Sök i Ratio Lex

Angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerlottens läns lappmark sammanhängande förhållanden

1916-03-03 · 231 sidor, varav 207 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 207 av 231 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:166, Angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerlottens läns lappmark sammanhängande förhållanden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående åtskilliga

med den pågående avvittringen inom Västerlottens läns

lappmark sammanhängande förhållanden; given Stockholms

slott den 7 april 1916.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att

l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig

prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele

och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar

om förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens

avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock att i blivande

avvittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller

nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan

avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas

egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning,

mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge;
2:o)

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning

rörande avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag

skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt

inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts

under granskningen av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea

avvittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag

träffa sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts,

under den i samma punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings

genomförande;

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år

1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för

renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna

områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället

användas till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till

gäldande av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande

fyra avvittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande

och beredande för omedelbart bruk.

Tillika vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande över

bilagda förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar

av Västerbottens läns lappmark; och vill Kungl. Maj:t, efter mottagandet

av riksdagens svar, företaga frågan om nämnda författning till slutlig

prövning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas vederbörande

utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kunglig

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

3

Förslag

till

Kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hemmansägare eller nybyggare, som vid nu pågående allmän avvittring

i Dorotea eller Sorsele socken av Västerbottens län får sig tillsvidare

tillagda slåtterängar utom hemmanets eller nybyggets egentliga

ägoområde, samfälld husbehovsskog däri ej inbegripen, skall vara pliktig

att, i den mån genom tilläggsavvittring enligt denna kungörelse bestämmes,

till kronan avträda ängarna mot ersättning, som, efter ty här

nedan sägs, utgår medelst bekostande av odling å fastighetens vid allmänna

avvittringen bestämda ägor eller å mark, som genom tilläggsavvittringen

förenas med fastigheten.

I samband med ängarna skall jämväl utan vederlag avträdas mark,

som vid allmänna avvittringen åtföljt desamma såsom impediment.

2 §.

Under stadgandet i 1 § inbegripas icke ängar, som ligga i omedelbart

sammanhang med fastighetens egentliga ägoområde eller äro

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

belägna omedelbart invid Vindelälven eller Tjulån eller vid sjö, som

genomlöpes av endera av dessa älvar, ej heller • ängar, som, innan denna

kungörelse trätt i kraft, uppodlats till åker.

3 §•

Mark, som under beteckning av impediment blivit vid förenämnda

allmänna avvittring tillagd fastighet, skall utan vederlag återfalla till

kronan, där sådant vid tilläggsavvittring enligt denna kungörelse prövas

nödigt för att med kronomark fylla annan fastighets behov av odlingsområde

och den förra fastigheten finnes ändock hava god tillgång på

mark, som lätt kan odlas.

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna avvittringen

föreligger, skall beträffande varje inom avvittringslagen belägen

fastighet, som fått sig tillagda en eller flere under stadgandet i 1 §

inbegripna slåtterängar, så snart ske kan genom särskild avvittringsnämnd

undersökas, huruvida och på vad sätt lämpligen kan företagas

odling, som, med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för

varje hektar odlad jord, kan i avkastning lämna samma myckenhet hö,

som vid allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar.

> Till odlingsområde för fastighet må utses antingen mark, som vid

den i 1 § nämnda allmänna avvittring tillagts fastigheten, eller ock

mark, som därvid bibehållits såsom kronopark eller överloppsmark eller

som jämlikt 1 eller 3 § kan komma att genom tilläggsavvittringen återfalla

till kronan från annan fastighet.

5 §•

Avvittringsnämnd skall bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent

eller annan person med jämförlig utbildning samt en person,

som, utan att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i

jordbruk. Nämndens ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag

av Dess befallningshavande. Vid förordnande av nämnd bestämmer

Kungl. Maj:t, likaledes efter förslag av Dess befallningshavande, nämndens

verksamhetsområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

6 §•

Lantmätaren har att leda avvittringsnämnds sammanträden och

därvid föra protokoll, innefattande fullständig redogörelse för vad vid

sammanträdena förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut

uppläsas för närvarande sakägare.

7 §•

Stanna avvittringsnämnds ledamöter i olika meningar, gånge efter

ty de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

8 §■

Om ungefärliga tiden för undersökning, som avvittringsnämnd har

att företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta

uppläsa kungörelse i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen. Lantmätaren avlåte ock minst trettio dagar före den beräknade

tiden för förrättningen med posten tjänsteskrivelse med kallelse till undersökningen

såväl till den, som enligt senaste mantalslängd eller eljest

tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller nybyggare innehar

fastigheten, som ock till ägare eller nybyggare å annan fastighet, vars

ägor, sådana de vid allmänna avvittringen bestämts, till någon del ligga

på ett avstånd av 5 kilometer eller mindre från boplatsen å förstnämnda

fastighet. Har någon, som skulle kallas, icke känt hemvist inom riket

eller vistas han utom riket, vare, vad honom beträffar, särskild kallelse

ej erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av undersökning, som här avses,

göre lantmätaren i god tid hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anmälan

om undersökningen, i syfte att allmänt ombud må förordnas att

vid undersökningen bevaka hemmanets rätt.

9 §•

Vid undersökning, som i 4 § avses, skall iakttagas,

att odlingsområde ej i något fall må förläggas på större avstånd

än 5 kilometer från boplats, därifrån det skall brukas,

att fastmark ej må utväljas till odlingsområde, så framt torvmark

finnes, vars utväljande föranleder mindre kostnad,

att torvmark, vars utväljande skulle föranleda betydande kostnad,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ej må ifrågakomma, så framt inom 5 kilometers avstånd från boplatsen

linnes annan torvmark, som för väsentligen mindre kostnad kan göras lika

användbar,

att, när fastmark måste utväljas, hänsyn så till vida tages till

kostnaden, att mark, vars utväljande föranleder betydande kostnad, ej

ifrågakommer, så framt annan mark, som med fördel kan användas,

står till buds,

att till odlingsområde ej i något fall må utses mark, om kostnaden

för dess odling jämte annan kostnad, som jämlikt 11 § därmed sammanhänger,

i medeltal överstiger 800 kronor för varje hektar av marken,

att i övrigt vid odlingsområdes utväljande tillses vad som är för

fastigheten lämpligast,

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling

till åker ägt rum innan denna kungörelse trätt i kraft, ej må ifrågakomma

såsom odlingsområde, med mindre ägaren eller nybyggaren själv

vid undersökningen sådant yrkar, samt

att vid beräkning, av blivande avkastning av mark, varå hö redan

skördas, avdrag göres för sådan skörd, varvid den vid allmänna avvittringen

gjorda uppskattning skall tjäna till ledning.

10 §.

Odlingsområde, som åt fastighet utses utanför dess egentliga ägoområde,

skall .omfatta, förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed

sammanhängande mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga

brukande och bildande av så vitt möjligt regelbundna gränser

för området.

11 §•

Avvittringsnämnden har att tillse, huruvida fastighet efter avträdande

av ängar i enlighet med här förut givna föreskrifter samt uppodlande

av ifrågasatt odlingsområde skulle hava i behåll lätt odlingsbar

mark, som uppgår till minst lika stor areal som odlingsområdet. Skulle

så ej bliva fallet, bör åt fastigheten bibehållas så stor del av de utom

det egentliga ägoområdet belägna slåtterängarna, som erfordras för att

fylla bristen, eller ock, där så lämpligen kan ske, till fastigheten läggas

närbelägen kronomark till motsvarande areal; och varde vid bestämmande

av gränserna för område, som sålunda skall bibehållas åt fastigheten

eller därmed förenas, tillämpat vad 10 § innehåller rörande gränserna för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

fastighets odlingsområde. Avvittringsnämnden tillkommer att föreslå vilken

mark sålunda skall bibehållas eller tilläggas fastigheten.

12 §.

Sedan avvittringsnämud utsett odlingsområde, har den att uppgöra

plan för odlingen. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om

sättet för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen,

som den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig

konstgödsel ävensom detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.

Skulle i något fall uppförande av bro finnas oundgängligen

nödvändigt för odlingsområdes brukande, skall sådant angivas i planen

samt däri intagas bestämmelse, var och huru bron skall byggas, ävensom

beräkning av byggnadskostnaden.

I planen skall därjämte angivas, vilka arbeten skola anses motsvara

hälften av den beräknade kostnaden.

13 §.

Finner avvittringsnämnd, att ifrågakommande torrläggning eller

brobyggnad bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters

vid tilläggsavvittringen utsedda odlingsområden, utföras av deras

åbor i förening, skall i planen angivas vilken del av arbetena tillkommer

varje åbo. Innan sådant sker, skall nämnden, så vitt utan

tidsutdräkt låter sig göra, hålla sammanträde med dessa åbor samfällt.

14 §.

I samband med planen skall upprättas en kartskiss med beskrivning,

så avfattade, att odlingsområdet lätt kan återfinnas, varjämte området

skall på tjänligt sätt utmärkas å marken. År området beläget

utanför fastighetens vid allmänna awittringen bestämda ägoområde,

skall det mätas i skalan 1: 4000 och jämväl fullständig karta med beskrivning

däröver upprättas.

Område, som jämlikt 11 § bibehållits åt fastighet eller därmed

förenats, skall jämväl mätas i nämnda skala samt kartläggas och beskrivas

som nyss sagts.

15 §.

Sedan avvittringsnämnd verkställt undersökning beträffande en eller

flera fastigheter, insände den till Kungl. Maj:ts befallningshavande proto
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

koll och utlåtande beträffande tilläggsavvittringen å dessa fastigheter.

I utlåtandet skall intagas odlingsplan samt förslag till bestämmelser

om återgång av mark till kronan eller om marks förenande med

fastighet. Vid utlåtandet skola ock fogas kartskisser eller kartor med

beskrivningar.

16 §.

Ett exemplar av avvittringsnämnds protokoll och utlåtande rörande

varje fastighet, som av tilläggsavvittringen beröres, jämte sådana kartskisser,

kartor och beskrivningar, som enligt 14 § upprättats, skola,

innan nämnden lämnar orten och i alla händelser inom fjorton dagar från

det förrättningen å fastigheten avslutades, bevisligen avlämnas till hemmansägaren

eller nybyggaren, så framt han uppehåller sig å fastigheten,

och eljest till någon, som är där boende, eller en av grannarna.

17 §•

Sedan beträffande någon fastighet de i 15 § nämnda handlingar

inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande, varde ärendet där företaget

till behandling, dock ej förr än fyrtiofem dagar förflutit. Finnes

ärendet vara i skick att kunna slutligen avgöras, har Kungl. Maj:ts

befallningshavande att genom utslag fastställa såväl vilken odling, som

skall av statsmedel bekostas för varje särskild undersökt fastighet, jämte

plan för odling, som ock de jämkningar i allmänna avvittringen, vilka

jämlikt 22, 23 eller 24 § föranledas av beslutet om odlingen.

Prövas odling för en fastighet böra äga rum å mark, som vid

allmänna avvittringen tillagts annan fastighet, eller skall torrläggning

eller brobyggnad utföras av flera fastigheters åbor i förening, varde

utslag i fråga om dessa fastigheter meddelat i ett sammanhang.

18 §.

Har utslag meddelats, som innehåller fastställande av odlingsplan

för fastighet, skall det belopp, som enligt planen motsvarar kostnaden

för odling och förrådsgödsling ävensom brobyggnad, där sådan ifråga
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

kommor, genom Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetalas av statsmedel

med en femtedel så snart utslaget äger laga kraft, med två femtedelar

då hemmansägaren eller nybyggaren med intyg av synemän, som Kungl.

Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat, styrker sig hava i

enlighet med planen fullgjort så mycket av vad däri föreskrives, som

motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar, då på

enahanda sätt styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

19 §.

Belopp, som i enlighet med denna kungörelse utbetalas i mån av

verkställda arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå

för fastighetens räkning så länge arbetena ej äro utförda, och varde

sedermera beloppet utbetalt till den, vilken såsom ägare eller nybyggare

innehar fastigheten vid tiden för arbetenas avsynande.

20 §.

Torrläggning eller brobyggnad, som i följd av tilläggs av vittring

ankommer på flera åbor samfällt, skall vara utförd inom tre år från

det utslag om tilläggsavvittringen vunnit laga kraft. Försummar någon

åbo att fullgöra vad honom härutinnan åligger, skall på anmälan av

annan bland dem Kungl. Maj:ts befallningshavande föranstalta om dess

utförande; och varde kostnaden avräknad å vad som enligt 19 § innestår

för fastighetens räkning.

21 §.

Då tio år förflutit efter det laga kraft åkommit utslag, som innehåller

fastställande av odlingsplan för fastighet, skola de fastigheten

förut tillagda, under stadgandet i 1 § inbegripna områden, i den mån

ej något av dem blivit utsett till odlingsområde för fastigheten eller

jämlikt 11 § blivit därvid bibehållet, avträdas till kronan.

Har sådant område eller del därav utsetts till odlingsområde för

annan fastighet, äge avträdandet rum så snart laga kraft åkommit

utslaget, men vare i sådant fall hemmansägaren eller nybyggaren

berättigad att av statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

med tio gånger det belopp, som med ledning av den vid allmänna avvittringen

gjorda uppskattning kan beräknas motsvara den årliga höavkastningen

efter ett pris av tio kronor för varje lass. Ersättningsbelopp,

varom här är fråga, skall beräknas av avvittringsnämnden och

fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.

22 §.

Har genom laga kraft ägande utslag förklarats, att odling för

någon fastighet bör äga rum å område av kronomarks natur eller att

sådant område enligt 11 § skall läggas till fastigheten, skall området

genast upphöra att vara kronomark och för framtiden i stället inräknas

i ägoväldet för fastigheten utan rubbning i dennas skattetal.

23 §.

Har till odlingsområde för en fastighet bestämts mark, som vid

allmänna avvittringen tillagts annan fastighet, varde, så snart därom

meddelat utslag äger laga kraft, marken, oansett nyssnämnda avvittring,

räknad för kronomark och därå tillämpat vad i 22 § är om sådan mark

stadgat.

24 §.

Ångar, som enligt denna kungörelse blivit avträdda till kronan,

skola, så framt de äro belägna å kronopark, tilläggas denna men i

annat fall betraktas såsom kronoöverloppsmark.

25 §.

Vad här förut är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det fall,

att delning av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman

eller nybygge ej kommit till stånd i samband med allmänna avvittringen;

och varde vid sådan tillämpning byalaget, hemmanet eller nybygget

betraktat såsom en enda fastighet.

26 §.

Skulle vid undersökning enligt denna kungörelse befinnas, att för

någon fastighet odling och andra åtgärder, som avses i 12 §, ej med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillämpning av övriga i denna kungörelse givna föreskrifter kunna komma

till stånd utan kostnad, som i medeltal överstiger 800 kronor för varje

hektar av den jord, som skulle ifrågakomma till odling, göre avvittringsnämnden

härom anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med

upplysning om de förhållanden, som vid undersökningen iakttagits. Kungl.

Maj:ts befallningshavande har att med eget utlåtande anmäla förhållandet

hos Kungl. Maj:t, som därpå efter omständigheterna förordnar, huruvida

de till fastigheten hörande under stadgandet i 1 § inbegripna områden

eller vissa av dem skola medelst tilläggsavvittring återförvärvas mot

högre ersättning än eljest vid sådan avvittring må bestämmas.

27 §.

Avvittringsnämnd står i sin verksamhet under tillsyn av Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som har att på framställning av nämnden

eller eljest meddela den anvisningar före arbetets påbörjande samt under

dess gång och jämväl äger, där av nämnden avgivet förslag finnes ej

kunna fastställas, uppdraga åt nämnden att efter angivna grunder uppgöra

nytt förslag.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat om lantmäteristyrelsens

inseende över avvittringar äge ej tillämpning i avseende å tilläggsavvittring

enligt denna kungörelse; dock skola de av styrelsen hittills

utfärdade allmänna föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse

jämväl å sådan avvittring.

28 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga utslag skall genom dess

föranstaltande tillställas hemmansägare eller nybyggare, vars fastighet

av utslaget beröres, ävensom advokatfiskalen i kammarkollegiet å Kungl.

Maj:ts och kronans vägnar. År någon av dessa med utslaget missnöjd,

stånde honom fritt att sist å sextionde dagen från delfåendet till Kungl.

Maj:ts befallningshavande ingiva sina till Kungl. Maj:t ställda besvär.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har att, sedan genom dess föranstaltande

vederbörande sakägare erhållit tilliälle att avgiva förklaring,

till Kungl. Maj:t insända besvären och inkommen förklaring jämte de

för prövning av målet erforderliga kartor och handlingar ävensom eget

utlåtande. Om vad klagande har att i avseende å besvärs anförande

iakttaga skall underrättelse införas i utslaget.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

När Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag rörande någon fastighet

vunnit laga kraft eller i händelse av besvär blivit av Kungl. Magt

slutligen prövat, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna bevis

därom å konceptkarta över område, som genom tilläggsavvittringen förenats

med fastigheten, samt ombesörja, att domänstyrelsen och vederbörande

revirförvaltare erhålla kännedom om utslaget.

29 §.

I blivande utslag angående allmän avvittring i Dorotea eller Sorsele

socken skall införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller

nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan

avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas

egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning, mark,

som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge.

Då jämlikt § 27 i gällande stadga om avvittring i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker Kungl. Maj:ts befallningshavande har

att å karta över allmänna avvittringen teckna bevis om laga kraft, varde

i beviset intagen erinran, att avvittringslaget kommer att undergå tillläggsavvittring

enligt denna kungörelse.

30 §.

0

Kungl. Maj:ts befallningshavande har att förordna lantmätare att

utstaka område, som enligt laga kraft ägande utslag angående tilläggsavvittring

blivit tillagt fastighet utanför dess vid allmänna avvittringen

bestämda egentliga ägoområde. Till sådan utstakning skola medelst

kungörelse, som minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan, vederbörande

hemmansägare eller nybyggare kallas.

Så snart utstakning blivit verkställd, sker tillträde av det utstakade

området.

31 §.

För fastighet, som genom tilläggsavvittring fått sig område

tillagt utanför fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda egentliga

ägoområde, skall renoverad karta med beskrivning upprättas av lantmätare,

som Kungl. Maj:ts befallningshavande har att därtill förordna; och skola

dessa handlingar, kartan försedd med Kungl. Maj:ts befallningshavandes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bevis att tilläggsavvittringen vunnit laga kraft, inom sex månader efter

utstakningen utan lösen mot bevis tillställas vederbörande hemmansägare

eller nybyggare samt, där ändringen berört kronomark, jämväl jägmästaren

i reviret.

32 §.

År någon, missnöjd med utstakning, har han, vid talans förlust,

att sist å sextionde dagen från det karta och beskrivning blevo så som i

31 § sägs honom tillställda anmäla klander hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Över dess utslag må föras klagan i den ordning 28 § stadgar

för klagan över utslag angående tilläggsavvittring.

33 §.

Då inom något av de vid allmänna avvittringen bildade avvittringslag

tilläggsavvittring blivit verkställd och vunnit laga kraft beträffande

samtliga de fastigheter, som enligt denna kungörelse skola av sådan avvittring

beröras, uppdrage Kungl. Majrts befallningshavande åt lantmätare

att på konceptkartan över allmänna avvittringen inlägga varje område,

som genom tilläggsavvittringen blivit lagt till fastighet utanför dess

vid allmänna avvittringen utlagda ägoområde, och förse dylikt område

med påteckning, som utvisar till vilken fastighet det hör, samt att i de

vid allmänna avvittringen upprättade längder över områdestilldelning

för fastigheter, kronoparker, allmänningar och andra särskilda områden

verkställa anteckning om den förändring i ägovälde, som föranledes

av tilläggsavvittringen. Sedan dessa ändringar blivit utförda, teckne

Kungl. Maj:ts befallningshavande å konceptkartan bevis om tilläggsavvittringen.

34 §.

Vid undersökning eller utstakning enligt denna kungörelse skola

karta och handlingar rörande allmänna avvittringen medföras.

35 §.

Originalhandlingflr och konceptkartor rörande tilläggsavvittring

skola bifogas motsvarande handlingar och kartor rörande allmänna avvittringen.

Slutlig redovisning av kartor och handlingar skall ske i ett

sammanhang beträffande allmänna avvittringen och tilläggsavvittringen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

36 §.

Kostnad till ledamöter av avvittringsnämnd samt till lantmätare,

som eljest har att företaga åtgärd enligt denna kungörelse, så ock till

erforderlig hantlangning och andra löpande utgifter för avvittringsnämnds

eller lantmätares förrättningar skola bestridas av allmänna medel

enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Ersättning till synemän, som omförmäles i 18 §, utgår av allmänna

medel efter grunder, som Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmer,

dock ej i något fall med högre belopp än enligt fjärde klassen

i gällande resereglemente.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

15

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

_ Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7

april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WäLLENBERG,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen statsrådet friherre Beck-Friis anförde:

Genom nådigt beslut den 8 maj 1914 uppdrog av förekommen

anledning Kungl. Maj:t åt advokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet

att verkställa granskning av det inom Västerbottens läns lappmark

pågående avvittringsarbetet för vidtagande av de åtgärder, vartill efter

nämnda granskning ett behörigt iakttagande av Kungl. Maj:ts och

kronans rätt kunde föranleda. Såsom resultat av denna granskning har

advokatfiskalsämbetet i memorial den 31 december 1914 framställt flera

betydelsefulla anmärkningar rörande arbetets utförande. De viktigaste av

dessa anmärkningar gälla skogsmarkens uppskattning och skogsanslagets

utmätande ävensom frågorna, huruvida de ägor, som vid avvittringsförrättningarna

betraktats såsom hemmanen och nybyggena tillhöriga,

s. 16 Kontrollera mot PDF

Bosättningens

uppkomst

och

jordbruksförhållandena

i Västerbottens

lappmark.

16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

blivit dem genom laga utsyningsutslag tillagda samt om ägoutbyten

mellan kronan och de enskilda företagits i den utsträckning författningarna

kunde anses föreskriva.

Sedan vederbörande myndigheter beretts tillfälle att yttra sig över

advokatfiskalsämbetets memorial, har Kungl. Maj:t till frågans närmare

utredning låtit under år 1915 genom särskilda kommissioner verkställa

undersökning beträffande sistnämnda två anmärkningspunkter, varjämte

dessa kommissioner haft i uppdrag att, i den mån utan åsidosättande av

övriga uppgifter funnes möjligt, hava sin uppmärksamhet riktad å frågan

huruvida duglig skogsmark kunde anses hava upptagits såsom impediment.

Sedermera och efter det kommissionerna avslutat sina uppdrag,

har jag anmodat kanslisekreteraren L. Berglöf att inom jordbruksdepartementet

biträda med upprättande av förslag till de författningsändringar

och andra föreskrifter, som med anledning av vunnen utredning kunde

finnas erforderliga.

I skrivelse den 17 januari 1916 har Berglöf framlagt jämte eu

översikt av åtskilliga förhållanden, som äro av betydelse för frågans

bedömande, förslag dels rörande godkännande av framlagda förslag

till avvittring inom Dorotea och Sorsele socknar, dels till kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark

och dels till hemställan hos riksdagen om anvisande av de för genomförande

av nämnda tilläggsavvittring nödiga medel.

Innan jag närmare ingår på kanslisekreterar Berglöfs framställning,

torde vara lämpligt att lämna eu kort översikt rörande första

uppkomsten av bosättningen uti ifrågavarande trakter samt där rådande

jordbruksförhållanden.

Lappmarkernas kolonisation kan sägas hava tagit sin början först

i slutet av 1600-talet efter utfärdandet av ett kungl. plakat den 27 september

1673 angående lappmarkernas bebyggande, sedermera bekräftat

den 3 september 1695. Härigenom tillförsäkrades åt dem, som ville slå

sig ned i lappmarkerna, stora förmåner med avseende å skattefrihet

m. m., de s. k. lappmarksfriheterna, vilka till långt fram på 1800-talet

stått nästan orubbade. Mera utförliga bestämmelser i ämnet meddelades

genom kungl. reglementet den 24 november 1749 »för dem, som antingen

redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande

därstädes sig nedsätta vilja». Detta reglemente är, såvitt det avser tillkomsten

av nya bosättningar, fortfarande gällande. Såsom med hänsyn till

den nordliga belägenheten naturligt är, hava nybyggena i lappmarkerna

icke kunnat grundas på ett jordbruk, vars förnämsta ändamål är sädes
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

odling. Åkertäpporna äro i allmänhet små och endast avsedda för odling

av potatis och något korn. Det har i stället gällt att kunna försäkra

sig om så stor höskörd, att några kor och smånöt kunnat födas. Kreatursskötsel

jämte fiske och även jakt är nybyggarnas egentliga näringsfång.

Det sätt, varpå de söka skaffa det foder, som kräves för kreaturens

uppehälle under den långa tid av året djuren icke kunna finna

sin föda ute på betesmarkerna, är emellertid avsevärt mera invecklat

än det, som användes av jordbrukaren i sydliga delar av landet. Denne

sår i plöjd och brukad jord det fröslag, som lämnar de foderväxter han

önskar erhålla. Nybyggaren har väl ock närmast kring sin staga en

röjd äng, som i viss mån kan jämföras med vanlig vall, men den är i

de flesta fall aldrig plöjd och insådd utan endast bevuxen med »naturgräs».

För att bibehålla denna äng i växtkraft plägar kreatursgödsel

utströs därå. Det foder, som erhålles från dessa ängar, spelar dock en

jämförelsevis mindre roll. Den största hömängden erhålles från naturliga

ängslägenheter, vilka ligga kringspridda här och där i markerna,

ofta på miltals avstånd från bostaden. De flesta av dessa ängslägenheter,

eller såsom de pläga benämnas utängar eller ströängar, utgöras

av myrmarker, bevuxna med starr. Härjämte har man begagnat sig av

den växtlighet, som plägar uppstå vid stränderna av vattendrag eller å

de vid dem bildade deltalanden, s. k. ränningar (röjningar). I vissa

trakter slår man den i björkskogen växande frodiga gräs- och örtvegetationen.

Man kan överhuvud säga, att gräset skördas överallt, där

det på grund av naturförhållandena förekommer i någon större mängd.

Någon odling i egentlig mening nedlägges ej på dessa utängar. Arbetet

inskränker sig huvudsakligen till undanröjande av hinderliga buskar

och tuvor, enklare anordningar för ängarnas översilande med vatten

(s. k. vattenledningar) o. d. Detta jordbrukssystem, som alltifrån äldre

tid varit det i lappmarkerna vanliga, består i huvudsak allt fortfarande.

När en person velat skaffa sig ett nybygge, har det enligt ovannämnda

reglemente tillgått så, att han åt sig utsökte en plats, helst

belägen invid en fiskrik sjö, med tillgång till odlingsbar mark för upptagande

av ett potatisland och kornåker samt med tillräckligt många

ängslägenheter i närheten för att avkasta foder åt några kreatur. Därefter

förrättades av vederbörande tjänstemän syn å platsen för tillseende

av att stället var lämpligt för ett nybygges upptagande. Några bestämda

gränser för nybyggets område uppdrogos icke. I det protokoll, som

fördes över synen, angavs endast att på stället funnes tillräcklig för

odling tjänlig mark, varjämte uppräknades de ängar, som av nybyggaren

anvisades och ansågos böra nybygget tilläggas. Förekom intet hinder,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Avvittringens

genomförande.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

blev nybygget av Kungl. Maj:ts befallnjngshavande genom särskilt utslag

upplåtet. Enligt senare tillkomna stadganden skulle nybygget jämväl

provisoriskt åsättas mantal och skatt. Några bestämmelser rörande nybyggares

rätt att begagna skogen förekomma ej i reglementet. Självfallet

ägde han att taga därav till husbehov. Senare hava emellertid

tillkommit föreskrifter i ämnet, som medgiva innehavare rätt att inom

ett visst avstånd från gården erhålla husbehovsvirke samt jämväl skog

till försäljning. Äganderätten till ett nybygges mark tillhörde alltjämt

kronan och nybyggaren innehade detsamma endast under en mera

tryggad form av besittningsrätt. Han hade sålunda icke rätt att t. ex.

inteckna sin gård. Jämlikt i sådant hänseende stadgade medgivanden

hava emellertid under årens lopp ett flertal av nybyggena med full

äganderätt övergått till sina innehavare. Detta har skett genom s. k.

skatteomföringar. Nybyggenas kamerala natur har därigenom övergått

från kronohemman till kronoskattehemman.

Upplåtelsen av nybyggen fortgick länge efter dessa grunder inom

alla lappmarksområdena. Nybyggesnedsättningarna hade emellertid visat

sig medföra vissa olägenheter för lapparna samt även i åtskilliga fall,

då de anlagts med mindre urskiljning, för nybyggarna själva. Med

föranledande av en utav riksdagen gjord framställning förordnade Kungl.

Maj:t den 13 december 1867, att för skyddande av lapparnas och nybyggarnas

ömsesidiga rättigheter och förebyggande av tvistigheter dem

emellan samt till förebyggande av nybyggens anläggande i trakter helt

och hållet otjänliga för kultur en gräns skulle provisionelit bestämmas

emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Härigenom tillkom den

s. k. odlingsgränsen, vilken sedermera genom särskilda Kungl. Maj:ts

beslut blivit definitivt uppdragen. De verkningar, som med denna förordning

avsetts, hava emellertid till stor del uteblivit, i det bestämmelserna

på sådant sätt kringgåtts, att utflyttningar i stor utsträckning ägt rum

från de ursprungliga nybyggena, varigenom tillkommit ett stort antal

nya gårdar.

Redan 1749 års reglemente avsåg, att nybyggena skulle »geometrice

avtagas», d. v. s. få vissa till gränserna bestämda områden. Detta kom

dock aldrig att genomföras. Tydligt är att med mera utvecklade förhållanden

behovet skulle göra sig allt mera gällande att vinna klarhet

rörande hemmans och nybyggens områden ej minst för att fastställa

dessas rättigheter gent emot den omgivande kronomarken. Efter långvariga

förarbeten tillkom så nådiga stadgan den 30 maj 1873 om

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna stadga

innehåller bestämmelser om, huru hemman och nybyggen skola utbrytas

från kronans marker genom att av dessa tilldelas nödiga områden. Det

är sålunda ett skifte mellan kronan och den enskilde. Avvittringarna

äro av två slag, nämligen dels »allmän avvittring», varigenom i trakter,

där avvittring ej förut ägt rum, alla då varande nybyggen och hemman

tillika med de nybyggen, som tillkomma vid avvittringen, utbrytas, dels

ock »särskild avvittring», som efter den allmänna avvittringens fullbordan

avhålles för utbrytande av sedermera anlagda nybyggen. Vid avvittring

bestämmes för hemmanen jämväl ränta och mantal. Avvittringsförrättningarna

verkställas av särskilda »avvittringslantmätare» med biträde

av gode män under ledning av en för ändamålet förordnad styresman.

Sedan förslag till avvittring upprättats, har styresmannen att insända

detsamma till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som prövar förrättningen

och över densamma meddelar utslag. Detta må överklagas

hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Kronans talan fullföljes därvid i tall

av befogenhet av advokatfiskal i kammarkollegiet. 1873 års stadga

är i sina huvuddelar fortfarande gällande, ehuru flera betydelsefulla

ändringar och tillägg till densamma blivit gjorda.

De allmänna avvittringarna i lappmarkerna hava nu genomförts

så långt, att såsom oavvittrad kvarstår endast västra delen av Västerbottens

läns lappmark eller i stort sett de ovan odlingsgränsen belägna

trakterna av Dorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele socknar samt

hela Tärna socken. Även här hava emellertid avvittringsförrättningar

igångsatts, nämligen i Sorsele socken den 5 juni 1894, i Stensele

socken den 6 juli 1896, i Tärna socken den 13 i sistnämnda månad, i

Dorotea socken den 1 juli 1901 och i Vilhelmina socken den 8 i samma

månad. Varje sockendel har bildat särskilt avvittringslag med undantag

därav att Tärna socken, som vid förrättningarnas början, ehuru egen

kapellförsamling, räknades tillhöra Stensele socken, tillsammans med

denna behandlats såsom ett avvittringslag. Förrättningarna hava numera

fortskridit därhän, att för alla fyra avvittringslagen föreligga färdiga

awittringsförslag, vilka äro överlämnade till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Västerbottens län prövning.

Avvittringens utsträckande till trakterna ovan odlingsgränsen medgavs

samtidigt för Västerbottens och Norrbottens län genom nådigt

brev den 18 november 1892, i enlighet varmed genom avvittring nödiga

områden från kronans mark skulle tilldelas de hemman och lägenheter

ovan nämnda gräns, vilka beviljats till anläggning före utfärdandet av

ovannämnda nådiga beslut den 13 december 1867 angående bestämmande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Gällande bestämmelser

rörande av.

vittringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

av eu provisionel! gräns mellan lappmarkernas i länet kulturland och

fjällbygder och för vilka vid upplåtelsen möjligen meddelade föreskrifter

i fråga om jordens hävd in. m. blivit fullgjorda. Tillika förordnade

Kung!. Maj:t, att 1873 års avvittringsstadga med däri gjorda ändringar

skulle i allmänhet lända till efterrättelse med iakttagande av vissa särskilda

föreskrifter, avseende bland annat att bereda ytterligare skydd åt de

nomadiserande lapparna i förevarande trakter.

Bestämmelserna i 1873 års stadga lågo jämväl till grund för

avvittringen i nu ifrågavarande avvittringslag, då förrättningarna där

påbörjades. Med föranledande av framställningar från riksdagen i skrivelse

den 1 juli 1901 samt från kommittén för utredande av frågan om vidmakthållande

av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och

Dalarna, den s. k. norrlandskommittén, i skrivelse den 16 november

samma år verkställdes en revision av avvittringsförfarandet, vilken

ledde till utfärdandet av kungörelserna den 20 april 1906 angående

vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande avvittringen inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt den 5 juni 1909

innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom nämnda

lappmarker. Under tiden medan berörda revision pågick inskränktes

på grund av föreskrift i nådigt brev den 7 mars 1902 arbetet inom

avvittringslagen och återupptogs sedermera i sin fulla utsträckningförst

efter utfärdandet av 1909 ars kungörelse; och torde i detta

uppskov anledningen vara att söka till den långa tid, som förflutit från

förrättningarnas början och tills desamma kunnat föreläggas Kung!.

Maj:ts belallningshavande till prövning. Vid de fullföljda förrättningarna

hava, förutom 1873 års stadga, 1906 och 1909 års avvittringskungörelser

varit grundläggande.

Rörande gällande avvittringsbestämmelser må här intagas några

ytterligare upplysningar. Enligt awittringsstadgan av 1873 verkställes av

lantmätare först kartläggning och mätning av de för utbrytningens verkställande

nödiga marker. I sammanhang med mätningen skall lantmätaren

upprätta ägobeskrivning, utvisande ägoslag och areal. I beskrivningen

skall särskilt upptagas vad som är att hänföra till impediment; och förstås

därmed sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar och stenbunden

mark, varå duglig skog varken finnes eller kan växa eller bete finnes eller

kan erhållas, samt kala och odugliga eller med dvärgträd bevuxna mossar

och kärr, som hava sten till grund eller sakna avfall och således äro

till odling otjänliga. Smärre impediment å skogsmarken må dock utelämnas

(§ 15). Lantmätaren har därefter att med biträde av gode män

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

verkställa ägobesiktning. Vid denna uppskattas inägorna efter deras avkastning

på sätt i gällande skattläggningsmetod finnes föreskrivet, och

skall tillses, att under impediment ej inbogripes duglig mark, som kan

komma i fråga att användas till skogsanslag. Vid avvittring får däremot

icke taxering eller gradering ske å skogsmark för områdestilldelning

åt hemman och nybyggen. Avdrag för smärre impediment, som

ej särskilt upptagas, må dock, såvitt nödigt är, av lantmätare med gode

män bestämmas till högst eu fjärdedel av vidden utav ägofigur, varå

sådant avdrag ifrågakommer (§ IG). Vad vid ägobesiktningen inhämtats

antecknas uti en av lantmätaren upprättad handling innefattande hävdeförteckning

och taxeringslängd. Såsom namnet antyder, upptages i

denna de ägor varje delägare innehar samt för inägorna deras naturliga

beskaffenhet och i ovan angivna ordning beräknade avkastning. Beträffande

skogsmarken behandlas denna icke i längden i vidare mån än

att av densamma upptagas de ägofigurer, i avseende å vilka man vid

ägobesiktningen funnit ändring böra ske i vad ägobeskrivningen innehåller

angående avskiljande av impediment från duglig mark eller ock

ansett avdrag böra äga rum för sådana impeditnent, som ej å kartan

utmärkas och i beskrivningen särskilt upptagas (§ 17).

Enligt § 8 skola hemman och nybyggen, såvitt tillgång finnes,

erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Föreskrifterna

rörande skogsanslagets utmätande givas i § 18, varav framgår, att med

skogsmark jämställes även mark tjänlig till bete. Med hänsyn till skogens

och betets bättre och sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet

bestämmes skogsanslaget efter beräkning av 5,000 kvadratrev

(= 440.7 6 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadratrev (— 1,763.04

hektar) skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för större

eller mindre hemmantal. Däri inberäknas ej sådan mark, som efter vad

ovan sagts bör hänföras till impediment. Beträffande storleken av anslaget

har genom 1906 års kungörelse skett viss ändring för hemman

nedom odlingsgränsen, varom här nedan skall närmare meddelas.

Jämlikt § 19 avvittringsstadgan skall vid områdes tilldelning iakttagas

bland annat, att varje område lägges i ett skifte, innefattande både

skogsmark och inägor, eller där detta ej kan äga rum i flera, högst

fyra skiften; men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga eller

fråga uppstå om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte,

underställes ärendet Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning (sistnämnda

punkten enligt dess lydelse i kungörelsen den 9 november

1877). För beredande av så lämpligt skifte, belägenheten medgiver,

är delägare pliktig att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inom det blivande skogsområdet, ingå i ägoutbyte med annan delägare

eller med kronan, evad det å någondera sidan yrkas eller ej. Därvid

må mark, som utan att vara odlad innehaves av hemmans ägare eller

åbo eller av nybyggare, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets

bestånd erfordras, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren

frånhändas utan vederlag; men är marken odlad och till hemmanet eller

nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande, må den ej

innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan mark, som är

odlad eller till odling tjänlig. Ågoutbyten inom avvittringslaget skola

enligt § 20 verkställas efter måttet av höavkastningen, beräknad enligt

skattläggningsmetoden eller ock, där med hänsyn till markens värde

större noggrannhet finnes nödig, efter gradering, verkställd enligt föreskrifterna

i gällande skiftesstadga. § 21 stadgar, att delägare, som

mister odlad mark, bör tilldelas odlingsersättning enligt skiftesstadgans

bestämmelser. Där den odlade marken tillfaller antingen enskild delägare,

som ej förmår utgiva odlingsersättning, eller ock kronan, må

förre innehavaren i stället fortfarande nyttja marken under högst fem

år, efter det han tillträtt sin nya ägolott.

Vid awittringen bestämmes hemmantalet genom skattläggning,

vilken grundas på inägornas uppskattade avkastning. De närmare bestämmelserna

härför finnas intagna i en kungörelse, utfärdad samma

dag som avvittringsstadgan. All åkerjord och odlingsmark ävensom

äng och annan slåttermark uppskattas efter den höavkastning, ägorna

anses kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, årligen giva i

medeltal. Vid uppskattningen indelas hö avkastningen allt efter dess

beskaffenhet i fyra klasser; och räknas till första klassen gott hårdvallshö

och annat därmed jämförligt hö, till andra klassen mindre gott hårdvallshö

samt röjningshö, till tredje klassen grövre och finare starrgräs

samt hö av bättre myrar, som med fördel kunna avbärgas varje år,

samt till fjärde klassen hö av sämre myrar, som för gräsväxtens bibehållande

ej böra årligen bärgas. Ränta beräknas för varje lass om 10

centner (= 425 kg.) av höavkastningen i första klassen till sex öre, i

andra klassen till fyra öre, i tredje klassen till tre öre och i fjärde

klassen till två öre. Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal,

så att vad som understiger eller blott uppgår till ett halvt tiotal uteslutes

och vad som överstiger ett halvt utföres såsom helt tiotal. När

räntan uppgår tillhopa till 640 öre, åsättes ett helt mantal, och när

räntan bliver högre eller lägre, större eller mindre mantal i förhållande

därefter.

Beträffande behandlingen vid avvittring av hemmanens och ny
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

byggenas utängar gjordes genom nådiga brevet den 20 juni 1879 ett

betydelsefullt tillägg till avvittringsstadgans bestämmelser om skiftesläggningen.

I nämnda nådiga brev förklaras nämligen, att de flera eller

färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter, vilka

tillhöra hemman eller nybygge inom lappmarken, må, utan alt från

kronoparken genom uppdragna rågångar avskiljas, tillsvidare, innan de

kunna mot annan mark utbytas, under hemmanet eller nybygget bibehållas

och såsom endast ett skifte beräknas. Tillika medgives, att det

virke, som till behövliga hägnad er, hässjor och hölador vid dessa lägenheter

åtgår, tills vidare må efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt

avhämtas från kronoparken.

De genom kungörelsen den 20 april 1906 gjorda ändringarna i

avvittringsstadgan avsågo, dels att av skogsanslagen skulle omedelbart

tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena endast vad som

efter noggrann av avvittringslantmätaren med biträde av skogstjänsteman

för varje särskilt fall förrättad undersökning ansåges erforderligt

för nödigt husbehov med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter,

men att återstoden av skogsanslagen skulle avsättas till allmänning

att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder,

som av Kungl. Maj:t bestämdes, dels ock att för nybyggen, som

hädanefter upplätes å odisponerade överloppsmarker nedom odlingsgränsen,

skogsanslaget skulle utgå med högst 1,200 hektar för helt

mantal.

Ån vidlyftigare ändringar hava skett genom kungörelsen den 5

juni 1909. Med föranledande av de upplysningar, som vunnits under

förarbetena till kungörelsen den 20 april 1906, hade Kungl. Maj:t anbefallt

kammarkollegiet, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen att inkomma

med förslag, förutom till bestämmelser rörande dispositionsrätten

över husbehovsskogen, till de föreskrifter rörande avvittringsarbetenas

bedrivande och vad därmed ägde samband, som i övrigt kunde finnas

erforderliga. Med ledning av det förslag, som av ämbetsverken sedermera

framlades, utarbetades bestämmelser angående sättet för skogstilldelningens

verkställande, skifte i sammanhang med avvittringarna

(åbodelningar), bättre tillvaratagande av lappbefolkningens mot de bofastas

i många avseenden stridande intressen samt i lappmarkerna ovan

odlingsgränsen befintliga utan tillstånd anlagda lägenheters (inhysingslägenheter)

ställning. Sedan dessa bestämmelser i vissa delar varit

föremål för riksdagens prövning, hava de efter någon, av riksdagens

förslag föranledd jämkning blivit sammanförda i förevarande kungörelse.

Rörande skogsanslagets fördelning i husbehovsskog och allmänning givas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

liär närmare föreskrifter och stadgas rörande den för husbehov avsedda

delen av skogsanslaget, att denna skall, under beaktande av skogsmarkens

bättre och sämre beskaffenhet, utläggas särskilt för varje brukningsdel

av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild

husbehovsskog), dock att där i viss trakt hinder möter att utlägga

all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarkerr i närheten av inägorna,

viss i förhållande till mantalet bestämd andel därav skall utläggas

gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog).

Vidare lämnas bestämmelser rörande skogsmarkens noggranna

undersökning till dess allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga

inom avvittringslaget och angående den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången

för helt mantal inom orten. Med ledning härav skall upprättas

provisionelit förslag angående storleken av skogsanslaget i dess

helhet för mantal inom avvittringslaget och slutligt förslag angående

husbehovsanslagets storlek för mantal beträffande skogsmark av medelgod

beskaffenhet, varvid skall iakttagas, att husbehovsanslaget ej utan Kungl.

Maj:ts medgivande i varje särskilt fall må sättas högre än till 550 hektar

medelgod skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen

och till 800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan nämnda

gräns. Vid den av lantmätaren i närvaro av gode män verkställda utvisningen

å marken av den provisionel^ planen till områdestilldelning

åt hemman och nybyggen skall sedermera ske en ytterligare besiktning

av den till husbehovsskog avsedda skogsmarken. Med biträde av skogstjänstemännen

skola förrättningsmännen taga noggrann kännedom om

denna marks naturliga beskaffenhet och avkastningsförmåga, till utrönande

varav ståndskogens tillväxt och beskaffenhet samt markens

duglighet till bete skall undersökas å olika trakter av medelgod samt

bättre och sämre mark. Sedan slutligt förslag upprättats angående storleken

av skogsanslaget i dess helhet för mantal inom avvittringslaget,

verkställas nödiga ändringar i den provisionel^ planen. Särskilt skola

komma i betraktande de jämkningar med avseende å de åt hemman och

nybyggen provisionelit utlagda husbehovsskogsområdena, vilka kunna

föranledas av skogsmarkens bättre eller sämre beskaffenhet och avkastningsförmåga,

varvid likväl iakttages, att husbehovsskogen i intet fall

så utmätes, att viss brukningsdel, inberäknat dess andel i allmänningsskog,

erhåller skogsanslag till högre eller lägre belopp än som jämlikt

avvittringsförfattningarna må brukningsdelen efter dess mantal tilläggas.

Så snart utrönt blivit, huru mycken skogsmark bör utläggas till husbehovsskog

åt samtliga hemman och nybyggen inom avvittringslaget,

skall enligt 11 § förslag utarbetas och å kartan utmärkas angående av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sättande till allmänning av den återstående delen av skogsanslagen.

Beträffande ägotaxeringen inskärpes, att vid den undersökning, som

enligt 1 mom. samma paragraf skall förrättas, ägotaxeringen skall överses

och granskas, därvid det åligger avvittringsstyresmannen och vederbörande

allmänna ombud att noga tillse, att mantalet icke blir för

högt uppdrivet utan ett såvitt möjligt troget uttryck för den stadigvarande

avkastningsförmågan hos de till varje brukningsdel av hemman

eller nybygge hörande ägor vid den efter ortsförhållandena- bäst lämpade

brukningsart.

Medan arbetet pågick inom ifrågavarande fyra avvittringslag, fick

advokatfiskalen i kammarkollegiet anledning därå rikta sin uppmärksamhet.

Närmaste orsaken härtill var det sätt, på vilket frågan om

nomadlapparnas intressen blivit behandlad inom Sorsele avvittringslag.

Jämlikt 3 § i 1909 års kungörelse skall vid avvittring ovan odlingsgränsen

noga beaktas, att nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser

och flyttningsvägar för renarna varder tillgodosett. Fördenskull

skall iakttagas, att områdestilldelningen så verkställes, åt t för

nyssnämnda ändamål erforderlig mark, där det kan ske utan förnärmande

av enskild rätt, bibehålies kronan. Där för samma ändamål

linnés nödigt '' att taga i anspråk till hemman eller nybygge hörande

mark, skall tillses, huruvida ägaren eller åbon må kunna förpliktas att,

efter ty särskilt stadgas, avstå vad för ändamålet erfordras mot erhållande

av annat, kronan tillhörigt område inom avvittringslaget. Kunna

nomadlapparnas intressen icke på nu nämnda sätt vinna tillbörligt beaktande,

skall undersökning företagas beträffande värdet av de områden,

vilka ytterligare finnas för ändamålet oundgängligen erforderliga, samt

utrönas i vad mån dessa områden må kunna på antagliga villkor åt

statsverket förvärvas efter godvillig överenskommelse eller huruvida

vederbörande ägare och åbor böra, jämlikt 33 § i lagen den 1 juli 1898

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, förpliktas att avstå

nämnda områden.

Vid behandling 1910 i Sorsele av detta spörmål hade endast

några hemmanet Nabbnäs nr 1 tillhörande utängar ansetts böra inlösas

såsom oundgängligen erforderliga för lapparnas räkning. Kontrakt upprättades

med ägaren om deras förvärvande åt kronan för 400 kronor,

vilket kontrakt sedermera insändes till Kungl. Maj:ts befallningshavande

för att underställas Kungl. Majfis prövning. En del andra utängar

ansågos visserligen vid vissa tillfällen behövliga för renskötseln, men

deras inlösen ifrågasattes icke, sedan innehavarna av dem förklarat sig

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 4

Åtgärder från

kammaradvokatfiskalsämbetets

sida

medavseende

& avvittringen.

Granskning

sommaren

1912.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

villiga att för sin del avstå från rätt till ersättning för därå genom

renskötseln utan uppsåt vållad skada, varom avtal ingingos. Vid sammanträde

1912 gjordes av lappfogden och lapparnas ombud framställning

om inlösen av ytterligare utängar för nomadlapparnas räkning.

Närvarande hemmansägare och nybyggare ansågo vidare behov av inlösen

ej föreligga samt förklarade sig icke vilja ingå i underhandlingom

att genom frivillig överenskommelse avhända sig ängar. 1 senare

meddelat beslut hemställde förrättningsmännen, att framställningen för

närvarande måtte lämnas utan vidare åtgärd. Gent häremot gjordes

gällande av dåvarande extra advokatfiskal A. Klockhoff, vilken på

på grund av nådigt bemyndigande fört talan vid avvittringen och närvarit

vid behandling 1912 av förevarande fråga, att ytterligare utredning

i saken syntes vara nödvändig.

Vad angår behandlingen inom Dorotea avvittringslag av frågan

om markförvärv för tillgodoseende av renskötselns behov föreslogs här

en mera omfattande inlösen. Efter förslag av lapparna och deras representanter

hava förrättningsmännen 1911 yrkat, att alla ängar belägna nordväst

om en över socknen dragen närmare angiven linje skulle förvärvas.

I händelse av förslagets genomförande komma ett par av hemmanen att

förlora alla eller största delen av* sina utängar. Med ägarna av ängarna

har icke kunnat träffas frivillig överenskommelse om dessas försäljning,

i följd varav förrättningsmännen föreslagit, att ägarna måtte förpliktas

att avstå ängarna jämlikt föreskrifterna i 33 § i 1898 års lapplag, d. v. s.

genom expropriation. Avvittringsstyresmannen har upprättat ett förslag

till värdesättning av ängarna; och uppgå enligt detta kostnaderna för

deras inlösen till 51,639 kronor 90 öre, om däri inbegripes det skogsanslag,

som belöper å ängarna och skulle tillkomma dessas innehavare.

Med frånräknande av skogsanslaget hava kostnaderna beräknats till

23,833 kronor 80 öre.

Sedan förslagen om markinlösen för renskötselns behov i Sorsele

och Dorotea avvittringslag blivit överlämnade till Kungl. Majrts befallningshavande,

har denna myndighet ingått med hemställan till Kungl.

Maj:t om anslag för de till inlösen ifrågasatta ängarnas förvärvande. I

en proposition (nr 238) till 1912 års riksdag hemställde Kungl. Majrt

om beviljande för ändamålet av ett förslagsanslag å 52,000 kronor; och

blev denna proposition av riksdagen bifallen.

Emellertid fullföljde Klockhoff i skrivelse den 8 augusti 1912

till Kungl. Majrts befallningshavande i Västerbottens län sin ovannämnda

anmärkning rörande bristande utredning av frågan om markförvärv

i Sorsele socken med hemställan, huruvida icke Kungl. Majrts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

befallningshavande ville taga under övervägande lämpligheten av att,

innan avvittringsutslag meddelades, förnyad sorgfällig undersökning i

denna fråga komme till stånd.. På grund härav lät Kungl. Maj:ts befallningshavande

genom häradsskrivaren A. F. Burman och lappfogden

P. F. Holm anställa undersökning, huruvida ytterligare inlösen av mark

i Sorsele socken utöver vad vid avvittringen föreslagits befunnes nödvändig

för nomadlapparnas behov. Resultatet av denna utredning föreligger

i en berättelse av den 21 oktober 1912, vari föreslås förvärv för

kronans räkning av ett stort antal ägor med en areal enligt avvittringsstyresmannens

beräkning av tillhopa 860 hektar 4 ar. Enligt av avvittringsstyresmannen

efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes anmodan verkställd

uppskattning av dessa ägors värde har detta beräknats till en

sammanlagd summa av 76,414 kronor. Häri vore ej inbegripen ersättningen

för den å ängarna belöpande skogsmark. Skulle denna tagas i

beräkning, ansågs värdet därav ungefärligen motsvara uppskattningssumman

för ängarna.

I ovan angivna skick kvarstår fortfarande frågan om markinlösen

i nu ifrågavarande båda avvittringslag. Sålunda har å ena sidan riksdagen

beviljat ett anslag å 52,000 kronor till inlösen av de vid avvittringen

i sådant hänseende föreslagna ängar och å andra sidan- föreligger,

vad angår Sorsele socken, en plan rörande markförvärv i mångdubbelt

större utsträckning än den av förrättningsmännen vid avvittringen förordade.

Advokatfiskalsämbetets granskning av avvittringen kom sedermera

att än vidare utsträckas. Under åberopande av den befattning advokatfiskalsämbetet

förut tagit med avvittringsarbetet inom Sorsele socken

anhöll ämbetet i underdånig skrivelse den 18 april 1914 om förnyat

uppdrag att hos länsstyrelsen i Umeå samt i avvittringskontoret därstädes

verkställa granskning av de till den pågående avvittringen i Västerbottens

läns lappmark hörande kartor och handlingar. Till stöd för

denna framställning åberopades, att det torde vara av vikt, att advokatfiskalsämbetet

redan innan Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade

utslag i respektive avvittringsärenden sattes i tillfälle att taga del av

de till dessa hörande kartor och handlingar, på det ämbetet kunde göra

de framställningar i ämnet, som ett behörigt iakttagande av Kungl.

Maj:ts och kronans rätt kunde påkalla. Med bifall till denna framställning,

vilken blivit genom kammarkollegiet med egen tillstyrkan till Kungl.

Magt överlämnad, bemyndigades genom det här ovan omnämnda nådiga

Advokatfiskalsämbetets

memorial

den 31 dee.

1914.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

beslutet den 8 maj 1914 kammaradvokatfiskalsämbetet att för angivna

ändamål verkställa den föreslagna granskningen.

Denna har utförts av KlockkofF, som framlagt resultatet av sitt

arbete i det likaledes förut omtalade memorialet av den 31 december

1914. Vid denna tid förelåg färdiga avvittringsförslag endast rörande

Dorotea och Sorsele avvittringslag; och avser memorialet granskning av

förrättningarna därstädes. Advokatfiskalsämbetet har framställt åtskilliga

anmärkningar av såväl formell som saklig natur. I förra hänseendet

hade ämbetet funnit anmärkningsvärt, att avvittringeprotokollen i strid

med i 1873 års avvittringsstadga, § 13, uttryckligen meddelad föreskrift

icke innehölle upplysningar rörande de av Kungl. Maj:ts befallningshavande

meddelade anläggningsutslag rörande nybygge eller

utslag angående senare för samma nybygge skedda insyningar, varpå

sakägare grundade rättmätigheten av sina innehav. Vidare gjorde ämbetet

vissa erinringar med avseende å hävdeförteckningen för Sorsele avvittringslag.

Denna handling vore enligt rubriken upprättad år 1911,

men underskrifterna, vilka ursprungligen skett särskilt för olika förrättningar

men nu genom bladens uttagande sammanförts i slutet av förteckningen,

vore dagtecknade åren 1899 och 1910. Enligt ämbetets

förmenande hade förteckningen tillkommit genom sammanslagning av

flera förut efter mätningsdistrikt upprättade hävdeförteckningar, till

följd varav icke vare sig delägare eller allmänna ombud kunde anses

haft behörig del av hävdeförteckningen, sådan den nu förelåge, liksom det

kunde betvivlas, huruvida vederbörande förrättningsmän genom sina

underskrifter kunde tillförbindas ansvara för densammas innehåll. Hävdeförteckningarna

såväl för Dorotea som Sorsele avvittringslag saknade

dessutom i strid med 17 § avvittringsstadgan anteckningar om de ägofigurer

av skogsmarken, i avseende å vilka lantmätaren med gode männen

antingen funnit ändring böra ske i vad ägobeskrivningen innehölle

angående urskiljande av impediment från duglig mark eller ock ansett

avdrag böra äga rum för sådana impediment, som ej å kartan blivit

utmärkta och i beskrivningen särskilt upptagna. Härigenom omöjliggjordes

vederbörlig kontroll i förevarande avseende, vilken kontroll synts

ämbetet desto mera önskvärd, som ägobeskrivningarna för Sorsele vore

dagtecknade i december 1910, alltså efter det ägobesiktning och —

enligt avvittringsprotokollet — justering av hävdeförteckning ägt rum,

något som uppenbarligen stode i avgjord strid med avvittringsstadgans

föreskrifter. Slutligen erinrade ämbetet, att kartorna och tillhörande

beskrivningar voro mycket fattiga på topografiska benämningar, vari
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

genom en kontrollerande jämförelse mellan delägarnas innehav enligt

avvittriugshandlingarna och de insyningsinstrument, varpå innehavet

rätteligen grundade sig, försvårades och understundom omöjliggjordes.

Vidkommande den sakliga granskningen av avvittringsförslagen

har ämbetet först haft sin uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida

respektive hemmans mantal och det till grund därför liggande innehavet

i inägor blivit behörigen bestämt. Vid denna granskning hade ämbetet

sökt jämföra hävdeförteckningar och avvittringskartor med tillgängliga

insyningshandlingar. Ehuru denna granskning på grund av det tillgängliga

materialets brister kunnat bliva endast ganska ofullständig,

hade ämbetet ändock kunnat anteckna ett icke obetydligt antal inägor

(utängar och röjningsland), som i hävdeförteckningarna upptagits under

hemmanen, oaktat dessa ägor med all säkerhet icke varit till samma

hemman behörigen insynade. Man hade grundad anledning antaga, att

om granskningen vidare genomfördes, man skulle kunna påvisa en

mängd ytterligare oegentligheter vid uppteckningen av delägarnas innehav.

Beträffande nybyggenas tomtplatser och åkerskiften anmärktes,

att förrättningsmännen genomgående lämnat utan avseende vad som vid

de verkställda insyningarna blivit bestämt. Åven om det kunde vara

sant, att man rimligen icke kunnat beröva en nybyggare eller hemmansägare

vad han tilläventyrs utöver den insynade tomt- och åkerarealen

uppodlat i omedelbar anslutning ‘till denna, måste det dock anses vara

bestämt felaktigt att, på sätt i åtskilliga fall ägt rum, godkänna utflyttningar

från den ursprungligen insynade boplatsen till platser, som

vore insynade och belägna stundom på miltals avstånd från samma

boplats. Det torde kunna påvisas, att de skattetal, som förvärvats till

skydd för dessa s. k. utflytten, ej sällan härrörde från ännu icke skatteomförda

krononybyggen, ifråga om vilka behörigt tillstånd till nybyggets

klyvning icke blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat.

Såsom anmärkningsvärt har vidare antecknats, att åtskilliga hemman

ovan odlingsgränsen inom Sorsele avvittringslag fått sig tilldelade lägenheter,

vilka tillagts hemmanen genom särskilda Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut, meddelade efter tillkomsten av nådiga brevet den

13 december 1867. Enär detta nådiga brev uttryckligen förbjöde anläggning

av nybyggen ovanför en bestämd gräns (den s. k. odlingsgränsen)

samt Kungl. Maj:ts befallningsbavandes nämnda beslut sålunda

felaktigt tillkommit, hade vid avvittringen endast sådana hemmanen

tillagda ägor, som blivit insynade före tillkomsten av samma nådiga

brev, bort tagas i beräkning och bibehållas vid sina respektive hemman,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

så racket mer som Kungl. Maj:ts befallningshavandes berörda beslut

uttryckligen angåvo upplåtelserna såsom villkorliga. Till stöd för denna

uppfattning hava åberopats ordalagen i nådiga brevet den 18 november

1892, varigenom avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens och

Norrbottens lappmarker igångsatts, samt nådiga brevet den 19 oktober

1894 angående de å kronomarkernu inom Enontekis socken belägna

hemman och nybyggen tillhöriga ängar m. m.

Advokatfiskalsämbetet framhåller, att, såvitt framginge av avvittringshandlingarna,

samtliga inom avvittringslagen belägna röjningsland blivit

disponerade under enskilda hemman och nybyggen. Enligt ämbetets

förmenande hade så emellertid ej bort ske vidkommande sådana röjningsland,

ifråga om vilka intet blivit åtgjort i odlingshänseende, enär

dessa land ej kunde jämställas med ströängar.

1 andra fall hade uttryckliga förbehåll intagits i anläggnings- och

insyningsutslagen, varigenom vederbörande hemmans innehavare tillförbundits

att till kronan, där så påfordrades, utan vederlag avstå de

insynade ägorna. Ämbetet erinrar om nådiga brevet den 20 juni 1879

angående ströängar och ifrågasätter, huruvida det däri lämnade tillståndet

att tillsvidare under gården disponera ängarna avsett att sätta

ur kraft dylika uppenbarligen på grund av vissa förhållanden i varje

särskilt fall gjorda förbehåll.

Ämbetet omnämner vidare särskilt två hemman, nämligen 1/3i mantal

Vouvosberg nr 1 och 74 mantal Giltjaur nr 1, rörande vilka ämbetet

anser, att Kungl. Maj:ts och kronans rätt icke blivit i tillbörlig ordning

tillgodosedd vid bestämmandet av ägoinnehavet. Ehuru i viss mån belysande

för tillvägagångssättet vid förrättningen, torde man dock på

grund av den i förevarande avseende framställda anmärkningens mera

begränsade omfattning här kunna förbigå densamma.

Därigenom att, enligt vad advokatfiskalsämbetet ansåge sig hava

påvisat, Kungl. Maj:ts och kronans rätt icke blivit behörigen iakttagen

vid bestämmandet av de särskilda hemmanens innehav, hade det till

grund för samma hemmans skogsanslag liggande mantal i stor utsträckning

blivit för högt uppdrivet. Ämbetet ansåg det härjämte framgå av

handlingarna, att själva utmätningen av detta skogsanslag inom den

författningsenligt bestämda latituden icke skett efter en med hänsjm till

kronans intresse tillfredsställande grund. Enligt de båda föreliggande

förslagen hade skogsanslaget i sin helhet blivit bestämt till 1,600 hektar

medelgod skogsmark per mantal för hemman ovan odlingsgränsen. Att

anslaget sålunda i stort sett hölle sig i närheten av det författningsenliga

maximum, förefölle i och för sig anmärkningsvärt. Vilken mening

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 166.

man än kunde vilja inlägga i författningarnas föreskrifter om anslagets

utmätande inom de medgivna yttergränserna (440.7 6—1,763.0 4 hektar),

kunde det knappast vara rimligt att sätta normalanslaget så högt, att

den i författningarna förutsatta kvantitativa utjämningen mellan skogsmark

av bättre gch sämre beskaffenhet (se §§ 9 och 10 i 1909 års kungörelse),

måste begränsas till ett minimum. Inom Dorotea avvittringslag

skulle visserligen, att döma efter avvittringsförslaget, ingen som helst

utjämning vara av nöden, och inom Sorsele avvittringslag hade utjämning

vid avvittringen förekommit endast i ett fåtal fall. Men att skogsmarken

sålunda kunnat i det hela betraktas såsom likvärdig i de olika

delarna av dessa avvittringslag syntes desto egendomligare, som åtminstone

Sorsele avvittringslag omfattade såväl trakten i närheten av barrskogsgränsen,

där skogsmarken måste presumeras vara ganska dålig,

som längre ned belägna områden, där skogen kunde väntas mera likna

den, som förekomme i lappmarkens egentliga skogsland. Det torde

utan synnerlig djärvhet kunna påstås, anför advokatfiskalsämbetet, att

om man ville tillgodose syftet med bestämmelserna om skogsanslagets

varierande i mån av markens beskaffenhet, ett så högt normalanslag

som de nu föreslagna överhuvud icke och särskilt icke inom förevarande

avvittringslag kunde komma i fråga.

Om det således även utan den lokala undersökning, som vore av

nöden för mera preciserade uttalanden, syntes kunna påstå3, att skogsanslaget

till direkt förfång för kronan i det hela satts för högt, funnes

grundad anledning till antagande att det sätt, varpå anslaget bestämts,

även medelbart — och detta kanske i än större omfattning — länt

kronan till nackdel. Det ville nämligen synas, som om man till förebyggande

av den orättvisa, som skulle blivit en följd av att den vid

avvittringen upptagna skogsmarkens olikartade beskaffenhet lämnats

utan egentligt beaktande vid utdelningen till de särskilda hemmanen,

skulle hava slagit in på vägar, som ej vore med författningarna överensstämmande

och ledde till avsevärd förlust för kronan. Med avseende

härå kunde ämbetet icke undertrycka den tanken, att det förekommit i

synnerligen stor omfattning, att duglig skogsmark, vilken bort antingen

bibehållas åt kronan eller gå i beräkning såsom skogsanslag, blivit i

form av impediment tillagd hemman inom avvittringslagen. Till bestyrkande

av denna uppfattnings riktighet åberopades, att ämbetet funnit,

att inom Sorsele avvittringslag björkskog så gott som uteslutande redovisats

såsom impediment och att jämväl blandskog av björk och gran

eller björk och tall fått impedimentbeteckning. Endast i sådana fall,

då barrskogen syntes vara den- övervägande inom visst område, hade

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

motsvarande ägofigur upptagits såsom duglig. Inom samma avvittringslag

hade icke mindre än omkring 25 från husbehovsområdena

skilda och av uteslutande impediment bestående skiften blivit utlagda

för olika hemman och hemmansdelar. Ett betydligt antal skiften kunde

ock påvisas, vilka, frånsett en eller annan obetydlig §ngslägenhet, till

sin ojämförligt största del enligt ägobeskrivningen bestode av impediment,

ehuru den i skiftet ingående dugliga marken ingalunda nödvändiggjort

någon sådan skiftesläggning, utan hellre kunnat redovisas bland

hemmanets övriga ängar utom området. Såsom ett belysande exempel

på liknande förfarande- anfördes vidare, att sedan Kraddsele byamän

yrkat att för erhållande av lövskog särskilda skiften skulle på angiven

plats utläggas åt varje delägare i byn, denna begäran bifallits i den

mån att alla delägare utom tre, som förut erhållit liknande förmån, fått

utan avräkning å skogsanslaget sig tilldelade områden, som enligt handlingarna

bestode allenast av oduglig mark. Vidare påpekas, att betesmark

knappast någonsin inberäknats i skogsanslaget. Att avvittringsstyresmannen

själv i princip varit av den mening, att skog, som vore

användbar allenast till bränsle, , borde tagas i betraktande vid skogsanslagets

beräknande, framginge av upplysningar, som av honom lämnats

rörande de grunder, vilka av honom följts vid tillämpning av bestämmelserna

angående skogstilldelningen.

Med vad nu framhållits sammanhängde en annan på kronans rätt

jämväl inverkande oegentlighet. Denna avsåge tillämpningen av 1873

års avvittringsstadgas medgivande, att för smärre impediment, som vid

ägobeskrivningens upprättande enligt därför gällande regler utelämnats,

avdrag från ägofigurs areal finge, så vitt nödigt vore, av lantmätare

med gode män bestämmas till högst 1/i av ägofigurs vidd. Bestämmelserna

åsyftade att åvägabringa en någorlunda riktig uppgift om

arealen av skogsmark. Enligt vunnen upplysning hade emellertid avdraget

använts såsom en regulator till utjämnande av de oregelbundenheter,

som uppstodo till följd av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet.

Denna reducerade beräkning förekomme i synnerlig vidsträckt

omfattning, och det kunde befaras, att de skogsarealer, som obehörigen

frånhänts kronan genom opåkallade kvotdelsavdrag för impediment, vore

mycket betydande.

Det förefölle advokatfiskalsämbetet egendomligt, att ägoutbyte i

syfte att undvika bibehållande utanför hemmanens egentliga tilldelningsområden

av de hemmanen tillhöriga vitt kringspridda ängarna icke

syntes hava i något enda fall förekommit inom båda ifrågavarande vidsträckta

avvittringslag. Bestämmelserna i nådiga brevet den 20 juni

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

1879, att ut.ängarna iinge bibehållas intill dess de kunde mot annan

mark utbytas och därvid endast såsom ett skifte beräknas, hade ju på

intet sätt velat göra kraftlös bestämmelsen i avvittringsstaagans § 19

mom. 2, som föreskreve, att tilldelningsområdena skulle utläggas i

minsta möjliga antal skiften, för vilket ändamål i samma paragraf

jämväl föreskreves, att ägoutbyten skulle genomföras oavsett parts

yrkande. Advokattiskalsämbetet framhåller i samband härmed, att denna

fråga i förevarande trakter vore av särskild betydelse med hänsyn till

lapparnas betesrättigheter. På många ställen vore ägoblandningen av

kronopark och inägor av beskaffenhet att göra dessa rättigheter i

hög grad illusoriska. Det vore fördenskull förenat'' med stort allmänt

och enskilt intresse, att denna ägoblandning i största möjliga utsträckning

upphörde. Ämbetet hade svårt att känna sig övertygat därom,

att ägoutbyten mellan kronan tillhörig odisponerad odlingsbar mark

och enskildas utängar icke skulle i avsevärd mån kunna genomföras.

I en av til. doktor Emil Haglund avgiven rapport, dagtecknad den

16 december 1914, över av honom under sommaren 1914 på offentligt

uppdrag verkställda undersökningar rörande den allmänna beskaffenheten

av ströängar i Västerbottens läns lappmark samt dessa ängars

ekonomiska betydelse för den bofasta befolkningen hade påvisats bland

annat, att inom de delar av fjällbygden i nämnda lappmark, varom han

ägde kännedom, odlingstillfällen i närheten av gårdarna förefunnes i

stor utsträckning. Erfarenheten från tidigare avvittringar hade givit

vid handen, att mark, som tilldelats enskilda hemmansinnehavare under

beteckningen impediment eller skogsmark, i icke ringa utsträckning sedermera

visat sig vara lämplig till odling. Uppmärksamheten hade numera

bland annat genom en av dåvarande landshövdingen i Norrbottens län,

numera statsrådet Oscar von Sydow den 9 april 1913 gjord underdånig

framställning i ämnet, blivit fäst på nödvändigheten av en reglering av

ifrågavarande s. k. ströängar jämväl inom de trakter, där awittringen

förelåge fullbordad, därvid han till och med ifrågasatt stora penninguppoffringar

av statsverket för att få till stånd nämnda ej minst för

jordägarna själva nödvändiga och önskvärda reglering. Det syntes fördenskull

ämbetet vara klart, att ingen laglig härtill syftande utväg borde

lämnas oförsökt i de trakter av lappmarken, där awittringen ännu ej

avslutats. En ytterligare utredning angående möjligheten för kronan att

genom ägoutbyten förvärva enskilda hemmans på kronomarkerna och

tilläventyrs även på de blivande allmänningarna belägna ströängar syntes

ämbetet oundgängligen böra ske, innan avvittringsförslagen av Kungl.

Maj:ts befallningshavande företoges till slutlig prövning. Ämbetet hänBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

visade i detta sammanhang till de av ämbetet förut påvisade oriktigheterna

i delägarnas enligt avvittringshandlingar upptecknade innehav,

huvudsakligen härrörande därav att man vid bestämmandet av detta

innehav ej tagit vederbörlig hänsyn till vad insyningshandlingarna upplyste.

Med hänsyn till den i det föregående framhållna nödAmndigheten

av att i största möjliga utsträckning befria kronomarkerna från utängar

ansåg ämbetet det önskvärt, att en förnyad utredning komme till stånd

jämväl rörande vad som vore behörigen insynat.

Slutligen anförde advokatfiskalsämbetet, att åtskilliga omständigheter

talade för att man, med undanskjutande tillsvidare av de övriga

anmärkningar ämbetet framställt mot de föreliggande avvittringsförslagen,

borde i första hand inrikta sin uppmärksamhet på frågan, huruvida det

vore möjligt att med lagliga medel åvägabringa en reglering av enskildas

innehav av utängar. Skulle man i detta hänseende med stöd av

de rättsliga möjligheter, som kunde tänkas stå kronan till buds, lyckas

uppnå ett någorlunda tillfredsställande resultat, torde måhända utvägar

kunna beredas för undvikande av alltför vittgående omarbetningar av

de föreliggande avvittringsförslagen.

Det syntes sålunda ämbetet lämpligt, att undersökningar med ovan

angivna syfte snarast möjligt igångsattes, därvid, på sätt ämbetet antytt,

dessa närmast borde avse dels möjligheter för ägoutbyten med kronan

och dels frågan huruvida och i vilken omfattning utängarna innehades

med laglig rätt eller icke.

Över de av advokatfiskalsämbetet sålunda framställda anmärkningarna

hördes efter nådiga remisser Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Västerbottens län samt lantmäteristyrelsen.

Kungi.Maj:ts I sitt svar å remissen har Kungl. Maj:ts befallningshavande i

havandef^ skrivelse den 29 april 1915, med överlämnande av ett från avvittringsVästerbot-

styresmannen i länet Tycho Bergman i ärendet infordrat yttrande av

yttrlnd^den ^on 23 april 1915, uttalat sig för undersökningar för det av advokat29

april 1915. fiskalsämbetet angivna ändamål. Särskilt har Kungl. Maj:ts befallningshavande

berört frågan om ägoutbyten av den i ämbetets memorial omförmälda

art. Likasom ämbetet ansåge befallningshavanden de i nådiga

brevet den 20 juni 1879 meddelade bestämmelserna om utängars bibehållande

ingalunda kunna medföra någon rubbning i avvittringsstadgans

föreskrifter angående ägoutbyten. Beträffande den vederlagsmark, som

sannolikt förefunnes å områden, som enligt avvittringsförslaget skulle

tillfalla hemman eller nybyggen i form av skogsanslag eller impediment

fäste befallningshavanden särskilt uppmärksamheten på en del myrar,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

som under avvittringsberedningen betraktats såsom odugliga men måhända

enligt numera vunnen erfarenhet kunde med fördel odlas medelst utdikning

samt tillförande av gödningsämnen. Det måste, såsom redan tidigare

framhållits av befallningshavanden, ur ren jordbrukssynpunkt anses

önskvärt, att nybyggare och hemmansägare i stället för att vidbliva det

primitiva och ytterligt extensiva jordbruk, som grundades på tillgodogörandet

av avlägsna utängsslåtter, inriktade sitt arbete på utnyttjandet

av de odlingstillfällen, som stode till buds i närheten av gårdarna; och

då all erfarenhet visade, att befolkningen, om den härutinnan Unge fria

händer, endast mycket långsamt kunde bringas till insikt om fördelen

av att övergiva utängssystemet, skulle det vara föga lämpligt att bortskänka

odlingsmark i fall, då eljest möjlighet stode till buds att genom

dess lämnande i vederlag för ängar utanför de blivande egentliga ägoområdena

framkalla ett mera rationellt och givande jordbruk. Befallningshavanden

understryker ytterligare, att en underlåtenhet att begagna

sig av det tillfälle avvittringen kunde erbjuda att genomföra ägoutbyten

av ifrågavarande slag — på samma gång den motverkade jordbrukets

välförstådda intresse — lände till stort förfång för lappbefolkningen,

för vilken det voro av synnerlig vikt, att utängarnas antal

inskränktes. Vida lämpligare än att av ömhet om jordbruksidkarna låta

dessa behålla utängar, som de enligt avvittringsstadgan borde avträda,

syntes vara att, när ägoutbyte komme till stånd, bereda dem statsunderstöd

i en eller annan form för uppodlande av mark, som tillskiftats dem

i stället för utängar. Att ett avsevärt understöd av denna art bereddes jordbrukarna

torde i själva verket vara synnerligen önskvärt med hänsyn

till befolkningens fattigdom och därav härflytande oförmåga att av egna

medel anskaffa gödningsämnen, redskap m. in., som vore av nöden för

ett mera intensivt jordbruk. Ifrågasättas kunde även, huruvida icke

rätt borde medgivas jordbrukarna att under någon tid efter avvittringens

fullbordande, exempelvis 10 å 15 år, begagna sig av slåtter å utängar,

som skulle avträdas — dock utan rätt till ersättning för renskada —

varjämte det i fråga om relativt närbelägna ängar läte tänka sig, att

förutvarande ägare i vissa fall erhölle optionsrätt vid deras eventuella

utarrenderande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande framhöll vidare, att genomförandet

av ägoutbyten av ifrågavarande slag skulle föranleda en avsevärd rubbning

i de föreliggande avvittringsförslagen och nödvändiggöra avvittringsärendenas

återförvisande i syfte att under avvittringsförfarandets former

få frågorna om ägoutbvtena fullständigt utredda, Innan avvittringen

Ange härigenom ytterligare fördröjas, syntes det lämpligt, att man gjorde

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig bestämt förvissad om, att utbytesmöjligheter i avsevärd omfattning

förelåge. Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställde fördenskull, att

för ett närmare utredande av utbytesmöjligheterna preliminära undersökningar

företoges av sakkunniga personer.

Jämväl den av advokatfiskalsämbetet ifrågasatta lokala undersökningen

angående rättmätigheten av innehavet av de utav de under

gårdarna hävdade ägorna ansåg sig Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra förorda till bifall.

Kungl. Maj:ts befallningshavande hänvisade slutligen till advokatfiskalsämbetets

antydan, att om man på grundvalen av nu ifrågasatta

preliminära undersökningar lyckades uppnå en någorlunda tillfredsställande

reglering av enskildas innehav av utängar, utvägar måhända kunde

beredas för undvikande av alltför vittgående omarbetning av de föreliggande

förslagen; och Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasatte med

anledning härav, huruvida icke under nämnda förutsättning statsmakterna

borde vidtaga åtgärder, som möjliggjorde avvittringsförslagens godkännande,

utan hinder av att hemman och nybyggen syntes, på sätt advokatfiskalsämbetet

framhållit, hava blivit, utöver vad författningarnas bestämmelser

föranledde, i förslagen gynnade vid skogsanslagens bestämmande

och genom tilldelande av områden, som betecknats såsom impediment,

men rätteligen vore att anse såsom duglig mark.

Styresman"’ Avvittringsstyresmannen Bergman hemställer i sitt yttrande, att

aen Berg- Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte avstyrka bifall till advokat^nde

den fiskalsämbetets framställning. Beträffande försummelsen att vid första

23 april 1915. allmänna sammanträdet inom avvittringslagen i protokollet göra anteckningar

om de hemmanen och nybyggena berörande insyningsutslagen

medgav Bergman, som vid tiden för nämnda sammanträden ännu icke

tillträtt sin nuvarande befattning, att dåvarande avvittringsstyresmannen

icke iakttagit nämnda föreskrift, men förmenade, att detta icke torde

hava inverkat på förrättningarnas gång i deras första stadium.

Angående hävdeförteckningen för Sorsele avvittringslag meddelas,

att 1911 års hävdeförteckning utgjorde en från den ursprungligen upprättade

hävdeförteckningen av år 1899, vilken ännu funnes i förvar,

tagen och med samma förteckning till innehåll fullkomligt överensstämmande

kopia med de tillägg och kompletteringar, som betingades av en

senare verkställd och i särskilda, år 1910 distriktsvis upprättade hävdeförteckningar

upptagen tillmätning av nytillkomna odlingar. Till styrkande

av att denna förteckning måste anses överensstämma med av

jordägare och allmänna ombud erkända innehav samt vara upprättad

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

under tjänstemannaansvar bifogades intyg av de vid tiden för förteckningens

upprättande tjänstgörande avvittringslantmätare.

Advokatfiskalsämbetet hade anmärkt, att hävdeförteekningarna ej

upptogo de ägofigurer av skogsmarken, i avseende å vilka lantmätaren

med gode män vid ägobesiktningen funnit anledning göra anmärkning

beträffande ägobeskrivningens uppgifter om urskiljande av impediment

från duglig mark eller ock ansett impedimentavdrag böra äga rum.

Enligt Bergman berodde detta därpå, att vid avvittringarna använts eu

annan och, såsom han förmenade, lämpligare metod för upprättande av

nämnda förteckningar och ägobeskrivningar än författningen innehölle.

Författningen föreskreve, att först skulle ägobeskrivningen verkställas

och först därefter hävdeförteckningar, upptagande anteckningar om

eventuella ändringar däri, upprättas. Istället hade man gått till väga

så, att först upprättats ett slags koncept till ägobeskrivning, vilken använts

vid sedermera företagen taxering och skogsbesiktning. Därefter

hade den fullständiga ägobeskrivningen skett. Orsaken till att ägobeskrivningarna

dagtecknats, efter det ägobesiktning och justering av

hävdeförteckningen ägt rum, hade varit att beskrivningarna på grund

;rv de ändringar i desamma, som nödvändiggjorts genom senare under

avvittringens gång verkställd tillmätning och taxering av odlingar, omskrivits

till nytt koncept, vilket icke kunnat medhinnas under pågående

sammanträde.

Beträffande bristen på topografiska benämningar hade denna redan

förut iakttagits av Bergman, som före avvittringsförslagens avgivande

vidtagit alla de åtgärder, som stått honom till buds.

Yad anginge de sakliga anmärkningarna anförde Bergman med

hänsyn till frågan, huruvida hemmanens och nybyggenas innehav i inägor

blivit behörigen bestämt, att beträffande Sorsele avvittringslag han

icke kunde därom avlämna någon ingående redogörelse, enär hävdeförteckningen,

förutom i den del densamma omfattade tillmätta odlingar,

justerats redan år 1899. Enligt uppgift av vid hävdeförteckningens

justering biträdande lantmätare hade emellertid därvid hemmanens insyningshandlingar

med säkerhet tagits i betraktande i de fall, där för

nedlagda hemman kronans rätt ansetts böra särskilt prövas och då tvist

om innehav mellan jordägarna uppstått. Inom Dorotea avvittringslag

hade Bergman själv handlagt avvittringsförrättningen från och med

justeringen av hävdeförteckningen. Vid denna justering hade Bergman

med kronoombudet och lappfogden såsom kontrollanter granskat hemmanens

insyningshandlingar och endast på dessa grundat sitt omdöme,

att hemmanen påförda innehav ägde rättsliga grunder. Bergman fram
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

höll på det bestämdaste, att nämnda förteckning enligt hans uppfattning

icke med fog kunde beträffande kronans rätt bringas i annat skick.

Vidkommande frågan, att Bergman oriktigt skulle godkänt utflyttningar

från hemmanen, vädjar Bergman till, huru lappmarken för närvarande

skulle hava tett sig, om den av advokatfiskalsämbetet förfäktade

principen skulle hava tillämpats. I de flesta fall skulle möjlighet till uppdelning

av de ursprungliga hemmanen hava uteslutits. I de fall, då

bosättningar förekommit på större avstånd från stamhemmanet, hade,

såvitt Bergman kunnat utröna, »räjongen» för under stamhemmanet insynade

ängar icke överskridits. Då i varje fall den från hemman utflyttande

erhållit införsel eller lagfart å sin hemmansdel, hade härmed

hans besittningsrätt ansetts icke böra betvivlas.

Pij heller anmärkningen att endast sådana ägor, vilka tillagts hemman

och nybyggen före den 13 december 1867, bort få under dem bibehållas,

kunde Bergman finna riktig; och invände han gent emot advokatfiskalsämbetets

påstående att röjningsland, å vilka intet blivit åtgjort

i odlingsavseende, icke bort under de enskilda hemmanen och nybyggena

disponeras, att med det i nådiga brevet den 20 juni 1879 använda

uttrycket »ängslägenheter» icke kunde förstås endast slåttermyra- utali

jämväl sådana lägenheter, som genom röjning, dikning, översilning eller

på annat sätt kunde bringas i växtkraft. Dessa finge sålunda enligt;

nämnda nådiga brevs föreskrifter bibehfdlas. I de fåll, där i anläggningsoch

insyningsutslagen förbehåll fästats vid ängslägenheters upplåtande,

ansåge styresmannen, att det icke ankommit på förrättningsmännen att

ingå i prövning rörande tillämpningen av föreskrivna villkor.

Vidkommande de av ämbetet omnämnda hemmanen 1iSi mantal

Vouvosberg nr 1 och 1U mantal Giltjaur nr 1 kunde styresmannen ej

lämna närmare upplysning om de med avseende å förstnämnda hemman

anmärkta förhållanden, enär anteckningar därom saknades i avvittringsprotokollet

samt bestred av anförda skäl anmärkningen i vad den gällde

hemmanet Giltjaur nr 1.

Med de premisser, varifrån advokatfiskalsämbetet utgått, kunde

man, säger Bergman, lätt känna sig övertygad om att mantalet blivit

för högt uppdrivet. Uppenbart vore ju även, att om en stor del ägor

utginge ur förslaget mantalet måste bliva mindre, men med frånseende

av en sådan förutsatt åtgärd finge icke mantalet anses för högt uppdrivet.

I Dorotea avvitfringslag hade väsentliga nedsättningar skett i

den ursprungliga ägotaxeringen, varjämte en genomgående rättelse vidtagits

i skogsbesiktningen, och inom Sorsele avvittringslag hade liknande

åtgärder vidtagits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kumjl. Majits Nåd. Proposition Nr 166.

Med föranledande av advokatfiskalsämbetets anmärkning mot skogsanslagets

utmätande lämnar Bergman en närmare redogörelse för de

grunder, som i detta avseende kommit i beaktande vid de nu pågående

avvittringarna i Västerbottens lappmark. Vid upprättandet av förslagtill

skogsanslag hade tagits i betraktande skogsmarkens beräknade avkastningsförmåga,

virkesåtgången till bränsle och byggnader jämte dessas

underhåll för hemman av medelstorlek inom varje avvittringslag samt

mängden och värdet av det till försäljning utsynade virket, vartill

ägare och åbor varit berättigade jämlikt § 53 i förordningen den 26

januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

(Enligt nämnda paragraf tillkommer uteslutande rätt till utsyning kronohemmans

och nybygges åbor samt skatte- och frälsehemmans ägare,

de där icke hava avvittrade områden, med avseende å viss trakt av

angränsande kronomark, som i allmänhet, eller där ej lokala omständigheter

föranleda undantag, beräknas för enstaka lägenhet och by med

två grannar till ett avstånd från bostaden åt varje håll av 1.3 kilometer,

för by med tre till och med åtta grannar 2.7 kilometer, för by

med nio till och med sexton grannar 3.6 kilometer och för by med

flera än sexton grannar 5.3 kilometer.)

Angående skogsmarkens avkastningsförmåga hade med biträde av

vederbörande skogstjänstemän utrönts och av distriktets överjägmästare

bekräftats, att denna utgör inom Sorsele, Stensele och Dorotea avvittringslag

0.5 kubikmeter samt inom Vilhelmina och Tärna 0.3 5 kubikmeter

för år och hektar produktiv skogsmark. Vid beräkning av virkesåtgången

hade beträffande husbehovet hänsyn ansetts böra tagas icke blott till

behovet för helt mantal utan fastmer för sådana delar av mantal, i vilka

hemmanen numera blivit uppdelade och särskilt brukades, och hade förty

hemman av medelstorlek inom avvittringslag utgjort den enhet, efter

vilken virkesåtgången i husbehov beräknats. Till årligt husbehovsvirke

för sådant hemman hade beräknats åtgå till bränsle 10 famnar ved (= 28

kubikmeter) och till byggnader och deras underhåll 3 kubikmeter virke

eller tillsammans 31 kubikmeter. För fyllande av detta virkesbehov hade

således måst tagas i anspråk minst 62 hektar produktiv skogsmark.

Enligt nuvarande uppdelning i brukningsdelar av hemman utgjorde

medelstorleken för hemman inom Sorsele och Stensele-Tärna avvittringsområden

Vu mantal (ny skatt) samt inom Vilhelmina avvittringsområde

1/ie mantal. Med tillämpning av förenämnda norm, varvid å 1/6i mantal

skulle belöpa i runt tal 12.5 hektar skogsmark, hade ansetts nödigt

föreslå det högst medgivna husbehovsanslaget eller 800 hektar för helt

mantal ovanför odlingsgränsen inom nämnda socknar förutom Stensele,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

där tillgänglig skogsmark befunnits vara av så ringa omfattning att,

för beredande jämväl av område till allmänning, husbehovsanslaget måst

inskränkas till 600 hektar per mantal. Beträffande Dorotea avvittringslag,

där brukningsdelar enligt avvittringsbandlingarna förefunnes endast

inom hemmanet Lövsjö, utgjordes avvittringslaget därjämte av större

bolag och affärsmän tillhöriga hemman, varå dock såsom arrendatorer

kvarsutte de förutvarande ägarna. Inberäknat dessa utgjorde brukningsdelarna,

såvitt vore Bergman bekant, 26 med en medelstorlek av V8

mantal. För tillgodoseende jämväl av de mindre ägolotternas behov av

vedbrand och byggnadsvirke hade husbehovsanslaget, enär ägolotter om

V64 mantal här utgjorde större proportion än i någon annan socken,

ansetts böra sättas till 800 hektar. För hemman nedanför odlingsgränsen

i Sorsele avvittringslag hade husbehovsanslaget ansetts icke kunna emot

gällande bestämmelser föreslås högre än 550 hektar per mantal, ehuru

skogsmarkens avkastningsförmåga därstädes icke befunnits nämnvärt högre

eller virkesåtgången lägre än ovanför odlingsgränsen.

För hemman, som för närvarande vore större än 5/ei mantal, skulle

med tillämpning av ovan angivna beräkningsgrunder kunna sägas böra

uppstå och torde även i enstaka fall förekomma överskott i husbehovsskog.

Men då att döma av den uppdelning av hemman, som hittills

skett, den tid ej torde vara långt avlägsen, inom vilken nuvarande större

hemman undergått liknande uppdelning och sålunda komme att hava

användning för husbehovsskogen, hade icke annat avseende kunnat

fästas vid detta förhållande än vad i 9 och 10 §§ av kungörelsen den

5 juni 1909 vore särskilt stadgat, så mycket mindre som ett varierande

skogsanslag icke syntes vara enligt samma kungörelse medgivet. För

hemman med mindre skattetal nedginge husbehovsskogen, så att den

för 7g4 mantal utgjorde ovanför odlingsgränsen 12.5 hektar och nedan

samma gräns 8.6 hektar med eu virkesavkastning av respektive 6.2 5

kubikmeter, motsvarande 2.2 5 famn, och 4.3 kubikmeter, motsvarande

1.5 famn. Denna virkesmängd måste uppenbarligen bliva otillräcklig och

fyllandet av behovet åstadkommas genom virkesmängdens utökning på

ett eller annat sätt.

