte) den ena delens löne- och
tjänstevillkor bestämdes efter normer, vilka, enligt vad känt är, kunna vara i
viktiga hänseenden skiljaktiga från dem, som legat till grund för fastställandet
av motsvarande villkor för den andra delen, synes det, som om däruti lätt nog
kunde finnas anledningar till missnöje och bristande stabilitet inom personalen
med eu i olika riktningar ofördelaktig inverkan.
Det torde icke vara erforderligt att ytterligare utföra de invändningar, som
kunna riktas mot ett statens övertagande i allo av avlönandet utav de under
andre stadsfogden ställda exekutionsbetjänte. Löneregleringskommittén tvekar
emellertid icke att med stöd av det redan anförda uttala sig för bibehållandet
av karaktären av bidrag hos de statsmedel, som må komma att, enligt vad kommittén
förordat, fortfarande anslås till exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning
i syfte, att detsamma må användas uteslutande till de sist nämnda betjäntes
avlöning.
Vad angår överståthållarämbetets förslag, att det för de ifrågavarande, exelmtionsbetjäntetjänsterna
erforderliga ytterligare statsanslag måtte tills vidare
beviljas å extra stat, så erinras, att förslaget av ämbetet förklaras föranlett därav,
att dessa tjänsters uppförande på ordinarie stat ej kunde förväntas förr än i
samband med en motsedd reglering av överståthållarämbetets kansliavdelning,
till vilken tjänsterna i någon mån kunde anses höra. Detta förslag utgår nu från,
att statsverket, på sätt ämbetets hemställan avser, komme att i allo övertaga avlönandet
av tjänsterna i fråga.
Därest emellertid så icke sker, men däremot fortfarande statens mellankomst
får karaktär av ett bidrag, bortfaller tydligen anledningen att låta de medel,
som enligt överståtliållarämbetet vore erforderliga utöver det hittillsvarande ordinarie
anslaget, utgå allenast å extra stat. Skulle en förhöjning av bidraget av
riksdagen beslutas, synes denna naturligast böra beviljas i form av ökning av
det ordinarie anslaget.
I denna ordning kommer löneregleringskommittén till själva anledningen
till det förevarande ärendets återupptagande på sätt som skett — behovet av
ökade medel för avlöning åt exekutionsbetjänte under andre stadsfogden.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1915. 1 samt. 86 käft. (Nr 97.)
6
42
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Beträffande behovet av ökat antal sådana betjente har löneregleringskommittén
intet att erinra emot eller lägga till den av överståthållarämbetet därutinnan
förebragta'' utredning. Genom densamma synes det kommittén vara
ådagalagt, att de åligganden, som till följd av gällande föreskrifter om fördelning
av göromålen emellan stadsfogdarna i Stockholm (kungl. kungörelsen den 15
september 1911) tillkomma ifrågavarande exekutionsbetjänte, icke kunna tillfredsställande
besörjas av ett mindre antal dylika än överståthållarämbetet antagit
eller således fjorton.
Vidkommande storleken av den avlöning, som skäligen bör tillkomma nämnda
fjorton exekutionsbetjänte, är det utom fråga, att det nu utgående, av 1880 års
riksdag för första gången till 12,200 kronor bestämda anslaget blivit alltmera
otillräckligt för avlönande av den för andre stadsfogdens göromål behövliga exekutionsbetj
aningen.
Bör då statsverket bistå vid mötandet av denna växande otillräcklighet och
sålunda höja sitt bidrag samt, i jakande fall, huru mycket?
Med den av löneregleringskommittén förordade ståndpunkt i själva den primära
frågan, huruvida överhuvud taget statsmedel böra utgå till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm, överensstämmer onekligen bäst, att storleken av
statens bidrag icke förbliver opåverkat av en oundviklig stegring av kostnaden
för avlöning till andre stadsfogdens exekutionsbetjänte.
Väl är det så, att, då dessa exekutionsbetjänte framgent bibehållas såsom i
allo Stockholms stads befattningshavare, det närmast och ytterst tillkommer
staden att vid behov av ökat antal dylika betjänte eller vid ökning av annan anledning
av lönekostnaden för dem svara för denna kostnadsökning.
