Sök i Ratio Lex

Angående förvaltningen av pensions försäkringsfonden

1916-03-29 · 124 sidor, varav 109 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 109 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:207, Angående förvaltningen av pensions försäkringsfonden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

i

Nr 207.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

förvaltningen av pensions försäkringsfonden; given Stockholms

slott den 25 april 1916.

Under åberopande av härvid fogade i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen

dels godkänna bilagda förslag till grunder för förvaltningen av den

i 11 § av lagen den 30 juni 1013 om allmän pensionsförsäkring omförmälda

fond;

dels antaga bilagda förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i

förenämnda lag;

dels ock godkänna följande arvodes- och omkostnadsstat för fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden att gälla tills vidare från och med

den 1 juli 1916:

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................. kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillhöra pen
sionsstyrelsen,

å 3,000 kronor................................... » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillhöra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor........................... ''» 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade

sakkunniga personer och annat biträde,

värdering i anledning av fastighetsbelåning, förvaring

av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader

och andra expenser, förslagsvis............... » 12,000: —

Summa kronor 30,000: —

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Förslag

till

grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om

allmän pensionsförsäkring omförmälda fond.

I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av

dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbauks eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande

erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde

eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild

värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,

vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit

godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall

efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

befordra folkhälsan — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier,

ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade in. m. — och som enligt

fullmäktiges prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 3

Av förenämnda medel skall minst eu sjättedel redovisas på siitt

under 1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas på sätt under

8) angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)

omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som

avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens

placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen

kan ske.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,

å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av

fordran inköpes, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.

II. Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts

samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av

generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka

två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje

insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt

för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har alt

handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är

generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som

av Konungen för ordnas.

Härjämte förordnas av Konungen två suppleanter samt utses av

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en suppleant.

För de fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, utses en suppleant

av styrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

För besluts fattande om placering av fondens medel på sätt under

I 8) eller 9) omförmäles erfordras, att minst fem fullmäktige äro om beslutet

ense.

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut, bokföring av fonden

samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av

pensionsstyrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

IV. Därest vid sådan utredning, som av pension sstyrelsen verkställts

jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att

överskott förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen

och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda

överskott må användas för bestridande av kosi nåd er för åtgärder, ägnade

att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga

eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionss

t yr el sens förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i

enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.

V. Kostnaden för ersättning åt fullmäktige och deras suppleanter,

särskilt anlitade sakkunniga och annat biträde, värdering i anledning

av fastighetsbelåning samt förvaring av fondens värdehandlingar ävensom

tryckningskostnader och andra expenser bestridas av fondens medel

enligt fastställd stat.

VI. De närmare bestämmelser, som härutöver erfordras för fondens

förvaltning, meddelas av Konungen.

Dessa grunder skola lända till efterrättelse från och med den 1 juli

1916, dock att av de medel, som inflyta under åren 1917 —1926 och

som skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas på sätt under I 1)

omförmäles samt att från ingången av år 1919 intill utgången av år

1926 minst efi tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt

redovisad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ‘407.

o

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

Inom — — - - — — — — — — — — — — — — avgifter.

I sammanhang — •— — — — — — — — — — — bestridas.

Framgår av denna utredning, att överskott förefinnes, må så stor

del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande

av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14

april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasseluot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Inledning.

I 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

föreskrives, att de jämlikt samma lag utgående pensionsavgifterna skola

ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder, som bestämmas av

Konung och riksdag.

Något beslut rörande fondens förvaltning fattades icke under år

1913, utan avsågs, att frågan skulle föreläggas 1914 års riksdag. Pensionsstyrelsen

gjorde sedermera i underdånig skrivelse den 1 maj 1914

framställning i ämnet. Frågan om det slutliga ordnandet av fondens

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung}. Ma} ds Nåd. Proposition Nr 207.

förvaltning ansågs emellertid böra göras till föremål för ytterligare utredning,

och uppdrog Kung!. Magt genom beslut den 18 juni 1915 åt

en kommitté (pensionsföndskommittén) att verkställa utredning och avgiva

förslag beträffande förvaltningen och placeringen av peusionsförsäkringsfonden.

Kommittén — som bestått av f. d. generaldirektören C. H. T. A.

Lagerheim, ordförande, f. d. kammarrättsrådet A. 0. C. Carleson, professorn

D. Davidson, ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen

A. Ekman, ledamoten av riksdagens första kammare, bankdirektören

L. A. Hedenlund, generaldirektören J. G. A. af Jochnick, f. d.

bankofullmäktigen friherre B. Iv. J. Langenskiöld, ledamoten av riksdagens

andra kammare A. H. Lindqvist och statskommissarie!! P. G.

Södermark samt, efter det Ekman avsagt sig uppdraget, ledamoten av

riksdagens första kammare, riksgäldsfullmäktigen greve J. G. Lagerbjelke

— har den 4 mars 1916 överlämnat betänkande jämte förslag

angående fondförvaltningen.

Innan jag redogör för kommitténs ifrågavarande förslag, må erinras

om tillkomsten av de lagbestämmelser, som avse fonden, samt övriga omständigheter,

som äro av betydelse för förevarande fråga.

I sitt den 9 november 1912 avgivna förslag till lag om allmän

pensionsförsäkring upptog ålderdomsförsäkringskommittén under 12 §

ett stadgande av följande lydelse.

»Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken må redovisas allenast

i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner,

och i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Fonden förvaltas i övrigt

enligt grunder, som bestämmas av Konung och riksdag.»

En av ålderdomsförsäkringskommitténs ledamöter var i förevarande

avseende av annan mening och anförde i avgiven reservation, att han

icke känt sig övertygad om det nödiga eller lämpliga, att i pensionsförsäkringslagen

infördes en svårändrad föreskrift om att fondens förvaltande

myndighet skulle åläggas att placera densamma uteslutande

i vissa angivna papper. Detta kunde enligt reservantens mening bland

annat tänkas komma att hindra en lika säker placering mot högre ränta

och sålunda hämma försäkringens möjlighet att bereda sina delägare

större fördelar än eljest kunde bliva fallet.

Vid föredragning av lagförslaget inför Kung!. Maj:t den 28 mars

1913 anförde dåvarande chefen för civildepartementet, att han för sin

del funne denna anmärkning böra föranleda viss ändring av förslaget.

Vem förvaltningen av fonden skulle åligga borde enligt departements
-

Historik.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 207.

chefens mening få bero av ett senare beslut av Kung!. Maj:t och

riksdagen. Departementschefen förordade alltså, att nr den föreslagna

12 § skulle uteslutas föreskriften om placeringen av pensionsförsäkringens

medel. På annat ställe i motiveringen till lagförslaget

framhöll departementschefen, att ålderdomsförsäkringskommittén haft

ögonen öppna för möjligheten, att genom placering av de samlade fondmedlen

försäkringen kunde, såsom särskilt Tysklands exempel visade,

bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i aet att kommittén

erinrat, hurusom genom dess förslag möjlighet bereddes att genom lån

åt kommuner med flera giva dessa tillfälle att tillgodose bland annat

hälsovårdande ändamål. Denna synpunkt vore, enligt departementschefens

mening, utan tvivel behjärtansvärd. Att på detta sätt ställa de

genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers

och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kunde ske utan fara för

fondens säkerhet, vore ett arbete för befrämjande av försäkringens syfte.

Den av departementschefen föreslagna ändringen i fråga om förslaget till

fondens placering vore också ägnad att undanröja varje hinder för en

sådan verksamhet.

I enlighet med departementschefens sålunda uttalade mening blev i

det förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, som av Kungl. Maj:t

förelädes 1913 års riksdag, någon föreskrift icke intagen om placeringen

av pensionsförsäkringsfondens medel; och blev i den sedermera antagna

lagen rörande förvaltningen av fonden allenast såsom 11 § meddelad

eu bestämmelse av förut angivet innehåll.

Övriga bestämmelser i nämnda lag, som direkt avse fonden, äro intagna

i 12 och 34 §§.

Den förra paragrafen lyder sålunda:

»Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst en

gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas'' eu

på vetenskaplig sannolikiletsberäkning grundad undersökning, huruvida

genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunna för dem, som först därefter

bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna

i 6 § första stycket motsvara dessa avgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas utredning,

huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.»

I 34 § angående pension på grund av frivilliga avgifter stadgas, att

dessa avgifter skola ingå till den i 11 § omförmälda fond, samt att till

denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp, mot
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung1. Majits Nåd. Proposition Nr 207. 9

svarande en åttondel av summan av de under året erlagda frivilliga

avgifter.

Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring trätt i kraft och pensionsstyrelsen

börjat sin verksamhet, utarbetades av styrelsen förslag till

grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, vilket förslag

framlades genom styrelsens förutnämnda skrivelse den 1 maj 1914.

I denna skrivelse framhöll pensionsstyrelsen till en början en del allmänna

synpunkter angående fondmedlens placering och användning och

yttrade därvid bland annat följande.

För bedömande av frågan om placering av de medel, vilka vid en

invaliditets- och ålderdomsförsäkring fonderades, borde följande faktorer

komma i betraktande, nämligen: a) säkerheten, b) förräntningen och c)

val av placeringsobjekt inom företrädesvis sådana områden, vilka ägde

betydelse för pensionsförsäkringsverksamlieten och dess syften.

Säkerhetsfrågan måste naturligtvis obetingat ställas i främsta rummet,

då dessa medel i viss mening representerade ett hela folkets gemensamma

sparkapital, och måste därför vid dessa placeringar den allra största

försiktighet och omtanke iakttagas.

Beträffande räntefrågan måste den betingelsen vara bestämmande, att

med vederbörlig hänsyn tagen till säkerheten i regel borde erhållas åtminstone

den ränta, vilken vore lagd till grund för de tekniska beräkningarna.

Kunde medlen placeras till högre ränta, innebure detta en

ekonomisk fördel, vilken emellertid icke finge sättas framför säkerhetsfrågan

och ej heller finge i alltför hög grad tillgodoses på bekostnad av

under c) angivna synpunkter.

Vid val av placeringsobjekt vore det av synnerlig vikt, att placeringarna

verkställdes på sådant sätt, att de gagnade pensionsförsäkringen

och dess syften. Det skulle vara ett missgrepp av betänkligaste slag,

som skulle komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på pensionsförsäkringens

hela utveckling, om det betydelsefulla indirekta hjälpmedel,

som en efter riktiga linjer anordnad fondplacering visat sig innebära,

icke skulle tillgodoses. Genom att ställa de betydande kapital, som vid

pensionsförsäkringen fonderades, till tjänst i kampen för folkhälsa och

folkhygien, kunde man påräkna icke blott en minskning i försäkringskostnaderna

utan även ett ökat intresse hos allmänheten för försäkringsverksamheten.

Vad anginge den myndighet, vilken skulle handhava förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden, måste denna äga förutsättningar att kunna

tillgodose icke blott de rent ekonomiska synpunkterna utan även — och

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.) 2

Pensions
styrelsens
förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Fondens

nuvarande

förvaltning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

detta icke minst — de särskilda intressen, som genom placeringarna

borde stödjas. Om så skulle kunna ske, följde nästan självfallet, att

samma myndighet, som handhade försäkringen, även måste handhava

fondens förvaltning, och att man härvid knappast kunde ifrågasätta

en uppdelning av dessa två grenar av samma arbete på olika myndigheter.

Över detta pensionsstyrelsens förslag avgåvos utlåtanden av statskontoret,

fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen

för postsparbanken och socialstyrelsen. Vidare avgavs yttrande

i ärendet dels av de inom civildepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande,

tillkallade sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade

klassernas bostadsfråga (bostadskommittén), dels ock av ålderdomsförsäkringskommittén.

Jag kommer att längre fram i mitt yttrande redogöra för de olika

punkterna i pensionsstyrelsens förslag ävensom för de däröver avgivna

utlåtandena.

Vid föredragning av ärendet inför Kungl. Maj:t den 24 juli 1914

yttrade jag bland annat, att frågan om den stora pensionsförsäkringsfondens

förvaltning och placering obestridligen vore av en utomordentlig

betydelse och att med hänsyn härtill och till de vittgående konsekvenser,

frågans lösning i ena eller andra riktningen torde kunna medföra, frågan

måste ägnas en alldeles särskilt noggrann och allsidig prövning. På

grund av den synnerligen korta tid, som stått till förfogande efter det

samtliga infordrade utlåtanden inkommit, hade en sådan prövning icke

kunnat medhinnas. Det syntes därför icke rådligt att redan då upptaga

frågan till slutlig behandling, utan torde det vara mera välbetänkt att,

innan frågan förelädes riksdagen, göra densamma till föremål för ytterligare

övervägande och utredning.

Under sådana förhållanden bleve det emellertid, yttrade jag, nödvändigt

att provisoriskt ordna frågan om fondens förvaltning, intill dess

slutligt avgörande kunde träffas. Under erinran om att arbetarförsäkringsfonden,

som, alltsedan den år 1895 bildades, förvaltades av statskontoret,

enligt 1913 års riksdags beslut skulle från och med den 31

december 1914 överflyttas till och ingå i pensionsförsäkringsfonden,

anförde jag vidare, att det syntes mig vara lämpligt, att åt statskontoret

uppdroges att tills vidare förvalta jämväl sistnämnda fond.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att förvaltningen

av ifrågavarande fond finge tills vidare uppdragas åt statskontoret.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 207.

Detta förslag blev av riksdagen godkänt.

I överensstämmelse härmed uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt

beslut den 14 september 1914 åt statskontoret att tills vidare förvalta

den i 11 § i lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond, samt

föreskrev därvid tillika, att fondens medel skulle lios statskontoret särskilt

bokföras under benämning »Pensionsförsäkringsfonden» samt av

statskontoret göras fruktbärande på sätt i kungl. breven den 31

augusti 1877 och den 15 november 1895 vore föreskrivet beträffande

övriga under statskontorets vård ställda fonders och kassors medel,

dock med rätt för statskontoret att, i den mån så funnes fördelaktigt,

i avbidan på annan placering insätta fonden tillhörande medel i bankinrättning

med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t i nådigt brev den 24 april 1915, att

statskontoret skulle i varje särskilt fall, då fråga förelåge om placering

av medel tillhörande pensionsförsäkringsfonden, före besluts fattande inhämta

yttrande i ärendet från pensionsstyrelsen.

Såsom jag förut nämnt, har pensionsfondskommittén den 4 mars

1916 avgivit sitt betänkande jämte förslag dels till lag om ändrad

lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,

dels till grunder för förvaltningen av ifrågavarande fond, dels ock till

reglemente angående förvaltningen av samma fond.

Över detta förslag hava därefter infordrats yttranden från statskontoret,

fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen

för postsparbanken, socialstyrelsen och pensionsstyrelsen ävensom från

de sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga,

vilka yttranden såsom bilagor torde få åtfölja protokollet.

För pensionsfondskommitténs förslag och myndigheternas däröver

avgivna yttranden skall jag i det följande närmare redogöra, men har

jag ansett mig dessförinnan böra lämna några upplysningar om uppkomsten

av pensionsförsäkringsfonden samt denna fonds storlek, placering

m. m.

Pensionsförsäkringsfonden.

Såsom förut nämnts, blev den s. k. arbetarförsäkringsfonden vid utgången

av år 1914 överflyttad till pensionsförsäkringsfonden. Förstnämnda

fond redovisades då i obligationer och inteckningar med ett

bokfört värde av 35,850,707: 80 kronor, och skulle dessa medel järn
-

Pensions
fondskom
mitténs
betänkande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

likt 1913 års riksdags beslut användas för att täcka kostnaden för upptagande

i avgiftsförsäkringen av den nuvarande generationen. En avsevärd

del — omkring 27,500,000 kronor — av dessa medel har emellertid

sedermera disponerats för annat ändamål, nämligen för att bereda understöd

åt de nya grupper, som genom lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser

i anledning av lagen om allmän pensionsförsäkring

beretts delaktighet i pensionsförsäkringen.

Pensionsförsäkringsfonden bildas till sin väsentligaste del av de i

pensionsförsäkringslagen omförmälda obligatoriska och frivilliga avgifterna.

Vidare ingå till fonden statsbidrag. Såsom förut angivits, skall

nämligen till fonden för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,

motsvarande Vs av summan av de under året erlagda frivilliga avgifterna.

Härjämte torde enligt av pensionsstyrelsen uppgjort förslag till plan för

bestridande av kostnaderna för den år 1915 beslutade utvidgningen av

försäkringen ytterligare statsbidrag komma att ingå till fonden. Dessa

bidrag avse emellertid icke avgiftspensioneringen utan understöden till

dem, som genom utvidgningen blivit delaktiga i försäkringen. Slutligen

tillkomma ränta och annan avkastning av fondens medel.

De obligatoriska avgifternas årliga belopp beräknades av särskilda

utskottet vid 1913 års riksdag uppgå till omkring 12,868,000 kronor,

därav s. k. grundavgifter eller de avgifter å tre kronor, som en var

avgiftspliktig är skyldig erlägga, 8,418,000 kronor samt tilläggsavgifter

4.450.000 kronor. Dessa beräkningar voro emellertid baserade på 1907

års folkmängdsuppgifter. En korrigering med hänsyn till folkmängdsökningen

efter år 1907 lämnar till resultat en summa av 13,591,000

kronor, därav grundavgifter 8,880,000 kronor samt tilläggsavgifter

4.711.000 kronor. Det må här nämnas, att under år 1915 inbetalades

till fonden i grundavgifter i runt tal 9,677,000 kronor samt i tilläggsavgifter

4,894,000 kronor eller sålunda sammanlagt 14,571,000 kronor.

Dessa avgitter avsågo år 1914. Utöver nämnda belopp av inbetalade

tilläggsavgifter torde hava påförts de avgiftspliktiga ytterligare ett belopp

av omkring b 2 å 3/4 miljon kronor, som icke erlagts eller kunnat

indrivas inom föreskriven tid.

I följande ur kommitténs betänkande hämtade tabell lämnas en

utredning om fondens framtida tillväxt. Till grund för beräkningarna

har lagts en räntefot av fyra procent. Självklart är, att de siffror som

lämnas endast äro approximativa.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

13

Fonden i miljoner kronor.

1

2-''

3

4

.

M

•c

Fond enligt

beräkningar före

genomförande av

lagen den 8 juni

1915 om ändrade

övergångs- bestämmelser.

Fond enligt beräkningar

med hänsyn tagen till lagen

den 8 juni 1915 om ändrade

övergångsbestämmelser.

Vid arets början.

Vid arets

början.

Ökning till nästa

i tabellen upp- tagna år.

1916 ............................................................

55. g

55.6

8.8

1917 ...........................................................

71.8

64.4

10.3

1918 ............................................................

88. g

74.7

11.0

1919 ...........................................................

106. o

85.7

12.1

1920 ............................................................

124.0

97.8

76.5

1925 ............................................................

224.0

174.3

102.1

1930 ...........................................................

339.1

276.4

120.8

1935 ............................................................

467.0

397.2

134.1

1940 .........................................................

607. o

531.3

142.8

1945 ...........................................................

759.7

674.1

140.2

1950 .........................................................

918.5

814.3

136.1

1955 ...........................................................

1,077.2

950.4

125.6

1960 ...........................................................

l,230.o

1,076.0

66.o

1965 ..........................................................

l,330.o

1,142.0

30. o

1970 ...........................................................

1,400.0

1,172.0

Enligt av pension sstyrelsen verkställd utredning erfordrades för

genomförande av lagen om övergångsbestämmelser den 8 juni 1915

bland annat, att ur pensionsförsäkringsfonden skulle för inbegripande i

försäkringen av vissa, från densamma förut uteslutna personer, successivt

disponeras ett belopp, vars kapitalvärde den 1 januari 1916 beräknades

till 27,462,000 kronor. Skillnaden mellan kolumnerna 2 och 3 i tabellen

angiver verkan av denna fondminskning.

Vid 1915 års slut uppgick fonden till 55,564,105 kronor 60 öre

och redovisades på följande sätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions
styrelsens
förslag.

Innestående å giroräkning i riksbanken.................. kronor

Lån mot inteckningssäkerhet ...................................... »

Lån till Skaraborgs läns landsting .......................... »

Svenska statens obligationer ....................................... »

Andra obligationer och aktier .................................. »

Fordringar (därav förskotterad »ränta» å aktieköpeskilling

kronor 215,000: —, att täckas

av inflytande utdelning)....................................... »

1,568,440: 99

12,406,100: —

700,000: —

11,299,353: 75

28,959,218: 39

630,992: 47

Summa kronor 55,564,105: 60

Räntan å inteckningslånen var 5 procent utom för ett lån å 100,000

kronor, som med hänsyn till förut erlagd skillnadsränta löpte med 4 Va

procent. Å fondens obligationer utgjorde medelränteavkastningen omkring

4.27 procent.

Fonden kommer att bestrida utgifter för pensioner, restitution av

pensionsavgifter samt eventuellt förvaltningskostnader och bidrag till

åtgärder, ägnade att förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra

folkhälsan.

Då jag i det följande ingår på en närmare utveckling av de föreliggande

frågorna rörande pensions försäkringsfondens förvaltning, ansluter

jag mig till den av kommittén i dess betänkande följda uppdelningen

av ämnet i nedannämnda huvudavdelningar: placeringen av

pensionsförsäkringsfondens medel, förvaltningsmyndighet, användning av

överskott i fonden för åtgärder till förebyggande eller hävande av invaliditet

m. m. samt kostnader för fondförvaltningen.

Placeringen av pensionsförsäkringsfondens medel.

Pensionsstyrelsen föreslog i detta avseende i sin den 1 maj 1914

gjorda framställning, att normerande bestämmelser beträffande fondplaceringarna

skulle avfattas efter ungefär följande linjer. Av fondens

medel borde minst tre fjärdedelar placeras:

a) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska staten, svenska kommuner, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

b) i skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i fast egendom,

beträffande jordbruksfastighet inom Vä av vare sig senast fastställda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 15

taxeringsvärdet eller av sådant värde, som av deu förvaltande myndigheten

för egendomen fastställdes, samt i fråga om annan fastighet inom

1 » av nämnda värden;

c) i sådana andra värdepapper, vilka Konungen prövade kunna

anses till art och säkerhet jämställda med under a) och b) nämnda.

Högst en fjärdedel borde placeras:

d) efter Konungens medgivande i fastigheter, avsedda att inrymma

lokaler för pensionsförsäkringsverksamheten;

e) i övriga värdepapper, som fondens styrelse prövade lämpliga.

Av fondens medel borde minst en sjättedel och högst en femtedel

placeras i svenska statens obligationer.

I övrigt skulle företag, som enligt fondstyrelsens beprövande kunde

anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed

likartade allmännyttiga intressen, äga företräde beträffande under a)—

c) omnämnda placeringar, och i avseende å de under d) och e) upptagna

skulle uteslutande dylika företag ifrågakomma.

Statskontoret yttrade i fråga om detta förslag bland annat, att det

kunde ifrågasättas, huruvida icke gränserna i fråga om placering av

medlen skulle kunna göras något mindre snäva. Det föreslagna maximum

för placering i statspapper, för vilket statskontoret icke funnit några

som helst skäl vara anförda, kunde statskontoret icke tillstyrka. I likhet

med pensionsstyrelsen fann statskontoret vidare lämpligt, att i placeringsbestämmelserna

framhölles till beaktande företag, ägnade att tillgodose

pensionsförsäkringens syfte och därmed likartade allmännyttiga intressen,

men borde dock något ovillkorligt företräde icke givas dessa placeringsobjekt

framför de ur räntesynpunkt fördelaktigare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ansågo, att hälften av de till fonden

inflytande avgifterna borde placeras i lån till staten. Såsom skäl härför

anförde fullmäktige, att då fonden skulle förvaltas av en statens

ämbetsmyndighet och staten ytterst måste ansvara för de medel, som

från fonden utlånades, det vore en berättigad fordran från statens sida

liksom till gagn för landet, att en betydligt större andel av fonden

placerades hos riksgäldskontoret, än som av pensionsstyrelsen föreslagits.

Det vore för landet i såväl ekonomiskt som politiskt avseende av största

vikt, att utländsk skuldsättning så mycket som möjligt inskränktes. Man

borde därför icke försumma något tillfälle att möjliggöra upplåning

inom landet för statens räkning. Därvid syntes det fullmäktige lämpligt,

att medlen inbetalades direkt till riksgäldskontoret och infördes i stats
-

Yttranden

över pensionsstyrelsens

förslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

skuldboken, varigenom kostnaden för utgivande av obligationer samt

för vården och förvaltningen av desamma besparades.

Mot fullmäktiges i riksgäld skontoret utlåtande anmälde en fullmäktig

reservation i avseende å förslaget, att hälften av fondens medel skulle

placeras i lån till staten.

I en till pensionsfond skommittén sedermera avgiven promemoria

anförde fullmäktige i riksgäldskontoret angående placeringen av fondens

medel bland annat, att vad beträffade den räntefot, som fullmäktige

ansåge sig kunna erbjuda, densamma enligt fullmäktiges mening borde

rätta sig efter de för tillfället rådande förhållandena på lånemarknaden,

d. v. s. vara lika med den räntefot fullmäktige vid samma tillfälle

måste erbjuda vid uppläggande av ett inhemskt statslån. Sedan på

detta sätt räntefoten för de medel, som riksgäldskontoret under ett visst

år mottae-it, blivit bestämd, skulle densamma vara oförändrad under en

tid av t. ex. 10 år, motsvarande den vanliga konvertermgstiden för ett

statslån, för att därefter förändras till den räntefot, som vid utlöpandet

av denna tid enligt ovannämnda grunder kunde anses vara gällande.

Därest avsevärt mera än hälften av de inflytande pensionsavgifterna

skulle komma att inbetalas till riksgäldskontoret, kunde den tid, under

vilken räntefoten skulle förbli oförändrad, efter överenskommelse utsträckas.

Styrelsen för postsparbanken uttalade i anledning av pensionsstyrelsens

förslag, att enligt dess mening den gräns uppåt, som av pensionsstyrelsen

uppdragits för fondmedlens placering i svenska statens skuldförbindelser,

borde i avsevärd grad utsträckas.

Socialstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke lagstiftningen i Sverige

redan från början borde gå åtminstone lika långt som den nuvarande

tyska i fråga om placering av fondens medel uti allmännyttiga företag,

och att sålunda hälften av fondens medel borde kunna få placeras på

ett friare sätt.

Fullmäktige i riksbanken anförde bland annat, hurusom med hänsyn

till angelägenheten av, att en inhemsk marknad för statens obligationer

skapades, gränsen för statsobligationernas andel i fonden snarare

borde sättas högre här än i Tyskland, där den var bestämd till eu fjärdedel

av fondmedlen. Den tyska statsskulden vore nämligen till den vida

övervägande delen placerad inom landet, under det att den vida övervägande

delen av den svenska statsskulden vore placerad i utlandet. Vidare

yttrade fullmäktige, att vid lån mot inteckningssäkerhet man icke borde

gå över hälften av taxeringsvärdet eller av särskilt fastställt värde.

Härjämte ansågo sig fullmäktige böra avstyrka placering av fondmedel

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung}. Maj:ts Nåd Proposition Nr 207.

hos enskilda bankinrättningar. Skulle ändock djdik placering anses böra

medgivas, borde omfattningen av densamma vara noga begränsad.

Bostadskommittéu framhöll i sitt utlåtande vikten av, att fondmedlen

placerades i allmännyttiga företag, och särskilt betonades härvid nödvändigheten

av att genom förbättring av de mindre bemedlades bostäder

höja folkhälsan, varigenom även besparing för försäkringen skulle kunna

ske. Vad anginge de intill högst eu fjärdedel av fondens belopp uppgående

medel, som enligt pensionsstyrelsens förslag reserverats för sociala

ändamål och beträffande vilka eu friare placering vore tillåten, hade

visserligen ställts i utsikt, att arbetarbostadshus därav skulle få del. Om

dessa medel skulle emellertid bostadsväsendet konkurrera med andra för

pensionsförsäkringsverksamheten högst angelägna syften, såsom uppförande

av ålderdomshem, sanatorier in. m., vilka sannolikt, åtminstone

under försäkringens första tid, komme att i främsta rummet lägga beslag

dåra. Bostadskommittén ansåg erforderligt, att eu viss bestämd del

av fonden reserverades uteslutande för mindre bemedlades bostäder, nämligen

en fjärdedel av fondens totala belopp. I samband härmed borde

den del av fonden, som placerades på sätt pensionsstyrelsen föreslagit

under a)—c), bestämmas till hälften.

Alderdomsförsäkringskommittén erinrade i sitt utlåtande bland annat,

att hela den för tyska invalidförsäkringen samlade fonden vid 1912 års

slut eller 22 år efter försäkringens början uppgick till i runt tal 1,715

miljoner kronor.'' Efter samma tid av 22 år skulle, om man finge förutsätta,

att pensionsavgifterna inflöte någorlunda regelbundet, den svenska

fonden uppgå till omkring 450 miljoner kronor, eller till mer än en

fjärdedel av motsvarande tyska fond. Då Tysklands befolkning vore

tolf gånger så stor som Sveriges, skulle således fondbildningen vid den

svenska invalid försäkringen, i förhållande till folkmängden, bliva minst

tre gånger så stor som enligt de tyska förhållandena. Redan med hänsyn

till den svenska fondens relativt taget synnerligen betvdande dimensioner

kunde man bliva tveksam, huruvida de tyska reglerna för medlens

placering, vilka pensionsstyrelsen åberopat till stöd för sitt förslag, utan

vidare borde tillämpas. Särskilt ifrågasatte ålderdomsförsäkringskommitten,

huruvida det icke såväl ur säkerhets- som allmän social synpunkt

vore lämpligt att ersätta den fjärdedel, som skulle få placeras efter friare

regler, med eu mindre kvotdel. Kommittén påpekade i detta sammanhang,

att de tyska myndigheterna av försiktighetsskäl endast i mycket

inskränkt mån begagnat sig av det friare placeringssättet.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 smil. 182 höft. (Nr 207.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Pensions
fondskom
mittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

I sitt förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

har pensionsfondskommittén upptagit följande bestämmelser angående

placeringen av nämnda fond:

»I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av

dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande

erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde

eller inom sextio procent av sådant värde, som etter särskild

värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,

vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit

godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall

efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

befordra folkhälsan och enligt fullmäktiges prövning anses erbjuda

nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Av förenämnda medel skall minst en sjättedel redovisas på sätt under

1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas på sätt under 8)

angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)

omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som

avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens

placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen

kan ske.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 2<)7.

å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt.

Egendom, vilken sålunda till skyddande av fordran inköpcs, skall

åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.»

L motiveringen till ifrågavarande förslag har kommittén anfört bland

annat.

»Då kommittén nu går att uttala sin uppfattning rörande frågan om placering

av pensionsförsäkringsfondens medel, vill kommittén först och främst angiva den

synpunkt, som kommittén ansett böra vara vägledande vid frågans bedömande.

Denna kan i korthet uttryckas så, att vid valet av placeringsobjekt hänsynen till

pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av avgörande betydelse, och att följaktligen

ingå andra intressen, huru viktiga de än i och för sig kunna vara, böra få

göra sig gällande framför och på bekostnad av det förra. Eu dylik grundsats, som

redan i och för sig torde få apses principiellt befogad, är det enligt kommitténs

mening av särskild vikt att i detta fall fasthålla, om man tager i betraktande ifrågavarande

fonds säregna karaktär av att vara en hela det svenska folkets sparpenning,

avsedd att lämna bidrag till uppehället för dem, som på grund av ålder eller sjuklighet

ej längre kunna själva försörja sig.

För betryggande av fondens förmåga att fylla denna sin uppgift är det naturligtvis

i första rummet nödvändigt, att placeringen av dess medel erbjuder säkerhet

mot förluster, och vidare att så hög avkastning vinnes, som med behörigt aktgivande

på säkerhetssynpunkten befinnes möjlig. Men jämsides med dessa fordringar pa

säkerhet och avkastning, som ju äro gemensamma för alla fondplaceringar, tillkommer

beträffande pensionsförsäkringsfonden hänsynen till de direkta och indirekta fördelar,

som kunna beredas försäkringen därigenom, att fondens medel utlånas eller användas

till allmännyttiga företag, ägnade att befordra folkhälsan och förebygga eller häva

invaliditet eller eljest bidraga till stärkandet av de försäkrades förvärvsmöjligheter

eller på annat sätt komma dem till godo.

En dylik användning av fondens medel bör givetvis dels verka direkt till minskning

av utgifterna för pensioneringen, dels indirekt lända försäkringsverksamheten

till gagn. Utan tvivel är nämligen pensionsförsäkringens lyckliga genomförande i

vårt land i väsentlig mån beroende av befolkningens villighet att erlägga de stadgade

avgifterna, och denna villighet torde i sin ordning påverkas av vetskapen om

det sätt, varpå de hopsamlade avgifterna användas. Därest fondmedlen, i den mån

sådant låter förena sig med kraven på nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning,

finna användning för allmännyttiga företag, såsom sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter,

lämpliga bostadshus för de mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.,

skall detta bidraga att väcka intresse för och förtroende till försäkringen hos de avgiftspliktiga,

som genom en sådan användning erhålla fördel av de inbetalda avgifterna

även i annan form än pension och även innan de blivit invalider eller nått

åldersgränsen för rätt till pension. Särskilt med hänsyn härtill anser kommittén det

vara av vikt, att bestämmelserna om placeringen av fondens medel läggas så, att

därav tydligt framgår, att de erlagda avgifterna icke äro avsedda att tjäna några för

själva försäkringen främmande ändamål.

I överensstämmelse med ovan anförda grundsats har kommittén icke kunnat

godkänna berättigandet av de krav, som framställts särskilt med hänsyn till statsfinansiella

eller speciella sociala intressen, i annan mån än sådana krav kunna anses

förenliga med pensionsförsäkringens direkta eller indirekta intressen».

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lån till staten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Med anledning av den ntav pensionsstyrelsen föreslagna föreskriften,

att minst tre fjärdedelar av fondens medel skulle placeras i vissa med

hänsyn till säkerheten kvalificerade värdehandliugar, under det att don

återstående fjärdedelen skulle kunna placeras med något friare prövningsrätt

för den beslutande myndigheten, yttrar kommittén följande.

»Kommittén biträder till fullo de synpunkter, som lågo till grund för pensionsstyrelsens

ifrågavarande förslag. Att i fråga om placeringen enligt de friare bestämmelserna

gå längre än pensionsstyrelsen föreslagit synes ur försiktighetens synpunkt

icke tillrådligt; dock har kommittén ansett den föreslagna proportionen mellan de

båda delarna av fonden kunna utan olägenhet modifieras så till vida, att medel, som

användas för förvärv av fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet, icke behöva inräknas uti ovan åsyftade fjärdedel av fonden.

I detta sammanhang bör emellertid framhållas å ena sidan att, ehuru den beslutande

myndigheten vid ifrågavarande placeriiig ej skulle vara bunden av vissa

regler beträffande säkerhetens beskaffenhet, fordringen på nöjaktig säkerhet naturligtvis

ej kan eftergivas, liksom även skälig avkastning å de utlånade medlen måste

krävas, samt å andra sidan att enligt kommitténs mening förenämnda allmännyttiga

företag böra i stor utsträckning tillgodoses även vid den utlåning, som skulle äga

rum mot mera kvalificerad säkerhet. Detta önskemål har av pensionsstyrelsen uttryckts

så, att företag, som enligt den beslutande myndighetens beprövande kunde

anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga

intressen, skulle »äga företräde» beträffande sistberörda utlåning. Kommittén

finner emellertid i likhet med statskontoret denna formulering mindre lämplig

samt har därför föreslagit ett stadgande av den lydelse, att vid de i detta sammanhang

avsedda placeringarna den beslutande myndigheten bör »särskilt söka tillgodose»

allmännyttiga företag av ovan angiven art.»

Vad angår de säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet, vari

enligt det föregående huvudparten av fonden skulle redovisas, möter

först frågan i vilken omfattning placering bör ske i lån till staten.

Härom yttrar kommittén följande.

»I fråga om de yrkanden, som framställts om obligatorisk placering av ett

större belopp fondmedel i lån till staten, vill kommitténs flertal till en början framhålla,

att därest föreskrift härom meddelas, lånemöjligheterna för sådana allmännyttiga

företag, som ovan omförmälas, därigenom skulle till men för pensionsförsäkringsverksamheten

minskas. Såsom redan förut antytts, är det nämligen för denna

verksamhet av stor vikt, om densamma genom lån till kommuner med flera blir i

tillfälle att befrämja uppförandet av sjukvårdsanstalter, konvalescenthem, sunda och

ändamålsenliga arbetarbostäder, ålderdomshem m. m. ävensom befordra vidtagandet

av andra åtgärder, ägnade att stärka och höja folkhälsan.

Såsom ett särskilt skäl för att staten borde tillförsäkras en mera betydlig del

av fonden har anförts, att staten iklätt sig ansvar för försäkringen, i det att den

till viss grad garanterat, att avgiftspensionerna skola utgå med fastställda belopp.

Häremot må emellertid anföras, att detta ansvar icke bör bliva betungande för staten,

om såsom givetvis måste förutsättas försiktiga beräkningar läggas till grund för försäkringen

och fondmedlen placeras på ett med avseende å säkerhet och avkastning

tillfredsställande sätt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

21

Vidare har åberopats den omständigheten, att staten årligen lämnar stora bidrag

till pensionsförsäkringen. Härmed förhåller sig så, att staten visserligen bestrider

pensionsstyrelsens och en dol andra i samband med försäkringen stående förvaltningskostnader

samt lämnar något bidrag till den frivilliga försäkringen, men

icke tillskjuter något belopp till den obligatoriska avgiftsförsäkringen, som utgör den

egentliga källan för fondbildningen. Ett dylikt skäl skulle däremot snarare kunna

åberopas av kommunerna till förmån för deras anspråk på lån ur fonden, enär kommunerna

hava att, järnte bestridande av förvaltningskostnader för försäkringen, ansvara

för grundavgifternas behöriga inbetalande, ett ansvar, som ofta orsakar kommunerna

icke så ringa utgift, utan att de hava utsikt att annat än i undantagsfall

få något därav åter. Beträffande den omständigheten, att staten betalar största delen

av pensionstilläggen och understöden, kan erinras, att dessa icke hava något mera

direkt samband med avgiftspensioneringen. Understöden förutsätta icke ens avgiftsbetalning

till fonden, och vad pensionstilläggen angår gäller, att en stor del av de

personer, som äro avgiftspliktiga och fullgöra sin avgiftsskyldighet, med all sannolikhet

icke kommer i åtnjutande av pensionstillägg på grund därav att beloppet av

deras egna inkomster utesluter dem från rätten därtill.

Ytterligare har såsom ett skäl för kravet på en större placering i lån till staten

anförts, att då enligt de tyska bestämmelserna angående invaliditetsförsäkring ett

belopp av minst en fjärdedel skall placeras i statspapper och då, såsom ålderdomsförsäkringskommittén

angivit, fondbildningen vid den svenska invaliditetsförsäkringen

i förhållande till folkmängden skulle bliva minst tre gånger så stor som enligt

de tyska förhållandena, man borde hava rätt att kräva, det en större kvot av den

svenska fonden bleve placerad i statspapper. Det må emellertid härvid erinras, att,

innan den tyska riksförsäkringslagen av år 1911 infördes, någon föreskrift om obligatorisk

placering i statspapper icke förekom i Tyskland. De tyska försäkringsanstalterna

hade under de tjugu år, som de därförut varit i verksamhet, hunnit tillgodose

allmännyttiga företag med så ofantliga belopp, att den inskränkning i fråga om

placeringsrätten, som år 1911 infördes, ej kunde anses hinderlig för den fortsatta

verksamheten på detta område. Att märka är för övrigt, att i Tyskland staten lämnar

ett fast tillskott till varje utgående pension, oavsett huruvida pensionären befinner

sig i behövande omständigheter eller ej. Yad vidare angår fondbildningens relativa

storlek, synes vid kalkyleringen härav hänsyn hava tagits allenast till invaliditetsförsäkringen

för lönarbetare men invaliditetsförsäkringen för aifärsanställda blivit

utelämnad. Premieinkomsten utgjorde år 1913 vid den förra försäkringen 290 miljoner

riksmark och vid den senare 138 miljoner riksmark, således belopp som, även om de

sättas i relation till folkmängden, uppgå till omkring det dubbla av den svenska

pensionsförsäkringens årliga inkomst genom avgifter. Premieinkomsten i den tyska

försäkringen för affärsanställda beräknas för övrigt komma att inom den närmaste

tiden, under förutsättning av normala förhållanden, årligen uppgå till emellan 160

och 170 miljoner riksmark.