Skogsanslaget i dess helhet hade inom Dorotea och Sorsele avvittringslag

för trakterna ovan odlingsgränsen föreslagits till 1,600 hektar

per mantal. Detta förslag hade uppgjorts med hänsyn dels därtill, att

i de socknar, där tillgång funnits till skogsmark utöver hemmanets behov,

mark med bättre avkastningsförmåga och rikligare bestånd undantagits

till kronopark, till följd varav uppkommit en nedsättning i medelavkastningen

för återstående trakter, dels till storleken av den utsyning av

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

virke till försäljning, som hemmanen hittills åtnjutit, dels till hemmanens

uppdelning i smärre ägolotter (inom Sorsele avvittringslag funnes för närvarande

9 lotter om Vbi mantal, 23 lotter om Va i mantal, 23 lotter om 3/6i

mantal och 28 lotter om Vin mantal), dels ock till de svårigheter, med

vilka de vanligen mycket stora familjerna hade att kämpa för att livnära

sig å jordbruk i dessa karga trakter. Efter av skogstjänstemännen

lämnad uppgift kunde den till allmänning återstående delen av skogsanslaget

för Vs4 mantal beräknas medföra en årlig inkomst av omkring

20 kronor. För hemman nedanför odlingsgränsen i Sorsele och Stensele

socknar hade i helt skogsanslag ansetts skäligt föreslå respektive 1,200

och 1,100 hektar.

Bergman anser, att av vad sålunda angående skogsanslaget anförts

tydligen lramginge, att detsamma för Sorsele och Dorotea avvittringslag

icke med fog kunde sägas vara föreslaget högre än vad av förhållandena

påkallats och beträffande husbehovsanslaget icke ens vara tillräckligt för

hemman med mindre skattetal än 6/6i mantal.

Advokatfiskalsämbetets anmärkning att duglig skog skulle utlagts

såsom impediment och såsom sådant tillagts hemman och nybyggen finge,

säger Bergman, under inga villkor tänkas beröra Dorotea avvittringslag.

Den ursprungligen verkställda besiktningen av skogsmarken hade underkastats

granskning, vilken föranlett genomgående ändringar och rättelser.

Obestridligt vore däremot, att inom Sorsele avvittringslag eu del impediment

utlagts såsom särskilda skiften. Detta hade dock förekommit

endast i do fall, där hemmanens behov av bränsle icke kunnat tillgodses

genom husbehovsanslaget. Förutom i nämnda fall hade impediment

tillagts hemman endast då så på grund av belägenheten varit oundgängligen

nödvändigt för formlig skiftesläggning. Beträffande Irågan huruvida

inom Sorsele avvittringslag mark, bärande endast eller till större

delen lövskog eller bete, förefunnes av beskaffenhet att böra, utöver vad

som skett, beräknas såsom duglig skogsmark, syntes det Bergman icke

vara att antaga, att så i någon för kronans del inverkande grad förekomrne.

Även om Bergman ansåge, att bestämmelserna i § 16 avvittringsstadgan

om avdrag för impediment i allmänhet rätt tillämpats, medgav

han dock, att i en del fall, såsom advokatfiskalsämbetet framhållit, avdraget

hade använts för reglering av skogsmarkens sämre beskaffenhet.

Detta hade emellertid beträffande husbehovsskogen medfört den fördelen,

att ett genomgående husbehovsanslag kunnat föreslås och utan omfattande

jämkningar bibehållas. Något åsidosättande av kronans rätt kunde genom

detta förfarande icke sägas hava förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 114 höft. (Nr 166.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

Vad anginge den av advokatfiskalsämbetet föreslagna undersökningen

till utrönande av ägares och åhöra laga innehav av ängar ansåg

avvittringsstyresmannen, med stöd av vad ovan framhållits, en förnyad

granskning härutinnan, så vitt anginge Dorotea avvittringslag, icke

kunna föranleda någon ändring och således vara fullkomligt ändamålslös.

En ingående granskning av insyningshandlingarna till hemman

inom Sorsele avvittringslag skulle däremot kunna giva anledning till

ändringar i ägoinnehavet. Bleve dessa av mera avsevärd omfattning,

skulle deras genomförande leda till eu omfattande omarbetning av avvittringsförslaget,

och de till kronan återförda ängarna skulle under inga

förhållanden komma att i värde tillnärmelsevis motsvara kostnaderna för

en sådan omarbetning. Härtill komme den indirekta förlust, som måste

bliva eu följd av jordbrukets försummande i avvaktan på med avvittringens

slutförande inträdande nya förhållanden.

Enligt Bergmans uppfattning kunde det av advokatfiskalsämbetet

ifrågasatta ägoutbytesförfarandet icke anses hava stöd i lag eller bliva

av beskaffenhet att harmoniera med allmän rättskänsla. Förpliktad att

ingå i ägoutbyte enligt § 19 mom. 4 avvittringsstadgan vore delägare

endast för beredande av lämpligt skifte. Bergman utgår från att ur

denna synpunkt utbyten ej erfordrades. Nådiga brevet den 20 juni 1879

tolkade Bergman så, att därigenom den enskildes rätt till ströängarna

betryggats även gent emot ägoutbyten. Bergman ansåge för övrigt, att

även om avvittringsstadgans ovannämnda föreskrift kunde bereda möjlighet

till ägoutbyten av ifrågasatt slag, kunde sådant icke verkställas

till uppenbart förfång för endera parten. Utan undersökning på platsen

vore vanskligt att yttra sig om, huruvida inom husbehovsområdena för

ägoutbyten funnes odlingsmark, utöver vad redan under hemmanen

upptagits. Beträffande Sorsele avvittringslag torde med skäl kunna

förutsättas, att för åstadkommande av utrymme i inägor för varje brukningsdel

all i närheten av huvudgården förefintlig odlingsmark redan

upptagits samt att för beredande av tillfälle till nödiga utflyttningar

jämväl tagits i anspråk odlingsmark på längre avstånd från förutvarande

bostäder. Uteslutet vore ej, att sådan mark därförutom kunde finnas å

åtskilliga ställen inom de föreslagna skogsområdena. Rörande denna

mark uppställer styresmannen den frågan, vem den skall anses tillhöra,

och kommer till det resultat, att den ändamålsenligaste marken, bestående

av förefintliga slåttermyrar, faktiskt tillhörde hemmanen samt

att den övriga under alla förhållanden komme att vid avvittringen tillfalla

den, inom vilkens område densamma vore belägen.

För bedömande av möjligheten att genomföra det ifrågasatta ägo
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

utbytet har avvittringsstyresmannen uppgjort eu beräkning rörande de

kostnader, vilka därav skulle bliva eu följd; och hava dessa för hörsele

och Dorotea avvittringslag uppskattats tillhopa till 82,000 kronor. Skulle

tilläventyrs liknande åtgärder vidtagas i Vilhelmina och htensele—lama,

beräknades kostnaderna för alla awittringslagen sammanlagt uppgå till

315,000 kronor. ...

Slutligen påpekar avvittringsstyresmannen den rubbning, som säkerligen

komme att medföras av den i samband med avvittrmgen verkställda

fördelningen av inägorna mellan de särskilda brukningsdelarna.

Enligt styresmannens uppfattning vore det att förutse, att i de bestå

fall delägarna icke skulle komma att godkänna mägodelmngen, pa satt

den utfölle efter det ifrågasatta ägoutbytet. Svårigheterna både visat

sig stora att erhålla delägarnas godkännande av den nu föreliggande

åbodelningen.

Lantmäteristyrelsens yttrande har framlagts i skrivelse den 18 maj T^4“1‘*[®rsI

1915. Häri lämnas först en redogörelse rörande vissa allmänna syn- yttrande den

punkter ägnade att belysa de omständigheter, varunder ifrågavarande 1 maj

avvittring utförts. Särskilt behandlas styrelsens och Kungl. Maj ds befallningshavandes

i Västerbottens län inbördes ställning med hänsyn till

lednino-én och övervakandet av avvittringsarbetet. Styrelsen hade för

sin del ansett sig förhindrad att på något verksammare sätt taga befattning

med ledningen av detsamma och, såvitt styrelsen kunnat inhämta,

hade sådan jämväl uteblivit från Kungl. Maj ds befallmngshavandes sida.

Enligt styrelsens mening vore det icke ägnat väcka förvåning, att en

efter° handlingarna verkställd ingående granskning kunde bibringa föreställning

om att arbetet vore utfört på ett mindre tillfredsställande satt.

Vidkommande de av advokatfiskalsämbetet gjorda anmarkmngarna

ansåge styrelsen dessa i åtminstone åtskilliga delar vara nöjaktigt förklarade

och vederlagda av avvittringsstyresmannen i hans yttrande.

Styrelsen fann sig emellertid böra göra en del eiiniingai.

Det syntes lantmäteristyrelsen saknas skäl att i samma utsträckning

som advokatfiskalsämbetet betrakta insyningshandlingar såsom upplåtelsehandlingar.

Vid den tidpunkt, då hemmanen anlades, uppfattades säkerligen

insyningstillståndet jämte namnsättningen i framstå rummet såsom

en ordningsföreskrift, avsedd att identifiera anläggningen och bestämma

dess ungefärliga läge med hänsyn till föregående och efterföljande msyningar

av sökanden själv eller annan. Snart sagt huru våga beskrivningar

som helst å det''område och de lägenheter, vilka i varje fall vant

ifråga, torde hava godtagits. Detta gällde i främsta rummet msynmg

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

av ängslägenheter. Beskrivning rörande sådana hade helt naturligt

måst hänföra sig till särskilda trakter, vilket icke uteslöte, att såsom

uttryck härför valts namnet på den betydelsefullaste lägenheten i trakten.

Att på grund härav ett namn i en insyningshandling i verkligheten

kunde motsvara ett tiotal särskilda lägenheter, förefölle helt förklarligt,

liksom även att å en myr, vilken benämndes såsom en ängslägenhet,

den mark, som kunde avbärgas, bestode av spridda områden till ett ofta

ansenligt antal. \ ad särskilt anginge hemmanens tomtplatser måste

givet anses, att det aldrig varit meningen, att innehavaren skulle vara

inskränkt till den i insyningshandlingarna angivna, merendels helt obetydliga

arealen. Beskrivningen däröver sammanhängde med frågan om

anläggningens benämning och möjligheten att bedöma, huruvida utsikt

tunnes att i den föreslagna trakten anlägga ett nybygge med utkomstmöjlighet

för en familj.

Bestämmelserna i 13 § avvittringsstadgan åsyftade givetvis att få

utrönt,, vilka särskilda hemman och lägenheter, som funnos inom ett

avvittringslag, eller med andra ord de särskilda sakägarna. I vidare

män hade bestämmelserna icke någonsin tillämpats. Någon granskning

av insyningshandlingarna kunde ej ifrågakomma vid första sammanträdet.

Denna granskning hade däremot verkställts av lantmätarna i samband

med ägomätningen och framför allt vid ägobesiktningen. Sedan avvittringspersonalens

uppmärksamhet emellertid blivit tast på angelägenheten

av att ett strängare förfarande tillämpades till förekommande av

inlösen av ängslägenheter för lapparnas behov, hade inom Dorotea förnyad

granskning av insyningshandlingarna skett.

Lnderskriften å en hävdeförteckning ansåge styrelsen icke vara av

avgörande betydelse för dess bindande kraft. På grund härav hölle

styrelsen före, att de framställda anmärkningarna i denna del icke hade

någon vidare betydelse, helst som de syntes nöjaktigt förklarade. Vikten

läge på, huruvida godkännande lämnats. Så hade i förevarande fall

skett vid lagligen utlysta sammanträden, vid vilka även kronan varit

på föreskrivet sätt representerad, vadan styrelsen hölle före, att de sålunda

tillkomna hävdeförteckningarna vore bindande jämväl för kronan.

14 § i avvittringsstadgan tillika med bestämmelserna i nådiga brevet

den 18 november 1892 måste i viss mån anses hava nödvändiggjort

det förfarande, som följts vid upprättande av beskrivningar. Att härigenom

möjligheten till kontroll blivit mindre, vore givetvis oriktigt,

helst om, såsom här skett, gode männen undertecknat den efter ägouppskattningen

upprättade ägobeskrivningen. Det följda tillvägagångssättet

vore för övrigt betingat av åbodelningarna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

Beträffande de framställda anmärkningarna om upptagande av

ägor utan stöd av insyningshand lingar, ansåge lantmäteristyrelsen —

under framhållande bland annat att advokatfiskal varit i saknad av

fullständiga uppgifter angående tilläggsinsyningar — att det vore mer

än sannolikt, att dessa anmärkningar i allmänhet skulle komma att bliva

nöjaktigt förklarade genom en ytterligare undersökning.

Vad anginge det förhållandet att vissa hemman fått åt sig upplåtna

en del lägenheter genom tilläggsinsyningar efter den 13 december

1867 delade styrelsen givetvis advokatliskalsämbetets uppfattning, att

dessa lägenheter icke bort utan vidare upptagas såsom hemmanens tillhörigheter.

Hade så emellertid icke skett, torde vederbörande hava gjort

underdåniga framställningar om att få bibehållas vid lägenheterna, därest

dessa varit av någon betydelse; och förmodade styrelsen, att eu sådan

vid tiden för år 1900 gjord framställning vunnit nådigt bifall.

Den skillnad, som advokatfiskalsämbetet ansett sig kunna uppdraga

mellan äng och röjningsland, hade icke stöd i de faktiska förhållandena.

1 likhet med avvittringsstyresmannen hölle lantmäteristyrelsen före, att

det icke ålegat förrättningsmännen att ingå i prövningen av förbehåll,

som gjorts i upplåtelseutslag. Förbehållen torde lämpligen böra återupplivas

i avvittringsutslagen och bleve säkerligen till nytta, i händelse

lägenheternas inlösen av en eller annan orsak erfordrades. Beträffande

anmärkningarna rörande hemmanen Vouvosberg och Giltjaur bestred

styrelsen likaledes deras riktighet.

Styrelsen har därefter framställt några erinringar med avseende å

skattläggningarnas utförande. Med hänvisning till förarbetena till 6 §

2 mom. i 1909 års kungörelse har styrelsen sökt tolka innebörden av

de däri givna bestämmelserna. Särskilt framhåller styrelsen chefens för

jordbruksdepartementet uttalande vid föredragning den 15 maj 1908 av

åtskilliga med avvittringen sammanhängande förslag, vilka sedan legat

till grund för nämnda kungörelse. Häri anfördes bland annat, att om

de skattläggningar, som vid ännu återstående avvittringsförrättningar

bleve att företaga, verkställdes med behörig noggrannhet och hänsyn

därvid, såsom med skattläggningsmetoden torde bäst överensstämma,

toges till den beräknade avkastningen av all till varje särskild brukningsdel

hörande odlad och odlingsbar mark vid högsta efter ortsförhållandena

lämpade kulturform utan hänsyn till kulturgraden vid skattläggningen,

så torde mantalssättningen bliva ägnad att giva ett åtminstone tillnärmelsevis

riktigt uttryck åt de särskilda brukningsdelarnas större eller

mindre behov av virke och husbehovsanslagets bestämmande i förhållande

till mantalet följaktligen bliva möjligt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Styrelsen ansåge, att i betraktande av vad som i ämnet förekommit

avseende icke kunde fästas vid advokatfiskalsämbetets erinringar, att

förrättningsmännen genomgående lämnat utan avseende insyningshandlingarnas

innehåll i fråga om läge och areal av hemmanens tomtplatser

och åkerskiften. Styrelsen hölle även före, att lika litet som en förflyttning

av ett hemmans bostad från den plats, där anläggning först

börjats och som måhända visat sig olämplig, till en lämpligare sådan i

och för sig berövade innehavaren hans rätt till hemmanet, lika litet

kunde en utflyttning av en del av hemmanet anses ogiltig eller stridande

mot författningarnas anda. Att emellertid någon gräns av ena eller

andra slaget måste tänkas för utflyttningar, vore uppenbart, och styrelsen

ville icke bestrida, att missbruk förekommit. Styrelsen tillägger, att av

advokatfiskalsämbetets utredning framginge, att förhållandena, vad ägornas

uppskattning anginge, för kronans del kunnat gestalta sig förmånligare

särskilt ur synpunkten av renskötselns behov. Den huvudsakligaste

anledningen härtill torde emellertid sökas i det förhållandet, att kronans

ombud vid avvittringarna icke varit sin uppgift vuxna och i saknad av

erforderliga instruktioner icke förstått att på behörigt sätt bevaka kronans

intressen.

I fråga om skogstilldelningen ansåg styrelsen, att ayvittringsstyresmannen

på ett i allmänhet lyckligt sätt lyckats lösa denna svåra uppgift.

Det hade emellertid tilldragit sig styrelsens uppmärksamhet, att

do minsta hemmansdelarna måste antagas hava bekommit husbehovsskog

i otillräcklig omfattning och mindre än som måhända kommit att anses

såsom minimum för en ägolott, i händelse fråga varit om tillämpning

av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Styrelsen erinrar, att jämlikt 1909 års kungörelse rörande avvittringen

en dubbel uppskattning skulle ske av den skogsmark, som disponerades

till husbehovsskog, avseende dels att bestämma vilka områden,

som skulle betraktas såsom impediment och å vilka avdrag skulle ske

för smärre sådana, samt dels markens besiktning med hänsyn till dess

produktionsförmåga; och ansåge styrelsen, att denna besiktning borde

omfatta all mark. Det kunde anmärkas, säger styrelsen, att å område,

som upptagits såsom impediment, någon produktion av skog icke kunde

antagas ske. Häremot kunde dock framhållas, att huru samvetsgrant

gällande bestämmelser om impediments avskiljande än verkställdes det

icke kunde förebyggas, att under impediment inbegrepes duglig mark och

att inom områden, som upptoges såsom duglig mark, folie impediment

till större omfattning än som motsvarade det högst tillåtna avdraget av

V4 av arealen. Enligt vad styrelsen inhämtat hade ock befintlig skogs
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillgång å impedimentområdena tagits i betraktande vid beräkning av

tillgången på husbehovsskog vad anginge tillgodoseendet av vedbehovet

och därmed likartat lmsbehov. Byggnadsvirke kunde givetvis icke erhållas

från dessa områden. Genom detta förfarande vore det tydligt,

att ett till äventyrs för generöst upptagande av impediment bleve neutraliserat.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att jämkning med

hänsyn tdl husbehovet kunde ske beträffande ett till husbehovsskog

utlagt område, utan att såsom duglig upptagen skogsmark därigenom

berördes, samt att det även för undantagsfall, i saknad av annan möjlighet,

måste anses tillåtet, att såsom impediment betecknad mark enbart

utlades såsom särskilt skifte för tillgodoseendet av behovet av vedbrand

och därmed likställt husbehov.

Efter att hava påpekat, att författningen icke talade om något

normalanslag beträffande det totala skogsanslaget samt förhållandet

emellan detta anslag och husbehovsområdena, framhöll styrelsen, att det

läge i sakens natur, att förfarandet automatiskt komme att verka därhän,

att latituden bleve lika för hela avvittringslaget. Advokatfiskalsämbetets

erinran beträffande det förhållandet, att skogsanslaget bestämts lika särskilt

över hela Sorsele avvittringslag, syntes vila på en missuppfattningav

innebörden av gällande bestämmelser. tillvägagångssättet måste

bliva att, sedan i samband med den speciella undersökningen av husbehovsskogen

området för densamma bestämts, ett mot dess innehall

av duglig skogsmark, beräknat efter avvittringsstadgans grunder, svarande

belopp sådan mark i regel skulle anslås till allmänning. Detta

vore ostridigt författningens mening. Beträffande frågan om avskiljandet

av impediment framhöll styrelsen särskilt att, vad anginge Dorotea avvittringslag,

genomgående ändringar och rättelser vidtagits i det äldre

förslaget samt att, efter vad styrelsen inhämtat, även inom Sorsele avvittringslag

ändring skett dels, ehuru endast i undantagsfall, i beskrivningarnas

redovisning av impediment, dels ock därigenom att till kronomark

överförts områden, beträffande vilka förrättningsmännen ansett,

att impedimentavskiljningen med hänsyn till kronans intresse icke

synts tillfredsställande. Styrelsen framhölle vidare, att det icke läte

sig göra att draga några slutsatser rörande markens större ^ eller

mindre duglighet för skogsbörd av det sätt, varpa skogsbestånden

angivits i lantmätarens beskrivningar. Vidare påpekades, vilken synnerligen

lycklig anordning, som särskilt inom Sorsele socken vunnits

av enskildes och kronans mark, som båda erhållit synnerligen leguljära

gränser.

Vidkommande advokatfiskalsämbetets klander i vad det avsage

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

försummelse att företaga ägoutbyten för ägornas arrondering bär lantmäteristyrelsen

anfört, att i betraktande borde först komma, huruvida i

sådana fall, där kronan haft ängslägenheter närmare hemmanens bolstäder

och blandade med enskildas lägenheter, ägoutbyte underlåtits för att få de

enskildas ägor sammanförda närmare bolstäderna och återstående lägenheter

samlade traktvis i kronans omedelbara besittning. Styrelsen vore i tillfälle

att besvara denna fråga nekande. Även kunde meddelas, att det icke någonstädes

förekomme, att i strid med bestämmelserna i 19 § 4:o i avvittringsstadgan

delägare eller kronan bibehållits vid inägor inom skogsområde, som

tilldelats annan. Det andra spörsmålet innebure, huruvida möjlighet funnits

att i enlighet med bestämmelserna i 19 § 5:o samt 20 och 21 §§ i avvittringsstadgan

verkställa ägoutbyten av enskildas ängs- och röjningslägenheter

mot odisponerad odlingsbar mark för att därigenom inskränka

antalet och omfattningen av de lägenheter, som bibehållits såsom ströängar.

Beträffande sistnämnda spörsmål har styrelsen uttalat den uppfattningen,

att genom förarbetena till nådiga brevet den 20 juni 1879

vore fastslaget, liksom det även bestyrktes av andra uttalanden, att mark,

som ej vore odlad, kunde frånhändas innehavaren endast såvitt den ej

erfordrades för hemmanets eller nybyggets bestånd, men att odlad mark,

som i behörig ordning upplåtits till hemman eller nybygge eller av ålder

därtill vore lydande, ej Unge innehavaren frånhändas utan emot vederlagav

annan mark, som vore odlad eller till odling tjänlig. Till odlad mark

ansåges, i delar varom nu vore fråga, höra äng, och till mark, som vore

tjänlig till odling, hänfördes sådan, som kunde till äng beredas. På grund

vidare särskilt av det förhållande, som Kungl. Maj:ts befällningshavande i

Västerbottens län framhållit, att genom rationellare jordbruk och odlingar

uti närheten av bostäderna, därtill tillgång uti de flesta fall icke saknades,

mer än full ersättning i höavkastning kunde beredas, måste även

genom nådiga beslutet den 20 juni 1879 anses avgjort, att det slag av

odlad mark, varom här vore fråga, icke kunde utbytas mot odlingsbar

mark med tillämpning av bestämmelserna i 21 § i avvittringsstadgan eller

att, i fall den odlade marken tillfölle kronan, förre innehavaren i stället

för odlingsersättning, på sätt i skiftesstadgan om sådan ersättning vore

föreskrivet, fortfarande finge nyttja marken under högst fem år. Härav

torde vara klart, att bestämmelserna uti ifrågavarande nådiga brev

visserligen, såsom advokatfiskalsämbetet uttryckt förhållandet, på intet

sätt velat göra kraftlös bestämmelsen i avvittringsstadgans § 19 mom.

2 angående skiftesantalet, men väl innebure undantag från det sätt för

vinnande av detta ändamål, som anvisats uti 19 § 5:o och 21 §. Att

detta undantag meddelades på sätt som skedde och icke genom en

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

ändring’ nv avvittriugsstadgans bestämmelser torde måhända hava berott

på tveksamhet, huruvida Kungl. Maj:t kunde anses äga befogenhet att

vidtaga erforderlig ändring utan riksdagens hörande. Likaledes tramhölles,

att 1909 års lagstiftning icke medfört upphävande av eller modifikation

i 1879 års nådiga brev. Styrelsen åberopade yttranden, såsom

bilagor lögade vid styrelsens utlåtande, av fyra förste lantmätare, som

deltagit i arbetena vid de äldre avvittringarna enligt 1873 års författning.

Enligt dessa hade vid avvittringarna aldrig förekommit, att äng

och röjningsland utbytts mot annan icke uppodlad mark.

Av vad sålunda anförts, säger styrelsen, torde framgå, att de ifrågasatta

ägoutbytena av ängs- och röjningslägenheter mot odlingsbar men

icke odlad mark icke kunde framtvingas utan ändring av meddelade

bestämmelser, företrädesvis 21 § avvittringsstadgan, varigenom ersättning

i penningar tillerkändes avträdaren, och att samma mening gjorde

sig allmänt gällande inom lantmäterikåren. I denna del tilläte sig lantmäteri

styrelsen särskilt hänvisa till uttalande i ämnet av förste lantmätaren

K. Grubbström, vilket uttalande återfunnes såsom bilaga till

utlåtandet. Grubbström framhölle däri, att det ifrågasatta utbytet ovillkorligt

förutsatte en ändring av 21 § i 1873 års avvittringsstadga. För

att ägoutbyte av ifrågavarande slag skulle kunna genomföras fordrades

emellertid givetvis tillgång på odlingsbar mark. På grund av vad lantmäteristyrelsen

ovan anfört om hävdeförteckningarnas betydelse kunde

givetvis icke ifrågakomma att härtill använda den odlingsmark, som

redan upptagits såsom tillhörande hemmanens innehavare, och på sätt

styresmannen meddelat torde med skäl kunna förutsättas, att i närheten

av gårdarna förefintlig odlingsmark upptagits samt att för beredande

av tillfälle till nödiga utflyttningar jämväl upptagits odlingsmark på

längre avstånd från bostäderna. Ett motsatt förhållande skulle för övrigt

ådagalägga, att hemmanens utvecklingsmöjligheter ej tagits i betraktande

för mantalets bestämmande, vilket i sådant fall blivit för lågt och skogstilldelningen

alltså även för ringa. Avvittringsstadgan, jämförd med

skattläggningsmetoden, måste för övrigt anses förutsätta, att all odlingsbar

mark inom de skogsområden, som tilldelades hemman och nybyggen,

upptagits såsom deras tillhörighet och lagts till grund för öretalets och

mantalets bestämmande. 1 övrigt borde uppmärksammas, att en ägas

upptagande såsom odlingsmark i icke ringa mån vore beroende även

av dess läge och befintliga vägar (sådana saknades emellertid så gott

som totalt uti ifrågavarande bygder) samt att beslutanderätten i vad

som skulle upptagas såsom odlingsmark tillhörde, förrättningsmännen,

vilka även i händelse av en återförvisning, vilken icke torde kunna ske

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

i annan ordning än 2(5 § avvittringsstadgan anvisade och alltså genom

utslag, varöver även hemmansinnehavarna ägde klagorätt, knappast

torde i någon större utsträckning komma att avvika från vad de i detta

ämfte en gång bestämt.

Under förutsättning att ägoutbyte komme till stånd hade Kungl.

Maj:ts befallningshavande framhållit lämpligheten av att statsunderstöd

i en eller annan form bereddes befolkningen för uppodlande av mark,

som tilldelats densamma i stället för utängar. Kungl. Maj:ts befallningshavande

hade även ifrågasatt, huruvida icke rätt borde medgivas jordbrukarna

att under någon tid efter avvittringens fullbordande, exempelvis

10 å 15 år, begagna sig av slåtter- och utängar, som skulle avträdas

— dock Titan rätt till ersättning för renskada — varjämte det i fråga

om relativt närbelägna ängar läte tänka sig, att förutvarande ägare i

vissa fall erhölle företrädesrätt vid deras eventuella utarrenderande.

I anledning härav fann sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att

förverkligande av dessa önskemål i samband med avvittringen med

nödvändighet föranledde undanröjande av föreliggande förslag och deras

omarbetande efter ändrade grunder, som först måste i vederbörlig ordning

beslutas, vartill även riksdagens medverkan erfordrades, i synnerhet

som särskilda medel för ändamålet krävdes.

Frågan hade emellertid ännu vanskligare sidor. Styrelsen åsyftade

härmed det äventyrande, som komme att ske av möjligheten att genomföra

åbodelningar i sammanhang med avvittringen. Betydelsen av

dessa liksom även de svårigheter, som vore förknippade med deras

genomförande, syntes såväl advokatfiskalsämbetet som Kungl. Maj:ts

befallningshavande hava helt och hållet förbisett. Kunde emellertid icke

åbodelningar genomföras vad anginge flertalet hemman, förfelades till

en väsentlig del avvittringens uppgift och, då delägarna själva icke

kunde bära de med laga skifte förenade kostnader, komme bidrag av

statsmedel att bliva nödvändigt, därest man icke helt och hållet ville

förkväva odlingen uti ifrågavarande bygder.

Med stöd av vad styrelsen anfört fann sig styrelsen böra, såsom

helt och hållet ändamålslösa, avstyrka vidtagande av några åtgärder i

den riktning advokatfiskalsämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande

föreslagit.

I stället har styrelsen framlagt ett förslag för vinnande av syftet

med de gjorda anmärkningarna, vilket syfte styrelsen ansåge givetvis

mindre röra upphjälpande av den bofasta befolkningens ställning och

jordbruket i orten äp undanröjande av förefintliga eller befarade svårigheter

för lapparna och deras näring.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

Detta förslag ginge närmast ut på eu genom särskild lag ordnad

tvångsinlösen av hemman och nybyggen tillhörande ströängar. Förfarandet

skulle till väsentlig del bestå i eu lantmäteriförrättning, därvid

skulle bestämmas olika lägenheter, som borde och kunde avstås.

Vid föredragning den 21 maj 1915 av advokatfiskalsämbetets

ifrågavarande memorial jämte myndigheternas däröver avgivna förklaringar

bemyndigade Kungl. Maj:t chefen lör jordbruksdepartementet att

för verkställande av de utav advokatfiskalsämbetet föreslagna undersökningarna

tillkalla högst nio sakkunniga personer. Tillika förordnade

Kungl. Maj:t, att med författningsenlig prövning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

av avvittringsförsl agen rörande Dorotea och Sorsele

. avvittTingslag skulle anstå, tills Kungl. Maj:t efter undersökningarnas avslutande

meddelat vidare beslut. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet den 11 juni 1915 svenska

rnosskulturföreningens botanist och torvgeolog, filosofie doktorn Emil

Haglund, såsom ledare, samt distriktslantmätaren Olof Nilsson, assistenten

hos svenska mosskulturföreningen, filosofie kandidaten Fritz Jonsson och

jordbrukskonsulenten Rikard Johansson till sakkunniga för undersökningar

inom nämnda awittringslag rörande möjligheten att i samband

med avvittringen verkställa ägoutbytgn mellan enskilda vid avvittringen

tilldelade utängar och kronan tillhörig mark. Härjämte förordnades

e. o. notarien i Svea hovrätt John Olof Johnsson och f. d. kartografen

Knut Viktor Theodor Åberg för utredande av frågan, huruvida

och i vilken omfattning inägor, som nu hävdades av enskilda, innehades

med laedia: rätt eller icke. Båda dessa kommissioner hava slutfört sina

undersökningar under sommaren 1915.

Innan jag går att närmare angiva resultaten av de båda kommissionernas

arbeten, vill jag lämna några uppgifter angående av riksdagen vidtagna

åtgärder för ströängars återförvärvande till kronan samt statsrådet

von Sydows skrivelse den 9 april 1913 i samma ämne och den med anledning

därav av filosofie doktor Haglund under sommaren 1914 företagna,

i advokatfiskalsämbetets omförmälda memorial åberopade undersökningen.

1909 års riksdag medgav på därom av Kung]. Maj:t gjord framställning,

att de vid försäljning av vissa staten tillhöriga egendomar

inflytande köpeskillingar Ange av Kungl. Maj:t disponeras för inköp av

Föregående

åtgärder

för ströängars

återförvärvande

till staten.

Anslag av

riksdagen för

återinlösen

av ströängar

m. in.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Statsrådet

von Sydows

framställning

den 9 april

1913 jämte

• däröver avgivna

yttranden.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av

ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna. I enlighet med

därom av Kungl. Maj:t avlåten framställning har vidare 1912 års riksdag

medgivit, att från och med år 1913 tills vidare, intill dess annorlunda

kunde vara bestämt, för markförvärv av enahanda slag finge disponeras

de såsom tillgång å statens domäners fond redovisade kontanta medel,

varjämte riksdagen 1911, 1912, 1913 och 1914 för samma ändamål

anvisat särskilda anslag, nämligen å respektive 500,000 kronor, 800,000

kronor, 1,000,000 kronor och 1,000,000 kronor.

Dessa anslag avse visserligen ej endast inlösen av ströängar, men

de innebära dock ett erkännande av den stora betydelsen av dylika

ängars återförvärvande till kronan, vilken betydelse statsrevisorerna i

sin över 1914 års granskning avgivna berättelse ytterligare understrukit.

Under sina resor i övre Norrland hade revisorerna upprepade gånger

haft tillfälle att iakttaga vilka synnerliga olägenheter dessa ströängar

beredde ur skogskulturens synpunkt, varjämte det synts revisorerna

uppenbart, att ett fortsatt bibehållande av dessa ströängar under enskildas

disposition ävenledes innebure ett avsevärt hinder för kolonisationsarbetet;

och hade revisorerna funnit det anmärkningsvärt, att inlösen

av ströängar dittills förekommit i mycket ringa utsträckning.

Statsrådet von Sydow erinrar i sin framställning till att börja med

om det uppdrag, som av Kungl. Ivlaj:t lämnats honom att verkställa utredning

av lapparnas förhållanden och renskötseln inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län. Under fortgången av denna utredning

hade hans uppmärksamhet blivit fäst vid de i lappmarkerna talrikt förekommande

ströängarna, vilka ängar syntes vålla egentligen endast olägenheter.

Efter det en redogörelse lämnats för dessa ängars tillkomst,

genomgår statsrådet von Sydow de väsentliga av nämnda olägenheter.

Först och främst utgjorde _ ströängarnas tillvaro ett allvarligt hinder mot

en rationell renskötsel. Ångarna läge ofta mitt uppe i lapparnas av

ålder brukade renbetesland. Det vore på grund därav så gott som

omöjligt för lapparna att så vakta renarna, att skada på växande gräs

eller bärgat foder på dessa ströängar undvekes, i samband varmed framhölles,

att i flertalet fall inga lador funnes å ängarna, utan höet finge

stå kvar å oskyddade hässjor eller i stackar, tills ägaren någon gång

under vinterns lopp hemforslade detsamma. Dessa förhållanden föranledde

ständiga strider mellan bofasta och lappar, strider i vilka lappen

i vanliga fall bleve den förlorande parten, även om lagens bestämmelser

vore till hans förmån. \ idare orsakades, förutom andra svårigheter, att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 53

om lappen nödgades att, av fruktan för stimängarna, med renarna uppehålla

sig längre upp mot fjällen än som vore nödigt och lämpligt,

renarna å olaga tid gånge över gränsen in i Norge. Om sålunda olägenheterna

av ströängarna för lapparnas vidkommande läge för öppen dag,

torde de, säger statsrådet von Sydow, icke heller för sina ägare, den

bofasta befolkningen, åtminstone numera i allmänhet vara till gagn,

snarare tvärtom. Ströängarna läge oftast långt avlägset, eu mil och

mera från gården, och gåve merendels klent utbyte. Deras värde reducerades

ytterligare därigenom, att det stora flertalet ströängar icke gåve

höskörd mer än vart annat år och följaktligen icke oftare bärgades.

Redan den bekante L. L. Lmstadius påpekade i sitt år 1824 utgivna

arbete »Om uppodlingar i lappmarken» att det för nybyggaren säkerligen

skulle bättre löna mödan att odla intill stilguväggen än att fara

ett par mil till skogs efter ett lass uselt myrhö. »I sanning», sade han,

»om man beräknade det myckna besvär och de många dagsverken, som

erfordrades, innan ett lass sådant hö blivit inbärgat och framforslat till

ladugården, så skall man med förundran finna, att på sin höjd dubbelt

så många dagsverken behövas till att ånyo uppröja eu äng, vilken årligen

med en tiondels mindre möda kunde giva ett dubbelt bättre lass

vallhö.» Kunde detta påstående äga fog redan på Laestadii tid, så ägde

det så mycket större giltighet i våra dagar, då insikten i jordbruksarbetet

vidgats och värdet av den mänskliga arbetskraften även i dessa

trakter väsentligen ökats. Odlingen invid gårdarna hade numera också

framskridit i avsevärd omfattning, och givetvis måste det framstå såsom

ett önskemål, att utvecklingen fortginge i denna riktning. En del ströängar

ansåge emellertid statsrådet von Sydow intaga en i viss mån

annan ställning. Detta vore särskilt sådana, som läge i eller vid vattendrag

och sjöar. Dessa voro synnerligen väl lämpade för höproduktion.

Läge sådana ängar på måttligt avstånd från de gårdar, varunder de

lydde, torde deras borttagande icke vara överensstämmande med god

lanthushållningspolitik.

Därefter har framhållits några synpunkter med avseende å spörsmålet

om det sätt, varpå förslaget om ströängarnas bortskaffande skulle

kunna genomföras. Såsom det lättaste och säkrast till målet ledande

sättet framställas ägoutbyten mot kronomark. Vidare ifrågasattes, om

icke staten i vissa fäll skulle med ägarna kunna träffa avtal om inlösen

av ängarna på sådana villkor, att ängarna efter en viss tidsperiod av

exempelvis 10 år tillfölle staten och att löseskillingen utbetalades i män

av verkställda nyodlingar eller jordförbättringar invid gården. Emellertid

ansåges även expropriationsförfarandet kunna tagas i anspråk och er
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inrades, att rätt till expropriation möjligen förefunnes jämlikt 33 § i

1898 års lapplag för att bereda lapparna tillgång, bland annat, till

renbete.

Statsrådet von Sydows skrivelse utmynnar därefter i en framställning,

att Kungl. Maj:t behagade låta verkställa utredning, huruvida,

i vilken omfattning och på vilka villkor ströängarna inom lappmarkerna

borde av kronan förvärvas.

över denna framställning hava yttranden inhämtats från kammarkollegium,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen och

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen

har förenat sig i statsrådet von Sydows framställning och de övriga

ämbetsverken hava jämväl uttalat sig för önskvärdheten av att enskilda

tillhöriga ströängar förvärvades åt kronan, ehuru man delvis hyst något

olika uppfattning rörande den utsträckning, vari detta borde ske, och

sättet härför. Kung!. Maj:ts befallningshavande har särskilt uttalat den

uppfattningen, att en blivande undersökning borde utsträckas jämväl till

trakterna nedom lappmarksgränsen, varjämte såväl Kung]. Maj:ts befallningshavande

som ett par andra ämbetsverk understrukit den betydelse

en inlösen av ströängar skulle få för jordbrukets utveckling samt skogsskötseln.

Doktor Hag- Med föranledande av statsrådet von Sydows ifrågavarande skrivelse

^enYöTec11 ^ann Kung!. Maj:t den 6 juni 1914 gott förordna doktor Haglund att i

1914. samband med undersökningar, som han erhållit i uppdrag att i trakterna

ovan odlingsgränsen i Västerbottens län utföra angående renars skadegörelse

å slåttermyra^ verkställa utredning jämväl rörande den allmänna

beskaffenheten av ströängar i länets lappmark salut dessa ängars ekonomiska

betydelse för den bofasta befolkningen. Över det dubbla uppdraget

har Haglund avgivit två särskilda rapporter. Den ena, dagteckrmd

den 26 oktober 1914, omfattar förutom den speciella frågan om den

skada, som kunde förorsakas å slåttermyra!- genom renars uppehåll därstädes,

en översikt angående myrarnas allmänna beskaffenhet. Den

andra, som är av den 16 december 1914 och varom nu närmast är fråga,

avhandlar frågan om ströängarnas ekonomiska betydelse för den bofasta

befolkningen. Till frågan om myrarnas allmänna beskaffenhet får jag

tillfälle återkomma längre fram i samband med redogörelsen för den av

Haglund under sommaren 1915 ledda undersökningen. Ur rapporten

den 16 december 1914 må här intagas några anteckningar. Rapporten

avser huvudsakligen förhållandena i Vilhelmina och Tärna socknar.

Haglund erinrar först om den stora bet}Melse, som de naturliga ängs
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16(>. 55

markerna, bland vilka slåttermyrarna spelade största rollen, för närvarande

hade för jordbruket i vissa trakter av vårt lands nordligare

delar. Olägenheterna av det extensiva jordbrukssystem, brukandet av

ströängar innebure, ansåge han emellertid påtagliga såväl ur den enskildes

som det allmännas synpunkt. I detta avseende framhölles det mindrevärdiga

foder och den ringa avkastning, som i allmänhet erhölles av

dessa ängar, samt de dryga kostnaderna för slåtter och höbärgning å de

ofta avlägset liggande ängarna, vilket medförde att, där dagsverkspriserna

vore uppdrivna, svårigheter mötte att få driften lönande.

Härtill kom me, att befolkningen slete mycket ont under skördearbetet.

Slåttern skedde i grunt vatten eller på sur mark. När skördefolket,

såsom på grund av avstånden ofta inträffade, icke medhunne att begiva

sig hem över natten, finge man i lyckligaste fall tillbringa denna i eu

lada eller kåta men mångenstädes endast i en tillfälligtvis uppbyggd

riskoja som skydd för oväder. Skördearbetet toge dessutom lång tid, i

det befolkningen vore sysselsatt å slåttermyrarna från slutet av juli eller

början av augusti till in i september. Flertalet torde få hålla på därmed

tills frosten inträffade utan att ändock hava hunnit med tillräcklig

foderinsamling. För det allmänna vore ströängarna till men med hänsyn

till skogsvården. Av hänsyn till de å kronoparkerna belägna

ängarnas bevattning och bestånd såsom slåtterlägenheter vore man nödgad

låta marken ligga odikad, varigenom avsevärda områden försumpades.

Vidare framhålles, att å många av myrarna kunde upptagas

lönande mossodlingar, och landets kolonisation sålunda främjas. Slutligen

erinras om de olägenheter slåttermyrarna medförde för renskötseln

särskilt på grund av svårigheterna att förhindra renarna att inkomma

på dem och göra skada på växande eller bärgad gröda.

Genom undersökning av särskilda ängar har Haglund efter olika

beräkningsgrunder sökt skaffa sig en uppfattning av slåtterängars avkastning

i allmänhet. Enligt dessa beräkningar skulle teoretiskt sett de

bästa, uppröjda strandängarna, bevuxna med gräs, örter och högväxta

starrarter, samt myrslåtterna kunna giva upp till 2,000 kilogram hö per

hektar, men dylika ställen vore mycket sparsamma eller utgjordes av

mindre fläckar. I vanliga fall funne man antingen att beståndet vore

betydligt utglesnat eller att tuvor av ris eller mossor ävensom fläckar

med stagnerande vatten eller öppen dy förekomme, vilka icke gåve

någon avkastning. I följd härav syntes avkastningen såväl i fjällbygden

som i skogslandet knappast kunna i genomsnitt sättas till mer än 1 lass

eller 350—400 kilogram per hektar, och detta fastän slåtter skedde blott

vartannat år. Med avseende å det producerade höets beskaffenhet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

anmärkes, att det sämre myrhöet innehölle ända till 50 procent »torna»

d. v. s. fjolårsgräs o. d., vilket vore värdelöst som foder. För skördens

utförande beräknades, att en man med räfserska skulle medhinna avmejning

och hässjning av ett lass per dag, eller sålunda 300—400

kilogram. Arbetsprisen för man och kvinna brukade ställa sig som 2: 1.

Dagspriset varierade på olika orter. Uppåt fjällbygden vore priset respektive

två kronor och en krona jämte kost och å angivna platser i skogslandet

något där nedanför fyra kronor om dagen för man eller fem kronor för

par, då mannen finge 3 kronor 50 öre och kvinnan 1 krona 50 öre.

Man kunde säga, att avmejning och uppsättning av en hässja hö (= 1 lass)

kostade omkring fem kronor. A id försäljning brukade man allt efter

tillgången för året på hö erhålla 10—15 kronor för lass myrhö om 400

kilogram, då köparen själv skulle avhämta fodret vid hässjan. Vid

gräsets försäljning å rot, såsom ibland förekomme, betingade efter gjord

beräkning ett hektar slåttermark två kronor. Beträffande höets hemiransport

har beräknats, att för hemforsling av en hässja krävdes ett

dagsverke för man och häst med en kostnad av 6 å 7 kronor; med

användning av lejt folk kostade således varje hässja hö vid gården

11—12 kronor. Härtill komme, att när höet icke förvarades i lador

utan, såsom oftast vore fallet, Unge stå kvar i liässjorna, man rätt ofta

måste tillse detsamma för att sätta upp vad som blåst ned eller rivits

ned av nötkreatur eller renar. Även om myrarna läge i samma trakt

på en mils avstånd från gården, krävdes härför varje gång minst ett

dagsverke. Produktionspriset för bättre myrhö bleve, utom inspektionskostnad

eller amortering för lador, 3 73 öre per kilogram. För sämre

myrhö ställde sig priset på grund av däri ingående »färna» nästan

dubbelt. Den nu givna produktionsmetoden förutsatte vidare, att man

hölle vallpojke för att hindra kreaturen att komma in på ängarna,

ingärdsling av slåttermyrar kunde vara lönande endast å de mest

givande slåttermyrarna i skogslandet med god tillgång på vrakvirke,

men torde även i dessa fall vallning bliva billigare.

Myrängarna krävde visserligen ingen gödsling. Ville man uppnå

goda resultat måste däremot bevattning ske, och rätt dyrbara anordningar

hade fördenskull verkställts. Härtill komme den årliga tillsynen

av dammar och diken ävensom uppdragning och stängning av dammluckorna.

Dessa anläggningar vore så pass dyra, att man låtit de äldre

förfalla och icke verkställde nya sådana. De metoder, som nu användes

för ladugårdsspillningens utnyttjande för åkrar och vallar, vore olämpliga,

och gödseln skulle kunna komma till bättre nytta.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Haglund kommer till den uppfattningen, att det vore av vikt, att

<3n inlösen av slåttermyra!- å kronans mark komme till stånd. I stället

för det nuvarande systemet skulle införas ett intensivare jordbruk, och

anser han, att även i lappmarkerna med framgång skulle kunna bedrivas

ett sådant jordbruk eller snarare foderproduktion för boskapsskötsel. I

samma riktning pekade också svenska mosskulturföreningens försöksoch

konsultationsverksamhet. Det nuvarande hushållssystemet berodde

på gammal inrotad vana eller okunnighet. De åtgärder, som i första

hand komme i fråga, vore, förutom en omläggning av foderproduktionen,

ökade lånefonder samt upplysning. Haglund hade icke träffat en

gård uppe i lappmarken, som icke i närmaste grannskap hade lättodlade

myrmarker, vilkas avkastning efter odling kunde fullt ersätta

myrängarna. Alla försök hade också visat, att foderavkastningen å

dylika odlingar icke stode mycket efter sydligare landsdelars myrar,

beroende därpå, att de nordliga myrarna vore av god kvalitet samt

aldrig lede av torka. Haglund anför några uppgifter rörande den avkastning,

som myrodlingar pläga lämna. Han har tagit ett exempel

från Flahult i Småland, där mosskulturföreningen hade försöksfält.

■Jorden bestode där endast av vitmosstorv. Utan all gödsling endast

efter sandkörning och kalkning lämnade 1 hektar jord årligen i medeltal

under fyra år en höskörd å 2,056 kilogram. Samma myr lämnade

med stallgödsling vart tredje år 4,283 kilogram hö årligen. En vall, som

erhållit full gödsling, men under de senaste 10 åren icke fått någon

gödsel, hade visat sig under de sista 5 åren av tioårsperioden i medeltal

årligen avkasta 1,681 kilogram per hektar. Under samma förutsättning

i övrigt men med efterföljande gödsling vart tredje år med kreatursgödsel

hade årsskörden i medeltal under de sista 5 åren uppgått

till 2,637 kilogram för hektar. Jordmånen i myrarna uti nu ifrågavarande

lappmarkstrakter vore emellertid mycket bättre än jorden vid

Flahult. Med visshet kunde man sålunda vid sina beräkningar utgå

från, att med en stallgödsling vart tredje år man erhölle en skörd av

minst 2,500 kilogram hö årligen. Givetvis vore det att föredraga att

vid odlingen använda konstgödsling. Enligt Haglunds mening kunde

emellertid behovet härutinnan, vilket uppginge till ett eller två lass

årligen för gård, med ekonomisk fördel transporteras även till förevarande

avlägsna trakter. Kostnaden för myrarnas uppodling ställde sig

jämförelsevis låg. I särskilda av Haglund anförda fall har han upptagit

densamma till 300 kronor för hektar.

Det funnes sålunda numera ingen anledning från statens sida att

i någon form genom understöd eller lagstiftningsåtgärder främja och

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Undersökningskommissionen)

it

av 1915.

Notarien

Johnssons

och

kartografen

Abergs utredning.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skydda myrslåttern. Ville den bofaste odla hemikring sin gård, borde

han däremot få all hjälp och understöd. Finge fjällbonden detta klart

för sig, torde det icke dröja, innan han började omläggningen av sin

lanthushållning.

Den av doktor Haglund sålunda uttalade uppfattningen, vilken

överensstämmer med uttalanden från annat sakkunnigt håll, har bildat

utgångspunkt för den undersökning, som under Haglunds ledning, enligt

vad ovan omnämnts, utfördes under sommaren 1915. Denna undersökning

gick närmast ut på att utröna, huruvida inom Dorotea och

Sorsele avvittringslag i närheten av gårdarna funnes kronan tillhörig

odlingsbar mark, framför allt myrmark, i tillräcklig utsträckning för

att höavkastningen av densamma i uppodlat skick skulle kunna ersätta

det hö, som ströängarna givit. Genom ett ägoutbyte emellan kronan

och den enskilde skulle sedermera denna odlingsmark överföras till den

senare.

För undersökningens utförande måste sålunda föreligga utredning"

om rätten till de särskilda ströängarna och odlingsområdena. Fn dylik

utredning har verkställts av notarien Johnsson och kartografen Åberg.

Enär denna kommissions arbete delvis är grundläggande för nämnda

undersökning, skall här först redogöras för det resultat, vartill Johnsson

och Aberg kommit.

Enligt den för undersökningsmännen utfärdade instruktionen var deras uppgift

att söka utreda, huruvida samtliga de ägor, som vid avvittringsförrättningarna

betraktats såsom hemmanen redan tillhöriga, i själva verket blivit dem genom laga

anläggningsutslag tillagda. I sådant avseende ålåg det undersökningsmännen att

under samtal med ortsbefolkningen inhämta så fullständiga upplysningar som möjligt

rörande å ena sidan de i anläggningsutslaget omnämnda ägornas belägenhet

samt rörande å andra sidan de å avvittringskartorna upptagna ägornas namn, varom

anteckning skulle göras å kartorna. Rådde ovisshet, huruvida vid avvittringen

hemman tillagda ägor av ifrågavarande slag vore att anse såsom hemmanet rätteligen

tillhörande, skulle de söka genom undersökning å marken samt tillgängliga

kartor inhämta de för frågans avgörande nödiga upplysningar. Häijämte skulle

undersökningsmännen, i den mån utan åsidosättande av övriga uppgifter funnes

möjligt, vid passerandet av ägofigurer, som vid avvittringen betecknats såsom skogsmark

eller impediment, jämväl hava sin uppmärksamhet riktad å dylika ägofigurers

naturliga beskaffenhet och, där i något fall den vid avvittringen antagna beteckningen

funnes uppenbart oriktig, därom göra anteckning.

I sin rapport den 4 november 1915 hava undersökningsmännen beträffande

sistnämnda fråga — med framhållande att de såsom icke fackmän på området icke

ansett sig kunna med anspråk på vederhäftighet därutinnan fälla något omdöme i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 1(>6.

detalj — anfört, att av gjorda iakttagelser framgått, att skogsmark syntes hava i

stor omfattning blivit upptagen såsom oduglig, då densamma enligt deras uppfattning

rätteligen bort rubriceras såsom duglig. De hade fördenskull funnit lämpligast

inskränka sig till det uttalandet, att det syntes föreligga starka skäl att anmoda

skogstjänsteman att verkställa undersökning i saken.

Beträffande uppdraget i övrigt bär anförts: Att avgöra huruvida inägor, som

vid avvittriugcn betraktats såsom de särskilda hemmanen tillhöriga, blivit samma

hemman tilldelade enligt insyningshandlingarna, hade varit förenat med åtskilliga

svårigheter. Sålunda hade upplysningar rörande vissa i syneutslagen omnämnda

lägenheter icke kunnat erhållas, beroende bland annat på det mindre omsorgsfulla

sätt, varpå insyningarna verkställts och ägorna beskrivits i synehandlingarna. Att

å marken identifiera de i syneutslagen upptagna lägenheterna hade av många anledningar

visat sig svårt. Sålunda hade namnen å somliga lägenheter under årens

lopp ändrats. Vidare hade åtskilliga ägors i synehandlingarna uppgivna avstånd

och belägenhet i förhållande till exempelvis stamhemmanets gårdsplats visat sig

vara mer eller mindre felaktiga. En del ängslägenheter, som fordom skördats, vore

numera skogbevuxna. Vid många tillfällen hade en hel komplex av myrar upptagits

såsom belägen vid en sjö, ett berg eller dylikt utan angivande av de insynade

områdenas antal och i övrigt utan annan beskrivning än uppgift om den beräknade

höavkastningen. De kvantiteter hö, som lägenheterna enligt syneutslagen

uppgivits årligen avkasta, hade efter tiden för insyningen ändrats, trots alla dessa

vanskligheter hade undersökningen givit det resultat, att ett flertal lägenheter, av

vilka åtskilliga vid avvittringen föreslagits att för tillgodoseende av nomadlapparnas

behov av renbete med mera åt statsverket inlösas, icke blivit enligt tillgängliga

handlingar vederbörligen insynade.

Undersökningsmännen genomgå därefter i sin rapport de särskilda hemmanen

inom avvittringslagen med anförande av de anmärkningar, som de haft att framställa

angående vart och ett av dem. Med stöd av de vid undersökningen tillgängliga

handlingar hava de ansett sig kunna konstatera, att ett till flera hundratal uppgående

antal ägofigurer, vilka upptagits såsom under hemman eller nybyggen hävdade,

icke blivit eller, enligt en oftare använd formulering, icke kunnat identifieras

såsom vederbörligen insymade; och hava angående samtliga undersökta hemman

anmärkningar blivit framställda. Rörande fem hemman i Sorsele hava undersökningsmännen

emellertid icke kunnat yttra sig, enär fullständiga insyningshandlingar

angående dessa icke varit för dem tillgängliga.

Rapporten lämnar några belysande uppgifter rörande sättet för nybildning av

gårdar i senare tid, d. v. s. rörande de s. k. utflyttningarna från hemmanen. I

flera fall synas personer slagit sig ned å mark, till vilken stamhemmanet icke haft

någon rätt, Alla sådana olagliga utflyttningar synas hava försiggått efter tillkomsten

av 1867 års odlingsgränsförfattning. Vidare framgår, att i insyningsutslagen icke

sällan intagits villkor om skyldighet för nybyggaren att finna sig i att framdeles

vid påfordran från statens sida avträda ägorna, och ofta göres rätten till ägorna

beroende av den omreglering, som kunde inträffa vid en blivande avvittring.

Slutligen må anmärkas, att i rapporten finnas antecknade sex fall, dä insvningsutslagen

givits efter odlingsgränsförfattningens utfärdande. I samtliga dessa

utslag äro upplåtelserna angivna såsom meddelade endast intill dess i följd av avvittring

eller andra inträffade förhållanden annorlunda kunde förordnas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

t tj i Beträffande den av doktor Haglund ledda kommissionen, skulle denna enligt

ledda afom- ^en ^ör kommissionen meddelade instruktion i främsta rummet undersöka, huruvida

missionen. i närheten av gårdarna inom ifrågavarande avvittringsområden funnes marker, vilka

vid avvittringen upptagits såsom impediment, vanligen under benämningen mossar,

men som dock med jämförelsevis små kostnader kunde omvandlas till givande vallodlingar.

Vid varje hemman eller nybygge skulle, så vitt ske kunde, uppsökas

mossmarker i sådan utsträckning, att avkastningen å dessa i odlat skick rikligen

motsvarade den, som gården nu hade från insynade ängar, vilka folie utanför det

enligt upprättat avvittringsförslag tillämnade området för gården. Impedimenten

voro för närvarande kronomark, och man tänkte sig att desamma, i händelse staten

gäldade kostnaden för deras uppodlande, skulle efter vissa ändringar i avvittringsförfattningarna

kunna vid avvittring användas såsom material för ägoutbyten i ändamål

att tillvinna kronan äganderätten till insynade ströängar å kronoparker och allmänningar.

Vidare anföres i instruktionen, att vid beräkning av det vederlag, som från

kronans sida borde presteras för nyssnämnda ströängar, hade man trott sig kunna

utgå från den höavkastning ängarna enligt avvittringslängderna ansetts lämna. Avkastningen

av de odlade myrmarker, som kronan skulle lämna i byte för ängarna, borde

upptagas till 1,500—2,000 kg. hö per har. När för en viss gård mossmark påträffats,

som efter nämnda beräkningsgrund lämnade fullt vederlag för ströängarna och avsevärt

överskott, skulle undersökningen å gården avslutas; dock finge densamma, när

god tillgång funnes på ytterligare mossmark, som lätteligen kunde vid tillfället

undersökas, omfatta även denna.

Påträffades ej mossmark av impedimentnatur i tillräcklig omfattning för att,

på sätt nyss är nämnt, lämna rikligt vederlag för ströängarna, skulle undersökas

dels fastmark, som ej enligt insyningshandlingarna tillhörde gården men folie inom

dess vid avvittringen föreslagna ägoområde, och dels insynade myrar inom sagda

ägoområden. Kunde ej heller på sådan väg påträffas mark, som efter odling med

statshjälp lämnade tillräckligt vederlag för ängarna, skulle undersökas mossmarker av

impedimentnatur, som folie utanför avvittringsförslagets ägoområden men dock läge

i närheten av dess gräns, och i sista rummet insynad myrmark eller fastmark, som.

hade nyssnämnda belägenhet.

Beträffande frågan om duglig skogsmarks upptagande såsom impediment lämnades

denna kommission samma uppdrag, som givits notarien Johnsson och kartografen

Aberg.

Kommissionen har framlagt resultatet av sitt arbete i sex särskilda utredningar

nämligen en allmän översikt, en sammanfattande beskrivning av de till odling

föreslagna markerna, en lantmäteribeskrivning, upptagande ägofigurer och arealer

m. m. för den ifrågasatta vederlagsmarken, odlingsplaner och kostnadsberäkningar å

till odling föreslagna marker, jordarts- och vegetationsbeskrivningar å samma marker,

samt en undersökning rörande skogsimpediment.

I sin allmänna översikt lämnar kommissionen till att börja med en beskrivning

på det extensiva jordbrukssystem med ströängar, som begagnas i lappmarkerna.

Beträffande denna fråga må hänvisas till vad Haglund i sin rapport över undersökningarna

sommaren 1914 uttalat. Härutöver må endast anföras kommissionens

erinran, att för den med saken icke närmare förtrogne produktionen av kreatursfoder

här uppe kunde synas försiggå på ett bekvämt och lättvindigt sätt. Man

opaginerad Kontrollera mot PDF

fil

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr Nid.

behövde ieke tänka på några kulturåtgärder utan endast gå ut ocli samla de håvor,

som naturen lämnade. 1 själva verket vore dock, framhåller kommissionen, myrslåttern

en bland de faktorer, som stått hindrande i vägen för ett lönande jordbruk

och som vore medskyldig i det allmänna talesättet, att jordbruk icke bure sig i

övre Norrland. I de mera centralt liggande delarna av lappmarkssocknarna hade

man till ägarnas stora tillfredsställelse redan utbytt myrslåttern mot myrodlingar

och i fjällbygden började nog hos de mera insiktsfulla bliva klart, att det extensiva

systemet vore ohållbart, men bristen på kapital och nödiga kunskaper i myrodling

lade stora hinder i vägen för en övergång. Ett kraftigt understöd från statsmakternas

sida skulle bidraga att rycka upp jordbruket i dessa trakter och skaffa bönderna

lättare existensmöjligheter.

Enligt instruktionen hade den vid avvittringen uppskattade avkastningen av

myrängarna legat till grund för verkställda beräkningar. Kommissionen både i

åtskilliga fäll varit i tillfälle jämföra den verkliga höavkastningen med den i längderna

upptagna och därvid knappast funnit större avvikelser, än som betingades av

väderleksförhållandena under olika år. Då dessutom den tidigare uppskattningen

skett av med saken väl förtrogna män under tjänstemannaansvar, syntes en omvärdering

föga påkallad. Kommissionens allmänna intryck av ängarna vore, att de

gåve låg avkastning per ytenhet. Skulle tilläventyrs någon gång för låg uppskattning

ägt rum vid avvittringen, uppvägdes denna därigenom att, såsom skett vid

kommissionens beräkningar, avkastningen från den blivande nyodlingen, som sålunda

skulle ersätta skörden från ängarna, sattes till endast hälften eller tredjedelen av

vad den i själva verket komme att giva vid riktig skötsel av odlingen. Bekant vore,

att avkastningen av hö från rätt skötta myrodlingar i övre Norrland knappast stode

efter den, som erhölles söderut. Eu avkastning av 3,000—4,500 kg. hö måste anses

ordinär och överträffades ofta. Instruktionen stadgade emellertid, att kommissionen

vid sina beräkningar skulle upptaga höavkastningen från odlingarna till endast 1,500

kg., högst 2,000 kg. hö per hektar. Om avkastningen av myrhö från ängarna vore

dubbelt så hög som den avvittringslängderna upptoge, så erhölles likväl mera hö från

de odlingar, som skulle gå i utbyte mot ängarna, än från dessa senare. Härtill

komme, att höet från de odlade vallarna vore av högre kvalitet.

Utbytet av myrängarna mot odlad mark skulle i överensstämmelse med

instruktionens föreskrifter ske efter beräkning av lass vallhö mot lass av olika

klasser ängshö. För att kunna omedelbart använda de i avvittringslängderna utsatta

siffrorna för öretalet beslöts av praktiska skäl att åsätta odlingarna ett visst öretal per

hektar och sedermera byta öretal mot öretal. I sådant avseende beräknades odlingen

å varje hektar giva 4 lass hö å 425 kg. per lass eller sålunda tillhopa 1,700 kg.

Det producerade höet vore egentligen gott hårdvallshö och skulle såluuda, i händelse

samma grunder som vid avvittringen skulle tillämpats, hava upptagits i första klassen

enligt skattläggningsmetoden, vilken jämväl räknade med lass om eu vikt av 425

kg. (— 10 centner), och åsatts en ränta av 6 öre för lass eller sålunda 24 öretal per

hektar. Med tanke på odlingarnas mindre goda skötsel, varvid de värdefullare gräsen

icke komme till full utveckling och vallarna inmängdes av en del ogräs, jämnställdes

emellertid höet med naturlig slåtter från röjningar och upptogs således såsom andra

klassens hö, då öretalet bleve 4 för lass. Varje hektar vallodling har sålunda beräknats

giva fyra lass hö av andra klassen, varvid öretalet för avkastningen från ett hektar,

lämnande 4 lass eller 1,700 kg. hö, bleve 16.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 16G.

Kommissionen framhåller, att eu invändning, som kunde göras mot utbytet

av myräng mot odlad jord, vore att ängarna bibehölle sin höproduktion utan gödsling,

medan dylikt tillskott tarvades för vallarna. Gent häremot erinrades om myrhöets

lägre fodervärde och stora halt av »förna» (fjolårsgräs o. d.), upp till 40 procent,

samt de stora utgifterna för bärgningen av myrhöet. Så snart man måste leja hjälp

för bärgning av myrhö, bleve utgifterna för varje kofoder större, än om penningarna

användes till konstgödsel. I medeltal torde bärgning av ett kofoder (c:a 2,400 kg.)

myrhö kräva en veckas arbete för en man med räfserska och kosta upp till 30

kronor, medan underhållsgödsling med kali och superfosfat under vanliga förhållanden

vid järnvägen kostade 26 kronor per hektar; med tillskott vissa år av stallgödsel

kunde emellertid då produceras åtminstone 4,500 kg. prima hö per hektar. Härvid

kunde invändas, att uti ifrågavarande trakter transporterna från järnvägen bleve

för långa. Koncentrerad gödsel tålde emellertid långa transporter. Jämfördes i detta

avseende transporterna för myrhöets hemforslande, funne man, att därav vanligen

hämtades ett lass per dag, och åtginge allt efter lassens storlek 6—8 dagar för hem

forsling av ett kofoder. Varje lass konstgödsel, som hemforslades, räckte däremot

till produktion av cirka 3 kofoder och transporten finge således taga 18—24 dagar

i anspråk för att motsvara hemkörningen av ett kofoder myrhö.

Vid undersökningen om förekomsten av användbar vederlagsjord följdes instruktionens

bestämmelser. På flera ställen hade det visat sig, att fasthållandet av den

uppställda principen att nyodlingen i första rummet borde verkställas å mark.

belägen inom eget skifte, skulle välla stora olägenheter för vissa lottägare. En del

hade sina skiften nära byn och å dem funnes impediment långt utöver, vad som

erfordrades för inlösen av deras ängar. Vad som därutöver återstode skulle räcka

till flera, stundom alla lotterna i hemmanet. Andra lottägare skulle däremot få

färdas dubbelt så långt för att komma till odlingsmark på egna skiften och därvid

även ensamma få tänka på vägfrågan. Avsattes däremot det närmast liggande

impedimentet och uppdelades på alla lotterna, så vunnes flera fördelar. I främsta

rummet nedbringades odlingskostnaderna betydligt, än vidare kunde vägfrågan lösas

mycket lättare, maskiner och redskap kunde anskaffas för gemensamt bruk o. s. v.

I flera fall hade undersökts marker, vilka icke funnes upptagna i avvittringshandlingarna,

men som hantlangarna kände till.

Sedan för ändamålet tjänlig mark anträffats, verkställde kommissionen rörande

densamma undersökning dels av botanisk-torvgeologisk, dels av agronomisk och dels

av lantmäteriteknisk natur. Marken, som vederbörligen inmättes och inlades med röd

färg å en kopia av avvittringskartan, underkastades en verklig jordartsundersökning,

sådan svenska mosskulturföreningen plägade utföra å för odling avsedda torvjordar.

Genom studier av vegetation och torvarter sökte man utröna markens halt av växtnäringsämnen

ävensom vissa faktorer, som inverkade på markens större eller mindre

lämplighet för odling. Därjämte insamlades prov för kemisk undersökning av markerna.

De agronomiska undersökningarna hade huvudsakligen bestått i uppgörande

av odlingsplaner och kostnadsberäkningar å intagna marker. Härvid hade som

underlag använts Norrbottens läns hushållningssällskaps formulär till odlingsplaner

för lån ur norrländska nyodlingslåuefonden.

De till odling föreslagna torvmarkerna hade till största delen utgjorts av

gräsmyrar, i mindre grad av snårmyrar och rismyrar. Gräsmyrarna bestode av dels

med höga starrarter bevuxna myrar av mera sank och vattendränkt natur (högstarr
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts Nät/. Proposition Nr I6t>. 63

kiin), dels myrar med fastare grässvål, vanligen utan ytvatten (lågstarrkärr), samt

dels myrar utmärkta genom sin torra, fasta och sega grässvål (tuvsävkärr). Dé

sistnämnda voro de vanligast förekommande. Snårmyrarna utmärktes av ett mer

eller mindre frodigt bestånd av viden. Starrbeståndet vore glest och högväxt.

Rismyrarna hade ett vitmosslager i ytan samt vore huvudsakligen beväxta med

dvärgbjörk.

Vid undersökningen hade man utgått från, att häruppe inga marker med vitmosstorv

vore odlingsvärda. Djupet på myrarna hade utrönts genom borrningar.

Botten hade vanligen visat sig mycket jämn, och medeldjupet hade varit omkring

1.5 meter. Mera sällan hade medtagits myrar, vilka hade medeldjup under 0.9 meter,

och då endast om botten utgjorts av sand. Torven underlagrades sällan av ett tunt

gyttjelager utan vilade direkt på fast botten. Någon betydande, ojämn sättning vid

avdikning hade man därför icke att räkna med. Den fasta botten utgjordes i de

tlesta fall av morän. Endast i några fall hade huvudbeståndsdelen varit ren stenbotten.

Hade torvlagret varit grunt (0.5 meter eller mindre) hade marken kasserats.

Fastmark hade föreslagits till odlingsmark endast då lämplig myr ej varit för handen.

Vid undersökningarna hade lagts an på att utleta i görligaste mån stenfri mark.

Undersökningarna av å kartan såsom impediment betecknade mossmarker hade

påbörjats närmast gårdarna och sedermera gått koncentriskt utåt i allt vidare ringar,

tills användbar mark påträffats. Inom Dorotea avvittringslag hade det gått ganska

bra att intill gårdarna anträffa lämplig mark. Avståndet därifrån växlade mellan

0.2—1 kilometer, endast undantagsvis ginge det upp till 2.5 kilometer. I Sorsele

vore växlingarna större. I ett och annat fall hade där måst föreslås myrar på 5

kilometers avstånd från gården. Även vägfrågan hade i dessa fall beaktats. Stor

vikt hade lagts vid lutningsförhållandena. Avloppsgravar hade endast undantagsvis

behövt utläggas. Torrläggningen hade i de flesta fall kunnat ske medelst lagg- och

tegdiken. Dikningskostnaden per hektar växlade mellan 80—150 kronor. Mera

sällan hade myrar med lutning mot norr behövt tagas i anspråk. Uppodlingsarbetet

kunde i många fall ske genom direkt plöjning. I andra fall vore svårigheterna

större. De beräknade kostnaderna för de olika markernas uppodling varierade mellan

95 ki''onor 26 öre samt 1.078 kronor 95 öre för varje hektar. Medelpriset utgjorde

i runt tal, för hektar räknat, för odlingsmark i Dorotea socken 220 kronor, i Sorsele

socken 320 kronor.

Enligt avvittringshandlingarna funnes inom Dorotea avvittringslag ströängar

motsvarande 663.13 öretal. Med eu beräkning av 16 öretal för varje hektar odlad

jord skulle sålunda för utbyte av ströängarna erfordras 41.5 hektar sådan jord.

Toge man hänsyn därtill, att enligt notarien Johnssons och kartografen Åbergs undersökning

hemmanen tillagda ängar om 187.16 öre icke blivit insynade, återstode för

utbyte ängar om endast 475.9 7 öre. Härtill erfordrades 29.8 hektar odlad jord.

Som 63.815 hektar användbar jord blivit undersökta och agronomiskt beräknade,

funnes sålunda god tillgång på vederlagsjord. Odlingskostnaderna för sistnämnda

areal hade beräknats till 20,332 kronor 17 öre. Denna summa kunde åtskilligt nedbringas,

om en del av de dyrbaraste odlingsfläckarna, speciellt fastmark, uteslötes,

eller, då tillgång funnes, endast mittdelen av myren och ej den mera svårodlade

laggen användes till odling.

Inom Sorsele avvittringslag uppginge öretalet för ströängarna (oberäknade

ängar om 24 öretal, som tillhörde två hemmansdelar, vilka icke blivit föremål för

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

behandling) till 2,798.544. Enligt Johnssons och Abergs utredning vore härav 570.0 5 3

öretal icke insynade. Med utgångspunkt från förstnämnda siffra kunde höavkastningen

från ängarna ersättas med skörden från 174.9 hektar odlad jord. Gjordes

avdrag för sistberörda siffra, krävdes endast 133.4 2 hektar sådan jord. Sammanlagda

arealen av undersökta marker utgjorde 337.8 8 5 hektar. I båda fallen uppstode

sålunda ett högst betydande överskott. Kostnaden för uppodling av den undersökta

arealen hade beräknats till 73,770 kronor 90 öre, men kunde beloppet högst avsevärt

sänkas.

Kommissionen har jämfört dessa beräkningar med den uppskattning, som

verkställts rörande den omfattning, vari inlösen av ängar påkallades för renskötselns

behov. För nämnda ändamål krävdes enligt det vid avvittringen i Dorotea framlagda

förslaget en inlösen av 397.2 3 öretal för en uppskattad kostnad av 51,639

kronor 90 öre samt inom Sorsele socken enligt det förslag, som upprättats av

häradsskrivaren Burman och lappfogden Holm, inlösen av ängar om 1,184.2 4 öretal

till ett beräknat pris av 76,414 kronor. Utgifterna för dessa förvärv ställde sig

sålunda större, än vad som skulle bliva en följd av det framställda förslaget om

ströängarnas utbyte mot odlad mark. Begagnades det senare tillvägagångssättet,

uppstode ett betydande överskott, som kunde användas till betäckande av de lantmäterikostnader,

som samma metod skulle medföra, varjämte kommissionen i detta

sammanhang framkastade den tanken, huruvida icke staten i någon form skulle

kunna lämna bidrag till jordens första uppgödsling med konstgödsel. Systemet med

jordutbyte hade även den stora fördelen, att kronan finge i sin hand alla ströängar,

vilket vore av stor betydelse.

Kommissionen erinrar vidare, att den odlade marken uppginge för närvarande

inom Dorotea avvittringslag till 49.9 44 hektar och inom Sorsele avvittringslag till

130.5 81 hektar. Genom de föreslagna nyodlingarna skulle den fördubblas. Över

huvud kunde sägas, att ett jordbrukssystem, som stödde sig på myrslåtter, icke

medgåve någon sådan utveckling. Ängarna vore redan nu så starkt tagna i anspråk,

att någon ytterligare bosättning icke kunde äga rum. Såsom belysande exempel

omtalas ett hemman i Dorotea, som hade 818.7 3 hektar ströängar.

I kommissionens förslag till ströängars förvärvande under kronan hade medtagits

alla ängar, som läge utom hemmanens tilldelningsområden. Kommissionen

ifrågasatte dock, om icke en del ängar lämpligen skulle kunna bibehållas, nämligen

sådana, som läge efter vattendragen och å ömse sidor stängdes av enskildas

skiften.

De ängar, som avstodes, borde ägarna fortfara att få bärga under en övergångsperiod

av 10 till 15 år. Eventuellt kunde stadgas, att ägarna genast eller

efter 5 år skulle finna sig i att tåla intrång av renar å dessa ängar utan rätt att

erhålla ersättning för skada, som genom dem kunde förorsakas.

Kommissionen sammanfattar sin framställning sålunda, att enligt dess mening

ett utbyte av ströängar mot mark, som uppodlades med statsbidrag, vore möjligt

att utföra inom rimlig tid och för måttliga kostnader samt ur alla synpunkter vore

att föredraga framför det tidigare framställda förslaget till inlösen av ängar för

lapparnas behov.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kant)!. Maj .is Nätt. Proposition Nr 166.

65

Sedan den av doktor Haglund ledda kommissionen inkommit med

sin berättelse, förordnades, såsom bär ovan omförmälts, kanslisekreteraren

Berglöf att utarbeta förslag till de författningsändringar och övriga föreskrifter,

som i ärendet kunde finnas påkallade. I det yttrande, som av

Berglöf avgivits, upptar han först till behandling de av advokatfiskalsämbetet

i kammarkollegium mot avvittringen i Dorotea och Sorselc

socknar gjorda anmärkningarna och den därav föranledda skriftväxlingen.

I denna del anföres följande:

Kanslist»!*^

lärare Bor&

löfs yt trälid

och förslag

»Såsom framgår av de förklaringar, vilka av avvittringsstyresmannen lämnats

på kammaradvokatfiskalsämbetets anmärkningar, innebära dessa i de flesta fall mindre

ett bestridande av att gällande föreskrifter för avvittringsförfarandet åsidosatts än

en motivering för anledningen till att de icke tagits till efterrättelse. Detsamma

kan sägas om lantmäteristyrelsens yttrande, som dels hänvisar till styresmannens

förklaringar, dels utgör en supplering av dessa.

Ostridigt är, att trots föreskrifterna i § 13 avvittringsstadgan i protokollen

över förrättningarna icke finnas intagna anteckningar rörande anläggningsutslag eller

tilläggsinsyningar. Gent emot de av lantmäteristyrelsen gjorda invändningar rörande

innebörden av nämnda paragraf må erinras, att enligt vad ordalagen tydligt utvisa,

ändamålet med införskaffandet av upplysningar i förevarande avseenden vore ej

allenast att utröna vem som vore sakägare, utan även »med vilken rätt» nybyggen

och lägenheter av alla slag innehades. En granskning med stöd av delägarnas

åtkomsthandlingar av det faktiska innehavet av ägor kunde givetvis icke äga rum

vid första sammanträdet, men under förrättningens gång skulle säkerligen anteckningar

rörande samma handlingar visat sig vara av största nytta.

Efter de avgivna förklaringarna är ostridigt, att ägobeskrivningarna och hävdeförteckningarna

icke upprättats i den ordning författningen föreskriver. Ej minst är

tillkomsten av hävdeförteckningen i Sorsele genom sammansättning av avskrifter och

söndertagna delar av äldre dokument synnerligen anmärkningsvärd. Huru felaktiga

de använda metoderna för dessa handlingars upprättande från formell synpunkt än

må vara, torde de dock icke hava medfört någon rättsförlust för staten. Vad särskilt

angår hävdeförteckningen för Sorsele, torde det intyg rörande förteckningens

överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända innehav, som

avgivits av de vid handlingens upprättande tjänstgörande lantmätare även vara

ägnat att, vad denna handling angår, undanröja farhågor i förevarande avseende.

Styrelsen har i detta sammanhang velat göra gällande, att hävdeförteckning

skulle vara bindande gent emot kronan, så snart den blivit godkänd av kronans

ombud vid avvittringen. Gent häremot hänvisas till bestämmelsen i rättegångsbalken

20 kap. 3 §, att Konungens ombudsman ej har våld att minska kronans rätt genom

förlikning, varmed må jämföras 49 § i skiftesstadgan, enligt vilken av kronans ombud

underskriven förening i rågångstvist icke blir gällande emot kronan utan fastställelse

i föreskriven ordning av högre myndighet. Härav torde framgå, att eu mot

staten bindande hävdeförteckning icke torde föreligga förr, än avvittringen blivit

avslutad genom laga kraft ägande utslag. En annan uppfattning skulle även leda

till egendomliga konsekvenser.

Avvittringsstyresmannens ställning till frågan om insyningshandlingarnas (anläggBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kmigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningsutslag eller utslag rörande tilläggsinsyningar) betydelse såsom grundläggande

för laga innehav av inägor är något oviss. Å ena sidan uttalar styresmannen, att

han endast å dessa grundat sitt omdöme, att hemmanen påförda innehav ägde rättsliga

grunder. Å andra sidan däremot, på tal om utflyttningar från stamhemman,

upplyser han, att då sådana skett på större avstånd från hemmanet »räjongen för

under stamhemmanet insynade ängar icke överskridits». Hade styresmannen såsom

lagliga ansett endast sådana utflyttningar, som ägt rum till insynade ägor, torde en

sådan formulering som den citerade näppeligen förekommit. Uttrycket tyder på och

bekräftas även av de upplysningar jag i övrigt inhämtat, att hemmansägaren eller

åbon ansetts hava en viss rättighet till ängar, som folie inom en linje, vilken sammanbunde

de ytterst från gården liggande insynade ängarna. Har styresmannen

ansett det tillåtet, att utflyttning skedde till vilken lämplig plats som helst inom

denna insyningslinje, torde lian icke kunna hava något att erinra emot, att ängarna

därinom även på annat sätt disponerades av hemmansägare och åbor. Härmed må

emellertid vara huru som helst. På grund av styresmannens förstnämnda yttrande

torde man få utgå från, att han anser det riktiga vara, att insyningshandlingarna äro

grundläggande för bedömande av frågan om laga innehav. Endast beträffande Dorotea

avvittringslag har han emellertid kunnat påtaga sig ansvaret för att denna princip

kommit till tillämpning. Vidkommande Sorsele tyder hans egna uttalande på att

så icke varit förhållandet. Enligt vad de vid hävdeförteckningens justering biträdande

lantmätarna upplyst, hade vädjan till insyningshandlingarna med säkerhet förekommit

endast i de fall, då för nedlagda hemman kronans rätt ansetts böra särskilt

prövas samt vid tvist jordägare emellan om innehav. Härmed böra jämföras lappfogden

Holms och kronoom budet länsman Lindbergs av advokatfiskalsämbetet anförda

yttranden, att de icke kunde minnas, att några insyningshandlingar varit företedda

..vid avvittringssammanträden i Sorsele.

Lantmäteristyrelsens uppfattning rörande iasyningshandlingarnas betydelse

synes skilja sig från advokatfiskalsämbetets huvudsakligen beträffande graden av

dessa handlingars användbarhet vid de däri angivna ägornas identifiering, vilken

styrelsen ansåg vara mycket ringa. Däremot synes även styrelsen utgå från dessa

dokuments avgörande betydelse vid bestämmandet av laga innehav. Enligt styrelsens

mening hava i utslag angående ny byggesanläggningar godtagits snart sagt huru

vaga beskrivningar som helst å ägorna, varigenom t. ex. en under ett namn upptagen

lägenhet kunde å marken motsvaras av flera. Beträffande de i insyningshandlingarna

intagna uppgifterna angående arealen av de olika nybyggenas tomtplatser

och åkerskiften har styrelsen särskilt framhållit, att avsikten icke kunnat

vara, att innehavaren skulle vara inskränkt till den .sålunda angivna arealen.

Med avseende å denna fråga må erinras, att de i 1749 års lappmarksreglemente.

givna bestämmelserna rörande bosättning i lappmarkerna voro ganska noggranna.

Ingen fick utan vidare slå sig ned, där han behagade. Ehuru man gärna

såg, att dessa vidsträckta trakter befolkades, skulle bebyggelsen dock ske med ordning,

så att den icke lände någon till förfång. Även lapparnas rätt avsåg man att

efter vissa grunder skydda och exempel saknas icke, att ansökan om upplåtelse av

ägor av sådan anledning avslagits. Den rätt nybyggaren gavs till ströängarna var

icke synnerligen stark. Principen var, att en familj skulle få så mycken mark, att

den kunde bliva besuten å stället, varjämte gällde regeln, att nybyggaren ej fick

behålla mera än han kunde medhinna att bruka. För en senare anländande var

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 106.

lian skyldig maka åt sig. De syner, som liöllos vid nybygges upptagande, skulle

fördenskull gå ut på att konstatera, att platsen ägnade sig för jordbruk, så att

nybyggaren där kunde finna sin utkomst, samt att å andra sidan tillse, att lian ej

erhöll mera ägor, än som kunde för nybygget vara av nöden, på det att, om överhuvud

taget trakten erbjöd tillfällen till ytterligare upplåtelser, dylika icke skulle

omöjliggöras. Dessa regler hava medfört, att vid synerna envar synes hava noggrant

uppräknat de ägor, varav han önskade begagna sig. Det torde även hava

varit lönlöst för nybyggaren att utan tillstånd slå under sig nya områden, enär han

då kunde riskera, att första bästa nykomling lade beslag på dessa ägor och begärde

tillstånd till deras upptagande såsom nybygge, • varigenom lian gick förlustig det

arbete han tilläventyrs nedlagt på desamma. Riktigheten av det sagda bestyrkes

genom tilläggssynerna. Fann eu nybyggare nya områden, som han ansåg för sin

gård lämpliga, var han noga med att söka insyuing av desamma samt Kungl. Maj:ts

befallningshavandes tillstånd till deras besittande. De allra flesta gårdarna hava

sådana tilläggssyner, många av dem hava liera särskilda, och de avse såväl utängaf

som utvidgade åkerområden och tomtplatser. Ibland ligga nyinsynade ägor alldeles

intill eller sammanblandade med gården förut tillagda områden.

Denna ordning upphörde genom tillkomsten av 1867 års nådiga brev angående

upprättandet av eu odlingsgräns. Därmed borttogs rätten till nya gårdars anläggande

samt såsom en naturlig följd därav även till upplåtelse av ströängar. Samtidigt

försvann emellertid den förutvarande risken vid olaga förvärv av ängar, att eu

nykomling skulle lagligen underlägga dem sitt nybygge, och frestelsen torde varit

för stark för nybyggaren att för sin räkning begagna sig av de ängar han kunde finna.

Med stöd av det ovan sagda torde vara uppenbart, att insyningshandlingarna

avsett att bestämma vilka lägenheter av alla slag, som skulle vara att räkna såsom

hörande till ett nybygge. Lika med lantmäteristyrelsen torde man emellertid få

antaga, att ny upplåtelse icke varit av nöden, om det endast gällt att genom odling

utvidga ett till åker anvisat område utöver den i insyningsutslag angivna arealen.

Utslaget torde endast Lava haft till syftemål att angiva platsen, där för ändamålet

lämplig jordmån funnes och åkern sålunda borde upptagas, samt ett konstaterande

ur besutenlietssynpunkt av den minimiareal, som å denna plats kunde uppbrytas.

Att denna uppfattning är riktig, vinner stöd därav, att utslagen ibland icke innehålla

någon uppgift om arealen på den till åker avsedda marken. Beträffande platsen

för gårdstomten torde det hava varit anläggningsutslagens mening att fastslå denna

liksom i allmänhet alla ägors belägenhet. Utslagens föreskrifter i denna del torde

emellertid icke få tolkas så strängt, att icke nybyggaren skulle haft rätt att på egen

risk flytta sin bostad till annan åt honom insynad mark. Denna rätt kan dock icke

hava sträckt sig därhän, att han varit befogad att utan tillstånd taga i bruk och

sätta upp sina hus på oinsynat område bredvid dylik mark, t. ex. så att han slagit

sig ned på kronan tillhörig fastmark invid en slåttermyr och från den nya bostaden

använt denna till åkerområde.

Ovan har anförts lantmäteristyrelsens uppfattning angående insyningshandlingarnas

svårtydbara beskaffenhet. Även advokatfiskalsämbetet har framhållit, att

ströängarnas identifiering ofta måste bliva synnerligen svår eller understundom omöjlig,

och till samma övertygelse måste envar komma, som söker med ledning av

dem utreda, huruvida en äng är att anse såsom insynad eller icke. De anvisningar,

som i handlingarna givas, äro dock icke så otydliga, att dessa sakna allt värde. I

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inånga fall torde man kunna få en ganska säker uppfattning rörande de olika gårdarnas

innehav. Detta visar redan den av advokatfiskalsämbetet verkställda utredningen.

De ^omfattande undersökningar, som blivit utförda av notarien Johnsson och

kartografen Aberg, bekräfta detta. Med kännedom om de personer, som verkställt

arbetet, och med stöd av den av dem avgivna rapporten torde kunna sägas, att

dessa undersökningar blivit verkställda med den största opartiskhet och noggrannhet.

Till sitt förfogande hava undersökniugsmännen haft ett så fullständigt material av

insyningshandlingar, som stått att uppbringa, och hava de vid avvittringen upprättade

kartor vant för dem tillgängliga. Till kontrollerande av att så vitt möjligt alla

insyningsutslag angående de särskilda hemmanen och nybyggena skulle vara att tillgå,

hava med ledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens län i länsarkivet

i Umeå förvarade utslag och resolutioner förteckningar upprättats över samtliga

meddelade insyningsutslag, varjämte nödiga avskrifter av dessa tagits. Visserligen

hava icke från arkivet några upplysningar kunnat vinnas för tiden före 1808,

enär arkivalierna avseende år därförinnan gått förlorade genom eldsvåda, men torde

detta icke vara av större betydelse, enär man av andra handlingar kan utröna, att

de nybyggen, som anlagts före nämnda år, äro mycket få, samt undersökningsmännen

torde hava varit i tillfälle att från annat håll i viss mån komplettera vad

som saknats.

Johnsson och Åberg konstatera, att en stor mängd områden, som vid avvittringen

upptagits såsom hävdade under hemman och nybyggen, icke blivit enligt tillgängliga

handlingar vederbörligen insynade. Rörande åtskilliga andra anse de sig

däremot icke kuuna med bestämdhet uttala sig. Det bär befunnits, att alla hemman

och nybyggen vid avvittringen fått sig tilldelade ägoområden, vilka icke varit i

behörig ordning till dem upplåtna.

Genom ifrågavarande undersökning torde alltså få anses styrkt, att advokatfiskalsäinbetets

anmärkning i denna del varit i hög grad befogad. De områden, som

härigenom avhänts kronan, äro i och för sig avsevärda. Betydelsen av dessa olagliga

upplåtelser blir emellertid så mycket större, om man tar i betraktande, att det

^gliga innehavet av inägor ligger till grund för det skogsanslag, som vid avvittringen

skall tilldelas gårdarna.

Lantmäteristyrelsen är av den mening, att en utflyttning från ett hemman

och dettas därav följande uppstyckning icke kan anses ogiltig eller stridande mot

författningens anda. Av bestämmelserna i 1749 års reglemente framgår tydligt, att

varje nybygge var avsett för endast en familj. Ville nybyggarens söner blivå sina

egna, stod det dem öppet att själva åt sig uppsöka nya boplatser. Med Kungl.

Maj:ts befallningshavandes samtycke hava dock nybyggen”fått klyvas, och sedan de

väl blivit skatteomförda har intet hinder varit för ägaren att upplåta del av hemmanet

till annan, Någon styckning genom lantmäteriförrättning har dock icke kunnat

ske, enär bestämmelserna i skiftesstadgan och i förordningen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring ej äro tillämpliga å hemman, som ej blivit avvittrade.