Men om, å andra sidan, de skäl få gälla, som enligt vad i det föregående
anförts tala för, att staten bör lämna ett bidrag för dessa befattningshavares avlönande,
så. torde icke någon omständighet vara påvisad, som skulle innebära,
att detta bidrag ej får överstiga det år 1880 beviljade beloppet 12,200 kronor.
Och med den historiska utvecklingen av spörsmålet om statsmedels anvisande
för ifrågavarande ändamål överensstämmer det tydligen mera, att, sedan till följd
av förändringar i de på kostnaderna för ändamålet inverkande förhållandena en
stegring av dessa kostnader oundvikligen gjort sig gällande, staten också vidkännes
. en höjning av sitt bidrag. Sådan höjning har enligt riksdagens beslut
skett tidigare, då ställningen motsvarade den nu inträdda, och någon ny omständighet
av natur att påkalla en motsatt hållning från riksdagens sida synas
verkställda utredningar icke hava påvisat.
På . nu antydda grunder anser sig löneregleringskommittén böra tillstyrka,
att höjning av det nuvarande anslaget till exekutionsbetjäningens i Stockholm
avlöning beviljas för genomförande av erforderlig ökning i antalet exekutionsbetjänte
under andre stadsfogden samt av lönereglering för dem.
I fråga om, huru stor förhöjningen av statsanslaget bör bliva, är till en början
självfallet, att en högsta gräns för höjningen sättes av det behov, som föranlett
överståthållarämbetets framställning i ämnet.
Detta behov, om vilket i berörda framställning lämnas närmare utredning,
anses av överståthållarämbetet påfordra en ökning med 17,800 kronor av de till
exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning nu utgående statsmedel (12,200
kronor). De grunder, med åberopande av vilka överståthållarämbetet kommit till
nämnda belopp såsom det erforderliga, innebära, enligt vad förut är omförmält,
43
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 97.
bland annat: att de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjäntes antal
ökas från nuvarande 10 till 14; att staten atager sig ansvaret i allo för avlönandet
av dessa fjorton betjänte; samt att deras avlöningsförmåner bestämmas med
hänsyn till vad i sådant avseende tillkomme vissa av staden avlönade befattnin^shavare,
med vilka de kunde anses vara att jämnställa, i vilket hänseende
deras avlöning syntes böra fastställas till motsvarighet mot avlöningen åt vissa
stadens poliskonstaplar. „ n , , , ,
Mot överståtliållarämbetets uppfattning, att det erforderliga minsta antalet
av dessa exekutionsbetjänte utgjorde fjorton, har löneregleringskommittén, såsom
redan nämnts, icke någon erinran att framställa. Däremot kan kommittén, såsom
också förut omförmälts, icke tillstyrka, att ansvaret för dessa exekutionsbetjäntes
avlönande lägges på statsverket, utan förordar kommittén, att de bibehållas i
ställningen såsom Stockholms stads befattningshavare och att i överensstämmelse
därmed de statsmedel, som i ändamål att användas till deras avlönande ma anslas,
få förut angiven karaktär av bidrag.
I visst samband med vad sålunda forordats står vidare det förhållandet, att
för staten-bidragsgivaren icke kunna anses föreligga bindande skäl för att tillägga
avlöningarna till vissa andra grupper av stadens befattningshavare normerande
inverkan på storleken av statsbidraget. Naturligt är ju, att — såsom ock faktiskt
ä<mr rum — andra synpunkter och mått kunna läggas till grund för btockliolms
”städs avlöningssystem än dem, som finnas böra vara avgörande för storleken
av ett statsverkets bidrag sådant som det ifrågavarande, barskilt torde
det befinnas naturligast och riktigast att, vid hänsynstagande till jamnstalida befattningshavares
avlöningsförmåner för utfinnande av den lämpliga storleken av
statsbidraget i fråga, statens egna befattningshavare, men icke kommunala eller
enskilda dvlika, komma i betraktande.