Vidare bör icke bortses från, att om staten erhåller en väsentlig del av fonden,

sådant kan komma att bidraga till alstrandet av den föreställningen hos de avgiftspliktiga,

att dem pålagts allenast en ny skatt genom pensionsförsäkringens införande.

Den misstämning gent emot försäkringen, som härigenom skulle kunna uppstå, kunde

tänkas medföra nackdelar långt övervägande den fördel, som avses att beredas riksgäldskontoret

beträffande dess upplåning.

Från deras sida, som yrkat på en mera omfattande placering i statspapper, har

även åberopats den nuvarande kristiden och statens stora lånebehov med anledning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 207.

därav. Även om det längst gående anspråk, som framställts beträffande placering i

statspapper, eller att hälften av fondens medel skulle så disponeras, rönte tillmötesgående,

torde i allt fall därigenom icke mer än en obetydlig del av dessa statens

lånebehov bliva tillgodosedd. För övrigt bör beaktas, att de regler, som nu uppgöras

för pensionsförsäkringsfondens förvaltning, skola avse framtiden och icke böra utformas

med hänsyn till övergående eller rent tillfälliga förhållanden. Skulle emellertid finnas

önskligt, att för närmaste tiden något mera avsevärt belopp från fonden lämnas staten,

kan dock häremot framhållas, att det just med hänsyn till den nuvarande kristiden

vore synnerligen behövligt, om medel från pensionsförsäkringsfonden kunde finna

största möjliga användning för allmännyttiga företag, som eljest måste tills vidare

skjutas åt sidan.

Med hänsyn härtill har kommitténs flertal ansett minimibeloppet för ifrågavarande

placering icke böra sättas högre än till den ursprungligen föreslagna gränsen

eller en sjättedel. Vad däremot angår den av pensionsstyrelsen föreslagna maximigränsen,

har kommittéflertalet, då det under vissa omständigheter kan befinnas för

fonden fördelaktigt att placera ett större belopp i statspapper, ansett fondförvaltningen

icke böra bindas i sin handlingsfrihet i detta hänseende och alltså i sitt förslag icke

upptagit någon sådan gräns.

I avseende å utlåningen »till staten har av fullmäktige i riksgäldskontoret yrkats,

att lånebeloppen skulle överlämnas till riksgäldskontoret och inskrivas i riksskuldböken,

samt att fondförvaltningen för lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden.

Kommittén vill bestämt uttala sig emot detta yrkande och kan under inga

förhållanden finna lämplig en .anordning, som binder förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet

beträffande villkoren för utlåning från fonden. Det bör följaktligen stå

fondförvaltningen öppet att begagna det sätt för placeringen i lån till staten, som

för fonden är fördelaktigast, vilket icke utesluter, att förvaltningen i vissa fall kan

finna förmånligt att med riksgäldskontoret direkt träffa överenskommelse om lån.

Det må för övrigt framhållas, att det för riksgäldskontoret kan vara en fördel, om

fonden uppträder såsom köpare av statspapper på den öppna marknaden, enär detta

kan i väsentlig grad medverka till att stödja kursen på de svenska statspapperen

och därigenom intresset hos allmänheten för förvärv av statspapper i sin män ökas.»

Beträffande den uppfattning, som av kommittén utvecklats angående

utlåning från fonden till staten, hava avvikande meningar anförts av

kommittéledamöterna greve Lagerbjelke och Lindqvist.

Greve Lagerbjelke föreslår, att hälften av fondens medel skall redovisas

i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska staten.

Såsom motiv för sin särskilda mening har greve Lagerbjelke anfört

följ ande:

»Då såsom särskilt skäl för att staten borde tillförsäkras eu mera betydlig del

av fonden anförts, att staten på visst sätt iklätt sig. ansvar för försäkringen, har av

kommitterades majoritet häremot anförts, att detta ansvar icke borde bliva synnerligen

tungt för staten av skäl bland annat, att man förutsatte nödig tillsyn, det

fondmedlen placerades på ett med avseende å säkerhet och avkastning tillfredsställande

sätt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 907.

I detta avseende får jag erinra, att med hänsyn särskilt till den friare placering,

som tillämnats för en avsevärd del av fondens tillgångar, risk alltid måste

föreligga.

De bidrag, staten årligen lämnar till pensionsförsäkringen, finner jag vidare vara

av den omfattning, att de väl motivera krav från statens sida på del i fonden vid

dess placering.

Staten bestrider nämligen hela förvaltningskostnaden för pensionsstyrelsen och

en del andra i samband med försäkringen stående anordningar samt lämnar bidrag

till den frivilliga avgiftspensioneringen. Att staten icke lämnar något bidrag till den

obligatoriska avgiftspensioneringen är visserligen riktigt; men då staten betalar största

delen av kostnaden för pensionstillägg och understöd, måste beaktas dessa stora

årliga bidrags om ej omedelbara, så dock medelbara samband med avgiftspensioneringen.

Jag vill även uttala den meningen, att kommitténs majoritet synes hava överskattat

den allmänna lånemarknadens inom landet förmåga att tillgodose statens lånebehov,

liksom samma majoritet synes hava underskattat omfånget av de lånebehov,

som för framtiden kunna antagas föreligga. Emellertid vill jag fastslå, att åtskilliga

uttalanden inom kommittén tytt därpå att, även om riksgäldskontorets anspråk i nu

förevarande avseende anses vara för framtiden för stora, nu rådande exceptionella förhållanden

dock funnits vara av den art, att ett tillmötesgående för närmaste framtiden

ej kan undvikas.

I detta sammanhang och då kommittén upprepade gånger framhållit vikten av

att tillräcklig avkastning erhålles å placerade medel, vill jag till sist erinra därom,

att numera utgående räntor å statsobligationer på grund av givna förhållanden alltmera

visa tendens att närma sig eljest gällande obligationsräntor inom landet samt

i allt fall måste, med hänsyn jämväl till de beräkningar, som lagts till grund för

försäkringen, anses vara i och för sig tillfredsställande.»

Kommittéledamoten Lindqvist har föreslagit, att av fondens medel

minst 7g och högst hd skulle redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av svenska staten.

Till stöd härför har Lindqvist anfört följande:

»Genom de uttalanden och framställningar, som hittills gjorts i denna fråga

från riksgäldsfullmäktige, framgår med all tydlighet, att starka krav komma att från

fullmäktiges sida resas för att ur denna fond i så stor utsträckning som möjligt tillgodose

statens lånebehov. I detta syfte har inom kommittén från fullmäktiges sida

framställts förslag om bestämmelser, som medgåvo att halva pensionsfonden placeras

i svenska statspapper.

Kommitténs flertal har visserligen ej biträtt detta yrkande, men genom saknaden

av en maximigräns för omskrivna placering torde förhållandenas makt lätt

bringa fondmedlens placering i det av riksgäldsfullmäktige önskade läget.

Då känt är, att statens lånebehov städse är trängande och då den utländska

lånemarknaden ej alltid är öppen och tillgänglig, skola kraven självfallet med styrka

resas mot den kapitalbildning, som finnes inom landet, varvid pensionsfonden otvivelaktigt

skulle få mottaga anstormningar av sådan art, att fondförvaltningen måste

lämna sitt bifall till mycket långt gående krav i fråga om fondens användning för

täckande av statens lånebehov.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lån mot

säkerhet av

inteckning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensionsstyrelsen liar även för sin del ansett, att en maximigräns borde föreskrivas

beträffande placeringen i statspapper, samt därvid föreslagit att i grunderna

för fondplacering skulle föreskrivas, att sådan placering finge äga rum av högst en

femtedel.

Då jag vid behandlingen av denna fråga funnit det av flera skäl framstå som

ett nödvändigt villkor, att en maximigräns för ifrågavarande placering finnes föreskriven

i grunderna för fondplaceringen, men därvid anser pensionsstyrelsens förslag

något snävt, har jag tillåtit mig föreslå en föreskrift om, att minst en sjättedel och

högst en fjärdedel av fondens medel må placeras i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av svenska staten.»

I fråga om lån mot säkerhet av inteckning har kommittén anfört

bland annat följande:

»Kommitténs flertal har ansett försiktigheten bjuda, att belåningsgränsen i fråga

om lån mot säkerhet av inteckning tills vidare fastställes till femtio procent av taxeringsvärdet,

särskilt med hänsyn till den ojämnhet, som faktiskt råder beträffande

fastställandet av dessa värden. Emellertid kunna ifrågakomma lån mot inteckning i

fast egendom, som ännu ej blivit taxerad, och jämväl kunna inträffa fall, där det

kan vara olämpligt att bestämma belåningsgränsen efter taxeringsvärdet. Kommittén

har därför även upptagit en bestämmelse om särskild värdering och har, då en sådan

värdering, om den verkställts genom fondförvaltningens försorg eller eljest på sådant

sätt, att den av fondförvaltningen finnes kunna tjäna till ledning vid uppskattningen,

måste anses ägnad att lämna ett mera tillförlitligt resultat, funnit belåningsgränsen

kunna sättas till sextio procent av det uppskattade värdet. Givet är att fondförvaltningen,

även om inteckning i fast egendom ligger inom hälften av taxeringsvärdet,

icke är frikallad från skyldigheten att taga säkerhetsfrågan i övervägande, utan har

att ur sådan synpunkt i fråga om dylik utlåning, likasom även vid varje annan placering,

pröva det föreliggande fallet.

Det har ifrågasatts, att föreskrift borde meddelas, att belåningsgränsen vid lån

mot säkerhet av inteckning skulle få bestämmas allenast med hänsyn till fastighetens

särskilt uppskattade värde. En dylik föreskrift anser dock kommitténs flertal olämplig,

då den i vissa fall kan medföra praktiska svårigheter, exempelvis då det gäller

att bevilja lån mot gemensam säkerhet av inteckning i ett flertal mindre fastigheter.

Vad fästighetsbelåningen angår bör regeln bliva den, att, då det gäller bostadsändamål

och dylikt, lånen icke komma att lämnas direkt till enskilda, utan förmedlas

genom kommuner, sparbanker, byggnadsföreningar m. fl.»

Från kommitténs förslag i denna del hava avvikande meningar anförts

av kommittéledamoten Davidson, som velat nr punkt 4) i förslaget

utesluta orden »inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde)),

samt av kommittéledamoten Lindqvist, som föreslagit, att, vid beviljande

av lån mot fastighetsinteckning upp till sextio procent av värdet, detta

värde skulle fastställas efter genom fondstyrelsens försorg verkställd

värdering.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 25

Rörande utlåning till centralkassa för jordbrukskredit av medel från

pensionsförsäkringsfonden erinrar kommittén bland annat, hurusom för

ordnandet av frågan om beredande av driftkredit åt idkare av mindre

jordbruk den 18 juni 1915 utfärdats åtskilliga författningar, såsom

lag, innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,

samt kungörelse angående överlämnande till Sveriges riksbank

av svenska statens obligationer såsom pant för sådan kassas förbindelser.

I statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet uttalande till

statsrådsprotokollet, bilagt Kungl. Maj:ts proposition nr 119 till 1915

års riksdag, anfördes i fråga om anskaffande av erforderliga medel för

beredande av driftkredit åt dylika centralkassor, att medel även syntes

kunna erhållas från pensionsförsäkringsfonden. Att bestämma, att visst

belopp av fondens medel skulle användas för ändamålet, syntes icke

lämpligt. Någon garanti från statens sida för de lån, som kunde

komma att utlämnas från fonden, utöver det belopp i obligationer,

vilket enligt förslaget skulle överlämnas såsom säkerhet för varje centralförenings

förbindelser, vore icke nödig, utan borde det få bero på prövning

i varje särskilt fall, om och i vad mån lånesökande förening kunde

anses vård önskad kredit. Några särskilda åtgärder från statens sida

erfordrades i förevarande hänseende icke, blott det til Isåges, att de

blivande bestämmelserna angående utlåning från fonden gjordes sådana,

att lån till nu ifrågavarande föreningar kunde utlämnas mot endast föreningarnas

förbindelser utan ställande av särskild säkerhet.

På sätt framgår av 1915 års riksdags skrivelse nr 132, synes jämväl

riksdagen hava förutsatt, att rätt till upplåning av medel från pensionsförsäkringsfonden

skulle komma att stå öppen för ifrågavarande

centralkassor.

Med stöd av dessa uttalanden har kommittén ansett sig böra såsom

placeringsobjekt särskilt upptaga även skuldförbindelser, utfärdade av

centralkassa för jordbrukskredit, vilken i enlighet med bestämmelser,

som av Kungl. Maj:t meddelas, vunnit godkännande från det allmännas

sida. »Uppenbarligen får det», säger emellertid kommittén, »bero på

prövning i varje särskilt fall, om och i vad män lånesökande kassa kan

anses värd önskad kredit.»

Angående den i punkt 6) upptagna placering i andra värdehandlingar

har kommittén anfört följande:

»Förut har framhållits vikten av, att icke allt för snäva gränser uppdragas för

placeringen av fondens medel. Det låter sig för övrigt icke göra att på förhand angiva

alla olika slag av värdehandlingar, som skulle kunna utgöra en för fonden fördelaktig

placering. Företag finnas eller kunna uppstå, som äro fullt solida och lämpBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 4

Lån till

centralkassa

för jordbrukekredit.

Placering i

andra värdehandlingar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Placering

i bank.

Friare

placering.

Departements
chefen.

ligen höra beredas lån men ändock icke falla under förut angivna kategorier. Kommittén

har därför ansett sig böra föreslå en bestämmelse, att fonden må, förutom i

ovan angivna placeringsobjekt, kunna redovisas i värdehandlingar, vilka Konungen i

särskilda fall efter framställning av den myndighet, som det tillkommer att i övrigt

besluta om placeringen, prövar erbjuda fullgod säkerhet. Det må för övrigt i detta

sammanhang erinras, att för närvarande ett belopp av 12 miljoner kronor av fondens

medel redovisas i aktiebolaget svenska tobaksmonopolets aktier. Denna placering

är dock, enligt vad kommittén inhämtat, avsedd att vara endast provisorisk.»

Den av kommittén föreslagna placering i fordringar hos bank motiveras

på följande sätt.

»Fullmäktige i riksbanken hava i sitt utlåtande med anledning av pensionsstyrelsens

förslag till grunder för fondförvaltningen uttalat sig emot, att fondens

medel skulle få placeras i enskilda bankinrättningar. Då det emellertid är nödvändigt,

att fondförvaltningen har möjlighet att, för undvikande av ränteförlust, i avbidan på

fast placering tills vidare göra medlen räntebärande genom insättning i annan bank

än riksbanken, vilken ju ej gottgör någon ränta å där innestående medel, har kommittén

funnit sådan placering böra tillåtas, i likhet med vad som medgivits för postsparbanken.

Någon olägenhet i den av riksbanksfullmäktige angivna riktningen torde

icke behöva befaras genom ett dylikt medgivande, enär det enligt kommitténs förslag

skulle överlåtas åt Konungen att fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande

placering, vilken som förut nämnts är avsedd att vara av provisorisk beskaffenhet.»

I fråga om placering av medel ur fonden enligt de under punkt 9}

i förslaget angivna grunder har kommittén anfört följande:

»Beträffande fastigheter, som äro avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet och som sålunda skulle användas till sjukhus, sanatorier, rekonvalescenthem

m. m., men icke för pensionsstyrelsens administration, har inhämtats,

att pensionsstyrelsen för sin del sannolikt icke torde hava för avsikt att under den

närmaste framtiden föreslå uppförandet av några större anstalter, utan till en början

ämnade söka tillgodose behovet genom anlitande av enskilda sådana, åtminstone för

den del av den sjukvårdande verksamheten, för vilken lämpliga anstalter redan finnas

eller kunna tänkas bliva anordnade genom enskilt initiativ. Det torde dock vara

tydligt, att man icke kan i detta avseende för framtiden bygga alltför mycket på den

enskilda företagsamheten. Särskilt må framhållas, att bristen på vintersanatorier, avsedda

att emottaga mindre bemedlade personer, som lida av reumatiska, nervösa eller

andra åkommor, för närvarande är synnerligen stor. Kommittén har därför ansett

nödvändigt, att pensionsförsäkringen redan från början, i den mån sådant finnes nödvändigt,

beredes möjlighet att anordna sjukvårdsinrättningar, emedan eljest den

sjukvårdande verksamheten, varav efter all anledning kunna förväntas betydelsefulla

resultat för pensionsförsäkringen, skulle kunna bliva väsentligt hämmad.

Det är naturligtvis svårt att uppdraga en lämplig gräns för denna placering.

Kommittén har ansett försiktigheten bjuda att sätta den till högst en trettiondel av''

den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av dess utgifter. I den

tyska riksförsäkringslagen finnes icke någon gräns angiven för dylik placering.»

Då det gäller att bedöma frågan om pensionsförsäkringsfondens

förvaltning, får man icke ensidigt räkna med fondens slutliga belopp,,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 27

-ej heller jämföra nämnda belopp med landets nuvarande kapitalförmögenhet.

Skall en jämförelse mellan pensionsförsäkringens tillgångar och landets

kapitalförmögenhet verkställas, måste man, när man å ena sidan läknar

med fondens slutliga belopp, också å andra sidan räkna med den summa,

som Sveriges nationalförmögenhet kan tänkas representera vid den tidpunkt,

då fonden nått sitt jämviktsläge. Naturligen låter det sig icke göra

att med någon större grad av tillförlitlighet verkställa eu beräkning av

nationalförmögenhetens framtida tillväxt. Gör man emellertid med ledning

av tidigare verkställda utredningar en dylik beräkning och anställer

en jämförelse i förut berörda hänseende, erhåller man det resultat, att pensionsförsäkringsfondens

kapital vid varje tidpunkt kommer att utgöra

en jämförelsevis obetydlig del av nationalförmögenheten.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för fondens tillväxt framgår,

beräknas fonden först efter mer än tio år uppgå till ett belopp av 200

miljoner kronor, och det dröjer åtminstone fyrtio år, innan den enligt de

gjorda beräkningarna når upp till en miljard kronor. Dessa siffror

avse ju emellertid fondens kapitalbehållning, under det att de belopp,

som varje år skola nyplaceras, motsvaras allenast av de under året influtna

avgifterna jämte ränteavkastningen efter avdrag för de utbetalningar,

som skola äga rum från fonden. De årliga placeringarna bliva,

såsom för övrigt redan framgår av den meddelade tabellen, därför ej så

betydliga, som man å vissa håll synes hava föreställt sig, särskilt om

man härjämte beaktar, att fonden i allmänhet bör söka erhålla så långvariga

placeringar som möjligt.

I huvudsaklig anslutning till vad kommittén anfört finner jag självfallet,

att förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden måste i allt väsentligt

ordnas med hänsyn till det ändamål, för vilket fondmedlen uppsamlas,

och att följaktligen för pensionsförsäkringen främmande synpunkter härvid

icke få göra sig gällande. Fonden bör vara att betrakta såsom de

försäkrades egendom och därför förvaltas på det sätt, som bäst överensstämmer

med de försäkrades intresse.

Såsom kommittén uttalat, är det givetvis härvid i första rummet

nödvändigt, att placeringen av fondens medel erbjuder full säkerhet mot

förluster. Å andra sidan bör man ock söka vinna så hög avkastning,

som med aktgivande på säkerhetssynpunkten är möjligt.

Emellertid är, såsom ock kommittén framhåller, med nämnda utgångspunkt

fullt förenligt att söka inrikta medelsplaceringen på allmännjdtiga

företag, som äro ägnade att befordra folkhälsan. Härigenom

gagnas försäkringen genom minskade utgifter för pensioner, samtidigt

därmed att även staten beredes fördel genom minskning i kostnaderna

för pensionstillägg och understöd. Men en dylik placering bör även

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!,. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

bliva av stor indirekt nytta för pensionsförsäkringen. Jag har redan

förut i annat sammanhang haft anledning framhålla, hurusom från olika håll

vitsordats, att pensionsavgifterna av många avgiftspliktiga betraktas allenast

såsom en form av nya skatter, och att den enskilde försäkrade med hänsyn till

det ovissa däri, huruvida han kommer att uppnå den stadgade pensionsåldern,

endast motvilligt finner sig i att betala sina avgifter. Jag framhöll

därvid tillika den synnerliga vikten därav, att åtgärder vidtoges för

åstadkommande av en mera gynnsam och riktigare uppfattning hos

menige man om pensionsförsäkringens fördelar. En sådan åtgärd vore

en rätt bedriven sjukvårdande verksamhet från pensionsförsäkringens

sida, vilken skulle i folkpsykologiskt avseende medföra mycket god verkan

och skapa förståelse för pensionsförsäkringens samhällsgagnande uppgifter.

En annan dylik åtgärd av långt större räckvidd synes mig vara,

att fondmedlen i så stor utsträckning som möjligt komma att utlånas

till allmännyttiga företag, såsom uppförande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem,

anordnande av hygieniska och lämpliga bostäder för de mindre

bemedlade m. m. Härigenom erhåller den stora massan av de försäkrade,

redan innan de bliva pensionsberättigade, en klar förnimmelse av pensionsförsäkringens

fördelar, och då vidare i följd härav de försäkrade sporras

till ett punktligt inbetalande av sina avgifter, ökas utsikterna för försäkringens

lyckliga genomförande och utveckling till vad därmed avsetts.

Utlåningen för allmännyttiga ändamål torde i huvudsak komma att ske

till kommunerna. På samma gång säkerheten vid placeringen sålunda

tillgodoses, skxdle kommunerna härigenom beredas en avsevärd fördel, då

särskilt under nuvarande kristid och sannolikt även under en avsevärd tid

framåt vissa svårigheter torde möta för dem att erhålla erforderliga lån.

Eu sådan utlåning skulle även komma att bereda kommunerna någon

lättnad i de bördor, som pensionsförsäkringen ålägger dem.

Enligt kommitténs förslag till grunder för fondförvaltningen skulle

av den del av fondens medel, som ej erfordrades för bestridande av dess

utgifter, högst en fjärdedel kunna placeras med något friare prövningsrätt

för förvaltningsmyndigheten och högst en trettiondel redovisas i fastigheter,

vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning till

förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen, under

det att återstoden skulle redovisas i säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet.

I de utlåtanden, som avgivits över kommitténs betänkande,

har icke någon anmärkning framställts mot denna uppdelning, och finner

ej heller jag anledning till erinran mot densamma.

Av vad jag förut anfört följer även, att jag i huvudsak icke har

något att erinra mot den av kommittén i fråga om fondmedlens placering

föreslagna bestämmelsen, att förvaltningsmyndigheten bör vid pla
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

ceringarna söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som avse att i

pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, därvid givetvis, såsom

jag redan antytt, förutsattes, att hänsyn till säkerhet och nöjaktig avkastning

icke lämnas åsido. Pensionsstyrelsen hade i sitt förslag av den 1

maj 1914 hemställt, att dylika företag skulle vid placeringarna äga företräde.

Detta förslag har upptagits av bostadskommittén, som i sitt utlåtande över

kommitténs betänkande hemställt, att i grunderna tor fondens placering uttryckligen

borde stadgas, att allmännyttiga placeringsobjekt böra lämnas

företräde under förutsättning av nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning.

Det har emellertid ej synts mig föreligga skäl att i detta avseende

frångå den av kommittén föreslagna formuleringen. Däremot synes mig

ifrågavarande bestämmelse böra i annat avseende något förtydligas. Av

såväl bostadskommittén som socialstyrelsen bär framhållits, att bestämmelsen

på grund av det däri förekommande uttrycket »i pensionsförsäkringens

intresse» skulle kunna anses avse allenast sådana företag, som

vore avsedda att mera direkt gagna pensionsförsäkringen. Att så icke

varit avsikten framgår med önskvärd tydlighet av kommitténs motivering;

det citerade uttrycket torde hava tillagts allenast för att angiva,

att ifrågavarande företag måste på något sätt, direkt eller indirekt, vara

till gagn för pensionsförsäkringen — en begränsning, som för övrigt

synes helt naturlig med hänsyn till fondens huvudsakliga uppgift. Därest

i bestämmelsen angivas några exempel på sådana företag, som av kommittén

åsyftats — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem,

bostäder för mindre bemedlade m. in. — torde varje anledning till

tvekan vara undanröjd.

Det har uttalats farhåga för, att utlåning för allmännyttiga företag

skulle kunna medföra en viss risk med hänsyn till säkerheten. I regel

torde emellertid, såsom redan antytts, dessa lån komma att utlämnas till

kommuner eller ock mot säkerhet av inteckning inom de i punkt 4) av

förslaget till grunder för fondens förvaltning angivna gränser, och skulle

de således komma att ligga inom den ram, som omfattar mera kvalificerade

säkerheter. Endast i särskilda fall torde utlåning komma att äga

rum enligt punkt 8) och därvid i varje fall till jämförelsevis låga belopp.

Då vidare från ett och annat håll anförts, att placering enligt punkt

9) i förslaget till grunder skulle bliva ofördelaktig, emedan den icke skulle

lämna fonden någon avkastning, må erinras, att ifrågavarande fastigheter

skulle utnyttjas såsom sanatorier, sjukhus eller dylikt för patienter, som

gjorts till föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Avgifter

skulle för dessa patienter gäldas av de medel, som för ändamålet stå

till styrelsens förfogande, och vidare skulle dit ingå de bidrag, som enligt

vad nu praktiseras i regel lämnas av kommuner eller enskilda till gäl
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dande av sjukvårdskostnaderna. Dessa avgifter måste naturligtvis bestämmas

éå, att fonden erhåller nöjaktig avkastning även å de medel,

som använts för inköp av fastigheterna. En garanti för att icke missbruk

föranledes av ifrågavarande stadgande ligger även i den av kommittén

föreslagna bestämmelsen, att för förvärv av fastighet erfordras

medgivande av Konungen. Jag återkommer för övrigt till detta spörsmål

vid behandlingen av frågan om den myndighet, som skall handhava

förvaltningen av fonden.

Kommittén har beträffande lån till staten föreslagit, att minst en

sjättedel av fondens medel skall redovisas i dylika lån. Mot detta förslag

har erinran framställts av riksgäldskontoret, som i överensstämmelse

med ett av en ledamot i kommittén framställt yrkande hemställt om

föreskrift, att hälften av fondens medel skall redovisas i lån till staten.

Riksgäldskontorets yrkande i detta avseende har även biträtts av styrelsen

för postsparbanken, ehuru icke utan meningsskiljaktighet inom styrelsen.

Bostadskommittén åter har i likhet med eu reservant inom kommittén

yrkat, att ett maximum av en fjärdedel måtte fastställas för ifrågavarande

placering. Jämväl pensionsstyrelsen har i sitt utlåtande berört denna

fråga och yttrar därom bland annat, att det borde ligga nära till hands,

att därest en minimigräns för placering i lån till staten föreskreves, även

en maximigräns fastställdes för sådan placering. Då emellertid kommitténs

förslag rörande förvaltande myndighet för fonden avser att träffa en

sådan anordning, att ledamöterna i denna myndighet icke skulle anses

representera vissa ämbetsverk eller något visst intresse annat än pensionsförsäkringens

eget, har pensionsstyrelsen under sådana omständigheter

funnit sig icke böra fasthålla vid det i dess förslag av den 1

maj 1914 framställda kravet på en maximigräns. Men styrelsen har

dock härvid uttalat, att därest med avvikelse från kommitténs förslag

sådan ändring skulle vidtagas uti berörda myndighets sammansättning,

att inflytandet från statsfinansiellt håll komme att ökas, en dylik

förändring enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen måste medföra krav

på införandet av en maximigräns för placering i statspapper.

Utöver de skäl, som av kommittén anförts mot en obligatorisk

placering av någon större del av fondens medel i statspapper, anför

pensionsstyrelsen härjämte bland annat, att en dylik placering — även å

tid då räntan å densamma i och för sig måste sägas vara icke blott tillfredsställande

utan till och med hög, såsom nu vore fallet — dock alltid

lämnade lägre avkastning än vad vid samma tidpunkt kunde erhållas på

andra placeringar, vilka även kunde anses erbjuda fullgod säkerhet. Då

man vidare i avsikt att uppnå stabilitet i förräntningen i allmänhet

strävade efter att för sådana fonder, vilka bildades genom långa försäkringsavtal,

erhålla så långvariga placeringar som möjligt och detta

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

särskilt under tider med höga räntesatser, sökte staten däremot under

sådana tider göra sina låneavtal så kortvariga som möjligt. Jag erinrar

härvid, att staten har större möjlighet än kommuner och enskilda att göra

sina önskemål i sådant avseende gällande, bensionsstyrelsen har vidare

anfört, att de förmåner såväl beträffande ränta som lånetid, som staten

erbjöde å sina lån, av nu angivna grunder i allmänhet icke kunde anses

fördelaktiga för en sådan fond, varom här vore fråga. Man borde därför

gå fram med varsamhet beträffande föreskrifter om obligatorisk placering

i dylika säkerheter för att icke riskera att skada fondens ekonomiska intressen

och samtidigt obehörigt inkräkta på möjligheterna för försäkringen

att med sina lånemedel gagna försäkringens egna intressen. Därest obligatorisk

placering av hälften av fonden i lån till staten skulle föreskrivas,

skulle därigenom, yttrar pensionsstyrelsen, icke minst landstingen och kommunerna,

vilka i stor utsträckning torde komma att anlita fondmedlen för

tillgodoseende av bostadsfrågan, för uppförande av sjukvårdsanstalter och

ålderdomshem samt för andra sociala ändamål, bliva lidande på en sådan

anordning.

Enligt ett vid pensionsstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag

har en av de till stjnelsens biträde förordnade sakkunnige uttalat sin

anslutning till förslaget om en maximigräns av en fjärdedel för placering

i lån till staten.

Efter övervägande av denna fråga har det synts mig riktigast att stanna

vid det av kommittén i förevarande avseende framställda förslaget.

Emellertid måste den ränta, som för närvarande lämnas och under

en följd av år med all sannolikhet kommer att lämnas å lån till staten,

anses för fonden tillfredsställande. Då härtill kommer, att statens lånebehov

kunna förväntas en tid framåt bliva mycket betydande och staten

härunder för fydlande av dessa lånebehov torde till det väsentliga vara

hänvisad allenast till den inhemska lånemarknaden, har jag, som visserligen

uppmärksammat, att kommittén tänkt sig den för placering i

statslån föreslagna sjättedelen endast såsom ett minimum, dock ansett

det vara av vikt, att staten under några år framåt tillförsäkras eu större

del av fonden, än som av kommitténs flertal föreslagits. Det har därför

synts mig lämpligt föreslå, att av de medel, som inflyta under åren

1917 —1926 och som skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas

i lån till staten samt att från ingången av år 1919 intill utgången av

år 1926 minst en tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt

redovisad.

Av en ledamot i kommittén har framställts yrkande, att den del av

fonden, som utlånas till staten, bör överlämnas till riksgäldskontoret och

inskrivas i statsskuldboken, samt att fondförvaltningen följaktligen för

lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden. Mot detta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207,

förslag, som biträtts av fullmäktige i riksgäldskontor och, ehuru ej

enhälligt, av postsparbanksstyrelsen, har emellertid kommittén bestämt

uttalat sig. Kommittén anför härom, att den under inga förhållanden

kan finna lämplig en anordning, som binder förvaltningsmyndighetens

handlingsfrihet beträlfande villkoren för utlåning från fonden,

samt att det följaktligen bör stå fondförvaltningen öppet att begagna

det sätt för placering i lån till staten, som för fonden är fördelaktigast,

något som icke utesluter, att förvaltningen i vissa fall kan finna förmånligt

att med riksgäldskontoret direkt träffa överenskommelse om lån. Pensionsstyrelsen

anför i detta avseende bland annat, att det måste anses

så mycket mindre lämpligt att binda fondmyndighetens handlingsfrihet

i nämnda hänseende, som detta skulle medföra, att det i verkligheten

bleve riksgäldskontoret, d. v. s. låntagaren, som skulle komma att föreskriva

lånevillkoren, utan att den för fondens förvaltning ansvariga myndigheten

skulle äga att därvid utöva något inflytande, vilket väl skulle

vara i hög grad oegentligt. I en reservation till postsparbanksstyrelsens

utlåtande har även riksbanksfullmäktigen R. E. Norberg uttalat, att fondförvaltningen

bör äga full frihet att begagna det sätt för placeringen i lån

till staten, som för fonden är fördelaktigast och följaktligen även äga att anlita

öppna marknaden. Fullmäktige i riksbanken hava icke heller i sitt utlåtande

haft någon erinran mot kommitténs uttalande rörande denna fråga.

I likhet med kommittén anser jag, att fondförvaltningen bör lämnas

full handlingsfrihet i förevarande avseende. Det synes mig emellertid

i hög grad sannolikt, att förvaltningsmyndigheten ofta nog skall finna

med fondens fördel förenligt att med riksgäldsfullmäktige avtala om

dylika direkta lån.

Mot kommittéflertalets förslag angående placering mot säkerhet

genom inteckning i fast egendom (punkt 4) har i sak icke någon

erinran framställts i de avgivna utlåtandena, men har styrelsen för postsparbanken

anmärkt, att därest, såsom väl vore meningen, med fast

egendom avsåges endast sådan belägen i Sverige, formuleringen av

punkt 4) torde böra ändras i överensstämmelse härmed. Det har emellertid

ej synts behövligt att vidtaga en sådan ändring, då den av kommittén

föreslagna avfattningen av ifrågavarande punkt icke gärna kan

bliva föremål för missuppfattning.

Kommitténs förslag till grunder för förvaltningen upptager under punkt

7) en bestämmelse, att fondens medel må redovisas jämväl i fordringar

hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen

meddelas. Fullmäktige i riksbanken hade, såsom framgår av vad jag

förut anfört, i sitt utlåtande över pensionsstyrelsens förslag till grunder

för fondförvaltningen uttalat sig emot, att fondens medel finge placeras

s. 33 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 33

i enskilda bankinrättningar. Kommittén har emellertid ansett nödvändigt,

att fondförvaltningen, i likhet med vad som gäller för postsparbanken,

har möjlighet att, för undvikande av ränteförlust, i avbidan på

last placering tills vidare göra medlen räntebärande genom insättning i

annan bank än riksbanken, vilken ej gottgör någon ränta å där innestående

medel. Någon olägenhet torde, anför kommittén, icke behöva befaras

genom ett dylikt medgivande, då det enligt kommitténs förslag skulle

överlåtas åt Konungen att, fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande

placering, vilkén voro avsedd att vara av provisorisk beskaffenhet.

I sitt yttrande över kommitténs förslag hava fullmäktige i riksbanken

upptagit denna fråga till behandling och åberopa därvid ett

den 19 februari 1914 till Kungl. Maj:t avgivet yttrande över ett av

vattenfallsstyrelsen framställt förslag till förräntande av vissa till statens

vatten fallsverk hörande fonder. I detta yttrande hade fullmäktige uttalat

den meningen, att riksbanken borde, så långt möjligt vore, vara statens

bankir samt att statens verk icke borde hava medel innestående hos

privat bank. Denna mening synes, anföra nu fullmäktige, hava vunnit

Kungl. Maj:ts godkännande i och med utfärdandet den 23 oktober 1915

av ny kungörelse angående skyldighet för penningförvaltande allmänna

verk och inrättningar samt kommittéer eller kommissioner att i vissa

fall anlita riksbanken. Skulle Kungl. Maj:t det oaktat pröva nödigt

föreskriva, att pensionsförsäkringsfondens medel finge insättas hos privat

bank, hemställa fullmäktige, att föreskriften härom måtte givas sådan

avfattning, att av densamma otvetydigt framginge, att denna placering

finge äga rum endast tills vidare i avvaktan på fast placering, som borde

så snart ske kunde anskaffas. Vidare hava fullmäktige hemställt, att Kung:!.

Maj:t måtte föreskriva, att av fondens medel finge på dylikt sätt placeras

högst fem miljoner kronor. Detta belopp syntes fullmäktige vara fullt

tillräckligt, i synnerhet om fondstyrelsen redan från början inriktade sig

på placering i förskott av de under den närmaste framtiden inflytande

medlen i stället för att vänta med placeringen, till dess medlen influtit.

Den kredit, som i anledning härav bleve behövlig, vore riksbanken beredd

att ställa till förfogande till en ränta, uppgående högst till den

ränta fonden erhölle på ifrågavarande förskottsvis gjorda placeringar.

Medgivandet att i avvaktan på fast placering få insätta disponibla

medel i bank synes mig vara för fonden en fråga av ganska stor ekonomisk

betydelse. Funnes icke möjlighet till dylik placering och fondförvaltningen

följaktligen vore nödsakad att, såsom fullmäktige i riksbanken

ifrågasätta, för undvikande av ränteförluster inrätta sig för en

konstant förskottsplacering, skulle detta- ofta kunna bliva för fonden

högst ogynnsamt. Under tider med låg ränta, då sannolikt kan förutBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions
styrelsens
förslag.

Yttranden

Över pensionsstyrelsens

förslag.

sättas, att räntestegring snart skall inträda, skulle det för fonden vara

fördelaktigt att kunna intaga en något avvaktande ställning. Åven ur

andra praktiska synpunkter skulle det kunna försvåra fondmyndighetens

arbete, om den alltid skulle vara tvungen att på förhand träffa avtal

om placering av influtna medel. Fondens medel böra för övrigt icke

likställas med statsmedel, utan synes det angeläget, att de placeras så

att avkastning därå kommer fonden till godo. Mot en begränsning

av beloppet för ifrågavarande placering synes visserligen icke något

vara att erinra, men bör en sådan gräns icke fastslås att gälla för någon

längre tid. Om nämligen ett maximum av fem miljoner kronor kan

anses lämpligt för den närmaste tiden, torde detta maximum komma att

visa sig otillräckligt, då fonden nått större omfattning. Denna fråga

behöver emellertid icke nu avgöras, utan torde med ytterligare utredning

härom få anstå, tills fråga blir om fastställande av de närmare föreskrifter

för ifrågavarande placering, som det skulle tillkomma Ivungl. Maj:t

att meddela.

I övriga avseenden har jag ej något att erinra mot kommitténs

förslag om fondens placering.

Jag övergår härefter till spörsmålet om den myndighet, som skall

handhava fondförvaltningen.

Förvaltningsmyndighet.

Förvaltningen av fonden skulle enligt pensionsstyrelsens förslag

handhavas av pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning

av fondens medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående

av generaldirektören för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare, en ytterligare ledamot i pensionsstyrelsen, en av

Kungl. Maj:t särskilt förordnad sakkunnig ävensom en av fullmäktige

i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda

ledamöter bemälde fullmäktige hade att inom sig utse. Inom

denna särskilda styrelse skulle besluten fattas genom omröstning, och

borde beträffande placering av fondens medel fyra ledamöter vara om

beslutet ense.

Rörande denna fråga yttrade statskontoret bland annat följande.

Vid en undersökning, huru den rena kapitalplaceringens intresse skulle

bliva företrätt i fondstyrelsen, funne man för detsamma ingen annan

särskild representant än den av Kungl. Maj:t förordnade sakkunnige,

om vilken pensionsstyrelsen yttrade, att han vore avsedd att tillföra

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 35

styrelsen deri sakkunskap, som Kung!. Maj:t kunde finna tid efter annan

för styrelsens uppdrag påkallad och som kunde vinnas genom insättande

i styrelsen av en representant för t. ex. statskontoret, medicinalstyrelsen

eller annan dylik myndighet. Det rena kapitalplaceringsintresset

måste anses som det första och viktigaste intresset, liksom det

vore det enda, som aldrig kunde helt undanskjutas och för den skull

ständigt borde vara särskilt representerat i fondstyrelsen, under det att

sådana intressen, som representerades av medicinalstyrelsen eller dylika

myndigheter, väl kunde tillgodoses genom att i förekommande fall inhämta

vederbörande myndighets yttrande. Statskontoret hemställde därför,

att i pensionsstyrelsens förslag ordet »sakkunnig» skulle ersättas

med »i kapitalplaceringsfrågor sakkunnig person».

Fullmäktige i riksgäldskontor föreslogo för sin del, att hälften av

fondens medel skulle överlämnas till förvaltning av riksgäldskontoret.