Förutsättningen för att en utflyttning skall vara laglig är emellertid under

alla förhållanden, att den nya bosättningen äger rum å mark, som behörigen insynats

under stamhemmanet. Detta har tydligen icke alltid varit händelsen med de

vid avvittringen godkända utflyttningarna. Styresmannen synes ej heller vilja bestrida

detta, men har han utgått från den uppfattningen, att utflyttning varit tillåten endast

den skett mom den s. k. räjongen för de insynade ängarna. Förut har omtalats,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 166.

att styresmannen givit uttryck för den uppfattningen, att insyningshandlingarna skola

vara grundläggande för rätten till ägorna. Några särskilda omständigheter som i

förevarande fall kunna berättiga till avvikelse frän denna princip, föreligga icke.

Lantmäteristyrelsen medger för sin del, att en gräns måste tänkas för utflyttningarna,

och bestrider icke, att missbruk förekommit. Huruvida styrelsen med nämnda gräns

åsyflar »räjongen», framgår icke. Efter vad man har grundad anledning förmoda,

skall denna gräns allmänt hava tillämpats av avvittringslantmätarna.

Av den andra kommissionens ’) utredning framgår, att i synnerligen många fall

olagliga utflyttningar förekommit. Det är även förklarligt, att frestelsen härtill skall

hava varit stark, då härigenom skapats ett bekvämt sätt att kringgå förbudet mot

nya anläggningar ovan odlingsgränsen. Ofta torde hava tillgått så, att hemmansägaren

eller åbon till sina barn eller andra försålt eller eljest upplåtit en mindre

del av hemmanets skattetal och med denna skylt för en hemmansdel samt törhända

med tillstånd att använda några av stamhemmanets utängar har mottagaren slagit

sig ned nästan var som helst i en trakt, där stamhemmanet haft en äng, och där

åt sig upptagit ett nytt hemman. Med ett sådant förfaringssätt hava icke obetydliga

arealer inägor och med stöd av dessa beräknad skogsmark frånhänts kronan,

särskilt om hänsyn tages därtill att, såsom i annat sammanhang skall närmare omhandlas,

föiTättningsmännen sökt tillgodose de små gårdarnas virkesbehov på sätt.

som måste anses gå utöver författningarnas föreskrifter.

Advokatfiskalsämbetet har framhållit, att ägor, som tilldelats hemman och

nybyggen genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut, meddelade efter tillkomsten

av författningen om odlingsgräns den 13 december 1867, vid avvittringen

icke bort, på sätt som skett, bibehållas under hemmanen. Riktigheten av denna anmärkning

synes uppenbar, och lantmäteristyrelsen har jämväl förklarat sig dela ämbetets

tolkning av författningen. Såvitt hittills iakttagits, hava sex beslut av ifrågavarande

slag meddelats, varigenom ett icke obetydligt antal ägor olagligen frånhänts kronan.

Ämbetets uppfattning att röjningsland, åt vilka intet blivit åtgjort, rätteligen

bort hava frånhänts innehavaren utan vederlag, kan av mig icke biträdas. Nådiga

brevet den 20 juni 1879 föreskriver, att spridda »ängslägenbeter» må bibehållas

under hemmanen. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde näppeligen uttrycket

»ängslägenheter» kunna tolkas så snävt, att det icke skulle omfatta även röjningsland.

Frågan huruvida vid avvittringen hänsyn bort tagas till de i insyningsutslagen

ofta förekommande villkoren rörande skyldighet för ägare och åbor att framdeles,

där så påfordrades, avträda insynade ägor, är av icke ringa betydelse, bland annat,

då det gäller att åt statsverket återförvärva för renskötseln behövliga områden. Det

synes hava varit lantmätarnas skyldighet att ingå i bedömande av, huruvida de

ängar, vilka vid avvittringen ansetts för nämnda ändamål behövliga, kunde på grund

av dylika villkor utan lösen återföras under kronan. Men även i andra fall torde

avvittringen varit isätta tillfället för en prövning rörande dylika villkorligt upplåtna

ägors återtagande, så mycket mer som denna tidpunkt i ett flertal utslag uttryckligen

föreskrives för prövningen. Lantmäteristyrelsen, som anser, att förbehållen böra

}) Så benämnes i kanslisekreteraren Berglöfs skrivelse den av notarien Johnsson och kartor

grafen Åberg bestående undersökningskommissionen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

återupplivas i avvittringsutslagen, uttalar tillika, att de säkerligen bliva till nytta, i

händelse lägenheternas inlösen av en eller annan orsak erfordras.

Advokatfiskalsämbetets anmärkning rörande förfarandet med avseende å

hemmanen 1/.t2 mantal Youvosberg och ''/t mantal Giltjaur torde icke vara i någon

mån vederlagd genom avvittringsstyresmannens och styrelsens förklaringar. Dessa

synas tvärtom ägnade att ytterligare fästa uppmärksamheten vid de principer, som

legat till grund för avgörandet av frågan om de inägor, som skulle anses tillkomma

hemman och nybyggen.

Eu av de viktigaste anmärkningar, som av advokatfiskalsämbetet framställts

rörande avvittringen, gäller skogens uppskattning samt skogstilldelningen åt hemman och

nybyggen. Skogsmarkens fördelning är den mest ingripande av de åtgärder, som

åsyftas med avvittringen. Den såsom inägor betecknade marken befinner sig redan

förut till största delen i ägarnas och åbornas händer och förrättningen innebär med

avseende därå endast ett konfirmerande av deras rätt. Statens intresse med hänsyn

till dessa ägor avser i främsta rummet att införa ordnade och förbättrade förhållanden.

Statens viktigaste intressen med hänsyn till skogsmarken äro å ena sidan, att

genom kronoparkers bildande statsverket beredes inkomst, samt å andra sidan att

tillse, att de skogsanslag, som lämnas de enskilda hemmanen och nybyggena, tillläggas

dem under sådana former, att garanti vinnes för att de med anslagen avsedda

ändamålen icke förfelas. Dessa ändamål äro i främsta rummet jordbrukets stöd och

uppmuntran. Erfarenheten har visat, att hemman i lappmarkerna, liksom i hela

Norrland, i mycket stor utsträckning blivit föremål för spekulation från sågverksindustriens

sida. De betydelsefullaste anmärkningar, som riktats mot föregående

avvittringar, hava även'' gällt skogens uppskattning och fördelning. Den s. k. norrlandskommittén

anmärkte sålunda i underdånig skrivelse den 16 november 1901,

att enligt kommittén lämnade upplysningar vid tillämpningen av de i § 18 i avvittringsstadgan

intagna bestämmelserna rörande latituden för skogsanslaget så förfarits,

att detta anslag i medeltal kommit att utgöra 1,500 — 1,600 hektar för helt mantal

oberäknat impediment eller vida mer än det författningsenliga medeltalet 1,102

hektar och tämligen nära det lagliga skogsanslagets maximum (1,763 hektar). Medräknades

emellertid impediment, utgjorde skogsanslagen i medeltal för mantal omkring

4,000 hektar; och då erfarenheten visat, att såsom impediment i avsevärd

omfattning ansetts även användbar skogsmark, torde av nämnda skogsanslag omkring

2,400 hektar böra anses såsom duglig mark. Ej sällan hade dessutom vid

avvittringen förekommit, att hemmansdelar och nybyggen fått sig åsätta högre skattetal

och i följd därav erhållit större skogsanslag än det, vartill beskaffenheten av

hemmanets inägor bort giva anledning; och föreslog kommittén, med erinran att de

stora skogsanslagen gjort hemmanen och nybyggena synnerligen begärliga för trävarurörelsen,

att för de trakter i riket, vilka ännu kunde bliva föremål för avvittring,

däribland nu ifrågavarande socknar, den del av skogsanslaget, som icke behövdes

för nödigt husbehov, skulle avsättas till allmänning. Fyra ledamöter av kommittén

framhöllo särskilt vikten av att en verksam rättelse vunnes i de påpekade missförhållandena,

varigenom kronan gått i mistning av oskäliga skogsområden utöver

vad som avsetts. De föreslogo, att för kontroll å skogstilldelningen åt vederbörande

skogstjänsteman skulle inrymmas en utsträckt befogenhet och förpliktelse att härutinnan

bevaka kronans rätt vid förrättningen.

De av kommittén samt nämnda fyra ledamöter framställda synpunkter vunno

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

beaktande genom nådiga kungörelserna den 20 april 1906 och den 5 juni 1909. Vid

föredragning i statsrådet av det förslag, som låg till grund för förstnämnda kungörelse,

hade departementschefen anledning särskilt framhålla, att vid skogsanslagets

fastställande detsamma borde beräknas i visst förhållande till den högst och lägst

föreskrivna arealen (sid. 34 Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till 1905 års riksdag).

Härmed åsyftade föredraganden tydligen, att möjligheten av jämkning av anslaget

till hemman med sämre skog liölles öppen, vilket vore uteslutet, om gränsen för

skogsanslaget sattes till maximum eller nära detta. Yttrandet är så mycket betydelsefullare,

som lantmäteristyrelsen i skrivelse den 30 september 1902 i ärendet

uttalat, att skogsanslaget för flertalet hemman och nybyggen ovan odlingsgränsen

med nuvarande föreskrifter syntes böra bestämmas till eller nära intill maximum inom

latituden.

Rörande grunderna för skogsanslagets utmätande inhämtas vidare från förarbetena

till 1905 års kungörelse, att styrelsen i ett utlåtande av den 20 februari

1902 beträffande norrlandskommitténs förslag om uppdelning av skogsanslaget i allmänning

och husbehovsskog gjort gällande, att om, såsom syftet med skogsanslaget

uppenbarligen vore, odlingen skulle i framtiden kunna utvecklas så att, på sätt

mångenstädes i lappmarkerna ägt rum, de ursprungliga hemmanen skulle kunna

klyvas i flera gårdar och giva bärgning åt flera hushåll, den för husbehov avsatta

trakten uppenbarligen måste vara så stor, att brist på ved och husbehovsvirke icke

lade hinder i vägen för en sådan utveckling (sid. 23 i nämnda proposition). Den i

detta yttrande berörda principen om virkesbehovet såsom grund för fördelningen

mellan allmänning och husbehovsskog framhålles ytterligare i det gemensamma förslag,

som av kammarkollegium, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen den 7 februari

1907 efter nådig befallning avgavs rörande avvittringsarbetenas bedrivande. De

föreslogo nämligen, att allt efter varje särskild egendoms efter undersökning utrönta

utvecklingsmöjligheter skulle beräknas det årliga behovet i medeltal av nödigt husbehovsvirke.

Ökning i medeltalet skulle ske, med den beräkning, att brukningsdelarnas

antal fördubblades efter 30 år, samt att behovet skulle avse en tidrymd av

högst 100 år (sid. 19 proposition nr 108 till 1909 års riksdag). Gent häremot har

av föredragande departementschefen vid behandling inför Kungl. Maj:t av förslagen

till 1906 och 1909 års kungörelser hävdats, att då odlingens utveckling vore beroende

av befintligheten av odlingslägenheter samt det vore i jordägarens intresse

att vid avvittringen påvisa dessa odlingslägenheter i så stor utsträckning som möjligt,

enär de kunde räknas såsom inägojord, på vilken skattetal och skogsanslag

finge grundas, torde det kunna antagas, att den till odling tjänliga marken bleve

ganska fullständigt uppgiven. Toges dessa odlingsmöjligheter i betraktande vid bestämmandet

av skogens fördelning mellan husbehovsskog och allmänning, torde utvecklingen

nöjaktigt kunna tillgodoses för en ganska lång tid framåt (sid. 35 proposition

nr 88 år 1905). De i överensstämmelse med ämbetsverkens uppfattning i

ena eller andra hänseendet gjorda beräkningar- om utvecklingen komme tvivelsutan

ofta nog att jävas av utvecklingen, varav återigen bleve en följd, att de verkställda

skogstilldelningarna komme att te sig orättvisa och godtyckliga samt framkalla

känslan av bristande likhet inför lagen. Istället hänvisades till föreskrifterna i § 18

avvittringsstadgan, att skogsanslaget skulle bestämmas i förhållande till mantalet, så

att ifråga om skog av lika godhet enahanda areal av skogsmark skulle utläggas åt

hemman eller nybyggen med samma mantal (sid. 60 och 61 proposition nr 108 år

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 166.

1909). I enlighet härmed har stadgats, att såväl skogsanslaget i dess helhet som

den för husbehov avsedda delen därav skall utläggas i förhållande till mantalet,

varjämte skall tillses, att mantalet icke bliver för högt uppdrivet, utan ett såvitt

möjligt troget uttryck för den stadigvarande avkastningsförmågan hos de till varje

brukningsdel av hemman eller nybygge hörande ägor. (1 och 6 §§ i 1909 års kungörelse.

) Rörande do ägor, som äro att räkna såsom lydande under ett hemman

eller nybygge, hänvisas till vad här ovan anförts.

Såsom av advokatfiskalsämbetet erinrats, har skogsanslaget i sin helhet i båda

ifrågavarande avvittringslag bestämts till 1,600 hektar medelgod skogsmark för helt

mantal, sålunda nära maximum. Beträffande avvittringsstyresmannens förklaring

rörande anledningen till nämnda siffras fastställande kan till att börja med ifrågasättas,

huruvida icke skogens beräknade avkastningsförmåga, nämligen 0.5 kubikmeter

för år av produktiv skogsmark inom avvittringslagen, satts för låg. Härmed

må emellertid vara huru som helst; visst är att lagstiftarens mening icke följts, när

anslaget bestämts så nära maximum som skett, varigenom i det närmaste all utjämning

mellan skogsmark av sämre och bättre beskaffenhet omöjliggjorts. Styresmannen

omtalar, att andra vägar använts för sådant ändamål, nämligen att de avdrag,

som på grund av förekommande impediment inom ägofigur av skogsmark må

ske intill eu fjärdedel av ägofigurens areal, använts ej blott i nämnda fall utan även

för nedsättning av själva den skogbärande markens värde, d. v. s. såsom en gradering

av denna. Styresmannens förklaring bekräftar sålunda advokatfiskalsämbetets

förmodan, att skogsanslagets fastställande till angivna höjd måste vila på felaktigt

förfarande vid avvittringen. Vid husbehovsanslagets bestämmande hava lagens stadganden

ej heller tagits till efterföljd. Styresmannen förklarar själv, att föreskriften

i 6 § i 1909 års kungörelse, att den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för

helt mantal inom orten skulle läggas till grund för anslagets fastställande, icke ansetts

kunna ensam vara avgörande. Istället har man utgått från de särskilda hemmansdelarnas

behov av virke nu och framdeles, d. v. s. man har fasthållit vid synpunkter,

som lagstiftaren betecknat såsom felaktiga. Vid beräkningarna har man

utgått från virkesbehovet för S/M mantal och med denna utgångspunkt har det ansetts

nödigt föreslå det högst medgivna husbehovsanslaget eller 800 hektar medelgod

skogsmark. Styresmannen framhåller, att även med ~denna beräkning fastigheter

om V6t mantal, det lägsta varuti någon hemmansdel blivit utlagd vid avvittringen,

skulle komma att erhålla en otillräcklig virkesmängd, som finge på ett eller annat

sätt utökas. Såsom nedan skall visas, har styresmannen jämväl utfunnit medel härför.

Man kan emellertid fråga sig, varför styresmannen stannat vid virkesberäkning

för just ''/6t mantal. Det är visserligen sant att enligt bestämmelserna i § 3 av

1873 års skattläggningsförordning sammanlagda öretalet skall utföras i hela tiotal,

d. v. s. enligt den föreskrivna beräkningen att 640 öre åsättes ett helt mantal kan

ej mindre hemman skattläggas än som motsvarar 1,., mantal. Att däremot vid åbodelningarna,

då intet hinder förefinnes för hemmanens uppstyckning i huru små

delar som helst, ej mindre liemmansdelar uppkommit, synes mera egendomligt. Detta

torde emellertid bero på felaktigt förfarande från förrättningsmännens sida, i det de

utgått från att skattläggningsförordningens föreskrifter även vid åbodelningarna lade

hinder i vägen för tillskapandet av mindre fastigheter än om mantal, något som.

följdriktigt tillämpat, måste leda till det orimliga resultatet, att eu del av de smålotter,

i vilka hemman genom köp eller arv lagligen delats före avvittringen, skulle

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kunyi Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lämnas oavvittrade och oskattlagda. Men om också, egendomligt nog, en längie

gående styckning kunnat på ett eller annat sätt undvikas vid själva avvittringen,

kommer i allt fall för framtiden intet hinder att förefinnas för sådan styckning och

densamma lärer i många, troligen flertalet fall också vara att motse. Det är vid

sådant förhållande svårt att inse, huru staten skall kunna på något sätt åtaga sig

att i avvittringsväg sörja för att alla fastigheter komma i åtnjutande av det för

deras behov erforderliga skogsanslag. I övrigt synes det mindre överensstämma

med rättvisa gent emot hemman med större skattetal att särskilt tillgodose de nuvarande

små liemmansdelarna, ty även dessa större hemman höra äga samma möjligheter

till uppdelning som de redan styckade. Förrättningsmännen synas hava bort

taga hänsyn till att här, såsom i andra delar av landet är mycket vanligt, fastigheter

uppstå, där nödigt lmsbebovsvirke icke kan erhållas från fastigheten utan maste

skaffas från annat håll, i vilket avseende allmänningar och kronopark^- närmast

komma i betraktande.

Beträffande frågan i vad mån duglig skogsmark upptagits såsom impediment

bestrider styresmannen, att detta förekommit inom Dorotea avvittringslag, men synes

lämna frågan öppen vidkommande Sorsele avvittringslag, i det lian vidgår, att skiften

bestående uteslutande av mark med impedimentbeteckning tilldelats flera hemman.

Anledningen härtill upplyses hava varit att tillgodose hemmanens behov av bränsle.

Jämföres detta uttalande med styresmannens förut anförda yttrande, att de små

hemmanens virkesbehov måste på ett eller annat sätt fyllas, torde här vara att finna

ett av de medel, som använts för vinnande av detta syftemål. Efter vilka grunder

denna förmån kommit de olika hemmanen tillgodo framgår icke av de yttranden,

som avgivits av styresmannen och lantmäteristyrelsen, vilken tyckes dela den föires

uppfattning. Tydligt är emellertid, att vid ifrågavarande olagliga förfarande skogsutdelningarna

lätt komma att te sig orättvisa och godtyckliga.

Att skogsmark, duglig till frambringande av vedskog, bort, såsom det vill

synas, i vidsträckt mån upptagas såsom användbar framgår, bland annat, därav att

författningarna tydligen räkna med att björkskog skall kunna betraktas såsom duglig

skog. På tal om i vad mån skogsmark av skyddsskogs egenskap kunde komma att

ingå i skogsanslagen, förutsätta ämbetsverken i sitt ovanberörda yttrande den

februari 1907, att i Tärna socken och övre delen av Sorsele socken samt jämväl å

andra ställen det i många fall icke ginge att undvika, att liusbehovsskog av lövskog

till bränsle och slöjdvirke tilldelades hemmanen av skyddsskog till och med av den

utsatta belägenhet, att staten jämlikt 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar

(enligt paragrafens ursprungliga lydelse) vore skyldig lösa densamma, för den

händelse ägaren hellre skulle vilja avstå marken än tåla den föreskrivna inskränkningen

i förfoganderätten över skogen (sid. 17, proposition nr 108, av 1909).

grund av det sålunda anmärkta förhållandet blev även berörda lagrum ändrat därhän,

att dylik rätt att påfordra lösen icke skulle äga rum i avseende å mark mom

område av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket avvittringsutslag

icke av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelats före den 1 juli 1J09.

Vid avvittringen har endast i undantagsfall förekohimit, att björkskog upptagits såsom

användbar skog. Genom de undersökningar, som verkställts av den första och andra

kommissionen, hava erhållits åtskilliga upplysningar rörande nu föreliggande fråga;

och vill det synas, som om dessa vore ägnade att än ytterligare bekräfta de av

advokatfiskalsämbetet uttalade misstankarna att i stor omfattning förekommit, att

Bihang till riksdagens protokoll 191 (i. 1 samt 144 höft. (Nr 166.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

hemman tillagts daglig skogsmark i form av impediment. Uti ingendera kommissionens

instruktion ingick såsom huvuduppgift att söka utröna skogsmarkens beskaffenhet,

utan skulle detta utföras endast i den mån så kunde ske utan åsidosättande

av Övriga uppgifter samt blott i de trakter, som av annan anledning besöktes av

kommissionerna. Den första kommissionen har funnit i Dorotea en areal av 429.4 7 6

hektar skogsmark och i Sorsele en areal av 2,583.2 25 hektar av kommissionen

närmare angiven mark, vilken vid avvittringen betecknats såsom oduglig, ehuru den

enligt kommissionens förmenande hade bort upptagas såsom användbar. Undersök - ningsmännen i den andra kommissionen hava framhållit, att de icke vore fackmän på

området och därför icke ansåge sig kunna med anspråk på vederhäftighet fälla något

omdöme i detalj. Av gjorda iakttagelser hade emellertid framgått, att skogsmark

syntes hava blivit i stor omfattning upptagen såsom oduglig, ehuru den rätteligen

enligt undersökningsmännens uppfattning bort rubriceras såsom duglig.

Att stora missförhållanden föreligga är uppenbart, säkerligen vida större än

att de kunna förklaras genom lantmäteristyrelsens erinran, att det icke med iakttagande

av största samvetsgrannhet kunde förebyggas, att under impediment inbegrepes

duglig mark. En försummelse vid avvittringsförfattningarnas tillämpning i

förevarande de! fra^nstår som så mycket betänkligare, som de ändringar, vilka under

senare tid skett i författningarna, åsyftat att bland annat genom noggranna kontrollföreskrifter

förekomma felaktigheter av anmärkta slag.

Frågan i vad mån betesmark, jämlikt därom i avvittringsförfattningarna

uttryckligen givna stadganden (§ 18 avvittringsstadgan och 9 § i 1909 års kungörelse),

upptagits såsom duglig mark, har icke varit föremål för vidare undersökning, efter

det de över advokatfiskalsämbetets memorial infordrade utlåtandena avgivits. Lika

med ämbetet torde man icke kunna undgå att finna det anmärkningsvärt, att såsom

betesmark betecknade ägor icke oftare förekomma blaud de såsom dugliga upptagna

ägofigurerna. Det må beträffande denna fråga erinras, att sedan lantmäteristyrelsen

* -tt yttrande den 30 september 1902 föreslagit, att avdrag såsom för impediment

skulle få göras för mark, varå endast bete funnes eller kunde erhållas, föredragande

departementschefen icke funnit detta förslag böra vinna avseende såsom antagligen

ledande till ökning av skogstilldelningarna.

Sedan avvittrin8s.styresmannen, såsom ovan erinrats, medgivit, att i en del

fall det avdrag, som i vissa fall finge göras för impediment inom ägofigur av skogsmark,

använts även för reglering av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet,

må endast konstateras, att advokatfiskalsämbetets anmärkningar även i denna viktiga

del befunnits riktiga och att norrlandskommitténs varningar icke medfört något

resultat. °

Vidkommande frågan om ägoutbyten i samband med avvittringen mellan av

enskilda innehavda ströängar och kronan tillhörig till odling tjänlig mark hava lantmäteristyrelsen

och avvittringsstyresmannen uttalat den mening, att dylika ägoutbyten

mot bestämmelserna i nådiga brevet den 20 juni 1879 icke kunnat verkställas.

Förarbetena till nämnda nådiga brev synas emellertid visa, att detsamma

ingalunda avser något upphävande av avvittringsstadgans bestämmelser om ägoutbyten

i syfte att inskränka antalet skiften för hemman och nybyggen. Att man

genom det nådiga brevet fastslog rätt för hemmansägare eller nybyggare att tills

vidare behålla ett större antal ängar och få dessa sammanlagda räknade såsom ett

enda skifte berodde, enligt vad sagda förarbeten giva vid handen, därav, att man

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

betraktade alla av åborna hävdade utängar såsom odlad mark. Därav följde enligt

§ 19 mom. 5 avvittringsstadgan, att de endast mot vederlag av odlad eller odlingsbar

jord kunde avhändas hemmanet eller nybygget, och under sådana förhållanden

var (let tydligt, att ett stort antal av dem måste vid avvittringen bibehållas åt fastigheten.

Att emellertid* härav draga den slutsats, att inga som helst ägoutbyten skulle

ifrågakomma under själva avvittringen, synes oberättigat, då avvittringsstadgans föreskrifter

om ägoutbyten ej i det nådiga brevet på något sätt angåvos vara ändrade.

Innebörden av detta brev måste anses hava inskränkt sig till att man av nyssnämnda

tolkning av avvittringsstadgans bestämmelser om odlad mark dragit den nödvändiga

praktiska konsekvensen, att ängar, som ej vid avvittringen kunde enligt stadgade

regler utbytas, skulle bibehållas och betraktas såsom bildande tillsammans ett enda

skifte, till vilken regel det nådiga brevet likväl fogade det förbehåll att ägoutbyte,

som ej kunde åstadkommas vid avvittringen, skulle stå kronan öppet framdeles,

i den, visserligen föga sannolika händelse, att kronan då kunde prestera vederlagsmark.

Av den utredning, som blivit verkställd av första kommissionen ''), framgår, att

för vederlag tjänlig mark finnes att tillgå i icke obetydlig utsträckning. Lantmäteri - styrelsen har jämväl vitsordat, att i de flesta fall tillgång till mark förefunnes för

odling i närheten av gårdarna. Genom underlåtenhet att i den utsträckning med

gällande bestämmelser varit möjligt i nu ifrågavarande fall verkställa ägoutbyten av

ströängar har ett tillfälle försuttits att till kronan återföra ett säkerligen betydande

antal ströängar. Den förlust, som tillskyndats staten, är så mycket större, som

staten genom dylika ägoutbyten torde kunnat i flera fall undgå eljest uppkommande

utgifter för inlösen av ängar för lapparnas behov. A andra sidan må villigt erkännas,

att avvittringsförrättarna, subjektivt sett, kunna med visst fog försvara sitt tillvägagående

därmed att dels, så vitt känt är, ägoutbyten mellan utängar och kronomark

aldrig förekommit vid tidigare avvittringar, för vilka liknande föreskrifter varit

gällande, dels ock den kronomark, som företrädesvis kan komma i betraktande såsom

vederlag för utängarna, utgöres av mossmark, vars uppodling hittills är något för

ifrågavarande trakter tämligen nytt och främmande.»

Kanslisekreterare Berglöf anför vidare:

»Av lantmäterist.yrelsens och avvittringsstyresmannens yttranden torde, enligt

vad nu utvecklats, framgå, att vid ifrågavarande avvittringsarbete begåtts samma

felaktigheter, som av norrlandskommittén m. fl. påpekats beträffande de tidigare

avvittringarna. Skogsanslaget bär satts nära maximum, såsom impediment har i

avsevärd omfattning räknats användbar skogsmark, och det i avvittringsstadgan medgivna

avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt utgöres av duglig mark,

har använts såsom surrogat för skogens gradering. Härtill kommer bristen i kontroll

av insyningshandlingar, vilken föranlett, att ängar, som aldrig från kronans sida upplåtits,

blivit inräknade i hemmans och nybyggens ägovälde, något som i händelse av

förslagens fastställande skulle lända kronan till förfång såväl omedelbart, i det att

en stor del oinsynade områden komme att obehörigen tillfalla enskilda personer,

som medelbart, ity att fastigheternas skattetal komme att uppdrivas och i följd därav

'') Härmed betecknas i kanslisekreterare Bgrglöfs skrivelse den av doktor Haglund ledda

undersökningskommissionen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

deras skogsanslag bliva större än vederborde. Vidare föreligger underlåtenheten att

anordna författningsenliga ägoutbyten i syfte att åt kronan återförvärva ströängar,

för vilka vederlagsmark finnes.

Att dylika felaktigheter kunnat förekomma, kan synas påfallande men torde

i själva verket ej vara alltför överraskande. Det måste erkännas, att avvittringsförfattningarna

i flera hänseenden äro svårtolkade, och att i vissa fall, såsom redan

antytts, åtskilligt kan anföras till försvar för den ståndpunkt avvittringsförrättarna

intagit. Obestridligt är även, att åtskilliga bestämmelser, strängt tolkade och tilllämpade,

kunna leda till en hårdhet, som statsmakterna knappast med insikt om

bestämmelsernas innebörd och verkan skulle hava åsyftat. Särskilt torde det vara

onekligt, att ett strängt iakttagande av bestämmelserna om skogsanslag och om

impediment skolat i många fall leda till synnerligt knappt utmätande av husbehovsskogen

samt att indragning utan vidare av ängar som, ehuru ej lagligen insynade,

dock sedan lång tid tillbaka opåtalt fått hävdas under en fastighet, mången gång

måste medföra svår rubbning i åbons ställning och kanske nödvändiggöra fastighetens

övergivande.

Att emellertid i det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, de myndigheter,

som enligt författningarna hava att pröva avvittringsförslagen, näppeligen kunna

komma att i huvudsak fastställa desamma, torde väl i belysning av den förebragta

utredningen kunna tämligen bestämt förutsägas. Sannolikt torde vara, att dessa

myndigheter finna sig föranlåtna att i väsentliga delar förkasta förslagen och återförvisa

ärendena till förnyad behandling enligt grunder, som överensstämma med

författningarnas föreskrifter.

Det torde under sådana förhållanden böra tagas under omsorgsfullt övervägande,

huruvida en dylik utgång är ur statens synpunkt önskvärd, eller om tilläventyrs

kronan såsom en av de huvudsakliga rättsägarna vid avvittringen bör genom

eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättigheter söka möjliggöra

avvittringens fullbordande på de grunder förslagen innebära.»

Kanslisekreterare Berglöf redogör därefter för de skäl, som enligt hans förmenande

talade för ett tillvägagångssätt överensstämmande med sistnämnda synpunkter.

I sådant avseende har framhållits, att den återförvisning, som skulle föranledas

av förslagens mer eller mindre fullständiga underkännande, komme att medföra

nya omfattande och tidsödande avvittringsförrättningar med därav följande kostnader

och olägenheter för befolkningen inom avvittringsområdena. Utom den tid,

som krävdes för genomförande av undersökning rörande skogsmarker och förefintligheten

av vederlagsmark för ägoutbyten m. m. samt av de ändringar i avvittringsförslagen,

som kunde finnas påkallade, torde till följd av stridigheter rörande laga

innehavet av ströängar i särskilda fall kunna föranledas långvariga rättegångar, varunder

avvittringsarbetet förhindrades. De kostnader, som skulle uppstå för eu

revision av avvittx-ingen, skulle säkerligen uppgå till mycket betydande belopp.

Förrättningarna hade nu pågått i många år, och det vore av största vikt för befolkningen

att de äntligen bragtes till ett slut ej minst med hänsyn till jordbruket, vilket

bleve lidande i följd av den osäkerhet, som rådde i äganderättsförhållandena, i det ingen

med säkerhet visste vilken jord, som slutligen skulle tillfalla honom. Härtill komme,

att åbodelningarna rubbades, och det kunde vara ovisst, om det åter skulle lyckas

att få till stånd dessa å frivillig överenskommelse grundade viktiga delningar.

Toges gent häremot i betraktande de fördelar staten skulle vinna genom att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kung/. Maj ds Nåd. Proposition Nr ltiti.

utkräva sina rättigheter i enlighet med författningarna, vore visserligen sant, att

åtskilliga skogsarealer, som kunnat avsättas till statsskogar, syntes frångå kronan.

Don härutinnan åvägabragta utredningen beredde dock ingen noggrannare kännedom

rörande omfattningen av den förlust, som kunde uppkomma, och ovisst vore i allt

fall, huruvida värdet av vad kronan kunde vinna motsvarade kostnaderna för nya

avvittringsförrättningar. Fråga kunde även vara, om icke med hänsyn till hemmanens

och nybyggarnas behov av virke och det sätt, varpå detta enligt gällande författningar

utmätts, vid avvittringens fortgång krävdes nya bestämmelser, som bättre

tillgodosåge fastigheterna eller åtminstone de mindre av dem. På grund härav och

då tilldelningen av husbehovsskog, även om den enligt avvittringsförslagen vore

frikostig, icke torde kunna giva anledning till någon skogsspekulation, syntes tillräcklig

grund saknas att av hänsyn till skogen påkalla en återförvisning.

Vad anginge frågan om de enskildes olaga innehav i vissa fall av ströängar,

vore denna av en viss betydelse särskilt på grund av det skogsanslag, som genom

ängarna tillfördes de enskilda, samt ur renskötselns synpunkt, då ängarna vore till

stort hinder för nomadlapparna i deras näring. Däremot syntes man kunna bortse

från dessa ängars betydelse i övrigt för kronan. Ängarna kunde visserligen vara

till hinder för en mera rationell skogsvård, men härvid vore att märka, att de

ängar, vilka utan laga rätt innehades, utgjorde endast en mindre del av de under

hemman och nybyggen hävdade ängarna. Vidkommande den olägenhet ängarna medförde

för renskötseln torde bland de till inlösen för nomadlapparnas räkning föreslagna

ängarna även ingå ängar, som utan laga rätt innehades, men denna omständighet

borde vägas mot de förut framhållna olägenheterna av avvittringsförslagens

undanröjande.

Vidkommande frågan om underlåtenhet att genom ägoutbyten under kronan

förvärva ströängar bar framhållits, att av brist på vederlagsmark från kronans sida

endast en jämförelsevis ringa del av ängarna kunde återvinnas på denna väg.

Kanslisekreterare Berglöf ansåg alltså för sin del giltiga skäl föreligga för

kronan att i ändamål av avvittringens påskyndande avstå från de rättsanspråk

på skogsmark och utängar den skulle kunna göra gällande, och då ett dylikt avstående

torde kunna komma till stånd endast genom samstämmigt beslut av statsmakterna,

har han föreslagit vidtagande av åtgärder för åstadkommande av ett dylikt

beslut.

Härvid har han emellertid ansett, att ett viktigt förbehåll borde göras, icke

i kronans omedelbara intresse men i befolkningens eget. Detta gällde de i det

föregående omtalade utängar eller ströängar, närmare bestämt de ängar, som enligt

avvittringsförslaget skulle komma att ligga utanför fastigheternas egentliga ägoområden.

Det syntes nämligen, som om kronan icke borde släppa ur sina händer det

tillfälle, som avvittringen erbjöde, att under en närmare framtid förmå befolkningen

att övergiva bruket av dessa ängar och i stället företaga odling i närheten av

gårdarna.

Alla auktoriteter vore ense om, att det system med ströängsbruk, som tilllämpades

i lappmarkerna, vore oförenligt med fordringarna på nutida jordbrukskultur.

I äldre tider med dess mindre resurser kunde det vara nödvändigt för nybyggaren,

då han slog sig ned i vildmarken, att tillgripa en dylik metod. Redan 1749 års

lappmarksreglemente framhölle emellertid, att ströängsbruket endast borde vara en

övergångsform till en rationellare ordning. I § 7 i reglementet talades sålunda om

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

de »hö- och skogsmyrar, varav en nybyggare kunde hava tillfälle och nödigt sig i

första början av nybyggets inrättande att betjäna». Till ängarna medgavs här ej

större rätt än såvida det kunde vara brist på andra närbelägnare och till odling

dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkomme, som slika myrar bättre betarva

torde. Avvittringsstadgan av år 1873 torde med sina föreskrifter om skiftesantalets

begränsning och ägoutbyten avse tillämpande av samma princip, och denna torde

jämväl ligga till grund för vad ofta nämnda nådiga brev av 1879 stadgade om

ängarnas bibehållande allenast tillsvidare, till dess de kunde utbytas mot annan mark.

Kanslisekreterare Berglöf fortsätter därefter:

»Författningarnas mening har varit, att nybyggaren skulle övergiva ströäugarna,

när han hunnit odla invid gården. Lappmarksbon fasthåller emellertid med

seg konservatism vid sina ströängar. Det vill synas, som om ängsbruket skulle äga

ett visst sammanhang med lappmarkslivet sådant det av gammalt varit. Nybyggaren

bär under kringströvande i markerna sökt sitt uppehälle genom vad naturen av sig

själv givit. Han har fiskat i de talrika sjöarna, gått på jakt på vidderna och sökt

det behövliga kreatursfodret å de vitt kringspridda ängarna. Ströängsbruket är ett

led i en enklare kulturform. Skall ett sådant jordbruk över huvud taget bära sig,

är en av förutsättningarna, att allt slåtterarbetet utföres av gårdens eget folk.

Doktor Haglunds utredningar visa, att produktionen av myrhö ej tål kostnaderna

för lejt skördefolk. Då förhållandena på många gårdar nödvändiggöra anlitande av

främmande arbetskraft, kunna svårigheterna att insamla årsbehovet av hö bli stora

nog, äu mindre kan man tänka på en utökning av kreatursbesättningen. Jordbruket

lämnar därför ej samma ekonomiska underlag för familjens utkomst som i andra

trakter av landet. Funnes ej det stöd, som ett rikligt fiske och jakten skänka,

skulle fattigdomen uppträda i betänkligare former än den nu mångenstädes gör. Med

denna synpunkt sammanhänger även, att skörden av myrhöet tager en så oproportionerligt

lång tid i förhållande till andra arbeten på gården. Den börjar några

veckor efter det kälen gått ur jorden och upphör ej förrän marken är frusen. Häri

torde även ligga en av anledningarna till att uppodling av mark till vallar invid

gårdarna skett i så ringa utsträckning som fallet är. Befolkningen har saknat tid

därtill under den för jordbruksarbete lämpligaste delen av året. Beskaffenheten av

det hö, som med så mycken möda insamlats, kan även knappast medgiva en rationell

kreatursskötsel. Doktor Haglund omtalar, att å det stora antal ängar, som icke

skördas varje år, höet är inmängt med upp till 40 procent fjolårsgräs (»förna»).

Höets förvaring i hässjor eller stackar, vilket är den i allmänhet använda metoden,

medför även en försämring av kvaliteten. Höet hade mest karaktären av nödfoder.

Det hjälper kreaturen att draga sig fram över vintern, men utbytet av mjölk under

denna tid torde bliva ganska ringa, i många fall kanske intet, och under en viss

tid av året kan man med största skäl tala om svältfodring. Till dessa olägenheter

av ströängsbruket kommer det ofta hårda arbete under besvärliga väderleksförhållanden,

som befolkningen får underkasta sig såväl under själva skördearbetet som

vid höets hemforsliug under vintern. Denna transport kan ibland till stort men för

kreaturens utfodring länge fördröjas därigenom att myrar och vattendrag, som måste

överfaras, på grund av snöfall hindras från att tillfrysa.

Vad nu sagts gäller i främsta rummet de ströängar, som utgöras av myrslåtter.

Dessa äro de allmännast förekommande och de, som spela den största rollen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vid jordbruket. Såsom av statsrådet von Sydow, doktor Haglund in. fl. framhållits

linnas även andra och bättre ängslägenheter, s. k. röjningar, vilka i avkastning

kunna närma sig vanliga vallar. Dessa äro emellertid icke av den betydelse, att de

inverka på frågan om jordbrukets allmänna utveckling.

De utredningar, som företagits av doktor Haglund år 1914 samt av 1915 års

första kommission, visa på ett övertygande sätt icke blott ströängsbrukets ringa

produktivitet utan även möjligheterna för att genom odlingsarbeten, i de flesta fall

myrodling av enkelt och billigt slag, bereda gårdarna en avkastning, som i kvalitet

och kvantitet överträffar den ströängarna lämna.

Skulle staten finna lämpligt att genom sin mellankomst åvägabringa ett dylikt

betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor, är det emellertid angeläget, att

statens ingripande kommer till stånd, innan avvittringen fullbordas på ett sätt, som

lastare än förut knyter ströängarna till hemman och nybyggen. Åtskilliga eljest

föreliggande svårigheter av praktisk och rättslig art kunna undgås, om ingripandet

äger rum i .samband med den reglering av fastigheternas ägovälde, som avvittringen

har till ändamål att åstadkomma.

Att emellertid lagligen upplåtna ströängar icke i någon händelse böra utan

vederlag indragas till kronan, synes mig uppenbart. Väl torde, såsom förut antytts,

vissa äldre författningar hava åsyftat, att en del ängar, såsom obehövliga för hemmanen,

skulle utan vidare återgå till kronan. Men en dylik reglering torde innebära

en oskälig stränghet mot befolkningen. Denna lärer på grund av fattigdom få

synnerligen svårt att på egen bekostnad bringa till stånd de odlingar, som erfordras

för att under en närmare framtid bereda fastigheten en avkastning, motsvarande

den från ängarna erhållna. Finner staten sig böra genom ängarnas indragande framtvinga

en mera rationell jordbrukstyp, torde detta ej böra sättas i verket på annat

sätt än att den erforderliga odlingen bekostas av staten d. v. s. att åbon i den mån

han visar sig hava utfört odlingen utfår det penningbelopp, vartill kostnaden kan

beräknas uppgå. För staten lärer det i själva verket ej innebära någon särskild

uppoffring att åtaga sig denna kostnad. Staten bär medelst redan meddelade bestämmelser

(de förut nämnda §§ i 1909 års avvittringskungörelse) iklätt sig förpliktelse

att genom inlösen med penningar förvärva de områden, som under avvittringen

befinnas nödiga för uppehållande av nomadlapparnas renskötsel, en förpliktelse som

härleder sig ur statens intresse att förebygga såväl de svåra sociala rubbningar som

de nationalekonomiska olägenheter fjällrenskötselns omöjliggörande skulle medföra.

Till dessa områden höra, såsom redan nämnt, en stor del av ströängarna inom ifrågavarande

båda avvittringslag. De belopp, som skulle erfordras för att genom odlingsarbeten

bereda fastigheten en höavkastning motsvarande den från ströängarna härflytande,

torde enligt undersökningar och beräkningar av 1915 års första kommission

komma att hålla sig inom ett belopp, som understiger det, vartill, enligt gjorda

beräkningar, en expropriationsvis bestämd ersättning för de särskilt hinderliga bland

ängarna torde komma att uppgå,

De fördelar en reglering av förstnämnda art — d. v. s. ängarnas återgång

mot ersättning, som utbetalas i mån av utförd odling — erbjuder framför ängars

förvärvande mot omedelbart utgående betalning torde vara påtagliga. Belopp, som

utan vidare utfalla till åborna, torde med hänsyn till dessas skuldsättning, felande

insikter eller bristande energi i de flesta fall ej komma fastigheterna till godo, och

det kan vid sådant förhållande befaras, att en mera omfattande indragning av ängar

s. 80 Kontrollera mot PDF

A llinän

motivering.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skall medföra allvarliga ekonomiska svårigheter och i många fall nöd, medan däremot

ett system, som så att säga framtvingar uppodling av den mark, som skall

lämna vederlag för ängarnas avkastning, tvärtom torde komma att medföra ett avsevärt

framsteg för befolkningen. Härtill kommer fördelen av att indragningen kommer

att med vissa undantag omfatta ströängarna över huvud och icke blott, såsom

de ur renskötselns synpunkt uppgjorda förslagen, blott en del av dem, en fördel som

är beaktansvärd icke blott ur jordbrukssynpunkt utan tvivelsutan även ur renskötselns,

i det flertalet ströängar uti ifrågavarande trakter torde i avsevärd grad vara

till förfång för renskötseln. En mera fullständig indragning av ängarna leder i

själva verket därhän, att, såsom sig bör, lapparna få sig förbehållna fjällen och de

övre delarna av dalförena, medan däremot dalarnas lägre delar och andra trakter vid

de större vattendragen — i stort sett de enda områden där i dessa bygder jordbruk

kan med något slags fördel drivas — varda, med undantag för kronoparkerna,

ställda till den bofasta befolkningens förfogande.

Den reglering av ströängar, som här ifrågasättes, torde, såsom nämnts, böra

anknyta sig till den pågående avvittringen. Den synes emellertid ej behöva hindra

de föreliggande avvittringsförslagens godkännande utan kunna anordnas såsom en

fristående förrättning för avvittringens slutliga kompletterande. En dylik anordning

erbjuder beaktansvärda fördelar. Avvittringsförslagens prövning på grundvalen av

hittills gällande bestämmelser men med förbehåll om en tilläggsförrättning för

ängarnas indragande mot vederlag av odlingskostnad gör slut på det för närvarande

rådande osäkerhetstillståndet. De uppgjorda överenskommelserna om delning mellan

särskilda åbor å samma hemman eller nybygge kunna, i den mån ej särskilda hinder

möta, fastställas, varefter varje åbo kan tillträda sitt ägoområde, varav — bortsett

från ströängarna — endast undantagsvis någon mindre del kan genom tilläggsförrättningen

frångå honom, och han äger, i den mån gällande författningar medgiva,

förfoga över den i området ingående skog och tillgodonjuta avkastningen av fastighetens

andel i allmänning. Den kompletterande avvittringen kan äga rum under

enklare former än huvudförrättningen och i följd därav göras mindre dyrbar och

långvarig.

Beträffande de allmänna grunderna för sådan tilläggsavvittring, som här avses,

må framhållas, att huvudgrundsatsen synes böra bliva den redan i det föregående

antydda, att ströängarna i allmänhet, om ock med vissa mindre betydande undantag,

återgå till staten mot vederlag av åtagande från dess sida att bekosta så mycken

odling, som erfordras för beredande av skörd, motsvarande den, som erhållits från

ängarna.

Odlingskostnaden synes böra, med undantag för ett erforderligt mindre förskott,

förslagsvis en femtedel, utbetalas endast i den mån odlingsarbetet visas vara

utfört. Till dess bör det innehållas för fastighetens räkning. Med en dylik anordning

sörjes i nödig grad för att beloppet verkligen tillgodokommer fastigheten och

dem, som däri hava inteckning eller annan särskild förmånsrätt,

Principen om ängarnas avstående mot rätt att av staten bekomma kostnad

för odling, som kunde medföra en avkastning motsvarande den, som ängarna lämnat,

låg till grund även för den av doktor Haglund ledda första kommissionens arbeten.

Den hade att tillse i vad mån i närheten av gårdarna funnes mark, som i uppodlat

skick kunde genom sin avkastning ersätta höet från ströängarna. Utgångspunkt var

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

emellertid härvid, att marken i främsta rummet skulle vara kronojord och att jord

av denna natur ej i något full Ilek tillgripas, om den enligt avvittringsförslaget skulle

tillfalla annan åbo än innehavaren av de ströängar, för vilka vederlagsmark söktes.

Kommissionens undersökningar giva vid handen, att tillgången på kronomark, som

sålunda kunde komma i fråga, är så stor, att den i de flesta fall kan utfylla behovet

av vederlagsmark. Härvid komma framför allt i betraktande mossar, som

enligt tidigare uppfattning varit att anse såsom odugliga och därför i avvittringsförslagen

upptagits såsom impediment men enligt numera vunnen erfarenhet kunna

med fördel odlas. Dylika mossar hava i stort antal påträffats och undersökts av

kommissionen. Enligt vad kommissionens berättelse utvisar och vad jag i övrigt

haft tillfälle att inhämta av deltagare i undersökningarna, var emellertid i många

fall sålunda anträffad mark, som med avseende å läge och beskaffenhet väl ägnade

sig till odlingsmark för en viss gård, belägen inom det område, som enligt avvittringsförslaget

skulle tillkomma en annan fastighet, medan den förstnämnda gårdens

område icke erbjöd lika goda odlingsmöjligheter. I fall av denna art torde hinder

ej böra möta att till odling för en gård anvisa dylik inom annan fastighets område

belägen mark, som vid allmänna avvittringen beräknats såsom impediment. Om

det, såsom sig bör, sörjes för att fastighetens innehavare icke i följd av markens

avträdande kommer att själv sakna nödig tillgäng på odlingsmark, torde det icke

vara mot billighet stridande, att kronan för ett sitt ändamål utnyttjar ett område

av ifrågavarande beskaffenhet, vilket alltjämt tillhört kronan och vid allmänna avvittriugen

blivit allenast av skiftesläggningshänsyn och såsom värdelös mark tillagt

fastigheten. Intages, såsom jag tänkt mig, i utslaget om den allmänna avvittringen

förbehåll om skyldighet att eventuellt avstå dylik för annans fastighets odlingsbehov

erforderlig mark, synes något slags rättsförlust ej vållas genom en reglering av

denna art.

Jämväl i ett annat hänseende synes avvikelse kunna och böra göras från de

grundsatser, soin varit bestämmande för den första kommissionen vid dess eftersökande

av odlingsmark. Till sådan bör nämligen kunna, så snart det finnes lämpligt

och icke endast undantagsvis, utses även slåttermyrar, som före avvittringen brukats

av fastighetens åbo inom det vid allmänna avvittringen bestämda egentliga ägoområdet

för fastigheten eller, i undantagsfall, utanför detta område. Den avkastning,

som vinnes genom odling av dylik mark, kommer enligt erfarenhet att mångfaldigt

överstiga den avkastning marken såsom naturlig myräng lämnar, och även

om, såsom naturligtvis måste iakttagas, avdrag för sistnämnda avkastning göres vid

beräknande av odlingens resultat, torde det ofta nog vara lämpligt att en äga av

detta slag utses till odlingsområde.

Vid beräknande av ströängarnas avkastning har kommissionen begagnat sig

av de taxeringsläugder, vilka i samband med ägobesiktning upprättats vid avvittringen,

och i vilka finnes för varje äng angiven den beräknade avkastningen utförd

i lass hö om 10 centner (= 425 kg.). Rörande tillförlitligheten av dessa längder

har kommissionen uttalat, att densamma varit i tillfälle att i åtskilliga fall jämföra

den verkliga höavkastningen med den i längderna upptagna samt att den knappast

funnit större avvikelser än som betingades av väderleksförhållandenas inverkan olika

år på växtligheten. Då dessutom denna uppskattning skett av med saken väl förtrogna

män under tjänstemannaansvar, hade en omvärdering genom kommissionen

synts föga påkallad. Längdernas uppgifter, som legat till grund för mantalssätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningen och skogsanslagens bestämmande för de särskilda hemmanen, synas lämpligen

kunna tagas såsom utgångspunkt för beräkning av odhngsomsättningen även i nu

förevarande fall.

Vidkommande frågan om beräkning av den årliga avkastningen från den till

odling avsedda marken, skulle nämnda kommission enligt sin instruktion upptaga

densamma till 1,500—2,000 kg. hö för varje hektar. Kommissionen fastslog sedermera

såsom grund för sina beräkningar en avkastning av 1,700 kg. bo för hektar,

vare sig odliugsjorden bestode av myrmark eller fastmark. I samband härmed framhåller

emellertid kommissionen, att en avkastning av 3,000—4,000 kg. hö måste

från rätt skötta myrodlingar anses ordinär och ofta överträffas. Anledningen till att

en så låg beräkningsgrund som 1,700 kg. hö, d. v. s. fyra lass om 425 kg. för

hektar bestämdes, var en önskan att förebygga anmärkningar, som möjligen skulle

kunna framställas däröver, att vid avvittringen till äventyrs någon gång skett för

låg uppskattning av ängarnas skörd eller att odlingarnas underhåll genom gödsling

o. d. för framtiden skulle komma att ställa sig avsevärt högre än bruket av ängarna.

För att ytterligare försäkra sig mot dylika invändningar tillgrep kommissionen även

en annan utväg. I stället för att direkt utgå från det i taxeringslängderna angivna

antalet lass hö fann kommissionen sig av praktiska skäl och med stöd av den stora

skillnaden i kvalitet mellan myrhöet och det å odlingarna skördade hårdvallshöet

kunna taga till utgångspunkt den öretalsberäkning längderna med tillämpning av

gällande skattläggningsmetod innehålla. Nämnda metod föreskriver, såsom förut

omtalats, att höet allt efter dess beskaffenhet skall graderas i fyra olika klasser omfattande

den första gott hårdvallshö och annat därmed jämförligt hö, den andra

mindre gott hårdvallshö samt röjningshö, den tredje grövre och finare starrgräs och

hö av bättre myrar, som med fördel kunna avbärgas varje år, samt fjärde klassen

hö av sämre myrar, som för gräsets bibehållande ej böra årligen avbärgas. För

varje lass hö om 10 centner beräknas ränta efter sex öre i första, fyra öre i andra,

tre öre i tredje och två öre i fjärde klassen. När räntan uppgår till 640 öre, åsättes

ett mantal. Höets kvalitet spelar sålunda en stor roll för mantalets beräknande

och därigenom för skogsanslagets storlek och avvittringen i övrigt. Kommissionen

har nu uppskattat även odlingarnas avkastning i öretal och sedan jämfört detta med

ängarnas öretal. Det å odlingarna producerade höet anser kommissionen egentligen

vara gott hårdvallshö, som enligt skattlägguingsmetodens grunder bort upptagas i

första klassen och sålunda vid jämförelsen med höet frän ängarna åsättas sex öre.

Med tanke på det sämre underhåll, som kunde komma ängarna till del, jämnställdes

emellertid höet med naturlig slåtter från röjningar, vadan det såsom andra klassens

hö beräknades till fyra öre för lass. Höet från ströängarna har i de flesta fall upptagits

i fjärde klassen. Mindre ofta har det värderats såsom tredje klassens och

endast undantagsvis såsom andra eller första klassens hö. Med hänsyn härtill samt

jämväl till det av kommissionen påpekade förhållandet, att höet från myrängar,

vilket utgjorde den allra största delen av skörden, innebölle ända upp till 40 %

»förna», ansåg kommissionen ifrågavarande förfaringssätt innebära ytterligare garanti

för att icke någon orättvisa skedde fastighetsinnehavarna utan att dessa tvärtom frikostigt

tillgodosågos.

I likhet med kommissionen synes man vid bestämmande av vederlaget för

ströängarna lämpligen böra utgå från en årlig avkastning från odlingarna av 1,700

kg. för varje hektar, utan att skillnad göres mellan avkastningen från odling å myr
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1(W.

mark och å fastmark. Denna beräkningsgrund torde väl tillgodose fastighetsiunehavarnas

berättigade anspråk. Vad angår den kvalitativa jämförelsen mellan liö av

odlingsmarken och av ängarna torde även den av kommissionen gjorda uppskattningen

utfalla till deras fördel. I många fall torde de dock få svårt att sätta sig

in i att de enligt värdesättningen skulle erhålla allenast ungefär hälften av det antal

lass hö, som de förut kunnat hämta av sina ströängar. Betydelsen av den stora

skillnaden i näringsvärde mellan de olika hösorterna torde icke alltid för dem stå

fullt klar. Hemmansinnehavarna torde utgå från en sådan beräkningsgrund att de

med ett visst antal lass hö kunna över vintern hålla vid liv ett visst antal nötkreatur

och de tänka mindre på det mjölkutbyte, som under tiden kan erhållas.

Med tanke härpå och för att ytterligare tillmötesgå befolkningen synes man, utöver

vad kommissionen föreslagit, kunna något mer utjämna skillnaden mellan hö av ena

och andra slaget. Såsom en lämplig uppskattuingsgrund härutinnan har jag med

stöd av upplysningar från sakkunnigt håll ansett mig kunna föreslå, att ett lass hö

från utäng beräknas motsvara fyra femtedelar av ett lass hö från nyodling.

Beträffande det nu framlagda förslaget till ängarnas värdesättande må slutligen

erinras, att vid förslagets upprättande icke någon hänsyn tagits därtill, att

kostnaderna för bärgning och hemtransport av höet från ströängarna ställa sig ojämförligt

mycket större än skörden av vallhöet och hemforslingen från de mera närbelägna

odlingarna.

För att ett jordområde skall kunna anses lämpligt att tjäna till vederlagsmark

torde ej vara nog att det innehåller för odling användbar jord. Även åtskilliga

andra krav torde böra ställas å detsamma. Med hänsyn till den enskildes intressen

måste tillses, att odlingsmarken ej är alltför avlägset belägen från gården, på

det icke transport av redskap och gödningsämnen m. m. samt hetnforsling av grödan

må ställa sig alltför besvärliga och kostsamma. För att förekomma all tvekan härutinnan

tox-de böra föreskrivas en bestämd gräns, utanför vilken mark för odling

icke må anvisas. För staten är av vikt, att kostnaderna för odlingen icke ställa sig

alltför höga. Odlingsersättningen skulle i undantagsfall kunna tänkas uppgå till så

stort belopp, att det vore opraktiskt att övergiva ängarna. Det synes därför i detta

fall böra fastställas ett maximum, som i allmänhet ej får överskridas. På grund av

betydelsen av ängarnas indragning i största möjliga utsträckning i händelse annan

mark ej påträffas än sådan, vars odling kostar mer än sagda belopp, synes dock

frågan böra underställas Kungl. Maj:t, huruvida på grund av föreliggande förhållanden

ängarna eller vissa av dem böra förvärvas. Förefinnes tillfälle att välja mellan

olika områden, torde till besparande av kostnader för staten mera lättodlad mark

väljas framför sådan, vars uppodling kräver större kostnad, och då i allmänhet

fast mark kräver mångdubbel odlingskostnad i förhållande till myr, synes sistnämnda

slags mark i allmänhet böra företrädesvis utses. Vid val av mark bör hänsyn även

tagas till möjlighet att bereda väg till odlingsplatsen.

För att få en tillförlitlig utredning angående de kostnader staten skall hava

att gälda för vederlagsmarkens uppodlande bör en noggrann plan däröver upprättas,

innefattande detaljerad beräkning av utgifterna för odlingsarbetets utförande inbegripet

odlingens försättande i full växtkraft. Till planen bör fogas en kartskiss hänvisande

till denna.

Beträffande sättet för själva tilläggsawittringens utförande borde med hänsyn

därtill, att odlingsgottgörelsens bestämmande är förrättningens viktigaste led, över
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

inseendet över förrättningen i dess helhet böra uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Att därjämte, såsom för andra avvittringsförrättningar är stadgat,

pålägga lantmäteristyrelsen en viss uppsikt torde knappast vara behövligt, varemot

ett dylikt dubbelt förmanskap kan, i saknad av närmare bestämmelser om arten av

den kontroll, som åligger vardera myndigheten, föranleda olägenheter, på sätt, enligt

vad lantmäteristyrelsen framhållit, även förekommit beträffande de allmänna avvittringarna

i hithörande trakter.

Såsom av det anförda framgår innebär tilläggsavvittringen, att i allmänhet en

särskild förrättning skall hållas för varje fastighet, d. v. s., där åbodelning förekommit,

varje därvid tillkommen brukningsdel. Utomstående fastighet kommer icke

att beröras i andra fall än då det visar sig nödvändigt att från dess vid avvittringen

bestämda område utbryta någon del för att såsom odlingsjord tilläggas den

andra gården. Tilläggsavvittringen kommer därför icke att i likhet med allmänna

avvittringen avslutas samtidigt för alla fastigheter i ett stort avvittringslag, utan bör

vid förstnämnda förrättning för varje hemman eller nybygge för sig meddelas särskilt

utslag, så framt icke omförmälda förhållande, att gård får sig tillagt odlingsområde

på annan eller andra fastigheters skiften, härutinnan påkallar viss modifikation.

Önskvärt är, att formerna för tilläggsavvittringens utförande bliva så enkla

som möjligt. På grund av avvittringens ändamål och förhållandena i övi-igt vid

dess utförande torde emellertid vara av vikt att personer, som äga såväl lantmäteriteknisk

som agronomisk erfarenhet och insikt, representeras vid förrättningarna, och

torde därför i varje förrättning böra deltaga en lantmätare samt en jordbrukskonsulent

eller annan person med jämförlig utbildning. För arbetets snara utförande

synas två eller tre grupper av förrättniugsmän böra kunna utses, vilka var och en får

sig anvisat sitt arbetsområde.

Biträde av gode män torde icke vara behövligt eller lämpligt. De särskilda

insikter rörande nyodling, som här ifrågakomma, kunna i dessa trakter knappast

förväntas av dylika biträden, varemot personer, som äga förtrogenhet med arbeten

av denna art, lätt torde kunna efter vissa allmänna, av erfarenheten bekräftade

grunder uppgöra ifrågakommande planer utan sådant biträde.

Den mark, som vid tilläggsavvittringen kan komma att utses för odling, torde

i de allra flesta fall vara belägen inom de enskildas vid allmänna avvittringen tilllagda

områden eller, för den händelse den ligger därutanför och icke utgöres av enskilda

hittills tillhöriga områden, bestå av impediment. Mycket sällan om någonsin

torde man behöva uttaga kronan tillhörig, vid allmänna avvittringen såsom duglig

betecknad mark. Fördenskull synes vara onödigt och nyttan därav ej motsvara

kostnaderna, att jägmästare såsom kronans ombud är närvarande vid tilläggsavvittringen.

Naturligtvis bör däremot noga tillses, att vederbörande hemmansinnehavare

få tillfälle att bevaka sina intressen vid förrättningen.

Då förrättningen, såsom ovan framhållits, är av jämförelsevis stor omfattning

samt av ganska ingripande betydelse för den enskilde, synes avvittringsnämndernas

arbete böra inskränkas till verkställande av de för ärendets bedömande i de särskilda

fallen nödiga undersökningarna och beräkningarna samt andra arbeten av

mera preliminär-art, varemot här liksom beträffande allmän avvittring bör överlåtas

åt Kungl. Maj:ts befallningshavande att meddela beslut i ärendet. Över detta torde

besvär böra få anföras i närmaste överensstämmelse med de regler, som gälla för

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

allmän avvittring. Vid tilläggsavviltringen böra föras protokoll samt upprättas kartor

och beskrivningar i nödig utsträckning. För att bevara sambandet mellan den allmänna

avvittringen och tilläggsavvittringen samt möjliggöra en lätt överblick rörande

de särskilda fastigheternas ägoinnehav och gränser böra nödiga anteckningar tillföras

de vid förstnämnda avvittring upprättade handlingar och kartor.

När laga kraft ägande utslag i ärendet föreligger, böra gränserna för odlingsområde,

vilket förut tillhört annan fastighet men genom tilläggsavvittringen därifrån

utbrutits, i behörig ordning utstakas. Då avvittringsnämnden icke kan hållas sandad

i avbidan på ärendets slutliga prövning, synes detta böra ske genom en särskild

förrättning, vilken synes kunna uppdragas åt allenast lantmätare. Även till denna

förrättning böra vederbörande sakägare kallas och besvär över förrättningen böra få

hos vederbörande högre myndigheter fullföljas.

Sedan samtliga med tilläggsavvittringen sammanhängande åtgärder blivit

slutförda, böra i vanlig ordning kartor och handlingar renoveras och avvittringen

slutligen redovisas. Även för detta ändamål måste särskild lantmätare förordnas.»

I överensstämmelse med ovan angivna grunder har kanslisekreterare

Berglöf i samråd med doktor Haglund och andra personer, som

besitta sakkunskap å hithörande områden, upprättat förslag till kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns

lappmark, vilket förslag såsom bilaga 1 åtföljer detta protokoll.

Angående vissa av de särskilda bestämmelserna i förslaget har

kanslisekreterare Berglöf ansett sig böra meddela ytterligare några upplysningar,

och anför lian härom:

»1 §. I denna § upptages huvudregeln att samtliga ängar, som vid den allmänna

avvittringen inom nu ifrågavarande avvittringslag tillagts hemman eller nybygge,

skola avträdas, så snart de äro belägna utom det område eller de skiften,

som komma att genom uppdragna rågångar skiljas från den omgivande marken.

Detta område benämnes i förslaget i överensstämmelse med gängse terminologi:

hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde. Under författningsförslaget falla

sålunda ej ängar, vilka ligga inom avvittringslagen men såsom tillhörande fastigheter

därutanför varit inbegripna under äldre avvittringar. Hava sådana äDgar däremot

icke förut varit föremål för avvittring, skola de upptagas till behandling vid

tilläggsavvittringen.

Ängar hörande till s. k. inhysningslägenheter, d. v. s. före avvittringen utan

tillstånd anlagda lägenheter, avses icke i förevarande förslag. Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som på grund av gällande föreskrifter redan prövat, huruvida lägenhet

skulle få av innehavaren bibehållas, har vid meddelande av tillstånd därtill föreskrivit

villkor, som lämna möjlighet att i de blivande avvittringsutslagen bestämma

lägenheternas ägor så, att några ströängar icke tillfalla desamma. Med hänsyn till

den ståndpunkt Kungl. Majrts befallningshavande helt nyligen visat sig intaga i fråga

om ängars upplåtande åt inhysningslägenheter i ett annat avvittringslag än de

nu förevarande, lärer det kunna emotses, att icke heller i dessa senare några ängar

komma att tilldelas lägenheter av denna art.

Speciell

motivering.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Paragrafen angiver vidare helt allmänt vilken mark, som kan komma att för

odling anvisas fastighet. De närmare bestämmelserna härför innehållas i 4 §.

2 §. Denna § angiver undantagen från den i 1 § angivna huvudregeln rörande

tilläggsavvittringens omfattning. Ej sällan inträffar, att rågången kring en

fastighets område dragits så, att en fastigheten tillhörig äng kluvits i två delar,

därav den ena delen sålunda fallit inom och den andra utom området. Enligt den

allmänna regeln skulle sistnämnda del avhändas fastigheten, såvida den icke behövde

användas såsom odlingsmark vid ströängarnas avstående. Det har synts mindre

lämpligt, att en äng på detta sätt uppstyckades i två delar; och har fördenskull

fastighetsinnehavaren ansetts böra få behålla densamma med den rätt, som hittills

tillhört honom.

Såsom ovan nämnts förekomma ängslägenheter, vilka lämna en höavkastning,

som understundom kan jämföras med skörden av odlad vall. Dessa ängar utgöras

av invid vattendragen förekommande s. k. röjningar. Genom vattendragens årligen

inträffande översvämningar tillföras röjningarna växtkraft, varigenom möjiiggöres en

mycket rik vegetation. I de flesta fall torde dessa, där de äro av någon betydenhet,

hava kommit att förläggas inom fastigheternas egentliga ägoområden. Inom Sorsele

socken har emellertid befunnits, att invid Vindelälven och Tjulån samt sjöar, som

av dem genomflytas, ligga en del sådana ängar. Det har synts lämpligt att dessa

lägenheter, vilka både äro rikt givande samt lätta och billiga att sköta, bibehållas

under gårdarna. Detta torde även kunna ske utan att statens intressen bliva lidande,

så mycket mera som röjningarnas belägenhet invid nämnda stora vattendrag medför,

att de icke torde vara till hinder för renskötseln.

Tilläggsawittringen avser att bereda ersättning för de till fastigheterna hörande

ströängarna genom att tillägga dem nya odlingsområden. Redan förefintliga odlingar

böra icke få tagas i anspråk för ändamålet, enär avkastningen från fastigheten därigenom

skulle komma att nedsättas. Om fördenskull en äng utom det egentliga ägoområdet

uppodlats, bör den få bibehållas med den innehavaren för närvarande tillkommande

rätt.

3 §. Häri avhandlas det enda fall, då mark, belägen inom en fastighets område,

får avhändas denna till förmån för en annan fastighet. Detta må ske endast, då

marken är av impediments natur och sålunda före den allmänna avvittringen tillhört

kronan samt under den förutsättningen, att den avträdande fastigheten finnes i förhållande

till sitt skattetal ändock hava tillgång på mark, som lätt kan odlas.

4 §. De med hänsyn till innehav och belägenhet olika kategorier av mark,

som må anvisas för odling, äro följande:

1) fastighetsinnehavarens inom det egentliga ägoområdet belägna mark, vare

sig denna tillhört honom före allmänna avvittringen eller genom denna tillagts

honom,

2) fastighetsinnehavarens utom det egentliga ägoområdet belägna ströängar,

vare sig dessa ligga på kronomark, allmänning eller husbehovsskog,

3) kronomark utom det egentliga området, vare sig denna vid avvittringen

betecknats såsom impediment eller duglig mark; dock må icke för särskilt ändamål

avsatt kronomark uttagas utan endast område från kronopark eller kronoöverloppsmark,

4) kronomark utom det egentliga området bestående av äng, vilken förut tillhört

enskild innehavare men genom tilläggsavvittring förvärvats åt kronan, samt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

5) utomstående fastighets inom dess egentliga ägoområde belägna mark, vilken

genom den allmänna avvittringen tilldelats samma fastighet; denna mark dock endast

under det i 3 § angivna villkor.

5 §. I likhet med vad som gäller beträffande styresman vid avvittring föreslås,

att ledamöterna i avvittringsnämnden efter förslag av Kungl. Maj:ts befallningshavande

skola utses av Kungl. Maj:t, som därvid samtidigt skall bestämma nämnds

verksamhetsområde.

6 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande de av varje särskild förrättning

beroende sakägarnas kallande till avvittringsnämndernas sammanträden för

undersökning å viss fastighet.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen, att kallelse till granne skall utfärdas

endast för så vitt han har ägor på ett avstånd av 5 kilometer eller mindre från

boplatsen å förrättningsstället, sammanhänger med föreskriften i 7 § om det maximiavstånd,

inom vilket ägor måste vara belägna för att kunna uttagas till odlingsmark

åt en fastighet.

7 §. Första kommissionen har vid sina undersökningar icke ansett sig böra

til odling uttaga mark på större avstånd än fem kilometer från bostaden å den

fastighet, varifrån marken skulle brukas. Detta avstånd torde också vara det högsta,

som skäligen bör ifrågakomma.

I denna paragraf angives även maximum för den kostnad uppodlingen till åker bör

få betinga, för att markförvärv i nu föreskriven ordning bör ifrågasättas. Den högsta

kostnad nämnda kommission har beräknat för mark, som av densamma uttagits,

uppgår till 1,078 kronor 95 öre för varje hektar; och har det i sådant fall varit

fråga om uppbrytning av fastmark. Odling av myrar — och det är dylik odling,

som i det stora flertalet fall ifrågasättes — bar i allmänhet ställt sig flera gånger

billigare. Fall torde dock kunna förekomma, då på grund av dyrbara avloppsdiken

eller andra särskilda förhållanden utgifterna även för myrodhng bliva avsevärda.

Det synes emellertid i allmänhet icke vara med statens ekonomiska fördel förenligt

att staten skulle utbetala ett så högt vederlag för ströängarna, som en odlingsersättning

å omförmälda belopp skulle innebära, så mycket mindre som enligt det föreliggande

förslaget ytterligare tillkommer kostnaden för förrådsgödsling. Eu maximikostnad

av 1,000 kronor för hektar torde i och för sig vara hög. Enär emellertid

fall kunna inträffa, då särskilda omständigheter, såsom hänsyn till renskötselns behov,

göra önskvärt att en fastighets ängar eller någon del av dem förvärvas åt kronan,

har en sådau ordning ansetts lämplig, att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke äger

rätt att medgiva högre ersättning för marks iordningställande än 1,000 kronor, för

hektar räknat, men att om kostnaden skulle visa sig behöva överstiga detta belopp,

frågan om ängarnas indragande överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Med de i

föreliggande kungörelse föreslagna bestämmelser rörande ägor, som må utväljas för

odling, torde endast i undantagsfall behöva inträffa, att tillgäng saknas på för utbyte

tjänlig jord, som kräver högre kostnad än 1,000 kronor för hektar. Bestämmelserna

i förevarande avseende finnas intagna i denna paragraf samt 21 §.

För det fall, att tillfälle gives till val mellan odlingsområden av olika beskaffenhet,

lämnas i denna paragraf anvisningar rörande förfaringssättet. Huvudregeln är

att mark, som är mera lättodlad och billigare att för framtiden underhålla, skall

mttagas före jord, som kräver större odlings- eller underhållskostnad. Fördenskull

.skall i främsta rummet myrmark utses. Skulle på grund av särskilda omständig
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter uppodling av sådan mark ställa sig ovanligt dyr, skall dock mera lättodlad

jord utväljas, även om exempelvis myrmarken skulle hava ett i förhållande till

gården fördelaktigare läge. Vid val av odlingsområde torde även viss hänsyn böra

tagas till lättheten att från gården komma fram till området.

Enär fastighetsinnehavaren bör kunna utgå från att den odling, som avser

att ersätta ströängarna, tillkommer honom utöver vad vid gården förut kan vara

åtgjort i odlingsavseende, bör mark, å vilken uppbrukning redan tagit sin början

men ännu ej avslutats, icke ifrågakomma såsom odlingsområde, med mindre åbon

själv begär det.

8 §. Stadgandet att i odlingsplanen skola angivas de arbeten, som böra

anses motsvara halva kostnaden för markens odling och gödsling, sammanhänger

med bestämmelserna i 14 § att fastighetsinnehavaren, sedan nämnda arbeten äro

utförda, äger uppbära viss del av ersättningen.

År odlingsmark belägen inom fastighetens vid allmänna avvittringen avsatta

och följaktligen på avvittringskartan angivna ägoområde, kräves naturligen icke upprättande

av någon fullständig karta däröver. Det torde vara tillfyllest, att den kartskiss

över odlingen, som bör åtfölja planen däröver och varå intages för odlingsarbetet

nödiga anvisningar, utföres med sådan noggrannhet, att området genom

konnekteringsinläggningar eller dylikt lätt kan återfinnas på marken. För sådant

ändamål bör området jämväl å denna utmärkas genom nedslagning av pålar eller

andra under något längre tid kvarstående märken.

Tillägges odlingsområdet fastighet såsom nytt skifte, synes detsamma i överensstämmelse

med de för allmänna avvittringen gällande bestämmelser böra såsom

inägojord mätas i skalan 1:4000 samt särskilt utstakas, varjämte förutom skiss

över odlingen fullständig karta med beskrivning bör däröver upprättas.

13 §. Det har synts lämpligt föreskriva, att ärende angående tilläggsavvittring

icke omedelbart, sedan detsamma inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

upptages till prövning, på det vederbörande sakägare må erhålla tillfälle

att, om de så akta nödigt, inkomma med påminnelser angående förrättningen.

För möjliggörande härav har jämväl i nästföregående paragraf föreslagits, att

nödiga handlingar och kartor skola till åborna i god tid överlämnas.

16 §. De områden, som behöva uppodlas för att avkastningen av desamma

skall motsvara skörden från de avträdda ängarna, torde i allmänhet vara jämförelsevis

små, och för odlingsarbetets utförande skulle, enligt vad som beräknats, behöva

åtgå endast några få år. För att emellertid äga säkra garantier härutinnan föreslås,

att åborna skola få bruka ängarna under tio år, efter det odlingsplan blivit

fastställd och åbon alltså äger utbekomma det ifrågasatta förskottet å odlingskostnad.

För den händelse innehavare av fastighet förpliktats avslå äng till kronan,

men kronan begagnat sig av ängen för att därå anvisa odlingsområde till annan

gård, skulle nämnda fastighetsinnehavare gå förlustig den tioåriga brukningsrätten

till samma område. Ersättning torde böra beredas honom för vad han sålunda förlorar.

Enligt förslaget skall denna ersättning utgå efter eu beräkning, som torde

medföra, att ersättningen under alla omständigheter är tillräcklig. För flertalet fall

kan den förefalla alltför rundlig, men det torde för staten ställa sig mera praktiskt

att utgå från regler, som under inga förhållanden medföra förlust för den enskilde,

än att, såsom eljest måste ifrågakomma, anordna en prövning för varje särskilt fall.

De fall, då tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skulle ifrågakomma, torde

över huvud bliva sällsynta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

20 §. I samband med allmänna avvittringen hava med ett enda undantag

åbodelningär kommit till stånd å alla de hemman och nybyggen, som brukades gemensamt

av {lera innehavare. Nämnda undantag utgöres av hemmanet Hällnäs i Sorsele

socken, som sålunda är det enda fall, då ifrågavarande paragraf skulle komma till

användning.

21 §. Rörande bestämmelserna häri hänvisas till vad ovan anförts under 7 §.

28 §. De i denna paragraf föreslagna bestämmelser rörande besvär över

Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag samt bevis å karta över område, som förenats

med fastighet, äro hämtade från de i §§ 26 och 27 i avvittringsstadgan givna

föreskrifter.

25 §. Bestämmelserna i denna paragraf svara mot dem, som enligt § 28 i

avvittringsstadgan gälla för områdesutstakning i samband med allmän avvittring.

26 §• Tillämpliga delar av § 29 i avvittringsstadgan hava legat till grund

för bestämmelserna i denna paragraf.

27 §. Euligt avvittringsstadgans föreskiäfter i § 30 skall klander mot utstakning

anmälas inom ett år efter det karta med beskrivning över förrättningen

tillställdes den missnöjde. I nu föreliggande fall torde en klagotid av sextio dagar

få anses tillräcklig.

28 och 30 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser avsedda att förbinda

tilläggsavvittringen med den allmänna avvittringen och möjliggöra att lätt överblicka

de särskilda fastigheternas ägoinnehav.»

Beträffande kostnaderna för tilläggsawittringens genomförande anför

kanslisekreterare Berglöf följande:

»Vad slutligen vidkommer de kostnader, som skulle uppstå vid ett genomförande

av en till äggsav vittring enligt ovan angivna grunder, komma beträffande

Dorotea avvittringslag ängar med en höavkastning av något över 300 lass att indragas.

Med beräkning att ett lass ängshö motsvarar fyra femtedels lass hö från

nyodling och att varje hektar av odlingen lämnar en avkastning av 1,700 kilogram

hö skulle sålunda för nämnda ängars förvärvande behöva uppodlas en areal av 60

hektar. Enligt första kommissionens uppskattning utgör odlingskostnaden inom

Dorotea i medeltal 320 kronor för hektar, vadan uppodlingen av nämnda areal

skulle draga eu kostnad av 19,200 kronor.. Härtill kommer den för odlingen behövliga

konstgödningen, varav enligt doktor Haglunds uppskattning skulle åtgå 60

lass å 52 kronor för lass, samt gödningens transport, vilken av Haglund beräknats

efter ett medelavstånd av 15 mil å 2. kronor för mil och lass, eller sålunda en utgift

å tillhopa 4,920 kronor. Inom Sorsele avvittringslag, där avkastningen av till

indragning avsedda ängar beräknats till omkring 1,050 lass, skulle efter samma

grunder i övrigt men med en för denna socken av nämnda kommission uppskattad

odlingskostnad av i medeltal 220 kronor för hektar krävas uppodling av 210 hektar

för en kostnad av 46,200 kronor. Gödslingen skulle här belöpa sig till en summa

av 21,420 kronor, varav beräknad frakt, i medeltal 25 mil å 2 kronor för mil och

lass, utgör 10,500 kronor.

Sammanlagda summorna för uppodling och gödsling av vederlagsmark inom

båda avvittringslagen bliva sålunda 91,740 kronor. På grund av under senare tid

inträffad prisstegring å gödningsämnen torde denna summa böra avrundas till 100,000

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kronor. Vid denna beräkning har hänsyn ej tagits därtill, att i de fall, då odlingarna

förläggas till åbons egen mark, åbon äger att från den efter markens uppodling

beräknade avkastningen avdraga den skörd han förut tagit därifrån. Om de

verkliga kostnaderna till följd härav komma att något ökas — förhöjningen torde

kunna skattas till omkring 5,000 kroonor — torde en minskning med lägst motsvarande

belopp kunna beräknas uppstå därigenom, att medelpriset för markens

uppodling torde ställa sig ej oväsentligt lägre än epligt första kommissionens beräkningar.

Enär avvittringsnämnden vid odlingsmarks uttagande icke är bunden vid

samma inskränkningar som kommissionen varit, torde nu i många fall, där denna i

sina beräkningar måst utgå från kostnaderna för uppodling av fastmark eller annan

mera svårodlad mark, istället kunna utväljas mark, som för billigare pris kan uppbrytas

till åker.

Kostnaderna för avvittringsnämnd och särskilda lantmätare samt för hantlangning

och övriga löpande utgifter för tilläggsavvittringen böra givetvis bestridas

av förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

Rörande dessa kostnaders belopp torde för närvarande vara svårt att närmare

uttala sig. Så mycket torde dock med säkerhet kunna sägas, att de icke tillnärmelsevis

komma att belöpa sig till de summor, som en återförvisning och åtföljande

omarbetning av de föreliggande förslagen rörande den allmänna avvittringen

skulle betinga.

För ett genomförande av ströängarnas återförvärvande i enlighet med nu

framlagda förslag skulle enligt ovannämnda beräkningar krävas ett belopp av i runt

tal 100,000 kronor. I samband med frågan om dessa medels anskaffande vill jag

erinra om det förslagsanslag å 52,000 kronor, som av 1912 års riksdag efter framställning

av Kungl. Maj:t beviljades för förvärvande av vissa inom Sorsele och

Dorotea socknar belägna områden, som erfordrades för att tillgodose nomadlapparnas

behov av renbete m. m. Några åtgärder i det med anslaget avsedda syftet hava

ännu icke vidtagits. Vid ett bifall till föreliggande förslag om tilläggsavvittring

torde sådana även bliva obehövliga. Det vill därför synas, som om de av riksdagen

beviljade medlen lämpligen borde få tagas i anspråk för tilläggsavvittringens genomförande.

Det belopp, som därutöver skulle vara för ändamålet behövligt, uppgår

till 48,000 kronor. Framställning såväl om medgivande till nämnda förändrade

disposition av ovanberörda anslag å 52,000 kronor som om ett nytt anslag å 48,000

kronor torde fördenskull böra göras hos riksdagen. På grund av svårigheten att på

förhand med säkerhet avgöra huru stor areal mark, som för ifrågavarande ändamål

behöver uppodlas, och kostnaderna därför, torde sistnämnda anslag böra givas formen

av förslagsanslag.»

Kanslisekreterare Berglöf sammanfattar sina uttalanden i en hemställan,

att det måtte tagas under övervägande, huruvida det funnes

lämpligt att tillstyrka Kungl. Maj:t att

1) föreslå riksdagen att för sin del förklara, att från Kungl. Maj:ts

och kronans sida hinder ej möter för fastställande av de föreliggande

förslagen till allmän avvittring inom Dorotea och Sorsele socknar, dock

att i blivande avvittringsutslag bör införas förbehåll om skyldighet för

hemmansägare eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför

hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde, dels ock, utan anspråk

på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts

hemman eller nybygge inom dess ägoområde men prövas nödig för fyllande

av annan fastighets behov av odlingsmark;

2) inhämta riksdagens yttrande över det av Berglöf upprättade förslaget

till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark;

3) föreslå riksdagen dels att medgiva, att det av 1912 års riksdag

på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för

förvärvande för renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea

socknar belägna områden m. m. må, med ett till nämnda summa fastställt

belopp, istället användas till bestridande av de utgifter, som erfordras

till gäldande av de i omförmälda författningsförslag avsedda

kostnader för marks uppodlande och beredande för omedelbart bruk,

dels ock för samma ändamål bevilja ett förslagsanslag å ytterligare

erforderliga 48,000 kronor.

Över Berglöfs skrivelse och författningsförslag hava underdåniga

utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet efter kammaradvokatfiskalsämbetets

hörande, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Kammarkollegiet

bär beretts tillfälle att vid avgivande av sitt utlåtande taga i

övervägande de från nämnda styrelser och Kungl. Maj:ts befallningshavande

tidigare inkomna yttranden.

Vad först angår lantmäteristyrelsens utlåtande har styrelsen vid

detsamma fogat ett av styrelsen från förste lantmätaren i Västerbottens

län Karl Grubbström och avvittringsstyresmannen Tycho Bergman infordrat

gemensamt yttrande i ärendet.

Styrelsens eget utlåtande, som är avgivet den 3 mars 1916, har,

med uteslutande av däri åberopade bilagor förutom ett inom styrelsen

utarbetat författningsförslag, såsom bilaga 2 fogats till detta protokoll.

Nämnda författningsförslag följer såsom bilaga 3.

Vidkommande de mot avvittringen framställda anmärkningar intager styrelsen

i sitt utlåtande samma ståndpunkt, som den hävdat i ovanomförmälda yttrande den

18 maj 1915. Styrelsen vänder sig först mot den av notarien Johnsson och kartografen

Åberg verkställda utredningen och åberopar bland annat en av föredraganden

av ärendet i styrelsen, byråchefen J. Hamrin, verkställd granskning av nämnda utredning.

Enligt denna hade det befunnits, att utredningsmännen, utöver vad de

själva angivit, skulle saknat 13 insyningsutslag angående hemman inom avvittrings
-

Utlåtanden

över kanslisekreterare

Berglöfs

förslag.

Lantmäteristyrelsens

utlåtande

den 3 mars

1916.

opaginerad Kontrollera mot PDF

92''

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lagen tillkommande ägor samt att de rörande nio (eller rättare tio) särskilda hemman

icke innehaft fullständiga insyningshandlingar. Styrelsen hade vidare låtit upprätta

ett sammandrag, däri med vissa uteslutningar upptagits de ägofigurer, med avseende

å vilka förrättningsmännen framställt anmärkningar; och hade dessa ägofigurer uppdelats

i särskilda grupper, allt efter som de av Johnsson och Åberg angivits såsom

icke insynade (tillhopa 216 ägofigurer), såsom icke identifierade (tillhopa 818 ägofigurer)

eller såsom lägenheter, rörande vilka ovisshet rådde eller vilka anmärkts såsom

ej upptagna å kartorna eller såsom okända.

Beträffande insyningshandlingarna såsom grund för innehavet uttalar styrelsen,

under åberopande av yttranden från de lantmätare, vilka haft befattning med

ifrågavarande del av avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, att

nämnda handlingar lagts till grund för bestämmande av innehavet i den utsträckning,

som författningarna avsåge. Vidkommande olaga utflyttningar ansåg styrelsen

numera ådagalagt, att dessa inskränkte sig till hemmansdelar inom fyra fastigheter.

Styrelsen uttalar vidare, att det knappast kunde anses hava tillkommit förrättningsmännen

att väcka fråga om uteslutande ur hävdeförteckningarna av ägor, som

upplåtits efter tillkomsten av odlingsgränsförfattningen den 13 december 1867,

och alldeles bestämt ansåge styrelsen, att så icke varit fallet i fråga om lägenheter,

som avsåges med de i en del utsyningsutslag förekommande villkoren rörande skyldighet

för ägare eller åbo att framdeles, där så erfordrades, avträda insynade lägenheter.

Styrelsen vore fördenskull av den uppfattningen, att det i ärendet gjorda påståendet,

att avsevärda områden genom ovan berörda förhållanden avhänts kronan

vare sig direkt eller indirekt, saknade fog.

Styrelsen framhåller de otillfredsställande bestämmelser, som gälla rörande

duglig skogsmarks avskiljande från impediment, samt anför, att kanslisekreterare

Berglöfs kritik av skogstilldelningen och vad därmed ägde samband enligt styrelsens

mening röjde en oriktig tolkning av innehållet i den förda skriftväxlingen. Husbehovsanslaget

hade icke ur allmän och enskild synpunkt kunnat sättas lägre än

som skett eller till 800 hektar för mantal, och följden härav hade blivit, att skogsanslaget

i dess helhet satts till 1,600 hektar, varigenom befolkningen emellertid icke

hade att vänta större inkomst av allmänningen, än vad densamma för närvarande

åtnjöte genom periodvis återkommande utsyningar till avsalu. Vidkommande anmärkningen

att det avdrag, som i vissa fall finge göras för impediment inom ägofigurer

av skogsmarken, använts även för reglering av skogsmarkens bättre och

sämre beskaffenhet, uttalar lantmäteristyrelsen den uppfattningen, att ett dylikt förhållande

måste anses stå i överensstämmelse med författningens anda. Med hänsyn

till naturförhållandena inom ifrågavarande avvittringslag skulle fordran på en sträng

tillämpning av bestämmelserna i 18 § avvittringsstadgan, att mark, som endast bure

björkskog eller bete, skulle upptagas såsom duglig mark, leda till orimliga konsekvenser

vid uppdelning i så små lotter, som det här gällde. I övrigt borde uppmärksammas,

att vid den tidpunkt, då berörda bestämmelser formulerades, med duglig

skog i Norrland säkerligen ej menades skog, som vore användbar endast till ved.

Den utredning rörande skogsimpediment, som verkställts av den utav doktor Haglund

ledda kommissionen, anser styrelsen med hänsyn till det sätt, varpå den företagits,

ej kunna tillerkännas vitsord. Den av advokatfiskalsämbetet beräknade

arealen skogsimpediment, som tilldelats fastigheterna (se sid. 98) borde på grund av

däri ingående impediment uppskattas till i runt tal endast 20,000 hektar. Denna

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

mark, varav kronan för överskådlig framtid ej kunde bereda sig annan inkomst än

genom försäljning företrädesvis av ved, torde böra anses så gott som värdelös. Det syntes

styrelsen på grund härav uppenbart, att staten ej heller ur donna synpunkt kunde

hava något intresse av att avvittringsförslagen i nu ifrågavarande delar bleve föremål

för ändringar, därest sådana kunde anses möjliga att få genomförda. Styrelsen konstaterar,

att någon fara för skogsspekulation icke förefunnes, däremot syntes det

med fog kunna ifrågasättas, huruvida de små lotterna i framtiden skulle kunna bestå

såsom självständiga brukningsdelar och fullgöra sin odlings- och framför allt byggnadsskyldighet.

Skogstilldelningen vilade på antagandet av en avkastningsförmåga

från skogsmarken av i allmänhet 0.5 kubikmeter för hektar. Denna avkastning kunde

emellertid ej vara att motse på de områden, som tilldelats fastigheter^ såsom liusbehovsskog.

Styrelsen meddelar beträffande skogstilldelningarnas förhållande till

fjällgränsen, att knappast något till enskilda föreslaget område stötte omedelbart till

kalfjället. I samband härmed erinras, att bestämmelserna i skyddsskogslagen kunde

komma att bliva rätt kännbara för befolkningen.

Vidkommande anmärkningen, att mantalet skulle blivit för högt upptaget och

såsom följd därav kronan avhänts skogsmark, uttalar styrelsen, att enligt doktor

Haglunds rapport över 1914 års undersökningar så gott som undantagslöst^av honom

undersökta ängar uppskattats till endast hälften av deras verkliga avkastning. Man

torde därför kunna våga det påståendet, att ängarna i allmänhet i runt tal kunnat

upptaxeras till eu avkastning dubbelt så stor som skett. Styrelsen framhåller därefter

de höga mantalssiffror, vartill man skulle kommit, om fastigheternas ängar

taxerats såsom odlad mark samt avkastningen från de fastigheterna såsom odlingsmark

tillagda områdena beräknats i enlighet med de av 1915 års kommission tilllämpade

grunder.