Ser "man då till, vilka statstjänare, med avseende å tjanstealiggandenas
krav och ställning i allmänhet, kunna vara att anse såsom nära_ likställiga med
ifrågavarande exekutionsbetjänte, så synes detta vara förhållandet med framtoi
andra vaktmästarna hos centralförvaltningens ämbetsverk. ... . ri
Beaktas härvid den jämförelsevis självständiga tjänsteutövning, som i olika
fall och särskilt vid verkställande av utmätning tillkommer ifrågavarande exekutionsbetjänte,
samt de krav på omdöme och kunskaper, vilka särskilt av sådan
anledning böra ställas på dem, torde övervägande skal tala tor att moni vaktmästarkårens
grader förste vaktmästarna anses utgöra dessa exekutionsbetjäntes
närmaste motsvarighet. n
Med stöd av det anförda synes man från statens sida sett skäligen kunna
utgå ifrån, att nämnda exekutionsbetjäntes avlöning finge bestammas efter förebild
av flen, som tillagts förste vaktmästarna inom den centrala statsförvaltningen
Dessa vaktmästares avlöning utgår efter löneregleringar, _ som under
senare åren beslutats, för närvarande med 1,500 kronor, fördelade i lön, tjanstgöringspenningar
och ortstillägg. Härtill kan komma ett alderstillagg a 100
kronor. ,.. . ...
Beträffande betydelsen av förste vaktmästarnas avlöningsförmåner såsom
förebild vid bestämmandet av statsbidragets storlek synes avseende icke hora
fästas vid ålderstillägg, som må tillkomma exekutionsbetjänte, om vilka truga ar.
Utslående t av ålderstillägg ställer sig ju olika från tid till annan, beroende av
förändringar inom personalen och därav följande olikheter i avseende pa förefintlig
tjänsteålder, tjänstens bestridande på tillfredsställande satt och andra,
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
oberäknelig växling i mer eller mindre grad underkastade förhållanden. Men
skulle statsbidragets storlek kunna följa sådana av olika behov för ålderstillägg
beroende växlingar, så synes statsbidraget antingen få givas karaktär av något
slags förslagsanslag eller ock åtminstone bliva föremål för tid efter annan förnyad
framställning till riksdagen och prövning därstädes. Ingendera av dessa möjligheter
torde vara att förorda eller böra framkallas. Egenskapen av allenast ett
bidrag hos de statsmedel, om vilka fråga är, synes också innebära, att deras anpassande
efter berörda växlingar ingalunda kan anses påkallat.
Yad nu yttrats i fråga om medel för ålderstillägg äger motsvarande giltighet
beträffande sadana medel, som, på sätt i överståthållarämbetets framställning i
ämnet angives, må erfordras för beredande av ersättningar åt vikarier för ifrågavarande
exekutionsbetjänte under semesterledighet, förfall på grund av sjukdom
o. dyl. Aven detta medelsbehov skulle bero av förhållanden, underkastade växlingar
och förfoganden utom riksdagens bestämmande.
De olägenheter, som enligt det anförda stå i vägen för hänsynstagande till
nu omliandlade två slag av medelsbehov vid bestämmande av statsbidragets
storlek, förefinnas däremot icke beträffande den begynnelseavlöning, vilken från
statens sida sett torde böra beräknas för ifrågavarande exekutionsbetjänte, då de
likställas med förste vaktmästarna hos centrala ämbetsverk. Och då ett sådant
likställande under närvarande förhållanden synes äga fog för sig, samt berörda
be87nne 1 seav]öning, 1,500 kronor, synes i och för sig antaglig och skälig såsom
grund för beräkning av statsbidragets storlek, har löneregleringskommittén trott
sig kunna förorda denna beräkningsgrund till antagande.
Vid bifall härtill skulle för ifrågavarande exekutionsbetjänte, antagna till ett
antal av fjorton, statsbidraget komma att bestämmas till 21.000 kronor. Som det
för närvarande utgående ordinarie statsanslaget utgör 12,200 kronor, skulle alltså
erfordras en ökning därav med 8,800 kronor.
Innan löneregleringskommittén härefter avgiver den hemställan,
vari dess behandling av detta ärende utmynnar, gör kommittén vissa
uttalanden, som äro av betydelse för en fullständig uppfattning av dess
ståndpunkt.
Kommittén yttrar nämligen:
Löneregleringskommittén anser sig icke böra underlåta att i detta sammanhang
erinra, hurusom efter kungl. remisser till kommitténs yttrande föreligga
flera framställningar till Kungl. Maj:t från grupper av vaktmästare (förste vaktmästare
och vaktmästare) och andra dem i avlöningshänseende närställda statstjänare,
avseende förhöjda avlöningsförmåner.