Vidare ansågo fullmäktige, att den andel av fonden, som skulle disponeras

för kommunlån, fastighetsbelåning samt annan därmed jämngod

placering, borde överlämnas till förvaltning av postsparbanken, som

hade en betydlig verksamhet på just detta område och förvärvat sig

erfarenhet om dylik utlåning. Postsparbanken hade redan utom sin

egen rörelse fått åliggande att mottaga och förvalta, utom andra, riksförsäkringsanstaltens

medel. En utvidgning av verksamheten på nu ifrågasatta

sätt syntes icke komma att medföra någon avsevärd kostnad, vilket

antagligen bleve fallet, om ifrågavarande utlåning skulle ske direkt från

pensionsstyrelsen. Skulle sålunda 3U av fonden direkt överlämnas till

riksgäldskontoret och postsparbanken, bleve den penningförvaltning, som

skulle handhavas inom pensionsstyrelsen, betydligt reducerad till sitt

omfång, vilket fullmäktige ansåge vara till stor fördel, då därigenom

kunde undvikas en väsentlig ökning av ämbetsverkets personal och därav

föranledda kostnader för statsverket. För den utlåning, som avsåge

befrämjande av företag, ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens syfte

eller härmed likartade allmännyttiga intressen, hade pensionsstyrelsen

givetvis de bästa förutsättningar. Att styrelsen vid behandling av

ärenden beträffande fondförvaltningen erhölle förstärkning av personer

med erfarenhet i finansiella frågor ansåge fullmäktige befogat och

lämpligt.

Fullmäktige i riksbanken anförde bland annat. För vinnande av

säkerhet för, att den för placeringsfrågornas allsidiga prövning erforderliga

sakkunskapen städse skulle vara företrädd inom fondstyrelsen, borde

vid förhinder för någon av de tre ledamöter av fondstyrelsen, vilka

icke tillika tillhörde pensionsstyrelsen, ställföreträdare för den hindrade

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

kunna av vederbörande utses. Bestämmelsen, att för beslutförhet fordrades

att minst fyra ledamöter vore om beslutet ense, torde, när fråga

vore om placering av medel tillhörande den fjärdedel av fonden, rörande

vilken större placeringsfrihet föresloges, böra skärpas därhän, att för

beslut fordrades, att minst fem ledamöter vore om beslutet ense.

Styrelsen för postsparbanken hemställde, i likhet med fullmäktige i

riksgäldskontoret, att viss del av fondens medel skulle överlämnas till

förvaltning av riksgäldskontoret och en annan del, exempelvis x/j, förvaltas

av postparbanken. I övrigt anförde nämnda styrelse bland annat,

att för vinnande av en betryggande garanti för planeringsfrågornas allsidiga

prövning det jämväl syntes vara nödigt föreskriva, att vid behandling

av dylika frågor de båda fullmäktige från riksbanken och

riksgäldskontoret borde vara vid sammanträdet närvarande.

Socialstyrelsen framhöll att, därest den ifrågasatta särskilda fondstyrelsen

skulle kunna på fullt tillfredsställande sätt fylla sin viktiga

uppgift, det med nödvändighet krävdes, att den utrustades med tillräcklig

sakkunskap rörande icke blott pensionsförsäkringen utan även

de sociala frågorna i allmänhet. Denna senare sakkunskap torde enklast

och säkrast tillföras styrelsen därigenom, att uti densamma bereddes

plats för åtminstone en ledamot från socialstyrelsen, som hade att handlägga,

bland annat, frågor rörande åtgärder för social förtänksamhet,

såsom sjukkasseväsen och annan socialförsäkring, samt sådana frågor

av allmän social natur, som nvkterhetsverksamhet, förenings- och bostadsväsen

m. m. Ett godtagande av ovan anförda synpunkter behövde

icke med nödvändighet föra med sig eu ökning av antalet ledamöter i

den särskilda styrelsen. Det skulle möjligen kunna tänkas, att det för

tillgodoseende av de rent finansiella intressena vore tillfyllest, därest

fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret tillerkändes rätt att tillsammans

utse en ledamot i fondstyrelsen.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i förevarande hänseende i

huvudsak följande. Den svenska fonden, om vars förvaltning det nu

handlade, komme att såväl i fråga om beloppet av de redan från början

årligen inflytande medlen som ock till sin slutliga totalsumma vida

överstiga ej endast en var ''av de fonder, som förvaltades av de tyska

försäkringsanstalterna, utan även, relativt till vårt lands folkmängd och

tillgångar, dessa fonder tillsammantagna och komme efter samma jämförelsegrund

antagligen att bliva den största fond, som någonstädes

ansetts kunna anförtros åt en enda förvaltningsmyndighet. Givetvis

måste under sådana förhållanden bestämmelserna om fondmedlens placering

och förvaltning vara så betryggande, att möjligast fullständiga

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

37

garanti erhölles för dessa medels ändamålsenliga användning och säkerställande.

Vid jämförelse med den försiktighet med avseende å kontrollen

och den synnerliga omsorg i fråga om allsidig representation för

tillvaratagande av de försäkrades intressen och de sociala ändamålen i

allmänhet, som i motsvarande fall iakttagits exempelvis i den tyska

fondförvaltningen, men framför allt med hänsyn därtill, att den svenska

fondbildningen vore vida mera omfattande än den tyska och dess betydelse

för vårt lands sociala och ekonomiska liv såväl därför som även

av andra anledningar vore väsentligt större än den tyska fondens betydelse

för Tysklands förhållanden, kunde ålderdomsförsäkringskommittén

icke finna den av pensionsstyrelsen föreslagna förvaltningsapparaten

vara ägnad att tillgodose de fordringar på garanti för mångsidig sakkunskap

och nödig kontroll, som skäligen borde ställas på densamma.

I avseende å den myndighet, som borde förvalta fonden, torde väl närmast

kunna antagas, att alla berättigade intressen, såväl vad anginge

åtgärder till förbättrande av de mindre bemedlade samhällsklassernas

läge och folkhygienens höjande som vad i övrigt beträffade fondens

ändamålsenliga och betryggande förvaltning, bäst skulle tillvaratagas av

eu fristående och med hänsyn till alla intressen tillräckligt mångsidigt

sammansatt styrelse med en särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande

och med egen specialförvaltning. Att en sådan styrelse skulle

komma att bestå av väsentligt flera ledamöter än enligt förslaget, vore

sj älvfallet.

I fråga om handhavandet av förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

har kommittén avgivit följande förslag:

»IL Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts

samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av

generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka

två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje

insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt

för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har att

handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är

Pensions
fondskommit
tén.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som

av Konungen förordnas.

Härjämte förordnar Konungen tre suppleanter, därav en för de fullmäktige,

som tillhöra pensionsstyrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut, bokföring av fonden samt

övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av pensionsstyrelsen.

»

Kommittén anför rörande detta förslag följande:

»Såsom framgår av de yttranden, som avgivits rörande förvaltningsmyndigheten,

äro meningarna rörande det lämpligaste anordnandet av denna myndighet

synnerligen skiftande. A ena sidan föreslås en uppdelning av förvaltningen, huvudsakligen

med hänsyn till statens finansiella intressen, å andra sidan förordas en

sådan sammansättning av förvaltningsmyndigheten, att denna blir lämpad att företräda

alla de olika sociala ändamål, som fonden anses böra tillgodose.

Emellertid måste här liksom beträffande reglerna för medlens placering, enligt

kommitténs mening, strängt fasthållas vid att endast pensionsförsäkringens egna

uppgifter och behov få komma i betraktande, och att det är ännu viktigare att låta

denna synpunkt vara bestämmande, då det gäller att organisera ifrågavarande myndighet,

enär dess åtgöranden komma att hava stort inflytande beträffande pensionsförsäkringens

lyckliga genomförande och vidare utveckling. Klart är, att det måste,

rent allmänt sett, anses olämpligt att splittra förvaltningen för ett företag, som har

en viss bestämd uppgift att fylla; och givet torde vara, att en uppdelning på olika

myndigheter av pensionsförsäkringsfondens förvaltning åtminstone icke skulle lända

pensionsförsäkringen till gagn. Fonden bör därför förvaltas såsom en enhet och med

uteslutande hänsyn till de försäkrades fördel. Förvaltningen kan icke heller överlämnas

åt annan, redan befintlig statsmyndighet än en sådan, som har möjlighet att

bedöma ändamålsenligheten av ifrågasatt placering av fondens medel med hänsyn

till pensionsförsäkringens fördel, emedan fara vore, att genom en sådan anordning

denna myndighets särskilda intressen skulle kunna göra sig gällande på pensionsförsäkringens

bekostnad.

Närmast till hands kunde det då synas ligga att utan vidare överlämna fondförvaltningen

till pensionsstyrelsen såsom varande målsmannen för pensionsförsäkringen,

och detta så mycket hellre som erfarenheten från Tyskland synes tala för

en sådan anordning. I fråga om den tyska invaliditetsförsäkringen för lönarbetare

gäller, att styrelserna för försäkringsanstalterna själva förvalta sin förmögenhet utan

inblandning från utomstående myndighets sida, med mindre det gäller placering av

förmögenheten utanför de av lagen särskilt uppdragna gränserna. I sistnämnda fall

erfordras medgivande av uppsiktsmyndigheten (Reiclisversicherungsamt) eller eventuellt

den högsta förvaltningsmyndigheten.

Då ålderdomsförsäkringskommittén gör gällande, att den svenska fonden såväl

i fråga om beloppet av de redan från början årligen inflytande medlen som ock till

sin slutliga totalsumma kommer att vida överstiga envar av de fonder, som förvaltas

av de tyska försäkringsanstalterna, så hänvisas i detta avseende till det förhållandet,

att enligt 1913 års officiella redogörelse uppgingo avgifterna och fondökningen för

ifrågavarande år i de två största tyska invaliditetsanstalterna till följande belopp: i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

39

anstalten för Rhenprovinsen avgifter 32 miljoner mark och fondökning 19 miljoner

mark; i anstalten för konungariket Sachsen avgifter 27 miljoner mark och fondökning

18 miljoner mark. Dessa anstalters slutliga fonder torde var för sig sannolikt komma

att uppgå till minst lika stort belopp som den slutliga svenska fonden.

Vidare har anförts, att i Tyskland genom särskilda anordningar skydd beretts

mot missbruk och eljest oklok förvaltning. En sådan anordning skulle vara det vid

varje styrelses sida ställda rådet (Ausschuss). Detta råd tager emellertid i allmänhet

icke någon befattning med ärenden rörande placering av fondmedlen; endast

då fråga är om förvärv, avyttring eller belastning av fast egendom till visst minimivärde

företrädes försäkringsanstalten av styrelsen och rådet eller en dess representant.

Härjämte har åberopats den Reichsversicherungsamt tillkommande prövningsrätten,

då det gäller placering enligt de friare reglerna. Visserligen anser sig Reichsversicherungsafnt

formellt befogat att pröva varje särskilt sådant ärende, men denna

rätt tillämpas ofta så, att ämbetet fastställer från principiell synpunkt vissa gränser

för denna placering. Ej sällan förekommer att ämbetet medgiver en anstalt att årligen

placera för en tid framåt visst maximibelopp för vissa ändamål.

Den erfarenhet, som under årens lopp vunnits beträffande den gemensamma

förvaltningen av själva försäkringen och av fondmedlen, synes ock hava bestyrkt

dess lämplighet och ändamålsenlighet. Ett bevis härför lämnar den senaste tyska

lagstiftningen på socialförsäkringens område eller den år 1911 genomförda lagen om

försäkring för affärsanställda. Den stora, hela riket omfattande Reichsversicherungsanstalt

fiir Angestellte omhänderhar nämligen själv genom sin styrelse förvaltningen

av de ofantliga medel, som inflyta till anstalten, och vilka för vartdera aV åren 1913

och 1914 uppgingo till emellan 130 och 140 miljoner riksmark och före kriget beräknades

inom närmaste tiden skola uppgå till 160 å 170 miljoner riksmark om året.

De yttranden, som kommittén erhållit från tyska socialförsäkringsmän, gå även i den

riktning, att det skulle vara olämpligt att skilja förmögenhetsförvaltningen från själva

försäkringsverksamheten. Sålunda yttrar presidenten för Reichsversicherungsamt, att

en uppdelning av försäkringsverksamheten och förvaltningen på olika myndigheter

överhuvud icke diskuterats i Tyskland, och att, om en sådan uppdelning skulle

kommit att äga rum, denna sannolikt skulle medfört olägenheter av flera slag och

väsentligt försvårat försäkringsverksamheten. Att undandraga pensionsförsäkringen

förvaltningen av dess fondmedel, skulle enligt hans yttrande vara att särskilja två

ting, som innerligt höra tillsammans, och att taga märgen ur benen på dem, som

hava att uppbära försäkringsverksamheten. En ledamot i Reichsversicherungsamt

framhåller, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen måste likaväl i

en statlig som i en enskild försäkringsanstalt av ekonomiska och sociala skäl höra

tillsammans, samt att erfarenheten ådagalagt, att endast tack vare ett dylikt sammanhållande

kunnat i Tyskland ernås de gynnsamma resultat på socialförsäkringens område,

som faktiskt föreligga. Av en annan utav de tyska experterna framhäves även,

att ingen annan myndighet, än den som handhar själva försäkringsverksamheten,

kan såsom denna bedöma, hur fondförvaltningen skall lämpligen ordnas till direkt

och indirekt fördel för pensionsförsäkringen. Försäkringsanstalternas styrelser och

tjänstemän anses ock särskilt lämpade att handhava förmögenhetsförvaltningen och

verka för dess användning för allmännyttiga företag, då de vid prövningen av ansökningar

om pension eller sjukvård måste undersöka de förhållanden, under vilka de

försäkrade leva, och därigenom ganska snart samla stor erfarenhet om rådande bristfälligheter

i hygieniskt och annat avseende och om medlen för dessa bristfälligheters

avhjälpande. Tjänstemännens deltagande i arbetet för förmögenhetens förvaltning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

anses jämväl i hög grad nyttigt för deras övriga arbeten i försäkringens tjänst och

kan sålunda icke sägas verka förryckande i fråga om dem i övrigt åliggande göromål.

Kommittén anser även, att det är av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens

lyckliga genomförande i vårt land, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen

stå i intimt samband med varandra. Med all hänsyn härtill har kommittén

dock i betraktande av den för våra förhållanden mycket betydliga fondbildning,

varom här är fråga, kommit till den uppfattningen, att bestämmanderätten i fråga

om fondmedlens placering icke bör överlämnas åt pensionsstyrelsen utan åt en särskild

myndighet, vari icke blott de med pensionsförsäkringen sammanhängande sociala

synpunkterna företrädas, utan även den rent finansiella sakkunskapen blir väl representerad.

Men ehuru således enligt kommitténs mening genom tillskapande av en sådan

myndighet bör beredas den största möjliga garanti för en lämplig fondförvaltning,

lärer det icke för ändamålets vinnande vara av nöden, att samtliga de göromål, som

ingå i en fondförvaltning, ombesörjas av denna myndighet. Detta låter sig för övrigt

knappast genomföra till följd av den befattning, pensionsstyrelsen jämlikt givna bestämmelser

tager och även framgent måste taga med vissa av fondförvaltningens

ärenden.

En uppdelning av förvaltningsgöromålen måste alltså äga rum mellan pensionsstyrelsen

och den särskilda myndigheten; och då uppstår frågan, huru en sådan uppdelning

skall kunna ur organisatorisk synpunkt lämpligen anordnas, och särskilt

huruvida de uppgifter, som utöver själva besluten om placeringen av medlen ingå i

fondförvaltningen, kunna fördelas mellan de båda myndigheterna.

Kommittén har då främst undersökt möjligheten att anordna en fullt fristående

styrelse, som skulle hava egna tjänstemän för att bereda och föredraga ärendena

samt verkställa de fattade besluten, och sökt uppdraga gränserna för denna myndighets

befogenhet och pensionsstyrelsens verksamhet. Det har emellertid härvid visat

sigJ medföra stora vanskligheter att kunna göra en lämplig uppdelning, då arbetet

med fondförvaltningen och arbetet med själva försäkringsverksamheten nästan överallt

beröra och ingå i varandra.

I sådant avseende må särskilt anföras följande. Såsom av den i kommitténs

betänkande intagna redogörelsen för uppbörd och inleverering till fonden av pensionsavgifter

m. m. framgår, sker inlevereringen av grundavgifterna genom insättning på

pensionsstyrelsens giroräkning å något av riksbankens kontor. De inlevererade avgiftsbeloppen,

som i och med denna insättning inflyta såsom inkomst i fonden, bokföras

hos styrelsen å särskilda konton för respektive kommuner. Så snart de i 14 §

av pensionsförsäkringslagen omförmälda förteckningar inkommit, granskas desamma

för att utröna beloppet av debiterade avgifter, huru mycket av dessa inbetalts av de

avgiftspliktiga och huru mycket av kommunerna. De erhållna resultaten antecknas

å kommunernas konton, och av försäkrad erlagd avgift antecknas å särskilt för honom

upplagt kort. Vid restitution av avgifter, som styrelsen har att ombesörja, måste

även vederbörliga anteckningar verkställas å konton och kort.

Allt detta kräver en vidlyftig bokföring och korrespondens rörande fonden, som

i varje fall måste utföras av pensionsstyrelsen.

Tilläggsavgifterna, som uppbäras av kronouppbördsmyndigheten, insättas genom

Konungens befailningshavandes försorg likaledes på styrelsens giroräkning med riksbanken.

Även i fråga om dessa avgifter gäller i det väsentliga vad ovan anförts om

grund avgifterna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

41

•Jämväl beträffande fondens utgifter måste under alla förhållanden bestyret härmed

till sin väsentligaste del, nämligen bland annat i fråga om beräknandet av pensionerna,

utföras av pensionsstyrelsen.

Enligt 12 § i pensionsförsäkringslagen åligger det pensionsstyrelsen att med

vissa mellantider verkställa undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna

kunna för dem, som därefter bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner,

som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvara dessa avgifter. I sammanhang

med eu sådan undersökning skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden

är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med

dessa medel skola bestridas. Det är klart, att vid en dylik utredning hänsyn måste

tagas till fondmedlens placering, deras avkastning, de bokförda värdenas förhållande

till de verkliga o. s. v. I pensionsförsäkringslagen har ej förutsatts, att detta arbete

skulle utföras av annan myndighet än pensionsstyrelsen; och någon bestämmelse i

annan riktning lärer varken böra eller lämpligen kunna vidtagas.

Jämlikt kommitténs förslag i fråga om placeringen av fondens medel böra särskilt

sådana företag tillgodoses, som äro ägnade att främja pensionsförsäkringens intressen.

Kommittén har härvid tänkt sig, bland annat, lån för uppförande av sjukhus,

sanatorier, sunda och billiga arbetarbostäder, andra anordningar för tillgodoseende

av folkhygien, ålderdomshem o. s. v. Vid beviljande av lån till dylika företag torde

i stor utsträckning komma att uppställas vissa villkor, ägnade att garantera för pensionsstyrelsens

sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska dess utgifter

för sådana ändamål. Det synes självfallet, att förslag till sådana villkor uppgöres

av pensionsstyrelsen efter samråd med de statsmyndigheter, som hava sin

verksamhet riktad åt nämnda håll, eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda

sakkunniga, men det torde vara nödvändigt, att åt pensionsstyrelsen överlåtes att

övervaka, att de uppställda villkoren iakttagas.

De föreslagna grunderna för placeringen upptaga även såsom placeringsobjekt

fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Förvaltningen

av dessa fastigheter måste stå under överinseende av pensionsstyrelsen, som har det

största intresset av, att denna förvaltning sker på ett ekonomiskt och ändamålsenligt

sätt.

Redan av vad nu anförts torde framgå, att större delen av det arbete, som tillkommer

en fondförvaltning, icke kan skiljas från pensionsstyrelsen.

Därest man skulle vilja uppdela verkställighetsåtgärder, bokföring m. m. rörande

fondförvaltningen mellan två olika myndigheter, möta jämväl svårigheter att uppdraga

gränserna beträffande vissa åtgärder samt ansvaret för desamma; och de tjänstemän,

som skulle utföra arbetet, måste härvid komma att sortera under två skilda myndigheter.

En uppdelning skulle även kräva ett större antal arbetskrafter än eljest bleve

behövligt. Dubbelarbete skulle icke kunna undvikas, och kontrollen över arbetet

skulle försvåras. Slitningar och intressekonflikter kunde ock befaras.

Om såsom inom kommittén föreslagits beredning och föredragning av placeringsärenden,

verkställandet av besluten och bokföringen av fonden skulle överlämnas

till en särskild under fondstyrelsen sorterande byrå, skulle, enligt vad kommitténs

flertal anser, därigenom icke ernås några fördelar men väl svårigheter uppstå beträffande

arbetsuppgifternas fördelning och ansvaret för desamma, varjämte den erforderliga

enhetligheten i arbetets organisering skulle äventyras. Den mest tidsödande delen

av de till fondförvaltningen hörande arbetena, såsom beredningen av sådana ärenden,

som avse lån till allmännyttiga företag, och förvaltningen av de för pensionsstyrelsens

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sjukvårdande uppgifter förvärvade fastigheter, måste, såsom förut antytts, i alla händelser

utföras av pensionsstyrelsen. De självständiga arbetsuppgifter, som komme att

åligga en sådan byrå, skulle icke heller för eu avsevärd tid framåt bliva av den omfattning,

att de kunde motivera tillskapandet av en byrå med enbart dessa uppgifter.

Visserligen skulle även enligt flertalets förslag redan från början en viss byrå inom

pensionsstyrelsen hava att handlägga ärenden angående fondförvaltningen, men denna

byrås tjänstemän kunna i avsevärd omfattning länge nog disponeras även för andra

arbeten inom pensionsstyrelsen. Det må i detta sammanhang erinras, att därest

fondens värdehandlingar överlämnas till öppet förvar i riksbanken, denna ombesörjer

inteckningsförnyelser samt inkasserar räntor m. m. Härigenom förenklas arbetet avsevärt

för den byrå, som får sig ålagt att handlägga fondärendena.

Såsom särskilt skäl för inrättande av en fristående byrå har anförts, att pensionsstyrelsens

arbete redan förut vore av så stor omfattning, att man icke lämpligen

borde med ett nytt omfattande arbete ytterligare utöka detsamma. Men de göromål,

som mera självständigt skulle kunna utföras av ifrågavarande byrå, skulle i själva

verket, åtminstone under en lång tid framåt, icke komma att i någon mera avsevärd

mån minska pensionsstyrelsens arbete. För pensionsstyrelsens chef, som i egenskap

av ordförande i fondstyrelsen väl närmast skulle hava att leda även ifrågavarande

byrås arbeten, skulle en dylik uppdelning av fondförvaltningen helt säkert medföra

större arbete, än om fondförvaltningsarbetet helt förlädes till pensionsstyrelsen.

Kommittéflertalet, som icke lyckats finna någon ur organisatorisk synpunkt tillfredsställande

lösning av dessa svårigheter, har därför kommit till den övertygelsen,

att saken bäst ordnas så, att endast själva besluten om placeringarna anförtros åt en

särskild korporation, men att övriga åtgärder, som äro erforderliga för fondförvaltningen,

överlämnas åt pensionsstyrelsen. Det mål, vartill man syftat med den föreslagna

särskilda fondstyrelsen, varder i allt fall härigenom uppnått, ty den centrala

och viktigaste frågan beträffande fondförvaltningen innefattas ju i besluten, hur medlen

skola placeras, och då det på vissa håll ansetts, att fondförvaltningen icke borde

överlämnas åt pensionsstyrelsen ensam, torde innebörden härav hava varit, att just

fattandet av dessa beslut borde överlåtas till en för sådant ändamål särskilt kvalificerad

styrelse. Det finnes all anledning antaga, att pensionsstyrelsen äger förutsättningar

och kompetens att på ett tillfredsställande sätt handhava de verkställighetsåtgärder,

som följa av besluten. Och detta så mycket mera, som fondförvaltningen

utgör en så viktig ekonomisk faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att den myndighet,

vilken har ansvar för själva försäkringen, måste anses som ingen annan äga

intresse av kontroll och tillsyn över placeringsbeslutens behöriga verkställande. Det

måste utan tvivel redan i och för sig anses lämpligare, att ansvaret för och tillsynen

över beslutens verkställande åligga en ständigt fungerande central ämbetsmyndighet

än en korporation, vilken endast med kortare eller längre mellantider skulle sammanträda.

Om verkställighetsåtgärderna skulle bero på handläggning av dels tjänstemän

tillhörande fondmyndigheten och dels under annan myndighet sorterande, skulle den

uppdelning av arbetet, som i sådant fall måste äga rum, lätt komma att medföra

slitningar och osäkerhet.

En fördelning av arbetet på sådant sätt, att den särskilda myndigheten endast

har att besluta om placeringen av fondens medel, under det att övriga erforderliga

åtgärder beträffande fou dförvaltningen överlämnas åt pensionsstyrelsen, medför klara

och bestämda linjer; och därigenom undvikes även upprättandet av en ny förvaltande

statsmyn dighet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

43

Med hänsyn till den ställning och den befogenhet, som sålunda skulle tillkomma

det blivande statsorganet för placering av fondmedlen, har det synts oegentligt''att

däråt giva benämningen »styrelse», utan har kommitténs flertal i stället föreslagit

benämningen »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden», varigenom även undvikes

förväxling med pensionsstyrelsen.

Fullmäktiges sammansättning och sättet för utseende av dem måste i överensstämmelse

med den förut angivna grundsats, som bör vara ledande i fråga om fondens

förvaltning, så anordnas, att fullmäktige icke må anses representera något visst

ämbetsverk eller något visst intresse, utan bliva att betrakta såsom målsmän för

pensionsförsäkringen och dess intressen.

Vidare har kommittén funnit det vara av vikt, att fullmäktiges antal icke bliver

alltför stort. Skulle man söka bland fullmäktige inrymma representanter för speciell

sakkunskap inom alla de områden, från vilka anspråk på fonden kunna förväntas,

skulle institutionen erhålla en sådan omfattning, att arbetet därigenom bleve i hög

grad försvårat. De sakkunniga skulle helt naturligt frestas att göra särskilda intressen

gällande på bekostnad av pensionsförsäkringen, och det kunde befaras, att fonden

komme att disponeras i stor utsträckning för ändamål, vilkas gagn för pensionsförsäkringen

kunde vara tvivelaktigt. Sakkunskapen i vad den gäller speciella sociala

intressen blir emellertid icke därför utesluten, då, såsom kommittén redan erinrat,

pensionsstyrelsens utredningar komme att ske efter samråd med andra intresserade

statsmyndigheter eller i vissa fall efter tillkallande av särskilda sakkunniga. Av dessa

skäl har kommittén ansett fullmäktiges antal icke böra överstiga sju. Genom en sådan

begränsning låter det sig även lättare göra att finna fullt kompetenta personer

för fullmäktigskapet, och varje fullmäktig kommer att erhålla ett mera personligt

intresse samt känna större ansvar för uppdragets fullgörande.

I fråga om sammansättningen av den särskilda myndigheten har av statskontoret

och jämväl ålderdomsförsäkringskommittén betonats vikten av, att den finansiella

sakkunskapen blir i tillräcklig grad representerad. Kommittén har även tillgodosett

detta önskemål genom att föreslå, att tre av fullmäktige skola besitta erfarenhet på

det finansiella området. Härigenom synes ock tillräcklig garanti erhållas för, att

denna sakkunskap blir i avsedd grad företrädd. Det finnes för övrigt ingen anledning

antaga, att icke även övriga fullmäktige skola komma att fullt beakta pensionsförsäkringens

ekonomiska intressen och jämväl för sin del tillse, att placeringarna

verkställas med tillbörlig hänsyn härtill.

Enligt kommittéflertalets förslag skulle två av dessa finansiellt sakkunniga förordnas

av Konungen, varemot den tredje skulle väljas av fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret gemensamt. Utan tvivel kunna dessa fullmäktige anses utgöra

en för dylikt ändamål lämplig valkorporation med hänsyn till såväl arten av

deras verksamhet som deras egenskap av riksdagens förtroendemän. Visserligen kan

det synas såsom inkonsekvent och stridande mot den av kommittén angivna huvudsynpunkten

i fråga om fullmäktiges sammansättning att låta en sådan korporation i

stället för Konungen utse ifrågavarande fullmäktig, då därigenom kunde befaras, att

en sålunda utsedd fullmäktig skulle fatta sitt uppdrag närmast såsom ett representantskap

för sina väljare. Men härvid må erinras, att då valbarheten icke begränsas

till ledamöterna av ifrågavarande institutioner, utan dessa kunna, om så finnes lämpligt,

välja även utom sin egen krets en på det finansiella området sakkunnig person

och därtill skulle uppträda gemensamt vid valet, det icke borde behöva befaras, att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

den sålunda valde skall vid utövandet av fullmäktigskapet anse sig såsom representant

för annat intresse än pensionsförsäkringens.

Av pensionsstyrelsen hade visserligen föreslagits, att fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret skulle vardera hava en ledamot i den ifrågasatta fondstyrelsen.

Avsikten härmed torde hava varit allenast, att styrelsen därigenom skulle tillföras

sakkunskap på det finansiella området. Detta krav bliver emellertid, som ovan nämnts,

likaväl och i högre grad tillgodosett genom kommittéflertalets förslag.

Såsom förut framhållits, bör pensionsstyrelsen såsom handhavare av pensionsförsäkringen

givetvis erhålla ett avsevärt inflytande vid behandlingen av fondärendena.

Kommittén föreslår i sådant avseende, att bland fullmäktige skulle ingå generaldirektören

och chefen för pensionsstyrelsen, vilken tillika skulle vara fullmäktiges

ordförande, ävensom generaldirektörens ställföreträdare. Kommittéflertalet föreslår

dessutom, att såsom fullmäktig skall inträda ordinarie chefen för den byrå inom

pensionsstyrelsen, som har att handlägga ärenden angående fonden, eller därest denne

byråchef skulle vara generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen,

som av Konungen förordnas.

Att chefen för pensionsstyrelsen, som i främsta rummet bär ansvaret för pensionsförsäkringens

handhavande, skall vara fullmäktig och även bör vara fullmäktiges

ordförande, synes vara självfallet både ur pensionsförsäkringens och ur fondförvaltningens

synpunkt. Likaså är ur båda dessa synpunkter erforderligt, att generaldirektörens

ställföreträdare, som bör hava överblick över och kännedom om samtliga

pensionsförsäkringen rörande angelägenheter, tillhör fullmäktige.

Av pensionsstyrelsen föreslogs dessutom, att en tredje ledamot i styrelsen skulle

ingå i den särskilda fondförvaltningsmyndigheten, enligt styrelsens förslag inalles

bestående av sex ledamöter. Då antalet fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden

enligt kommitténs förslag skulle utgöra sju, har kommitténs flertal ansett pensionsstyrelsens

inflytande vid beslutens fattande bliva i lämplig grad tillgodosett, om tre

av de sju fullmäktige tagas från pensionsstyrelsen. Men flertalets förslag om en

tredje ledamot från pensionsstyrelsen sammanhänger även med frågan om fondärendenas

föredragning och beredning.

Kommittén har förehaft till undersökning ett förslag, att en särskild byråchef

eller sekreterare, som ej skulle sortera under pensionsstyrelsen, skulle bereda och

föredraga samtliga fondärenden. Emellertid visade det sig snart, att en sådan anordning

skulle medföra avsevärda olägenheter. Det är nämligen nödvändigt, att den,

som bereder och inför fullmäktige föredrager fondärendena, är väl förtrogen med

pensionsförsäkringen och vad därmed sammanhänger. En väsentlig del av det utredningsarbete,

som i en del fall måste föregå fondplaceringen, kan för övrigt icke

lämpligen utföras genom annan myndighet- än pensionsstyrelsen. Den ifrågasatta

anordningen skulle för övrigt, enligt kommittéflertalets mening, endast leda till att,

sedan beredning av ett ärende ägt rum i pensionsstyrelsen, ny beredning måste företagas

av den särskilda byråchefen. Onödig omgång och dubbelarbete skulle härigenom

äga rum.

Kommitténs flertal har därför ansett det vara av förhållandena påkallat, att

ärendena förberedas och föredragas av en byråchef inom pensionsstyrelsen, under

vilken skulle läggas icke blott beredning av dessa ärenden, utan även verkställiglietsåtgärderna,

bokföringen av fonden och övriga fondförvaltningen rörande arbeten, i

den män dessa lämpligen kunna särskiljas från övriga byråers i pensionsstyrelsen

åligganden. Genom samarbetet med pensionsstyrelsens olika avdelningar och genom

deltagande i dess plenisammanträden, i behandlingen av pensionsärenden m. in. be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 45

redes nämndo tjänsteman kännedom om de olika göromål, som ingå i pensionsförsäkringsverksamheten.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, att ifrågavarande byråchef hade allenast

föredragningen om hand utan att äga rösträtt bland fullmäktige, men då den

utredning i förekommande ärenden samt föredragning av desamma, som skulle åligga

denne tjänsteman, äro av grundläggande betydelse för fullmäktiges beslut, har kommitténs

flertal ansett det vara av vikt, att han, i överensstämmelse med den allmänna

regeln för kollegial behandling av ärenden inom de centrala ämbetsverken,

genom deltagande i besluten får sin andel i det fulla ansvaret för dessa.

Kommittéflertalet anser, att allenast den ordinarie byråchefen för fondärenden

bör vara fullmäktig, men däremot icke den person, som vid förfall för honom tjänstgör

såsom hans vikarie, och detta emedan det synts vara av vikt, att uppdraget

såsom fullmäktig blir personligt. Regel skulle ju emellertid bliva, att fondärendena

komme att föredragas av den ordinarie byråchefen, och endast i de undantagsfall,

då han är ledig, skulle den i hans ställe tjänstförrättande byråchefen bliva föredragande.

Vidkommande härefter den sjunde fullmäktigen föreslår kommitténs flertal, att

denne bör äga insikt och erfarenhet i sociala frågor, varjämte kommittén enhälligt

anser, att denne fullmäktig bör utses av Konungen, men olika meningar råda inom

kommittén i avseende å det närmare betecknandet av de kvalifikationer, som han

bör besitta. Sålunda har ledamoten Davidson ansett denne fullmäktig böra, jämte

erfarenhet på det sociala området, äga speciell kännedom om de försäkrades förhållanden.

Kommitténs flertal håller visserligen före, att det vore önskligt, om ifrågavarande

fullmäktig kunde med de föreslagna fordringarna på insikt och erfarenhet

i sociala frågor förena även praktisk kännedom om de mindre bemedlade klassernas

behov och levnadsförhållanden; och en så kvalificerad person synes därför vid valet

av den sjunde fullmäktigen företrädesvis böra komma i åtanke. Emellertid har kommittéflertalet

ej ansett tjänligt att i själva formuleringen av grunderna intaga så utförliga

föreskrifter beträffande ifrågavarande persons kvalifikationer.

I fråga om ordförandeskapet bland fullmäktige har, såsom förut angivits, bibehållits

av pensionsstyrelsen framställt förslag, att chefen för pensionsstyrelsen skall

vara ordförande, varigenom ock erhålles ett nödvändigt samband mellan pensionsstyrelsen

och ledningen av fullmäktiges arbeten. Vad åter angår vice ordföranden

har kommittén ansett det lämpligen böra överlåtas åt fullmäktige att själva inom sig

utse sådan.

Förslaget upptager tre suppleanter, därav eu för de pensionsstyrelsen tillhörande

fullmäktige och två för de övriga. Kommitténs flertal har nämligen icke

funnit nödvändigt, att varje fullmäktig har sin suppleant. I följd härav har

det ock ansetts lämpligast, att förordnandet av samtliga suppleanter överlåtes åt

Konungen.»

Beträffande kommitténs förslag i förevarande delar hava skiljaktiga

meningar anförts av kommittéledamöterna Davidson, greve Lagerbjelke

och Lindqvist.

Ledamoten Davidson föreslår, att beträffande den tredje fullmäktigen,

som skulle utses av Kungl. Maj:t, bör uppställas den kompetensfordran,

att han skall besitta »kännedom om de försäkrades förhållanden jämte

Skiljaktiga

meningar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

erfarenhet på det sociala området» i stället för, såsom kommittéflertalet

föreslagit, »insikt och erfarenhet i sociala frågor».

Ledamöterna Davidson och greve Lagerbjelke anse, att den ordinarie

chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har att handlägga

ärenden angående fonden, ej skall vara fullmäktig, samt föreslå i stället,

att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret skola

var för sig utse en på det finansiella området erfaren person.

Härom anför greve Lagerbjelke, att det med hänsyn dels till statens

anspråk på och behov av del i fonden för sin upplåning, dels till den

inverkan, förvaltningen av en så oerhört stor fond som denna måste

hava på vår allmänna penningmarknad, syntes vara nödigt att söka

särskilda garantier för att med förhållandena på nämnda områden särskilt

förtrogna personer komme att tillhöra fondstyrelsen. En sådan garanti

syntes vara att vinna genom att fullmäktige i såväl riksgäldskontoret

som riksbanken Ange utse var sin medlem i fondstyrelsen.

Kommittéledamoten Davidson föreslår härjämte ett tillägg till reglementet

därom, att då fråga är om att till sådana allmännyttiga företag,

som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, utlåna^

medel mot endast nöjaktig säkerhet eller med räntelindring, pensionsstyrelsen

skulle, innan beslut om lånet fattas, lämna erforderlig utredning

om företagets betydelse för folkhälsans befrämjande, samt att vid fattande

av beslut om dylik placering i fullmäktiges protokoll skulle göras anteckning

om storleken av sålunda placerade belopp. Ledamoten Hedenlund

instämmer så till vida med Davidson, att han anser skyldighet böra

stadgas för fullmäktige att i protokollet låta anteckna storleken av de

belopp, som placeras mot endast nöjaktig säkerhet eller ock mot lägre

räntesats än vad placeringen normalt kunnat betinga.

Kommittéledamoten Lindqvist har uti av honom avgivet särskilt

förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden rörande

förvaltningsmyndigheten intagit bestämmelser av följande lydelse:

»Fonden förvaltas av en styrelse, benämnd fondstyrelsen, som består av sju

ledamöter.

Av dessa förordnar Konungen fem ledamöter och ingå dessutom generaldirektören

och chefen för pensionsstyrelsen jämte dennes ställföreträdare som ledamöter i

fondstyrelsen.

Av de genom Konungens förordnande utsedda ledamöterna skola tre vara sakkunniga

på det finansiella området, eu äga sakkunskap på det sociala området samt

en utses med uppgift att särskilt företräda de försäkrades speciella intressen.

Konungen förordnar därjämte en suppleant för envar av dessa fem ledamöter.

Ifrågavarande fem ledamöter jämte deras suppleanter förordnas varje gång för en

tid av tre år.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Avgår någon av nämnda ledamöter före den tid, som hans förordnande avser,

utser Konungen ny ledamot för återstoden av den tid, som förordnandet för den avgångne

ledamoten omfattar.

Pensionsstyrelsen äger bland sina ledamöter utse suppleant att vid förfall för

generaldirektören eller dennes ställföreträdare inträda som ledamot i fondstyrelsen.

Generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen skall vara ordförande i fondstyrelsen

och utser fondstyrelsen inom sig vice ordförande.

Fondstyrelsen åligger att med iakttagande av de bestämmelser, som här meddelas,

och den instruktion för styrelsen, som av Konungen utfärdas, förvalta fondens

medel.

För fondstyrelsens verksamhet skall i pensionsstyrelsens lokaler vara upprättad

en särskild fondbyrå.

Ärendena beredas och föredragas inför fondstyrelsen av en utav Konungen för

sagda byrå förordnad byråchef, vilken tillika är styrelsens sekreterare. Övrig erforderlig

personal utses av fondstyrelsen enligt fastställd stat.

Byråchefen ansvarar för bokföringen av fonden, för verkställandet av fondstyrelsens

beslut samt övriga för fondstyrelsens arbete och fondens förvaltning erforderliga

åtgärder i enlighet med för fondförvaltningen av Konungen utfärdad instruktion

och i detta reglemente meddelade bestämmelser.»

I det av pensionsfondskommittén avgivna förslaget till reglemente angående

förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden kar intagits en bestämmelse

av innehåll, att fondfullmäktige skulle vara beslutföra, när minst

fem vore närvarande, samt att som fullmäktiges beslut skulle gälla den

mening, om vilken de flesta förenade sig, och vid lika röstetal den, som

biträddes av ordföranden. För besluts fattande om placering av fondens

medel skulle erfordras, att minst fyra fullmäktige vore om beslutet ense.