Vad anginge anmärkningen rörande ägobeskrivningarnas upprättande anser

styrelsen det vara tydligt, att denna ej förtjänade avseende; och åberopas till stöd

härför de av avvittringsstyresmannen lämnade upplysningar ävensom att jämlikt 1892

års nådiga brev avvittringsstadgan av 1873 endast i allmänhet skulle lända till efterrättelse,

med iakttagande av de i samma nådiga brev meddelade särskilda föreskrifter

med avseende på mätning och kartors upprättande, samt dessa föreskrifter tillika

med dem, som därefter meddelats rörande åbodelning, påkallat den avvikelse, som

i berörda del skett.

Till bedömande av anmärkningen angående uraktlåtenhet att företaga ägoutbyten

lämnar lantmäteristyrelsen en historisk utredning rörande tillkomsten av nu

gällande bestämmelser i ämnet jämte 1879 års nådiga beslut ; och kommer styrelsen

till den uppfattningen, att nämnda beslut innebure, att Kungl. Maj:t, hellre än att för

kronans del anvisa medel till odlingsersättning, ansett att tillstånd borde lämnas

till ströängarnas fortsatta bibehållande. Styrelsen erinrar å nyo, att enligt avvittringsförslagen

utbyte skett med kronan i den mån kronan haft vederlag att lämna.

Såsom sådant hade emellertid ej betraktats odlingsbar mark, som till äventyrs kunde

finnas inom hemmanens skogsområden, enär dylik mark borde, såsom tillhörande

hemmanets utvecklingsmöjligheter, inräknas under hemmanets jord, varjämte den

även strängt taget bort tagas i beräkning vid mantalets bestämmande.

Styrelsen framhåller vidare, att de framkomna anmärkningarna varit av

mera formell innebörd och framställts utan hänsyn till, att på jorddelningsväsendets

område mer än eljest en formell tolkning av gällande bestämmelser ofta ledde till

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

orimligheter och skada för det syfte, som med desamma avsåges, och det hade vidare

förgätits, att enligt sakens natur avvittringen innebure och måste innebära ett summariskt

förfarande. Anmärkningarna kunde betraktas såsom gjorda i syfte att, under

förutsättning att anmärkningsvärda fel kunde påvisas, större möjlighet härigenom

skulle öppnas att bereda fördelar för renskötseln i orten. Hänsynen till den bofasta

befolkningen hade lagts å sido. Styrelsen uttalar den förmodan, att Kungl. Maj:t

av den åvägabragta utredningen skulle finna, att anmärkningarna även ur formell

synpunkt icke skäligen kunde gillas. Anledningen till att resultatet av avvittringsarbetet

icke förelåge i det skick, som varit önskvärt, vore att söka däruti, att meddelade

bestämmelser icke varit ändamålsenliga.

Styrelsen framhåller såsom sin bestämda mening, att det på grund av vad

hittills förekommit saknades anledning att under förmenande att anmärkningsvärda

fel blivit begångna hos riksdagen begära förklaring, att från Kungl. Maj:ts och kronans

sida hinder ej mötte för fastställande av de föreliggande förslagen till avvittring

inom Dorotea och Sorsele avvittringslag; och hemställer styrelsen i underdånighet, att

Kungl. Maj:t ville utan sådan underställning till riksdagen låta förslagen i föreskriven

ordning undergå prövning.

Larttmäteristyrelsen övergår därefter till behandling av förslaget om tilläggsavvittring.

Dessförinnan anser sig styrelsen emellertid böra fästa Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet därpå, att enligt avvittringsförslagen Saxåns och Korpåns vattendrag

inom Dorotea, avvittringslag samt Vindelns med Tjulåns och Juktans vattendrag inom

Sorsele avvittringslag undantagits för Kungl. Maj:ts och kronans räkning. Styrelsen

påpekar, att befolkningen härigenom förlorade fiskerätten i vattendragen, varjämte

den kunde åsamkas betydande olägenheter bland annat beträffande strandrätt och

rätt till uppgrundning. Det syntes styrelsen vara synnerligen olämpligt att sålunda

beröva ett hemman vattenrätt, och anser styrelsen rättelse böra ske därhän, att vattendragen

bleve redovisade i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken eller så, att vattenområde

hänfördes till den strand detsamma läge närmast.

Vidkommande förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring anför styrelsen,

att statens intresse att i förevarande orter återförvärva ströängarna i främsta rummet

vore grundat å renskötselns understödjande. Styrelsen lämnar en redogörelse över

vad som inom alla fyra avvittriugslagen i samband med avvittringen åtgjorts för

tillgodoseende av renskötselns behov ävensom angående de bofastas och nomadernas

inbördes ställning. Enligt styrelsens uppfattning borde kostnaderna för de åtgärder,

som i enlighet med bestämmelserna i 1909 års kungörelse kunde anses erforderliga

för nomadlapparna, beräknas i runt tal till 300,000 kronor. Det ville alltså synas,

säger styrelsen, som om de utvägar, nämnda kungörelse för ändamålet anvisade, i

tillämpningen icke visat sig ändamålsenliga. Styrelsen utvecklar, att jordbruksnäringen

alltjämt ginge framåt under det renskötseln stode stilla, och håller styrelsen

före, att det icke vore med statens fördel förenligt att alltför ensidigt bedöma frågan

om renskötselns tillgodoseende. Så bleve emellertid fallet, därest föreliggande förslag

till kungörelse angående efteravvittring komme att läggas till grund för lagstiftning i

ämnet. Förslaget innebure en för jordbruket synnerligen kraftig hämsko å dess

utvecklingsmöjligheter. Styrelsen instämmer i huvudsak däri, att bibehållandet under

fastigheterna av ströängarna skulle vara ett hinder för odlingsarbetet i bygden, och

anser det därför vara av stor betydelse, om befolkningen kunde i stort sett förmås att

övergiva det extensiva ängsbruket och i stället övergå till vallodlingar, företrädesvis

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

å myrmark. Och synnerligen nära till hands liggande och i övrigt tilltalande syntes

vara, om åtgärderna härutinnan sammanställdes med frågan om inlösen i syfte att

framtvinga ersättningens för ströängarna användning till jordbrukets förkovran. Tillgången

på odlingsmark vore sannolikt ej så litet större, än man hade anledning sluta

till av den utav doktor Haglund ledda kommissionens undersökning, och vore denna

styrelsens uppfattning grundad därå, att den bästa odlingsmarken för blivande vallodlingar

givetvis representerades av den naturliga ängsmarken. Riklig tillgång på

odlingsmark vore enligt styrelsens mening jämte erforderlig skog till bränsle och

byggnader huvudvillkoren för jordbrukets utveckling. Att avhända hemmanen till

odling särskilt ägnade ströäugar innebure i många fall en fara för fastigheternas

bestånd och i allt fall ett omöjliggörande av hemmansdelaruas ytterligare uppdelning

och borde därför icke ifrågakomma i andra fall, än då sådant av andra statsintressen

kunde anses påkallat. Tillgången på naturliga ängar hade även sin stora betydelse

såsom en första tillgång vid hemmanens uppdelning och en icke föraktlig reserv

under mindre goda år. Enligt 2 § i förslaget undantoges visserligen eu del ängar,

men med där upptagua kasuistiska bestämmelser torde det bliva omöjligt att rätt

avväga de olika synpunkter, som borde tagas i övervägande. Frågan om den omfattning,

vari lägenheter skulle avstås, måste bliva beroende på prövning i varje

särskilt fall. För tillgodoseende av behovet av odlingsmark förefölle det icke obilligt,

om det tillsåges, att varje fastighet finge en så stor reserv av sådan mark, att denna

i uppodlat skick kunde beräknas giva en lika stor avkastning som de ägor, vilka

avstodes. Häremot kunde invändas, att ändamålet med den föreslagna tilläggsavvittringen

icke kunde nås, det ville säga att förvärv av alla ängar, som ansåges erforderliga

för renskötseln, icke komme till stånd. Men finge detta ej inverka avgörande.

Styrelsen ansåge mindre tilltalande att ålägga en fastighet att avstå mark

utan vederlag för att bereda tillgäng på odlingsmark åt annan fastighet. Genom

förläggande av en fastighets odlingsområde inom en annan fastighets skifte skulle

åstadkommas stor oreda med hänsyn till skiftesläggningen. Många av fastigheterna

skulle även bliva i saknad av egen skogsmark i närheten av sin odling med därav

följande svårighet att tillgodose behovet av virke för stängsel, broar, lador, hässjor

m. m. Möjlighet borde finnas att till odlingsområde utse också ängsmark inom annan

fastighets skogsområde, och borde även från allmänning samt kronopark och kronoöverloppsmark

duglig skog kunna tagas för vinnande av en lämplig ägoindelning.

Såsom medel för åstadkommande av en god ägoanordning aDgivas i övrigt ägoutbyten.

Styrelsen framhåller vidare, att det bleve en rätt omfattande uppgift för

Kungl. Maj:ts befallningshavande att genom utslag för varje fastighet fastställa såväl

den odling, vilken skulle utföras, som odlingsplan samt de jämkningar, som

föranleddes i avvittringen. Förenkling krävdes.

Beträffande grunderna för odlingsersältningens beräknande ansåg sig styrelsen

kunna godtaga det föreslagna måttet av 1,700 kilogram för hektar för höavkastningen

å odlingsområde. Varje möjlighet till prövning borde dock ej uteslutas. Det

föreslagna avdraget av en femtedel av den vid allmänna avvittringen beräknade höavkastningen

ansåg styrelsen icke överensstämma med billighet. Vidare borde utgiften

för upptagande och nödtorftigt iordningsställande av enkel körväg till odlingsområdet

upptagas under odlingskostnaderna. Med inräknande av utgifterna för väg

samt även om hänsyn toges därtill att första kommissionens beräkning av odlings
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kostnaderna vore låg, ville det synas styrelsen, vilken ansåg att staten borde gälda

utgifterna för syn å verkställt arbete för utbekommande av odlingsersättning, som om

den till 1,000 kronor i medeltal för hektar beräknade maximikostnaden vore lämplig.

Huru detaljerna än anordnades, vore de åtgärder, som erfordrades, att betrakta

såsom en fullföljd av avvittringen. Styrelsen hölle fördenskull före, att dessa

åtgärder borde behandlas som en lantmäteriförrättning, varvid gode män syntes böra

medverka. Styrelsen ville ej avstyrka, att även jordbrukskonsulent eller person med

likartad utbildning tillkallades. Vid förrättningen borde staten representeras av ett

särskilt ombud. Förrättningen borde få naturen av ett avgörande, som vunne laga

kraft, därest densamma ej undanröjdes med eller utan föregående klander; och borde

förrättningen, som enligt styrelsens förmenande vore av övervägande rättslig innebörd,

hänskjutas till ägodelningsrätt.

Styrelsen påpekar, att enligt det föreliggande förslaget kronan komme att

bliva ägare av ängslägenheter icke blott inom allmänning utan även inom samfälld

husbehovsskog. Styrelsen ansåge detta ej lämpligt. Ängar å allmänning borde tillfalla

denna. Å samfälld husbehovsskog belägna ängar skulle ej avträdas i annat fall,

än då sådant erfordrades för beredande av odlingsområde.

Slutligen anför styrelsen bland annat, att det förbehåll, som innehölles i 24 §

i förslaget om tilläggsavvittring, icke lämpligen syntes böra upptagas i den författning,

vartill förslaget kunde komma att giva anledning, utan torde dylik föreskrift,

därest sådan ansåges erforderlig, böra av Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

Kostnaderna, som skulle uppstå för ett genomförande av styrelsens förslag,

skulle enligt st''relsens beräkning bliva obetydligt högre än för utförande av det

föreliggande förslaget, i allt fall obetydliga i förhållande till utgifterna för en fullständig

omarbetning av avvittringen.

Under erinran att avvittringsförslag numera ingivits till Kungl. Maj:ts befallningshavande

även rörande Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag föreslår

styrelsen, som anser att de bestämmelser, vilka komme att utfärdas i ämnet,

böra bliva av civillags natur, att en blivande lagstiftning borde omfatta hela den

icke avvittrade delen av Västerbottens län.

Efter angivna grunder hade byråchefen Hamrin utarbetat ett utkast till lagbestämmelser,

vilket utkast såsom bilaga fogats till utlåtandet.

Vidkommande kostnaderna för ströängsförvärven anser styrelsen, att dessa

beräknats för lågt såväl vad anginge odlingsarbetet som gödselmedlen. Som dessutom

enligt styrelsens förslag tillkomme utgifter för vägar, har styrelsen ansett sig

böra beräkna kostnaderna för inlösen av alla ströängar i Dorotea och Sorsele avvittringslag

till i runt tal 150,000 kronor. Om styrelsens förslag antoges, skulle utgifterna

på grund av de jämkningar, som torde ske, kunna uppskattas till 125,000

kronor. För Vilhelmina och Tärna ansloges motsvarande kostnader till 150,000

kronor. Till de nu angivna summorna komme emellertid inlösen av en del hemmansdelar

och eventuellt andra ägor, och kunde utgifterna härför i runt tal beräknas

till 50,000 kronor.

Från lantmäteristyrelsens beslut rörande utlåtandet var byråchefen Eriksson

skiljaktig samt gjorde bland annat gällande, att frågan om skyldighet för hemmansägare

och åbor att avstå sina ströängar ej ägde något egentligt samband med avvittringarna

och fördenskull ej borde med dem sammankopplas utan lösas genom

särskild lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1)7

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Domänstyrelsen erinrar i sitt den 2!) februari IDIG dagtecknade utlåtande till en

början, att vid de avvittringar, som tidigare ägt rum i Norrland, de enskilda mången

gång bekommit avsevärt större skogsområden än som rätteligen bort tillkomma dem.

Kronan både därigenom tillskyndats en direkt förlust, enär kronan tillagda parker

och områden i samma grad förminskats. Den från det allmännas .synpunkt måhända

största olägenheten av det sätt, på vilket förut verkställda avvittringar i lappmarken

handlagts, ansåge styrelsen emellertid ligga däri, att hemman och nybyggen i stor

utsträckning fått behålla de å kronans marker belägna ströängarna. Ägoutbyten

med kronan för dessa ängars ersättande med för hemmanen mera lämpligt belägna

marker hade knappast ägt rum i samband med avvittring oaktat bestämmelserna i

sådant hänseende i avvittringsstadgan. Härtill torde i sin mån hava medverkat, att

kronan i regel icke innehaft vederlagsmark.

Att de å kronoparkerna belägna ströängarna i stor omfattning bibehållits i

enskildas ägo måste i flera avseenden, säger styrelsen, hava utgjort ett avsevärt

hinder för utvecklingen i lappmarken. Kolonisationen å kronans marker hade härigenom

förhindrats. Ett intensivare skogsbruk genom försumpade markers å kronoparkerna

torrläggning omöjliggjordes ofta helt och hållet, på grund av att ströängarnas

innehavare motsatte sig avloppsdikens framdragande över deras ägor. Ströängarna

utgjorde dessutom mångenstädes hinder för lapparna vid deras renskötsel, varjämte

de slutligen utgjorde en väsentligt bidragande orsak till att jordbruket i lappmarken

i allmänhet fortfarande stode på en jämförelsevis låg ståndpunkt. Ändring i jordbruksdriften

i övre Norrland därhän, att man mera allmänt frånginge brukandet av

de dyrbärgade och oftast svagt givande utängarna och i stället ägnade sig åt uppodlande

av odlingsbara myrmarker närmare hemmen, skulle helt visst betyda ett

mycket stort framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till befolkningens

ökade välstånd. Riksdagen hade väl anvisat medel för inlösen av ströängar och

underhandlingar hade jämväl inletts med enskilda rörande avstående av deras ängar

till kronan, men dessa underhandlingar hade i regeln strandat därpå, att innehavarna

fordrat alltför oskäliga lösesummor. Vid nu pågående avvittring hade givetvis särskild

uppmärksamhet bort ägnas åt att de olägenheter, som under föregående avvittringar

uppkommit genom ströängars bibehållande å kronoparkerna, så vitt möjligt

undvikits.

Beträffande anmärkningarna, att hemman och nybyggen till förfång för

kronan tilldelats större områden duglig skogsmark än vederbort, uttalar domänstyrelsen,

att det torde kunna anses, att i dessa avseenden kronan åtminstone till

någon del blivit lidande. Vid värdesättande härav syntes dock böra beaktas det

från allmän synpunkt mindre tilltalande däri, att ett strängt fasthållande av avvittringsförfattningarnas

föreskrifter kunde i dessa delar av landet medföra, att den

förefintliga svårigheten för befolkningen att draga sig fram under något så när drägliga

förhållanden komme att bliva än mera betydande än för närvarande, och hänvisade

styrelsen härutinnan till att hemman om 1/64 mantal skulle i husbehovsskog

icke få större område duglig skogsmark än 12.5 hektar, om det vore beläget ovan

odlingsgränsen och nedom samma gräns 8.6 hektar med en beräknad årlig avkastning

av respektive 6.2 5 kubikmeter och 4.3 kubikmeter virke. Denna virkesmängd vore

otillräcklig för hemmanens husbehov. Hemman och nybyggen syntes emellertid hava

bekommit större eller mindre områden, som, ehuru angivna såsom impediment, torde

i mer eller mindre grad vara beväxta med mindre skog huvudsakligast av björk.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 13

Domilnstyrelsens

utlutande

den

29 februari

1916.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 166.

Dessa områden syntes styrelsen kunna lämna åtminstone någon ytterligare

virkesmängd till bränslebehovets fyllande, och i anledning härav skulle hemmansägare

och åbor, åtminstone beträffande sistnämnda behov, icke komma i avsevärt

sämre ställning än före avvittringen. Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida

nämnda områden hade bort upptagas såsom duglig skogsmark. Avvittringsstadgans

bestämmelser att med impediment skulle förstås bland annat sådan fastmark, varå

duglig skog varken funnes eller kunde växa, ansåge styrelsen böra ses ur den belysning,

att vid tiden för författningens tillkomst med »duglig skog» torde hava avsetts

virke, som vore dugligt ej allenast till bränsle, utan ock till det för hemman eller

nybygge erforderliga byggnadsvirke eller sågtimmer. Denna definition på impediment

hade funnits redan i 1824 års avvittringsstadga för Yästernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Om skogsmark icke kunde frambringa träd, som bildade

bestånd eller som vore användbara till bränsle och byggnadsändamål, eller om

därå icke stode att erhålla återväxt, sedan nuvarande glest stående träd avverkats,

syntes mer än tvivelaktigt, huruvida förenämnda bestämmelser kunnat avse, att även

sådan mark skulle hänföras till duglig skogsmark; och i allt fall torde det vara fullt

förklarligt, att avvittringsförrättarna upptagit sådan mark såsom impediment.

Enligt vad avvittringsstyresmannen upplyst hade skogsmarkens avkastningsförmåga

beräknats till 0.5 kubikmeter för år och hektar produktiv skogsmark.

Domänstyrelsen vore av den mening, att denna avkastningsförmåga, åtminstone vad

anginge Sorsele avvittringslag, icke kunde anses såsom låg. Man hade i dess ställe

anledning antaga, att ifråga om nämnda avvittringslag en uthållig avkastning av

berörda storlek ej kunde erhållas. Synnerligast torde sådan avkastning icke kunna

emotses å område, som avsatts såsom husbehovsskog. Då ingående undersökning

rörande nu ifrågavarande fjällskogars avkastningsförmåga icke vore gjord samt då

dessutom icke funnes möjlighet att utav handlingarna vinna klarhet om, i vilken

utsträckning sämre marker upptagits såsom produktiv skogsmark, kunde emellertid

något bestämt uttalande i detta avseende ej göras.

I samband härmed erinrar styrelsen, att det kunde inträffa, att hemmans och

nybyggens områden fått sådant läge, att 2 § i lagen om skyddsskogar den 24 juli

1903 kunde komma till tillämpning. I vilken omfattning detta kunde vara fallet

vore icke för styrelsen känt, men styrelsen toge dock för givet, att i vissa fall särskilda

föreskrifter i fråga om den befintliga skogens nyttjande även för husbehovsändamål

måste meddelas. Avkastningen från dessa, hemman eller nybyggen tilllagda,

husbehovsskogar bleve i sådana fall ytterligare begränsad.

Med vad styrelsen sålunda anfört i fråga om marks hänförande till duglig

skogsmark eller till impediment, ville styrelsen icke hava sagt, att det icke funnes

grundad anledning antaga, att mark, som jämlikt gällande föreskrifter hade bort räknas

såsom duglig skogsmark, likväl i viss omfattning betecknats såsom och hänförts

till impediment. A andra sidan torde det likväl kunna förmodas, att ägofigurer,

som betecknats såsom duglig skogsmark, emellanåt innebölle större del impediment - mark än som motsvarades av det givetvis efter subjektiv uppfattning gjorda avdraget

för ej särskilt inmätta impediment. Med hänsyn till ifrågavarande markers belägenhet,

ringa kvantitativa avkastningsförmåga samt avkastningens mindrevärdiga kvalité

syntes det dock vara uppenbart, att det reella värdet av den mark, kronan eventuellt

komme att förlora genom fastställande av avvittringsförslagen i förefintligt skick, icke

kunde vara av nämnvärd betydelse.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 160.

Under angivna förhållanden och enär, även om det föreslagna husbehovsanslaget

i skog utmätts på ett något frikostigare sätt än med strängt fasthållande

av gällande föreskrifter varit förenligt, avverkning till avsalu icke torde kunna äga rum

i någon avsevärd omfattning från husbehovsskogarna och sålunda farhåga för sådan

skogsspekulation, som varit rådande i lörr avvittrade delar av lappmarken, torde

vara utesluten, anser styrelsen för sin del de anmärkta förhållandena rörande skogens

fördelning mellan kronan och de enskilda icke böra utgöra hinder för ett fastställande

av de föreliggande avvittringsförslagen. Den vinst i ökad mark, som kronan

eventuellt skulle kunna tillföras genom dels en förnyad undersökning för konstaterande

av att felaktigheter i berörda delar verkligen blivit begångna, dels, om så

vore fallet, avvittringsförslagens omarbetande, torde nämligen helt visst icke kunna

i ens nämnvärd grad motsvara de därmed förenade kostnader, varförutom genom

ett på sådant sätt åstadkommet uppskov med avvittringens slutförande såväl kronan

som befolkningen skulle vållas mycket betydande olägenheter.

Från det allmännas synpunkt måste givetvis olägenheten av, att utängarna å

kronans marker bibehållits i enskildas besittning, tillmätas större betydelse än här

förut behandlade fråga rörande skogsanslaget, ehuru nämnda olägenhet såväl från

skogsskötselns synpunkt som ock ur kolonisationsliänseende likväl i nu ifrågavarande

trakter icke vore av sådan dominerande betydelse som inom lappmarkens andra,

redan avvittrade delar. Ett allmänt överförande i statens hand av dessa ängar torde

beträffande nu ifrågavarande trakter vara av huvudsaklig betydelse med hänsyn till,

att därigenom undanröjdes ett här och var befintligt hinder för renskötseln i orten.

Domänstyrelsen hölle emellertid före, att genom ett förkastande av nu föreliggande

avvittringsförslag i Dorotea och Sorsele och ärendenas återförvisande till förnyad

handläggning för beaktande av avvittringsförfattningens bestämmelser rörande ägoutbyte

mellan kronan och enskilda i avsikt att befria kronans marker från spridda

ströängar icke i större utsträckning skulle kunna vinnas det mål man asyftat.

Även med strängt iakttagande av författningarnas föreskrifter om grunderna för sådant

ägoutbyte torde nämligen ägoutbyten icke kunna komma till stånd i sådan

omfattning, att icke ett stort antal ströängar ändock komme att behållas under

hemman eller nybyggen, enär kronan icke torde hava att tillgå lämpligt belägen

odlad eller till odling tjänlig mark i närmelsevis tillräcklig mängd.

Då det ur alla synpunkter syntes vara önskvärt, att utan uppskov med avvittringens

i nu ifrågavarande avvittringslag fastställande kronan bereddes tillfälle

att på skäliga villkor komma i besittning av de utängar, vilka från allmän

synpunkt lämpligen borde bibehållas i kronans hand, ansåge styrelsen det vara välbetänkt,

att i särskild författning föreskreves skyldighet för hemmansägare och åbor

att, i den mån genom särskild tilläggsavvittring bestämdes, till kronan mot ersättning

avstå de utanför hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde befintliga ströängar,

som jämlikt allmänna avvittringen tillsvidare behållits under hemmanet eller

nybygget. Förslaget rörande det sätt, å vilket ersättning för mistade ängar skulle

utgå till innehavarna, eller att ersättningen skulle utgå i mån som odling ägde rum

å i förhållande till bostaden lämpligt belägen mark, ansåge domänstyrelsen ock tilltalande,

då nämligen därigenom torde kunna förväntas avsevärd utveckling av jordbruket

uti ifrågavarande trakter.

Styrelsen, som anser sig i huvudsak kunna biträda det av kanslisekreteraren

Berglöf utarbetade förslaget till bestämmelser angående tilläggsavvittring, framställer

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

emellertid däremot några erinringar. Att döma av den förberedande utredningen

måste den odlingsbara mark, som skulle behöva odlas för att i avkastning motsvara

de avträdda slåtterängarna, dels förläggas på ett avstånd från bostaden av intill

5 kilometer, dels beträffande ett flertal hemman komma att utgöras av ett stort

antal små mossar och myrar, ofta med en areal av allenast 0.3 o å 0.2 o hektar,

spridda runt om å hemmansområdet och utan sammanhang med varandra, dels ock

komma att bestå av områden, vilkas uppodling skulle draga en oskäligt hög kostnad.

Det vore av vikt, att de odlade markerna bleve förlagda så nära hemmet

som möjligt, samt på så få skilda platser, som omständigheterna kunde tillåta.

Domänstyrelsen kände sig ej heller övertygad om, att det ur ekonomisk synpunkt

kunde vara välbetänkt att i nu ifrågavarande trakter utgiva kostnader med belopp

upp till 1,000 kronor och eventuellt mera för odling av en hektar mark. Styrelsen

ansåge, att maximum för odlingskostnad borde sättas avsevärt lägre än nyssnämnt

belopp. Domänstyrelsen kunde icke finna det vara erforderligt, att inom nu ifrågavarande

trakter alla utom de egentliga ägoområdena belägna ströängarna bleve inlösta.

Styrelsen vore av den uppfattningen, att till inlösen borde ifrågakomma dels

sådana utängar, som ansåges vara till verkligt hinder för renskötseln, dels i allmänhet

alla sådana såväl slåttermyra!- som röjningsmarker, som vore belägna å till kronoparker

avsatta områden inom den egentliga barrskogsregionen, dels ock i allmänhet

alla övriga slåttermyrar, varemot växtkraftiga röjningsmarker omkring bäckar och

vattendrag ävensom sådana smärre sjöar, som efter urtappning vore lämpliga till gräsväxt,

i allmänhet icke borde bliva föremål för inlösen, så framt de icke utgjorde

verkligt hinder för renskötseln eller vore belägna på nyssnämnda kronomarksområden

eller prövades böra behållas i kronans ägo med hänsyn till flottningsintresset eller

framtida tillvaratagandet av vattentillgången för anordnande av kraftverk. Med

denna begränsning i omfattningen av de utängar, som skulle bliva föremål för inlösen,

torde, ansåge styrelsen, i huvudsak kunna förebyggas olägenheterna av, att

vederlagsmark för odling förlädes alltför långt från bostäderna och till ett flertal små

myrar eller att härför tillgrepes myrar, vilkas odling kunde antagas medföra oskäliga

kostnader eller över huvud taget icke vore värda därå nedlagda kostnader. Det

skulle ock härigenom antagligen kunna i allmänhet undvikas, att hemmansägare eller

åbor komme att tilldelas odlingsskiften in på grannarnas egentliga ägoområden, vilket

föreslagna förfarande syntes vara mindre tilltalande och särskilt med hänsyn till

den framtida utvecklingen borde komma till användning allenast i sällsynta undantagsfall.

Med hänsyn till nu ifrågavarande förrättningars betydelse såväl för det allmänna

som ock för befolkningen syntes den i 5 § omnämnda avvittringsnämnden

böra utgöras av såväl en lantmätare och en i jordbruk kunnig person som ock av

godemäu, varjämte ävenledes kronoombud borde vara närvarande. Sådan sammansättning

av nämnden syntes vara nödvändig särskilt med hänsyn till den av styrelsen

ifrågasatta prövning rörande vilka utängar, som skulle inlösas.

Stadgandet i 25 § att till utstakning av område, som enligt laga kraft ägande

utslag angående tilläggsavvittring blivit utsett att odlas och vore beläget å mark, som

enligt allmänna avvittringen utgjort kronomark, skulle kallas jämväl jägmästaren i

reviret, syntes styrelsen böra utgå eller inskränkas. Dylik förrättning, vilken blott

avsåge att på marken uppgå de å karta fastställda gränserna, syntes nämligen icke i

regel påkalla jägmästarens närvaro.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Domänstyrelsen ifrågasätter slutligen, huruvida icke de grunder, som inneliölles

i blivande beslut rörande tilläggsavvittring i nu ifrågavarande avvittringslag,

lämpligen borde efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall fa vinna

tillämpning även vid avvittringar, som, avseende Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker, framdeles kunde ifrågakomma till fastställelse, och således icke allenast

beträffande pågående avvittriug i Dorotea och Sorsele avvittringslag.

Från domänstyrelsens utlåtande var byråchefen Th. Örtenblad skiljaktig. Han

ansåg, att rättelse av vid avvittringen begångna fel kunde vinnas i större utsträckning

än som nu ifrågasatts, samt föreslog i sådant hänseende — under uttalande av

den mening, att då husbehovsvirket till största delen avsåge bränsle, såsom duglig

skogsmark borde anses sådan, som normalt kunde alstra bränsle, även om den därjämte

ej kunde frambringa timmerträd — att undersökning skulle ske till utrönande

av, dels huruvida och i vilken utsträckning duglig skogsmark tillagts hemmanen och

nybyggena utöver det maximum, som bort tillkomma dem, dels ock huruvida hemman

eller nybygge erhållit någon del av de fjällskogar, som kunde hänföras under 2 §

skyddsskogslagen. Vad hemmanen och nybyggena lör mycket tilldelats skulle användas

till utbyte av fjällskog av berörda slag ävensom enligt därom utfärdade bestämmelser

till utbyte mot ströängar. De ängar, som ej på sådant sätt kunde förvärvas,

skulle inlösas enligt föreliggande förslag om tilläggsavvittring, dock att kronan

endast skulle gälda halva odlingskostnaden och i varje fall högst 500 kronor för hektai

odlad mark.

Lantbruksstyrelsen, som från sin behandling av ärendet uteslutit den del därav,

som avsåge sättet för själva avvittringens utförande, har enligt uttalande i utlåtande den

8 mars 1916 för sin del ansett lämpligt, att de vid den föreslagna tilläggsavvittringen

ifrågakomna ströängar avträddes till kronan samt att vederbörande nybyggare,

som å dessa för närvarande hade höfångst, tilldelades ersättning i form av gottgörelse

för odling av mark i närheten av deras inägor. Visserligen kunde kostnaden för

sagda odling i vissa fall anses hög i förhållande till det ekonomiska värde, som pa

detta sätt vunnes, men med hänsyn till de sociala och folkpolitiska fördelar, som

därigenom skulle ernås, ansåge styrelsen de kostnader, som för ändamålets vinnande

komme att erfordras, ej böra i avseende å deras berättigande bedömas uteslutande

ur rent ekonomisk synpunkt, helst deras slutsumma icke i någon händelse kunde

anses för landet i sin helhet på något sätt betungande.

I sin utredning hade kanslisekreterar Berglöf antytt, att fall torde förekomma,

då på grund av dyrbara avloppsdiken eller andra särskilda förhållanden utgifterna

även för myrodling bleve avsevärda. Detta föranledde styrelsen antaga, att a\ - loppsdiken kunde förekomma, som bleve både till utsträckning och storlek avsevärda,

och att sådana utloppsdiken kunde få den omfattning, att do bleve till nytta även

för annan mark än den dikningen egentligen avsåge, vare sig denna mark tillhörde

hemmansägaren eller nybyggaren eller hans granne. Enligt gällande lag om dikning

och annan avledning av vatten vore med vissa angivna inskränkningar en var, som

för sin jord av ett dike hade nytta, skyldig att i mån därav taga del i dikningen.

Det syntes därför bliva en följd, att under nu nämnda förutsättning hemmansägarens

eller nybyggarens kostnad för sådant dike ej borde beräknas till större belopp än

motsvarande hans andel i samma dike och detta endast för den mark, som enligt

Lantbruksstyrelsens

utlåtande

den 8 mars

1916.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tilläggsavvittringsbestämmelserna skulle odlas. I beskrivningen huru dikningskostnaderna

beräknats både dessa upptagits efter vissa angivna pris för varje kubikmeter.

Denna beräkningsmetod ansåge styrelsen ej enbart vara tillfyllest, därest

dikningskostnaderna skulle fördelas även på annan mark, än som till följd av tillläggsavvittringar

måste avdikas. Detta hade betydelse ej allenast beträffande dikets

första upptagande utan även vidkommande dikets framtida underhåll. Uppstode

vidare tvist mellan delägarna angående sådant dike, måste sådan syn företagas, som

i 27 § lag om dikning m. rn. omförmäles. Denna syn kunde sedermera föranleda

rättegång och ytterligare utredning. I den mån hemmansägaren eller nybyggaren

bleve tvungen att påkalla här omförmälda åtgärder för rätt till avdikning av den

jord, som han genom tilläggsawittringen skulle avdika, syntes kronan böra bekosta

alla med sådan syn förenade skäliga kostnader, som skulle utgå för förberörda

honom tillhörande ägoområden. Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida

icke bestämmelser i nu anfört avseende borde lämnas i samband med övriga

föreskrifter angående tilläggsawittringen.

Angående själva dikningskostnaderna, sådana de blivit beskrivna och beräknade

i den berättelse, som avgivits av den utav doktor Haglund ledda kommissionen,

ansåge sig styrelsen böra framhålla, att arbetspriserna ej borde tilltagas alltför snävt.

Med hänsyn härtill och i betraktande av att den på sista tiden inträffade stegringen

i dagsverksprisen torde kunna anses föranleda ett jämväl för framtiden i någon mån

höjt dagsverkspris utöver de förr brukliga syntes priset på ett normalt mansdagsverke

för ifrågavarande dikning böra beräknas till minst 4 kronor 50 öre. För att ernå

denna inkomst av dikningsarbeten av förevarande art syntes åtminstone några av de

av kommissionen beräknade dikningskostnaderna böra något ökas, särskilt där blandade

jordslag förekomme. Vanligt vore, att vid överslagsberäkningar av ifrågavarande

art en viss riskprocent för oförutsedda fall tillädes förslagets slutsumma. En sådan

riskprocent syntes skälig att även här tillägga, och hölle styrelsen före, att i förevarande

fall 20 procents tillägg å den beräknade dikningskostnaden borde såsom

medeltal för tillägget vara lämpligt.

Till grund för beräkningen av utbytet mellan å ena sidan utängsmark och å

andra sidan till uppodling avsedd mark Vid respektive hemman eller nybygge hade i

förslaget till tilläggsavvittring av praktiska skäl lagts en beräknad årlig skörd å den

uppodlade marken av 1,700 kilogram per hektar. I betraktande av det växlande

odlingsvärde, som även här ifrågavarande jordar säkerligen besutte, ansåge styrelsen

det kunna sättas ifråga, huruvida det ej vore lämpligare att vid avvittringen de till

utbyte mot ströängarna avsedda odlingsmarkerna graderades och denna gradering

lades till grund för utbytet. Endast på sådant sätt torde i möjligaste mån rättvisans

krav kunna tillgodoses. Vidare funnes anledning framhålla, att förslagets

generella bestämmelse, att å utäng skördat hö skulle anses skäligen ersatt med fyra

femtedelar av samma kvantitet, skördat å på föreslaget sätt odlad jord invid vederbörande

hemman eller nybygge, knappast kunde tillräckligen grundas på den föreliggande

utredningen, liksom av denna ej heller syntes framgå, huruvida vid bestämmandet

av denna norm tillräcklig hänsyn tagits till, att de med skördandet och

hemforslandet av höet på odlad mark förenade kostnaderna högst väsentligt understege

motsvarande kostnader för utängshöet.

I förslaget framhölles såsom skäligt, att staten bekostade ej endast odling

utan även en viss gödsling av den mark, som skulle ersätta utäng. Lantbrukssty
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

relsen, som fann detta förslag välbetänkt, ville emellertid framhålla önskvärdheten

av införandet av en föreskrift därom, att mängd och sammansättning av denna

gödsling bestämdes av avvittringsnämndeu.

Förslaget inneliölle i 16 § bestämmelse därom, att utängarna först sedan tio

år förflutit, efter det utslag, som’ inneliölle fastställande av odlingsplan för fastighet,

vunnit laga kraft, skulle avträdas till staten. Då det odlingsarbete, varom det här

vore fråga, flerstädes torde vara av jämförelsevis ringa omfattning, syntes denna

bestämmelse utan men kunna ändras, så att nämnda ängar skulle till kronan avträdas

två år efter det de sista två femtedelarna av odlingskostnaden utbetalats,

dock senast tio år efter det här ovan omförmält utslag vunnit laga kraft.

I 5 § av förslaget stadgades, att avvittringsnämnd skulle bestå av en lantmätare

samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning.

Då det torde kunna sättas i fråga, huruvida icke fördelen av den besparing, som

otvivelaktigt ernåddes genom att begränsa nämnden till två personer, motvägdes

av de svårigheter, som i vissa fall ej kunde undvikas, om nämnden skulle bestå

av endast två ledamöter, ansåge styrelsen antalet ledamöter lämpligen böra ökas

till tre. Vidare syntes bestämmelsen, att en ledamot skulle vara jordbrukskonsulent

eller annan person med jämförlig utbildning, böra ändras därhän, att motsvarande

ledamot skulle vara en i jordbruk kunnig person med kännedom om. förhållandena

å orten.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i länet har i utlåtande den 15 februari 1916 Kungl. Maj:ts

anfört, att Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit mycket av vad som i form av mera befallningsallmänt

hållna uttalanden åberopats i de olika undersökningskommissionernas rapporter j^deesd"n

i många avseende bekräfta den uppfattning, varåt Kungl. Maj:ts befallningshavande 15 februari

redan tidigare givit uttryck. Kungl. Maj:ts befallningshavande, som emellertid ej 191G.

kunde ingå i prövning och bedömande av de i rapporterna förekommande detaljuppgifter,

hade icke funnit anledning framställa några erinringar mot den förebragta

utredningen.

Med avseende å lantmäteristyrelsens i yttrande den 18 maj 1915 över kammar - advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914 framställda erinran angående

styrelsens och Kungl. Maj:ts befallningshavandes ställning med hänsyn till ledningen

av avvittringsarbetet framhölles, att Kungl. Maj:ts befallningshavande velat lämna

styresmannen allt det stöd, som han kunde behöva, men att någon begäran i sådant

hänseende aldrig framställts av styresmannen, varjämte de tillfällen, som från Kungl.

Maj:ts befallningshavandes sida bjudits styresmannen att erhålla råd i det förberedande

arbetet, av styresmannen lämnats obeaktade.

I likhet med kanslisekreteraren Berglöf fann Kungl. Maj:ts befallningshavande,

av vad i ärendet förekommit samt lantmäteristyrelsen och avvittringsstyresmannen

medgivit, det vara konstaterat, att en del felaktigheter begåtts vid uppgörandet av

nu föreliggande båda avvittringsförslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade särskilt, att genom den påvisade

bristen i kontroll av insyningshandlingarna i hemmans och nybyggens ägovälde inräknats

ängar, som aldrig upplåtits från kronans sida, att skogsanslaget satts nära

maximum, att såsom impediment understundom inräknats duglig skogsmark samt

att i avvittringsstadgan medgivet avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt

utgjordes av duglig mark, använts till reglering vid utjämnande av de oregelbunden
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter, som uppstode till följd av skogsmarkens bättre eller sämre beskaffenhet.

Slutligen hade påvisats underlåtenheten att anordna författningsenliga ägoutbyten för

att åt kronan återförvärva ströängar, för vilka vederlag funnes.

Nu berörda felaktigheter syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande i och

för sig vara av beskaffenhet, att de därmed behäftade förslagen av sådan anledning

icke borde fastställas; och skulle vid deras prövning enbart komma till beaktande

de grunder, som överensstämde med författningarnas föreskrifter, torde, enligt Kungl.

Maj:ts befallningshavandes förmenande, en återförvisning av ärendet icke gärna

kunna undvikas.

Emellertid ansåge Kungl. Maj:ts befallningshavande sådana särskilda omständigheter

kunna i detta fall åberopas, att kronans på gällande avvittringsbestämmelser

grundade rättigheter borde, till den del så erfordrades, kunna eftergivas till förmån

för lapparna och den bofasta befolkningen i de avlägsna och karga trakter, varom

nu vore fråga, så att avvittringen finge fullbordas på de grunder, förslagen inneburs

med visst förbehåll, ägnat att i olika hänseenden tillgodose samtliga parters intressen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade om sitt yttrande den 29 april 1915 över

advokatfiskalsämbetets ovanberörda memorial, vari Kungl. Maj:ts befallningshavande

ifrågasatte, huruvida icke under viss förutsättning statsmakterna borde vidtaga

åtgärder, som möjliggjorde avvittringsförslagens godkännande utan hinder av,

att hemman och nybyggen syntes hava blivit, utöver vad författningarnas bestämmelser

föranledde, i förslagen gynnade vid skogsanslagens bestämmande och genom

tilldelande av områden, som betecknats såsom impediment men rätteligen vore att

anse såsom duglig mark. Den ståndpunkt Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda

intagit, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshavande sakna anledning att frånträda.

Vad som enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande främst talade

för fastställande av de föreliggande avvittringsförslagen vore den av avvittringen

direkt berörda befolkningens ställning, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade,

att avvittringen — visserligen med inberäkning av åtskilliga års uppehåll — fortgått

i Sorsele socken i tjugotvå år och i Dorotea socken i nära femton år. Befolkningen

både under hela tiden för avvittringsarbetets bedrivande med otålighet väntat och

längtat, att avvittringen skulle fullbordas. Den hade tryckts av den osäkerhet i

avseende på äganderättsförhållandena, som rådde så länge avvittringen påginge, varav

många föranletts att bedriva sitt jordbruk lamt och intresselöst. Befolkningens ekonomiska

förhållanden vore även till följd härav i regel bekymmersamma. Härom

vittnade ock de mänga framställningar, som från befolkningen särskilt inom Sorsele

avvittringslag inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande med begäran om åtgärders

vidtagande för avvittringens snara fullbordande.

Kung]. Maj:ts befallningshavande erinrade om, att en väsentligare omläggning

av avvittringen kunde komma att medföra återgång av åbodelningarna, varjämte det

torde vara tvivelaktigt, huruvida under förändrade förhållanden nya dylika delningar

i samma utsträckning som förut kunde bringas till stånd. Vidare och då skogsmarkens

fördelning måste anses vara den mest ingripande och betydelsefulla av de

åtgärder, som med avvittringen åsyftades, ifrågasattes, om ej för kolonisationens

befrämjande i omförmälda fjällbygder det ur alla synpunkter vore lämpligare att

tillgodose den i allmänhet fattiga befolkningen i dessa karga trakter med det frikostiga

stöd, som i form av husbehovs- och allmänningsskog enligt avvittringsförslagen

tillämnats densamma, än att i syfte att åt kronan tillvinna någon del av den skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 10.r>

mark, som nu avsetts för hemmansägare och nybyggare, igångsätta långvariga nya

avvittringsförrättningar, som beräknats kosta hundratusentals kronor och sålunda med

all sannolikhet i betydlig mån torde överstiga värdet av den skogsmark, som kronan

genom strängt fasthållande av gällande bestämmelser skulle kunna åt sig bevara.

Härtill komme, att den sedan länge aktuella frågan om ordnandet av nomadlapparnas

renskötsel på ett rationellt sätt väsentligt sammanhängde med avvittringens slutförande.

Kungl. Maj:ts befallningshavandc hade funnit de anmärkta felaktigheterna,

ehuru i och för sig betänkliga, i allt fall icke kunna för det allmänna anses vara av

den ekonomiska betydelse, att hinder av sådan anledning syntes böra föreligga för

statsmakterna att för sin del godkänna, vad i anmärkta hänseenden avvittringsförslagen

innefattade. Under sådan förutsättning och därest vid den prövning av

berörda förslag, som författningsenligt tillkomme Kungl. Maj:ts befallningshavande,

icke andra än här omförmälda felaktigheter skulle befinnas vidlåda samma förslag,

skulle följaktligen förslagen kunna i sitt nuvarande skick godkännas.

Beträffande förslaget till tilläggsavvittring anför Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att det allt oftare påvisats önskvärdheten av, att befolkningen måtte mera

allmänt övergiva det hittills förekommande synnerligen oekonomiska bruket av ströängarna

och i stället företaga odling i närheten av gårdarna å därför lämplig mark.

Detta skulle innebära ett betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor. För

lapparna skulle de bofastas frånträdande av ströängarna medföra stora fördelar, då

beträffande flertalet ströängar uti ifrågavarande trakter de bofastas utnyttjande av

desamma vore till stort förfång för renskötseln. Och från statens sida skulle ströängarnas

återgång till kronan bland annat innebära den fördelen, att de i förslaget

avsedda kostnaderna för odlingsarbeten skulle understiga de belopp, vartill en expropriationsvis

bestämd ersättning för de för renskötseln hinderliga ströängarna torde

beräknas kunna uppgå.

Visserligen ägde den reglering av ströängar, som i Berglöfs framställning

ifrågasattes, icke omedelbart och ovillkorligt samband med prövningen av nu föreliggande

avvittringsförslag. Men den borde nödvändigtvis anslutas till den pågående

avvittringen och utgjorde givetvis en komplettering av densamma. Och å andra sidan

kunde den tilläggsavvittring, som för ändamålet föresloges, icke igångsättas, förrän

laga kraftvunnet utslag rörande den allmänna avvittringen förelåge. Ju förr sådant

funnes, desto snarare förefunnes möjlighet för ströängarnas indragning till kronan

och i sammanhang därmed beredande av de därav följande stora fördelarna såväl

för den bofasta befolkningen som för nomadlapparna ur jordbrukets och renskötselns

synpunkt.

Då en lösning av den viktiga ströängsfrågan icke lämpligen torde kunna ske

annorledes än genom den ifrågasatta tilläggsavvittringen, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande

icke heller något att erinra mot anordnandet av en sådan förrättning

eller att i utslag om allmän avvittring angående de trakter, varom nu vore fråga,

infördes förbehåll om skyldighet för vederbörande hemmansägare och nybyggare att

till kronan avstå viss mark.

Det uppgjorda förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring hade ej

givit anledning till någon annan anmärkning från Kungl. Maj:ts befallningshavandes

sida, än att Kungl. Maj:ts befallningshavande angående 7 § tredje stycket ifrågasatte,

att, för undvikande av missuppfattning, däri förekommande orden »mera lättodlad

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

mark» måtte utbytas mot något annat uttryck, som tydligare angåve, att med åberopade

orden avsåges jord, som kunde odlas för ringare kostnad.

Beträffande beräkningen av de kostnader, som skulle uppstå vid genomförandet

av en tilläggsavvittring enligt ovanberörda kungörelse, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande

intet annat att erinra, än att utgifterna för transport av gödningsämnen

syntes alltför lågt tilltagna. I stället för i sådant avseende beräknade 2 kronor per

lass och mil hölle Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att med hänsyn till de

höga arbetspriser, som rått sedan flera år tillbaka och fortfarande rådde inom Västerbottens

län, berörda kostnad ej skäligen kunde beräknas till lägre belopp än 3 å 4

kronor per lass och mil.

Slutligen framhölle Kungl. Maj:ts befallningshavande, att Berglöfs framställning

avsåge endast avvittringen i Dorotea och Sorsele socknar. Emellertid hade förslag

numera avgivits jämväl beträffande Vilhelmina och Stensele — Tärna avvittringslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasatte, huruvida icke, därest vid förslagens

granskning skulle befinnas, att där tillämpats enahanda synpunkter från avvittringsstyresmannens

sida som i Dorotea och Sorsele, det vore lämpligt, att bestämmelser

redan funnes utfärdade, enligt vilka tilläggsavvittring skulle kunna företagas jämväl

inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag, samt om icke riksdagens godkännande

jämväl borde utsträckas att avse förslagen angående Vilhelmina och

Stensele—Tärna avvittringslag, därest andra eller större felaktigheter i sistnämnda

förslag icke förekomme.

Advokatfiskalsämbetets

yttrande

den 4 mars

1916.

Advokatfiskalsämbetet erinrar i yttrande den 4 mars 1916 till en början, att

genom särskilda nådiga brev den 8 maj 1914 och den 21 januari 1916 vederbörande

advokatfiskal bemyndigats att även med avseende å Vilhelmina och Stensele—Tärna

avvittringslag verkställa sådan granskning av handlingar och kartor till de numera

till Kungl. Maj:ts befallningshavande avlämnade förslagen till a v vittring, som förut

av honom utförts rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag. Beträffande de föreliggande

avvittringsförslagen och avvittringens utförande i allmänhet enligt gällande

bestämmelser har advokatfiskalsämbetet framhållit bland annat, att 1867 års odlingsgränsförordning

jämte den i anslutning därtill meddelade särskilda lagstiftning för

lapparna innebure, att den bofasta befolkningen i dessa trakter vid sin tillväxt,

i stället för att inom än så trångt utstakade nya gränser kunna söka sig nya mer

närbelägna odlingslägenheter, hänvisades att antingen sammanträngas inom i stort

sett till densamma redan upplåtna områden eller ock söka sig nedanför den s. k.

odlingsgränsen eller annorledes avflytta. Bosättning ovan odlingsgränsen invid s. k.

utängar utom inägorna för dessas uppodling krävde bland annat lämpligt belägen

plats vid ängen till byggnader, och även om utflyttning dit icke hade stått i

strid med nyssnämnda nådiga brev, stode, enligt samma brev, sådan plats ej

till buds.

Advokatfiskalsämbetet framhåller det intima sambandet mellan avvittringen

och renbetesfrågans ordnande och de bestämmelser, som i sådant syfte intagits i

1909 års avvittringsförfattning och lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående

för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen. Såsom anmärkningsvärt

antecknas i detta sammanhang, att nämnda lag kommit till tillämpning blott i

några få fall i Vilhelmina och Tärna. Vidkommande förhållandet mellan nomaderna

och de bofasta upplystes, att de nomadiserande lapparna inom Västerbottens län

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Knuff. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

numera utgjordes endast av 349 personer, under det att den bofasta befolkningen

ovan odlingsgriinsen därstädes, som vore fördelad ä 928 brukningsdelar, uppginge

till 4,292 personer. Advokatfiskalsämbetet lämnar en översikt för de särskilda avvittringslagen

av brukningsdelarnas fördelning med hänsyn till storleken av de

mantal, vartill desamma uppskattats. Enligt denna översikt hava skattlagts av de

14 brukningsdelarna i Dorotea 4 till ’/81 mantal, 1 till :i/(U mantal, 1 till 4/04 mantal

och de återstående 8 till över r’/,.4 mantal; av de 175 brukningsdelarna i Sorsele 10

till ''/åt mantal, 23 till */«i mantal, 23 till 3/M mantal, 27 till 4/„4 mantal, 23 till

:jM mantal och 69 till över 6/64 mantal; av de 316 brukningsdelarna i Vilhelmina

70 till 1/6i mantal, 67 till 2/M niantal, 47 till 8/64 mantal, 34 till 4/84 mantal och

98 till över 4/64 mantal; av de 156 brukningsdelarna i Stensele 13 till 7<u mantal,

21 till 2/(u mantal, 25 till 3/64 mantal, 39 till 4/64 mantal och 58 till över 4/64 mantal

samt av de 267 brukningsdelarna i Tärna 17 till 1/(;4 mantal, 37 till 2/G4 mantal.

35 till 8/(;i mantal, 31 till 4/,H mantal och 147 till över 4/64 mantal. Av dessa

brukningsdelar vore i Dorotea alla av skatte natur, i Sorsele vore 102 av krono och

73 av skatte natur, i Vilhelmina 50 av krono och 266 av skatte natur, i Stensele

107 av krono och 49 av skatte natur samt i Tärna 213 av krono och 54 av skatte

natur. Advokatfiskalsämbetet uttalar i samband härmed, att de i 1 och 2 §§ av

1909 års avvittringskungörelse meddelade föreskrifter, att särskilt område skulle

under angivna förutsättningar utläggas särskilt för varje brukningsdel, icke torde

kunna anses hava varit avsedda att sätta ur kraft de allt fortfarande gällande allmänna

föreskrifterna angående förutsättningar och villkor för åboskap å kronohemman

i allmänhet.

Advokatfiskalsämbetet hade på begäran fått mottaga uppgift från Kungl.

Maj:ts befallningshavande angående samtliga innehavare av krononybyggen i Sorsele

socken samt deras antagning såsom åbor å hemmanen. I allmänhet rådde överensstämmelse

mellan det på%.v Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade beslut beroende

innehavet och de vid avvittringen upptagna brukningsdelar. Beträffande fyra

hemman upptoge emellertid de vid avvittringen upprättade tilldelningsförslagen brukningsdelar,

rörande vilka inrymning av Kungl. Maj:ts befallningshavande ej blivit

meddelad. För ett av hemmanen uppginge dessa till fem.

Vad angår frågan om tilldelningen av husbehovsskog redogör advokatfiskalsämbetet

för storleken av den areal, som enligt det medgivna anslaget tillkommit de

särskilda brukningsdelarna; och anmärker ämbetet därvid, att husbehovsskiftena, att

döma av tilldelningsförslagen rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag, utlagts

med endast obetydliga jämkningar efter skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet.

Beträffande husbehovet av skog för brukningsdelar av “/(;4 mantal och därunder

hade ämbetet inhämtat upplysningar från vederbörande revirförvaltare. Nedanstående

sammanställning upptager medeltalet av den kubikrymd virke för byggnader,

stängsel, redskap och vedbrand, som enligt de för Dorotea, Vilhelmina och Stensele—

Tärna lämnade mera fullständiga uppgifterna ansetts behövlig för de olika brukningsdelarna,

ävensom, efter beräkning av en avkastningsförmåga hos den medelgoda

skogsmarken av 0.5 kubikmeter för hektar, den virkesmängd, som brukningsdelarna

enligt tilldelningsförslagen vid avvittringen skulle erhålla från den såsom

duglig upptagna skogsmarken:

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

x/64 mtl 2/ö4 mtl ®/64 mtl 4/64 mtl 5/e* mtl

kbm. kbm. kbm. kbm. kbm.

Behov ....................................... 24.5 30.4 37.5 42.9 48.3

Tillgång enligt förslagen ........ 6.2 12.5 18.7 25.— 31.2.

Anmärkas borde att rörande virkesåtgången särskilt för 5/gt mantal varierade

de särskilda revirförvaltarnas uppgifter högst betydligt.

Det visade sig alltså, anför advokatliskalsämbetet, att. enligt de föreliggande

avvittringsförslagen brukningsdelar om ®/64 mantal och därunder, utgörande inom

Dorotea och Sorsele avvittringslag sammanlagt 112, ej erhölle husbehovsskog, som

vore tillräcklig för husbehovet. Brukningsdelar, som ägdes av kronan och innehades

av åbo, saknade inom Sorsele tillgång till sådan i 51 fall, av vilka 21 hänförde

sig till brukningsdelar, som vore mindre än 1/16 mantal. Såsom en egendomlighet

hos 1906 och 1909 års författningar angående skogstilldelning vid avvittring

i lappmarkerna syntes alltså kunna antecknas, att man ansett tillgången till delaktighet

i allmänningsskog så viktig, att sådan tillgång ansetts böra beredas utan

avseende därå, om enligt de bestående bosättningsförhållandena i dessa trakter —

rörande vilka man vid då redan utfört, avbrutet avvittringsarbete förvärvat ingående

kännedom — brukningsdelarnas behov av husbehovsskog först tillgodosåges.

Med författningarnas bestämmelser i nu förevarande delar jämför advokat - fiskalsämbetet den rätt till skogsfång, varav enligt §§ 36, 53 och 57 i 1894 års

skogsförordning hemmanen för närvarande vore i åtnjutande; och avsåge denna förmån

uteslutande rätt till utsyning för enstaka lägenhet och by med två grannar

inom ett område runt bolstaden av 530 hektar, för by med tre till och med åtta

grannar inom ett område av 2,289 hektar, för by med nio till och med sexton

grannar 4,069 hektar och för by med flera än sexton grannar 8,820 hektar. Härigenom

bereddes alla brukningsdelar full tillgång till virke oc1!! vedbrand för husbehov.

Jämte avkastningen från husbehovsskogsområdena erhölle visserligen nybygges- och

hemmansåborna andel i skogsallmänning, men inkomsten härav vore avsedd för

annat ändamål, och allmänningen kunde för övrigt vara så belägen, att regelmässigt

avhämtande därifrån av vedbrand, som i dessa trakter vore den i allmänhet större

delen av husbehovet, knappast torde kunna förutsättas. Vad särskilt anginge fall,

där fråga vore om krononybygge, och kronan hade att förse vederbörande åbo med

det husbehovsvirke, som vore förutsättningen för dennes lagenliga skyldighet i avseende

å byggnader å nybygget, kunde härigenom uppstå ett missförhållande, som

bleve alldeles oberoende av det mer eller mindre lämpliga i övrigt för kronan att

vara ägare till fastigheter i dessa Irakter, åbolediga eller icke, som saknade skog

för husbehov.

Vidkommande avvittringsförfattningarnas föreskrift att skogsanslaget skulle

bestämmas med hänsyn även till betets bättre och sämre beskaffenhet framhåller

advokatfiskalsämbetet, att om det verkligen varit avsikten att brukningsdelarnas

skogsområden skulle fylla betesbehovet, det vore tydligt att detta ändamål ofta

icke nåddes.

Advokatfiskalsämbetet övergår därefter till behandling av frågan om de föreliggande

avvittringsförslagen med hänsyn till kronans rätt.

Beträffande först den i advokatfiskalsämbetets framställning den 31 december

1914 berörda frågan, huruvida och i vilken omfattning inom Dorotea och Sorsele

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

avvittringslag ut,ängar och andra lägenheter inifehades med laglig rätt eller icke,

gjordes, såvitt ämbetet kunnat finna av den av kartografen Åberg och notarien

Johnsson avgivna berättelse, uttryckligen skillnad mellan 1) mark (ägofigur), som med

stöd av vid undersökningen tillgängliga handlingar befunnits icke hava blivit vederbörligen

insynad under ett hemman eller nybygge, 2) mark (ägotigur), som enligt

sådana handlingar icke kunnat identifieras såsom vederbörligen insynad, och 3) mark,

beträffande vilken något uttalande icke kunnat göras. En närmare undersökning verkställd

enligt berörda berättelse, jämförd med de såsom bilagor till Berglöfs förslag

fogade, av Haglund uppgjorda sammanfattande beskrivningar, vari angivits öretal

och areal för var och eu av de i nyssnämnda berättelse upptagna ägofigurer, utvisade,

att under den omnämnda kategorien 1) komme 100 ägofigurer och under kategorien

2) 781 ägofigurer. Den förra kategorien representerade ett öretal av 80.7 och

eu areal av 151.8 hektar samt den senare ett öretal av 721.2 och en areal av

1,330.6 hektar.

Beträffande denna kommissions utredning erinrade advokatfiskalsämbetet bland

annat, att det vore att bemärka, att för de fall, där undersökningen kunde anses

hava lett till positivt resultat, den ej lämnade någon som helst upplysning angående

de skäl och omständigheter, varpå vederbörande innehavare kunde anse sitt innehav

till det ifrågavarande området grundat. Om också laga hävd enligt nådiga

förordningen den 22 april 1881 även i fråga om skattejord, varom här vore fråga,

kunde anses utesluten, hette det dock i 1873 års avvittringsstadga § 19, att »är

marken odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig ordning upplåten eller av

ålder lydande, må den ej innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan

mark, som» etc. Jämväl med en än så formellt sträng tolkning av berörda uttryck,

kunde dock ej bortses från detsamma.

Med en uppskattning av ovanberörda ägofigurer jämte på dem belöpande

skogsmark efter samma grund, som vunnit tillämpning ifråga om de föreliggande förslagen

till inlösen av mark för lapparnas räkning, eller omkring 130 kronor för öretal,

skulle den omnämnda under kategorien 1) upptagna grupp av dem betinga ett

värde av 11,151 kronor och den såsom kategorien 2) betecknade, om vars återvinning

till kronan på grund av bristande insyning dock endast delvis kunde bliva

fråga, ett värde av 93,763 kronor. Hela arealen utängar upptoge i Dorotea avvittringslag

en areal av 2,282.3 3 hektar med ett öretal av 663 13 och i Sorsele avvittringslag

3,903.17 hektar med ett öretal av 2,834.54 eller tillsammans inom bägge av - vittringslagen 6,185.50 hektar med 3,497.6 7 öretal; och skulle alltså de bägge omförmälda

grupperna representera respektive 7io del och 7n del av hela öretalet utängar

inom avvittringslagen.

I betraktande av vad i Berglöfs förslag anförts om den hårdhet det ofta

skulle kunna innebära, att befolkningen utan vederlag berövades ifrågavarande

marker, och då helt säkert samma marker, vilka bland delägarnas innehav upptagits

i hävdeförteckningen vid avvittringen, torde i stor utsträckning av vederbörande

innehavas i god tro, ansåge advokatfiskalsämbetet intet vara att erinra emot,

att kronan — i det läge, vari frågan om avvittringen i förevarande socknar för närvarande

befunne sig — utan anlitande, efter återförvisning av avvittringsförslagen i

deras helhet, av den tidsödande rättsprocedur, som omförmäles i avvittringsstadgans

22 §, till innehavarnas förmån avstode från sin tilläventyrs befintliga rätt med avseende

å dessa områden jämte på dem belöpande skogsmark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

Beträffande frågan om möjligheten för kronan att genom ägoutbyten förvärva

enskilda hemmans ströängar åberopade advokatfiskalsämbetet, att den undersökning,

som verkställts av den utav doktor Haglund ledda kommissionen, utvisade, att förutom

den i hävdeförteckningen upptagna, vederbörande hemman och nybyggen redan

tillhörande »odlingsmark», vilken inom Dorotea socken utgjorde 51.14 har och inom

Sorsele socken 273.9 4 har, hade för utbyte lämplig odlingsbar mark ytterligare påträffats

till en areal av inom Dorotea socken sammanlagt 68.8 2 har och inom Sorsele

socken av sammanlagt 347.5 7 har. Av den sålunda påträffade odlingsbara

marken vore inom Dorotea socken 46.71 har belägna utom hemmanens och nybyggenas

insynade områden, och återstoden, 17.1 o har, utgjordes av insynad mark. Inom

Sorsele socken vore motsvarande siffror respektive 199.5 3 och 148.04 har. För

verkställande av ägoutbyten av den beskaffenhet, som i advokatfiskalsämbetets framställning

åsyftades, skulle alltså, såvitt av den verkställda undersökningen framginge,

endast stå till buds för utängar inom Dorotea socken om en sammanlagd areal av

2.282.3 3 har 46.71 har odlingsbar mark och för utängar inom Sorsele socken med en

sammanlagd areal av 3,903.17 har 199.5 3liarodlingsbar mark. Härvid ville ämbetet emellertid

erinra, att nämnda undersökning haft den begränsning, som angåves i Berglöfs

betänkande, och att det alltså icke finge anses uteslutet, att tillgång på mera veder - lagsmark funnes för kronan.

Advokatfiskalsämbetet erinrar därefter om, att enligt avvittringsstadgan ägoutbyten

skulle verkställas antingen efter måttet av höavkastningen eller ock, där

med hänsyn till markens värde större noggrannhet funnes nödig, efter gradering,

verkställd enligt föreskrifterna i skiftesstadgan. Vidkommande den förra metoden

framhåller ämbetet beträffande den uppskattning av höavkastningen, som skett vid

avvittringsförrättningarna, särskilt skillnaden mellan taxeringen av slåtteräng (utäng)

och odlingsmark. Mot en hektar sådan äng skulle enligt ämbetets beräkning i allmänhet

svara något mindre än en halv hektar odlingsmark. Ju högre man ansåge

sig i det särskilda fallet kunna uppskatta avkastningen av mark av sistnämnda slag,

desto mindre bleve den areal sådan mark, som för ägoutbytet toges i anspråk. För

det riktiga i en dylik åtskillnad vid taxering av slåtteräng och odlingsmark ansåge ämbetet

i sin mån tala den framhållna praktiska svårigheten att med de stora avstånden

från de egentliga inägorna till slåtterängarna genom intensivare odling uppdriva deras

avkastning annat än i sammanhang med utflyttning till dem. Men sådan utflyttning

torde icke få anses tillåten ovan odlingsgränsen och vore i allmänhet icke heller faktiskt

möjlig, utan att bostadsplats upplätes av intill liggande mark. Det måste därför

anses med gällande skattläggningsmetod fullt överensstämmande, att, såsom också

vid de ifrågavarande avvittringsförslagen, såvitt advokatfiskalsämbetet kunnat finna,

iakttagits, slåtterängar (— utängar) ej skattlagts såsom odlingsmark. Vid ägoutbyte

enligt skiftesstadgan åter, därvid »ägorna indelas i sådana grader eller proportioner,

att ett till alla delar riktigt förhållande mellan den bättre och sämre jorden må

uppkomma», vore det det naturliga markvärdet, som komme i betraktande.

Vidkommande odlingsersättningen framhåller advokatfiskalsämbetet den anmärkningsvärda

skillnaden, om ägoutbytet skedde enligt 1873 års avvittringsstadga eller enligt

omförmälda lagen den 5 juni 1909. Tillfölle den odlade jorden kronan, finge enligt

avvittringsstadgan den förre ägaren i stället för tillgodonjutande av odlingsersättning

fortfarande nyttja marken under högst fem år, efter det han tillträtt sin nya ägolott.

Nämnda lag åter stadgade, att ersättning för odling skall utgå i penningar (»av stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

medel»). Man hade alltså vid avvittringen — såvitt advokatfiskalsämbetet kunde Unna

utan giltig grund — att röra sig med tvä olika metoder även för odlingsersättning i sammanhang

med ägoutbyte, varvid kronan vore part, den ena, där utbytet avsåge »tillgodoseende

av nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplats eller flyttningsväg

för renarna» och den andra, där så ej vore fallet, utan där endast vore fråga

om »beredande av ett så lämpligt skifte, belägenheten medgiver».

Med nyssnämnda begränsning av odlingsersättningen vore det redan vid fråga

om ägoutbyte enligt gällande skiftesstadga, där det naturliga markvärdet skulle

komma i betraktande, för ernående av ett av ägoutbytet rättvist resultat av synnerlig

vikt, att den mark, som skulle odlas, ej hade sämre förutsättningar i sådant avseende

än slåtterängeu. För de fall åter, där måttet av höavkastningen enligt skatt - läggningsmetoden utgjorde grunden för ägoutbytet och där det gällde att uppbringa

och upprätthålla odlingsmarken i en hävd, som betingades av dess i jämförelse med

utängen mindre areal, kunde en »odlingsersättning» enligt den i avvittringsstadgan

angivna grund medföra en hårdhet mot den enskilde, som gjorde densamma uppenbart

orättvis — något som endast i ringa mån rubbades av ett tilläventyrs föreliggande

medgivande att under ytterligare en femårsperiod få njuta utängens avkastning.

Den under föregående års sommar undersökta odlingsbara marken utom hemman

och nybyggen redan tillhörande områden, nämligen 46.7 1 hektar inom Dorotea

och 199.5 3 hektar inom Sorsele socken, representerade endast i Dorotea 2 % och i

Sorsele 5 % av hela arealen ströängar inom vardera socknen, d. v. s. möjliggjorde

återförvärvande av ängar för kronan i jämförelsevis begränsad omfattning. Denna

möjlighet ökades i samma mån som ägoutbyte skedde efter måttet av höavkastningen

och därvid den odlingsmark, som avsåges att gå i utbyte mot slåtteräng,

kunde beräknas giva allt högre avkastning. Skedde därvid tillika bytet enligt den

omförmälda lagen om marks avstående för nomadlapparnas behov, och kunde alltså

odlingsersättning utgå enligt anförda bestämmelser i denna lag, kunde under vissa

förutsättningar i fråga om ersättningens beräknande möjligheten för kronan till dylika

ägoutbyten även materiellt sett bliva ganska beaktansvärd.

Vad anginge skogsanslaget till hemman och nybyggen upptar advokatfiskalsämbetet

först den i ämbetets memorial den 30 december 1914 berörda fråga, huru

och på vad sätt författningarnas föreskrifter om urskiljande av impediment från

skogsmark av beskaffenhet att vid skogsanslags bestämmande böra såsom sådan

tagas i beräkning blivit beträffande de nu ifrågavarande avvittringslagen iakttagna.

I protokollet för Dorotea avvittringslag (§ 15) funnes antecknat, att »skogstjänsteman

icke varit satt i tillfälle» att närvara vid den ägobesiktning, vid vilken

enligt gällande avvittringsstadga skulle tillses, att »under impediment ej inbegripes

duglig mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag åt hemmanen

och nybyggen». Endast »vissa» såsom impediment uppförda skogstrakter hade

senare blivit föremål för besiktning i skogstjänstemans närvaro och på hans yrkande

omförda till »duglig skog». Beträffande Sorsele kunde av protokollet icke inhämtas,

huruvida skogstjänsteman medverkat vid ägobesiktningen. Såvitt advokatfiskalsämbetet

kunnat inhämta, torde emellertid så icke heller där hava varit fallet.

För att bilda sig ett omdöme i ifrågavarande ämne hade advokatfiskalsämbetet,

vad Dorotea och Sorsele avvittringslag anginge, ur de föreliggande tilldelningsförslagen

samt förslagen rörande avsättande av mark för allmänning, sammanställt alla

de ägofigurer, vilka upptagits såsom impediment med anteckningsåsom »Skogsmark,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

oduglig», »Skogsmark, björk och gran, oduglig», »Skogsmark, stenbunden, björk,

något tall, oduglig», »Skogsmark, björk, oduglig» o. s. v. med uttryckligt angivande,

att marken vore skogbevuxen. Beträffande Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag

hade ämbetet från avvittringsstyresmannen fått mottaga motsvarande uppgifter.

I sammanhang härmed hade ämbetet tillika ansett sig böra söka utreda, i

vilken omfattning sådana avdrag skett för impediment, varom förmäles i § 16 av

1873 års avvittringsstadga.

För att vinna upplysning angående den gräns mellan »duglig skog» och

impediment, som vid ifrågavarande avvittringar i verkligheten satts, hade ämbetet

hos vederbörande revirförvaltare anhållit om upplysning, huru stor avkastningsförmågan

i allmänhet borde anses vara hos den sämsta skogsmark, vilken ansetts böra

såsom skogsmark och ej såsom impediment tilldelas enskilda såsom husbehovsskog

eller ingå i allmänning, samt till vilken omfattning, uttryckt i areal, kunde på grund

av de angående skogsmarken verkställda undersökningarna tillnärmelsevis antagas,

att områden, vilka vid avvittringen upptagits såsom impediment och såsom sådana

tilldelats enskilda eller folie inom allmännings område, innehölle skogsmark med i

medeltal mellan 0.2 och 0.3 samt 0.3 och 0.4 kubikmeters avkastning per hektar

och år. Till svar hade beträffande Dorotea avvittringslag meddelats, att mark, som

hänförts till produktiv skogsmark, beräknades avkasta minst 0.3 kubikmeter per år

och hektar, samt att det torde kunna antagas, att all skogsmark med lägre avkastningsförmåga

blivit hänförd till impediment. Beträffande Vilhelmina avvittringslag

hade meddelats, att avkastningen hade beräknats böra uppgå till minst 0.3 kubikmeter

per hektar och år, för att skogsmark skulle kunna som produktiv skogsmark

upptagas, samt att endast en obetydlig del av den som impediment upptagna

marken hade ansetts giva en avkastning av 0.2 kubikmeter per år och har men

kunde ej någon arealsiffra uppgivas. Rörande Stensele och Tärna hade med

vissa reservationer uppgivits, att motsvarande siffror i allmänhet taget utgjorde omkring

0.2 och 0.2 3 kubikmeter. I fråga om Tärna — där noggrannare undersökningar

angående skogsmarken verkställts än för övrigt — hade dock tillika meddelats,

att omkring 3,450 hektar med mellan 0.2 och 0.3 samt omkring 1,100 hektar

med mellan 0.3 och 0.4 kubikmeters avkastning obehörigen räknats såsom impediment.

Vad Sorsele avvittringslag anginge, hade ämbetet endast erhållit alltför

svävande uppgifter. I detta sammanhang erinrades, att under den förliden sommar

verkställda undersökning av vederbörande kommission iakttagits, hurusom områden

om över 2,500 har i Sorsele och över 400 har i Dorotea upptagits såsom

impediment, ehuru de bort upptagas såsom duglig skogsmark.

Med eftertryckligt framhållande, att vad sålunda kunnat inhämtas i fråga

såväl om arealen »skogs!mpediment» som särskilt om dessas närmare beskaffenhet

givetvis ingalunda kunde läggas till grund för ett tillförlitligt omdöme angående nuvarande

värdet av den skog, vilken, såsom tilldelad enskilda under impedimentsbeteckning,

skulle genom godtagande av de ifrågavarande avvittringsförslagen i deras

föreliggande skick frånhändas kronan, läge det dock i öppen dag, säger advokatfiskalsämbetet,

att därav framginge, att det här till kronans förlust rörde sig om

avsevärda avsteg från gällande författningar. Sammanlagda arealen »skogsimpediment»

inom de nu närmast förevarande avvittringslagen utgjorde inom Dorotea 999

har och inom Sorsele 31,838 har samt inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag

tillhopa 75,609 har. Om den medelgoda skogsmarken i dessa trakter, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kinif/I. Maj:ts Nåd. Proposition AV W6. H •>

skott vid fråga om förvärv för kronans räkning av den på ströängar, erforderliga

för renskötselns behov, belöpande skogsmarken, asattes ett värde av 28 kronor per

liar, samt med utgångspunkt därifrån värdet å de omförmälda »skogsimpedimenten»

sattes till exempelvis omkring en tredjedel härav eller i runt tal It) kronor per har,

skulle kronans förlust komma att utgöra för Dorotea avvittringslag 9,990 kronor och

för Sorsele avvittringslag 318,380 kronor samt för Vilhelmina och Steusele —Tärna

avvittringslag 756,090 kronor eller tillhopa 1,084,460 kronor.

I dessa summor inginge icke de arealer impediment, för vilka från den

dugliga skogsmarken avdrag förekommit enligt 16 § avvittringsstadgan. I vad mån

sådana avdrag skett i för stor utsträckning, kunde ej angivas. Om man emellertid

beaktade, att, såsom också framginge av för särskilda fall advokatfiskalsämbetet

lämnade uppgifter, ifrågavarande avdrag otvivelaktigt gjorts för stora och, såsom

avvittringsstyresmannen upplyst, även »använts för reglering av skogsmarkens sämre

beskaffenhet», torde detta kunna anses uppväga att i ovan »såsom skogsimpediment»

betecknade områden även måste anses ingå verkliga impediment av det slag,

som omförmäldes såsom sådana i 15 § avvittringsstadgan.

I betraktande av vad advokatfiskalsämbetet ovan anfört om de mindre brukningsdelarnas

bristande tillgodoseende enligt avvittringsförslagen med skogsmark för

husbehov, hade ämbetet sökt utröna, i vad mån »skogsimpediment», som ej inginge

i områden för allmänningar eller samfällda husbehovsskogar, tillagts brukningsdelar

om 5/6, mantal och därunder, och i sådant avseende erfarit, att inom Dorotea en

areal av 90 har och inom Sorsele en areal av omkring 8,968 har belöpte å sådana

brukningsdelar eller respektive 1/10 och omkring V, del av hela arealen dylika impediment

för vartdera avvittringslaget. I vad mån därmed behovet av skog för husbehov,

sådaut det ovan uppgivits, för varje särskild sådan brukningsdel kunde anses

tillgodosett, torde icke kunna tillfredsställande besvaras utan för varje särskilt

fall verkställd undersökning på marken.

Advokatfiskalsämbetet hade vidare med stöd av föreliggande kartor och handlingar

sökt utröna, i vad mån de »skogsimpediment», som tillagts större brukningsdelar

än de nyss nämnda, gränsade intill invidliggande för kronoparker avsatta områden

eller eljest hade sådan belägenhet och omfattning, att de skulle kunna tänkas

böra utan rubbning av avvittringsförslagen i övrigt bibehållas för kronans räkning.

I sådant avseende hade erfarits, att den vida övervägande delen »skogsimpediment»

hade sådan belägenhet inom eller i förhållande till enskildas ägor, att de ej skulle

kunna utan alltför stor eftergift i de krav, som måste ställas på en formenlig skiftesläggning

vid avvittringen, bibehållas såsom kronans. Frånsett det måhända tvivelaktiga

värdet för kronan av att — om sådant ej med nödvändighet betingades av

skogens vård med hänsyn till dess egenskap av skyddsskog — vara ägare till en

del skogsmarker av omförmält slag, skulle väl ett sådant förfaringssätt i förhållande

till övriga fall drabba alltför orättvist för att kunna komma under övervägande.

Enligt 6 § 2 mom. av 1909 års nådiga kungörelse skulle iakttagas, framhåller

ämbetet vidare, att skogsmark, varå 2 § i lagen om skyddsskogar ansåges vara tilllämplig,

i största möjliga utsträckning skulle bibehållas kronan. Någon utredning

om, i vad mån ifrågavarande s. k. skogsimpediment vore av sålunda angiven natur,

förelåge icke.

Advokatfiskalsämbetet erinrar ytterligare om att, såsom ämbetet redan i sin

förutberörda framställning anmärkt, till hemmansdelar inom Sorsele socken utlagts

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kunj!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

25 särskilda skiften, som upptagits såsom impediment, om tillsammans 1,295.3 5 har,

varav större delen utgjordes av »skogsimpediment», att dessutom funnes åtskilliga

skiften utlagda, vilka innefattade såsom duglig mark allenast en eller flera ängar,

men i övrigt utgjordes av »skogsimpediment», och att flera hemmansdelar blivit till - lagda impediment i utkanterna av deras skiften på sådant sätt, att det icke obetingat

Ange anses nödvändigt för beredande av formlig skiftesläggning.

Skogsanslaget för hemman och nybyggen hade ovan odlingsgränsen inom

Dorotea och Sorsele avvittringslag bestämts till 1,600 hektar per mantal, varav

hälften utlagts i husbehovsskog och hälften i allmänning, inom Vilhelmina avvittringslag

till 1,700 hektar per mantal, varav 800 har utlagts i husbehovsskog och

900 bär i allmänning, samt inom Stensele — Tärna avvittringslag, för Stensele 1,200

har och för Tärna 1,400 har per mantal, varav till husbehovsskog utlagts 600 har

inom Stensele och 800 har inom Tärna socken samt till allmänning inom vardera

socknen 600 har. Nedom odlingsgränsen inom avvittringslagen utgjorde motsvarande

siffror för Sorsele 1,200 har, varav 550 utgjorde husbehovsskog, och för Stensele

1,100 har, varav 500 utgjorde husbehovsskog.

Vad auginge de nu närmast ifrågavarande avvittringslagen, nämligen Dorotea

och Sorsele, inneliölle avvittringsprotokollen för det förra avvittringslaget (§ 16) i

berörda avseende endast den anteckning, att »förrättningsmännen på förslag av

skogsstatstjänstemannen funne skäligt föreslå» skogsanslaget provisionellt till det

nyss nämnda. Tillika antecknades, att kronoombudet ansåge respektive 1,400 och

700 hektar per mantal såsom tillräckligt. För Sorsele avvittringslag hade (under $

47) antecknats, att »förrättningsmän och allmänna ombud» efter företagen undersökning

och utredning ansågo skäligt provisionellt göra berörda förslag till skogsanslag.

Protokollet utvisade alltså icke de närmare grunder, efter vilka skogsanslaget

sålunda bestämts, men sedermera hade efter avvittringsförslagens avlämnande

avvittringsstyresmannen, på anmodan att inkomma med redogörelse för det tillvägagångssätt,

som följts vid tillämpningen av bestämmelserna angående skogstilldeluing,

i skrivelse till lantmäteristyrelsen av den 2 maj 1914 lämnat de

upplysningar, som omförmältes i Berglöfs förslag, nämligen, att behovet för

hemman av medelstorlek utgjorde 31 kubikmeter per år. Beträffande skogsmarkens

allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom avvittringslaget hade

avvittringsstyresmannen meddelat, att med biträde av vederbörande skogstjänstemän

utrönts och av distriktets överjägmästare bekräftats, att skogsmarkens avkastningsförmåga

inom vartdera av Dorotea och Sorsele avvittringslag utgjorde 0.5 kubikmeter

per år och hektar produktiv skogsmark samt inom Vilhelmina avvittringslag

och Stensele och Tärna socknar, såvitt nu vore i fråga, respektive 0.3 5, 0.5 och 0.3 5

kubikmeter. I de skrivelser till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens

län, varmed avvittringsförslagen rörande sist åsyftade båda avvittringslag överlämnats,

hade avvittringsstyresmannen meddelat, att det dåmera utrönts, att den medelgoda

skogsmarkens avkastningsförmåga i sistnämnda tre socknar utgjorde respektive

0.4, 0.53 och 0.45 kubikmeter, dock att, vad sist angivna siffra anginge, densamma

avsåge endast barrskogsregionen; inom björkskogsregionen i Tärna socken hade den

medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga ansetts utgöra endast 0.2 8 kubikmeter.

För vinnande av närmare upplysning i berörda avseende hade advokatfiskalsämbetet

anhållit om upplysningar av vederbörande revirförvaltare i följande avseenden,

nämligen om 1) den medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga inom

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kunffl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Kitt.

avvittringslaget, räknat i kubikmeter per hektar, särskilt då skogsbeståndet utgjordes

blott av barrskog, särskilt, då det utgjordes blott av björkskog, och särskilt då det

utgjordes av omkring hälften av vardera slaget, samt 2) avkastningsförmågan hos

den i avvittringslaget ingående medelgoda skogsmarken, vilken vore ämnad att

utgöra husbehovsskog (björkskogen inräknad), räknat i kubikmeter per hektar och år.

Härå hade advokatfiskalsämbetet fått mottaga de svar, som framginge av

följande sammanställningar:

Skogsmarken inom avvittringslagen.

Dorotea Vilhelmina

kbm. kbm.

Då skogsbeståndet utgöres av endast barrträd 0.6 o 0.6 o

Då skogsbeståndet utgöres av endast lövträd

(förekommer utom i Tärna endast sparsamt).. 0.3 5 0.3 5

Biandskogsbestånd med hälften barrskog, hälften

lövskog.................................................................... 0.5 0 0. 5 0

Husbehovsskogen inom avvittringslagen.

• Dorotea Vilhelmina

kbm. kbm.

0.6 0 0.6 0

Steusele

kbm.

Tärna

kbm.

0.5 3

0.4 5

—

0.2 8

0.5 3

0.3 5

Stensele

kbm.

Tärna

kbm.

0.53

0.40

Rörande Sorsele hade advokatfiskalsämbetet från såväl vederbörande revirförvaltare

som överjägmästare endast erhållit ofullständiga uppgifter, vilka dock, vad

detta avvittringslag anginge, bekräftade riktigheten av avvittringsstyresmaunens

berörda meddelande, att avkastningsförmågan hos den medelgoda skogsmarken inom

avvittringslaget skulle utgöra omkring 0.5 kubikmeter per år och hektar.

I skrivelse den 10 januari 1916 hade advokatfiskalsämbetet anhållit om

domänstyrelsens yttrande över vad sålunda förekommit; och hade med anledning

härav styrelsen meddelat, att styrelen icke ansåge sig kunna lämna ett bestämt

uttalande rörande den medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga inom skilda

avvittringslag under angivna förutsättningar. Styrelsen framhölle emellertid, att det

icke syntes osannolikt, att vad vederbörande jägmästare uti ifrågavarande avseende

uppgivit beträffande Dorotea och Vilhelmina avvittringslag ungefär överensstämde

med verkliga förhållandet. Detta dock under förutsättning att begreppet skogsmarkens

avkastningsförmåga toges i dess egentliga bemärkelse eller den årliga virkesmängd,

som marken kunde producera, därest den upptoges av de för ståndorten

lämpligaste trädslagen samt att beståndet allt från dess ungdom behandlades på

rationellt sätt. Toges däremot förenämnda begrepp i betydelsen av att vara en

mätare på de inom ifrågavarande orter nu befintliga beståndens å medelgod skogsmark

avkastningsförmåga, syntes det styrelsen, att en beräknad avkastning per år

och hektar av 0.6 kubikmeter utav barrskogsbestånd torde vara väl hög, särskilt

med tanke på att bestånden hittills icke varit och ej heller framdeles torde komma

att i allmänhet bliva föremål för rationell behandling.

Advokatfiskalsämbetet genomgår därefter författningarnas bestämmelser rörande

skogsanslagets storlek samt uttalar, att föreskrifterna i 1909 års kungörelse om att

skogsanslaget skulle inom de gränser, som angivits dels i 18 § av 1873 års avvittringsstadga

och dels i 6 och 10 §§ av sagda kungörelse, bestämmas med hän
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

syn å ena sidan till »den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för helt mantal

inom orten» och å andra sidan till skogsmarkens, i detta begrepps vidaste

mening, allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom avvittringslaget, läte

sig i verkligheten svårligen uppfyllas.

En jämförelse med bestämmelsen om skogsanslagets storlek enligt författningarna

och särskilt det förhållande att det för ifrågavarande avvittringslag utmätta

skogsanslaget hänförde sig till den s. k. dugliga skogsmarken med den snäva begränsning

av detta begrepp, varom ovan talats, torde emellertid, framhåller ämbetet,

ytterligare ådagalägga, att de enskilda enligt de föreliggande avvittringsförslagen tilldelats

mera skog, än som kunde anses medgivet enligt gällande författningar. Detta

bleve uppenbarligen förhållandet redan på den grund, att de erhållit 800 och 1,600

hektar av den begränsade skogsareal av, för Dorotea avvittringslag 5,312 har och

för Sorsele avvittringslag 22,918 har, som kunde anses lämna 0.5 kubikmeter i avkastning

per år och hektar, medan de författningsenligt bort erhålla högst 800 och

1,763 hektar av förutnämnda skogsarealer med tillägg av s. k. »skogsimpediment»

intill respektive 999 och 31,838 hektar, vilka sammanlagda arealer på grund av

sin sämre allmänna medelgoda beskaffenhet lämnade en mindre medelavkastning.

Likasom vidare, på sätt ovan ådagalagts, förfarandet i fråga om urskiljande

av skogsmark från impediment varit bristfälligt, så kunde ej heller den undersökning

och utredning ifråga om skogsmarkens avkastningsförmåga, som författningsenligt

bort hava föregått skogsanslagets bestämmande, så vitt avvittringshandlingarna

utmärkte, vad nu ifrågavarande avvittringslag anginge, anses vara tillfredsställande.

I detta sammanhang ansåge sig advokatfiskalsämbetet böra något beröra ett

av domänstyrelsen i dess underdåniga utlåtande i ärendet gjort uttalande, att det

enligt styrelsens åsikt vore mer än tvivelaktigt, om ej gällande avvittringsstadgas

bestämmelser angående, vad som vore att hänföra till impediment, innebure, att

skogsmark skulle för att ej hänföras till impediment kunna frambringa träd, som

vore användbara ej blott till bränsle utan även till byggnadsändamål. I sitt ovan

omförmälda gemensamt med andra ämbetsverk år 1907 avgivna underdåniga utlåtande

erinrade emellertid domänstyrelsen, att en väsentlig del av skogsmarken i ifrågavarande

trakter vore belägen ovan barrskogsgränsen, och framhöll styrelsen på tal

om skogsmark, som borde hemfalla under lagen om skyddsskogar, särskilt i fråga

om björkskogen, (som ej vore användbar till byggnadsvirke), att inskränkningar i

ägares och åbos rätt till sådan skogsmark kunde ifrågakomma sålunda, att beräkningar

verkställdes angående avverkningsbeloppet, årstiden för avverkningens utförande,

huggningens ordningsföljd m. in., som borde iakttagas för att björkskogens bestånd

skulle vara tryggad. Vidare anmärkte styrelsen, att i Tärna socken och övre delen

av Sorsele socken samt jämväl å andra ställen syntes tilldelning även av skyddsskog,

vara 2 § i berörda lag, i dess dåvarande lydelse, kunde behöva tillämpas, »såvitt

husbehovsskog av lövskog till bränsle och slöjdvirke anginge», ej kunna undvikas.

Och vad anginge den av domänstyrelsen åberopade uppfattningen vid tiden för 1873

års avvittringsstadgas tillkomst föreslog i ett den 28 augusti 1869 avgivet utlåtande

angående förslag till avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

dåvarande skogsstyrelsen, att skogsmarken skulle vid skattläggningen uppdelas

i följande tre klasser: »Första klassen: God skogsmark med gran och furutimmer,

skog av frodig växt; andra klassen: försvarligt god mark med samma trädslag av

medelmåttig växt; och tredje klassen: sämre mark med småväxt och gles skog av

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kunyl. Majds Nåd. Proposition Nr lott.

förenämnda slag eller i blandning med vide, sälg, asp och björk. > Omedelbart

därefter anförde skogsstyrelsen: »Mulbetet å skogsmarken eller, där det förekommer,

å skoglösa myrar och fjällmark anser styrelsen också böra indelas i tre klasser,

nämligen gott, försvarligt och sämre. De övriga marker, vilka ej kunna hänföras

till någon av de föreslagna klasserna och bestå av helt och hållet ofruktbara mossar,

kärr och myrar samt skoglösa sandhedar och berg, räknas jämte sjöar och vattendrag

till impedimenter, vilka, där de hava eu större ytvidd, vid de ekonomiska mätningarna

uppmätas och kartläggas.» Med skogsstyrelsens sålunda avgivna förslag överensstämde,

såvitt advokatfiskalsämbetet kunde finna, på det närmaste den bestämning

av begreppet impediment, som gåves i 15 § av 1873 års avvittringsstadga.