Då beträffande detta omfattande löneregleringsärende, vilket är under förberedande
utredning inom kommittén, det icke låter sig i någon mån förutses,
till vilka beslut från statsmyndigheternas sida de gjorda framställningarna må
komma att leda, bär löneregleringskommittén vid behandlingen av nu förevarande
fråga om statsbidrag icke fäst något avseende vid de i nyssnämnda ärenden
förekommande spörsmål om löneförhöjning.
Löneregleringskommittén vill emellertid här uttala den uppfattning, att den
framtida utgången av de i nämnda ärende innefattade lönefrågorna icke får anses
skola återverka på den lösning, som gives förevarande statsbidragsfråga. Skulle
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
sålunda begynnelseavlöningen för förste vaktmästarna eller med dem jämnställiga
eller för en eller annan grupp av dessa befattningshavare komma att i sinom
tid höjas, så får enligt kommitténs mening detta förhållande icke anses såsom
konsekvens erfordra en motsvarande revision av beräkningsgrunden för det här
ifrågavarande statsanslagets storlek. Detta anslag avser ju blott ett bidrag för
bestridandet av avlöning åt vissa Stockholms stads befattningshavare, och då
kommittén förordat den nämnda grunden för beräknande av detta bidrags lämpliga
storlek, har kommittén icke avsett, att denna grund skall vara till sin fortfarande
skälighet och giltighet för sitt ändamål ovillkorligt beroende, av de synpunkter,
som kunna föranleda ändring i löneförmånerna för statstjänare, med
vilka nu ifrågavarande Stockholms stads befattningshavare vid beräkningsgrundens
utfinnande synts kunna närmast likställas.
Från en annan sida sett är Stockholms stad naturligen icke i någon män
förhindrad att i fråga om begynnelseavlöningen till de ifrågavarande exekutionsbetjänte
överskrida det belopp, som motsvarar beräkningsgrunden för statsbidraget.
Sådant högre belopp för begynnelseavlöningen liksom också förekommande
löneförhöjningar av ålderstilläggs natur samt erforderliga medel för
vikariatsersättningar böra givetvis bestämmas efter tillämpliga grunder för av
staden antaget avlöningssystem.
Slutligen bör i detta sammanhang ånyo framhållas, hurusom det enligt
löneregleringskommitténs hela ståndpunkt i den förevarande fragan närmast och
ytterst tillkommer Stockholms stad att sörja för erforderliga medel för anställande
hos andre stadsfogden av det behövliga antalet exekutionsbetjänte. Vinner vad
löneregleringskommittén förordar statsmyndigheternas bifall, böra de äga förvänta,
att genom överståthållarämbetets och Stockholms stads försorg de för staten
och landets alla kommuner så viktiga tjänsteuppgifter, vilka äro hänvisade till
handläggning av andre stadsfogden i Stockholm och honom underlydande, varda
i behörig tid och ordning fullgjorda.
Löneregleringskommittén hemställer slutligen, att Kungl. Maj: t
måtte föreslå riksdagen besluta, att det anslag till avlöning åt exekutionsbetjaningen
i Stockholm, som ingår i det å riksstatens sjätte huvudtitel
uppförda ordinarie anslag till överståthållarämbetet, höjes från nuvarande
belopp, 12,200 kronor, med 8,800 kronor till 21,000 kronor att
användas för avlönande av de under andre stadsfogden lydande exekutionsbetjänte,
samt att i följd härav nämnda ordinarie anslag å riksstaten
höjes från nuvarande belopp, 97,822 kronor, till 106,622 kronor.
Till sist har jag att omnämna två skrivelser i det förevarande ärendet,
ingivna till mig efter det löneregleringskommitténs betänkande inkommit.
I en den 24 februari 1915 daterad skrift anföra de tio för närvarande
hos andre stadsfogden i Stockholm anställda exekutionsbetjänte
huvudsakligen följande.
De vore numera, i motsats till vad förut varit förhållandet, nödsakade
att för ett nöjaktigt skötande av sina tjänster ägna all sin tid
Skrivelse från
exekutionsbetjänte
24/a 1915.
46
Promemoria
av
underståthållaren
T. Hintze
8/''s 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
och kraft däråt samt på grund härav urståndsätta att skaffa sig några
biinkomster utom tjänsten. Därtill komme, att i tjänsten oundvikliga
utgifter — såsom spårvägs-, ångslups- och telefonavgifter ävensom
kostnaden för intagande utom hemmet av en måltid för dag — vore
synnerligen kännbara.