I de utlåtanden, som avgivits över kommitténs förslag beträffande

förvaltningsmyndigheten, hava yrkanden framställts å ena sidan om förstärkning

av den finansiella sakkunskapen och å den andra om ökning

av antalet representanter för de sociala synpunkterna.

Fullmäktige i riksgäldskontor et uttala, att de icke funnit anledning frångå sitt

tidigare framställda förslag om uppdelning av fondförvaltningen mellan riksgäldskontoret,

postsparbanken och pensionsstyrelsen, men anföra tillika, att, därest kommittenertalets

förslag skulle komma att i huvudsak följas, fullmäktige anslöte sig till

den av kommitténs ledamot greve Lagerbjelke uttalade särskilda meningen, enligt

vilken fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret borde äga utse var sin ledamot

i fondstyrelsen och i stället den byråchef 1 pensionsstyrelsen, som skulle hava

att inom styrelsen handlägga fondärendena, borde uteslutas/ Hurudan fondstyrelsens

sammansättning än bleve, borde emellertid fullmäktige i riksgäldskontoret alltid hava

ratt att utse en ledamot i nämnda styrelse.

Postsparbanksstyrelsen yttrar sig även i samma riktning som rikso-äldsfullmaktige.

°

Fullmäktige i riksbanken hålla före, att de ovillkorligen borde vara representerade

i fondstyrelsen, och anföra i detta avseende, att hopandet av en fond av

Utlåtanden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

de för vara förhållanden kolossala dimensioner, som pensionsförsäkringsfonden i

framtiden lomme att antaga, i och för sig gåve anledning till betänkligheter med

hänsyn till de verkningar, fondanhopningen kunde komma att utöva. Det vore därför

enligt fullmäktiges övertygelse nödvändigt, att fullmäktige genom en sin representant

i fondstyrelsen vore i tillfälle att ständigt deltaga i fondstyrelsens placeringsbeslut

och därvid framhålla de synpunkter, som med hänsyn till penningställningen

för tillfället borde beaktas.

Statskontoret anför i sitt utlåtande, att en god del av fondens medel enligt förslaget

skulle komma att användas på ett sätt, som inbringade ingen eller ringa ränta.

Dit5 måste räknas bland annat sådan placering, som omförmäldes i punkt 9) av de föreslagna

grunderna. Vidare torde det icke kunna undvikas, att även en del för allmännyttiga

företag gjorda placeringar, vid vilka man ansett sig hava iakttagit all nödig

försiktighet, efteråt visade sig mindre räntabla eller kanske rent av förlustbringande.

Då således en del av fondens medel komme att giva lägre ränta än vid de grundläggande

beräkningarna förutsatts, vore det angeläget, att vid andra kapitalplaceringar

tillförsäkra fonden så hög ränta som möjligt. Genom den av kommittén föreslagna

sammansättningen av fondfullmäktige finge visserligen anses vara sörjt för, att

det rena förräntningsintresset ständigt bleve representerat. Då det emellertid vore

antagligt, att i avseende på allmännyttiga företag, som avsåge att befordra folkhälsan

— och sådana företag skulle ju. särskilt tillgodoses även vid andra placeringar än de

under punkterna 8) och 9) omförmälda — flen fullmäktige, som skulle äga insikt och

erfarenhet i sociala frågor, komme att företräda samma uppfattning som de tre representanterna

för pensionsstyrelsen, och då varje beslut om placering skulle bestämmas

av fyra fullmäktige, som om beslutet vore ense, torde kunna antagas, att pensionsstyrelsen

i de flesta fall skulle få ett dominerande inflytande på besluten. Att sålunda

majoriteten bland fullmäktige kunde betraktas pa förhand given för ett intresse,

som ofta måste bliva motsatt intresset att erhålla bästa möjliga placering mot

så hög ränta som möjligt, kunde statskontoret icke annat än anse för en olägenhet.

Denna olägenhet syntes kunna avhjälpas genom att minska antalet av pensionsstyrelsens

representanter med en, i vilket fall i stället antingen Kungl. Maj:t kunde utse

ytterligare eu fullmäktig med erfarenhet på det finansiella området eller ock fullmäktige

i riksgäldskontoret och i riksbanken utse var sin fondfullmäktig med dylik

kvalifikation. Skulle emellertid med hänsyn till vad kommittén anfört orn^ vikten

därav, att såväl generaldirektörens ställföreträdare som den föredragande byråchefen

ägde säte och stämma bland fullmäktige, detta statskontorets förslag ej befinnas antagligt,

torde syftet med detsamma kunna i avsevärd mån vinnas, därest det i reglementet

stadgades, att för besluts fattande om placering av medel i allmännyttiga

företag, som avsåge att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, erfordrades

att minst fem fullmäktige vore om beslutet ense. Om detta senare förslag,

som ginge i samma riktning som ett av fullmäktige i riksbanken framställt, vunne

avseende, måste under alla förhållanden varje placering för dylikt allmännyttigt

ändamål kräva godkännande av åtminstone en av de finansiellt sakkunniga.

Socialstyrelsen yttrar, att av de sju fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden

skulle enligt kommitténs förslag tre företräda pensionsstyrelsen och tre den finansiella

sakkunskapen. För tillvaratagande av de allmänna intressen och synpunkter,

vilkas berättigande kommitterade om ock indirekt erkänt, skulle således återstå

endast en representant med »insikt och erfarenhet i sociala frågor». Med en så

stark representation för den finansiella sakkunskapen, som den föreslagna fondförvaltningen

av naturliga skäl måste erhålla, torde erfordras en bestämd garanti för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

41)

att den sociala sakkunskapen finge tillfälle att gorå sig gällande inom fondstyrelsen.

För att icke ett sådant område skulle otillbörligt tillgodoses på andra lika eller måhända

just ur pensionsförsäkringsverksamhetens synpunkt än mera berättigades bekostnad,

vore det enligt socialstyrelsens åsikt ett oavvisligt krav, att just det ämbetsverk,

till vars ämbetsuppgift flertalet av dessa olika sociala ärenden hörde, bleve

inom fondstyrelsen företrädd av en sin ledamot. Socialstyrelsen funne vidare önskvärt,

att i fondförvaltningen insattes ännu en representant för de sociala behoven

och intressena, och syntes det styrelsen ändamålsenligt, att denne representant bleve

en person ur de försäkrades led med kompetens för uppdraget. Härjämte uttalar

sig socialstyrelsen för det av kommittéledamoten Lindqvist framställda förslaget, att

samtliga de fondfullmäktige, som ej skulle tillhöra pensionsstyrelsen, skulle utses av

Kungl. Maj:t. Av de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna skulle tre vara sakkunniga

på det finansiella området och en av dem tillhöra riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige

samt två, därav en representant för socialstyrelsen, hava kännedom

om de mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden samt strävanden

och åtgärder för deras förbättrande.

Bostadskommittén erinrar om de vid pensionsförsäkringslagens antagande gjorda

uttalandena, att de samlade fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för

folkhälsan genom att ställas i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst.

Att sakkunigt bedöma, i vad mån och på vad sätt de olika allmännyttiga intressena

lämpligast borde tillgodoses genom lån ur fonden, kunde icke ensamt eller huvudsakligen

anses tillkomma det av staten inrättade organet för pensionsförsäkringsverksamhetens

handhavande. Den fackmässiga prövningen härav borde givetvis lämnas

åt de myndigheter, vilka var och en inom sitt område hade att sörja för enhetlighet

och planmässighet i det allmännas åtgärder på hygienens, fattigvårdens och bostadsväsendets

m. fl. områden. Bostadskommittén yttrar vidare i fråga om sammansättningen

av fondfullmäktige, att icke något särskilt skäl förelåge att bland fullmäktige

bereda plats för tre representanter för pensionsstyrelsen, enär chefen för den byrå

inom pensionsstyrelsen, som enligt förslaget skulle handlägga ärenden rörande fonden,

icke syntes böra komma i fråga. I dennes ställe syntes lämpligen kunna utses en

representant för de försäkrades egna intressen.

Slutligen yttrar pensionsstyrelsen rörande denna fråga bland annat, att enligt

kommitténs förslag av de sju fullmäktige allenast tre skulle tagas från pensionsstyrelsen.

Detta innebure en väsentlig begränsning av det inflytande i fråga om

medelsplaceringen, som enligt pensionsstyrelsens mening ovillkorligen måste tillkomma

den myndighet, som närmast bure ansvaret för pensionsförsäkringen, dess genomförande

och utveckling. Om man ansåge sig böra fasthålla vid den av kommittén

såsom vägledande angivna synpunkten, att hänsynen till pensionsförsäkringens eget

intresse måste vara av avgörande betydelse vid placeringsfrågornas prövning, borde

detta givet leda till, att pensionsstyrelsen erhölle starkare representation bland fullmäktige

än som av kommittén föreslagits. Då sålunda kommitténs förslag i motsats

till vad i Tyskland ansetts lämpligt ställde de fullmäktige från pensionsstyrelsen

i minoritet inom fondmyndigheten, kunde tvekan råda, huruvida förslaget i denna

del innebure full trygghet för att pensionsförsäkringens egna intressen alltid skulle

vid medelsplaceringen bliva behörigen tillgodosedda. Av reservanter inom kommittén

hade emellertid framställts yrkande, att pensionsstyrelsen skulle än mera tillbakaskjutas

och tillerkännas allenast två platser av sju. Särskilt hade härvid yrkats,

att den finansiella sakkunskapen borde förstärkas, så att fyra med dylik sakkunskap

utrustade personer skulle ingå bland fullmäktige. Med anledning härav ville pensionsBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Departements
chefen.

styrelsen anföra, att det icke funnes anledning antaga, att de fullmäktige, som skulle

tillhöra pensionsstyrelsen, icke skulle känna sig ansvarsskyldiga för att fondens medel

placerades på ett med hänsyn till säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt, samtidigt

med att de finansiella synpunkterna i övrigt komme till behörigt beaktande.

Fondförvaltningen utgjorde en så viktig faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att

den myndighet, som bure ansvaret för denna verksamhet, uppenbarligen borde äga

det allra största intresse av att fonden förvaltades framför allt på ett ur ekonomiska

synpunkter betryggande sätt. Styrelsen yttrar vidare, att den måste bestämt avstyrka

varje förslag, som ginge ut på en ytterligare begränsning av det inflytande,

som med hänsyn till pensionsstyrelsens ställning till pensionsförsäkringsverksamheten

borde tillkomma denna styrelse.

Beträffande den tredje fullmäktig, som enligt kommittéförslaget skulle utses av

Kungl. Maj:t och som skulle besitta insikt och erfarenhet på det sociala området,

framhåller pensionsstyrelsen, att då kunskap på det sociala området finge anses förefinnas

hos pensionsstyrelsen, det vore önskligt, att vid valet av ifrågavarande fullmäktig

huvudvikten lädes på, att han ägde praktisk kännedom om sociala frågor.

Riktigheten av den utav kommittén i dess helhet omfattade grundsatsen,

att förvaltningsmyndigheten bör utses på sådant sätt och erhålla

sådan sammansättning, att de särskilda ledamöterna icke bliva att

betrakta såsom representanter för något visst ämbetsverk eller något

särskilt intresse annat än pensionsförsäkringens, synes mig icke kunna

vara underkastad något tvivel. Skulle olika, mot varandra stridiga intressen

få göra sig gällande inom den beslutande myndigheten, skulle

detta komma att menligt inverka på förvaltningen och därigenom fondens

och pensionsförsäkringens intressen kunna äventyras.

Ävenledes är jag ense med kommitténs flertal därutinnan, att endast

den del — men visserligen den viktigaste — av fondförvaltningen, som

avser placeringen av fondens medel, lämpligen kan skiljas från pensionsstyrelsens

handläggning.

Vad placeringsärendena angår, synes det mig, som om den sakkunskap

i olika avseenden, som vid dessa ärendens behandling bör vara

företrädd inom förvaltningsmyndigheten, bör bliva i behörig grad tillgodosedd

genom den av kommittén föreslagna sammansättningen av förvaltningsmyndigheten

eller, såsom denna myndighet av kommittéflertalet

benämnes, »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden».

Jag kan sålunda icke finna erforderligt, att de sociala synpunkterna

erhålla starkare representation än kommittén föreslagit. Givet är, att de

ledamöter bland fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, skola under

sitt arbete för pensionsförsäkringens genomförande och utveckling på

mångsidigt sätt komma i beröring med och erhålla ingående kännedom

om sociala förhållanden i allmänhet och framförallt på de särskilda

områden, där behov av bistånd från fonden kommer att göra sig mest

gällande. Men frånsett detta är det klart, att det icke låter sig göra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

51

att inrymma i förvaltningsmyndigheten speciell sakkunskap på alla de

sociala områden, för vilka fonden kan tänkas komma att uppträda såsom

långivare. Det är, såsom kommittén även framhållit, självfallet, att utredningen

av låneärendena i särskilda fall kommer att ske under samarbete

med de myndigheter, som företräda olika sociala intressen, och

även med anlitande av sakkunnigt biträde, där så finnes erforderligt.

Härigenom vinnes garanti för, att den verkliga sakkunskapen i de särskilda

fallen får göra sig gällande. Bestämmelse i nämnda avseende

torde ock komma att intagas i det blivande reglementet för fondförvaltningen;

och bör man väl för övrigt härförutan kunna förutsätta, att

fondfullmäktige tillse, att de olika låneärendena bliva, innan de avgöras,

utredda på tillfredsställande sätt och med nödig sakkunskap.

Vad åter angår den finansiella sakkunskapen synas yrkandena om

denna sakkunskaps förstärkning huvudsakligen hava sin orsak i farhåga,

att de sociala synpunkterna skulle komma att göra sig allt för mycket

gällande på bekostnad av de ekonomiska. Det må i anledning härav

till en början ånyo erinras, att lån från fonden för allmännyttiga ändamål

torde komma att i mycket avsevärd omfattning utlämnas till kommuner

eller eljest mot betryggande säkerhet i form av inteckning. Någon fara

för att räntesynpunkten skall åsidosättas, i händelse den av kommittén

förordade sammansättningen av förvaltningsmyndigheten godtages, kan

icke heller anses föreligga. Regeln torde väl bliva, att man såvitt möjligt

söker vid utlåningen erhålla en ränta, vilken överstiger den, som lagts

till grund för de försäkringstekniska beräkningarna, och vilken för övrigt

rättar sig efter penningmarknadens allmänna läge. Man får ej heller

förbise, att de lån, som lämnas till allmännyttiga företag för främjande

av folkhälsan, äro ägnade att nedbringa själva försäkringskostnaden och

jämväl sålunda komma att bereda försäkringen fördel. Vad särskilt angår

de under punkt 9) i förslaget till grunder omförmälda fastigheter har

jag redan förut framhållit, att avsikten naturligen alltid varit, att dessa

fastigheter skola administreras så, att de bereda fonden även tillfredsställande

direkt avkastning. Såsom pensionsstyrelsen i sitt utlåtande

framhållit, har denna styrelse och följaktligen de ledamöter av styrelsen,

som skulle ingå bland fondfullmäktige, största intresse av, att

fondförvaltningen handhaves på ett för försäkringens ekonomi förmånligt

och betryggande sätt, så att fonden kan helt fylla sin huvudsakliga

uppgift, nämligen att bereda de försäkrade pension för inbetalda

avgifter i enlighet med de i lagen fastställda grunder. Genom

det sätt, på vilket valet av de finanssakkunniga skall ske, synes ock

vara tillräckligt sörjt för att de av fullmäktige i riksbanken angivna

synpunkter i fråga om förvaltningsmyndigheten bliva behörigen tillgodo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sedda. För att emellertid stärka den finansiella sakkunskapens inflytande

bland fullmäktige synes mig kunna utan olägenhet bland förvaltningsgrunderna

införas den föreskriften, att vid fråga om placering enligt

punkterna 8) och 9) i samma grunder minst fem av fullmäktige skola vara

ense om beslutet. Fn ytterligare garanti skulle kunna vinnas genom att,

såsom kommittéledamöterna Davidson och Hedenlund föreslagit och även

jag finner lämpligt, i reglementet intages föreskrift om skyldighet för

fondfullmäktige att i protokollet låta anteckna storleken av de belopp, som

placeras mot endast nöjaktig säkerhet eller ock mot lägre räntesats, än

vad placeringen normalt kunnat betinga.

Av det nu anförda torde emellertid framgå, att jag icke anser tillrådligt

att inskränka antalet ledamöter i förvaltningsmyndigheten från

pensionsstyrelsen, som dock är den egentlige målsmannen för pensionsförsäkringen

och som närmast har ansvaret för försäkringens handhavande.

Jag tillåter mig för övrigt i detta sammanhang erinra om

den av kommittén lämnade utredningen rörande den tyska invaliditetsförsäkringens

förmögenhetsförvaltning. Av denna utredning inhämtas,

att de tyska invaliditetsförsäkringsanstalternas styrelser själva förvalta

försäkringens fonder. Den erfarenhet, som under årens lopp vunnits

beträffande denna i omedelbart samband med själva försäkringen stående

förvaltning, synes ock hava bestyrkt dess lämplighet och ändamålsenlighet.

Ett bevis härför lämnar den senaste tyska lagstiftningen på socialförsäkringens

område eller den år 1911 genomförda lagen om försäkring

för affärsanställda. Den stora, hela riket omfattande Reichsversicherungsanstalt

fur Angestellte omhänderhar nämligen själv genom

sin styrelse förvaltningen av de betydande summor, som inflyta till

anstalten och som för vartdera av åren 1913 och 1914 uppgingo till

emellan 130 och 140 miljoner riksmark. Anstaltens styrelse består av

en president såsom chef för anstalten samt ett antal ständiga ledamöter

ävensom av två representanter för de försäkrade och två för de försäkrades

arbetsgivare. Vid behandlingen av frågor om utlåning till belopp

överstigande en halv miljon riksmark ävensom andra frågor av principiell

betydelse deltaga presidenten och fyra av de ständiga ledamöterna

samt de förutnämnda representanterna för de försäkrade och arbetsgivarna.

År fråga om mindre belopp, avgöres ärendet av presidenten

och en ständig ledamot eller av presidenten och två dylika ledamöter.

I fråga om sättet för utseende av de fullmäktige, som icke skulle

tillhöra pensionsstyrelsen, har, såsom av det föregående framgår, förslag

framlagts, avvikande från det varom kommittéflertalet enat sig. Jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

5»

har emellertid ej funnit skäl föreligga att frångå den av kommittéflertalet

föreslagna anordningen.

Kommittéflertalets förslag till grunder upptager den bestämmelsen,

att av Konungen förordnas tre suppleanter, därav en för de fullmäktige,

som tillhöra pensionsstyrelsen. Statskontoret ävensom styrelsen för postsparbanken

hemställa, huruvida icke lämpligen borde åt fullmäktige i

riksbanken och i riksgäldskontoret överlämnas att utse suppleant för

av nämnda fullmäktige utsedd ledamot i förvaltningsmyndigheten. Fullmäktige

i riksbanken hava även gjort framställning i enahanda riktning,

och socialstyrelsen uttalar sig för att suppleanter utses för samtliga de

av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Ehuru denna fråga synes vara av mindre vikt, tala dock vissa lämplighetsskäl

för en sådan ändring av kommittéflertalets förslag i förevavarande

hänseende, att Kungl. Maj:t utser två suppleanter samt fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en, under det

att åt pensionsstyrelsen överlämnas att utse en suppleant för de fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden, som tillhöra nämnda styrelse.

Av kommittéledamoten Lindqvist har framställts förslag, att fondförvaltningen

skulle helt skiljas från pensionsstyrelsen och att för ändamålet

skulle upprättas en särskild fondbyrå, sorterande direkt under

förvaltningsmyndigheten. Kommitténs övriga ledamöter hava emellertid

bestämt motsatt sig en sådan anordning, och av de myndigheter m. fl.,

som avgivit utlåtande över kommitténs betänkande, hava egentligen

endast fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat sig för bemälde reservants

förslag. För min del har jag, på sätt framgår av vad jag redan anfört,

ej kunnat finna en sådan anordning lämplig. Därigenom skulle, såsom även

kommittén framhåller, svårigheter uppstå beträffande arbetsuppgifternas

fördelning och ansvaret för desamma. Den skulle ock bryta det intima

samband, som, enligt vad allmänt erkännes, måste upprätthållas mellan

själva pensionsförsäkringsverksamheten och dess fondförvaltning. En

dylik anordning skulle även komma att orsaka onödigt dubbelarbete

och ökade kostnader samt medföra för arbetet störande slitningar. I

detta sammanhang må för övrigt erinras om den lättnad i förvaltningsarbetet,

som vinnes genom att i enlighet med kommitténs förslag överlämna

fondens värdehandlingar i öppet förvar hos riksbanken, som då

ombesörjer inteckningsförnyelser samt inkassering av räntor och annan

avkastning å de deponerade värdehandlingarna m. m.

Vad kommittén i övrigt hemställt i fråga om förvaltningsmyndigheten

har jag icke funnit föranleda någon erinran från min sida.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Pensions
styrelsens
förslag.

Användning av överskott i fonden för åtgärder till

förebyggande eller hävande av invaliditet m. m.

Med avseende å användningen av viss del av fonden framställde

pensionsstyrelsen i sin skrivelse den 1 maj 1914 följande förslag.

Det belopp, varmed fonden vid varje kalenderårs utgång beräknades

överstiga kapitalvärdet av alla de framtida utbetalningar, som med dess

medel skulle bestridas, skulle överföras till en särskild fond. Ur denna

fond skulle pensionsstyrelsen äga att enligt de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelades, använda medel

a) för beredande av sjukvård åt försäkrad, som hotades av invaliditet

och alltså kunde väntas falla försäkringen till last; samt

b) för beredande av läkar- och sjukvård och dylikt åt den, som

redan erhållit pension, om han kunde väntas genom sådan vård helt

eller delvis återvinna sin arbetsförmåga.

I fråga om sättet för erhållande av medel till denna verksamhet

erinrade pensionsstyrelsen om de i 12 § pensionsförsäkringslagen meddelade

bestämmelserna, att inom fem år efter det lagen trätt i kraft och

sedermera minst en gång vart tionde år genom pensionsstyrelsens försorg

skulle anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad

undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunde

för dem, som först därefter bleve avgiftspliktiga, beredas de pensioner,

som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvarade dessa avgifter,

samt att i sammanhang med en sådan undersökning utredning

tillika skulle verkställas, huruvida fonden vore så stor, att den minst

motsvarade kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med dess medel

skulle bestridas.

Pensionsstyrelsen tänkte sig, att en mera approximativ uppskattning

av fondens förpliktelser skulle kunna anställas efter varje kalenderårs

utgång. Det belopp, varmed fonden härvid beräknades överstiga kapitalvärdet

av alla de framtida utbetalningar, som med dess medel skulle

bestridas, skulle överföras till en särskild fond, ur vilken pensionsstyrelsen

skulle äga att, enligt de närmare bestämmelser, som av Konungen

meddelades, använda medel för beredande av sjukvård åt försäkrad, som

hotades av invaliditet och alltså kunde väntas falla försäkringen till last,

samt för beredande av läkar- och sjukvård eller dylikt åt den, som erhållit

pension, om han kunde genom sådan vård helt eller delvis åter
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 55

vinna arbetsförmågan. Såsom av styrelsens motivering för detta förslag

inhämtas, skulle icke hela det vid den årligen verkställda utredningen

beräknade överskottet få disponeras för ifrågavarande ändamål, utan en

del borde reserveras och avsättas till en säkerhetsfond för reglering av

sådana fluktuationer, som vid de periodiska undersökningarna kunde

komma att visa sig i fonden.

De myndigheter, som haft att yttra sig över pensionsstyrelsens förslag

i denna del, hava i huvudsak biträtt detsamma.

Statskontoret fann för sin del, att medel till ifrågavarande åtgärder

borde ställas till pensionsstyrelsens förfogande även innan överskott i

pensionsförsäkringsfonden uppkommit, och föreslog statskontoret, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att särskilda medel för

ändamålet anvisades av sjätte huvudtitelns extra förslagsanslag till

bestridande av på staten belöpande kostnad för genomförande av en

allmän pensionsförsäkring.

Alderdomsförsäkringskommittén anförde, att frågan om att redan

nu börja vidtaga åtgärder till förebyggande av invaliditet och dylikt

syntes kunna behandlas oberoende av huvudfrågans lösning, då det naturligtvis

ej kunde möta hinder att av den redan samlade fonden erhålla

härför erforderliga medel.

Då jag den 24 juli 1914 i statsrådet anmälde pensionsstyrelsens

förslag i fråga om vidtagande av åtgärder till förebyggande och

hävande av invaliditet, anförde jag, att jag ansåge denna speciella

frågas snara lösning vara av den trängande vikt, att ett uppskov

med behandlingen därav icke vore försvarligt. Jag erinrade vidare

därom, att vid den förberedande behandlingen av ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag till pensionsförsäkringslag från en del håll

anmärktes såsom en brist hos förslaget, att det icke innehölle någon

bestämmelse om åtgärder till förebyggande av invaliditet. Vid lagförslagets

behandling inom 1913 års riksdag uttalade också flera talare

av samma anledning betänkligheter mot förslaget. Tydligen hade

man såväl inom kommittén som vid förslagets bearbetning inom civildepartementet

utgått därifrån, att spörsmålet om de förebyggande åtgärderna

mot för tidig invaliditet borde upptagas till behandling först

sedan själva lagverket bragts till stånd. Den erfarenhet, som vunnits

under den jämförelsevis korta tid lagen varit i tillämpning, pekade

emellertid hän därpå, att behovet att anordna en förebyggande sjukvårdsverksamhet

vore i viss mån trängande. I varje fall syntes tvekan ej

Utlåtanden.

Anslag för

åtgärder till

förebyggande

eller hävande

av invaliditet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

råda därom, att anordnande i lämplig form av sådan verksamhet skulle

vara i liög grad gagneligt för pensionsförsäkringsverket i dess helhet.

Erfarenheten från Tyskland — anförde jag vidare — där pensionsförsäkringens

sjukvårdande verksamhet vore i huvudsak ordnad på sätt nu

föreslagits, hade ådagalagt, att denna verksamhet i hög grad befordrat försäkringsverksamhetens

lyckliga genomförande. Enligt uttalande av chefen

för den tyska pensionsförsäkringen skulle den sjukvårdande verksamheten,

för vars bedrivande de tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringsfonderna

disponerade över egna sjukhus, sanatorier, invalidanstalter

och ålderdomshem, i väsentlig mån uppbära pensionsförsäkringen

i nämnda land. Huru omfattande denna verksamhet där vore, belystes

bäst därav, att, enligt vad pensionsstyrelsen meddelat, utgifterna

för sjukvård under år 1911 uppginge till över 22 miljoner riksmark och

att försäkringsanstalterna vid samma tidpunkt ägde egna sjukvårds- och

andra anstalter till ett värde av över 68 miljoner riksmark.

I Sverige kunde pensionsförsäkringen icke från början få till sitt

förfogande ett ordnat system av sjukhus, sanatorier, invalidanstalter och

dylikt; av ekonomiska skäl kunde detta icke ifrågasättas. Men även en

under blygsamma former och i mindre omfattning börjande sjukvårdande

verksamhet syntes få sin stora betydelse dels ur den synpunkt, att den

försäkrade på ett tidigt stadium och på ett påtagligt sätt finge insikt

om pensionsförsäkringens fördelar, och dels därigenom, att folkhälsan och

arbetskraften hos befolkningen, bättre än nu skedde, skulle tillvaratagas

och bevaras. Härtill komme, att denna verksamhet jämväl ur rent ekonomisk

synpunkt borde medföra fördelar, enär därigenom försäkringskostnaderna

för framtiden i viss mån torde kunna nedbringas.

Med bifall till den i ämnet framlagda kungl. propositionen (nr 257)

beslöt 1914 års senare riksdag, att för vidtagande av åtgärder till förebyggande

och hävande av invaliditet finge jämlikt de föreskrifter, som

av Konungen meddelades, av pensionsstyrelsen disponeras ett belopp av

högst 200,000 kronor, att utgå med högst 50,000 kronor av det för år

1914 av riksdagen på extra stat anvisade förslagsanslag för bestridande

av på staten belöpande kostnad för genomförande av en allmän pensionsförsäkring

samt med återstående belopp av det förslagsanslag för

bestridande av den på staten belöpande kostnad för pensionstillägg och

understöd jämlikt ovannämnda lag, som riksdagen för år 1915 anvisat.

Med anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet .gjorda framställningar har

sedermera dels 1915 års riksdag på extra stat för år 1916 anvisat ett

anslag av 200,000 kronor, att i enlighet med de föreskrifter, som av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung], Maj:t* Nåd. Proposition Nr 207. hi

Konungen meddelades, användas för vidtagande äv åtgärder till förebyggande

och hävande av invaliditet, dels ock innevarande års riksdag

medgivit, att av det förslagsanslag, som för år 1917 beviljats för bestridande

av den på staten belöpande kostnad lör pensionstillägg och understöd

jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring enligt dess lydelse före

den 8 juni 1915, ett belopp av högst 300,000 kronor må, i enlighet

med de föreskrifter, som av Konungen meddelas, användas för vidtagande

av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.

Kungl. Maj:t har beträffande användningen av de för ifrågavarande

ändamål beviljade medlen fastställt särskilda villkor och bestämmelser.

Härvid har bland annat föreskrivits, att medlen må användas för bestridande

av följande kostnader, nämligen för läkarundersökning och

läkarintyg, läkarbehandling och vård å sjukhus eller annan därmed

jämförlig anstalt samt, där så med uppenbar fördel kan ske och anstaltsvaid

icke kan erhallas, för vård i hemmet eller eljest hos enskilda,

för anskaffande av bandage, konstgjorda lemmar och dvlikt samt av

nödvändig utrustning av kläder och dylikt under vårdtiden, yrkesutbildning

inom arbetsgren, som lämpar sig för personen i fråga, ävensom,

där så prövas oundgängligen nödigt, utgifter ej mindre för den sjukes

och honom åtföljande vårdares resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt

samt underhåll under resorna än ock för lämnande av bidra»- till

underhåll åt sjukbehandlad persons familj.

I sitt förslag till grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

har kommittén infört följande bestämmelse:

Därest vid sådan utredning, som av pensionsstyrelsen verkställts

jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att överskott

förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen^

och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda överskott

må . användas _ för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade

att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga

eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionsstyrelsens

förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i

enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.»

I samband härmed har kommittén framlagt följande förslag till

ändrad lydelse av 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring:

»Inom — — — — — — _ — — avgifter.

I sammanhang------------bestridas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 smal. 182 höft. {Nr 207.)

Gällande

villkor och

bestämmelser.

Kommittén.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Framgår av dénna utredning, att överskott förefinnes, må så stor

del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande

av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.»

kommittén anför i förevarande ämne, att någon meningsskiljaktighet

icke syntes föreligga rörande nyttan och ändamålsenligheten därav,

att pensionsförsäkringen även inriktade sin verksamhet på direkta åtgärder

till förebyggande eller hävande av invaliditet eller till folkhälsans

främjande. Kommittén vore ock övertygad om, att sådana åtgärder skulle

bliva till stort gagn, först och främst för pensionsförsäkringen själv, då

de vore ägnade att nedbringa försäkringskostnaderna, men därjämte för

landet i dess helhet därigenom att de stärkte och bevarade arbetskraften

hos befolkningen. Enligt kommitténs åsikt borde medel för omförmälda

ändamål få disponeras ur pensionsförsäkrings fonden. Detta kunde icke

vara stridande mot fondens ändamål, då medel genom användning för

sjukvårdande åtgärder komme de försäkrade till godo och en sådan användning;

av fondmedlen även syntes vara av statsmakterna förutsatt.

Kommittén yttrar vidare härom:

»Kommittén ifrågasätter emellertid, om det är lämpligt att nöja sig med allenast

en mera approximativ uppskattning av fondens förpliktelser, då det gäller att

avgöra, om överskott finnes, och beräkna storleken av detta, lat vara att denna uppskattning

göres med all försiktighet. Den fordran synes böra uppställas, att undersökningen

verkställes i samma ordning, som förutsattes enligt 12 § pensionsförsäkringslagen.

Visserligen kommer en sådan undersökning att bliva mera omfattande

och besvärlig, men det är ju icke erforderligt, att den verkställes varje år. Om

undersökning, som verkställts i enlighet med nämnda lagbestämmelse, utvisat, att

överskott till visst belopp förefinnes, torde lämpligen kunna bestämmas, att en del

av detta överskott får användas till sjukvårdande åtgärder, och i sammanhang

därmed föreskrivas, huru mycket av denna del må under en bestämd tidsperiod

förbrukas.

Inom den tyska invaliditetsförsäkringen få dylika medel disponeras direkt ur

fonden utan i lagen stadgad begränsning. Då här endast avses disposition av överskottsmedel,

s#år man sålunda på en försiktigare ståndpunkt.

Givetvis bör den del av överskottet, som anses höra disponeras för sjukvårdande

åtgärder, överlämnas till pensionsstyrelsen till användning för därmed avsett

ändamål.

Kommittén har förehaft till behandling frågan, huruvida i grunderna för fondens

förvaltning bör stadgas något visst maximum, som ma av disponibelt överskott

användas till sjukvårdande åtgärder, men har stannat vid, att någon gräns i detta

avseende icke bör uppställas. En dylik gräns måste för övrigt göras beroende av

fondens tillväxt och växla med hänsyn därtill och kan därför icke lämpligen pa förhand

uppdragas. Största trygghet synes härvid kunna vinnas, om det överlämnas

åt Konungen att, efter framställning av pensionsstyrelsen och efter fullmäktiges för

pensionsförsäkringsfonden hörande, bestämma, huru stor del av beräknat överskott

opaginerad Kontrollera mot PDF

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 51)

må användas för sjukvårdande åtgärder. Genom eu dylik anordning förfaller givetvis

behovet av någon avsättning till en sådan särskild säkerhetsfond, som av pensionsstyrelsen

ifrågasatts.»

De olika ändamål, för vilka medlen skalle få användas, anser

kommittén icke lämpligen böra i grunderna på förhand specificeras,

enär det icke läte sig göra att på förhand uttömmande angiva

alla dessa. Den erfarenhet, som under arbetets gång vunnes, borde

därvid få vara bestämmande. Närmare föreskrifter i detta avseende

borde därför meddelas av Kungl. Maj:t i likhet med vad som skett

beträffande de anslag, som beviljats av riksdagen åren 1914 och

1915 för sjukvårdande åtgärder. Förutom till de ändamål, som omnämndes

i gällande bestämmelser beträffande användningen av det för

ifrågavarande ändamål för år 1916 beviljade, anslaget, borde enligt kommitténs

uppfattning medlen, om så prövades erforderligt, få användas till

lån eller understöd för anskaffande av arbetsmaterial och verktyg åt dem,

som därav ansåges vara i behov för att efter undergången sjukbehandling

kunna utnyttja sina arbetskrafter, varjämte pensionsstyrelsen borde

erhålla möjlighet att anordna och understödja företag, ägnade att förebygga

eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

Vid de tillfällen, då förslag tidigare framlagts om beviljande av

särskilt anslag för vidtagande av åtgärder till förebyggande eller hävande

av invaliditet, har jag framhållit, att avsikten från början varit, att kostnaderna

för dylika åtgärder skulle bestridas av medel från den i 11 §

av pensionsförsäkringslagen omförmälda fond. Jag har ock därvid erinrat

om, att det för åstadkommande av en mera gynnsamt! uppfattning

hos allmänheten om pensionsförsäkringens fördelar vore av synnerlig

vikt, att från statens sida någonting gjordes i den angivna riktningen.

Om den störa betydelsen för försäkringen i folkpsykologiskt avseende

av en rätt bedriven sjukvårdande verksamhet har jag förut i annat sammanhang

redan yttrat mig. Det är uppenbart, att denna, verksamhet,

som syftar åt att stärka och bevara befolkningens hälsa och arbetskraft,

måste bliva av djupgående betydelse för landet i dess helhet, samtidigt

som den genom nedbringande av försäkringskostnaderna befordrar

pensionsförsäkringens intresse. Erfarenheten från utlandet och särskilt

Tyskland, där pensionsförsäkringens sjukvårdande verksamhet i huvudsak

är ordnad på sätt som nu föreslagits, har även ådagalagt denna

verksamhets stora betydelse för det lyckliga genomförandet av pensionsförsäkringen

i dess helhet. Bland dem, som haft att yttra sig över

pensionsstyrelsens och kommitténs förslag, synes ock fullständig enighet

Departe
mentschefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

råda angående ändamålsenligheten av denna verksamhet, och det torde

ock hava varit tydligt för alla, att frågan måste föras fram till slutgiltig

lösning i samband med avgörandet av frågan om fondens förvaltning.

Det förslag, som kommittén i detta hänseende framlagt, finner jag

vara synnerligen väl grundat. Jag anser mig med avseende därå endast

böra ytterligare framhålla, hurusom den tyska inva-liditetsförsäkringen

går längre än kommitténs förslag, i det att i Tyskland medel få disponeras

för sjukvårdande åtgärder direkt iir fonden utan lagstadgad begränsning.

Då såsom nu föreslås ifrågavarande åtgärder skulle hållas

inom ramen av överskottsmedlens belopp, och då dessutom endast så

stor del av dessa''''medel, som av Kungl. Magt bestämmes, skulle få användas

för ändamålet, förefinnes ju största möjliga garanti för att fondens

förmåga att fullgöra sina förpliktelser icke härigenom äventyras.

I fråga om de olika ändamål, för vilka medlen skola användas,

anser jag i likhet med kommittén, att dessa icke böra på förhand specificeras

i grunderna, utan att det bör överlåtas åt Kungl. Maj:t att meddela

närmare föreskrifter i detta avseende — detta i likhet med vad

som skett beträffande de medel, som av riksdagen för ändamålet ställts

till Kungl. Maj:ts förfogande för åren 1915—1917.

Pensionsstyrelsen bär i sitt utlåtande över kommitténs förslag framhållit,

att medel, som användas för att förhindra inträdande av för tidig

invaliditet hos befolkningen och för att befordra folkhälsan, komma icke

blott fonden och avgiftsförsäkringen till godo, utan även, och detta till

och med i än högre grad, staten i form av minskade utgifter för pensionstillägg

qch understöd, vilka ju utgå endast vid invaliditet, under

det att fonden även har att utbetala ålderdomspensioner. Det kunde därför

enligt styrelsens mening ifrågasättas, om icke statqn även framdeles såsom

hittills borde lämna direkta bidrag till ifrågavarande verksamhet.

Vidkommande den till 1916 års riksdag gjorda framställningen om medel

för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet under år 1917, syntes

sådana medél under alla förhållanden vara erforderliga, då utredning, som

enligt kommittéförslaget skulle verkställas för att utröna, om överskott i

fonden förefunnes, sannolikt icke kunde komma till stånd så tidigt, att

överskottsmedel skulle kunna ur fonden disponeras för sistnämnda år.

I likhet med pensionsstyrelsen finner även jag, att de för år 1917

beviljade medlen för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet torde

behöva tagas i anspråk för nämnda ändamål. Vad åter angår frågan,

huruvida statsbidrag bör för kommande år lämnas till berörda verksamhet,

anser jag mig för närvarande icke hava anledning att därom uttala

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

G1

mig, helst all upplysning ännu saknas angående de belopp, som för

ändamålet kunna disponeras ur fonden.

Redan vid pensionsförsäkringslagens tillkomst framhölls som eu

brist hos denna lag, att icke i densamma intagits uttrycklig bestämmelse

om, att medel ur fonden finge användas till åtgärder i förebyggande

syfte. Det synes emellertid hava förutsatts, att vid uppgörande av

bestämmelser om fondens förvaltning skulle övervägas möjligheten att

ur fonden disponera medel för ifrågavarande ändamål. Därest nu frågan

om fondförvaltningen erhåller sin lösning, synes pensionsförsäkringslagen

böra kompletteras med en föreskrift av det utav kommittén

föreslagna innehåll.

Kostnader för fondförvaltningen.

Pensionsfondskommittén har föreslagit, att kostnaden för ersättning

åt fullmäktige och deras suppleanter, särskilt anlitade sakkunniga och

annat biträde, värdering i anledning av fastighetsbelåning samt förvaring

av fondens värdehandlingar ävensom tryckningskostnader och

andra expenser skulle bestridas av fondens medel enligt fastställd stat.