Lämpligheten av detta stadgande — om hänförande av knappast skogbevuxen

betesmark till skogsmark — torde, förmenar ämbetet, med allt skäl kunna ifrågasättas.

Då emellertid, såsom ovan visats, vedbrandsbehovet för brukningsdelar,

varom här vore fråga, utgjorde den största delen av behovet av skog i dessa trakter,

och då vidare björkskogen i detta avseende ställde sig förmånligare än annan skog,

syntes, även i trakter, där barrskog funnes att tillgå, anledning icke föreligga, att

vid husbehovets bestämmande bortse från marker med lövskogsbestånd. En annan

sak syntes vara, att det kunde anses .synnerligen önskvärt, att de särskilda brukningsdelarna

därutöver även bereddes tillgång till skogsmark med byggnadsvirke i

den för brukningsdelen nödiga omfattning.

Enligt de föreliggande förslagen hade, anför advokatfiskalsämbetet vidare, för

kronans räkning avsatts dels inom Dorotea avvittringslag befintlig del av Saxåns och

Korpåns till Ångerman älvens vattensystem hörande vattendrag, dels de inom Sorsele

avvittringslag varande delar av Vindelälvens med Tjulåns och Juktåns vattendrag

— dock att befolkningen bibehölles vid den rätt till fiske, som den före avvittringen

åtnjutit. De större sjöarna vore nämligen här merendels förbundna med

varandra eller med annat vatten genom långsträckta mindre sjöar, som ofta läge

på ett lägre plan än den ovanför liggande större sjön, varför det med hänsyn till

framtida vattenregleringar i dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större

strömfall » icke kunde anses finnas, vattnet med tillhörande grund förbehölles kronan.

Då det icke utan ingående undersökningar kunde för närvarande tillnärmelsevis

angivas, huru framtida regleringar härstädes borde utföras, hade icke avsatts

vare sig utmål för eventuellt även vid sistberörda delar av dessa vatten erforderliga

regleringsdammar eller andra områden närmast ovanför vattenlinjen, vilka kunde

komma att genom blivande reglering sättas under vatten. Erfarenheten av hittills

i omförmälda avseende jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande under 1915 års sommar

inom vissa delar av Arjeplogs och Jokkmokks socknar av Norrbottens län

verkställda undersökningar hade givit vid handen, att för regleringar av så stora

vattensystem, varom här vore fråga, understundom kunde komma att påkallas en

höjning av nuvarande vattenståndet av flera meter, något som skulle kunna taga

byarnas hela inägoområden i anspråk och alltså, där fråga vore om mark för annat

än dammfästen, i sådana fall föranleda anordningar, alltför vittutseende för att nu

komma i betraktande. Den största och ur regleringssyDpunkt viktigaste av de inom

Dorotea och Sorsele avvittringslag belägna hithörande sjöar, nämligen Stor-Vindeln,

sträckte sig i allt fall nedom avvittringsgränsen.

Vad anginge det av Berglöf framlagda förslaget till förvärv av ströängar

för kronans räkning anför advokatfiskalsämbetet bland annat: då med ett förut

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

beräknat värde av ströängarna — frånräkna! å dem belöpande skog — av (JO kronor

per öretal, kostnaden för statsverket för förvärv genom köp av samtliga dessa

ängar för Dorotea och Sorsele avvittringslag skulle belöpa sig till 209,100 kronor,

syntes alltså ur kostnadssynpunkt förslaget, även med eventuellt erforderlig höjning

av den beräknade kostnadssumman för odling, ställa sig fördelaktigt för kronan.

Förslaget innefattade vidare en ur det allmännas synpunkt viktig garanti för att

de medel, som av kronan för ifrågavarande ändamål utgåves, bleve använda i ett

statsnyttigt syfte.

En koncentration i den riktningen förslaget åsyftade av det till följd av utängssystemet

i dessa trakter vitt spridda ägoinnehavet måste även anses såväl ur

kronans som den enskildes synpunkt synnerligen behövlig, likasom den även stode i

full överensstämmelse med avvittringens ändamål.

I detta hänseende ginge emellertid förslaget vida längre än som hittills tillämnats

eller satts i fråga. Om man betänkte, i vilken grad enligt förslaget dels

odlingsmark inom områden, som tillhörde eller vid avvittringen skulle tilldelas enskilda,

— d. v. s. mark. som skulle tjäna den framtida utvecklingen — nu i ett

slag toges i anspråk endast för att ersätta utängar, dels ock därjämte de enskilda

frånhändes sådana ängar, vilka enligt förslaget ansåges vara med hänsyn till sin

beskaffenhet — om ej till sin belägenhet i förhållande till nuvarande innehavares

egentliga inägor — väl odlingsbara, kunde man fråga sig, huruvida en så långt

driven inskränkning av de enskildas innehav i dessa trakter kunde anses motiverad

eller fullt lämplig. Av den omständigheten, att sålunda kronan bleve ägare till

avsevärda odlingsbara marker utanför enskildes ägor eller inom allmänning, behövde

dock å andra sidan icke följa, att, sedan så stora delar av dessa hittills såsom

»helt och hållet otjänliga för kultur» ansedda trakter numera kunde hava befunnits,

väl odlade och försedda med konstgödsel, innebära betydande utvecklingsmöjligheter

för orten och befolkningen, desamma icke också skulle för sådant ändamål komma

till användning, i den mån det ansåges förenligt med andra lika viktiga statsintressen.

Frågan i vad mån de marker, som nu genom avvittringeu skulle av kronan

förvärvas, skulle efter densamma återgå till enskilda och om planen för en sådan

återgång, för bleve enligt förslaget öppen.

Då förslaget avsåge, att kronan, på sätt nu vore i fråga, skulle förvärva

äganderätten icke blott till slåtterängar inom kronoparker och andra för kronan avsatta

områden, utan även inom blivande allmänningar och samfälda husbehovsskogar,

framhåller ämbetet, att därmed icke undanröjdes den olägenhet, som den

därmed fortfarande bestående ägoblandningen kunde innebära, och som bland annat

ur skogsvårdssynpunkt ofta överklagats. Att dessa ängar nu frånhändes de enskilda

hemmansdelar, som de för närvarande tillhörde, och förvärvades av kronan,

erbjöde dock en utväg att reglera dessa förhållanden, samt att, i den mån det befunnes

kunna ske utan hänsyn till andra intressen, under lämpliga villkor upplåta

dessa ängar till de enskilda, vilka ägde del i den kringliggande marken.

Hade man emellertid hittills enligt avvittringsförfattningarna fäst en viss vikt

vid, att, om ock hemmans- eller nybyggesdelen ej vad inägorna anginge genom

avvittringen utökades och nya trakter ej heller upplätes för odling, odlad mark

(jämför 1749 års lappmarksreglemente punkt 7) dock i allmänhet ej finge innehavaren

frånhändas annat än mot vederlag av annan mark, som vore odlad eller

till odling tjänlig, och alltså fastigheten även för framtiden bibehölles vid sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majds Nåd. Proposition Nr ltili. 11!)

hittills varande avkastningsförmåga, förelåge i fråga om dessa, trots allt ganska

karga trakter, åtminstone från den enskildes synpunkt ett särskilt intresse, att så

fortfarande skedde. 1 betraktande härav kunde det vara eu viss fara att bygga

övergången till det förändrade brukningssystem, förslaget förutsatte, i så hög grad,

som enligt detsamma skedde, på gödningsämnen, för vilkas tillgång, om de över

huvud stode att erhålla till dessa trakter, erfordrades kontanta medel, åtminstone

om man toge i betraktande, att, om ej bättre arbetstillfällen bereddes befolkningen

här, en ej obetydlig del av densamma kunde förväntas förbliva fattig och skuldsatt.

Hittills hade denna befolkning mestadels med egna armar brutit sin bygd samt

odlat och bärgat sina ängar långt borta från bostaden. Enligt förslaget skulle

visserligen frigöras en väsentlig del av den arbetskraft, som med nuvarande system

för utängsbruket i dessa trakter tagits i anspråk, men ensamt därmed vore ej sagt,

att möjligheten till sådant förvärv ökades, som förutsattes för de kontanta utlägg,

varom här vore fråga. A andra sidan funnes ju möjlighet för statsmakterna att

genom lämpliga och väl avvägda åtgärder för framtiden understödja den enskilda

arbets villigheten och företagsamheten här. Vad nu anförts kunde i sin mån komma

i betraktande även med hänsyn till tredje mans särskilda intresse.

Beträffande den närmare innebörden i övrigt av ifrågavarande förslag ställde

det sig i viss mån olika, om man utginge från förhållandena före eller efter sedan

det beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelats och vunnit laga lyaft,

varigenom den allmänna avvittringen skulle med det tillämnade förbehållet fastställas.

Efter sedan så skett, och då de enskilda i allmänhet tillagts de ägor utöver

sitt redan nuvarande innehav, tilldelningsförslagen upptoge, hade förslaget i

stort karaktären av ett kronans tvångsförvärv av de utom nämnda ägor liggande

slåtterängar mot den kontanta valuta, odlingsersättningen skulle utgöra. Undantag

härifrån kunde man säga förelåge endast i de jämförelsevis få fall, där såsom

odlingsområden skulle avsättas mark, som även efter den allmänna avvittringen

skulle bibehållas kronan. Såge man åter mera på förhållandena, sådana de gestaltade

sig, innan laga kraftvunnet beslut förelåge, som nyss nämnts, inträdde en viss

olikhet, allt eftersom den ifrågavarande odlingen skulle företagas å de enskildes

redan insynade områden, eller å dem, som då ännu tillhörde kronan. Medan den,

som redan inom sitt insynade område ägde och kanske redan i hävdeförteckningen

vid avvittringen påförts odlingsbar mark, som vore tillräcklig för att utgöra sådant

odlingsområde, som i förslaget åsyftades och vilken måhända med hänsyn till sitt

odlingsvärde taxerats eller gått i försäljning, ej erhölle annan valuta för utängar än

kostnaden för uppodlande av denna mark, erhölle den, som hittills saknat odlingsmark,

dels ny sådan till den myckenhet, som efter den antagna grunden svarade

mot honom tillhöriga utängar, dels ock därjämte för uppodlande av den erhållna

odlingsmarken kontanta medel enligt samma grund som den förre. Den sålunda

förefintliga olikheten i de olika fallen bleve mer framträdande, om man toge i betraktande,

att redan enligt hittills gällande grunder för erhållande av odlingsunderstöd

av statsmedel möjlighet till erhållande av dylikt stode öppen för den, som för

odling ville använda sin mark, i den mån den därför vore lämplig. Det kunde

ifrågasättas, om ej för undanröjande av de mindre lämpliga konsekvenser, som förslaget

i nu berörda del kunde anses innebära, sådan ändring borde ske i förslaget,

att ströängar ej skulle behöva avstås mot vederlag av bekostande av odling å redan

insynat område — åtminstone om detta i hävdeförteckningen upptagits såsom

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 16<>.

odlingsmark — med mindre annan lämplig odlingsmark ej funnes att tillgå och i

varje fall endast efter vederbörande ägares och innehavares samtycke. Därest sådant

samtycke lämnades av åbo å krononybygge och eventuellt av vederbörande

myndighet å ägarens, kronans vägnar, torde den odlingsskyldighet, som i förslaget

åsyftades, kunna få tillgodoräknas för fullgörande av odlingsskyldighet såsom åbo.

Såvitt framginge av förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring,

skulle vid den tillämnade avvittringsnämndens sammanträden kronoombud ej vara

tillstädes vid dessa förrättningar. Då det enligt förslaget endast jämförelsevis .sällan

torde komma att inträffa, att mark, som folie utom de genom den allmänna avvittringen

enskilda tilldelade områden, komme att beröras av efteravvittringen, kunde

det synas tveksamt, huruvida nyttan av att kronoombud övervore nämnda förrättningar

kunde anses motsvara den kostnad för statsverket, som därav uppkomme.

Det kunde dock ifrågasättas, huruvida ej hänsyn till det intresse, kronan kunde

hava såsom ägare av krononybyggen, påkallade att, såvitt dem anginge, den kronobetjänt

vore tillstädes, som i allmänhet hade att å dem företaga laga besiktningar.

Huru därmed än kunde komma att ordnas, syntes i allt fall tillfälle böra beredas

för kronans vederbörande tjänsteman att emot Kungl. Maj:ts befallningshavandes

slutliga utslag angående tilläggsavvittring fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Så som

23 § i det föreliggande förslaget till kungörelse blivit avfattad, syntes kronans rätt

i detta avseende icke vara lämpligen tillgodosedd. Aven ur den enskildes synpunkt

torde det vara lämpligt, att en anordning åvägabringades, varigenom utslag, som

nyss nämnts, kunde vinna laga kraft jämväl mot kronan.

Advokatfiskalsämbetet anför slutligen: Enligt 1873 års avvittringsstadga an
komme

det på advokatfiskalsämbetet att för bevakande av Kungl, Maj:ts och kronans

rätt i fall av befogenhet hos Kungl. Maj:t fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts

befallningshavandes utslag i avvittringsärenden. Av vad advokatfiskalsämbetet ovan

anfört samt av den granskning i övrigt ämbetet med stöd av det föreliggande

materialet verkställt av de beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag föreliggande

avvittringsförlag, funne ämbetet otvetydigt framgå, att, för den händelse

Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle få att upptaga sagda förslag till prövning

med stöd ensamt av nu gällande författningar samt förslagen mot förmodan bleve

av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att

emot sådant beslut fullfölja talan.

Det ovan anförda ådagalade emellertid även efter ämbetets uppfattning, att

gällande författningar angående avvittringens utförande såväl vad inägor som skogsmark

beträffade ej fyllde de anspråk, som man med hänsyn till ändamålet med avvittringen

i dessa trakter måste uppställa.

Att ånyo helt uppriva en avvittring, som fortgått i årtionden, och till vars

slutliga genomförande befolkningen knöte livliga och berättigade förhoppningar, måste

givetvis från statsmakternas sida möta betänkligheter, vilka vore desto större, som

det här principiellt rörde sig om fyra avvittringslag eller praktiskt taget hela trakten

ovan odlingsgränsen i Västerbottens län och alltså nya arbeten på nya

omfattande avvittringsåtgärder bleve både tidsödande och kostsamma.

Det nu föreliggande förslaget till effektivt odlingsunderstöd i samband med

markutbyten mellan kronan och enskilda i syfte av en såväl från statens som den

enskildes synpunkt nödig och nyttig koncentration av inägoinnehavet funne ämbetet

synnerligen beaktansvärt och principiellt sett värt att läggas till grund för de

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Mnj-.ts Nåd. Proposition Nr 106.

vidare åtgärder, som i samband med avvittringens slutförande borde komma i betraktande.

...... .

Vad skogsmarken anginge skulle väl, om, efter återförvisning helt eller delvis

av de föreliggande förslagen, eu ny av vittring skulle övergå densamma, icke

blott så mycket skogsmark, som svarade emot de »skogsimpediment», vilka enligt

förslagen tilldelats brukningsdelarna eller de större bland dem, kunna bibehållas

kronan samt även för övrigt kronans rätt bättre tillgodoses, utan även nya föreskrifter

kunna meddelas, varigenom en annan tilläventyrs riktigare befunnen fördelning

av skogsmarken komnie till stånd de enskilda emellan; och uttalar ämbetet,

under framhållande av åtskilliga synpunkter i sistberörda hänseende, att ett närmare

övervägande vore erforderligt av dessa och andra omständigheter, som ämbetet för

närvarande icke kunde överblicka, men som borde komma i betraktande, då det

gällde att slutligen taga ställning till den föreliggande frågan. På ett sådant övervägande,

därvid även andra synpunkter torde komma i betraktande än som ämbetet

närmast''både att företräda, ansåge ämbetet frågans slutliga avgörande böra bero.

Det av kammarkollegiet i ärendet avgivna utlåtandet, vilket är

dagtecknat den 27 mars 1916, är, med uteslutande av inledningen, av

följande lydelse:

»Eu förutsättning för ett fullt säkert bedömande, huruvida föreliggande avvittringsförslag

böra från kronans sida godkännas eller icke, torde vara, att avvittringsstadgans

föreskrifter i fråga om den formella handläggningen av det förberedande

avvittringsarbetet icke blivit på avgörande punkter eftersatta. Då vedei - börande förrättningsmän — i motsats till vad förhållandet är vid laga skifte^

sakna självständig beslutanderätt, avse nämligen ifrågavarande formella föreskrifter,

bland annat, att möjliggöra kontroll icke blott för Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande

utan även för vederbörande sakägare, Eders Kungl. Maj:t och kronan däri

inbegripen, över förrättningsmännens arbete. Härvid syftar kollegium i främsta

rummet på avvittringsstadgans föreskrifter om ägobeskrivningens upprättande, den

därefter följande ägobesiktningen samt i samband därmed hävdeförteckningens upprättande

och föredragning inför delägare, kronoombud och godemäu. Ifrågavarande

föreskrifter återfinnas i §§ 15, 16 och 17 av nämnda stadga, och får kollegium i

korthet erinra om deras innehåll. \ederbörande lantmätare skall i sammanhang

med avmätningen upprätta en ägobeskrivning, som visar ägornas nummer å kartan,

ägoslag och areal; börande särskilt upptagas, vad som är att hänföra till impediment

enligt närmare angiven grund, med iakttagande likväl, att smärre impediment å

skogsmarken få utelämnas. Den lantmätare, som därefter utses att upprätta förslag

till skattläggning och områdestilldelning, skall med biträde av godemän verkställa

ägobesiktning och därvid uppskatta inägorna efter deras avkastning enligt skattläggningsmetoden

ävensom tillse, att under impediment ej inbegripes duglig mark,

som kan komma i fråga att användas till skogsanslag, så ock pröva anmärkningar,

som kunna av delägare göras därom, att oduglig mark blivit upptagen såsom duglig.

I sammanhang härmed är det medgivet, att lantmätaren med godemännen få bestämma

visst avdrag för de smärre impediment, vilka enligt det föregående få utelämnas,

dock högst till en fjärdedel av den ägofigur, varå sådant avdrag förekomBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 16

Kammar,

kollegiets utlåtande

den

27 mars 1916.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

lvm tgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

mer. Deu lantmätare, som förrättar ägobesiktningen, skall upprätta en handling

innefattande hävdeförteckning och taxeringslängd. I denna handling skall upptagas

icke allenast, vilka ägor varje delägare innehar och för inägorna deras naturliga beskaffenhet

och vid uppskattning beräknade avkastning, utan även av skogsmarken

de ägostycken, i avseende ä vilka lantmätaren med godemännen antingen funnit

ändring höra ske, i vad ägobeskfivningen innehåller angående urskiljande av impediment

från duglig mark, eller ock ansett avdrag böra äga rum för sådana impediment,

som ej utmärkas å kartan och i beskrivningen särskilt upptagas. Hävdeförteckningen

skall uppläsas för delägare och därå tagas deras erkännande, att uppteckningen

av innehavet är x-iktig.

Av det föregående framgår, att ägobesiktningen avser dels att vara — förutom

en skattläggningsförrättning — eu revision av vad ägobeskrivningen innehåller

i fråga om urskiljandet av impediment från duglig mark, dels att bereda delägare

och kronoombud tillfälle att mot beskrivningen framställa anmärkningar efter befogenhet.

Detta måste emellertid förutsätta, att ägobeskrivningen är en definitivt

avslutad handling, när ägobesiktningen företages. Hävdeförteckniugen är däremot

den handling, som skall innefatta resultatet av vad vid ägobesiktningen förekommit.

Av advokatfiskalsämbetets underdåniga memorial den 31 december 1914 inhämtas,

att någon laglig hävdeförteckning för Sorsele avvittringslag icke föreligger.

Det har i nämnda memorial påvisats och har icke heller kunnat av vederbörande

bestridas, att ifrågavarande handling, i det skick den nu föreligger, icke blivit underskriven

av eller föredragen inför vederbörande delägare och allmänna ombud, samt

att de underskrifter, varmed handlingen nu är försedd, måste hänföra sig till en

annan eller andra hävdeförteckningar i original. Avvittringsstyresmannens uppgift,

att den med avvittringsförslaget ingivna, år 1911 upprättade hävdeförteckningen utgjorde

en från den ursprungligen upprättade hävdeförteckningen av år 1899 tagen

kopia, samt att sistnämnda hävdeförteckning ännu funnes kvar, är oriktig. Av 1899

års hävdeförteckning återstår endast ett icke sammanhängande fragment, och i den

nu företedda hävdeförteckningen ingår med största sannolikhet en mängd blad från

den förstnämnda, förutom de blad med namnunderskrifter, som använts för att åt

1911 års hävdeförteckning giva sken av äkthet. Kollegium kan i olikhet med

kanslisekreteraren Berglöf icke tillmäta någon avgörande betydelse åt det intyg

rörande förteckningens överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända

innehav, som avgivits av de vid handlingens upprättande tjänstgörande lantmätare.

Det torde vara tillräckligt erinra därom, att vad som förefallit i fråga om

den för Sorsele avvittringslag företedda hävdeförteckningen, är av beskaffenhet, att

ett intyg av dem, som antingen stå i beroende av den eller dem, som därför bära

ansvar eller själva däri hava större eller mindre del, icke lärer förtjäna vitsord.

Med den uppfattning lantmäteristyrelsen sökt göra gällande i sina i förevarande

ärende avgivna yttranden, nämligen att kronoombudets underskrift av hävdeförteckningen

skulle för kronan utgöra ett bindande godkännande rörande delägares därstädes

angivna innehav av insynade ägor, har kollegium svårt att inse, hur styrelsen

kunnat förena den mening, att advokatfiskalsämbetets anmärkningar beträlfande Sorsele

hävdeförteckning skulle sakna betydelse. Kollegium skulle för sin del funnit

mera i sin ordning, om styrelsen, i anledning av vad som i nu ifrågavarande hänseende

förekommit beträffande Sorsele hävdeförteckning, mot vederbörande vidtagit

åtgärder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kung!■ Maj.ls Nåd. Proposition Nr 1GG.

Rörande ägobeskrivningarna linner man av lantmäteristyrelsens i ärendet avgivna

utlåtande, att avvittringsstyresmannen lämnat följande upplysningar beträffande

deras uppställning och upprättande. I samband med ägomätningen både, enligt

avvittringsstyresmannen, upprättats ägobeskrivning, däri samtliga inägor jämte

•skogsmark och impediment, avmätta i skalan 1:4000, införts i särskilda kolumner,

in en utägor, avmätta i skalan 1:20000, visserligen beskrivits såsom av olika naturlig

beskaffenhet men utan angivande av vad som vore att hänföra till duglig eller

oduglig skogsmark utförts i en summakolumn. Denna ägobeskrivning hade huvudsakligen

varit använd vid sedermera företagen taxering och skogsbesiktning, och

hade dess ofullständighet härlett sig av att avfattningen av ägor i sistnämnda skala

till största delen verkställts av hantlangare. Först efter ägotaxeringen och skogsbesiktningen,

som helt utförts av lantmätare och gode män, hade fullständig ägobeskrivning

upprättats. Föreskriften om införandet i hävdeförteckningen rörande

anteckning om vid skogsbesiktningen beslutade ändringar beträffande skogsmarkens

duglighet hade till följd därav icke iakttagits och ej heller vid ovan angivna sätt

för verkställande av skogsbesiktningen med fördel kunnat tillämpas, då därav endast

föranletts ett onödigt upprepande av så gott som hela ägobeskrivningen.

Till denna överraskande upplysning från avvittringsstyresmannen bär lantmäteristyrelsen

fogat följande icke mindre egendomliga uttalande, vilket kollegium

tillåter sig återgiva ordagrant. »På grund av dessa upplysningar och då jämlikt

1892 års nådiga brev stadgan om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker den 30 maj 1S73 med däri sedermera gjorda ändringar endast ’i allmänhet''

skulle lända till efterrättelse med iakttagande av i samma nådiga brev

meddelade särskilda föreskrifter med avseende på mätning och kartors upprättande,

samt dessa föreskrifter tillika med dem, som därefter meddelats rörande ägodelning,

påkallat den avvikelse, som i berörda del skett, torde vara tydligt, att vad i denna

del anmärkts (av advokatfiskalsämbetet) icke förtjänar avseende.»

Har lantmäteristyrelsens nu anförda uppfattning av betydelsen av orden »i

allmänhet» i detta sammanhang av nådiga brevet den 18 november 1892 jämväl

delats av vederbörande avvittringslantmätare, väcker det ringa förvåning, att föreliggande

avvittringsförslag endast »i största allmänhet» stå i överensstämmelse med

gällande författningsföreskrifter. Då emellertid sagda tolkning icke lärer delas av

övriga myndigheter, som hava att taga befattning med föreliggande avvittringsfrågor,

anser kollegium det vara överflödigt påvisa orimligheten av styrelsens tolkning av

nämnda uttryck, utan inskränker sig kollegium till att allenast konstatera, att avvittringsstyresmannens

upplysningar angående tillkomsten av föreliggande ägobeskrivningar

giva vid handen, att ägobesiktningarna föregått ägobeskrivningarnas upprättande,

samt att delägare och kronoombud följaktligen icke kunnat vid nämnda

besiktningar framställa anmärkningar i fråga om beskrivningarnas urskiljande av

impediment från duglig mark. Avvittringshandlingarna lämna ingen upplysning,

huruvida till äventyrs delägare och kronoombud satts i tillfälle att i annan ordning

efter jämförelse med marken framställa anmärkningar mot vad ägobeskrivningarna i

denna del utvisa.

Jämväl i åtskilliga andra avseenden saknas tillfredsställande utredning för ett

tillförlitligt bedömande av den föreliggande frågan om godkännande av de föreliggande

avvittringsförslagen.

En förutsättning för avvittring av hemman och lägenheter ovan odlings
-

*

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

gränsen är enligt förberörda nådiga brev den 18 november 1892, att de för dem

vid upplåtelserna meddelade föreskrifter i fråga om jordens hävd med mera blivit

fullgjorda. Nådiga brevet den 13 december 1867 angående bestämmandet av en

provisionel! gräns mellan lappmarkernas kulturland och fjällbygder stadgar, bland

annat, att då nybyggen, som redan finnas anlagda ovanför den s. k. odlingsgränsen,

bliva på grund av åsidosatt byggnads- eller odlingsskyldighet åbolediga, desamma

böra till allmänna kronomarken återläggas. Enligt 4 § av nådiga kungörelsen innefattande

ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker den 5 juni 1909 kunna emellertid dylika hemman eller

lägenheter, vara odlings- eller nybyggnadsskyldighet försummats, behandlas såsom

s. k. inhysingslägenheter och förty efter prövning av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

under vissa förutsättningar bibehållas. Det är föreskrivet, att åt inhysingslägenhet,

därest den bibehålies, skall vid avvittringen i mån av tillgång utläggas

särskilt område av såväl inägor som husbehovsskog. I intet fall må område

tilldelas inhysingslägenhet, som innehaves av bolag eller av den som icke är inom

socknen mantalsskriven. Inhysingslägenhet skall icke skattläggas och må icke erhålla

mera husbehovsskog än som tilldelas hemman av motsvarande storlek i samma

trakt, ej heller andel i samfäld husbehovsskog.

Det måste uppenbarligen vara av största vikt att, innan avvittringsutslagen

fastställas, tillförlitlig utredning om krononybyggenas nuvarande hävd och byggnader

föreligger. I ärendets förevarande skick föreligger härom ingen annan utredning

eller upplysning än lantmäteristyrelsens meddelande, att icke mer än hälften

av samtliga 970 brukningsdelar i de fyra avvittringslagen ovan odlingsgränsen i

Västerbottens län vore bebyggda. Skulle det vid en närmare utredning verkligen

framgå, att över halva antalet krononybyggen i förevarande avvittringslag på grund

av försummade odlings- och nybyggnadsskyldigheter vore hemfallna till kronan, är

det tydligt att, även om ifrågavarande nybyggen prövades utan olägenhet kunna

bibehållas såsom inhysingslägenheter, Eders Kungl. Maj:ts och kronans rätt likväl

skulle komma att i betydlig grad åsidosättas genom avvittringsförslagens godkännande,

dels därigenom, att nybyggena obehörigen skulle få betydliga skogsauslag i

allmänningen, dels ock därigenom, att kronan berövas möjlighet att fritt förfoga

över de till desamma hörande utängar.

Såsom ovan anförts ifrågasatte advokatfiskalsämbetet i sitt den 31 december

1914 avgivna underdåniga memorial en utredning, huruvida det vore möjligt att

med lagliga medel åvägabringa en reglering av enskildas innehav av utängar. Det

torde framgå av ämbetets motivering härför, att ämbetet närmast avsåg en utredning,

huruvida och i vilken utsträckning regelrätta ägoutbyten enligt avvittringsstadgan

skulle kunna äga rum. Någon sådan utredning föreligger icke. Kollegium

inser väl, att, särskilt vad Sorsele avvittringslag angår, man med sådana ägoutbyten

icke skulle annat än i jämförelsevis ringa mån kunna slutgiltigt lösa frågan om

ströängarnas avskiljande från respektive fastigheter. Det är dock tydligt, att i den

mån dylika ägoutbyten kunna tänkas vara möjliga, i samma mån skulle den av

kanslisekreteraren Berglöf föreslagna utbytesmetoden icke behöva komma till användning

samt följaktligen statsverket besparas de enligt samma metod beräknade

odlingsbidragen. Särskilt vill kollegium framhålla önskvärdheten av, att en dylik

utredning icke alldeles skjutes åt sidan, därest — såsom förmodligen torde bliva

fallet — Eders Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt enligt den nu ifrågasatta metoden

opaginerad Kontrollera mot PDF

1U5

Kun tf l. Mdj.ts Nåd. 1‘rojtcntition Nr I (di.

reglera ströängsfrägan jämväl i Vilhelmina och Stensele— Tärna avvittringslag, i

vilka trakter odlingsmöjligheterna och förty utsikterna att kunna genomföra regelrätta

ägoutbyten, enligt vad som allmänt uppgives, äro ojämförligt större.

Det synes kollegium ock varit önskvärt, att, innan föreliggande Iråga företagits

till slutligt avgörande, man haft till sitt förfogande någon utredning lät

vara skematisk — över värdet och omfattningen av den skogsmark, som genom ett

godkännande av avvittringsförslagen skulle avhändas Eders Kungl. Magt och kronan,

utöver vad som lagligen må tillkomma de enskilda delägarna inom avvittringslagen.

För det närvarande föreligger härom knappast någon annan utredning än allmänna

uttalanden därom, att skogsmarken ovan odlingsgränsen skulle för kronan vara mer

eller mindre värdelös. Kollegium anser sig emellertid böra erinra, att tidigare uppgifter

i viss mån stå i strid med denna uppfattning. Sålunda upplystes, när fråga

första gången uppkom att utsträcka avvittringen till trakterna ovan odlingsgränsen

i Västerbottens lappmark och sedan jämväl då, bland annat från lantmäieristyrelsens.

sida, gjorts gällande, att skogen härstädes vore värdelös, från jägmästarna i

dåvarande Norra och Södra Lycksele revir R. von Hedenberg och Oskar Halldin i

skrivelse till domänstyrelsen den 5 augusti 1885, att ovan den provisionellt utstakade

kulturlinjen funnes stora skogsvidder och skogstrakter med icke obetydlig avverkningsbar

skog ganska högt till fjälls inom båda reviren och vida högre än hittills

antagits. Från revirförvaltaren i Åsele revir lämnades i huvudsak samma

upplysning. Skogsinspektören i distriktet Hj. Gralil anförde i skrivelse den 10 juni

samma år: »Stora skogsvidder och skogstrakter med icke obetydlig avverkningsbar

skog finnas här belägen högt till fjälls och vida högre än hittills antagits. Här

råda således helt andra skogsförh ålland en än de lantmäteristyrelsen i sitt underdåniga

utlåtande anfört. Sedan hemman och nybyggen erhållit sina utmål, bör

avverkningsrätten å dessa trakter förbehållas kronan.» Domänstyrelsen anförde i

underdånigt utlåtande den 5 oktober 1885, att styrelsen ansåge odlingsgränsen böra,

i stället för att såsom nu gä mitt över det s. k. sjölandet, eller området invid och

mellan de stora sjöarna Stor Uman, Stor Vindeln, Vojinsjön och Malgomajsjön,

dragas fram vid övre gränsen av detta område, inom vilket skogen, åtminstone vad

Sorsele och Stensele socknar beträffade, i allmänhet ännu utväxt till värdefulla

timmerträd, och kronan vid avvittring kunde påräkna vidsträckta skogsmarker, som

med fördel kunde såsom kronoparker förvaltas.

Med det ovan anförda har kollegium velat visa, dels att de nu ifrågavarande

avvittringsförslagen icke kunna anses föreligga i det skick, att desamma utan vidare

skulle av ordinarie avvittringsinstans kunna företagas till slutlig prövning och fastställelse,

dels ock att på denna grund samt emedan det i övrigt saknas närmare

utredning angående omfattningen och beskaffenheten av den Eders Kungl. Maj:t

och kronans rätt. som här är fråga att efterskänka, det måste anses vara ytterst

tveksamt, huruvida förslagen även med förbehåll av här avsedda tilläggsavvittring

böra av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen, såvitt fråga är om Eders Kungl. Maj:ts

och kronans rätt, godkännas.

Vad angår frågan huruvida i de föreliggande förslagen kronans rätt blivit

eftersatt eller icke, hyser kollegium för sin del ingen tvekan att så skett. Kollegium

anser detta vara klart påvisat såväl i advokatfiskalsämbetets underdåniga

memorial den 31 december 1914 som i kanslisekreteraren Berglöfs förevarande betänkande.

Vad lantmäteristyrelsen anfört i sitt underdåniga utlåtande i syfte att

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

bestrida eller förringa de i detta hänseende framställda anmärkningarna lärer icke

förtjana mycket avseende. Advokatfiskalsämbetet, som i sitt i ärendet avgivna underdåniga

yttrande i huvudsak vidhållit, vad ämbetet anfört i sitt nämnda underdåniga

memorial den 31 december 1914, samt förklarat, att, därest avvittringsförslagen av

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande komme att upptagas till prövning med stöd

av nu gällande'' författningar samt förslagen mot förmodan bleve av Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet skulle sin plikt likmätigt mot Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut fullfölja talan, har, efter det nämnda yttrande

avgivits, blivit satt i tillfälle taga del av lantmäteristyrelsens underdåniga utlåtande,

och har ämbetet meddelat, att ämbetet saknade anledning att, på grund

av vad däri anförts, frångå något av vad ämbetet i ovannämnda underdåniga yttrande

andragit. Det torde följaktligen vara överflödigt att närmare skärskåda lantmäteristyrelsens

argumentering i denna del. Ej heller lärer Eders Kungl. Maj:t

vilja fästa avseende vid styrelsens hemställan, att de större vattenområdena skulle

enligt 12 kap. 4 § jordabalken uppdelas mellan respektive st rand fastigheter''. I

detta sammanhang anser kollegium sig dock böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

på vikten av, att kronan genom de förevarande avvittringarna i Västerbottens

läns lappmark ovan odlingsgränsen icke avhändes rätten till dammfästena

vid utloppen till de stora vattendragens, Vindelälvens, Umeälvens och Ångermanälvens

källsjöar. Såsom innehavare av dylika dammfästen torde nämligen enligt

gällande vattenrättslagstiftning kronan ensam vara förbehållen initiativrätten till

sjöregleringsföretag i dessa trakter liksom ock rätten att bestämma omfattningen av

sådana företag. Det är uppenbarligen av stor betydelse, att kronan fortfarande må

vara i besittning av denna rätt.

Advokatfiskalsämbetet har påvisat, att enligt de föreliggande avvittringsförslagen

tillämpningen av 1909 års författning lett till resultat, att brukningsdelar om

Ve* mantal och därunder, utgörande inom Dorotea och Sorsele avvittringslag sammanlagt

112, ej skulle erhålla husbehovsskog, som vore tillräcklig för husbehovet.

För brukningsdelar om 1/Éi mantal skulle sålunda endast omkring en fjärdedel och

för brukningsdelar om •i/M mantal blott något över hälften av husbehovet vara tillgodosett.

Ämbetet har ock påvisat, att detta uppenbara missförhållande har sin

grund däri, att man vid 1909 års författnings tillkomst icke hade tagit tillbörlig

hänsyn till hemmanens och nybyggenas i senare tid skedda uppdelning i små brukningsdelar,

utan låtit husbehovsanslagets maximum — 800 hektar per mantal ovan

och 550 hektar per mantal nedan odlingsgränsen — uteslutande bliva beroende av

mantalet.

Det missförhållande advokatfiskalsämbetet här påvisat är så allvarligt, att

kollegium jämväl på den grund ställer sig betänksamt, huruvida det må anses lämpligt

att befordra föreliggande avvittringsförslag till fastställelse. Förslagen måste

nämligen beträffande ovannämnda fastigheter i själva verket anses hava förfelat

avvittringens egentliga ändamål. En återförvisning i syfte att i anmärkta hänseende

få rättelse till stånd är emellertid ändamålslös, utan att man samtidigt vidtager

nödiga* ändringar i gällande avvittringsförfattningar.

I detta sammanhang får kollegium fästa uppmärksamheten på ytterligare en

bristfällighet i föreliggande avvittringsförslag, vilken bristfällighet, särskilt vad angår

de övre delarna av Sorsele, kan tänkas få allvarliga följder. Förhållandet är, att

icke någon undersökning, än mindre något beslut föreligger, angående vilka områden

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kuncjl. hlaj:ls Nåd. Proposition Nr ititi.

inom nu ifrågavarande trakter skola jämlikt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar

behandlas såsom dylika skogar. I <> § av 1909 ars förordning är föreskrivet,

bland annat, att, vid undersökning och utredning angående ungefärliga läget av

särskilda och samfällda liusbehovsskogar, skogsmark, varå 2 § i nämnda lag anses

vara tillämplig, icke må användas till husbehovsskog i andra fall, än då sådant är

oundgängligt för beredande av nödig bränsletillgång, och att sådan mark i största

möjliga utsträckning bibehälles kronan. I sammanhang med 1909 års avvittringslagstiftning

infördes vidare den ändring i ovannämnda 2 § av skyddsskogslagen,

att den därstädes stadgade rätt att påfordra markens inlösen av kronan icke skulle

äga tillämpning i avseende å mark inom område av Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmarker, beträffande vilket avvittringsutslag icke av Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande meddelats före den 1 juli 1909. Dessa föreskrifter måste rimligtvis

förutsätta att, innan förslag till områdestilldelning upprättas, det skall föreligga

tillfredsställande utredning angående skyddsskogsområdenas läge och omfattning.

Man skulle uppenbarligen eljest riskera att i strid mot nyssnämnda föreskrift,

även i sådana fall då sådant kunnat undvikas, disponera skyddsskogsområden till

husbehovsskog, varigenom ej mindre allmänt intresse än enskild rätt måste anses

bliva eftersatt.

Vederbörande avvittringslantmätare kunna naturligen icke göras ansvariga för

vare sig att tillämpningen av 1909 års författning lett till ovan antydda orimliga

konsekvenser i fråga om de smärre brukningsdelarnas husbehovsskogar eller att

utredning eller beslut om skyddsskogsområdena icke föreligga. Å andra sidan torde

dock kunna anmärkas, att vederbörande avvittringsstyresman bort i ett jämförelsevis

tidigt skede av avvittringsarbetet hava kommit till insikt om berörda missförhållande

beträffande de smärre husbehovsskogarna samt i anledning därav hos vederbörlig

myndighet påkallat nödiga tillägg eller rättelser i gällande författningsföreskrifter.

En förutsättning härför måste dock tydligen vara den, att de i 6 § av 1909 års

förordning föreskrivna undersökningarna angående skogsmarkens allmänna beskaffenhet

och avkastningsförmåga inom avvittringslaget och angående den i allmänhet

beräkneliga virkesåtgången för helt mantal inom orten blivit i behörig ordning verkställda.

Kollegium finner för sin del påtagligt, att dylika undersökningar i sammanhang

med avvittringen icke ägt rum. De upplysningar i nämnda hänseende,

som nu stå till förfogande, hava i huvudsak tillkommit genom advokatfiskalsämbetets

föranstaltande i sammanhang med besvarandet av förevarande nådiga remisser, frånsett

de ofullständiga uppgifter i samma hänseende lantmäteristyrelsen på sin tid

avfordrade avvittringsstyresmannen, sedan det för styrelsen blivit bekant, att advokatfiskalsämbetet

jämlikt nådigt bemyndigande var sysselsatt med avvittringsförslagens

granskning. Den utredning, som nu föreligger angående skogens avkastning och

det årliga husbehovet för de särskilda brukningsdelarna, har sålunda tillkommit först

efter det avvittringsförslagen blivit avlämnade. Det kan slutligen ock väcka en

viss undran, att avvittringsstyresmannen icke påkallat någon undersökning om förefintligheten

av skyddsskogsområden enligt 2 § skyddsskogslagen, innan förslag till

områdestilldelning slutligen uppgjordes.

I detta sammanhang anser sig kollegium icke böra underlåta att något vidröra

en av lantmäteristyrelsen förfäktad mening, att vederbörande delägare skulle

blivit lidande, därigenom att det, särskilt utängarna, vid skattläggning påförda öretalet

genomgående skulle blivit för lågt beräknat, att, därest skattläggning skett i

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 1GG.

överensstämmelse med skattläggningsmetoden, öretalet och därmed mantalet skulle

mångdubblats samt att delägarna därigenom för sina respektive inägor icke kommit

i åtnjutande av det skogsanslag, på vilket de lagligen kunnat göra anspråk.

Även om det må medgivas, att ett skattläggningsförfarande enligt gällande

skattläggningsmetod har att taga hänsyn till icke den faktiska höavkastningen, utan

den höavkastning lägenheterna beräknas giva, sedan de försatts i odlat skick, är

det emellertid att lägga märke till, att man vid beräkningen av en sådan höavkastning

endast får taga hänsyn till en sådan odling, som är med hänsyn till förhållandena

å orten lämplig och ekonomiskt utförbar. Med iakttagande av detta lärer

man icke kunna, såsom lantmäteristyrelsen synes hava gjort, räkna med ett mångdubbelt

ökat öretal å de miltals avlägset belägna slåttermyrarna. Om någon höjning

i öretal tilläventyrs i enstaka fall skulle kunna äga rum vid en återföretagen

skattläggning, torde denna bliva skäligen obetydlig.

Kollegium har i det föregående framhållit betänkligheter mot att utan vidare

godkänna de avvittringsförslag, varom nu är fråga. Kollegium måste å andra sidan

tillstå sig hysa stora betänkligheter mot, att hela det föreliggande awittringsarbetet

skulle från grunden upprivas, och kollegium befarar, att så skulle bliva fallet, därest

ett återförvisningsbeslut skulle komma att meddelas i anledning av de i det föregående

anmärkta felaktigheterna. Otvivelaktigt skulle ett slutförande av avvittringen

därmed komma att under många år fördröjas. Man torde nämligen icke

undgå att för sådan händelse företaga eu vittutseende revision av awittringsförfattningarna

särskilt i fråga om bestämmandet av liusbehovsskogsanslaget för de

smärre brukningsdelarna, en revision, som man näppeligen på kort tid torde kunna

slutföra, enär förutsättningen för densamma måste vara en någorlunda tillförlitlig

kännedom om skogsmarkens avkastningsförmåga i dessa trakter. Man torde då icke

heller kunna undgå att taga under övervägande, huruvida en skogsavvittring härstädes

över huvud bör äga rum. eller huruvida man icke hellre borde företaga ändamålsenliga

ändringar i 1894 års författningsföreskrifter rörande hemmanens nuvarande

skogsservitut a den kringliggande kronomarken. Antydda dröjsmål skulle leda till

beklagliga svårigheter för den bofasta befolkningen, som under denna tid helt naturligt

skulle komma att sakna intresse för och ofta möjlighet att vidtaga förbättringar

i och utvidgningar av sitt jordbruk. Kollegium anser fördenskull en vräkning av de

föreliggande förslagen böra, om möjligt, undvikas. A andx-a sidan synes det kollegium

böra vara uteslutet, att desamma nu skulle från kronans sida utan vidare

godkännas. Frånsett att, såsom kollegium påpekat i det föregående, man icke torde

hava full visshet beträffande omfattningen av alla de felaktigheter, varmed förslagen

synas vara behäftade, är det synnerligen ovisst, huruvida man med ett godkännande

från kronans sida skulle uppnå vad man önskar vinna, nämligen avvittringarnas

snara slutförande. De ovan påvisade formella felaktigheterna i avvittringsförslagen

torde i stor omfattning lämna möjlighet öppen för missnöjda delägare att mot förslagen

fullfölja besvär, varförutom klander från delägarnas sida lätteligen kan tänkas

bliva följden av lantmäteristvrelsens, såsom ovan påvisats, ytterst överdrivna framhållande

av den låga taxeringen av utängarnas höavkastning. Genom dylika besvär

skulle ett fåtal jordägare eller nybyggesinnehavare kunna fördröja avvittringen under

åratal oberoende av att kronan godkänt densamma. En förutsättning för ett godkännande

från kronans sida måste uppenbarligen vara vunnen säkerhet för, att jämväl

övriga sakägare lämna förslagen oklandrade. Kollegium anser för sin del det

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vara ändamålsenligast, att Eders Kungl. Maj:t och krorfan för vinnande av detta

syfte träder i underhandling med vederbörande delägare och med dem träffar formliga

föreningar angående avvittringsförslagens godkännande.

Härvid förutsätter emellertid kollegium — förutom att såsom i det föregående

ock framhållits dammfästen i och för sjöregleringar förbehållas kronan — att

Eders Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad pa nödvändigheten att genom

särskilda åtgärder bereda innehavare eller ägare av de smärre brukningsdelarna

möjlighet att få sitt husbehov av virke fullt tillgodosett. Föreskrifterna i lagen den

5 juni 1909 angående liusbehovsskogar inom vissa områden torde sålunda böra

modifieras i syfte att bereda större möjlighet än lagen synes förutsätta för grannar

att av varandra förvärva nödigt ved- och slöjdvirke, varjämte det måste beredas

utvägar för den bofasta befolkningen att utan alltför stor omgång erhålla nödig fyllnad

i sitt husbehovsvirke från närliggande allmänningsskogar, kronoparker och överloppsmarker.

Tillika och då befolkningen på grund av husbehovsskogarnas otillräcklighet

kommer att frestas utnyttja desamma i större utsträckning, än tillväxten

medgiver, torde böra tagas under övervägande, huruvida lagen om skyddsskogar

bör å dem komma i tillämpning i vidare mån, än under andra omständigheter skulle

vara påkallat.

Mot det av kanslisekreteraren Berglöf utarbetade förslaget till kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark har kollegium

icke att göra några andra anmärkningar, än dem advokatfiskalsämbetet i sitt

underdåniga yttrande framställt.

Den vittutseende och kostsamma tilläggsavvittring, lantmäteristyrelsen föreslagit,

kan kollegium för sin del icke förorda. Den torde i själva verket komma att

innebära en mer eller mindre ny avvittring i dessa trakter, och inför utsikten härtill föredrager

kollegium ojämförligt hellre en återförvisning av de föreliggande förslagen.

Under åberopande av det ovan anförda och -under förutsättning, dels att lagstiftningsåtgärder

med snaraste vidtagas i syfte att undanröja de missförhållanden,

som kunna tänkas uppkomma därav att de små brukningsdelarna enligt nu ifrågavarande

avvittringsförslag skulle komma att erhålla otillräckliga liusbehovsskogar, och

dels att dammfästen i och för sjöregleringar förbehållas kronan vid utloppen av de

större sjöarna inom avvittringslagen, vill kollegium alltså icke motsätta-sig ett godkännande

av kanslisekreteraren Berglöfs förevarande förslag, på det sätt, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen för sin del förklara hinder ej möta att, såvitt

angår Eders Kungl. Maj:ts och kronans rätt, Eders Kungl. Maj:t må med vederbörande

delägare träffa sådana föreningar om godkännande av föreliggande förslag

till allmän avvittring inom Sorsele och Dorotea socknar, att laga kraftvunna avvittringsutslag

med det snaraste må kunna föreligga, under förutsättning dock, att i blivande

utslag införes förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller nybyggare att, i den

mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning,

slåtterängar utanför hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde, dels ock, utan

anspråk på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman

eller nybygge inom dess ägoområde, men prövas nödigt för fyllande av annan fastighets

behov av odlingsmark.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Advokatfiskalsämbo

tets anmälan

den 3 april

1916 om

granskning

av avvittringsförslagen

för Vilhelmina

och

Stensele—

Tärna avvit.tringslag.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

Efter det ovannämnda yttranden över Berglöfs betänkande inkommit,

bar advokatfiskalsämbetet i underdånig skrivelse den 3 april 1916

anmält, att ämbetet jämlikt nådigt bemyndigande verkställt granskning

jämväl av avvittringsförslagen rörande Vilhelmina samt Stensele—Tärna

avvittringslag, vilka förslag blivit till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Västerbottens län avlämnade den 17 och den 21 januari 1916.

Av nämnda skrivelse framgår, att ämbetet i stort sett har att mot berörda

förslag framställa samma anmärkningar, som, efter vad ovan anförts, blivit gjorda

beträffande avvittringsförrättningarna inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, varjämte

här tillkommit jämväl andra anmärkningspunkter. Även i förslagen angående

Vilhelmina och Stensele -Tärna hade de i 1873 års avvittringsstadga meddelade föreskrifter

om ägobeskrivnings och liävdéförtecknings förhållande sins emellan icke

blivit iakttagna. Beträffande sistnämnda avvittringslag och såsom sammanhängande

med en väckt fråga, huruvida de däri ingående socknarna hade bort behandlas

var för sig såsom självständiga avvittringslag, framhålles det sätt, varpå skogsanslaget

bestämts och skogstilldelning skett inom de olika socknarna. Nämnda anslag hade

sålunda bestämts högre för fastigheter inom Tärna socken än för likaledes ovan

odlingsgränsen belägna fastigheter inom Stensele socken, ehuru flera hemmansdelar

inom förstnämnda socken efter det där tillämpade högre anslaget erhållit skog av

lika god och i vissa fall bättre beskaffenhet än den medelgoda skogsmarken inom

Stensele socken, vilket förfaringssätt framträdde såsom än oegentligare i fall, då,

såsom skett, mantal inom Tärna för husbehov tilldelats inom Stensele socken belägen

skogsmark.

Ämbetet påpekar vidare, att i förevarande avvittringslag med det fastställda

skogsanslaget de mindre hemmanslotternas behov av virke bleve än sämre tillgodosett

än i Dorotea och Sorsele. Emellertid hade man även här att taga i betraktande

den skogsmark, vilken under impedimentbeteckning tilldelats enskilda.

Föreskrivna anteckningar enligt § 13 avvittringsstadgan rörande de om vederbörandes

ägande- och besittningsrätt till innehavda lägenheter upplysande handlingar

hade icke förekommit. De undersökningar, som verkställts till utrönande av,

huruvida vederbörandes innehav hade rättsligt stöd i behörigen skedda insyningar, •

kunde icke anses till fyllest eller av den noggranna beskaffenhet, som avvittringsstadgan

måste anses åsyfta. Beträffande lägenheter, vilka tillagts hemman och

nybyggen genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, meddelade efter utfärdandet

av 1867 års odlingsgränsförfattning, hade det icke varit ämbetet möjligt att

med säkerhet kunna konstatera, huruvida eller i vad mån dessa lägenheter funnes

upptagna bland ägor, som i hävdeförteckning och tilldelningsförslag påförts respektive

hemman. Beträffande åtminstone vissa utängar av förevarande slag syntes dock

framgå, att desamma i tilldelningsförslagen tillagts vederbörande hemman.

Ägoutbyten enligt 19 § punkt 4 i avvittringsstadgan mellan kronomark och

enskilda tillhöriga utängar hade blott förekommit i begränsad omfattning beträffande

13 hemman, och jordutbyten enligt lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående

för nomadlapparnas behov hade ägt rum endast rörande fastighetsdelar inom

tre hemman. Sistnämnda förhållande anser ämbetet särskilt anmärkningsvärt, varjämte

ämbetet vidkommande ägoutbyten av förstnämnda slag uttalar, att med den

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

tillgång till lämplig, kronan före avvittringen bibehållen odlingsmark invid eller i

närheten av gårdarna, som funnes åtminstone inom Vilhelmina avvittringslag och

Tärna socken, hade det givetvis varit möjligt att för koncentrering av enskildas innehav

i samband med avvittringen i större utsträckning än som skett genomföra ägooch

jordutbyten mellan enskilda tillhöriga utängar och sådan kronans mark, som

nyss nämnts.

Beträffande frågan, i vad mån duglig skogsmark upptagits såsom impediment

hänvisar ämbetet till de upplysningar rörande ifrågavarande avvittringslag, som meddelats

i ämbetets yttrande den 4 mars 1916. Inom Vilhelmina hade skogsimpediment

till en areal av 35,420 hektar tilldelats enskilda, och motsvarande siffra för

Stensele—Tärna vore 40,189 hektar. Såsom särskilt anmärkningsvärt antecknas, att

även inom nu ifrågavarande avvittringslag förekommit, att hemmansdelar tilldelats

skiften, som uteslutande bestode av skogbevuxen mark under impedimentbeteckning.

Vidare hade även här utlagts åtskilliga skiften, vilka innefattade såsom duglig mark

en eller liera ängar, men i övrigt utgjordes av skogbevuxen mark, upptagen såsom

impediment. Någon sådan utredning angående förekomsten av skyddsskog, som förutsattes

i 6 § punkt 2 i 1909 års avvittringskungörelse, funnes icke omförmäld i

handlingarna.

Ämbetet framhåller, vad anginge de vid sjöar och vattendrag för kronans

räkning avsatta utmål för dammfästen för blivande regleringsdammar, att, enligt vad

ämbetet inhämtat, icke utan ingående undersökning på marken kunde avgöras, i vad

mån de avsatta utmålen vore ur angivna synpunkt tillräckliga eller ytterligare sådana

vore erforderliga.

Slutligen anför advokatfiskalsämbetet, att av den granskning ämbetet verkställt

framginge, att avvittringsförslagen för Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag

jämförda med gällande författningar vore, i vad rörde Kungl. Maj:ts och

kronans rätt, behäftade med brister, som skulle föranleda ämbetet att, om förslagen

i föreliggande skick fastställdes, sin plikt likmätigt emot sådant beslut fullfölja talan.

Vad särskilt skogsmarken anginge, torde, redan av vad ämbetet i sin förevarande anmälan

anfört, vara uppenbart, att förslagens fastställande skulle leda till rättsförlust för

kronan i en omfattning, som avgjort skulle överstiga kostnaden för verkställande av

nya skogstilldelningar i enlighet med meddelade föreskrifter. Då emellertid gällande

författningar angående avvittringens utförande såväl vad inägor som skogsmark

beträffade ej fyllde de anspråk, som man med hänsyn till ändamålet med avvittringen

i dessa trakter måste uppställa, men det måste anses vara av vikt, att de

sedan lång tid tillbaka pågående avvittringarna även i nu ifrågavarande avvittringslag,

så snart ske kunde, bringades till slut, hemställde ämbetet, att i den föreliggande

frågans nuvarande läge Kungl. Maj:t täcktes — utan föranstaltande av liknande

lokala undersökningar, som ägt rum inom Dorotea och Sorsele avvittringslag

efter riksdagens hörande låta nu ifrågavarande avvittringsförslag undergå liknande behandling,

som kunde anses böra komma avvittringsförslagen för Dorotea och Sorsele

avvittringslag till del.

Under förutsättning att Kungl. Maj:t skulle finna skäl att i huvudsaklig överensstämmelse

med ovan omförmälda förslag till tilläggsavvittring inom Dorotea och

Sorsele socknar även beträffande nu ifrågavarande avvittringslag avlåta nådig proposition

till innevarande års riksdag, hemställde ämbetet därjämte, att åtgärder måtte

vidtagas för att, med fortfarande behandlande av ifrågavarande del av Stensele socken

s. 132 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

132 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

och Tärna socken såsom ett avvittringslag, förslag måtte, så snart ske kunde, genom

ayvittringsverkets försorg uppgöras till sådan jämkning av skogstilldelningen inom

sistnämnda avvittringslag, som kunde föranledas av, att enligt ifrågavarande avvittringsförslag

olika skogsanslag för husbehov tilldelats mantal inom de olika socknarna,

eller eljest i samband därmed borde äga rum.

Här må slutligen omnämnas en underdånig framställning av den

5 november 1915, vilken personligen blivit ingiven av särskilda ombud

för den bofasta befolkningen inom »Sorsele, Tärna, Dikanäs och Fatmomakke

avvittringsområden» (Fatmomakke och Dikanäs avvittringsområden

torde utgöra en annan benämning för Vilhelmina avvittringslag). Denna

framställning har sammanfattats i följande huvudsakliga önskemål, nämligen

att avvittringen inom nämnda avvittringslag må omedelbart genomföras

och fastställas i överensstämmelse med de vid avvittringssammanträdena

uppgjorda och godkända förslag; att skälig ersättning må erhållas för

de marker, som måste avstås till renbetesland; att ingen hänsyn må

lästas vid ensidiga yrkanden och förslag, som uppgjorts utan att befolkningen

satts i tillfälle att på något sätt uttala sig eller blivit representerad

av sakkunniga personer och juridiska ombud; samt att kronans

odlingsbara marker ovan odlingsgränsen må upplåtas för kolonisering,

på det att den växande befolkningen må beredas rum i hembygden.

Genom nådig remiss har kammarkollegiet anbefallts att avgiva

utlåtande över berörda framställning, och har kollegiet i anledning härav

i sitt ovan omförmälda utlåtande över kanslisekreterare Berglöfs betänkande

förklarat, att kollegiet ansåge sig genom samma utlåtande hava

besvarat remissen.

I den form förevarande ärende nu föreligger begränsar det sig

närmast till förhållandena inom Dorotea och Sorsele avvittringslag.

Intill senaste tid hava avvittringsförslag förelegat färdiga endast för

dessa områden, vadan de undersökningar, som igångsatts till utredning

rörande avvittringsarbetets utförande, ävensom de framställda anmärkningarna

rörande samma arbete och de av kanslisekreterare Berglöf avgivna

förslag kunnat till behandling upptaga endast nämnda avvittringslag.

Åtskilliga upplysningar hava emellertid lämnats jämväl angående

motsvarande förhållanden inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag,

varjämte kammaradvokatfiskalsämbetet, såsom ovan omnämnts,

avgivit yttrande rörande de numera föreliggande avvittringsförslagen

för dessa områden. Genom den härigenom vunna utredningen torde

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vara ådagalagt, att i stort sett samma grunder kommit till tillämpning

vid avvittringen inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringsområden

som inom de båda övriga avvittringslagen. De anmärkningar, som riktats

mot förrättningarna därstädes, torde fördenskull vara av intresse även

med avseende å Vilhelmina och Stensele—Tärna. Med hänsyn härtill

samt jämväl på grund av de inom alla fyra avvittringslagen likartade

jordbruksförhållandena torde ströängsfrågan och lämpligheten av införandet,

på sätt föreslagits, av eu tilläggsavvittring böra för alla dessa

trakter bedömas ur samma synpunkter. Då emellertid, såsom ovan

nämnts, fullständigare utredning åvägabragts endast beträffande Dorotea

och Sorsele avvittringslag samt föreliggande förslag till tilläggsavvittring

avser endast dem, kommer i det följande, i den del annat ej särskilt

utsäges, att endast avhandlas avvittringsarbetet och förhållandena i övrigt

inom samma områden.

Det spörsmål, som därvid först möter, gäller nämnda arbete och närmast

huruvida de föreliggande avvittringsförslagen blivit i vederbörlig ordning

upprättade, eller om med avseende å dem föreligga sådana felaktigheter,

att de icke anses böra läggas till grund för ett ordnande av jordförhållandena

mellan kronan och de enskilda. I detta avseende torde vara

ostridigt, att de bestämmelser, vilka i särskilda författningar givits till

efterrättelse vid avvittringsförfarandet, icke blivit formligen efterföljda.

Kammarkollegiet, Kungl. Maj:ts befallningshavande och advokatfiskalsämbetet

anse de begångna felaktigheterna medföra avsevärda förluster

för kronan samt i övrigt vara av den betydelse, att avvittringsförslagen

i föreliggande skick ej torde kunna bliva föremål för fastställelse. Lantmäteristyrelsen

har en härifrån avvikande mening och uttalar, under

medgivande att allt icke är som sig bör, att de gällande bestämmelsernas

olämplighet i allmänhet motiverade de vidtagna åtgärderna samt att den

rättsförlust, som i allt fall kunde komma att tillskyndas kronan, vore

utan praktisk betydelse.

De i advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914 framställda

anmärkningarna hava förut blivit ingående behandlade; och anser

jag mig i stort sett kunna ansluta mig till vad av kanslisekreterare

Berglöf med avseende därå anförts. Några punkter torde dock, bland

annat med anledning av senare inkommen utredning, böra ytterligare

något belysas.

Beträffande då först de formella anmärkningar, som framställts mot

avvittringen, synas dessa, särskilt vad angår frågan om ägobeskrivningarnas

upprättande och tillkomsten av hävdeförteckningen i Sorsele,

vara av ganska betänklig art. Genom den metod, som använts vid av
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kung t. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fattandet av ägobeskrivningarna, har, med bortseende därifrån att författningens

föreskrifter helt lämnats å sido, kontrollen å förrättningarna

i mycket försvårats för de myndigheter, som skulle hava att pröva deeamma.

Ännu större svårigheter synas dock kunna föranledas genom

de felaktigheter, som begåtts med avseende å nämnda hävdeförteckning.

I sådant hänseende torde mindre vara fråga om betydelsen av eventuella

felaktigheter i handlingens underskrivande. Viktigare är att på grund

av sättet för förteckningens hopställande mot densamma kan, ej minst

från de enskilda delägarnas sida, resas bestridande av förteckningens

överensstämmelse med tidigare lämnade och i vederbörlig ordning prövade

uppgifter och utredning. Ehuru någon avgörande betydelse icke kan

lämnas de av avvittringsstyresmannen Bergman i hans yttrande den 23

april 1915 åberopade, av de vid förteckningens upprättande tjänstgörande

lantmätarna avgivna intyg rörande de i samma handling intagna uppgifternas

överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända

innehav, torde dock sådan betydelse få tillmätas intygen, att man

icke behöver anse de begångna felaktigheterna vara av den vikt, att en

återförvisning enbart på grund av förevarande anmärkning skulle nödvändiggöras.

Av vad som i de avgivna yttrandena anförts rörande den av notarien

Johnsson och kartografen Åberg utförda undersökningen framgår, att

kanslisekreterare Berglöf, efter vad det vill synas med ledning av uttryckssättet

i den inledande sammanfattningen av rapporten över undersökningen,

sammanfört de ägoområden, beträffande vilka undersökningsmännen ansett

sig kunna göra anmärkning med hänsyn till besittningsrätten, i två

grupper, nämligen sådana som, enligt tillgängliga insvningshandlingar,

ansetts icke hava blivit vederbörligen insynade samt sådana, rörande

vilka icke med säkerhet kunnat avgöras, huruvida så varit förhållandet.

Lantmäteristyrelsen och advokatfiskalsämbetet hava med stöd av ordalagen

i den i nämnda rapport intagna redogörelsen för de särskilda

hemmanen uppdelat ägofigurerna i sådana, som enligt tillgängliga handlingar

icke insynats, och sådana, som icke kunnat identifieras såsom

vederbörligen insynade, samt slutligen sådana, rörande vilka ovisshet

rådde, huruvida de skulle anses insynade eller icke; och hade det visat

sig, att de i förstnämnda grupp upptagna ägofigurerna utgjorde endast en

jämförelsevis mindre del i förhållande till den andra gruppen. Då ovisshet

sålunda synes hava rått rörande rätta tolkningen av rapportens innebörd,

har tillfälle beretts Johnsson och Åberg att däröver avgiva förklaring.

I ett av Johnsson, som utarbetat redogörelsen över undersökningsmännens

arbete, utfärdat intyg, varå Åberg tecknat instämmande, meddelas bland

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

unnat, att vid tolkningen av synehandlingarna deri ledande principen

varit, att så snart tvekan uppstått, huruvida eu viss ägofigur ansetts

såsom insynad eller ej, den ifrågavarande figuren upptagits såsom insynad.

De figurer, rörande vilka tvekan sålunda rått, hade aldrig upptagits i

den för varje hemman lämnade slutredogörelsen, enligt vilken förklarats,

att vissa lägenheter enligt tillgängliga synehandlingar icke blivit insynade

eller ej kunnat identifieras såsom vederbörligen insynade. Med hänsyn till

den frikostighet, varmed sålunda vid undersökningen förfarits, torde därför

näppeligen kunna påvisas, att de figurer, rörande vilka uppgivits, att de

icke insjmats eller ej kunnat identifieras såsom insynade, blivit enligt de

tillgängliga syneutslagen insynade. Någon skillnad mellan uttrycken

»icke blivit insynade» och »icke kunnat identifieras såsom vederbörligen

insynade» förelåge i själva verket icke. Den av lantmäteristyrelsen och

advokatfiskalsämbetet gjorda grupperingen vore sålunda icke överensstämmande

med det resultat, vartill kommissionen vid sin utredning

kommit.

Beträffande det av lantmäteristyrelsen anmärkta förhållandet, att

Johnsson och Åberg skulle, utöver vad de själva angivit, saknat tillgångtill

tretton insyningsutslag och att de rörande nio hemman icke skulle

innehaft fullständiga handlingar, har den person hos länsstyrelsen i Umeå,

som till ledning för granskningen av ägoinnehavet enligt konceptprotokollen

uppgjort förteckning över beviljade utslag av förevarande slag,

avgivit yttrande; och har Johnsson, som haft tillfälle taga del av nämnda

yttrande, jämväl inkommit med utredning i frågan. Vad först angår de

till antalet fem hemman, rörande vilka kommissionen på grund av avsaknad

av fullständiga handlingar förklarat sig icke kunna avgiva något

yttrande beträffande rättmätigheten av ägoinnehavet, torde resultatet av

nämnda utredning vara av mindre intresse, enär som nämnts något

uttalande i förevarande hänseende ej föreligger. Beträffande de hemman,

angående vilka insyningskandlingar därutöver skulle saknats, framgår

av utredningen, att kommissionen icke ägt tillgång till sex utslag. Dylika

hava, ehuru ej i den utsträckning styrelsen anför, felats angående tillhopa

tio av kommissionen upptagna hemman, vilkas sammanlagda antal

är 38. Johnsson vidhåller i övrigt sina i redogörelsen för kommissionens

arbete gjorda påståenden.

Till stöd för att väsentliga anmärkningar ej kunna framställas

rörande hemmansägares och nybyggares innehav av ströängar har lantmäteristyrelsen

åberopat yttranden från de lantmätare, vilka haft befattning

med förevarande del av avvittringen; och uttalar styrelsen, att av dessa

yttranden framginge, att insyningshandlingarna lagts till grund för be
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

stämmande av innehavet i den utsträckning, som författningarna avsåge.

De avvittringslantmätare, som uttalat sig, äro Knut A. R. Lidblom, Ii.

Hampusson Huldt och Knut Köhler. Den förstnämnde, som yttrat sig''

angående Sorsele, Stensele och Tärna socknar, anför, att avvittringslantmätarna

vid inställelsen å varje hemman infordrat befintliga insyningshandlingar

samt granskat desamma med fäst avseende å, huruvida

och när Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag meddelats och huruvida

anläggningen till äventyrs fallit i ödesmål samt slutligen beträffande

gränserna för de särskilda hemmanens »insyningsområden». Vid den

sistnämnda undersökningen hade i allmänhet mindre avseende fästats

vid de i handlingarna uppgivna avstånden från hemmanens tomt och

bostad till de särskilda ängslägenheterna, emedan uppgifterna om dessa

avstånd merendels visat sig vara mycket otillförlitliga. Inom »ins}Tningsområdena»

förefunnes ej sällan en hel del i insyningshandlingarna

ej speciellt eller ock liksom i förbigående omnämnda »da hl ar» och rismyrar,

som sedermera av hemmansåbon blivit upparbetade, och hade

sådana lägenheter i regel påförts den hemmansåbo, som upparbetat desamma,

för så vitt angränsande hemmansinnehavare icke visat sig hava

bättre rätt till lägenheterna i fråga. Med ledning av de verkställda

undersökningarna och inhämtade upplysningar upprättades därefter hävdeförteckningarna

och taxeringslängderna. Vid de sammanträden, som

höllos för justering av nämnda förteckningar, hade av avvittringslantmätarna

för krono- och lappområden framhållits de fall, då synehandlingarna

för ett eller annat hemman kunde anses otydliga eller dunkla,

varigenom föranleddes en ingående granskning av desamma.

Huldt meddelar, att han redan vid företagandet av ägoavfattningen

inom honom anvisade mätningsdistrikt sökt att såsom hantlangare få

någon äldre inom trakten särdeles hemmastadd person, som kände såväl

ägarna till som läget å de inom distriktet befintliga ängarna, och

om då vid något tillfälle tvekan i något avseende uppstått, rådfrågades

hemmanens insyningshandlingar, så att Huldt redan före taxeringens

företagande hade i stort sett reda på ägarna till ängslägenheterna ävensom

de platser, där tvistigheter vore att förvänta. På grund av kännedom

om, huru insyningsförrättningarna ägt rum, hade mindre avseende

kunnat fästas vid de i insyningshandlingarna uppgivna avstånden från

bolstaden till de olika ängslägenheterna. En del dalar och röjningsland,

belägna i samband med insynade ängslägenheter och inom »insyningsområdet»,

hade, ehuru ej särskilt beskrivna, stundom upptagits å hemmanets

hävdeförteckning efter jämförelse med angränsande hemmans

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 137

insyningshandlingar, för så vitt sådant ej visat sig ^underligt för lapparnas

flyttningar.

Köhler hade deltagit i avvittringsarbetet inom Sorsele, Stensele,

Tärna och Vilhelmina socknar. Inom Sorsole socken, där han ej deltagit

i ägomätningen utan börjat först vid ägotaxeringen, hade nog i

allmänhet följts delägarnas uppgifter angående deras innehav, såvida

ej tvist förekommit, då frågorna vid nämnda taxerings förrättning avgjorts

enligt insyningshandlingarna. Vad beträffade de delar av Stensele,

Tärna och Vilhelmina socknar, där Köhler haft sin verksamhet, hade

redan under ägoavfattningen avskrifter tagits av insyningshandlingarna,

så långt det kunde ske och medhinnas; och anskaffades sedermera nya,

där jordägarna förlorat sina handlingar. Dessa avskrifter kompletterades

under ägotaxeringen och följdes vid hävdeförteckningarnas upprättande.

Köhler framhåller, att han ej ansåge sig hava under enskildas innehav

intagit andra ägor än de, vartill vederbörande jordägare enligt sina insyningshandlingar

varit berättigade.

Den förklaring, som av Johnsson och Aberg avgivits rörande innebörden

av deras redogörelse, ådagalägger, att enligt kommissionens uppfattning

ett stort antal lägenheter utau laga rätt underlagts enskilda.

Den omständigheten, att fullständiga handlingar saknats angående tio

av de behandlade hemmanen, torde, vid det förhållande att dessas antal

är 38 och att anmärkningen sålunda i allt fall kan riktas mot 28 hemman,

knappast kunna rubba den av kanslisekreteraren Berglöf uttalade

uppfattningen, att avsevärda brister vidlåda prövningen av frågan om

med vilken rätt lägenheterna i de särskilda fallen innehades.

Med användande av de siffror, vilka i förevarande avseende finnas

angivna i lantmäteristyrelsens utlåtande, skulle enligt Johnssons och

Åbergs undersökning 1,034 ägofigurer med ett vid avvittringen till 829.91

uppskattat öretal olagligen tillagts hemman och nybyggen. Jämlikt

den av advokatfiskalsämbetet anförda beräkning, vilken synes vila på

något annan grund än sistnämnda siffror, skulle motsvarande ägofigurers

antal vara 881 med ett öretal av 806.9. Såsom ovan anmärkts har

kommissionen på grund av bristande tillgång till insyningshandlingarna

icke avgivit yttrande angående fem hemman, och man torde få antaga

att, såsom förhållandet angivits vara med övriga fastigheter, även dessa

bekommit oinsynade lägenheter. Vid en sammanställning av undersökningsresultatet

torde dock detta kunna anses uppvägas därav, att

kommissionen saknat sex numera kända utslag angående hemman,

rörande vilka yttrande avgivits. Utgår man sålunda från ovan omförBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

mälta sifferuppgifter samt upptager värdet av de icke insynade ägorna

efter samma pris, 130 kronor .för öretal, som av avvittringsstyresrnannen

förslagsvis åsatts de till inlösen för nomadlapparnas räkning ifrågasatta

ängar i Dorotea socken, skulle kronans förlust bliva omkring

105,000 kronor.

Dessa detaljundersökningar må emellertid utvisa en något högre

eller lägre siffra för oinsynade lägenheter. Genom ovannämnda yttranden

från de lantmätare, vilka vid awittringen haft att handlägga förevarande

frågor, synes numera vara till fullo ådagalagt, att de anmärkningar,

som riktats mot tillvägagångssättet vid upptagandet av fastigheternas

innehav av ängar, äro berättigade. Genom dessa yttranden bekräftas

det av kanslisekreterare Berglöf gjorda antagandet, att förrättningsmännen

uppkonstruerat ett visst område — här kallat »insyningsområdet»,

men förmodligen motsvarande den av avvittringsstyresrnannen omtalade

»räjongen» — efter vad det vill synas avseende trakten innanför de längst

ut belägna insynade ängarna; och har man beträffande detta område icke

varit så noga, huruvida de därinom belägna ägor funnits upptagna i

insyningsutslagen, utan synes man i stor utsträckning hava överfört dem

å hemmanen. Insyningshandlingarnas egentliga uppgift torde hava varit

att tjäna till ledning vid identifierandet av de längst bort belägna ängarna

och sålunda fastställandet av insyningsområdets gränser samt vid tvister

enskilda emellan om bättre rätt till desamma.

Med stöd av lantmäteristyrelsens ovannämnda uttalande, att av

lantmätarnas yttrande fram ginge, att insyningshandlingarna lagts till

grund för bestämmande av innehavet i den utsträckning som författningarna

avse, torde man få anse, att styrelsen gillar det av lantmätarna

tillämpade förfaringssättet och därmed frånträtt den uppfattning rörande

insyningshandlingarnas betydelse för fastställande av rätten till de särskilda

lägenheterna, vilken styrelsen synes hava gjort gällande i sitt

utlåtande över advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914.

Lika med kammarkollegiet är jag av den bestämda övertygelsen, att

fastigheterna icke bort få sig tillagda andra ägor än de, vartill de genom

i vederbörlig ordning meddelat insyningsutslag förvärvat laga rätt.

Detta torde framgå redan av de i 1749 års reglemente intagna bestämmelser,

att nybygge finge anläggas endast efter föregången syn och

undersökning och med Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd, samt

bekräftas av senare föreskrifter. Enligt § 13 i 1873 års awittringsstadga

skulle redan vid första allmänna sammanträdet upplysning införskaffas

rörande den rätt, med vilken hemman, nybyggen och lägen
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter av alla slag innehades, och § 19 mom. 5 stadgar med avseende

å ägoutbyten, att mark, även om den vore odlad, måste vara »till hemmanet

eller nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande»

för att vara skyddad från att kunna fastigheten utan vederlag frånhändas.

Advokatfiskalsämbetet har visserligen anfört, att jämlikt sistnämnda

stadgande ej kunde bortses därifrån, att till fastigheterna skulle räknas

ängar, som varit under dem »av ålder lydande». Ämbetet, som självt

uttalar, att laga hävd enligt nådiga förordningen den 22 april 1881 måste

anses utesluten, torde härmed endast kunna åsyfta, att urminnes hävd

skulle kunna åberopas. Av 15 kap. 3 § jordabalken framgår emellertid,

att urminnes hävd ej kan äga rum beträffande utängarna, vilka ytterst

sällan varit röslagda eller inhägnade. Det är då naturligtvis uteslutet,

att den i administrativ väg tillkomna awittringsstadgan kan hava med

nyssnämnda uttryck åsyftat urminnes hävd. Uttrycket torde fastmer

hava avseende å ägor, som före lappmarksreglementets tillkomst intagits

utan sådan upplåtelse, som reglementet föreskrev.

Med nu förevarande fråga sammanhänger i viss män oen av lantmäteristyrelsen

hävdade mening, att all odlingsmark inom ett hemmans

tilldelningsområde, vare sig densamma vore insynad eller icke, bort,

såsom tillhörande hemmanets utvecklingsmöjligheter, räknas tillhöra

hemmanet och strängt taget även tagas i beräkning vid mantalets

bestämmande. Rörande rätten till odlingsmark torde, möjligen- med

undantag av sådan mark, som omedelbart sammanhänger med insynat

åkerområde, gälla vad ovan sagts rörande ängslägenheter. Kronan har

fördenskull ägt förfoga över densamma till ägoutbyte eller annat ändamål,

i den mån den icke varit att betrakta såsom insynad. Det torde

företrädesvis vara just dylik mark, som i avvittringsstadgans föreskrifter

om ägoutbyten mellan kronan och enskilda åsyftas såsom bytesmedel å

kronans sida.

Beträffande de mot skogstilldelningen och impedimenturskiljnmgen

framkomna anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till vad av kanslisekreterare

Berglöf därutinnan anförts.

Vidkommande anmärkningen, att skogsanslaget satts alltför nära

maximum för att medgiva vederbörlig jämkning för skog av bättre och

sämre beskaffenhet, må dock ytterligare framhållas vad departementschefen

vid föredragning av det förslag, som låg till grund för 190G års

kungörelse anförde därom, att skogsanslaget borde beräknas i visst förhållande

till det föreskrivna maximi- och minimianslaget. Norrlandskommittén

hade föreslagit, att storleken av skogsanslaget för nybyggen,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

som hädanefter upplätes nedom odlingsgränsen, skulle från det enligt

avvittringsstadgan medgivna maximum nedsättas till högst 1,200 hektar

för helt mantal. Avvittringsstyresmannen i Norrbottens län, som hörts i

ärendet, ansåg emellertid detta icke erforderligt, enär vid tillämpning av

nämnda stadga vid förslag till disposition av överloppsmarken i vissa

lappmarkssocknar det endast för ett fåtal nybyggen ansetts erforderligt

att beräkna högre skogsanslag än efter 1,200 hektar för helt mantal.

Med anledning härav uttalade departementschefen, som förordade kommitténs

förslag, att med avseende å avvittringsstyresmannens uttalande

vore att märka, att »då skogsanslaget torde höra beräknas i visst

förhållande till det högst och lägst föreskrivna, en allmän nedsättning

av anslagsbeloppen bör bliva följden av maximibeloppets sänkning samt

denna sänkning alltså inverka jämväl på de skogsanslag, som även eljest

skulle bestämts lägre än efter 1,200 hektar för helt mantal». Såsom

härav framgår gäller departementschefens yttrande, såsom lantmäteristyrelsen

påpekat, visserligen omedelbart trakterna nedom odlingsgränsen,

men av de använda ordalagen framgår otvetydigt, att departementschefen

var av den åsikt, att, vare sig fråga vore om hemman ovanför

eller nedanför odlingsgränsen, skulle skogstilldelningen ske med hänsyn

till fastställt maximi- och minimianslag.

\ ad angår frågan om vilken mark, som överhuvud vore att anse

såsom duglig, har domänstyrelsen, dock under meningsskiljaktighet,

uttalat den mening, att vid tiden för tillkomsten av 1873 års avvittringsstadga

med »duglig skog» i jämförelse med impediment (jämför

§ 15 i stadgan) skulle avsetts allenast virke, som vore dugligt ej

allenast till bränsle utan ock till för hemman eller nybyggen erforderligt

byggnadsvirke och sågtimmer. Styrelsen anser därför mer

än tvivelaktigt, huruvida avvittringsstadgans bestämmelser kunnat avse

att till duglig skogsmark hänföra även mark, som icke kunde frambringa

träd, som bildade bestånd, eller som vore användbara till

annat än bränsle och byggnadsändamål, eller varå icke stode att erhålla

återväxt. Åven lantmäteristyrelsen uttalar, att vid tillkomsten av

gällande avvittringsstadga med duglig skog i Norrland säkerligen ej

menats skog, som kunnat brukas endast till ved. Att vilja inlägga en

sådan betydelse i nu gällande föreskrifter synes mig icke berättigat.

I det gemensamma yttrande rörande avvittringsförfarandet, som den 7

februari 1907 inkom från kammarkollegiet, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen,

har sålunda framhållits bland annat, att i Tärna socken

och övre delen av Sorsele socken samt jämväl å andra ställen i många

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

K unf/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fall syntes ej kunna undvikas tilldelning av skyddsskog, varå 2 § i lagen

om skyddsskogar kundo tillämpas, såvitt husbehovsskog av lövskog till

bränsle och slöjdvirke anginge. Härav framgår otvetydigt, att vid sistnämnda

tidpunkt såväl domänstyrelsen som lantmäteristyrelsen ansågo,

att lövskog vid skogstilldelningen skulle betraktas såsom duglig skog.

Denna ståndpunkt synes ock så mycket förklarligare, som största delen av

det för fastighetsinnehavarna behövliga virket åtgår till vedbrand. Vidare

må rörande tolkningen vid tillkomsten av 1873 års lag av begreppet

duglig skog erinras om dåvarande skogsstyrelsens av advokatfiskalsämbetet

anförda utlåtande av den 28 augusti 1869, varav framgår, att

skogsstyrelsen under nämnda rubrik upptog bland annat även sämre

mark med småväxt och gles skog av gran och fur ensam eller i blandning

med vide, sälj, asp och björk.

Vidkommande den omfattning, vari uti avvittringshandlingarna såsom

skogsmark angivna men som impediment betecknade områden (s. k.

skogsimpediment) tilldelats fastigheterna, har advokatfiskalsämbetet upplyst,

att tilldelning skett i Dorotea av 999 hektar, i Sorsele av 31,838

hektar samt i Vilhelmina och Stensele—Tärna av tillhopa 75,609 hektar;

och har ämbetet beräknat att efter ett värde av 10 kronor för hektar,

d. v. s. i runt tal en tredjedel av det belopp, vartill skogsmark uppskattats

vid fråga om markinlösen för lapparnas behov, kronans förlust

skulle uppgå till 1,084,460 kronor. I dessa summor inginge icke de

arealer av impediment, för vilka från den dugliga skogsmarken avdrag

förekommit enligt 16 § avvittringsstadgan, vilka avdrag enligt advokatfiskalsämbetet

lämnad upplysning otvivelaktigt gjorts för stora. Sistnämnda

felaktigheter hava emellertid av ämbetet ansetts uppvägas därav,

att bland skogsimpedimenten även torde ingå verkliga impediment.

Det förhållandet att betesmark endast i få undantagsfall tagits i

beräkning såsom duglig mark har lantmäteristyrelsen sökt försvara därmed,

att ett annat tillvägagångssätt skulle lett till orimliga konsekvenser.

Härutinnan torde vara tillräckligt att hänvisa till de uttryckliga bestämmelserna

i avvittringsstadgan (§ 18) och 1909 års avvittringskungörelse

(§ 9), att vid skogsanslagets tilldelande hänsyn skulle tagas jämväl till

mark, som lämnade bete.

Såsom stöd för den tillämpade ordningen vid skogstilldelningen

har åberopats bland annat den rätt till virke, som enligt bestämmelserna

i 1894 års skogsförordning tillkomme hemman och nybyggen. Av

den utredning, som föregick tillkomsten av nämnda bestämmelser, vilka

hämtats från närmast föregående författningar i ämnet av den 21

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

december 1865 och den 18 september 1874, framgår, att föreskrifterna

avsågo • att provisoriskt ordna förhållandena, intill dess vid avvittring

blivit bestämt, vilka skogsområden skulle tillkomma de särskilda fastigheterna.

Storleken av den omkrets, som i förhållande till grannarnas

antal i by bestämts, varinom fastighetsinnehavarna medgivits avverkningsrätt,

har tydligen, med utgångspunkt från det skogsanslag, som

enligt avvittringsförlättningarna belöpte på helt mantal, beräknats med

hänsyn till vad som borde tillkomma odelat hemman och nybygge av

medelstorlek. Att omkretsen skulle vidgas allt efter fastighets klyvning

i flera delar, har icke varit meningen.

Advokatfiskalsämbetet har i sitt memorial den 31 december 1914

framhållit, att den av ämbetet anmärkta underlåtenheten att vid bestämmandet

av de särskilda hemmanens innehav behörigen iakttaga

kronans rätt haft till följd, att mantalet blivit i stor utsträckning för

högt uppdrivet, vilket i sin ordning föranlett, att skogstilldelningen blivit

större än vederbort. Riktigheten av denna anmärkning, som biträtts av

Berglöf, torde i överensstämmelse med vad ovan anförts angående den

bristande utredningen rörande hemmanens innehav av ströängar vara

påtaglig.

Vad angår frågan om ägoutbyten har intet anförts, som synes vara

ägnat att rubba den av Berglöf framställda tolkningen av bestämmelserna

i § 19 avvittringsstadgan och 1879 års nådiga brev. Av de hörda myndigheterna

har icke någon annan än lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att

avvittringsstadgans bestämmelser i förevarande hänseende skulle satts ur

tillämplighet. Det vill även synas egendomligt, om så skulle varit förhållandet,

då vid tillkomsten av nämnda nådiga brev någon dylik ändring

icke från någon sida föreslagits än mindre fått uttryck i avvittringsstadgan

eller det nådiga brevet. Den genom doktor Haglund m. fl.

verkställda utredningen torde visserligen giva vid handen, att endast

en jämförelsevis mindre del av det stora antalet ströängar kunnat genom

ägoutbyte i den av avvittringsstadgan angivna ordning återförvärvas

till kronan. Man torde dock ej få förbise, att genom underlåtenheten

att företaga utbyten i den utsträckning så varit möjligt det för staten

ekonomiskt gynnsammaste medlet att underlägga sig för renskötseln

hinderliga ängar omintetgjorts till uppenbarligen ganska avsevärd förlust

för kronan.

Alla hörda myndigheter, vilka yttrat sig rörande avvittringsarbetets

utförande, äro ense om, att felaktigheter blivit begångna vid avvittringsförrättningarna.

Åven lantmäteristyrelsen är av den uppfattningen, att

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

arbetet icke föreligger i det skick, som varit önskvärt. Styrelsen gör

emellertid gällande, att felaktigheterna äro av mera formell natur. Författningarnas

ordalag hade icke efterföljts, vilket berodde därpå, att

meddelade bestämmelser icke vore ändamålsenliga, vadan det varit nödvändigt

för åstadkommande av materiell rättvisa att frångå desamma.

Styrelsen har ansett sig för visst fall kunna finna stöd för en sådan

ståndpunkt i föreskriften i 1892 års nådiga brev, att avvittringsstadgan

med däri sedermera gjorda ändringar skulle endast »i allmänhet» lända

till efterrättelse.

Det torde vara överflödigt att utförligt påvisa, hurusom sagda

uttryck ingalunda avser att åt avvittringsförrättama lämna något slags

befogenhet att efter godtycke pröva lämpligheten av förut givna bestämmelser

utan står i motsats till de genom nyssnämnda nådiga brev givna

särskilda föreskrifter beträffande vissa avvittringslag.

Vad i övrigt angår frågan om billigheten av att strängt tillämpa

gällande avvittringsbestämmelser skall det ej förnekas, att en dylik tilllämpning

i vissa fall kan medföra olägenheter för de enskilda. Man måste

dock, såsom kammarkollegiet med skärpa framhållit, avvisa en uppfattning,

som överlåter åt avvittringspersonalen att efter eget godtycke

pröva författningarnas lämplighet och frågan, huruvida de böra komma

till efterföljd, samt bestämma den nya ordning, vilken såsom för ändamålet

bäst bör träda i stället. Det oriktiga i ett sådant tillvägagångssätt

är i förevarande fall så mycket påtagligare, som avvikelserna från

författningarna i flera fall innebära en omläggning av själva de principer,

varå författningarna vila, och vilka principer vid författningarnas

tillkomst fastslagits efter omsorgsfullt övervägande, bland annat till förekommande

av ett upprepande av de felaktigheter, vilka av norrlandskommittén

påvisats i föregående avvittringar. Det av avvittringspersonalen

använda tillvägagångssättet utgör i flera fall en tillämpning just

av metoder, vilka uppställts till diskussion gent emot dem, som sedermera

blivit godtagna.

I stället för att godtyckligt handla i strid mot författningarna

synas awittringstjänstemännen haft till ovillkorlig skyldighet, att om de

funnit awittringsföreskrifterna svåra att tillämpa eller leda till orättvisa

eller olämpliga resultat, därom göra anmälan hos vederbörande myndigheter,

så att rättelse kunnat under laga former åstadkommas.

Att under föreliggande omständigheter Kungl. Maj:ts befallningshavande

ansett sig böra förklara, att om vid awittringsförslagens prövning

enbart skulle komma i beaktande de grunder, som överensstämde

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

med författningarnas föreskrifter, eu återförvisning av ärendet icke gärna

kunde undvikas, torde icke vara ägnat att väcka förvåning, lika litet

som att advokatfiskalsämbetet funnit otvetydigt framgå, att för den händelse

förslagen mot förmodan bleve av Kungl. Maj:ts befallningshavande

fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att emot sådant beslut

fullfölja falan.