Personer, satta att omhänderhava allmänna medel, borde, anföres
det, hava sina avlöningsförmåner så ordnade, att de på ett drägligt
sätt kunde leva av desamma. Detta vore emellertid för skrivelsens
undertecknare, vilka alla vore familjeförsörjare, under nuvarande förhållanden
ytterst svårt. Åven vore det ju önskvärt att något kunde
avsättas för framtiden, i synnerhet som pensionsrätt icke förefunnes.
Det framhålles i samband härmed, hurusom de hos förste stadsfogden
anställda domsverkställarnas inkomster uppginge till omkring 4,000
kronor för år och att uppbördsmännen hos tredje stadsfogden åtnjöte
årlig inkomst till ungefär samma belopp. Det kunde dock ifrågasättas,
huruvida icke kompetens och omdömesförmåga hos andre stadsfogdens
exekutionsbetjänte sattes på minst lika hårda prov på grund av de dem
tillhörande tjänsteärendenas ofta vitt skilda natur, då däremot de nyss
omnämnda tjänstinnehavarna hade att utföra varje dag enahanda förrättningar.
I skrivelsen framhålles därför slutligen, att det vore önskvärt att
överståthållarämbetets förslag i ärendet bleve bifallet, och att det begärda
anslaget komme att utgå för tiden från innevararande års början.
Med föranledande av löneregleringskommitténs betänkande har underståthållaren
Teodor Hintze ingivit en den 3 mars 1915 dagtecknad
promemoria. Av dess innehåll torde jag här få återgiva följande.
I promemorian uttalas till en början, att överståthållarämbetets
framställning av den 21 oktober 1913 hade till syfte att uppnå ett definitivt
ordnande av frågan om exekutionsbetjäningens i Stockholm avlöning,
nämligen därhän, att staten skulle komma att ansvara för avlöningen åt
den under andre stadsfogden sorterande exekutionsbetjäningen samt Stockholms
stad för avlönandet av den förste och tredje stadsfogdarna underordnade
motsvarande personal. För nämnda frågas lösning i enlighet
med detta syfte måste ett godtagande av det resultat, vartill löneregleringskommittén
kommit, under alla omständigheter bliva ödesdigert,
enär detsamma icke innebure någon lösning alls, utan lämnade frågan
i så gott som samma skick, som den för närvarande ägde.
För den händelse emellertid överståthållarämbetets förslag enligt
dess nämnda framställning icke skulle vinna bifall, utan avgörandet i
47
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
ärendet träffas i anslutning till löneregleringskommitténs uppfattning,
göres i promemorian hemställan i två särskilda avseenden.
I första hand åberopas, att det nu utgående statsanslaget till avlöning
åt exekutionsbetjäningen i Stockholm även efter dess höjande,
på sätt löneregleringskommittén förordat, till 21,000 kronor icke alls
kan vara tillräckligt för bestridande av kostnaden för nämnda betjänings
avlönande. Med hänsyn härtill uttalas, att ändamålet med anslaget
syntes komma att angivas tydligare, om anslaget betecknades såsom
avseende bidrag till avlöningen i fråga. I sammanhang härmed tilllägges
dock, att överståthållarämbetet från den ståndpunkt, det för övrigt
intagit i detta ärende, icke kunde göra någon invändning mot den inskränkning
beträffande den framtida användningen av anslaget, att detsamma
finge utgå endast såsom bidrag till avlöning åt de andre stadsfogden
underställda exekutionsbetjänte.
Den ytterligare hemställan, som göres i promemorian, hänför sig
till det förhållandet, att — på sätt även framgår av löneregleringskommitténs
betänkande i vad gäller tiden för dess avgivande — Stockholms
stadsfullmäktige ännu icke fattat beslut över förut omförmälda
kommunala utredningskommitterades förslag beträffande fördelning mellan
staten och Stockholms kommun av ansvarigheten för avlönandet av
exekutionsbetjäningen i huvudstaden. Något erkännande från stadens
sida av ansvarsskyldighet i enlighet med detta förslag förelåge således
icke.
Det kunde, antydes det vidare i promemorian, befaras att, därest
blivande beslut utfölle i den riktning löneregleringskommittén föreslår,
stadsfullmäktige skulle befinnas icke vara villiga att godvilligt ikläda
sig ansvarsskyldighet, varom nyss nämnts; åtminstone skulle detta, enligt
vad promemorian föranleder, gälla kostnaden för avlöning och andra
förmåner i samband därmed åt exekutionsbetjäningen under förste stadsfogden
ävensom den del av kostnaden för andre stadsfogdens motsvarande
betjänte, som icke täcktes av det blivande statsbidraget.