De kostnader, som skulle föranledas av pensionsstyrelsens befattning

med fondförvaltningen, anser kommittén böra gäldas av statsmedel

i likhet med vad som är förhållandet beträffande nämnda styrelses övriga

förvaltningskostnader.

Rörande de kostnader, som skulle bestridas av fondens medel, anför

kommittén, bland annat:

»Vad dessa kostnader angår, kan en beräkning av desamma naturligen

avse allenast den närmaste tiden, och måste den i fråga om åtskilliga poster bliva

mera approximativ.

Ersättningen till fullmäktiges ordförande och en var av de fyra fullmäktige,

som icke tillhöra pensionsstyrelsen, torde kunna fastställas till 3,000 kronor för år

samt för var och en av övriga två fullmäktige till 1,500 kronor. Till suppleant torde

böra utgå en ersättning av 30 kronor för varje sammanträde, som av suppleant bevistats

i anledning av förfall för ordinarie fullmäktig.

Då kommittén förutsätter, att till fullmäktige och suppleanter för dem i regel

komma att utses personer, som äro bosatta i Stockholm eller dess omedelbara närhet,

lärer resekostnadsersättning icke behöva beräknas.

De utgifter i övrigt, som skulle bäras av fonden, äro kostnad för anlitande av

sakkunniga personer och biträde för protokollföring, kostnad för värdering i anledning

av fastighetsbelåning, i den mån sådan kostnad icke anses böra betalas av låne
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

sökanden, kostnad för förvaring av fondens värdehandlingar samt tryckningskostnad

och andra expenser.»

I fråga om förvaring av fondens värdehandlingar tillåter jag mig

erinra om, att pensionsstyrelsen i sitt förslag till grunder för förvaltningen

av fonden ifrågasatt, att nämnda handlingar borde förvaras

i riksbanken, antingen i slutet förvar under olika lås eller i öppet förvar.

Fullmäktige i riksbanken anförde i anledning därav, att hos riksbanken

läge i öppet förvar postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens

under postsparbanksstyrelsens förvaltning stående värdehandlingar till

ett sammanlagt belopp av omkring 56 miljoner kronor. Härför

uppbure riksbanken en ersättning av 4,000 kronor årligen. Under

statskontorets förvaltning stående obligationer till ett belopp av

omkring 64 miljoner kronor läge i öppet förvar i riksbanken utan

avgift. Fullmäktige ansåge, att även pensionsförsäkringsfondens

värdehandlingar borde av riksbanken mottagas i öppet förvar. Då

den principen vunnit allt vidsträcktare tillämpning, att varje verk

självt borde bära sina egna kostnader och hava ersättning för det arbete,

verket utförde åt andra verk, borde avgift till riksbanken erläggas

för förvar och skötsel av pensionsförsäkringsfondens värdehandlingar.

Den årliga avgiften kunde lämpligen bestämmas till 500 kronor för

varje påbörjat tiotal miljoner kronor värdehandlingar upp till 100 miljoner

kronor samt därefter 500 kronor för varje påbörjat femtiotal miljoner

kronor.

I likhet med riksbanksfullmäktige anser jämväl kommittén lämpligt,

att handlingarna lämnas till riksbanken i öppet förvar. Enligt

vad kommittén inhämtat, åtager sig riksbanken vid dylik deposition att

ombesörja inteckningsförnyelser samt inkassering av räntor och annan

avkastning å de deponerade värdehandlingarna m. m.

I fråga om beloppet av de utgifter, som borde beräknas för ersättning

till suppleanter samt för övriga utgifter med undantag av ersättningen

till de ordinarie fullmäktige, anför kommittén, att det svårligen

läte sig göra att i sådant hänseende beräkna visst belopp, men att

summan tills vidare torde kunna förslagsvis bestämmas till 12,000

kronor.

Det belopp, som till en början skulle från fonden förslagsvis utgå

till bestridande av utgifter för fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,

skulle, enligt kommitténs beräkning, fördela sig på följande sätt:

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207. 63

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................. kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillhöra pen
eionsstyrelsen,

å 3,000 kronor.................................... » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillhöra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor ........................... » 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade

sakkunniga personer och annat biträde, värdering

i anledning av fastighetsbelåning, förvaring

av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader

och andra expenser, förslagsvis ............... » 12,000: -

Summa kronor 30,000: —

För egen del anser jag mig böra biträda vad kommittén beträffande

kostnaderna för fondförvaltningen föreslagit. Någon anmärkning

däremot har icke från de hörda myndigheternas sida framförts i

annat avseende, än att socialstyrelsen funnit någon saklig motivering

icke vara anförd, varför ledamot från pensionsstyrelsen icke skulle erhålla

samma ersättning som övriga fondfullmäktige. Kommitténs av

fullmäktige i riksbanken förordade förslag att överlämna fondens värdehandlingar

i öppet förvar hos riksbanken finner jag ändamålsenligt.

Särskilt vill jag betona, hurusom en sådan anordning skulle medföra

förenkling i arbetet med fondärendena och såsom följd därav besparing

i förvaltningskostnader.

Beträffande de kostnader, som skulle föranledas av pensionsstyrelsens

befattning med fondärendena, tillåter jag mig erinra om, att pensionsstyrelsen

i sitt yttrande över kommittéförslaget funnit något särskilt

anslag icke nu behöva äskas för bestridande av ifrågavarande kostnader.

I överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen i sitt yttrande över

kommittéförslaget härom anfört, har jag funnit det vara önskvärt, att

de nya bestämmelserna angående fondförvaltningen träda i kraft redan

den 1 juli innevarande år.

Vid bifall till vad jag uti nu ifrågavarande hänseende föreslagit,

skulle arvodes- och omkostnacLsstaten för fullmäktige erhålla följande avfattning

:

Departements

chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Departementschefens

hemställan.

Arvodes- och oinkostuadsstat för fullmäktige för pensioiisiörsäkringsfonden.

Arvode till fullmäktiges ordförande.................................... kronor 3,000: —

Arvode till de fyra fullmäktige, som ej tillköra pen
sionsstyrelsen,

å 3,000 kronor.................................. » 12,000: —

Arvode till de två övriga fullmäktige, som tillköra

pensionsstyrelsen, å 1,500 kronor............................. » 3,000: —

Ersättning till fullmäktiges suppleanter, särskilt anlitade

sakkunniga personer ock annat biträde,

värdering i anledning av fastigketsbelåning, förvaring

av fondens värdehandlingar, tryckningskostnader

ock andra expenser, förslagsvis ............ » 12,000: —

Summa kronor 30,000: —

Denna arvodes- ock omkostnadsstat synes böra underställas riksdagens

prövning ock fastställas att gälla från ock med den 1 juli 1916.

Departementschefen uppläste härefter förslag till dels grunder för

förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring omförmälda fond, dels lag om ändrad lydelse av 12

§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, allt av den

lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställde därefter, att

lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag måtte, för det ändamål 87

§ regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet:

Helge Berglund. ■

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun<jl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

05

Bilaga 1.

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

Inom — — — — — — — — — — — — — — — avgifter.

I sammanhang-------------bestridas.

Framgår av denna utredning, att överskott förefinnes, må så stor

del av överskottet, som Konungen bestämmer, användas till bestridande

av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (N 207.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Bilaga 2.

Förslag

till

grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om

allmän pensionsförsäkring omförmälda fond.

I. Den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av

dess utgifter, skall redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande

erhållit Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde

eller inom sextio procent av sådant värde, som efter särskild

värdering fastställes av de under II här nedan omförmälda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit,

vilken i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit

godkännande från det allmännas sida;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall

efter framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

befordra folkhälsan — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier,

ålderdomshem, bostäder för mindre bemedlade m. in. — och som enligt

fullmäktiges prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning

till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

r,7

Kungi. l\Taj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Av förenämnda medel skall minst en sjättedel redovisas på sätt

under 1) omförmäles, och må högst en fjärdedel redovisas pa sätt under

8) angives samt högst en trettiondel såsom under 9) sägs.

Fullmäktige böra även vid andra placeringar än de under 8) och 9)

omförmälda särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som

avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Skulle något år avvikelse från ovan angivna gränser för medlens

placering hava ägt rum, skall rättelse vidtagas så snart lämpligen

kan ske. .

Utan hinder av vad ovan stadgats må, till skyddande av fordran,

å offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt. Egendom, vilken sålunda till skyddande av fordran

inköpes, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske.

II. Frågor om placering av fondens medel enligt vad ovan sagts

samt om förändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden.

Dessa fullmäktige skola vara till antalet sju och utgöras av

generaldirektören och chefen för pension sstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av

två skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den tiedje

insikt och erfarenhet i sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt

för tre år i sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person, samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som^ ^ar

handlägga ärenden angående fonden, eller, därest denne byråchef är

generaldirektörens ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som

av Konungen förordnas.

Härjämte förordnas av Konungen två suppleanter samt utses av

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt en suppleant.

För de fullmäktige, som tillhöra pensionsstyrelsen, utses en suppleant

av styrelsen.

Fullmäktige utse årligen inom sig vice ordförande.

‘ För besluts fattande om placering av fondens medel på sätt under

I 8) eller 9) omförmäles erfordras, att minst fem fullmäktige äro om

beslutet ense. , ,

III. Verkställandet av fullmäktiges beslut^ bokföring av fonden

samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av

p ensionsstyr elsen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

JV- Därest vid. sådan utredning, som av pensionsstyrelsen verkställts

jämlikt 12 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, framgått att

överskott förefinnes, bestämmer Konungen efter framställning av pensionsstyrelsen

och efter fullmäktiges hörande, huru stor del av berörda

överskott rnå användas för bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade

att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga

eller befordra folkhälsan, och skola dessa medel ställas till pensionsstyrelsens

förfogande att av styrelsen för angivna ändamål disponeras i

enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas.

V. Kostnaden för ersättning åt fullmäktige och deras suppleanter,

särskilt. anlitade^ sakkunniga och annat biträde, värdering i anledning

av fastighetsbelåning samt förvaring av fondens värdehandlingar ävensom

tryckningskostnader och andra expenser bestridas av fondens medel

enligt fastställd stat.

VI. De närmare bestämmelser, som härutöver erfordras för fondens

förvaltning, meddelas av Konungen.

Dessa grunder skola lända till efterrättelse från och med den 1 juli

1916, dock att av de medel, som inflyta under åren 1917—1926 och som

skola placeras, minst en tredjedel skall redovisas på sätt under I 1)

omförmäles samt att från ingången av år 1919 intill utgången av år

1926 . minst en tredjedel av fondens medel skall vara på nämnda sätt

redovisad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

YTTRANDEN

AV

MYNDIGHETEK M. FL.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

71

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom remiss av den 6 innevarande mars lämnat

fullmäktige i riksbanken tillfälle att avgiva utlåtande över ett av utsedda kommitterade

den 4 denna månad avgivet förslag angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,

få fullmäktige anföra följande.

TIGE I RIKSBANKEN, ang. förslag

rörande förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

De erinringar, vilka fullmäktige funno anledning framställa i yttrande av den

28 maj 1914 över ponsionsstyrelsens den 1 samma månad avgivna förslag till grunder

för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, hava i de flesta fall blivit i det nu

föreliggande kommittéförslaget beaktade på ett sätt, som fullmäktige anse tillfredsställande.

Fullmäktiges uttalade mening, att placering av fondens medel hos enskilda

bankinrättningar icke borde medgivas, bar emellertid icke vimnit understöd av kommittén,

som ansett nödvändigt, att fondstyrelsen har möjlighet att, för undvikande

av ränteförlust, i avbidan på fast placering tillsvidare göra medel räntebärandevgenom

insättning i annan bank än riksbanken, vilken ej gottgör ränta. Någon olägenhet i

den av fullmäktige angivna riktningen torde enligt kommitténs mening icke behöva

befaras, enär det enligt kommitténs förslag skulle överlåtas åt Eders Kungl. Maj:t att

fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande placering, vilken vore avsedd att

vara av provisorisk beskaffenhet.

Fullmäktige ha tidigare i yttrande till Eders Kungl. Maj:t av den 19 februari

1914 över ett av vattenfallsstyrelsen avgivet förslag till åtgärder för förräntande av

vissa till statens vattenfallsverk hörande fonder uttalat den meningen, att riksbanken

bör, så långt möjligt är, vara statens bankir, samt att statens verk icke böra hava

medel innestående hos privat hank. Denna mening torde hava vunnit Eders Kungl.

Maj:ts godkännande i och med utfärdandet den 23 oktober 1915 av ny kungörelse

angående skyldighet för penningförvaltande allmänna verk och inrättningar samt

kungl. kommittéer eller kommissioner att i vissa fall anlita riksbanken.

Om Eders Kungl. Maj:t det oaktat prövar nödigt föreskriva, att pensionsförsäkringsfondens

medel må insättas hos privat bank, få fullmäktige hemställa dels att

föreskriften härom gives sådan avfattning, att av densamma otvetydigt framgår, att

denna placering får äga rum endast tillsvidare i avvaktan på fast placering, som bör

så snart ske kan anskaffas. Vidare tillåta sig fullmäktige hemställa, att Eders Kungl.

Maj:t ville föreskriva, att av fondens medel må på dylikt sätt placeras högst fem

miljoner kronor.

Detta belopp torde vara fullt tillräckligt, i synnerhet om fondstyrelsen redan

från början inriktade sig på placering i förskott av de under den närmaste framtiden

inflytande medlen i stället för att vänta med placeringen, till dess att medlen influtit.

Förskottsplaceringen förutsätter emellertid, att den placerande myndigheten

till sitt förfogande har ett kassakreditiv eller kredit i annan form, med hjälp varav

nödiga likvider av förskottsvis inköpta obligationer eller utlämnade lån kunde verkställas

. i avvaktan på att erforderliga medel infiöte till fonden. Kiksbanken är beredd

att till styrelsens för pensionsförsäkringsfonden förfogande ställa dylik kredit till en

ränta, uppgående högst till den ränta fonden erhåller på ifrågavarande förskottsvis

gjorda placeringar. Om fondens placering kunde helt och hållet skötas på det sålunda

skisserade sättet, skulle förvaltningen icke alls hava något behov av att placera

medel hos privatbanker.

Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle en av fullmäktige i riksbanken och en

av fullmäktige i riksgäldskontoret vara ledamöter i fondstyrelsen. Kommittén däremot

föreslår, att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret skola

gemensamt utse en ledamot av fondstyrelsen.

Fullmäktige hålla före, att fullmäktige i riksbanken ovillkorligen böra vara

representerade i fondstyrelsen. Hopandet av en fond av de för våra förhållanden

kolossala dimensioner, som pensionsförsäkringsfonden i framtiden kommer att antaga,

ger i och för sig anledning till betänkligheter med hänsyn till de verkningar fond
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

73

anhopningen kan komma att utöva. Det är därför enligt fullmäktiges övertygelse

nödvändigt, att fullmäktige genom en sin representant i fondstyrelsen äro i tillfälle

att ständigt deltaga i fondstyrelsens placeringsbeslut och därvid framhålla de synpunkter,

som med hänsyn till penningställningen för tillfället böra beaktas. Fullmäktige

anse sig böra betona, att fullmäktige här icke avse bevakandet av något

särskilt riksbanksintresse, utan allenast att tillförsäkra fondstyrelsen den ingående

kännedom och det opartiska bedömande av den allmänna finansiella ställningen vid

varje särskilt tillfälle, varöver fullmäktige i riksbanken förfoga. Härav följer ock,

att fullmäktiges representant i fondstyrelsen bör hava sin suppleant.

Stockholm den 23 mars 1916.

Med undersåtlig vördnad:

SIXTEN von FRIESEN.

Victor Moll.

R. Norberg.

Sven Palme.

Pick. Lindgren.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 6 dennes har Eders Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen för

postsparbanken att före den 29 innevarande månad inkomma med underdånigt utlåtande

över pensionsfondskommitténs den 4 dennes avgivna betänkande jämte förslag

angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

STYRELSEN FÖR POSTSPARBANKEN med

utlåtande över pensionsfondskommitténs betänkande

och förslag angående förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kun tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

75

I anledning härav får styrelsen underdånigst anföra följande:

Enligt det förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, som den 9 november

1912 avgavs av ålderdomsförsäkringskommittén, skulle de på grund av lagen influtna

pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken skulle redovisas allenast i skuldförbindelser,

utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner, och i obligationer

utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Uti det underdåniga yttrande i anledning av nyssnämnda kommittéförslag, som

den 24 januari 1913 avgavs av postsparbanksstyrelsen, hemställdes, bland annat, att,

sedan föreskrift meddelats rörande den del av pensionsfondens medel, som borde

redovisas i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, återstoden, intill högst */4

av pensionsfondens medel, lämpligen måtte användas för inköp av räntebärande

obligationer, utfärdade eller garanterade av kommun inom riket, eller ock för direkt

utlåning till dylik kommun, därest tillstånd till lånets upptagande blivit kommunen

av Eders Kung!. Maj:t meddelat.

Sedan emellertid i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring ej intagits

någon annan föreskrift i fråga om placering av pensionsförsäkringsmedlen än

att dessa skulle ingå till en fond, vilken skulle förvaltas enligt grunder, som av

Konung och Kiksdag bestämdes, avgav pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 förslag till

dylika grunder för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, enligt vilket förslag

av fondens medel minst 1/6 och högst Vs skulle placeras i obligationer eller andra

skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten, samt återstoden

redovisas i vissa andra obligationer och skuldförbindelser m. m.

Över detta pensionsstyrelsens förslag infordrades underdåniga utlåtanden av

åtskilliga ämbetsverk med flera, bland andra, av styrelsen för postsparbanken, som

uti sitt den 5 juni 1914 avgivna yttrande i ämnet erinrade, beträffande förslaget till

medelsplaceringen, att den gräns uppåt, som av pensionsstyrelsen uppdragits för fondmedlens

redovisande i svenska statens skuldförbindelser, syntes postsparbanksstyrelsen

alltför snäv och därför borde i avsevärd grad utsträckas.

Flertalet i den kommitté (pensionsfondskommittén), åt vilken genom nådigt brev

den 18 juni 1915 uppdragits verkställande av utredning och avgivande av förslag

beträffande förvaltningen och placeringen av pensionsförsäkringsfonden, har, uti sitt

ovan omförmälda underdåniga betänkande av den 4 dennes, med huvudsakligt godkännande

av de bestämmelser rörande fondmedlens placering, som av pensionsstyrelsen

föreslagits, hemställt, att den del av fondens medel, som ej erfordrades för bestridande

av dess utgifter, skulle redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av

svenska staten;

2) Sveriges allmänna bypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av

svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens

tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden ägde säkerhet genom inteckning i fast

egendom inom femtio procent av senast fastställt taxeringsvärde eller inom sextio

procent av sådant värde, som efter särskild värdering fastställdes;

5) skuldförbindelser, utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit;

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall. efter framställning

av fondstyrelsen, prövat erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos/ bank i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen

meddelades;

8) lån till företag, som vore ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra

folkhälsan och, enligt fondstyrelsens prövning, ansåges erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvades för användning

till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Av förenämnda medel skulle minst en sjättedel redovisas på sätt under 1) omförmälts;

och finge högst en fjärdedel redovisas på sätt under 8) angivits samt högst

en trettiondedel som under 9) sagts.

Såsom principiellt motiv till detta förslag har kommitténs flertal anfört, att vid

val av placeringsobjekt för pensionsförsäkringsfondens medel hänsyn till pensionsförsäkringens

eget intresse måste vara av avgörande betydelse och att följaktligen

inga andra intressen, huru viktiga de än i och för sig kunde vara, borde få göra sig

gällande framför och på bekostnad av det förra.

I anledning härav tillåter sig styrelsen för postsparbanken underdånigst erinra

därom, att, då staten ej blott iklätt sig visst ansvar för försäkringen utan även lämnar

bidrag till den frivilliga försäkringen och betalar största delen av pensionstillläggen

och understöden samt dessutom bestrider pensionsstyrelsens och en del andra

i samband med försäkringen stående förvaltningskostnader, statens och pensionsförsäkringens

intressen, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande, helt sammanfalla

och att följaktligen staten borde, då sådant krävdes för dess intresse, tillförsäkras

en betydligare del av fonden.

Ett sådant statsintresse föreligger otvivelaktigt för närvarande och torde jämväl

en lång tid framåt göra sig starkt gällande. Av kända anledningar lärer nämligen

staten vara hänvisad att uteslutande fylla sitt lånebehov inom landet, och det torde

därför vara i högsta grad angeläget för staten och sålunda jämväl av intresse för

pensionsförsäkringen, att en avsevärd del av försäkringsmedlen placeras i skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av staten.

Styrelsen för postsparbanken instämmer fördenskull i ledamoten i pensionsfondskommittén

greve Lagerbjelkes mening därom att av den del av fondens medel,

som ej erfordras för bestridande av dess utgifter, hälften skall redovisas i obligationer

eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten.

Uti sitt den 26 maj 1914 avgivna yttrande över pensionsstyrelsens ovan åberopade,

den 1 maj samma år avgivna förslag till grunder för pensionsförsäkringsfonden

framhöllo riksgäldsfullmäktige lämpligheten därav att den del av fonden, som

skulle redovisas i svenska statens skuldförbindelser, inbetaides direkt till riksgäldskontoret

och infördes i statsskuldboken, och hava fullmäktige därjämte, uti en till

kommittén sedermera ingiven promemoria, inlagt sin bestämda gensaga däremot att

fondförvaltningen skulle för lån till staten äga anlita den öppna marknaden, när så

ansåges lämpligt.

Mot en sådan anordning, som skulle binda förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet

beträffande villkoren för utlåning från fonden, har emellertid kommittén gjort

ett bestämt uttalande och hemställt, att det skulle stå fondförvaltningen öppet att

begagna det sätt för placering i lån till staten, som för fonden vore fördelaktigast.

Då, såsom av riksgäldsfullmäktige uti ovan åberopade promemoria erinrats, vid

ett sådant förfarande, som av kommittén ifrågaställts, statens berättigade anspråk

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

77

på lättnad i upplåningen kunde bliva fullständigt förfelat, kan styrelsen för postsparbanken

för sin del ej heller biträda kommitténs förslag därom att fondförvaltningen

skulle äga att för lån till staten i vissa fall begagna den öppna marknaden.

Ett sådant förfaringssätt skulle nämligen i avsevärd grad uppmuntra en för statens

upplåning inom landet ofördelaktig import av svenska, i utlandet befintliga statspapper.

Såsom placeringsobjekt för pensionsförsäkringsfondens medel har av kommittén

under 4) upptagits skuldförbindelser, för vilka fonden skulle äga säkerhet genom inteckning

i fast egendom. Därest, såsom väl lärer vara meningen, med dylik egendom

avses endast sådan belägen i Sverige, torde formuleringen av nämnda moment

böra ändras i överensstämmelse härmed.

Beträffande frågan om förvaltningen av pensionsförsäkringsfondens medel erinrade

ålderdomskommittén i sitt ovan åberopade underdåniga betänkande av den 9

november 1912, att denna fråga vore fullt fristående och utan direkt samband med

försäkringsuppgiften i övrigt, i följd varav någon särskild ny institution för fondmedlens

förvaltning, enligt kommitténs mening, ej borde inrättas.

Av de myndigheter, som lämnades tillfälle att yttra sig över ålderdomskommitténs

ifrågavarande förslag, anförde styrelsen för postsparbanken i underdånigt

yttrande den 24 januari 1913, beträffande förvaltningen av pensionsfondens medel,

att, enligt styrelsens mening, förvaltningen av den del av fonden, som skulle redovisas

i svenska statens skuldförbindelser samt i vissa angivna kvalificerade obligationer,

lämpligen borde handhavas av riksgäldskontoret, under det att bestyret med

förvaltningen av de fondmedel, som skulle fruktbargöras genom inköp av obligationer,

utfärdade eller garanterade av svenska kommuner eller genom direkt utlåning

till dylika kommuner, kunde övertagas av postsparbanken, vilken på grund av sammansättningen

av dess styrelse och den utlåningsrörelse, som av banken bedreves,

därtill vore särskilt kvalificerad.

Uti det av pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 avgivna förslag till grunder för

förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden hemställde emellertid nämnda styrelse,

att fondförvaltningen borde handhavas av pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor,

som rörde utlåning av fondens medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående

av generaldirektören för pensionsstyrelsen som ordförande, dennes ställföreträdare,

en ytterligare ledamot i pensionsstyrelsen, en av Kungl. Maj:t särskilt

förordnad sakkunnig ledamot ävensom en av fullmäktige i riksbanken och en av

fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige

skulle inom sig utse.

Uti sitt ovan åberopade yttrande den 5 juni 1914 över pensionsstyrelsens förenämnda

förslag anförde styrelsen för postsparbanken, i fråga om den eller de myndigheter,

åt vilka förvaltningen av pensionsförsäkringsfondens medel borde anförtros,

att, sedan en viss del av de influtna fondmedlen överlämnats till riksgäldskontoret

för att inskrivas i statsskuldboken, en annan del av fonden, exempelvis 1/4, lämpligen

kunde förvaltas av postsparbanksstyrelsen genom inköp av obligationer av angivet

slag eller genom utlämnande av lån direkt till kommuner eller med säkerhet

av fastighetsinteckning eller ock slutligen, under avvaktan på fast placering eller för

bestridande, utan ränteförlust för postsparbanken, av beslutade pensionsutbetalningar,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 207.

genom insättning mot ränta i enskild bankinrättning. Förvaltningen av den återstående

delen av fonden, vilken skulle avse befrämjande av företag, ägnade att tillgodose

pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen,

skulle handhavas på sätt av pensionsstyrelsen föreslagits.

Genom en sådan anordning bleve, enligt vad postsparbanksstyrelsen vidare anförde,

utgifterna för fondens förvaltning tvivelsutan i högst betydlig mån reducerade.

Pensionsfondskommittén har emellertid, uti sitt den 4 dennes avgivna underdåniga

yttrande, anfört att, enligt kommitténs mening, det måste anses olämpligt att

splittra förvaltningen för ett företag, som hade en viss uppgift att fylla, likasom

också att det kunde befaras att, om förvaltningen av hela fonden överlämnades åt

annan, redan befintlig myndighet, som saknade möjlighet att bedöma ändamålsenligheten

av ifrågasatt placering av fondens medel med hänsyn till pensionsförsäkringens

fördel, denna myndighets särskilda intressen skulle kunna göra sig gällande

på pensionsförsäkringens bekostnad.

Men pensionskommittén har ej heller, med hänsyn till den för våra förhållanden

mycket betydliga fondbildning, varom här är fråga, ansett lämpligt att själva

bestämmanderätten beträffande fondmedlens placering skulle överlämnas åt pensionsstyrelsen,

utan i stället hemställt, att denna rätt skulle anförtros åt en särskild korporation,

under det att de för fondförvaltningen erforderliga verkställighetsåtgärderna

borde överlämnas åt pensionsstyrelsen; och har kommitténs flertal föreslagit att denna

korporation — fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden — skulle erhålla följande

sammansättning, nämligen

generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

tre av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka två skulle

äga erfarenhet på det finansiella området samt den tredje insikt och erfarenhet i

sociala frågor,

en av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret gemensamt för tre år i

sänder utsedd, på det finansiella området erfaren person samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som hade att handlägga

ärenden angående fonden, eller, därest denne ledamot vore generaldirektörens ställföreträdare,

den byråchef i pensionsstyrelsen, som av Konungen förordnades.

Om än styrelsen för postsparbanken för sin del ej kan instämma i kommitténs

påstående om olämpligheten att till förvaltning av skilda, i placeringsfrågor erfarna

myndigheter överlämna ens den del av pensionsfondens medel, som äro avsedda att

fruktbargöras på sådant sätt att, jämte det nöjaktig avkastning å medlen vinnes, de

verkställda placeringarna erbjuda en, såvitt möjligt, otvivelaktig säkerhet, vill dock,

å andra sidan, styrelsen ej bestrida, att samma mål, ehuru med vida större omkostnader,

torde kunna ernås, om medlen komme att förvaltas av en särskild korporation,

förutsatt dock att den finansiella sakkunskapen bliver däri starkt representerad.

Enligt kommittéflertalets förslag till fondstyrelsens sammansättning, skulle i

denna ingå ej blott pensionsstyrelsens chef, såsom ordförande, än ock två ledamöter

i samma styrelse, varjämte av de av Konungen förordnade ledamöterna en skulle besitta

insikt och erfarenhet i sociala frågor. Då pensionsstyrelsens chef och ledamöter

torde hava blivit tillsatta med hänsyn till andra uppgifter än de finansiella, samt

den ledamot, som skulle förordnas på grund av insikt och erfarenhet i sociala frågor

ej torde kunna påräknas jämväl äga den sakkunskap inom det finansiella området,

som är av nöden vid förvaltning av en penninginstitution med den omfattning som

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

den blivande pensionsfonden, lärer det, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande,

bliva nödigt att i någon mån förstärka den finansiella sakkunskapen inom fondstyrelsen.

Postsparbanksstyrelsen ansluter sig fördenskull till den mening, som inom kommittén

uttalats av ledamoten Davidson, nämligen att i fondstyrelsen skulle ingå två

på det finansiella området erfarna personer, för tre år i sänder utsedda, en av fullmäktige

i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vid sådant förhållande och då postsparbanksstyrelsen håller före, att antalet

ledamöter i fondstyrelsen icke bör överskrida sju, bleve det nödigt utesluta någon av

de av kommittén föreslagna. Med avseende därå, att, enligt postsparbanksstyrelsens

mening, den finansiella sakkunskapen bör, så starkt lämpligen ske kan, representeras

i fondstyrelsen, torde uteslutningen böra gälla någon av de tre representanterna för

pensionsstyrelsen. Givet är att chefen för nyssnämnda styrelse bör ur såväl pensionsförsäkringens

som fondförvaltningens synpunkt ingå såsom ledamot i fondstyrelsen

och jämväl utöva ordförandeskapet därstädes. Uteslutningen skulle därför avse antingen

chefens ställföreträdare eller ock den byråchef i pensionsstyrelsen, som, enligt

kommittéflertalets beslut, skulle vara ledamot av fondstyrelsen.

Utdrag av protokollet angivande den skiljaktiga mening, som vid ärendets behandling

uttalats av undertecknad Norberg, bifogas härjämte.

Stockholm den 22 mars 1916.

Underdånigst

JULIUS JUHLIN.

G. F. Sandberg.

P. E. Lindström.

H. Cavalli.

B. Norberg.

e. f.

K. Lundgren.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet, hållet hos styrelsen för postsparbanken i

Stockholm den 22 mars 1916.

Närvarande:

Ordföranden, generalpostdirektören A. J. Julilin,

samt ledamöterna: postsparbanksdirektören G. F. Sandberg, föredragande,

riksgäl dsfullmäktiges ordförande P. A. H. Cavalli,

kanslirådet P. E. Lindström,

riksbanksfullmäktigen R. E. Norberg.

S. D. Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 6 dennes i anledning av

pensionsfondskommitténs underdåniga betänkande jämte förslag angående förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden; och beslöts underdånigt utlåtande, på sätt registraturet

utvisar.

Från beslutet var ledamoten, riksbanksfullmäktigen Norberg skiljaktig och

yttrade:

»Då jag icke kan instämma i det nu av postsparbanksstyrelsen beslutade underdåniga

utlåtande över pensionsfondskommitténs den 4 mars 1916 avgivna betänkande

anhåller jag att till protokollet få antecknad min mot styrelsens flertal skiljaktiga

mening.

Jag anser nämligen på de av pensionsfondskommittén anförda grunder att den

av kommitténs flertal föreslagna bestämmelsen, att

minst V, av fondmedlen skola redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade av svenska staten, är lämplig likasom

att fondförvaltningen bör äga full frihet att begagna det sätt för placeringen

i lån till staten, som för fonden är fördelaktigast och följaktligen även äga att anlita

öppna marknaden.

Med pensionsfondskommitténs flertal instämmer jag däruti, att fonden lämpligen

bör förvaltas av pensionsstyrelsen och att frågor om placering av fondens medel

höra handläggas av särskilda fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden.

Slutligen anser jag att något uttalande från postsparbanksstyrelsens sida icke

påkallats angående vilken av övriga pensionsfondsfullmäktige, som bör uteslutas, i

händelse Kungl. Maj:t godkänner postsparbanksstyrelsens mening att såväl riksbanken

som riksgäldskontoret bör hava var sin särskilda representant bland fullmäktige för

pensionsförsäkringsfonden.»

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

81

till KONUNGEN.

Medelst remiss av den 6 i denna månad har Eders Kungl. Maj:t lämnat fullmäktige

i riksgäldskontoret tillfälle att före den 29 dennes avgiva utlåtande över ett

av utsedda kommitterade avgivet betänkande jämte förslag angående förvaltningen

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 182 höft. (Nr 207.) 11

FULLMÄKTIGE IKIKSGÄLDSKONTORET med

yttrande över förslag till placering och förvaltning

av pensionsförsäkringsfonden.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

av pensionsförsäkringsfonden, och få fullmäktige med anledning därav anföra följande.

I sitt den 26 maj 1914 till Eders Kungl. Maj:t avgivna yttrande över pensionsstyrelsens

förslag angående grunderna för förvaltningen av ifrågavarande fond åberopade

fullmäktige ett i fråga om förvaltningen och placeringen av fonden för pensionering

av statens järnvägars personal avgivet yttrande, däri fullmäktige anfört, att

det på goda grunder kunde ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt, att staten utlånade

medel från staten tillhöriga eller under dess förvaltning stående fonder, samtidigt

med att staten själv behövde upplåna betydliga belopp; och framhöllo fullmäktige

det såsom naturligare och ur statsekonomisk synpunkt riktigare, att staten, vars

intresse i första rummet borde tillgodoses, använde de för fondering avsedda medlen

till fyllande av sitt eget lånebehov, varigenom skulle kunna ernås en minskning i

statens direkta upplåning, som vore av stor betydelse *). Yad fullmäktige då anfört

funno fullmäktige tillämpligt även i fråga om pensionsförsäkringsfonden. Då denna

fond enligt pensionsstyrelsens förslag skulle förvaltas av en statens ämbetsmyndighet,

och staten måste ytterst ansvara för de medel, som från fonden utlånades, syntes

det fullmäktige vara eu berättigad fordran från statens sida, liksom till gagn för

landet, att en betydligt större del av fonden än pensionsstyrelsen föreslagit placerades

hos riksgäldskontoret; och ansågo fullmäktige, att hälften av de till fonden inflytande

avgifterna borde så placeras. Därjämte uttalade fullmäktige, att medlen

lämpligen borde inbetalas direkt till riksgäldskontoret och införas i statsskuldboken.

I sitt ifrågavarande yttrande av den 26 maj 1914 förordade fullmäktige vidare,

att en fjärdedel av fonden i och för utlåning till kommuner eller mot inteckning i

fastighet eller annan därmed jämngod placering skulle överlämnas till postsparbanken,

som hade en betydande verksamhet på detta område och förvärvat sig erfarenhet

om dylik utlåning, samt att den återstående fjärdedelen skulle förvaltas av pensionsstyrelsen

— med förstärkning av personer med erfarenhet i finansiella frågor — och

placeras i syfte att befrämja sociala ändamål, som kunde anses hava sammanhang

med pensionsförsäkringen.

Vad fullmäktige sålunda i sitt åberopade yttrande anfört, anse sig fullmäktige

icke hava anledning att nu frångå. Fullmäktige hålla fortfarande före, att frågorna

om fondens placering och förvaltningen lämpligast skulle lösas på det sätt fullmäktige

i nämnda yttrande angivit.

I sitt betänkande har kommitténs majoritet upptagit till bemötande de huvudsakliga

skäl, som av fullmäktige eller inom kommittén anförts för att staten borde

tillförsäkras en mera betydlig del av fonden.

Gent emot ett av dessa skäl ■—- att staten iklätt sig ansvar för försäkringen,

i det att den till viss grad garanterat, att avgiftspensionerna skola utgå med fastställda

belopp — har kommittémajoriteten anfört, att detta ansvar icke borde bliva

betungande för staten, om, såsom givetvis måste förutsättas, försiktiga beräkningar

läggas till grund för försäkringen och fondmedlen placeras på ett med avseende å

säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt.

I detta avseende få fullmäktige göra följande erinringar.

Kommittén har för sin del till fullo biträtt de synpunkter, som legat till grund

för pensionsstyrelsens förslag, att en fjärdedel av fondens för placering avsedda

*) Likartade synpunkter hava beträffande förvaltningen av de utav staten understödda pensionsanstaltemas

fonder nyligen uttalats av de sakkunniga för utredning av frågan om det statsunderstödda

pensionsväsendets centralisering.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

83

medel skulle efter en något friare prövning, än som skulle gälla för övriga tre fjärdedelar,

få utlämnas såsom lån till företag, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse

befordra folkhälsan. Kommittén har ock funnit den föreslagna proportionen mellan

nyssnämnda båda delar av fonden kunna utan olägenhet modifieras så till vida, att

medel, som användas för förvärv av fastigheter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet, såsom sjukhus, sanatorier, konvalescenthem, icke behöva inräknas

i ovan berörda fjärdedel av fonden. I detta avseende har kommittén ansett,

att gränsen för sistnämnda placering bör sättas till högst eu trettiondedel av den

del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av dess utgifter. — Enligt

kommitténs förslag skulle sålunda mer än en fjärdedel av fondens medel kunna

placeras med friare prövningsrätt.

Såsom ledamoten i kommittén, greve Lagerbjelke, i sin reservation framhållit

synes det fullmäktige, att risk alltid måste komma att föreligga vid denna friare

placering, och kommer denna risk att drabba staten, som ytterst ansvarar för de

medel, vilka från fonden utlånas. Av kommittén har visserligen framhållits, att,

ehuru den beslutande myndigheten vid ifrågavarande placering ej skulle vara bunden

av vissa regler beträffande säkerhetens beskaffenhet, fordringen på nöjaktig säkerhet

naturligtvis ej kunde eftergivas, liksom även skälig avkastning å de utlånade medlen

måste krävas. Med avseende å beskaffenheten av de företag, vilka skulle gynnas

genom ifrågavarande friare placeringar, synes det emellertid fullmäktige tvivelaktigt,

huruvida fordringarna på nöjaktig säkerhet och skälig avkastning kunna komma att

vid dessa placeringar under alla förhållanden upprätthållas.

Ett annat av de skäl, som anförts för tillförsäkrande åt staten av en mera betydlig

del av fonden, är den omständigheten, att staten årligen lämnar vissa bidrag

till pensionsförsäkringen. I detta avseende framhåller kommittén, att staten visserligen

bestrider pensionsstyrelsens och en del andra i samband med försäkringen stående

förvaltningskostnader samt lämnar något bidrag till den frivilliga försäkringen,

men att staten icke tillskjuter något belopp till den obligatoriska avgiftsförsäkringen,

som utgör den egentliga källan för fondbildningen. Beträffande den omständigheten,

att staten betalar största delen av pensionstilläggen och understöden, erinrar kommittén

om, att dessa icke hava något mera direkt samband med avgiftspensioneringen.

Fullmäktige få med anledning därav framhålla, att fonden visserligen till sin

väsentligaste del bildas av de i pensionsförsäkringslagen omförmälda obligatoriska

och frivilliga avgifterna, men att till fonden ock ingå statsbidrag, motsvarande en

åttondedel av summan av de under året erlagda frivilliga avgifterna, Såsom kommittén

jämväl anmärkt, torde för bestridande av kostnaderna för den år 1915 beslutade

utvidgningen av försäkringen ytterligare statsbidrag komma att ingå till fonden.

De av staten bestridda kostnaderna för pensionsstyrelsen och en del andra i

samband med försäkringen stående anordningar uppgå även till avsevärda belopp.

De bidrag staten sålunda årligen har att lämna till pensionsförsäkringen finna

fullmäktige — i likhet med kommittéledamoten greve Lagerbjelke — vara av den omfattning,

att de väl motivera krav från statens sida på en avsevärd del i fonden vid

dess placering. Såsom ovan nämnts, lämnar staten visserligen icke något bidrag till

den obligatoriska avgiftspensioneringen. Staten betalar däremot största delen av kostnaden

för pensionstilläggen, vilka alltid komma att sammanlagt utgå med betydligt

högre belopp än avgiftspensionerna, I särskilt hög grad kommer detta att gälla under

de närmaste årtiondena. Härtill kommer, att de under denna tid utgående avgiftspensionerna

till en väsentlig del komma att bestridas av den nu samlade arbetarför
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

säkringsfonden, vilken helt och hållet uppstått genom avsättningar av statsmedel.