• Vid ifrågavarande avvittringsförrättningar hava i åtskilliga hänseenden

begåtts samma felaktigheter, som av norrlandskommittén m. fl.

påpekats beträffande de tidigare avvittringarna. Skogsanslaget har

satts nära maximum, såsom impediment har i avsevärd omfattning

räknats användbar skogsmark, och det i avvittringsstadgan medgivna

avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt utgöres av duglig

mark, har författningsstridigt och till förfång för kronan fått tjäna såsom

medel för skogens gradering. Härtill kommer, att ängar torde i

icke ringa utsträckning hava olagligen tillagts hemman och nybyggen,

varigenom kronan avhänts ej blott inägojord, utan även skogsmark,

i det att fastigheternas skattetal, som ligger till grund för skogstilldelningen,

till följd av ängarnas uppförande under fastigheterna blivit

högre än vederbort.

Om man sålunda måste fasthålla, att väsentliga felaktigheter till

kronans nackdel blivit begångna, torde emellertid vid frågans bedömande

icke kunna bortses därifrån, att författningarna i vissa delar icke synas

taga nödig hänsyn till förhållandena sådana de i verkligheten föreligga

inom awittringslagen, samt att på grund därav författningarna strängt

tillämpade kunna leda till en hårdhet, som statsmakterna knappast med

insikt om bestämmelsernas innebörd och verkan skulle åsyftat. I sådant

avseende må till exempel hänvisas till vad som i avgivna yttranden förekommit

därom att, vad anginge de mindre brukningsdelarna, det enligt

författningarna medgivna anslaget av husbehovsskog torde vara synnerligen

knappt tillmätt. Mången gång torde även en svår rubbning i åbons

ställning hava blivit följden, om indragning skett av ängar, som, ehuru

ej lagligen insynade, dock sedan lång tid tillbaka fått opåtalt hävdas

under en fastighet.

Dessa omständigheter synas även bjuda, att det tages i omsorgsfullt

övervägande, huruvida det är ur statens synpunkt ynskvärt, att

ärendena bliva återförvisade till förnyad behandling enligt grunder, som

överensstämma med författningarnas föreskrifter, eller om tilläventyrs

kronan såsom den huvudsakligaste rättsägaren vid awittringen bör

genom eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättig
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166. 145

heter söka möjliggöra avvittringons fullbordande på de grunder förslagen

innebära.

Härvid må till en början framhållas, att den återförvisning, som

skulle föranledas av förslagens mer eller mindre fullständiga underkännande,

kommer att medföra nya omfattande och tidsödande awittringsförrättningar

med därav följande kostnader och olägenheter för

befolkningen inom avvittringsområdena.

En fullständig, i awittringsväg företagen ny undersökning av

skogsmarken inom awittringslagen samt av de områden, som i förslagen

betecknats såsom impediment, måste helt visst i och för sig kräva flera

år, vartill sedermera kommer den tid, som åtgår till åtgärder för de

undersökta markernas uppdelande mellan vederbörande sakägare. Vad

åter beträffar de åtgärder, som i författningsenliga former kunna ifrågakomma

för återvinnande till kronan av ängar, som obehörigen tagits i

bruk, må erinras, att de förberedande undersökningar, som under sommaren

1915 bedrivits av den härtill utsedda kommissionen, naturligtvis,

huru samvetsgrant de än synas hava utförts, icke i och för sig kunna

äga något slags laga vitsord, så länge vederbörande åbor ej haft tillfälle

att uttala sig om dem. De laga åtgärder för ängarnas återtagande, som

kunna komma i betraktande, bestå i undersökningar och förhandlingar

vid nya awittringsförrättningar. I de helt visst talrika fall, där stridighet

angående en eller annan äng ej kan biläggas vid dessa förrättningar,

måste jämlikt §§ 22 och 23 awittringsstadgan frågan föranleda rättegång

vid särskild domstol och awittringsförfarandet i väsentliga delar

avstanna, till dess laga kraft ägande dom föreligger i alla dylika tvistefrågor.

Åven de undersökningar, som krävas för genomförande av vederbörliga

ägoutbyten mellan kronan och enskilde, torde påkalla ett ej

oväsentligt arbete och dröjsmål.

De kostnader ett dylikt helt visst mångårigt avvittringsförfarande

skulle komma att medföra för staten, som ensam har att bära all avvittringskostnad,

torde utan överdrift kunna beräknas till flera hundratusen

kronor. Vad åter angår befolkningens ställning till ett nytt långvarigt

uppskov med avvittringens fullbordande må framhållas det för

statens anseende i viss mån menliga i att förrättningar, som med vissa

av statens ingripande föranledda avbrott pågått, den ena i mer än tjugu

år och den andra i nära femton, skulle, när de nu synts stå nära sin

fullbordan, ytterligare uppehållas under en oviss framtid för genomdrivande

av statsanspråk, vilkas befogenhet och betydelse befolkningen

knappast kan förväntas inse. Ån viktigare är, att under den osäkerhet

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

i fråga om äganderättsförhållanden, som råder så länge awittringen

pågår, jordbruket vid gårdarne måste komma att försummas i ty att

aborna, i ovisshet om vilka ägoområden slutligen komma att tilläggas

dem, icke kunna förväntas att å sina tillsvidare innehavda områden

nedlägga något intresserat arbete. I detta avseende må särskilt framhållas,

att en väsentligare omläggning av awittringen torde komma att

medföra återgång av de på frivillighetens väg i sammanhang med avvittringsförrättningarne

genomförda delningarne av inägor mellan särskilda

lottägare i samma hemman eller nybygge, samt att det torde

vara tvivelaktigt, huruvida under förändrade förhållanden nya sådana

delningar i samma utsträckning som förut kunna bringas till stånd.

Skulle detta ej lyckas, kommer sådant att föranleda framtida delningar

i form av fristående laga skiftesförrättningar, vilka medföra avsevärda

kostnader för såväl delägarna som staten.

Söker man att emot nu framhållna olägenheter av avvittringsförslagens

förkastande avväga de fördelar kronan kan påräkna genom

strängt fasthållande av sina rättigheter gent emot hemmansägare eller

nybyggare, kommer först och främst i betraktande det statsfinansiella

intresset att till statsskogar avsättas sådana områden, som därtill äro

lämpliga och ej enligt gällande bestämmelser böra anslås åt befolkningen.

I vilken omfattning kronan i detta hänseende skulle kunna tillvinna

sig skogsmark utöver den, som enligt förslagen skulle användas

till kronoparker, kan ej på grundvalen av det föreliggande materialet

göras till föremål för någon noggrannare beräkning. En förberedande

undersökning härom skulle för att lämna stöd för ett tillförlitligt omdöme

kräva vida längre tid, än som lämpligen kan tillmätas en dylik

undersökning med därav föranlett uppehåll med avvittringsförslagens

prövning. De under förra sommarens undersökningar gjorda iakttagelser

rörande skogsmark, som i avvittringsförslagen räknas såsom impediment,

kunna icke göra anspråk på något slags fullständighet. Tvivelsutan

förekomma talrika därvid icke iakttagna fall, där områden, som i avvittringsförslagen

upptagas såsom odugliga eller utan giltigt skäl uppföras

med reducerad areal, skulle av sakkunniga bedömare räknas för

fullt användbar skogsmark.

Det torde emellertid ställa sig synnerligen tvivelaktigt, huruvida

den skogsmark kronan genom strängt fasthållande av gällande bestämmelser

skulle kunna, utöver de i förslagen tillämnade kronoparksområden,

åt sig bevara, i värde motsvarar kostnaderna för förnyade avvittringsförrättningar.

Tvivelaktigt är även, huruvida ett genomförande till det

yttersta av de anspråk på skog kronan enligt gällande bestämmelser

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 160.

kan hävda vore välbetänkt, eller huruvida icke snarare eu dylik ståndpunkt

måste under avvittringens fortgång framkalla ändrade bestämmelser

om skogsanslag i syfte att åt vissa eller måhända samtliga

hemmansägare och nybyggare bereda ökat husbehovsanslag eller ock

minska eller borttaga de allmänningar, som enligt gällande författningar

skola för delägarnas samfällda räkning avsättas av det till dem utgående

skogsanslaget. Framhållas må slutligen, att det enligt förslagen tillämnade

husbehovsanslaget, om ock frikostigt utmätt inom stadgad latitud,

icke torde i nämnvärd grad möjliggöra avverkning till avsalu, och att farhågan

för ytterligare skogsspekulation alltså torde vara i huvudsak utesluten.

I betraktande av det sålunda anförda torde det kunna med fogpåstås,

att kronan icke har tillräcklig anledning att av hänsyn till skogen

inom avvittringsområdena motsätta sig förslagens fastställande.

Vad åter angår spörsmålet om återgång till kronan av de ängsområden,

som obehörigen intagits av enskilda, torde det väl ligga i

öppen dag, att, om man bortser från den ökning i skogsanslag, som

följer av ängarnas inräknande i fastigheternas ägovälde, kronan icke

har något större omedelbart intresse av ängarnas återtagande. Vad som

i detta avseende kan göras gällande — nämligen att ängarna i kronans

hand möjliggöra en mera rationell skötsel av omgivande kronoskog än

eljest kan ifrågakomma — saknar visserligen ej betydelse men torde

dock desto mindre vara av avgörande vikt, som flertalet av de a varje

trakt befintliga ängar dock äro behörigen upplåtna och alltså ej kunna

utan vidare återbördas. Medelbart har kronan däremot ett starkt intresse

av att utängar å ifrågavarande trakter icke obehörigen tilläggas enskilde.

Förefintligheten av dylika från gårdarna avlägsna men under dem

brukade slåtterlägenheter utgör nämligen, såsom redan nämnts, ett svårt

hinder för den i dessa trakter betydelsefulla renskötseln. Detta förhållande

har också behörigen uppmärksammats av statsmakterna. Det

torde vara framför allt dylika ängslägenheter, som beröras av de i 6 §

3:o samt 3 § av 1909 års avvittringskungörelse intagna stadgande^ om

undersökning i samband med avvittring rörande områdens behövlighet

för nomadlapparna samt om utbytande eller inlösen för kronans räkning

— på frivillighetens väg eller expropriationsvis — av mark, som

prövas vara nödig för dessa lappar. Vid de undersökningar, som på

grund härav blivit i samband med avvittringen vidtagna inom förevarande

båda awittringslag, har det ock visat sig, att utängar i stor

omfattning behövde inlösas i renskötselns intresse, och de kostnader,

som härför förslagsvis beräknats, uppgå, även om däri icke inräknas det

å ängarna belöpande skogsanslag, till mer än 100,000 kronor, varav 1912

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Moy.ts Nåd. Proposition Nr 166.

års riksdag till inlösen av vad som då var i fråga beviljat ett förslagsanslag

av 52,000 kronor. Bland de ängar, som sålunda skulle ifrågakomma

till inlösen, ingå åtskilliga av dem, som enligt 1915 års undersökningar

icke torde lagligen tillkomma vederbörande fastigheter, och

det måste naturligtvis te sig föga rimligt, att kronan för förvärv av

dessa utbetalar penningersättningar till innehavarna. Åven denna oegentlighet

bör emellertid till sin sakliga betydenhet avvägas mot de redan

framhållna olägenheterna för staten av avvittringsförslagens förkastande,

och en dylik jämförelse visar utan tvivel, att det för staten vore avgjort

ofördelaktigt att underkasta sig de kostnader, som på avvittringens

nuvarande stadium skulle vara förenade med återvinnande av ifrågavarande

ängar, vilkas värde vid en eventuell inlösen icke kan uppgå

till mer än en bråkdel av sagda kostnader.

Vad beträffar avvittringsförrättarnas underlåtenhet att genom ägoutbyten

bereda kronan tillgång till ängar kan densamma tydligen väl

ur den allmänna hushållningens synpunkt men icke för kronan såsom

sakägare vålla olägenhet i andra fall än såvitt ängar, som för renskötselns

skull behöva förvärvas åt kronan, kunnat bytesvis frigöras

från fastighet, som de nu lagligen tillhöra; och om det än varit önskvärt,

att dylika byten kommit till stånd, bör det likväl ej förbises, att,

med iakttagande av avvittringsstadgans regler om grunderna för ägoutbyten,

den vederlagsmark kronan haft att lämna tydligen icke kunnat

förslå till återvinnande av mer än en obetydlig del av ifrågavarande

ängar.

Vid övervägande av frågan huruvida staten bör avstå från de rättsanspråk

på skogsmark och utängar den med stöd av gällande författningar

skulle kunna göra gällande, eller om kronan med strängt vidhållande

av givna stadganden skulle låta avvittringsförslagen i föreskriven

ordning undergå prövning, vilken med tämligen stor säkerhet kan väntas

leda till förrättningarnas omarbetande i väsentliga delar, har jag med

stöd jämväl av de hörda mjmdigheternas uttalanden utan tvekan ansett

mig böra ställa mig på förstnämnda ståndpunkt.

Härvid synes mig emellertid böra erinras om angelägenheten av,

att statsmakterna vid ett från deras sida gjort medgivande rörande avvittringsförslagens

godkännande i föreliggande skick icke binda sina

händer gent emot enskilda delägare, som tilläventyrs kunna vilja söka

uppnå större fördelar än enligt avvittringsförslagen skulle tillkomma dem.

Kammarkollegiet framhåller i sådant hänseende, att de påvisade formella

felaktigheterna i avvittringsförslagen i stor omfattning torde lämna möjlighet

öppen för missnöjda delägare att mot förslagen fullfölja besvär,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

varförutom klander från delägarnas sida lätteligen kunde tänkas bliva

följden av lantmäteristyrelsens efter min tanke överdrivna framhållande

av den låga taxeringen av utängarnas höavkastning. Genom dylika

besvär skulle ett fåtal jordägare eller nybyggesinnehavare kunna fördröja

avvittringen under åratal, oberoende av att kronan godkänt densamma.

En förutsättning för ett godkännande från kronans sida måste uppenbarligen

vara vunnen säkerhet för, att jämväl övriga sakägare lämnade

förslagen oklandrade. Kollegiet ansåge för sin del det vara ändamålsenligast,

att Kungl. Maj:t och kronan för vinnande av detta syfte trädde

i underhandling med vederbörande delägare och med dem träffade formliga

föreningar angående avvittringsförslagens godkännande.

I kollegiets sålunda framställda förslag anser jag mig böra instämma,

enär staten i annat fall i händelse av besvär från enskilda delägare

kunde i följd av sina på förhand gjorda eftergifter komma i en

ogynnsam ställning. Det torde emellertid icke få anses nödvändigt, att

de ifrågasatta föreningarna komma att biträdas av alla delägare eller

omfatta varje fråga. I den mån föreningar behörigen komma till stånd

bliva de naturligtvis grundläggande för det avvittringsutslag Kungl.

Maj:ts befallningshavande har att meddela och utesluta, i de delar de

angå, möjligheten av klagan över utslaget. Åt Kungl. Maj:t torde böra

överlämnas att vid bristande överenskommelse bedöma, huruvida tvistefrågan

kan vara av sådan omfattning och betydelse, att på grund därav

medgivande för kronans del till avvittringsförslagens godkännande i

föreliggande skick icke bör ifrågakomma.

Innan jag lämnar frågan om avvittringsförslagens godkännande,

synes vara av vikt att något beröra ett par spörsmål, vilka med avvittringen

äga nära samband. Enligt nämnda förslag hava efter framställning

från advokatfiskalsämbetet vissa angivna vattendrag blivit undantagna

för kronans räkning. En följd härav torde bliva, att fastighetsinnehavarne

gå miste om den fiskerätt i dessa vattendrag, som annars

skulle tillkomma dem. På grund av den stora roll, som fisket i dessa

trakter spelar i den enskildes hushållning, torde en sådan påföljd kunna

■medföra betj^dande olägenheter, vilka i görligaste män böra undanröjas.

Att härvid gå så långt, som lantmäteristyrelsen föreslagit, nämligen att

låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens redovisande

vid avvittringen i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken torde, såsom

av kammarkollegiet framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan

om den utsträckning, i vilken. regleringar av nämnda större vattendrag

kunna i framtiden ifrågakomma, är oviss, och det synes under sådana

omständigheter vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkras

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kronan, på det icke enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade

regleringsdammar, som under långa tider av året pläga stå torra, kunna

göra anspråk på mark, som förut varit sjö- eller älvbotten. Fiskerätten

bör däremot skyddas. Frågan om upplåtande av fiske åt enskilda i

kronans vatten är för närvarande under utredning genom särskilda av

chefen för jordbruksdepartementet efter nådigt bemyndigande tillkallade

sakkunniga, och torde vederbörande hemmansåbors tillgodoseende i förevarande

avseende av dessa sakkunniga tagas under omprövning. I avbidan

på de bestämmelser, som kunna komma att meddelas, torde vara

tillfyllest, att vid avvittringen vederbörande hemmansåbor få sig tillförsäkrade

att tillsvidare åtnjuta den fiskerätt i samma vatten, som dem för

närvarande tillkommer; och torde detta kunna beaktas vid ingående av

förut omförmälda föreningar.

Kammarkollegiet har fäst uppmärksamheten på vikten av, att

kronan genom avvittringen icke går miste om rätten till dammfästena vid

källsjöarna till de stora vattendragen Vindelälven, Umeälven och Angermanälven,

av vilka källsjöarna till Vindelälven äro belägna inom Sorsele

samt de båda andra älvarnas källsjöar inom Vilhelmina och Stensele—Tärna.

Såsom innehavare av dylika dammfästen torde, framhåller kollegiet,

kronan enligt gällande vattenlagstiftning ensam hava sig förbehållen

initiativrätten till sjöregleringsföretag i dessa trakter och rätten att bestämma

omfattningen av sådana företag. Det vore uppenbarligen av stor

betydelse, att kronan fortfarande kunde vara i besittning av denna rätt.

Den i ärendet föreliggande utredningen lämnar icke möjlighet att

fullständigt avgöra, huruvida sådana dammfästen, som av kollegiet avses,

böra förläggas å mark, som hittills tillhört kronan men enligt avvittringsförslagen

skulle tilldelas enskilde. Då gällande avvittringslagstiftning

ej stadgar avsättande av mark för sagda ändamål i vidare mån

än som följer av bestämmelserna om utmål till strömfall, som förbehållas

kronan, kan det ej heller räknas som ett fel, att förhållandet ej

vunnit beaktande vid avvittringen. Skulle emellertid vid närmare undersökning

anledning prövas föreligga att för tillgodoseende av viktigare

intressen av den art kollegiet åsyftar vidtaga en eller annan mindre

jämkning i förslagen — något som särskilt torde kunna ifrågakomma

inom Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag — lärer utredning

i fråga om dylika jämkningar lätt kunna åvägabringas, innan vidare

behandling av avvittringsförslagen äger rum.

Utredningen i ärendet utvisar, att de små brukningsdelarna bekommit

ett husbehovsanslag, vilket, om hänsyn tages allenast till vad

som vid avvittringen betraktats såsom duglig skog, icke kan anses mot
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

svara virkesåtgången å fastigheterna. Kammarkollegiet har ansett nödigt,

att lagstiftningsåtgärder med snaraste vidtagas i syfte att undanröja de

missförhållanden, som av berörda anledning kunna tänkas uppkomma.

Otvivelaktigt är saken av stor betydelse, ehuru ej av den allvarliga

beskaffenhet, som kammarkollegiet synes förutsätta. Man får nämligen

icke förbise, att genom riklig tilldelning av skogsimpediment fastigheternas

ställning i förevarande avseende i hög grad förbättrats. Medgivas

må dock, att det åtminstone för vissa fall kan komma att visa

sig, att det virkesbehov, som tillförsäkrats de mindre lotterna, är otillräckligt.

Statsmakterna böra fördenskull hava sin uppmärksamhet riktad

å saken för vidtagande av de åtgärder, som kunna prövas av nöden;

och törde dessa åtgärder väl närmast böra gå ut på att för fastighetsinnehavarna

möjliggöra att genom köp på billiga villkor från statens

skogar eller allmänningarna bereda sig tillgång till den felande virkeskvantiteten.

Uppmärksammas bör, att vidtagandet av dylika särskilda

åtgärder endast kunna vara motiverade av den utveckling, som i dessa

trakter utan statens ingripande fått försiggå därhän, att i stor utsträckning

uppdelning av fastigheterna skett i lotter av så ringa omfattning,

att de näppeligen kunna erbjuda sina innehavare utkomstmöjligheter.

Beträffande kronohemmanen synes detta missförhållande i viss grad

vara beroende därav, att klyvning av hemmanen torde hava medgivits

utan vederbörlig hänsyn till, att de uppkommande lotterna medförde

besutenhet.

I samband med avvittringsförslagens eventuella godkännande torde,

såsom kanslisekreteraren Berglöfs framställning innebär, böra upptagas

spörsmålet om ströängsfrågans lösning inom ifrågavarande trakter, så

att medgivande från statsmakternas sida om godkännande av awittringen

i dess föreliggande skick bör bindas vid ett förbehåll från kronans sida,

som är ägnat att möjliggöra en dylik åtgärds genomförande. Samtliga

myndigheter, som yttrat sig i föreliggande ärende, hava framhållit betydelsen

för jordbruket därav, att den jordbrukande befolkningen förmåddes

övergå från det nu använda extensiva systemet med bruk av

ströängar till en rationellare ordning med odling av mark i närheten

av bostäderna. Bland andra hava lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:ts

befallningshavande erinrat om de sociala och folkpolitiska fördelar, som

skulle vinnas med en sådan ordning, vilken skulle innebära ett betydande

framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till befolkningens

välstånd. Men icke blott de nu hörda myndigheterna äro ense härom,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

utan alla auktoriteter, som yttrat sig i ämnet, kava varit av samma uppfattning.

Bortses får ej keller därifrån, att ett återförvärv till kronan av

ströängarna skulle medföra stora fördelar även i andra avseenden. Så

skulle därigenom vinnas ett medel till åstadkommande av ett intensivare

skogsbruk genom försumpade markers å kronoparkerna torrläggning,

vilken nu ofta omöjliggöres på grund av innekavarnas motstånd mot

dikens framdragande över deras ängar. Tillika skulle genom indragning

av de ströängar, som utgöra kinder för renskötselns rationella bedrivande,

denna näring erhålla ett gott stöd.

Huvudvikten får emellertid icke läggas å sistberörda fördelar; ock

synes mig, vad lantmäteristyrelsen anfört därom, att hänsynen till renskötselns

skyddande skulle varit egentliga anledningen till framläggande

av förevarande förslag till ströängarnas underläggande kronan, icke

bekräftas av vad i ärendet förekommer.

En sådan tanke synes visserligen ligga nära, då man tager i betraktande,

att 1909 års avvittringsförfattning uttryckligen tager sikte på

att renbetesfrågan borde ordnas vid awittringen, men att de i sådant

hänseende lämnade föreskrifter icke kommit till tillämpning annat än i

undantagsfall och att de icke i någon mån fått bidraga till frågans

lösning. Förslaget om utängssystemets avskaffande åsyftar emellertid

tydligen i första kand ett större mål, nämligen utvecklandet av jordbruket.

Att emellertid även den för ifrågavarande trakter betydelsefulla renskötseln

skulle främjas genom förslagets genomförande är tydligt och även detta

talar naturligtvis i väsentlig mån till förmån för förslaget. I själva verket

synes det, som om avskaffandet av utängsbruket i de bygder det här

gäller skulle, på samma gång det i ock för sig skulle innebära ett ej

oväsentligt framsteg för jordbruket, utgöra en förutsättning för det synnerligen

maktpåliggande utjämnandet av motsatsförhållandet mellan den

jordbrukande och den renskötande befolkningen.

Av 1749 års lappmarksreglemente liksom av senare författningar

framgår, att ströängsbruket endast varit avsett att vara en övergångsform

till en rationellare ordning. Avsikten var att befolkningen genom

odling invid gårdarna så småningom skulle göra sig oberoende av utängarna.

En dylik utveckling har emellertid uteblivit, beroende på

inrotad vana hos befolkningen, förevarande trakters avskilda läge, vilket

förorsakat att upplysning om utvecklingen på jordbrukets område och

nyare metoder först sent här hinna spridas, ävensom befolkningens

fattigdom, varigenom i många fall saknats ekonomisk förutsättning att

kunna övergå från ett jordbrukssystem till ett annat.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Rörande olägenheterna med de nu tillämpade jordbruksmetoderna

tillåter jag mig hänvisa till den här ovan intagna utredning, som lämnats

av kanslisekreteraren Berglöf och doktor Haglund. Av dem har påvisats

det ur ekonomisk synpunkt olämpliga i att vidbliva bruket av ströängarna,

vilka till den allra största delen utgöras av myrslåtter och kunna

ligga på större avstånd — stundom 2 till 3 mil från bostäderna. På

grund av ängarAas ringa avkastning, som för den stora mängden av

dem av Haglund uppskattats till omkring 350—400 kilogram för hektar

vid skörd vartannat år, vore svårigheterna att insamla årsbehovet av hö

stora. Skörden toge en oproportionerligt lång tid samt försigginge under

svåra förhållanden. Följden härav vore även, att produktionen av myrhö

ej kunde tåla kpstnaderna för lejt skördefolk. Höinsamlingen började

några veckor efter det kälen gått ur jorden och upphörde ej förr än

marken var frusen. Höets beskaffenhet vore ofta mindre god på grund

av svårigheterna vid bärgningen samt det fjolårsgräs, ända upp till 40

procent, varmed det plägade vara inmängt. Detta foder kunde hjälpa

kreaturen att draga sig fram under vintern, men utbytet av mjölk under

denna tid torde bliva ganska ringa, i många fäll kanske intet. Genom

den besvärliga höinsamlingen bleve föga tid över till odlingsarbeten vid

gårdarna, och någon framtida utveckling vore knappast möjlig. Om

befolkningen ej ägde det stöd, som fisket och jakten skänkte, skulle

fattigdomen göra sig gällande i än högre grad än nu.

Såsom ovan åberopade utredning av Haglund och 1915 års av

honom ledda kommission utvisar samt jämväl är genom erfarenheten

bestyrkt förefinnas emellertid i förevarande trakter goda möjligheter att

införa ett lämpligare jordbrukssystem och därigenom även förbättra befolkningens

ställning. Förutsättningarna för odlingsarbeten, i de flesta

fall myrodling av enkelt och billigt slag, äro nämligen i allmänhet de

bästa. * De erfarenheter man har angående redan utförda myrodlingar i

trakten synas även vara goda.

Avvittringen erbjuder ett icke mera återkommande tillfälle att

främja berörda betydelsefulla utveckling av befolkningens levnadsvillkor.

Åtskilliga svårigheter av praktisk och rättslig art, som annars förefinnas

för ströängarnas återförvärvande under kronan, kunde genom denna

frågas förbindande med avvittringen undgås, varförutom man med hänsyn

till de stora fördelar, som vid sidan av författningen genom föreliggande

avvittringsförslag beretts befolkningen, kunde vänta bättre förståelse

och medverkan från dennas sida vid en jordbruksreforms genomförande.

Med säkerhet torde nämligen kunna emotses, att fastighetsinnehavarna,

ovana vid förändringar som de äro och därför rädda och

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

misstänksamma gent emot nyheter, skola å många håll resa motstånd

mot de föreslagna bestämmelsernas genomförande.

Naturligtvis kan härvid icke bliva fråga om att utan vederlag åter

förvärva ängarna till kronan, ehuru, såsom i kanslisekreterare Berglöfs

betänkande framhållits, åtskilliga föreskrifter finnas, som tyda på, att

författningarna, åtminstone vad angår vissa ängar, icke ställt sig främmande

för en sådan ordning. En dylik reglering skulle innebära allt

för stor stränghet mot befolkningen, varförutom denna behöver den

ekonomiska hjälp, som genom vederlaget skulle beredas, för att överhuvud

bliva iståndsatt att företaga några mera avsevärda odlingsarbeten.

Det av Berglöf framställda förslaget, att denna odlingsersättning skulle

utgå i form av ett åtagande från statens sida att ^bekosta odlingar

närmare gårdarna, kan av mig så mycket hellre biträdas, som det överensstämmer

med den uppfattning, vilken gjorts gällande av flera på området

sakkunniga personer, och dessutom innebär en garanti för att icke gottgörelsen

av fastighetsinnehavaren förbrukas utan nytta för fastigheten

samt för att tredje mans rätt med avseende å denna vederbörligen tillvar

atages .

De kostnader, som ett genomförande av det av kanslisekreteraren

Berglöf framlagda förslaget skulle medföra, torde, även om de böra

upptagas till något högre belopp, än som av Berglöf beräknats, icke i

någon mån behöva verka avskräckande, isynnerhet om de jämföras med

de belopp, vartill den föreslagna, men vid förslagets antagande obehövliga

inlösen av ströängar för nomadlapparnas behov skulle uppgå.

Enligt förenämnda förslag skulle regleringen av ströängarna icke

behöva medföra något uppskov med avvittringsförslagens godkännande.

Detta synes mig i överensstämmelse med vad ovan anföjts vara en stor

fördel. De mindre betydande rubbningar, som kunna bliva en följd av

den föreslagna tilläggsavvdttringen, torde ej vara av någon betydelse vid

delägarnas förfogande över de dem vid avvittringen tillagda skiften.

Beträffande de grunder, varå kanslisekreterare Berglöfs förslag i

dess detaljer vilar, tillåter jag mig hänvisa till den allmänna och speciella

motivering, vilken av Berglöf anförts.

Förslaget innebär i sina huvuddrag, att riksdagen lämnar sitt medgivande

till, att de föreliggande förslagen rörande avvittring inom Dorotea

och Sorsele socknar må fastställas oavsett de felaktigheter, som med

avseende å dem blivit begångna, dock under förbehåll om skyldighet för

hemmansägare och nybyggare att, i den mån bestämmes genom särskild

förrättning, avseende ströängarnas återförvärvande till kronan, avstå

sådana ängar ävensom, i den utsträckning så prövas nödigt för fyllande

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

av arman fastighets behov av odlingsmark, område, som vid avvittringen

under beteckningen av impediment tillagts fastighet inom dess föreslagna

skifte. Från detta stadgande undantagas emellertid iingslägenheter i

Sorsele socken, vilka ligga invid vissa angivna större vattendrag och i

allmänhet torde utgöras av mera växtkraftiga ängar, som årligen kunna

skördas. Under stadgandet inbegripas ej heller ängar, som ligga i

omedelbart samband med fastighetens egentliga ägoområde eller förut

uppodlats till åker. Ersättning för ängarna skall utgå medelst bekostande

av odling å viss för ändamålet utsedd mark, vilken icke i

något fall må vara längre bort belägen från boplatsen än fem kilometer.

Annan fastighet tillhörigt område må icke tillgripas såsom odlingsområde

i annat fall, än< att detsamma såsom impediment tilldelats fastigheten.

Dock förefinnes ej hinder för, att en utäng, som genom tilläggsavvittring

indragits från eu fastighet, sedermera såsom odlingsområde tillägges en

annan. Uttages till odlingsmark område, som varit insynat under fastighet,

skall vid odlingsersättningens bedömande hänsyn tagas till den

avkastning, som förut tagits från området. Utväljes till odlingsområde

mark, som med impedimentbeteckning tillagts annan fastighet, skall

ersättning ej lämnas för marken. Till odlingsområde skall enligt förslaget

uttagas så stor areal odlingsbar jord, att avkastningen av densamma

med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram motsvarar

fyra femtedelar" av den myckenhet hö, som vid allmänna avvittringen

beräknats kunna skördas å ängarna. I första rummet skall till odlingsmark

utväljas myrmark eller i allmänhet mark, som kan odlas med

minsta kostnad. Medelkostnaden för uppodling av den jord, som till

odling anvisas en fastighet, må emellertid icke utan särskilt medgivande

av Kungl. Maja överstiga 1,000 kronor för hektar. Odlingsersättningen

får av fastighetens ägare uppbäras av statsmedel i sådan ordning, att en

femtedel utbetalas, så snart slutligt beslut rörande tilläggsavvittringen

föreligger, två femtedelar då så mycket fullgjorts, som motsvarar halva

odlingskostnaden, samt återstående två femtedelar, då arbetet är fullgjort.

Utan att vara underkastad preskription skall ersättningen under

tiden innestå för fastighetens räkning och följa fastigheten vid byte av

ägare. För att bereda en övergång till den nya ordningen skola fastighetsinnehavarna

äga att under tio år, efter det beslut om ängarnas avstående

meddelats, bruka ängarna.

De för ''•odlingsområdenas uttagande nödiga förrättningar utföras

enligt förslaget av en särskild avvittringsnämnd, bestående av en

lantmätare samt en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig

utbildning. Denna nämnd, som skall stå under Kungl. Maj:ts befall
-

I

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningshavandes tillsyn, liar att uppgöra plan för odlingen, innefattande

detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma samt för den odlade

markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig konstgödsel.

Av nämnden upprättat förslag till tilläggsavvittring för varje fastighet

skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som beslutar i

ärendet. Över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut må besvär anföras

bos Kungl. Maj:t.

Över tilläggsavvittringen och odlingsförslagen skola i nödig mån

upprättas kartor; och skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad

lantmätare förrätta utstakning av odlingsområde, som ej är beläget

inom fastighets egentliga ägoområde, varjämte han på konceptkarta

över allmänna awittringen skall inlägga sådant område ävensom i de

vid allmänna awittringen förda längder verkställa erforderliga anmärkningar

rörande förändringar i ägovälde.

De för tilläggsavvittringens utförande nödiga bestämmelser har

Berglöf föreslagit skola meddelas genom en av Kungl. Maj :t efter riksdagens

hörande i administrativ väg utfärdad författning.

I överensstämmelse med vad ovan anförts synes mig Berglöfs förslag

kunna läggas till grund för en lösning av nu föreliggande frågor.

Beträffande förslagets särskilda delar synes mig dock, bland annat med

--föranledande av de erinringar, vilka blivit framställda av de i ärendet

hörda myndigheter, böra vidtagas en del ändringar och'' tillägg.

Innan jag går närmare in härpå, vill jag något beröra den uppkomna

frågan, huruvida den författning rörande tilläggsavvittring, som

må komma att utfärdas, kan anses hava naturen av civillag eller ekonomisk

författning. Lantmäteristyrelsen har uttalat den mening, att

den blivande författningen bör utfärdas i den ordning,» som finnes för

civillag föreskriven. Såsom stöd härför har åberopats, att i förslaget

egenskapen av expropriation framträder i alldeles särskild grad, därigenom

att det gäller att frånträda mark utan ersättning för markvärdet

men däremot för den nuvarande avkastningen, vilken ersättning emellertid

till största delen ej finge lyftas förr än i män av verkställt arbete.

Med fullt skäl kunde även förslaget betraktas såsom ändring av §§ 19,

20 och 21 i avvittringsstadgan.

I likhet med vad i förslaget förutsättes är jag av den åsikt, att

ifrågavarande bestämmelser böra utfärdas under form av ekonomisk författning.

Den rätt, som enligt författningarna före avvittrings avslutande

tillkommer hemmansägare och nybyggare till ströängarna, är av den

obestämda art, att den ej kan jämställas med äganderätt ens i de fall,

då hemmanen blivit skatteomförda. Till belysande av hemmansägarnas

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

och nybyggarnas rätt i detta avseende vill jag erinra om de härutinnan

grundläggande bestämmelserna i 1749 års lappmarksreglemente. I § 7

av denna författning stadgas följande: »Äger ock ingen större rätt till

hö- och skogsmyrar, varav en nybyggare kan hava tillfälle och nödigt

sig i första början av nybyggets inrättande att betjäna, än så vida brist

vara kan på andra när belägnare och till rödning dugliga platser och

ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myrer bättre betarva

torde.» Av § 6 i samma reglemente framgår, att den nybyggare, som

tidigare slagit sig ned, både skyldighet att maka åt sig för en senare

anländande, och ägde han därvid icke rätt till vederlag för avträdd

mark i vidare mån, än att »intet upparbetat åker- eller ängsland kunde

honom frånkännas och någon annan tilläggas utan med hans goda vilja

och emot betalning, som arbetet hans prövas värt vara». Härvid är

emellertid att lägga märke till den beskrivning, som lämnas på mark,

vilken skulle anses såsom odlad. § 7 föreskriver härom: »Ej må någon

räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen, varest han

upprest en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det

hö och foder, som själva naturen utan dikning och rothuggning giver;

men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs

och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts

nyttig och brukbar till åker och äng.» Härmed må jämföras bestämmelserna

§ 19 mom. 5 i 1873 års avvittringsötadga, att vid ägoutbyte

av inägor, mark, som ej vore odlad, kunde, såvitt den ej vore för

hemmanets eller nybyggets bestånd erforderlig, innehavaren frånhändas

utan vederlag. Med stöd av här ovan sist intagna bestämmelse i 1749

års reglemente torde icke, utom i ett och annat enstaka undantagsfall,

såsom odlade kunna betraktas de utängar, om vilkas återförvärvande

till kronan nu är fråga. Den omständigheten att genom felaktig tolkning,

förmodligen beroende på förbiseende av nämnda bestämmelse,

ströängar kommit att vid tillämpningen av avvittringsstadgan betraktas

såsom odlade, torde icke vara av beskaffenhet att inverka på frågan om

författningens innebörd. På grund av vad ovan anförts synes innehavarnas

rätt till ströängarna vara så prekär, att vid deras föreslagna

indragning icke samma principer kunna göras gällande, som då fråga

är om utbyte av mark, vilken med äganderätt besittes. Häri torde

även anledningen vara att söka till, att avvittringsstadgans föreskrifter

rörande ägoutbyten ej underställdes riksdagens hörande än mindre utfärdades

såsom civillag samt att även de senare gjorda modifikationerna

i nämnda föreskrifter tillkommit i administrativ väg, för Västerbottens

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

läns lappmark genom 1879 års nådiga brev och nådiga brevet den 18

november 1892 angående avvittring ovan odlingsgränsen.

Lantan äteristyrelsens uttalande, att förslaget om tilläggsavvittring

innebure ett avstående av ängarna utan ersättning för markvärdet men

däremot för avkastningen, synes mig, om överhuvud i realiteten någon

skillnad föreligger i de olika beräkningsgrunderna, vara obefogat. I

förslaget har avkastningen endast anvisats såsom grund för uppskattande

av själva markens värde, vilket beräkningssätt legat så mycket närmare

till bands, som en för uppskattningen användbar uppgift angående avkastningen

kunde anses förefinnas i de vid avvittringen i sådant hänseende

verkställda taxeringarna.

Av lantmäteristyrelsen har vidare gjorts gällande, att den i förslaget

givna föreskriften, att med obetydligt undantag alla ströängar

skulle inlösas från hemman och nybyggen, skulle innebära en hämsko

för jordbruket i orten bland annat därigenom, att tillgång för framtiden

på lämplig odlingsmark kunde komma att saknas. Styrelsen har fördenskull

föreslagit, att det skulle bliva beroende på prövning i varje särskilt

fall, huruvida ett avträdande av ängslägenheterna kunde ske utan

fara för hemmanets eller nybyggets bestånd; och skulle skyldighet att

avstå ängarna icke förefinnas i annat fall, än att hemmanet eller nybygget

innehade odlingsmark till en areal motsvarande det för de avträdda

ströängarna utlagda odlingsområdet.

I allmänhet torde väl tillgången på odlingsmark vara så stor, att

även efter uttagande av odlingsområde för fastighet tillräcklig odlingsjord

förefinnes för att under en lång tid framåt fylla behovet. Fall

torde dock kunna tänkas, då denna odlingsreserv kan vara ganska

knapp, vadan försiktigheten synes bjuda, att garanti skapas för att en

dylik reserv icke saknas. Att såsom iantmäteristyrelsen göra hela frågan,

huruvida avträdande av ängarna skall ske eller icke, beroende av, om

tillräcklig odlingsjord förefinnes inom det egentliga ägoområdet eller område,

som kunde komma att tilldelas fastigheten genom tilläggsavvittring,

på det sätt styrelsen tänkt sig densamma utförd, synes oegentligt. Den

obetydligaste brist i dylik reservmark skulle då göra hela förrättningen

om intet. Det framställda önskemålet vinnes med en föreskrift, att om

fastighet efter avträdandet av ängarna samt uppodlande av ifrågavarande

odlingsområde icke innehar lätt odlingsbar mark, som uppgår till minst

lika stor areal som odlingsområdet, skall åt fastigheten antingen bibehållas

så stor del av de utanför det egentliga ägoområdet belägna slåtterängarna,

som erfordras för att fylla bristen, eller ock, där så lämpligen

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 159

kan 6ke, till fastigheten läggas närbelägen kronomark till motsvarande

areal.

En annan anmärkning, som av ett par myndigheter framställts

mot det framlagda kungörelseförslaget, avser den däri intagna bestämmelsen,

att vid uppskattning av odlingsområdets och den därav beroende

odlingsersättningens storlek avvittringsnämnden hade att utgå från, att

nämnda område i uppodlat skick skulle lämna en höavkastning, motsvarande

fyra femtedelar av den kvantitet hö, som vid allmänna avvittringen

beräknats kunna skördas å de till återförvärv ifrågasatta ströängarna.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att det icke överensstämde

med billighet att sålunda göra avdrag med en femtedel av den beräknade

nuvarande höskörden, och lantbruksstyrelsen har framhållit, att

denna föreskrift knappast kunde tillräckligen grundas på den föreliggande

utredningen liksom av denna ej heller syntes framgå, huruvida vid

bestämmandet av nämnda norm tillräcklig hänsyn tagits till, att de med

skördandet och hemforslandet av höet på odlad mark förenade kostnaderna

högst väsentligt understege motsvarande kostnader för utängshöet.

Lantbruksstyrelsen synes härmed närmast åsyfta, att eu prövning borde

ske i varje särskilt fall av det värde vallhöet borde åsättas, samt att

det därvid kunde visa sig, att detta värde kunde böra bestämmas i

vissa fall högre och i andra fall lägre än fyra femtedelar av ströängshöet.

I överensstämmelse med de fordringar på enkelhet i förfarandet,

som ligga till grund för förslaget, synes mig en sådan ordning, som

lantbruksstyrelsen torde åsyfta, mindre lämplig. Ej heller synes med

något verkligt berättigande den anmärkning kunna riktas mot förslaget

i förevarande del, att det ej skulle i tillbörlig mån tillgodose befolkningens

intressen. Enligt skattläggningsmetoden skulle det hö, som erhölles

från odlingarna, hava såsom gott hårdvallshö upptagits i första

klassen och sålunda taxerats såsom tre gånger bättre än det från flertalet

ströängar skördade höet, vilket upptages i skattläggningsmetodens

fjärde klass. Därest den av författningarna tillämpade grund tagits såsom

utgångspunkt, skulle alltså myrhöet i värde uppskattas endast till en

tredjedel av vallhöet; och må i detta sammanhang erinras om, förutom

den bättre kvalitet, som vallhö måste anses besitta i förhållande till

myrhö, att i sistnämnda hö pläga ingå ända upp till 40 procent förna

(fjolårsgräs). Vid utfodrings försök, som verkställts av professorn vid

centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Nils Hansson

till jämförande av fodervärdet hos vallhö och myrhö (starrhö), har det

visat sig, att starrhö från bättre myrar innehölle 35.8—38.8 foderenheter

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 166.

per 100 kilogram samt från sämre myrar 35.8—36.3 foderenheter. Jämföres

härmed, att fodervärdet hos vallhö beräknas till 43 foderenheter

per 100 kilogram, skulle sålunda sämre myrhö vara ungefär 17V2—15V2

procent sämre än vallhö. Härvid är att märka, att vid försöken höet

givits kreaturen endast såsom fyllnad jämte mera närande foder, något

som ej motsvarar de nuvarande utfodringsförhållandena inom ifrågavarande

trakter. Att under sådana omständigheter helt jämnställa de

olika hösorterna synes mig med hänsyn till statens intressen mindre

berättigat och skulle av mig icke kunna förordas, om det icke vore av

särskild vikt att skaffa så starka garantier som möjligt för att befolkningen

ej må bliva lidande på den ifrågasatta regleringen, varvid bör

tagas i betraktande, att det ej kan förutsättas, att insikten om sättet

för odlingarnas rätta brukande och hävdande skall redan från början

bliva så allmänt spridd, att avkastningen städse kan hållas vid normal

kvantitet. Med anledning härav samt då befolkningen törhända ej så

lätt kan sätta sig in i skillnaden mellan de olika hösorternas värde,

har jag ansett mig böra föreslå, att vid odlingsersättningens beräknande

hö från odlingarna och utängarna jämnställes. Bifalles detta,

synes, i beaktande jämväl därav att avkastningen från de odlade vallarna

upptagits till så lågt belopp som 1,700 kilogram årligen för hektar,

vara väl sörjt för framtiden särskilt med tanke på alla de indirekta fördelar,

såsom de väsentligen reducerade kostnaderna för höets bärgning

och hemforsling, vilka bliva en följd av den nya ordningen.

Såsom av domänstyrelsens yttrande framgår, anser styrelsen det

föreslagna maximum av 1,000 kronor för odlingskostnaden böra sättas

avsevärt lägre, enär styrelsen icke kände sig övertygad om, att det ur

ekonomisk synpunkt kunde vara välbetänkt att i nu ifrågavarande trakter

utgiva upp till nämnda belopp och eventuellt mera för odling av en

hektar mark. Lantbruksstyrelsen uttalar sig icke direkt om lämpligheten

av nämnda maximisumma men anför i allmänhet, att odlingskostnaden

i vissa fall kunde anses hög i förhållande till det ekonomiska

värde, som genom odlingarna vunnes. Med hänsyn till de sociala och

folkpolitiska fördelar, som skulle ernås, ansåge dock styrelsen de kostnader,

som för ändamålets vinnande komme att erfordras, ej böra till

sitt berättigande bedömas uteslutande ur rent ekonomisk synpunkt.

Lantmäteristyrelsen, som utgått från att de framlagda kostnadsberäkningarna

vore lågt tilltagna samt att i den beräknade odlingsersättningen

borde ingå jämväl utgifterna för väg till odlingsområdet, har ansett den

föreslagna maximisumman lämplig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

Enligt min uppfattning måsto med hänsyn till de föreliggande

förhållandena eu till 1,000 kronor i medeltal för fastighet beräknad

maximiersättning för uppodling av en hektar mark anses väl högt tilltagen.

Endast i sällsynta undantagsfall torde krävas en odlingskostnad,

som i medeltal överstiger 800 kronor för hektar, och vill jag därför

föreslå, att summan nedsättes till detta belopp. I realiteten torde en

sådan ändring för fastiglietsinnehavarna betyda föga, isynnerhet som,

för den händelse det skulle visa sig nödvändigt att överskrida maximisumman,

detta endast föranleder, att ärendet underställes Kungl. Maj:ts

prövning.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att kostnaden för upptagande

och nödtorftigt iordningställande av enkel körväg till odlingsområdena

borde inberäknas i odlingskostnaden. Berglöfs förslag torde utgå från,

att kostnaden för väg skulle anses inbegripen under odlingsersättningen.

Enligt förslaget skall ock vid odlingsområdes uttagande uppmärksamhet

ägnas vägfrågan, i det i motiveringen framhålles, att viss hänsyn

bör tagas till lättheten att från gården komma fram till området.

Särskild ersättning för väg synes mig näppeligen böra beräknas.

Arbetet på upptagande av väg till odlingsområdena torde i de flesta

fall inskränka sig till någon röjning av träd och buskar, där sådana

förekomma, samt borttagandet av en och annan större sten, ty transport

av redskapen till områdena, som i övrigt i allmänhet lärer komma att

ligga ganska nära bostäderna, torde kunna ske genom släpning på

medar, och höets hemkörning torde verkställas på snöföre. Om sålunda

utgifterna för själva vägen bliva obetydliga, kan emellertid i vissa fall

för möjligheten att komma fram till odlingen krävas uppförandet av

bro över någon större bäck eller annat mindre vattendrag. Kostnaderna

härför kunna bliva av avsevärd betydelse och synas mig fördenskull vid

odlingsersättningens bestämmande särskilt böra tagas i beaktande. Till

förebyggande av, att utgifterna för staten bliva allt för stora, må dock allt

fortfarande gälla, att odlingskostnaden för hemmanet i medeltal icke utan

särskilt medgivande må överstiga 800 kronor för hektar. För det fall att

brobyggandet skulle lända flera fastigheter till båtnad, bör byggnadsarbetet

utföras av deras åbor i förening; och bör i den av avvittringsnämnden

upprättade odlingsplanen angivas, vilken del av arbetet skall

utföras av varje åbo. Skulle det visa sig, att någon åbo under längre

tid försummar att fullgöra vad honom sålunda åligger, synes det böra

ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande att föranstalta om arbe
-

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.)

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

tets utförande, därvid kostnaden bör avräknas å det odlingsersättningsbelopp,

som innestår för fastighetens räkning.

Liknande bestämmelser, som nu föreslagits för utförande av gemensamt

brobyggnadsarbete, synas mig böra tillämpas även med avseende

å för odling behövligt torrläggningsarbete, som länder flera åbors odlingsmark

till nytta.

Enligt kanslisekreterare Berglöfs förslag skulle med få undantag

samtliga fastigheternas ströängar bliva föremål för återförvärv, sålunda

även de ängar, som äro belägna inom allmänning och samfälld husbehovsskog.

Lantmäteristyrelsen har gjort anmärkning häremot och ansåge,

att en dylik ordning icke stode i överensstämmelse med önskvärd reda

i äganderättsförhållandena. Styrelsen föreslår i stället, att ängar å allmänning

tillfalla allmänningen, och att de å samfälld husbehovsskog

liggande ängarna ej avträdas i annat fall, än då sådant erfordras för

beredande av odlingsområde.

Vad vidkommer frågan om ägoblandniug, synes någon skillnad

knappast föreligga, om ifrågavarande ängar ägas av kronan eller av

enskild person. Snarare torde i förra fallet det intrång, som orsakas å

skogsmarkerna, bliva mindre, än om ägorna brukas av enskilda. Någon

anledning synes mig sålunda ej förefinnas att av angiven orsak rubba

principen om ströängarnas allmänna indragning. Däremot torde framdeles

böra tagas under övervägande, om icke sådana bestämmelser böra

sökas åvägabragta, som möjliggöra ängarnas förenande med vederbörande

allmänning och samfällda husbehovsskog. Härvid torde emellertid tillses,

att sådana villkor föreskrivas, att ängarna icke kunna bliva till

hinder för renskötseln i orten. I sådant hänseende kan tänkas bestämmelse

om, att ängarna ej få begagnas annat än för skogsbörd och

sålunda ej upplåtas såsom slåtterlägenheter.

Lika med kanslisekreterare Berglöf anser jag, att tilläggsavvittringens

viktigaste led är odlingsersättningens bestämmande. Med det

innehåll lantmäteristyrelsen velat giva förrättningen får densamma en i

viss mån annan karaktär än i det avgivna förslaget. Styrelsen förutsätter

bland annat prövning i varje fall rörande de ängar, som böra

bliva föremål för återförvärv, samt för övrigt, att icke blott odlingsområden

utan även skogsmark tilldelas hemmanen, varjämte ägoutbyten

i stor utsträckning skulle ske för markregleringen. Skulle förrättningen

få en så stor omfattning som styrelsen föreslagit, synes det mig i likhet

med kammarkollegiet vara att föredraga, att hela avvittringen blir föremål

för ny behandling, varvid de nya bestämmelser, som kunna anses

av behovet påkallade, skola tjäna till ledning. En av de största fördelarna

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

med Berglöfs förslag synes vara do jämförelsevis enkla former, varunder

förrättningen skulle komma att utföras, samt att den prövning, som

skulle tillkomma förrättningsmännen, i det närmaste inskränker sig till

odlingsmarkens utväljande och odlingsplanens uppgörande. Ändringar

i den allmänna avvittringen skulle behöva förekomma endast i ringa

omfattning och avse åtgärder av enkel beskaffenhet. Dessa omständigheter

torde även hava varit anledning till, att i föreliggande förslag

avvittringsnämnden kunnat föreslås att bestå endast av en lantmätare

och en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig utbildning. Lantbruksstyrelsen

har uttalat, att en av ledamöterna i nämnden borde

vara en i jordbruk kunnig person med kännedom om förhållandena i

orten ävensom att antalet ledamöter i nämnden borde höjas till tre.

Då det understundom kan vara av god nytta att i nämnden äga tillgång

till en lantbrukare med praktisk utbildning och hemmastadd

särskilt i de modernare jordbruksmetoder, som börjat komma till användning

i Norrland, synes det mig lämpligt, att en person med

dylika kunskaper jämte de båda övriga föreslagna ledamöterna får säte

i nämnden. Vinner detta förslag bifall, torde det icke vara behövligt

att, såsom lantmäteri- och domänstyrelsen föreslagit, nämnden biträdes

av gode män. Ej heller torde det vara av nöden, att särskilt kronoombud

är tillstädes vid tilläggsavvittringen i vidare man än att, när

fråga rörer ecklesiastikt hemman, konsistorieombud bör i vanlig ordning

utses. Däremot synes förslaget, på sätt advokatfiskalsämbetet hemställt,

böra kompletteras därhän, att tillfälle beredes kronans vederbörande

tjänsteman att emot Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga

utslag angående tilläggsawittring fullfölja talan hos Kungl. Maj:t; och

synes i överensstämmelse med vad som gäller rörande utslag angående

allmän avvittring dylik befogenhet böra tilläggas kammaradvokatfiskalsämbetet.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande det i Berglöfs betänkande

framlagda förslag till tilläggsawittring har detsamma blivit

föremål för överarbetning, därvid tillika företagits en del förtydligande

ändringar och tillägg.

Sedan departementschefen föredragit det sålunda omarbetade förslaget,

benämnt »förslag till kungörelse angående tilläggsawittring i

vissa delar av Västerbottens läns lappmark», anförde han vidare:

Vidkommande kostnaden för tilläggsavvittringens genomförande

har densamma av Berglöf enligt avgivna grunder beräknats till 100,000

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

kronor. Beträffande den utredning, som legat till grund för denna

beräkning, hava flera av de hörda myndigheterna gjort gällande, att

de av doktor Haglund verkställda beräkningar av kostnaderna för markens

uppodling ocli torrläggning på grund av stegrade arbetspriser vore för

låga. Lantbruksstyrelsen har i sådant avseende föreslagit, att en förhöjning

av nämnda kostnader borde ske med ett belopp motsvarande

20 procent av den beräknade utgiften för dikning, och lantmäteristyrelsen

anser, att förhöjningen i sistberörda del bör ske med 25—45 procent,

samt att på det hela taget kostnaden för dikning och odling tillsammans

satts 20 procent för lågt. Härtill kommer, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

erinrat, att utgifterna för transport av gödselmedel syntes allt

för lågt tilltagna, så att i stället för beräknade två kronor för lass och

mil samma summa ej skäligen borde sättas lägre än tre å fyra kronor.

Därest, i överensstämmelse med vad jag föreslagit, vid odlingsersättningens

beräknande höet från utängarna skulle komma att i värde jämnställas

med höet från odlingarna, kommer detta att föranleda en ökning

i kostnader med 25 procent. På grund av dessa omständigheter torde den

av kanslisekreterare Berglöf beräknade totalsumman för ströängarnas återförvärv

böra höjas med i runt tal 50 procent, eller sålunda till 150,000

kronor; men sjmes på grund av svårigheten att beräkna kostnadssummans

belopp det anslag, som må komma att av riksdagen för ändamålet beviljas,

böra erhålla karaktären av förslagsanslag. Tages härvid i betraktande,

att kostnaderna för inlösen för nomadlapparnas räkning av en del

ängar inom Dorotea och Sorsele beräknats uppgå till i runt tal 100,250

kronor, vari emellertid ej upptagits de säkerligen synnerligen avsevärda

utgifterna för dessa vitt kringspridda ängars expropriation, torde man

finna att, även om till ovannämnda summa 150,000 kronor böra läggas

de dock mindre betydande utgifterna för själva arbetet med tilläggsavvittringens

utförande, en rationell lösning av ströängsfrågan på sätt

nu föreslagits knappast torde komma att ställa sig dyrare än det begränsade

ängsförvärv, som skulle bliva en följd av nämnda expropriationer.

Såsom förut framhållits avser det av kanslisekreterare Berglöf

framställda förslaget endast Dorotea och Sorsele avvittringsområden,

enär vid förslagets utarbetande avvittringsförslagen för återstående Vilhelmina

och Stensele—Tärna avvittringslag ännu icke blivit avlämnade

än mindre föremål för granskning. Enligt vad i det föregående omtalats

har emellertid kammaradvokatfiskalsämbetet numera genomgått sistnämnda

förslag. Härvid har befunnits, att de flesta av de felaktigheter, vilka blivit

iakttagna med avseende å avvittringen inom Dorotea och Sorsele, åter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1H5

Kungi. Maj .in Nåd. Proposition AV 166.

finnas jämväl i berörda förslag, varjämte ytterligare anmärkningar framställts,

vilka dock oj egentligen inverka på kronans rätt. Ii,när ämbetets

omförmälda granskning, vilken helt nyligen blivit till Kung]. Maj:t avlämnad,

ännu icke hunnit bliva föremål lör eu mera ingående behandling,

samt ej heller vederbörande myndigheters yttrande kunnat däröver inhämtas,

kan med stöd därav i detta sammanhang ej avgivas något omdöme

rörande det sätt, varpå avvittringen kommit till utförande. Såsom nämnts

bär man emellertid grundad anledning till den förmodan, att åtskilliga

av de anmärkningar, som framställts rörande Dorotea och Sorsele, skulle

kunna göras jämväl mot dessa förslag. På grund härav synes man

kunna förutse, att det torde möta svårigheter för vederbörande myndighet

att meddela fastställelse å förslagen. Under sådana förhållanden

och då ett uppskov till nästa riksdag med en behandling motsvarande

den, som nu ifrågasättes beträffande avvittringsförslagen för Dorotea

och Sorsele, skulle åstadkomma ett betydande dröjsmål med den slutliga

handläggningen av avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna samt

därav följande olägenheter, anser jag, att redan nu bör från riksdagen

begäras ett uttalande, som gör det möjligt för Kungi. Maj:t att, i händelse

närmare utredning visar, att därvid icke förekomma, pa kronans rätt

inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts

i fråga om avvittringen i Sorsele och Dorotea, förklara hinder från

Kungi. Maj.ts och kronans sida ej möta för avvittringsförslagens fastställande.

De över kanslisekreterare Berglöfs betänkande hörda myndigheter

hava framhållit lämpligheten av, att den ifrågasatta tilläggsavvittringen

utsträckes att omfatta även Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag,

där samma förhållanden äro rådande som i de båda övriga avvittringslagen.

Åven jag anser, att samma skäl, som motivera indragning

av ströängarna inom Dorotea och Sorsele, tala för genomförande av

samma förfarande i Vilhelmina samt Tärna—Stensele, och torde det

upprättade förslaget med några mindre jämkningar kunna lända till

efterrättelse även vid en sådan förrättning. De undersökningar, som år

1914 verkställts av doktor Haglund inom sistnämnda båda awittringslag,

synas utvisa, att förutsättningarna för utängarnas ersättande med

odlingar i närheten av gårdarna äro till finnandes i minst lika hög grad

som inom Sorsele och Dorotea awittringslag.

Kostnaderna för en dylik utvidgad tilläggsavvittring kunna ej nu

beräknas. Det synes mig även mindre nödvändigt att för tilläggsavvittringens

utförande inom något av ifiågavarande awittringsområden

av innevarande års riksdag begära anslag i vidare mån, än att fram
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

ställning bör göras om riksdagens medgivande, att det av 1912 års

riksdag på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000

kronor för förvärvande för renskötselns behov av vissa inom Sorsele

och Dorotea socknar belägna områden må med ett till nämnda summa

fastställt belopp i stället användas till gäldande av kostnaderna för

återförvärvande enligt föreslagna bestämmelser av ströängar inom förevarande

fyra avvittringslag. Ovannämnda belopp torde under första

året vara för ändamålet väl tillräckligt.

Kostnaderna för avvittringsnämnden och lantmätare samt löpande

utgifter för förrättningarna ävensom för synemän torde böra utgå av

förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

Under åberopande av vad här ovan blivit anfört tillåter jag mig

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i proposition föreslå riksdagen

att

l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig

prövning äger rum av de föreliggande förslagen till awittring

inom Sorsele och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa

sådana föreningar om förslagens godkännande, som lämna utsikt till

awittringens avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock

att i blivande awittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för

hemmansägare eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring

bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför

hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk

på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tilllagts

hemman eller nybygge;

2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning rörande

avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag skulle

giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt inverkande,

väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts under granskningen

av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea avvittringslag,

med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag träffa

sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts, under den i samma

punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings genomförande;

3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år

1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns

behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna områden

må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället användas

till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till gäldande

av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande fyra

opaginerad Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj ds Nåd Proposition Nr 1GG.

avvittringBlag uppkommande kostnader för marks uppodlande och beredande

för omedelbart bruk.

Vidare hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i samma proposition

inhämta riksdagens yttrande över det av mig framlagda förslaget

till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark.

Till vad föredraganden med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter sålunda hemställt fann

Hans Maj:t Konungen gott lämna. bifall samt förordnade,

att proposition i ämnet skulle till riksdagen

avlåtas av den lydelse bilaga . . . till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Curt Bohtlieb.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

169

Bilaga 1.

Kanslisekreteraren Berglöfs

Förslag

till

kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Yästerbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hemmansägare eller nybyggare, som vid nu pågående allmän avvittring i

Dorotea eller Sorsele socken får sig tillsvidare tillagda slåtterängar utom hemmanets

eller nybyggets egentliga ägoområde, skall vara pliktig att, i den mån genom tillläggsavvittring

enligt denna kungörelse bestämmes, till kronan avträda ängarna mot

ersättning, som, efter ty här nedan sägs, utgår medelst bekostande av odling å

fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda ägor eller å mark, som genom tillläggsavvittringen

förenas med fastigheten.

2 §.

Under stadgandet i 1 § inbegripas icke ängar, som ligga i omedelbart sammanhang

med fastighetens egentliga ägoområde, eller äro belägna omedelbart invid

Yindelälven eller Tjulån eller vid sjö, som genomlöpes av endera av dessa älvar,

ej heller ängar, som, innan denna kungörelse trätt i kraft, uppodlats till åker.

3 §.

Mark, som under beteckning av impediment blivit vid förenämnda allmänna

avvittring tillagd fastighet, skall utan vederlag återfalla till kronan, där sådant vid

tilläggsavvittring enligt denna kungörelse prövas nödigt för att med kronomark fylla

annan fastighets behov av odlingsområde och den förra fastigheten finnes, i förhållande

till sitt skattetal, ändock hava tillgång på mark, som lätt kan odlas.

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna avvittringen förejigger,

skall beträffande varje inom avvittringslaget belägen fastighet, som fått sig

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillagda en eller flera under stadgandet i 1 § inbegripna slåtterängar, så snart ske

kan genom särskild avvittringsnämnd undersökas huruvida och på vad sätt lämpligen

kan företagas odling, som, med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram

för varje hektar odlad jord, kan i avkastning lämna fyra femtedelar av den myckenhet

hö, som vid allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar.

Till odlingsområde för fastighet må utses antingen mark, som vid den i 1 §

nämnda allmänna avvittring tillagts fastigheten, eller ock mark, som därvid bibehållits

såsom kronopark eller överloppsmark eller som jämlikt 1 eller 3 § kan

komma att genom tilläggsavvittringen återfalla till kronan från annan fastighet.

5 §•

Avvittringsnämnd skall bestå av en lantmätare samt en jordbrukskonsulent

eller annan person med jämförlig utbildning. Nämndens ledamöter förordnades av

Kungl. Maj:t efter förslag av dess befallningshavande. Vid förordnande av nämnd

bestämmer Kungl. Maj:t, likaledes efter förslag av dess befallningshavande, nämndens

verksamhetsområde.

6 §.

Om ungefärliga tiden för undersökning, som avvittringsnämnd har att företaga

å fastighet, skall nämnden minst två veckor förut låta uppläsa kungörelse i

kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen. Nämnden avlåte ock minst

en månad före den beräknade tiden för förrättningen med posten tjänsteskrivelse

med kallelse till undersökningen såväl till den, som enligt senaste mantalslängd eller

eljest tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller nybyggare innehar fastigheten,

som ock till ägare eller nybyggare å annan fastighet, vars ägor, sådana de

vid allmänna avvittringen bestämts, till någon del ligga på ett avstånd av 5 kilometer

eller mindre från boplatsen å förstnämnda fastighet. Har någon, som skulle

kallas, icke känt hemvist inom riket eller vistas han utom riket, vare, vad honom

beträffar, särskild kallelse ej erforderlig.

7 §•

Vid undersökning, som i 4 § avses, skall iakttagas,

att odlingsområde ej i något fall må förläggas på större avstånd än 5 kilometer

från boplats, därifrån det skall brukas,

att fastmark ej kommer i fråga till odling, så framt myrmark finnes, som

kan odlas med mindre kostnad,

att myrmark, vars odling kräver väsentlig kostnad, ej ifrågakommer så framt

inom 5 kilometers avstånd från boplatsen finnes mera lättodlad jord,

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker ägt

rum innan denna kungörelse trätt i kraft, ej må ifrågakomma såsom odlingsområde,

med mindre ägaren eller nybyggaren själv vid undersökningen sådant yrkar,

att mark, vars odling jämte sådan gödsling, som omförmäles i 8 §, beräknas

kosta mer än 1,000 kronor för varje hektar, ej ifrågakommer,

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 166.

samt att vid beräkning av blivande avkastning av mark, varå hö redan

skördas, göres avdrag för sådan skörd, varvid den vid allmänna avvittringen gjorda

uppskattning tjänar till ledning.

8 §•

Då avvittringsnämnden funnit odlingsområde, som prövas vara tillfyllest för

ernående av höavkastning, varom förmäles i 4 §, har den att uppgöra plan för

odlingen, innefattande detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma samt för

den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig konstgödsel,

och skola därvid särskilt angivas, vilka arbeten må anses motsvara halva kostnaden.

I samband med planen skall upprättas eu kartskiss med beskrivning, så avfattade,

att odlingsområdet lätt kan återfinnas, varjämte området skall på tjänligt

sätt utmärkas å marken. Är området beläget utanför fastighetens vid den allmänna

avvittringen bestämda ägoområde, skall det mätas i skalan 1:4000 och jämväl

fullständig kalla med beskrivning däröver upprättas.

9 §.

Avvittringsnämnd har att vid sina sammanträden föra protokoll, innefattande

fullständig redogörelse för vad vid sammanträdena förekommit. Protokollet bör vid

varje sammanträdes slut uppläsas för närvarande sakägare.

10 §.

Stanna avvittringsnämnds ledamöter i olika meningar, galle lantmätarens

mening, men det åligger i varje fall den andre ledamoten att till protokollet anteckna

sin avvikande åsikt.

11 §■

Sedan avvittringsnämnd verkställt undersökning beträffande en eller flera

fastigheter, insände den till Kungl. Maj:ts befallningshavande protokoll och utlåtande

beträffande tilläggsavvittringen å dessa fastigheter. Utlåtandet skall innehålla förslag

till bestämmelser om odling å varje fastighet samt därmed sammanhängande frågor

om återgång av mark till kronan eller om marks förenande med fastighet. Vid

utlåtandet skola ock fogas odlingsplaner samt kartskisser eller kartor med beskrivningar.

12 §.

Ett exemplar av avvittringsnämnds protokoll och utlåtande rörande varje

fastighet, som av tilläggsavvittringen beröres, jämte sådana kartskisser, kartor och

beskrivningar, som enligt 8 § senare stycket upprättats, skola, innan nämnden lämnar

orten och i alla händelser inom en vecka från det förrättningen å fastigheten avslutades,

bevisligen avlämnas till hemmansägaren eller nybyggaren, så framt han uppehåller

sig å fastigheten, och eljest till någon, som är där boende eller en av grannarna.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

13 §.

Sedan beträffande någon fastighet de i 11 § nämnda handlingar inkommit

till Kungl. Maj:ts befallningshavande, varde ärendet där företaget till behandling,

dock ej förr än trettio dagar förflutit. Finnes ärendet vara i skick att kunna slutligen

avgöras, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att genom utslag fastställa såväl

vilken odling, som skall av statsmedel bekostas för varje särskild undersökt fastighet

jämte plan för odling, som ock de jämkningar i allmänna avvittringen, vilka jämlikt

17, 18 eller 19 §§ föranledas av beslutet om odlingen.

Prövas odling för en fastighet böra äga rum å mark, som vid allmänna avvittringen

tillagts annan fastighet, skall utslag i fråga om båda fastigheterna meddelas

i ett sammanhang.

14 §.

Har utslag meddelats, som innehåller fastställande av odlingsplan för fastighet,

skall det belopp, som enligt planen motsvarar kostnaden för odling och förrådsgödsling,

genom Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetalas av statsmedel med en femtedel

så snart utslaget äger laga kraft, två femtedelar då hemmansägaren eller nybyggaren

med intyg av synemän, som Kungl. Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat,

styrker sig hava i enlighet med planen fullgjort så mycket av vad däri föreskrives,

som motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar, då på enahanda

sätt styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

15 §.

Belopp, som hemmansägare eller nybyggare äger att i enlighet med denna

kungörelse uppbära i mån av verkställd odling, skall, utan att vara underkastat

preskription, innestå för fastighetens räkning så länge odlingen ej är utförd, och

varde sedermera beloppet utbetalt till den, vilken såsom ägare eller nybyggare innehar

fastigheten vid tiden för odlingens avsynande.

16 §.

Då tio år förflutit efter det laga kraft åkommit utslag, som innehåller fastställande

av odlingsplan för fastighet, skola de fastigheten förut tillagda, under stadgandet

i 1 § inbegripna ängar, i den män ej någon av dem blivit till odlingsområde

för fastigheten utsedd, avträdas till kronan.

Har sådan äng eller del därav blivit utsedd till odlingsområde för annan

fastighet, varde det utsedda området avträtt så snart laga kraft åkommit utslaget;

men äge i sådant fall hemmansägaren eller nybyggaren att av statsmedel uppbära

ersättning för mistad avkastning å området med tio gånger det belopp, som med

ledning av den vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning kan beräknas motsvara

områdets årliga höavkastning efter ett pris av tio kronor för varje lass.

Ersättningsbelopp, varom här är fråga, skall beräknas av avvittringsnämnden och

fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

173

17 §.

Har genom laga kraft ägande utslag förklarats, att odling för någon fastighet

bör äga rum å område av kronomarks natur, skall området genast upphöra att vara

kronomark och i stället för framtiden inräknas i ägoväldet för fastigheten utan rubbning

i dennas skattetal.

18 §.

Har till odlingsområdo för en fastighet bestämts mark, som vid allmänna

avvittringen tillagts annan fastighet, varde, så snart därom meddelat utslag äger laga

kraft, marken, oavsett nyssnämnda avvittring, räknad för kronomark och därå tilllämpat

vad i 17 § är om sådan mark stadgat.

19 §.

Ängar, som enligt denna kungörelse blivit avträdda till kronan, skola, så

framt de äro’ belägna å kronopark, tilläggas denna men i annat fall betraktas såsom

kronoöverloppsmark.

20 §.

Vad här förut är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det fall, att delning

av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman eller nybygge ej kommit

till stånd i samband med allmänna avvittringen; och varde vid sådan tillämpning

byalaget, hemmanet eller nybygget betraktat såsom en enda fastighet.

21 §.

Skulle vid undersökning enligt 4 § befinnas, att för någon fastighet odling

och gödsling, som i nämnda paragraf avses, ej med tillämpning av övriga i denna

kungörelse givna föreskrifter kunna komma till stånd utan kostnad, som i medeltal

överstiger 1,000 kronor för varje hektar av den jord, som skulle ifrågakomma till odling,

göre avvittringsnämnden.härom anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavaude med

upplysning^ om de förhållanden, som vid undersökningen iakttagits. Kungl. Maj.ts

befallningshavande har åter att med eget utlåtande anmäla förhållandet hos Kung!

Maj :t, som därpå efter omständigheterna förordnar, huruvida de till fastigheten

hörande under stadgandet i 1 § inbegripna slåtterängar eller vissa av dem skola

medelst tilläggsavvittring avträdas mot högre ersättning än eljest vid sådan avvittring

må bestämmas.

22 §.

Avvittringsnämnd står i sin verksamhet under tillsyn av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som har att på framställning av nämnden eller eljest meddela den

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

anvisningar före arbetets påbörjande samt under dess gång och jämväl äger, där av

nämnden avgivet förslag finnes ej kunna fastställas, uppdraga åt nämnden att efter

angivna grunder uppgöra nytt förslag.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat om lantmäteristyrelsens inseende

över avvittringar äge ej tillämpning i avseende å tilläggsavvittring enligt denna

kungörelse; dock skola de av styrelsen hittills utfärdade allmänna föreskrifter i

tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl å sådan avvittring.

23 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga utslag skall genom dess föranstaltande

tillställas hemmansägare eller nybyggare, vars fastighet av utslaget beröres.

År han med utslaget missnöjd, stånde honom fritt att sist å sextionde dagen från

delfåendet till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva sina till Kungl. Maj:t ställda

besvär; och har Kungl. Maj:ts befallningshavande, där besvär inkommit, att besvären

jämte de för prövning därav erforderliga kartor och handlingar ävensom eget utlåtande

och sakägares förklaring, där infordrande av sådan ifrågakommer, insända till Kungl.

Maj:t. Om vad klagande sålunda har att iakttaga skall underrättelse införas i

utslaget.

När Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag rörande någon fastighet vunnit

laga kraft eller i händelse av besvär blivit av Kungl. Maj:t slutligen prövat, har

Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna bevis därom å konceptkarta över område,

som genom tilläggsavvittringen förenats med fastigheten, samt ombesörja, att

domänstyrelsen och vederbörande revirförvaltare erhålla kännedom om utslaget.

24 §.

I blivande utslag angående allmän avvittring i Dorotea eller Sorsele socken

skall införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller nybyggare att, i den

mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning,

slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock,

utan anspråk på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts

hemman eller nybygge men prövas nödig för fyllande av annan fastighets behov av

odlingsmark.

Då jämlikt § 27 i gällande stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker Kungl. Maj:ts befallningshavande har att å karta över allmänna

avvittringen teckna bevis om laga kraft, varde i beviset intagen erinran, att

avvittringslaget kommer att undergå tilläggsavvittring enligt denna kungörelse.

25 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har att förordna lantmätare att utstaka område,

som enligt laga kraft ägande utslag angående tilläggsavvittring blivit utsett att

odlas och ej är beläget inom fastighetens egentliga ägoområde. Till sådan utstakning

skola medelst kungörelse, som minst 14 dagar förut uppläses i kyrkan, kallas

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Klint fl. Majits Nåd. Proposition Nr 166.

vederbörande hemmansägare eller nybyggare samt, där frågan berör område, som

enligt allmänna avvittringen utgjort kronomark, jämväl jägmästaren i reviret.

Så snart utstakning blivit verkställd sker tillträde av det utstakade området.

26 §.

För fastighet, som genom tilläggsavvittring fått odlingsområde utsett utanför

fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda egentliga ägoområde, skall renoverad

karta med beskrivning upprättas av lantmätare, som Kungl. Maj:ts befallningshavande

har att därtill förordna; och skola dessa handlingar, kartan försedd med Kungl.

Maj:ts befallningshavandes bevis att tilläggsavvittringen vunnit laga kraft, inom ett

år efter utstakningen utan lösen tillställas vederbörande hemmansägare eller nybyggare

samt, där ändringen berört kronomark, jämväl jägmästaren i reviret.

27 §.

Är någon missnöjd med utstakning, har han, vid talans förlust att sist å

sextionde dagen från det karta och beskrivning så som i 26 § sägs tillställdes honom

anmäla klander hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Över dess utslag må föras

klagan i den ordning 23 § stadgar för klagan över utslag angående tilläggsavvittring.

28 §.

Då inom något av de vid allmänna avvittringen bildade avvittringslag tillläggsavvittring

blivit verkställd och vunnit laga kraft beträffande samtliga de fastigheter,

som enligt denna kungörelse skola av sådan avvittring beröras, uppdrage

Kungl. Majits befallningshavande åt lantmätare att på konceptkartan över allmänna

avvittringen inlägga varje område, som genom tilläggsavvittringen blivit bestämt till

odlingsområde för fastighet utanför dess vid allmänna avvittringen utlagda ägoområde,

samt förse dylikt odlingsområde med påteckning, som utvisar till vilken fastighet

det hör, samt att i de vid allmänna avvittringen upprättade längder över områdestilldelning

för fastigheter, kronoparker, allmänningar och andra särskilda områden

verkställa anteckning om den förändring i ägovälde, som föranledes av tillläggsavvittringen.

Sedan dessa ändringar blivit utförda, teckne Kungl. Majits befallningshavande

å konceptkartan bevis om tilläggsavvittringen.

29 §.

Vid undersökning eller utstakning enligt denna kungörelse skola karta och

handlingar rörande allmänna avvittringen medföras.

30 §.

Originalhandlingar och konceptkartor rörande tilläggsavvittring skola bifogas

motsvarande handlingar och kartor rörande allmänna avvittringen. Slutlig redovis
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ning av kartor och handlingar skall ske i ett sammanhang beträffande allmänna

avvittringen och tilläggsavvittringen.

31 §.

Kostnad till ledamöter av avvittringsnämnd samt till lantmätare, som eljest

har att företaga åtgärd enligt denna kungörelse, så ock till erforderlig hantlangning

och andra löpande utgifter för förrättningar skola bestridas av allmänna medel enligt

föreskrifter, som framdeles meddelas av Kungl. Maj:t.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungi. Alaj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

177

Bilaga 2.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 19 januari 1916 bär lantmäteristyrelsen blivit anbefallt

att före den 20 innevarande februari avgiva underdånigt utlåtande i anledning

av vissa förslag rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag i

Västerbottens län, vilka förslag framställts av kanslisekreteraren Lennart Berglöf,

som för detta ändamål tillkallats att såsom sakkunnig biträda inom Eders Kungl.

Maj:ts jordbruksdepartement.

Berörda förslag avse dels framställning till riksdagen rörande medgivande till

fastställande av de beträffande nämnda avvittringslag av avvittringsstyresmannen

avgivna förslag, dels till nådig kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar

av Västerbottens läns lappmark, dels beredande av erforderliga anslag.

Lantmäteristyrelsen har ansett sig böra i ärendet höra förste lantmätaren i

Västerbottens län och styresmannen för avvittringsverket, och hava dessa tjänstemän

för tids vinnande anmodats att avgiva gemensamt underdånigt yttrande. Med överlämnande

av deras yttrande går lantmäteristyrelsen härmed att fullgöra den erhållna

nådiga befallningen, vilket emellertid på grund av ärendets omfattning icke kunnat

medhinnas inom den förelagda tiden.

Frågan om framställning till riksdagen om dess medgivande till fastställande

av ifrågavarande avvittringsförslag.

Anledningen till att förslag härom framkommit uppgives vara, att vissa mot

avvittringsförslagen framställda anmärkningar ansetts befogade. Dessa anmärkningar

angå dels att såsom hemman och nybyggen tillhörande uti hävdeförteckningarna upptagits

ägor, vartill de enligt insyningshandlingarna icke skulle äga rätt, dels skogsmarkens

uppskattning och skogsanslagets storlek dels ock att ägoutbyten i enlighet

med gällande bestämmelser icke skett i syfte att inskränka hemmanens ströängar.

Jämlikt 13 § avvittringsstadgan åligger styresmannen att vid första allmänna

sammanträdet inom avvittringslaget med ledning av kartor och beskrivningar,

jordeböcker, mantalslängder, andra om ägande- och besittningsrätt ävensom verkställda

skattläggningar upplysande handlingar samt enskilda delägares åtkomsthandlingar

jämte muntliga upplysningar söka utröna vilka hemman, nybyggen och lägenheter

av alla slag, som finnas, deras natur samt av vem och med vilken rätt de innehavas

och om de möjligen redan undergått slutlig skattläggning eller avvittring med

mera dylikt; »om vilket allt noggranna anteckningar skola i protokollet göras». Det

torde vara tydligt, att sistberörda föreskrift om anteckningar i protokollet ansluter

Bihang till riksdagen protokoll 1916. 1 samt. 14i käft. (Nr 166.) 23

Anmärkningarna

att

ägor upptagits

i strid

med insyningshandlingarna.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig till föremålet för och resultatet av utredningen och icke till de medel, som för

ändamålet anvisats, bland vilka emellertid icke angivas insyningshandlingar, vilka

givetvis icke heller falla under någon av här uppräknade slag av handlingar. På

grund härav och då någon annan föreskrift om anteckning i protokollet av insyningshandlingar

icke meddelats, anser lantmäteristyrelsen, att den framställda anmärkningen

i nu berörda del är obefogad. Givet är emellertid, att en förteckning över

insyningshandlingar kunnat vara av stor nytta redan under förrättningens handläggning

och i all synnerhet, därest man kunnat förutse, att ifrågavarande förslag skulle

bliva föremål för upprepade granskningar av den beskaffenhet, som redan blivit

händelsen. Det visar sig emellertid vara rätt så svårt att anskaffa tillförlitliga förteckningar

å insyningshandlingar och att med ledning av dessa bereda sig tillgång

till desamma. Andra kommissionen upplyser, att densamma saknat fullständiga

insyningshandlingar beträffande hemmanen Giltjaur med Försöket, Gertsbäck, Risnäs,

Övre Gautsträsk och Övre Sandsele, alla i Sorsele socken. Av styresmannen numera

lorebragt utredning samt av härvid såsom bilaga A närsluten av föredragauden

antecknade erinringar vid granskning av andra kommissionens1) undersökning och

redogörelsen därför framgår, att utöver vad kommissionen uppgivit densamma saknat

tillgång till ytterligare sex insyningsutslag beträffande ovannämnda hemman samt

dessutom till sju särskilda utslag angående insyning av ägor under hemmanet

Lövsjö i Dorotea socken samt hemmanen Fjällsjönäs, Skansnäs och Vännäs i Sorsele

socken. Inalles har kommissionen alltså varit i avsaknad av fullständiga insyningshandlingar

rörande nio särskilda hemman eller rättare tio, om Försöket medräknas.

Härtill kommer, att kommissionen fått tillgång till eu del insyningshandlingar avseende

hemmanen Dabbnäs i Dorotea socken samt Abacka och Nabbnäs i Sorsele

socken först efter besöket å respektive hemman, varjämte det synes ovisst, huruvida

kommissionen tagit hänsyn till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens

län utslag den 16 oktober 1821 angående tillstånd för Anders Gabrielsson att anlägga

nybygget Rissjö i Dorotea socken. Ku omförmälda förhållanden äro så mycket mer

ägnade att ådraga sig uppmärksamhet, som kanslisekreteraren Berglöf upplyst, att

till kontrollerande av att så vitt möjligt alla insyningsutslag angående de särskilda

hemmanen och nybyggena skulle vara att tillgå med ledning av hos Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län förvarade utslag och resolutioner efter

år 1808 upprättats förteckningar över samtliga meddelade insyningsutslag, varjämte

erforderliga avskrifter av dessa tagits.

Kommissionen har emellertid framhållit de vanskligheter, varmed utförandet

av dess uppdrag varit förenat. Härvid har kommissionen anfört, att upplysningar

rörande vissa i syneutslagen omnämnda lägenheter icke kunnat erhållas, beroende

bland annat på det mindre omsorgsfulla sätt, varpå insyningarna verkställts och ägorna

beskrivits i synehandlingarna. Belysande härutinnan vore ett uttalande i ett till

grund för ett utslag av den 9 juni 1842 rörande hemmanet i Hällnäs i Sorsele

socken liggande syneprotokoll, enligt vilket dåvarande nybyggaren förklarade, att

många lägenheter funnos intagna i det för hemmanet utfärdade anläggningsutslaget

av den 20 september 1821, vilka han icke varit i stånd att å marken igenfinna, en

omständighet enligt hans tanke härledande sig därav, att den, som insynat lägen
-

)) Så kallas i kanslisekreterare Berglöfs betänkande den av notarien Johnsson och kartografen

Åberg bestående undersökningskommissionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT!)

Jiungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

heterna, blott, efter lapparnas berättelser och utan att själv hava sett lägenheterna

vid syneförrättningen endast uppgivit desamma till antecknande i syneprotokollet.

Kommissionen uppgiver i övrigt icke mindre än fem särskilda förhållanden, som

verkat i enahanda riktning. Icke desto mindre har kommissionen kommit till det

resultat, att ett flertal lägenheter, av vilka åtskilliga föreslagits till inlösen av statsverket

för nomadlapparnas behov, enligt tillgängliga handlingar icke insynats. Beträffande

i övrigt anmärkningsvärda förhållanden, som framkommit under fortgången

av undersökningen såsom olaga utflyttningar in. in. hänvisar kommissionen till sin

redogörelse för de särskilda hemmanen.

Av denna redogörelse inhämtas emellertid, att kommissionen funnit sig böra

uppdela de ägofigurer, rörande vilka erinringar framställts, uti tvenne huvudgrupper

eller sådana, som enligt tillgängliga handlingar icke insynats, och sadana, som icke

kunnat identifieras såsom vederbörligen insynade. Desslikes har kommissionen upplyst,

att ovisshet råder rörande ett jämförelsevis mindre antal lägenheter huruvida

de skola anses insynade eller icke.

Lantmäteristyrelsen har låtit upprätta ett så vitt möjligt riktigt sammandrag

över kommissionens resultat sådant detsamma återgives i dess egen redogörelse,

varvid emellertid uteslutits de ägofigurer, som beteckna sådana odlingar, rörande

vilka anmärkningarna på grund av odlingarnas belägenhet uppenbarligen ansetts

obefogade, men däremot medtagits alla övriga ägor, rörande vilka anmärkning framställts,

och jämväl de ägofigurer, som gått i utbyte. Av detta såsom bil. B närslutna

sammandrag framgår beträffande Dorotea avvittringslag, att inom hemmanens

områden 12 ägofigurer upptagits såsom icke insynade, att dessa, som uppskattats

till 15.8 2 öretal, "innehålla en areal av 24.6 o hektar, samt att motsvarande siffror

rörande ägor utom området utgör antal 56, öretal 31.98 samt areal 118.85, och att

såsom icke identifierade angivits inom områdena 33 ägofigurer med 16,7 8 öretal

och 47.36 hektar samt utom områdena 222 ägofigurer med 156.93 öretal och areal

601.45 hektar. Desslikes har upplysts, att ovisshet huruvida de böra anses insynade

eller ej råder beträffande 92 lägenheter, (en lägenhet kan innehålla flere ägofigurer),

att fyra lägenheter angivits såsom ej upptagna å kartorna och 55 såsom

okända. Av ifrågavarande sammandrag inhämtas beträffande Sorsele avvittringslag,

att såsom icke insynade upptagits inom hemmanens områden 74 ägofigurer, som

uppskattats till 55.9 8 öretal med en areal av 44.68 hektar, samt att motsvarande

siffror rörande ägor utom området äro antal 74, öretal 48.42 och areal 56,441 hektar,

att såsom icke identifierade angivits inom områdena 130 ägofigurer med ett öretal

av 154.3 4 och en areal av 94,7 3 2 hektar samt utom områdena 433 ägofigurer med

ett öretal av 349.6 6 och en areal av 630,615 hektar. Ovisshet har antecknats råda

beträffande 103 lägenheter. Såsom icke upptagna på karta hava angivits 18 lägenheter,

under det 133 lägenheter angivits såsom okända.

Vid granskningen av kommissionens redogörelse har i övrigt uppmärksammats,

att kommissionen så vitt av dess redogörelse framgår icke tagit hänsyn till än mindre

utrett i vad mån av ägarna själva med eller utan konfirmation av Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande gjorda byten av lägenheter föranleda avvikelser från insyningshandlingarnas

innehåll.

Uti kommissionens redogörelse förekommer emellertid här och var upplysningar,

som böra betraktas såsom reservationer mot att uppfatta de angivna resultaten

såsom tillförlitliga. Exempelvis upplyser kommissionen, att det ingalunda vore

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

uteslutet, att bland de ägofigurer, som angivits såsom icke identifierade under hemmanet

Dabbnäs i Dorotea socken, förekomme åtskilliga i verkligheten insynade

lägenheter.

Att kommissionen kommit till dylika mindre exakta resultat bör så mycket

mer uppmärksammas, som kommissionen oaktat ovanberörda av densamma själv

anförda vanskligheter uppenbarligen på sätt framgår av dess egen redogörelse med

berömvärt nit sökt fullgöra sitt uppdrag och så vitt möjligt strängt följt insyningshandlingarnas

ordalydelse utan att i någon män söka klargöra vad som i händelse av

tvist skulle kunna frånkännas hemmanen.

Inför vad sålunda anförts förvånas man av den uppgift, som kanslisekreteraren

Berglöf lämnat, att kommissionens utredning skulle visa, att i Dorotea socken 266

samt i Sorsele socken 558 ägofigurer enligt tillgängliga handlingar icke blivit vederbörligen

insynade samt att rörande 81 ägofigurer i Dorotea och 8 i Sorsele icke

med säkerhet kunnat avgöras, huruvida de blivit insynade eller icke, vartill emellertid

komme dels ett stort antal ägor såväl ängar som röjningsland och såsom åker

upptagen mark, vilka av kommissionen icke upptagits under ägofigurnummer utan

angivits endast efter sin natur såsom »en äng» eller dylikt eller mera i klump såsom

att ett helt skifte icke insynats. Enahanda överskattande av kommissionens

utredning har doktor Haglund gjort sig skyldig till uti sin sammanfattande beskrivning

över de till odling föreslagna markerna inom ifrågavarande båda avvittringslag.

Det bör här erinras att såväl styresmannen som lantmäteristyrelsen hade

alltför kort tid sig förelagd för avgivande av sina yttranden i anledning av kammaradvokatfiskalsämbetets

skrivelse den 31 december 1914 för att ingående kunna

bemöta de däri framställda anmärkningarna, vilket i övrigt särskilt för styresmannen

mötte svårigheter till följd därav, att han saknade tillgång till kartor och handlingar,

vilka vid denna tid innehades av reubetesdelegerade. Att göra styresmannens

uttalande till föremål för sådan kritisk granskning som skett synes därför lantmäteristyrelsen

mindre lämpligt, och ännu olämpligare anser styrelsen vara att draga

några slutsatser av det förhållandet, att styresmannen icke på något mer ingående

sätt bemött anmärkningar mot åtgärder, som företagits innan han tillträdde befattningen.