»Det är därför», yttras det till sist i promemorian, »av stor vikt,
att ett iittalande från statsmyndigheternas sida göres i sådan riktning
att denna tvist för all framtid avlyses; och bör därför vid beviljande av
ifrågavarande anslag en förklaring lämnas, att det åligger Stockholms
stad bestrida kostnaderna för exekutionsbetjäningen i Stockholm, med
tillgodonjutande av det anslag av tills vidare 21,000 kronor, som från
statsverket utgår som bidrag till avlöning åt de hos andre stadsfogden
anställda exekutionsbetjänte.»
48
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Det har redan förut framhållits, hurusom överståthållarämbetets förevarande
framställning om höjning av statsverkets anslag till avlöning
åt exekutionsbetj aningen i Stockholm är för sitt bedömande i första
hand beroende av svaret på spörsmålet, huruvida staten över huvud
taget skall anses hava skyldighet att vidkännas någon kostnad för
nämnda avlöning.
Jag vill beträffande detta spörsmål till en början erinra, att det
alltifrån stadsfogdetjänsternas inrättande genom nya utsökningslagen och
i sammanhang därmed givna författningar tillkommit städerna att själva
draga försorg om tillhandahållandet av nödiga medel för bestridande av
avlöning åt innehavarne av dessa tjänster och övriga med dem förenade
kostnader. Bland dessa kostnader ingå tydligen utgifterna för avlöning
åt de exekutionsbetjänte, som finnas erforderliga för att sätta en stadsfogde
i stånd att få de till hans tjänst hörande göromål behörigen förrättade.
Från vad sålunda i allmänhet gäller gör bestående lagstiftning icke
till förmån för Stockholms stad något undantag i den riktning, att
skyldigheten att avlöna exekutionsbetj äningen därstädes skulle i större
eller mindre omfattning vila å statsverket. I likhet med löneregleringskommittén
har jag ej heller funnit någon av åtagande eller annan
särskild rättsgrund härflytande förpliktelse för staten i berörda hänseende
vara påvisad, och måste jag därför anse Stockholms stad vara
lika med rikets städer i allmänhet skyldig att svara för avlöningen åt
stadens exekutionsbetj äning.
Den omständigheten, att även efter det nya utsökningslagen trätt i
kraft statsmedel anvisats till omförmälda avlöning, är i följd härav att
tillskriva skälighets- och billighetshänsyn, förestavade av förut anmärkta,
för Stockholm i motsats till övriga städer särskilda förhållanden. Då
nu sådana förhållanden alltjämt föreligga samt även i övrigt, på sätt
av löneregleringskommittén anförts, skäl tala för, att statsmedel fortfarande
böra anslås för nämnda ändamål, anser jag någon ändring
i detta sakförhållande icke böra ifrågasättas.
Överståthållarämbetets förevarande framställning innebär, att en
dylik statens mellankomst borde ske på det sätt, att statsverket övertoge
ansvaret för avlöningen till de för andre stadsfogdetjänsten erforderliga
exekutionsbetj änte.
Detta ämbetets förslag kan jag icke i dess helhet tillstyrka.
Det är ovan påpekat, hurusom med den av förhållandenas utveckling
föranledda stegringen av totalkostnaden för exekutionsbetjäningen
i Stockholm det utgående statsanslagets karaktär att utgöra allenast ett
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
49
bidrag till denna kostnads bestridande kommit att allt påtagligare framträda,
och jag ansluter mig till kommitténs uttalande, att de statsmedel,
som må komma att framdeles anslås till avlöning åt exekutionsbetjäningen
i Stockholm, bibehållas vid nu för ändamålet utgående statsanslags
egenskap att allenast utgöra bidrag till ifrågavarande befattningshavares
avlöning.