Den omständigheten, att pensionstilläggen icke hava något direkt samband med avgiftsförsäkringen

bör ej utgöra något skäl för bestridande av förenämnda krav från

■statens sida på del i fonden vid sin upplåning.

För kravet på en större placering i lån till staten har vidare anförts, att enligt

de tyska bestämmelserna angående invaliditetsförsäkring ett belopp av minst en

fjärdedel skall placeras i statspapper, samt att fondbildningen vid den svenska invaliditetsförsäkringen

i förhållande till folkmängden skulle bliva vida större än vid

den tyska.

Gent emot detta hava åtskilliga erinringar framställts av kommitténs majoritet.

Fullmäktige anse sig emellertid så mycket mindre hava anledning att här ingå på

en prövning av det berättigade eller icke uti förenämnda påstående om förhållandet

mellan fondbildningen i Sverige och Tyskland, som det kan förutsättas, att denna

fråga kommer att från annat sakkunnigt håll belysas.

Det må för övrigt förhålla sig hur som helst härmed, så kommer i allt fall den

svenska fonden att bliva så stor i förhållande till landets kapitalförmögenhet, att berättigade

krav synas kunna framställas på att en avsevärd kvot av fonden bliver placerad

i statspapper.

I sitt betänkande framhåller kommittén vidare, att det vid bestämmandet angående

fondens placering icke bör bortses från den omständigheten att, om staten erhåller

en väsentlig del av fonden, detta kan komma att bidraga till alstrandet av den

föreställningen hos de avgiftspliktiga, att de pålagts allenast en ny skatt genom

pensionsförsäkringens införande; och finner kommittén, att detta skulle kunna medföra

en för försäkringen skadlig misstämning mot denna.

De farhågor, kommittén i detta avseende uttalat, torde enligt fullmäktiges mening

hava föga grund. Staten skall ju betala ränta å de fondmedel, som till densamma

överlämnas; och bör väl detta förhållande tillräckligt tydligt utvisa, att en sådan placering

ingalunda kan rubriceras såsom någon ny beskattning.

Fullmäktige vilja för sin del instämma med kommittéledamoten greve Lagerbjelke

däruti, att kommitténs majoritet synes hava såväl överskattat den allmänna lånemarknadens

inom landet förmåga att tillgodose statens lånebehov som underskattat omfånget

av de lånebehov, som för framtiden kunna antagas komma att föreligga.

Som bekant har statens lånebehov ända till utbrottet av nu pågående krig sedan

många år tillbaka snart sagt uteslutande fyllts på den utländska lånemarknaden. För

närvarande och med all sannolikhet för en lång följd av år framåt kan emellertid

denna lånemarknad anses stängd. Då härtill kommer, att statens lånebehov — även

med bortseende från de exeptionellt stora behov, som det pågående världskriget framkallat

— jämväl för framtiden kan förväntas bliva mycket betydande, är det enligt

fullmäktiges mening av största vikt att, i den mån så låter sig göra, säkerställa denna

upplåning. Det är då en åtgärd i detta syfte, att under statens förvaltning stående

fonder i största möjliga utsträckning ställas till statens förfogande vid dess upplåning.

Kommitténs majoritet har anfört, att, även om hälften av pensionsförsäkringsfonden

skulle disponeras för placering i statspapper, i allt fall därigenom icke mer än

en obetydlig del av statens lånebehov torde bliva tillgodosedd. Enligt fullmäktiges

mening är emellertid det belopp, som på detta sätt årligen skulle tillföras statsverket,

så pass betydligt, att det innebure en avsevärd fördel att kunna räkna med

detsamma.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

85

Kommitténs flertal har förklarat sig anse, att minimigränsen för placering i obligationer

eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten,

icke bör sättas högre än till den av pensionsstyrelsen föreslagna eller en sjättedel,

men däremot icke i sitt förslag upptagit någon maximigräns för denna placering, under

hänvisning till att det under vissa omständigheter kunde befinnas för fonden fördelaktigt

att placera ett större belopp i statspapper.

En ledamot av kommittén har anfört en härifrån avvikande mening och föreslagit

en föreskrift av innehåll, att minst en sjättedel och högst en fjärdedel av fondens

medel må användas för nu ifrågavarande placering.

Av vad fullmäktige ovan anfört torde utan vidare framgå, att fullmäktige, lika

med kommitténs majoritet, anse, att någon maximigräns ej bör fastställas.

I sitt ovan åberopade yttrande över pensionsstyrelsens förslag till bestämmelser

angående fondens placering uttalade fullmäktige, att den del av fonden, som utlånades

till staten, för att kunna fylla det av fullmäktige avsedda ändamålet borde överlämnas

till riksgäldskontoret och inskrivas i statsskuldboken, samt att fondförvaltningen

till följd därav för lån till staten icke skulle äga anlita den öppna marknaden.

Häremot har kommittén uttalat, att den under inga omständigheter kunde finna

lämplig en anordning, som bunde förvaltningsmyndighetens handlingsfrihet beträffande

villkoren för utlåning från fonden.

Då det är uppenbart, att det av fullmäktige avsedda ändamålet med medlens

utlånande till staten skulle kunna bliva förfelat, därest det stode fondförvaltningen

fritt att på den öppna marknaden uppköpa statsobligationer, måste fullmäktige bestämt

vidhålla sitt yrkande, att medlen direkt överlämnas till riksgäldskontoret. Såsom

kommittéledamoten greve Lagerbjelke i sin reservation framhållit, visa numera

utgående räntor å statsobligationer allt mera tendens att närma sig eljest gällande

obligationsräntor inom landet. Till följd därav kan en föreskrift i nämnda riktning

icke anses oförenlig med ett fasthållande vid den även av fullmäktige såsom riktig

ansedda synpunkten, att vid fondens placering hänsyn bör tagas ej blott till säkerheten

utan även därtill att en tillfredsställande avkastning erhålles.

Fullmäktige övergå nu till kommitténs förslag angående fondens förvaltning.

Ehuru kommittén finner det vara av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens

lyckliga genomförande, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen stå

i intimt samband med varandra, anser kommittén dock, att bestämmanderätten i

fråga om fondmedlens placering icke — såsom pensionsstyrelsen föreslagit — bör

överlämnas till styrelsen. Kommittén förordar i stället, att i betraktande av den för

våra förhållanden mycket betydande fondbildning, varom här är fråga, placeringen

överlämnas åt en särskild myndighet, vari icke blott de med pensionsförsäkringen

sammanhängande sociala synpunkterna företrädas, utan även den rent finansiella sakkunskapen

blir väl representerad.

Kommittén finner emellertid, att en uppdelning av förvaltningsgöromålen måste

äga rum mellan pensionsstyrelsen och den särskilda myndigheten, då det enligt kommitténs

mening näppeligen skulle låta sig genomföra, att till denna myndighet överlämna

samtliga de göromål, som ingå i fondförvaltningen. Den befattning, pensionsstyrelsen

jämlikt givna bestämmelser tager och även framgent måste taga med vissa

av fondförvaltningens ärenden, synes nämligen kommittén lägga allt för stora hinder

i vägen för en sådan anordning. Vad nämnda uppdelning beträffar anser kommit
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 207.

téns flertal densamma bäst ordnas så, att endast själva besluten om placeringarna

anförtros åt en särskild korporation, men att övriga åtgärder, som äro erforderliga

för fondförvaltningen, överlämnas till pensionsstyrelsen.

Vid övervägande av denna fråga hava fullmäktige icke funnit de av kommittéflertalet

anförda skälen för nödvändigheten av en uppdelning av förvaltningsgöromålen

beträffande fonden övertygande. Fullmäktige anse det tvärtom kunna ifrågasättas,

huruvida en sådan form för fondförvaltningen, som den av kommitténs flertal förordade,

principiellt låter sig försvaras. Därest fonden icke skulle komma att förvaltas

på det sätt, fullmäktige uttalat sig för, utan en särskild förvaltningsmyndighet kommer

att upprättas, måste fullmäktige därför för sin del förorda, att förvaltningen av fonden

bliver enhetlig, d. v. s. att nämnda myndighet icke blott skall hava att besluta angående

medlens placering utan även hava att ombesörja verkställandet av dessa beslut

och övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder.

En av kommitténs ledamöter har i avgiven reservation i denna fråga uttalat sig

i samma riktning som fullmäktige; och har denne ledamot för sin del förklarat sig

anse, att några oöverkomliga svårigheter icke böra vara förenade med fondstyrelsens

handhavande av förvaltningen i dess helhet.

Fullmäktige finna i likhet med kommittén antalet medlemmar i fondstyrelsen

icke böra bliva alltför stort; och hava fullmäktige, vilken omfattning fondstyrelsens

verksamhet än må få, intet att erinra mot att antalet, såsom av kommittén föreslagits,

bestämmes till sju.

Enligt vad kommitténs majoritet förordat skola styrelsens medlemmar utgöras

av dels tre representanter för pensionsstyrelsen, nämligen dess chef, dennes ställföreträdare

och ytterligare en byråchef inom verket, dels tre på det finansiella området

erfarna personer, av vilka två skulle förordnas av Konungen och den tredje utses

gemensamt av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock en av Kungl.

Maj:t förordnad person med insikt och erfarenhet i sociala frågor.

Emot detta förslag vilja fullmäktige göra följande erinringar.

Pensionsstyrelsen har i sitt förslag till förvaltningsmyndighetens sammansättning,

om än under något olika förutsättningar än de nu föreliggande, uttalat sig för

att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skola äga utse var sin ledamot av

denna förvaltningsmyndighet. Fullmäktige anse även fortfarande en sådan bestämmelse

vara att föredraga framför kommitténs förslag. I likhet med kommittén finna

fullmäktige visserligen, att fondstyrelsens sammansättning bör anordnas så, att dess

medlemmar icke må anses representera något visst ämbetsverk eller något visst intresse,

utan att de må vara att betrakta såsom målsmän för pensionsförsäkringen och

dess intressen- Denna synpunkt torde emellertid icke behöva utgöra något hinder

för att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret äga att utse var sin ledamot i

styrelsen. Lika med ledamoten av kommittén greve Lagerbjelke finna fullmäktige,

med hänsyn till statens berättigade anspråk på och behov av del i fonden för sin

upplåning ävensom till den inverkan förvaltningen av en sådan oerhört stor fond

som denna måste få på vår allmänna penningmarknad, det vara nödigt, att med förhållandena

på nämnda områden särskilt förtrogna personer komma att tillhöra fondstyrelsen.

En garanti härför anse fullmäktige kunna vinnas därigenom, att fullmäktige

i riksgäldskontoret och i riksbanken få utse var sin medlem i fondstyrelsen.

Därest denna fullmäktiges mening angående fondstyrelsens sammansättning

skulle vinna bifall, följer därav, att en av de övriga föreslagna ledamöterna i styrelsen

måste uteslutas för att ledamöterna icke skola komma att överstiga det av

såväl kommittén som fullmäktige förordade antalet. Fullmäktige tveka då icke att

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

för sin del föreslå uteslutande av den byråchef i pensionsstyrelsen, som enligt kommittéflertalets

förslag skulle jämte chefen för nämnda styrelse och dennes ställföreträdare

vara ledamot av fondstyrelsen. Fullmäktiges mening i denna fråga delas av

tre utav kommitténs ledamöter.

Beträffande det av kommittén framhållna kravet, att pensionsstyrelsen såsom

handhavare av pensionsförvaltningen bör erhålla ett avsevärt inflytande vid behandlingen

av fondärendena, finna fullmäktige, att detta krav tillräckligt tillgodoses därigenom

att två representanter för pensionsstyrelsen bliva medlemmar av fondstyrelsen.

Till slut vilja fullmäktige — under åberopande av vad här ovan anförts angående

pensionsfondens betydelse för statens upplåning — uttala den meningen, att,

hurudan fondstyrelsens sammansättning än må bliva, fullmäktige i riksgäldskontor

alltid böra hava rätt att utse en ledamot i nämnda styrelse.

Med undersåtlig vördnad:

H. C AV ALLI.

Emil Kinander. Axel Ekman.

G. Lagerbjelke. Gustaf Kobb. H. S. Tamm.

Stockholm den 23 mars 1916.

John Hägglund.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till KONUNGEN.

Med anledning av nådig remiss på ett av utsedda kommitterade den 4 innevarande

månad avgivet betänkande jämte förslag angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

får statskontoret, med remissaktens återställande, i underdånighet

anföra följande.

STATSKONTORET, angående förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207. 89

I sitt i betänkandet refererade utlåtande över det förslag till grunder för för

valtningen av pensionsförsäkringsfonden, som pensionsstyrelsen avgav den 1 maj 1914,

har statskontoret framhållit vikten av att i den korporation, som finge att besluta

angående fondmedlens placering, insätta representanter icke blott för stats- och sociala

intressen utan framför allt för den rena fonderingsidén, placeringen mot betryggande

säkerhet och god ränta utan andra hänsyn. I detta hänseende vill statskontoret

här fästa uppmärksamheten på, att en god del av fondens medel kommer att användas

på ett sätt, som inbringar ingen eller ringa ränta. Dit måste förutom de förvaltningskostnader,

som enligt föreliggande förslag skola utgå av fondens medel, räknas

sådan placering, som omförmäles i mom. I 9 av de föreslagna grunderna. Visserligen

lär det, enligt vad statskontoret inhämtat, vara meningen, att ränta å sistnämnda

kapitalplaceringar skall gäldas av de överskottsmedel, som omförmälas i mom. IV av

grunderna; men detta innebär i sak ingenting annat än att man gör sig räkning på

att räntan å andra fondplaceringar skall räcka till att förränta även det kapital, som

placeras enligt mom. I 9. Vidare lärer det icke kunna undvikas, att även en del för

allmännyttiga företag gjorda placeringar, vid vilka man ansett sig hava iakttagit all

nödig försiktighet, efteråt visa sig mindre räntabla eller kanske rent av förlustbringande.

När det således är otvivelaktigt, att en del av fondens kapital kommer att giva

lägre ränta än vid de grundläggande beräkningarna förutsatts, är det angeläget, att

vid andra kapitalplaceringar tillförsäkra fonden så hög ränta som möjligt. Detta intresse

är, enligt statskontorets åsikt, av minst lika stor vikt som intresset att redan

vid placeringen av fondens kapital tillgodose samma ändamål, för vilket dess ränta

är avsedd att användas. Sistnämnda intresse företrädes givetvis av pensionsstyrelsen,

och statskontoret erinrar, att statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande uttalade sin

tvekan, huruvida det vore erforderligt, att pensionsstyrelsen erhölle så stark representation

i fondstyrelsen, som då var föreslaget, nämligen 3 ledamöter av 6. Nu har

den ändring i detta hänseende vidtagits, att antalet ledamöter ökats från 6 till 7,

nämligen såsom förut 3 ledamöter från pensionsstyrelsen, vidare en gemensam representant

för riksbanken och riksgäldskontoret, 2 av Konungen förordnade fullmäktige

med erfarenhet på det finansiella området samt en likaledes av Konungen förordnad

fullmäktig, som skall äga insikt och erfarenhet i sociala frågor. Härigenom torde

visserligen få anses vara sörjt för, att det rena förräntningsintresset ständigt blir representerat.

Då det emellertid är antagligt, att i avseende på allmännyttiga företag,

som avse att befordra folkhälsan — och sådana företag skola ju särskilt tillgodoses

även vid andra placeringar än de under I 8 och I 9 omförmälda — den fullmäktige,

som skall äga insikt och erfarenhet i sociala frågor, kommer att företräda samma

uppfattning som de tre representanterna för pensionsstyrelsen; och då varje beslut

om placering bestämmes av 4 fullmäktige, som om beslutet äro ense, torde kunna

antagas, att pensionsstyrelsen, även enligt nu föreliggande förslag, i de flesta fall skulle

få ett dominerande inflytande på besluten.

Att sålunda majoriteten bland fullmäktige kan betraktas vara på förhand given

för ett intresse, som ofta måste bliva motsatt intresset att erhålla bästa möjliga placering

mot så hög ränta som möjligt, kan statskontoret, med hänsyn till vad här ovan

anförts, icke annat än anse för en olägenhet.

Denna olägenhet synes kunna avhjälpas genom att minska antalet av pensionsstyrelsens

representanter med en, i vilket fall i stället antingen Eders Kungl. Maj:t

kunde utse ytterligare en fullmäktig med erfarenhet på det finansiella området, eller

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 182 höft. (Nr 207.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 207.

ock fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken utse var sin fondfullmäktig med

dylik kvalifikation.

Skulle emellertid med hänsyn till vad kommittén anfört om vikten därav, att

såväl generaldirektörens ställföreträdare som den föredragande byråchefen äga säte

och stämma bland fullmäktige, detta statskontorets förslag ej befinnas antagligt, torde

syftet med- detsamma kunna i avsevärd mån vinnas, därest det i § 6 mom. 1 av

reglementet stadgades, att för besluts fattande om placering av medel i allmännyttiga

förretag, som avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan, erfordras,

att minst 5 fullmäktige äro om beslutet ense. Om detta senare förslag, som går i

samma riktning som ett av fullmäktige i riksbanken framställt, vunne avseende, måste

under alla förhållanden varje placering för dylikt allmännyttigt ändamål kräva godkännande

av åtminstone en av de finansiellt sakkunnige.

Enligt förslaget skall Konungen förordna 3 suppleanter, därav en för de fullmäktige,

som tillhöra pensionsstyrelsen. Det synes statskontoret som om det vore

lämpligt, att fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret själva utse suppleant för

av dem vald fondfullmäktig.

I övrigt har statskontoret intet att mot förslaget erinra,

Stockholm den 23 mars 1916.

Underdånigst

HANS WACHTMEISTER.

Pbr Södermark. C. A:son Leijonhufvud. K. Beckman,

föredragande.

Gustaf Atilm.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

91

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 6 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t

sionsstyrelsen att avgiva utlåtande över pensionsfondskommitténs den

avgivna förslag angående grunder för förvaltningen av den i 11 § av

PENSIONSSTYRELSEN, angående pensionsfondskommitténs

betänkande och förslag.

anbefallt pen4

mars 1916

lagen om all
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

män pensionsförsäkring omförmälda fond; och får styrelsen i anledning härav anföra

följande.

I fråga om placering av pensionsförsäkringsfondens medel fastslår kommittén såsom

vägledande princip, att vid valet av placeriugsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens

eget intresse måste vara av avgörande betydelse, och att följaktligen inga

andra intressen, huru viktiga dessa än i och för sig kunna vara, böra få göra sig

gällande framför och på bekostnad av pensionsförsäkringens. I sammanhang härmed

framhåller kommittén, att tillämpningen av en dylik princip icke blott kan anses befogad

med hänsyn till de personers rätt, som med sina pensionsavgifter skapa fonden,

utan även är av utslagsgivande betydelse för pensionsförsäkringens lyckliga genomförande

i vårt land.

Pensionsstyrelsen vill understryka detta kommitténs uttalande och får för sin

del anföra, att den omständigheten, att frågan om fondmedlens förvaltning icke ordnades

i sammanhang med pensionsförsäkringslagens antagande, utan så länge hållits

svävande, i ej oväsentlig grad försvårat den hittillsvarande verksamheten.

På samma gång det fördenskull för pensionsförsäkringen är en angelägenhet av

allra största vikt, att denna fråga snarast finner sin lösning, är det ock i hög grad

av betydelse, att denna lösning sker på ett sådant sätt, att de förmåner, som försäkringen

kan erbjuda försäkringstagarna, i full utsträckning komma dessa till godo,

och att för försäkringen främmande intressen icke tillåtas att bereda sig fördelar på

försäkringens bekostnad. Om så skulle bliva fallet, försvåras i hög grad styrelsens

uppgift att söka skapa förtroende för försäkringen hos allmänheten. Det måste därför

enligt styrelsens bestämda uppfattning betraktas som en nödvändig och oeftergivlig

betingelse för pensionsförsäkringsverksamhetens lyckliga genomförande, att förvaltningen

och placeringen av den fond, som bildas av de inbetalda pensionsavgifterna,

icke anordnas uteslutande efter synpunkter, som äro vägledande för en vanlig

penningförvaltning, utan såsom ett betydelsefullt led i själva pensionsförsäkringsverksamheten

och till gagn för dess syften. Då emellertid denna verksamhet jämväl

bör vara inriktad på att söka höja arbetsförmågan hos befolkningen och över huvud

taget befordra folkhälsa och folkhygien, bör ock medelsplaceringen gå ut på att i mycket

stor omfattning tillgodose en del viktiga behov på det sociala området, varav i framtiden

pensionsförsäkringsfonden får nytta i form av minskade utgifter.

Beträffande de mera väsentliga skiljaktigheter, som i fråga om medlens placering

förefinnas mellan pensionsstyrelsens förslag av den 1 maj 1914 och kommitténs

förslag, får styrelsen anföra följande.

Pensionsstyrelsen hade föreslagit, att av fondens medel minst en sjättedel och

högst en femtedel skulle placeras i svenska statspapper. Kommittén ansluter sig till

nämnda minimigräns, men upptager icke någon maximigräns.

Utöver de skäl, som kommittén anför mot eu obligatorisk placering av någon

större del av fondens medel i statspapper, må erinras, att sådana värdehandlingar —

även å tid då räntan å desamma i och för sig måste sägas vara icke blott tillfredsställande

utan till och med hög, såsom nu är fallet — dock alltid lämna lägre avkastning

än vad på samma tidpunkt kan erhållas på andra placeringar, vilka även

kunna anses erbjuda fullgod säkerhet, såsom skuldförbindelser av landsting, kommuner

och hypoteksbanker, första klassens fastighetsinteckningar m. in.

Då man i avsikt att uppnå stabilitet i förräntningen i allmänhet strävar efter

att för sådana fonder, vilka bildas genom långa försäkringsavtal, erhålla så långvariga

placeringar som möjligt, och detta särskilt under tider med höga räntesatser,

söker staten däremot under sådana tider göra sina låneavtal så kortvariga som möjligt.

De förmåner såväl beträffande ränta som lånetid, som staten erbjuder å sina

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 207. !)3

lån, kunna därför i allmänhet icke anses fördelaktiga för en sådan fond, varom här

är fråga. Man bör därför gå fram med varsamhet beträffande föreskrifter om obligatorisk

placering i dylika säkerheter för att icke riskera att skada fondens ekonomiska

intressen och samtidigt obehörigt inkräkta på möjligheterna för försäkringen

att med sina lånemedel gagna försäkringens egna intressen.

I detta avseende må särskilt framhållas den försiktighet, med vilken man i

Tyskland behandlat denna fråga. Kommittén har erinrat om, att den därstädes nu

gällande föreskriften, att en fjärdedel av invalidförsäkringens fondmedel skall placeras

i statspapper, tillkommit år 1911 eller först sedan pensionsförsäkringen ägt bestånd

i över tjugu år, samt att den därunder haft tillfälle att utan någon dylik inskränkning

tillgodose ^ försäkringen närstående ändamål med så ofantliga belopp, att

den inskränkning i fråga om placeringsrätten, som vid nämnda tidpunkt infördes, ej

kunde anses hinderlig för den fortsatta verksamheten på ifrågavarande område.

Härvid bör då även tagas i betraktande, att fondbildningarna på socialförsäkringens

område i Tyskland i förhållande till folkmängden äro större än vad förhållandet

är i Sverige.

Het är under sadana förhallanden angeläget för den svenska pensionsförsäkringsverksamheten,

att man vid fastställande av en minimigräns för obligatorisk placering

i statspapper iakttager stor varsamhet. — Det borde ligga nära till hands, att därest

en minimigräns föreskrives, även fastställes en maximigräns för sådan placering. Då

emellertid kommitténs förslag till förvaltande myndighet för fonden, i olikhet med

pensionsstyrelsens, avser att träffa en sådan anordning, att ledamöterna i denna myndighet

icke skola anses representera vissa ämbetsverk eller något visst intresse annat

än pensionsförsäkringens eget, finner sig pensionsstyrelsen under sådana omständigheter

icke höra fasthålla vid kravet pa en maximigräns. Men styrelsen vill dock

härvid uttala, att därest med avvikelse från kommitténs förslag sådan ändring skulle

vidtagas i ifrågavarande myndighets sammansättning, att inflytandet från statsfinansiellt

håll komme att ökas, en sådan förändring enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen

måste medföra krav på införandet av en maximigräns för placering i statspapper,

såsom även föreslagits av en ledamot i kommittén.

Att långt gående lånekrav från staten gent emot fonden såväl nu som framdeles

måste tagas med i räkningen, framgår redan av det förhållandet, att den ledamot

i kommittén, vilken i densamma representerat riksgäldskontoret, föreslagit, att

hälften av fonden skulle placeras i statspapper. Styrelsen anser sig böra på det

allra bestämdaste avstyrka icke blott en sådan ytterlighetsåtgärd utan över huvud

taget någon som helst höjning av tvångsplaceringsgränsen utöver vad kommittén och

styrelsen föreslagit. De fördelar, som genom en sådan höjning skulle beredas statens

låneintressen, skulle vara obetydliga i jämförelse med den direkta och indirekta skada,

som därigenom skulle tillfogas pensionsförsäkringen såväl genom minskad avkastning

på fondmedlen som genom avsevärt inskränkta möjligheter att med fondplaceringarna

tillgodose allmännyttiga, pensionsförsäkringens syften närstående ändamål och att

därigenom samtidigt minska statens kostnader för försäkringen. Icke minst skulle

därigenom landstingen och kommunerna, vilka i stor utsträckning torde komma att

anlita fondmedlen för tillgodoseende av bostadsfrågan, för uppförande av sjukvårdsanstalter

och ålderdomshem samt för andra sociala ändamål, bliva lidande på en

sådan ordning. Alldeles särskilt ogynnsamt skulle en sådan inskränkning av fondförvaltningens

rörelsefrihet verka under nuvarande konjunkturer, då landsting, kommuner

och allmännyttiga företag måste anses hava vida större svårigheter än staten

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Ma]ds Nåd. Proposition Nr 207.

icke blott att anskaffa nödiga lånemedel utan även att erhålla lån till sådan ränta,

att de finna sig kunna tillfredsställa behoven på det sociala området.

Det skulle enligt styrelsens uppfattning vara i hög grad olämpligt att föreskriva,

att det belopp, som skall placeras i statspapper, skall överlämnas till riksgäldskontoret

och att fondmyndigheten sålunda skall vara förhindrad att, i fall där

sådant kan befinnas fördelaktigare för fonden, verkställa föreskriven placering i statspapper

genom inköp av statsobligationer i den öppna marknaden. Det synes så

mycket egendomligare, att ett sådant förslag framställts, som det i regel bör medföra

fördelar även för statens låneintressen, att fonden uppträder såsom köpare av statspapper

på den öppna marknaden, i vilken riktning jämväl kommittén uttalat sig

(sid. 45). I Tyskland fullgöras nästan undantagslöst de föreskrivna placeringarna i

statspapper genom inköp på den öppna marknaden. Under alla förhållanden torde

för övrigt anses så mycket mindre lämpligt att binda fondmyndighetens handlingsfrihet

i nämnda hänseende, som detta skulle medföra, att det i verkligheten bleve

riksgäldskontoret d. v. s. låntagaren, som skulle komma att föreskriva lånevillkoren,

utan att den för fondens förvaltning ansvariga myndigheten skulle äga att därvid

utöva något inflytande, vilket väl skulle vara i hög grad oegentligt.

Mot den något snävare gräns för placeringar i fastighetsinteckningar, som kommittén

föreslagit, anser sig pensionsstyrelsen icke böra göra någon erinran. De krav

på högre lånegränser på detta område, som kunna göra sig gällande, torde kunna

tillgodoses med medel, som jämlikt kommitténs förslag skulle få placeras med friare

prövningsrätt.

Styrelsen har icke någon erinran att framställa mot kommitténs förslag, att

högst V30 av fondens medel må placeras i fastigheter, vilka med Konungens medgivande

förvärvas för användning till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga

hos befolkningen. De fastigheter, som härmed åsyftas, äro såsom av motiveringen

framgår avsedda att anordnas för den sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen

redan påbörjat.

Då från ett och annat håll framförts, att en dylik placering måhända skulle

bliva ofördelaktig för pensionsförsäkringen, enär den icke skulle lämna fonden någon

avkastning, anser sig styrelsen böra påpeka, att så icke torde bliva förhållandet.

Ifrågavarande fastigheter skulle utnyttjas såsom sanatorier, sjukhus och dylikt uteslutande

för patienter, som gjorts till föremål för styrelsens sjukvårdande verksamhet,

och skulle anordnas endast i den mån full beläggning av platserna å anstalterna

kunde beräknas komma till stånd genom dylika patienter. Avgifter skulle för dessa

patienter gäldas av de medel, som för ändamålet stode till pensionsstyrelsens förfogande,

och vidare skulle dit ingå även de bidrag, som enligt vad nu praktiseras i

regel lämnas av kommuner eller enskilda till gäldande av sjukvårdskostnaderna.

Dessa avgifter måste naturligtvis bestämmas så, att fonden erhölle nöjaktig avkastning

även å de medel, som använts för inköp av fastigheterna.

Man synes även flerstädes hava missuppfattat den föreslagna bestämmelsen, att

en fjärdedel av fondens medel skulle kunna placeras med något friare prövningsrätt

för den beslutande myndigheten. Pensionsstyrelsen vill med anledning därav framhålla,

att även på dessa lån torde komma att ställas krav icke blott på en nöjaktig

avkastning utan även på sådan säkerhet, att kapitalförluster över huvud taget kunna

anses uteslutna. En mycket avsevärd del av de allmännyttiga ändamål, vilka fonden

bör understödja, kan dessutom tillgodoses medelst lån mot sådana säkerheter, vilka

icke falla inom de friare placeringsgränserna, såsom exempelvis lån till landsting för

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

95

byggande av sanatorier och sjukhus, lån till kommuner för uppförande av arbetarbostadshus,

ålderdomshem m. m.

Förvaltningen av de för den tyska invaliditetsförsäkringen samlade fonderna

har under de gångna tjugufem åren kunnat försiggå på ett synnerligen tillfredsställande

sätt under avsevärt friare former, än vad enligt kommittéförslaget skulle bliva

fallet i Sverige. Även de placeringar, som verkställts enligt de friare bestämmelserna,

hava så gott som undantagslöst icke förorsakat några kapitalförluster. De hava visserligen

för att befordra allmännyttiga företag i allmänhet skett mot en ränta, som

varit lägre *än den vanliga, men denna ränta har, åtminstone under senare tider,

icke understigit den ränta, som lagts till grund för beräkningen av fonderna. Lagens

medgivande, att hälften av fonderna få placeras enligt friare bestämmelser, har icke

på långt när behövt tagas i anspråk, utan hava försäkringens syften närstående allmännyttiga

ändamål kunnat i mycket avsevärd mån tillgodoses mot säkerheter inom

de strängare placeringsgränserna. Det finnes ingen anledning, att antaga, att icke lika

gynnsamma resultat såväl beträffande säkerhet som avkastning skulle för dylika placeringar

kunna uppnås även i Sverige.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av fonden, föreslog

pensionsstyrelsen i sin framställning av den 1 maj 1914, att förvaltningen borde

anförtros åt pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning av fondens

medel, skulle handläggas av en särskild styrelse, bestående av chefen för pensionsstyrelsen

såsom ordförande, dennes ställföreträdare såsom vice ordförande, ytterligare

en ledamot i pensionsstyrelsen, en av Eders Kungl. Maj:t förordnad sakkunnig ävensom

en av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Såsom motivering för detta förslag anförde pensionsstyrelsen, bland annat, att

den myndighet, som skall handhava förvaltningen, måste äga förutsättningar att

kunna tillgodose icke blott de rent ekonomiska synpunkterna utan även — och detta

icke minst — de särskilda intressen, som genom placeringarna borde stödjas. Om

så skulle kunna ske, följde nästan självfallet, att samma myndighet, som handhade

försäkringen, även måste handhava fondens förvaltning, och att härvid knappast

kunde ifrågasättas en uppdelning av dessa två grenar av samma arbete på olika

myndigheter. Den fonden förvaltande myndigheten måste nämligen utreda och bedöma

låneärendena icke blott ur ekonomiska utan även ur pensionsförsäkringsverksamhetens

synpunkter och utöva en kontrollerande verksamhet över de utlånade

medlens disposition. I en del administrativa frågor grepe för övrigt försäkringen

och fondförvaltningen så in i varandra, att desamma ej utan stora olägenheter för

pensionsförsäkringens genomförande skulle kunna överlämnas åt skilda myndigheter.

Pensionsfondskommittén är av samma mening som pensionsstyrelsen i förevarande

avseende. Den betonar, att det är av väsentlig vikt för pensionsförsäkringens

lyckliga genomförande i vårt land, att själva försäkringsverksamheten och fondförvaltningen

stå i intimt samband med varandra, och yttrar vidare, att i fråga om

förvaltningsmyndigheten måste liksom beträffande reglerna för medlens placering strängt

fasthållas vid, att endast pensionsförsäkringens egna uppgifter och behov få komma

i betraktande, samt att det är ännu viktigare att låta denna synpunkt vara bestämmande,

då det gäller att organisera ifrågavarande myndighet, enär dess åtgöranden

komma att hava stort inflytande beträffande pensionsförsäkringens lyckliga genomförande

och vidare utveckling. Närmast till hands kunde det då, fortsätter kommittén,

synas ligga att utan vidare överlämna fondförvaltningen till pensionsstyrelsen såsom

varande målsmannen för pensionsförsäkringen, och detta så mycket hellre som erfarenheten

från Tyskland även syntes tala för en sådan anordning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Kommittén föreslår likväl, att av de sju fullmäktige, som skulle handlägga frågorna

om fondmedlens placering, allenast tre skulle tagas från pensionsstyrelsen.

Detta innebär en väsentlig begränsning av det inflytande i fråga om medelsplaceringen,

som enligt pensionsstyrelsens mening ovillkorligen måste tillkomma den myndighet,

som närmast bär ansvaret för pensionsförsäkringen, dess genomförande och

utveckling. Om man anser sig böra fasthålla vid den av kommittén såsom vägledande

angivna synpunkten, att hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse

måste vara av avgörande betydelse vid placeringsfrågornas prövning, borde detta

givet leda till, att pensionsstyrelsen erhölle starkare representation bland fullmäktige

än som av kommittén föreslagits.

Styrelsen hänvisar till, att i den senaste nybildningen på socialförsäkringsområdet

i Tyskland, den år 1911 inrättade Keichsversicherungsanstalt fur Angestellte,

vid vars organisation man väl får anse, att man sökt tillgodogöra sig det föregående

kvartsseklets erfarenheter på området, majoriteten i den myndighet, som har att fatta

beslut om placeringar till belopp överstigande 500,000 riksmark (anstaltens placeringar

omfattade år 1914 sammanlagt omkring 130 millioner riksmark), utgöres av försäkringsmyndighetens

egna tjänstemän, under det att placeringar till lägre belopp än

nyss nämnts avgöras endast av chefen jämte en eller två av tjänstemännen (komm.

sid. 23).

Då sålunda kommitténs förslag i motsats till vad i Tyskland ansetts lämpligt

ställer de fullmäktige från försäkringsmyndigheten i minoritet inom fondmyndigheten,

kan tvekan råda, huruvida förslaget i denna del innebär full trygghet för att pensionsförsäkringens

egna intressen alltid skola vid medelsplaceringen bliva behörigen

tillgodosedda.

Pensionsstyrelsen anser sig emellertid icke böra påyrka någon ändring av kommittémajoritetens

förslag i förevarande hänseende.

Av reservanter inom kommittén har emellertid framställts yrkande, att pensionsstyrelsen

skulle än mera tillbakaskjutas och tillerkännas allenast två platser av sju.

Såsom skäl för detta yrkande anföres, att den finansiella sakkunskapen bör hava ett

avgörande inflytande i fråga om fondmedlens placering och att det är nödvändigt att

erhålla garantier för att med förhållandena på vår allmänna penningmarknad förtrogna

personer komma att tillhöra fondstyrelsen. Av en kommittéledamot anföres

dessutom, att han genom sitt förslag jämväl avsett att stärka fullmäktiges motståndskraft

mot otillbörliga anspråk från socialt intresserades sida.

Häremot må anföras, att det icke finns anledning antaga, att de fullmäktige,

som tillhöra pensionsstyrelsen, icke skola känna sig ansvarsskyldiga för att fondens

medel placeras på ett med hänsyn till säkerhet och avkastning tillfredsställande sätt,

samtidigt med att de finansiella synpunkterna i övrigt komma till behörigt beaktande.

Fondförvaltningen utgör en så viktig faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att

den myndighet, som bär ansvaret för denna verksamhet, uppenbarligen bör äga det

allra största intresse av att fonden förvaltas framför allt på ett ur ekonomiska synpunkter

betryggande sätt. Godkännes kommittéflertalets förslag, skulle den speciella

finanssakkunskapen bliva företrädd av tre bland de sju fullmäktige. Därigenom måste

denna sakkunskap anses vara i tillräcklig grad tillgodosedd och tillfälle vara berett

att inom fullmäktige äga tillgång till personer, som äro särskilt förtrogna med förhållandena

på den allmänna penningmarknaden och den allmänna finansiella ställningen

för tillfället. Skulle de finansiellt sakkunniga erhålla fyra av de sju platserna,

komme de därigenom att förfoga över majoritet inom fondförvaltningen, och utvecklingen

av densamma skulle då lätteligen leda därhän, att fondförvaltningen finge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

i >7

övervägande karaktär av ett penning- eller låneinstitut i stället för att bliva vad den

är avsedd att vara, nämligen ett för pensionsförsäkringen mycket betydelsefullt organ

i dess verksamhet.

Eu omständighet, som spelat in då det gällt att bedöma frågan om fondförvaltningen,

har varit, att fonden med tiden kommer att uppgå till ett för våra förhållanden

betydande belopp. Även har därvidlag den uppgift, som förekommit därom,

att den svenska fonden skulle, om hänsyn toges till folkmängden, komma att uppgå

till flera gånger så stort belopp som den tyska invaliditetsförsäkringens samlade fond,

utövat inflytande. I anledning härav må erinras, att den svenska fonden beräknas

först efter 10 år uppgå till omkring 200 millioner kronor och först efter mer än 40

år till omkring 1,000 millioner kronor. De belopp, som under en avsevärd tid framåt

skola årligen placeras, komma sålunda icke att bliva så betydande som man synes

hava föreställt sig, och torde fondens placeringar först längre fram i tiden komma

att öva något mera märkbart inflytande på den allmänna penningmarknaden. I fråga

om den tyska invaliditetsförsäkringens fondbildning och de tyska fondernas storlek i

förhållande till den svenska får pensionsstyrelsen hänvisa till vad pensionsfondskommittén

härom anfört (sid. 44 och 73).

På grund av vad pensionsstyrelsen här ovan anfört finner sig pensionsstyrelsen

böra avstyrka det framställda yrkandet, att av de sju fullmäktige fyra skulle utses

med särskild hänsyn till finansiell sakkunskap, och styrelsen måste även bestämt

avstyrka varje förslag, som går ut på en ytterligare begränsning av det inflytande,

som med hänsyn till pensionsstyrelsens ställning till pensionsförsäkringsverksamheten

bör tillkomma denna styrelse.

Beträffande den tredje fullmäktig, som enligt kommittéförslaget skulle av Eders

Kungl. Maj:t utses och som skulle besitta insikt och erfarenhet på det sociala området,

yttrar kommittén (sid: 81), att det vore önskligt, om ifrågavarande fullmäktig

kunde med de nyss angivna fordringarna förena även praktisk kännedom om do

mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden. Pensionsstyrelsen vill

understryka detta önskemål och vill i sammanhang härmed erinra, att då kunskap

på det sociala området får anses förefinnas hos pensionsstyrelsen, det vore önskligt,

att vid ifrågavarande fullmäktigs utseende huvudvikten lägges på att han äger praktisk

kännedom om sociala frågor.