Någon ovisshet behöver emellertid ej råda i frågan, huruvida insyningshandlingarnas

innehåll varit bestämmande för upptagandet av hemmanens innehav. 5 §

i protokollet för den 5 juni 1894 beträffande Sorsele socken lyder: »Jämlikt anteckningar

å utdraget av mantalslängden för Sorsele socken för år 1894 synes, att

alla härförut antecknade hemman blivit anlagda före år 1867; och som delägarna

enligt nu lämnade uppgifter av kronoombudet fullgjort sina byggnads- och odlingsskyldigheter,

så komma också dessa hemman och lägenheter att bliva föremål för

avvittringen o. s. v.» Ingressen till protokollet den 1 juli 1901 för Dorotea upplyser,

att vid tillfället tillstädeskommo »följande i meddelat utdrag av 1901 års

mantalslängd för Dorotea socken upptagna delägare». Av de yttranden, som infordrats

av de lantmätare, vilka haft befattning med berörda del av avvittringen

inom ifrågavarande båda avvittringslag och av vilka yttranden avskrifter såsom

bil. C överlämnas, framgår, att insyningshandlingarna lagts till grund för bestämmande

av innehavet i den utsträckning, som författningarna avse, och att detta

skett på det mest praktiska och därför även mest effektiva sätt. Särskilt bör

uppmärksammas, att granskningen förberedelsevis skett redan i samband med ar
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

betena å marken, under det andra kommissionen uppenbarligen icke å marken tagit

kännedom om andra lägenheter än vissa odlingar, som varit belägna i närheten av

gårdarna, eller sådana lägenheter i övrigt, som de vid färd mellan hemmanen passerat.

På grund av vad sålunda blivit upplyst är det helt naturligt, att någon förnyad

granskning av insyniugshandlingarna icke erfordrats vid de sammanträden, då

hävde förtenningarna justerats, i vidare mån än vid sammanträdet förekomna omständigheter

påkallat, helst hävdeförteckningen skolat undertecknas av den lantmätare,

som verkställt ägobesiktningen. Nu beskrivna förfarande har tidigare i allmänhet

även följts vid avvittringarna inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker.

Sedan styresmannen upplyst, att lappfogden Holm och länsmannen A. Lindberg

icke varit närvarande vid föredragandet av hävdeförteckningarna i Sorsele,

vilket skedde i in5irs månad år 1899 i närvaro av dåvarande lappfogden, numera

häradsskrivaren F. Burman och år 1907 avlidne länsmannen J. G. Lindberg, hade

man kunnat vänta, att advokatliskalens uppgift, att Holm och A. Lindberg icke

kunnat minnas, att Hägra insyningshandlingar varit företedda vid sammanträden i

Sorsele, icke vidare berörts. Av upplysningar, som lantmäteristyrelsen inhämtat av

Burman, framgår emellertid, att han, vilkens insatser i fråga om renskötseln i Västerbottens

län allmänt uppskattats, icke på något sätt eftersatte kronans och den nomadiserande

befolkningens intresse vid justeringen av hävdeförteckningen rörande

Sorsele avvittringslag. Den justering av hävdeförteckningarna, som ägde rum år

1910, avsåg endast under mellanliggande år verkställda odlingar, och uppenbart torde

vara, att något behov härvid av tillgång till insyningshandlingar icke förelåg.

Beträffande härefter frågan om de s. k. olaga utflyttningarna har, på sätt

inhämtas av härvid fogad bil. A, numera vunnen utredning ådagalagt, att dessa

högst antagligt inskränka sig till följandeo hemmansdelar eller 1/12S mantal gammal

och V32 mantal nytt skatt krono litt. Ae Åbacka, innehavare Karl Efraim Fjällström,

‘/ns mantal—V.t3 mantal kronoskatte litt. Ae Stennäs, belägen vid Fjosaken, ägare

Frans Oskar Josefsson, 1/g56—1/]0 mantal krono litt. Ag Giltjaur, belägen vid Vällingträsket,

innehavare Zakris Eriksson samt ‘/1024—Vs2 mantal kronoskatte litt. Ab

Granåker, belägen vid Varoiveträsket, ägare J. A. Johansson. Andra kommissionen

har beträffande sistberörda bemmansdel särskilt framhållit, att de norr om Varoiveträsket

belägna myrarna blivit insynade. Styresmannen har emellertid uppgivit att

i varje fall den från hemman utflyttande erhållit införsel eller lagfart å sin hemmansdel.

Till ytterligare belysning av denna och hithörande spörsmål överlämnas såsom

bil. D bestyrkta transumt och avskrifter av trenne av Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Västerbottens län meddelade utslag, varigenom införsel beviljats

vederbörande sökande dels i 1/j5:)B mantal av krononyheminanet nr 1 Gardsjönäs,

dels i ‘/3S4 mantal av samma hemman dels ock i 1/25(5 mantal av krononyhemmanet

nr 1 Ullisjaur, alla i Stensele socken. Härav och av ordalydelsen uti sistberörda

tre utslag framgår, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljat införsel utan

hänsyn till storleken eller med andra ord för huru små delar som helst av hemman

och nybyggen samt utan att bestämma platsen för den sålunda uppkommande nya

brukningsdelen, vars innehavare emellertid givetvis varit och fortfarande är skyldig

att i föreskriven ordning odla och bebygga sin lägenhet. Det synes lantmäteristyrelsen

därför vara större anledning antaga, att innehavaren på grund härav ansett

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig kunna fritt välja gårdsplats, än att häri se en strävan att kringgå givna föreskrifter.

Anmärkningen med avseende å dessa förhållanden drabbar enligt lantmäteristyrelsens

mening tyngst, utom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, kronobetjäningen,

vilken det måste anses hava ålegat att vid de periodvis återkommande ekonomiska

besiktningarna till befallningshavande inrapportera, huruvida bosättningar och

uppodlingar samt alltså olaga inkräktningar skett å kronans oa v vittrade marker,

vilka intill den 1 januari 1909 stått under uppsikt av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Då så emellertid icke skett och bosättningarna alltså måste anses

hava blivit godtagna av vederbörande myndighet, håller lantmäteristyrelsen före, att

förrättningsmännen vid avvittringen icke vare sig haft skyldighet eller med framgång

kunnat motsätta sig ägornas upptagande såsom lagligt innehav. Emellertid

synes till stöd för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes åtgärder i berörda delar

kunna anföras, att 1873 års avvittringsstadga i olikhet med de %ldre stadgorna icke

innehåller några bestämmelser om minimistorlek för hemman och nybyggen samt

bör ses i .samband med det upphävande av äldre besutenhets bestämmelser, som

skedde genom 1881 års lag om hemmansklyvning och jordavsöndring.

Jämväl Eders Kungl. Maj:ts i högsta domstolen den 14 april 1905 givna

utslag, varav såsom bil. E här närslutes en avskrift, torde vara av intresse i nu

berörda och därmed i samband stående spörsmål. Eders Kungl. Maj:t bär därvid

fastslagit, icke blott att skiftesförrättaren icke äger att inlåta sig i bedömande av

giltigheten av åberopade fångeshandlingar, utan även bör såsom delägare godkänna

person, som utan att förete fångeshandling anmäles såsom delägare, därest anmärkning

mot den anmäldes rätt till ägolott icke från annan delägares sida förekommer.

Beträffande ägor, som tilldelats hemman och nybyggen efter tillkomsten av

nådiga brevet om odlingsgränsen den 13 december 1867 har lantmäteristyrelsen

förut uttalat, att desamma icke bort bibehållas under hemmanen. Härmed menar

styrelsen, att upptagande av dessa ägor icke står väl i överensstämmelse med författningens

anda. Ehuru sistberörda nådiga brev endast förbjuder anläggning av

nybyggen ovanför odlingsgränsen, torde nämligen få antagas, att med detsamma

även åsyftats, att alla vidare upplåtelser ovan denna gräns skulle upphöra. Det

må emellertid framhållas, att denna tolkning av 1867 års nådiga brev ingalunda är

oomtvistlig. Tvärt om finnes åtskilligt som talar däremot. Om man tänker sig,

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande stått i valet mellan att låta en redan

skedd anläggning förfalla, . vilket måhända haft till följd, att den därå boende

familjen kommit att falla fattigvården till last, eller att tillåta upplåtelse av ytterligare

lägenheter till anläggningen i fråga, vill det synas, som om det med skäl

kan vara tveksamt, vilket statsintresse, som rätteligen bort bliva avgörande. Och

vad angår bestämmelserna i 1892 års nådiga brev att i skalan 1: 20000 skulle avmätas

sådana slåttermyrar, å vilka nyttjande- och besittningsrätt i behörig ordning

medgivits före den 13 december 1867, synes det tveksamt, huruvida dessa, i händelse

frågan bragtes till tvist, skulle kunna tillmätas någon betydelse.

I anledning av vad sålunda numera blivit upplyst anser lantmäteristyrelsen,

att det knappast kan anses hava tillkommit förrättningsmännen att väcka fråga

om uteslutande ur hävdeförteckningarna av ägor, som upplåtits efter den 13

december 1867.

Alldeles bestämt anser lantmäteristyrelsen, att så icke varit fallet i fråga om

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kun (fl. Nåd. Proposition Nr 106.

lägenheter, som avses med de i en del insyningsutslag förekommande villkoren

rörande skyldighet för ägare eller åbo att framdeles, där så erfordras, avträda insynade

lägenheter. Granskar man dessa villkor, framgår, att de i främsta rummet

åsyfta att bereda möjlighet till upplåtelse av nya nybyggen. Då sådana numera ej

få upplåtas, torde jämförelsevis ringa betydelse kunna tillmätas berörda villkor, som

för övrigt icke stå väl överens med den i 1 kap. 2 § andra stycket jordabalken

givna normen om förbud för säljare att i köpe- eller skifteshandling om jord och

fastighet förbehålla sig eller andra att framdeles vinna egendomen åter. I all synnerhet

framstår betydelselösheten av berörda förbehåll, därigenom att skyldigheten att

avträda ägorna ställts i samband med blivande avvittringsåtgärder, då det torde

vara tydligt, att de bestämmelser, som meddelats för avvittringsförfarandet, kunnat

tillämpas oberoende av dylika villkor.

Vad angår anmärkningarna rörande hemmanen Vuvosberg och Giltjaur finner

sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att andra kommissionen härutinnan icke i

någon del förmått åstadkomma utredning utöver vad förut förebragts. Det bör

därför anses tydligt, att någon försummelse i denna del icke kan läggas förrättningsmännen

till last, vilket även bestyrkes av de upplysningar avvittringslantmätaren

Huldt meddelat (Bil. C). Det synes lantmäteristyrelsen för övrigt hava varit av

synnerligt intresse att erfara, huru enligt advokatfiskalsämbetets och kanslisekreteraren

Berglöfs uppfattning förrättningsmännen bort förfara i dessa fall eller om de

anse, att förrättningsmännen, oaktat föreliggande ovissa förhållanden, bort föranstalta

om prövning vid ägoskillnadsrätt med därav oskiljaktigt förenade kostnader

och tidsutdräkt, varav olägenheter kommit att drabba hela avvittringslaget.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att det i ärendet

gjorda påståendet, att avsevärda områden genom ovan berörda förhållanden

avhänts kronan vare sig direkt eller indirekt i fråga om skogsanslag, saknar fog.

Med hänvisning till bestämmelser i 20 kap. 3 § rättegångsbalken att kronans

ombudsman ej äger att kronans rätt genom förlikning minska och 49 § skiftesstadgan

har kanslisekreteraren Berglöf velat gendriva lantmäteristyrelsens uttalande

om att hävdeförteckning skulle vara mot kronan bindande, så snart densamma

blivit godkänd av kronans ombud vid i föreskriven ordning utlyst sammanträde,

varjämte han framkastat det påståendet, att en mot staten bindande hävdeförteckning

icke torde föreligga, förr än avvittringen blivit avslutad genom laga kraft

ägande utslag, och har han slutligen framhållit, att en annan uppfattning skulle

leda till egendomliga konsekvenser. Emellertid torde det förhålla sig så, att redan

den omständigheten, att det ansetts nödvändigt att i 48 § skiftesstadgan i fråga om

förening rörande rågång föreskriva, att sådan icke gäller, utan att densamma blivit

å kronans vägnar gillad av vederbörande myndighet, visar, att bestämmelserna i

20 kap. 3 § rättegångsbalken i allmänhet icke gälla inom skiftesstadgans område.

Och då jämlikt 9 § avvittringsstadgan bestämmelserna i skiftesstadgan skola lända

till efterrättelse vid avvittring, så vitt ej annorlunda är förordnat, samt då vidare

någon bestämmelse av innehåll att hävdeförteckning icke är för kronan bindande

utan särskild prövning, torde vara tydligt, att kronan i denna del intar samma

ställning som andra sakägare. Det är företrädesvis en motsatt uppfattning, som

skulle leda till egendomliga konsekvenser och leda till uppenbara rättskonflikter,

exempelvis med avseende å frågor, som skola avgöras innan skiftet kan fortsättas

s. 184 Kontrollera mot PDF

Anmärkningar

angående

skogsmarkens

uppskattning

och

skogsanslagets

storlek.

184 Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

och beträffande vilka delägarna hava beslutanderätt såsom exempelvis undantag av

mark och i all synnerhet delningsgrunden.

På grund av vad sålunda anförts, anser lantmäteristyrelsen, att föreliggande

hävdeförteckningar icke kunna bringas ur kraft på annat sätt än genom undanröjande

av förrättningarna på grund av felaktigheter beträffande åtgärder, som

skola föregå hävdeförteckningarnas upprättande och äro grundläggande för desamma.

Någon möjlighet att komma ifrån laga verkan av hävdeförteckningarna förefinnas

enligt styrelsens mening därför icke utan undanröjande av förrättningarna i

deras helhet.

Innan en sådan åtgärd emellertid företages bör givetvis först övervägas, utom

frågan huruvida åtgärden i händelse av klander komme att bliva beståndande, i

vad mån kronan genom att bättre än som hittills skett låta utföra sin talan har

utsikt att vinna några avsevärda fördelar. Lantmäteristyrelsen utgår härvid ifrån

att det med hänsyn till renskötseln verkligen är av intresse för kronan att kunna

inskränka hemmanens innehav av ströängar. Styrelsen håller emellertid före, att

utsikterna för kronan att på denna väg vinna något av betydelse äro jämförelsevis

små. Tvister i ämne, varom här är fråga, skola jämlikt 22 § avvittringsstadgan

hänskjutas till ägoskillnadsrätt, som enligt 23 § i samma stadga skall bestå av

domaren i orten och två ledamöter, och skola angående val av ledamöter i rätten

samt om rättegången och kostnaderna därför så ock om sökande av ändring i

rättens beslut gälla vad därom för ägodelningsrätt är stadgat. På grund härav och

då ledamöterna alltså kunna överrösta domaren, anser lantmäteristyrelsen mer än

sannolikt, att ovan angivna synpunkter komme att följas. Även i högsta instans

torde utgången få anses skäligen oviss.

Även bör framhållas, att eu sådan åtgärd eller försök från kronans sida skulle

komma att allt för mycket stå i strid med de strävanden, som från statsmakternas

sida gjort sig gällande i fråga om understödjandet av egnahemsbildandet och vilka

kommit till uttryck redan i 1749 års lappmarksreglemente, vars sista punkt lyder

på följande sätt:

»Slutligen drager Kungl. Maj:t till landshövdingen i orten det nådiga förtroende

att han icke allenast över detta reglementets efterlevande håller noga hand,

utan ock igenom vederbörande kronobetjänte så föranstaltar, att ödemarker i Lappland

på allt möjligt sätt måga varda uppbrukade och med folk bebodde».

Jämlikt 3 § i 1820 års stadga angående avvittringsverket i Jämtlands län

var bestämt, att varje helt mantal finge, när utrymmet sådant medgåve, tilldelas

från 500—3,000 tunnland uti inägor samt skog och utmark och i förhållande därav

för mindre hemmantal allt efter markens beskaffenhet samt mer eller mindre godhet.

Därvid skulle ej tagas i beräkning odugliga marker eller s. k. impediment,

varmed förstodes sjöar, berg samt sådana kala och odugliga mossar, som hade sten

till grund utan avfall och således vore otjänliga till odling. Motsvarande bestämmelser

i 1824 års stadga angående avvittringsverket i Yästernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län innehåller uti 3 § enahanda bestämmelse, dock att under

impediment enligt detta stadgande även inbegripes nakna sandhedar eller stenbunden

mark, varå skog varken funnes eller kunde växa eller bete funnes eller någonsin

kunde erhållas. I båda fallen inskärpes, att duglig mark ej må inbegripas under

impediment. Lika lydande bestämmelser om vad som bör förstås med impediment

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

återfinnas även i 10 § i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå

lappmark samt inflöto även i 1875 års stadga om avvittring i Västerbottens och

Norrbottens län. Detta skedde, ehuru lantmäteristyrelsen framhållit, att varje impediment,

som enligt skalan kunde å kartan utmärkas, borde även å densamma utsättas

och därefter avräknas. Därvid hade ytterligare erinrats, att, om de summariskt

avräknades i ägobeskrivningen, så borde sådant även ske i delnirigsbeskrivningen.

Detta läte sig emellertid icke göra beträffande sådana ägofigurer, som

klöves genom delningslinjer, ty man visste ej var impedimenten läge. Summarisk

avräkning innefattade en individuell godtycklighet och kunde inför den granskande

myndigheten varken .redovisas eller försvaras. Och godtycklighet syntes ej genom lag

böra tillstädjas; den ägde allt för mycket rum ändå.

Under förarbetena till 1892 års nådiga brev angående avvittring av hemman

och lägenheter ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län gjorde

lantmäteristyrelsen ett nytt försök att erhålla mera ändamålsenliga bestämmelser i

ämnet. I sådant syfte och för att på samma gång nedbringa kostnaderna föreslog

styrelsen, att impediment, som hade en areal av 100 hektar och däröver — i ett

senare utlåtande ändrades detta till 30 hektar — skulle till yttergränserna avmätas

och å kartorna utmärkas samt såsom en följd därav att skogsanslaget samtidigt

skulle höjas till 1,500—2,500 hektar. Någon ändring av bestämmelserna om skogsanslag

företogs emellertid icke, och i fråga om omfattningen av impediment missförstods

lantmäteristyrelsens förslag till den grad, att det i 1892 års brev föreskrevs,

att impediment, som vart för sig hade ett ytinnehåll av omkring 30 hektar skulle

till sina yttergränser mätas. Alla andra impediment vare sig större eller mindre

skulle alltså icke avmätas. Dess bättre hava lantmätarne, på sätt styrelsen förut

meddelat, icke följt denna meningslösa föreskrift utan, till den del densamma tilllämpats,

tolkat densamma såsom om därmed avsåges, att impediment, som vore

mindre än 30 hektar, ej skulle avmätas och upptagas å kartorna.

Ytterligare ett försök att erhålla ändamålsenligare bestämmelser i ämnet

gjorde lantmäteristyrelsen år 1902 i anslutning till den s. k. norrlandskommitténs

förslag angående vissa ändringar i bestämmelserna rörande avvittringen. Lantmäteristyrelsen

påvisade härvid påtagligt, huru bristfälliga bestämmelserna voro, att

desamma måste verka därhän, att under impediment inbegrepes duglig mark, till

följd varav hemman och nyhyggen på kronans bekostnad erhölle en ökning i dem efter

mantal tillkommande skogsanslag, att denna ökning visserligen, vid det förhållande

att för mången ägofigur gjorts avdrag för ej upptagna impediment med allenast 1 4

av arealen, ehuru verkliga förhållandet bort föranleda högre avdrag, ofta blott vore

skenbar och i regeln väsentligt mindre än som vid första påseendet kunde synas,

men att lantmäteristyrelsen ansåge sig böra meddela Eders Kungl. Maj:t kännedom

om dessa omständigheter, för den händelse Eders Kungl. Maj:t, då kommitténs förslag

företoges till prövning, skulle finna jämväl de av styrelsen anförda förhållandena

böra föranleda någon ändring i gällande föreskrifter. Styrelsens förslag, som utgick

på ändring av 16 § andra stycket i 1873 års avvittringsstadga därhän, att avdrag

skulle få göras intill tre fjärdedelar i stället för intill en fjärdedel, tillvann sig

emellertid icke nådigt beaktande.

Då lantmäteristyrelsen tillika med Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium

samt Eders Kungl. Maj:ts domänstyrelse i början av år 1907, till följd av

nådig befallning, avgav det förslag till ändrade föreskrifter rörande avvittringsBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

arbetenas bedrivande, som legat till huvudsaklig grund för nådiga kungörelsen den

5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, framstod det klart för lantmäteristyrelsen,

att stora svårigheter vid förslagets genomförande komme att uppstå till följd av

förefintliga brister beträffande kart- och beskrivningsmaterialet. Då emellertid vid

avgivande av sistberörda förslag arbetena redan långt framskridit och då, på sätt

ovan meddelats, styrelsens år 1902 avgivna förslag icke kunnat tillvinna sig nådigt

beaktande, ansåg sig lantmäteristyrelsen på grund härav och med hänsyn ej mindre

till skogens ringa värde i de trakter, som återstode att avvittra, som jämväl till de

stora kostnader, som komme att föranledas av omarbetning av ovanberörda material,

icke kunna ifrågasätta annat än att detsamma skulle användas. Härtill föranleddes

lantmäteristyrelsen jämväl av det förhållandet, att bestämmelsen i 1892 års nådiga

brev att mätning endast finge ske av impediment, som vart för sig hade ett ytinnehåll

av omkring 30 hektar, enligt styrelsen meddelad upplysning i allmänhet icke

följts. Ämbetsverken framhöllo emellertid, att kartmaterialets otillräcklighet i viss

mån skulle kunna avhjälpas genom den undersökning, som i varje fall skulle ske

av den mark, vilken bure husbehovsskog (prop. nr 108 år 1909 sid. 12).

Fråga om åtgärder för ändring av det föreliggande kart- och beskrivningsmaterialet

väcktes emellertid genom den reservation, som föredraganden, undertecknad

Eriksson avgav, och som utgick på ändring av 14, 15 och 16 §§ i avvittringsstadgan

därhän, att lantmäteristyrelsen och ej Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

skulle äga att pröva förekommande frågor om äldre kartors användning vid avvisning

och i vad mån ny mätning borde ske samt meddela närmare föreskrifter angående

skala och mätningssätt med vad därtill hörde, att varje impediment skulle

uppmätas och å karta utmärkas, så vitt den antagna skalan medyåve, att avdrag från

ägofigurernas areal för ej uppmätta impediment ej vidare skulle få äga rum.

Som berörda reservation innehåller åtskilligt, som ställer särskilt de nu framställda

anmärkningarna rörande urskiljandet av impediment i deras rätta belysning,

tilläter sig styrelsen här såsom bil. F överlämna utdrag av densamma. Alldeles

särskilt vill styrelsen fästa uppmärksamheten på de exempel, som däri förekomma

på tillämpning av bestämmelserna i ämnet, och styrelsen instämmer till fullo uti uttalandet,

att förrättningsmännen genom föreskrifternas beskaffenhet ställas i valet

mellan att antingen avhända kronan duglig mark eller ock tilldela hemman eller

nybyggen mark, som i lieskrivningarna över avvittringen oriktigt uppgives innehålla

avsevärt mera duglig mark än den i verkligheten innehåller, men att de vid detta

val alltid skulle ställa sig på statens sida kunde icke genom lag åläggas dem, ty

detta skulle innebära ett tvång för dem att i sin tjänsteutövning handla mot övertygelse.

Härigenom har lantmäteristyrelsen även angivit sin ståndpunkt till det uttalande,

som i ämnet gjordes till statsrådsprotokollet av statsrådet och chefen för

Eders Kungl Maj:ts jordbruksdepartement vid avlåtande till riksdagen år 1905 av

propositionen nr 88, därvid statsrådet anförde, att, därest ett impediment ej skulle

mätas och ett avdrag med ’/4 ej räckte att motsvara impedimentens verkliga areal,

det väl kunde hända, att impediment måste räknas som skogsmark, men detta

kunde icke undvikas, under det ett motsatt förfarande vore bestämt förbjudet.

Vid förarbetena till 1909 års nådiga kungörelse erkändes, att det vore förenat

med stora svårigheter att meddela verkställighetsföreskrifter rörande det i nådiga

kungörelsen den 20 april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förekommande

stadgandet, att av skogsanslageu skulle omedelbart tilldelas ds särskilda

hemmanen eller nybyggena endast vad som efter noggrann, av avvittringslantmätaro

med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt fall förrättad undersökning ansåges

erforderligt för nödigt husbehov, med hänsyn jämväl till förefintliga odling slög enheter,

men att återstoden av skogsanslagen skulle avsättas till allmänning att för delägarnas

gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Eders Kungl. Maj:t

skulle bestämmas. Lantmäteristyrelsen drager emellertid i tvivelsmål, huruvida dessa

svårigheter blivit på lyckligt sätt undanröjda genom bestämmelserna i 11)09 års

kungörelse.

På sätt redan meddelats, framhöllo ämbetsverken i sitt ovan omförmälda

underdåniga utlåtande, att den noggranna undersökningen av den mark, som skulle

utdelas såsom husbehovsskog, borde och kunde verkställas så, att kartmaterialets

otillförlitlighet i viss mån bleve avhjälpt. Någon direkt anvisning om det sätt,

varpå detta skulle ske, har emellertid icke meddelats. Emellertid betonade ämbetsverken,

att stadgandet att en del av skogsanslaget skulle utläggas såsom husbehovsskog

och återstoden såsom allmänning innebure, att latituden maste bestämmas lika

för hela avvittr ing sområdet, varjämte ämbetsverken föreslogo, att i sammanhang med

den i första punkten av 24 § avvittringsstadgan föreskrivna undersökning för kronoparkers

bildande allmän besiktning och undersökning skulle verkställas till utredning

av, bland annat, skogsmarkens allmänna beskaffenhet och provisionel! latitud

för skogsanslag i dess helhet inom avvittringslaget, att vid uträkningen av den

provisionella planen förslagsvis hälften av skog sanslagets belopp enligt den provisionelit

bestämda latituden skulle tilldelas hemman och nybyggen, där ej annan grund härför

med iakttagande av förefintliga odlingslägenheter eller andra omständigheter på grund

av särskild kännedom om förhållandena ansåges böra följas, att i samband med

utvisande av den provisionella planen och sedan erforderliga jämkningar i anledning

av framställda erinringar skett, med biträde av Skogstjänsteman skulle förrättas den

noggranna besiktning för bestämmande av husbehovsskogens storlek för varje särskilt

fall, varom stadgats i nådiga kungörelsen den 20 april 1906, att härvid borde iakttagas,

att besiktning å marken skulle företagas av varje delägares husbehovsskogsmark,

varvid uppmärksamhet skulle ägnas ej mindre skogsmarkens naturliga beskaffenhet

och produktionsförmåga, till utrönande varav ståndskogens tillväxt och beskaffenhet,

om så erfordrades, skulle undersökas i olika trakter av medelgod samt bättre

och sämre mark, än även befintliga odliugslägenheter, efter vilka egendomens utvecklingsmöjligheter

huvudsakligen skulle bedömas, varjämte hänsyn Hven skulle tagas

till huruvida karta och beskrivning i avseende å urskiljande av impediment ni. m.

vore huvudsakligen riktiga, att efter fullbordad besiktning beräkning omedelbart å

platsen skulle göras av årliga behovet i medeltal för ifrågavarande egendom av

nödigt virke för bränsle och slöjd samt byggnader m. m. dylikt, som kunde hänföras

till husbehov, samt att, med iakttagande av vad under besiktningen och beräkningen

sålunda utrönts, lantmätaren och gode männen skulle omedelbart besluta om

minskning eller ökning av busbehovsskogen för den ifrågavarande ägolotten, så att,

såvitt bedömas kunde, åt densamma såsom husbehovsskog tilldelades endast vad

som ansåges erforderligt för nödigt husbehov. Ämbetsverkens förslag innebar slutligen,

att skogsanslagets latitud skulle slutgiltigt bestämmas först efter ovan omförmälda

besiktning.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

\ id ärendets fortsatta behandling har detta förslag gillats dock med den för

utförandet högst betydelsefulla erinran, att det skulle iakttagas, att husbehovsskogen

i intet fall iinge så utmätas, att hemman eller nybygge, om dess andel i allmänningsskogen

jämväl inberäknades, erhölle skogsanslag till annat belopp, än som jämlikt

avvittringsförfattningarna iinge hemmanet eller nybygget efter dess mantal

tilläggas.

Bestämmelserna i ämnet återfinnas i 1909 års nådiga kungörelse 6 S 1 mom.

samt 9, 10 och 11 §§.

Beträffande dessa bestämmelser kan framhållas, att till undvikande av förbiseende

av sistberörda erinran föreskrivits, att husbehovsanslaget ej utan Eders Kungl.

Maj:ts medgivande i varje särskilt fall finge sättas högre än till 500 hektar medelgod

skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och till 800 hektar

medelgod skogsmark vid avvittring ovan nämnda gräns eller alltså respektive 100

och i det närmaste 83 hektar under hälften av det högst tillåtna skogsanslaget.

Genom denna bestämmelse hava alltså respektive 200 och 163 hektar för mantal

reserverats för eventuellt erforderlig ökning av husbehovsskogen för det fall, att

densamma provisionellt bestämts till maximum. Det har emellertid icke ens påståtts

än mindre visats, att berörda bestämmelse överträtts.

Någon föreskrift om revision av det verkställda urskiljandet av impediment

har alltså icke meddelats. På grund härav samt då det var upplyst, ej mindre att

skogsbesiktningen i enlighet med av Eders Kungl. Maj:t fastställda planer för göromålen

redan före år 1905 skett inom Sorsele avvittringslag än även att det resultat,

som därav framgått, icke vore tillfredsställande, synes anledning icke saknas för den

mening, att statsmakterna funnit att någon ändring icke borde företagas eller med

andra ord att ett godkännande av det verkställda arbetet lämnats. Härför talar jämväl

det förhållandet, att förrättningen beträffande sistnämnda avvittringslag vid

berörda tidpunkt fortskridit så långt, att frågan om skogsanslagets storlek behandlats,

varvid detta för hemmanen ‘Risnäs, Grannäs eller Gertsbäck, Karlsgård och

Granåker i närmaste överensstämmelse med vad under avvittringen nedom odlingsgränsen

inom socknen blivit bestämt föreslagits till 1,322.2 5 hektar för mantal samt

för övriga hemman till maximum eller 1,763 hektar. I samband härmed må även

erinras, att enligt det då redan uppgjorda och för delägarna bekantgjorda förslaget

den trakt närmast avvittringsgränsen, som uti föreliggande förslag hänförts till kronopark,

och som ostridigt innehåller den bästa skogsmarken med största tillgången på

avverkningsbar skog, enligt förstberörda förslag redovisats såsom allmänning.

I ärendet är emellertid upplyst, att, oaktat sådant ej föreskrivits, inom Dorotea

avvittringslag vid utvisande av planen till områdestilldelningen med biträde av skogstjänsteman

förrättningsmännen verkställt genomgående efterbesiktning av mark, som

enligt planen upplåtes åt enskilde, samt i stor utsträckning vidtagit ändringar i

beskrivningarna, varigenom förut såsom oduglig upptagen mark överförts till duglig.

Beträffande Sorsele avvittringslag har vid sistberörda utvisning och i samband därmed

stående undersökning ändring av beskrivningarnas redovisning av impediment

endast skett i undantagsfall, men i stället har till kronomark överförts områden,

beträffande vilka förrättningsmännen ansett, att impedimentsurskiljningen med hänsyn

till kronans intresse icke synts tillfredsställande. Ytterligare har i fall, där

skogsmarken befunnits bättre än beskrivningen utvisar, husbehovsanslaget nedsatts

under det föreslagna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

181)

Kunyl. Majds Nåd. Proposition AV 1<>6.

Kanslisekreteraren Berglöfs kritik av skogstilldelningen och vad därmed äger

samband röjer eldigt styrelsens mening eu oriktig tolkning av innehållet i den förda

skriftväxlingen.

Vad först angår frågan om skogsanslaget i dess helhet kan icke bestridas,

att förarbetena utvisa, att man utgått från att allmänningsskogen normalt borde

bliva lika med husbehovsskog d. v. s. att av skogsanslaget hälften skulle utgå såsom

allmänning. Att liusbehovsanslaget icke kunnat ur allmän och enskild synpunkt

sättas lägre än som skett eller till 800 hektar för mantal kommer här nedan att

visas, och följden härav har blivit, att skogsanslaget i dess helhet satts till 1,600

hektar, varigenom emellertid befolkningen icke har att vänta större inkomst av

allmänningen än vad densamma för närvarande åtnjuter genom periodvis återkommande

utsyningar till avsalu.

Kanslisekreteraren Berglöf tror sig emellertid hava visat, att något formellt

hinder skulle förefinnas för skogsanslagets bestämmande så nära maximum som skett,

och till stöd härför åberopar han ett departementschefens uttalande i Eders Kungl.

Maj:ts nådiga proposition nr 88 till riksdagen år 1905. Detta uttalande angick

skogsanslaget för trakterna nedom odlingsgränsen. Frågan gällde om för dessa trakter

någon nedsättning skulle ske. Statsrådet, förordade sådan och anförde såsom skäl

härför, att då skogsanslaget torde böra beräknas i visst förhållande till det högst

och lägst föreskrivna, en allmän nedsättning av anslagsbeloppet borde bliva följden

av maximibeloppets sänkning. Nu kan man med skäl fråga vilken beviskraft, som ligger

i det anförda uttalandet redan i och för sig och särskilt i betraktande av det förhållandet,

att någon nedsättning i anledning av Norrlandskommitténs framställning

icke skedde beträffande skogsanslaget för trakterna ovan odlingsgränsen på grund

av det kända förhållandet, att skogsmarken och skogen i dessa trakter i allmänhet

äro av underhaltig beskaffenhet. Det berättigande, som uttalandet i fråga på sin

tid kan hava haft, har detsamma emellertid ej längre. Detsamma gjordes under

förutsättning att skogsanslaget för framtiden liksom förut skulle bestämmas särskilt

för varje avvittringsenhet. Denna förutsättning föreligger emellertid ej numera.

Genom 1909 års kungörelse har densamma undanröjts. Denna kungörelse utgår

nämligen, såsom redan meddelats, från att latituden skulle bliva gemensam för hela

avvittringsanslaget.

Skulle man nu emellertid anse, att skogsanslaget är för högt, och därför vilja

företaga en inskränkning av detsamma, bör detta, till följd därav att såsom nedan

skall visas någon avprutning ej bör kunna företagas beträffande husbehovsområdena,

ske genom minskning i allmänningarna. Skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

vid prövning av förslagen anse en sådan avprutning önskvärd, torde befalluingshavande

hava att med eller utan förmedling av lantmäteristyrelsen avfordra

styresmannen ett förslag i ämnet, vilket torde kunna erhållas inom ett par veckor

efter därom gjord framställning.

Norrlandskommitténs förslag att den del av skogsanslaget, som icke behövdes

för nödigt husbehov, skulle avsättas till allmänning, resulterade närmast i 1906 års

ungörelse med dess ovan omförmälda bestämmelse. Såsom verkställighetsföreskrift

i ämnet stadgas i § 6 i 1909 års kungörelse, att undersökning och utredning skall

företagas rörande skogsmarkens allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom

avvittringslaget och angående den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för helt

mantal inom orten, med ledning varav husbehovsanslaget skall bestämmas.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1G6.

Det torde vara klart, att virkesåtgången för helt mantal är beroende på antalet

brukningsdelar inom mantalet. Detta förhållande i belysning av bestämmelsen i

1906 års kungörelse måste enligt lantmäteristyrelsens mening leda därtill att man

vid tillämpningen undersöker, huru ett antaget husbehovsanslag komme att verka.

Att det härigenom är mera skäl för det tillvägagångssätt, som följts, än det, som

kanslisekreteraren Berglöf synes anse vara det riktiga, synes lantmäteristyrelsen

påtagligt. Enligt herr Berglöfs uppfattning synes man böra beräkna virkesåtgången

för alla brukningsdelar inom avvittringslaget och med ledning av den sålunda

erhållna summan och markens avkastningsförmåga bestämma husbehovsanslaget.

Inom Sorsele avvittringslag finnas 175 brukningsdelar. Med hänsyn till att

häri ingå eu del hemman, som framdeles kunna klyvas, torde icke virkesåtgången

böra sättas lägre än till 40 kubikmeter för brukningsdel. Resultatet hade då blivit

14,000 hektar. Beräknas virkesåtgången till 30 kubikmeter erfordras 10,500 hektar.

Enligt förslaget har till husbehovsskog utlagts 10,875.52 hektar. För Dorotea avvittringslag,

där de verkliga brukningsdelarna, vilka enligt styresmannens uppgift äro

26 till antalet, äro väsentligt större, torde virkesåtgången böra sättas till minst 50

kubikmeter. För tillgodoseende av detta behov erfordras 2,600 hektar. Enligt förslaget

har till husbehovsskog utlagts 2,562.so hektar.

Då styresmannen upplyst, att han utgått från virkesbehovet för 5/64 mantal

såsom brukningsdelarnas medelstorlek inom Sorsele avvittringslag och 1 g mantal

såsom medelstorlek för brukningsdelarna inom Dorotea avvittringslag, samt framhållit,

att med denna utgångspunkt belöpte å de särskilt i Dorotea avvittringslag ej sällan

förekommande små brukningsdelarna om 1/H4 mantal endast 12.5 hektar duglig skogsmark,

vilket icke vore tillräckligt för husbehovets tillgodoseende, förefaller den av

kanslisekreteraren Berglöf framställda frågan, varför styresmannen stannat vid en

virkesberäkning för just 1/(U mantal, tämligen onödig. Den torde möjligen hava

framställts för att fä anledning att göra anmärkning om att skattläggningen skett

särskilt för varje brukningsdel och ej, såsom kanslisekreteraren Berglöf synes anse

hava bort ske, för helt hemman. Då enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit ingen

godtagits såsom delägare, utan att han företett laga åtkomsthandling anser lantmäteristyrelsen,

att styresmannen rätteligen förfarit, och vad beträffar invändningen

att detta förfarande, följdriktigt tillämpat, måste leda till det orimliga resultatet att

en del av de smålotter, i vilka hemman genom köp eller arv lagligen delats före

avvittringen, skulle lämnas oavvittrade och bliva oskattlagda, finner sig styrelsen ej

här hava anledning att behandla denna, då det icke visats, att något sådant fall

varit för handen och frågan alltså för närvarande har uteslutande teoretiskt intresse.

Styrelsen vill emellertid för upplysning i ämnet hänvisa dels till nådiga brevet den

22 november 1878 till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län

angående anförda besvär rörande avvittring inom Örträsks kapellförsamling dels till

17 § avvittringsstadgan, där det föreskrives, att hävdeförteckning, vilken handling

ligger till grund för skattläggningen, skall redovisa varje delägares innehav av ägor.

Då styresmannen såsom ovan meddelas haft klart för sig, att virkestillgången

för brukningsdelar med mindre skattetal än 5/8t mantal enligt förslaget bleve otillräcklig,

är det givet, att han ansett det önskvärt, att möjlighet skulle kunna beredas

dessa att på annat sätt fylla sitt husbehov.

Vad härefter angår den av kanslisekreteraren Berglöf förutsatta rättigheten

att för framtiden obegränsat stycka lotter, är denna förutsättning tvivel underkastad.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Skiftesvitsord förefinnes icke för närvarande i orten, och då detta en gång skall lösgivas,

lärer det nog komma att tagas i övervägande huruvida icke eu begränsning

till viss storlek bör ske.

Kanslisekreteraren Berglöf har särskilt framhållit att det avdrag, som i vissa

fall finge göras för impediment inom ägofigurer av skogsmark, använts även för

reglering av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet. Häremot må först erinras,

att lantmäteristyrelsen redan i sin underdåniga framställning år 1902 påvisat ett dylikt

förhållande såsom en helt naturlig följd av de meddelade bestämmelserna. Styrelsen

framhöll därvid, att då ett avdrag av allenast */4 mången gång måste befinnas vara

alldeles för ringa för att något så när motsvara vad som av verkliga förhållandet

skulle påkallas, lantmätarna sökte i praktiken avhjälpa detta missförhållande dels

därigenom att, där läget av de å viss ägofigur förekommande impediment sådant

medgåve, den del av ägofiguren, där impedimenten huvudsakligen vore liggande,

utmärktes såsom en särskild av endast impediment bestående ägofigur, varefter

avdrag, om ytterligare sådant ansåges nödigt, gjordes med högst 1/.1 av den återstående

figurens ytvidd, dels ock därigenom att, där nyssnämnda förfaringssätt till följd

av impedimentens spridda läge ej kunnat tillämpas och dessas areal intagit större

delen av hela ägofiguren, denna i sin helhet betecknats såsom impediment. Om

man härtill tar hänsyn till den lilla skala, som använts eller 1:20 000 samt att

skogsfigurerna till följd, härav i allmänhet äro mycket stora — de uppgå ofta till

flera hundra hektar — torde frågan i verkligheten gälla, huruvida förrättningsmännen vid

skogsbesiktningen, innan avdrag kunnat beslutas, skolat fullständigt genomsöka varje

del av en ägofigur eller icke. Lantmäteristyrelsen håller före, att så icke bort ske.

Skogsmarkens beskaffenhet skönjes ofta av skogsbeståndet. Då berg, sandhedar och

stenbunden mark, varå duglig skog varken finnes eller kan växa, fått upptagas till

impediment, följer härav, att det måste anses stå i överensstämmelse med författningens

anda, att impedimentavdrag användes för reglering av skogsmarkens beskaffenhet.

Den, som påstår motsatsen, visar endast, att han aldrig försökt sig på att

verkställa en skogsbesiktning. Och häremot strider ingalunda föreskriften i 16 §

avvittringsstadgan att taxering och gradering ej må ske å skogsmark. Denna bestämmelse

tillkom för att förekomma att skogsmarken, på sätt dittills förekommit och

såsom framgår av bilaga F, graderades enligt den detaljerade metod, som förekom

vid skiftesförrättningar. I stället föreskrevs en enklare metod, ehuru uppenbart är,

att denna metod även kan betraktas såsom en gradering men av primitivaste slag.

Ovan har visats, att nu gällande bestämmelser om impediment överflyttats

från avvittringsförfattningarna av åren 1820 och 1824. De hava alltså tillkommit

med hänsyn till förhållandena i allmänhet inom Norrland. Och såsom normalt förhållande

torde i skogsavseende få anses, att mark med barrskog ligger blandad med

mark, som bär lövskog, där bestånden ej bestå av båda slagen skog, samt att bete

finnes litet varstädes. Inom stora delar av de trakter, varom här är fråga, gestaltar

sig emellertid förhållandena på ett helt och hållet annat sätt. Stora vidder mark

bära här endast björkskog, och det bästa betet förekommer i regeln på marker, där

någon duglig skog icke finnes. Att under sådana förhållanden inom ifrågavarande

orter fordra en sträng tillämpning av bestämmelserna i 15 § av avvittringsstadgan,

enligt vilken mark, som endast bär björkskog eller bete, skall upptagas såsom duglig

mark, skulle leda till orimliga konsekvenser vid verkställande av en uppdelning i

så små lotter, som det här gäller.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

I övrigt bör uppmärksammas, att vid den tidpunkt, då berörda bestämmelser

formulerades, med duglig skog i Norrland säkerligen ej menades skog, som var användbar

endast till ved. Att vad lappmarkerna beträffar så var fallet även vid tillkomsten

av gällande avvittringsstadga torde vara så mycket mer antagligt som

samma uppfattning på det hela taget fortfarande torde göra sig gällande inom sistberörda

orter.

Marks upptagande såsom impediment innebär emellertid icke, att densamma

helt och hållet uteslutes från beräkning. Styrelsen har uti sitt tidigare utlåtande i

ärendet utvecklat denna fråga. Härvid har framhållits, att befintlig skogstillgång å

impedimentområdena tagits i betraktande vid beräkning av tillgången på husbehovsskog

vad angår tillgodoseende av vedbehovet och därmed likartat husbehov, samt

att genom detta förfarande ett till äventyrs för generöst upptagande av impediment

bleve neutraliserat. Av vad styrelsen därvid anfört framgår, att jämkning med hänsyn

till husbehovet kan ske beträffande ett till husbehovsskog utlagt område, utan

att såsom duglig upptagen skogsmark därav beröres, samt att det även för undantagsfall

i saknad av annan möjlighet, måste anses tillåtet, att såsom impediment

betecknad mark enbart utlägges såsom särskilt skifte. Att en sådan och dylika åtgärder

lätt komma att te sig orättvisa och godtyckliga ligger i sakens natur, liksom

att sadant är ofrånkomligt med all skog stilldelning enligt gällande föreskrifter. Detta

har, såsom ovan kan inhämtas, från lantmäteristyrelsen tidigt framhållits såsom en

given följd av ifrågavarande bestämmelser.

Vad angår den av första kommissionen gjorda undersökningen av skogsimpediment

tillåter sig styrelsen först erinra om den för densamma i denna del meddelade

instruktionen, enligt vilken det ålåg kommissionen att i den mån utan åsidosättande

av övriga uppgifter funnes möjligt vid passerandet av ägofigurer, som vid

avvittringj^n betecknats såsom impediment, jämväl hava sin uppmärksamhet riktad

å dylika agofigurers naturliga beskaffenhet och, där i något fall den vid avvittringen

antagna beteckningen funnes uppenbart oriktig, därom göra anteckning. Huru det

vid sådant förhållande varit möjligt för kommissionen att exakt angiva siffror förefaller

något egendomligt. För att, låt vara blott om de ägofigurer kommissionen

antecknat, fälla ett säkert omdöme, måste enligt lantmäteristyrelsens mening och

sakens natur en långt grundligare undersökning hava föregått än som varit möjlig

att medhinna för kommissionen, vilken ägnat två månader åt alla sina undersökningar

i orten. Detta bestyrkes ytterligare vid granskning av kommissionens redogörelse

för sin undersökning. Densamma upptager en ägofigur om 324 hektar, 5

ägofigurer, innehållande vardera omkring 150 hektar, 13 ägofigurer om cirka 100

hektar och åtskilliga mellan 20—50 hektar. Man synes med skäl kunna tvivla på

att kommissionen kunnat verkställa en så ingående undersökning, som bör föregå

en dom över andras arbete. Lantmäteristyrelsen, som även fäst sig vid att kommissionen,

utöver vad dess instruktion ålade densamma, i tvänne fall även uttalat

sig om storleken av skedda avdrag och antecknat i ena fallet 36,419 hektar och i

det andra 44,6 9 hektar att överföras till duglig skogsmark — enbart detta förutsätter

undersökning av minst 320 hektar — anser icke, att kommissionens undersökning

kan tillmätas den betydelse, som därvid blivit fästad. För en undersökning

i ämnet fordras andra förutsättningar och annat tillvägagångssätt än som här förefunnits

och följts. Och givet är, att för att några slutsatser skola kunna dragas,

måste även den såsom duglig upptagna marken undersökas för att utröna i vad mån

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bland denna upptagits oduglig mark. I dessa trakter, som ligga i närheten av barrskogsgränsen

och som även sträcka sig ovanför denna, kan för övrigt frågan om

den mark, som skall anses vara sådan att duglig skog å densamma varken finnes eller

kan växa bliva föremål för olika meningar även bland verkliga fackmän. Faran för

en med förhållandena obekant ligger här nära till hands att låta vilseleda sig av

befintliga bestånd, som vid närmare undersökning till allra största delen bestå av

träd, vilka äro odugliga till allt annat utom ved, och där erfarenheten visar, att,

om de glesa träden borttagas, någon återväxt icke står att framkalla.

För att en undersökning på ifrågavarande område skall tillerkännas något

vitsord anser lantmäteristyrelsen, att densamma bör utföras av tjänstemän under

tjänstemannaansvar och lämpligen uppdragas åt lantmätare med godemän med

biträde av jägmästare samt att därvid anteckning bör göras om alla ägofigurer,

rörande vilka olika meningar vid undersökningen uttalas. En sådän undersökning

utfördes för åtskilliga år sedan efter föreskrift av Eders Kungl. Maj:t beträffande

det för Viftangi by i Juckasjärvi socken föreslagna området. Härvid överfördes

åtskillig mark till duglig men ännu större områden till oduglig av den mark, som

vid avvittringen upptagits såsom duglig. Följden blev, att det undanröjda utslaget

efterföljdes av ett utslag, varigenom byn tilldelades större skogsområde än efter

det undanröjda utslaget. Och sedan det senare givna utslaget även undanröjts,

bestämdes byns område slutligen i överensstämmelse med det först meddelade

utslaget.

Lantmäteristyrelsen har beretts tillgång till en av kammaradvokatfiskalsämbetet

föranstaltad undersökning rörande omfattningen av den mark, som inom ifrågavarande

avvittringslag, utan att vara vatten, myrar, mossar, kala berg och fjäll upptagits

såsom impediment och som här kommer att benämnas skogsimpediment.

Denna utredning visar, att arealerna av dessa marker äro:

inom Sorsele avvittringslag inom husbehovsområdena .................... 20,584.0 9 hektar

» allmänningen............................... 9,935.8 6 »

Summa 30,519.9 5 hektar

» Dorotea » » husbehovsskogsområdena............ 613.9 97 »

» allmänningen ................................ 337.8 0 »_

Summa 951.7 9 7 hektar

Totalsumma 31,471.747 »

Såsom duglig mark har upptagits:

inom Sorsele avvittringslag inom husbehovsområdena.................... 10,875.525 hektar

» allmänningen.................. 11,093.225 »

Summa 21,968.7 50 hektar

» Dorotea » » husbehovsskogsområdena............ 2.562.5 0 8 »

» allmänningen................................ 2,562.4 9 2_»_

Summa 5,125.ooo hektar

Totalsumma 27,093.7 50 »

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

Vad nu angår dessa uppgifter rörande arealen av skogsimpediment bör först

och främst framhållas, att till grund för undersökningen ligger beskrivningarna, som

givetvis i delar, varom här är fråga, äro ytterst osäkra. Tar man därtill i betraktande,

att, även om bestämmelserna i 1892 års nådiga brev om urskiljandet av

impediment i allmänhet icke följts, dessa bestämmelser tillika med den ringa skalan

emellertid självfallet verkat därhän, att många myrar, mossar och berg finnas, som

icke upptagits å kartan, så måste härav följa att väsentliga avdrag böra ske. Man

torde redan på nu anförda skäl kunna anse, att arealerna böra nedsättas med minst

Vs- Lantmäteristyrelsen utgår ifrån att man alltså här kan räkna med en areal

skogsimpediment av i runt tal 20,000 hektar.

Vad värdet å denna mark angår torde vara klart, att densamma i kronans

hand för överskådlig framtid ej kan tänkas giva annan inkomst än den, som kan

uppkomma genom försäljning till ortens befolkning företrädesvis av ved eller upplåtande

av vedtäkt. Med hänsyn härtill torde densamma böra anses så gott som

värdelös, då förvaltningskostnaderna knappast torde kunna täckas av inkomsten.

Det synes alltså lantmäteristyrelsen uppenbart, att då staten icke genom avsättande

av ifrågavarande marker till kronoparker kan beredas någon behållen inkomst,

staten icke heller ur denna synpunkt kan hava något intresse av att förslagen

i nu ifrågavarande delar bliva föremål för ändringar, därest sådana kunde

anses möjliga att få genomförda.

Såsom det andra av statens huvudintressen med avseende å dessa marker

har framhållits, att det skogsanslag, som lämnas de enskilda hemmanen och nybyggena,

tillägges dem under sådana former, att garanti vinnes för att de med anslagen avsedda

ändamålen icke förfelas. I denna del är uppenbart, att någon fara för skogsspekulation

icke förefinnes. Däremot synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida

de små lotterna i framtiden skola kunna bestå såsom självständiga brukningsdelar

och fullgöra sina odlings- och framförallt byggnadsskyldighet. Till upplysning

i detta ämne närslutes härvid såsom bil. G1, Gä, G3, G4 och G5 gjorda sammandrag

rörande ägolotter inom Sorsele avvittringslag, som innehålla dels 1 dels 2 dels 3

dels 4 och dels 5 sextiofjärdedels mantal. Av dessa bilagor inhämtas, att inom

avvittringslaget ifråga finnas 10 lotter vardera om 1/M mantal, 23 vardera om 1/3t

mantal, 23 om ''■''■/. t mantal och likaledes 23 om ;,/Bl mantal samt 27 om 1/1B mantal.

Tillhopa alltså 106 lotter.

Givetvis måste man ställa sig tveksam, huruvida ovanberörda önskemål skall

kunna uppfyllas, vad angår de minsta lotterna. Lantmäteristyrelsen vill emellertid

hoppas; att det skall visa sig möjligt, men givet är, att här framträder vådan av

införsel i vilka små hemmanslotter som helst eller godtagande av upplåtelse till

även de minsta skattetal. Fyllnad i vedbehovet för dessa lotter bör kunna erhållas

från kronans angränsande marker eller från allmänning eller måhända från annan

ägolott efter vidtagen lagändring. Så bör även kunna ske med gagnvirket, men

fall torde dock komma att inträffa, då sistberörda virkesbehov måste tillgodoses

från mer avlägsen trakt, och bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas, att

ett stort antal lotter ännu äro obebyggda, vilket till stor del beror på rådande

ovisshetstillstånd i avvaktan på avvittringens bringande till slut.

Den verkställda skogstilldelningen vilar på antagande att skogsmarkens avkastningsförmåga

inom båda ifrågavarande avvittringslag utgör 0.5 kubikmeter för

hektar. Det förhåller sig emellertid så, att denna siffra bestämts med hänsyn till

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 106.

avvittringslagen i deras helhet. Då de bästa skogstrakterna inom båda ifrågavarande

avvittringslag ostridigt avsatts till kronoparker och de därnäst bästa trakterna föreslagits

till allmänningar, är det givet, att ovanstående avkastning icke kan vara att

motse på de områden, som tilldelats hemman och nybyggen såsom husbehovsskog.

Med ledning av den erfarenhet, som vunnits inom Stensele, Tärna och Vilhelmina

avvittringslag och där anteckningar förts rörande verkställda skogsbesiktningar, samt

därvid gjorda rön och i övrigt kända förhållanden håller lantmäteristyrelsen, särskilt

vad Sorsele avvittringslag angår, bestämt före, att skogsavkastningen å de till husbehov

ifrågasatta områdena icke bör antagas vara högre än 0.3 0 å 0.3 5 kubikmeter

för hektar.

Staten har emellertid ännu ett intresse i fråga om skogsförhållandena uti

dessa orter och det är att hindra fjällgränsens nedgående. Till belysning av denna

fråga bör meddelas, att knappast något till enskilda föreslaget område stöter omedelbart

till kalfjället, utan att förrättningsmännen städse sökt tillse, att ett bälte

närmast fjället behållits i kronans hand.

Skyddsskogsfrågan utövar emellertid på ett annat sätt inflytande på bedömandet

av ifrågavarande spörsmål. Redan genom lagen angående husbehovsskogar inom

vissa områden är befolkningen underkastad enahanda inskränkning i fråga om bruket

av sina husbehovsområden, som föreskrives i 1 § i lagen angående skyddsskogar.

Dels på grund av hemmanens läge och ej minst med anledning av den knappa tillgången

på virke i förhållande till den jämförelsevis talrika befolkningens behov

torde det bliva nödvändigt att beträffande stora delar av ifrågavarande avvittringslag

göra även bestämmelserna i 2 § i skyddsskogslagen tillämpliga. Men på grund

av ändring, som år 1909 i samband med utfärdande av nådiga kungörelsen angående

avvittringsförfarandet skedde i avseende å 2 § skyddsskogslagen är befolkningen

uti ifrågavarande orter skyldig att underkasta sig de bestämmelser, som i

ämnet kunna komma att meddelas, utan att påfordra lösen för marken. Givet är,

att det, innan innehållet av dessa bestämmelser äro kända, icke kan bedömas,

vilken värdeminskning skogsmarken till följd av desamma kan komma att undergå,

men påtagligt torde i allt fall vara, att bestämmelserna i fråga kunna komma att

bliva rätt kännbara för befolkningen och dess hushållning särskilt vad angår den

nuvarande och närmast följande generation.

Man har sökt göra troligt att även mantalet blivit för högt upptaget och att

såsom följd härav kronan avhänts skogsmark. Enligt förslaget hava hemman och

nybyggen föreslagits inom Dorotea avvittringslag till 3 I::/M mantal och inom Sorsele

avvittringslag till 14 17/(U mantal eller tillhopa till 17 15/.i2 mantal.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 15 maj

1908 meddelade dåvarande statsrådet, att, enligt vad han erfarit, vid inom Västerbottens

län företagna skattläggningar naturlig ängsmark i allmänhet uppskattats

allenast efter sin avkastning vid skattläggningstillfället och hänsyn till möjligheten

att genom odlingsföretag uppbringa avkastningsförmågan tagits huvudsakligen beträffande

sådan odlingsbar mark, som vid skattläggningen icke lämnat nämnvärd

avkastning. Inom Norrbottens län hade åter mera allmänt beaktats möjligheten att

genom uppodling bringa jorden upp till större avkastning. Den sistnämnda tolkningen

av skattläggningsförfattningen syntes statsrådet komma dennas mening

närmare.

Om nu detta förhållande ställes i samband med de upplysningar, som doktor

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Haglund meddelat i sin i december år 1914 avgivna rapport rörande verkställda

undersökningar beträffande ströängar, att så gott som undantagslöst av honom

undersökta ängar befunnits vara uppskattade endast till ungefär hälften av deras

verkliga avkastning, torde vara tydligt, att man kan våga det påståendet, att

ängarna i allmänhet utan att anmärkning med framgång skulle kunnat riktas

däremot i runt tal hade kunnat upptaxeras till en avkastning dubbelt så stor

som skett.

Såsom framgår av härvid såsom bil. H1 och H2 närshitna sammandrag

rörande ifrågavarande båda avvittringslag, uppställda efter det formulär för sådana,

som lantmäteristyrelsen numera fastställt, bär inom Sorsele avvittringslag hemman

och nybyggen tillhörig äng taxerats till 5,864 öretal och inom Dorotea avvittringslag

till 1,269 öretal eller tillhopa till 6,633 öretal, vilket motsvarar mer än

10 mantal.

Arealen av dessa ängar uppgår inom Sorsele avvittringslag till 5,529 hektar

och inom Dorotea till 2,819 hektar eller tillhopa till 8,348 hektar. Hela denna

areal kan givetvis antagas vara odlingsbar. Om efter dess odling beräknas en avkastning

av endast 1,000 kilogram för hektar komme denna avkastning att motsvara

19,642 lass å 425 kilogram, och som detta hö bör sättas i första klassen,

belöper härå ett öretal av 117,854 eller mer än 184 mantal; alltså en ökning av i

runt tal 174 mantal.

Beträffande uppskattningen av odlingsmarken har lantmäteristyrelsen gjort

noggrann undersökning. Denna visar, att under byar och hemman inom Sorsele

avvittringslag upptagen odlingsmark beräknats i medeltal avkasta 356 kilogram för

hektar. Motsvarande medeltal för Dorotea avvittringslag utgör 216 kilogram. Tydligt

är, att dessa marker kunna i odlat skick beräknas avkasta minst lika mycket

som den odlingsmark första kommissionen påvisat och i allt fall minst 1,700 kilogram

för hektar. Ifrågavarande odlingsmark innehåller inom Sorsele avvittringslag

937 hektar och inom Dorotea-laget 117 eller tillhopa 1,054 hektar. Årliga avkastningen

å denna areal uppgår efter 1,700 kilogram alltså till 1,791,800 kilogram

eller 4,216 lass eller efter första klassen till 25,296 öretal eller i runt tal till

39.5 mantal.

Även bör erinras därom, att den odlingsmark, som första kommissionen påvisat

inom hemmanens områden, rätteligen bort betraktas såsom hemmanens tillhörighet

och såsom sådan jämte den ytterligare odlingsmark, som där finnes,

taxeras, varigenom givetvis ytterligare en ansenlig ökning av skattetalen blivit

en följd.

Innan lantmäteristyrelsen lämnar skogsfrågan, vill styrelsen bemöta en anmärkning,

som framställts rörande ägobeskrivningarnas uppställning. I denna del

har styresmannen upplyst, att i samband med ägomätningen upprättats ägobeskrivning,

däri samtliga inägor jämte skogsmark och impediment, avmätta i skalan 1: 4,000,

införts i särskilda kolumner, men utägor, avmätta i skalan 1: 20,000, utgörande

största delen av samtliga ägor, visserligen beskrivits såsom av olika naturlig beskaffenhet

men utan angivande av vad som vore att hänföra till duglig eller oduglig

skogsmark, utförts i en summakolumn. Denna ägobeskrivning syntes huvudsakligen

hava varit använd till kladd för kartans numrering och uträkning samt vid sedermera

företagen taxering och skogsbesiktning, och dess ofullständighet härleder sig

av att avfattningen av ägor i sistnämnda skala till största delen verkställts av hant
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kung!. Maj.ds Nåd. Proposition Nr lätt.

langare. Först efter ägotaxeringen och skogsbesiktningen, som helt utförts av lantmätare

och gode män, har fullständig ägobeskrivning upprättats. Föreskriften om

införande i hävdeförteckning av anteckning om vid skogsbesiktniug beslutade ändringar

beträffande skogsmarkens duglighet har till följd därav icke iakttagits och ej

heller vid ovan angivna sätt för verkställande av skogsbesiktningen med fördel

kunnat tillämpas, då därav endast föranletts ett onödigt upprepande av så gott som

hela ägobeskrivningen.

På grund av dessa upplysningar och då jämlikt 1892 års nådiga brev stadgan

om av vittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873

med däri sedermera gjorda ändringar endast »i allmänhet» skulle lända till efterrättelse

med iakttagande av i samma nådiga brev meddelade särskilda föreskrifter med

avseende på mätning och kartors upprättande, samt dessa föreskrifter tillika med

dem som därefter meddelats rörande åbodelning, påkallat den avvikelse, som i berörda

del skett, torde vara tydligt, att vad i denna del anmärkts icke förtjänar

avseende.

Uti punkt 6 i 1749 års lappmarksreglemente, varest i syfte att befrämja uppkomsten

av ytterligare nybyggen bland annat stadgas inskränkning i äldre nybyggares

rätt att slå under sig mer mark än han kunde medhinna att bruka, föreskrives

emellertid, att den äldre, så mycket som möjligt vore och kunde ske utan »Publici

praejudico», borde njuta sin flit och arbete till godo, varför ock intet upparbetat

åker- och ängsland kunde honom frånkännas och någon annan tilläggas utan med

hans goda vilja och emot den betalning, som arbetet prövades vara värt.

§ 6 i 1820 års nådiga stadga angående avvittringsverket i Jämtland innehöll,

att vid utbrytningens verkställande borde, så mycket möjligheten tilläte, var

och en hemmansägare i ett sammanhang tilläggas sin avskilda del och även vid

sina inägor bibehållas, eller, om det för enskiftesutbrytningen ej kunde ske, jåmngott

vederlag meddelas. Skulle åter på något ställe ägorna hava en sådan belägenhet,

att varken genom vissa hemmans utflyttning eller eljest utbrytning i ett sammanhang,

med bibehållande av allas rätt och jämlikhet, bleve möjlig, finge två, högst

tre skiften tillåtas.

Enahanda bestämmelser återfinnas i 5 § i 1824 års avvittringsstadga för

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Genom nådigt brev år 1852

förklarades emellertid, att, om vid avvittring förekomme by, enstaka hemman eller

nybygge med den belägenhet, att vad i inägor för byns, hemmanets eller nybyggets

bestånd erfordrades, ej kunde inom det sålunda bestämda skiftesantalet inneslutas,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande då ägde att för varje sådant fall pröva,

huruvida högre skiftesantal kunde undantagsvis tillåtas. På detta nådiga förklarande

är så mycket mer anledning att här särskilt fästa uppmärksamheten, som uti 12 §

i 1824 års stadga var förordnat, att lantmätaren vid första sammanträdet skulle med

ledning av jordeboken, kartor och åtkom sthandlingar m. m. granska tillkomna nybyggeshemman

för utrönande, dels huruvida dem tillagda ägor kunde vara så kringspridda

och med kronans mark blandade, att andra formliga och ordentliga nybyggesanläggningar

därav hindrades, och dels huruvida utbyte av sådana ägor emot vederlag

och odlingsersättning efter de i skiftesförfattningarna stadgade grunder kunde

bliva nödvändigt till beredande av en sådan utbrytning, som i § 5 vore föreskriven.

Anmärkningarna

an

gående urakt

låtenhet att

företaga ägo

utbyten.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

§ 11 första stycket i 1850 års nådiga stadga för avvittring och skattläggning

i Luleå lappmark har följande lydelse:

»Vid utbrytningens verkställande skall, så mycket möjligt är, varje by, enstaka

hemman, nybygge eller kronotorp, i ett sammanhang tilläggas sin avskilda del

och även vid sina inägor bibehållas, men, om det ej kan ske, jämngott vederlag

meddelas; börande lantmätaren, där behov därav förefinnes och sådant utan någons

verkliga lidande sig göra later, verkställa ägoutbyten, evad de å någondera sidan

yrkas eller ej; och måga dessa, vad höslogar angår, verkställas efter måttet av höavkastningen,

om vederbörande hemmans-åboer så åsämjas. Saknas för utbytet andras

ägor antingen helt och hållet eller till någon del, då må till vederlag beräknas

odlingsbar mark, som tilläventyrs fallit inom hemmanets område, emot rättighet för

åbon att såsom odlingsersättning, under högst åtta år, utan avgift begagna sina på

detta sätt utbytta ägor. Skulle åter på något ställe ägorna hava sådan belägenhet,

att, icke ens genom utbyte, utbrytning i ett sammanhang med bibehållande av allas

rätt och jämlikhet bliver möjlig, må flera skiften, för redan varande hemman och

lägenheter högst sex, men för nybyggen, som hädanefter beviljas, högst fyra, tilllåtas,

dock så, att skogsområdet så vitt görligt är i ett sammanhang avsättes; men

förekommer by, enstaka hemman eller nybygge med så spridda inägor, att vad därav

för byns, hemmanets eller nybyggets bestånd oundgängligen erfordras, ej kan

inom berörda skiftesantal inneslutas, då äger Kungl. Maj:ts befallningshavande, sedan

vederbörande blivit hörde och lantmätaren med gode männen utlåtande avgivit, för

varje sådant fall pröva, huruvida högre skiftesantal må tillåtas. För övrigt iakttages,

att lotterna, så mycket belägenheten medgiver, bliva reguljära och till omhägnad

bekväma. Ängar, som by eller hemman tilldelas utom egentliga området, böra

genom räta linjer begränsas, där de ej hava av naturen danade fasta gränser, som

med större bekvämlighet kunna följas.»

Vid sidan om alla nu omförinälda stadgar hava skiftesförfattningarna gällt till

efterrättelse.

Det ursprungliga förslaget till 1873 års stadga avgavs av avvittringsstyresmannen

J. E. Nyström. 19 § i detta förslag upptog samma bestämmelser, som

innehållas i 11 § i 1850 års stadga. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i

Norrbottens län förslag anslöt sig emellertid till 1824 års avvittringsstadga. Med

avseende å 5 § i denna stadga framhöll befallningshavande, att, alldenstund ängslägenheterna

inom lappmarkerna oftast bestode av kärr och myrar, vitt spridda på

olika trakter, bleve det mången gång nödigt, att tillägga hemman och lägenheter

flere skiften än som medgåves i berörda paragraf. I anledning härav föreslog befallningshavanden,

att hemman och lägenheter skulle, där med billighet och rättvisa

annorlunda ej göras kunde, få tilldelas 4 skiften utan underställning, men att, om

belägenheten oundgängligen fordrade flere skiften, man skulle förfara enligt 1852

års nådiga brev.

Uti sitt yttrande över detta förslag framhöll Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Västerbottens län, att lantmätaren till underlättande av utbrytningen

borde äga, att, där behov därav förefanns och sådant utan någons lidande kunde

låta sig göra, verkställa ägoutbyten, vare sig de å någondera sidan yrkades eller ej,

och borde dessa vad höslogar anginge, kunna verkställas efter måttet av höavkastningen

utan avseende å arealen, om vederbörande hemmans åbor så åsämjdes. Saknades

för utbytet andras ägor antingen helt och hållet eller till någon del, skulle

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

till vederlag kunna beräknas odlingsmark, som till äventyrs fallit inom hemmanets

område emot rättighet för åbon att såsom odlingsersättning under viss tid utan avgift

begagna sina på detta sätt utbytta ägor eller eljest bliva för odlingen gottgjord.

Lantmäteristyrelsens förslag i ämnet innehöll i 10 §, att styresmannen skulle

efter att hava hört delägarna rörande utbyten av deras ägor, evad det av någon

delägare yrkades eller ej, i samråd med gode männen besluta om sådana ägoutbyten,

som ansåges behövliga för att bereda delägarna det minsta möjliga antal skiften

samt utan någons verkliga lidande läte sig verkställas. Härvid skulle alltid iakttagas,

att varje delägare finge jämngott vederlag för de ägor, som skulle av honom

avstås, att ängar skulle kunna utbytas efter måttet av deras höavkastning utan avseende

å areal, om vederbörande delägare därom åsämjdes, samt att vederlag finge

tagas av odisponerad odlingsmark, som funnes antingen i närheten av den delägares

inägor, vilken avstått någon del av desamma, men ej på annat lämpligt sätt därför

kunde beredas ersättning, eller ock inom det skogsområde, vilket komme att honom

tilldelas, och skulle den delägare, som finge odlingsmark i stället för åker eller äng

samt ej av den nye ägaren till de avstådda ägorna kunde på annat lämpligt sätt få

skälig odlingsersättning, i stället för sådan begagna samma ägor utan avgift under

vissa år, högst åtta.

Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium gjorde i denna fråga den

erinran, att, då ägorna till hemman och nybyggen i lappmarkerna endast vore

provisionellt utsynta, ägoutbyten icke borde göras beroende av delägarnas förening.

Uppenbarligen äro bestämmelserna i 19 § 5:o) samt 20 och 21 §§ i gällande

skiftesstadga i realiteten desamma, som återfinnas i 1824 års stadga endast med den

skillnaden att i fråga om odlingsersättning vidtagits den ändring, att, där den odlade

marken tillfallit antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva ersättning, eller

ock kronan, förre innehavaren, i stället för att bekomma ersättning efter skiftesstadgans

bestämmelser, äger nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt

sin nya ägolott.

Härav framgår alltså, att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdandet av 1873 års avvittringsstadga

icke ansåg sig kunna gå så långt som 1850 års stadga i denna del

innehöll eller under förarbetena föreslagits.

Det visade sig emellertid snart, att på grund av ängeslägenheternas spridda

läge områdestilldelning enligt avvittringsstadgans bestämmelser icke kunde genomföras,

och såsom följd härav tillkom nådiga brevet den 20 juni 1879. Från förarbetena

till detta nådiga brev må här återgivas följande.

Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande i Västerbottens län hade föreslagit

tillägg till 19 § 5:o avvittringsstadgan av innehåll, att mark, som utan att vara odlad,

innehades av hemmansägare eller åbo eller av nybyggare, skulle, även om den för

hemmanets eller nybyggets bestånd erfordrades, kunna, för beredande av lämpligt

skifte, innehavaren frånhändas utan vederlag, men att i sådant fall förre innehavaren

skulle kunna berättigas att fortfarande i tjugu år nyttja marken. Enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Norrbottens län mening borde förhållandena

ordnas genom den ändring av 21 § i avvittringsstadgan, att orden »högst fem år»

skulle utbytas mot »högst femton år». Uti ett i ämnet avgivet yttrande framhöll

Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande i Norrbottens län, bland annat, att bäckängarna

tillkomme genom röjsel på stränderna och måste sägas vara odlade, att de

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

allra flesta myrängar ej heller kunde behålla någon växtkraft och framalstra gräs,

såvida de icke dels befriades från ris av vide och dvärgbjörk dels bevattnades genom

låt vara primitiva tillställningar för översilning, att även dylika ängar således måste

få namn av odlade, samt att såvida ängarna blivit i behörig ordning till hemman

eller nybyggen upplåtna, de därför ej kunde ägarna frånhändas utan vederlag av

annan odlad eller till odling tjänlig mark.

Lantmäteristyrelsen anförde huvudsakligen följande. Det vore visserligen av

stor vikt, att åtgärder vidtoges »för beredande av lämpligt skifte», men dessa Ange —

enligt sakens natur och emot grundsatser, vilka tydligt uttalats i nådiga skiftesstadgan

— dock icke, leda därhän, att jordägare eller innehavare, för vinnande av lämpligt

skifte, tillskyndades verkligt lidande. Och ett större lidande kunde styrelsen icke tänka

sig, än att mark skulle utan vederlag innehavaren därav frånhändas, även om den

erfordrades för hans hemmans eller nyhygges bestånd. Att en föreskrift av sådant

innehåll skulle i svensk lag inflyta, kunde styrelsen aldrig i underdånighet tillstyrka.

Lantmäteristyrelsen anslöt sig däremot till Éders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Norrbottens län mening.

Någon ändring företogs emellertid icke vare sig av 19 § o:o eller av 21 §

avvittringsstadgan.

Till skapande av förhållandena, sådana de nu förefinnas, har även bidragit

den ändring, som, på framställning av den s. k. domänkommittén, den 9 november

1877 vidtogs med avseende å 19 § 2:o i avvittringsstadgan av innehåll att underställning

skulle ske till Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande så snart fråga uppstode

om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte. Dittills hade gällt,

att skogsanslaget utan underställning kunde fördelas på högst fyra skiften. Det

synes för övrigt vara ett förslag av nyssnämnda kommitté, som lades till grund för

Eders Kungl. Maj:ts beslut om ströängarnas bibehållande.

Företager man sig nu att mot bakgrunden av den sålunda lämnade historiska

utredningen bedöma innehållet i 1879 års nådiga brev, ledes man ända till bestämmelsen

i punkten 6 i 1749 års lappmarksreglemente, att nybyggare skulle njuta

sin flit och arbete till godo och att ingen odling kunde frånkännas honom utan hans

vilja och emot betalning för nedlagt arbete. Eders Kungl. Maj:t har uppenbarligen

icke ansett sig äga att i administrativ väg meddela på äganderätten så ingripande

bestämmelser som tvångsägoutbyten utan odlingsersättning. Härmed måste ock

anses klart, afl 1879 års nådiga beslut innebar, att Eders Kungl. Maj:t hellre än att

för kronans del anvisa medel till odlingsersättning, ansett, att tillstånd borde lämnas

till ängarnas fortsatta bibehållande. Detta förhållande bestyrkes även av ordalydelsen

i berörda nådiga brev, däri tillstånd till ängarnas bibehållande medgivits endast vad

angår lägenheter, som äro belägna inom område för kronopark, vilket förhållande

emellertid bör ses i samband därmed, att avvittringens ändamål enligt 1 § i 1873 års

avvittringsstadga är att från kronans marker tilldela nödiga områden till hemman

och nybyggen. Och vad angår utvägen att avhända hemman eller nybygge ängar

under förutsättning att de ej äro odlade och ej för hemmanets eller nybyggets bestånd

erforderliga, torde vara uppenbart, att densamma kunnat och fortfarande kan

i endast ringa utsträckning komma till användning. Ett anlitande av denna utväg

måste mer än något annat, i betraktande av att hemmanen i allt fall i regeln måste

bibehållas vid sina ängeslägenheter, få naturen av godtycke. Densamma har såvitt

lantmäteristyrelsen har sig bekant under tillämpningen av 1873 års stadga ej heller

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kommit till användning utom i enstaka fall, då det gällt att befria för kronans räkning

för visst ändamål undantagna utmål från inträng av ängar, som icke kunnat

mot vederlag utbytas.

I övrigt får lantmäteristyrelsen på nytt erinra, att enligt nu föreliggande avvittringsförslag

utbyte mellan enskilda skett i erforderlig omfattning, så att ingenstädes

enligt förslagen förekommer, att hemman bibehållits vid ägor inom annat

hemmans område med undantag för samfälld husbehovsskog och allmänning, samt

att utbyte skett även med kronan i den mån kronan haft vederlag att lämna. Såsom

sådant har emellertid icke betraktats odlingsbar mark, som tilläventyrs kunde

finnas inom hemmans skogsområde, då sådant bort, såsom tillhörande hemmanets

utvecklingsmöjligheter, räknas såsom hemmanets tillhörighet och strängt taget även

bort tagas i beräkning vid mantalets bestämmande. 1879 års nådiga brev har alltså

tillämpats just som kanslisekreteraren Berglöf tolkat dess innebörd eller så, att ängar,

som ej vid avvittringen kunde enligt stadgade regler utbytas, skulle få bibehållas

och betraktas såsom ett skifte.

Denna uppfattning av innebörden av 1879 års nådiga brev, som lantmäteristyrelsen

nu uttalat, har för övrigt vid ett föregående tillfälle följts. Uti sitt ovan

omförmälda år 1907 avgivna underdåniga utlåtande föreslogo ämbetsverken (prop.

nr 108 år 1909 sid. 49), att vid upprättandet av den provisionel^ planen skulle

bland annat iakttas, att avsides belägna ströängar ej tilldelades hemman och nybyggen,

om sådant ansåges bliva hinderligt för lapparnas renskötsel. Detta och

härmed likartat syfte fann Eders Kungl. Maj:t emellertid icke kunna vinnas på grund

av avvittringsstadgans bestämmelser, vilket givetvis hade varit fallet, om advokatfiskalsämbetets

och kanslisekreteraren Berglöfs uppfattning vore riktig, utan fann

Eders Kungl. Maj:t erforderligt, att förhållandet ordnades genom en särskild i den

för civillag stadgade ordning stiftad lag, däri stadganden meddelades, icke endast

om skyldighet att för ändamålet avstå mark utan även att jordbytet, i likhet med

vad som innehålles i 20 § avvittringsstadgan, skulle verkställas efter måttet av höavkastningen,

beräknad enligt skattläggningsmetoden, eller, där med hänsyn till

markens värde större noggrannhet funnes nödig, efter gradering jämlikt skiftesstadgans

föreskrifter, men däremot, i olikhet med innehållet i 21 § avvittringsstadgan,

med rätt för ägaren eller åbon att undantagslöst av statsmedel undfå ersättning

såväl för odling som för utflyttning, där sådant av jordbytet föranleddes;

och skulle vid ersättningens beräknande skiftesstadgans föreskrifter i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. (Sv. ffs. nr 53 år 1909 sid. 7.)

Föreliggande förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring vilar uppenbart

på samma uppfattning.

Då lantmäteristyrelsen nu går att sammanfatta sin mening angående de framställda

anmärkningarna, finner sig styrelsen först böra erinra därom, att den nuvarande

styresmannen först år 1909 fick befattning med avvittringen samt att avvittringslantmätarna

hava en ganska omfattande självständig beslutanderätt.

Kanslisekreteraren Berglöf har ansett sig hava anledning framhålla, att styresmannens

yttrande i de flesta fall innebure mindre ett bestridande av att gällande

föreskrifter åsidosatts än en motivering för anledningen till att de icke tagits till

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 26

Sammanfattning

av lantmäteristyrelsens

mening

angående de

framställda

anmärkningarna.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

efterrättelse och att detsamma även kunde sägas om lantmäteristyrelsens utlåtande.

Styrelsen, som på sätt nedan kommer till synes, av särskilda skäl icke kommit att

taga den befattning med avvittringen som lämpligt bort ske, tinner sig emellertid

böra framhålla, att, om något berättigande i kanslisekreteraren Berglöfs uttalande

finnes, detta beror därpå, att anmärkningarna vant av företrädesvis formell innebörd

och framställts utan hänsyn till att på jorddelningsväsendets område mer än eljest

en formell tolkning av gällande bestämmelser ofta leder till orimligheter och skada

för det syfte, som med desamma avses. Dess bättre kan framhållas, att Eders

Kungl. Maj:ts högsta domstol städse vid meddelande av sina beslut på detta i

många avseenden svåra område av lagstiftningen vid tillämpningen av gällande författningar

tagit hänsyn till de praktiska synpunkter, för vilka lantmäteristyrelsen ofta

gjort sig till tolk. Eders Kungl. Maj:t synes emellertid även vad angår första instansen

eller ägodelningsrätterna på sin tid insett nödvändigheten av att skiftesförfattningarna

bleve föremål för en på erfarenhet i ämnen, som det här gäller att bedöma, stödd

tolkning och tillämpning, då Eders Kungl. Maj:t den 4 maj 1827, i samband med

promulgerandet av nådiga stadgan om skiftesverket i riket, utfärdade nådigt cirkulär

till hovrätterna med föreskrifter i avseende på förordnandet av ordförande i sistnämnda

domstolar i syfte att de viktiga och grannlaga ägodelningsmålen skulle

komma att handläggas under ledning av domare, som genom ett längre utövande av

domareämbetet haft tillfälle att förvärva sig kännedom i jordbruk och lanthushållning,

och sålunda åt dessa mål beredas en riktig och ändamålsenlig handläggning.

De framställda anmärkningarna hava utgått från personer, som på grund av

bristande erfarenhet måste anses mindre väl skickade att bedöma ifrågavarande förhållanden.

Vid den verkställda granskningen, som saknat det stöd av den fackliga

utredning avvittringsstadgan förutsätter, bär man därjämte alldeles förgätit, att enligt

sakens natur avvittringen innebär och måste innebära ett summariskt förfarande. De

anmärkningar, som förekommit, torde i likhet med de utredningar, som gjorts för

att eventuellt få anmärkningarna bekräftade, kunna betraktas såsom gjorda i syfte

att, under förutsättning att anmärkningsvärda fel kunde påvisas, större möjligt härigenom

skulle öppnas att bereda fördelar för renskötseln i orten. Hänsyn till den bofasta

befolkningen och möjligheterna för denna att existera och förkovra sig har uppenbarligen

lagts åsido liksom man även synes hava saknat blick för rätta värdet av

ifrågavarande marker, vilket värde att döma av innehållet i föreliggande handlingar

skulle kunna antagas vara mycket stort, under det att detsamma i verkligheten är

jämförelsevis ringa. Det värde markerna i fråga hava torde till stor del böra anses

skapat av den bofasta befolkningen i orten. Denna är skattskyldig till stat och

kommun samt jämväl underkastad värnplikt, allt i likhet med landets övriga befolkning,

under det att den nomadiserande befolkningen däremot är fri från skyldighet

att göra värnplikt och dess skatter till stat och kommun äro skäligen obetydliga.

Efter den utredning och utveckling av förhållandena, som lantmäteristyrelsen

numera förebragt, torde Eders Kungl. Maj:t emellertid finna, att anmärkningarna, i

fråga även ur formell synpunkt icke skäligen kunna gillas. Kanslisekreteraren Berglöfs

förmodan att de myndigheter, som det åligger att pröva ifrågavarande avvittringsförslag,

näppeligen kunna komma att i huvudsak fastställa desamma, anser lantmäteristyrelsen

knappast komma att uppfyllas, i all synnerhet om dessa myndigheter

beredas del av detta utlåtande, något som synes så mycket mer angeläget, som

kanslisekreteraren Berglöfs referat av lantmäteristyrelsens tidigare i ärendet avgivna

opaginerad Kontrollera mot PDF

20:5

Kung!. Muj:ts Nät/. Proposition Nr Juli

utlåtande i betydelsefulla delar är ofullständigt. En sakkunnig granskning av föreliggande

förslag giver väl till resultat, att man i en del avseenden skulle önskat, att

desamma varit annorlunda. Exempelvis kan man ställa sig tveksam inför lämpligheten

av att i dessa trakter utlägga lotter, varå självständigt hemmansbruk svårligen

torde kunna för framtiden uppehållas, och nog måste det medgivas, att befolkningens

bibehållande vid ströängar i den omfattning, som här ifrågasättes, icke stå väl i

överensstämmelse med ändamålet med förrättningarna, som givetvis är att åstadkomma

en lämplig och redig ägoindelning, liksom det även synes ofrånkomligt, att

frågan om tillgodoseende av nomadlapparnas intressen inom Sorsele avvittringslag

ägnats alltför ringa uppmärksamhet. Försöker man emellertid att efterforska anledningen

härtill, skall man finna, att densamma i jämförelsevis ringa grad kan läggas

förrättningsmännen och styresmannen till last, men däremot i större omfattning

beror på att de, som fört det allmännas talan vid förrättningarna icke varit sin uppgift

vuxna och icke fått mottaga erforderliga instruktioner. I all synnerhet synes

det kunna med fog framhållas, att vederbörande lappfogde med eller utan bistånd

av Eders Kungl. Maj:ts befaliningshavande icke i tid sökt åvägabringa utredning om

behovet av inlösen av mark inom Sorsele avvittringslag.

Den ojämförligt största anledningen till att resultatet icke föreligger i det

skick, som varit önskvärt, ligger emellertid däruti, att, enligt vad numera synes

framstå såsom allt tydligare, meddelade bestämmelser icke varit ändamålsenliga.

Såsom redan angivits funnos i de äldre författningarna föreskrifter om maximistorlek

för hemman och nybyggen. Dessa bortföllo i 1878 års avvittringsstadga. Från

lantmäteristyrelsen har upprepade gånger framhållits bristerna i och konsekvenserna

av bestämmelserna om impediments urskiljande, utan att åtgärder till ändring av

förhållandena vidtagits. Särskilt tillåter sig styrelsen erinra därom, att före utfärdandet

av 1878 års stadga med skärpa framhållits, att bestämmelserna i fråga måste

leda till godtycke. Styrelsen kan icke heller underlåta att erinra om att 1879 års

beslut synes hava tillkommit, utan att konsekvenserna av detsamma tillräckligt övervägdes,

och beklagligt är, att frågan under förarbetena till 1909 års lagstiftning icke

blev föremål för förnyad prövning och ändring i vidare mån än vad angår ägor, som

anses erforderliga för renskötselns tillgodoseende.

Lantmäteristyrelsen finner sig emellertid hava anledning på nytt erinra därom,

att styrelsen även i andra än nu berörda delar vid upprepade tillfällen för Eders

Kungl. Maj:t framhållit vådan för det allmänna av att avvittringarna bedreves efter

alltför summariska grunder samt angelägenheten av att styrelsen såsom den fackkunniga

myndigheten finge sig anförtrodd ledningen av dessa arbeten. Och då det

klagas över att vid de avvittringar, som utförts i enlighet med nådiga stadgan om

avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, skogsmark

i olämplig utsträckning avhänts kronan eller att skattetalen uppdrivits för högt,

anser sig styrelsen med fog kunna erinra, att dessa förhållanden till icke oväsentlig

del bero på, att styrelsens förstberörda synpunkter icke blivit beaktade. Något

undantag kan härutinnan icke göras för avvittringen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens

län, beträffande vilken jämlikt nådiga brevet den 18 november 1892 i fråga

om ägomätning och kartors upprättande samt urskiljande av impediment gällt bestämmelser,

som givetvis tillkommit under förutsättning, att markens ringa värde i ännu

mindre grad än vid föregående avvittringar betingade någon nämnvärd grad av noggrannhet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Redan innan 1909 års lagstiftning beslutats vidtog lantmäteristyrelsen åtgärder

för att betrygga en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av densamma. I sådant

syfte hemställde styrelsen i underdånig framställning den 7 januari 1909 om förordnande

av en gemensam styresman för avvittringsarbetena inom Västerbottens och

Norrbottens län, samt om sammanslagning av avvittringskontoren inom de båda

länen till ett, förlagt till Umeå, i samband varmed styrelsen även väckte förslag

om vidtagande av åtgärder för en förändrad administration av avvittringsverket.

Denna framställning vann nådigt bifall, och täcktes Eders Kungl. Maj: t den 5 mars

1909 ej mindre förordna en gemensam styresman för ifrågavarande ar beten inom de

båda länen och om kontorens sammanslagning än även befalla lantmäteristyrelsen

att utarbeta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser

i fråga om avvittringsarbetets organisation, som ansåges böra föranledas utav

sistberörda nådiga beslut ävensom av i övrigt med avseende å avvittringen förändrade

förhållanden. Till åtlydnad av denna nådiga befallning avgav lantmäteristyrelsen

tvenne underdåniga framställningar, den ena den 27 november 1909 angående ändrade

avlöningsbestämmelser för avvittringslantmätare och den andra den 4 december samma

år i fråga om ändring beträffande avvittringsverkets administration. Den förra framställningen

har efter riksdagens hörande föranlett utfärdandet av Eders Kungl. Maj:ts

nådiga kungörelse den 25 november 1910 angående förändrade grunder för avlönande

av de i Västerbottens och Norrbottens län anställda avvittringslantmätare. Den senare

framställningen avsåg erhållande av nådig förklaring, att avvittringsverket i Västerbottens

och Norrbottens län skulle, i överensstämmelse med de särskilda föreskrifter

i ämnet, som funnes meddelade ej mindre i nådiga stadgan om avvittring i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 med däri sedermera

gjorda ändringar, än även ovan omförmälda nådiga kungörelse den 5 juni 1909, stå

under tillsyn och ledning av lantmäteristyrelsen. Något svar å denna framställning

har lantmäteristyrelsen emellertid icke, såsom styrelsen redan förut framhållit, fått

mottaga i vidare mån, än att Eders Kungl. Maj:t den 28 mars 1914, i samband med

fastställande av plan för avvittringsgöromålen inom Västerbottens län under samma

år, funnit gott att meddela ändrade föreskrifter angående tiden för avgivande av de

årliga förslagen till planer för avvittringsarbetena.