Därvid finner jag intet avgörande skäl tala emot, att framtida statsbidrag
begränsas till att avse endast de andre stadsfogden underställda
exekutionsbetjäntes avlöning. Sedan förut omnämnda kommunala utredningskommitté
föreslagit den fördelning av kostnaderna för exekutionsbetj
aningens i Stockholm avlönande, att staden skulle ansvara för avlöningen
åt förste och tredje stadsfogdens exekutionsbetjänte och statsverket
för avlöningen åt andre stadsfogdens motsvarande personal, samt
överståthållarämbetet lagt denna fördelning till grund för sin framställning,
synes den angivna begränsningen såsom anslutande sig till en
rådande uppfattning vara naturlig.
Men avlöningen till den under andre stadsfogden ställda exekutionspersonalen
bör, på sätt också kommittén föreslagit, enligt min mening
icke helt och hållet utan endast till en del bestridas av statsmedel.
Vidkommande storleken av det statsbidrag, jag sålunda anser mig
böra förorda, finner jag till en början lika med löneregleringskommittén
vara ådagalagt, att de åligganden, som jämlikt gällande föreskrifter om
fördelning av göromålen mellan stadsfogdarna i Stockholm (se kungl.
kungörelsen i ämnet den 15 september 1911) tillkomma andre stadsfogden,
icke kunna av honom tillfredsställande besörjas med mindre
antal exekutionsbetjänte, än överståthållarämbetets förslag upptager, eller
fyra utöver för närvarande anställda tio, således tillhopa fjorton.
Med hänsyn därtill, att det nu utgående statsanslaget, 12,200 kronor,
är synnerligen ringa i förhållande till den totala kostnaden för hela
exekutionsbetjäningen i huvudstaden, för närvarande omfattande 51 exekutionsbetjänte,
och då detta anslag påtagligen är otillräckligt redan för
avlönandet av 14 exekutionsbetjänte hos andre stadsfogden, anser jag
skäligt, att statsverkets ifrågavarande bidrag höjes. Denna höjning
synes mig böra ske i form av ökning av det nu utgående ordinarie anslaget.
Vad beträffar den skäliga storleken av denna ökning, är givetvis
svårt att finna en fullt objektiv grund för dess beräkning. De synpunkter,
som av löneregleringskommittén anförts till stöd för dess beräkning
av ökningens belopp (sid. 42—44 härovan), hava lett till ett
Bikung till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 86 käft. (Nr 97.) 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
resultat, som synes mig kunna godtagas, ökningen skulle enligt denna
beräkning belöpa sig till 8,800 kronor, och anser jag det ökade anslagsbeloppet
böra utgå från och med år 1916.
I detta sammanhang vill jag erinra om den av underståthållaren
Hintze i förut omförmälda promemoria på anförda skäl gjorda framställning,
att vid beviljande av bidrag, varom nu är fråga, tillika borde förklaras,
att det skulle åligga Stockholms stad att med tillgodonjutande
av statsbidraget bestrida kostnaderna för exekutionsbetjäningen därstädes.
Löneregleringskommittén har i liknande avseende i sitt betänkande
uttalat, att, därest kommitténs förslag i ämnet vunne bifall, statsmakterna
borde kunna förvänta, att genom överståthållarämbetets och Stockholms
stads försorg de för staten och landets alla kommuner så viktiga
tjänsteuppgifter, vilka berodde på handläggning av andre stadsfogden i
Stockholm och honom underlydande, bleve i behörig tid och ordning
fullgjorda.
Med föranledande av vad sålunda förekommit får jag såsom min
åsikt uttala, att Stockholms stad äger skyldighet att svara för all den
kostnad, som för fullgörande i behörig tid och ordning av underexekutorsgöromålen
i Stockholm må erfordras utöver vad som kan täckas
med för ändamålet utgående statsbidrag.
På grund av vad sålunda i ärendet anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att å staten för överståthållarämbetet, i stället
för det till avlöning åt exekutionsbetjäningen i Stockholm
upptagna belopp, 12,200 kronor, från och med
år 1916 såsom bidrag till avlöning åt den under
andre stadsfogden i Stockholm lydande exekutionsbetjäningen
anvisa ett belopp av 21,000 kronor samt till
följd därav från och med år 1916 höja det å riksstaten
uppförda ordinarie anslaget till överståthållarämbetet
från 97,822 kronor med 8,800 kronor eller
till 106,622 kronor.
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 97.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- SU 1915:90 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om höjning av anslaget till över ståthallar ämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den und s. 6 i texten
- SU 1915:62 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av anslaget till överståthållarämbetet, avseende ökat bidrag till avlöning åt den under and a1 i texten