Pensionsstyrelsen är ense med kommittén därom, att beträffande valet av fullmäktige

strängt måste fasthållas vid den grundsatsen, att fullmäktige icke må anses

representera något visst ämbetsverk eller något visst intresse, utan bliva att betrakta

såsom målsmän för pensionsförsäkringen och dess intressen. Styrelsen vågar också

uttrycka den förhoppningen, att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdandet av instruktion

för fullmäktige uttryckligen fastslår denna grundval för deras uppdrag. Det kan

emellertid ifrågasättas, huruvida icke nämnda grundsats följdriktigt borde leda till

att åt Eders Kungl. Maj:t överlämnades att utse samtliga de fyra fullmäktige, som

icke skulle tillhöra pensionsstyrelsen. En dylik anordning kan synas så mycket mera

befogad, som en av kommitténs ledamöter — vilken uttalat sin anslutning till ovanberörda

grundsats, men yrkat, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret

skulle äga utse var för sig en fondfullmäktig — såsom stöd för detta yrkande åberopat

bland annat statens anspråk på och behov av del i fonden för sin upplåning.

Vad angår det av en kommittéledamot framställda förslaget, att fondförvaltningen

skulle avskiljas från pensionsstyrelsen och att för sådant ändamål skulle inrättas

en särskild byrå, sorterande under fondstyrelsen och skild från pensionsstyrelsen,

måste pensionsstyrelsen, i likhet med kommitténs flertal, bestämt avråda från en

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 207.

dylik anordning. Även om en sådan byrå i enlighet med förslaget bleve förlagd

inom pensionsstyrelsens lokaler, skulle en sådan anordning medföra en mycket olämplig

splittring av arbetet och komma att inverka menligt å såväl pensionsstyrelsens

som fondfullmäktiges verksamhet. De ärenden, vilkas handläggning skulle komma

att åligga en sådan särskild'' byrå, skulle för övrigt under första verksamhetstiden

icke bliva av den omfattning, att de medförde fullt arbete för en sådan byrå. De

viktigaste och mest tidsödande utredningarna för fondens räkning sammanhänga nämligen

nära med annat pensionsstyrelsens arbete och kunna icke lämpligen utföras

annat än i samband med detta arbete. Den föreslagna anordningen med eu från

pensionsstyrelsen skild '' byrå står ock i uppenbar strid mot de av kommittén i dess

helhet omfattade uttalandena, att fondförvaltningen måste anordnas uteslutande med

hänsyn till pensionsförsäkringens intressen och att själva försäkringen och fondförvaltningen

måste stå i intimt samband med varandra.

Av det sist anförda följer även, såsom kommittén jämväl framhållit, att förvaltningen

av fonden icke bör sammanblandas med förvaltningen av andra fonder

eller splittras på olika myndigheter.

Kommitténs förslag beträffande användning av överskottsmedel ur fonden för

åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet innebär en skärpning av pensionsstyrelsens

förslag i denna punkt. Och detta oaktat styrelsens förslag innefattade

strängare bestämmelser än de som gälla i Tyskland, där på grund av erfarenheten

därav, att utgifter för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet i allmänhet

äga sitt berättigande genom att de medföra motsvarande nedsättningar i försäkringskostnaderna,

medel för sådant ändamål få, såsom även kommittén (sid. 20

och 100) framhållit, användas ur fonderna utan lagstadgad begränsning. Styrelsen

anser sig dock böra tillstyrka kommitténs förslag i denna punkt jämte den ändring

av 12 § pensionsförsäkringslagen, som kommittén funnit påkallad, men vill styrelsen

i detta sammanhang framhålla, att medel, som användas för att förhindra inträdandet

av förtidig invaliditet hos befolkningen och för att befordra folkhälsan, komma icke

blott fonden och avgiftsförsäkringen till godo, utan även, och detta till och med i

än högre grad, staten i form av minskade utgifter för pensionstillägg och understöd,

vilka ju utgå endast vid invaliditet, under det att fonden även har att utbetala

ålderdomspensioner. Det kan därför ifrågasättas, om icke staten även- framdeles såsom

hittills borde lämna direkta bidrag till ifrågavarande verksamhet.

I fråga om eventuellt överskott i fonden torde böra erinras, att sådant kan

uppstå icke blott därigenom, att å fondens medel erhålles högre ränta än den som

lagts till grund för kostnadsberäkningarna, utan även därigenom att beträffande

övriga beräkningsgrunder resultaten bliva gynnsammare än man från början tänkt

sig. Vad särskilt invaliditetsfrågan angår, torde denna kunna komma att väsentligen

influeras av fondens åtgöranden för folkhälsans höjande och den sjukvårdande

verksamheten.

Vidkommande den till innevarande års riksdag gjorda framställningen om anslag

för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet under år 1917 anser styrelsen

det ej vara skäl att frångå denna framställning, då sådan utredning, som enligt

kommitté förslaget skall verkställas för att utröna om överskott i fonden förefinnes,

sannolikt icke kan komma till stånd så tidigt, att överskottsmedel skulle kunna ur

fonden disponeras för år 1917.

Beträffande kostnaderna för fondförvaltningen har pensionsstyrelsen icke något att

erinra mot den av kommittén i detta avseende föreslagna uppdelningen på fonden

och statsverket.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 207.

99

Vad angår pensionsstyrelsens befattning med fondärendena torde tills vidare

icke böra upprättas någon särskild byrå enbart för dessa ärenden, utan torde fondärendena

kunna till eu början handläggas av någon bland de redan befintliga byråerna

inom styrelsen. Sedan någon tids erfarenhet vunnits om arbetets beskaffenhet och

omfattning, torde pensionssstyrelsen få inkomma med förslag om ett mera definitivt

ordnande av detsamma.

Något särskilt anslag för bestridande av de kostnader, som föranledas av pensionsstyrelsens

befattning med fondärendena, synes icke nu behöva äskas, utan torde

ifrågavarande kostnader för åren 1916 och 1917 få gäldas av det förslagsanslag,

som å extra stat för år 1916 anvisats för upprätthållande av pensionsstyrelsens verksamhet

m m. och av det förslagsanslag, som för samma ändamål hos innevarande

års riksdag begärts för år 1917.

Slutligen tillåter sig styrelsen framhålla önskvärdheten av, att de nya bestämmelser,

som äro avsedda att utfärdas angående fondförvaltningen, måtte komma att

träda i kraft redan i mitten av innevarande år, exempelvis den 1 juli, så att full

mäktige bliva i tillfälle att övertaga placeringen av pensionsavgifterna för år 1916,

vilka som bekant börja inflyta redan under andra hälften av detta år.

Av de till styrelsens biträde förordnade sakkunniga hava herrar Branting,

Kvarnzelius och Nilsson deltagit i detta ärendes behandling; och framgår deras ställ

ning till frågan av bifogade protokoll.

Stockholm den 28 mars 1916.

Underdånigst

ADOLF af JOCHNICK.

O. F. Enbom. Carl Broberg. Karl Dickman.

Erik Stridsberg.

Axel Telandee.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Avslcrift av protokoll, liållet vid sammanträde inom

kungl. pensionsstyrelsen jämte de av Kungl. Maj:t förordnade

sakkunniga den 28 mars 1916.

Närvarande: Generaldirektören af Jochnick.

Byråcheferna Enbom,

Broberg,

Dickman,

Stridsberg och

Telander samt''

av de sakkunniga herrar Branting,

Kvarnzelius och

Nilsson.

§ 1.

Företogs till behandling Kungl. Maj:ts nådiga remiss angående det av pensionsfondskommittén

avgivna betänkande jämte förslag till grunder för förvaltning av den

i 11 § pensionsförsäkringslagen omförmälda fond, och beslöt styrelsen att i ärendet

avgiva underdånigt utlåtande av lydelse som registraturet utvisar.

De närvarande sakkunniga enade sig om att uttala, att de ansåge sig kunna i

huvudsak biträda pensionsstyrelsens yttrande. Därutöver ville de emellertid framhålla,

att bland dem tanke uppstått, att det ur åtskilliga synpunkter kunde vara

önskvärt, att riksdagen direkt deltoge i utseendet av vissa fondfullmäktige. Då härför

dock skulle krävas grundlagsändring, borde detta uppslag ställas på framtiden

till upptagande för närmare prövning, när omständigheterna gjorde det lämpligt.

Som särskild mening framförde därutöver herr Branting, att han anslöte sig

till den reservation, som avgivits inom fondkommittén av herr H. Lindqvist, i vad

denna avsåge att stadga en maximigräns av 25 procent för fondmedlens placering i

svenska statspapper. Likaså delade herr Branting denne reservants tankegång däri,

att de medlemmar av fondstyrelsen, som icke komme från pensionsstyrelsen, för närvarande

lämpligast borde utses av Kungl. Maj:t — i avvaktan på att riksdagens

direkta medverkan där kunde inträda — samt däri, att bland dessa borde utses åtminstone

en person med kunskaper och erfarenhet på det sociala området samt personlig

kännedom om och blick för förhållandena inom de klasser av befolkningen,

för vilkas skull pensionsförsäkringen i första hand är till.

Som ovan

CARL BROBERG.

Rätt avskrivet, betygar

Ex officio:

Edward Henning.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 207.

101

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 16 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att avgiva utlåtande över pensionsfondskommitténs betänkande jämte förslag

angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

SOCIALSTYRELSEN, underdånigst med utlåtande över

pensionsfondskommitténs betänkande jämte förslag

angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

Till åtlydnad härav och under framhållande att den korta tid, som lämnats styrelsen

för uppdragets fullgörande, icke medgivit styrelsen att underkasta detta synnerligen

viktiga ärende en så ingående och omsorgsfull prövning, som eljest hade varit

önskligt, får styrelsen anföra följande.

Kommitténs principiella ståndpunkt ifråga om pensionsfondsmedlens placering

synes lida av en viss oklarhet. Å ena sidan framhålles sålunda (sid. 41 i kommitténs

betänkande) att vägledande för kommittén varit den synpunkten, att vid valet

av placeriugsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av

avgörande betydelse och att följaktligen inga andra intressen, huru viktiga de än i

och för sig kunde vara, borde få göra sig gällande framför och på bekostnad av det

förra. Detta stränga fasthållande vid pensionsförsäkringens egna intressen såsom

primära och enda avgörande återkommer gång på gång i motiveringen. Det har ock

fått uttryck i förslaget till grunder för pensionsfondens förvaltning. Bland placeringsobjekten

upptagas sålunda bland annat vid 8) lån till företag, som äro ägnade att i

pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan.

Allra skarpast har dock denna ståndpunkt formulerats, då det för kommittén

gällt att motivera förslaget om fondförvaltningen. Här preciseras sålunda grundsatsen

så (sid. 72), att vid fondmedlens placering »endast pensionsförsäkringens egna uppgifter

och behov få komma i betraktande.»

Å andra sidan har emellertid kommittén även givit uttryck åt en annan, mindre

snäv uppfattning. I de allmänna synpunkterna rörande fondplaceringen (sid. 41) anför

sålunda kommittén i anslutning till det redan förut citerade yttrandet: »Men jäm
sides

med dessa fordringar på säkerhet och avkastning, som ju äro gemensamma för

alla fondplaceringar, tillkommer beträffande pensionsförsäkringsfonden hänsynen till

de direkta qph indirekta fördelar, som kunna beredas försäkringen därigenom, att fondens

medel utlånas eller användas till allmännyttiga företag, ägnade att befordra folkhälsan

och förebygga eller häva invaliditet eller eljest bidraga till stärkandet av de

försäkrades förvärvsmöjligheter eller på annat sätt komma dem till godo.»

Bland allmännyttiga företag, till vilka fondmedlen skulle kunna finna användning,

anföras i detta sammanhang sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter, lämpliga

bostadshus för de mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.

Den här påpekade principiella oklarheten framträder för övrigt redan i det av

pensionsstyrelsen den 1 maj 1914 framlagda underdåniga förslaget till grunder för

pensionsfondens förvaltning. Efter att hava framhållit vikten därav, att fondens medel

placerades på sådant sätt, att desamma gagnade pensionsförsäkringen och dess syften,

anförde sålunda pensionsstyrelsen (kommitténs betänkande sid. 9): »Genom att ställa

de betydande kapital, som vid pensionsförsäkringen fonderas, till tjänst i kampen för

folkhälsa och folkhygien, kan mpn påräkna icke blott en minskning i försäkringskostnaderna

utan även ett ökat intresse hos allmänheten för försäkringsverksamheten.

Erläggandet av de obligatoriska pensionsavgifterna, vilket kanske för det stora flertalet

av de försäkrade verkar som en ingalunda obetydlig tillökning i deras skatter,

sker villigare och med större förståelse, i den må.n de avgiftspliktiga bibringas insikt

om att dessa medel, förutom att skapa deras pensioner, även indirekt gagna dem

genom befordrande av allmännyttiga ändamål, särskilt sådana, som avse befolkningens

hälsa och arbetskraft. Man kan därför säga, att dispositionen och förvaltningen av

den vid ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen uppsamlade fonden bör handhavas icke

som en fristående stel penningförvaltning utan som ett betydelsefullt led i själva pensionsförsäkringsverksamheten

och till gagn för dess syften.»

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 207. 103

Även här stå sålunda sida vid sida om varandra dels kravet, att pensionsförsäkringens

intressen skola vara do i första hand avgörande och dels insikten, att dessa

intressen bäst befrämjas genom att fondmedlen ställas till förfogande i kampen för

folkhälsans höjande.

Vid förslagets utarbetande har emellertid kommittén, oaktat den själv betonat

pensionsfondens »säregna karaktär av att vara eu hela det svenska folkets sparpenning»,

lämnat den friare synpunkten tämligen åsido och ställt sig i huvudsak på den

rena pensionsförsäkringssynpunkten. Detta framträder icke blott i den ovan angivna

allmänna bestämmelsen angående pensionsmedlens placering utan även och framför

allt i fråga om bestämmelserna angående fondens förvaltning.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 28 mars 1913 av förslaget till

lag om allmän pensionsförsäkring erinrade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet

i fråga om pensionsfondens förvaltning, att ålderdomsförsäkringskommittén,

under hänvisning till Tysklands exempel, framhållit, hurusom de samlade

fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i det att genom

förslaget möjlighet bereddes att genom lån åt kommuner med flera giva dessa tillfälle

att tillgodose bland annat hälsovårdande ändamål. För egen del anförde departementschefen,

att denna synpunkt utan tvivel vore behjärtans värd. »Att på detta

sätt ställa de genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers

och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kan ske utan fara för fondens säkerhet,

är ett arbete för befrämjande av försäkringens syfte.»

Genom detta av riksdagen utan invändning accepterade uttalande torde få anses

vara i princip fastslaget, att pensionsfondens medel jämte dess primära uppgift att

säkerställa avgiftspensionernas betalning i främsta rummet böra ställas i den allmänna

hälsovårdens tjänst och att dessa medel därigenom bäst tjäna även försäkringens

egna syftemål.

Det torde vidare kunna antagas, att uttrycket »hälsovård» i detta sammanhang

bör fattas i den allra vidsträcktaste bemärkelse. Med hänsyn till pensionsförsäkringens

grundkaraktär kommer visserligen den direkta hälsovården i främsta rummet. Men

i övrigt blir varje strävande, varje åtgärd, som är ägnad att höja och förbättra det

svenska folket i icke blott fysiskt utan även ekonomiskt och moraliskt hänseende,

ett moment, som i sig innebär ett främjande av pensionsförsäkringens uppgifter och

intressen.

Den svenska pensionsförsäkringen är icke såsom exempelvis den tyska invaliditetsförsäkringen

avsedd för endast en viss samhällsgrupp utan omfattar, praktiskt

taget, hela folket. Vad som tjänar folkhälsans intressen tjänar därför på samma

gång pensionsförsäkringens. Mot ett anläggande i detta fall av alltför snäva synpunkter

talar vidare även den omständigheten, att försäkringsavgifternarepresenteraendast

så att säga den ena sidan av förevarande samhälleliga skyddsåtgärd. Den andra utgöres

av de betydande tillskott i form av pensionstillägg och understöd, som lagen

ålägger staten och kommunerna och som tillhopa representera betydligt mer än hälften

av kostnaderna för försäkringens genomförande.

Härtill kommer vidare den omständigheten, att lagen genom den för kommunerna

stadgade skyldigheten att svara för samtliga grundavgifter nödgar dessa att,

såsom erfarenheten redan visat, själva bära en icke ringa del av de direkta försäksäkringskostnaderna.

Beloppet av de inom föreskriven tid icke erlagda försäkringsavgifter,

vilka kommunerna haft att av egna medel inleverera till pensionsfonden, utgjorde

sålunda för år 1914 icke mindre än c:a 1,500,000 kronor motsvarande 16 % av

beloppet av samtliga debiterade grundavgifter.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 207.

På grund av vad ovan anförts anser styrelsen, att den vägledande grundsatsen

för placeringen av de pensionsfondens medel, som icke erfordras för bestridande

av försäkringens löpande utgifter, bort formuleras så, att genom dessa medel böra tillgodoses

allmännyttiga företag, som avse att förbättra de mindre bemedlade klassernas levnadsförhållanden,

med företräde för sådana företag, som direkt tjäna pensionsförsäkringens

intresse.

Styrelsen förutsätter sålunda att i betraktande böra komma icke blott direkta

sjukvårds- och andra liknande företag utan över huvud varje företag, som är ägnat

att särskilt i hygieniskt och socialt hänseende förbättra och höja befolkningens levnadsvillkor.

Framför allt böra häri inräknas alla åtgärder i ändamål att lösa den

för befolkningens breda lager så utomordentligt betydelsefulla bostadsfrågan.

Att företag, som fullfölja sjukvårdande ändamål (sjukvårdsanstalter i egentlig

mening, såväl allmänna som specialanstalter, konvalescent- och vilohem men även

utbildningsanstalter för vanföra och invalider m. in.), äro i särskild grad ägnade att

tjäna pensionsförsäkringens intressen, torde icke behöva närmare framhållas. En

rationellt ordnad, effektiv sjukvård är i själva verket en nödvändig förutsättning för

ett lyckligt genomförande av en allmän invaliditetsförsäkring. Det har ock med rätta

framhållits, att den svenska pensionsförsäkringen, i saknad av det fasta underlaget

av en fullt genomförd sjukförsäkring, tillsvidare i viss mån svävar i luften. Sedan

emellertid Eders Kungl. Maj:t numera tillsatt en särskild kommitté med uppdrag

bland annat att verkställa utredning rörande införandet i vårt land av obligatorisk

sjukförsäkring för arbetare, torde man kunna hoppas, att den påpekade bristen kommer

att under den närmaste framtiden avhjälpas. I och med genomförandet av

tvångssj ukförsäkringen kan man emellertid förutse, att kraven på lån för sjukvårdsföretag

komma att avsevärt stegras. Sjukkassorna och kommunerna komma säkerligen

att mötas i önskan att genom förmedling av sjukvårdsanstalterna bereda tillfällen

till den effektivast möjliga sjukbehandling.

Beträffande förvaltningen av pensionsfonden innefattar kommitténs förslag i

huvudsak, att endast frågor om själva placeringen av fondens medel skola avgöras av

särskilda »fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden» men verkställigheten av fullmäktiges

beslut ävensom ärendenas beredning och allt erforderligt förvaltningsarbete av

pensionsstyrelsen.

Av de sju fullmäktige skulle enligt förslaget tre företräda pensionsstyrelsen och

tre den finansiella sakkunskapen. För tillvaratagandet av de allmänna intressen och

synpunkter, vilkas berättigande kommitterade, om ock indirekt, erkänt, skulle sålunda

återstå endast en enda representant »med insikt och erfarenhet i sociala frågor».

Med den begränsade syn vi sikel, ur vilken kommittén betraktat pensionsfondens uppgifter,

är en dylik ståndpunkt i förvaltningsfrågan tämligen självklar. Man kan till

och med ifrågasätta, huruvida det icke med kommitténs utgångspunkt varit mest

följdriktigt att föreslå, att rätten att besluta om fondmedlens placering skulle

direkt tillkomma pensionsstyrelsen, förstärkt med särskilda finansiellt sakkunnige.

X sak syftar emellertid förslaget till alldeles samma resultat. Med den starka representation

inom fullmäktigeinstitutionen, som tillerkänts pensionsstyrelsen, och då

nämnda styrelse därtill ensam skulle hava tillfälle att leda och övervaka ärendenas

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

105

föregående beredning och handläggning, komme avgörandet jämväl i placeringsbesluten

att i praktiken vila hos pensionsstyrelsen.

Med den uppfattning av pensionsfondens uppgifter, varåt styrelsen i det föregående

givit uttryck, kan styrelsen för sin del icke biträda kommitténs förslag i vad

det gäller fondens förvaltning. Visserligen erkänner även styrelsen det övervägande

intresse, som härvid bör tillmätas pensionsförsäkringen. Styrelsen tillåter sig dock

ifrågasätta, huruvida detta intresse verkligen kräver att pensionsstyrelsen besätter tre

av de sju platserna inom fullmäktige. Aven med endast två röster torde pensionsstyrelsen

hava möjlighet att göra alla sina berättigade anspråk gällande. Det torde

nämligen icke rimligen böra förutsättas, att det icke hos samtliga fullmäktige förefinnes

kännedom om och intresse för pensionsförsäkringen och dess uppgifter.

Att särskilt en representant för socialstyrelsen bör hava plats inom fondförvaltningen

har i de på sin tid avgivna utlåtandena rörande pensionsstyrelsens ovannämnda

förslag till pensionsfondens förvaltning påyrkats icke blott av socialstyrelsen

utan även av ålderdomsförsäkringskommittén (jämväl av herr Bran ting i hans

särskilda yttrande) och bostadskommittén. Då pensionsfondskommittén icke velat upptaga

detta enligt socialstyrelsens mening självklara yrkande utan uppställt den grundsatsen,

att »fullmäktige icke må anses representera något visst ämbetsverk eller något

visst intresse», kan styrelsen icke finna att kommittén anfört fullgiltiga skäl härför.

Kommittén har dock själv föreslagit, att en ledamot bland fullmäktige skulle utses av

fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret gemensamt, och uttalar i sammanhang

härmed sin förvissning därom, att »det icke borde behöva befaras, att den sålunda valde

skall vid utövandet av fullmäktigeskapet anse sig såsom representant för annat intresse

än pensionsförsäkringens». Det är styrelsen icke möjligt att inse, varför den

ledamot av denna styrelse, som eventuellt komme att tillhöra fondförvaltningen, i afl

synnerhet om denne liksom övriga, icke självskrivna ledamöter av denna förvaltning,

på sätt styrelsen i det följande föreslår, utses direkt av Eders Kungl. Maj:t, skulle

kunna befaras komma att företräda för pensionsförsäkringen och de försäkrade —

d. v. s. i huvudsak de mindre bemedlade klasserna — främmande intressen. Tvärtom

vågar styrelsen hålla bestämt före, att det med en så stark representation för den

finansiella sakkunskapen, som den föreslagna fondförvaltningen av naturliga skäl

måste erhålla, torde erfordras en alldeles bestämd garanti för, att den sociala sakkunskapen

får tillfälle att göra sig gällande inom fondstyrelsen och för att icke ett

sådant område skall bliva otillbörligt tillgodosett på andras lika eller måhända just

ur pensionsförsäkringens synpunkt än mera berättigades bekostnad, är det enligt

styrelsens åsikt ett oavvisligt krav, att just det ämbetsverk, till vars ämbetsuppgift

flertalet av dessa olika sociala ärenden höra, blir inom fondförvaltningen företrätt av

en sin ledamot.

Styrelsen finner vidare i likhet med herr Lindqvist önskvärt att i fondförvaltningen

insättes ännu en representant för de sociala behoven och intressena, och synes

det även styrelsen ändamålsenligt, att denne representant blir en person ur de försäkrades

egna led med kompetens för uppdraget.

Av i viss mån grundläggande betydelse för fondförvaltningens hela gestaltning

är frågan, om fullmäktigeinstitutionen skall organiseras endast som en förstärkning

för vissa frågor av pensionsstyrelsen eller om den, på sätt kommittéledamoten Lindqvist

föreslagit, skall erhålla karaktären av en fristående styrelse med eget verkställighetsorgan.

Till stöd för kommitténs förslag i denna del har först och främst åberopats erfarenheten

från Tyskland ävensom uttalanden från tyska socialförsäkringsmän, som

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

lämnat kommittén uppgifter angående den tyska invaliditetsförsäkringens förmögenhetsförvaltning.

Utan att i övrigt vilja tillmäta någon större betydelse åt dessa uttalanden

från ett land med i många fall så olikartade förhållanden, åberopade till stöd

för en rent inre förvaltningsangelägenhet, anser sig dock styrelsen böra framhålla, att,

såsom redan ålderdomsförsäkringskommittén i sitt utlåtande över pensionsstyrelsens

här ovan omnämnda förslag angående fondförvaltningen framhållit, de fondmedel,

som stå till de tyska landsförsäkringsanstalternas disposition, i allmänhet äro vida

mindre än den svenska pensionsfonden. Av principiellt långt större betydelse är

emellertid dels att de tyska landsförsäkringsanstalterna hava lokalt begränsade verksamhetsområden,

dels ock att den tyska invaliditetsförsäkringen, såsom redan förut

anmärkts, i motsats till den svenska pensionsförsäkringen vilar på en speciell klasslagstiftning.

Av samma anledning synes icke heller exemplet från den tyska riksförsäkringsanstalten

för anställda kunna tillmätas det vitsord, som kommittén ansett.

Det är sant att landsförsäkringsanstalternas styrelser i fråga om placeringsrätten intaga

en relativt mycket självständig ställning. En borgen för beslutens allsidiga

prövning och att vid fondernas förvaltning just de försäkrades intressen bevakas

ligger emellertid däri, att denna styrelse icke består av blott ämbetsmän utan även

av representanter för de försäkrade och deras arbetsgivare, vilka representanter t. o. m.

äro i majoritet vid beslutens fattande.

Att man icke överallt i utlandet anser, att fondmedlens placering och förvaltning

hör oskiljaktigt samman med själva försäkringsverksamheten visar bl. a. Englands

exempel. Enligt bestämmelserna i 1911 års allmänna försäkringslag (National

Insurance Act), som innefattar bl. a. försäkring för både sjukdom och invaliditet, förvaltas

fondmedlen, i den mån de icke skola utbetalas till de »godkända föreningarna»,

av riksgäldsfullmäktige (National Debt Commissioners) och icke av försäkringskommissarierna.

Styrelsen kan icke heller för sin del finna, att anordnandet av en fullt fristående

fondstyrelse skulle stöta på de stora praktiska och administrativa svårigheter,

som kommittén velat göra gällande. Vad särskilt beträffar pensionsstyrelsens åligganden

med avseende på bokföringen av pensionsavgifterna, beräkningen av pensionerna

m. m., stå dessa i intet som helst samband med den direkta fondförvaltningen

och måste givetvis under alla förhållanden utföras i pensionsstyrelsen. Överförandet

till pensionsfonden av de disponibla medlen blir ju i själva verket endast

en ren bokföringsfråga.

Det egentliga motivet, varför kommittén velat förlägga fondförvaltningen till

pensionsstyrelsen, är givetvis att söka i dess ovan angivna grunduppfattning av

pensionsfonden såsom avsedd uteslutande för befrämjande av pensionsförsäkringens

egna intressen. Såsom en följd härav har kommittén ansett nödigt kräva att beredningen

av placeringsärendena icke skiljes från den egentliga pensionsförvaltningen

utan ingår som ett led i denna.

Bland placeringsobjekt, ägnade att främja pensionsförsäkringens intressen, har

kommittén bland annat tänkt sig lån för uppförande av sjukhus, sanatorier, sunda och

billiga arbetarbostäder, andra anordningar för tillgodoseende av folkhygien, ålderdomshem

o. s. v. Vid beviljande av lån till dylika företag, anför vidare kommittén (sid.

76), »torde i stor utsträckning komma att uppställas vissa villkor, ägnade att garantera

för pensionsstyrelsens sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska

dess utgifter för sådana ändamål». Det synes ock kommittén självfallet, att förslag

till sådana villkor uppgöres av pensionsstyrelsen efter samråd med de statsmyndig
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

107

heter, »som hava sin verksamhet riktad åt nämnda håll», eller i vissa fall efter tillkallande

av särskilda sakkunniga.

Det säger sig självt att pensionsstyrelsen har rätt att uppställa villkor, ägnade

att gagna dess »sjukvårdande uppgifter». Styrelsen anser sig dock höra framhålla,

att denna sida av pensionsstyrelsens verksamhet ännu så länge är och väl även i

framtiden kommer att förbliva av tämligen underordnad betydelse i jämförelse med

dess huvudsakliga uppgifter. Vidare vill styrelsen framhålla, att de möjligheter, som

pensionsfondens medel i detta hänseende öppna, i själva verket mest intressera den

blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Den förebyggande verksamhet, som på, detta

sätt skulle kunna underlättas, är därför, på sätt ålderdomsförsäkringskommittén i sitt

tidigare åberopade utlåtande anfört, av minst lika stor betydelse för sjukförsäkringen

som pensionsförsäkringen.

Vad åter beträffar företag, som hava till uppgift att åstadkomma sunda och

billiga arbetarbostäder, torde utsikterna att härvid direkt gagna pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet icke vara synnerligen stora. Härmed är naturligtvis icke

sagt, att icke pensionsförsäkringen indirekt skulle skörda de allra största fördelar av

just dylika placeringar. Tvärtom torde dessa mera än de allra flesta andra få anses

verka i förebyggande riktning.

Men bortsett, härifrån beteckna ju de av kommittén här anförda »villkor» i

praktiken en fråga av endast underordnad betydelse. Kärnpunkten i dylika placeringsärendens

beredning är givetvis att undersöka, om de tänkta företagen äro

tekniskt väl avvägda och ekonomiskt säkerställda samt om de uppfylla de allmänna

hygieniska och sociala krav, som med hänsyn till företagets speciella natur i varje

fall måste uppställas. Kommitténs förslag om placeringsärendenas handläggning och

fullständiga beredning i pensionsstyrelsen skulle därför enligt styrelsens mening såsom

en nödvändig konsekvens föra med sig anställandet inom pensionsstyrelsen av en hel

stab av tekniska, medicinska m. fl. experter.

Enligt socialstyrelsens mening är detta varken lämpligt eller nödvändigt. Vida

naturligare synes styrelsen vara att ärendenas beredning i huvudsak överlämnas åt

de statsorgan, redan existerande eller blivande, som upprättats för de verksamhetsområden,

som de planerade företagen beröra. Gäller det exempelvis upprättandet av

sjukvårds- eller andra liknande anstalter, bör det givetvis tillkomma medicinalstyrelsen

att ingående pröva ärendet ur såväl medicinsk-teknisk som allmän hälsovårdssynpunkt.

Men även den myndighet, som kan komma att handhava förvaltningen

av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen, torde kunna göra anspråk

på att få sina berättigade intressen beaktade. På samma sätt bör i fråga om företag,

som avse åstadkommandet av bostäder för arbetare och de mindre bemedlade klasserna,

den centrala bostadsmyndigheten beredas tillfälle att granska ärendet i ändamål

bland annat att tillse, att denna viktiga angelägenhet utvecklas efter fullt rationella

och enhetliga linjer.

För att tillförsäkra placeringsärendena en fullt sakkunnig behandling torde det

sålunda böra fordras att ärendena, sedan de inkommit till fondiullmäktige (eller

eventuellt den särskilda fondstyrelsen) för granskning och utredning, överlämnas till

den statsmyndighet, till vars handläggning ärendet enligt siu natur hör. Först sedan

dylika yttranden inkommit och efter eventuell ytterligare, från fondinstitutionens

sida hos vederbörande myndigheter påkallad utredning böra ärendena företagas till

slutligt avgörande.

Endast därest på detta sätt tillräcklig garanti beredes för att den verkliga sakkunskapen

på respektive förvaltningsområden får tillfälle att göra sig gällande, torde

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

det kunna förväntas, att de avsedda ändamålen komma att vinnas och att pensionsfondens

medel bliva till en ständigt flödande källa till gagn för den allmänna folkhälsan.

Endast på detta sätt torde det ock bliva möjligt att undvika onödigt dubbelarbete

vid ärendenas handläggning inom centralförvaltningen. Under denna förutsättning,

men också endast under denna, torde det över huvud taget kunna ifrågasättas,

att uppdraga förvaltningen av pensionsfondsärendena åt pensionsstyrelsen.

Styrelsen, som sålunda under denna bestämda förutsättning finner sig kunna

biträda kommitténs ståndpunkt, skulle i motsatt fall velat förorda, att förvaltningen av

pensionsfonden överlämnades åt en fristående fondstyrelse med egen specialförvaltning

i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som i detta hänseende avgivits

av kommittéledamoten Lindqvist. På samma gång vill styrelsen ock framhålla,

att det icke synes uteslutet att handläggningen av placeringsärendena i framtiden

kan komma att taga en sådan omfattning, att upprättandet av en fristående

fondstyrelse blir en naturligare lösning.

Genom upprättandet av en fristående fondstyrelse med egen förvaltning skulle

onekligen ock vinnas en avsevärd fördel. Härigenom skulle nämligen, till båtnad för

det allmänna, en utväg beredas till en intim samverkan mellan pensionsförsäkringsfonden

och den eventuella olycksfallsförsäkringsfonden.

Redan i sitt tidigare åberopade utlåtande över pensionsstyrelsens förslag till

pensionsfondens förvaltning har ålderdomsförsäkringskommittén erinrat om den betydande

fondbildning, som skulle uppstå, därest kommitténs blivande förslag till

obligatorisk olycksfallsförsäkring komme att genomföras, och förmenat att många

skäl talade för en gemensam behandling av frågan om förvaltningen av denna och

pensionsförsäkringsfonden.

I sitt sedermera den 19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag angående

försäkring för olycksfall i arbete anför kommittén ock i fråga om olycksfallsförsäkringsfonden

(sid. 139 i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande) följande: »Förvaltningen

skulle lämpligen kunna ske i samband med förvaltningen av den allmänna

pensionsförsäkringsfonden och skulle för sådant fall av fondens medel de belopp

ställas till riksförsäkringsanstaltens förfogande, som erfordras för fullföljande av anstaltens

ändamål i fråga om anordnande av lämplig vård åt skadade arbetare samt

övriga med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter.»

Styrelsen är visserligen icke för sin del beredd att utan vidare instämma i detta

uttalande. Frågan om den blivande olycksfallsförsäkringsfonden är beroende på så

många förhållanden, som för närvarande undandraga sig varje bedömande. Det

synes icke heller uteslutet, att det kan givas andra utvägar för ernående av enhetlighet

i fråga om placeringen av de båda fondernas medel än en gemensam förvaltning.

Så mycket anser sig emellertid styrelsen redan nu kunna med bestämdhet

fastslå, att det är en angelägenhet av allra största vikt att skapa garantier för harmoni

och likformighet i fråga om användningen och placeringen av dessa särskilt för våra

förhållanden högst betydande kapitalbelopp. Båda fonderna hava i stort sett samma

ändamål — att befordra den allmänna folkhälsan samt förebygga eller häva invaliditet

— och torde böra placeras enligt i stort sett samma grunder och ofta till och

med jämsides i samma företag.

I detta sammanhang anser sig styrelsen slutligen höra fästa uppmärksamheten

därpå, att även den tredje av socialförsäkringens trenne stora huvudgrenar, nämligen

sjukförsäkringen, såsom förut nämnts, för närvarande är föremål för utredning genom

en av Eders Kungl. Maj:t utsedd kommitté. Frågan om försäkringsfondernas placering

är för sjukförsäkringen en angelägenhet av den allra största betydelse. För

sjukförsäkringens eget vidkommande torde det visserligen knappast komma att krävas

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 207.

någon mera betydande central fondbildning. Däremot är sjukförsäkringen i alldeles

påtaglig grad intresserad av varje åtgärd, som är ägnad att främja den allmänna

folkhälsan. De fördelar, som härigenom skördas, komma nämligen i första hand

sjukförsäkringen till godo. Och å andra sidan är en rationellt ordnad sjukförsäkring

mer än varje annan tänkbar åtgärd ägnad att förebygga eller undanskjuta invaliditetens

inträdande och sålunda i eminentaste mening en åtgärd i pensionsförsäkringens

intresse.

Tagas dessa och andra omständigheter i övervägande synes det visserligen

kunna ifrågasättas, om icke det definitiva ordnandet av frågan om pensionsfondens

placering och förvaltning lämpligen borde anstå ännu i några år i avvaktan på icke

blott olycksfallsförsäkringens utan även sjukförsäkringens slutliga ordnande. Styrelsen

har dock icke velat ansluta sig till ett dylikt uppskovsyrkande redan av den

anledning, att hela den föreslagna anordningen förutsättes erhålla en fullständigt

provisorisk natur.

Därest emellertid övervägande skäl skulle befinnas föreligga för ett uppskov

och för att icke under tiden alla åtgärder till fromma för folkhälsan skulle behöva

ligga nere, borde enligt styrelsens mening av pensionsmedlen årligen en viss summa

ställas till pensionsstyrelsens förfogande, för att under betryggande garantier med

hänsyn till icke blott finansiella utan även andra synpunkter och i samråd med

vederbörande statsmyndigheter, i främsta rummet medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,

användas till understödjande av företag, som äro ägnade att direkt befrämja

pensionsförsäkringens omedelbara intressen. På detta sätt torde ock en erfarenhet

kunna vinnas, som skulle bliva av ovärderligt gagn vid frågans definitiva ordnande.

Under tiden torde ock tillfällen erbjudas att dryfta och undersöka vägar och

medel för att åvägabringa enhetlighet inom hela socialförsäkringen och samverkan

mellan dess olika grenar inbördes. I själva verket fullfölja nämligen samtliga dessa

grenar ett och samma mål, om ock på olika sätt och med olika utgångspunkter.

Med avseende å de av kommittén uppgjorda grunderna för pensionsfondsmedlens

placering har styrelsen i huvudsak icke någon anmärkning att göra. Emellertid

förutsätter styrelsen i enlighet med vad styrelsen anfört i anledning av pensionsstyrelsens

tidigare omnämnda förslag till fondens förvaltning, att dessa grunder

icke komma att betraktas såsom för alla tider fastställda och orubbliga, utan att

de kunna framdeles modifieras i enlighet med utvecklingens krav.

Vad själva avfattningen beträffar, har styrelsen uppmärksammat följande.

Bland placeringsobjekten, i vilka pensionsförsäkringsfonden må redovisas, upptages

vid 3) obligationer och andra skuldförbindelser utfärdade och garanterade av

svensk kommun etc. Dylika säkerheter kunna emellertid också falla under de vid

8) anförda. Det torde fordras en formulering, som otvetydigt angiver att säkerheter

av förstnämnda slag icke skola inräknas bland dem, för vilka eu friare placering

medgivits.

Med hänsyn till den eventuella fondinstitutionens sammansättning ansluter sig

styrelsen i huvudsak till den av ledamoten Lindqvist uttalade skiljaktiga meningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 207.

Fullmäktige böra sålunda enligt styrelsens mening utgöras av generaldirektören och

chefen för pensionsstyrelsen jämte dennes ställföreträdare samt fem av Eders Kungl.

Maj:t för tre år i sänder förordnade ledamöter.

Styrelsen anser sig dock böra ifrågasätta, på sätt som skett i herr Brantings

särskilda yttrande* till ålderdomsförsäkringskommitténs tidigare utlåtande i ärendet,

huruvida det kan vara lämpligt att under alla förhållanden knyta ordförandeskapet

till pensionsstyrelsens chef, även om enligt styrelsens mening för närvarande däremot

icke kan vara något att erinra.

Av de av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna skulle tre vara sakkunniga

på det finansiella området och en av dem tillhöra riksbanks- eller riksgäl dsfullmäktige,

samt två, därav en representant för socialstyrelsen, hava kännedom om

de mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden samt strävanden och

åtgärder för deras förbättrande.

I likhet med ledamoten Lindqvist anser vidare styrelsen, att suppleanter böra

utses för samtliga av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöter. Härigenom skulle

bland annat vinnas även den fördelen att särskilt de sociala intressena kunde erhålla

en mera allsidig representation.

Därest fondförvaltningen göres till en fristående institution synes det styrelsen

erforderligt att såsom föredragande och chef för fondens hela administration förordnas

en med finansiell sakkunskap utrustad och med penningförvaltning särskilt förtrogen

person med relativt hög avlöning. Denne, som skulle ingå såsom ledamot av fondstyrelsen

och i denna egenskap ersätta en av de tre av Eders Kungl. Maj:t förordnade

finansiellt sakkunniga, skulle hava till främsta åliggande att, efter vederbörlig beredning

på sätt ovan angivits, för styrelsen föredraga alla placeringsärenden. På grund

av pensionsfondens stora omfattning och betydelse torde det, oberoende av fondinstitutionens

organisation i övrigt, i alla händelser med tiden bliva nödvändigt att anställa

en dylik högt kvalificerad direktör, och fråga kan vara, om det icke under alla förhållanden

då vore lämpligast, att en dylik bleve anställd redan ifrån början.