Genom den dualism, som på ifrågavarande område alltså rått mellan Eders

Kung]. Maj:ts befallningshavande och lantmäteristyrelsen, har följden blivit den, att

styresmannen blivit i saknad av det stöd och den ledning, som han varit i behov

av för lösande av de uppgifter, vilka särskilt 1909 års nådiga kungörelse ålägger

honom och som, i och för sig svåra, bliva detta i alldeles särskild grad till följd av

bristerna beträffande kart- och beskrivningsmaterialet. Frågan har nämligen gällt

att utan möjlighet att få förekommande frågor behandlade i den ordning, vilken för

handläggning av laga skiften är bestämd, på grundvalen av ett material, som tillkommit

i enlighet med föreskrifter, vilka stadgas för en långt enklare uppgift, och

vilket även för denna uppgift visat sig otillfredsställande, likväl åstadkomma ägodelningar

av laga skiftes natur, vilkas giltighet emellertid gjorts beroende icke blott

på den omständigheten att de lämnats oklandrade utan på skriftligt godkännande.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Det förbehåll, som innehålles i 24 § i förslaget till kungörelse angående efteravvittring

synes lantmäteristyrelsen icke lämpligen böra upptagas uti den författning,

vartill berörda förslag kan komma att giva anledning, utan torde föreskrift i ämnet,

därest sådan anses erforderlig, böra av Eders Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

1 anledning av vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen böra såsom

sin bestämda mening framhålla,

att det på grund av vad hittills förekommit saknas anledning, under förmenande

att anmärkningsvärda fel blivit begångna, hos riksdagen begära förklaring

att från Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida hinder ej möter för fastställande av

de föreliggande förslagen till avvittring inom Dorotea och Sorsele avvittringslag,

utan får styrelsen i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville, utan sådan

underställning till riksdagen, låta förslagen i föreskriven ordning undergå prövning.

Innan lantmäteristyrelsen lämnar frågan om godkännande av föreliggande avvittringsförslag,

finner sig styrelsen böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

därpå, att enligt desamma Saxåns och Korpåns vattendrag inom Dorotea avvittringslag

samt Vindelns med Tjulåns samt Juktans vattendrag inom Sorsele avvittringslag

undan tagits för Eders Kungl. Maj:ts och kronans räkning. Dessa åtgärder hava vad

Sorsele-laget angår föranletts av det yrkande i ämnet, som av dåvarande advokatfiskalen

Klockhoff framställdes vid sammanträde i Övre Gautsträsk i Sorsele socken

den 6 juli 1912, därvid befolkningen emellertid förespeglades att likväl bibehållas

vid den rätt till fiske densamma före avvittringen åtnjutit, varjämte framhölls, att

rätt till uppdämning för vattendragens utnyttjande vore beroende på särskilda föreskrifter.

Undantagandet av ovan berörda vattendrag inom Dorotea avvittringslag

har givetvis skett såsom följd av den inom Sorsele vidtagna åtgärden.

Enligt lantmäteristyrelsens mening kommer befolkningen emellertid icke att

utan vidare bliva bibehållen vid fiskerätt, utan för att så må bliva fallet, torde

erfordras antingen föreskrift uti blivande avvittringsutslag — något om vars giltighet

för framtiden olika meningar torde råda — eller särskild lagstiftning. Att kronan

däremot vid uppdämning för ena eller andra ändamålet är skyldig att gälda den

skada, som därav kan uppkomma, torde vara otvivelaktigt, men vid sådant förhållande

synes också åtgärden för kronans del vara skäligen betydelselös. För befolkningen

kan åtgärden emellertid komma att föranleda betydande olägenheter, utom i

fråga om fiskevatten, beträffande strandrätt och rätt till uppgrundning samt måhända

även i avseende å andra delar, som för närvarande icke låta sig överskådas. Att

på sätt i förslagen skett beröva ett hemman vattenrätt anser styrelsen vara synnerligen

olämpligt och snart sagt stridande mot begreppet hemman. Då förhållandet,

på sätt nu visats, för framtiden kan komma att medföra stora olägenheter för befolkningen

utan närmelsevis motsvarande nytta för kronan samt utmål undantagits i

erforderlig utsträckning för vattenfall, har lantmäteristyrelsen trott sig böra på sätt

s. 206 Kontrollera mot PDF

Statens intresse

av

återförvärvande

av

ströängarna.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

nu skett påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken i syfte att åstad,

komma rättelse därhän, att vattendragen bliva redovisade i enlighet med 12 kap4

§ jordabalken eller så, att vattenområde hänföres till den strand detsamma ligger

närmast.

Förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark.

Det intresse staten har av ströängarnas återförvärvande torde framträda med

hänsyn till dels renskötseln, dels skogsvården och flottningen, dels vattenkraftsintresset

och dels kolonisationen.

I orter, varom här är fråga, framträder intresset för renskötselns understödjande

såsom det ojämförligt största. I överensstämmelse med bestämmelser, som i

ämnet meddelats i 1909 års kungörelse, har i samband med avvittringsarbetena inom

övre delarna av Västerbottens läns lappmark för tillgodoseende av renskötselns behov,

jämte det hänsyn till detta behov tagits vid skiftesläggningen och en del utbyten i

samma syfte skett, uppgjorts förslag om inlösen av mark. Dessa förslag avse inlösen

dels av ströängar och andra enstaka ägor dels av hela hemmansdelar.

Inom Dorotea och Sorsele avvittringslag gå de uppgjorda förslagen ut på förvärvande

enbart av ströängar till följande omfattning:

inom Dorotea 397 öretal 1,349 hektar

» Sorsele 1,184 » 860 »

Summa 1,581 öretal 2,209 hektar.

Någon överenskommelse med befolkningen om avstående av dessa ägor har

icke träffats. Inom Dorotea hava delägarna vägrat att inlåta sig på någon sådan,

under det inom Sorsele det icke kan sägas, att något verkligt försök till överenskommelse

gjorts. Befolkningen har icke ens haft del av det sista förslaget eller

det enda, som egentligen föreligger.

I anledning härav är man vad angår kostnaderna för förslagens genomförande

hänvisad till den värdering, som avvittringsstyresmannen på anmodan uppgjort. Enligt

denna komma kostnaderna, under förutsättning att å lägenheterna belöpande

skattetal med åtföljande skogsanslag icke ifrågasättes till inlösen, att uppgå till

för Dorotea 23,834 kronor och för Sorsele till 76,414 kronor eller tillhopa 100,248

kronor.

Då lantmäteristyrelsen, på sätt nedan kommer till synes, håller före, att de

åtgärder, som nu böra vidtagas, böra avse minst hela den oavvittrade delen av

Västerbottens läns lappmark och alltså även ännu icke avvittrade delar av Vilhelmina

och Stensele socknar samt hela Tärna socken, finner sig styrelsen även böra

meddela uppgifter rörande den verkställda utredningen i fråga om inlösen för tillgodoseende

av renskötselns behov inom Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag.

Inom dessa båda avvittringslag har till inlösen föreslagits:

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1(16.

inom Vilhelmina.........

» Stensele—Tärna

ströängar , , , ,

örotal areal hektar 08 llac

471 2,731 26,184

544 2,758 43,340

Summa 1,015 5,489 69,524

hommansdolar

antal kostnad kr.

5 18,441

6 ___16,300

11 34,741

eller tillhopa 104,265 kronor.

För samtliga fyra avvittringslagen har alltså föreslagits inlösen av ströängar

och övriga spridda ägor för en kostnad av 169,772 kronor samt 11 hemmansdelar

för en kostnad av 34,741 kronor. Totalkostnaden för inlösen av mark för renskötselns

behov kan alltså beräknas uppgå tillhopa till 204,513 kronor, vartill emellertid

kommer ett belopp av 3,859 kronor utgörande kostnaderna för flyttning av trenne

hemmansdelar för tillgodoseende av samma behov, därav två hemmansdelar inom

Vilhelmina-laget och en inom Stensele—Tärna-laget. Totalkostnaden kan alltså beräknas

till 208,372 kronor.

Emellertid torde böra erinras, att behovet av inlösen av mark för ifrågavarande

behov härmed icke torde anses fyllt. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde

behov förefinnas av inlösen av ytterligare åtminstone tre hemmansdelar inom Sorsele

socken, varjämte enligt vad styrelsen erfarit ifrågasatts att även inlösa ytterligare

tre hemmansdelar inom Tärna socken.

Med undantag för sistberörda tre hemmansdelar föreligger förslag till överenskommelser

med befolkningen i allt vad angår förslagen till inlösen inom Stensele—

Tärna och Vilhelmina avvittringslag. Såsom redan meddelats är detta däremot icke

fallet beträffande Dorotea- och Sorsele-lagen. Vad särskilt Dorotea-laget angår torde

svårigheter möta att träffa uppgörelse på antagliga villkor. Sådant antar lantmäteristyrelsen

emellertid kunna ske beträffande Sorsele-laget. Förutom nu berörda förhållanden

har man att taga hänsyn till kostnaderna för förslagens genomförande.

Samtliga överenskommelser äro ingångna under förutsättning, att, för undgående av

särskilda åtgärder för områdenas avskiljande och eventuellt frigörande från gravationer,

expropriation skulle ske, vadan uppgörelserna endast innebära en förklaring

av vederbörande att åtnöjas med viss ersättning. Man har alltså att taga hänsyn

till kostnaderna för expropriationer och särskilt därtill, att kostnaderna för expropriation

i fall, då överenskommelse ej föreligger, komma att bliva högst avsevärda.

Någon utsikt att i händelse av expropriation utan hänsyn till föreliggande överenskommelser

nedbringa kostnaderna föreligger icke.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att kostnaderna för såsom erforderliga

ansedda åtgärder för renskötselns tillgodoseende i enlighet med bestämmelserna i

1909 års kungörelse kunna och böra beräknas i runt tal till 300,000 kronor. Det

vill alltså synas, som om de utvägar 1909 års kungörelse anvisar för renskötselns

tillgodoseende, i tillämpningen icke visat sig ändamålsenliga, och säkerligen är det

detta förhållande, som föranlett tillkomsten av detta ärende. Man har givetvis blivit

tveksam inför spörsmålet, om renskötseln i orten vore av den betydelse, att en uppoffring

av statsmedel till ovanstående belopp enbart för denna närings tillgodoseende

kunde anses berättigad, och huruvida utsikt funnes, att riksdagen skulle anvisa för

ändamålet erforderliga medel.

Upplysande i ämnet äro följande av lappfogden i Västerbottens län meddelade

uppgifter på antalet lappar och renar inom ifrågavarande orter:

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Renskötselns

och. jordbrukets

betydelse

i orten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Antal

lappar familjer renar

Dorotea socken............................ 31 5 3,196

Vilhelmina » 145 38 25,747

Tärna » 94 22 22,804

Sorsele > 79 19 23,201 ''

Summa 349 84 74,948

Av ovanstående antal familjer eller hushåll äro 5 i Vilhelmina, 4 i Tärna

och 1 i Sorsele socken samtidigt ägare eller innehavare av hemman eller nybygge.

Vad angår skogsvårdens intresse av ströängarnas återförvärvande är det givet,

att detta intresse föreligger endast inom de delar, där någon skogsvård är tänkbar,

och är detta fallet endast beträffande de kronoparker, som utlagts i nedre eller östra

delarna av förenämnda fyra avvittringslag. Däremot torde fall kunna påvisas, då

förvärvande åt staten av ängslägenheter vid stränderna av större sjöar och vattendrag

ur flottningens och vattenkraftsintressets synpunkt kan anses vara av större

betydelse än dessa lägenheters bibehållande under hemman eller nybyggen.

Enahanda torde gälla med hänsyn till en möjlig framtida kolonisation i orten,

i vilket fall trakterna vid vattendragen givetvis äro mest begärliga. För sistberörda

ändamål är det givetvis tänkbart, att även andra lägenheter kunna bliva till nytta

i den mån de kunna upplåtas utan hinder för renskötseln.

I samband med frågan om kolonisationen bör man emellertid icke frånse den

kolonisation, som dagligen äger rum med anlitande av den mark, som redan för

ändamålet definitivt eller provisoriskt upplåtits. Uti ifrågavarande trakter är det

dock så mycket mer anledning att taga hänsyn till sistberörda kolonisation och det

egnahemsbildande, som därvid redan skett eller kan vara att förvänta, som så länge

avvittringen ännu icke är fullbordad statens verksamhet i denna del icke kan sägas

vara avslutad.

Inberäknat 41 s. k. inhysingslägenheter utgöra brukningsdelarna enligt föreliggande

förslag 21 i Dorotea, 320 i Vilhelmina, 159 i Stensele, 282 i Tärna och

188 i Sorsele eller tillhopa 970. Oavsett 8 hemman, innehållande 36 brukningsdelar,

samt två inhysingslägenheter, för vilka uppgifter saknas, uppgår den bofasta

befolkningen till 4,292 personer, därav 173 i Dorotea, 1,220 i Vilhelmina, 704 i

Stensele, 1,476 i Tärna och 719 i Sorsele. Kreatursbesättningen utgör

hästar, nötkreatur, svin, får och getter samt höns

inom Dorotea................................................ 21 135 9 359 51

» Vilhelmina ........................................ 176 1,068 36 1,573 335

» Stensele................................................ 96 515 4 720 152

» Tärna.................................................... 220 1,406 5 1,783 148

» Sorsele ................................................ 133 624 17 1,079 90

Summa 646 3,748 71 5,514 776

4

Av ovanstående antal brukningsdelar torde emellertid icke mer än väl hälften

för närvarande vara bebyggda. Att så är förhållandet beror till ej oväsentlig

del på den ovisshet, som råder, så länge avvittringen icke är slutförd och var och

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

en därigenom fått visshet om de ägor, som komma att tillfalla honom och alltså

även bliva i tillfälle att bedöma, vilken plats han lämpligen bör utse för sin bosättning.

I samma mån som genom avvittringens fullföljd denna ovisshet undanröjes

och tillfälle yppas att realisera den ofta länge närda förhoppningen om en egen

härd, komma säkerligen odlings- och byggnadsarbetena att taga fart, så att man kan

vara övertygad om att inom ett tiotal år efter avvittringens fastställande de llesta

brukningsdelarna utvuxit till självständiga jordbruk med egna åbyggnader. I samma

mån så sker, kommer kreatursbesättningen att ökas, och är lantmäteristyrelsen övertygad,

att man inom samma tidrymd bör kunna räkna med eu kreatursstock inemot

dubbelt större än den nuvarande. Utvecklingen i denna riktning kommer att än

vidare påskyndas, därest ängesbruket så småningom övergives och jordbruket eller

rättare sagt boskapsskötseln i orten baseras på vallodlingar.

Den bofasta befolkningen utgöres av ett synnerligen kraftigt och härdat släkte

med mycket stor nativitet, under det motsatsen måste sägas om ortens nomader.

Vad härefter angår renskötseln uti ifrågavarande trakter är lantmäteristyrelsen

av den bestämda uppfattning, att densamma icke kan vidare utvecklas. Kan densamma

hållas vid sin nuvarande nivå, torde detta vara det mesta, som kan vinnas.

För att detta mål skall kunna förverkligas håller styrelsen emellertid före, att det

framdeles såsom hittills blir vanligt att nomader förvärva hemman och nybyggen

eller med andra ord att man inom övre fjällbygden har att motse samma utveckling,

som inom de längre ned belägna trakterna av lappmarkerna försiggått under

senaste århundradet och där sedermera avvecklats. Under denna förutsättning har

man alltså att räkna med att ett allt större antal nomader bliva bofasta, och småningom

torde det kanske gå därhän, att nomadfamiljerna i regel komma att bliva

ägare eller innehavare av hemman, å vilka barn och äldre bliva boende hela året

om, under det familjemedlemmarna i åldern mellan 15 — 40 år åtfölja renhjordarna

i den mån lejt folk icke kan anskaffas. Det synes alltså klart, att renskötseln icke

ens för närvarande har samma betydelse för den enskilda och allmänna hushållningen

som jordbruksnäringen, vilken visar hän på stora möjligheter till utveckling.

Hänsyn till dessa förhållanden synes böra få göra sig gällande. Enligt lantmäteristyrelsens

mening går det icke — huru väl man än vill renskötseln — att

mot naturens ordning uppehålla densamma med konstlade medel. Styrelsen håller

därför före, att det icke är med statens fördel förenligt att allt för ensidigt bedöma

frågan om renskötselns tillgodoseende, vilken fråga torde få anses utgöra

huvudsyftet med ifrågavarande ärende och vilken givetvis föranlett tillkomsten

av detsamma.

Så bleve emellertid fallet, därest föreliggande förslag till kungörelse angående

efteravvittring komme att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Detta

förslag innebär nämligen enligt lantmäteristyrelsens mening en för jordbruket i

orten synnerligen kraftig hämsko å dess utvecklingsmöjligheter och detta under

former, som ur den bofasta befolkningens synpunkt måste anses mindre tillfredsställande.

På sätt framgår av förut omförmälda bilagorna H 1 och H 2 samt ytterligare

här närslutna H3 och H4, utgörande sammandrag rörande samtliga ovan omförmälda

fyra avvittringslag, finnes enligt avvittringsförslagen inom hemmanens om
-

Huvudgrunder

för

blivande

lagstiftning.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.)

27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

råden följande areal i hektar av nedanstående ägoslag, uppskattade till vidstående

öretal:

åker

äng odlingsmark

summa ägor

ägor utom

området

areal

öretal

areal

öretal areal

öretal

areal

öretal

areal

öretal

Dorotea ........

50

650

537

607 51

117

638

1,374

2,282

662

Sorsele............

127

2,806

1,636

2,544 275

937

2,038

6,287

3,893

2,819

Vilhelmina ....

137

2,750

4,193

5,824 1,167

2,796

5,497

11,370

7,189

1,458

Stensele-Tärna 221

4,534

4,772

7,760 874

1,974

5,867

14,268

6,800

1,579

•

Summa

535

10,740

11,138

16,735 2,367

5,824

14,040

33,299

20,164

6,518

Härav synes alltså, att ströängarna innehålla en areal, som med mer än

6,000 hektar överstiger arealen av samtliga inom hemmanens områden vid avvittringen

upptagna inägor. Man har gjort gällande, att bibehållande av dessa ängeslägenheter

skulle vara en hämsko för odlingsarbetet i bygden med hänsyn till den

långa tid deras avbärgning och hemforslingen av bärgat foder kräver, samt det

klena foder, som erhålles av desamma. I huvudsak finner sig lantmäteristyrelsen

böra instämma häri och anser det därför vara av stor betydelse om befolkningen

kan, i stort sett, förmås att övergiva det extensiva ängesbruk, varpå jordbruket i

orten för närvarande till stor del är byggt, och i stället övergå till vallodlingar

företrädesvis på myrmark. Och synnerligen nära till hands liggande och i övrigt

tilltalande synes vara, om åtgärderna härutinnan sammanställas med frågan om inlösen

i syfte att framtvinga ersättningens för ströängarna användning till jordbrukets

förkovran.

Den första fråga, som framställer sig till besvarande, då man går att omlägga

jordbruket i orten på nyss angivet sätt är givetvis tillgången på härför lämplig

mark. Att döma av första kommissionens undersökning i ämnet vill det synas,

som om tillgången härpå på det hela taget vore ganska ringa. Ehuru kommissionen

upplyst, att undersökningen påbörjats närmast gårdarna och sedermera gått koncentriskt

utåt i allt vidare ringar, har resultatet dock blivit, att den av kommissionen

påvisade odlingsmarken ofta består av spridda stycken, ej sällan belägna åt

olika väderstreck från gårdarna och på avsevärt avstånd från desamma. Ingalunda

ljusare ter sig saken, om man granskar de uppgifter, som lämnats om markernas

beskaffenhet. Bottnen uppgives i övervägande flertal fall bestå av morän, ej sällan

grus och sten, sällan sand och endast i undantagsfall av lerblandad jord. Kommissionen

upplyser, att mera sällan hade medtagits myrar, vilka hade ett medeldjup

under 0.9 meter och då endast om bottnen utgjorts av sand. Vid en närmare

undersökning synes denna uppgift knappast bliva besannad, även om man medräknar

det mosslager, som marken ofta är betäckt av. Såsom ett bevis på de påvisade

markernas mindre lämpliga beskaffenhet kan erinras om kommissionens upplysningar,

att torven i regel är oförmultnad eller i ringa grad förmultnad samt att

densamma sällan underlagras av ett tunt gyttjelager utan vilar direkt på fast botten.

Det intryck man av kommissionens redogörelse får om tillgången på odlingsbara

marker torde dock till någon del få tillskrivas det förhållandet, att kommissionen

högst antagligt lagt huvudsaklig vikt vid kostnadsfrågan och alltså utvalt de områden,

som kräva minsta kostnad för torrläggning och odling utan hänsyn till läget

och andra förhållanden. Lantmäteristyrelsen anser emellertid sannolikt, att till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

gången på odlingsbar mark är icke så litet större än vad man har anledning att

sluta till av kommissionens undersökning, såvitt denna framgår av föreliggande

handlingar. Därest så icke vore fallet, skulle styrelsen anse sig böra helt och hållet

avstyrka de åtgärder, som innehållas i förevarande förslag till kungörelse, och är

denna styrelsens uppfattning givetvis beroende därpå, att den bästa odlingsmarken

för blivande vallodlingar givetvis representeras av den naturliga ängsmarken. Denna

är alltså av betydelse icke så mycket såsom ängsmark i dess nuvarande skick utan

fast mer såsom odlingsmark och gäller detta redan för närvarande beträffande lägenheter,

som ligga på måttliga avstånd från gårdarna.

Riklig tillgång på odlingsmark och i synnerhet odlingsvärd myrmark är enligt

lantmäteristyrelsens mening jämte erforderlig skog till bränsle och byggnader

huvudvillkoren för jordbrukets utveckling i orten. Behovet härav bör ej bedömas

med hänsyn till den nuvarande generationen, utan bör man taga i betraktande behovet

för en längre tid framåt, då det ingalunda är uteslutet att i en framtid, då

de elektriska och tekniska hjälpmedlen i övrigt bliva bättre tillgodogjorda, man även

i trakter, varom här är fråga, kan få bevittna en utveckling, som för närvarande

undandrager sig bedömande. Visserligen stå dessa förhoppningar i strid mot förutsättningarna

för odlingsgränsens tillvaro och Eders Kungl. Maj:ts framställning till

1915 års riksdag om förbud mot upplåtande av odlingslägenheter ovan odlingsgränsen

samt den i anslutning härtill den 3 juni 1915 utfärdade nådiga kungörelsen

i ämnet. Det är emellertid för lantmäteristyrelsen känt, att förutsättningarna

för ett på foderodling baserat jordbruk exempelvis inom Tärna socken samt vissa

delar av Vilhelmina och Stensele socknar ovan odlingsgränsen äro långt bättre än

mångenstädes nedom odlingsgränsen.

Vad Sorseie socken vidkommer förhåller det sig tyvärr så, att jordmånen särskilt

efter Vindeläven är ytterst mager, och detta besannas även av första kommissionens

redogörelse. Först när man kommer till trakten av Övre Gautsträsk påträffar

man sedimentära jordarter. Med undantag av denna trakt gäller åtminstone

för Vindelns dalgång, ätt jordmånen i åtskilliga fall synes bliva mer godartad på

längre avstånd från älven. Här påträffas stora komplex myrmarker inmängda med

ströängar. Att helt och hållet avhända hemman och nybyggen dessa innebure i

många fall en uppenbar fara för fastigheternas bestånd och i allt fall ett omöjliggörande

av hemmansdelarnas ytterligare uppdelning. Att avhända hemmanen dylika

ängar anser lantmäteristyrelsen därför icke böra ifrågakomma i andra fall, än då

sådant av andra statsintressen kan anses påkallat. Såsom ett exempel på nu berörda

förhållande kan anföras trakten nordost om hemmanen Gertsbäck och Risnäs.

Inom de övriga delarna av Västerbottens läns lappmark eller trakten huvudsakligen

nedom odlingsgränsen har ingen del av skogsanslaget avsatts till allmänning.

Då härtill kommer, att bosättningarna inom sistberörda orter skett i byar,

har följden blivit, att flertalet ängeslägenheter kommit att falla inom byarnas vid avvittringen

tilldelade område. Genom laga skiften hava dessa områden sedermera

delats mellan delägarna, men detta har skett efter noggrann gradering, och hava

utvecklingsmöjligheterna här kunnat utnyttjas bland annat genom flottning av hela

hemman. I sistberörda orter kan man därför säga, att ströängarna spela en skäligen

underordnad roll. I trakten ovan odlingsgränsen hava däremot bosättningarna nästan

undantagslöst skett i enstaka hemman och nybyggen. Och då härjämte halva skogsanslaget

avsatts till allmänning, inträffar, att vissa ägolotter fått sina huvudsakli
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

gaste ängar tillagda såsom ströängar. De skogsområden, som tilldelats varje lott,

äro även jämförelsevis små, och vid den delning, som skett av skogsmarken, har

någon tillfredsställande fördelning av odlingslägenheter icke kunnat ske på grund av

det summariska förfarande, som använts. Uppmärksammas bör även, att någon utflyttning

av hela hemman — med undantag då fråga är om tillgodoseende av renskötselns

behov -— icke heller kan anses tillåtet enligt gällande författningar, ett

förhållande, som begränsat möjligheterna att utnyttja utvecklingsmöjligheterna och

som är så mycket mer att beklaga, som det är givet, att med den ordning, vilken

gällt för nybyggens anläggning, ej så få aulagts på olämpliga platser.

Tillgången på naturliga ängar har emellertid även sin stora betydelse såsom

eu första tillgång vid hemmanens uppdelning och utgör en icke föraktlig reserv

under mindre goda år. Om man härjämte tar hänsyn till befolkningens efterblivna

ståndpunkt med avseende å dess jordbruk, dessi allmänhet dåliga ekonomiska ställning,

den korta tid av året, då odlingsarbete med fördel kan bedrivas, svårigheterna

att även mot hög ersättning anskaffa arbetskrafter, samt det höga pris, som till

följd av de långa transporterna betingas för alla livsförnödenheter, vilka icke i orten

produceras, anser lantmäteristyrelsen påtagligt, att man uti förevarande ämne måste

gå fram med större omtanke om vad som ligger inom möjlighetens område för närvarande

och med större hänsyn till framtiden än vad föreliggande förslag innebär.

Styrelsen håller före, att ett genomförande av detta förslag för många brukningsdelar

särskilt inom Sorsele socken komme att medföra en väsentlig försämring och

eventuellt undergång, att man sålunda finge räkna med att en eller annan brukningsdel

eller helt hemman komme att råka i ödesmål och att familjerna komme att

förr eller senare falla fattigvården till last.

Enligt kanslisekreteraren Berglöfs förslag undantagas från avträdande jämlikt

förslagets 2 § ängar, som ligga i omedelbart sammanhang med fastighetens egentliga

ägoområde, eller äro belägna omedelbart invid Vindelälven eller Tjulån eller

vid sjö, som genomlöpes av dessa älvar, samt ängar, som uppodlats till åker. Med

dylika kasuistiska bestämmelser torde det bliva omöjligt att rätt avväga de olika

synpunkter, som i ämnet böra tagas i övervägande. De skifta säkerligen rätt betydligt

i de olika fallen. En lägenhet, som kan anses omistlig för en fastighet, är

icke detta för en annan. Frågan om den omfattning, vari lägenheter skola avstås,

måste därför enligt styrelsens mening bliva beroende på prövning i varje särskilt

fall. Vad särskilt angår ängarna vid Vindelälven anser styrelsen icke så alldeles

påtagligt, att de böra bibehållas under hemmanen. Här möta vad angår de i nedre

delen av avvittringslaget liggande ängarna hänsyn till flottledsintresset, och beträffande

en del torde gälla, att de såsom ströängar bliva till hinder, i händelse fråga i

framtiden uppstår om upplåtelse till nya bosättningar. Av motiven framgår, att de

undantagits, därför att de icke ansetts vara till hinder för renskötseln.

Att uppställa några regler för den prövning, som uti nu berörda del blir

nödvändig, låter sig givetvis icke göra. De synpunkter, som för det allmännas del

bör komma under övervägande, hava redan berörts. Vikten av de särskilda statsintressena

inbördes kan däremot icke på förhand avgöras, lika litet som det låter

sig göra att avväga dessa gent emot betydelsen för den enskilda att få bibehållas

vid en viss lägenhet.

Frågan om tillgodoseende av den bofasta befolkningens behov av odlingsvärd

mark anser lantmäteristyrelsen särskilt viktig ej minst med hänsyn till förbudet mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

21;}

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vidare upplåtelser ovan odlingsgränscn. Att grunda bedömandet på eu oviss förhoppning

om jämkning i detta förbud anser lantmäteristyrelsen icke böra ifrågakomma,

utan fastmer framstår det för styrelsen såsom angeläget, att avvittringen

såsom det måhända sista tillfälle, som står till buds för upplåtelse av mark till odling

uti ifrågavarande trakter, väl utnyttjas för att förse jordbruksnäringen med utvecklingsmöjligheter.

Vid övervägande av de normer, som i denna del böra följas, möta givetvis

svårigheter. Att emellertid på denna grund lämna frågan å sido anser lantmäteristyrelsen

icke böra ifrågakomma. Förslagets innehåll i denna del anser lantmäteristyrelsen

emellertid ej tillfredsställande. Detsamma innebär bestämmelse endast för

att förekomma, att ägolott, som förpliktas avstå impediment, berövas i förhållande

till sitt skattetal tillgång på mark, som lätt kan odlas.

Kanslisekreteraren Berglöfs förslag kan givetvis anses gå ut på att senast

inom tio år odlingen skall hava fortskridit därhän, att de nya odlingarna giva minst

samma avkastning, som de ströängar, vilka då skola avstås. Det förefaller lantmäteristyrelsen

ingalunda obilligt, om man tager detta förhållande till utgångspunkt

och uppställer som villkor, att det skall tillses, att varje fastighet skall hava eu

reserv av odlingsmark, som i uppodlat skick kan beräknas giva en lika stor avkastning,

som beräknas av ägor, som avstås. En sådan reserv skulle ju i analogi med

förslagets innebörd kunna vara förbrukad redan om 20 år.

För att bestämma denna reserv utgår lantmäteristyrelsen från öretalsberäkningen

å avträdda ägor, alldenstund arealuppgifterna måste anses mycket otillfredsställande.

Vad öretalens innebörd vidkommer synes man vid denna beräkning med

fog kunna förutsätta, att desamma, vad avträdda ströängar angår, utgöras så gott

som uteslutande av tjärde klassens hö. Varje lass hö om 425 kilogram motsvarar

alltså 2 öretal. I anslutning till denna beräkning, som ligger till grund för förslaget

till kungörelse, eller att en hektar vallodling giver 1,700 kilogram årligen eller

lika med fyra lass, blir resultatet alltså, att 1 hektar vallodling motsvarar 8 öretal.

Lantmäteristyrelsen anser sig med anledning av vad sålunda anförts böra föreslå,

att i ovan angivet syfte fastighet icke ålägges att avstå ängeslägenheter, med

mindre inom behållet eller tilldelat område finnes till odling lämplig mark motsvarande,

utöver vad som förut odlats eller område, som bestämmes att odlas i ersättning

för ströängar, i hektar räknat Vs av öretalet å avträdda ängeslägenheter.

Uppenbart är detta en mycket billig fordran, och skäl finnas säkerligen att både

två- och tredubbla densamma. Det slutliga bestämmandet tillkommer i allt fall

icke styrelsen, som ansett sin främsta uppgift här vara att fästa uppmärksamhet å

förhållandet och påvisa, att det finnes möjlighet att på, så vitt styrelsen kunnat

finna, rationella grunder lösa frågan.

Erinras må i detta sammanhang att någon ersättning för den mark, som

avträdes, icke ifrågasättes, att denna mark uppgår till omkring 20,000 hektar och

att man efter uppodling av marken med en beräknad avkastning av endast 1,000

kilogram kan föda en kreatursbesättning på bortåt 7,000 under förutsättning att ett

kofoder utgör 3,000 kilogram.

Det kommer säkerligen att invändas, att efter nu angivna grunder ändamålet

icke skulle komma att ernås, det vill säga, att alla ängar, som anses erforderliga

för renskötseln, icke kunna förvärvas. Lantmäteristyrelsen är emellertid

övertygad, att frågan i sig själv är bärkraftig nog att garantera eu tillfredsställande

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lösning och att man har att motse ett stort intresse för det lyckliga genomförandet

såväl hos förrättningsmän som åtminstone en del av befolkningen. Men det synes

styrelsen emellertid viktigt, att grunderna bliva sådana, att de framstå såsom rättvisa

och giva tydligt uttryck åt att det här gäller att gagna utvecklingen i dess

helhet såväl för den nomadiserande som för den bofasta befolkningen. Sker ej så,

kan befaras, att den senare kommer att känna sig åsidosatt i statsmakternas välvilja

och varthän detta skulle leda i fråga om dess förhållande till nomaderna är

ej så gott att förutse. Så mycket är emellertid säkert, att de sistnämnda, vilkas

intressen det nu främst gäller att tillgodose, måhända finge det sämre för framtiden

än vad de haft det hittills.

Skulle det visa sig, att för något enstaka fall en lämplig reglering på nu

angivna grunder icke läte sig genomföras, kan detta ej rubba styrelsens nu intagna

ståndpunkt. Då återstår att för renskötselns behov inlösa en sådan fastighet eller

del av densamma, för så vitt icke tillfälle kan uppstå att efter genomförandet av

nu ifrågavarande reglering göra utbyte av ägor eller förflytta fastigheten till ledigbliven

trakt. I övrigt bör ihågkommas, att vad Vilhelmina och i all synnerhet

Sorsele socken gäller, mycket stora vidder redan nu stå till lapparnas förfogande

såsom bevis varpå må meddelas, att avsfåndet mellan den översta bosättningen i

Sorsele och norska gränsen är fem mil.

Såsom allmän regel vid jorddelning gäller, att impediment tillhör den ägolott,

inom vars område detsamma faller. Härifrån kan icke med fog något undantag

göras vare sig för avvittring i allmänhet eller beträffande förevarande förslag.

Vad dessa sistnämnda angår finnes därtill så mycket mindre anledning som ovan

blivit upplyst, att skogstillgången på impedimenten tagits i beräkning för husbehovets

tillgodoseende. Under förutsättning att impedimenten i fråga äro verkliga

impediment böra desamma alltså rätteligen icke fråntagas hemmanen. Och att taga

samma impediment i anspråk för kronans räkning under förutsättning att de vore

odlingsbara, anser styrelsen så mycket mindre rättvisligen bör ifrågakomma, som

desamma i sådant fall med stöd av gällande skattläggningsmetod och andra författningar

samt ej minst de uttalanden, som av vederbörande departementschefer gjorts

till statsrådsprotokollen vid avlåtande av ovanberörda båda propositioner till riksdagen

åren 1905 och 1909, bort upptagas såsom odlingsmark, varigenom åstadkommits

stora ökningar i såväl skattetal som tilldelning av skog. Vad särskilt angår

det anförda förhållandet, att skogsuppskattningen skett på sådant sätt, att duglig

skogsmark upptagits såsom impediment m. m., vill lantmäteristyrelsen i detta sammanhang

endast erinra, att, vilken uppfattning man i denna del må hava, framstår

i allt fall såsom påtagligt, att skogstilldelningen i fråga om lmsbehovsskog icke haft

större omfattning, än att man måste ställa sig tveksam, huruvida innehavarna av de

mindre lotterna skola uteslutande med anlitande av egen skogstillgång kunna fullgöra

sina byggnadsskyldigheter.

På grund härav och då det här främst bör gälla att se till att ändamålet

med avvittringen vinnes, vilket, med hänsyn till att densamma uti ifrågavarande

orter innefattar även skifte, bör anses vara även odlingens utveckling, jordbrukets

förkovran samt befrämjande av kolonisation och egnahemsbildning, anser lantmäteristyrelsen,

att det är mindre tilltalande att ålägga fastighet att avstå mark utan

vederlag för att bereda tillgång på odlingsmark åt annan fastighet. I allt fall håller

styrelsen före, att det icke bör ifrågakomma att, för att bereda odlingsmark åt annan

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fastighet, taga i anspråk område, som tilldelats fastighet, vilken icke bekommit ströängar.

Sådan fastighet bör enligt styrelsens mening icke kunna förpliktas att ingå

i byte annorledes än mot skäligt vederlag. Inom Sorsele avvittringslag finnas It»

ägolotter, som icke tillagts ströängar, och enligt första kommissionens utredning

skulle inom 4 av dessa lotter komma att förläggas odlingsområde åt annan fastighet.

Till ytterligare belysning av nu berörda spörsmål finner sig styrelsen böra

erinra därom, att det godkännande, som givits åt åbodelningarna, visserligen formellt

avser endast inägorna, men givet är emellertid, att en ägare eller åbo därvid kan

hava tagit hänsyn även till annan mark än som måhända å karta och i beskrivning

angivits såsom odlad eller till odling tjänlig. För en sådan måste alltså frånträdande

av mark framstå såsom stridande mot förutsättningarna för hans godkännande

och därför ock såsom orättvist.

Undantag från skyldighet, varom här är fråga, bör emellertid även gälla

fastighet, mot vilken yrkande om avstående av ängar icke framställes.

Första kommissionens förslag innebär, att odlingsområde förlagts för 47 ägolotter

inom Sorsele socken inom annan fastighets skifte, för 1 lott likaledes i Sorsele

socken å samfälld husbehovsskog tillhörig annat hemman, för 13 fastigheter

inom samma socken å allmänning, för 1 lott i Dorotea socken och för 18 lotter i

Sorsele socken inom kronopark samt för 2 lotter i Sorsele socken å oavmätt mark.

Att stor oreda bleve rådande genom dylika avsteg från vad som bör förstås med

en redig skiftesläggning och lämplig ägoanordning är givet, och lantmäteristyrelsen

kan icke understödja en lösning på detta sätt. Härtill kommer, att fastigheterna i

många av dessa fall skulle bliva i saknad av egen skogsmark i närheten, så att de

för tillgodoseende av oundgängligt behov av virke för stängsel, broar, lador, hässjor

m. m. bleve hänvisade antingen att frakta sådant ofta ansenlig sträcka, vilket bleve

så mycket svårare, som vägar saknas, eller ock att köpa virke. Detta senare ställer

sig särskilt svårt, då befolkningen i orten icke torde äga att avyttra några skogsprodukter.

Förslaget innebär icke någon möjlighet att taga i anspråk mark från

annan fastighet utom för upplåtande till odlingsområde. Härav blir följden att

exempelvis fastighet, åt vilken skall anvisas sådant inom annan tillhörigt område,

får taga kanten av myren och ett stycke ut på densamma eller ock med hänsyn

till att myrlaggen är mindre lämplig till odling ett område mitt i myren. I vilketdera

fallet som helst torde olägenheterna klart framstå. Särskilt må erinras, att

, förslaget icke medför möjlighet att till odlingsområde utse ängesmark inom annan

fastighets skogsområde. Första kommissionens förslag går emellertid ut på anlitande

även av denna utväg, exempelvis Storsjö i Sorsele socken. Och att denna utväg,

bör stå till buds anser lantmäteristyrelsen synnerligen angeläget, helst ängesmark

såsom ovan redan meddelats oftast utgör god odlingsmark.

En lämplig ägoanordning bör enligt lantmäteristyrelsens mening icke lämnas

ur sikte, varjämte bör ses till, att varje lott i närheten av sina odlingsområden tilldelas

nödtorftig tillgång på skog för fyllande av behov, som äro oskiljaktiga från

odlingsarbetet och odlingarnas framtida underhåll och skötsel. Styrelsen håller alltså

före, att tillfälle bör finnas att företaga de ägoutbyten, som för vinnande av detta

önskemål erfordras. Vid dessa böra emellertid enskilda icke kunna förpliktas att

avstå duglig skogsmark utan vederlag, vilket givetvis bör vara av lika stor areal,

som område, vilket avträdes, dock med hänsyn tagen till skillnad, som i avseende

å godhet förefinnes till följd av avdrag för impediment. Givetvis böra enskilda även

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

såvitt möjligt erhålla vederlag för avträdd mark, som icke angives såsom duglig,

men att giva något uttryck häråt uti en blivande författning synes icke erforderligt.

Uppmärksamhet måste givetvis i båda fallen inriktas på att rubbning i skogstillgången

undvikes.

Ifrån allmänning samt kronopark och kronoöverloppsmark bör även duglig

skogsmark kunna tagas till den del sådant visar sig oundgängligen nödigt för vinnande

av en lämplig ägoindelning. Givet är, att bestämmelser härom komme att

lämna vederbörande förrättningsman ganska stor frihet vid tillämpningeng, men

det har icke synts möjligt att komma ifrån detta förhållande, för så vitt man icke

går över till eu fullständig värdesättning av marken enligt skiftesstadgans grunder,

något som komme att medföra alltför höga kostnader.

Vad särskilt angår frågan om att avhända kronan duglig mark må erinras,

att kanslisekreteraren Berglöfs förslag förutsätter, att sådan mark kan få uttagas till

odlingsområde. I övrigt bör framhållas, att enligt styrelsens mening det kan vara

av betydelse att tillse, att tillräcklig smidighet linnes och att även om det skulle

inträffa, att en enskild kunde anses gynnad, sådant endast gagnar saken och underlättar

genomförandet, vilket kan vara nyttigt för att förtaga förfarandet intryck av

våldsåtgärd, som det lätt eljest kan få.

De områden, som det kan bliva tal om att disponera för angivet ändamål

kunna givetvis icke bliva av någon betydenhet, och för kronans del innebär medgivande

härtill ingen uppoffring. Däremot kan erinran göras ifråga om rubbandet av området

för allmänning. Aven detta kan ur allmänningsintressenternas synpunkt icke

anses få någon ekonomisk betydelse, och ur rättslig synpunkt jävas de invändningar,

som eljest måhända skulle kunna framställas, av innebörden av bestämmelserna angående

skogstilldelningen enligt 1909 års kungörelse.

På nu angivet sätt anser lantmäteristyrelsen att en lämplig ägoanordning

skall kunna åstadkommas. Den bör alltså vinnas genom ägobyten, vad inägor angår

efter avvittringsstadgans bestämmelser och vad angår skogsmark på ovan angivet

sätt. Något överflyttande av mark till kronan såsom mellanhand bör icke ske enligt

styrelsens mening. Därigenom invecklas förfarandet oskäligt.

Redan med de mera inskränkta ägobyten, som kungörelseförslaget föreskriver,

blir det tydligen en rätt omfattande uppgift för Eders Ivungl. Maj:ts befallningshavande

att genom utslag för varje fastighet fastställa såväl vilken odling, som skall

av statsmedel bekostas, jämte plan för sådan odling, som i all synnerhet de jämkningar

i allmänna avvittringen, som därav föranledas och närmare angivas i 17, 18 och

19 §§ i kungörelseförslaget. Och med den omfattning ägoutbytet enligt vad lantmäteristyrelsen

ovan anfört måste få, blir arbetet säkerligen mycket betungande, och risken

för misstag och otydlighet blir givetvis stor. Kungörelseförslaget i denna del innebär

ett förfarande, som måste betraktas såsom opraktiskt och otidsenligt. Dess innebörd

framträder bäst, om man tänker sig, huru det skulle fungera vid ett större

laga skifte. Man måste därvid för varje fastighet angiva och i viss mån beskriva

å ena sidan de ägoområden, som densamma skall avstå, samt å andra sidan dem

vilka fastigheten skall erhålla i stället för avträdda. För att förenkla proceduren

har allt sedan 1600- och 1700-talet använts kartor med tillhörande beskrivningar,

till vilka beslut om fastställelse anslutits. Lantmäteristyrelsen har icke kunnat finna

någon antaglig anledning, varför man för ifrågavarande slag av förrättningar skulle

underlåta att använda berörda möjlighet till förenkling, större tydlighet och säkerhet.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr PH i.

Angående grunderna för beräkning av den ersättning, som skall lämnas i

penningar, utgår förslaget dels vad avträdda ägor angår från den vid allmänna (avvittringen

beräknade avkastningen dels från en till bestämt belopp fixerad avkastning

ä odlingsområdet. Att vid åtgärder av ifrågavarande slag på detta sätt binda

förrättningsmännen är något som hittills aldrig förekommit på ifrågavarande område.

Prövningsrätt har hittills städse varit inrymd åt dem. Lantmäteristyrelsen ställer

sig därför synnerligen tveksam inför förslaget i denna del. Och om än styrelsen

anser sig kunna godtaga det föreslagna måttet av 1,700 kilogram för hektar beträffande

höavkastningen å odliugsområde, anser sig styrelsen emellertid icke kunna tillstyrka,

att varje möjlighet till prövning blir utesluten vad angår den vid den allmänna

avvittringen skedda uppskattningen av höavkastningen. Styrelsen finner sig

särskilt böra framhålla, att denna mening står i överensstämmelse med vad styrelsen

i ämnet anfört uti sitt tidigare utlåtande i ärendet och icke fårjses i samband med

frågan om byte av äng mot äng, enär i sådant fall eventuella fel få anses eliminera

varandra. Erinras må, att en god vägledning för bedömande av frågan kan hämtas

genom jämförelse med kreatursbesättningen. Emellertid är det givetvis angeläget,

att en blivande bestämmelse avfattas så, att densamma kan bereda rättvisa utan att

medföra någon våda.

Vad härefter angår det föreslagna avdraget av 1/r, av den vid allmänna avvittringen

beräknade höavkastningen anser lantmäteristyrelsen detta icke överensstämmande

med billighet. Det är ådagalagt särskilt genom doktor Haglunds år 1914

gjorda undersökningar, att ängarna i regeln uppskattats synnerligen lågt, Vidare bör

hänsyn tagas till underhållskostnaden och risken därav, att en odling helt eller delvis

visar sig i större eller mindre mån misslyckad.

För utväljandet av odlingsområdet innehåller 7 § i förslaget bestämmelser,

som ofelbart måste leda till att enbart myrmark bestämmes härtill, om sådan finnes

inom 0.5 mil från bostaden. Huru mycket man än vill befrämja odling av dylik

mark, kunna emellertid dessa bestämmelser leda till betänkliga resultat. Utan att

vidare ingå på en utveckling av de olika synpunkter, som i ämnet böra komma i

betraktande, anser sig styrelsen böra framhålla, att modifikationer med avseende å

desamma synas högst nödvändiga.

För första kommissionens och kanslisekreteraren Berglöfs del har givetvis

hänsyn till kostnaden uteslutande fått fälla utslaget. Frågan bör emellertid ses i

samband med vägfrågan. Lantmäteristyrelsen håller nämligen före, att det är ofrånkomligt,

att kostnaden för upptagande och nödtorftigt iordningsställande av enkel

körväg inberäknas i odlingskostnaden. Att döma av första kommissionens utredning

kunna fall inträffa, då ett hemman får odlingsområdet förlagt på två å tre olika

platser. Utan väg bleve brukaren nödsakad att hava redskap på var och en av

dessa samt dessutom vid gården. Därest kostnaden för anläggning av väg medräknas,

kommer detta att givetvis inverka därhän, att totalkostnaden för mer svårodlad

mark nära gården kan bliva mindre än för lättodlad sådan på ett längre avstånd

från densamma.

Uti 7 § i förslaget föreskrives, att mark, vars odling jämte gödsling beräknas

kosta mer än 1,000 kronor för varje hektar, ej får ifrågakomma såsom odlingsområde.

Åt denna föreskrift gives dock i 21 § den innebörd, att maxibeloppet avser

medelkostnaden för hektar beträffande odlingsområde, som tillägges en och samma

fastighet, Lantmäteristyrelsen antar, att den senare meningen bör inläggas även i 7 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 28

Penningersättningens

storlek och

grunderna

för dess bestämmande.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Förrättnings

män.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Verkställd undersökning visar, att första kommissionen i allmänhet beräknat

kostnaderna för lågt. Särskilt gäller detta kostnaden för dikning, som i allmänhet

synas böra höjas med 25—45 procent, och på det hela taget torde kunna sägas,

att kostnaden för dikning och odling tillsammans satts omkring 20 procent för

lågt. Odling av stenbunden mark kan givetvis stiga till högst ansenliga belopp, och

vid skiften i lappmarkerna har förekommit av delägarna själva för brytningskostnad

bestämt pris, som uppgått ända till 1,400 kronor. Kostnaden för väg torde kunna

inskränkas till 400 kronor för kilometer. Ej sällan bör sådan kunna åstadkommas

för lägre pris. Om man emellertid för väg i allmänhet beräknar en kostnad av 100

kronor för hektar odlad jord och att odlingen för myrjord går till 400 kronor för

hektar samt för den fasta marken till 1,400 kronor, kan ett område få bestå av

lika delar myrmark och fastmark innan maximigränsen uppnås. Det vill alltså synas,

som om denna är lämplig oaktat kostnadsberäkningarna såsom ovan visats varit för låga.

Att fall kunna inträffa, då kostnaderna för väganläggning böra fördelas mellan

fastigheter ligger i sakens natur. Detsamma gäller med avseende å underhållet.

Att dessa frågor böra vid förrättningen regleras ligger i sakens natur. Dess bättre

finnes redan ändamålsenlig lagstiftning i ämnet. Styrelsen åsyftar lagen om enskilda

vägar på landet, vars bestämmelser synas böra följas. Saken bör för övrigt

underlättas, därigenom att de bestämmelser, som vid avvittringsförrättningarna gjorts

om rätt till väg, i avvittringsutslagen på erforderligt sätt kompletteras därhän, att

markfrågan på detta sätt blir ordnad.

I detta sammanhang finner sig styrelsen böra framhålla önskvärdheten av

att staten betalar kostnaden för syn å verkställt arbete för utbekommande av odlingsersättning.

Denna kostnad bör få utgå av nionde huvudtitelns rese- och traktamentspenningar

enligt föreskrift, som särskilt meddelas.

Uppenbart är, att, huru detaljerna än ordnas, de åtgärder, som erfordras,

under alla förhållanden äro att betrakta såsom en fullföljd av avvittringen. Detta

gäller vare sig man inskränker frågan endast till Dorotea och Sorsele avvittringslag

ovan odlingsgränsen eller utsträcker densamma att omfatta hela ännu oavvittrade

trakten i Västerbottens län eller all återstående avvittring i både Västerbottens och

Norrbottens län eller hela lappmarken i båda länen. Att åtgärderna ifråga därför

böra behandlas såsom en lantmäteriförrättning anser lantmäteristyrelsen uppenbart,

och håller styrelsen före, att giltig anledning saknas att utesluta biträde av gode

män. För den mer utomstående och som endast vid sammanträden kommer i beröring

med dem kan det förefalla, som om deras biträde vore av'' ringa betydelse,

men säkert är, att en klok förrättningsman många gånger kan i gode männen hava

god hjälp, bland annat när det gäller att påverka delägares ofta ensidiga uppfattning.

Flertalet gode män, som anlitas uti ifrågavarande bygder, hava själva erfarenhet

i odling av myrar, och har man enligt styrelsens mening säkerligen att motse ett

gott stöd av dem vid genomförande av här ifrågasatt omläggning av jordbruksnäringen.

Utsikt torde finnas att kunna ordna förhållandena på det sätt, att förrättning,

som erfordras för ordnandet av avträdandet av ströängar, kan bringas till

utförande samtidigt med utstakningen av allmänna avvittringen. Då gode män vid

sistnämnda arbete skola närvara särskilt vid rösläggningen, framkommer även häri

ett motiv för deras biträde vid den förra förrättningen.

Såsom Eders Kungl. Maj:t torde hava sig bekant ingår numera uti lantmätarnas

utbildning förutom tvåårig kurs för lantmäteriexamens undergående och

opaginerad Kontrollera mot PDF

21!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillräcklig praktik i olika grenar av lantmäteriverksamheten, en ettårig kulturteknisk

kurs, som emellertid genomgås först efter minst tre års praktisk verksamhet. Uti

denna kurs har intagits allt vad som ingår dels i den tvååriga kursen vid lantbruksinstitut,

dels i den fyraåriga väg- och vattenbyggnadskursen vid tekniska högskolan

och som ansetts gagneligt för att bibringa lantmätarna tillräckliga insikter i jordbruksläran

med dess olika grenar, i väg- och vattenbyggnader samt avdikning och

^vallning. Med bestämdhet kan därför sägas, att åt ingen annan tjänstemannakår

i vårt land bibringas en för arbeten, varom här är fråga, lämpligare underbyggnad.

Ehuru lantmätarna i allmänhet och i synnerhet de, som genomgått ovanberörda

kulturtekniska kurs, givetvis hava förutsättningar för att bedöma alla frågor och utföra

alla arbeten av agronomisk och teknisk art, som kunna ifrågakomma vid ifrågavarande

slag av förrättningar, vill lantmäteristyrelsen ej avstyrka, att även jordbrukskonsulent

eller person med likartad utbildning tillkallas. Hans biträde kan

bliva till nytta vid odlingsplanernas uppgörande, men i övrigt torde han böra använda

tiden för befolkningens undervisning. Som hans verksamhet emellertid måste

bliva inskränkt inom dessa områden, kan ifrågasättas, huruvida icke uttryck bör

givas häråt i blivande lagstiftning, i så måtto att han icke må äga deltaga i beslut

i övriga ämnen. Styrelsen anser emellertid sådant icke erforderligt och knappast

lämpligt, då förrättningen enligt styrelsens mening bör avslutas med ett sammanfattande

utlåtande. Emellertid medför konsulentens närvaro en högst betydlig kostnad

för statsverket.

Då vid sådan förrättning, som här avses, skall prövas och avgöras vilka ägor,

som ett hemman eller nybygge skall avstå, kunde givetvis ifrågasättas, att, i händelse

missnöje anmäldes med förrättningsmännens förslag i denna del, frågan omedelbart

skulle underställas högre myndighets prövning. I likhet med tvångsutbyte

enligt 56 och 57 § skiftesstadgan anser lantmäteristyrelsen emellertid, att förrättningen

bör bringas till slut och först därefter bliva föremål för eventuellt klander

och prövning. För att emellertid förrättningsmännen skola bliva i tillfälle att utreda

och tillräckligt beakta alla synpunkter och giva stadga åt proceduren, är det

enligt styrelsens mening nödvändigt, att staten representeras av ett särskilt ombud.

För nedbringande av kostnaden vore det tänkbart, att ordna saken så, att konsulenten

samtidigt vore kronoombud, men då styrelsen icke är i tillfälle att bedöma,

huruvida lämpliga personer för en sådan dubbel uppgift stå till buds, har styrelsen

icke ansett sig böra framställa något förslag i ämnet.

Beträffande härefter frågan huruvida forum för klander bör bliva administrativ

myndighet eller domstol, i senare fallet givetvis ägodelningsrätt, kunna skäl anföras

för såväl det ena som det andra alternativet. Storskiftena på 1700-talet prövades

och fastställdes av domstol. Enskiftena behandlades mera såsom en husbållsangelägenhet,

och prövningen av dem var uppdragen åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Emellertid återgick man som det vill synas på goda grunder i 1827

års skiftesstadga till domstol och därvid har det förblivit. Avsöndringsväsendet har

däremot legat under uppsikt av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och så är

förhållandet allt fortfarande. Den kända oredan i avseende å avsöndringsväsendet

beror givetvis i främsta rummet på en otillfredsställande lagstiftning, men åtskilligt

kan nog tillskrivas även en bristfällig tillämpning.

Forum.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Arbetets

organisation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166

Otvivelaktigt synes vara, att den prövning, som kan förekomma i anledning

av förrättning av det slag, varom här är fråga, är av övervägande rättslig innebörd.

I de fall, då verklig prövning ifrågakommer, torde det nämligen gälla att avgöra,

huruvida en fastighet skall förpliktas att avstå ägor eller icke eller alltså fråga om

äganderätt. Enligt styrelsens mening synes därför ock övervägande skäl tala för

ärendets hänskjutande till ägodelningsrätt. Särskilda fördelar vinnas ock härigenom.

Den enskilde bör finna sig mera tryggad i sin rätt på samma gång han med hänsyn

till kostnaden torde avhållas från att klaga utan att verklig anledning föreligger.

Ägodelningsrätten är i olikhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i tillfälle

att genom syn på stället skaffa sig förutsättning för ett fullt sakligt bedömande.

Densamma ägor att härvid påkalla sakkunnigt biträde av förste lantmätaren, under

det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast har att lita till yttranden av

personer och tjänstemän, som i regel icke kunnat tränga in i frågans innebörd.

Såsom redan antytts kunna olika meningar finnas i fråga om den lokala omfattningen

för blivande lagstiftning. Huru denna fråga än löses, torde vara klart,

att man vid lagstiftning rörande ett område måste taga hänsyn till huru förhållandena

kunna komma att ställa sig vid meddelande av motsvarande lagstiftning på

angränsande område, eller med andra ord att vid lagstiftning uti förevarande ämne

för trakter ovan odlingsgränsen hänsyn måste tagas till förhållandena på andra sidan

samma gräns. Och vad angår en blivande lagstiftning rörande inlösen av ströängar

nedom odlingsgränsen, torde man kunna utgå från. att i fråga om fullföljd av talan

annat forum än domstol icke gärna är tänkbart. I detta sammanhang bör erinras,

att inom samtliga ovannämnda avvittringslag med undantag av Dorotea finnas ängar,

som tillhöra redan avvittrade byar.

Vare sig man väljer den ena eller andra vägen, bör enligt lantmäteristyrelsens

mening förrättningen få naturen av ett avgörande, som vinner laga kraft, därest

förrättningen ej undanrödjes med eller utan föregående klander. Proceduren blir

därigenom mycket enklare.

Uti föreliggande förslag till kungörelse har man sökt följa avvittringsstadgans

bestämmelser, som emellertid äro avfattade med hänsyn till hela avvittringslag och

ej så små och många förrättningar, som det här är fråga om. Man har velat inrangera

hela förrättningen och framför allt dess resultat såsom en del av den allmänna

avvittringen. Men det oaktat har man velat lösgöra hela förfarandet från

allt beroende av styresman och avvittringsverket samt framför allt lantmäteristyrelsen.

Detta har föranlett bestämmelser om att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall meddela särskilt förordnande för lantmätare dels att utstaka odlingsområde,

som är beläget utom fastighetens gränser, dels att »upprätta» renoverad

karta med beskrivning över dylikt område, dels att på konceptkartan över allmänna

avvittringen inlägga dylikt område samt i tilldelningsförslagen rörande allmänna avvittringen

göra anteckning om den förändring i ägovälde, som förauletts av förrättningen.

Konungens befallningshavande skall enligt förslaget utöva tillsyn över arbetet

och meddela anvisningar, och vad som finnes stadgat om lantmäteristyrelsens

överinseende över avvittringar skall ej äga tillämpning. Men det oaktat skola de

av lantmäteristyrelsen hittills utfärdade allmänna föreskrifter i tillämpliga delar lända

till efterrättelse, och slutlig redovisning av karta och handlingar skall ske i ett sammanhang

beträffande allmänna avvittringen och den s. k. tilläggsavvittringen. Det

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kling/. Maj ds Nåd. Proposition Nr U>6.

vill alltså synas, som om det försök, som bär skett, att förekomma olägenheterna

av dualismen rörande avvittringarna mellan Eders Kung]. Maj:ts befallningsliavande

och lantmäteristyrelsen icke utfallit vidare lyckligt. Följden .skulle kunna bliva, att

statsmakterna iinge avlöna styresmän och avvittringslantmätare, utan att dessa kunde

beredas jämn sysselsättning, att lantmätarna, som enligt nådiga kungörelsen den 25

november 1910 förordnas av lantmäteristyrelsen, därefter kunde förordnas till annat

arbete av Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande, att anvisningar, som av Eders

Kungl. Majds befallningsliavande meddelades, komme i strid med bestämmelser, som

lantmäteristyrelsen utfärdat, samt att olika meningar komme att gorå sig gällande

om vilkendera myndighetens anvisningar, som borde följas, exempelvis angående det

utmärkande å karta och anteckning i handlingar, som omförmäles i 28 § i förslaget,

ett område, där befallningsliavande liksom i flertalet andra delar, varom här är fråga,

torde hava jämförelsevis ringa förutsättningar att meddela föreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts och då det icke synes lämpligt, att Eders

Kungl. Maj:ts befallningsliavande såsom förslaget innebär representerar Eders Kung/.

Majd och kronan hade såsom domare, ledare och part håller lantmäteristyrelsen före,

att den bästa ordningen vinnes. om kronans intressen bevakas av särskilt ombud,

som givetvis bör hava att mottaga bästa möjliga instruktioner av Eders Kungl.

Maj:ts befallningsliavande, på vilken myndighet även bör ankomma att besluta, huruvida

klander å kronans vägnar skall anföras mot verkställd förrättning eller icke,

om vidare processen förlägges till ägodelningsrätt samt om åt lantmäteristyrelsen

uppdrages att leda arbetet och meddela erforderliga anvisningar och formulär ni. in.

I allt fall anser lantmäteristyrelsen att någon bestämmelse för närvarande ej bör

meddelas om utmärkande och anteckning av tilläggsavvittringen å kartor och handlingar

rörande den allmänna avvittringen. Till den del styrelsen anser sådant böra

ske och finner sig sakna behörighet att meddela föreskrifter i ämnet, kommer styrelsen

givetvis att underställa frågan Eders Kungl. Maj ds prövning.

Det har tilldragit sig lantmäteristyrelsens uppmärksamhet, att enligt kanslisekreteraren

Berglöfs förslag kronan komme att bliva ägare av ängeslägenheter icke

blott inom allmänning, som tillhör enskilda, utan även inom samfälld husbehovsskog.

Styrelsen kan ej finna, att detta står i överensstämmelse med önskvärd reda

i äganderättsförhållandena, och då förhållandet ej heller synts betingat av några

viktigare statsintressen, vill styrelsen föreslå ändring i dessa delar. Angar å allmänning

böra tillfalla allmänningen. Allmänningsdelägarna bekomme genom ängarna

ersättning för vad som kan frångå allmänningen i skog. Vad angår ängar å samfälld

husbehovsskog föreslår styrelsen, att de ej skola avträdas i annat fall, än då

sådant erfordras för beredande av odlingsområde.

Såsom följd av att ängar å allmänning anses tillfalla densamma framstår

behovet för framtiden av ändring av 14 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige i syfte att inskränka lapparnas skadeståndsskyldighet beträffande

sådana ängar.

Uti kungörelseförslaget förekomma benämningarna kronopark och överloppsmark.

Fråga kan emellertid uppstå, huruvida man icke har att räkna även med

annan kronans mark såsom oavvittrad mark och icke avmätt mark. Detta kommer

att bero på innehållet i blivande avvittringsutslag. Lantmäteristyrelsen vill fästa

uppmärksamheten på lämpligheten av att en likartad redovisning och benämning uti

Övriga önskemål

med avseende

å

lilivande lagstiftning.

s. 222 Kontrollera mot PDF

Civillag eller

ekonomisk

författning

samt lagstiftningens

giltighetsområde

m. m.

222 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

dessa kommer att ske, och torde vara lämpligast, om allt, som icke för särskilda

ändamål disponeras, förklaras vara kronopark. I allt fall måste terminologien uti

ifrågavarande författning ordnas efter innehållet i avvittringsutslagen.

Angående tiden för förrättningarnas företagande förutsätter lantmäteristyrelsen,

att bestämmelse av Eders Kungl. Maj:t kommer att meddelas i den plan för

avvittringsgöromålen, som årligen fastställes eller i enahanda ordning.

Införandet av ett fullständigt publikationsförfarande har synts lantmäteristyrelsen

ofrånkomligt, liksom även att ombud förordnas att föra talan för frånvarande.

Det bör ankomma på styresmannen att ordna förhållandena på bästa sätt.

Det bör lämpligen tillgå så, att på förhand utredas vilka fastigheter, som böra

behandlas i ett sammanhang. Något hinder att behandla flera fastigheter i en förrättning

synes icke förefinnas. Sedan förrättningen förklarats börjad, tillkännagives,

att erforderliga undersökningar skola företagas och att vederbörande hava att efter

tillsägelse ånyo tillstädeskomma. Förrättningsmannen-lantmätaren bör beredas biträde

av ytterligare en lantmätare och möjligen även av rit- och skrivbiträde. Då ej kan

anses nödvändigt, att sammanträde hålles på platsen för varje hemman eller nybygge,

bör lämpliga ställen kunna anordnas såsom stationsorter under behandlingen av

flera hemman.

Det har synts lämpligt, att karta alltid upprättas över odlingsområde. Förslaget

innebär, att i odlingsplanen skola angivas de arbeten, som motsvara halva

kostnaden. Härav synes kunna dragas den slutsatsen, att just dessa arbeten skola

vara utförda såsom villkor för utbekommande av motsvarande ersättning. Bestämmelsen

synes böra formuleras så, att densamma icke kommer att giva anledning till

svårigheter vare sig för den myndighet, som skall utanordna ersättningen, eller för

den, som skall lyfta medlen.

Vad angår kostnaderna för genomförandet av de nu föreslagna ändringarna

torde desamma bliva obetydligt högre än för utförandet av det förslag, som innefattas

i föreliggande kungörelse, och i allt fall obetydliga i förhållande till vad en

fullständig omarbetning av avvittringen komme att medföra.

På sätt nedan meddelas hava avvittringsfcrslag numera ingivits till Eders

Kungl. Maj:ts befallningsliavande även rörande Vilhelmina samt Stensele—Tärna

avvittringslag. Sådana förslag föreligga alltså till prövning rörande hela övre delen

av länets lappmark eller den del, rörande vilken fastställd avvittring ännu icke ägt

rum. En blivande lagstiftning bör med anledning härav minst omfatta hela den

icke avvittrade delen av Västerbottens län.

Med ledning av vad sålunda anförts har föredraganden utarbetat härvid såsom

bilaga I r) fogat utkast till lag angående avträdande av vissa lägenheter inom övre

delarna av Västerbottens läns lappmark.

Skiftesförfattningarna hava tidigare ansetts falla inom området för Eders Kungl.

Maj:ts ekonomiska lagstiftning. I överensstämmelse härmed hava desamma i äldre

tider utfärdats såsom ekonomiska författningar. Så har även skett med 1873 års

avvittringsstadga. Den 23 juni 1883 fann Eders Kungl. Maj:t emellertid gott förklara,

att, enär de väsentligaste delarna av skiftesstadgan tillhörde allmänna lagen,

fråga om ändring i denna stadga skulle behandlas i den ordning, som vore föreskriven

för ändring av civillag. Man torde på grund härav hava anledning antaga,

J) Vidlagt statsrådsprotokollet såsom bilaga 3.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16l>.

att, därest fråga uppkomme om väsentligare ändring av avvittringsstadgan, sådan

fråga även komme att behandlas i den för ändring av civillag stadgade ordning.

De delar av skiftesstadgan, som framför andra böra anses vara av civillags

natur, äro enligt lantmäteristyrelsens mening givetvis de, som avhandla utbyte av

mark. I viss mån kan givetvis skiftesproceduren anses innebära ett expropriatiousförfarande

med den skillnad, att ersättningen utgår företrädesvis i jord och i någon

mindre del i penningar, likvid, varför särskild förmånsrätt även stadgats genom lag

den 1 maj 1885. Granskar man föreliggande förslag till kungörelse, skall man

finna, att egenskapen av expropriation framträder i alldeles särskild grad, därigenom

att det gäller skyldighet att frånträda mark utan ersättning för markvärdet men

däremot för den nuvarande avkastningen, vilken ersättning emellertid till största

delen ej får lyftas förr än i mån av verkställt arbete. Med fullt skäl kan även

den ifrågasatta lagstiftningen betraktas såsom ändring av 19, 20 och 21 §§ avvittringsstadgan.

Det stöd, som för frågans behandling i administrativ väg måhända

sökes i gjorda anmärkningar eller påståendet att kronan bör betraktas såsom ägare

till impediment, som falla inom ett hemman, anser lantmäteristyrelsen med hänvisning

till vad ovan i dessa delar anförts, icke vara tillfinnandes.

Under nästlidne januari månad har avvittringsstyresmannen till Eders Kungl.

Majrts befallningshavande avgivit avvittringsförslag även rörande övre delarna av

Vilhelmina och Stensele socknar samt Tärna socken, alla i Västerbottens län. Dessa

trakter hava varit fördelade i två avvittringslag, Vilhelmina samt Stensele-Tärna.

Rörande dessa avvittringslag kan meddelas, att fullständig granskning av insyningshandlingarna

synes hava skett även i samband med hävdeförteckningarnas justering,

att redovisningen av impediment särskilt granskats och att ägoutbyten skett i

den omfattning, som gällande författningar medgivit. Förslagen rörande dessa två

avvittringslag föreligga alltså även till prövning hos Eders Kungl. Maj:ts befallnings

havande. Den lagstiftning, som kan komma att meddelas rörande avträdande av

ströängar m. m., synes alltså såsom redan ovan förutsatts böra avse även nu nämnda

båda avvittringslag.

Emellertid har lantmäteristyrelsen erfarit, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Norrbottens län hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning

rörande vidtagande av åtgärder för reglering av ströängsfrågan inom Gellivare

socken. Det har nämligen vid uppgörande av förslag till efteravvittring inom socknen

befunnits nödvändigt att utlägga områden för en del nybyggen på sådant sätt,

att ströängar, tillhöriga redan avvittrade byar och hemman, komme att falla inom

dylika områden på samma gång det även bör och i synnerhet på grund av sistberörda

förhållande visar sig nödvändigt att låta nybyggena bibehållas vid ströängar,

Här sammanknytes alltså frågan med inlösen av ströängar, som tillhöra byar,

vilka undergått redan verkställd avvittring. Även tillåter sig lantmäteristyrelsen

erinra därom, att Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilda sakkunniga att uppgöra

förslag till frigörande av kronoparker och överloppsmarker i de norrländska länen

från ströängar och liknande lägenheter, som ansetts hindra kolonisation av dessa

marker. Beträffande det förslag, som från dessa sakkunniga kan vara att förvänta,

torde helt säkert ej ifrågasättas annat än att detsamma skall behandlas såsom civillag.

Det torde vara påtagligt, att det under sådana förhållanden kan möta vänskligheter

att meddela eu särskild lagstiftning för trakterna ovan odlingsgränsen inom

Västerbottens län samt att nu berörda frågor därför helst böra behandlas i ett

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sammanhang. Därest så sker torde ej heller ifrågasättas annat än att frågan skulle

behandlas såsom civillag. i

Samtidigt med denna lagstiftningsfråga torde för beredande av erforderlig

överblick även böra föreligga förslag till de ändringar beträffande andra delar av

lagstiftningen, som beröra ifrågavarande orter och hava sammanhang med näringsförhållandena.

Så vitt lantmäteristyrelsen kunnat inhämta äro undersökningar å

bane för åstadkommande av ändrad lagstiftning för dessa orter i fråga om jakt och

fiske samt bete. Fråga om upphävande av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande

tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom dessa områden torde samtidigt

även böra upptagas till prövning. För närvarande kan icke ens avsöndring av jord

äga rum vad skattehemman angår. Jämväl synes böra komma under prövning,

huruvida icke lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående för nomadlapparnas

behov vid avvittring ovan odlingsgränsen bör utsträckas att gälla även efter slutad

avvittring. Slutligen torde åtgärder böra vidtagas för bestämmande av de åt enskilda

genom avvittringen upplåtna områden, vilka med stöd av 2 § i lagen om skyddsskogar

böra ställas under uppsikt även vad angår nyttjande till husbehov.

Kostnads- Såsom redan ovan meddelats hava kostnaderna för odlingsarbetet enligt lant
beräkningar.

mäteristyrelsens mening beräknats omkring 20 procent för lågt. Dessa kostnader

torde komma att något höjas även därigenom att fastmark utväljes till odlingsområde

i större utsträckning än första kommissionen gjort. Jämväl kostnaderna för

gödningsämnen äro för lågt beräknade särskilt vad angår fraktkostnaden. Aven

kostnaderna för anläggning av vägar böra medtagas. Dessa torde icke komma att

överstiga 20,000 kronor inom Dorotea och Sorsele avvittringslag. Komme alla

ströängar att inlösas, torde med anledning av vad som nu anförts kostnaden härför

för sistnämnda två avvittringslag böra beräknas i runt tal till 150,000 kronor. Om

lantmäteristyrelsens förslag antages, torde emellertid jämkningar komma att ske, och

böra kostnaderna till följd härav för nämnda båda avvittringslag kunna beräknas

uppgå till 125,000 kronor. För Vilhelmina och Stensele —Tärna avvittringslag torde

motsvarande kostnader böra beräknas till 150,000 kronor. Tillhopa kunna dessa

kostnader alltså beräknas till 275,000 kronor, vartill emellertid komma kostnaderna

för inlösen av eu del hemmansdelar och eventuellt andra ägor, och böra kostnaderna

härför i runt tal antagas till 50,000 kronor. Totalkostnaden uppgår alltså enligt

denna beräkning till 325,000 kronor.

Ovan har angivits, att kostnaderna för genomförande av erforderlig inlösen

för renskötselns tillgodoseende i enlighet med 1909 års nådiga kungörelse i runt tal

kan antagas uppgå till 300,000 kronor.

För en merkostnad av endast 25,000 kronor, som lantmäteristyrelsens förslag

innebär, vinnes emellertid, att jordbruket i orten med en gång föres upp till ett

högre plan och såväl den bofasta som den nomadiserande befolkningen kan sägas

var för sin näring, om ej i lika mån dock i betydlig utsträckning, bliva delaktiga av

statens understöd. Att så må ske synes lantmäteristyrelsen så mycket mer angeläget,

som den bofasta befolkningen inom Västerbottens län i allmänhet städse visat

stort tillmötesgående mot lapparna, till följd varav ock hittills ett gott förhållande

inom länet städse rått mellan jordbrukets och renskötselns utövare. Endast i undantagsfall

har skadestånd utfordrats av lapparna, och vid domstol härom anhängiggjorda

tvister äro ytterligt sällsynta.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

I sammanhang med detta ärende synes det lantmäteristyrelsen bbra tagas i

övervägande, huruvida icke redan i samband med dessa ifrågavarande framställningar

fråga bör väckas om tillförande till lappfonden av de inkomster, som kunna inflyta

av upplåtelser av nyttjanderätt till ängeslägenheter å kronans marker ovan odlingsgränsen.

Sådana lägenheter finnas redan nu till ansenligt omfång. I den mån avträdande

till kronan av ängar kommer att äga rum, ökas givetvis dessa lägenheter.

Det är att förutse, att icke så ringa inkomster kunna beredas statsverket genom

upplåtande av dessa lägenheter på arrende. Uteslutet är icke, att denna inkomst

kan komma att uppgå till belopp, som kan anses såsom skälig ränta på det kapital,

som ängarnas förvärvande kommer att åsamka statsverket. Om dessa inkomster

finge tillföras lappfonden, komme åt denna att beredas tillgång på medel, som bleve

tillräckliga för att förvärva den ytterligare mark, som kan erfordras, i händelse renskötseln

i framtiden komme att få eu större utveckling än vad lantmäteristyrelsen

ovan antagit bliva fallet.

Sammanfattning av lantmäteristyrelsens mening.

På sätt redan meddelats anser lantmäteristyrelsen, att anledning saknas att

underställa riksdagen frågan om de avgivna förslagens godkännande. Sådant torde

icke heller erfordras för införande i avvittringsutslagen av erforderligt förbehåll med

hänsyn till ett blivande utbytesförfarande. Enligt styrelsens mening böra förslagen

därför fortast möjligt överlämnas till Eders Kungl. Majrts befallningshavande för

laglikmätig behandling. Man torde ändock på grund av arbetets omfattning knappast

kunna motse utslag förr än tidigast omkring den 1 juli. Styrelsen utgår nämligen

ifrån att utslagen böra meddelas i ett sammanhang för att betrygga likformighet

och förekomma misstag. Omkring fyra månader åtgå, innan dessa utslag vinna laga

kraft. Om så kommer att ske, beror främst på, om vederbörande granskare och

kronans ombudsman kunna finna anledning till andra anmärkningar än i förevarande

ärende framställts samt jämväl därpå, huruvida förslagen lämnas oklandrade av

enskilda sakägare. Först sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag

vunnit laga kraft föreligger fullt säker förutsättning för bedömande av lagstiftningsfrågan

rörande ströängsfrågan.

Det synes under alla förhållanden påtagligt, att någon tillämpning av en lagstiftning

om tilläggsavvittring eller avstående av ängeslägenheter ej kan hinna tilllämpas

under innevarande år liksom även att några utstakningsarbeten rörande den

allmänna avvittringen ej heller kunna företagas under året.

Strävandena böra med anledning härav och i anslutning till vad ovan anförts

inriktas på att i god tid under 1917 års riksdag må föreligga förslag till lagstiftning

angående avstående av ströängar och liknande lägenheter i syfte att bestämmelserna

härom må kunna tillämpas under sommaren samma år samt att samtidigt må föreligga

förslag till annan ifrågasatt och ovan omförmäld lagstiftning för reglering av

förhållandet mellan den bofasta och nomadiserande befolkningen. I anslutning till

förstberörda lagstiftning synes framställning böra göras till riksdagen om erforderligt

anslag till bestridande av de kostnader, som föranledas av dess tillämpning och bör

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

det anslag; som begäres, kunna få användas jämväl för bestridande av kostnader för

inlösen av mark för tillgodoseende av renskötselns behov, valjämte riksdagens medgivande

samtidigt bör utverkas till att kostnaderna för arbetets utförande måtte få

bestridas av det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till skiften och

avvittringar.

Protokollsutdrag, innefattande av byråchefen Eriksson uttalad särskild mening,

bifogas.

Stockholm den 3 mars 1916.

Underdånigst:

H. RHODIN.

Alfred Eriksson.

Joh. Hamrin.

Föredragande.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

227

Bilaga 3.

Av föredraganden i ^lantmäteristyrelsen upprättat

Utkast

till

lag

angående avträdande av vissa lägenheter inom övre delarna av Västerbottens

läns lappmarker m. m.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att inom de delar av

Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka Konungens befallningshavande ännu

icke meddelat avvittringsutslag, följande bestämmelser skola lända till efterrättelse.

1 §•

Ägare eller innehavare av hemman eller nybygge, som vid allmän avvittring

tillsvidare bibehållits vid ängeslägenhet utom hemmanets eller nybyggets egentliga

ägoområde, skall vara pliktig att, i den omfattning och ordning i denna lag bestämmes,

avträda sådan lägenhet, därest det kan ske utan fara för hemmanets eller

nybyggets bestånd.

Denna skyldighet äge icke rum, med mindre hemmanet eller nybygget mom

behållet område eller område, som tilldelats detsamma vid förrättning, varom i 3 §

sägs, innehar eller bekommer, förutom vad, som förut odlats eller tages i anspråk

till odlingsområde enligt 8 § första stycket, för odling lämplig mark, motsvarande

i hektar räknat % av öretalet å den lägenhet eller del därav, som skall avträdas.

Beträffande ängeslägenhet, som är belägen å samfäld husbehovsskog, äge

skyldighet att avträda dock icke rum, utan så är, att dess avträdande prövas erforderligt

för beredande av odlingsområde, varom ovan förmäles.

2 §•

Mark, som under beteckning av impediment vid allmän avvittring tillagts

hemman eller nybygge, skall utan vederlag avstås, där sådant vid förrättning, som

i 3 § sägs, prövas nödigt för tillgodoseende av annat hemmans eller nybygges behov

av för odling lämplig mark. Detsamma galle jämväl i fråga om avdrag, som för

smärre impediment skett enligt 16 § andra stycket i nådiga stadgan den 30 maj

1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Vad sålunda stadgats galle dock icke hemman eller nybygge, som icke tilldelats

ängeslägenhet, som avses i 1 § första stycket eller beträffande vilket avstående

av ängeslägenhet enligt 1 § icke ifrågakommer.

För fyllande av hemmans eller nybyggens behov av för odling lämplig mark

må även tagas i anspråk område, som vid allmän avvittring bibehållits såsom kronopark

eller kronoöverloppsmark.

Utbyte av mark må jämväl i övrigt äga rum i den mån sådant erfordras för

vinnande av en lämplig ägoanordning och regelbundna gränser. Härvid må skogsmark,

som vid allmän avvittring upptagits såsom dugbg, icke avhändas fastighet

utan vederlag i mark av enahanda slag med undantag dock för allmänning, från

vilken duglig mark utan sådant vederlag, som nyss sagts, må tagas i anspråk, till

den del sådant är oundgängligen erforderligt för vinnande av ovan omförmälda

ändamål.

Yad sålunda sagts om allmänning galle även om kronopark och överloppsmark.

3 §•

Fråga om avträdande och utbyte av mark, varom i 1 och 2 §§ sägs, skall*

företagas till prövning vid förrättning efter bestämmelse av Kungl. Maj:t och avse

varje hemman eller nybygge, som vid allmänna avvittringen bibehållits vid sådan

ängeslägenhet, som i 1 § omförmäles.

Förrättningen skall verkställas av avvittringslantmätare med biträde av gode

män, vilka skola utses bland dem, som äro valda till gode män vid lantmäteriförrättningar.

På anmälan av avvittringsstyresmannen förordnar Konungens befallningshavande

jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning att

såsom särskild god man biträda vid förrättningen liksom ock ombud att föra kronans

talan vid densamma.

4 §•

Om tid och ställe för förrättningens företagande skall utfärdas kungörelse,

som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för den församling, där

hemman eller nybygge eller dess egentliga inägor äro belägna.

Härjämte skall minst en månad före sammanträdesdagen till posten avlämnas

tjänsteskrivelse med kallelse till sammanträdet till en var, som enligt senaste mantalslängd

eller eljest tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller åbo innehar

hemman eller nybygge, som av förrättningen beröres.

Har någon icke känt hemvist inom riket eller vistas han utom riket, och är

icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara,

förordne domaren i orten på anmälan god man att den frånvarandes talan föra och

rätt bevaka.

3 §•

Vid förrättningen skola lända till efterrättelse bestämmelserna i 31 och 32

§§ skiftesstadgan i fråga om jäv, i vad de avse annan förrättning än laga skifte,

så ock bestämmelserna ej mindre i 34 § samma stadga angående delägares eller

publik ombuds utevaro än även i 114 § angående protokoll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

6 §•

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gånge efter vad de flesta säga.

Aro rösterna å ömse sidor Jika, galle den mening lantmätaren biträder.

7 §•

Vid förrättningen skola i enlighet med bestämmelserna i l och 2 §§ till prövning

företagas frågor om avträde av mark samt utbyte därav.

Vid ägoutbyte, som sålunda ifrågakommer, skola vad angår inägor gällande

bestämmelser om ägoutbyte i samband med avvittring i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Alla ägor, som beröras av förenämnda åtgärder, skola utmärkas å utdrag av

kartan över allmänna avvittringen, varjämte över desamma skall upprättas beskrivning,

varav framgår, vilka ägor, som frångått eller tillagts varje hemman, nybygge,

allmänning eller kronan samt, därest äga avträtts till kronan, huruvida densamma,

tillagts kronopark eller överloppsmark.

8 §•

Härefter skall bestämmas den ersättning, som skall tillkomma ägare eller

innehavare av hemman eller nybygge, vilken enligt 1 § förpliktas att avstå ängeslägenhet

utöver vad honom därvid tillägges. Denna ersättning bestämmes till det

belopp, som prövas åtgå ej mindre för torrläggning, uppodling och första begödsling

med konstgödsel av visst område av den storlek, att foderavkastningen därav med

beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för varje hektar odlad jord, efter

avdrag av vad därå redan bärgas, motsvarar den myckenhet hö, som beräknas kunna

bärgas å ängeslägenhet, varför vederlag icke erhållits, än även för beredande, i den

mån sådant anses erforderligt, av enkel körväg från hemmanets eller nybyggets

bostad till det bestämda odlingsområdet.

Över detta område skall upprättas särskild karta, å vilken jämväl erforderliga

diken skola angivas, varjämte yttergränserna för området i fråga jämte sträckningen

av avloppsdiken skola å marken på lämpligt sätt utmärkas, och skall i övrigt iakttagas,

att fullständig plan med kostnadsberäkning uppgöres, varav framgår de särskilda

arbeten, som skola utföras, i vilken ordning arbetena böra företagas samt

kostnaderna för varje arbete.

Till odlingsområde, som här avses, skall företrädesvis ifrågakomma myrmark

och under inga förhållanden annan mark i den utsträckning, att ersättningen till

någon fastighet överstiger 1,000 kronor för hektar. Mark, varå verkställts arbete

för dess torrläggning eller odling till åker eller vall, innan denna lag trätt i kraft,

må ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren eller innehavaren sådant yrkar.

För bestämmande av den avkastning, som avträdd lägenhet lämnar, skall

följas den uppskattning härav, som vid den allmänna avvittringen skett, därest densamma

icke är uppenbart oriktig i förhållande till den uppskattning, som inom avvittringslaget

verkställts å lägenhet av enahanda beskaffenhet.

I fråga om anläggning och underhåll av väg skola bestämmelserna i lagen

om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

9 §•

Befinnes att den ersättning, varom i 8 § tredje stycket sägs, skulle uppgå till

högre belopp, än där omförmäles, och anse förrättningsmännen att sådant avträdande,

som i 1 § avses, det oaktat bör komma till stånd, skall anmälan härom

göras hos Konungens befallningshavande, och skall härvid förebringas den utredning,

som för frågans bedömande erfordras. Konungens befallningshavande har härefter

att med eget utlåtande anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som därpå efter omständigheterna

förordnar, huruvida och till vilken omfattning avträde av ängeslägenheter

skall äga rum. •

10 §.

Sedan kartor och handlingar kommit i fullständigt skick, skola rågångar och

skifteslinjer utstakas och rörläggas så, som föreskrives i 12 kap. 1 och 2 §§ jordabalken

samt 52 och 104 §§ skiftesstadgan.

11 §•

Så snart utstakning verkställts, sker tillträde av de ägor, som gått i utbyte.

Angeslägenhet, som avträdes till kronan, må av ägare eller innehavare av

hemman eller nybygge, som avträtt densamma, brukas under 10 år från det förrättningen

blivit fastställd.

Har sådan lägenhet eller del därav avträtts till annat hemman eller nybygge

utan vederlag av lägenhet, som giver enahanda höavkastning, äge i sådant fall ägare

eller åbo att av statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning med tio gånger

det belopp, som efter ett pris av 10 kronor för lass utgör ersättning för skillnaden

i höavkastning.

Enahanda ersättning må utgå för ängeslägenhet, som tillhör fastigheten men

som bestämmes till odlingsområde enligt 8 § första stycket.

12 §.

Innan förrättningen avslutas, skola förrättningsmännen avgiva utlåtande, innehållande

en sammanfattning av allt vad därvid förekommit, och bör häruti tydligt

angivas de ersättningsbelopp, som enligt 8 § första stycket samt 11 § andra och

tredje styckena bestämts att utgå.

13 §.

Vid förrättningens avslutande skall utan kostnad till vederbörande ägare eller

åbo eller ombud för honom mot kvitto utlämnas avskrift av protokoll och övriga

vid förrättningen upprättade handlingar samt kopia av karta ej mindre rörande ägoutbyte

än även över odlingsområde. År ägare eller åbo frånvarande, må avlämnandet

ske till annan å fastigheten boende person eller till en av grannarna. Hava flera

fastigheter i förrättningen del, skall utlämnandet ske till den, som sakägarna därtill utse.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

231

14 g.

Vad i skiftesstadgan föreskrives om skiftes avslutande, hänvisning till besvär

och rättegång i skiftesmål galle i tillämpliga delar till efterrättelse i fråga om förrättning,

som i denna lag avses; dock att, därest klander emot förrättningen ej

inom föreskriven tid anmälts, kartor och handlingar skola ofördröjligen insändas till

ägodelningsrättens ordförande, som har att, där anledning ej förekommer till annat,

än att förrättningen är lagligen beskaffad, fastställa densamma och därom teckna

bevis å kartan, men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrätten, skolande ärende,

som sålunda hos ägodelningsrättens ordförande anmäles, antecknas uti den i 137 §

skiftesstadgan omförmälda dagbok samt ordförandens i dessa ärenden förda protokoll

till vederbörande hovrätt insändas, på sätt i 138 § avvittringsstadgan om ägodelningsrätts

dombok är föreskrivet.

15 §.

Sedan förrättningen fastställts, skall den ersättning, som jämlikt 8 § första

stycket samt 11 § andra och tredje styckena bestämts, genom Konungens befallningshavandes

försorg utan kostnad för ägaren eller innehavaren utbetalas av statsmedel,

ersättning, som avses i 11 § andra och tredje styckena samt en femtedel av

den ersättning, som skall utgå enligt 8 § första stycket, omedelbart. Av återstående

fyra femtedelar av ersättningen enligt 8 § första stycket utbetalas två femtedelar,

då ägare eller innehavare av hemman eller nybygge med intyg av synemän, som

Konungens befallningshavande på ansökan eller eljets förordnat, styrker sig hava i

enlighet med den i 8 § andra stycket omförmälda plan fullgjort så mycket av vad

däri föreskrives, som motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar,

då -på enahanda sätt styrkes, att arbetet är i sin helhet fullgjort.

Ersättning till synemän utgår av allmänna medel.

16 §.

Belopp, som ägare eller innehavare av hemman eller nybygge äger att enligt

15 § uppbära i mån av verkställt arlÄte, skall, utan att vara underkastat preskription,

innestå för hemmanets eller nybyggets räkning, så länge arbete, varför

ersättningen skall utgå, ej är utfört, och varde sedermera beloppet utbetalt till den,

vilken såsom ägare eller innehavare innehar hemmanet eller nybygget yid tiden för

odlingens avsynande.

17 §.

Vad i demia lag stadgats om hemman eller nybygge skall äga tillämpning

jämväl å del därav, för vilken jämlikt bestämmelserna i 2 § i nådiga kungörelsen

den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker särskilt område i inägor utlagts och den

sålunda verkställda områdestilldelningen blivit av Konungens befallningshavande

fastställd.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Har delning av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman eller

nybygge ej kommit till stånd i samband med den allmänna avvittringen, skall likväl

för varje brukningsdel bestämmas särskilt odlingsområde samt den ersättning, som

jämlikt 8 § första stycket samt 11 § andra odh tredje styckena tillkommer densamma.

Laga kraft, som åkommer förrättning, som i denna lag avses, äge vad angår

odlingsområde, varom ovan förmäles, icke annan verkan än storskifte lagligen

tillkommer.

18 §.

I fråga om kostnad för förrättning, som i 3 § avses, samt skyldighet för delägare

att tillhandahålla husrum m. m. skola bestämmelserna i 11 § i nådiga stadgan

den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

lända till efterrättelse.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:230 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhänga s. 1 i texten
  2. JoU 1916:93 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande förhålland s. 1 i texten