Kommitterade hava icke närmare angivit varför den andra ledamoten från

pensionsstyrelsen (generaldirektörens ställföreträdare) icke skulle erhålla samma ersättning

som de av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna. Styrelsen finner

icke en dylik åtskillnad sakligt motiverad.

Slutligen anser sig styrelsen böra framhålla, att den fondinstitution, som eventuellt

nu upprättas, framdeles med ändrade uppgifter kan komma att kräva en ändrad

organisation och sammansättning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Elmquist,

byråcheferna Huss och Andersson samt tjf. byråchefen Molin.

Stockholm den 29 mars 1916.

Theofil Andersson.

Underdånigst

HENNING ELMQUIST.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

111

Till KONUNGEN.

Genom remiss av den 6 innevarande mars hava de inom civildepartementet

tillkallade sakkunnige för utredning och förslag med avseende å de mindre bemedlade

klassernas bostadsförhållanden fått sig anbefallt att före den 29 innevarande mars

BOSTADSKOMMETTÉN, ang. förslag

rörande förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

avgiva underdånigt utlåtande över ett av särskilda kommitterade avgivet förslag

beträffande förvaltningen och placeringen av den i 11 § ^.v lagen den 30 juni ] 913

om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond. I anledning härav få de sakkunnige

anföra följande.

I skrivelse av den 1 juli 1914 till statsrådet och chefen för civildepartementet

hava de sakkunnige redan haft tillfälle att yttra sig över ett av pensionsstyrelsen

på sin tid till Eders Kungl. Maj:t ingivet förslag rörande pensionsförsäkringsfondens

förvaltning, och hava de sakkunnige i denna skrivelse framställt vissa erinringar och

önskemål beträffande särskilt de delar av förslaget, som rörde fondmedlens placering.

.Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle minst tre fjärdedelar av fonden placeras i svenska

stats-, kommunal- och hypoteksbanksobligationer ävensom i skuldförbindelser med

säkerhet av inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av värdet beträffande

jordbruksfastigheter och hälften av värdet beträffande annan fastighet samt i andra

därmed till art och säkerhet jämställda värdepapper. Återstående del av fonden

skulle enligt förslaget reserveras för sociala ändamål och kunna placeras enligt

friare regler.

Beträffande förstnämnda tre fjärdedelar av fonden ansågo de sakkunnige allt

annat än sannolikt, att de mindre bemedlades bostäder därav skulle erhålla någon

nämnvärd del. Då i förslaget förutsattes en prövning av varje lån för sig, syntes

nämligen någon utlåning å arbetarbostadshus o. dyl. icke i nämnvärd utsträckning kunna

komma till stånd på grund av det besvär, som vore förknippat med lånens fördelning

på en mångfald låntagare samt den omfattande och ingående prövning av lånebehov,

säkerhet m. m., som därav nödvändiggjordes. Vad anginge återstående del av fonden

hade visserligen ställts i utsikt att arbetarbostadshus därav skulle få del. Om dessa

medel skulle emellertid bostadsväsendet konkurrera med andra för pensionsförsäkringsverksamheten

högst angelägna syften, såsom uppförandet av ålderdomshem, sanatorier

m. m., vilka sannolikt, åtminstone under försäkringens första tid, komme att i

främsta rummet lägga beslag därå. Icke heller genom bestämmelserna i denna del

av förslaget kunde därför anses tillräckligt sörjt för det trängande behovet av bostäder

för mindre bemedlade.

De sakkunnige ansågo därför erforderligt, att en viss bestämd del av fonden

reserverades uteslutande för mindre bemedlades bostäder, nämligen en fjärdedel av

fondens totala belopp. I samband härmed borde den del av fonden, som placerades

i stats-, kommunal- och hypoteksbanksobligationer, skuldförbindelser med säkerhet av

inteckning i fastigheter inom två tredjedelar resp. hälften av värdet samt därmed

jämställda värdepapper, bestämmas till hälften. Vid fastställande av föreskrifter för

placeringen av den för bostadsändamål reserverade fjärdedelen borde tillses å ena

sidan, att säkerheten bleve fullt så betryggande som i fråga om nyss omförmälda s/4

av fonden enligt pensionsstyrelsens förslag, å andra sidan, att kapitalet tillfördes

bostäderna på ett fullt ändamålsenligt sätt och utan den för den avsedda arten av

byggnadsverksamhet alltför hämmande belåningsgränsen av 50 %. Detta kunde

enligt de sakkunniges mening bäst ske genom att lån utlämnades till kommuner för

att av dem användas till beredande av sunda bostäder för billigt pris åt mindre

bemedlade, eller till bolag, föreningar och andra sammanslutningar för tillgodoseende

av nämnda ändamål och för vilkas lån vederbörande kommun eventuellt landsting

iklädde sig garanti. Medlen borde kunna av kommunerna o. s. v. antingen nedläggas

i egen byggnadsverksamhet eller vidare utlämnas såsom bostadslån åt enskilda personer.

Däremot borde utlämnande av dylika lån ur fonden direkt till enskilda icke

ifrågakomma. I övrigt hade de sakkunnige intet att erinra mot pensionsstyrelsens

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition Nr 207.

113

förslag till placering av fondens medel. Dock ansågo sig de sakkunnige böra understryka

styrelsens uttalande, att företag, som kunde anses ägnade att tillgodose pensionsförsäkringens

syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen, skulle äga företräde

vid placeringen av nyss omförmälda 3/4 av fonden — V2 enligt de sakkunniges

förslag — och borde enligt de sakkunniges mening därav följa att bostäder för

mindre bemedlade borde äga företräde såsom placeringsobjekt framför andra fastigheter.

De av de sakkunnige framställda, här ovan i korthet angivna önskemålen hava

i viss mån vunnit beaktande i nu föreliggande förslag till placering av fondmedlen.

Visserligen har i huvudsaklig överensstämmelse med pensionsstyrelsens yrkande föreslagits,

att högst en fjärdedel av fondens för placering avsedda medel skulle efter en

något friare prövning, än eljest skulle gälla beträffande dylika placeringar, få utlämnas

i lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan

och anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Uti denna fjärdedel skulle dock icke

inräknas medel, som erfordras för förvärv av fastigheter avsedda för pensionsstyrelsens

verksamhet till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, för vilka ändamål

därutöver skulle få användas högst en trettiondel av fondmedlen. Om nyssnämnda

fjärdedel av fonden skulle följaktligen bostadsväsendet icke hava att konkurrera med

fastigheter, som av pensionsstyrelsen förvärvas för att användas till sjukhus, sanatorier,

rekonvalescenthem m. m. Då kommittén tillika angivit, att den anser de framställda

önskemålen om utsträckning av gränsen för den friare placeringen icke för

närvarande böra tillgodoses i annan mån än som föreslagits, torde detta enligt de sakkunniges

mening få anses innebära, att liksom skett i Tyskland, framdeles en jämkning

kan komma till stånd till förmån för den friare placeringsrätten. Vid sådant

förhållande och då såsom strax skall påpekas, föreliggande förslag även i vissa andra

delar synes innebära ett större tillmötesgående åt de ur bostadsväsendets synpunkt

framställda kraven än pensionsstyrelsens förslag, hava de sakkunnige intet att erinra

mot att här ifrågavarande del av fondmedlen tills vidare begränsas till en fjärdedel.

Återstående del av fonden skall enligt föreliggande förslag redovisas i stats-,

kommunal- och hypoteksbanksobligationer, skuldförbindelser med säkerhet i fast egendom

inom femtio procent av taxeringsvärdet eller sextio procent av särskilt fastställt

värde, skuldförbindelser utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, andra värdehandlingar

av fullgod beskaffenhet samt fordringar hos bank. Även vid här ifrågavarande

placering i mera kvalificerade säkerheter böra enligt kommitténs mening i

stor utsträckning tillgodoses sådana allmännyttiga företag som sjukhus, sanatorier, utbildningsanstalter,

lämpliga bostadshus för mindre bemedlade, ålderdomshem m. m.

I förslaget till grunder för förvaltningen av fonden har detta uttryckts så, att fullmäktige

för fonden böra »särskilt söka tillgodose sådana allmännyttiga företag, som

avse att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan». I pensionsstyrelsens

förslag hade samma önskemål, såsom redan nämnts, givits den formulering, att företag,

som enligt den beslutande myndighetens beprövande kunde anses ägnade att tillgodose

pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga intressen, skulle »äga

företräde» vid här ifrågavarande placeringar. Kommittén har funnit sistnämnda uttryckssätt

mindre lämpligt i anslutning till en av statskontoret uttalad farhåga för

att bestämmelsen kunde tolkas såsom en maning till den beslutande myndigheten att

giva de allmännyttiga placeringsobjekten ovillkorligt företräde även framför de ur

räntesynpunkt fördelaktigare. Emellertid torde med pensionsstyrelsens förslag endast

hava avsetts, att fondmedlen, i den mån sådant låter sig förena med kraven på nödig

säkerhet och tillfredsställande avkastning, böra i främsta rummet finna- användning

för allmännyttiga företag. Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse eu

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sanil. 182 höft. (Nr 207.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dylik användning av fondmedlen skulle äga genom att, såsom kommittén framhåller,

dels verka direkt till minskning av utgifterna för pensioneringen, dels indirekt lända

försäkringsverksamheten till gagn, synes i grunderna för fondens förvaltning uttryckligen

böra stadgas att allmännyttiga placeringsobjekt — och således bland bostadshus

särskilt sådana med smålägenheter — böra lämnas företräde under förutsättning av

nödig säkerhet och tillfredsställande avkastning. Påpekas må i detta sammanhang,

att ur den tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens fonder utlämnas lån å

arbetarbostadshus mot en räntefot, som i allmänhet något understiger den gängse.

Mot kommitténs formulering av här ifrågavarande bestämmelse synes ytterligare

den erinran kunna göras, att densamma i visst avseende är för snäv eller i allt fall

icke fullt adekvat. Till grund för stadgandet ligger den uppfattningen, »att vid valet

av placeringsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av

avgörande betydelse och att följaktligen inga andra intressen, huru viktiga de än i

och för sig kunna vara, böra få göra sig gällande, framför och på bekostnad av det

förra». Samma uppfattning har i förslaget till grunder för fondens förvaltning, som

nämnt, uttryckts så att särskilt sådana allmännyttiga företag böra tillgodoses, som

avse att »i pensionsförsäkringens intresse» befordra folkhälsan. Då den principiella

uppfattning, som kommit till uttryck i detta stadgande, synes i viss mån avvika från

den de sakkunnige förut gjort gällande, skall här till granskning i största korthet

upptagas frågan om de allmänna synpunkter, som böra vara vägledande vid fondmedlens

placering.

Givetvis måste i första rummet tillses, att medlen placeras på ett ur ekonomisk

synpunkt betryggande sätt och att så hög ränteavkastning ernås, som låter sig förena

med kravet på säkerhet. Dessa finansiella krav få icke eftergivas, men de innebära

i och för sig ingen bestämd anvisning därå, i vilka värdehandlingar eller hos vilka

låntagare medlen skola placeras. Vid övervägandet av dessa senare spörsmål bör tillses,

att nödig hänsyn tages till fondmedlens ursprung och till pensionsförsäkringens

allmänna syften. Detta har också med eftertryck framhållits av de myndigheter, som

yttrat sig i frågan.

De synpunkter, som i sistnämnda avseende böra vara grundläggande, återfinnas

i vederbörande departementschefs anförande till statsrådsprotokollet den 28 mars 1913

vid föredragningen inför Kungl. Maj:t av förslaget till pensionsförsäkringslagen.

Departementschefen erinrade sålunda, att ålderdomsförsäkringskommittén, under hänvisning

till Tysklands exempel, framhållit, hurusom de samlade fondmedlen kunde

bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan, i det att möjlighet bereddes att genom

lån åt kommuner med flera giva dessa tillfälle att tillgodose, bland annat hälsovårdande

ändamål. För egen del anförde departementschefen att denna synpunkt utan

tvivel vore behjärtansvärd. »Att på detta sätt ställa de genom försäkringen bildade

fondmedlen i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst, i den utsträckning

så kan ske utan fara för fondens säkerhet, är ett arbete för befrämjande av försäkringens

syfte.» Detta uttalande rörande grunderna för fondmedlens placering accepterades

av Kungl. Maj:t och riksdagen vid pensionsförsäkringslagens tillkomst.

Även pensionsstyrelsen godtog i sitt förslag till grunder för fondens förvaltning

principen om främjande av »folkhälsa och folkhygien», men tolkade i motiveringen

för förslaget principens innebörd såsom avseende »pensionsförsäkringsverksamheten

och dess syften». I själva förslaget till grunder för förvaltningen angåvos dock såsom

företag, vilka borde äga företräde vid placeringen, sådana, som kunde »anses ägnade

att tillgodose pensionsförsäkringens syfte eller därmed likartade allmännyttiga

intressen».

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

115

Mot den begränsning av fondens uppgift, som kommit till uttryck i pensionsstyrelsens

motivering, uttalade sig i främsta rummet ålderdomsförsäkringskommittén

och socialstyrelsen. Gentemot pensionsstyrelsens betonande, att fondmedlen i stor

utsträckning böra användas för sådana ändamål, som äga betydelse för försäkringsverksamheten

och dess syften, anmärkte ålderdomsförsäkringskommittén, att det arbete

för höjandet av folkhygienen, som skulle möjliggöras genom ett lämpligt användande

av en del av fondmedlen, visserligen med hänsyn till därav möjligen följande minskning

av försäkringskostnaderna kunde bliva av stor betydelse för försäkringen, men

att samma synpunkt gällde även t. ex. ifråga om sjukförsäkringen. I huvudsak, yttrade

kommittén, har dock detta arbete sin betydelse för folket alldeles oavsett de fördelar,

som pensions- eller sjukförsäkringen därav kan vänta sig, och i själva verket

torde frågan om försäkringens handhavande och fondmedlens placering vara tvenne

fullt skilda frågor. Jämväl socialstyrelsen betonade i sitt utlåtande, att det här var

något annat och mera än en ren pensionsförsäkringsangelägenhet. De sakkunnige

hade i sitt yttrande anledning särskilt framhålla vikten av att fondmedlen ställdes till

tjänst för strävandena att förbättra folkhälsan genom uppförandet av lämpliga bostadshus

för mindre bemedlade.

Gentemot den i nu föreliggande förslag hävdade uppfattningen, att vid valet av

placeringsobjekt hänsynen till pensionsförsäkringens eget intresse måste vara av avgörande

betydelse, vilja de sakkunniga ytterligare betona, att just fondens av kommittén

i detta sammanhang åberopade karaktär av att vara en hela folkets sparpenning

bör vara ägnad att tillförsäkra densamma en så vidsträckt användning, som

överhuvud låter förena sig med dess syften. Sålunda böra företag, vilka avse att befordra

folkets hälsa och kraft — däribland lämpliga bostadshus — icke vara sämre

lottade vid fördelningen av fondmedlen än företag, som åsyfta att direkt förebygga

eller häva invaliditet och omedelbart verka till minskning av utgifterna för pensioneringen,

såsom sjukhus, sanatorier m. m. Av den i kommitténs förslag åberopade

statistiken över de tyska fondmedlens användning framgår ock, att av de 1,244 mill.

Mark, som vid slutet av år 1913 nedlagts i allmännyttiga företag, icke mindre än

483 mill. placerats i arbetarbostadshus o. dyl., 181 mill. i anstalter för främjande av

allmän hygien (folkbad, slakthus, vattenledning o. dyl.), 120 mill. i jordförbättringar,

vattenavledningar, vägbyggnader o. dyl., 93 mill. i uppfostrings- och undervisningsanstalter,

medan till byggande av sjuk-, invalid- och konvalescenthem använts 133

mill. och till försäkringens egna institutioner (sjukhus, sanatorier, konvalescent- och

invalidhem) 80 mill. Erinras må härvid även därom, att den tyska ålderdoms- och

invaliditetsförsäkringen icke som den svenska är en allmän folkförsäkring, utan endast

omfattar löntagare och att på grund härav dess fonder närmast kommit sistnämnda

befolkningsklasser tillgodo.

Härtill kommer ytterligare en synpunkt, som synes värd det allra största beaktande.

Enligt pensionsförsäkringslagen inträder rätt till pension endast vid varaktig

oförmåga till arbete ävensom vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga

då ännu icke är för handen. För den stora mängd av avgiftspliktiga personer, som

avlida före fyllda sextiosju år utan att dessförinnan hava hemfallit åt invaliditet,

bereder pensionsförsäkringen ingen direkt ersättning för erlagda avgifter. Det synes

då vara med billigheten överensstämmande, att ur den fond, som bildats med bidrag

från dessa personer, medel ställas till förfogande såsom lån åt företag, avsedda att

gagna även deras intressen.

För att de ovan framhållna synpunkterna skola komma till sin rätt synes det

nödvändigt att här ifrågavarande bestämmelse i kommitténs förslag till grunder för

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

förvaltningen och reglemente erhåller en annan, vidsträcktare formulering, och få de

sakkunnige därför hemställa om sådan förändring i förslaget.

Vad därefter beträffar de särskilda säkerheter av mera kvalificerad beskaffenhet,

i vilka huvuddelen av fondens medel skall redovisas, hava de sakkunnige en del

erinringar att framställa.

Enligt förslag av kommitténs flertal skall minst en sjättedel av fonden redovisas

i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska

staten. Häremot har en kommittéledamot reserverat sig rfted yrkande, att hälften

av fonden placeras i statspapper, och en annan ledamot med yrkande att minst en

sjättedel och högst en fjärdedel placeras i dylika värdehandlingar. Enligt pensionsstyrelsens

förslag, som härutinnan biträddes av de sakkunnige, skulle minst en

sjättedel och högst en femtedel av fonden placeras i statsobligationer. I tvenne av

de avgivna yttrandena har denna maximigräns ansetts vara för snäv, medan statskontoret

påyrkat maximigränsens borttagande och riksgäldsfullmäktige hemställt, att

gränsen bestämmes till hälften.

Då kommittéflertalet i föreliggande förslag biträtt yrkande på maximigränsens

borttagande, har detta motiverats därmed, att det under vissa omständigheter kan

befinnas för fonden fördelaktigt att placera ett större belopp i statspapper. För

såvitt härmed avses en mera övergående placering — tillfälliga överskridanden undantagna

i fråga om vilka särskilda bestämmelser föreslagits — bör framhållas att med

de medel, som för sådant ändamål kunna disponeras, nämligen fondens till 10 å 20 millioner

kronor årligen beräknade inkomster ävensom eventuellt övriga odisponerade medel,

någon nämnvärd fördel icke torde kunna ernås vare sig för fonden eller för statsverket.

Statens aktuella lånebehov torde, såsom kommittén själv framhåller, icke

till mer än en obetydlig del bliva tillgodosedda, även om det längst gående anspråket,

att hälften av fondens medel så disponeras, rönte tillmötesgående. Ur fondens egen

synpunkt sett synes åter en placering i statspapper icke erbjuda utsikter till större

avkastning än som kan ernås genom placering i övriga angivna, fullt betryggande

säkerheter.

Skulle med kommitténs förslag åter avses möjligheten av en mera varaktig placering

av större belopp i statspapper, vilja de sakkunnige betona, att därigenom

fondens karaktär och syfte skulle i väsentlig mån förryckas. Även om detta icke

varit avsikten, såsom synes framgå av åberopade uttalanden inom kommittén, kan i

allt fall befaras att en ursprungligen avsedd tillfällig placering på grund av omständigheternas

makt övergår, till en varaktig.

För en mera omfattande placering i statspapper har särskilt åberopats statens

stora lånebehov under nu rådande kristid. Av den ena reservantens yttrande och

av anförda uttalanden från riksgäldsfullmäktige framgår ock tydligt, att under den

närmaste framtiden mycket starka krav komma att resas på ett större tillmötesgående

åt staten. Med allt fog framhåller häremot kommittén, att det just med

hänsyn till den nuvarande kristiden vore synnerligen behövligt, om medel från pensionsförsäkringsfonden

kunde finna största möjliga användning för allmännyttiga

företag, som eljest måste tills vidare skjutas åt sidan. Någon garanti mot att de

låneanspråk, som särskilt under den närmaste framtiden säkerligen komma att med

all styrka framställas från statens sida, bliva i allt för hög grad tillgodosedda innebär

dock icke kommitténs förslag. För sådant ändamål synes det vara nödvändigt

att i grunderna för förvaltningen föreskrives en maximigräns för placeringen i statspapper,

och vilja de sakkunnige härutinnan ansluta sig till det reservationsvis framställda

yrkandet, att högst en fjärdedel av fondens medel må redovisas i obligationer

eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller'' garanterade av svenska staten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 207.

117

Med avseende å den föreslagna placeringen av fondens medel i obligationer eller

andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, vilja de sakkunnige

till en början understryka det förut framställda yrkandet, att även

vid dylik placering visst företräde bör lämnas åt allmännyttiga företag, som avse

att befordra folkhälsan, ävensom det egentligen självklara i att här ifrågavarande

lån enligt punkt I 3) i kommitténs förslag till grunder för förvaltningen, även om

de avse sådana allmännyttiga företag, varom stadgas i punkt I 8) av förslaget,

icke inräknas i lån enligt sistnämnda punkt. Ytterligare vilja de sakkunnige erinra

om att vid pensionsförsäkringslagens tillkomst såväl ålderdomsförsäkringskommittén

som vederbörande departementschef särskilt framhöllo det lämpliga i att genom lån

åt kommuner dessa bereddes tillfälle att tillgodose hälsovårdande ändamål. Med

hänsyn till de kostnader och risker, som fondbildningen åsamkar kommuner, framhålles

ock i föreliggande förslag, att dessa snarare än staten kunna göra anspråk på

lån ur fonden. Kommunerna hava nämligen att, jämte bestridande av förvaltningskostnader

för försäkringen, ansvara för grundavgifternas behöriga inbetalande, ett

ansvar, som ofta orsakar kommunerna icke så ringa utgift utan att de hava utsikt

att annat än i undantagsfall få något därav åter. Enligt pensionsstyrelsens berättelse

för år 1914 hade under detta försäkringens första verksamhetsår kommunerna att av

de påförda grundavgifternas belopp erlägga i genomsnitt 16 % eller 1''514 millioner

kronor, som de avgiftspliktige försummat att i rätt tid inbetala. För stadskommunernas

del uppgick restantieprocenten till icke mindre än 27, för landsbygden däremot

till 11; påfallande dåligt var särskilt uppbördsresultatet i storstäderna.

Med hänsyn härtill kunna kommunerna och i främsta rummet städerna anses

hava speciella anspråk på att bliva tillgodosedda vid fördelningen av fondmedlen.

Ett lånebehov, som särskilt under nu rådande kristid gör sig kännbart och sannolikt

under en tid framåt kommer att fortfara, gäller uppförandet av bostäder för mindre

bemedlade. I skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet av den 22

mars 1916 hava de sakkunnige redan haft anledning påpeka det betryckta läge, vari

byggnadsverksamheten befinner sig, och angelägenheten av åtgärder från det allmännas

sida för förebyggandet av en hotande bostadsbrist. I skrivelsen framhålles

ock önskvärdheten, att för nämnda ändamål medel av pensionsförsäkringsfonden ställas

till kommunernas förfogande.

Yad därefter beträffar placeringen av fondens medel i skuldförbindelser med

säkerhet av inteckning i fast egendom, synes föreliggande förslag innebära ett tillmötesgående

av det från de sakkunnige förut framställda yrkandet på belåningsgränsens

höjande. Enligt pensionsstyrelsens förslag var beträffande här ifrågavarande

del av fonden placering i annan fast egendom än jordbruksfastighet endast

tillåten inom halva taxeringsvärdet eller särskilt fastställt värde. Enligt föreliggande

förslag må säkerheten vara belägen inom femtio procent av taxeringsvärdet eller inom

sextio procent av sådant värde, som efter särskild värdering fastställes av fullmäktige

för fonden. Beträffande de fall, då den ena eller andra värderingsgrunden kan

komma att tillämpas, yttras endast att den senare metoden kan tänkas använd vid

lån å fast egendom, som ännu ej blivit taxerad, eller i de fall, där det kan vara

olämpligt att bestämma belåningsgränsen efter taxeringsvärdet. Då detta yttrande

möjligen skulle kunna föranleda den uppfattningen, att belåning med taxeringsvärdet

såsom grund bör vara det normala, varifrån avvikelse endast må ske, då sådant

värde saknas eller anses vara för högt, vilja de sakkunnige framhålla den stora betydelsen

av att i de talrika fall, då taxeringsvärdet är alldeles för lågt och på grund

härav den föreskrivna belåningsgränsen av femtio procent skulle verka alltför häm
-

\

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

mande, särskild värdering kan komma till användning med sextio procent såsom belåningsgräns.

Ur bär berörda synpunkt vore möjligen att föredraga det av en reservant framställda

yrkandet, att belåningen i varje fall skall ske efter särskild värdering med

sextio procent av det sålunda uppskattade värdet såsom belåningsgräns. Med hänsyn

till de praktiska svårigheter, ett dylikt stadgande skulle kunna medföra, anse sig

emellertid de sakkunnige icke kunna förorda detsamma.

I detta sammanhang vilja ock de sakkunnige erinra om det förut framställda

önskemålet, att vid utlåning å bostadshus företräde bör lämnas åt sådana med smålägenheter.

Likaså vilja de sakkunnige understryka det av kommittén i överensstämmelse

med ett av de sakkunnige framställt önskemål gjorda uttalandet, att vid belåning

av bostadshus o. dyl. lånen i regel icke böra lämnas direkt till enskilda, utan

förmedlas genom kommuner, sparbanker, byggnadsföreningar m. fl.

I fråga om den myndighet, som skulle handhava förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,

hava de sakkunnige i sin skrivelse av den 1 juli 1914 inskränkt sig

till att biträda några av socialstyrelsen framförda önskemål om förstärkt representation

för den sociala sakkunskapen och nära samverkan mellan styrelsen för pensionsförsäkringsfonden

och socialstyrelsen.

Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle förvaltningen av fonden handhavas av

pensionsstyrelsen, dock så att alla frågor, som rörde utlåning av fondens medel, handlades

av en särskild styrelse bestående av sex ledamöter varav tre representanter

från pensionsstyrelsen, en av Kungl. Maj:t särskilt förordnad sakkunnig ävensom en

av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda

sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige inom sig skulle utse.

Såsom motivering för detta förslag anförde styrelsen bland annat, att sannolikt

icke någon annan myndighet kunde förvalta fonden för lägre kostnader än pensionsstyrelsen

samt att den kompetens i juridiska och ekonomiska frågor, som erfordrades

för en dylik fondförvaltning, borde kunna påräknas bland pensionsstyrelsens stora

tjänstemannakår och syntes det alldeles uteslutet, att någon annan myndighet kunde

äga samma förutsättningar som pensionsstyrelsen att utföra de undersökningar och

utredningar, vilka erfordrades för att fondplaceringarna skulle kunna verkställas på

ett sätt, som stode i överensstämmelse med pensionsförsäkringens syfte.

Mot förslaget, att pensionsförsäkringsfondens förvaltning skulle handhavas av

pensionsstyrelsen, uttalade sig i avgivna yttranden fullmäktige i riksgäldskontoret,

styrelsen för postsparbanken och ålderdomsförsäkringskommittén, medan socialstyrelsen

icke ansåg sig böra till prövning upptaga denna fråga. De bägge förstnämnda

myndigheterna förordade, att den del av fonden, som ansloges till fyllande av statens

lånebehov, överlämnades till förvaltning av riksgäldskontoret och redovisades på det

sätt, att beloppen inskreves i statsskuldsboken, samt att en annan del, exempelvis

1/4, avsedd för inköp av hypoteksbanks- och kommunalobligationer, direkt utlåning till

kommuner m. m. överlätes att förvaltas av postsparbanken. Förvaltningen av återstoden

av fonden borde omhänderhavas av pensionsstyrelsen. Såsom skäl för detta

förslag anfördes huvudsakligen, att de särskilda intressen, som genom fondplaceringen

borde stödjas, ej med nödvändighet krävde, att bestyret med fondens förvaltning i

dess helhet omhänderhades av pensionsstyrelsen, utan syntes med hänsyn till fondens

betydande storlek och de avsevärda kostnader, som bleve en följd av hela förvaltningens

överlåtande till pensionsstyrelsen, där ett antal särskilda, för dylik verksamhet

kvalificerade tjänstemän i sådant fall måste anställes, lämpligheten kräva att förvaltningen

av större delen av fonden omhänderhades av redan existerande med dylik

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

119

verksamhet förtrogna myndigheter, genom vilken anordning kostnaderna för fondförvaltningen

skulle kunna i högst betydlig mån inskränkas. Såsom särskilt skäl anförde

postsparbanksstyrelsen, att postsparbanken hade sig ålagt att genom postanstalterna

i riket förmedla de av pensionsstyrelsen beslutade utbetalningarna av pensioner och

understöd samt att banken skulle beredas viss lättnad och kostnadsminskning vid

medlens utanordnande, därest en del av fonden ställdes imder dess förvaltning.

Ålderdomsförsäkringskommittén anförde härutinnan till en början, att frågan

om försäkringens handhavande och fondmedlens placering vore tvenne fullt skilda

frågor och att en i huvudsak fristående förvaltning av fondmedlen på intet sätt uteslöte,

att försäkringens speciella intressen i alla avseenden därvid skulle komma att

tillbörligen tillgodoses. Även den såsom skäl för att fondförvaltningen borde anförtros

åt pensionsstyrelsen anförda omständigheten, att denna styrelse hade sådana

förteckningar över erlagda avgifter och utbetalda pensioner om hand, som vore av vikt

för fondräkenskaperna, syntes ej äga avgörande betydelse. Ej heller kunde kommittén

finna tillräckliga skäl tala för, att fondförvaltningen i vad den icke avsåge medlens

placering skulle anförtros åt pensionsstyrelsen, vars ledamöter voro tillsatta med särskild

hänsyn till de uppgifter, som åligga styrelsen vid handhavandet av själva försäkringen.

Såvitt kommittén hade sig bekant, hade hittills ingen av dessa ledamöter

haft tillfälle att ägna sig åt penningförvaltning, åtminstone ej i någon sådan

omfattning, som kunde kvalificera för den uppgift, varom vore fråga. Utan tvivel

skulle även överlämnandet av en stor penningförvaltning åt dessa ledamöter därjämte

verka förryckande med avseende å utövandet av deras egentliga ämbetsåliggande.

Huruvida en fördelning av fonden, på sätt föreslagits av riksgäldsfullmäktige

och postsparbanksstyrelsen, skulle vara lämplig, ansåg kommittén icke lätt avgöra

utan närmare utredning. Utan tvivel skulle därav vissa fördelar kunna vinnas, men

å andra sidan måste, i och för vinnande av nödiga garantier för fondmedlens användning

för sociala eller eljest allmännyttiga ändamål samt för erhållande av så

hög ränteavkastning som möjligt, även för dessa fonddelars förvaltning särskilda och

noga begränsade bestämmelser föreskrivas. Närmast antog kommittén, att alla berättigade

intressen bäst skulle tillgodoses genom inrättande av en specialförvaltning

under den fristående styrelsen för fonden.

För en enhetlig förvaltning av fondmedlen uttalade sig jämväl en reservant

bland riksgäldsfullmäktige.

Även i fråga om den föreslagna fondstyrelsens sammansättning gjorde sig skilda

meningar gällande, avseende att tillföra styrelsen dels speciell erfarenhet i kapitalplaceringsfrågor,

dels större sakkunskap på det sociala området i allmänhet. Särskilt

framhöll ålderdomsförsäkringskommittén, att enligt förslaget de olika allmännyttiga

intressena icke vore representerade i den utsträckning, som syntes ändamålsenligt,

och förordade en med hänsyn till dessa olika intressen mångsidigt sammansatt styrelse

med en särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande.

I nu föreliggande förslag har kommittéflertalet i likhet med pensionsstyrelsen

ansett, att fondförvaltningen bör förläggas till pensionsstyrelsen, dock så att bestämmanderätten

i fråga om fondmedlens placering överlämnas åt en särskild myndighet,

vari den finansiella sakkunskapen blir representerad och därjämte de med

pensionsförsäkringen sammanhängande sociala synpunkterna företrädas. Grundläggande

för kommitténs förslag i denna del liksom i fråga om fondmedlens placering

har varit den uppfattningen, att vid förvaltningens organiserande endast pensionsförsäkringens

egna uppgifter och behov böra komma i betraktande. Med stöd av er
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

farenheten från Tyskland söker kommittén gorå gällande, att den myndighet som

handhar själva försäkringsverksamheten äger de bästa förutsättningarna att bedöma,

hur fondförvaltningen lämpligen skall ordnas till direkt och indirekt fördel för pensionsförsäkringen.

Den mest tidsödande delen av de till fondförvaltningen hörande

arbetena, såsom beredningen av sådana ärenden, som avse lån till allmännyttiga företag,

och förvaltningen av de för pensionsstyrelsens sjukvårdande uppgifter förvärvade

fastigheterna, måste, säger kommittén, utföras av pensionsstyrelsen. Vid beviljande

av dylika lån torde komma att uppställas villkor, ägnade att garantera för pensionsstyrelsens

sjukvårdande uppgifter lämpliga anordningar och att minska dess utgifter

för sådana ändamål. Även om dylika utredningar ske efter samråd med de statsmyndigheter,

»som hava sin verksamhet riktad åt nämnda håll», eller i vissa fall

efter tillkallande av särskilda sakkunniga, anses det nödvändigt att åt pensionsstyrelsen

överlåtes att övervaka, att de uppställda villkoren iakttagas. Det finnes all

anledning antaga, anför kommittén vidare, att pensionsstyrelsen äger förutsättningar

och kompetens0 att på ett tillfredsställande sätt handhava här ifrågavarande verkställighetsåtgärder,

och detta så mycket mera, som fondförvaltningen utgör eu så

viktig ekonomisk faktor i pensionsförsäkringsverksamheten, att den myndighet, vilken

har ”ansvar för själva försäkringen, måste anses som ingen annan äga intresse av

kontroll och tillsyn över placeringsbeslutens behöriga verkställande. Slutligen anför

pensionsstvrelsens" chef i ett särskilt yttrande (sid. 108), att man genom kommitténs

förslag om fondförvaltningen »skapat en tillfredsställande garanti för att fullmäktiges

”beslut komma att dikteras uteslutande med hänsyn till pensionsförsäkringens

intressen.»

Gentemot här anförda uttalanden, att fondförvaltningen bör handhavas uteslutande

i pensionsförsäkringens intresse och på grund härav anknytas till pensionsförsäkringsverksamheten,

vilja de sakkunnige erinra om den vid pensionsförsäkringslagens

tillkomst av Kungl. Maj:t och Riksdag sanktionerade uppfattningen, att de

samlade fondmedlen kunde bliva en kraftig faktor i kampen för folkhälsan genom

att ställas i hälsovårdande organisationers och inrättningars tjänst. Att sakkunnigt

bedöma, i vad mån och på vad sätt de olika allmännyttiga intressen, varom förut

varit tål, lämpligast böra tillgodoses genom lån ur fonden, kan icke ensamt eller

huvudsakligen anses tillkomma det av staten inrättade organet för pensionsförsäkringsverksamhetens

handhavande. Den fackmässiga prövningen härav bör givetvis

lämnas åt de myndigheter, vilka var inom sitt område hava att sörja för enhet och

planmässighet i det allmännas åtgärder på hygienens, fattigvårdens, bostadsväsendets

m. fl. områden. Exempelvis bör det tillkomma medicinalstyrelsen att närmast pröva

i vad mån låneanspråk för sådana ändamål, som falla inom styrelsens- verksamhetsområde,

böra tillgodoses. Likaså bör den sakliga granskningen av de stora låneanspråk

för uppförandet av kommunala ålderdomshem, som genomförandet av den föreslagna

fattigvårdslagstiftningen sannolikt skulle framkalla, tillkomma en blivande centralmyndighet

på detta område. Därest en centralmyndighet kommer till stånd på

bostadsväsendets område, bör denna ur saklig synpunkt bedöma ansökningar om

lån för bostadsändamål.

Enligt kommitténs förslag skulle åter de erforderliga utredningarna rörande lånebehovet

för olika allmännyttiga ändamål företagas av pensionsstyrelsen, och vederbörande

statsmyndigheter skulle endast beredas tillfälle att stå till tjänst med rad och upplysningar.

Någon särskild representation skulle icke heller beredas dessa myndigheter

i den styrelse, som skulle besluta om fondmedlens placering. Det synes de

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Muy.ts Nåd. Proposition Nr 207.

121

sakkunnige uppenbart, att en sådan anordning icke skulle erbjuda tillfredsställande

garantier för lånens ändamålsenliga fördelning.

Vad åter beträffar frågan, åt vilket organ själva fondförvaltningen och tillsynen

över placeringsbeslutens behöriga verkställande bör anförtros, hava de sakkunnige icke

varit i tillfälle att bilda sig någon bestämd uppfattning.

Vad slutligen beträffar sammansättningen av den styrelse, som skulle besluta om

fondmedlens placering, synes den anordning med låneärendenas beredning, som ovan

förordats, böra betinga vissa förändringar i kommitténs förslag. Särskilt föreligger icke

skäl att i styrelsen bereda plats åt trenne representanter för pensionsstyrelsen, enär

chefen för den byrå i pensionsstyrelsen, som enligt kommitténs förslag skulle handlägga

ärenden rörande fonden, icke synes böra komma i fråga. I dennes ställe synes

lämpligen kunna utses en representant för de försäkrades egna intressen, såsom påyrkats

av förut omförmälda reservant och även ansetts önskvärt av kommittéflertalet.

Stockholm den 29 mars 1916.

Å de sakkunniges vägnar:

Underdånigst

ALLAN CEDERBORG.

Erik Sjöstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 käft. (Nr 207.)

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 207.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen

den 20 april 1916.

Närvarande:

Jnstitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Jnstitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 april

1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om

allmän pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen i pensionsstyrelsen Oskar Fritiof Enbom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

123

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25

april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Becic-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anmälde ånyo den av

honom i statsrådet den 14 april 1916 föredragna frågan om förvaltningen

av pensionsförsäkringsfonden, och meddelade departementschefen

därvid, att lagrådet den 20 april 1916 avgivit utlåtande över det förstnämnda

dag till lagrådet remitterade förslag till lag om ändrad lydelse

av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Under anförande, att lagrådet lämnat lagförslaget utan anmärkning,

och med hänvisning i övrigt till sina uttalanden i frågan till protokollet

över civilärenden den 14 april 1916 hemställde departementschefen, att

Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen att &

dels godkänna det vid sistnämnda statsrådsprotokoll

fogade förslag till grunder för förvaltningen av den i

11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

omförmälda fond;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

dels antaga det vid samma statsrådsprotokoll

fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i

förenämnda lag;

dels ock godkänna den i samma statsrådsprotokoll

intagna arvodes- ock omkostnadsstat för fullmäktige

för pensionsförsäkringsfonden att gälla tills vidare från

och med den 1 juli 1916.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 207.

125

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden den 14 april 1916...... 6

Inledning................................. g

Pensionsförsäkringsfonden............................ XI

Placeringen av pensionsförsäkringsfondens medel.................. 14

Förvaltningsmyndighet............................ 34

Användning av överskott i fonden för åtgärder till förebyggande eller hävande av invaliditet

m. m.................................. 54

Kostnader för fondförvaltningen.......................... gl

Bilagor:

Förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

................................ gg

Förslag till grunder för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring omförmälda fond.................... 60

Yttranden av:

Fullmäktige i riksbanken.............................. 71

Styrelsen för postsparbanken............................ 74

Fullmäktige i riksgäldskontoret........................... Öl

Statskontoret.................................... 88

Pensionsstyrelsen.................................. 91

Socialstyrelsen...................................101

Bostadskominittén..................................111

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 april 1916...........122

Utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden den 25 april 1916......123

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 182 höft. (Nr 207.) 17

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:247 Skrivelse i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 1SärU 1916:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av pensionsförsäkring sf onden dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten